Prop. 1956:7
('med förslag till förord\xad ning om kontroll å ädelmetallarbeten',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956
1
Nr 7
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om kontroll å ädelmetallarbeten; given Stock holms slott den 9 december 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens ytt rande över härvid fogade förslag till förordning om kontroll å ädelmetall arbeten.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen inhämtas riksdagens yttrande över huvudgrunderna i ett förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten (platina-, guld- och silverarbeten). Förslaget innebär framför allt en modernisering av lag stiftningen på detta område. Bland nyheterna må nämnas att förbud införes mot s. k. fullmaktsstämpling. För guldarbeten bibehålies enligt förslaget 18 karat såsom lägsta tillåtna halt med den jämkningen att mmimihalten fint guld efter internationellt mått bestämmes till 750 tusendelar i stället för nu stadgade 760 tusendelar. Minimihalterna för silver- och platinaarbeten före slås oförändrade. Viktgränsen för obligatorisk stämpling av silverarbeten föreslås höjd från 5 till 15 gram. Beträffande avgifterna för kontrollstämp- ling föreslås ingen ändring. I övrigt innefattar förslaget bl. a. bestämmelser i syfte att på ett effektivare sätt än hittills förhindra tillverkning av och handel med underhaltiga ädelmetallvaror.
1 Bihang till riksdagens protokoll
1956
.
1
samt . Nr
7
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Förslag
till
förordning om kontroll å ädelmetallarbeten
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Till
ädelmetallarbeten
hänföras i denna förordning arbeten av platina,
guld och silver.
I förordningen förstås med
platinaarbete
sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fin platina,
guldarbete
sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 200 tusendelar fint guld, samt
silverarbete
sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fint silver,
allt under förutsättning att platinan, guldet eller silvret ingår i arbetet
på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller för-
silvring.
2
§.
Ädelmetallarbeten äro, på sätt i denna förordning är stadgat, underkastade
kontroll med avseende på tillverkning, försäljning och import.
Undantag från förordningens bestämmelser
3 §.
Förordningen äger icke tillämpning å mynt och medaljer, som tillverkas
av mynt- och justeringsverket.
4 §.
Från förordningens bestämmelser äro, utom såvitt avser tillsyn enligt
40 §, undantagna:
ädelmetallarbeten, som tillverkas för export;
utländska mynt samt i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer
och medaljer;
ädelmetallarbeten, som uppenbarligen ha antikvariskt värde;
instrument och apparater som äro avsedda att omedelbart tjäna veten
skapliga, konstnärliga eller industriella ändamål samt delar till sådana in
strument och apparater;
plåt, tråd och ofasonerade stänger av ädelmetall samt guldslagar- och
gulddragararbeten; samt
reservoarpennor och stiftpennor samt delar därtill, glasögonbågar, urbo-
etter, lösa urbyglar, remontoarkronor, tandpetare samt beslag på käppar,
pipor och dylikt.
3
Mynt- och justeringsverket äger föreskriva, att undantag som nu sagts skall göras jämväl beträffande annat slag av föremål, i vilket ädelmetall ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande till arbetets övriga värde är av ringa betydelse, så ock beträffande ädelmetallarbete, som uppen barligen framställts för att framdeles ingå i sådant föremål.
Ädelmetallarbete, som avses i denna paragraf och vilket icke utgör halvfabrikat, må på begäran kontrollstämplas. Begäres kontrollstämpling eller anbringas ansvarsstämpel skola förordningens bestämmelser tillämpas å arbetet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Finhalt
5 §•
Ädelmetallarbete må icke tillverkas av metallegering som har lägre fin halt än
för platinaarbete 950 tusendelar fin platina, för guldarbete 750 tusendelar fint guld och för silverarbete 830 tusendelar fint silver, med ett remedium för platina och guld av fem tusendelar samt för silver av åtta tusendelar.
Har ädelmetallarbete lägst den finhalt som nyss nämnts benämnes det fullhaltigt, i annat fall underhaltigt.
6
§.
Vid förening av arbete av viss ädelmetall med legering innehållande ädel metall av annat slag, skall legeringen vara fullhaltig, dock att mynt må anbringas oberoende av halt.
Guldarbeten med olika finhalt må förenas endast om tillverkningstekniska skäl göra detta nödvändigt och varje del åsättes finhaltsstämpel enligt före skrifterna i 19 §.
Platinaarbete må förenas med legering innehållande guld eller silver och guldarbete med legering innehållande silver endast om legeringen genom sin färg tydligt skiljer sig från arbetet.
7 §•
Användes vid framställning av ädelmetallarbete jämväl annat ämne än ädelmetall, skall detta ämne i det färdiga arbetet vara lätt skönjbart och till utseendet tydligt skilja sig från ädelmetallen, såvida annat icke föranledes av tillverkningstekniska skäl eller erfordras för att arbetet skall fylla sin praktiska uppgift. Utgöres det sålunda använda ämnet av metall, skall därå vara inslaget beteckningen »Metall» eller »Met» eller metallens be nämning eller kemiska beteckning, där tillverkningstekniska skäl icke utgör hinder härför.
8
§.
Lödning på ädelmetallarbete får icke förekomma i sådan omfattning och av sådan beskaffenhet att, om arbetet nedsmältes, finhalten understiger i 5 § angivna halter med deras remedier med mer än för platina- eller guld arbete fem tusendelar samt för silverarbete åtta tusendelar. Ädelmetall arbete, varå förekommer lödning i strid med vad nu sagts, skall anses under haltigt.
9 §.
Ädelmetallarbete, vilket icke uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§, må icke försäljas eller importeras. Om undantag härifrån stadgas i 10—12 §§.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
10 §.
Utan hinder av vad i 9 § stadgas må ädelmetallarbete, som blivit taget i
mät eller tillhör konkursbo eller dödsbo utan att ha för sådant bo tillver
kats eller inköpts, försäljas under hand eller på auktion.
11
§•
Utan hinder av vad i 9 § stadgas må till riket införas
a) tävlingspris, gåvor, föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk samt föremål
som äro att hänföra till flyttsaker;
b) ädelmetallarbeten, som inkomma för att förevisas såsom prover eller
såsom utställningsföremål och vilka äro avsedda att därefter återutföras, så
vida införseln är traktatsenligt medgiven.
Då fråga är om gåvor eller föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk, skall ägaren
härom på begäran avlämna en av honom på heder och samvete avgiven
skriftlig försäkran.
12
§.
Mynt- och justeringsverket äger i andra fall än i 10 och 11 §§ sägs, när
särskilda skäl föreligga, på därom gjord ansökan medgiva försäljning eller
införsel av ädelmetallarbete som ej uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§.
Ansvarsstämpling och kontrollstämpling
13 §.
Inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skola genom tillverkarens för
sorg förses med ansvarsstämplar, varmed avses ortsmärke, tillverkarens
namnstämpel (tillverkarstämpel) och årsbokstav ävensom, i fråga om guld
arbeten, finhaltsstämpel. Saknas tillräckligt utrymme för anbringande av så
väl kontrollstämpel, varom i 21 § förmäles, som samtliga ansvarsstämplar,
må dock ortsmärket och, där så är erforderligt, jämväl årsbokstaven ute
lämnas.
Mynt- och justeringsverket må i fall där tillverkningen uppenbarligen icke
skett för yrkesmässig försäljning medgiva att annan ansvarsstämpel än fin
haltsstämpel utelämnas.
14 §.
Ädelmetallarbete, som införes till riket, må icke vara försett eller efter
införseln förses med annan i denna förordning avsedd ansvarsstämpel än
finhaltsstämpel.
15 §.
Ansvarsstämpel skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begrän
sad av stämpelns ytterkonturer (reliefstämpel).
16 §.
Ortsmärke bestämmes för varje särskild tillverkningsort av mynt- och
justeringsverket.
17 §.
Tillverkarstämpel skall vara godkänd av och registrerad hos mynt- och
justeringsverket. Stämpeln må endast innehålla bokstäver eller ord. Den må
ej vara så utformad, att den med lätthet kan förväxlas med annan hos ver
ket registrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Stämpeln må ej an
giva annan än den, som tillverkat arbetet.
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
5
18 §.
Årsbokstav skall angiva tillverkningsåret. Såsom årsbokstav användes
en av följande bokstäver ur det latinska alfabetet, nämligen A, B, C, D, E, F,
G, H, I, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra.
Bokstäverna användas i följd, en för varje år. Då hela bokstavsserien är
genomgången skall densamma från början ånyo genomlöpas. Serien skall
beräknas ha börjat användas med A år 1759. Den vid bokstaven fogade
siffran skall utmärka den omgång, nämnda bokstavsserie är i användning
sedan 1759.
19 §.
Finhaltsstämpel för guld skall innehålla bokstaven K (karat) jämte fram-
förstående siffror. Följande stämplar äro medgivna:
23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975 tusendelar,
20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840 tusendelar samt
18 K, utmärkande en finhalt av lägst 750 tusendelar,
med ett remedium i varje fall av fem tusendelar.
Vid bestämmande av finhalt i fall som här är i fråga skall vad i 8 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning.
20
§.
Tillverkare är ansvarig för att utfört arbete motsvarar åsatta ansvars-
stämplar.
21
§.
Inom riket tillverkat eller importerat ädelmetallarbete, vars vikt uppgår
för platina- eller guldarbete till ett gram eller däröver och för silverarbete
till 15 gram eller däröver, skall, såvitt fråga icke är om meterkedja eller
annat halvfabrikat eller arbete, som i 10—12 §§ avses, förses med kon
trollstämpel till bestyrkande av att arbetet uppfyller fordringarna enligt
denna förordning.
Ädelmetallarbete, vilket icke omfattas av kontrollstämplingsplikt, som i
första stycket sägs, må förses med kontrollstämpel om begäran därom fram-
ställes och arbetet uppfyller fordringarna enligt denna förordning; dock
att meterkedja eller annat halvfabrikat må kontrollstämplas endast där
mynt- och justeringsverket så medgiver.
22
§.
Ingår i ett arbete skilda ädelmetaller skall frågan, huruvida kontroll
stämplingsplikt enligt 21 § föreligger, bedömas särskilt för varje ädelmetall.
23 §.
Importerade halvfabrikat och andra importerade ädelmetallarbeten, som
icke underkastas kontrollstämpling, skola, såvitt fråga icke är om arbeten
som avses ill eller 12 §, likväl vid införseln kontrolleras beträffande fin
halten.
24 §.
Kontrollstämpel utgöres i fråga om guldarbeten av tre kronor i hjärtformig
sköld för inhemska arbeten och i oval sköld för utländska arbeten samt i
fråga om platina- och silverarbeten av enahanda beteckning med ett efter
följande P beträffande platinaarbeten och S beträffande silverarbeten. Kon
trollstämpel skall vara utförd som reliefstämpel.
25 §.
Kontrollstämpling utföres av mynt- och justeringsverket eller, på de or
ter mynt- och justeringsverket bestämmer, av särskilda konlrollstämplings-
förrättare. Probering av ädelmetallarbetes finhalt utföres av mynt- och juste
ringsverket.
Mynt- och justeringsverket utser kontrollstämplingsförrättare och äger
entlediga honom från uppdraget samt förordna vikarie för honom, allt efter
länsstyrelsens hörande.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr
7
år 1956
26 §.
Inom riket tillverkat ädelmetallarbete, som skall kontrollstämplas, skall
av tillverkaren inlämnas i Stockholm till mynt- och justeringsverket och å
annan ort till kontrollstämplingsförrättare; i senare fallet är det dock till
verkaren obetaget att på egen bekostnad inlämna arbetet till mynt- och
justeringsverket. Vid inlämnandet skall arbetet, försett med vederbörliga an-
svarsstämplar, till alla dess delar företes samt i övrigt vara i det skick som
mynt- och justeringsverket bestämmer.
Då ädelmetallarbete, som icke på grund av vad förut sagts må införas i
riket utan kontrollstämpling eller kontroll med avseende å finhalten, från
utlandet inkommer till svensk distrikttullanstalt, skall detsamma på im
portörens bekostnad översändas till mynt- och justeringsverket.
27 §.
Kontrollstämpling av ädelmetallarbete skall äga rum, om arbetet inläm
nats till mynt- och justeringsverket, sedan probering skett samt, om arbetet
inlämnats till kontrollstämplingsförrättare, sedan av detsamma tagits prov
för probering.
Provtagning må, på sätt mynt- och justeringsverket bestämmer, ske i form
av stickprov.
28 §.
Kontrollstämpling må icke äga rum om arbetet därigenom skulle skadas,
utan skall för sådant fall i stället utfärdas kontrollbevis om att arbetet upp
fyller fordringarna för kontrollstämpling.
29 §.
Arbete, som inkommit till riket för att förevisas såsom prov eller utställ-
ningsföremål och därefter återutföras, skall i stället för kontrollstämpel
förses med plomb eller annat identifieringsmärke på sätt mynt- och jus
teringsverket bestämmer.
30 §.
Å ädelmetallarbete anbragt kontrollstämpel eller ansvarsstämpel må icke
avsiktligt utplånas, med mindre sådant utplånande till följd av nedskrot
ning, lagning eller omarbetning av arbetet finnes nödvändigt.
Angående ändring av finhaltsstämpel på guldarbete i visst fall stadgas i
34 §.
31 §.
Å här i riket tillverkade ädelmetallarbeten må andra stämplar än kon
trollstämpel och ansvarsstämplar icke förekomma i form av reliefstämp
lar. Från vad nu stadgats äger mynt- och justeringsverket medgiva undan-
tag.
Å ädelmetallarbete må i övrigt icke förekomma stämpel eller annat mär
ke, som lätt kan förväxlas med kontroll- eller ansvarsstämpel.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
32 §.
Ädelmetallarbete, som i strid med föreskrifterna i denna förordning icke är försett med kontrollstämpel eller ansvarsstämpel, eller är försett med stämpel eller annat märke, som enligt förordningen ej må åsättas arbetet, må icke försäljas.
Förfarandet med underhaltiga arbeten
33 §.
Befinnes till försäljning avsett ädelmetallarbete ej vara fullhaltigt och är ej fråga om arbete som avses i 10—12 §§, skall, oberoende av om förhål landet kan medföra ansvar, arbetet sönderslås genom mynt- och juste- ringsverkets försorg eller enligt dess föreskrifter. ....
Ädelmetallarbete må icke sönderslås med mindre probenng agt rum. Om proberingens resultat skall vederbörande tillverkare eller försäljare under rättas, och äger denne att, därest material finnes för förnyad probenng, påkalla sådan och närvara personligen eller genom ombud vid den med an ledning därav verkställda förrättningen.
34 §.
Befinnes vid probering för kontrollstämpling guldarbete, som är fullhal tigt, vara åsatt oriktig finhaltsstämpel, skall arbetet för ändring av stämpeln återställas till ägaren innan kontrollstämpel anbringas å arbetet.
Befinnes till försäljning avsett kontrollstämplat guldarbete, som ar Full— haltigt, vara förfärdigat av en metallegering av lägre finhalt än påslagen fin- haltsstämpel utvisar, skall ändring av stämpeln vidtagas genom mynt- och justeringsverkets försorg.
35 §.
Uppfyller ädelmetallarbete, som inkommit till distrikttullanstalt och över sänts till mynt- och justeringsverket, icke för införsel föreskrivna fordringar enligt denna förordning, skall det på importörens bekostnad från mynt- och justeringsverket översändas till distrikttullanstalten i införselorten för att återutföras ur riket. Dock må efter medgivande av mynt- och justerings verket underhaltigt arbete, som på tillförlitligt sätt styrkes vara av impor törens egen tillverkning och förut av honom exporterat, utlämnas till impor tören i den ordning, som är stadgad för utlämnande av importerade arbeten.
Har ädelmetallarbete vid import tagits i beslag och i laga ordning för klarats förbrutet och är arbetet av beskaffenhet att, enligt vad ovan sägs, icke få till riket införas, må det icke av tullverket försäljas förrän detsam ma sönderslagits och nedsmälts, såvida ej betryggande säkerhet erhalles för att arbetet efter försäljningen blir utfört ur riket.
36 §.
Vägras kontrollstämpling av arbete på den grund att arbetet icke uppfyl ler bestämmelserna om lödning i 8 §, må på begäran av ägaren nedsmält- ning ske för bestämmande av finhalten; och skall ägaren beredas tillfälle att personligen eller genom ombud närvara vid nedsmältningen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956
Avgifter
37 §.
1 mom.
För kontrollstämpels åsättande samt för utfärdande av kontroll-
bevis som i 28 § sägs skall erläggas kontrollavgift, innefattande ersättning
jämväl för verkställd probering,
för platinaarbete med 9 öre för varje fulla två decigram,
för guldarbete med 3 öre för varje fulla två decigram, och
för silverarbete med ett öre för varje fullt gram,
allt av sammanlagda vikten av de kontrollstämplade arbetena.
Är arbete sammansatt av flera ädelmetallegeringar skall avgift utgå för
varje legering för sig.
Vid bestämmande av arbetes vikt skall avdrag göras för beståndsdelar av
andra ämnen än ädelmetall, dock ej för infattade stenar. Avdrag må ej
göras för ädelmetall, som vid färdigställande av arbete kan beräknas kom
ma att bortgå.
2 mom.
För anbringande av plomb eller annat identifieringsmärke skall
erläggas märkningsavgift med fem öre för varje arbete.
3 mom.
För probering, som icke åtföljes av kontrollstämpling, för be
stämning av vikt finmetall och för omsmältning skall utgå avgift enligt vad
därom är särskilt stadgat.
Näringsidkares anmälningsskyldighet
38 §.
Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarbeten, som äro under
kastade kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller
försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rörel
sen börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna
uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om an
mälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga
rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i förekommande fall veder
börligt registreringsbevis.
Önskar någon sälja ädelmetallarbete å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen skall han, innan realisationen vid
tages, göra anmälan därom hos mynt- och justeringsverket med bifogande
av uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd där
till.
Då tillverkning eller försäljning som i denna paragraf avses förflyttas
eller upphör, skall anmälan därom göras hos mynt- och justeringsverket.
39 §.
Under utövande av gardfarihandel må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.
Tillsyn
40 §.
Myntdirektören äger att personligen eller genom befullmäktigat ombud i
lokaler för tillverkning eller försäljning av ädelmetallarbeten göra sig un
derrättad om beskaffenheten av förekommande lager av ädelmetallarbeten
9
och att för undersökning därifrån medtaga sådant arbete. Tillträde till dy lika lokaler må icke förvägras myntdirektören eller hans ombud.
41 §.
I lokal, där ädelmetallarbete tillverkas för avsalu, skall ett exemplar av denna förordning finnas tillgängligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Ansvarsbestämmelser m. m.
42 §.
1 mom.
Med dagsböter straffes, där förfarandet icke är i allmän lag be
lagt med straff,
den som tillverkat ädelmetallarbete i strid med bestämmelserna i 5—& §§ eller guldarbete med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker, dock endast där försäljning av arbetet skett;
den som försäljer ädelmetallarbete i strid med 9 eller 32 § eller guldarbete med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker eller ädelmetallar bete, vars beskaffenhet eljest icke överensstämmer med i denna förordning eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser; dock att vad nu sagts icke gäller beträffande kontrollstämplat arbete, där försäljaren är en annan än tillverkaren samt försäljaren icke haft vetskap om arbetets oriktiga be skaffenhet;
den som överflyttar kontrollstämpel eller ansvarsstämpel från ett ädel metallarbete till ett annat eller förser sådant arbete med oriktig stämpel eller stämpel, som icke må åsättas arbetet, eller utplånar kontrollstämpel eller ansvarsstämpel från ädelmetallarbete, där åtgärden ej är nödvändig i sam band med nedskrotning, lagning eller omarbetning av sådant arbete; samt
den som förser till riket infört ädelmetallarbete med annan ansvarsstäm pel än finhaltsstämpel eller med vetskap om att så skett försäljer sådant arbete.
2 mom.
Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattning, må
dömas till fängelse i högst sex månader.
3 mom.
Med böter högst 300 kronor straffes
den som utan sådan anmälan som är föreskriven i 38 § tillverkar ädel- metallarbeten eller med sådana arbeten idkar handel som i nämnda para graf sägs;
den som underlåter att vid förflyttning av eller upphörande med sådan tillverkning eller handel göra i nämnda paragraf stadgad anmälan;
den som förvägrar myntdirektören eller hans ombud tillträde till lokal som avses i 40 § eller vägrar att lämna det biträde, som erfordras för full görande av den i nämnda paragraf föreskrivna tillsynen; samt
den som bryter mot vad i 41 § är stadgat.
43 §.
Med försäljning likställes i denna förordning saluhållande, så ock utläm nande av beställt arbete, vilket tillverkats av ädelmetall som tillhandahål lits av beställaren.
44 §.
Husbonde ansvarar, där brott mot denna förordning begås av lians hus folk eller i hans arbete antagen person, för brottet, liksom vore detta be gånget av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att brottet skett utan hans vilja och vetskap.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
45 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna för
ordning må icke i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa till
verkares eller försäljares yrkeshemlighet eller affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom.
46 §.
Har domstol meddelat dom i mål angående förhållande som avses i denna
förordning, skall domstolen sända ett exemplar av domen till mynt- och
justeringsverket.
47 §.
Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill förordnar äger meddela de
ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.
Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,
förordningen den 18 oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och
silverarbeten;
förordningen den 2 mars 1923 (nr 49) angående kontroll å platinaarbe
ten; samt
kungörelsen den 23 augusti 1929 (nr 273) angående utvidgad kontroll å
användningen av guld och silver ävensom angående kontroll å användningen
av platina.
De upphävda författningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande
ädelmetallarbeten, som åsatts stämplar med stöd av nämnda författningar
eller vilka arbeten före den 1 januari 1957 importerats eller inlämnats för
kontrollstämpling; dock skola såvitt angår guldarbeten de nya bestämmel
serna om minimihalt tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
11
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 de cember 1955.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
Z
etterrerg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, A
ndersson
, N
orup
,
H
edlund
, P
ersson
, H
jälmar
N
ilson
, L
indell
, N
ordenstam
, L
indström
,
L
ange
, L
indholm
.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om
rikt
linjerna för ny lagstiftning rörande kontroll å ådelmetallarbeten
samt an
för därvid följande.
I. Inledning
De nu gällande bestämmelserna rörande kontroll å ädla metaller åter finnes huvudsakligen i förordningen den 18 oktober 1912, nr 366, angående kontroll å guld- och silverarbeten samt i förordningen den 2 mars 1923, nr 49, angående kontroll å platinaarbeten. Sistnämnda förordning innefattar vä sentligen en hänvisning till 1912 års förordning — särskilda bestämmelser meddelas endast i vissa avseenden, bland annat rörande minimihalt och kon trollavgift. Närmare föreskrifter om tillverkares åligganden har meddelats i ordningsstadgan den 18 oktober 1912, nr 367, för tillverkning av guld- och silverarbeten m. in., vilken jämlikt förordningen nr 49/1923 är tillämplig jämväl å platinaarbeten.
Sedan frågan om en översyn av nu ifrågavarande lagstiftning aktualiserats i olika sammanhang genom framställningar från myndigheter och organisa tioner in. fl., tillkallade chefen för finansdepartementet den 19 november 1952 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande numera justitierådet H. M. Digman med uppdrag att verkställa en utredning om kontrollen å guld-, silver- och platinaarbeten in. in. Tillika uppdrog departementschefen åt numera avlidne friherren E. Fleming, Stockholms guldsmedsmästareför- ening, förste intendenten, filosofie doktorn C. G. M. Hernmarck, Svenska museimannaföreningen, hovjuveleraren N. Hildebrand, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, byråchefen H. F. N. Lundberg, statens priskontroll- nämnd, direktören C. S. Roos, Guldsmedsbranschens leverantörförening, samt myntdirektören B. O. T. Swensson att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen. Utredningen antog benämningen
1952 års kontrollstäm-
pelutredning.
12
I de för utredningsarbetet meddelade direktiven framhölls, att utredningen
borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor. Här
vid borde självfallet olika möjligheter till förenkling och rationalisering av
kontrollväsendet tillvaratagas. Även frågan om kvalitetsbeteckningar för ny
silvervaror borde upptagas till bedömande under utredningsarbetet.
Med skrivelse den 8 februari 1955 har utredningsmannen överlämnat be
tänkande med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten och till
ädelmetallstadga. Av skrivelsen framgår, att utredningsmannen i samtliga
frågor samrått med de sakkunniga, vilka anslutit sig till de i betänkandet
framlagda förslagen, med det undantaget, att direktören C. S. Roos anmält
avvikande mening beträffande av utredningsmannen framlagt förslag om
jämkning av den gällande minimihalten för guldarbeten.
Över utredningens förslag har, efter remiss,
yttranden
avgivits av mynt-
och justeringsverket, kommerskollegium, statens sakrevision, statens orga-
nisationsnämnd, statens priskontrollnämnd, kontrollstyrelsen, generaltull
styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
fullmäktige i riksbanken, varudeklarationsnämnden, varumärkes- och finna-
utredningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svenska metallindustriarbetareför
bundet, Svenska museimannaföreningen, Sveriges juvelerare- och guldsmeds-
förbund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms guldsmeds-
mästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening, Skånes
guldsmedsmästareförening samt Svenska slöjdföreningen.
Fullmäktige i riksbanken har inhämtat yttrande från Guldcentralen, eko
nomisk förening. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handelskam
mare. Generaltullstyrelsen har överlämnat yttrande från tulldirektionen i
Stockholm. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har infordrat yttrande från polismyndigheten i Stockholm respektive
Göteborg, länsstyrelsen därjämte från kontrollstämplingsförrättaren i Göte
borg. Slutligen har Sveriges industriförbund överlämnat yttrande från Sve
riges järn- och metallmanufakturförening.
De första mer omfattande kontrollbestämmelserna beträffande ädelmetall
arbeten tillkom genom utfärdandet av 1752 års kontrollstadga. Då infördes
den offentliga kontrollstämplingen och inrättades en särskild kontrollmyn
dighet. De nu gällande kontrollbestämmelserna reglerar tillverkning, import
och försäljning av guld-, silver- och platinaarbeten. Syftet är att skapa en
offentlig kvalitetsgaranti med avseende å arbetenas halt av ädelmetall. I
enlighet härmed föreskrives att de berörda arbetena skall innehålla viss mi-
nimihalt guld, silver eller platina och tillverkning, import och försäljning
av arbeten, som icke håller föreskriven halt, förbjudes med vissa undantag.
Till dessa stadganden ansluter sig bestämmelser om probering och kontroll-
stämpling genom myntverkets försorg in. in. För kontrollen utgår särskilda
kontrollavgifter.
I den närmare utformningen av kontrollen å ädelmetallarbeten har riks
Kungl. Maj.ts proposition nr
7
år 1956
Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
13
dagen icke tidigare medverkat. Däremot har kontrollavgifterna för guld-
och silverarbeten fastställts till sina nuvarande belopp efter medgivande av
riksdagen. Då kontrollbestämmelsernas utformning har en genomgripande
inverkan på den berörda näringens allmänna villkor och även är av stor be
tydelse för allmänheten, förordar jag att — när nu en allmän översyn av be
stämmelserna företages — riksdagens yttrande inhämtas beträffande regle
ringens huvudgrunder.
På grundval av de förslag som framlagts av 1952 års kontrollstämpelut-
redning har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten.
Jag vill härvid betona, att jag icke kommer
att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa
alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot utredningens
förslag.
Utöver sådana frågor som sammanhänger med kontrollen å ädelmetall
arbeten har 1952 års kontrollstämpelutredning i enlighet med de för utred
ningen meddelade direktiven upptagit till övervägande frågan om införande
av kvalitetsbeteckningar å nysilvervaror. Jämväl denna fråga torde böra
underställas riksdagens prövning i förevarande sammanhang och jag avser
att i ett avslutande avsnitt lämna en redogörelse för densamma.
I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsakliga
bestämmelserna i förslaget.
II. Kontrollstämplingsplikt och kontrollstämplingens utförande
Gällande ordning. De nuvarande kontrollbestämmelserna omfattar med
vissa undantag guld-, silver- och platinaarbeten i legeringar, som innehåller
beträffande guld minst 2t00 tusendelar samt beträffande silver och platina
minst 400 tusendelar fin metall, allt under förutsättning att platinan, gul
det eller silvret ingår i arbetet på annat sätt än enbart såsom plätering,
platinering, förgyllning eller försilvring. Helt undantagna från förevarande
bestämmelser är i första hand vissa särskilt angivna varuslag, nämligen
urboetter, lösa urbyglar och remontoarkronor, glasögonbågar och tandpe
tare, plåt och tråd ävensom ofasonerade stänger av guld eller silver, guld
slagar- och gulddragararbeten samt instrument och apparater, som är av
sedda att omedelbart tjäna vetenskapliga, konstnärliga eller industriella än
damål. Vidare regleras i särskild ordning kontrollen å mynt och medaljer,
som tillverkas vid mynt- och justeringsverket. Slutligen må ädelmetallar-
beten tillverkas för export utan iakttagande av vad i de nu aktuella förord
ningarna stadgats i fråga om finlialt.
I den mån ädelmetallarbeten faller under de nu förevarande bestämmel
serna gäller i fråga om kontrollstämplingsplikt följande.
Beträffande inhemska arbeten är kontrollstämpling obligatorisk så snart
vikten uppgår till 1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten
och 5 gram och däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock
icke att få även smärre arbeten kontrollstämplade.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Såsom i det föregående redan antytts skall kontrollstämpling ske även
beträffande importerade ädelmetallarbeten. Utan kontroll må dock i riket
införas mynt och i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer, före
mål av uppenbarligen antikvariskt värde, tävlingspris eller gåvor, föremål,
som inköpts på resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans
familjs personliga bruk eller vilka är att hänföra till flyttsaker, samt i vis
sa fall arbeten av guld eller silver som inkommer för att förevisas såsom
prover och därefter återutföres. Beträffande importerade arbeten är kon
trollen obligatorisk även beträffande småarbeten.
Frånsett inhemska småarbeten får ädelmetallarbeten, som icke kontroll
stämplats, ej försäljas. Från detta försäljningsförbud medgives dock vissa
undantag. Här må endast nämnas att liksom i avseende på import också
förevarande undantag innefattar mynt och i utlandet tillverkade utländska
ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde.
Kontrollstämplingen innebär att arbetet åsättes en stämpel med tre kro
nor, i hjärtformig sköld då fråga är om inhemska arbeten och i oval sköld
beträffande utländska arbeten; för platina- och silverarbetenas del ingår
därjämte ett P respektive ett S i stämpeln.
Inhemsk tillverkare skall för kontrollstämpling inleverera sina arbeten i
Stockholm till mynt- och justeringsverket och i landsorten till verkets kon-
trollstämplingsförrättare; även i det senare fallet kan arbetet dock insändas
till mynt- och justeringsverket direkt. Arbeten, som icke utan kontroll får in
föras till landet, översändes av vederbörande distrikttullanstalt till mynt- och
justeringsverket.
Kontrollstämplingsförrättare i landsorten förordnas av myntverket efter
länsstyrelsens hörande. De orter, där kontrollstämplingsförrättare skall fin
nas, fastställes för varje län av länsstyrelsen. För närvarande finns 123 så
dana orter i landet.
Probering av finhalt äger rum endast vid myntverket. Kontrollförfaran
det i landsorten tillgår på det sättet att kontrollstämplingsförrättaren tar
prov av de inlämnade arbetena enligt viss ordning och sedan insänder pro
ven till myntverket för probering. Kontrollstämpling sker emellertid redan
i samband med provtagningen. Åtgärder beträffande underhaltiga varor kan
sålunda i dessa fall vidtagas först sedan kontrollstämpel åsatts och varan
utlämnats till försäljning.
Utredningen. Den allmänna ordningen för kontrollstämplingen, för vilken
nu redogjorts, bör enligt utredningen i huvudsak bibehållas. Dock förordas
att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten höjes från 3
till 10 gram samt att arbeten som importeras likställs med inhemska ar
beten i fråga om kontrollstämplingsplikt. Småarbeten bör även i fortsätt
ningen kunna på begäran förses med kontrollstämpel. Om importör ej begär
kontrollstämpling av småarbeten, bör dessa vid importen likväl underkastas
kontroll av mynt- och justeringsverket med avseende å halten.
Vidare föreslår utredningen att antalet särskilda varuslag som undantas
15
från kontrollförfarandet väsentligt utvidgas. Sålunda bör enligt utredningen undantagas även reservoarpennor och skrivstift, beslag på käppar, pipor o. dyl. samt hållare och beslag på pennor ävensom annat slag av föremål, i vilka ädelmetall ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande till arbetets övriga värde är av ringa betydelse. För‘att en praktisk anpass ning skall kunna ske med hänsyn till utvecklingens krav synes enligt ut redningen betänkligheter icke möta mot att mynt- och justeringsverket får befogenhet att genom generella bestämmelser och avgöranden från fall till fall relativt fritt bestämma angående gränsdragningen för sistnämnda un dantag. Utredningen anser vidare att anledning icke föreligger att meddela förbud mot att förse arbeten, som enligt vad nu sagts undantas från kon trollförordningens bestämmelser, med stämplar som avses i kontrollförord ningen.
Utredningen tar att börja med upp till diskussion vissa allmänna syn punkter på kontrollstämplingen. Härvid framhålles inledningSAås, att skif tande system förekommer i utlandet. I vissa länder förekommer sålunda obligatorisk officiell kontrollstämpling, i andra är visserligen kontrollstämpling ordnad, men det beror på den enskilde huruvida han vill använ da sig av densamma. Vidare erinras om att det nuvarande kontrollsystemet infördes bl. a. med hänsyn till att föremål av ädelmetall i stor utsträck ning hade samma användning som mynt och att kontrollen på ädelmetallarbeten i främsta rummet avsett att lämna allmänheten en garanti att föremålen innehåller viss mängd av den ädla metallen och därigenom möj liggöra för köparen att värdesätta föremålens råmaterial.
Enligt utredningen förhåller det sig otvivelaktigt så att allmänhetens för troende är knutet till kontrollstämpeln. En kontroll är motiverad av att allmänheten ej har möjlighet att genom egen besiktning skilja silver från nysilver eller att bedöma huruvida exempelvis en ring är av guld eller en dast förgylld. Utredningen anför följande.
Nu anförda synpunkter äro emellertid ej de enda som kunna anföras så som skäl för kontrollstämpling. I så fall kunde invändas att staten ej garan terar värdet av andra föremål av högt värde, såsom äkta pärlor och ädel stenar. Ur värdesynpunkt kan även invändas att metallvärdet i ett mycket stort antal ädelmetallföremål, särskilt sådana av silver, är ganska obetydligt och att halterna i sådana fall ej äro av större ekonomisk betydelse. Den skill nad som här föreligger mellan guld och silver belyses därav att priset för guld är 6 000 kr. per kg eller 40 gånger högre än för silver som har ett värde av 150 kr. per kg. Om ett silverföremål har en halt av 810/1000 i stället för 830/1000 erfordras för en metallvärdeminskning av 10 kr. att föremålet har en vikt av 3,4 kg.
Vad som gör att en kontroll från det allmännas sida är motiverad på ett helt annat sätt då fråga är om guld- och silverarbeten än beträffande exem pelvis äkta pärlor och ädelstenar är alt guld- och silverföremål spela en framträdande roll i folkhushållet och ha intresse för snart sagt varje med borgare. Att lämna handeln helt okontrollerad och nöja sig med det straff- hot som eljest gäller för förfalskning av eller bedrägliga förfaranden beträf
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
16
fande varor i allmänhet är därför knappast tänkbart. Riskerna för brottslig
verksamhet äro här betydande och en effektiv kontrollverksamhet har stor
betydelse för att förebygga och beivra bedrägeri. Efterkontroll med åtal för
brott mot haltbestämmelserna skulle ej ha den effekt som den nuvarande
iörhandskontrollen och man skulle genom att släppa denna i viss mån även
tyra det fasta grepp det allmänna nu har över branschen. Särskilt om man
har kvar bestämmelser om minimihalter skulle det vara äventyrligt att
släppa förhandskontrollen. Om tillverkarna själva skulle sköta stämplingen
skulle kontrollen ej bliva så effektiv. Det nuvarande systemet har sina ef
fektivaste verkningar på det sättet att ett underhaltigt arbete skall, även om
brottsligt förfarande ej föreligger, sönderslås. Detta gör att såväl raffinade
rierna, som leverera materialet, som guldsmederna själva iakttaga stor för
siktighet för att undvika underhalter. Om tillverkarna själva utan kontroll
skulle ombesörja stämplingen, skulle ansvarigheten kunna suddas ut genom
att man gjorde oläsliga stämplar, genom att man nekade till att man åsatt
stämpel o. s. v. Polismyndigheterna vitsorda också i regel att det nuvarande
systemet är värdefullt och bör bibehållas.
Då man bedömer betydelsen av efiekliv kontroll på förevarande område
har man även att taga hänsyn till att en viss standard på tillverkningen
av guld- och silverföremål i landet är ett beaktansvärt intresse ävensom till
de kulturintressen och den tradition som äro förknippade med kontrollen på
guld- och silvervaror. Om man avskaffade kontrollstämplingen skulle det
sannolikt medföra att äldre guld- och silversaker skulle få ett högre värde
än nytillverkade föremål. Guldsmedsbranschens män äro eniga om att
stämplingen har stor betydelse för branschens standard och för varornas
materiella och ideella värde samt för deras good-willvärde. Det besvär och
de kostnader kontrollstämplingen medför vill man därför gärna underkasta
sig. Man har också den uppfattningen att om stämplingen vore frivillig
den likväl skulle utnyttjas, i vart fall av alla lojala yrkesmän. Så skulle
ett upphävande av den obligatoriska stämplingen sannolikt ej medföra
nämnvärd minskning av arbetet med kontrollstämpling och effekten skulle
måhända huvudsakligen inskränka sig till att mindre nogräknade yrkes
utövare och rena marodörer inom branschen finge ökat spelrum för illegi
tim verksamhet.
Stämplingen av och kontrollen å ädelmetallvaror motiveras alltså av såväl
det allmännas som yrkesmännens och allmänhetens intressen.
Utredningen konstaterar i förevarande sammanhang vidare, att den en
skildes kostnader för kontrollstämplingen är obetydliga. En slät guldring-
väger cirka 5 gram. Kontrollavgiften utgör i detta fall 75 öre. Den högsta
medgivna vikten å guldsmedsarbete utgör för närvarande enligt riksban
kens tilldelningsbestämmelser 15 gram. För ett arbete med denna vikt utgör
kontrollavgiften 2:25 kr. För silverarbete utgör kontrollavgiften 1 kr. för
varje hg. Också i jämförelse med värdena å föremålen är avgiftsbeloppen
obetydliga. Om man åter ser kostnadsfrågan ur det allmännas synpunkt
visar det sig att kontrollstämplingen varje år lämnar ett överskott. Avgif
terna skulle sålunda kunna sänkas något utan förlust för det allmänna.
Enligt utredningen är det ur principiell synpunkt främst två anmärk
ningar som kan riktas mot det svenska systemet, sådant det gestaltar sig
i praktiken. När en myndighet sätter en officiell stämpel på ett arbete, bör
myndigheten i princip först ha förvissat sig om alt detta motsvarar den
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
17
officiella stämpeln. Den undersökning som verkställes vid mynt- och juste- ringsverket omfattar emellertid ej alla de föremål som kontrollstämplas utan proberingen av halterna sker, då fråga är om många mindre arbeten, stick- provsvis. Detta betingas av den praktiska nödvändigheten. Det skulle vara nästan ogörligt att undersöka halten på vart och ett av alla småarbeten som inlämnas för stämpling. Vidare förhåller det sig så vid kontrollstämpling i landsorten att kontrollstämplingsförrättaren sätter kontrollstämpeln på ar betet redan vid det tillfälle då han avtager provspån för att sända det till mynt- och justeringsverket för undersökning av halten. Varan är sålunda ofta såld med åsatt kontrollstämpel innan mynt- och justeringsverket under sökt halten.
Det kan, framhåller utredningen, ifrågasättas, huruvida icke ett i princip mer tillfredsställande system i berörda hänseenden kunde åstadkommas ge nom att från officiell stämpling undantaga småarbeten i större utsträck ning än som nu sker och genom att undvika efterhandsprövningen av halten beträffande arbeten som ingives till kontrollstämplingsförrättare i lands orten.
Utredningen ingår först på frågan om stämpling av
småarbeten.
Härvid
lag redogöres inledningsvis för en av mynt- och justeringsverket genomförd undersökning rörande omfattningen av kontrollstämplingen å småarbeten.
Av den av mynt- och justeringsverket nu verkställda utredningen fram går att av antalet kontrollstämplade arbeten i Stockholm under tiden juli 1952—januari 1953 11 962 voro småarbeten av guld (under 1 gram) och 159 630 småarbeten av silver (under 5 gram). Övriga arbeten uppgingo till 117 366 av guld och 362 535 av silver. Vikten av småarbeten av guld upp gick till 11,962 kg mot 561,999 kg för övriga arbeten samt vikten av små arbeten av silver till 798 kg mot 10 932 kg för övriga arbeten. Kontrollav gifterna för småarbetena av guld uppgingo till 1 794: 30 kr. mot 84 299: 85 kr. för övriga arbeten samt kontrollavgiften för småarbeten av silver till 7 981: 50 kr. mot 109 323: 74 kr. för övriga arbeten. Motsvarande siffror för utländska arbeten voro:
antal småarbeten av guld ............................................. 3 180; vikt 3,18 kg
» » » silver ........................................... 220 563: » 1102 » » övriga arbeten av guld ........................................ 3 638; » 12,02 » » »> » » silver .................................... 216 407; » 3 951 » Kontrollavgift för småarbeten av guld................................................. 477 kr
»
» » » silver ............................................. 11 028: 15 »
» » övriga arbeten av guld .......................................... 1 803: 18 » » * » » » » ......................................... 39 510:53 »
Det procentuella antalet småarbeten av samtliga kontrollstämplade arbe ten, däri inräknat ett i detta sammanhang betydelselöst antal platinaarbe ten, uppgick till 36,08 %. Om småarbetena icke kontrollstämplades, skulle arbetet enligt myntverkets beräkningar minskas med 36,08
%,
vilket skulle
innebära en besparing av 2,53 personer eller approximativt 2 personer, mot svarande en utgiftsminskning av 1 190 kr. per månad eller 14 280 kr. per år. Den bortfallande kontrollstämplingsavgiften, som för juli 1952—januari 1953 eller 7 månader uppgick till 21 282: 30 kr., kunde för helt år uppskat-
2 Jlihang till riksdagens protokoll
1056
.
1
samt . Nr
7
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
tas till 36 483: 60 kr. eller något mindre med hänsyn till att julhandeln in-
fölle under den i utredningen ingående 7-månaderstiden.
De sakkunniga, som biträtt utredningsmannen, har ansett att — om förbud
skulle meddelas mot kontrollstämpling av småarbeten -—- gränsen för guld
varor ej borde sältas högre än till y2 gram med hänsyn till att örhängen och
dylikt borde kunna bliva föremål för kontrollstämpling. Beträffande silver kun
de gränsen sättas till 5 gram eller samma som den nuvarande gränsen. Om kon-
trollstämplingen av småarbeten alltjämt skulle vara frivillig, har de sakkun
niga ansett att gränsen för silver kunde höjas till 10 gram. Detta skulle
innebära att exempelvis moccaskedar (8 ä 10 gram) föll utanför den obliga
toriska kontrollstämplingen. Importerade arbeten borde i nu förevarande
hänseenden bedömas på samma sätt som här i riket tillverkade arbeten.
Utredningsmannen anmärker att gränserna för vad som skall anses som
småarbeten torde få sättas relativt högt, därest man med ett förbud mot
kontrollstämpling av småarbeten önskar uppnå, att varje arbete som kon
trollstämplats också undersökes med avseende på halten. Utredningen anför
i övrigt följande.
Tillräcklig anledning synes emellertid knappast föreligga att införa förbud
mot kontrollstämpling av småarbeten. Kontrollstämplingen av småsaker är
visserligen ej en angelägenhet jämförbar med kontrollstämplingen av större
arbeten, men det skulle sannolikt för såväl tillverkare och försäljare som för
allmänheten framstå såsom icke önskvärt att kontrollstämplingen av dessa
föremål förbjödes. Detta gäller väl i första hand beträffande guld, men även
då fråga är om silversaker är skillnaden mellan äkta silver, å ena sidan, samt
nysilver, alpacka m. fl. metaller, å andra sidan, sådan att ett borttagande av
stämplingen på smärre silversaker skulle väcka gensagor.
Med hänsyn till såväl branschmännens som allmänhetens inställning till
kontrollstämplingen skulle man sannolikt ej uppnå någon nämnvärd be
gränsning av kontrollstämplingen genom att utvidga området för småarbe
ten och för sådana arbeten bibehålla den nuvarande ordningen med frivillig
stämpling. Sannolikt skulle kontrollstämplingen i sådant fall bibehållas i
stor utsträckning. Enda möjligheten att nedbringa kontrollstämplings-
arbetet genom att undantaga småarbeten torde därför vara att förbjuda kon
trollstämpling av sådana arbeten. Det särskilda värde som ett ädelmetall
föremål i allmänhetens ögon onekligen får genom kontrollstämplingen synes
emellertid icke böra förmenas köparna av dessa mindre föremål. Ett förbud
mot stämpling av småarbeten skulle därtill måhända medföra en knappast
önskvärd tendens mot ökad omsättning av större föremål på de mindres
bekostnad. Den osäkerhet som stickprovsundersökningen innebär torde ock
så vara mera av principiell än av praktisk natur. Kontrollstämplingens
största praktiska betydelse ligger i dessa fall i de risker tillverkaren löper
om en underhåll blir upptäckt vid kontrollstämplingen, och dessa risker göra
att han är angelägen att undvika underhalter. Enligt uppgift yppas också
underhalter mycket sällan vid den stickprovsvisa kontrollen på småarbetena.
Härtill kommer att de olägenheter, allmänheten riskerar genom att mindre
underhåll på mindre arbeten kan föreligga, äro ringa med hänsyn till att
underhalten representerar obetydligt värde.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås endast den ändringen i gäl
lande ordning, att viktgränsen för silverarbeten höjs till 10 gram och att
arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956
19
Vad härefter angår
efterhandsprövningen
av halten hos arbeten soin in
lämnas till kontrollstämplingsförrättarna i landsorten erinrar utredningen att börja med om vissa uttalanden i det betänkande, som låg till grund för gällande lagstiftning. Däri hade framhållits, att det givetvis i och för sig var ett önskemål, att kontrollväsendet ordnades så att kontrollstämpeln icke åsattes arbeten vilkas finhalt icke kontrollerats. Att centralisera kontroll- stämplingen till Stockholm skulle dock icke vara praktiskt genomförbart på grund av uppkommande tidsutdräkt och kostnader m. m. Undersökning i landsorten i omedelbart samband med kontrollstämplingen kunde å andra sidan uppenbarligen icke ske annat än genom personer med erforderliga kunskaper i kemi, och så kvalificerade personer kunde icke utan ganska betydande kostnad för det allmänna erhållas på samtliga ifrågakommande platser. Tillverkarna i landsorten fick dock möjlighet att, om de önskade, sända sina arbeten för kontrollbehandling direkt till myntverket. Härigenom bereddes dessa tillfälle att undvika risken att anmärkning med avseende å finhalten framkom mot ett arbete, som redan var kontrollstämplat.
För den nu föreliggande utredningen har yttranden begärts från samtliga länsstyrelser rörande vissa frågor i samband med kontrollstämplingen i landsorten. Endast från två länsstyrelser har anmärkningar framställts mot nuvarande system. Av yttrandena i övrigt framgår, att brottsliga förfa randen på förevarande område är mycket sällan förekommande. Beträf fande frågan om möjligheterna att på de orter, där kontrollstämplings- förrättare finns, uppbringa kvalificerade personer som skulle kunna utföra även undersökning av finhalten framkom, att länsstyrelserna i sju län anser att sådana möjligheter saknas. I nio län skulle kvalificerad person kunna uppbringas på en eller flera orter men ej på alla. Endast inom fyra län anses det att sådan person finns att tillgå på samtliga kontrollstämplings- orter. Slutligen har utredningen till länsstyrelserna framställt den frågan, huruvida antalet orter inom länet, där kontrollstämplingsförrättare finns, kunde minskas. Härtill har samtliga länsstyrelser svarat nekande — i vissa fält under framhållande av de stora olägenheter som därav skulle upp komma.
Det system som tillämpas i fråga om kontrollstämpling i landsorten är enligt utredningen principiellt icke helt tillfredsställande. Det skulle emeller tid — framhålles det —- vara förenat med betydande praktiska olägenheter att ändra systemet så att undersökning av ett arbetes halt alltid skulle föregå kontrollstämpelns åsättande. Utredningen anför följande.
Det är ett allmänt och bestämt önskemål att möjligheter skola föreligga alt få kontrollstämpling utförd på i stort sett det antal orter där nu kontroll stämplingsförrättare finnas. Den begränsade tilldelningen av guld gör att guldsmederna ej kunna ligga med lager av exempelvis släta ringar och det är då angeläget alt tillverkning och leverans kan ske utan för stort dröjs mål. Det är av värde att kontrollstämplingsförrättare finnes tillgänglig så all i brådskande fall kontrollstämplingen kan ordnas på platsen. Att på alla nuvarande kontrollstämplingsorter finna personer, som skulle kunna utföra haltundersökning och stå till förfogande för sådan uppgift året om, torde
20
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
är 1956
knappast vara möjligt. Måhända skulle på ett tillfredsställande antal orter
frågan kunna lösas, om man anordnade kurser för utbildning av personer
för ändamålet. Man skulle emellertid riskera, att en genomgående tillfreds
ställande standard ej skulle kunna upprätthållas, i vart fall ej utan bety
dande kostnader i form av arvoden till dessa personer. Mynt- och juste-
ringsverket har vidare beräknat att enbart kostnaderna för utrustning av
laboratorium för kontrollstämplingsförrättare skulle uppgå till 8 000 å 9 000
kr., för inredning och inventarier, vartill lcomme lokalhyra, som uppskatta
des till 1 200 kr. per år.
När man bedömer den principiella bristen i det nuvarande systemet med
kontrollstämpelns åsättande före proberingen, får man ej förbise, att syste
mets betydelse främst är av preventiv natur. Risken för att underhalter i
något mera avsevärt antal fall skola konstateras vid proberingen är icke
stor. Av tillverkarna är det endast ett fåtal som själva raffinerar metallen.
De som raffinera ha givetvis ett starkt intresse av att leveranserna ej för
anleda anmärkningar i fråga om halten. Kontrollstämplingen och den där
med förbundna haltundersökningen, antingen den nu sker före eller efter
kontrollstämpelns åsättande, tvingar den som gör legeringarna till den största
försiktighet. Ofta ombesörjes haltundersökning hos mynt- och justerings-
verket av metallpartier som äro avsedda att levereras till guldsmeder innan
varan levereras. På detta sätt verkar systemet tillräckligt effektivt som
kontroll över tillverkningen och handeln sett i stort. Vidare är att märka att
redan då kontrollstämplingsförrättare åsätter kontrollstämpeln på ett guld
arbete detta är försett med haltstämpel, för vilken tillverkaren är ansvarig.
Straffansvar är i § 25 i 1912 års förordning stadgat för saluhållande av
underhaltigt arbete. Då fråga är om den illegitima handeln har den påtalade
bristen i systemet knappast någon betydelse. De brottsliga förfaranden som
förekomma möjliggöras ej genom att haltundersökningen sker i efterhand;
de innebära att vederbörande över huvud undandrager sig kontrollen.
Slutligen kan förtjäna nämnas att i Finland särskilda sakkunniga nyligen
övervägt samma fråga och att dessa kommit till det resultatet att någon änd
ring ej bör företagas.
På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen inga ändringar i
berörda hänseende.
Vad slutligen beträffar de generella undantagen från kontrollbestämmel
serna påpekar utredningen, att nuvarande regler införts med hänsyn till alt
allmänhetens behov av en garanti i avseende å finhalt m. m. ansetts göra sig
mindre gällande i fråga om vissa artiklar. Härvid avsågs särskilt sådana
föremål som innehöll guld eller silver av högre eller lägre halt därför att de
endast så beskaffade kunde tjäna sitt praktiska ändamål fullt tillfredsstäl
lande och fördenskull icke brukade förvärvas såsom värdeföremål. I fråga
om sådana föremål ansågs ändamålsenligt att fullständig frihet beträffan
de finhalten lämnades. Utredningen erinrar vidare om vissa uttalanden som
gjorts av mynt- och justeringsverket år 1946 i visst dispensärende. Verket
anförde därvid bland annat, att bestämmelserna i 1912 års förordning var
föråldrade och i flera avseenden icke motsvarade tidens krav med hänsyn
till den utveckling inom ädelmetallvaruindustrien som ägt rum och som
framför allt kommit till uttryck då nya importkällor tillkommit efter kriget.
Det syntes sålunda icke lämpligt att sådana ädelmetallarbeten skulle vara
underkastade kontroll, i vilka ingick ädelmetall i så liten utsträckning, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1056
21
ädelinetallvärdet i förhållande till arbetets övriga värde var av ringa bety delse, och där dessutom ädelmetallen icke genom finhaltsstämplar eller and ra beteckningar utgavs för ädelmetall. Till denna kategori hörde exempelvis beslag på käppar, pipor o. dyl. samt hållare och beslag på pennor. Då emel lertid ständigt nya arbeten tillkom, vilka enligt nämnda princip icke skulle vara kontrollpliktiga, ansåg mynt- och justeringsverket det icke lämpligt att i en förordning intaga en uppräkning av dylika arbeten. En sådan upp räkning skulle inom kort vara föråldrad. Befogenhet borde därför tilldelas verket att efter vissa allmänna principer avgöra, huruvida ett arbete skulie anses såsom kontrollpliktigt eller ej.
Utredningsmannen ansluter sig till mynt- och justeringsverkets uttalan den och framhåller, att det ligger väl i linje med de synpunkter som tidigare anförts beträffande kontrollstämpling av småföremål, att de nu ifrågavaran de undantagsbestämmelserna ej göres för snäva. Undantag beträffande små föremål synes enligt utredningen utan olägenhet kunna göras, i den mån praktiska skäl talar härför och näringsidkarna och allmänheten icke har ett befogat intresse av att kontrollstämpling sker.
Remissyttrandena. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utred ningsmannens förslag att kontrollstämplingen bibehålies i huvudsak i sam ma omfattning och utformning som nu med den ändringen att viktgränsen för obligatorisk stämpling av silvervaror höjes från 5 till 10 gram. Avvikande mening anföres endast av
Svenska slöjdföreningen,
som ifrågasätter huru
vida den obligatoriska kontrollstämplingen av ädelmetallvaror är nödvändig och anser önskvärt att det utredes om densamma kan borttagas, samt av
statens organisationsnämnd,
som hävdar, att kontrollstämpling och regel
bunden probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre bör utföras av statlig myndighet.
Bland de tillstyrkande remissinstanserna har endast ett par gjort utförli gare uttalanden.
Statens priskontrollnämnd
anmärker, att den obligatoriska
kontrollstämplingen otvivelaktigt innebär en goodwill för branschen, som i vissa fall sannolikt möjliggör uttagande av högre priser än vad som med hänsyn till det faktiska värdet av ädelmetallvarorna kan anses vara rimligt. Så synes särskilt fallet kunna vara med de smärre silvervarorna. Kontroll stämplarna torde stundom bibringa den köpande allmänheten den uppfatt ningen, att föremålet i fråga är mera värdefullt än vad det i själva verket är med hänsyn till den obetydliga silvermängden. Nämnden, som erinrar om att utredningen i viss utsträckning beaktat sistnämnda synpunkt — bland annat genom att föreslå höjd viktgräns för obligatorisk stämpling av silvervaror — framhåller emellertid, att kontrollstämplingen av ädelmetall varor har gammal hävd i Sverige. Då det vidare otvivelaktigt är ett allmän hetens intresse att en garanti beträffande halten lämnas vid köp av ädelme- tallarbeten, har nämnden ej funnit skäl erinra mot utredningens förslag. I förevarande sammanhang påpekar nämnden också, att de kostnader, som iir förknippade med stämplingen visserligen i någon mån verkar fördyran
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956
de för konsumenterna. Även om hänsyn tages till utredningens förslag om
viss höjning av avgifterna, är emellertid dessa kostnader enligt nämnden av
underordnad betydelse i jämförelse såväl med ädelmetallvarornas i regel
förhållandevis höga värde som med försäljningsskatten. Den kostnadsbe
sparing som skulle åstadkommas genom att den obligatoriska kontrollstämp-
lingen bortföll, kan enligt nämnden knappast anses kompensera de nackde
lar, som ett dylikt borttagande skulle föra med sig.
Kontrollstyrelsen
betonar, att styrelsen genom kontrollstämplingsförfa-
randet har ett värdefullt hjälpmedel att vid behov utnyttja i sin skattekon-
trollerande verksamhet, även om kontrollstämplingen i och för sig icke är
avsedd att utgöra ett led i kontrollen av försäljningsskatten. Styrelsen har
fördenskull stort intresse av att kontrollstämplingsförfarandet bibehålies
samt att det anordnas på sådant sätt att skattekontrollen underlättas, där
detta kan ske utan att det egentliga syftet med kontrollstämplingen mot
verkas eller förfarandet försvåras. Beträffande utredningens förslag om un
dantagande av smärre silverarbeten från kontrollstämplingsplikt uttalar sty
relsen emellertid, att ett genomförande av detta förslag skenbart skulle inne
bära en viss försämring av skattekontrollen. När det gäller de nu berörda
varorna måste styrelsen dock av olika skäl i första hand lita till andra kon
trollmetoder, varför styrelsen icke vill framställa någon erinran mot för
slaget i denna del.
Svenska slöjdföreningen
anmärker att utredningen icke synes i grunden
ha prövat frågan om nödvändigheten av fortsatt obligatorisk kontrollstämp-
ling, ehuru departementschefen i direktiven för utredningen uttalat att den
samma borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frå
gor. Föreningen föreslår att en allsidig utredning göres om ädelmetallva-
rorna, både ur produktions- och konsumtionssynpunkt, och att resultaten
av denna utredning lägges till grund för mera långsiktiga beslut.
Föreningen finner det angeläget att ädelmetallbranschen principiellt blir
likställd med övriga konstindustriella branscher och att en fortsatt utveck
ling inom branschen bör sikta på ett tillfredsställande av konsumenternas
krav på en god vara, framställd under sådana betingelser att den får lägsta
möjliga pris.
Ädelmetallernas relativa värde har successivt minskat. Samtidigt har den
materiella standardhöjningen och jämnare inkomstfördelningen skapat
större möjligheter för bredare konsumentgrupper att inköpa guld- och sil
vervaror både i form av bruksföremål och prydnader. Det är angeläget att
ädelmetallvarorna kan nå ut till en vidare allmänhet, eftersom de represen
tera en kvalitativt sett högtstående vara.
Det vore därför önskvärt att förhållanden, som nu fördyrar produkten,
såsom kontrollstämplingsförfarandet, lyxskatten och guldransoneringen —
vilken senare försvårar en rationell serieproduktion — kunde utredas i av
sikt att klargöra vilka förbilligande åtgärder som för framtiden kan genom
föras. Slöjdföreningen finner det särskilt värt att utreda möjligheten av
den obligatoriska kontrollstämplingens borttagande, så att i stället för stat
lig kontroll ansvaret för halt etc. kan läggas på tillverkaren, varigenom
kontrollfrågan blir en förtroendesak mellan allmänheten och tillverkarna.
Vid bedömandet av denna fråga önskar Slöjdföreningen särskilt påpeka att
obligatorisk, statlig kontrollstämpling ej förekommer i flertalet europeiska länder.
Därest kontrollstämplingen bibehålies föreslår slöjdföreningen, att vikt gränsen för obligatorisk kontrollstämpling av silvervaror såsom en kost- nadsbesparande åtgärd sättes högre än i utredningens förslag. Även på denna punkt har konsumentupplysningen en viktig uppgift att fylla genom att rikta kundens uppmärksamhet mera mot varans funktion, form och este tiska värden, än mot det i och för sig relativt obetydliga materialvärdet. Stämplingen av småföreinål i silver saknar enligt slöjdföreningens åsikt fiskal betydelse.
Enligt
statens organisationsnämnd
bör kontrollstämpling och regelbunden
probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre utföras av statlig myndighet. I stället bör silverkontrollstämpeln kombineras med an- svarsstämpel och åsättas föremålen av tillverkare, som erhåller mynt- och jus- teringsverkets tillstånd härtill. Kontroll av att tillstånd av detta slag icke missbrukas bör utföras genom verkets försorg medelst stickprov i begrän sad omfattning. En ytterligare kontroll, utövad av branschorganisationerna genom varudeklarationsnämnden, vore måhända också önskvärd. För över gång till ett sådant system för kontrollstämpling av inhemskt silver anför organisationsnämnden följande skäl.
Silver har ringa värde i förhållande till ädelmetaller. Silvermetallvärdet i silverföremål utgör endast en mindre del av föremålens handelspris. (I fabriksmässigt tillverkade silverföremål torde silvervärdet utgöra mindre än 25
%
av handelspriset. I konsthantverksföremål är mot
svarande procenttal än lägre.)
Staten garanterar icke materialbeskaffenheten i åtskilliga andra, för all mänheten i materialhänseende svårkontrollerbara och ekonomiskt kanske mera betydelsefulla föremål, t. ex. nysilverföremål.
Även om den statliga silverkontrollen lämnar ett överskott och kontroll avgifterna icke kan anses betungande för tillverkare och försäljare eller för allmänheten, måste det anses mindre lämpligt att staten binder personal i nuvarande omfattning för en verksamhet av så liten ekonomisk betydelse som denna kontroll.
Ungefär hälften av kontrollstämplingen torde omfatta inhemska silverfö remål. Övergång till det av organisationsnämnden förordade systemet för silverkontroll skulle därför medföra en betydande minskning av personal- numerären vid mynt- och justeringsverkets kontrollavdelning och möjlig göra att avdelningen samordnas med verkets avdelning för mått och vikt under en gemensam chef.
I fråga om den av utredningen föreslagna utvidgningen av de generella undantagen från kontrollbestämmelserna anmärker
kontrollstgrelsen,
att
kontrollstämpling av berörda varor, vilka är skattepliktiga enligt försälj- ningsskatteförordningen, visserligen skulle vara av en viss betydelse för skattekontrollen, men styrelsen anser sig på skäl, som styrelsen anfört be träffande småarbeten av silver m. in., likväl kunna förorda utredningsman nens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
23
24
Statens sakrevision
ifrågasätter om icke kontrollstämplingen på en del
platser i landsorten med mycket låg stämplingsfrekvens utan större olägen
het kunde överföras till närliggande orter. Särskilt pekas härvidlag på de
orter där uppbörden av kontrollavgifter icke täcker kontrollstämplingsför-
rättarens arvode.
Svenska metallindustriarbetareförbundet
föreslår, att importerade ädelme-
tallarbeten skall förses med stämpeln »Imp.» för att den köpande allmän
heten skall kunna skilja på arbeten av inhemsk och utländsk tillverkning.
1 motsvarande syfte framhåller
Svenska slöjdföreningen
angelägenheten av
att inhemska och utländska arbeten genom kontrollstämplingen särskiljes
tydligare än för närvarande, då ursprunget endast angives genom att kon
trollstämpeln för Inhemska arbeten är utförd i hjärtformig sköld och för ut
ländska i oval.
Departementschefen. De gällande kontrollbestämmelserna omfattar med
vissa undantag arbeten i guld-, silver- och platinalegeringar där ädelmetal
len ingår på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning
eller försilvring. Från bestämmelserna undantages helt vissa för tekniska
eller praktiska ändamål avsedda artiklar, ädelmetallarbeten som tillverkas
för export samt mynt och medaljer som tillverkas vid mynt- och justerings-
verket.
Den offentliga kontrollens väsentliga syfte är att garantera upprätthål
landet av de stadgade kraven på minimihalt av ädelmetall och de centrala
momenten i denna innefattar probering av finhalt samt åsättandet av den
offentliga kontrollstämpeln. Kontrollen omfattar såväl här i landet till
verkade som importerade arbeten. Kontrollstämplingsplikt föreligger i frå
ga om inom landet tillverkade ädelmetallarbeten så snart vikten uppgår till
1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten och 5 gram och
däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock icke att få smärre
arbeten kontrollstämplade. Kontrollstämplingen av importerade arbeten är
obligatorisk oavsett vikten. Till de nu berörda huvudreglerna ansluter sig
bestämmelser om förbud mot försäljning av icke kontrollstämplade arbeten.
Undantag från bestämmelserna medges såtillvida att import och försälj-
ning av icke kontrollerade varor får ske i vissa fall. Här må endast nämnas
att såväl import som försäljning får ske utan kontroll då fråga är om bl. a.
i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer samt föremål av an
tikvariskt värde.
Beträffande kontrollstämplingens utförande må erinras om att kontroll-
stämpling sker såväl vid mynt- och justeringsverket i Stockholm som i
landsorten. Probering av finhalten företas däremot endast vid mynt- och
justeringsverket. Arbeten, som inlämnas för kontroll i landsorten, stämp
las och återställes innan proberingen ägt rum. Det är sålunda här fråga om
en efterhandskontroll av finhalten. Kontrollstämplingsorterna i landsorten
bestämmes av vederbörande länsstyrelse medan stämplingsförrättarna ut
ses av mynt- och justeringsverket efter länsstyrelsens hörande. Antalet
kontrollstämplingsorter är nu 123.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956
25
Enligt utredningens förslag bör den allmänna ordningen för kontroll-
stämplingen bibehållas i huvudsak i nuvarande utformning. Den ändringen
föreslås dock att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten
höjes från 5 till 10 gram samt att importerade arbeten i sådant hänseende
likställes med inhemska arbeten. Om importör icke begär konlrollstämpling
av småarbeten bör dessa vid införseln likväl kontrolleras med avseende på
halten.
Utredningen berör inledningsvis de allmänna skälen för bibehållande av
en offentlig kontroll i avseende å ädelmetallarbeten. Härvid anföres bland
annat att allmänheten icke har möjlighet att själv bedöma varornas kvali
tet, och att ädelmetallföremål — till skillnad från exempelvis pärlor och
ädelstenar — spelar en framträdande roll på varumarknaden och har in
tresse för snart sagt varje medborgare. Beträffande ädelmetallarbeten före
ligger vidare, erinras det, betydande risker för brottslig verksamhet. Även
kultur- och traditionssynpunkter anföres i detta sammanhang.
Beträffande kontrollens allmänna omfattning och utförande har utred
ningen närmare diskuterat möjligheterna att dels undantaga småarbeten
från kontrollstämpling, dels undvika efterhandsprövning av finhalten be
träffande sådana arbeten som inlämnas i landsorten.
I förstnämnda hänseende har utredningen framhållit att enbart en höj
ning av viktgränsen för den obligatoriska stämplingen med bibehållande
av möjligheten till frivillig stämpling av småarbeten icke skulle leda till
mer betydande förenklingar i praktiken. Härför skulle erfordras förbud
mot stämpling av småarbeten. Utredningen har emellertid ansett att till
räcklig anledning icke föreligger för att införa ett sådant förbud och att det
särskilda värde som ädelmetallföremål får genom kontrollstämplingen icke
bör förmenas köparna av dessa mindre föremål.
I förevarande sammanhang upplyses att de särskilda sakkunniga, som bi
trätt utredningen, uttalat att viktgränsen för småarbeten icke borde sättas
högre än ett halvt gram för guld och fem gram för silver, om förbud mot
stämpling av småarbeten skulle införas.
Det förut berörda problemet rörande efterhandsprövningen av finhalten
anser utredningen mera vara av principiell än praktisk natur, eftersom
kontrollsystemets viktigaste effekt är av preventiv art. I sådant hänseende
synes det enligt utredningen fylla alla rimliga krav. Dessutom påpekas att
det skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter att vidtaga sådana
åtgärder att systemet med efterhandskontroll undanröjes. Å ena sidan an
ses olägenheter för de berörda näringsidkarna uppkomma om kontroll
stämplingen centraliserades till mynt- och justeringsverket, och å den and
ra anses det knappast möjligt att erhålla tillräckligt kompetent personal
i landsorten för att icke blott kontrollstämplingen utan även proberingen
av finhalten skulle kunna ombesörjas där.
Utredningsmannens förslag i vad avser de allmänna riktlinjerna för den
offentliga kontrollen bar tillstyrkts av det stora flertalet remissinstanser.
Bland de tillstyrkande remissmyndigheterna har statens priskontrollnämnd
26
dock gjort vissa uttalanden om kontrollstämplingens inverkan på prissätt
ningen av ädelmetallvaror. Nämnden anmärker att kontrollstämplingen
otvivelaktigt skapar en goodwill för ädelmetallvarorna som i vissa fall —
särskilt beträffande smärre silvervaror — sannolikt möjliggör uttagande av
högre priser än som med hänsyn till varornas faktiska värde kan anses vara
rimligt. Nämnden har emellertid ej i och för sig funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag.
Svenska slöjdföreningen har ansett önskvärt, att den obligatoriska kon
trollstämplingen av ädelmetallvaror avskaffas och föreslår utredning av
denna fråga. Föreningen betonar särskilt önskvärdheten av skapandet av
en pris- och kvalitetskonkurrens på lika villkor mellan olika konsthantverks
produkter och anser kontrollstämpling utgöra ett hinder härvidlag. Statens
organisationsnämnd yrkar att offentlig kontrollstämpling och probering av
inom landet tillverkade silvervaror avskaffas. Nämnden pekar på att silver
i och för sig har relativt ringa värde och att metallvärdet i silverföremål en
dast utgör en mindre del av priset. Ett avskaffande av kontrollen beträf
fande silvervaror skulle vidare bland annat möjliggöra en betydande in
skränkning av kontrollpersonalen och underlätta en rationalisering av mynt-
och justeringsverkets organisation.
Kontrollstämplingen av ädelmetallvaror har gammal hävd i vårt land. I
likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser kan
jag icke finna, att sådana skäl framkommit att den offentliga kontrollen
bör avskaffas. Det är visserligen uppenbart, att också nackdelar är förbund
na med den offentliga stämplingen. Såsom i ett par remissyttranden påpe
kats torde konkurrensen mellan konsthantverksprodukter av ädelmetall
respektive av annat material i viss mån hämmas genom det särskilda good
willvärde som kommit att knytas till stämpeln. Stämplingen kan också an
tagas skapa möjligheter att uttaga högre priser än eljest skulle kunna ske.
Allt fortfarande får ädelmetallvarorna emellertid anses inta en sådan sär
ställning i förhållande till andra jämförliga artiklar, att en särskild reglering
av tillverkning och försäljning av dessa är påkallad. Icke minst bör i detta
sammanhang beaktas, att riskerna för brottsliga förfaranden är särskilt
stora beträffande ädelmetallvaror.
De nu anförda allmänna skälen för den offentliga kontrollens bibehål
lande gör sig givetvis främst gällande i avseende på arbeten med ett icke
allttör obetydligt ädelmetallvärde. Beträffande smärre arbeten, speciellt
smärre silverarbeten, kan såsom också utredningsmannen framhållit viss
tvekan råda om värdet ur allmän synpunkt av kontrollstämplingen. De för
delar som genom ett undantagande av småarbetena skulle uppnås, bl. a, en
viss personalbesparing, synes emellertid icke vara av den betydelse att kon
trollstämplingen av småarbeten bör avskaffas.
I vad avser kontrollstämplingspliktens omfattning, finner jag i likhet med
utredningsmannen att en viss inskränkning i den obligatoriska stämplingen
av silverarbeten bör kunna vidtagas. Viktgränsen härvidlag torde emeller
tid böra höjas något mer än som föreslagits av utredningsmannen, lämpli
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956
27
gen till 15 gram. Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit rörande kon- trollstämplingspliktens omfattning föranleder ingen erinran från min sida.
I vad avser den allmänna ordningen för kontrollens utförande kan jag i likhet med utredningsmannen icke finna att sådana nackdelar är förknippa de med det rådande systemet att några väsentliga ändringar är påkallade. Emellertid synes vissa fördelar stå att vinna genom en viss inskränkning i antalet kontrollstämplingsorter. Det torde icke vara nödvändigt att bibehålla kontrollstämpling å alla de orter där arbeten inlämnas från endast en eller ett par tillverkare och där verksamhetens omfattning icke är så stor att kon trollavgifterna uppgår till det belopp som utbetalas som arvode åt stämp- lingsförrättaren. Genom en sådan inskränkning torde också möjligheten att upprätthålla kraven på kontrollstämplingsförrättarnas kompetens bli större än för närvarande. Några egentliga olägenheter för tillverkarna torde icke behöva uppkomma genom en sådan åtgärd, därest vederbörlig hänsyn tages till de beträffande varje särskild ort föreliggande omständigheterna. En så dan bedömning som här kommer i fråga synes emellertid böra göras av den centrala kontrollmyndigheten. Med hänsyn härtill förordar jag den ändring en i gällande ordning att befogenheten att bestämma kontrollstämplingsor- ter överföres från länsstyrelserna till mynt- och justeringsverket. Liksom hittills bör kontrollstämplingsförrättare utses av mynt- och justeringsver ket efter länsstyrelsens hörande.
Utredningsmannen har i samband med behandlingen av de nu berörda allmänna spörsmålen också föreslagit en viss utökning av antalet särskilda varor som är generellt undantagna från kontrollföreskrifterna. Dessutom har föreslagits att mynt- och justeringsverket erhåller befogenhet att i vissa fall medgiva dispens. Från min sida föreligger i huvudsak icke anledning till erinran mot dessa förslag. Emellertid undantages såväl enligt gällande ordning som enligt utredningsmannens förslag mynt, i utlandet tillverkade ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde från kontrollen så väl i vad avser import som försäljning. Det synes ur författningsteknisk syn punkt lämpligare att generellt undantaga dessa varor från kontrollen. En så dan åtgärd innebär icke i praktiken någon ändring i fråga om de berörda varornas behandling. Författningstexten har i departementsförslaget änd rats i enlighet med vad nu sagts.
Vid remissbehandlingen har slutligen framförts yrkanden om särskild märkning av utländska arbeten samt om sådan ändring av kontrollstämp larnas utseende, att åtskillnad lättare kan göras mellan inhemska och ut ländska varor. Med anledning härav vill jag påpeka att departementsför slaget — såsom av senare avsnitt framgår — innebär att utländska arbeten i fortsättningen icke skall få åsättas annan ansvarsstämpel än finhaltsstäm- pel medan inhemska arbeten alltid måste åsättas tillverkarstämpel. Här igenom och på grund av den redan nu förefintliga olikheten i kontroll stämplarnas utseende torde någon svårighet att särskilja utländska varor från inhemska icke komma att föreligga. Jag finner därför icke skäl före slå ytterligare bestämmelser i syfte att särskilja den inhemska tillverk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
28
Kungl. Mcij.ts proposition nr 7 år 1956
III. Minimihalter
Gällande ordning. För tillverkning av ädelmetallarbeten gäller beträffande
arbetenas halt följande. Guldarbeten ma icke tillverkas i legering innehål
lande mindre än 18 karat guld, motsvarande med visst remedium 760 tusen
delar fint guld. För silver och platinaarbeten har fastställts minimihalter å
830 respektive 950 tusendelar. Till dessa regler ansluter sig stadganden om
förbud mot import och försäljning av ädelmetallarbeten innehållande mind
re mängd fin metall än som motsvarar nyss angivna minimihalter. Från
dessa förbud medgives dock vissa undantag. Undantagen från importförbu
det har redovisats i föregående avsnitt. Från försäljningsförbudet gäller del
undantaget att arbete, som blivit taget i mät eller tillhör konkursbo eller
dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, må försäljas under
hand eller på auktion. Dessutom äger mynt- och justeringsverket att även i
andra fall, då särskilda skäl föreligger, efter ansökan medgiva försäljning av
sådant arbete. Slutligen må bl. a. ädelmetallarbete, som är av antikvariskt
värde, hållas till salu utan avseende å finhalten.
Utöver vad nu sagts är att beakta den särskilda reglering, avsedd att be
gränsa åtgången av guld till guldsmedsändamål, som på senare år genom
förts av riksbanken. Denna reglering övervakas sedan slutet av 1954 av en
särskild för ändamålet bildad ekonomisk förening, Guldcentralen. Sedan
den 1 mars 1951 gäller för att erhålla guld från Guldcentralen i huvudsak
följande bestämmelser. Släta ringar av guld med större finhalt än 18 karat
eller med en vikt för herringar överstigande 5 gram och för damringar 4
gram får icke tillverkas eller försäljas. För tillverkning av andra guldsmeds-
varor än släta ringar gäller att arbetena icke får ha högre finhalt än 18
karat, ej heller en vikt överstigande 15 gram. Guld för tillverkning av släta
ringar tilldelas guldsmederna till en mängd motsvarande det antal ringar
vederbörande tillverkade 1946. Tilläggstilldelning kan förekomma i vissa
fall. Tilldelningen av guld för andra arbeten uppgår för närvarande i regel
till 50
%
av en på inköpen 1946 beräknad grundkvantitet. För guldsmeder,
som startat egen rörelse efter 1946, gäller särskilda bestämmelser. Arbe
ten med högre finhalt eller större vikt än nu sagts må dock tillverkas under
förutsättning att arbetskostnaden obestridligt överstiger värdet av den i
varan ingående metallen. Vidare må försäljning ske av guldvaror med
högre finhalt än 18 karat och/eller vägande över 15 gram, vilka antingen
tillverkats i Sverige och förvärvats före den 1/1 1948 eller införts från
utlandet, i förekommande fall efter vederbörlig importlicens, före den 1/3
1951. Undantag kan även eljest meddelas, därest vägande skäl åberopas.
Flertalet guldsmeder inköper sitt guld från grossister eller affinerings-
fabriker och föreningens försäljning sker följaktligen i huvudsak till sådana.
Endast ett begränsat antal tillverkare av guldsmedsvaror verkställer inköpen
direkt från föreningen.
Guldsmed som erhåller guld direkt eller indirekt från föreningen är oför
29
hindrad att inköpa guld även på allmänna marknaden. Det står följaktligen var och en fritt att dryga ut guldtilldelningen genom inköp exempelvis å offentlig auktion eller efter annons i dagspressen. I princip kan sägas att guldtilldelningen från föreningen avser att komplettera vad guldsmeden kan köpa från annat håll, men vederbörande har att iakttaga riksbankens regler i avseende på halt och vikt även beträffande sålunda inköpt guld, om han i fortsättningen vill bibehålla sin möjlighet att verkställa inköp från Guldcentralen.
Införsel av oarbetat guld må ske först efter särskild licens av valutakon toret. Hittills har importlicenser icke lämnats för guldsmedsändamål. Licens för införsel av färdiga guldvaror och vissa halvfabrikat kan erhållas hos sta tens handels- och industrikommission.
Genom nu nämnda bestämmelser har en väsentlig inskränkning i guld åtgången uppnåtts vid jämförelse med förhållandena före regleringens ge nomförande.
Den av riksbanken för förbrukning inom landet försålda kvantiteten fin guld åren 1950—1952 var med fördelning på olika ändamål följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
1950
1951
1952
dentalguld........................................
747
kg
708
kg
739
kg
guldsmedsguld.................................
.... 1357 »
1313 »
1300 »
diverse industriella ändamål.........
30 »
23
»
23 )>
medaljer .........................................
154
»
129 »
141 »
2 288
kg
2173
kg
2 203
kg
Utredningen. Enligt utredningsmannen kan den motivering, som anförts för bibehållande av det nuvarande kontrollsystemet, åberopas även för bibe hållande i stort av bestämmelserna om minimihalter. Utredningen — som erinrar om att det i utlandet är vanligt att de lägsta halterna för guldarbete som göres till föremål för kontrollstämpling är 585/1 000 (14 K) och 750/1000 (18 K) — har i huvudsak inskränkt sig till att närmare prov# huruvida jämkning av halten för 18 karats guld bör ske till överensstäm melse med den i utlandet tillämpade normen och huruvida tillverkning och försäljning av 14 karats guld skall tillåtas. Härutöver har närmare övervägts vissa frågor rörande undantag från kraven på minimihalt. Utredningens för slag innebär i nu berörda hänseenden ändring i gällande ordning endast såtillvida, att minimihalten för guldvaror (18 karat) bestämmes till 750/ 1 000 i stället för 760/1 000.
Vad beträffar frågan om jämkning av halten för
18 karats guld
erinrar
utredningen om att den nuvarande minimigränsen vid 760 tusendelar är historiskt betingad och anför, att nämnda gräns i det betänkande, som låg till grund för gällande författning, föreslogs i anslutning till bestämmelsen i 1752 års kontrollstadga om en minimihalt för guldarbeten om 18 karat 4 grain eller 763,9 tusendelar, varvid dock skedde jämkning för att erhålla lätthanterliga halttal i tusendelar. Utredningen anför vidare.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr
7
år 1956
Det enda skäl som numera kan anföras för att bibehålla 760/1000 i stället
för att införa 750/1000 är att den något högre haltsiffran verkar hindrande
mot import och sålunda bereder den svenska guldsmedsnäringen visst skydd
mot utländsk konkurrens. Någon anledning att på detta sätt hindra import
av fullgoda utländska guldvaror synes dock knappast föreligga och den kon
kurrens som på lika villkor uppkomme, därest 18 karatshalten bestämdes
till gängse internationella 750/1000, skulle väl kunna sägas vara sund och
vara till fördel för allmänheten. Den kan tänkas inverka fördelaktigt på
såväl arbetenas konstnärlighet som deras pris.
Frågan om att tillåta tillverkning och försäljning även av arbeten i
14 ka
rats guld
behandlades även i samband med tillkomsten av 1912 års lagstift
ning. Utredningen erinrar härvidlag om ett uttalande som då gjordes av
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening. Föreningens uttalande samman
fattas i huvudsak på följande sätt.
En nedsättning av den gällande lägsta tillåtna guld- och silverhalten skul
le icke vara till något gagn vare sig för tillverkaren, industrien eller allmän
heten. Ett medgivande av att minderhaltiga arbeten skulle inom riket få till
verkas, dit införas och hållas till salu skulle otvivelaktigt omintetgöra allt
yrkesmässigt utövande av guld- och silverindustrien. I stället för konstnär
liga produkter skulle det billiga materialet skapa en massproduktion av fa
briksarbeten, visserligen billigare än de fullhaltiga varorna men i avsaknad
av deras såväl ideella som praktiska värde. Därjämte skulle de utländska fa
brikaten med deras större omsättningsområden och därav följande större
konkurrensförmåga helt och hållet överflygla den svenska marknaden och
hämma, för att icke säga rent av förinta den svenska guld- och silverindu
strien, som dock f. n. sysselsatte tusentals personer. Skulle därjämte de min
derhaltiga arbetena förses med en särskild stämpel, skulle en sådan stäm
pel, ehuru visserligen icke varande en statens kontrollstämpel, dock för den
stora allmänheten te sig såsom en sådan, varigenom utan tvivel svek och
bedrägerier på många håll skulle kunna utföras och en förut aktad näring
sålunda demoraliseras.
1 detta sammanhang redovisar utredningen en av 1909 års sakkunniga
verkställd undersökning, som visade att man inom guldsmedsbranschen all
mänt motsatte sig en sänkning av minimihalten för guldarbeten.
1909 års sakkunniga kom även till den uppfattningen, att det knappast
skulle vara till gagn för den svenska guld- och silverindustriens utveckling
att nedsätta minimihalterna. En sådan åtgärd syntes de sakkunniga ej hel
ler vara påkallad av något annat intresse, som i förevarande sammanhang
borde beaktas.
Utredningen framhåller, att förhållandena nu icke är fullt likartade med
dem vid tiden för tillkomsten av 1912 års förordning. Det starka betonan
det av behovet av skydd för näringen gentemot utländsk konkurrens är nu
mera mindre framträdande. Ett skydd för branschen mot utländsk mass
produktion av billiga underhaltiga fabriksarbeten torde dock fortfaran
de vara önskvärd. Det skulle vidare enligt utredningen knappast vara till
gagn för näringens utveckling att nedsätta minimihalterna. Utredningen an
för bland annat följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
31
EU uppehållande av hög halt är en kvalitetsfråga. Medgives lägre halt, framtvingar det genom priskonkurrens en sänkning av kvaliteten till mini- mihalten. Den höga halt som utmärker svenska guldsmedsvaror är för den svenska guldsmedsbranschens anseende en fördel, som man ej utan vidare bör bortse ifrån. För möjligheterna till export av guldvaror spela de här i landet gällande minimihalterna ej någon roll, eftersom hinder ej föreligger att för export tillverka guldvaror med lägre halt. Vad som måhända bör till mätas större betydelse är emellertid den tradition som vi ha här i landet och som innebär att vi aldrig haft lägre guldhalt i guldvaror än 18 karat. En övergång till 14 karat skulle kunna medföra att äldre guldvaror finge ett anseende som skulle påverka prisnivån ogynnsamt för nya guldvaror i jämförelse med äldre. För den konstnärliga produktionen torde det även vara fördelaktigt med högre halt. Låghaltiga guldvaror skulle gynna en ut veckling mot en tillverkning som vore mera fabriksmässig och massbeto- nad.
Kvalitetssynpunkten har betydelse icke endast för guldvarors ideella värde utan även för det praktiska. Guld av högre halt är lättare och bättre att bear beta än guld av lägre halt.
Trots att det givetvis är ett önskemål från guldsmedsbranschens sida att en kvantitetsökning kommer branschen till godo, torde den uppfattningen vara allmänt rådande bland branschens män att en sänkning av minimihal- ten icke bör ske. Redan den kvalitetssänkning som skett genom riksban kens restriktioner torde för dem framstå såsom en kännbar eftergift för nödvändighetens krav. Man har anledning antaga att även bland allmänhe ten det är ett önskemål att vår på tradition grundade standard i fråga om guldarbeten kan uppehållas. Den kvalitetssänkning som skett genom riks bankens restriktioner är mindre betänklig ur den synpunkten att minimi kravet på halten upprätthållits. Det torde få anses som ett önskemål såväl ur allmän synpunkt som ur guldsmedsbranschens och allmänhetens syn punkt att minimihalten kan bibehållas vid 18 karat och att ett frångående av denna minimihalt sker endast om mycket starka skäl tala därför.
Utredningen uttalar, att den icke finner sådana skäl föreligga, som mo tiverar en sänkning av minimihalten under 18 karat.
Utredningens förslag innebär följaktligen, att nuvarande minimihalt för guldvaror bibehålies med den jämkning från 760/1 000 till 750/1 000, som förut berörts.
Reservanten i utredningen uttalar sig emot jämkningen av guldhalten för 18 karat.
Även de gällande bestämmelserna om minimihalt å
silverarbeten
har —
erinrar utredningen —- gamla traditioner i vårt land. Den i utlandet stadga de minimihalten växlar från land till land. I Danmark utgör den sålunda 826/1 000, i Finland 813/1 000, i Norge 830/1 000, i Belgien 835/1 000, i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800/1 000, i England 925/ 1 000 och i Holland 833/1 000.
De skäl som anförts för bibehållande av nuvarande minimihalt i fråga om guldarbeten kan enligt utredningen anföras även beträffande silver. Här gör sig dock, framhålles det, betänkligheterna mot en mindre sänkning av minimihalten, därest den skulle anses önskvärd för att bringa den i över ensstämmelse med vad som gäller i vissa främmande länder, mindre starkt
32
kännbara, eftersom fråga ej är om en markant kvalitetssänkning, övervä
gande skäl synes emellertid tala för att man ej här i landet sänker minimi-
halten så att den blir lägre än den som gäller i något av våra nordiska grann
länder. Ändring av minimihalten 830/1 000 för silver föreslås sålunda ej.
Vad slutligen beträffar
platina
torde enligt utredningen anledning ej före
ligga att ändra den gällande minimihalten 950/1 000, vilken allmänt tilläm
pas även i utlandet.
Frågan om omfattningen av undantag från kraven på minimihalt beröres
i utredningen endast såvitt den sammanhänger med pantsättning och auk-
tionsförsäljning av minderhaltiga ädelmetallarbeten, eller sådana, som icke
blivit i vederbörlig ordning kontrollerade. Utgångspunkten för övervägan
dena är en till Kungl. Maj:t 1951 överlämnad framställning av Stockholms
stadsfullmäktige med begäran om översyn av författningarna angående kon
trollen å ädelmetallvaror. Stadsfullmäktiges framställning hade föranletts
av ett tjänstememorial från auktionsverket i Stockholm. I utredningen åter
gives memorialets innehåll i huvudsak såsom följer.
Mot det skydd för juvelerarnas yrkesgrupp mot utländsk konkurrens som
genom försäljningsförbudet för minderhaltiga arbeten åstadkommits, vore,
säger auktionsverket, ingenting att erinra, dock under förutsättning att all
mänhetens berättigade intresse att fritt kunna förfoga över legitimt förvär
vad egendom icke därigenom åsidosattes. Det syntes i detta hänseende icke
godtagbart att undantagsbestämmelsen rörande arbete med antikvariskt vär
de till sin innebörd begränsats så snävt som nu vore fallet. Någon åldersbe-
stämning svarande mot begreppet antik funnes i detta sammanhang icke
given.------------ I kontrollförordningen beaktades ej konstnärligt värde. Icke
antika guld- och silverarbeten kunde vara utförda med en konstskicklighet
som gjorde att bristen på finhalt saknade praktisk betydelse vid en bedöm
ning av föremålets värde. Det vore vidare icke ovanligt att halten vore av
underordnad betydelse emedan föremålets värde huvudsakligen represen
terades av ädla stenar eller äkta pärlor. Om sådana arbeten som nu nämnts
nedskrotades, uppkomme otillbörlig värdeförstöring.
De undantagsbestämmelser som vore knutna icke till arbetets art utan till
säljarens status (konkursbo, dödsbo etc.) syntes vidare auktionsverket otill
fredsställande. De priser som underhaltiga arbeten i dessa fall i allmänhet
betingade skilde sig oväsentligt från priserna på fullhaltiga arbeten. Detta
tydde på att köparna i många fall antingen icke hade klart för sig att de
saknade möjlighet att i sin tur avyttra det köpta eller också räknade med
illegal återförsäljning. Det vore icke tilltalande att den som på fullt legitimt
sätt fått sådana föremål i sin ägo skulle vara förhindrad att avyttra dem i
ett nödläge. Något lagligt hinder mot att såsom pant mottaga underhaltiga
arbeten syntes ej föreligga och möjligheten till pantsättning syntes innebära
en fördel, emedan de pantsatta föremålen i flertalet fall torde återlösas av
låntagaren. Viss oklarhet rådde emellertid rörande rätten att å auktion sälja
underhaltigt arbete som utgjorde pant för förfallet lån.------------
Auktionsverket ifrågasatte i första hand huruvida icke försälj ningsför
budet kunde helt utgå ur kontrollförordningen, eventuellt i samband med
effektiviserad importkontroll. Därest den kommersiella importen av under
haltiga arbeten effektivt stängdes, borde det ej innebära större olägenhet att
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1950
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
33
medgiva fri omsättning inom landet av de arbeten som redan funnes där eller som därefter infördes för personligt bruk.
Därest försäljningsförbudet ej ansågs böra upphävas, borde enligt auk tionsverket en undersökning ske av möjligheterna att utvidga bestämmel serna om undantag från försäljningsförbudet. En utökning kunde sålunda ske av den kategori föremål som på grund av sin art finge försäljas obero ende av finhalt. Innebörden av begreppet antikvariskt värde i kontrollför ordningen borde preciseras. Det borde giva utrymme för en sådan tolkning att mindre stränga krav på föremålets ålder uppställdes än vid en rent museal bedömning. —--------Vidare borde vissa föremål oavsett ålder vara undantagna från försäljningsförbud, nämligen dels arbeten i vilka ädelme taller representerade endast en viss mindre del av det uppskattade totalvär det och dels arbeten som vore av högre konstnärligt värde.------------
Infördes sådana regler som nyss nämnts kunde, yttrade auktionsverket slutligen, övervägas att upphäva de undantag som ej hade med föremålens art att göra (tillhörighet till konkursbo eller dödsbo, utmätt egendom). Bi- behölles dessa regler borde klarläggas att försäljning av pant enligt lagen om pantlånerörelse vore att jämställa med försäljning av utmätt gods.
Stockholms handelskammare förklarade i avgivet yttrande över auktions verkets memorial att de av auktionsverket föreslagna ändringarna i kon trollförordningen icke kunde förordas. Det kunde visserligen enligt handels kammaren icke bestridas att ett förbud att realisera förfallna panter av här berört slag kunde vara ägnat att medföra olägenheter för allmänheten. En lösning av förevarande problem kunde emellertid enligt handelskammaren ej genomföras genom lättnader i försäljningsförbudet. Det syntes uppen bart att fri försäljning av pantsatta okontrollerade värdeföremål speciellt under nuvarande förhållanden med en alltmer accentuerad brist på ädelme tall, särskilt guld, och med en förhållandevis hög beskattning, snart skulle göra kontrollen helt illusorisk. Genom auktionerna skulle skapas en legal möjlighet för omsättning av illegalt tillverkade eller importerade okontrol lerade och obeskattade guldsmedsarbeten. Handelskammaren kunde ej hel ler ansluta sig till tanken att lösa spörsmålet genom att helt slopa försälj ningsförbudet. Handelskammaren hade för övrigt för sin del svårt att förstå att den lösning som auktionsverket föreslagit i form av uppmjukningar av nuvarande bestämmelser genom att hänsyn skulle tagas till föremåls konst närliga värde in. in. skulle vara ägnad att mera generellt lösa de nuvarande svårigheterna.
Enligt handelskammarens mening borde mera allmänt syftande åtgärder vidtagas för att komma till rätta med förevarande svårigheter. Olägenhe terna berodde enligt handelskammarens mening främst på de höga krav den svenska lagstiftningen ställde på legeringens finhalt. Inom landet före kom i stor utsträckning utomlands inköpta föremål av mycket betydande värde men med sådan lägre halt alt varorna icke för närvarande kunde bli kontrollstämplade. Ju lägre halt av ädelmetall som fordrades för statlig kon- trollstäinpling, desto mindre måste försäljningsförbudets här berörda nack delar bliva. Enligt handelskammarens mening borde övervägas huruvida icke den nuvarande gränsen för lägsta tillåtna legering borde sänkas eller
it Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7
34
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
legeringstvånget helt slopas, varjämte kontrollstämplingen borde utvidgas
att omfatta de nya tillåtna legeringsgrupperna.
Med anledning av handelskammarens yttrande påpekade auktionsverket
att frågan icke kunde lösas genom en sänkning av kravet på minimihalter
med mindre bestämmelserna om finhalt modifierades därhän att de bringa
des i överensstämmelse med kontrollbestämmelserna i övriga länder, från
vilka en import ägt rum eller väntades framdeles ifrågakomma.
Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att det nuvaran
de kontrollsystemet skall bibehållas och att någon väsentlig sänkning av mi-
nimihalterna ej skall företagas. De förhållanden som berörts av auktions
verket är enligt utredningen av den speciella natur att de icke i och för sig
motiverar ett annat ståndpunktstagande i de grundläggande frågorna röran
de kontrollen inom ädelmetallområdet. Möjligen skulle de kunnat påverka
bedömandet av frågan huruvida en sänkning av minimihalten för guldvaror
till 14 karat borde ske, men en sådan reform torde icke lösa de problem som
tagits upp av auktionsverket utan endast begränsa olägenheterna av det nu
varande systemet i påtalade hänseenden. Utredningen anför vidare följan
de.
Det är, såsom handelskammaren framhållit, uppenbart att kontrollsyste
met ej medgiver eftergifter av mera allmän räckvidd för att tillgodose de
av auktionsverket framförda synpunkterna. Sålunda torde det ej vara möj
ligt att öppna en väg för försäljning av underhaltiga utländska arbeten ge
nom att tillåta fri försäljning av pantsatt gods. En analogisk tillämpning av
bestämmelserna i 1912 års kontrollförordning i fråga om utmätt gods torde
ej vara tillåten. Det skulle strida mot bestämmelsernas syfte.
Ej heller torde en allmängiltig regel böra givas om rätt att saluhålla un
derhaltiga guld- och silverarbeten av större konstnärligt värde. En sådan
bestämmelse skulle, om den mera allmänt utnyttjades, låta de allmänna be
stämmelserna om minimihalt komma att framstå såsom meningslösa. Att
uppehålla kravet på viss halt för icke konstnärliga arbeten men eftergiva
det beträffande de konstnärliga är knappast rimligt.
I övrigt påpekas, att det av auktionsverket berörda problemet, enligt under
utredningen inhämtade upplysningar, icke till sina verkningar är särskilt
omfattande. Mynt- och justeringsverket hade visserligen rätt att meddela
dispens från försäljningsförbudet men denna befogenhet hade utövats mycket
restriktivt och vanligtvis endast för 14 karats guldarbeten med högt konst
närligt värde.
På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att auktionsverkets
framställning icke bör föranleda några ändringar i gällande bestämmelser.
För övrigt framhålles att minimihalten för guld enligt förslaget ändrats till
750 tusendelar och att en sådan åtgärd borde i någon mån tillgodose syftet
med framställningen.
Remissyttrandena. Utredningens förslag rörande minimihalter för ädelme-
tallvaror tillstyrkes eller lämnas utan erinran av mynt- och justeringsverket,
kommerskollegium, kontrollstyrelsen, priskontrollnämnden samt länsstyrel
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
35
sen i Göteborgs och Bohus län. Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget utom i vad avser minimihalt å silverarbeten. Svenska slöjdföreningen finner det i princip önskvärt att minimihalten för guld jämkas såsom föreslagits av utredningen. En övergång bör emellertid enligt föreningen ske först sedan en allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gjort allmänheten bättre rustad att välja konstnärligt fullgoda alster. Ett bibehållande åtminstone tills vidare av nuvarande bestämmelser om finhalten för guld förordas av han delskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare, Sveriges industri förbund, Sveriges järn- och metallmanufakturförening, Sveriges grossistför bund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Sveriges hantverks- och små industriorganisation, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Stockholms och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening samt Svenska metallindustriarbetareförbundet. Liksom ut redningen avvisar de nu nämnda remissinstanserna tanken att tillåta lägre minimihalt än 18 karat. Stockholms handelskammare föreslår en minimi halt för guldarbeten å 585/1 000 (14 karat). En justering av finhalten för 18 karats guld i enlighet med utredningens förslag möter i och för sig ingen erinran från handelskammarens sida. Beträffande minimihalten å silver arbeten har erinran gjorts endast av överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare, vilka förordar sänkning av halten från 830 till 800/1 000. Ingen erinran mot utredningsförslaget har framförts i vad avser halten å platinaarbeten.
De remissinstanser som tillstyrker förslaget i vad avser finhalten å guldarbeten har gjort följande uttalanden.
Priskontrollnämnden
framhåller att ett skydd för guldsmedsnäringen mot utländsk konkurrens — om den kan anses behöva ett sådant skydd — enligt nämndens princi piella uppfattning bör utformas i enlighet med vad som är praxis för andra näringar, nämligen såsom en tull. Även om guldsmedsnäringen genom ett bibehållande av 18 karat som minimihalt erhåller ett dylikt skydd anser nämnden dock att övervägande skäl talar för utredningens förslag, i syn nerhet som detta innebär att med 18 karat skulle avses 750/1 000 fint guld.
Kommerskolleginm
uttalar följande.
Till en början kan anföras att haltsiffran 760/1000 har gammal hävd i vårt land och att det därför bör fordras starka motiv för en ändring. Vidare är uppenbart att det för guldsmedsnäringen fortfarande är betydelsefullt att i viss mån vara skyddad mot en besvärande utländsk konkurrens. Å andra sidan bör betonas att de handelspolitiska förhållandena numera äro föränd rade. Alltsedan andra världskrigets slut har vårt land eftersträvat att libe- ralisera den internationella handeln och att i görligaste mån bereda väg för en fri konkurrens mellan Sverige och övriga länder på näringslivets område. Denna synpunkt talar starkt för att den av utredningen förordade ändringen vidtages. Det må dock framhållas, att denna fråga icke torde ha någon större praktisk räckvidd. Kollegium vill emellertid icke motsätta sig utredningens förslag.
36
Kangl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Mynt- och justeringsverket
framhåller att den föreslagna nedsättningen
av guldhalten skulle medföra lättnader för verket vid kontrollen av berörda
arbeten.
Kontrollstyrelsen
finner de skäl som i betänkandet anföres för en
jämkning av minimihalten av guld bärande. Enligt styrelsens mening torde
det knappast föreligga anledning att räkna med sådan nedgång i infly
tande försäljningsskatt genom en ökad privatimport av utländska guld
varor, att man av denna anledning skulle avstå från den ifrågasatta jämk
ningen.
Svenska slöjdföreningen
uttalar följande.
Svenska Slöjdföreningen finner det i princip önskvärt, att minimihalten
för guld kan jämkas från 760/1000 till 750/1000. Det är uppenbart att den
ökade import, som kan komma att föranledas av denna jämkning, å ena
sidan bör kunna innebära en stimulerande konkurrens för svenskt guld-
smide, å andra sidan kan öppna gränserna för en import av guldvaror på
kanske konstnärligt låg nivå. Slöjdföreningen förutsätter därför, att en
övergång till 750/1000 endast bör genomföras med garantier för att guld-
varubranschen på lämpligt sätt skyddas mot eventuella skadeverkningar, som
kan föranledas av rubbningar i den inhemska produktionen. Ett sådant
skydd skulle enligt Slöjdföreningens mening bland annat förutsätta
borttagande av guldransoneringen — innebärande bland annat att guld
arbeten med högre vikter och halter kan framställas — vilket skulle möjlig
göra utnyttjande av flera tekniska förfaranden och även vidga guldsinidets
konstnärliga möjligheter. En övergång till 750/1000 bör ske först sedan en
allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gör allmänheten bättre
rustad att välja konstnärligt fullgoda alster.
De remissinstanser, som uttalat sig för ett bibehållande av nu gällande
minimihalt för guldarbeten, har betonat att en sänkning av halten å 18 karats
guld i enlighet med utredningens förslag skulle medföra starkt menliga verk
ningar för näringens utövare. Utländska tillverkare skulle gynnas på de
svenska näringsutövarnas bekostnad, då de senare är i hög grad missgyn
nade särskilt genom nuvarande guldransonering i Sverige. I flera yttranden
understrykes att hela frågan om den svenska näringens skydd bör utredas
i ett sammanhang, under hänsynstagande till alla faktorer som inverkar på
dess konkurrensställning gentemot utlandet.
Guldsmedsbranschens leverantörförening
anmärker i detta sammanhang
att utredningen icke tillräckligt beaktat den inverkan dess förslag skulle få
på den svenska guldvarutillverkningen.
Utredningens argument för sänkning av halten äro alltför allmänt hållna
och de förmenta fördelarna alltför diskutabla för att tjäna som motiv för
en enligt föreningens uppfattning så genomgripande förändring. Utredningen
har ej ägnat någon som helst uppmärksamhet åt de svårigheter som en sänk
ning av halten generellt måste medföra för vår inhemska tillverkning av
guldvaror och har följaktligen ej heller tagit tillbörlig hänsyn till de enligt
föreningens uppfattning allvarliga konsekvenser som en haltsänkning skulle
medföra för såväl de enskilda företagen som dess anställda. Detta problem
är emellertid av utomordentligt stor vikt, och föreningen anser det som en
påtaglig brist i utredningen, att denna fråga ej beaktats.
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956
37
Endast mycket tungt vägande skäl bör enligt föreningen kunna föran leda ändring i den traditionella ordningen.
Guldsmedsbranschens konstnärliga ambitioner ha av naturliga skäl ska pat ett visst underlag för känslomässigt betraktelsesätt, och ett utslag här av är att branschen är starkt bunden till gamla traditioner. Den högre guld halten är en sådan tradition, som sträcker sig så långt tillbaka som till mit ten av 1700-talet och som har djupa rötter även hos allmänheten. Förening en är av den uppfattningen, att en sådan hävdvunnen tradition ej bör änd ras utan att mycket tungt vägande skäl därtill kan förebringas. Då det emellertid ej kan påvisas — vilket ej heller utredningen sökt göra — att den högre halten vid något tillfälle haft menliga verkningar för konsumen terna är enligt föreningens uppfattning en sänkning av halten redan av detta skäl opåkallad.
Sveriges jnvelerare- och guldsmedsförbund
anför följande skäl mot den
föreslagna sänkningen av finhalten för guldvärde.
a) En sänkning av minimihalten ned till 750/1000 skulle få vittgående konsekvenser. Företagna undersökningar ute hos guldsmedskåren visa, att ett mycket stort antal företagare/yrkesmän befarar arbetslöshet, inte en bart för egen del utan givetvis även för hos dem anställda arbetare.
b) Det förljudes, att 1952 års tulltaxekommitté kommer att föreslå icke obetydliga sänkningar av införseltullarna för branschens varor, varigenom den inhemska tillverkningens redan tidigare relativt obetydliga skydd kom mer att bli än mindre. Detta blir givetvis till förfång för de svenska yrkes- männen och deras anställda.
c) Den inom landet rådande guldransoneringen omöjliggör en konkur rens på lika plan med utländska tillverkare och detta handicap må ej un derskattas.
d) En eventuell sänkning av minimihalten till 750/1 000 skulle i hög grad komma att inverka menligt på nyrekryteringen till branschen och yrkesutbildningen.
e) Förbundet har intet att andraga mot en fri konkurrens, under förut sättning att en sådan kan och får bedrivas på lika villkor. Det har emel lertid ovan redan styrkts, att en konkurrens på lika bas ej kan komma till stånd med de utländska tillverkarna. Såsom ytterligare exempel på vart hän en sänkning av minimihalten förmodas kunna leda må anföras den branschens allvarliga farhåga, att exempelvis de västtyska tillverkarna/ex portörerna komma att i skydd av en låg tullnivå bearbeta konsumenterna di rekt, med förbigående av de traditionella försäljningsleden, vilket även i hög grad skulle bli till förfång för konsumenterna, vilka därigenom skulle gå miste om fackmannens bistånd och den garanti för fullgod vara, som blott fackmannen kan ge.
f) Den enorma turisttrafiken från Sverige till utlandet kommer att ge de utländska konkurrenterna anledning att begagna sig av den ökade kon kurrensmöjlighet, som eu haltsänkning skulle betyda för dem. De torde komma att uppmuntra de svenska turisterna att köpa sina guldvaror utom lands — vilket kan ske till betydligt lägre priser än vad de svenska bransch utövarna kunna erbjuda med hänsyn till i Sverige rådande försäljnings- skatteförhållanden etc. I detta sammanhang må även framhållas, att för säljningsskatten sätter vår bransch i en sämre ställning än andra bran scher, som sälja varor av presentkaraktär.
Icke heller
Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening
kan fin
na några skäl för ett frångående av den hävdvunna regeln.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Under inga förhållanden anser föreningen denna fråga lämplig för be
handling, så länge guldransoneringen beslår i vårt land. Genom denna
ransonering ha svenska tillverkare av guldvaror inga möjligheter att på lika
villkor konkurrera med utländska fabrikanter av massprodukter, vilka åt
minstone ur konstnärlig och kvalitetssynpunkt icke kunna komma att vara
till fördel för allmänheten. Även om bibehållandet av halten vid 760/1 000
innebär ett visst skydd för de svenska tillverkarna av guldvaror — ett
frångående skulle utan tvekan inom en snar framtid medföra arbetslöshet
inom inte minst den hantverksmässiga produktionen i vårt land — så är
det dock allmänhetens förtroende för svenska guldvaror, av hävd hållande
högre halt än utländska, som är av avgörande betydelse.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
instämmer i de syn
punkter som anförts av Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund men
föreslår därutöver att hela frågan om finhalten å guldarbeten, däri inräk
nat guldransoneringen, upptages till ny och förutsättningslös utredning.
Motsvarande utredningskrav framföres också av
Sveriges industriförbund,
som åberopar yttrandet av
Sveriges järn- och mctallmanufakturförening.
Föreningen gör följande uttalande.
Den nu gällande minimihalten innebär otvivelaktigt ett visst skydd för
den svenska tillverkningen mot utländsk konkurrens. Utredningen har dock
avstått från att klarlägga hur stort detta skydd är. Först sedan denna fråga
blivit utredd och man därjämte klarlagt behovet av skydd, är det enligt
föreningens uppfattning möjligt att uttala sig om förutsättningar föreligga
att ändra minimihalten. Föreningen ansluter sig till den uppfattningen att
ett skydd för den svenska industrin i princip i första hand bör utgå i form
av tullar och ej i form av kvantitativa eller kvalitativa restriktioner.
Med hänvisning till ovanstående får föreningen hemställa att minimihal
ten bibehålies vid 760/1 000, i avvaktan på utredning av vad detta skydd
innebär samt att skyddet inräknas i tullsatsen innan minimihalten ändras.
Sveriges grossistförbund
betonar, att förevarande spörsmål kan mera in
gående bedömas endast i samband med frågan om upphävandet av den för
branschen mycket besvärande guldransoneringen och den svenska tillverk
ningens lullskyddsproblem.
Stockholms handelskammare
förordar såsom förut nämnts en sänkning
av minimihalten för guldvaror till 585/1 000. Handelskammaren erinrar in
ledningsvis om sitt förut refererade yttrande över en framställning från
auktionsverket i Stockholm om revision av kontrollstämpelbestämmelserna.
Handelskammaren hade däri bl. a. hävdat, att erforderliga lättnader i all
mänhetens möjligheter att förfoga över legitimt förvärvade ädelmetallar-
beten bäst skulle åstadkommas genom en sänkning av kravet på finhalt
och att det primära syftet med kontrollförordningarna uppnåddes så länge
som varorna genom myndigheternas försorg försåges med offentlig stämpel
angivande varans finhalt. Handelskammaren uttalar att den — trots vad
utredningen nu anfört i frågan —- icke blivit övertygad om att en sänk
ning av lägsta tillåtna halt skulle vara skadlig eller olämplig. Handelskam
maren anför.
Ett ädelmetallföremåls ekonomiska värde hänför sig ofta till stor del till
det på varan nedlagda arbetet; i fråga om hantverksmässigt gjorda varor
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
39
torde arbetskostnaderna icke sällan betydligt överstiga metallvärdet. Det goda anseende, som svenska ädelmetallvaror åtnjuta, beror självfallet i hög grad på varornas utförande och estetiska kvalitet. Det förefaller där för som om utredningen väl starkt betonat den höga haltens betydelse och det synes Handelskammaren icke osannolikt, att regler med krav på hög finhalt kunna vara ägnade att draga den köpande allmänhetens uppmärk samhet från kvaliteten på arbetet.
I förevarande sammanhang erinrar handelskammaren vidare om att den lägsta halten för guldarbete, som göres till föremål för kontrollstämpling i flertalet främmande länder, är 585/1 000 d. v. s. 14 karat och att kontroll- stämplingen i flera av dessa länder icke är obligatorisk. Enligt handels kammarens uppfattning borde även här i landet konkurrens kunna tillåtas mellan olika råvarukvaliteter.
Vad beträffar jämkningar av finhalten för 18 karats guld från 760/1 000 till 750/1 000 uttalar handelskammaren att denna i viss mån blir av se kundär betydelse om den lägsta tillåtna halten blir 14 karat. Det oaktat bör gränsen enligt handelskammarens mening anpassas till den gängse inter nationella och handelskammaren biträder därför utredningens förslag i denna del. I anledning av vad utredningsreservanten anfört gör handels kammaren slutligen vissa principiella uttalanden.
Handelskammaren vill icke bestrida, att guldransoneringen i Sverige kan ogynnsamt påverka de svenska tillverkarnas konkurrensmöjligheter, men vill å andra sidan framhålla, att gällande importreglering torde ha avse värt större verkan i motsatt riktning. Det är emellertid enligt Handelskam marens mening principiellt olämpligt, att i en författning, som är avsedd jämväl för mer normala förhållanden, intaga bestämmelser, syftande till att kompensera genom krisregleringar tilläventyrs inträdda förändringar i konkurrensläget för inhemsk industri. I den mån guldransonering eller andra förhållanden påkalla vidgat skydd för svensk fabrikation — en fråga som Handelskammaren i detta sammanhang saknar anledning upptaga till behandling — böra därför andra vägar sökas än den av reservanten före slagna. Vid prövningen av detta spörsmål bör emellertid bemärkas, att svensk tillverkning av ädelmetallvaror redan nu åtnjuter ett jämförelsevis högt tullskydd.
I fråga om mini in i h alt en för silverarbeten har endast överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare intagit eu från utredningen avvikande ståndpunkt och förordat en sänkning från 830 till 800/1 000.
överståthållarämbetet
kan icke finna det sakligt motiverat att
bibehålla den nuvarande minimihalten för silver. Ämbetet anför följande.
Denna minimihalt ligger så nära den gräns 800/1 000, som tillämpas i flera kontinentala länder, att en sänkning ned till denna gräns ur allmän hetens synpunkt icke torde innebära någon olägenhet. Varken det prak tiska eller ideella värdet av silverarbeten torde i nämnvärd mån påverkas av en sådan sänkning. Den nuvarande haltföreskriften synes främst ha be tydelse i konkurrenshämmande avseende, och det synes icke motiverat att minimihalten hålles uppe huvudsakligen ur sådan synpunkt. Försäljnings- förbudet och nedskrotningsföreskrifterna beträffande i utlandet tillverkade och ofta på fullt laglig väg inkomna alster av detta slag te sig ock särskilt obilliga.
40
Stockholms handelskammare
anför beträffande sänkning av silverhalten
samma skäl som förut refererats i fråga om guldhalten.
I vad avser det tidigare berörda, av auktionsverket i Stockholm framför
da önskemålet om åtgärder för att legalisera auktionsförsäljning av under
haltiga pantsatta ädelmetallarbeten förklarar sig
överståthållarämbetet
de
la uppfattningen att det icke är möjligt att, utan ett äventyrande av syftet
med kontrollförfarandet, mera generellt friställa auktionshandeln med
pantsatta föremål av här avsett slag. Däremot synes enligt ämbetet icke
några vägande invändningar kunna göras mot att mynt- och justerings-
verkets dispensrätt kommer till användning i detta sammanhang. I den
mån så sker bibehålies möjlighet för offentlig myndighet att hålla i sin
hand omfattningen av ifrågavarande försäljning och vid tendenser till miss
bruk begränsa eller vägra dispens. Efter samråd med direktören för auk
tionsverket i Stockholm förordar överståthållarämbetet sålunda att pant-
låneföretag skall kunna i skälig omfattning beviljas dispens från försälj-
ningsförbudet vid förslagsvis ett tillfälle årligen efter ansökan som skall
ingivas inom viss av myntverket föreskriven tid före auktionen och inne
fatta specifikation av föremålen.
Departementschefen. Enligt gällande författningsbestämmelser får, med
vissa undantag, guldarbeten icke tillverkas, införas eller försäljas därest
icke metallegeringen innehåller lägst 18 karat eller 760 tusendelar fint guld.
Motsvarande minimihalter för platina- och silverarbeten är 950 respektive
830 tusendelar fin metall.
Utredningsmannens förslag innebär med avseende å guldarbeten endast
den ändringen i gällande ordning att den föreskrivna halten för 18 karats
guld jämkas från 760 till 750 tusendelar. Härvidlag erinras om att den inter
nationellt gängse halten å 18 karats guld är 750 tusendelar fin metall. Någon
anledning att genom bibehållandet av den högre minimihalten hindra im
port av fullgoda utländska varor synes enligt utredningen icke föreligga.
Under utredningsarbetet har också diskuterats frågan om en sänkning
av minimihalten för guldarbeten till 14 karat, motsvarande 585 tusendelar
fin metall. Tillräckliga skäl för en sådan sänkning har emellertid icke an
setts föreligga. Bibehållandet av en hög finhalt är enligt utredningen ett in
tresse såväl för guldsmedsnäringen som för allmänheten. Om en lägre halt
skulle medgivas skulle priskonkurrensen framtvinga en generell kvalitets
sänkning ned till minimihalten. En ökande försäljning av låghaltiga varor
skulle också gynna en utveckling mot mer fabriksmässig och massbetonad
framställning och den konstnärliga produktionen skulle bli lidande.
Bland remissinstanserna har endast Stockholms handelskammare uttalat
sig för en sänkning av minimihalten för guldvaror till 14 karat. I övriga
yttranden har utredningens ståndpunkt i denna del godtagits. Vad däremot
beträffar frågan om jämkning av halten å 18 karats guld har utrednings
förslaget avstyrkts av flertalet remissinstanser, däribland samtliga organi
sationer som företräder guldsmedsnäringen. Nämnda organisationer har
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
41
främst understrukit, att den svenska guldsmedsnäringen skulle bli utsatt
för en övermäktig konkurrens från utländsk massproduktion om den före
slagna ändringen genomfördes. Härvid har också pekats bl. a. på den häm
mande inverkan som guldransoneringen har på den svenska guldsmedsnä-
ringens konkurrenskraft. I några yttranden har framhållits att hela fragan
om den
svenska
guldsmedsnäringens skydd bör utredas i ett sammanhang
innan gällande minimihalt ändras.
I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser kan jag
icke finna att några väsentliga skäl föreligger för en sänkning av den för
guldarbeten gällande minimihalten från 18 till 14 karat. Däremot synes fin
halten för 18 karats guld böra jämkas från 760 tusendelar till 750 tusende
lar fin metall. Ur kvalitetssynpunkt torde en sådan mindre jämkning icke
vara av nämnvärd betydelse. Med anledning av vad som från de berörda
näringsidkarna uttalats om behovet av skydd mot utländsk konkurrens vill
jag framhålla, att det icke synes böra komma i fråga att bibehålla den gäl
lande regeln enbart av dylika skäl. Med de förevarande kontrollbestämmel
serna har avsetts att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande
allmänheten. Frågan i vilken mån den svenska guldsmedsnäringen kan vara
i behov av skydd mot utländsk konkurrens torde sålunda få prövas på sam
ma sätt som sker beträffande andra varor, alltså i samband med tullskyd
dets avvägning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att guldsmedsnä
ringens tullskyddsfråga kommer att upptagas till bedömning i samband
med behandlingen av det förslag till ny tulltaxa som 1952 års tulltaxekom-
mitté väntas framlägga inom en nära framtid.
I avseende på silverarbeten har utredningen icke ansett sig böra föreslå
någon ändring av gällande minimihalt, 830 tusendelar fin metall. Utred
ningen anmärker emellertid att större betänkligheter i och för sig icke gör
sig gällande mot en mindre sänkning av minimihalten, då kvaliteten icke
nämnvärt kan påverkas därigenom. Av utredningen framgår, att den i Dan
mark stadgade minimihalten är 826 tusendelar, i Finland 813, i Norge 830,
i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800 samt i England 925
tusendelar fin metall. Minimihalten i Belgien och Holland är 835 respektive
833 tusendelar.
Flertalet remissinstanser har i förevarande avseende godtagit utredning
ens ståndpunkt. Överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
har dock förordat en sänkning av minimihalten till 800 tusendelar.
Såsom framgår av utredningen föreligger icke beträffande silverarbeten
någon internationellt godtagen minimihalt. En sänkning av minimihalten
till 800 tusendelar skulle innebära att vi godtog en lägre gräns än något av
våra grannländer tillämpar. Med hänsyn härtill och då den i vårt land hit
tills gällande minimihalten icke torde innebära något egentligt hinder för
införseln av utländska silverarbeten finner jag i likhet med utredningsman
nen cn ändring härvidlag icke påkallad.
Beträffande platinaarbeten har varken från utredningens eller remissor
ganens sida ifrågasatts någon ändring av gällande minimihalt å 950 tusen
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år t956
delar fin metall. Icke heller enligt min mening föreligger anledning till änd
ring härvidlag.
I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda, att minimihalten för
guldarbeten bibehålies vid 18 karat men att halten för 18 karats guld jäm
kas till 750 tusendelar fin metall. Beträffande silverarbeten och platinaar
beten föreslås ingen ändring av minimihalten.
Såsom förut berörts gäller med vissa undantag förbud mot såväl försälj-
ning som import av icke fullhaltiga ädelmetallvaror. Från importförbudet
medgives undantag da fråga är om gavor in. m. samt föremål som inköpts
pa resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans familjs person-
liga biuk eller som är att hänföra till flyttsaker. Dessutom må utan kon
troll införas bl. a. föremål av antikvariskt värde. Föremål av antikvariskt
värde undantages även från försälj ningsförbudet. Utan hinder av kontroll
bestämmelserna må vidare föremål som blivit tagna i mät eller tillhör kon
kursbo eller dödsbo, utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, för
säljas under hand eller på auktion. Slutligen äger mynt- och justeringsverket
att även i andra fall medgiva försäljning då särskilda skäl föreligger.
Utredningen har i förevarande sammanhang haft att taga ställning till
vissa spörsmål, som tidigare aktualiserats genom en framställning från
auktionsverket i Stockholm. I nämnda framställning hade auktionsverket
hävdat, att den gällande regleringen på ädelmetallområdet alltför mycket
begränsade allmänhetens möjligheter att bl. a. genom pantbelåning förfoga
över legitimt förvärvade arbeten, som icke uppfyller de stadgade kraven på
finhalt. Auktionsverket hade i första hand föreslagit att försälj ningsförbu
det slopades, i andra hand att undantagen från förbudet väsentligt vidga
des. Stockholms handelskammare hade i yttrande över dessa förslag utta
lat, att en mer betydande lättnad i de berörda hänseendena kunde uppnås
endast om kraven på ädelmetallarbetenas finhalt sänktes.
Utredningsmannen har icke funnit det möjligt att inom ramen för det
gällande kontrollsystemet medgiva någon uppmjukning av försälj ningsför
budet. Utredningsförslaget innebär sålunda att förbudet bibehålies i nuva
rande utformning.
Överståthållarämbetet förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning
i vad avser vidgning av de generella undantagen från försäljningsförbudet.
Ämbetet anser emellertid att några vägande invändningar icke synes kun
na göras mot att mynt- och justeringsverket i viss omfattning beviljar pant-
låneföretag dispens från förbudet.
Det torde icke kunna bestridas, att allmänhetens möjligheter att förfoga
över icke fullhaltiga men på legitimt sätt förvärvade ädelmetallföremål i
vissa fall kan te sig alltför begränsade. Såsom av det föregående framgått
Jag icke funnit mig böra förorda annan ändring av gällande minimi-
halter än att halten för 18 karats guld jämkas till 750 tusendelar fin metall.
Departementsförslaget innebär sålunda på denna punkt icke någon mer
betydande lättnad i förevarande hänseende. Att lösa problemet genom att
helt slopa försäljningsförbudet eller väsentligen vidga undantagen från det
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
43
samma torde återigen icke kunna ske utan att kontrollsystemets effektivitet äventyras. Ett förbud mot försäljning av icke fullhaltiga varor utan mera betydande inskränkningar torde nämligen vara oundgängligt såsom komple ment till regleringen av tillverkning och import. Jag kan sålunda icke till styrka någon ändring i gällande ordning på denna punkt. Däremot har jag intet att erinra mot att mynt- och justeringsverket, såsom överståthål- larämbetet föreslår, i viss omfattning lämnar pantlåneföretag dispens från försäljningsförbudet, därest försäljningen sker under betryggande kontroll. Den föreslagna bestämmelsen om myntverkets dispensrätt — vilken till sitt innehåll icke skiljer sig från det tidigare stadgandet härom — tillåter en önskvärd utvidgning av möjligheterna att försälja legitimt förvärvade ädel metallföremål, vilka icke håller måttet enligt förordningen, och jag förut- utsätter att en dispensgivning kommer till stånd i enlighet med vad jag nu anfört. Genom dispensgivningen och i någon mån genom den förordade sänkningen av minimihalten för guld synes en väsentlig del av syftet med auktionsverkets framställning bliva tillgodosett.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
IY. Ansvarsstämpling
Gällande ordning. Inom riket tillverkat ädelmetallarbete skall vara försett med s. k. ansvarsstämplar och, i fråga om guld, haltstämpel. Ansvarsstämp- larna är tillverkarens eller, enligt vederbörandes bemyndigande, annans in registrerade namnstämpel, ortsmärke samt märke som utvisar tillverknings året (årsbokstav). Ortsmärke och årsbokstav är obligatoriska endast om till räckligt utrymme för dessa märken finnes på arbetet.
Namnstämpeln är avsedd att utgöra ett led i statens kontroll a tillverk ningen och skall vara inregistrerad hos mynt- och justeringsverket, som också bestämmer ortsmärke för varje tillverkningsort. Tillverkningsåret be tecknas med årsbokstav (med utgångspunkt från 1759). Finhaltsstämpeln (för guld) anger karat, 23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975/1 000, 20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840/1 000, 18 K, utmärkande en finhalt av lägst 760/1 000, med ett remedium i samtliga fall av 5/1 000. Skyldigheten att åsätta ansvarsstämplar och haltstämpel gäller även för icke kontrollplik tiga arbeten (under 1 respektive 5 gram).
Namnstämpeln representerade ursprungliga tillverkaren. Redan före till komsten av gällande förordning har emellertid även s. k. fullmaktsstämpling i viss utsträckning förekommit. Enligt gällande ordning må sålunda även namnstämpel representerande annan än tillverkaren efter vederbörandes be myndigande anbringas såsom ansvarsstämpel. Förutsättningen är endast, att namnstämpeln är inregistrerad hos mynt- och justeringsverket. Då inga sär skilda villkor finns stadgade beträffande rätten att erhålla sådan inregistie- ring, har följden blivit att många som icke bedriver tillverkning utan endast är försäljare, är innehavare av inregistrerad namnstämpel.
Om förfarandet m. in. vid fullmaktsstämplingen anför utredningen hl. a. följande.
44
I regel tillgår fullmaktsstämplingen så att tillverkaren på begäran av be
ställaren anbringar beställarens namnstämpel på arbetet, varefter kontroll-
sf.ä™Pli.ng begäres. Frågan kompliceras emellertid i de fall, då tillverkaren
förfärdigar arbeten på lager. Han får då sätta sin namnstämpel på sådana
lagersaker för att få kontrollstämpling utförd. När varorna sedermera säl-
jas till affärsinnehavare, ha dessa måhända intresse av att ha sina egna
namnstämplar på arbetena. Det har då hänt att man låtit överstämpla till
verkarens namnstämpel med affärsinnehavarens.
Metoden med fullmaktsstämplingen uppkom som en följd av att guldsme
derna i allt större utsträckning upphörde att själva tillverka sina varor och
i stället inköpte dem från företag med fabriksmässig tillverkning. För en
försäljare var detta en förman. Till det reklamvärde som var förenat med
den egna namnstämpeln kom att denna gav varan sken av att ha tillverkats
av säljaren. Mot fördelarna härav svarade skyldigheten att stå i ansvar för
varans halt, d. v. s. bära risken för att varan på grund av möjligen förekom
mande anmärkning måste sönderslås.
Frågan om namnstämpelns innebörd har 1951 varit uppe till behandling i
ett rättsfall i högsta domstolen (NJA 1951 s. 620). I nämnda fall hade en
juvelerare utan tillverkarens medgivande utplånat dennes namnstämpel på
ett silverarbete och ditsatt sin egen samt därefter utställt arbetet till salu.
Ansvar yrkades å juveleraren jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen för brukande
av osann urkund. Juveleraren frikändes i samtliga instanser. Domstolarna
fann att namnstämpeln icke kunde hänföras till bevismärke eller annan
urkund, som avses i nämnda lagrum. Högsta domstolen — där riksåklagaren
framhöll att juveleraren i allt fall bort fällas till ansvar enligt kontrollför
ordningens straffbestämmelser — anförde bl. a. att namnstämpeln enligt för
ordningen icke utgjorde bevis om vem, som vore tillverkare, utan innefattade
ett åtagande av ansvar för arbetets halt. Kontrollförordningens egentliga
syfte vore likaledes att åstadkomma garanti för halten. Med hänsyn härtill
kunde ett förfarande som innebar att en juvelerare utbytt en tillverkares
namnstämpel på ett kontrollstämplat arbete mot sin egen namnstämpel icke
anses omfattat av kontrollförordningens straffbestämmelser.
Tidigare framställningar rörande fullmaktsstämplingen. Fullmaktsstämp-
lingens innebörd har länge varit föremål för diskussion och yrkanden om
ändringar i gällande ordning har framställts i flera sammanhang.
Sålunda hemställde Svenska slöjdföreningen i skrivelse år 1929 till Kungl.
Maj :t om sådana åtgärder att en tillverkares namnstämpel kom i åtnjutande
av laga skydd och att sålunda ett utplånande av densamma och dess eventu
ella ersättande med en annan persons eller firmas stämpel e. dyl., varigenom
allmänheten vilseleddes i avseende å vem som var tillverkare av varan, kom
att utgöra straffbar gärning. Slöjdföreningen påpekade att innehavet av
egna stämplar bidrog till att allmänheten fick den felaktiga uppfattningen
att butiksinnehavarna sålde egna tillverkningar. Stämplarna spelade inom
arande varugrupp stor roll för såväl allmänheten som samlaren och
forskaren. De var avsedda ej endast att styrka den metalliska halten utan
även, vilket syntes föreningen av större intresse, att bära tillverkarens, even
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
45
tuellt mästarens namn till eftervärlden. Genom anbringande av köparens- butiksinnehavarens stämpel försvann möjligheten att bestämma arbetets ur sprung.
I yttrande över slöjdföreningens framställning uttalade sig Svenska guld- smedsbranschens sainorganisation för fullmaktsstämplingens bibehållande. Däremot borde man undanröja det missförhållandet att den stämpel som ursprungligen åsatts varan utplånades och ersattes med en annan. Förbud häremot borde uppställas. Försäljaren kunde emellertid ha en legitim önskan att få sin stämpel åsatt varan, och samorganisationen föreslog därför att i dy lika fall försäljaren hänvisades till att i anslutning till de ursprungliga stämplarna, på sätt som kunde finnas lämpligt, tillägga sin stämpel.
I utlåtande 1933 över slöjdföreningens framställning instämde mynt- och justeringsverket i huvudsak i samorganisationens synpunkter.
Stockholms guldsmedsmästareförening hemställde i skrivelse 1944 — un der framhållande att de av Svenska slöjdföreningen i 1929 års skrivelse på talade olägenheterna under senare år ytterligare accentuerats — om snara åtgärder för undanröjande av dessa olägenheter. Föreningen ansåg att ord nade förhållanden skulle kunna uppnås om man införde försälj ar stämpel och konstnärssignatur att användas jämsides med tillverkarstämpeln. Här igenom skulle såväl upphovsmannen som tillverkaren och försäljaren kunna identifieras. De tre kategorierna borde hållas väl skilda från varandra. Därför borde fullmaktsstämplingen förbjudas. Framställningen stöddes av Svenska museimannaföreningen som anförde liknande synpunkter som på sin tid slöjdföreningen, varjämte framhölls betydelsen av effektiva åtgärder mot de ofta förekommande silverförfalskningarna. Den vanligaste formen av förfalskning vore, att stämpeln utplånades och ny stämpel anbringades, som motiverade ett avsevärt högre saluvärde. Laga skydd för åsatta stämp lar och kriminalisering av deras utplånande skulle därför vara av största be tydelse.
I yttrande med anledning av nämnda framställning uttalade Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund samt Guldsmedsbranschens leverantör förening att tillverkares namnstämpel borde komma i åtnjutande av laga skydd och att utplånande av sådan stämpel utan rättsinnehavarens medgi vande och ersättande med annans stämpel skulle utgöra straffbar gärning. Med laga skydd borde i detta sammanhang avses skydd för tillverkarens rätt till stämpeln. Fullständig rätt till en stämpel, ett varumärke, måste ur rätts innehavarens synpunkt vara liktydigt med att fritt få förfoga däröver och sålunda innebära att rättsinnehavaren kunde bemyndiga annan person att begagna stämpeln. Det saknade betydelse ur kontrollsynpunkt huruvida nå gon annan tillverkat varan än tillverkarstämpeln gåve vid handen, blott den verklige tillverkaren framställde en vara som motsvarade kraven på finhalL
Mynt- och justeringsverket förklarade i utlåtande över guldsmedsmästare- föreningens framställning att verket kommit till den ståndpunkten, att om man ville bringa reda och ordning i stämplingsfrågan, den s. k. fullmakts- stämplingen borde förbjudas. Verket kunde för sin del ej godkänna den
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
46
ståndpunkten att tillverkarstämpeln var att jämställa med ett vanligt varu
märke. Ej heller kunde verket godtaga den åsikten att stämpeln endast var
att betrakta som angivande vem som var ansvarig för arbetets behöriga
halt av ädel metall. Till de i kontrollförordningen omnämnda stämplarna
kunde i vissa fall läggas en konstnärssignatur, vilken torde kunna an
bringas utan att bestämmelse därom infördes i förordningen. Något laga
skydd för en sådan signatur syntes knappast erforderligt, då ett utplånande
av signaturen torde medföra en minskning av varans värde. Det framhölls
slutligen, att fullmaktsstämplingen ur mynt- och justeringsverkets synpunkt
och för polismyndigheten utgjorde ett försvårande moment vid kontrollen.
I skrivelse 1951 till Kungl. Maj :t förklarade sig Guldsmedsbranschens
samarbetsnämnd (Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och Guld
smedsbranschens leverantörförening) icke komma att göra några erinringar
mot borttagande av fullmaktsstämplingen. Sveriges juvelerare- och guld
smedsförbund samt Guldsmedsbranschens leverantörförening anhöll där
efter i skrivelse den 31/12 1951 till Kungl. Maj :t — under framhållande att
tillverkarens skydd blivit väsentligen undergrävt genom den av högsta dom
stolen fastslagna tolkningen av namnstämpelns innebörd — att i kontroll-
lörordningen måtte införas föreskrift om att de hos mynt- och justerings-
verket inregistrerade namnstämplarna skulle utmärka tillverkarna samt att
brott mot sådan föreskrift skulle medföra straffansvar.
I skrivelse till Kungl. Maj:t 1952 har Sveriges juvelerare- och guldsmeds
förbund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Svenska slöjdföreningen,
Svenska museimannaföreningen, Konsthantverkarnas gille, Stockholms
guldsmedsmästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareför
ening samt Skånes guldsmedsmästareförening, under uppgift att samman
slutningarna utgjorde guldsmedsbranschens samtliga organisationer i Sverige
och riksorganisationer för Sveriges utövande konsthantverkare och musei
män, anhållit om omedelbara åtgärder för sådana lagändringar att dels för
bud införes mot fullmaktsstämpling och dels tillverkares namnstämpel kom
mer i åtnjutande av laga skydd. I skrivelsen framhålles att genom högsta
domstolens berörda dom fastslagits att fullmaktsstämplingens existens ut
gjorde ett hinder för att tillverkarens namnstämpel skulle äga straffrättsligt
skydd. Genom denna dom hade sålunda bristerna i gällande lagstiftning bli
vit uppenbara och risk förelåg för alltmer tilltagande missbruk.
I sitt förut berörda utlåtande över Svenska slöjdföreningens framställ
ning angående förbud mot fullmaktsstämpling påpekade mynt- och juste-
ringsverket att försäljare ofta på importerade arbeten anbringade icke en
dast sin namnstämpel utan även övriga i 1912 års förordning angivna
stämplar. Då detta förfaringssätt var till stort förfång för inhemska tillver
kare borde enligt verkets mening förbjudas att på utländska arbeten an
bringa för svenska arbeten föreskrivna stämplar. Försäljaren borde dock ha
rätt att även på importerade arbeten genom skarpstämpel anbringa sin
namnstämpel och därmed angiva att varan sålts av honom. På importerat
utländskt arbete skulle alltså av svenska stämplar endast få förekomma
kontrollstämpel samt försäljarens namnstämpel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
47
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening samt Guldsmedsbranschens leverantörförening har sedermera anslutit sig till uppfattningen att utländska arbeten av ädelmetaller icke borde få förses med svensk ortsstämpel och svensk årtalsbeteckning. Föreningen ansåg emellertid det icke kunna strida mot lagen om oriktig ursprungsbeteckning att åsätta föremålet försäljarens namnstämpel, om ordet »import» eller »imp.» åsattes varan i samband med firmastämpeln. Hinder borde alltså ej uppställas mot att åsätta sådan stäm pel. Därjämte syntes det enligt föreningarna lämpligt att finhalten kunde angivas genom stämpel på det importerade arbetet antingen detta vore av guld eller silver.
Utredningen. De av utredningen framlagda förslagen rörande ansvars- stämplingen innebär att fullmaktsstämplingen avskaffas. Den föreslagna ordningen sammanfattas på följande sätt.
I kontrollförordningen bör meddelas föreskrifter om ansvarsstämplar, om fattande tillverkarens inregistrerade namnstämpel (tillverkarstämpel), orts- märke och årsstämpel samt, såvitt angår guldarbete, finhaltsstämpel. Liksom nu bör i första hand ortsmärke och i andra hand även årsstämpel få ute lämnas, när tillräckligt utrymme för samtliga stämplar saknas. Vidare bör, när ädelmetallarbetet säljes yrkesmässigt av annan än tillverkaren, försäl jaren äga rätt att anbringa för honom inregistrerad namnstämpel på arbetet (försäljarstämpel). För alt skilja tillverkarstämpeln från försäljarstämpeln bör föreskrivas, att tillverkarstämpeln, liksom övriga ansvarsstämplar, skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad av stämpelns ytter- konturer (reliefstämpel), samt att försäljarstämpeln skall vara utförd så att den lämnar nedsänkt text och endast angiver bokstavskonturerna (skarp stämpel). Uttryckligt förbud bör meddelas dels mot att tillverkare angiver annan såsom tillverkare av arbetet och dels mot att anbringa andra stämplar än kontroll- och ansvarsstämplar i form av reliefstämplar.
Utredningen anför följande.
Det nuvarande systemet med fullmaktsstämpling innebär att såsom till- verkarstämpel kan användas antingen tillverkarens eller försäljarens namn stämpel; för användande av försäljarens namnstämpel fordras försäljarens bemyndigande. Stämplarna äro till utseende och innebörd lika. Man kan så lunda ej av stämpelns utseende bedöma huruvida den person eller firma som namnstämpeln angiver verkligen är tillverkare eller endast försäljare och i båda fallen är den som namnstämpeln angiver ansvarig för arbetets finhalt.
Enighet har länge varit rådande därom att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande. Olika meningar ha emellertid förelegat huruvida full maktsstämpling skulle helt förbjudas eller om en reform borde inskränkas till att genom stämpelns utseende göra det möjligt att bedöma huruvida den avsåge en verklig tillverkare eller endast en försäljare.
Ur kontrollsynpunkt bör ansvaret för halten ligga på tillverkaren. En för säljare som av en tillverkare beställer guldsmedsvaror bör icke vara ansva rig för att arbetet håller rätt halt, men han är givetvis ansvarig för om han försäljer arbete som ej är kontrollstämplat, ehuru arbetet faller under kon- trollstämplingsplikten. Försäljes ett kontrollstämplat arbete, vilket befinnes
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956
vara underhaltigt, bör ansvar därför icke kunna åläggas försäljaren, såvida
han icke samtidigt är tillverkare eller importör.
Att en försäljarstämpel skulle kunna användas såsom substitut för en till-
verkarstämpel är därför i princip oriktigt.
Tillverkarstämpelns karaktär har genom fullmaktsstämplingen förändrats
på ett sätt som icke kan anses tillfredsställande. Fullmaktsstämplingens be
tydelse härvidlag belyses av högsta domstolens förut berörda dom. Har man
ett kontrollsystem, som innebär statlig garanti gentemot allmänheten, bör
detta system också vara sådant att allmänheten kan lita på att stämplarna
äro riktiga. En ansvarsstämpel bör sålunda icke kunna borttagas eller för
ändras utan påföljd.
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till de konst
historiska synpunkter som blivit anförda anser utredningen, att förbud bör
meddelas mot fullmaktsstämpling. Härigenom skulle väl den svenska lag
stiftningen komma att avvika från den danska och norska, men utredning
en framhåller att den svenska lagstiftningen överhuvudtaget på förevaran
de område företer djupgående olikheter i förhållande till dessa.
Utredningen uttalar vidare att anledning icke synes föreligga att söka lösa
frågan om tillverkar- och försälj arstämplar i anslutning till varumärkesla
gen. Man har nämligen — framhålles det — att anlägga från frågan om
varumärken avvikande synpunkter på kontrollförordningens stämplar och
det anses som en fördel att mynt- och justeringsverket är registreringsmyn-
dighet i fråga om hela det komplex som har med kontrollstämpling och an-
svarsstämpling att göra.
Frågan om tillämpning av lagen om illojal konkurrens på ädelmetallar-
beten bör enligt utredningen bedömas ur de speciella synpunkter som avses
med denna lag.
Vad slutligen beträffar frågan om anbringande av konstnärssignatur utta
lar utredningen att denna torde få lösas enligt bestämmelserna i lagen om
rätt till verk av bildande konst. Anledning synes ej föreligga att i kontroll
förordningen införa bestämmelser om anbringande av sådan signatur eller
om utseendet av sådan signatur i annan mån än det erfordras för att skilja
den från ansvarsstämplar.
I avseende på straffsanktionerna på det nu berörda området uttalar ut
redningen följande.
Ansvars- och haltstämplar torde böra ha karaktär av offentliga kontroll
märken och sålunda falla under straffbestämmelserna i 12 kap. 7 och 9 §§
strafflagen. Dessa stämplar skola vara åsatta arbetet vid anbringandet av kon
trollstämpeln och bliva sålunda offentligt bestyrkta genom kontrollstämpeln.
Högsta domstolens ståndpunktstagande i rättsfallet NJA 1951 s. 620 har i
första hand byggt på förhållandena vid fullmaktsstämplingen. Genom att så
dan stämpling förbjudes kommer frågan i ett annat läge. Det vidare syfte
som stämplingen bör äga även med avseende på ansvarsstämplarna, nämli
gen att de ingå som ett betydelsefullt led i hela den statliga kontrollverk
samheten på förevarande område, torde böra komma till uttryck i kontroll
förordningen. Att märka är emellertid att en förutsättning för straffbarhet
enligt nämnda lagrum i strafflagen är att åtgärden innebär fara i bevishän
seende. Att en förfalskning av tillverkarstämpeln och haltstämpeln i regel
torde uppfylla detta rekvisit är tydligt. Samma är förhållandet med årsstäm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
49
peln om en person exempelvis utfört ett arbete visst år, då tillverkning av sådant arbete var förbjudet, och han för att giva sken av att arbetet utförts ett tidigare år, då tillverkningen var tillåten, åsätter arbetet en årsstämpel an givande det tidigare året. Likaså kan angivande av felaktigt år för tillverk ningen ske i avsikt att vinna någon fördel i skattehänseende. Måhända är det mera i undantagsfall som en felaktig ortsstämpel kan anses innebära fara i bevishänseende och för straffbarhet kräves i vart fall att den som åsatt stämpeln haft uppsåt även med avseende på sistnämnda rekvisit.
Enligt kontrollförordningen bör den kunna dömas till straff som saluhål- ler ädelmetallföremål, beträffande vilka gällande föreskrifter om ansvars- stämpling ej iakttagits.
Försälj arstämpeln är icke något offentligt kontrollmärke och faller sålun da ej in under berörda bestämmelser i strafflagen. Saluhållande av ädelme- tallarbete försett med försäljarstämpel som strider mot föreskrifter som nyss nämnts torde få straffbeläggas enligt speciell straffbestämmelse.
Ett förfarande som innebär att en tillverkare eller försäljare utplånar an- svarsstämplar på ädelmetallarbete är ej straffbelagt. Eftersom ett sådant förfarande, då det ej är nödvändigt i samband med nedskrotning, lagning eller omarbetning av ett arbete, torde vara ägnat att betjäna illegala syften och kontrollen äventyras genom sådant förfarande, torde en bestämmelse med förbud i berörda hänseende böra meddelas. Motsvarande förbud torde böra meddelas beträffande kontrollstämplar.
Med anledning av vad mynt- och justeringsverket anfört rörande stämp lar på importerade arbeten föreslår utredningen att förbud införes mot att ädelmetallarbete som hit till riket införes förses med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel. Däremot bör försäljaren även på importerat arbete få anbringa sin namnstämpel med iakttagande av att den skall vara utförd såsom skarpstämpel.
Utredningen erinrar slutligen om att det framhållits, att möjlighet bör föreligga för den som tillverkat ädelmetallarbete icke för yrkesmässig för säljning utan såsom hobbyarbete att få kontrollstämplat arbetet utan att tillverkarstämpel åsatts detsamma. Man bör enligt utredningsmannens åsikt i ett sådant fall icke begära att tillverkaren låter inregistrera tillverkarstäm pel. På grund härav och då undantag för dylika speciella fall torde kunna göras även beträffande ortsmärke och årsbokstav föreslås, att mynt- och justeringsverket må, i fall då tillverkningen uppenbarligen icke skett för yrkesmässig försäljning, medgiva undantag från föreskriften om åsättande av annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel.
Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag i nu berörda delar. I ett flertal yttranden uttryckes stor tillfredsställelse med förslaget om förbud mot fullmaktsstämp- lingen.
Varumärkes- och firmautredningen
— som ur varumärkesrättsliga syn
punkter icke funnit anledning till erinran mot utredningsförslaget — be rör i förevarande sammanhang vissa speciella spörsmål. Utredningen anför följande.
4 Ttihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 7
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Enligt 16 § i den föreslagna förordningen om kontroll å ädelmetallarbe-
ten skall tillverkarstämpel vara godkänd av och inregistrerad hos mynt- och
justeringsverket. I samband härmed föreskrives i lagrummet, att stämpeln
ej får vara sådan att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket
inregistrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Motsvarande bestäm
melser gälla redan nu enligt 8 § förordningen angående kontroll å guld-
och silverarbeten. Det kan emellertid icke uteslutas, att stämpel som nu av
ses någon gång kan vara förväxlingsbar med annans tidigare registrerade
eller här i riket inarbetade varumärke för samma eller liknande slag av
varor, och att stämpelns användande till följd härav kan innefatta varu-
märkesintrång enligt 12 eller 13 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varu
märken eller brott mot 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.
Departementschefen. De frågor som utredningen haft att taga ställning till
beträffande ansvarsstämplingen är huvudsakligen förknippade med namn
stämpeln. Namnstämpeln utgör ett betydelsefullt led i den offentliga kon
trollen och utmärker bl. a. vem som är ansvarig .för ett arbetes halt av fin
metall. Alla inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skall åsättas hos mynt-
och justeringsverket inregistrerad namnstämpel. Ursprungligen var denna
stämpel en tillverkarstämpel, d. v. s. representerade den som tillverkat ar
betet. Enligt gällande ordning är emellertid s. k. fullmaktsstämpling tillå
ten, vilket innebär att också namnstämpel, representerande annan än till
verkaren efter vederbörandes bemyndigande kan åsättas arbetet. Stämpeln
är av samma karaktär vare sig den anger tillverkaren eller annan.
Den rådande ordningen har sedan länge varit föremål för kritik. För den
offentliga kontrollverksamheten har fullmaktsstämplingen sålunda visat sig
utgöra ett försvårande moment. Det har också ansetts i och för sig olämpligt
att annan än tillverkaren kan stå som ansvarig för arbetets finhalt. En annan
brist, som påtalats bl. a. från tillverkarhåll, är att det nuvarande systemet
icke innebär något skydd mot att åsatt tillverkarstämpel utplånas och er
sättes med annan namnstämpel. Slutligen har framhållits, att det är av in
tresse såväl för allmänheten som ur konsthistorisk synpunkt att genom
namnstämpeln kunna fastställa vem som är tillverkare.
Utredningsmannens förslag innebär i nu berörda hänseenden i huvudsak
följande. Fullmaktsstämplingen förbjudes och endast tillverkarens namn
stämpel godtages som ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall åsättas varje
inom riket tillverkat arbete. Vid sidan av tillverkarstämpeln införes en
särskild försälj arstämpel. När ädehnetallarbete säljes yrkesmässigt av annan
än tillverkaren skall sålunda försäljaren äga rätt att anbringa för honom
inregistrerad namnstämpel på arbetet. Åsättande av sådan stämpel medför
intet ansvar för arbetets finhalt och denna har sålunda icke karaktär av
ansvarsstämpel. Tillverkarstämpeln avses — såsom hittills — utförd som
reliefstämpel, d. v. s. med upphöjd text, försälj arstämpeln som skarpstämpel,
d. v. s. med nedsänkt text.
Vad ansvarsstämplingen i övrigt beträffar föreslås bl. a. att ädelmetall-
arbete, som införes i riket, icke må vara försett eller efter införseln förses
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 7956
51
med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel. Med undantag för vissa sär skilda fall införes förbud mot avsiktligt utplånande av ansvarsstämpel. I övrigt överensstämmer förslaget i allt väsentligt med gällande ordning.
Vid remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens för slag.
Såvitt avser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvarsstämplingen föreligger i huvudsak icke heller från min sida anledning till erinran.
Vad beträffar förslaget om införandet av en särskild försäljarstäm- pel, synes detta huvudsakligen vara avsett att tillgodose försäljarnas in tresse att för egen del märka av dem försålda varor. Något behov att när mare reglera bruket av dylik stämpel synes emellertid ur kontrollsynpunkt icke föreligga. För övrigt torde de föreslagna bestämmelserna icke innebära något väsentligt skydd för försälj ar stämpel utöver vad som följer av gällande lagstiftning om skydd för varumärken och om illojal konkurrens. Någon anledning att i ädelmetallförordningen införa särskilda bestämmelser om försälj ar stämpel föreligger sålunda icke enligt min mening och jag förordar därför att utredningens författningsförslag ändras i enlighet härmed. Jag vill emellertid framhålla, att departementsförslaget icke innebär något hinder mot att särskild försälj arstämpel anbringas, därest densamma utföres så att förväxling med tillverkar stämpel icke kan uppkomma.
V. Kontrollavgifter
Gällande ordning. För kontrollstämpels åsättande utgår särskild kontroll avgift. Kontrollavgiften utgör för platina- och guldarbeten nio respektive tre öre för varje fulla två decigram och för silverarbeten ett öre för varje fullt gram. Då importerat arbete i stället för med stämpel i vissa fall förses med plomb eller annat identifieringsmärke skall avgift (märkningsavgift) härför erläggas med fem öre för varje arbete. Slutligen utgår för varje pro- bering av importerat arbete extra proberingsavgift med sex kronor för pla tinaprov, två kronor för guldprov och en krona för silverprov.
Utöver vad nu sagts uttages enligt kungörelsen den 7 november 1947 angående avgifter för probering av ädelmetaller in. m. (nr 813/1947) avgift i vissa fall för bestämning av finhalten hos ädelmetallarbeten. Den probering, som avses i denna författning, har emellertid icke samband med den statliga kontrollen på området. Ifrågavarande avgifter lämnas därför här åsido. Icke heller torde behöva närmare beröras avgifter, som utgår för upp- och in packning av från utlandet inkomna guldsmedsarbeten. Dessa avgifter reg leras närmare i Kungl. brev den 7 november 1947 till mynt- och justerings- verket.
Restitution av erlagd kontrollavgift kan beviljas av mynt- och justerings- verket då det göres sannolikt, att arbetet exporterats, eller då varan inlämnats för att genom mynt- och justeringsverkets försorg utföras till utrikes ort. I sistnämnda fall utgår avgift med tre kronor för varje beviljad restitution.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
år 1956
Sådan återbetalning av kontrollavgift förekommer i mycket liten omfattning.
I nedanstående uppställning lämnas på grundval av kontrollstämplings-
utredningens uppgifter en översikt av kontrollstämplingens ekonomi för
tiden 1948/49—1952/53. Å intäktssidan har här upptagits kontrollavgifter,
märkningsavgifter, extra proberingsavgifter och restitutionsavgifter. I ut
gifterna ingår dels mynt- och justeringsverkets kostnader för kontrollverk
samheten — inklusive löne- och pensionskostnader och beräknad andel av
allmänna administrationskostnader — dels arvoden till kontrollstämplings-
förrättarna i landsorten.
översikt över kontrollstämplingens ekonomi 194-8/49
—
1952/53
(Belopp i 1 000-tal kronor)
År
Avgifter å
inhemska
arbeten
Avgifter å
importerade
arbeten
Summa
intäkter
Kostnader
Överskott
1948/49 ..............................
617
87
704
257
447
1949/50 ...............................
645
60
705
258
447
1950/51 ..............................
669
102
771
273
498
1951/52 ..............................
732
93
825
324
501
1952/53 ..............................
644
128
772
357
415
Genomsnitt .......................
661
94
755
294
461
Av uppställningen framgår bland annat, att avgifterna under den berörda
perioden inbringat i genomsnitt 755 000 kronor, medan utgifterna för kon
trollverksamheten uppgått till 294 000 kronor. Ett genomsnittligt årligt
överskott å 461 000 kronor har sålunda uppkommit. Beträffande de belopp
som anges i tabellen må i avseende på intäktssidan nämnas, att den domi
nerande posten är kontrollavgiften. Övriga delbelopp är obetydliga. Den extra
proberingsavgiften inbringade sålunda 1952/53 endast drygt 30 000 kro
nor, märkningsavgiften drygt 1 000 kronor. Å utgiftssidan uppgick arvoden
till kontrollstämplingsförrättare i genomsnitt för femårsperioden till 31 000
kronor.
Utredningen. Kontrollstämplingsutredningen föreslår beträffande
kontroll
avgiften
en höjning för platina- och guldarbeten med 100 procent, d. v. s.
från nio till 18 respektive från tre till sex öre per två decigram. För silver-
arbeten föreslås en höjning med 50 procent, d. v. s. från ett till ett och ett
halvt öre per gram. Utredningen erinrar om att avgiften hittills avvägts så
att kontrollverksamheten lämnat överskott. Det framhålles, att det kan för
tjäna övervägas att höja avgiften främst av två skäl. Utredningen påpekar
för det första, att dess förslag innebär en höjning av kontrollstämplings-
förrättarnas arvoden, som medför ökade utgifter för statsverket med ca
65 000 kronor per år. För det andra erinrar utredningen om att penning
värdet förändrats, sedan de nuvarande avgifterna fastställdes år 1922. Vi
dare spelar kontrollavgiften enligt utredningen en relativt underordnad roll
53
i jämförelse med försäljningsskatten såväl för guldsmederna som för allmän
heten. Avgiften för en slät guldring om fem gram utgör sålunda 60 öre
medan försäljningsskatten uppgår till 12 kronor. Såsom motivering för att
kontrollavgiften höjes mindre för silver- än för guldarbeten anföres, att av
giften för silverarbeten för närvarande uppgår till Vis av metallvärdet men
för guldarbeten endast till 1/40. Efter den föreslagna höjningen skulle av
giften i bägge fallen i stort sett stå i samma förhållande till metallvärdet.
Vid sidan av den nu berörda höjningen av kontrollavgiften föreslås en
särskild avgift
av 10 öre för varje kontrollstämplat arbete. Detta förslag
moliveras med hänsyn till att kontrollstämpling av småarbeten medför lika
mycket arbete som stämplingen av större arbeten, om man bortser från
att halten på småarbeten undersökes stickprovsmässigt. Det framhålles också
att kontrollstämpling av småarbeten är frivillig och att en viss prohibitiv
effekt av kontrollavgiften är önskvärd.
De sålunda föreslagna höjningarna av kontrollavgifterna beräknas med
föra en ökad inkomst för statsverket av kontrollstämplingen med ca 700 000
kronor för år.
Den
extra proberingsavgiften
för importerade arbeten — vilken inbringar
endast ca 30 000 kronor per år — anses knappast motiverad, i synnerhet om
den nu föreslagna avgiften av 10 öre per arbete införes. Utredningen före
slår därför att proberingsavgiften borttages. Utredningsmannen påpekar,
att han i annat sammanhang framhållit att reglerna för kontrollstämpling
av småarbeten bör vara desamma för inhemska och utländska arbeten, men
att de utländska småarbetena i samband med importen bör underkastas
kontroll beträffande halten genom probering även då kontrollstämpling icke
sker. För denna probering bör enligt utredningen uttagas ersättning enligt
1947 års kungörelse. De proberingsavgifter som därvid skulle utgå är de
samma som de hittillsvarande extra proberingsavgifterna.
Den nu föreliggande möjligheten att i vissa fall erhålla
restitution
av av
gifter som erlagts för arbeten som utföres ur riket bör enligt utredningen
avskaffas. Restitutionsmöjligheten synes icke i och för sig motiverad, då
kontrollavgiften utgår såsom ersättning för arbetet med kontrollstämpling
en. Utredningen framhåller också, att enligt dess förslag fullhaltiga arbeten
som tillverkas för export skall undantagas från kontrollstämplingsplikt.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om höjda avgifter tillstyrkes av
mynt- och justeringsverket och lämnas av statens sakrevision och länssty
relsen i Göteborgs och Bohus län utan erinran. Förslaget har avstyrkts av
kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skå
nes handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stock
holms och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silver
smeders förening samt Svenska slöjdföreningen.
Stockholms handelskammare
uttalar, alt den föreslagna avgiftshöjningen
i realiteten skulle innebära en skärpt beskattning. Handelskammaren anför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
Varken ökningen av kontrollstämplingsförrättarnas arvoden eller den in
trädda penningvärdesförsämringen kan enligt kammarens mening utgöra
bärande skäl för den föreslagna avgiftshöjningen. Denna innebär i själva ver
ket ingenting annat än att man via kontrollsystemet inför en skärpt beskatt
ning av dessa varor. Även om — såsom utredningen gjort gällande — av
gifterna spela en relativt underordnad roll för guldsmederna och allmänhe
ten i jämförelse med den försäljningsskatt, som uttages för ädelmetall-
varor, är ett dylikt tillvägagångssätt ur principiella synpunkter i hög grad
olämpligt.
Liknande synpunkter anföres av övriga handelskamrar samt av
kommers-
kollegium,
som anser att avgifterna i princip bör vara så avvägda, att de
med någon säkerhetsmarginal täcker kostnaderna för kontrollväsendet.
Guldsmedsbranschens leverantörförening
hävdar att branschen redan ge
nom försäljningsskatten drabbas så hårt, att den ej bör betungas med ytter
ligare pålagor i form av höjda kontrollavgifter.
Svenska slöjdföreningen
slutligen framhåller, att ädelmetallvarorna skulle ytterligare fördyras ge
nom den föreslagna höjningen.
Mot förslagen i övrigt rörande avgifterna har ingen erinran anförts vid
remissbehandlingen.
Departementschefen. Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av
avgifterna för kontrollstämplingen. Beträffande guld- och platinaarbeten fö
reslås en fördubbling av den nu utgående kontrollavgiften och beträffande
silverarbeten en höjning med femtio procent. Härutöver förordas införande
av en särskild avgift å 10 öre för varje stämplat arbete. Med nu utgående av
gifter har kontrollverksamheten för femårsperioden 1948—1953 lämnat ett
genomsnittligt årligt överskott på 461 000 kronor. De föreslagna avgiftshöj
ningarna beräknas öka överskottet med omkring 700 000 kronor.
Utredningens nu berörda förslag har avstyrkts av flertalet remissinstan
ser. Härvid har särskilt framhållits, att avgifterna icke bör uttagas med
högre belopp än att kostnaderna för kontrollen med viss säkerhetsmarginal
blir täckta.
Då de nu gällande avgifterna fastställdes avvägdes de så att de icke
blott skulle täcka kostnaderna för den offentliga kontrollverksamheten utan
också ge statsverket en verklig inkomst av denna. Med hänsyn bl. a. till att
särskild försäljningsskatt nu uttages å ädelmetallvaror kan jag icke bi
träda utredningens förslag att höja avgifterna. Icke heller i avseende på av
gifternas konstruktion synes anledning föreligga att vidtaga några ändring
ar. I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda att avgifterna utta
ges i oförändrad ordning.
Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit i avseende på avgifterna möter
ingen erinran från min sida.
Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956
55
VI. Fråga om införande av kontrollplikt på palladiumvaror
Utredningen. Någon kontroll beträffande palladiumvaror förekommer icke
nu i vårt land. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen ändring.
I avseende på användningen in. in. av palladium lämnar utredningen föl
jande redogörelse.
Palladium är ett till platinametallerna hörande grundämne och förekom
mer tillsammans med dem. Palladium är silvervitt, glänsande, mjukt och
smidigt. Legeringar av palladium med guld och silver användas till rost
fria instrumentdelar in. in. Försilvrade föremål överdragas stundom med
palladium för att ej svärtas av svavelväte. De palladiumlegeringar, som
användas för juvelerarändamål, innehålla 950 eller 960 tusendelar rent
palladium; resten utgöres av andra platinametaller eller oädla metaller.
Från danskt håll har uppgivits att man i regel använder 960/1000 palladium
och 40/1000 ruthenium men att även 950/1000 palladium och 50/1000 nic
kel förekommer. Från England har den upplysningen erhållits, att palladium
kan göras hårdare med 30/1000 koppar, 10/1000 iridium, 45/1000 ruthenium
eller 50/1000 nickel.
Palladium har ett värde som ungefär motsvarar 18 karats guld eller 4: 50
kronor per gram. Värdet av 18 karats guld är 4: 80 och värdet av platina 14
kronor per gram.
Det påpekas, att intresset för palladium i utlandet såsom ett alternativ
till vitt guld och platina ökat, särskilt under andra världskriget. Man synes
allmänt acceptera en finhalt av 950/1000. Officiell märkning av palladium
förekommer, såvitt kunnat utrönas, endast i Canada. Den svenska importen
uppskattas till 10 kg om året och består till stor del av småsaker. I Sverige
användes palladium huvudsakligen vid tillverkning av instrument in. m.,
vilka föremål enligt 1912 års förordning faller utanför kontrollförfarandet.
En anledning till att införa kontrollstämpling av palladium skulle enligt
utredningen vara, att intresset för att använda palladium i stället för guld
därmed skulle kunna uppammas. En önskvärd besparing av guld skulle så
lunda möjligen kunna åstadkommas. Utredningen har emellertid icke nu
velat föreslå en utsträckning av kontrollstämplingen till palladium. Skulle
behov därav i framtiden anses motivera införande av sådan kontrollstämp
ling, kan det ske genom att palladium likställes med platina utom beträf
fande kontrollstämpelns utseende och måhända kontrollavgifternas storlek.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens stånd
punkt i förevarande fråga utan erinran. Avvikande mening anföres endast
av
Svenska slöjdföreningen.
Föreningen anser det vara inkonsekvent att pal
ladiumvaror lämnas utanför kontrollsystemet. Att så sker innebär diskri
minering av denna ädelmetall. Palladium bör enligt föreningen av tekniska
skäl kunna sammanlödas med övriga metaller, vilket icke kan ske utan
kontrollstämpling också av palladium.
Kontrollstyrelsen
uttalar att det ur kontrollsynpunkt givetvis varit önsk
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
värt om stämplingsplikt infördes beträffande palladiumvaror, då dylika va
ror numera är belagda med försäljningsskatt. Med hänsyn till att omsätt
ningen av palladiumvaror för närvarande är ytterst obetydlig, anser styrel
sen sig dock icke böra förorda, att kontrollstämplingen nu utsträckes att
även omfatta arbeten av palladium.
Några remissinstanser, bl. a.
Stockholms guldsmedsmästareförening,
an
märker, att branschen ännu har för liten erfarenhet av palladium såsom
råmaterial.
Skånes guldsmedsmästareförening
som i och för sig icke har
något att invända mot utredningsmannens ståndpunkt påpekar dock, att
tillverkning av palladiumvaror inom kort kan komma att ske i sådan ut
sträckning, att frågan om införande av kontroll måste tagas upp på nytt.
Departementschefen. På av utredningsmannen anförda skäl anser jag att
kontrollstämpling av palladiumvaror för närvarande icke bör föreskrivas.
VII. Fråga om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror
Gällande ordning m. m. Med nysilver förstås rätteligen en legering av-
koppar, zink och nickel. Emellertid används beteckningarna nysilver och
nysilvervaror i allmänna språkbruket vanligen för att beteckna föremål,
vilka visserligen är tillverkade av en sådan legering, men som därjämte
blivit försilvrade efter bearbetningen. Silverpläterade arbeten eller silver-
doubléarbeten är arbeten av oädel metall med en silverbeläggning åstad
kommen genom mekaniskt förfarande. Dessa arbeten, som i regel är im
porterade, anses vara av högre kvalitet än de bästa nysilvervarorna. Alpacka
kan sägas vara en särskild form av nysilver. Med beteckningen alpacka av
ses att utmärka en högre nickelhalt hos undermetallen, på kontinenten i
regel 18 procent. Här i Sverige förekommer det, att även föremål med 12
procent nickel betecknas som alpacka. Avgörande för slitstyrkan hos en
nysilvervara är dels undermetallens nickelhalt och dels silvermängden per
ytenhet. Om nickelhalten är hög, har legeringen större korrosionsmotstånd
och blir vitare. Silverytans slitning blir då mindre märkbar. Stor silver
mängd på varje ytenhet gör varan mer gedigen och hållbar.
Några officiellt fastställda kvalitetsbeteckningar på nysilvervaror finns
icke för närvarande. Friheten att använda kvalitetsbeteckningar på dessa
varor begränsas därför endast av vad som gäller om bedrägligt förfarande
och illojal reklam.
Regler har däremot givits om förbud mot anbringande av vissa stämplar
eller märken på förgyllda och försilvrade arbeten av oädel metall m. m. I
förordningen den 30 mars 1901, nr 20, stadgas sålunda att förgyllda, för
silvrade, platinerade eller med guld, silver eller platina pläterade arbeten
eller eljest guld-, silver- eller platinaliknande arbeten av oädel metall ej
må förses med stämplar eller märken liknande den för guld-, silver- eller
platinaarbeten föreskrivna kontrollstämpel, årsbokstavsstämpel och fin-
57
haltsstämpel, ej heller må guldliknande arbeten förses med karatstämpel
som angiver en lägre finhalt än den i Sverige för guldarbeten lägst med
givna. Straffbestämmelser meddelas för den som anbringar sådana stämp
lar eller märken eller utbjuder eller saluhåller varor som är stämplade
eller märkta i strid med förordningens bestämmelser. Motsvarande gäller
för i utlandet tillverkade arbeten. Med finhaltsstämpel försedda glasögon
bågar och därtill hörande metalldelar av gulddoublé må dock, utan hin
der av bestämmelserna i 1901 års förordning, till riket införas, utbjudas
och saluhållas.
Även i ett annat avseende finns bestämmelser som direkt avser nysilver
varor. Enligt kungörelsen den 15 december 1933, nr 670, angående märk
ning av vissa varor av utländskt ursprung skall bl. a. alla nysilvervaror
som införes till riket förses med importstämpel, som åsättes genom tull
verkets försorg.
Tidigare framställningar och förslag. I skrivelse 1933 till Kungl. Maj :t fäste
Svenska nysilverfabrikantföreningen uppmärksamheten på de olägenheter
som uppstod för såväl köpare som fabrikanter på grund av frånvaron av
officiellt fastställd kvalitetsbeteckning på nysilvervaror. Dessa olägenhe
ter skulle kunna undvikas, om det föreskrevs dels att orden nysilver och
alpacka icke fick anbringas å försilvrade varor med mindre den underme
tall varav de tillverkats bestod av en legering av koppar, zink och nickel
och nickelhalten uppgick till förslagsvis minst 10 procent, dels ock att på
sålunda märkt nysilvervara skulle förekomma en siffra angivande silver
mängden. Det upplystes att i Tyskland och Schweiz fanns officiella bestäm
melser angående märkning av nysilvervaror. Fabrikantföreningen uppgav,
att vid verkställda undersökningar av kvaliteten hos salubjudna nysilver
varor befunnits, att kvaliteten på såväl inhemska som importerade varor
var mycket växlande. Nickelhalten hade sålunda varierat mellan 1,6 och 18
procent och silvermängden exempelvis per dussin matskedar hade växlat
mellan 0,188 och 45 gram. Undermetallens beskaffenhet hade även i andra
avseenden växlat. Föreningen hemställde om meddelande av bestämmelser
om kvalitet och märkning av nysilvervaror till allmänhetens skydd och till
förhindrande av illojal konkurrens. Framställningen biträddes av Svenska
metallindustriarbetareförbundet, som framhöll att även varans tillverkare
borde angivas vid märkningen. Jämväl Svenska guldsmedsbranschens sam-
organisation instämde sedermera i de av fabrikantföreningen gjorda yr
kandena.
Efter av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag framlade mynt- och justerings-
verkct 1939
förslag till kungörelse med föreskrifter angående villkor för
användande av benämningarna ngsilver och alpacka i fråga om vissa försilv
rade arbeten m. m.
Vid utarbetande av förslaget hade verket samrått med
representanter för fabrikantföreningen, metallindustriarbetareförbundet och
guldsmedsbranschens samorganisation.
Kungörelseförslaget innehåller i huvudsak följande bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
58
Kungi. Maj. ts proposition nr 1 år 1956
Benämningen
nysilver
må användas för försilvrat metallarbete under
förutsättning dels att undermetallen utgöres av en legering, bestående av
minst 10 procent nickel samt i övrigt huvudsakligen av koppar och zink,
dels ock att försilvringen utgöres av en elektrolytiskt utfälld silverbelägg
ning, som i avseende å vikten uppfyller vissa särskilt angivna fordringar.
Innehåller undermetallen i arbete, som må benämnas nysilver, minst 18
procent nickel, må för arbetet användas benämningen
alpacka,
antingen
enbart eller i förening med ordet nysilver.
Utförliga bestämmelser meddelas om silverbeläggningens vikt för ett
stort antal olika artiklar. Bestämmelserna avser fyra olika kvaliteter. Med
iakttagande av de sålunda lämnade föreskrifterna må nysilverarbete för
ses med kvalitetsstämplar av följande innehåll och utseende, nämligen NY
SILVER, PRIMA NYSILVER och EXTRA PRIMA NYSILVER med tillägg i
förekommande fall av beteckningen ALPACKA, eller också, beträffande al-
packaarbeten, ALPACKA, PRIMA ALPACKA och EXTRA PRIMA ALPAC
KA. Högre kvalitet än extra prima må angivas genom vissa kvalitetstal. I
stället för orden nysilver, prima och alpacka må användas de förkortade
beteckningarna NS, I
MA
och ALP.
Inom riket tillverkat försilvrat arbete, å vilket anbringas kvalitetsstämp
lar, skall tillika förses med tillverkarens namnstämpel eller annan därmed
jämförlig ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom reliefstäm
pel, d. v. s. lämna upphöjd text, begränsad av stampens ytterkontur. För
säljare av nysilverarbeten må, själv eller genom tillverkaren, låta å sådant
arbete anbringa sin försäljarstäinpel. Sådan stämpel skall vara utförd så
som skarpstämpel, d. v. s. lämna intryckt text. Stämplarna skall vara god
kända av mynt- och justeringsverket samt hos ämbetsverket inregistrerade.
Mynt- och justeringsverket uttalade i sin skrivelse att regleringen åt
minstone tills vidare icke lämpligen borde utsträckas till att omfatta sil-
verpläterade arbeten. Bestämmelserna borde däremot göras tillämpliga å
såväl försilvrade metallarbeten som arbeten av försilvrat glas, porslin, lä
der, trä o. s. v. För försilvrade arbeten av annat material än metall syntes
användande av kvalitetsbeteckningar icke böra medgivas. Mynt- och jus
teringsverket ansåg vidare att bestämmelserna borde omfatta såväl här i
landet bedriven tillverkning för försäljning inom landet som handel inom
riket med här tillverkade eller hit införda varor. Bestämmelserna borde ej
gälla beträffande tillverkning eller försäljning för export. Av praktiska
skäl borde icke ifrågakomma att stadga förbud mot införsel av varor, för
sedda med icke medgivna kvalitetsbeteckningar. Det syntes tillräckligt att
ett användande av dylika kvalitetsbeteckningar i samband med saluhållan
de av de importerade varorna förbjödes. En försäljare fick alltså tillse att
till honom från utlandet levererade varor icke var försedda med otillåtna
kvalitetsbeteckningar.
I yttrande (1942) över mynt- och justeringsverkets förslag hemställde
kommerskollegium att de föreslagna bestämmelserna icke måtte sättas i
kraft förrän tidigast två år efter krigets slut. Först efter krigets slut och
59
sedan en överblick vunnits över då rådande läge med avseende på metall
försörjningen, förelåg möjlighet att sakligt bedöma förslaget. Kommers
kollegium hade införskaffat yttrande från samtliga handelskamrar utom
två, juvelerare- och guldsmedsförbundet, nysilverfabrikantföreningen och
guldsmedsbranschens samorganisation. Dessa hade samtliga tillstyrkt för
slaget och behovet av bestämmelser i ämnet underströks från flera håll.
Från några remissinstansers sida hade dock gjorts anmärkningar i speciel
la hänseenden.
Utredningen. Utredningen förordar, att någon lagstiftning på området icke
genomföres för närvarande. I syfte att åstadkomma en tillfredsställande ord
ning på området har på utredningens initiativ inletts ett samarbete mellan
varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna. Enligt utredningen
har från ömse sidor vitsordats att utsikterna att det åsyftade resultatet skall
uppnås är goda. Om varudeklaration på nysilverområdet skulle komma till
stånd torde enligt utredningen författningsbestämmelser om kvalitet och
märkning icke behöva tillgripas.
Utredningen redogör att börja med för vissa överläggningar med repre
sentanter för nysilverfabrikanterna och Svenska metallindustriarbetare
förbundet. I sammanhanget upplyses att Nysilverfabrikanternas förening icke
längre existerar. Yrkesgruppen, som består av ett 30-tal fabrikanter, ingår
nu i den till Sveriges industriförbund anslutna Sveriges järn- och metall
manufakturförening.
Av utredningens redogörelse för överläggningarna inhämtas följande.
Representanten för nysilverfabrikanterna har uppgivit, att förhållandena
på förevarande område voro olidliga på 1930-talet. Nu vore situationen
emellertid en annan. Som ett led i strävandena efter bättre förhållanden
hade nysilverfabrikanter från Belgien, England, Frankrike, Italien, Tysk
land och Sverige år 1953 hållit en kongress i Wiesbaden och där fattat pre
liminärt beslut om en internationell överenskommelse beträffande rostfria
varor och nysilvervaror. Avsikten vore att genomföra ett gemensamt varu
märke, som skulle användas av de till organisationerna i respektive land
anslutna fabrikanterna och skydd skulle sökas för detta varumärke. Mär
ket jämte viss kvalitetsangivning skulle garantera kvaliteten. Beläggning
ens kvalitet skulle angivas med en siffra. Det internationella märket skulle
användas jämte fabrikantens egen stämpel. Vad som hindrat beslut vid den
redan hållna kongressen vore materialsvårigheter på vissa håll i fråga om
nickel, som man preliminärt tänkt sig skulle ingå i underlaget för nysilver
varor med 15 procent. Eftersom det vore av betydelse att enhetliga regler
gällde i olika länder, framstode det såsom önskvärt att i lagstiftningsväg
intet bleve bestämt förrän man finge se resultatet av det internationella
samarbetet, vilket komme att fullföljas vid en kongress i Nizza 1954. Se
dermera bar upplysts att denna kongress blivit uppskjuten.
Representanten för metallindustriarbetareförbundet bar som sin mening
uttalat, att åtgärder krävas för en sanering inom branschen. Frågan vore
svårlöst och komplicerad men 1939 års förslag hade vunnit allmän anslut
ning. Gentemot det omtalade internationella samarbetet kunde anföras, att
däri endast deltagit representanter för företagarintresset.
Kungl. Maj.ts proposition nr
7
år 1956
60
Utredningen påpekar för egen del att försörjningsläget beträffande me
tallvaror visserligen nu torde vara normalt och att sålunda hinder mot ett
genomförande av det av mynt- och justeringsverket tidigare framlagda för
slaget icke torde föreligga ur försörjningssynpunkt. Andra skäl talar emel
lertid mot att de berörda frågorna regleras lagstiftningsvägen. Härom an-
föres följande.
Redogörelsen för mynt- och justeringsverkets förslag 1939 angående kva-
litetsbestänming och märkning av nysilver och alpacka visar att man här
rör sig på ett område där svårigheter föreligga att få fram enkla, klara och
enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Utom det stora antal
servisartiklar som upptagits i särskild förteckning har man att göra med
korpusvaror av olika slag, där kvalitetskravet är mycket skiftande. För gra-
tinfat exempelvis kräves helt annan kvalitet än då fråga är om bägare och
andra prydnadsföremål. En någotsånär effektiv kontroll över efterlevna
den av en sådan lagstiftning skulle kräva ytterligare personal, antingen
kontrollen skulle utövas av mynt- och justeringsverket eller, vilket även sy
nes tänkbart, av statens provningsanstalt. Att märka är att nysilverfabrika
tion och försäljning av sådana varor här i landet har betydande omfattning,
cirka 300 ton om året. Det synes ej heller utan vidare önskvärt alt gränsen
mellan ädelmetallvaror och nysilvervaror i det allmänna medvetandet sud
das ut genom ett under mynt- och justeringsverket anordnat kontrollförfa
rande beträffande nysilvervaror, låt vara att i detta förfarande ej skulle
ingå kontrollstämpling utan endast en form av ansvarsstämpling.
Huruvida det initiativ, som tagits inom branschen att på internationell väg
komma till en enhetlig ståndpunkt i frågan, leder till resultat är enligt ut
redningen ovisst. Likaså synes det utredningen ovisst huruvida en interna
tionell överenskommelse mellan representanter för företagare i en del länder
om kvalitetsbestämning och märkning skulle respekteras så att ingripande
från det allmännas sida skulle kunna undvaras. I sistnämnda hänseende an
ser dock utredningen att vissa utsikter torde finnas på grund av det relativt
begränsade antalet fabrikanter inom branschen. En möjlighet att ge halv
officiellt stöd för sådana strävanden från branschens sida, och detta oav
sett om någon internationell överenskommelse kommer till stånd, föreligger
emellertid — framhåller utredningen — numera, sedan varudeklarations-
nämnden inrättats. Ett försök borde därför göras att genom samarbete mel
lan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna uppnå en tillfreds
ställande ordning på området.
I förevarande sammanhang lämnar utredningen i huvudsak följande redo
görelse för varudeklarationsnämndens verksamhet.
Varudeklarationsnämnden har enligt stadgar fastställda av Kungl. Maj :t
den 1/6 1951 till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varu
deklarationer för konsumtionsvaror och att därvid särskilt tillse att dylika
varudeklarationer bliva vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt ut
formade. I sådant hänseende åligger det nämnden
att stödja initiativ till införande av upplysande varudeklarationer samt
att själv taga initiativ därtill,
att föranstalta om utarbetande, i första hand genom Sveriges Standardi-
seringskommission (SIS), av sådan standard för provningsmetoder och no
Kungl. Maj. ts proposition nr
7
år 1956
61
menklatur m. m. som kan befinnas erforderlig såsom underlag för utform ning av varudeklarationer,
att fastställa lämpliga formulär för varudeklarationer på grundval av SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard,
att bevilja företag rätt att i enlighet med nämndens bestämmelser använ da fastställda formulär och av SIS godkända kännetecken för varudeklara tioner,
att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i formulären lämnade uppgifter äro riktiga samt
att i övrigt följa utvecklingen på varumarknaden såvitt avser behovet och utformningen av upplysande varudeklarationer.
Nämnden består av en av Kungl. Maj :t efter förslag av standardiserings- kommissionen förordnad ordförande samt 13 ledamöter, av vilka var och eu av följande organisationer utser en:
Hemmens forskningsinstitut, Husmödrarnas samarbetskommitté (lanthushåll),
»
■»
(stadshushåll),
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Statens provningsanstalt, Sveriges grossistförbund,
» hantverks- och småindustriorganisation, » industriförbund, » köpmannaförbund, » lantbruksförbund, » standardiseringskommission och Tjänstemännens Centralorganisation. Inom nämnden finnes ett arbetsutskott och en teknisk kommitté. Nämnden avgiver årligen redogörelse till chefen för handelsdepartemen tet, kommerskollegium och standardiseringskommissionen.
Nämnden har fastställt ett märke att användas på deklarationer upprät tade enligt nämndens formulär. Märket är inregistrerat hos patent- och re gistreringsverket såsom varumärke. Tillstånd att använda märket kan läm nas envar tillverkare, importör eller annan säljare som ansöker därom och förbinder sig att följa av nämnden för märkets användande utfärdade be stämmelser. Nämnden kontrollerar att märket användes på sätt som före skrivits, att deklarationerna upprättas på föreskrivet sätt och att varorna överensstämma med i deklarationerna lämnade uppgifter. Bryter tillstånds- innehavaren mot utfärdade bestämmelser, kan tillståndet indragas. Beslut härom och anledningen till beslutet skall av nämnden tillkännagivas. Miss bruk av märket kan även medföra åtal enligt lagarna om skydd för varu märken och om illojal konkurrens.
Vilken som helst företagare inom en bransch kan genom hänvändelse till varudeklarationsnämnden få en undersökning till stånd för fastställande av varudeklaration enligt vissa normer. Nämnden erbjuder samtliga före tagare inom branschen att använda nämndens märke på villkor att deklara- tionsnonnerna följas. Den upplysningsverksamhet som kan bedrivas av de organisationer, som äro representerade i nämnden, torde vara av särskilt värde.
Någon ståndpunkt i kvalitetsfrågan anser sig utredningen icke böra redo visa i sakens nuvarande läge. Ett ståndpunktstagande nu skulle — fram hålls det — måhända föregripa förhandlingarna mellan varudeklarations-
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956
62
nämnden och fabrikanterna. Också en eventuell internationell överenskom
melse skulle måhända kunna inverka på ståndpunktstagandet.
Slutligen berör utredningen ett förslag från metallindustriarbetareförbun
det innebärande att, såsom ett komplement till varudeklarationsnämndens
åtgärder, tillverkarna skulle åläggas att förse sina varor med tillverkarstäm-
pel. Utredningen anser, att det bör ankomma på varudeklarationsnänmden
att, om så befinnes erforderligt eller önskvärt, göra framställning om såda
na föreskrifter. Från nämndens sida har för utredningen uttalats, att nämn
den på frågans nuvarande ståndpunkt ej har något yrkande i berörda hän
seende.
Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har endast
Svenska metallin-
dustriarbctareförbundet
ställt sig helt kritiskt till utredningens förslag, att
resultatet av ett samarbete mellan varudeklarationsnänmden och nysilver
fabrikanterna skall avvaktas innan lagstiftningsåtgärder överväges.
Priskontrollnämnden
förklarar sig dela utredningens ståndpunkt, att frå
gan om kvalitetskontroll å nysilvervaror i första hand bör hänskjutas till
eif avgörande mellan fabrikanterna och varudeklarationsnänmden. I övrigt
uttalar nämnden, att en lagstiftning rörande kvalitetsbeteckningar skulle
kunna bibringa allmänheten den uppfattningen att ädelmetallvaror och ny
silvervaror i viss mån är likartade produkter. Detta skulle i sin tur kunna
medföra prishöjningar på nysilvervarorna.
Svenska metallindustriarbetareförbundet
erinrar i sitt yttrande om att
mynt- och justeringsverkets förslag av år 1939 fick ett mycket välvilligt mot
tagande. Förbundet hade väntat, att den nuvarande utredningen med led
ning av detaljanmärkningarna i remissyttrandena 1939 skulle ha utarbetat
ett förenklat förslag till kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror.
Inte en enda remissinstans avstyrkte förslaget i princip, och de sakliga
detaljanmärkningarna var icke många eller väsentliga. Detta talar för att
det var ett starkt förslag och tillika att behovet av sanerande åtgärder inom
nysilverbranschen var mycket stort.
Man kan med hänsyn till ovannämnda förhållande fråga sig, vilken an
ledning utredningskommittén kan ha att helt gå ifrån ett tidigare allmänt
tillstyrkt förslag och ställa det på framtiden.
Att kvalitetsbestämmelser för nysilver- och alpackaarbeten är en kompli
cerad och svårlöst fråga, skall icke bestridas. Särskilt gäller detta s. k. kor
pusvaror. Trots detta var dock branschorganisationerna 1939 beredda att
underkasta sig de svårigheter, som efterlevnaden av bestämmelserna kun
de medföra. Detta understryker ytterligare behovet av sanerande åtgärder.
Hade inte det andra världskriget kommit emellan, hade med stor sannolik
het lagstiftningsåtgärder då beslutats i huvudsak på sätt utredningskom
mittén 1939 föreslagit.
Beträffande utredningens uttalande om att förhållandena nu är helt an
norlunda än på 1930-talet anmärker förbundet att det icke är uteslutet att
en lika grundlig analyserande utredning, som den som företogs på 1930-ta-
let, skulle visa, att missförhållandena även nu är av stor omfattning. Utred
ningens uppfattning på denna punkt verkar enligt förbundet icke överty
gande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956
63
I vad avser det av utredningen berörda internationella samarbetet på om
rådet uttalar förbundet följande.
Av de sparsamma upplysningarna i betänkandet får man den uppfatt
ningen, att den internationella samarbetskommittén består uteslutande av
företagare från respektive länder. Det kan därför finnas anledning förmoda,
att det är företagareintressen, som i första hand skall främjas genom sam
arbetet. Några för de respektive länderna förpliktande resultat torde icke
tillkomma genom en så ensidigt sammansatt representation. I betänkandet
framhålles också med rätta, att resultatet av detta samarbete är ovisst.
Metallindustriarbetareförbundet uppehåller sig slutligen något närmare vid
utredningens förslag om frågans hänskjutande till varudeklarationsnämn-
den. Förbundet säger sig icke vilja på något sätt förringa värdet eller be
tydelsen av varudeklarationsnämndens verksamhet, men man bör enligt
förbundet icke bysa för stora förhoppningar rörande möjligheterna att på
det föreslagna sättet uppnå väsentliga resultat. Betänkligheterna gäller
främst korpusvarorna, medan möjligheterna anses gynnsammare beträffan
de bestick av nysilver och alpacka. Det betonas vidare, att anslutning till
varudeklarationsnämnden är frivillig. De företagare som företrädesvis till
verkar låga kvaliteter väntas säkerligen underlåta att söka anslutning. Här
igenom skulle missförhållandena kvarstå.
En starkt bidragande orsak till rådande missförhållanden är — fram
håller förbundet — den förekommande stämplingen av varorna med PRIMA
NYSILVER och andra beteckningar. Någon större möjlighet för varudekla-
rationsnämnden att förhindra användningen av vilseledande stämplar torde
enligt förbundets åsikt icke föreligga. Förbundet anför.
Enligt vedertagen uppfattning består nysilver av en legering av koppar,
zink och nickel. "Emellertid finns det inget som hindrar en tillverkare att
förse försilvrade varor av mässing eller annan undermetall med stämplar,
såsom NYSILVER, PRIMA NS eller PRIMA NYSILVER. Dessa möjligheter
att förse försilvrade varor med vilseledande stämplar gör, att tillverkarna
kan uppträda under skyddande anonymitet. Allmänheten köper dessa varor
i den tron, att det verkligen är fråga om nysilvervaror. Att varan saknar
ansvarsstämpel, d. v. s. någon som garanterar stämpelns riktighet, reflekte
rar man ej över. Ofta har köparna den uppfattningen, att, om de gör sina
inköp i välrenommerade affärer, detta borgar för att varans kvalitet sva
rar mot den åsatta stämpeln och att det följaktligen är en PRIMA NYSIL-
VER-vara, som man förvärvat.
Givetvis kan man göra den invändningen, att, därest allmänheten endast
köper de varor, vilka är försedda med Varudeklarationsnämndens rekom
mendation, här anförda risker bortfaller, men invändningen bygger för myc
ket på optimism för att äga någon betydelse. Någon större möjlighet att
förhindra användningen av vilseledande stämplar torde Varudeklarations
nämnden icke ha.
Förbundet hade ansett det välbetänkt, om utredningskommittén åtmins
tone i avsnittet om vilseledande varustämplingar företagit en utredning i
syfte att komma tillrätta med detta missförhållande inom nysilverbran
schen Helt säkert skulle detta varit av värde även för Varudeklarations
nämnden och främjat dess målsättning att bereda den köpande allmänhe
ten bättre möjligheter att erhålla goda varor.
Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1956
64
Kungl. Maj. ts proposition nr 7 dr 1956
Svenska slöjdföreningen
finner att nysilverfrågan icke är tillräckligt ut
redd. En fullständig utredning bör därför utföras, som särskilt tar upp frå
gan om den ytterst missvisande beteckningen nysilver. Denna beteckning,
till vilken direkta motsvarigheter icke finns i andra länder, bör ersättas med
annan lämplig term. Ett eventuellt framtida avskaffande av kontrollstämp-
lingen av silvervaror torde endast kunna ske, om beteckningen nysilver helt
försvinner. Slöjdföreningen betonar emellertid slutligen, att en genomförd
varudeklaration under alla omständigheter snarast bör komma till stånd.
Svenska mnseimannaföreningen
uttalar sig för att termen nysilver av
skaffas såsom missvisande.
Varudeklarationsnämnden
har begränsat sitt yttrande dels till en redo
görelse för den principiella utformningen av dess arbete, dels till en redo
visning av det i betänkandet omnämnda varudeklarationsarbetet med för
silvrade metallvaror.
I fråga om varudeklarationsarbetets utformning anföres i huvudsak föl
jande.
Arbetet med de olika varugrupperna på nämndens arbetsprogram är för
delat på specialkommittéer. Kommittéernas uppgift är att utarbeta förslag
till formulär, d. v. s. underlag för deklarationer, i vilket anges vilka upp
lysningar deklarationerna skall innehålla och hur dessa data skall redovisas
på deklarationerna. Formulären skall vara så utformade att möjlighet skall
finnas att deklarera alla kvaliteter av en vara; i princip stipuleras alltså
inga minimikrav på varorna.
I kommittéerna ingår representanter för konsument-, distributör- samt
producentintressen. Dessutom är i de allra flesta kommittéer — så är fallet
ifråga om kommittén för försilvrade metallvaror — forskning och standar
disering företrädda.
För att i deklarationer inom ett och samma varuområde erhålla jämförbara
uppgifter och enhetliga beteckningar förutsätter formulären standardiserad
provningsmetodik och nomenklatur. Enligt nämndens stadgar skall sådan
vara svensk standard eller annan av nämnden och Sveriges standardiserings-
kommission godkänd standard. I de fall erforderlig standard saknas skall
nämnden föranstalta om att sådan utarbetas, i första hand genom standardi-
seringskommissionen.
När ett förslag till formulär utarbetats remitteras det för yttrande till
inom resp. varuområde berörda parter. Efter ev. bearbetning, föranledd av
remissyttrandena, fastställs formuläret av nämnden.
Formuläret distribueras till företagen inom den aktuella branschen, vilka
erbjuds att använda nämndens inregistrerade märke på deklarationer, upp
rättade enligt formuläret. De företag, som så önskar, kan efter ansökan er
hålla nämndens tillstånd att utnyttja märket och får då bl. a. förbinda sig
att följa av nämnden fastställda bestämmelser.
Den nämnda kontrollen av att deklarationer och varor överensstämmer
företas först sedan en tillståndsinnehavares deklarerade varor kommit ut på
marknaden. Varuprov uppköps då i butikerna och undersöks på neutrala
laboratorier.
Vad åter angår det pågående arbetet på nysilverområdet omtalas att man
som första arbetsområde utvalt matbestick för att sedan fortsätta med and
ra försilvrade bruksvaror. Arbetet med besticken har inriktats på deklara-
65
tion av silver skiktets nötningshållfasthet, bestickdelens böj hållfasthet, un
dermetallens färg, m. m.
Nämnden framhåller, att det för närvarande icke är möjligt att närmare
uttala sig om resultatet av pågående undersökningar och prov. Nämnden
bedömer dock utsikterna att varudeklarera försilvrade metallvaror såsom
gynnsamma.
Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
har frågan om införandet av bestämmelser om minimikvaliteter och kvalitets-
beteckningar för nysilvervaror tidigare varit aktuell. Det påpekades därvid
bl. a. från nysilverfabrikanterna att de salubjudna varornas kvalitet var syn
nerligen växlande såväl med avseende på silverbeläggningen som undermetal
lens beskaffenhet. Det framhölls, att frånvaron av kvalitetsbestämmelser
möjliggjorde illojal konkurrens och medförde olägenheter för såväl fabri
kanterna som den köpande allmänheten. Yrkandet på särskilda lagstift
ningsåtgärder vann anslutning från flera håll.
Kontrollstämpelutredningen har icke närmare undersökt de nuvarande
förhållandena på nysilvermarknaden. Utredningen har icke heller framlagt
något förslag till lagstiftning, utan i stället hänvisat till den numera före
liggande möjligheten att lösa frågan genom införandet av s. k. varudeklara
tioner. På utredningens initiativ har arbetet härmed redan påbörjats genom
samarbete mellan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna.
Det stora flertalet remissinstanser har icke framfört någon erinran mot
utredningens ståndpunktstagande.
Övervägande skäl synes också enligt min mening tala för att de möjlig
heter till en lösning av frågan som varudeklarationsförfarandet erbjuder
tillvaratages innan andra åtgärder överväges. Såsom utredningen framhållit
torde det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område åstadkomma
klara och enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Även ur andra
synpunkter torde vissa nackdelar vara förbundna med en författningsmäs-
sig reglering. Med hänsyn till nu berörda omständigheter finner jag icke
anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan om lagstiftnings
åtgärder till närmare prövning.
Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
B Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1
samt. Nr 7
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956
VIII. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade
förslag till
förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro
position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Brodén
651765
Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag