2

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 janu­

ari 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup,

H^edlund, P^ersson, H^jalmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström,

L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ratifikation

av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om

social trygghet samt anför.

Under en lång följd av år har mellan de nordiska länderna bedrivits ett

omfattande socialpolitiskt samarbete, som bl. a. resulterat i ett flertal över­

enskommelser om ömsesidighet beträffande sociala förmåner. Sedan frågan

om att utbygga dessa överenskommelser och samla alla regler i en enda

nordisk konvention om social trygghet dryftats, bl. a. vid Nordiska rådets

första session år 1953, togs arbetet härmed upp inom Nordiska socialpoli­

tiska kommittén, som tillsatte ett redaktionsutskott med uppgift att utar­

beta ett förslag till en dylik konvention. Vid sin tredje session år 1955 läm­

nades Nordiska rådet tillfälle att yttra sig rörande ett av redaktionsutskot-

tet utarbetat konventionsutkast. Härom hänvisas till rådets socialpolitiska

utskotts betänkande nr 8 och till rådets protokoll för den 3 februari 1955

(dagordningen punkt 1). Sedan kommittén vid möte i mars 1955 gjort vissa

justeringar i utkastet, inhämtades, såvitt angår vårt land, yttranden i ären­

det från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbets­

marknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens utlän-

ningskommission, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Härvid framfördes vissa

synpunkter, som i allt väsentligt beaktats under ärendets fortsatta behand­

ling inom kommittén. Dess arbete har resulterat i ett förslag till konven­

tion mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygg­

het, Adlket jämte tillhörande slutprotokoll godkänts av de olika ländernas

regeringar och undertecknats den 15 september 1955 vid nordiska social­

ministermötet i Köpenhamn.

Konventionen och slutprotokollet har upprättats på de olika nordiska

ländernas språk. Den svenska texten torde få såsom bilaga fogas vid stats­

rådsprotokollet i detta ärende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

3

Konventionen blir bindande först sedan den ratificerats. Den träder i

kraft första dagen i den månad, som infaller två hela kalendermånader ef­

ter den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar deponerats.

De överenskommelser, som konventionen avser att ersätta och som fin­

nes förtecknade i artikel 37, har såvitt angår vårt land ingåtts av Kungl.

Maj :t med stöd av fullmakter i olika lagar och författningar på hithörande

område. Den nya konventionen har emellertid ett mera vidsträckt till-

lämpningsområde än dessa överenskommelser; såsom närmare kommer att

belysas i det följande spänner den över mycket stora delar av det sociala

fältet. Med hänsyn till dess omfattning och då ett godkännande av konven­

tionen förutsätter vissa lagändringar, som kommer att anmälas i särskild

ordning denna dag, bör den föreläggas riksdagen för godkännande.

Beträffande huvudprinciperna i konventionen må följande nämnas.

I inledningen till konventionen ges uttryck åt uppfattningen, att med­

borgare i ett av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna i princip

vara likställd med landets egna medborgare i förhållande till lagstiftning­

en om social trygghet. Vidare uttryckes önskemål om att denna likställig­

het, vilken redan nu gäller i fråga om vissa socialförmåner, skall omfatta

alla grenar av social trygghet. Detta önskemål kommer, om konventionen

antages, att förverkligas i betydande omfattning, men såsom framgår av

den följande framställningen har det inte ansetts möjligt att genomföra lik-

ställighetsprincipen över hela linjen.

I det internordiska socialpolitiska samarbetet har hittills i allmänhet till-

lämpats den grundsatsen, att ömsesidiga utfästelser måste föreligga i fråga

om varje särskild förmån för att en konvention skall komma till stånd. Ett

land har med andra ord i regel inte kunnat genom en konvention tillförsäkra

sina medborgare en viss förmån i ett annat land, med mindre det förra lan­

det kunnat erbjuda det senare landets medborgare en förmån av motsva­

rande slag. Den nya konventionen bryter i viss mån härmed. Det förutsättes

nämligen, att samtliga nordiska länder skall kunna ratificera konventionen

i dess helhet, även om full ömsesidighel mellan alla länderna inte uppnås

beträffande varje särskild förmån. Ömsesidighetskravet anses i stället upp­

fyllt genom att varje land öppnar tillgång för de andra ländernas medbor­

gare till alla de förmåner, som landet har att erbjuda inom konventionens

ram.

Varje land skall själv stå för de kostnader, som följer av konventionens

bestämmelser; se artikel 32. Någon refusion skall således ej äga rum mellan

länderna. Från denna regel, som även ligger till grund för nu gällande nor­

diska överenskommelser, göres dock vissa undantag, vartill jag återkommer

i det följande.

Konventionen innehåller tre delar. I första delen anges konventionens om­

fattning. Den andra innehåller de bestämmelser som skall gälla för de olika

förmånsgrenarna. I den tredje finns intagna vissa för alla förmånsgrenar

gemensamma bestämmelser samt regler av teknisk natur.

4

Konventionens omfattning i materiellt hänseende

antydes redan i dess rubrik genom det där använda uttrycket social trygg­

het. Det har inte varit möjligt att genom en allmän definition fastslå, vad

som skall förstås med detta uttryck, vars innebörd är något olika i de olika

länderna. I första delen artikel 1 angives därför, att konventionen omfat­

tar förmåner, som enligt i vederbörande land vid varje tidpunkt gällande

sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade bestämmelser utgår vid

ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycksfall och yrkessjukdom,

arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och

nödställda. Till belysning av konventionens omfattning har i slutprotokollet

intagits en förteckning över de förmåner resp. den lagstiftning, som vid tiden

för undertecknandet skulle falla inom konventionens tillämpningsområde.

För innehållet i förteckningen såvitt angår Sverige redogöres i det följande i

samband med att konventionens bestämmelser rörande olika förmånsgrenar

behandlas. Vad angår förteckningen för de övriga länderna hänvisas till

slutprotokollets text. Här må endast framhållas, att den svenska lagstift­

ningen i stort sett äger sin motsvarighet i den lagstiftning som angivits för

ettvart av de övriga länderna.

Den personkrets, å vilken konventionen äger tillämp­

ning, omfattar inte blott medborgarna i de fem nordiska länderna utan

även vissa andra kategorier. Enligt artikel 25 skall nämligen, i likhet med

vad som gäller enligt de nuvarande överenskommelserna, med medborgare i

ett av länderna likställas den som är statslös men senast varit medborgare i

vederbörande land. I fråga om två socialförsäkringsgrenar, nämligen sjuk-

och arbetslöshetsförsäkringarna, omfattar konventionen envar, som i något

av länderna är ansluten till sådan försäkring, oavsett vederbörandes medbor­

garskap. Detta gäller dock endast i fråga om överflyttning mellan försäk­

ringarna i de olika länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i annat

nordiskt land. Även härutinnan överensstämmer konventionen med vad som

redan gäller enligt nuvarande nordiska överenskommelser i dessa ämnen.

Andra delen av konventionen, som innehåller bestämmelser rörande sär­

skilda grenar av social trygghet, är indelad i åtta kapitel, av vilka kapitel 1

handlar om förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till ef­

terlevande och vid ålderdom. För Sveriges del avses här ålders-,

invalid- och änkepension samt sjukbidrag jämte tillägg till dessa förmåner

enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, bidrag till änkor och

änklingar med barn enligt lagen därom den 26 juli 1947 ävensom åtgärder

inom den statliga och statsunderstödda invaliditetsförebyggande verksam­

heten samt statlig och statsunderstödd arbets- och vanförevård, däri inbegri­

pen vård av dövstumma och blinda. På detta område gäller f. n. mellan de

nordiska länderna dels en konvention av den 27 augusti 1949 om ömsesidigt

utgivande av ålderspensioner (SFS 582/49), dels en konvention av den 20

juli 1953 om ömsesidigt utgivande av förmåner i anledning av nedsatt ar­

betsförmåga (SFS 601/54). Båda dessa överenskommelser är avsedda att er­

sättas av den nya konventionen, som emellertid har ett mera vidsträckt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1956

6

brutet minst fem år omedelbart före ansökningen. Det spelar i detta fall

ingen roll, om den avlidne vistats därstädes.

Enligt artikel 4 fordras för rätt till allmän ålderspension jämte tilläggs-

förmåner minst fem års oavbruten vistelse i förmånslandet omedelbart före

pensionsansökan. Om vederbörande, då han uppnår pensionsåldern, redan

uppbär sådan invalid- eller efterlevandeförmån, som avses i artiklarna 2

och 3, äger han emellertid utan hänsyn till vistelsetidens längd få denna

förmån ersatt av ålderspension enligt samma regler som gäller för vistelse­

landets egna medborgare. Därigenom förebygges ett uppehåll vid övergång

från invalidförmån till ålderspension.

Angående beräkningen av vistelsetiden har i artikel 30 samt i slutproto­

kollet under litt. B 4 intagits vissa bestämmelser, som helt ansluter sig till

vad som redan nu gäller. Enligt artikel 30 skall vid tillämpning bl. a.

av artiklarna 2, 3 och 4 bortses från tillfällig frånvaro från vistelselandet,

och enligt slutprotokollet anses frånvaro vara tillfällig, om den, när det

kräves fem års vistelse, varje gång inte sträcker sig över fyra månader och,

då det fordras ett års vistelse, varje gång inte är av längre varaktighet än

en månad. I båda fallen kan, när särskilda skäl talar därför, även längre

bortovaro anses som tillfällig. Perioder av tillfällig frånvaro inräknas inte

i vistelsetiden.

Om man bortser från det krav på viss tids vistelse i förmånslandet, som

uppställes i artiklarna 2—4, skall personer, som omfattas av konventionen,

ha rätt att erhålla ifrågavarande förmåner på samma villkor och enligt sam­

ma regler som förmånslandets egna medborgare. När det gäller förmåner,

som är beroende av kommunala beslut, har emellertid de fördragsslutande

länderna i slutprotokollet under litt. A gjort en reservation, vartill motsva­

righet finnes i nuvarande överenskommelser. Varje land har i detta avse­

ende endast åtagit sig att sträva efter att tillförsäkra personer, som om-

lattas av konventionen, även sådana förmåner. För svenskt vidkommande

är det här fråga om de kommunala bostadstilläggen.

I artikel 5 finnes regler om sådana försäkringsmässiga ålders-, invalid-

och efterlevandeförmåner, för* vilka utgifterna helt eller i övervägande

grad täckes av de försäkrade eller deras arbetsgivare. För dylika förmåner

uppställes inte något krav på viss tids vistelse. Däremot fordras stadigva­

rande bosättning i förmånslandet för att vederbörande skall vara likställd

med detta lands egna medborgare. Som exempel på förmånsformer, som

avses i artikeln, må nämnas de norska pensionsförsäkringarna för sjömän

och skogsarbetare.

I kapitel II upptages bestämmelser om förmåner vid sjukdom.

Såsom framgår av slutprotokollet avses härmed för Sveriges vidkommande

sjukhjälp enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring och

läkemedel enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

I artikel 6 fastslås likställighetsprincipen. Det föreskrives nämligen där,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

7

att för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna — och med med­

borgare likställes här liksom eljest i artikel 25 angivna statslösa personer

__ skall i fråga om inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett an­

nat av länderna gälla samma villkor och regler som för landets egna med­

borgare. Vad angår Sverige medför denna bestämmelse, att det krav på

mantalsskrivning här i riket, som i 5 § sjukförsäkringslagen uppställes för

att andra än svenska medborgare skall bli sjukförsältrade, bortfaller be­

träffande personer, å vilka konventionen är tillämplig. Däremot kvarstår

givetvis för dem det även för svenska medborgare gällande bosättningskra-

vet.

1 artiklarna 7 och 8 meddelas bestämmelser om överflyttning mellan sjuk­

kassor i de nordiska länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i

annat nordiskt land. Härom finnes redan en konvention av den 20 juli

1953 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge (SO 10/54; ändr. 8/55).

Under arbetet på den nya konventionen har övervägts att i denna inarbeta

den nuvarande konventionens bestämmelser. Det har emellertid ansetts, att

dessa bestämmelser är alltför detaljerade för att lämpligen böra inflyta i

den nya konventionen. Man har därför nöjt sig med att i den nya konven­

tionen fastslå huvudprinciperna och att i fråga om detaljerna hänvisa till

särskild överenskommelse, varmed åsyftas nyssnämnda konvention av år

1953. Sålunda fastslås i artikel 7, att den, som är sjukförsäkrad i ett av

de fördragsslutande länderna och bosätter sig i ett annat av dem, har rätt

att, oavsett ålder och hälsotillstånd, bli Överflyttad till sjukförsäkringen i

det nya bosättningslandet på de villkor och enligt de regler som fastställes

i särskild överenskommelse, som skall bygga på principerna för det nya

bosättningslandets bestämmelser om överflyttning mellan sjukkassor. Vi­

dare stadgas i artikel 8, att den, som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av län­

derna och under tillfällig vistelse i ett annat av dem plötsligt blir sjuk och

i behov av läkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till sjukhjälp från sjuk­

försäkringen i vistelselandet på de villkor och enligt de regler för utgivande

av sådan sjukhjälp — avseende bl. a. hjälpens varaktighet — som fast­

ställes i särskild överenskommelse. Sjukkassa, som utgivit sjukhjälp enligt

artikel 8, är inte berättigad till gottgörelse härför från den sjukkassa, där

vederbörande är försäkrad, och äger ej heller uttaga avgift av den försäk­

rade.

I detta sammanhang må nämnas, att förhandlingar upptagits i syfte att

revidera 1953 års konvention om överflyttning mellan sjukkassor och om

sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land.

Såsom tidigare framhållits avser kapitel II för Sveriges del ej blott sjuk­

hjälp enligt sjukförsäkringslagen utan även läkemedel enligt förordningen

den 4 juni 1954 om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Förmånen

av fria eller rabatterade läkemedel enligt nämnda förordning tillkommer

— utom i visst undantagsfall som saknar intresse i delta sammanhang —

endast den, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Ge­

nom att de personer, som konventionen avser, blir sjukförsäkrade enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

8

samma regler som gäller för svenska medborgare kommer de även i åtnju­

tande av samma läkemedelsförmåner som svenskar.

Kapitel 111 avser förmåner vid olycksfall och yrkes sjuk-

d o m. För Sveriges del är det här fråga om ersättning enligt ett flertal la­

gar och författningar, nämligen lagen om yrkesskadeförsäkring, lagen om

krigsförsäkring för sjömän m. fl., förordningen om ersättning av statsme­

del vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., för­

ordningen om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av

krigsåtgärd drabba fiskare, förordningen om ersättning i anledning av-

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. in., och förordningen om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet i civil­

försvaret — alla dessa författningar är utfärdade den 14 maj 1954 — samt

militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 och kungörelsen den 26 maj

1954 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet

vid brandsläckning in. m.

I artikel 9 första stycket fastslås beträffande lagstiftningen om yrkes­

skadeförsäkring, att territorialitetsprincipen i regel skall gälla, d. v. s. att

vederbörande skall skyddas av lagstiftningen i det land där arbetet utfö-

res. Därvid skall med arbete i ett av länderna jämställas anställning på far­

tyg, som för vederbörande lands flagga. Enligt artikel 9 tredje stycket skall

motsvarande gälla såvitt angår rätten till förmån enligt annan i kapitlet

avsedd lagstiftning än yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

Från territorialitetsprincipen göres av praktiska skäl vissa undantag i ar­

tikel 10. Personal, som av- företag med säte i ett av länderna utsändes för

arbete i ett annat av länderna, skall sålunda enligt punkt a) i artikeln kvar-

bli under lagstiftningen i det land, där företaget har sitt säte, under de

första tolv månaderna av vistelsen i det andra landet. Om arbetet blir av

längre varaktighet, blir vederbörande omfattad av vistelselandets lagstift­

ning. Möjlighet öppnas dock för vederbörande myndigheter att i undantags­

fall medge förlängning av nyssnämnda tolvmånadersperiod.

Resande personal med land- eller lufttransportarbete, som utföres inom

mer än ett av de nordiska länderna, skall enligt den undantagsregel, som

upptagits under b) i artikel 10, omfattas av lagstiftningen i det land, där

verksamheten har sitt säte. Är vederbörande ej bosatt i detta land utan i ett

annat av länderna och där utför arbete för verksamheten, skall dock sist­

nämnda lands lagstiftning tillämpas. Vad sist sagts skall enligt anteckning

i slutprotokollet under litt. B 2 ej gälla i fall, då olycksfallsförsäkring i ar­

betstagarens bosättningsland väl är obligatorisk men ej automatisk utan

beroende på anmälan från arbetsgivaren samt denne underlåtit att göra an­

mälan och sådan underlåtenhet enligt detta lands lagstiftning som regel med­

för, att arbetsgivaren själv blir skyldig att svara för försäkringsförmåner­

na. I dylikt fall skall arbetstagaren i stället vara skyddad av försäkringen

i det land, där verksamheten har sitt säte. Denna anteckning har tillkom­

mit bl. a. för att skydda svenska arbetsgivare, som är vana vid den svenska

Kiingl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

10

skada, begravningshjälp endast om dödsfallet sker inom tre månader efter

skadans inträffande och livränta till efterlevande, som ej är svensk med­

borgare, endast om denne vid tiden för skadans inträffande var bosatt här

i riket. Dessa undantagsbestämmelser har dock genom internationella över­

enskommelser förklarats icke skola äga tillämpning beträffande medborga­

re i ett flertal länder, bland dem de nordiska. Härom hänvisas till deklara­

tionerna den 12 februari 1919 (SFS 192/19) mellan Sverige, Danmark och

Norge samt den 11 september 1923 (SO 17/23) mellan Sverige och Finland

om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete ävensom över­

enskommelsen den 31 oktober 1930 (SFS 393/30) mellan Sverige och Island

angående ersättning för olycksfall i arbete. Dessa avtal kommer att ersät­

tas av den nya konventionen, vilken i nu förevarande hänseende inte med­

för någon ändring i vad som redan gäller.

Artikel 12 första stycket innehåller en regel för det fall att en person,

som ådragit sig yrkessjukdom, varit sysselsatt i farlig verksamhet i flera

av länderna. Denna regel, som har till syfte att tilltäppa luckor i försäk­

ringsskyddet och förhindra dubbelersättning, innebär, att försäkringen i

det land, där den farliga verksamheten senast utövats, skall svara för hela

ersättningen. Kan emellertid visas, att sjukdomen redan yppats i ett annat

av länderna, skall hela ersättningen utgå från försäkringen i sistnämnda

land.

Rörande yrkessjukdomar ges vidare i artikel 12 andra stycket en regel

av innehåll att, om sådan sjukdom föranlett ersättning från försäkrings-

inrättning i ett av länderna, denna inrättning även skall svara för sådan

försämring av sjukdomen, som inträffar i ett annat av länderna, såframt ej

försämringen är att hänföra till farlig verksamhet i det sistnämnda landet.

Om någon i ett land drabbas av yrkesskada, som enligt konventionen

skall regleras enligt lagstiftningen i ett annat av länderna, åligger det en­

ligt artikel 13 vederbörande förvaltningsmyndighet i det land, där skadan

inträffat, att lämna den skadade den hjälp, vartill han är berättigad, samt

till honom och vid dödsfall till hans familj utgiva erforderligt förskott å

den ersättning, som skall utgå enligt lagstiftningen i det andra landet. För

vad sålunda utgivits föreligger rätt till vederlag av vederbörande myndighet

i det andra landet. Motsvarande gäller redan nu.

I kapitel IV regleras förmåner vid arbetslöshet. Därmed av­

ses för svensk del ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om er­

kända arbetslöshetskassor, kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27

maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbets­

löshet samt förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesut-

bildningskurser för arbetslösa.

Likställighetsprincipen fastslås i artikel 14, i första punkten såvitt avser

arbetslöshetsförsäkringen och i andra punkten vad angår övriga nu avsed­

da tormåner. I Sverige gäller redan, att utlänning i fråga om förmåner vid

arbetslöshet är i huvudsak likställd med svensk medborgare. Vad angår ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

barnbidrag — allmänna såväl som särskilda — göras beroende av att bar­

net eller en av föräldrarna vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex

månader omedelbart innan ansökan om sådant bidrag göres samt att bar­

net fostras av någon, som är bosatt och mantalsskriven i landet. Det har

överlämnats åt de enskilda länderna att själva bestämma, i vad mån rätten

till barnbidrag skall göras beroende av dessa villkor.

Enligt den svenska lagstiftningen om allmänna barnbidrag utgår sådant

bidrag endast till barn, som är bosatta i Sverige. För barn, som ej är svensk

medborgare, kräves dessutom, att det fostras av någon som är bosatt och

mantalsskriven i riket. Detta krav, från vilket lagen ej medger dispens, har

upprätthållits i den nu gällande konventionen av den 28 augusti 1951 mel­

lan Sverige, Finland, Island och Norge om ömsesidigt utgivande av barnbi­

drag (SFS 241/52), vilken skall upphöra att gälla då den nya konventionen

träder i kraft. Även i fortsättningen bör rätten till allmänt barnbidrag för

barn från våra nordiska grannländer göras beroende av att barnet fostras

av någon, som är bosatt och mantalsskriven i riket.

Däremot saknas enligt min mening anledning att göra rätten till särskilt

barnbidrag beroende av något av de villkor, som är tillåtna enligt tredje

stycket i artikel 17. Lagstiftningen om särskilda barnbidrag gör det inte

nödvändigt att uppställa något dylikt villkor och Sverige har redan tidigare,

nämligen i de förut omnämnda konventionerna om ömsesidigt utgivande av

ålderspension och av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga, utfäst

sig att utge särskilt barnbidrag i vissa fall, nämligen då barnets fader eller

moder åtnjuter sådan folkpensionsförmån, som avses i någon av dessa kon­

ventioner. Särskilt barnbidrag bör alltså enligt min mening, sedan den nya

konventionen trätt i kraft, utgivas till barn från våra nordiska grannländer

och med dem likställda statslösa barn på samma villkor och enligt samma

regler, som gäller för svenska barn.

Kapitel VII upptager bestämmelser om bidragsförskott. Någon

konvention finnes f. n. inte rörande denna förmån, som i Sverige regleras

i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943. I Danmark och Island finnes mot­

svarighet till ifrågavarande lagstiftning men så är ej fallet i Finland och

Norge. Denna omständighet har emellertid, såsom framhållits i det föregå­

ende, inte ansetts böra lägga hinder i vägen för att konventionen i denna

del biträdes av alla fem nordiska länderna.

Enligt artikel 18 skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länder­

na — här liksom eljest likställes med medborgare sådana statslösa personer

som avses i artikel 25 — i fråga om rätten till bidragsförskott i ett annat

av länderna gälla samma villkor och samma regler som för landets egna

medborgare. Likställighetsprincipen skall alltså tillämpas även i fråga om

denna förmån.

I artikel 19 föreskrives, att handling, varå rätt till underhållsbidrag grun­

das, skall, om den upprättats i ett av de fördragsslutande länderna och i det­

ta kan ligga till grund för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt under­

14

beaktande. Vidare föreskrives, att hemsändning bör undvikas, om nära an­

höriga därigenom skulle skiljas från varandra, om den nödställde nått en

framskriden ålder eller under längre tid vistats i landet eller om hemsänd­

ning inte kan företagas utan men för hans hälsa.

Enligt artikel 24 berör den nya konventionen inte de överenskommelser,

som de nordiska länderna ingått om ömsesidigt understöd till och hemsänd­

ning av behövande sjömän. Dessa överenskommelser beröres ej heller av

1951 års konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1956

I tredje delen av konventionen upptages vissa för alla förmånsgrenar g e-

m e n s a m m a bestämmelser. En del av dessa bestämmelser i denna

del har behandlats i det föregående. Härutöver må följande nämnas.

För diplomatiska och konsulära befattningshavare samt hos dem anställ­

da personer meddelas i artikel 26 särskilda bestämmelser om vilket lands

sociallagstiftning som skall tillämpas. Utsänd personal vid diplomatiska och

konsulära representationer skall enligt artikelns första stycke omfattas av

lagstiftningen i det land representationen tillhör. Detsamma skall gäl­

la beträffande annan personal vid representationen samt anställda i

personlig tjänst hos representationens personal, såvida vederbörande är

medborgare i det land som representationen tillhör. Med hänsyn till ifråga­

varande persongruppers mångskiftande förhållanden har det befunnits nöd­

vändigt att öppna en möjlighet för vederbörande att begära, att lagstiftning­

en i tjänslgöringslandet skall äga tillämpning i fråga om en eller flera av

de förmåner konventionen omfattar. En regel härom har upptagits i artikelns

andra stycke. De i artikel 26 intagna bestämmelserna skall enligt artikelns

tredje stycke inte gälla olönad konsul och av honom avlönade arbetstagare.

I de gällande nordiska överenskommelserna har nu ifrågavarande person­

grupper i allmänhet inte gjorts till föremål för särbehandling. Från mödra-

hjälpskonventionens tillämpning har dock undantagits den, som tillhör kon-

ventionsländernas utrikesförvaltning, och beträffande barnbidragskonven-

tionen gäller motsvarande för den, som är barn till eller eljest vårdas av per­

son tillhörande utrikesförvaltningen.

I artikel 27 bemyndigas de högsta förvaltningsmyndigheterna — för Sve­

riges del Konungen — att överenskomma om erforderliga tillämpningsföre­

skrifter till konventionen. Vidare äger dessa myndigheter för särskilda per­

songrupper eller personer träffa överenskommelse om undantag från kon­

ventionens bestämmelser. De högsta förvaltningsmyndigheterna äger upp­

draga åt andra myndigheter eller inrättningar att fullgöra ifrågavarande

uppgifter, om så finnes ändamålsenligt.

I artikel 28 ålägges de nordiska ländernas behöriga myndigheter och in­

rättningar att i erforderlig utsträckning bistå varandra vid tillämpningen

av konventionen.

Enligt artikel 29 skall med vistelse i ett nordiskt land jämställas anställ­

ning på fartyg under vederbörande lands flagga.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Bilaga

Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge

om social trygghet

Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge,

vilka äro av den uppfattningen, att medborgare i ett av de fördragsslu-

tande länderna skall i ett annat av länderna i princip vara likställd med

landets egna medborgare i förhållande till lagstiftningen om social trygghet,

vilka önska, att denna likställighet skall omfatta alla grenar av social

trygghet, och

vilka äro av den uppfattningen, att denna likställighet bör genomföras

medelst en gemensam överenskommelse mellan länderna,

hava överenskommit om följande bestämmelser:

FÖRSTA DELEN

Konventionens omfattning

Artikel 1

Denna konvention omfattar förmåner, som enligt i vederbörande land

vid varje tidpunkt gällande sociallagstiftning och i anslutning därtill ut­

färdade bestämmelser utgå vid ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom,

olycksfall och yrkessjukdom, arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt

till barn, efterlevande och nödställda.

ANDRA DELEN

Bestämmelser rörande särskilda grenar av social trygghet

Kapitel I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande

och vid ålderdom

Artikel 2

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av län­

derna på samma villkor och enligt samma regler som landets egna med­

borgare berättigad till allmänna invalidpensionsförmåner,

om vederbörande vistats i sistnämnda land oavbrutet minst fem år ome­

delbart innan ansökan om sådan förmån göres, eller

om vederbörande vistats i sistnämnda land oavbrutet minst ett år ome­

delbart innan ansökan om sådan förmån göres och under denna vistelse

minst ett år varit fysiskt och psykiskt i stånd att utöva normal förvärvs­

verksamhet.

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna, vilken är stadigvarande

bosatt i ett annat av länderna, är under samma villkor och enligt samma

18

Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslulande länderna och

under tillfällig vistelse i ett annat av länderna plötsligt blir sjuk och i behov

av läkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till sjukhjälp från sjukförsäkringen

i vistelselandet på de villkor och enligt de regler för utgivande av sådan sjuk­

hjälp — avseende bl. a. hjälpens varaktighet — som fastställas i särskild

överenskommelse.

Sjukkassa, som utgivit sjukhjälp jämlikt denna artikel, är icke berättigad

till gottgörelse härför från den sjukkassa, där vederbörande är försäkrad,

och äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

Artikel 8

Kapitel III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom

Artikel 9

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är — såvida ej annat

följer av artikel 10 — under arbete i ett annat av länderna omfattad av detta

lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring på samma villkor och enligt

samma regler som landets egna medborgare. Med arbete i ett av länderna

jämställes anställning på fartyg, som för vederbörande lands flagga.

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna, vilken omfattas av lag­

stiftningen om yrkesskadeförsäkring i ett annat av länderna, är icke under­

kastad de bestämmelser i nämnda lagstiftning, vilka inskränka vederböran-

des rätt på grund av att han icke är medborgare i eller icke är bosatt i

sistberörda land.

Reglerna i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning

såvitt angår rätten till förmån enligt annan lagstiftning avseende ersätt­

ning vid olycksfall än som ovan avses.

Artikel 10

Från regeln i artikel 9 rörande vilket lands lagstiftning som skall tilläm­

pas gälla följande undantag:

a) För den som av ett företag med säte i ett av de fördragsslutande län­

derna utsändes för arbete i ett annat av länderna skall förstnämnda lands

lagstiftning fortfarande gälla under de första 12 månaderna av vistelsen i

det andra landet, överskrider arbetet i det andra landet denna tid, kan

förstnämnda lands lagstiftning i undantagsfall alltjämt bliva gällande, så­

vida och i så fall för den tid som det andra landets behöriga myndigheter

lämna medgivande därtill.

b) Resande personal med land- eller lufttransportarbete, som utföres inom

mera än ett av de fördragsslutande länderna, omfattas av lagstiftningen i

det land, där verksamheten har sitt säte. Är vederbörande icke bosatt i sist­

nämnda land utan i ett annat av länderna och där utför arbete för verk­

samheten, skall dock det landets lagstiftning äga tillämpning.

Motsvarande gäller i fråga om den som arbetar i annan verksamhet, som

i omedelbart sammanhang bedrives på ömse sidor av gränsen mellan två

av de fördragsslutande länderna.

c) Har för lastning, lossning, reparationsarbete eller vakttjänst ombord

å ett fartyg hemmahörande i ett av de fördragsslutande länderna under

fartygets uppehåll i ett annat av dessa länder antagits arbetstagare från

det land, där uppehållet sker, omfattas dessa av lagstiftningen i sistnämn­

da land.

20

Kapitel V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd

Artikel 16

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av län­

derna berättigad till förmåner vid havandeskap och barnsbörd på samma

villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Kapitel VI. Barnbidrag

Artikel 17

För barn, som är medborgare i ett av de fördragsslutande länderna eller

vars fader eller moder är medborgare i ett av dessa länder, utgivas allmänna

barnbidrag i ett annat av länderna på samma villkor och enligt samma reg­

ler, som gälla för sistnämnda lands medborgare.

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gälla i fråga om

rätt att i ett annat av länderna åtnjuta särskilda bidrag till barn till inva­

lider, änkor och änklingar in. fl., föräldralösa barn och barn utom äktenskap

samma villkor och samma regler som för sistnämnda lands medborgare.

Rätten till ovannämnda bidrag må göras beroende av att barnet eller en

av föräldrarna vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex månader

omedelbart innan ansökan om bidrag göres samt att barnet fostras av någon,

som är bosatt och mantalsskriven i landet.

Kapitel VII. Bidragsförskott

Artikel 18

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gäller i fråga om

rätten till bidragsförskott i ett annat av länderna samma villkor och samma

regler som för landets egna medborgare.

Artikel 19

Handling, varå rätt till underhållsbidrag grundas, skall, om den upprät­

tats i ett av de fördragsslutande länderna och i detta land kan ligga till

grpnd för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt underlag för bidrags­

förskott i de andra länderna.

Om den handling, varå rätten till underhållsbidrag grundas, icke utgör

beslut av domstol eller annan offentlig myndighet, skall handlingen i en­

lighet med föreskrifter, som fastställas av de högsta förvaltningsmyndighe­

terna, vara försedd med bevis att den kan utgöra underlag för indrivning

hos den bidragsskyldige i det land, där den upprättats.

Kapitel VIII. Hjälp åt nödställda

Artikel 20

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna skall i ett annat av län­

derna vara berättigad till sådan hjälp, som i vistelselandet lämnas nödställ­

da, på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

TREDJE DELEN

Gemensamma bestämmelser

Artikel 25

Med medborgare i ett av de fördragsslutande länderna likställes vid till-

lämpningen av denna konvention den som icke har medborgarrätt i något

land men som senast varit medborgare i vederbörande fördragsslutande land.

Artikel 26

Utsänd personal vid diplomatiska eller konsulära representationer om­

fattas av lagstiftningen i det land, som representationen tillhör. Detsamma

gäller annan personal vid representationen samt anställda i personlig tjänst

hos representationens personal, såvida vederbörande är medborgare i det

land, som representationen tillhör.

Personer, som här avses, kunna dock hos den högsta förvaltningsmyndig­

heten i det land, där de fullgöra sin tjänst, begära, att lagstiftningen i detta

land skall äga tillämpning i fråga om en eller flera av de förmåner konven­

tionen omfattar, därvid största möjliga hänsyn skall tagas till sökandenas

önskemål.

Bestämmelserna i denna artikel gälla icke olönad konsul och av honom

avlönade arbetstagare.

Artikel 27

De högsta förvaltningsmyndigheterna i de fördragsslutande länderna äga

överenskomma om de föreskrifter som må anses erforderliga för tillämp­

ningen av denna konvention och må för särskilda persongrupper eller perso­

ner träffa överenskommelse om undantag från bestämmelserna i denna kon­

vention.

De högsta förvaltningsmyndigheterna äga i fall, där så finnes ändamåls­

enligt, uppdraga åt andra myndigheter eller inrättningar att träffa sådana

överenskommelser som ovan nämnts.

Med de högsta förvaltningsmyndigheterna avses i denna konvention

i Sverige: Konungen,

i Danmark: Socialministeriet,

i Finland: Socialministeriet,

i Island: Socialministeriet,

i Norge: Socialdepartementet, för arbetslöshetsförsäkringen Arbets- och

kommunaldepartementet.

Artikel 28

Vid tillämpningen av denna konvention skola de fördragsslutande länder­

nas behöriga myndigheter och inrättningar i erforderlig utsträckning bistå

varandra.

Artikel 29

Med vistelse i ett av de fördragsslutande länderna jämställes anställning

på fartyg under vederbörande lands flagga.

Artikel 30

Vid tillämpning av artiklarna 2, 3, 4 och 21 i denna konvention skall bort­

ses från tillfällig frånvaro från vistelselandet.

23

Ansökning, förklaring och besvär, som inom viss tid skall ingivas till myn­

dighet i ett av de fördragsslutande länderna, anses hava inkommit i rätt tid,

om den inom samma tid ingivits till motsvarande myndighet i ett annat av

länderna. Därvid skall sistnämnda myndighet omedelbart vidarebefordra

ifrågavarande ansökning, förklaring och besvär till behörig myndighet i det

andra landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1956

Artikel 31

Artikel 32

Kostnaderna för förmåner enligt denna konvention bestridas av vistelse­

landet, såvida ej annat följer av konventionen.

Artikel 33

Denna konvention medför icke någon inskränkning i de fördragsslutande

ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars rätt att

uppehålla sig i vederbörande land. Sådana bestämmelser må dock icke öppna

möjlighet att kringgå denna konvention.

Artikel 34

Vederbörande myndigheter i de fördragsslutande länderna skola snarast

möjligt underrätta varandra om alla ändringar i och tillägg till den lagstift­

ning, som gäller i fråga om de i artikel 1 nämnda förmånerna.

Artikel 35

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationshandlingarna skola

snarast möjligt deponeras i det danska utrikesministeriet.

Konventionen träder i kraft första dagen i den månad, som infaller två

hela kalendermånader efter den dag, då samtliga länders ratifikationshand-

lingar deponerats.

Artikel 36

önskar något av de fördragsslutande länderna uppsäga konventionen, skall

skriftligt meddelande härom tillställas den danska regeringen, som har att

omedelbart underrätta övriga fördragsslutande länder härom och om dagen

då meddelandet mottogs.

Uppsägningen gäller endast det land, som verkställt densamma, och äger

giltighet från och med den 1 januari som inträffar minst sex månader från

det den danska regeringen mottagit meddelande om uppsägningen.

Uppsäges konventionen skola på grund av dess bestämmelser förvärvade

rättigheter alltjämt bestå.

Artikel 37

När denna konvention träder i kraft, upphöra att gälla:

Konventionen den 27 augusti 1949 mellan Sverige, Danmark, Finland, Is­

land och Norge om ömsesidigt utgivande av ålderspensioner,

Konventionen den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island

och Norge om ömsesidigt utgivande av förmåner i anledning av nedsatt ar­

betsförmåga,

Deklarationen den 12 februari 1919 mellan Sverige, Danmark och Norge

om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete,

Deklarationen den 11 september 1923 mellan Sverige och Finland om öm­

sesidighet i fråga om ersättning för olycksfall i arbete,

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

Deklarationen den 30 november 1923 mellan Danmark och Finland om ar-

betarolycksfallsförsäkring,

Överenskommelsen den 13 oktober 1927 mellan Danmark och Island an­

gående ömsesidighet i fråga om arbetarolycksfallsförsäkringen och invalid­

försäkringen,

Överenskommelsen den 31 maj 1930 mellan Island och Norge om ömse­

sidighet i olycksfallsförsäkringsförhållanden,

överenskommelsen den 31 oktober 1930 mellan Sverige och Island angå­

ende ersättning för olycksfall i arbete,

Konventionen den 3 mars 1937 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island

och Norge angående tillämpningen av de särskilda ländernas olycksfalls-

försäkringslagstiftning i fall, då arbetsgivare i ett av de fördragsslutande

länderna bedriver verksamhet eller använder arbetare i ett annat av nämnda

länder,

Konventionen den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island

och Norge om ömsesidigt utgivande av mödrahjälp,

Konventionen den 28 augusti 1951 mellan Sverige, Finland, Island och

Norge om ömsesidigt utgivande av barnbidrag, samt

Konventionen den 9 januari 1951 mellan Sverige, Danmark, Finland, Is­

land och Norge om ömsesidigt utgivande av vård åt nödställda.

Konventionen skall vara deponerad i det danska utrikesministeriets arkiv

och bestyrkta avskrifter skola av det danska utrikesministeriet tillställas

var och en av de fördragsslutande ländernas regeringar.

Till bekräftelse härav hava de respektive fullmäktige undertecknat denna

konvention.

Som skedde i Köpenhamn i ett exemplar på svenska, danska, finska, is­

ländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två tex­

ter, en för Sverige och en för Finland, den 15 september 1955.

John Ericsson

Johan Str0m

T. Leivo-Larsson

Steingr. Steinpörsson

Gudmund Harlem

Slutprotokoll

A. I samband med undertecknandet denna dag av konventionen mellan

Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet hava de

befullmäktigade ombuden för de fördragsslutande länderna avgivit följande

förklaring:

När det gäller lagstadgade förmåner skola förmånerna för personer, som

omfattas av konventionen, vara desamma som för vederbörande lands egna

medborgare. När det gäller förmåner, som bero på kommuns eget beslut,

skall varje land sträva efter att tillförsäkra personer, som omfattas av kon­

ventionen, också sådana förmåner.

B. Angående tillämpningen och tolkningen av vissa bestämmelser i kon­

ventionen hava de befullmäktigade ombuden överenskommit om följande:

1. Artikel 9 tredje stycket äger icke tillämpning å olycksfall, som inträf­

fat före ikraftträdandet av denna konvention.

26

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Ersättning enligt:

Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

Lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,

som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycks­

fall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

„ Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

adragen under vistelse å anstalt m. m.

Militärersättningsförordningen den 2 juni 1950.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under verksamhet i civilförsvaret.

Kungörelsen den 26 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslös­

hetskassor.

Kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa

statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

Förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesutbildnings-

kurser för arbetslösa.

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp.

Mödrahjälp enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp.

Förmån enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till

förebyggande mödra- och barnavård.

Läkemedel enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående kostnadsfritt

tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn.

Läkemedel enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående kostnadsfritt

tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskaps-

sjukdomar.

Förmån enligt kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag

till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortföre­

byggande syfte.

Vård av barnmorska enligt förordningen den 3 juni 1955 om distrikts-

barnmorskor.

Förlossningsvård vid statliga och statsunderstödda anstalter.

Vård å statsunderstödda spädbarnshem eller mödrahem.

VI. Barnbidrag.

Allmänna barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbi­

drag.

Särskilda barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbi­

drag till änkors och invaliders m. fl. barn.

VII. Bidragsförskott.

Bidragsförskott enligt lagen härom den 11 juni 1943.

VIII. Hjälp åt nödställda.

Vård enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918.

Vård enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, § 22 a) och b) samt § 29.

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

28

VII. Bidragsförskott.

Bidragsförskott enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg kapitel

XV samt §§ 235, 236 och 237 eller förordningen den 18 mars 1949 för Fär­

öarna om barnbidrag till ensamstående försörjare m. m. kapitel I och III.

VIII. Hjälp till nödställda.

Hjälp enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg med undantag för

hjälp till barn enligt § 130 första stycket, nr 1, avsnitt III och SS 235—237

och 247—249.

Hjälp enligt lagen den 10 april 1895 om fattigvården på Färöarna.

Hjälp enligt förordningen den 25 februari 1914 för Färöarna om hjälp-

kassor.

Kostnadsfri behandling enligt förordningen den 1 april 1921 för Färöarna

om åtgärder till bekämpande av tuberkulos.

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1956

För Finland:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande samt vid ålder­

dom.

Ålderdomspension enligt lagen den 31 maj 1937 om folkpensionering samt

tilläggspension inklusive barntillägg enligt §§41 och 42 i lagen om folkpen­

sionering.

Premierestitution till avliden försäkrads efterlevande enligt § 39 i sagda

lag.

Ålderdomsunderstöd enligt lagen den 15 februari 1952 om ålderdomsun-

derstöd.

Pension på grund av arbetsoförmåga enligt lagen den 31 maj 1937 om

folkpensionering ävensom i § 51 sagda lag åsyftad sjukvård och yrkesut­

bildning samt tilldelande av arbetsredskap och övriga hjälpmedel.

Understöd enligt lagen den 4 februari 1955 om invaliditetsunderstöd.

Invalidvård enligt lagen den 30 december 1946 om invalidvård.

Invalidpenning enligt lagen den 14 juni 1951 om invalidpenning.

II. Förmåner vid sjukdom.

Sjukhjälp från i lagen den 19 juni 1942 om understödskassor avsedda

kassor enligt bestämmelserna i vederbörande kassa.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Ersättning enligt:

Lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring.

Förordningen den 10 december 1948 angående skadestånd för olycksfall

vid undervisning.

Förordningen den 10 december 1948 angående vissa skador, som ersättas

såsom olycksfall i arbete.

Lagen den 12 maj 1939 om yrkessjukdomar.

Lagen den 22 maj 1942 om skadestånd för olycksfall i vissa frivilliga ar­

beten.

Lagen den 12 april 1935 om skadestånd för olycksfall vid räddning av

människoliv.

Brandlagen den 22 juni 1933, § 47.

Lagen den 30 december 1946 om skadestånd för olycksfall åt personer,

som intagits i särskilda straff-, underhålls- och vårdsanstalter.

30

Barnpension enligt folkförsäkringslagen art. 20 och 21 samt provisorisk

bestämmelse 1, jfr tilläggslagen art. 5, 29 och 40.

Förmåner till make enligt folkförsäkringslagen art. 38, jfr tilläggslagen

art. 5 och 29.

J

88

8

Förhöjning av ålderspension på grund av uppskjutet pensionsinträde

enligt folkförsäkringslagen art. 16, jfr tilläggslagen art. 41.

Hjälplöshetstillägg för ålderspensionstagare enligt folkförsäkringslagen

art. 17.

Sjukkassekontingent enligt tilläggslagen art. 24 nr 6.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

II. Förmåner vid sjukdom.

Läkarhjälp, medicin, sjukhusvård in. m. enligt lagen nr 104/1943 om so­

cialförsäkring kap. III art. 32—41 och tilläggslagen nr 116/1954 art. 23—

25.

Sjukpenning enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring art. 39—44. jfr

tilläggslagen nr 116/1954 art. 5, 13—17 och 29.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

^Förmåner enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring och tilläggslagen nr

Sjukhjälp vid olycksfall i arbete enligt folkförsäkringslagen art. 51, jfr

art. 85 sista stycket.

Dagpenning vid olycksfall enligt folkförsäkringslagen art. 51—55, jfr till-

iäggslagen art. 18 och 29.

Lön eller fångstandel till påmönstrade sjömän och fiskare enligt tilläggs­

lagen art. 20.

Invalidpension enligt folkförsäkringslagen art. 56, jfr art. 57, och enligt

tilläggslagen art. 18, 21 och 29.

Förmaner vid dödsfall till efterlevande make, barn, föräldrar m. fl enligt

folkförsäkringslagen art. 57 och 58 samt tilläggslagen art. 18 och 29.

Tilläggsförmån vid påmönstrade sjömäns och fiskares död enligt tilläggs­

lagen art. 19 och 29.

8

88

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Förmåner vid barnsbörd enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring art.

34 och tilläggslagen nr 116/1954 art. 12 och 29.

Förmaner vid barnsbörd eller vistelse å sjukhus eller barnbördsklinik

enligt lagen nr 104/1943 om socialförsäkring art. 33, nr 4.

VI. Barnbidrag.

Förmåner enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring och tilläggslagen nr

110^/19541

Allmänna barnbidrag enligt folkförsäkringslagen art. 30—33 och tilläggs­

lagen art. 11, jfr art. 5, 10 och 29.

Förmåner till ensamstående mödrar enligt tilläggslagen art. 11, jfr art.

n non OQ

“

Bidrag till barn enligt folkförsäkringslagen art. 20 och 23 och provisorisk

bestämmelse 1, jfr tilläggslagen art. 5, 7, 29 och 40.

Barnbidrag till föräldralösa barn enligt folkförsäkringslagen art. 20 och

24 samt tilläggslagen art. 5 och 29.

Bidrag till barn till personer, som äro i fängelse eller övergivit hemmet,

enligt folkförsäkringslagen art. 20, 26 och 29 samt tilläggslagen art. 5 och 29.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

VIII. Hjälp åt nödställda.

Förmåner enligt:

Fattigvårdslagen den 19 maj 1900.

Barnavårdslagen den 17 juli 1953.

Lagen om nykterhetsnämnder och behandling av alkoholister den 26

februari 1932, § 12.

Detta slutprotokoll träder i kraft samtidigt med ovannämnda konvention

och skall hava samma verkan och varaktighet som konventionen.

Slutprotokollet skall vara deponerat i det danska utrikesministeriets ar­

kiv och bestyrkta avskrifter skola av det danska utrikesministeriet tillstäl­

las var och en av de fördragsslutande ländernas regeringar.

Till bekräftelse härav hava de respektive fullmäktige undertecknat detta

slutprotokoll.

Som skedde i Köpenhamn i ett exemplar på svenska, danska, finska, is­

ländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två tex­

ter, en för Sverige och en för Finland, den 15 september 1955.

John Ericsson

Johan Str0m

T. Leivo-Larsson

Steingr. Steinpörsson

Gudmund Harlem

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551760