2

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 37, 38

om rätt till fiske skola erhålla ändrad

(Gällande lydelse.)

3

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, vid Blekinge läns östra

kust (norr om Torhamnsudde,) samt

vid Skånes östra och södra kuster

må innehavare av enskild fiskerätt

även utan myndighets tillstånd sträc­

ka fast redskap från det enskilda

vattnet vidare ut i allmänt vatten,

dock ej på större avstånd än två­

hundra meter från den stranden föl­

jande kurvan för högst tre meters

djup vid fastlandet eller vid ö av

minst etthundra meters längd.

Vad i

och 41 §§ lagen den 1 december 1950

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

§■

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, i Blekinge län vid dess

östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt öster om en linje dragen från

Torhamnsudde över Videskärs nord­

spets och Ungskärs sydspets till Ut-

längans sydspets ävensom vid Skå­

nes östra och södra kuster må inne­

havare av enskild fiskerätt även utan

myndighets tillstånd sträcka fast

redskap från det enskilda vattnet vi­

dare ut i allmänt vatten, dock ej på

större avstånd än tvåhundra meter

från den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup vid fastlan­

det eller vid ö av minst etthundra

meters längd,

ttens omfattning.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller an­

träffas redskap för sådant fiske ut­

satt i vattnet, må av länsstyrelsen

eller fiskeristyrelsen förordnad fiske­

tillsynsman, samt, där fisket krän­

ker enskild fiskerätt, jämväl veder­

börande rättsägare eller hans folk

beslagtaga fångsten och redskapet

ävensom båt eller annat, som kan

antagas äga betydelse för utredning

om brottet.

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller an­

träffas redskap för sådant fiske ut­

satt i vattnet, må fisketillsynsman

som förordnats av länsstyrelsen eller

fiskeristyrelsen, befälhavare å statens

fartyg, vilket blivit utsänt för att

övervaka ordningen å fiskeplats, samt

befattningshavare vid tullverkets

kustbevakning beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller an­

nat, som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet. Enahanda

befogenhet tillkommer, där fisket

kränker enskild fiskerätt, vederbö­

rande rättsägare eller hans folk.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 15 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 15 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådö-

mas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om straff och annan påföljd för

den som överträder fiskeförbud, vil­

ket meddelats i anledning av företag

enligt denna lag eller motsvarande

äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som--------------------—

Till bevis om att den jagande full­

gjort vad honom enligt första styc­

ket åligger skall han vid jakten med­

föra ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anford-

ran uppvisa kortet för polisman eller

— erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande full­

gjort vad honom enligt första styc­

ket åligger skall han vid jakten med­

föra ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anford-

ran uppvisa kortet för polisman eller

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom., se SFS 1951:290.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

5

(Gällande lydelse.)

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be­

fattningshavare vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lapp­

väsendet, stiftsjägmästare eller den­

nes biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken el­

ler den eljest där äger jakträtt; sko­

lande den befattningshavare vid do­

mänverket, lappväsendet och stifts-

nämnd sålunda tillkommande befo­

genheten att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvalt­

ning eller uppsikt.

1 mom. Anträffas å

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områ­

dena tillkomme enahanda rätt polis­

man och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning ävensom personal vid domän­

verket samt lappfogde och lapptill-

syningsman.

Har den---------------------------------------

Vad i-------------------------------------------

(Föreslagen lydelse.)

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be­

fattningshavare vid domänverket el­

ler vid tullverkets kust- eller gräns­

bevakning, lappfogde eller tillsyns­

man vid lappväsendet, stiftsjägmästa­

re eller dennes biträden ävensom för

den som äger, innehar eller vårdar

marken eller den eljest där äger jakt­

rätt; skolande den befattningshavare

vid domänverket, lappväsendet och

stiftsnämnd sålunda tillkommande

befogenheten att påfordra uppvisan­

de av jaktkort hava avseende allenast

å mark som står under hans förvalt­

ning eller uppsikt.

för sig.

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områ­

dena tillkomme enahanda rätt polis­

man och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning ävensom personal vid domän­

verket och vid tullverkets kust- eller

gränsbevakning samt lappfogde och

tillsynsman vid lappväsendet.

—— i 36 §.

än kronan.

31 §.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats­

rådet å Stockholms slott den 22 oktober 195b.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson,

L^indell, N^ordenstam, L^indström.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen

och jaktlagen samt anför därvid följande.

Inledning

I propositionen nr 183 till årets vårriksdag framlade Kungl. Maj :t förslag

till ny fiskeristadga samt till lagar angående vissa ändringar i lagen om

rätt till fiske, vattenlagen och lagen om rätt till jakt. 1 fråga om förslaget

till fiskeristadga begärdes riksdagens yttrande, medan lagförslagen förelä­

des riksdagen för antagande. Ärendet hänvisades till tredje lagutskottet

som i sitt utlåtande nr 28 hemställde, att riksdagen måtte såsom yttrande

över förslaget till fiskeristadga åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört

rörande nämnda förslag samt att riksdagen måtte antaga de genom pro­

positionen framlagda lagförslagen.

I skrivelse nr 348 den 29 maj 1954 har riksdagen anmält dels att första

kammaren avslagit utskottets i sagda utlåtande gjorda hemställan, dels ock

att andra kammaren bifallit samma hemställan.

Ny fiskeristadga har därefter utfärdats den 24 september 1954 (nr 607).

Frågan om antagande av de i propositionen framlagda lagförslagen, vilken

handlagts enligt § 87 regeringsformen, har emellertid jämlikt § 63 riks­

dagsordningen förfallit.

Jag anhåller nu att ånyo få anmäla detta ärende. Samtidigt torde lämp­

ligen ett par ytterligare frågor om ändring i fiskerättslagen kunna be­

handlas.

Den första nya frågan gäller ändring av 41 §. I sitt nyss nämnda utlå­

tande har tredje lagutskottet i samband med behandling av 41 § i förslaget

till fiskeristadga ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt att i fiskerätts­

lagen, i likhet med vad som föreslagits beträffande fiskeristadgan, upp­

laga ett uttryckligt stadgande om rätt för fiskeriintendent att anföra besvär

7

över länsstyrelses beslut i fiskefrågor. I anledning härav har yttrande in­

hämtats från fiskeristyrelsen.

I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse

den 30 januari 1953 har Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a., an­

hållit om ändring av den i 3 § lagen om rätt till fiske angivna gränspunkten

mellan östra och södra kusten av Blekinge län. I anledning av denna fram­

ställning har inom departementet utredning verkställts och upprättats en pro­

memoria, över vilken efter remiss yttranden avgivits av förbundet, fiskeri­

styrelsen, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Ble­

kinge läns havsfiskeförening.

Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även dessa frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Ändring av fiskerättslagen

De tidigare ändringsförslagen

De föreslagna ändringarna av 37 och 38 §§ lagen om rätt till fiske är de­

samma som upptagits i propositionen nr 183. Ändringarna innebär i hu­

vudsak en samordning av förverkandebestämmelserna i denna lag med

motsvarande föreskrifter i den nya fiskeristadgan. Därjämte föreslås, att

befälhavare på fisketillsynsfartyg och befattningshavare vid tullverkets kust­

bevakning skall få motsvarande befogenheter i fråga om fisketillsynen som

tillkommer dem enligt den nya fiskeristadgan. I fråga om detaljerna i änd­

ringsförslagen och motiven till dessa torde jag få hänvisa till propositionen

nr 183 (s. 145, 146, 148, 160, 162—187, 201—203, 215, 216). Mot de före­

slagna ändringarna har tredje lagutskottet ej gjort någon erinran.

Besvärsrätt för fiskeriintendent

I den nya fiskeristadgan har i 41 § intagits en uttrycklig bestäm­

melse om att vederbörande fiskeriintendent på grund av sin befattning

är behörig att föra klagan över beslut, som länsstyrelsen meddelat med

stöd av stadgan. Motsvarande bestämmelse fanns även i den tidigare stad­

gan. Lagen om rätt till fiske innehåller däremot intet stadgande om fiskeri-

intendents besvärsrätt. Av motiven till nämnda lag framgår emellertid

att sådan rätt ändock ansetts tillkomma honom. På grund härav upptog

fiskeristyrelsen ej heller i förslaget till ny fiskeristadga något sådant stad­

gande.

I propositionen nr 183 har jag i denna fråga anfört följande (s. 192).

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att

fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över

länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeristy­

relsen påpekat, icke ansetts nödvändigt alt införa en motsvarande bestämmel­

8

se i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den nu gällan­

de bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya stadgan. Några

remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emellertid ansett att

så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde anses givet att in­

tendent utan särskilt stadgande hade besvärsrätt samt att en uttrycklig be­

stämmelse i varje fall kunde vara av värde som upplysning för allmänheten.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig att

anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeri­

stadgan. Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga

borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till det

värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har jag

föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje

stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt att i anledning härav införa

en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

Tredje lagutskottet ifrågasatte om det icke vore lämpligast med ett ut­

tryckligt stadgande även i fiskerättslagen och anförde härom (utlåtande

nr 28, s. 76).

Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande proposition, att fis­

keriintendent visserligen utan särskilt stadgande torde vara behörig att

överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan meddelade beslut men att

den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för fiskeriintendent, som

förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits dels därför att miss-

uppfattning kunde ske, om den borttoges, och dels emedan den kunde vara

av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet, som i och för sig

intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda anfört, ifråga­

sätter emellertid om det under sådana förhållanden icke vore lämpligast

att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande om besvärsrätt

tör fiskeriintendent. Frågan härom svnes höra ånyo övervägas av Kungl.

Maj :t.

I anledning av vad utskottet sålunda anfört har jag ånyo inhämtat fiske-

ristyrelsens yttrande i frågan. Styrelsen har i ärendet hört fiskeriinten-

denterna i Västerhavets och österhavets distrikt, vilka båda ansett lämpligt

att även i fiskerättslagen fiskeriintendenternas besvärsrätt genom särskilt

stadgande framhålles. För egen del har styrelsen uttalat, att den icke har

något att erinra mot att — om så anses lämpligt — ett sådant stadgande in­

föres.

Föredragande statsrådet. Såsom jag i propositionen nr 183 anfört fanns

starkare skäl för att till nya fiskeristadgan från den gamla överföra en

bestämmelse om fiskeriintendents besvärsrätt än att i fiskerättslagen in­

föra ett stadgande, som — fastän även då en sådan bestämmelse fanns i

gällande fiskeristadga — vid dess tillkomst ansågs ej erforderligt.

Tredje lagutskottet har emellertid i likhet med några remissinstanser an­

sett, att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse möjligen kan föranleda

missuppfattning. Då detta icke är uteslutet och då en uttrycklig bestäm­

melse kan vara till upplysning för allmänheten, har jag intet emot att en

sådan införes. Jag föreslår därför, att i 41 § lagen om rätt till fiske införes

ett stadgande om fiskeriintendents besvärsrätt av huvudsakligen samma

lydelse som motsvarande stadgande i 41 § fiskeristadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

10

mänt vattenområde hänföres till fastigheterna (enskilt vatten) dels allt

vatten inom 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 meters

djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva (s. k. strandvatten),

dels allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som nu sagts (s. k. enklavvatten).

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud

i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbin­

delse med öppna havet än i 2 § angives men ej av större bredd än en kilo­

meter räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd (s. k.

kilometervatten).

Före den 1 januari 1951 gällde (med vissa här ej aktuella undantag) att

saltsjöfisket inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar om­

kring fiskevattnet, samt att vid öppna havsstranden och utom skären strand­

ägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten som fanns till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtog.

I »öppna havet» därutanför ägde varje svensk undersåte rätt att fiska.

Fisket i allmänt vatten. I fråga om fiske i allmänt vatten med rörligt

redskap gäller att fisket är fritt (1 § fiskerättslagen).

Beträffande fiske med fast redskap i allmänt vatten är huvudregeln, att

detta får ske endast efter tillstånd av fiskeristyrelsen eller, då dispensen en­

dast avser viss person, av länsstyrelsen.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att

från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,

såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekinge­

kusten. I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men ej södra

kuststräckan. Där stadgas, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om

Torhamnsudde) innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets till­

stånd må sträcka tast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock ej på större avstånd än 200 meter från den stranden följande

kurvan för högst 3 meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 meters

längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd,

dom, skattläggning eller annan särskild grund gäller den fria utsträcknings-

rätten allenast såvitt den ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt

angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev den 27 maj 1898 och den 14 januari 1927 äger varje

svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd

utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock

oförkränkt.

Fisket i enskilt vatten. Huvudregeln är (5 §) att fisket i enskilt vatten en­

dast tillkommer fiskerättshavaren (jordägaren eller den som enligt avtal,

urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger

Kungl. Maj:ts proposition nr i6

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

.} samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen bär framhållits,

T iSVf f-»kf-r1ttsk?*mmit]én föreslaSna nya gränsdragningen mellan en­

skilt och fritt fiskevatten på små ställen kunde utfalla ogynnsamt för ve-

derborande strandagare 1 jämförelse med vad som för närvarande gäller.

nnd™-f ietSta fa

forlj st,en eJ kon,ma att representera något större eko-

nonnskt vaide Det° bor dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda

strander som har åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande

fiske med fast redskap exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning

av de nya reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utan­

för det enskilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen,

dar en extensiv tolkning av 180 m-regeln vunnit tillämpning. Även om

?fas°m annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del

ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möj-

vltitu?’ aUö?e-n godkannes och att strandägarna i enlighet därmed finge

,att, tdl ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon

skyldighet för strandagare att söka tillstånd till utsträckning av sitt red-

skap föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att

ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komine

det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna

tan tankas att tillstånd skulle meddelas en främmande fiskare att utsätta

^ redskaP s°m direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens

y punkt skulle alltsa den nya ordningen knappast medföra någon fördel,

i varje fal icke i proportion till de sannolikt betvdande kostnader som

skulle uppkomma för det allmänna.

Pa grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt

®tafga?de -vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss

ratt att utan tillståndsprövning utsträcka fast redskap över frivattensgrän-

sen. Denna ratt synes hora begränsas till att gälla vid sådana ställen, där

tremeterskurvan loper mer an 100 meter från stranden. I enlighet härmed

skulle åt stadgandet ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande red-

fkaP..ma fran enskdt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i

fritt fiskevatten intill 200 meter från den stranden följande 3m-kurvan. Det

torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle bere­

das vissa fiskerattshavare komine att utnyttjas till förfång för andra fis-

kunde eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i

en rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rätts-

missbruk kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård

och lampliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av

länsstyrelse. Ä andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta

a mnebara tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som

den nya gransdragningen skulle kunna få för det av strandägarna eller

andia fiskerattshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap

och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den

nya gränsdragningen kan komma att medföra för statsverket

Av remissinstanserna lämnade — såsom framgår av propositionen nr 60

till 1950 års riksdag (s. 53—55) — flertalet förslaget utan erinran. Några

avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas följande. Lantbruk s-

styrelsen erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande bland an­

nat kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel­

sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde

ansprak på ersättning för mistat fiske ordi frågan om sådan rätt prövas av

13

vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsanspråket.

Blekinge läns havsfiskeförening ansåg, att utsträcknings-

rätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde med­

givas med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fis­

kande. Fiskeriintendenten i södra distriktet framhöll

dock utan att formligen avstyrka förslaget om fri utsträckningsrätt — att

denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Så­

lunda kunde ett ålbottengarn som utsträcktes komma att utestänga ålen

från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge

utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län,

vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde

utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång

för det fria fisket.

I lagrådsremissen upptogs ifrågavarande bestämmelser i 11 § och hade

följande lydelse (propositionen, s. ISO),:

»11

§•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid

Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket

även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast red­

skap vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra

meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fast­

landet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av sär­

skild rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare be­

gränsad än där sägs.»

Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (propositio­

nen, s. 56) följande.

Beträffande kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan sär­

skilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla att före­

fintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa an­

språken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan

kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olä­

genheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills

betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträck­

ningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen icke

vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre tids

förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på

sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärdcringsnämnderna

att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad män

sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.

Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig uppgift,

skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan tillgång

till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträck­

ningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore dy­

lika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande nackdel

kvarstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

14

Departementschefen anförde därefter, att en lämpligare utväg syntes vara

att fri utsträckningsrätt medgavs utan särskild prövning men endast vid

sådana långgrunda kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiske­

vattnet ansågs gå tämligen långt från stranden och där strandägarna be­

drev ett särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det

fria yrkesfisket var av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i

allmänhet saknades för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med

fasta redskap. I enlighet härmed förordade han, att utsträckningsrätt av

den omfattning kommittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare i

Norrbottens och Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. I övriga

delar av landet borde däremot en strandägare lika litet som en annan fis­

kande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i frivatten. Sådant till­

stånd krävdes även enligt gällande rätt. De gällande bestämmelserna i ämnet

vore emellertid något förmånligare för strandägare än för andra. Därest en

strandagare ville sträcka fast redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda

fiskevatten, skulle nämligen enligt lagens ordalydelse hans begäran därom

alltid bifallas, om det kunde ske »utan men för annan fiskande». Då detta

på vissa håll, till exempel vid Skånes sydkust, betraktades som en förmån

av ej ringa ekonomiskt värde, borde en motsvarande föreskrift upptagas i

den nya lagen.

Lagrådet föreslog — förutom vissa redaktionella jämkningar — att ut­

trycket »Blekinge läns östra kust» skulle förtydligas.

I anledning av lagrådets yttrande verkställdes en huvudsakligen redaktio­

nell överarbetning av lagförslaget, varvid i propositionen bland annat gjor­

des den ändringen, att efter orden »Blekinge läns östra kust» inom parentes

tillädes »norr om Torhamnsudde». Denna ändring ansågs vara av formell

natur (propositionen, s. 226). Något motiv för den valda gränspunkten an­

fördes ej. 11 § framflyttades som 3 §.

I motion II: Ml hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten

skulle gälla också vid Skånes östra och södra kuster. I motion 1: 362 yrka­

des, att sådan rätt skulle avse även Blekinge läns södra kust och Skånes

östra kust, varemot i motionerna I: 365 och II: U2 hemställdes, att den icke

skulle avse någon del av Blekinge läns kust.

Tredje lagutskottet föreslog i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag bi­

fall till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med allenast den

ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes östra

och södra kuster. Som motiv härför anfördes:

Kungl. Maj :t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade

kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets

tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut "i all­

mänt vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestäm­

melse skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder

om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län.

Kusten ar där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke

har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

15

sen. väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I. 365

och II: 442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns

östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade

kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet

vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes

östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utstrack-

ningsrätt skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes ut-

sträckningsrätt kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om u^'

sträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygg­

het för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid

dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den^ tillståndsfria ut-

sträckningsrätten skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda

enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmant vat­

ten. Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav,

blir mindre eller bortfaller om strandägarna får tillståndsfri utsträcknings-

rätt. Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt

gällande lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra

kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast med-

för någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag.

Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke

kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträcknings­

rätten till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

Utskottet anförde vidare, att vid Blekinge läns södra kust däremot, ej

minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes torde

skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av den enskilda

fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt föreslagits i motionen

1: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge läns södra kust.

Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

Departementspromemorian

I den tidigare omnämnda departementspromemorian har till en början

givits en redogörelse för förbundets framställning och för gällande rätt. I

anslutning härtill uttalas, att en sådan lagändring som förbundet föreslagit

skulle inverka ej blott på fisket med fast redskap utan även på rätten till

fiske med rörligt redskap på enskilt vatten.

I promemorian redovisas därefter underhandsyttranden från byråchefen

i fiskeristyrelsen C. Hessle och fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

S. Sahlin.

Hessle har uttalat, att en flyttning av gränspunkten från Torhamnsudde

till Utlängans sydspets visserligen kunde övervägas. Åtskilliga skäl kunde

emellertid anföras mot en utsträckning av Blekinge läns ostkust i lagens

mening ned till denna punkt. Rent lagtekniskt sett vore sålunda en dylik

åtgärd ganska besvärlig. För undvikande av oklarhet bleve det nämligen

nödvändigt att noggrant definiera en gränslinje från Torhamnsudde över

den kedja av fem öar (Hammarören, Långören, Videskär, Ungskär och Ut-

längan) som i sydsydvästlig riktning utgår från nämnda udde.

För innehavarna av enskild fiskerätt skulle förändringen bland annat inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

16

bära att öster om nämnda gränslinje 3 § bleve tillämplig och att bottengarn

alltså utan särskilt tillstånd finge utsträckas 200 meter från tremeters-

kurvan. Att märka vore emellertid dels att antalet fiskerättshavare, som

skulle dra fördel av denna rätt vore mycket ringa, troligen mindre än 10,

dels att det knappast torde kunna anföras något sakligt skäl varför just

dessa skulle ha större rättigheter än andra av samma kategori i Blekinge

skärgårdsområde, dit ifrågavarande öar ostridigt hörde, dels slutligen att,

så vitt fiskeristyrelsen hade sig bekant, det icke hittills förelegat någon svå­

righet att i rimlig utsträckning tillmötesgå dessa fiskerättshavares ansök­

ningar om tillstånd att få utsträcka sina ålbottengarn ut på allmänt vatten.

Den ifrågasatta gränsförflyttningen skulle vidare innebära, att fisket med

rörliga redskap vid östra sidan av förenämnda ökedja skulle regleras av 9 §

i stället för av 11 §, varav följde att fisket med dessa redskap här skulle högst

betydligt inskränkas i enskilt vatten. Detta skulle säkerligen uppväcka en

betydande opposition bland det övervägande flertalet av yrkesfiskarena i

Blekinge skärgård. En sådan åtgärd kunde också sägas utgöra ett steg till­

baka i förhållande till hela den utveckling mot ett allt friare fiske, som

återspeglades i de senare årens lagstiftning.

sahUn har anlagt i stort sett samma synpunkter som Hessle och förklarat,

att åtskilligt talade mot den föreslagna gränsdragningen, men att han dock

icke motsatte sig en utredning i frågan.

Därefter har enligt promemorian — i anslutning till en utredning om vissa

andra frågor som berörde fisket i Blekinge — ett sammanträde i ärendet

hållits den 24 juni 1954. Transumt av därvid hållet protokoll torde få fogas

till statsrådsprotokollet som Bilaga 1.

Vid sammanträdet förklarade representanten för Ostkustens ålfiskareför-

bund, att förbundet vore tillfredsställt med en bestämmelse som, utan att

gränspunkten ändrades i vad den berörde annat fiske, i fråga om ålfiske på

oarnas ostsida gav fiskarena samma rätt att utsträcka ålbottengarn, som

gällde för kuststräckan norr om Torhamnsudde. Mot en sådan bestämmelse

hade Övriga intressenter intet att erinra. Däremot framfördes invändningar

mot en flyttning av gränspunkten så att det fria fisket på enskilt vatten

berördes. I

I promemorian anföres därefter.

Av bland annat skäl som Hessle och Sahlin anfört torde det ej vara lämp­

ligt att nu ändra gränspunkten mellan Blekinge läns södra och östra kust.

En sådan ändring skulle i avsevärd grad inverka på rätten till fritt fiske på

ostsidan av ifrågavarande Öar. Öarna tillhör vidare Blekinge skärgård. För

fisket med rörliga redskap torde där samma bestämmelser böra gälla.

Vad angår rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt

vatten, synes däremot vissa skäl tala för att samma rätt härtill bör gälla för

ostsidan av oarna som för Blekinge läns ostkust. Av förarbetena till 3 § fiske-

rattslagen synes framgå att den fria utsträckningsrätten ansetts böra gälla

pa sadana kuststräckor, där stränderna i allmänhet är så grunda att tre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

17

meterskurvan ligger mer än 100 meter från stranden. Där så är fallet skulle

eljest ålfiskarena i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt genom den nya

gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk mot kronan

och sådana anspråk skulle troligen komma att framställas även om fiskarena

regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den tidigare sättningslinjen. Ett till-

ståndstvång skulle nämligen medföra minskad trygghet och därmed en vär­

deminskning för fisket.

Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna

på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som

upplysts vid det förut nämnda sammanträdet i Torhamn användes därför

med stöd av de tidigare bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sätt­

ningar som sträcker sig på upp till 600 meter från stranden. Spörsmålet om

fri utsträckningsrätt på ostsidan av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärk­

sammats, då gränspunkten efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamns-

udde. Om en linje dragés efter östra fastlandskusten vidare ut i havet följer

den i stort sett östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Ble­

kinge södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om in­

förande av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas

ostkust.

Då sålunda skäl synes tala för förbundets framställning, sådan den slut­

ligt bestämts vid sammanträdet i Torhamn, har utkast till ändrad lydelse av

3 § fiskerättslagen upprättats. Utkastet har avfattats med hänsyn till önske­

målet att begreppet »Blekinge läns östra kust» icke bör ändras utan får bibe­

hålla samma innebörd på samtliga ställen där det förekommer i lagen.

I det vid promemorian fogade författningsförslaget har de delar av Ble­

kinge län, för vilka den i 3 § avsedda utsträckningsrätten skall gälla, an­

givits med orden »vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde),

vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, JJngskär och Utlångan i Jämjö

kommun av Blekinge län».

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Remissyttranden

Över departementspromemorian har som tidigare nämnts yttranden in­

fordrats.

Ostkustens ålf iskar ef örbund anför, att förbundet icke har något att er­

inra mot den i promemorian föreslagna lagändringen, men att en flyttning

av gränspunkten på sätt förbundet ursprungligen föreslagit ur fiskarenas

synpunkt skulle vara att föredraga. Förbundet yttrar vidare.

Av utredningen framgår, att en ändring av gränsdragningen skulle med­

föra icke oväsentliga ändringar i rätten till fiske i vattnen runt ifrågava­

rande öar. På den punkten har dock förbundet genom inhämtade uppgif­

ter styrkts i sin tidigare uppfattning, att det fiske, som bedrives i dessa

vatten av andra än de enskilda fiskerättsinnehavarna är av mycket ringa

betydelse. Det fiske, som mest bedrives där av andra än innehavare av

enskild fiskerätt, är fiske av flundra, detta mest på allmänt vatten strax

utanför det enskilda vattenområdet. Vid eu kontroll har det visat sig, alt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16

18

16 familjeförsörjare och en ensamstående person har sin huvudsakligaste

inkomst av ålfisket. Fisket på Långören och Utlängan är delat på flera

smålotter. Det fiske, som i stort sett mest bedrives runt öarna ifråga, är

fiske med spinnspö, vilket ogenerat försiggår intill stranden och till sin

övervägande del utövas av sportfiskare. Det synes därför i detta samman­

hang böra påpekas, att innehavarna av enskild fiskerätt vid öarna börjar

göra sig den frågan, om det inte är på tiden att beivra detta fiske inne på

strandvattnen vid risk att det annars om några år kan räknas till sedvane-

fiske, som ju kan legaliseras enligt 15 §. De ekonomiska konsekvenserna

för icke enskilda fiskerättsinnehavare bleve nog desamma om öarna räknas

till ostkusten eller sydkusten. I inhämtade yttranden från fiskeristyrelsen

har det ifrågasatts, varför innehavare av enskild fiskerätt öster om om­

nämnda öar skulle ha större rättigheter än samma kategori i Blekinge öv­

riga skärgårdsområde (dit ifrågavarande öar ostridligen "hör, enligt fiskeri­

styrelsen). Nu är det så, att väster om ifrågavarande öar förekommer intet

fiske med ålbottengarn förrän i Ronneby skärgård, närmare bestämt vid

Göudde. Följden blir att fiskarena på Långören och Utlängan ej har kontakt

med den övriga sydkusten utan med rätta känner, att de har alla intressen

beträffande fisket gemensamma med de övriga fiskarena på ostkusten. Att

kategoriskt hänföra dessa fiskare till de övriga i blekingeskärgården är väl

att teoretisera allt för mycket. I praktiken talar alla skäl för att fisket vid

omnämnda öar bör regleras av samma bestämmelser, som gäller för Ble­

kinge ostkust.

Vad beträffar möjligheterna att erhålla tillstånd att utsträcka ålbotten­

garn på det allmänna vattnet, kan man inte utgå från, att de begärda till­

stånden alltid kommer att beviljas. Avslutningsvis bör det framhållas vik­

ten av att frågan avgöres i god tid så, att fiskarena kan ha möjligheter att

till fiskevärderingsnämnden inkomma med sina ersättningsanspråk för

mistad fiskerätt om beslutet i frågan skulle gå emot de föreslagna ändring­

arna. I annat fall skulle innehavarna av enskild fiskerätt på ifrågavarande

öar vara tvunga att jämsides med väntan på denna frågas avgörande in­

lämna anhållan om ersättning för förlorad fiskerätt.

Fiskeristyrelsen förklarar, att den i princip icke har något att erinra

mot den i departementspromemorian föreslagna lagändringen. Lagtexten

syntes dock böra förtydligas. Härom hänvisar styrelsen till ett av fiskeri-

intendenten i Västerhavets distrikt till styrelsen avgivet yttrande, varvid

fogats utdrag av sjökortet nr 258 »Utlängan—Tärnö». Fiskeriintendenten

förklarar, att han i sak icke har något att erinra mot lagförslaget, men anför

rörande utformningen följande.

Promemorian utmynnar i ett förslag om sådan ändring av ordalydelsen

av första stycket av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, att

orden »vid östra kusten av öarna Långören, Videskär, Ungskär och Ut­

längan i Jämjö kommun av Blekinge län» inskjutes framför de i denna

paragraf ingående orden »samt vid Skånes östra och södra kuster». Genom

en sådan ändring skulle även innehavare av enskild fiskerätt »vid östra

kusten av» de angivna öarna få företaga den i paragrafen åsyftade ut­

sträckningen av fast redskap, medan fiskerättsförhållandena i övrigt bleve

oförändrade vid de uppräknade öarna.

Med tanke på önskvärdheten av att lagar redan från början göres så

klara som möjligt bör påpekas ett par detaljer.

Öster om Videskär och öster om norra delen av Ungskär ligger mindre

holmar. Den i förevarande sammanhang aktuella utsträckningsrätten bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

19

väl gälla även fast redskap, som sträckes österut från respektive utanför

dessa mindre holmar. Av ordalydelsen i det föreliggande förslaget förefal­

ler detta dock ej vara fullt klart.

Ett bottengarn kan tänkas sättas å enskilt vatten åt öster mitt emellan

Ungskär och Utlängan. Det måste då i varje fall kunna anses tvivelaktigt

om bottengarnet står vid östra kusten av någon av de uppräknade öarna.

Uppenbart synes emellertid vara att den åsyftade utsträckningsrätten skall

gälla även i detta fall.

Det förefaller svårt att finna något lämpligt, kortfattat tillägg till nämn­

da paragraf, varigenom ovan nämnda oklarheter undanröjes. Måhända

skulle man kunna tänka sig att använda ordet »ökedjan» och skriva »vid

östra kusten av ökedjan Långören—Videskär—Ungskär Utlängan i Jäm-

jö kommun av Blekinge län», varigenom tillägget finge något vidare bety­

delse än vad fallet är i promemorian. Om emellertid ingen ändring sker i

ordalydelsen av det i promemorian intagna förslaget, förefaller det dock

vara lämpligt, att det i förarbetena finnes utsagt hur texten skall tolkas.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt

förslaget och anfört, att de lokala förhållandena torde göra en närmare

precisering av det i lagtexten föreslagna uttrycket »östra kusten» av öarna

onödig. Även Blekinge läns havsfiskeförening har lämnat förslaget utan

erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Föredragande statsrådet

Ostkustens ålfiskareförbund har i första hand hemställt om sådan änd­

ring av den i fiskerättslagen angivna gränspunkten mellan södra och östra

kusten av Blekinge län, att öarna Långören, Ungskär och Utlängan kom

att tillhöra den östra kusten. Senare har förbundet förklarat, att det ej hade

något att erinra mot en sådan lösning av frågan, som förordats i departe­

mentspromemorian. Såsom i denna anförts talar flera skäl för att den rätt

för innehavare av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstand sträcka

fast redskap ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust,

även bör gälla ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakt­

tagas vid genomförande av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej

sker i de principer, som ligger till grund för denna. En ändring, som inne­

bär vidsträcktare rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på all­

mänt vatten, kan ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande

bestämmelser tillkommer annan fiskande. I förevarande fall torde emeller­

tid utredningen klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande

oj skulle uppkomma om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändiing

tillerkändes sådan utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian. Varken

vid det tidigare omnämnda sammanträdet i Torhamn eller i remissyttran­

dena har någon saklig erinran gjorts mot sådan lagändring. Däremot skulle

såsom i promemorian framhållits en generell ändring av gränspunktfen in­

nebära även inskränkning i den rätt till fritt liske med rörligt redskap på

enskilt vatten, som nu gäller vid stranden av dessa öar. Något bärande skäl

för eu sådan inskränkning har icke anförts. De erinringar från såväl fiska­

res som fiskerimyndigheternas sida, som gjorts mot en flyttning av gräns­

20

punkten, är enligt min mening befogade. Jag kan därför icke förorda bifall

till förbundets i första hand framförda yrkande, men anser att en lagänd­

ring av den innebörd som i promemorian föreslås bör vidtagas. I fråga om

avfattningen av lagtexten har fiskeristyrelsen i enlighet med yttrande från

fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatt, huruvida den i prome­

morian föreslagna lydelsen ej borde förtydligas. Avsikten är givetvis att vad

som gäller för de angivna öarna jämväl skall gälla det vatten och de hol­

mar, som ligger öster om och mellan de angivna kuststräckorna. Då emel­

lertid den föreslagna ordalydelsen kan medföra tvekan i detta hänseende

förordar jag att 3 § i vad den avser Blekinge län får följande lydelse »i Ble­

kinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en

linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs

sydspets till Utlängans sydspets». Enligt denna formulering kommer ut-

sträckningsrätten visserligen att gälla även på västra sidan av Långören,

men detta är motiverat enär denna ö ligger öster om Videskär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Ändringarna i vattenlagen och jaktlagen

De föreslagna ändringarna i vattenlagen och lagen om rätt till jakt över­

ensstämmer — med undantag av dagen för ikraftträdandet — helt med dem

som föreslogs i propositionen nr 183 till 1954 års riksdag.

Tillägget till 13 kap. 14 § vattenlagen innebär blott ett påpekande av de

straff- och förverkandebestämmelser, som i fråga om överträdelse av fiske­

förbud, vilket meddelats i anledning av företag enligt vattenlagen eller

motsvarande äldre lag, givits i den nya fiskeristadgan.

Beträffande lagen om rätt till jakt föreslås endast den sakliga ändringen,

att befattningshavare vid tullverkets kust- eller gränsbevakning skall få vissa

befogenheter i fråga om jakttillsynen.

I fråga om motiven till ändringsförslagen torde jag få hänvisa till nämnda

proposition (s. 157, 158, 166, 169—178, 203 och 204).

Ikraftträdande

Med hänsyn till önskemålet att de föreslagna ändringarna i fiskerätts­

lagen genomföres så snart som möjligt efter den nya fiskeristadgans ikraft­

trädande den 1 januari 1955 förordar jag att dessa träder i kraft den 1 april

1955. Samma tidpunkt bör då lämpligen gälla även för de andra lagför­

slagen. I

I enlighet med det anförda föreligger nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske,

21

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilaga 21 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Ur protokollet:

G. Liizell

1 De i denna bilaga intagna förslagen till ändringar i fiskerättslagen och jaktlagen är lika-

lydande med de som fogats till propositionen och har därför utelämnats.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Transumt

Bilaga 1

Protokoll (ört vid sammanträde i Torhamn den 24 juni 1954 med

representanter för vissa fiskarekategorier, föranlett av

en av Ostkustens Ålf iskar ef örbund, förening, u. p. a.,

till Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepar­

tementet ingiven framställning om ändring i fiske-

rättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns

södra och östra kust.

Närvarande:

från jordbruksdepartementet: rättsavdelningschefen, hovrättsrådet Arvid

Ribbing, och byrådirektören Lars Öjborn;

från länets fiskeriadministration: sekreteraren i hushållningssällskapet i

länet N.-O. Hessel och fiskeriassistenten E. O. Norin, Karlshamn.

Härjämte hade infunnit sig sekreteraren i Ostkustens Ålfiskareförbund,

förening u. p. a., Artur Åkesson, ävensom fiskarena John Petersson, Per

Larsson, Helge Heideman och Karl Larsson, Torhamn, samt ålfiskaren Karl

Andersson, Utlängan, Ungskär.

Det antecknades, att de närvarande fiskarena representerade förutom ål­

fisket även det s. k. inomskärsfisket och trålfisket.

§ I-

Rättsavdelningschefen öppnade sammanträdet och lämnade därvid en re­

dogörelse för ålfiskareförbundets ifrågavarande framställning om ändring i

fiskerättsligt hänseende av gränsen mellan Blekinge läns södra och östra

kust så att gränspunkten mellan syd- och ostkusten bleve bestämd tilll cirka

150° från Utlängans södra udde eller i andra hand en ändring av gränsen

så att östra sidan av öarna Långören, Ungskär och Utlängan tillhörde ost­

kusten. En redogörelse lämnades även för skillnaden mellan bestämmelser­

na om rätt till fiske vid de berörda kuststräckorna.

Vidare redogjordes för vissa av byråchefen Hessle, fiskeristyrelsen, och

fiskeriintendenten Sahlin i Västerhavets distrikt, Göteborg, till jordbruksde­

partementets rättsavdelning framförda synpunkter i frågan om ändrad

gränsdragning.

^§ 2

.

Vid diskussion härefter anfördes följande.

Heideman underströk att den föreslagna ändrade gränsdragningen skulle

påverka särskilt inomskärsfisket, vilket icke var önskvärt.

Andersson framhöll att ålfisket på Utlängan var mycket värdefullt. För

fiskets bedrivande krävdes samma utsträckningsrätt för fasta fiskredskap

som på Blekinge läns ostkust. Eftersom Utlängan hänfördes till sydkusten

var man för närvarande hänvisad till dispens av K. B. för utsträckningsrätt.

Detta kunde innebära vissa olägenheter. Andersson underströk därför be­

hovet av sådan ändring av gränsdragningen mellan ostkusten och sydkusten

i länet att Utlängans ostsida hänfördes till länets ostkust. Ålfiskarena hade

inget intresse av att begränsa det nuvarande inomskärsfisket på sydkusten,

därest utsträckningsrätten för ålfisket kunde regleras för sig.

23

Norin framhöll att inomskär sfisket hade viss betydelse vid Utlängan.

Åkesson underströk betydelsen för ålfisket på Utlängan av det framförda

förslaget. Hade ej något att erinra mot att nuvarande gränsdragning mellan

länets ost- och sydkust bibehölls därest samma utsträckningsrätt, som gällde

för ostkusten, genom särbestämmelse kunde införas för ålfisket ned till

Utlängans sydspets.

På förfrågan meddelade dels Andersson att det skattlagda fisket Saltsten

på Utlängan hade en sättning, som slutade ca 600 m från strandlinjen dels

Norin att någon resa ut till Utlängan för närmare undersökning av fiske­

förhållandena ej erfordrades om förslaget begränsades att avse endast ut­

sträckningsrätt för ålfisket.

Petersson meddelade, att fiskarena på Långören vore intresserade av att

utsträckningsrätt för ålfisket medgavs på samma sätt som på länets ost­

kust. De vore ej intresserade för inomskärsfisket.

Rättsavdelningschefen konstaterade att ålfiskarena endast yrkade en sär­

bestämmelse av innebörd att samma utsträckningsrätt för ålbottengarn, som

gällde för Blekinge läns ostkust, skulle gälla för ostsidan av Långören—Vi­

deskär—Ungskär—Utlängans södra udde. Gränsdragningen i fiskerättsligt

hänseende mellan ost- och sydkusten borde däremot i princip ej ändras.

Samtliga närvarande förklarade, att de icke hade något att erinra mot en

sådan särbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

§ 3.

Som ovan.

Lars öjborn

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller----------------------- sex månader.

Om straff och annan påföljd för

den som överträder fiskeförbud, vil­

ket meddelats i anledning av företag

enligt denna lag eller motsvarande

äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1

april 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 novem­

ber 1954.

Närvarande:

justitieråden L ^ech ,

R^egner,

G^östa L^ind,

regeringsrådet L^orichs.

Enligt lagrådet den 29 oktober 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hei tigen

av Halland i statsrådet den 22 oktober 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske,

2) lag om ändrad Igdelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

3) lag angående ändrad Igdelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A.

Ribbing.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Den föreslagna bestämmelsen saknar närmare sammanhang med inne­

hållet i 13 kap. 14 § vattenlagen. Med hänsyn härtill och då stadgandena i

15 § samma kap. genom tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa

bestämmelser om böter och viten samt lagen den 9 april 1937 om verkstäl­

lighet av bötesstraff blivit överflödiga och förty kunna utgå, föiordai lag­

rådet, att bestämmelsen i stället för att upptagas i 14 § får intaga nyss­

nämnda stadgandens plats i 15 §.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 16

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 16

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 december 1954.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, P^ersson,

H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 4 november 1954 avgivna utlåtande

över de den 22 oktober 1954 till lagrådet remitterade förslagen till

lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596/ om rätt till

fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt

lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den

3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han

funnit den av lagrådet föreslagna redaktionella jämkningen i förslaget till

ändring av vattenlagen lämplig och därför vidtagit den.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen efter nämnda

jämkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

647708. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag