2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Förslag

till

förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

¹ §•

Till

ädelmetallarbeten

hänföras i denna förordning arbeten av platina,

guld och silver.

I förordningen förstås med

platinaarbete

sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 400 tusendelar fin platina,

guldarbete

sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 200 tusendelar fint guld, samt

silverarbete

sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 400 tusendelar fint silver,

allt under förutsättning att platinan, guldet eller silvret ingår i arbetet

på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller för-

silvring.

2

§.

Ädelmetallarbeten äro, på sätt i denna förordning är stadgat, underkastade

kontroll med avseende på tillverkning, försäljning och import.

Undantag från förordningens bestämmelser

3 §.

Förordningen äger icke tillämpning å mynt och medaljer, som tillverkas

av mynt- och justeringsverket.

4 §.

Från förordningens bestämmelser äro, utom såvitt avser tillsyn enligt

40 §, undantagna:

ädelmetallarbeten, som tillverkas för export;

utländska mynt samt i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer

och medaljer;

ädelmetallarbeten, som uppenbarligen ha antikvariskt värde;

instrument och apparater som äro avsedda att omedelbart tjäna veten­

skapliga, konstnärliga eller industriella ändamål samt delar till sådana in­

strument och apparater;

plåt, tråd och ofasonerade stänger av ädelmetall samt guldslagar- och

gulddragararbeten; samt

reservoarpennor och stiftpennor samt delar därtill, glasögonbågar, urbo-

etter, lösa urbyglar, remontoarkronor, tandpetare samt beslag på käppar,

pipor och dylikt.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år 1956

¹⁰ §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må ädelmetallarbete, som blivit taget i

mät eller tillhör konkursbo eller dödsbo utan att ha för sådant bo tillver­

kats eller inköpts, försäljas under hand eller på auktion.

11

§•

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må till riket införas

a) tävlingspris, gåvor, föremål som inköpts på resa i utlandet och äro

avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk samt föremål

som äro att hänföra till flyttsaker;

b) ädelmetallarbeten, som inkomma för att förevisas såsom prover eller

såsom utställningsföremål och vilka äro avsedda att därefter återutföras, så­

vida införseln är traktatsenligt medgiven.

Då fråga är om gåvor eller föremål som inköpts på resa i utlandet och äro

avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk, skall ägaren

härom på begäran avlämna en av honom på heder och samvete avgiven

skriftlig försäkran.

12

§.

Mynt- och justeringsverket äger i andra fall än i 10 och 11 §§ sägs, när

särskilda skäl föreligga, på därom gjord ansökan medgiva försäljning eller

införsel av ädelmetallarbete som ej uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§.

Ansvarsstämpling och kontrollstämpling

13 §.

Inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skola genom tillverkarens för­

sorg förses med ansvarsstämplar, varmed avses ortsmärke, tillverkarens

namnstämpel (tillverkarstämpel) och årsbokstav ävensom, i fråga om guld­

arbeten, finhaltsstämpel. Saknas tillräckligt utrymme för anbringande av så­

väl kontrollstämpel, varom i 21 § förmäles, som samtliga ansvarsstämplar,

må dock ortsmärket och, där så är erforderligt, jämväl årsbokstaven ute­

lämnas.

Mynt- och justeringsverket må i fall där tillverkningen uppenbarligen icke

skett för yrkesmässig försäljning medgiva att annan ansvarsstämpel än fin­

haltsstämpel utelämnas.

14 §.

Ädelmetallarbete, som införes till riket, må icke vara försett eller efter

införseln förses med annan i denna förordning avsedd ansvarsstämpel än

finhaltsstämpel.

15 §.

Ansvarsstämpel skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begrän­

sad av stämpelns ytterkonturer (reliefstämpel).

16 §.

Ortsmärke bestämmes för varje särskild tillverkningsort av mynt- och

justeringsverket.

17 §.

Tillverkarstämpel skall vara godkänd av och registrerad hos mynt- och

justeringsverket. Stämpeln må endast innehålla bokstäver eller ord. Den må

ej vara så utformad, att den med lätthet kan förväxlas med annan hos ver­

ket registrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Stämpeln må ej an­

giva annan än den, som tillverkat arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1956

5

18 §.

Årsbokstav skall angiva tillverkningsåret. Såsom årsbokstav användes

en av följande bokstäver ur det latinska alfabetet, nämligen A, B, C, D, E, F,

G, H, I, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra.

Bokstäverna användas i följd, en för varje år. Då hela bokstavsserien är

genomgången skall densamma från början ånyo genomlöpas. Serien skall

beräknas ha börjat användas med A år 1759. Den vid bokstaven fogade

siffran skall utmärka den omgång, nämnda bokstavsserie är i användning

sedan 1759.

19 §.

Finhaltsstämpel för guld skall innehålla bokstaven K (karat) jämte fram-

förstående siffror. Följande stämplar äro medgivna:

23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975 tusendelar,

20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840 tusendelar samt

18 K, utmärkande en finhalt av lägst 750 tusendelar,

med ett remedium i varje fall av fem tusendelar.

Vid bestämmande av finhalt i fall som här är i fråga skall vad i 8 § är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

20

§.

Tillverkare är ansvarig för att utfört arbete motsvarar åsatta ansvars-

stämplar.

21

§.

Inom riket tillverkat eller importerat ädelmetallarbete, vars vikt uppgår

för platina- eller guldarbete till ett gram eller däröver och för silverarbete

till 15 gram eller däröver, skall, såvitt fråga icke är om meterkedja eller

annat halvfabrikat eller arbete, som i 10—12 §§ avses, förses med kon­

trollstämpel till bestyrkande av att arbetet uppfyller fordringarna enligt

denna förordning.

Ädelmetallarbete, vilket icke omfattas av kontrollstämplingsplikt, som i

första stycket sägs, må förses med kontrollstämpel om begäran därom fram-

ställes och arbetet uppfyller fordringarna enligt denna förordning; dock

att meterkedja eller annat halvfabrikat må kontrollstämplas endast där

mynt- och justeringsverket så medgiver.

22

§.

Ingår i ett arbete skilda ädelmetaller skall frågan, huruvida kontroll­

stämplingsplikt enligt 21 § föreligger, bedömas särskilt för varje ädelmetall.

23 §.

Importerade halvfabrikat och andra importerade ädelmetallarbeten, som

icke underkastas kontrollstämpling, skola, såvitt fråga icke är om arbeten

som avses ill eller 12 §, likväl vid införseln kontrolleras beträffande fin­

halten.

24 §.

Kontrollstämpel utgöres i fråga om guldarbeten av tre kronor i hjärtformig

sköld för inhemska arbeten och i oval sköld för utländska arbeten samt i

fråga om platina- och silverarbeten av enahanda beteckning med ett efter­

följande P beträffande platinaarbeten och S beträffande silverarbeten. Kon­

trollstämpel skall vara utförd som reliefstämpel.

25 §.

Kontrollstämpling utföres av mynt- och justeringsverket eller, på de or­

ter mynt- och justeringsverket bestämmer, av särskilda konlrollstämplings-

förrättare. Probering av ädelmetallarbetes finhalt utföres av mynt- och juste­

ringsverket.

Mynt- och justeringsverket utser kontrollstämplingsförrättare och äger

entlediga honom från uppdraget samt förordna vikarie för honom, allt efter

länsstyrelsens hörande.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr

7

år 1956

26 §.

Inom riket tillverkat ädelmetallarbete, som skall kontrollstämplas, skall

av tillverkaren inlämnas i Stockholm till mynt- och justeringsverket och å

annan ort till kontrollstämplingsförrättare; i senare fallet är det dock till­

verkaren obetaget att på egen bekostnad inlämna arbetet till mynt- och

justeringsverket. Vid inlämnandet skall arbetet, försett med vederbörliga an-

svarsstämplar, till alla dess delar företes samt i övrigt vara i det skick som

mynt- och justeringsverket bestämmer.

Då ädelmetallarbete, som icke på grund av vad förut sagts må införas i

riket utan kontrollstämpling eller kontroll med avseende å finhalten, från

utlandet inkommer till svensk distrikttullanstalt, skall detsamma på im­

portörens bekostnad översändas till mynt- och justeringsverket.

27 §.

Kontrollstämpling av ädelmetallarbete skall äga rum, om arbetet inläm­

nats till mynt- och justeringsverket, sedan probering skett samt, om arbetet

inlämnats till kontrollstämplingsförrättare, sedan av detsamma tagits prov

för probering.

Provtagning må, på sätt mynt- och justeringsverket bestämmer, ske i form

av stickprov.

28 §.

Kontrollstämpling må icke äga rum om arbetet därigenom skulle skadas,

utan skall för sådant fall i stället utfärdas kontrollbevis om att arbetet upp­

fyller fordringarna för kontrollstämpling.

29 §.

Arbete, som inkommit till riket för att förevisas såsom prov eller utställ-

ningsföremål och därefter återutföras, skall i stället för kontrollstämpel

förses med plomb eller annat identifieringsmärke på sätt mynt- och jus­

teringsverket bestämmer.

30 §.

Å ädelmetallarbete anbragt kontrollstämpel eller ansvarsstämpel må icke

avsiktligt utplånas, med mindre sådant utplånande till följd av nedskrot­

ning, lagning eller omarbetning av arbetet finnes nödvändigt.

Angående ändring av finhaltsstämpel på guldarbete i visst fall stadgas i

34 §.

31 §.

Å här i riket tillverkade ädelmetallarbeten må andra stämplar än kon­

trollstämpel och ansvarsstämplar icke förekomma i form av reliefstämp­

lar. Från vad nu stadgats äger mynt- och justeringsverket medgiva undan-

tag.

Å ädelmetallarbete må i övrigt icke förekomma stämpel eller annat mär­

ke, som lätt kan förväxlas med kontroll- eller ansvarsstämpel.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

Avgifter

37 §.

1 mom.

För kontrollstämpels åsättande samt för utfärdande av kontroll-

bevis som i 28 § sägs skall erläggas kontrollavgift, innefattande ersättning

jämväl för verkställd probering,

för platinaarbete med 9 öre för varje fulla två decigram,

för guldarbete med 3 öre för varje fulla två decigram, och

för silverarbete med ett öre för varje fullt gram,

allt av sammanlagda vikten av de kontrollstämplade arbetena.

Är arbete sammansatt av flera ädelmetallegeringar skall avgift utgå för

varje legering för sig.

Vid bestämmande av arbetes vikt skall avdrag göras för beståndsdelar av

andra ämnen än ädelmetall, dock ej för infattade stenar. Avdrag må ej

göras för ädelmetall, som vid färdigställande av arbete kan beräknas kom­

ma att bortgå.

2 mom.

För anbringande av plomb eller annat identifieringsmärke skall

erläggas märkningsavgift med fem öre för varje arbete.

3 mom.

För probering, som icke åtföljes av kontrollstämpling, för be­

stämning av vikt finmetall och för omsmältning skall utgå avgift enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Näringsidkares anmälningsskyldighet

38 §.

Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarbeten, som äro under­

kastade kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller

försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rörel­

sen börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna

uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om an­

mälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga

rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i förekommande fall veder­

börligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete å sådan realisation som omförmäles

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen skall han, innan realisationen vid­

tages, göra anmälan därom hos mynt- och justeringsverket med bifogande

av uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd där­

till.

Då tillverkning eller försäljning som i denna paragraf avses förflyttas

eller upphör, skall anmälan därom göras hos mynt- och justeringsverket.

39 §.

Under utövande av gardfarihandel må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.

Tillsyn

40 §.

Myntdirektören äger att personligen eller genom befullmäktigat ombud i

lokaler för tillverkning eller försäljning av ädelmetallarbeten göra sig un­

derrättad om beskaffenheten av förekommande lager av ädelmetallarbeten

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

45 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna för­

ordning må icke i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa till­

verkares eller försäljares yrkeshemlighet eller affärsförhållande, varom

han därvid erhållit kännedom.

46 §.

Har domstol meddelat dom i mål angående förhållande som avses i denna

förordning, skall domstolen sända ett exemplar av domen till mynt- och

justeringsverket.

47 §.

Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill förordnar äger meddela de

ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga för tillämpningen

av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,

förordningen den 18 oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och

silverarbeten;

förordningen den 2 mars 1923 (nr 49) angående kontroll å platinaarbe­

ten; samt

kungörelsen den 23 augusti 1929 (nr 273) angående utvidgad kontroll å

användningen av guld och silver ävensom angående kontroll å användningen

av platina.

De upphävda författningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande

ädelmetallarbeten, som åsatts stämplar med stöd av nämnda författningar

eller vilka arbeten före den 1 januari 1957 importerats eller inlämnats för

kontrollstämpling; dock skola såvitt angår guldarbeten de nya bestämmel­

serna om minimihalt tillämpas.

12

I de för utredningsarbetet meddelade direktiven framhölls, att utredningen

borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor. Här­

vid borde självfallet olika möjligheter till förenkling och rationalisering av

kontrollväsendet tillvaratagas. Även frågan om kvalitetsbeteckningar för ny­

silvervaror borde upptagas till bedömande under utredningsarbetet.

Med skrivelse den 8 februari 1955 har utredningsmannen överlämnat be­

tänkande med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten och till

ädelmetallstadga. Av skrivelsen framgår, att utredningsmannen i samtliga

frågor samrått med de sakkunniga, vilka anslutit sig till de i betänkandet

framlagda förslagen, med det undantaget, att direktören C. S. Roos anmält

avvikande mening beträffande av utredningsmannen framlagt förslag om

jämkning av den gällande minimihalten för guldarbeten.

Över utredningens förslag har, efter remiss,

yttranden

avgivits av mynt-

och justeringsverket, kommerskollegium, statens sakrevision, statens orga-

nisationsnämnd, statens priskontrollnämnd, kontrollstyrelsen, generaltull­

styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fullmäktige i riksbanken, varudeklarationsnämnden, varumärkes- och finna-

utredningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svenska metallindustriarbetareför­

bundet, Svenska museimannaföreningen, Sveriges juvelerare- och guldsmeds-

förbund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms guldsmeds-

mästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening, Skånes

guldsmedsmästareförening samt Svenska slöjdföreningen.

Fullmäktige i riksbanken har inhämtat yttrande från Guldcentralen, eko­

nomisk förening. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handelskam­

mare. Generaltullstyrelsen har överlämnat yttrande från tulldirektionen i

Stockholm. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har infordrat yttrande från polismyndigheten i Stockholm respektive

Göteborg, länsstyrelsen därjämte från kontrollstämplingsförrättaren i Göte­

borg. Slutligen har Sveriges industriförbund överlämnat yttrande från Sve­

riges järn- och metallmanufakturförening.

De första mer omfattande kontrollbestämmelserna beträffande ädelmetall­

arbeten tillkom genom utfärdandet av 1752 års kontrollstadga. Då infördes

den offentliga kontrollstämplingen och inrättades en särskild kontrollmyn­

dighet. De nu gällande kontrollbestämmelserna reglerar tillverkning, import

och försäljning av guld-, silver- och platinaarbeten. Syftet är att skapa en

offentlig kvalitetsgaranti med avseende å arbetenas halt av ädelmetall. I

enlighet härmed föreskrives att de berörda arbetena skall innehålla viss mi-

nimihalt guld, silver eller platina och tillverkning, import och försäljning

av arbeten, som icke håller föreskriven halt, förbjudes med vissa undantag.

Till dessa stadganden ansluter sig bestämmelser om probering och kontroll-

stämpling genom myntverkets försorg in. in. För kontrollen utgår särskilda

kontrollavgifter.

I den närmare utformningen av kontrollen å ädelmetallarbeten har riks­

Kungl. Maj.ts proposition nr

7

år 1956

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

13

dagen icke tidigare medverkat. Däremot har kontrollavgifterna för guld-

och silverarbeten fastställts till sina nuvarande belopp efter medgivande av

riksdagen. Då kontrollbestämmelsernas utformning har en genomgripande

inverkan på den berörda näringens allmänna villkor och även är av stor be­

tydelse för allmänheten, förordar jag att — när nu en allmän översyn av be­

stämmelserna företages — riksdagens yttrande inhämtas beträffande regle­

ringens huvudgrunder.

På grundval av de förslag som framlagts av 1952 års kontrollstämpelut-

redning har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till förordning om

kontroll å ädelmetallarbeten.

Jag vill härvid betona, att jag icke kommer

att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa

alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot utredningens

förslag.

Utöver sådana frågor som sammanhänger med kontrollen å ädelmetall­

arbeten har 1952 års kontrollstämpelutredning i enlighet med de för utred­

ningen meddelade direktiven upptagit till övervägande frågan om införande

av kvalitetsbeteckningar å nysilvervaror. Jämväl denna fråga torde böra

underställas riksdagens prövning i förevarande sammanhang och jag avser

att i ett avslutande avsnitt lämna en redogörelse för densamma.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsakliga

bestämmelserna i förslaget.

II. Kontrollstämplingsplikt och kontrollstämplingens utförande

Gällande ordning. De nuvarande kontrollbestämmelserna omfattar med

vissa undantag guld-, silver- och platinaarbeten i legeringar, som innehåller

beträffande guld minst 2t00 tusendelar samt beträffande silver och platina

minst 400 tusendelar fin metall, allt under förutsättning att platinan, gul­

det eller silvret ingår i arbetet på annat sätt än enbart såsom plätering,

platinering, förgyllning eller försilvring. Helt undantagna från förevarande

bestämmelser är i första hand vissa särskilt angivna varuslag, nämligen

urboetter, lösa urbyglar och remontoarkronor, glasögonbågar och tandpe­

tare, plåt och tråd ävensom ofasonerade stänger av guld eller silver, guld­

slagar- och gulddragararbeten samt instrument och apparater, som är av­

sedda att omedelbart tjäna vetenskapliga, konstnärliga eller industriella än­

damål. Vidare regleras i särskild ordning kontrollen å mynt och medaljer,

som tillverkas vid mynt- och justeringsverket. Slutligen må ädelmetallar-

beten tillverkas för export utan iakttagande av vad i de nu aktuella förord­

ningarna stadgats i fråga om finlialt.

I den mån ädelmetallarbeten faller under de nu förevarande bestämmel­

serna gäller i fråga om kontrollstämplingsplikt följande.

Beträffande inhemska arbeten är kontrollstämpling obligatorisk så snart

vikten uppgår till 1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten

och 5 gram och däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock

icke att få även smärre arbeten kontrollstämplade.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Såsom i det föregående redan antytts skall kontrollstämpling ske även

beträffande importerade ädelmetallarbeten. Utan kontroll må dock i riket

införas mynt och i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer, före­

mål av uppenbarligen antikvariskt värde, tävlingspris eller gåvor, föremål,

som inköpts på resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans

familjs personliga bruk eller vilka är att hänföra till flyttsaker, samt i vis­

sa fall arbeten av guld eller silver som inkommer för att förevisas såsom

prover och därefter återutföres. Beträffande importerade arbeten är kon­

trollen obligatorisk även beträffande småarbeten.

Frånsett inhemska småarbeten får ädelmetallarbeten, som icke kontroll­

stämplats, ej försäljas. Från detta försäljningsförbud medgives dock vissa

undantag. Här må endast nämnas att liksom i avseende på import också

förevarande undantag innefattar mynt och i utlandet tillverkade utländska

ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde.

Kontrollstämplingen innebär att arbetet åsättes en stämpel med tre kro­

nor, i hjärtformig sköld då fråga är om inhemska arbeten och i oval sköld

beträffande utländska arbeten; för platina- och silverarbetenas del ingår

därjämte ett P respektive ett S i stämpeln.

Inhemsk tillverkare skall för kontrollstämpling inleverera sina arbeten i

Stockholm till mynt- och justeringsverket och i landsorten till verkets kon-

trollstämplingsförrättare; även i det senare fallet kan arbetet dock insändas

till mynt- och justeringsverket direkt. Arbeten, som icke utan kontroll får in­

föras till landet, översändes av vederbörande distrikttullanstalt till mynt- och

justeringsverket.

Kontrollstämplingsförrättare i landsorten förordnas av myntverket efter

länsstyrelsens hörande. De orter, där kontrollstämplingsförrättare skall fin­

nas, fastställes för varje län av länsstyrelsen. För närvarande finns 123 så­

dana orter i landet.

Probering av finhalt äger rum endast vid myntverket. Kontrollförfaran­

det i landsorten tillgår på det sättet att kontrollstämplingsförrättaren tar

prov av de inlämnade arbetena enligt viss ordning och sedan insänder pro­

ven till myntverket för probering. Kontrollstämpling sker emellertid redan

i samband med provtagningen. Åtgärder beträffande underhaltiga varor kan

sålunda i dessa fall vidtagas först sedan kontrollstämpel åsatts och varan

utlämnats till försäljning.

Utredningen. Den allmänna ordningen för kontrollstämplingen, för vilken

nu redogjorts, bör enligt utredningen i huvudsak bibehållas. Dock förordas

att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten höjes från 3

till 10 gram samt att arbeten som importeras likställs med inhemska ar­

beten i fråga om kontrollstämplingsplikt. Småarbeten bör även i fortsätt­

ningen kunna på begäran förses med kontrollstämpel. Om importör ej begär

kontrollstämpling av småarbeten, bör dessa vid importen likväl underkastas

kontroll av mynt- och justeringsverket med avseende å halten.

Vidare föreslår utredningen att antalet särskilda varuslag som undantas

16

fande varor i allmänhet är därför knappast tänkbart. Riskerna för brottslig

verksamhet äro här betydande och en effektiv kontrollverksamhet har stor

betydelse för att förebygga och beivra bedrägeri. Efterkontroll med åtal för

brott mot haltbestämmelserna skulle ej ha den effekt som den nuvarande

iörhandskontrollen och man skulle genom att släppa denna i viss mån även­

tyra det fasta grepp det allmänna nu har över branschen. Särskilt om man

har kvar bestämmelser om minimihalter skulle det vara äventyrligt att

släppa förhandskontrollen. Om tillverkarna själva skulle sköta stämplingen

skulle kontrollen ej bliva så effektiv. Det nuvarande systemet har sina ef­

fektivaste verkningar på det sättet att ett underhaltigt arbete skall, även om

brottsligt förfarande ej föreligger, sönderslås. Detta gör att såväl raffinade­

rierna, som leverera materialet, som guldsmederna själva iakttaga stor för­

siktighet för att undvika underhalter. Om tillverkarna själva utan kontroll

skulle ombesörja stämplingen, skulle ansvarigheten kunna suddas ut genom

att man gjorde oläsliga stämplar, genom att man nekade till att man åsatt

stämpel o. s. v. Polismyndigheterna vitsorda också i regel att det nuvarande

systemet är värdefullt och bör bibehållas.

Då man bedömer betydelsen av efiekliv kontroll på förevarande område

har man även att taga hänsyn till att en viss standard på tillverkningen

av guld- och silverföremål i landet är ett beaktansvärt intresse ävensom till

de kulturintressen och den tradition som äro förknippade med kontrollen på

guld- och silvervaror. Om man avskaffade kontrollstämplingen skulle det

sannolikt medföra att äldre guld- och silversaker skulle få ett högre värde

än nytillverkade föremål. Guldsmedsbranschens män äro eniga om att

stämplingen har stor betydelse för branschens standard och för varornas

materiella och ideella värde samt för deras good-willvärde. Det besvär och

de kostnader kontrollstämplingen medför vill man därför gärna underkasta

sig. Man har också den uppfattningen att om stämplingen vore frivillig

den likväl skulle utnyttjas, i vart fall av alla lojala yrkesmän. Så skulle

ett upphävande av den obligatoriska stämplingen sannolikt ej medföra

nämnvärd minskning av arbetet med kontrollstämpling och effekten skulle

måhända huvudsakligen inskränka sig till att mindre nogräknade yrkes­

utövare och rena marodörer inom branschen finge ökat spelrum för illegi­

tim verksamhet.

Stämplingen av och kontrollen å ädelmetallvaror motiveras alltså av såväl

det allmännas som yrkesmännens och allmänhetens intressen.

Utredningen konstaterar i förevarande sammanhang vidare, att den en­

skildes kostnader för kontrollstämplingen är obetydliga. En slät guldring-

väger cirka 5 gram. Kontrollavgiften utgör i detta fall 75 öre. Den högsta

medgivna vikten å guldsmedsarbete utgör för närvarande enligt riksban­

kens tilldelningsbestämmelser 15 gram. För ett arbete med denna vikt utgör

kontrollavgiften 2:25 kr. För silverarbete utgör kontrollavgiften 1 kr. för

varje hg. Också i jämförelse med värdena å föremålen är avgiftsbeloppen

obetydliga. Om man åter ser kostnadsfrågan ur det allmännas synpunkt

visar det sig att kontrollstämplingen varje år lämnar ett överskott. Avgif­

terna skulle sålunda kunna sänkas något utan förlust för det allmänna.

Enligt utredningen är det ur principiell synpunkt främst två anmärk­

ningar som kan riktas mot det svenska systemet, sådant det gestaltar sig

i praktiken. När en myndighet sätter en officiell stämpel på ett arbete, bör

myndigheten i princip först ha förvissat sig om alt detta motsvarar den

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år 1956

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tas till 36 483: 60 kr. eller något mindre med hänsyn till att julhandeln in-

fölle under den i utredningen ingående 7-månaderstiden.

De sakkunniga, som biträtt utredningsmannen, har ansett att — om förbud

skulle meddelas mot kontrollstämpling av småarbeten -—- gränsen för guld­

varor ej borde sältas högre än till y2 gram med hänsyn till att örhängen och

dylikt borde kunna bliva föremål för kontrollstämpling. Beträffande silver kun­

de gränsen sättas till 5 gram eller samma som den nuvarande gränsen. Om kon-

trollstämplingen av småarbeten alltjämt skulle vara frivillig, har de sakkun­

niga ansett att gränsen för silver kunde höjas till 10 gram. Detta skulle

innebära att exempelvis moccaskedar (8 ä 10 gram) föll utanför den obliga­

toriska kontrollstämplingen. Importerade arbeten borde i nu förevarande

hänseenden bedömas på samma sätt som här i riket tillverkade arbeten.

Utredningsmannen anmärker att gränserna för vad som skall anses som

småarbeten torde få sättas relativt högt, därest man med ett förbud mot

kontrollstämpling av småarbeten önskar uppnå, att varje arbete som kon­

trollstämplats också undersökes med avseende på halten. Utredningen anför

i övrigt följande.

Tillräcklig anledning synes emellertid knappast föreligga att införa förbud

mot kontrollstämpling av småarbeten. Kontrollstämplingen av småsaker är

visserligen ej en angelägenhet jämförbar med kontrollstämplingen av större

arbeten, men det skulle sannolikt för såväl tillverkare och försäljare som för

allmänheten framstå såsom icke önskvärt att kontrollstämplingen av dessa

föremål förbjödes. Detta gäller väl i första hand beträffande guld, men även

då fråga är om silversaker är skillnaden mellan äkta silver, å ena sidan, samt

nysilver, alpacka m. fl. metaller, å andra sidan, sådan att ett borttagande av

stämplingen på smärre silversaker skulle väcka gensagor.

Med hänsyn till såväl branschmännens som allmänhetens inställning till

kontrollstämplingen skulle man sannolikt ej uppnå någon nämnvärd be­

gränsning av kontrollstämplingen genom att utvidga området för småarbe­

ten och för sådana arbeten bibehålla den nuvarande ordningen med frivillig

stämpling. Sannolikt skulle kontrollstämplingen i sådant fall bibehållas i

stor utsträckning. Enda möjligheten att nedbringa kontrollstämplings-

arbetet genom att undantaga småarbeten torde därför vara att förbjuda kon­

trollstämpling av sådana arbeten. Det särskilda värde som ett ädelmetall­

föremål i allmänhetens ögon onekligen får genom kontrollstämplingen synes

emellertid icke böra förmenas köparna av dessa mindre föremål. Ett förbud

mot stämpling av småarbeten skulle därtill måhända medföra en knappast

önskvärd tendens mot ökad omsättning av större föremål på de mindres

bekostnad. Den osäkerhet som stickprovsundersökningen innebär torde ock­

så vara mera av principiell än av praktisk natur. Kontrollstämplingens

största praktiska betydelse ligger i dessa fall i de risker tillverkaren löper

om en underhåll blir upptäckt vid kontrollstämplingen, och dessa risker göra

att han är angelägen att undvika underhalter. Enligt uppgift yppas också

underhalter mycket sällan vid den stickprovsvisa kontrollen på småarbetena.

Härtill kommer att de olägenheter, allmänheten riskerar genom att mindre

underhåll på mindre arbeten kan föreligga, äro ringa med hänsyn till att

underhalten representerar obetydligt värde.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås endast den ändringen i gäl­

lande ordning, att viktgränsen för silverarbeten höjs till 10 gram och att

arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

är 1956

knappast vara möjligt. Måhända skulle på ett tillfredsställande antal orter

frågan kunna lösas, om man anordnade kurser för utbildning av personer

för ändamålet. Man skulle emellertid riskera, att en genomgående tillfreds­

ställande standard ej skulle kunna upprätthållas, i vart fall ej utan bety­

dande kostnader i form av arvoden till dessa personer. Mynt- och juste-

ringsverket har vidare beräknat att enbart kostnaderna för utrustning av

laboratorium för kontrollstämplingsförrättare skulle uppgå till 8 000 å 9 000

kr., för inredning och inventarier, vartill lcomme lokalhyra, som uppskatta­

des till 1 200 kr. per år.

När man bedömer den principiella bristen i det nuvarande systemet med

kontrollstämpelns åsättande före proberingen, får man ej förbise, att syste­

mets betydelse främst är av preventiv natur. Risken för att underhalter i

något mera avsevärt antal fall skola konstateras vid proberingen är icke

stor. Av tillverkarna är det endast ett fåtal som själva raffinerar metallen.

De som raffinera ha givetvis ett starkt intresse av att leveranserna ej för­

anleda anmärkningar i fråga om halten. Kontrollstämplingen och den där­

med förbundna haltundersökningen, antingen den nu sker före eller efter

kontrollstämpelns åsättande, tvingar den som gör legeringarna till den största

försiktighet. Ofta ombesörjes haltundersökning hos mynt- och justerings-

verket av metallpartier som äro avsedda att levereras till guldsmeder innan

varan levereras. På detta sätt verkar systemet tillräckligt effektivt som

kontroll över tillverkningen och handeln sett i stort. Vidare är att märka att

redan då kontrollstämplingsförrättare åsätter kontrollstämpeln på ett guld­

arbete detta är försett med haltstämpel, för vilken tillverkaren är ansvarig.

Straffansvar är i § 25 i 1912 års förordning stadgat för saluhållande av

underhaltigt arbete. Då fråga är om den illegitima handeln har den påtalade

bristen i systemet knappast någon betydelse. De brottsliga förfaranden som

förekomma möjliggöras ej genom att haltundersökningen sker i efterhand;

de innebära att vederbörande över huvud undandrager sig kontrollen.

Slutligen kan förtjäna nämnas att i Finland särskilda sakkunniga nyligen

övervägt samma fråga och att dessa kommit till det resultatet att någon änd­

ring ej bör företagas.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen inga ändringar i

berörda hänseende.

Vad slutligen beträffar de generella undantagen från kontrollbestämmel­

serna påpekar utredningen, att nuvarande regler införts med hänsyn till alt

allmänhetens behov av en garanti i avseende å finhalt m. m. ansetts göra sig

mindre gällande i fråga om vissa artiklar. Härvid avsågs särskilt sådana

föremål som innehöll guld eller silver av högre eller lägre halt därför att de

endast så beskaffade kunde tjäna sitt praktiska ändamål fullt tillfredsstäl­

lande och fördenskull icke brukade förvärvas såsom värdeföremål. I fråga

om sådana föremål ansågs ändamålsenligt att fullständig frihet beträffan­

de finhalten lämnades. Utredningen erinrar vidare om vissa uttalanden som

gjorts av mynt- och justeringsverket år 1946 i visst dispensärende. Verket

anförde därvid bland annat, att bestämmelserna i 1912 års förordning var

föråldrade och i flera avseenden icke motsvarade tidens krav med hänsyn

till den utveckling inom ädelmetallvaruindustrien som ägt rum och som

framför allt kommit till uttryck då nya importkällor tillkommit efter kriget.

Det syntes sålunda icke lämpligt att sådana ädelmetallarbeten skulle vara

underkastade kontroll, i vilka ingick ädelmetall i så liten utsträckning, att

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

de för konsumenterna. Även om hänsyn tages till utredningens förslag om

viss höjning av avgifterna, är emellertid dessa kostnader enligt nämnden av

underordnad betydelse i jämförelse såväl med ädelmetallvarornas i regel

förhållandevis höga värde som med försäljningsskatten. Den kostnadsbe­

sparing som skulle åstadkommas genom att den obligatoriska kontrollstämp-

lingen bortföll, kan enligt nämnden knappast anses kompensera de nackde­

lar, som ett dylikt borttagande skulle föra med sig.

Kontrollstyrelsen

betonar, att styrelsen genom kontrollstämplingsförfa-

randet har ett värdefullt hjälpmedel att vid behov utnyttja i sin skattekon-

trollerande verksamhet, även om kontrollstämplingen i och för sig icke är

avsedd att utgöra ett led i kontrollen av försäljningsskatten. Styrelsen har

fördenskull stort intresse av att kontrollstämplingsförfarandet bibehålies

samt att det anordnas på sådant sätt att skattekontrollen underlättas, där

detta kan ske utan att det egentliga syftet med kontrollstämplingen mot­

verkas eller förfarandet försvåras. Beträffande utredningens förslag om un­

dantagande av smärre silverarbeten från kontrollstämplingsplikt uttalar sty­

relsen emellertid, att ett genomförande av detta förslag skenbart skulle inne­

bära en viss försämring av skattekontrollen. När det gäller de nu berörda

varorna måste styrelsen dock av olika skäl i första hand lita till andra kon­

trollmetoder, varför styrelsen icke vill framställa någon erinran mot för­

slaget i denna del.

Svenska slöjdföreningen

anmärker att utredningen icke synes i grunden

ha prövat frågan om nödvändigheten av fortsatt obligatorisk kontrollstämp-

ling, ehuru departementschefen i direktiven för utredningen uttalat att den­

samma borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frå­

gor. Föreningen föreslår att en allsidig utredning göres om ädelmetallva-

rorna, både ur produktions- och konsumtionssynpunkt, och att resultaten

av denna utredning lägges till grund för mera långsiktiga beslut.

Föreningen finner det angeläget att ädelmetallbranschen principiellt blir

likställd med övriga konstindustriella branscher och att en fortsatt utveck­

ling inom branschen bör sikta på ett tillfredsställande av konsumenternas

krav på en god vara, framställd under sådana betingelser att den får lägsta

möjliga pris.

Ädelmetallernas relativa värde har successivt minskat. Samtidigt har den

materiella standardhöjningen och jämnare inkomstfördelningen skapat

större möjligheter för bredare konsumentgrupper att inköpa guld- och sil­

vervaror både i form av bruksföremål och prydnader. Det är angeläget att

ädelmetallvarorna kan nå ut till en vidare allmänhet, eftersom de represen­

tera en kvalitativt sett högtstående vara.

Det vore därför önskvärt att förhållanden, som nu fördyrar produkten,

såsom kontrollstämplingsförfarandet, lyxskatten och guldransoneringen —

vilken senare försvårar en rationell serieproduktion — kunde utredas i av­

sikt att klargöra vilka förbilligande åtgärder som för framtiden kan genom­

föras. Slöjdföreningen finner det särskilt värt att utreda möjligheten av

den obligatoriska kontrollstämplingens borttagande, så att i stället för stat­

lig kontroll ansvaret för halt etc. kan läggas på tillverkaren, varigenom

kontrollfrågan blir en förtroendesak mellan allmänheten och tillverkarna.

Vid bedömandet av denna fråga önskar Slöjdföreningen särskilt påpeka att

24

Statens sakrevision

ifrågasätter om icke kontrollstämplingen på en del

platser i landsorten med mycket låg stämplingsfrekvens utan större olägen­

het kunde överföras till närliggande orter. Särskilt pekas härvidlag på de

orter där uppbörden av kontrollavgifter icke täcker kontrollstämplingsför-

rättarens arvode.

Svenska metallindustriarbetareförbundet

föreslår, att importerade ädelme-

tallarbeten skall förses med stämpeln »Imp.» för att den köpande allmän­

heten skall kunna skilja på arbeten av inhemsk och utländsk tillverkning.

1 motsvarande syfte framhåller

Svenska slöjdföreningen

angelägenheten av

att inhemska och utländska arbeten genom kontrollstämplingen särskiljes

tydligare än för närvarande, då ursprunget endast angives genom att kon­

trollstämpeln för Inhemska arbeten är utförd i hjärtformig sköld och för ut­

ländska i oval.

Departementschefen. De gällande kontrollbestämmelserna omfattar med

vissa undantag arbeten i guld-, silver- och platinalegeringar där ädelmetal­

len ingår på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning

eller försilvring. Från bestämmelserna undantages helt vissa för tekniska

eller praktiska ändamål avsedda artiklar, ädelmetallarbeten som tillverkas

för export samt mynt och medaljer som tillverkas vid mynt- och justerings-

verket.

Den offentliga kontrollens väsentliga syfte är att garantera upprätthål­

landet av de stadgade kraven på minimihalt av ädelmetall och de centrala

momenten i denna innefattar probering av finhalt samt åsättandet av den

offentliga kontrollstämpeln. Kontrollen omfattar såväl här i landet till­

verkade som importerade arbeten. Kontrollstämplingsplikt föreligger i frå­

ga om inom landet tillverkade ädelmetallarbeten så snart vikten uppgår till

1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten och 5 gram och

däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock icke att få smärre

arbeten kontrollstämplade. Kontrollstämplingen av importerade arbeten är

obligatorisk oavsett vikten. Till de nu berörda huvudreglerna ansluter sig

bestämmelser om förbud mot försäljning av icke kontrollstämplade arbeten.

Undantag från bestämmelserna medges såtillvida att import och försälj-

ning av icke kontrollerade varor får ske i vissa fall. Här må endast nämnas

att såväl import som försäljning får ske utan kontroll då fråga är om bl. a.

i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer samt föremål av an­

tikvariskt värde.

Beträffande kontrollstämplingens utförande må erinras om att kontroll-

stämpling sker såväl vid mynt- och justeringsverket i Stockholm som i

landsorten. Probering av finhalten företas däremot endast vid mynt- och

justeringsverket. Arbeten, som inlämnas för kontroll i landsorten, stämp­

las och återställes innan proberingen ägt rum. Det är sålunda här fråga om

en efterhandskontroll av finhalten. Kontrollstämplingsorterna i landsorten

bestämmes av vederbörande länsstyrelse medan stämplingsförrättarna ut­

ses av mynt- och justeringsverket efter länsstyrelsens hörande. Antalet

kontrollstämplingsorter är nu 123.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Kungl. Maj. ts proposition nr ⁷ år 1956

25

Enligt utredningens förslag bör den allmänna ordningen för kontroll-

stämplingen bibehållas i huvudsak i nuvarande utformning. Den ändringen

föreslås dock att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten

höjes från 5 till 10 gram samt att importerade arbeten i sådant hänseende

likställes med inhemska arbeten. Om importör icke begär konlrollstämpling

av småarbeten bör dessa vid införseln likväl kontrolleras med avseende på

halten.

Utredningen berör inledningsvis de allmänna skälen för bibehållande av

en offentlig kontroll i avseende å ädelmetallarbeten. Härvid anföres bland

annat att allmänheten icke har möjlighet att själv bedöma varornas kvali­

tet, och att ädelmetallföremål — till skillnad från exempelvis pärlor och

ädelstenar — spelar en framträdande roll på varumarknaden och har in­

tresse för snart sagt varje medborgare. Beträffande ädelmetallarbeten före­

ligger vidare, erinras det, betydande risker för brottslig verksamhet. Även

kultur- och traditionssynpunkter anföres i detta sammanhang.

Beträffande kontrollens allmänna omfattning och utförande har utred­

ningen närmare diskuterat möjligheterna att dels undantaga småarbeten

från kontrollstämpling, dels undvika efterhandsprövning av finhalten be­

träffande sådana arbeten som inlämnas i landsorten.

I förstnämnda hänseende har utredningen framhållit att enbart en höj­

ning av viktgränsen för den obligatoriska stämplingen med bibehållande

av möjligheten till frivillig stämpling av småarbeten icke skulle leda till

mer betydande förenklingar i praktiken. Härför skulle erfordras förbud

mot stämpling av småarbeten. Utredningen har emellertid ansett att till­

räcklig anledning icke föreligger för att införa ett sådant förbud och att det

särskilda värde som ädelmetallföremål får genom kontrollstämplingen icke

bör förmenas köparna av dessa mindre föremål.

I förevarande sammanhang upplyses att de särskilda sakkunniga, som bi­

trätt utredningen, uttalat att viktgränsen för småarbeten icke borde sättas

högre än ett halvt gram för guld och fem gram för silver, om förbud mot

stämpling av småarbeten skulle införas.

Det förut berörda problemet rörande efterhandsprövningen av finhalten

anser utredningen mera vara av principiell än praktisk natur, eftersom

kontrollsystemets viktigaste effekt är av preventiv art. I sådant hänseende

synes det enligt utredningen fylla alla rimliga krav. Dessutom påpekas att

det skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter att vidtaga sådana

åtgärder att systemet med efterhandskontroll undanröjes. Å ena sidan an­

ses olägenheter för de berörda näringsidkarna uppkomma om kontroll­

stämplingen centraliserades till mynt- och justeringsverket, och å den and­

ra anses det knappast möjligt att erhålla tillräckligt kompetent personal

i landsorten för att icke blott kontrollstämplingen utan även proberingen

av finhalten skulle kunna ombesörjas där.

Utredningsmannens förslag i vad avser de allmänna riktlinjerna för den

offentliga kontrollen bar tillstyrkts av det stora flertalet remissinstanser.

Bland de tillstyrkande remissmyndigheterna har statens priskontrollnämnd

26

dock gjort vissa uttalanden om kontrollstämplingens inverkan på prissätt­

ningen av ädelmetallvaror. Nämnden anmärker att kontrollstämplingen

otvivelaktigt skapar en goodwill för ädelmetallvarorna som i vissa fall —

särskilt beträffande smärre silvervaror — sannolikt möjliggör uttagande av

högre priser än som med hänsyn till varornas faktiska värde kan anses vara

rimligt. Nämnden har emellertid ej i och för sig funnit anledning till erinran

mot utredningens förslag.

Svenska slöjdföreningen har ansett önskvärt, att den obligatoriska kon­

trollstämplingen av ädelmetallvaror avskaffas och föreslår utredning av

denna fråga. Föreningen betonar särskilt önskvärdheten av skapandet av

en pris- och kvalitetskonkurrens på lika villkor mellan olika konsthantverks­

produkter och anser kontrollstämpling utgöra ett hinder härvidlag. Statens

organisationsnämnd yrkar att offentlig kontrollstämpling och probering av

inom landet tillverkade silvervaror avskaffas. Nämnden pekar på att silver

i och för sig har relativt ringa värde och att metallvärdet i silverföremål en­

dast utgör en mindre del av priset. Ett avskaffande av kontrollen beträf­

fande silvervaror skulle vidare bland annat möjliggöra en betydande in­

skränkning av kontrollpersonalen och underlätta en rationalisering av mynt-

och justeringsverkets organisation.

Kontrollstämplingen av ädelmetallvaror har gammal hävd i vårt land. I

likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser kan

jag icke finna, att sådana skäl framkommit att den offentliga kontrollen

bör avskaffas. Det är visserligen uppenbart, att också nackdelar är förbund­

na med den offentliga stämplingen. Såsom i ett par remissyttranden påpe­

kats torde konkurrensen mellan konsthantverksprodukter av ädelmetall

respektive av annat material i viss mån hämmas genom det särskilda good­

willvärde som kommit att knytas till stämpeln. Stämplingen kan också an­

tagas skapa möjligheter att uttaga högre priser än eljest skulle kunna ske.

Allt fortfarande får ädelmetallvarorna emellertid anses inta en sådan sär­

ställning i förhållande till andra jämförliga artiklar, att en särskild reglering

av tillverkning och försäljning av dessa är påkallad. Icke minst bör i detta

sammanhang beaktas, att riskerna för brottsliga förfaranden är särskilt

stora beträffande ädelmetallvaror.

De nu anförda allmänna skälen för den offentliga kontrollens bibehål­

lande gör sig givetvis främst gällande i avseende på arbeten med ett icke

allttör obetydligt ädelmetallvärde. Beträffande smärre arbeten, speciellt

smärre silverarbeten, kan såsom också utredningsmannen framhållit viss

tvekan råda om värdet ur allmän synpunkt av kontrollstämplingen. De för­

delar som genom ett undantagande av småarbetena skulle uppnås, bl. a, en

viss personalbesparing, synes emellertid icke vara av den betydelse att kon­

trollstämplingen av småarbeten bör avskaffas.

I vad avser kontrollstämplingspliktens omfattning, finner jag i likhet med

utredningsmannen att en viss inskränkning i den obligatoriska stämplingen

av silverarbeten bör kunna vidtagas. Viktgränsen härvidlag torde emeller­

tid böra höjas något mer än som föreslagits av utredningsmannen, lämpli­

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr 7 år 1956

III. Minimihalter

Gällande ordning. För tillverkning av ädelmetallarbeten gäller beträffande

arbetenas halt följande. Guldarbeten ma icke tillverkas i legering innehål­

lande mindre än 18 karat guld, motsvarande med visst remedium 760 tusen­

delar fint guld. För silver och platinaarbeten har fastställts minimihalter å

830 respektive 950 tusendelar. Till dessa regler ansluter sig stadganden om

förbud mot import och försäljning av ädelmetallarbeten innehållande mind­

re mängd fin metall än som motsvarar nyss angivna minimihalter. Från

dessa förbud medgives dock vissa undantag. Undantagen från importförbu­

det har redovisats i föregående avsnitt. Från försäljningsförbudet gäller del

undantaget att arbete, som blivit taget i mät eller tillhör konkursbo eller

dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, må försäljas under

hand eller på auktion. Dessutom äger mynt- och justeringsverket att även i

andra fall, då särskilda skäl föreligger, efter ansökan medgiva försäljning av

sådant arbete. Slutligen må bl. a. ädelmetallarbete, som är av antikvariskt

värde, hållas till salu utan avseende å finhalten.

Utöver vad nu sagts är att beakta den särskilda reglering, avsedd att be­

gränsa åtgången av guld till guldsmedsändamål, som på senare år genom­

förts av riksbanken. Denna reglering övervakas sedan slutet av 1954 av en

särskild för ändamålet bildad ekonomisk förening, Guldcentralen. Sedan

den 1 mars 1951 gäller för att erhålla guld från Guldcentralen i huvudsak

följande bestämmelser. Släta ringar av guld med större finhalt än 18 karat

eller med en vikt för herringar överstigande 5 gram och för damringar 4

gram får icke tillverkas eller försäljas. För tillverkning av andra guldsmeds-

varor än släta ringar gäller att arbetena icke får ha högre finhalt än 18

karat, ej heller en vikt överstigande 15 gram. Guld för tillverkning av släta

ringar tilldelas guldsmederna till en mängd motsvarande det antal ringar

vederbörande tillverkade 1946. Tilläggstilldelning kan förekomma i vissa

fall. Tilldelningen av guld för andra arbeten uppgår för närvarande i regel

till 50

%

av en på inköpen 1946 beräknad grundkvantitet. För guldsmeder,

som startat egen rörelse efter 1946, gäller särskilda bestämmelser. Arbe­

ten med högre finhalt eller större vikt än nu sagts må dock tillverkas under

förutsättning att arbetskostnaden obestridligt överstiger värdet av den i

varan ingående metallen. Vidare må försäljning ske av guldvaror med

högre finhalt än 18 karat och/eller vägande över 15 gram, vilka antingen

tillverkats i Sverige och förvärvats före den 1/1 1948 eller införts från

utlandet, i förekommande fall efter vederbörlig importlicens, före den 1/3

1951. Undantag kan även eljest meddelas, därest vägande skäl åberopas.

Flertalet guldsmeder inköper sitt guld från grossister eller affinerings-

fabriker och föreningens försäljning sker följaktligen i huvudsak till sådana.

Endast ett begränsat antal tillverkare av guldsmedsvaror verkställer inköpen

direkt från föreningen.

Guldsmed som erhåller guld direkt eller indirekt från föreningen är oför­

30

Kungl. Maj. ts proposition nr

7

år 1956

Det enda skäl som numera kan anföras för att bibehålla 760/1000 i stället

för att införa 750/1000 är att den något högre haltsiffran verkar hindrande

mot import och sålunda bereder den svenska guldsmedsnäringen visst skydd

mot utländsk konkurrens. Någon anledning att på detta sätt hindra import

av fullgoda utländska guldvaror synes dock knappast föreligga och den kon­

kurrens som på lika villkor uppkomme, därest 18 karatshalten bestämdes

till gängse internationella 750/1000, skulle väl kunna sägas vara sund och

vara till fördel för allmänheten. Den kan tänkas inverka fördelaktigt på

såväl arbetenas konstnärlighet som deras pris.

Frågan om att tillåta tillverkning och försäljning även av arbeten i

14 ka­

rats guld

behandlades även i samband med tillkomsten av 1912 års lagstift­

ning. Utredningen erinrar härvidlag om ett uttalande som då gjordes av

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening. Föreningens uttalande samman­

fattas i huvudsak på följande sätt.

En nedsättning av den gällande lägsta tillåtna guld- och silverhalten skul­

le icke vara till något gagn vare sig för tillverkaren, industrien eller allmän­

heten. Ett medgivande av att minderhaltiga arbeten skulle inom riket få till­

verkas, dit införas och hållas till salu skulle otvivelaktigt omintetgöra allt

yrkesmässigt utövande av guld- och silverindustrien. I stället för konstnär­

liga produkter skulle det billiga materialet skapa en massproduktion av fa­

briksarbeten, visserligen billigare än de fullhaltiga varorna men i avsaknad

av deras såväl ideella som praktiska värde. Därjämte skulle de utländska fa­

brikaten med deras större omsättningsområden och därav följande större

konkurrensförmåga helt och hållet överflygla den svenska marknaden och

hämma, för att icke säga rent av förinta den svenska guld- och silverindu­

strien, som dock f. n. sysselsatte tusentals personer. Skulle därjämte de min­

derhaltiga arbetena förses med en särskild stämpel, skulle en sådan stäm­

pel, ehuru visserligen icke varande en statens kontrollstämpel, dock för den

stora allmänheten te sig såsom en sådan, varigenom utan tvivel svek och

bedrägerier på många håll skulle kunna utföras och en förut aktad näring

sålunda demoraliseras.

1 detta sammanhang redovisar utredningen en av 1909 års sakkunniga

verkställd undersökning, som visade att man inom guldsmedsbranschen all­

mänt motsatte sig en sänkning av minimihalten för guldarbeten.

1909 års sakkunniga kom även till den uppfattningen, att det knappast

skulle vara till gagn för den svenska guld- och silverindustriens utveckling

att nedsätta minimihalterna. En sådan åtgärd syntes de sakkunniga ej hel­

ler vara påkallad av något annat intresse, som i förevarande sammanhang

borde beaktas.

Utredningen framhåller, att förhållandena nu icke är fullt likartade med

dem vid tiden för tillkomsten av 1912 års förordning. Det starka betonan­

det av behovet av skydd för näringen gentemot utländsk konkurrens är nu­

mera mindre framträdande. Ett skydd för branschen mot utländsk mass­

produktion av billiga underhaltiga fabriksarbeten torde dock fortfaran­

de vara önskvärd. Det skulle vidare enligt utredningen knappast vara till

gagn för näringens utveckling att nedsätta minimihalterna. Utredningen an­

för bland annat följande.

32

kännbara, eftersom fråga ej är om en markant kvalitetssänkning, övervä­

gande skäl synes emellertid tala för att man ej här i landet sänker minimi-

halten så att den blir lägre än den som gäller i något av våra nordiska grann­

länder. Ändring av minimihalten 830/1 000 för silver föreslås sålunda ej.

Vad slutligen beträffar

platina

torde enligt utredningen anledning ej före­

ligga att ändra den gällande minimihalten 950/1 000, vilken allmänt tilläm­

pas även i utlandet.

Frågan om omfattningen av undantag från kraven på minimihalt beröres

i utredningen endast såvitt den sammanhänger med pantsättning och auk-

tionsförsäljning av minderhaltiga ädelmetallarbeten, eller sådana, som icke

blivit i vederbörlig ordning kontrollerade. Utgångspunkten för övervägan­

dena är en till Kungl. Maj:t 1951 överlämnad framställning av Stockholms

stadsfullmäktige med begäran om översyn av författningarna angående kon­

trollen å ädelmetallvaror. Stadsfullmäktiges framställning hade föranletts

av ett tjänstememorial från auktionsverket i Stockholm. I utredningen åter­

gives memorialets innehåll i huvudsak såsom följer.

Mot det skydd för juvelerarnas yrkesgrupp mot utländsk konkurrens som

genom försäljningsförbudet för minderhaltiga arbeten åstadkommits, vore,

säger auktionsverket, ingenting att erinra, dock under förutsättning att all­

mänhetens berättigade intresse att fritt kunna förfoga över legitimt förvär­

vad egendom icke därigenom åsidosattes. Det syntes i detta hänseende icke

godtagbart att undantagsbestämmelsen rörande arbete med antikvariskt vär­

de till sin innebörd begränsats så snävt som nu vore fallet. Någon åldersbe-

stämning svarande mot begreppet antik funnes i detta sammanhang icke

given.------------ I kontrollförordningen beaktades ej konstnärligt värde. Icke

antika guld- och silverarbeten kunde vara utförda med en konstskicklighet

som gjorde att bristen på finhalt saknade praktisk betydelse vid en bedöm­

ning av föremålets värde. Det vore vidare icke ovanligt att halten vore av

underordnad betydelse emedan föremålets värde huvudsakligen represen­

terades av ädla stenar eller äkta pärlor. Om sådana arbeten som nu nämnts

nedskrotades, uppkomme otillbörlig värdeförstöring.

De undantagsbestämmelser som vore knutna icke till arbetets art utan till

säljarens status (konkursbo, dödsbo etc.) syntes vidare auktionsverket otill­

fredsställande. De priser som underhaltiga arbeten i dessa fall i allmänhet

betingade skilde sig oväsentligt från priserna på fullhaltiga arbeten. Detta

tydde på att köparna i många fall antingen icke hade klart för sig att de

saknade möjlighet att i sin tur avyttra det köpta eller också räknade med

illegal återförsäljning. Det vore icke tilltalande att den som på fullt legitimt

sätt fått sådana föremål i sin ägo skulle vara förhindrad att avyttra dem i

ett nödläge. Något lagligt hinder mot att såsom pant mottaga underhaltiga

arbeten syntes ej föreligga och möjligheten till pantsättning syntes innebära

en fördel, emedan de pantsatta föremålen i flertalet fall torde återlösas av

låntagaren. Viss oklarhet rådde emellertid rörande rätten att å auktion sälja

underhaltigt arbete som utgjorde pant för förfallet lån.------------

Auktionsverket ifrågasatte i första hand huruvida icke försälj ningsför­

budet kunde helt utgå ur kontrollförordningen, eventuellt i samband med

effektiviserad importkontroll. Därest den kommersiella importen av under­

haltiga arbeten effektivt stängdes, borde det ej innebära större olägenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1950

34

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1956

legeringstvånget helt slopas, varjämte kontrollstämplingen borde utvidgas

att omfatta de nya tillåtna legeringsgrupperna.

Med anledning av handelskammarens yttrande påpekade auktionsverket

att frågan icke kunde lösas genom en sänkning av kravet på minimihalter

med mindre bestämmelserna om finhalt modifierades därhän att de bringa­

des i överensstämmelse med kontrollbestämmelserna i övriga länder, från

vilka en import ägt rum eller väntades framdeles ifrågakomma.

Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att det nuvaran­

de kontrollsystemet skall bibehållas och att någon väsentlig sänkning av mi-

nimihalterna ej skall företagas. De förhållanden som berörts av auktions­

verket är enligt utredningen av den speciella natur att de icke i och för sig

motiverar ett annat ståndpunktstagande i de grundläggande frågorna röran­

de kontrollen inom ädelmetallområdet. Möjligen skulle de kunnat påverka

bedömandet av frågan huruvida en sänkning av minimihalten för guldvaror

till 14 karat borde ske, men en sådan reform torde icke lösa de problem som

tagits upp av auktionsverket utan endast begränsa olägenheterna av det nu­

varande systemet i påtalade hänseenden. Utredningen anför vidare följan­

de.

Det är, såsom handelskammaren framhållit, uppenbart att kontrollsyste­

met ej medgiver eftergifter av mera allmän räckvidd för att tillgodose de

av auktionsverket framförda synpunkterna. Sålunda torde det ej vara möj­

ligt att öppna en väg för försäljning av underhaltiga utländska arbeten ge­

nom att tillåta fri försäljning av pantsatt gods. En analogisk tillämpning av

bestämmelserna i 1912 års kontrollförordning i fråga om utmätt gods torde

ej vara tillåten. Det skulle strida mot bestämmelsernas syfte.

Ej heller torde en allmängiltig regel böra givas om rätt att saluhålla un­

derhaltiga guld- och silverarbeten av större konstnärligt värde. En sådan

bestämmelse skulle, om den mera allmänt utnyttjades, låta de allmänna be­

stämmelserna om minimihalt komma att framstå såsom meningslösa. Att

uppehålla kravet på viss halt för icke konstnärliga arbeten men eftergiva

det beträffande de konstnärliga är knappast rimligt.

I övrigt påpekas, att det av auktionsverket berörda problemet, enligt under

utredningen inhämtade upplysningar, icke till sina verkningar är särskilt

omfattande. Mynt- och justeringsverket hade visserligen rätt att meddela

dispens från försäljningsförbudet men denna befogenhet hade utövats mycket

restriktivt och vanligtvis endast för 14 karats guldarbeten med högt konst­

närligt värde.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att auktionsverkets

framställning icke bör föranleda några ändringar i gällande bestämmelser.

För övrigt framhålles att minimihalten för guld enligt förslaget ändrats till

750 tusendelar och att en sådan åtgärd borde i någon mån tillgodose syftet

med framställningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag rörande minimihalter för ädelme-

tallvaror tillstyrkes eller lämnas utan erinran av mynt- och justeringsverket,

kommerskollegium, kontrollstyrelsen, priskontrollnämnden samt länsstyrel­

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Mynt- och justeringsverket

framhåller att den föreslagna nedsättningen

av guldhalten skulle medföra lättnader för verket vid kontrollen av berörda

arbeten.

Kontrollstyrelsen

finner de skäl som i betänkandet anföres för en

jämkning av minimihalten av guld bärande. Enligt styrelsens mening torde

det knappast föreligga anledning att räkna med sådan nedgång i infly­

tande försäljningsskatt genom en ökad privatimport av utländska guld­

varor, att man av denna anledning skulle avstå från den ifrågasatta jämk­

ningen.

Svenska slöjdföreningen

uttalar följande.

Svenska Slöjdföreningen finner det i princip önskvärt, att minimihalten

för guld kan jämkas från 760/1000 till 750/1000. Det är uppenbart att den

ökade import, som kan komma att föranledas av denna jämkning, å ena

sidan bör kunna innebära en stimulerande konkurrens för svenskt guld-

smide, å andra sidan kan öppna gränserna för en import av guldvaror på

kanske konstnärligt låg nivå. Slöjdföreningen förutsätter därför, att en

övergång till 750/1000 endast bör genomföras med garantier för att guld-

varubranschen på lämpligt sätt skyddas mot eventuella skadeverkningar, som

kan föranledas av rubbningar i den inhemska produktionen. Ett sådant

skydd skulle enligt Slöjdföreningens mening bland annat förutsätta

borttagande av guldransoneringen — innebärande bland annat att guld­

arbeten med högre vikter och halter kan framställas — vilket skulle möjlig­

göra utnyttjande av flera tekniska förfaranden och även vidga guldsinidets

konstnärliga möjligheter. En övergång till 750/1000 bör ske först sedan en

allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gör allmänheten bättre

rustad att välja konstnärligt fullgoda alster.

De remissinstanser, som uttalat sig för ett bibehållande av nu gällande

minimihalt för guldarbeten, har betonat att en sänkning av halten å 18 karats

guld i enlighet med utredningens förslag skulle medföra starkt menliga verk­

ningar för näringens utövare. Utländska tillverkare skulle gynnas på de

svenska näringsutövarnas bekostnad, då de senare är i hög grad missgyn­

nade särskilt genom nuvarande guldransonering i Sverige. I flera yttranden

understrykes att hela frågan om den svenska näringens skydd bör utredas

i ett sammanhang, under hänsynstagande till alla faktorer som inverkar på

dess konkurrensställning gentemot utlandet.

Guldsmedsbranschens leverantörförening

anmärker i detta sammanhang

att utredningen icke tillräckligt beaktat den inverkan dess förslag skulle få

på den svenska guldvarutillverkningen.

Utredningens argument för sänkning av halten äro alltför allmänt hållna

och de förmenta fördelarna alltför diskutabla för att tjäna som motiv för

en enligt föreningens uppfattning så genomgripande förändring. Utredningen

har ej ägnat någon som helst uppmärksamhet åt de svårigheter som en sänk­

ning av halten generellt måste medföra för vår inhemska tillverkning av

guldvaror och har följaktligen ej heller tagit tillbörlig hänsyn till de enligt

föreningens uppfattning allvarliga konsekvenser som en haltsänkning skulle

medföra för såväl de enskilda företagen som dess anställda. Detta problem

är emellertid av utomordentligt stor vikt, och föreningen anser det som en

påtaglig brist i utredningen, att denna fråga ej beaktats.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Under inga förhållanden anser föreningen denna fråga lämplig för be­

handling, så länge guldransoneringen beslår i vårt land. Genom denna

ransonering ha svenska tillverkare av guldvaror inga möjligheter att på lika

villkor konkurrera med utländska fabrikanter av massprodukter, vilka åt­

minstone ur konstnärlig och kvalitetssynpunkt icke kunna komma att vara

till fördel för allmänheten. Även om bibehållandet av halten vid 760/1 000

innebär ett visst skydd för de svenska tillverkarna av guldvaror — ett

frångående skulle utan tvekan inom en snar framtid medföra arbetslöshet

inom inte minst den hantverksmässiga produktionen i vårt land — så är

det dock allmänhetens förtroende för svenska guldvaror, av hävd hållande

högre halt än utländska, som är av avgörande betydelse.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

instämmer i de syn­

punkter som anförts av Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund men

föreslår därutöver att hela frågan om finhalten å guldarbeten, däri inräk­

nat guldransoneringen, upptages till ny och förutsättningslös utredning.

Motsvarande utredningskrav framföres också av

Sveriges industriförbund,

som åberopar yttrandet av

Sveriges järn- och mctallmanufakturförening.

Föreningen gör följande uttalande.

Den nu gällande minimihalten innebär otvivelaktigt ett visst skydd för

den svenska tillverkningen mot utländsk konkurrens. Utredningen har dock

avstått från att klarlägga hur stort detta skydd är. Först sedan denna fråga

blivit utredd och man därjämte klarlagt behovet av skydd, är det enligt

föreningens uppfattning möjligt att uttala sig om förutsättningar föreligga

att ändra minimihalten. Föreningen ansluter sig till den uppfattningen att

ett skydd för den svenska industrin i princip i första hand bör utgå i form

av tullar och ej i form av kvantitativa eller kvalitativa restriktioner.

Med hänvisning till ovanstående får föreningen hemställa att minimihal­

ten bibehålies vid 760/1 000, i avvaktan på utredning av vad detta skydd

innebär samt att skyddet inräknas i tullsatsen innan minimihalten ändras.

Sveriges grossistförbund

betonar, att förevarande spörsmål kan mera in­

gående bedömas endast i samband med frågan om upphävandet av den för

branschen mycket besvärande guldransoneringen och den svenska tillverk­

ningens lullskyddsproblem.

Stockholms handelskammare

förordar såsom förut nämnts en sänkning

av minimihalten för guldvaror till 585/1 000. Handelskammaren erinrar in­

ledningsvis om sitt förut refererade yttrande över en framställning från

auktionsverket i Stockholm om revision av kontrollstämpelbestämmelserna.

Handelskammaren hade däri bl. a. hävdat, att erforderliga lättnader i all­

mänhetens möjligheter att förfoga över legitimt förvärvade ädelmetallar-

beten bäst skulle åstadkommas genom en sänkning av kravet på finhalt

och att det primära syftet med kontrollförordningarna uppnåddes så länge

som varorna genom myndigheternas försorg försåges med offentlig stämpel

angivande varans finhalt. Handelskammaren uttalar att den — trots vad

utredningen nu anfört i frågan —- icke blivit övertygad om att en sänk­

ning av lägsta tillåtna halt skulle vara skadlig eller olämplig. Handelskam­

maren anför.

Ett ädelmetallföremåls ekonomiska värde hänför sig ofta till stor del till

det på varan nedlagda arbetet; i fråga om hantverksmässigt gjorda varor

40

Stockholms handelskammare

anför beträffande sänkning av silverhalten

samma skäl som förut refererats i fråga om guldhalten.

I vad avser det tidigare berörda, av auktionsverket i Stockholm framför­

da önskemålet om åtgärder för att legalisera auktionsförsäljning av under­

haltiga pantsatta ädelmetallarbeten förklarar sig

överståthållarämbetet

de­

la uppfattningen att det icke är möjligt att, utan ett äventyrande av syftet

med kontrollförfarandet, mera generellt friställa auktionshandeln med

pantsatta föremål av här avsett slag. Däremot synes enligt ämbetet icke

några vägande invändningar kunna göras mot att mynt- och justerings-

verkets dispensrätt kommer till användning i detta sammanhang. I den

mån så sker bibehålies möjlighet för offentlig myndighet att hålla i sin

hand omfattningen av ifrågavarande försäljning och vid tendenser till miss­

bruk begränsa eller vägra dispens. Efter samråd med direktören för auk­

tionsverket i Stockholm förordar överståthållarämbetet sålunda att pant-

låneföretag skall kunna i skälig omfattning beviljas dispens från försälj-

ningsförbudet vid förslagsvis ett tillfälle årligen efter ansökan som skall

ingivas inom viss av myntverket föreskriven tid före auktionen och inne­

fatta specifikation av föremålen.

Departementschefen. Enligt gällande författningsbestämmelser får, med

vissa undantag, guldarbeten icke tillverkas, införas eller försäljas därest

icke metallegeringen innehåller lägst 18 karat eller 760 tusendelar fint guld.

Motsvarande minimihalter för platina- och silverarbeten är 950 respektive

830 tusendelar fin metall.

Utredningsmannens förslag innebär med avseende å guldarbeten endast

den ändringen i gällande ordning att den föreskrivna halten för 18 karats

guld jämkas från 760 till 750 tusendelar. Härvidlag erinras om att den inter­

nationellt gängse halten å 18 karats guld är 750 tusendelar fin metall. Någon

anledning att genom bibehållandet av den högre minimihalten hindra im­

port av fullgoda utländska varor synes enligt utredningen icke föreligga.

Under utredningsarbetet har också diskuterats frågan om en sänkning

av minimihalten för guldarbeten till 14 karat, motsvarande 585 tusendelar

fin metall. Tillräckliga skäl för en sådan sänkning har emellertid icke an­

setts föreligga. Bibehållandet av en hög finhalt är enligt utredningen ett in­

tresse såväl för guldsmedsnäringen som för allmänheten. Om en lägre halt

skulle medgivas skulle priskonkurrensen framtvinga en generell kvalitets­

sänkning ned till minimihalten. En ökande försäljning av låghaltiga varor

skulle också gynna en utveckling mot mer fabriksmässig och massbetonad

framställning och den konstnärliga produktionen skulle bli lidande.

Bland remissinstanserna har endast Stockholms handelskammare uttalat

sig för en sänkning av minimihalten för guldvaror till 14 karat. I övriga

yttranden har utredningens ståndpunkt i denna del godtagits. Vad däremot

beträffar frågan om jämkning av halten å 18 karats guld har utrednings­

förslaget avstyrkts av flertalet remissinstanser, däribland samtliga organi­

sationer som företräder guldsmedsnäringen. Nämnda organisationer har

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1956

41

främst understrukit, att den svenska guldsmedsnäringen skulle bli utsatt

för en övermäktig konkurrens från utländsk massproduktion om den före­

slagna ändringen genomfördes. Härvid har också pekats bl. a. på den häm­

mande inverkan som guldransoneringen har på den svenska guldsmedsnä-

ringens konkurrenskraft. I några yttranden har framhållits att hela fragan

om den

svenska

guldsmedsnäringens skydd bör utredas i ett sammanhang

innan gällande minimihalt ändras.

I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser kan jag

icke finna att några väsentliga skäl föreligger för en sänkning av den för

guldarbeten gällande minimihalten från 18 till 14 karat. Däremot synes fin­

halten för 18 karats guld böra jämkas från 760 tusendelar till 750 tusende­

lar fin metall. Ur kvalitetssynpunkt torde en sådan mindre jämkning icke

vara av nämnvärd betydelse. Med anledning av vad som från de berörda

näringsidkarna uttalats om behovet av skydd mot utländsk konkurrens vill

jag framhålla, att det icke synes böra komma i fråga att bibehålla den gäl­

lande regeln enbart av dylika skäl. Med de förevarande kontrollbestämmel­

serna har avsetts att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande

allmänheten. Frågan i vilken mån den svenska guldsmedsnäringen kan vara

i behov av skydd mot utländsk konkurrens torde sålunda få prövas på sam­

ma sätt som sker beträffande andra varor, alltså i samband med tullskyd­

dets avvägning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att guldsmedsnä­

ringens tullskyddsfråga kommer att upptagas till bedömning i samband

med behandlingen av det förslag till ny tulltaxa som 1952 års tulltaxekom-

mitté väntas framlägga inom en nära framtid.

I avseende på silverarbeten har utredningen icke ansett sig böra föreslå

någon ändring av gällande minimihalt, 830 tusendelar fin metall. Utred­

ningen anmärker emellertid att större betänkligheter i och för sig icke gör

sig gällande mot en mindre sänkning av minimihalten, då kvaliteten icke

nämnvärt kan påverkas därigenom. Av utredningen framgår, att den i Dan­

mark stadgade minimihalten är 826 tusendelar, i Finland 813, i Norge 830,

i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800 samt i England 925

tusendelar fin metall. Minimihalten i Belgien och Holland är 835 respektive

833 tusendelar.

Flertalet remissinstanser har i förevarande avseende godtagit utredning­

ens ståndpunkt. Överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare

har dock förordat en sänkning av minimihalten till 800 tusendelar.

Såsom framgår av utredningen föreligger icke beträffande silverarbeten

någon internationellt godtagen minimihalt. En sänkning av minimihalten

till 800 tusendelar skulle innebära att vi godtog en lägre gräns än något av

våra grannländer tillämpar. Med hänsyn härtill och då den i vårt land hit­

tills gällande minimihalten icke torde innebära något egentligt hinder för

införseln av utländska silverarbeten finner jag i likhet med utredningsman­

nen cn ändring härvidlag icke påkallad.

Beträffande platinaarbeten har varken från utredningens eller remissor­

ganens sida ifrågasatts någon ändring av gällande minimihalt å 950 tusen­

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år t956

delar fin metall. Icke heller enligt min mening föreligger anledning till änd­

ring härvidlag.

I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda, att minimihalten för

guldarbeten bibehålies vid 18 karat men att halten för 18 karats guld jäm­

kas till 750 tusendelar fin metall. Beträffande silverarbeten och platinaar­

beten föreslås ingen ändring av minimihalten.

Såsom förut berörts gäller med vissa undantag förbud mot såväl försälj-

ning som import av icke fullhaltiga ädelmetallvaror. Från importförbudet

medgives undantag da fråga är om gavor in. m. samt föremål som inköpts

pa resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans familjs person-

liga biuk eller som är att hänföra till flyttsaker. Dessutom må utan kon­

troll införas bl. a. föremål av antikvariskt värde. Föremål av antikvariskt

värde undantages även från försälj ningsförbudet. Utan hinder av kontroll­

bestämmelserna må vidare föremål som blivit tagna i mät eller tillhör kon­

kursbo eller dödsbo, utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, för­

säljas under hand eller på auktion. Slutligen äger mynt- och justeringsverket

att även i andra fall medgiva försäljning då särskilda skäl föreligger.

Utredningen har i förevarande sammanhang haft att taga ställning till

vissa spörsmål, som tidigare aktualiserats genom en framställning från

auktionsverket i Stockholm. I nämnda framställning hade auktionsverket

hävdat, att den gällande regleringen på ädelmetallområdet alltför mycket

begränsade allmänhetens möjligheter att bl. a. genom pantbelåning förfoga

över legitimt förvärvade arbeten, som icke uppfyller de stadgade kraven på

finhalt. Auktionsverket hade i första hand föreslagit att försälj ningsförbu­

det slopades, i andra hand att undantagen från förbudet väsentligt vidga­

des. Stockholms handelskammare hade i yttrande över dessa förslag utta­

lat, att en mer betydande lättnad i de berörda hänseendena kunde uppnås

endast om kraven på ädelmetallarbetenas finhalt sänktes.

Utredningsmannen har icke funnit det möjligt att inom ramen för det

gällande kontrollsystemet medgiva någon uppmjukning av försälj ningsför­

budet. Utredningsförslaget innebär sålunda att förbudet bibehålies i nuva­

rande utformning.

Överståthållarämbetet förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning

i vad avser vidgning av de generella undantagen från försäljningsförbudet.

Ämbetet anser emellertid att några vägande invändningar icke synes kun­

na göras mot att mynt- och justeringsverket i viss omfattning beviljar pant-

låneföretag dispens från förbudet.

Det torde icke kunna bestridas, att allmänhetens möjligheter att förfoga

över icke fullhaltiga men på legitimt sätt förvärvade ädelmetallföremål i

vissa fall kan te sig alltför begränsade. Såsom av det föregående framgått

Jag icke funnit mig böra förorda annan ändring av gällande minimi-

halter än att halten för 18 karats guld jämkas till 750 tusendelar fin metall.

Departementsförslaget innebär sålunda på denna punkt icke någon mer

betydande lättnad i förevarande hänseende. Att lösa problemet genom att

helt slopa försäljningsförbudet eller väsentligen vidga undantagen från det­

⁴²

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

44

I regel tillgår fullmaktsstämplingen så att tillverkaren på begäran av be­

ställaren anbringar beställarens namnstämpel på arbetet, varefter kontroll-

sf.ä™Pli.ng begäres. Frågan kompliceras emellertid i de fall, då tillverkaren

förfärdigar arbeten på lager. Han får då sätta sin namnstämpel på sådana

lagersaker för att få kontrollstämpling utförd. När varorna sedermera säl-

jas till affärsinnehavare, ha dessa måhända intresse av att ha sina egna

namnstämplar på arbetena. Det har då hänt att man låtit överstämpla till­

verkarens namnstämpel med affärsinnehavarens.

Metoden med fullmaktsstämplingen uppkom som en följd av att guldsme­

derna i allt större utsträckning upphörde att själva tillverka sina varor och

i stället inköpte dem från företag med fabriksmässig tillverkning. För en

försäljare var detta en förman. Till det reklamvärde som var förenat med

den egna namnstämpeln kom att denna gav varan sken av att ha tillverkats

av säljaren. Mot fördelarna härav svarade skyldigheten att stå i ansvar för

varans halt, d. v. s. bära risken för att varan på grund av möjligen förekom­

mande anmärkning måste sönderslås.

Frågan om namnstämpelns innebörd har 1951 varit uppe till behandling i

ett rättsfall i högsta domstolen (NJA 1951 s. 620). I nämnda fall hade en

juvelerare utan tillverkarens medgivande utplånat dennes namnstämpel på

ett silverarbete och ditsatt sin egen samt därefter utställt arbetet till salu.

Ansvar yrkades å juveleraren jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen för brukande

av osann urkund. Juveleraren frikändes i samtliga instanser. Domstolarna

fann att namnstämpeln icke kunde hänföras till bevismärke eller annan

urkund, som avses i nämnda lagrum. Högsta domstolen — där riksåklagaren

framhöll att juveleraren i allt fall bort fällas till ansvar enligt kontrollför­

ordningens straffbestämmelser — anförde bl. a. att namnstämpeln enligt för­

ordningen icke utgjorde bevis om vem, som vore tillverkare, utan innefattade

ett åtagande av ansvar för arbetets halt. Kontrollförordningens egentliga

syfte vore likaledes att åstadkomma garanti för halten. Med hänsyn härtill

kunde ett förfarande som innebar att en juvelerare utbytt en tillverkares

namnstämpel på ett kontrollstämplat arbete mot sin egen namnstämpel icke

anses omfattat av kontrollförordningens straffbestämmelser.

Tidigare framställningar rörande fullmaktsstämplingen. Fullmaktsstämp-

lingens innebörd har länge varit föremål för diskussion och yrkanden om

ändringar i gällande ordning har framställts i flera sammanhang.

Sålunda hemställde Svenska slöjdföreningen i skrivelse år 1929 till Kungl.

Maj :t om sådana åtgärder att en tillverkares namnstämpel kom i åtnjutande

av laga skydd och att sålunda ett utplånande av densamma och dess eventu­

ella ersättande med en annan persons eller firmas stämpel e. dyl., varigenom

allmänheten vilseleddes i avseende å vem som var tillverkare av varan, kom

att utgöra straffbar gärning. Slöjdföreningen påpekade att innehavet av

egna stämplar bidrog till att allmänheten fick den felaktiga uppfattningen

att butiksinnehavarna sålde egna tillverkningar. Stämplarna spelade inom

arande varugrupp stor roll för såväl allmänheten som samlaren och

forskaren. De var avsedda ej endast att styrka den metalliska halten utan

även, vilket syntes föreningen av större intresse, att bära tillverkarens, even­

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år 1956

46

ståndpunkten att tillverkarstämpeln var att jämställa med ett vanligt varu­

märke. Ej heller kunde verket godtaga den åsikten att stämpeln endast var

att betrakta som angivande vem som var ansvarig för arbetets behöriga

halt av ädel metall. Till de i kontrollförordningen omnämnda stämplarna

kunde i vissa fall läggas en konstnärssignatur, vilken torde kunna an­

bringas utan att bestämmelse därom infördes i förordningen. Något laga

skydd för en sådan signatur syntes knappast erforderligt, då ett utplånande

av signaturen torde medföra en minskning av varans värde. Det framhölls

slutligen, att fullmaktsstämplingen ur mynt- och justeringsverkets synpunkt

och för polismyndigheten utgjorde ett försvårande moment vid kontrollen.

I skrivelse 1951 till Kungl. Maj :t förklarade sig Guldsmedsbranschens

samarbetsnämnd (Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och Guld­

smedsbranschens leverantörförening) icke komma att göra några erinringar

mot borttagande av fullmaktsstämplingen. Sveriges juvelerare- och guld­

smedsförbund samt Guldsmedsbranschens leverantörförening anhöll där­

efter i skrivelse den 31/12 1951 till Kungl. Maj :t — under framhållande att

tillverkarens skydd blivit väsentligen undergrävt genom den av högsta dom­

stolen fastslagna tolkningen av namnstämpelns innebörd — att i kontroll-

lörordningen måtte införas föreskrift om att de hos mynt- och justerings-

verket inregistrerade namnstämplarna skulle utmärka tillverkarna samt att

brott mot sådan föreskrift skulle medföra straffansvar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t 1952 har Sveriges juvelerare- och guldsmeds­

förbund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Svenska slöjdföreningen,

Svenska museimannaföreningen, Konsthantverkarnas gille, Stockholms

guldsmedsmästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareför­

ening samt Skånes guldsmedsmästareförening, under uppgift att samman­

slutningarna utgjorde guldsmedsbranschens samtliga organisationer i Sverige

och riksorganisationer för Sveriges utövande konsthantverkare och musei­

män, anhållit om omedelbara åtgärder för sådana lagändringar att dels för­

bud införes mot fullmaktsstämpling och dels tillverkares namnstämpel kom­

mer i åtnjutande av laga skydd. I skrivelsen framhålles att genom högsta

domstolens berörda dom fastslagits att fullmaktsstämplingens existens ut­

gjorde ett hinder för att tillverkarens namnstämpel skulle äga straffrättsligt

skydd. Genom denna dom hade sålunda bristerna i gällande lagstiftning bli­

vit uppenbara och risk förelåg för alltmer tilltagande missbruk.

I sitt förut berörda utlåtande över Svenska slöjdföreningens framställ­

ning angående förbud mot fullmaktsstämpling påpekade mynt- och juste-

ringsverket att försäljare ofta på importerade arbeten anbringade icke en­

dast sin namnstämpel utan även övriga i 1912 års förordning angivna

stämplar. Då detta förfaringssätt var till stort förfång för inhemska tillver­

kare borde enligt verkets mening förbjudas att på utländska arbeten an­

bringa för svenska arbeten föreskrivna stämplar. Försäljaren borde dock ha

rätt att även på importerade arbeten genom skarpstämpel anbringa sin

namnstämpel och därmed angiva att varan sålts av honom. På importerat

utländskt arbete skulle alltså av svenska stämplar endast få förekomma

kontrollstämpel samt försäljarens namnstämpel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

vara underhaltigt, bör ansvar därför icke kunna åläggas försäljaren, såvida

han icke samtidigt är tillverkare eller importör.

Att en försäljarstämpel skulle kunna användas såsom substitut för en till-

verkarstämpel är därför i princip oriktigt.

Tillverkarstämpelns karaktär har genom fullmaktsstämplingen förändrats

på ett sätt som icke kan anses tillfredsställande. Fullmaktsstämplingens be­

tydelse härvidlag belyses av högsta domstolens förut berörda dom. Har man

ett kontrollsystem, som innebär statlig garanti gentemot allmänheten, bör

detta system också vara sådant att allmänheten kan lita på att stämplarna

äro riktiga. En ansvarsstämpel bör sålunda icke kunna borttagas eller för­

ändras utan påföljd.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till de konst­

historiska synpunkter som blivit anförda anser utredningen, att förbud bör

meddelas mot fullmaktsstämpling. Härigenom skulle väl den svenska lag­

stiftningen komma att avvika från den danska och norska, men utredning­

en framhåller att den svenska lagstiftningen överhuvudtaget på förevaran­

de område företer djupgående olikheter i förhållande till dessa.

Utredningen uttalar vidare att anledning icke synes föreligga att söka lösa

frågan om tillverkar- och försälj arstämplar i anslutning till varumärkesla­

gen. Man har nämligen — framhålles det — att anlägga från frågan om

varumärken avvikande synpunkter på kontrollförordningens stämplar och

det anses som en fördel att mynt- och justeringsverket är registreringsmyn-

dighet i fråga om hela det komplex som har med kontrollstämpling och an-

svarsstämpling att göra.

Frågan om tillämpning av lagen om illojal konkurrens på ädelmetallar-

beten bör enligt utredningen bedömas ur de speciella synpunkter som avses

med denna lag.

Vad slutligen beträffar frågan om anbringande av konstnärssignatur utta­

lar utredningen att denna torde få lösas enligt bestämmelserna i lagen om

rätt till verk av bildande konst. Anledning synes ej föreligga att i kontroll­

förordningen införa bestämmelser om anbringande av sådan signatur eller

om utseendet av sådan signatur i annan mån än det erfordras för att skilja

den från ansvarsstämplar.

I avseende på straffsanktionerna på det nu berörda området uttalar ut­

redningen följande.

Ansvars- och haltstämplar torde böra ha karaktär av offentliga kontroll­

märken och sålunda falla under straffbestämmelserna i 12 kap. 7 och 9 §§

strafflagen. Dessa stämplar skola vara åsatta arbetet vid anbringandet av kon­

trollstämpeln och bliva sålunda offentligt bestyrkta genom kontrollstämpeln.

Högsta domstolens ståndpunktstagande i rättsfallet NJA 1951 s. 620 har i

första hand byggt på förhållandena vid fullmaktsstämplingen. Genom att så­

dan stämpling förbjudes kommer frågan i ett annat läge. Det vidare syfte

som stämplingen bör äga även med avseende på ansvarsstämplarna, nämli­

gen att de ingå som ett betydelsefullt led i hela den statliga kontrollverk­

samheten på förevarande område, torde böra komma till uttryck i kontroll­

förordningen. Att märka är emellertid att en förutsättning för straffbarhet

enligt nämnda lagrum i strafflagen är att åtgärden innebär fara i bevishän­

seende. Att en förfalskning av tillverkarstämpeln och haltstämpeln i regel

torde uppfylla detta rekvisit är tydligt. Samma är förhållandet med årsstäm-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år 1956

Enligt 16 § i den föreslagna förordningen om kontroll å ädelmetallarbe-

ten skall tillverkarstämpel vara godkänd av och inregistrerad hos mynt- och

justeringsverket. I samband härmed föreskrives i lagrummet, att stämpeln

ej får vara sådan att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket

inregistrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Motsvarande bestäm­

melser gälla redan nu enligt 8 § förordningen angående kontroll å guld-

och silverarbeten. Det kan emellertid icke uteslutas, att stämpel som nu av­

ses någon gång kan vara förväxlingsbar med annans tidigare registrerade

eller här i riket inarbetade varumärke för samma eller liknande slag av

varor, och att stämpelns användande till följd härav kan innefatta varu-

märkesintrång enligt 12 eller 13 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varu­

märken eller brott mot 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Departementschefen. De frågor som utredningen haft att taga ställning till

beträffande ansvarsstämplingen är huvudsakligen förknippade med namn­

stämpeln. Namnstämpeln utgör ett betydelsefullt led i den offentliga kon­

trollen och utmärker bl. a. vem som är ansvarig .för ett arbetes halt av fin

metall. Alla inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skall åsättas hos mynt-

och justeringsverket inregistrerad namnstämpel. Ursprungligen var denna

stämpel en tillverkarstämpel, d. v. s. representerade den som tillverkat ar­

betet. Enligt gällande ordning är emellertid s. k. fullmaktsstämpling tillå­

ten, vilket innebär att också namnstämpel, representerande annan än till­

verkaren efter vederbörandes bemyndigande kan åsättas arbetet. Stämpeln

är av samma karaktär vare sig den anger tillverkaren eller annan.

Den rådande ordningen har sedan länge varit föremål för kritik. För den

offentliga kontrollverksamheten har fullmaktsstämplingen sålunda visat sig

utgöra ett försvårande moment. Det har också ansetts i och för sig olämpligt

att annan än tillverkaren kan stå som ansvarig för arbetets finhalt. En annan

brist, som påtalats bl. a. från tillverkarhåll, är att det nuvarande systemet

icke innebär något skydd mot att åsatt tillverkarstämpel utplånas och er­

sättes med annan namnstämpel. Slutligen har framhållits, att det är av in­

tresse såväl för allmänheten som ur konsthistorisk synpunkt att genom

namnstämpeln kunna fastställa vem som är tillverkare.

Utredningsmannens förslag innebär i nu berörda hänseenden i huvudsak

följande. Fullmaktsstämplingen förbjudes och endast tillverkarens namn­

stämpel godtages som ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall åsättas varje

inom riket tillverkat arbete. Vid sidan av tillverkarstämpeln införes en

särskild försälj arstämpel. När ädehnetallarbete säljes yrkesmässigt av annan

än tillverkaren skall sålunda försäljaren äga rätt att anbringa för honom

inregistrerad namnstämpel på arbetet. Åsättande av sådan stämpel medför

intet ansvar för arbetets finhalt och denna har sålunda icke karaktär av

ansvarsstämpel. Tillverkarstämpeln avses — såsom hittills — utförd som

reliefstämpel, d. v. s. med upphöjd text, försälj arstämpeln som skarpstämpel,

d. v. s. med nedsänkt text.

Vad ansvarsstämplingen i övrigt beträffar föreslås bl. a. att ädelmetall-

arbete, som införes i riket, icke må vara försett eller efter införseln förses

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

år 1956

Sådan återbetalning av kontrollavgift förekommer i mycket liten omfattning.

I nedanstående uppställning lämnas på grundval av kontrollstämplings-

utredningens uppgifter en översikt av kontrollstämplingens ekonomi för

tiden 1948/49—1952/53. Å intäktssidan har här upptagits kontrollavgifter,

märkningsavgifter, extra proberingsavgifter och restitutionsavgifter. I ut­

gifterna ingår dels mynt- och justeringsverkets kostnader för kontrollverk­

samheten — inklusive löne- och pensionskostnader och beräknad andel av

allmänna administrationskostnader — dels arvoden till kontrollstämplings-

förrättarna i landsorten.

översikt över kontrollstämplingens ekonomi 194-8/49

—

1952/53

(Belopp i 1 000-tal kronor)

År

Avgifter å

inhemska

arbeten

Avgifter å

importerade

arbeten

Summa

intäkter

Kostnader

Överskott

1948/49 ..............................

617

87

704

257

447

1949/50 ...............................

645

60

705

258

447

1950/51 ..............................

669

102

771

273

498

1951/52 ..............................

732

93

825

324

501

1952/53 ..............................

644

128

772

357

415

Genomsnitt .......................

661

94

755

294

461

Av uppställningen framgår bland annat, att avgifterna under den berörda

perioden inbringat i genomsnitt 755 000 kronor, medan utgifterna för kon­

trollverksamheten uppgått till 294 000 kronor. Ett genomsnittligt årligt

överskott å 461 000 kronor har sålunda uppkommit. Beträffande de belopp

som anges i tabellen må i avseende på intäktssidan nämnas, att den domi­

nerande posten är kontrollavgiften. Övriga delbelopp är obetydliga. Den extra

proberingsavgiften inbringade sålunda 1952/53 endast drygt 30 000 kro­

nor, märkningsavgiften drygt 1 000 kronor. Å utgiftssidan uppgick arvoden

till kontrollstämplingsförrättare i genomsnitt för femårsperioden till 31 000

kronor.

Utredningen. Kontrollstämplingsutredningen föreslår beträffande

kontroll­

avgiften

en höjning för platina- och guldarbeten med 100 procent, d. v. s.

från nio till 18 respektive från tre till sex öre per två decigram. För silver-

arbeten föreslås en höjning med 50 procent, d. v. s. från ett till ett och ett

halvt öre per gram. Utredningen erinrar om att avgiften hittills avvägts så

att kontrollverksamheten lämnat överskott. Det framhålles, att det kan för­

tjäna övervägas att höja avgiften främst av två skäl. Utredningen påpekar

för det första, att dess förslag innebär en höjning av kontrollstämplings-

förrättarnas arvoden, som medför ökade utgifter för statsverket med ca

65 000 kronor per år. För det andra erinrar utredningen om att penning­

värdet förändrats, sedan de nuvarande avgifterna fastställdes år 1922. Vi­

dare spelar kontrollavgiften enligt utredningen en relativt underordnad roll

53

i jämförelse med försäljningsskatten såväl för guldsmederna som för allmän­

heten. Avgiften för en slät guldring om fem gram utgör sålunda 60 öre

medan försäljningsskatten uppgår till 12 kronor. Såsom motivering för att

kontrollavgiften höjes mindre för silver- än för guldarbeten anföres, att av­

giften för silverarbeten för närvarande uppgår till Vis av metallvärdet men

för guldarbeten endast till 1/40. Efter den föreslagna höjningen skulle av­

giften i bägge fallen i stort sett stå i samma förhållande till metallvärdet.

Vid sidan av den nu berörda höjningen av kontrollavgiften föreslås en

särskild avgift

av 10 öre för varje kontrollstämplat arbete. Detta förslag

moliveras med hänsyn till att kontrollstämpling av småarbeten medför lika

mycket arbete som stämplingen av större arbeten, om man bortser från

att halten på småarbeten undersökes stickprovsmässigt. Det framhålles också

att kontrollstämpling av småarbeten är frivillig och att en viss prohibitiv

effekt av kontrollavgiften är önskvärd.

De sålunda föreslagna höjningarna av kontrollavgifterna beräknas med­

föra en ökad inkomst för statsverket av kontrollstämplingen med ca 700 000

kronor för år.

Den

extra proberingsavgiften

för importerade arbeten — vilken inbringar

endast ca 30 000 kronor per år — anses knappast motiverad, i synnerhet om

den nu föreslagna avgiften av 10 öre per arbete införes. Utredningen före­

slår därför att proberingsavgiften borttages. Utredningsmannen påpekar,

att han i annat sammanhang framhållit att reglerna för kontrollstämpling

av småarbeten bör vara desamma för inhemska och utländska arbeten, men

att de utländska småarbetena i samband med importen bör underkastas

kontroll beträffande halten genom probering även då kontrollstämpling icke

sker. För denna probering bör enligt utredningen uttagas ersättning enligt

1947 års kungörelse. De proberingsavgifter som därvid skulle utgå är de­

samma som de hittillsvarande extra proberingsavgifterna.

Den nu föreliggande möjligheten att i vissa fall erhålla

restitution

av av­

gifter som erlagts för arbeten som utföres ur riket bör enligt utredningen

avskaffas. Restitutionsmöjligheten synes icke i och för sig motiverad, då

kontrollavgiften utgår såsom ersättning för arbetet med kontrollstämpling­

en. Utredningen framhåller också, att enligt dess förslag fullhaltiga arbeten

som tillverkas för export skall undantagas från kontrollstämplingsplikt.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om höjda avgifter tillstyrkes av

mynt- och justeringsverket och lämnas av statens sakrevision och länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län utan erinran. Förslaget har avstyrkts av

kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skå­

nes handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stock­

holms och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silver­

smeders förening samt Svenska slöjdföreningen.

Stockholms handelskammare

uttalar, alt den föreslagna avgiftshöjningen

i realiteten skulle innebära en skärpt beskattning. Handelskammaren anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Varken ökningen av kontrollstämplingsförrättarnas arvoden eller den in­

trädda penningvärdesförsämringen kan enligt kammarens mening utgöra

bärande skäl för den föreslagna avgiftshöjningen. Denna innebär i själva ver­

ket ingenting annat än att man via kontrollsystemet inför en skärpt beskatt­

ning av dessa varor. Även om — såsom utredningen gjort gällande — av­

gifterna spela en relativt underordnad roll för guldsmederna och allmänhe­

ten i jämförelse med den försäljningsskatt, som uttages för ädelmetall-

varor, är ett dylikt tillvägagångssätt ur principiella synpunkter i hög grad

olämpligt.

Liknande synpunkter anföres av övriga handelskamrar samt av

kommers-

kollegium,

som anser att avgifterna i princip bör vara så avvägda, att de

med någon säkerhetsmarginal täcker kostnaderna för kontrollväsendet.

Guldsmedsbranschens leverantörförening

hävdar att branschen redan ge­

nom försäljningsskatten drabbas så hårt, att den ej bör betungas med ytter­

ligare pålagor i form av höjda kontrollavgifter.

Svenska slöjdföreningen

slutligen framhåller, att ädelmetallvarorna skulle ytterligare fördyras ge­

nom den föreslagna höjningen.

Mot förslagen i övrigt rörande avgifterna har ingen erinran anförts vid

remissbehandlingen.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av

avgifterna för kontrollstämplingen. Beträffande guld- och platinaarbeten fö­

reslås en fördubbling av den nu utgående kontrollavgiften och beträffande

silverarbeten en höjning med femtio procent. Härutöver förordas införande

av en särskild avgift å 10 öre för varje stämplat arbete. Med nu utgående av­

gifter har kontrollverksamheten för femårsperioden 1948—1953 lämnat ett

genomsnittligt årligt överskott på 461 000 kronor. De föreslagna avgiftshöj­

ningarna beräknas öka överskottet med omkring 700 000 kronor.

Utredningens nu berörda förslag har avstyrkts av flertalet remissinstan­

ser. Härvid har särskilt framhållits, att avgifterna icke bör uttagas med

högre belopp än att kostnaderna för kontrollen med viss säkerhetsmarginal

blir täckta.

Då de nu gällande avgifterna fastställdes avvägdes de så att de icke

blott skulle täcka kostnaderna för den offentliga kontrollverksamheten utan

också ge statsverket en verklig inkomst av denna. Med hänsyn bl. a. till att

särskild försäljningsskatt nu uttages å ädelmetallvaror kan jag icke bi­

träda utredningens förslag att höja avgifterna. Icke heller i avseende på av­

gifternas konstruktion synes anledning föreligga att vidtaga några ändring­

ar. I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda att avgifterna utta­

ges i oförändrad ordning.

Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit i avseende på avgifterna möter

ingen erinran från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

55

VI. Fråga om införande av kontrollplikt på palladiumvaror

Utredningen. Någon kontroll beträffande palladiumvaror förekommer icke

nu i vårt land. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen ändring.

I avseende på användningen in. in. av palladium lämnar utredningen föl­

jande redogörelse.

Palladium är ett till platinametallerna hörande grundämne och förekom­

mer tillsammans med dem. Palladium är silvervitt, glänsande, mjukt och

smidigt. Legeringar av palladium med guld och silver användas till rost­

fria instrumentdelar in. in. Försilvrade föremål överdragas stundom med

palladium för att ej svärtas av svavelväte. De palladiumlegeringar, som

användas för juvelerarändamål, innehålla 950 eller 960 tusendelar rent

palladium; resten utgöres av andra platinametaller eller oädla metaller.

Från danskt håll har uppgivits att man i regel använder 960/1000 palladium

och 40/1000 ruthenium men att även 950/1000 palladium och 50/1000 nic­

kel förekommer. Från England har den upplysningen erhållits, att palladium

kan göras hårdare med 30/1000 koppar, 10/1000 iridium, 45/1000 ruthenium

eller 50/1000 nickel.

Palladium har ett värde som ungefär motsvarar 18 karats guld eller 4: 50

kronor per gram. Värdet av 18 karats guld är 4: 80 och värdet av platina 14

kronor per gram.

Det påpekas, att intresset för palladium i utlandet såsom ett alternativ

till vitt guld och platina ökat, särskilt under andra världskriget. Man synes

allmänt acceptera en finhalt av 950/1000. Officiell märkning av palladium

förekommer, såvitt kunnat utrönas, endast i Canada. Den svenska importen

uppskattas till 10 kg om året och består till stor del av småsaker. I Sverige

användes palladium huvudsakligen vid tillverkning av instrument in. m.,

vilka föremål enligt 1912 års förordning faller utanför kontrollförfarandet.

En anledning till att införa kontrollstämpling av palladium skulle enligt

utredningen vara, att intresset för att använda palladium i stället för guld

därmed skulle kunna uppammas. En önskvärd besparing av guld skulle så­

lunda möjligen kunna åstadkommas. Utredningen har emellertid icke nu

velat föreslå en utsträckning av kontrollstämplingen till palladium. Skulle

behov därav i framtiden anses motivera införande av sådan kontrollstämp­

ling, kan det ske genom att palladium likställes med platina utom beträf­

fande kontrollstämpelns utseende och måhända kontrollavgifternas storlek.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens stånd­

punkt i förevarande fråga utan erinran. Avvikande mening anföres endast

av

Svenska slöjdföreningen.

Föreningen anser det vara inkonsekvent att pal­

ladiumvaror lämnas utanför kontrollsystemet. Att så sker innebär diskri­

minering av denna ädelmetall. Palladium bör enligt föreningen av tekniska

skäl kunna sammanlödas med övriga metaller, vilket icke kan ske utan

kontrollstämpling också av palladium.

Kontrollstyrelsen

uttalar att det ur kontrollsynpunkt givetvis varit önsk­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

värt om stämplingsplikt infördes beträffande palladiumvaror, då dylika va­

ror numera är belagda med försäljningsskatt. Med hänsyn till att omsätt­

ningen av palladiumvaror för närvarande är ytterst obetydlig, anser styrel­

sen sig dock icke böra förorda, att kontrollstämplingen nu utsträckes att

även omfatta arbeten av palladium.

Några remissinstanser, bl. a.

Stockholms guldsmedsmästareförening,

an­

märker, att branschen ännu har för liten erfarenhet av palladium såsom

råmaterial.

Skånes guldsmedsmästareförening

som i och för sig icke har

något att invända mot utredningsmannens ståndpunkt påpekar dock, att

tillverkning av palladiumvaror inom kort kan komma att ske i sådan ut­

sträckning, att frågan om införande av kontroll måste tagas upp på nytt.

Departementschefen. På av utredningsmannen anförda skäl anser jag att

kontrollstämpling av palladiumvaror för närvarande icke bör föreskrivas.

VII. Fråga om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror

Gällande ordning m. m. Med nysilver förstås rätteligen en legering av-

koppar, zink och nickel. Emellertid används beteckningarna nysilver och

nysilvervaror i allmänna språkbruket vanligen för att beteckna föremål,

vilka visserligen är tillverkade av en sådan legering, men som därjämte

blivit försilvrade efter bearbetningen. Silverpläterade arbeten eller silver-

doubléarbeten är arbeten av oädel metall med en silverbeläggning åstad­

kommen genom mekaniskt förfarande. Dessa arbeten, som i regel är im­

porterade, anses vara av högre kvalitet än de bästa nysilvervarorna. Alpacka

kan sägas vara en särskild form av nysilver. Med beteckningen alpacka av­

ses att utmärka en högre nickelhalt hos undermetallen, på kontinenten i

regel 18 procent. Här i Sverige förekommer det, att även föremål med 12

procent nickel betecknas som alpacka. Avgörande för slitstyrkan hos en

nysilvervara är dels undermetallens nickelhalt och dels silvermängden per

ytenhet. Om nickelhalten är hög, har legeringen större korrosionsmotstånd

och blir vitare. Silverytans slitning blir då mindre märkbar. Stor silver­

mängd på varje ytenhet gör varan mer gedigen och hållbar.

Några officiellt fastställda kvalitetsbeteckningar på nysilvervaror finns

icke för närvarande. Friheten att använda kvalitetsbeteckningar på dessa

varor begränsas därför endast av vad som gäller om bedrägligt förfarande

och illojal reklam.

Regler har däremot givits om förbud mot anbringande av vissa stämplar

eller märken på förgyllda och försilvrade arbeten av oädel metall m. m. I

förordningen den 30 mars 1901, nr 20, stadgas sålunda att förgyllda, för­

silvrade, platinerade eller med guld, silver eller platina pläterade arbeten

eller eljest guld-, silver- eller platinaliknande arbeten av oädel metall ej

må förses med stämplar eller märken liknande den för guld-, silver- eller

platinaarbeten föreskrivna kontrollstämpel, årsbokstavsstämpel och fin-

57

haltsstämpel, ej heller må guldliknande arbeten förses med karatstämpel

som angiver en lägre finhalt än den i Sverige för guldarbeten lägst med­

givna. Straffbestämmelser meddelas för den som anbringar sådana stämp­

lar eller märken eller utbjuder eller saluhåller varor som är stämplade

eller märkta i strid med förordningens bestämmelser. Motsvarande gäller

för i utlandet tillverkade arbeten. Med finhaltsstämpel försedda glasögon­

bågar och därtill hörande metalldelar av gulddoublé må dock, utan hin­

der av bestämmelserna i 1901 års förordning, till riket införas, utbjudas

och saluhållas.

Även i ett annat avseende finns bestämmelser som direkt avser nysilver­

varor. Enligt kungörelsen den 15 december 1933, nr 670, angående märk­

ning av vissa varor av utländskt ursprung skall bl. a. alla nysilvervaror

som införes till riket förses med importstämpel, som åsättes genom tull­

verkets försorg.

Tidigare framställningar och förslag. I skrivelse 1933 till Kungl. Maj :t fäste

Svenska nysilverfabrikantföreningen uppmärksamheten på de olägenheter

som uppstod för såväl köpare som fabrikanter på grund av frånvaron av

officiellt fastställd kvalitetsbeteckning på nysilvervaror. Dessa olägenhe­

ter skulle kunna undvikas, om det föreskrevs dels att orden nysilver och

alpacka icke fick anbringas å försilvrade varor med mindre den underme­

tall varav de tillverkats bestod av en legering av koppar, zink och nickel

och nickelhalten uppgick till förslagsvis minst 10 procent, dels ock att på

sålunda märkt nysilvervara skulle förekomma en siffra angivande silver­

mängden. Det upplystes att i Tyskland och Schweiz fanns officiella bestäm­

melser angående märkning av nysilvervaror. Fabrikantföreningen uppgav,

att vid verkställda undersökningar av kvaliteten hos salubjudna nysilver­

varor befunnits, att kvaliteten på såväl inhemska som importerade varor

var mycket växlande. Nickelhalten hade sålunda varierat mellan 1,6 och 18

procent och silvermängden exempelvis per dussin matskedar hade växlat

mellan 0,188 och 45 gram. Undermetallens beskaffenhet hade även i andra

avseenden växlat. Föreningen hemställde om meddelande av bestämmelser

om kvalitet och märkning av nysilvervaror till allmänhetens skydd och till

förhindrande av illojal konkurrens. Framställningen biträddes av Svenska

metallindustriarbetareförbundet, som framhöll att även varans tillverkare

borde angivas vid märkningen. Jämväl Svenska guldsmedsbranschens sam-

organisation instämde sedermera i de av fabrikantföreningen gjorda yr­

kandena.

Efter av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag framlade mynt- och justerings-

verkct 1939

förslag till kungörelse med föreskrifter angående villkor för

användande av benämningarna ngsilver och alpacka i fråga om vissa försilv­

rade arbeten m. m.

Vid utarbetande av förslaget hade verket samrått med

representanter för fabrikantföreningen, metallindustriarbetareförbundet och

guldsmedsbranschens samorganisation.

Kungörelseförslaget innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷ år 1956

58

Kungi. Maj. ts proposition nr 1 år 1956

Benämningen

nysilver

må användas för försilvrat metallarbete under

förutsättning dels att undermetallen utgöres av en legering, bestående av

minst 10 procent nickel samt i övrigt huvudsakligen av koppar och zink,

dels ock att försilvringen utgöres av en elektrolytiskt utfälld silverbelägg­

ning, som i avseende å vikten uppfyller vissa särskilt angivna fordringar.

Innehåller undermetallen i arbete, som må benämnas nysilver, minst 18

procent nickel, må för arbetet användas benämningen

alpacka,

antingen

enbart eller i förening med ordet nysilver.

Utförliga bestämmelser meddelas om silverbeläggningens vikt för ett

stort antal olika artiklar. Bestämmelserna avser fyra olika kvaliteter. Med

iakttagande av de sålunda lämnade föreskrifterna må nysilverarbete för­

ses med kvalitetsstämplar av följande innehåll och utseende, nämligen NY­

SILVER, PRIMA NYSILVER och EXTRA PRIMA NYSILVER med tillägg i

förekommande fall av beteckningen ALPACKA, eller också, beträffande al-

packaarbeten, ALPACKA, PRIMA ALPACKA och EXTRA PRIMA ALPAC­

KA. Högre kvalitet än extra prima må angivas genom vissa kvalitetstal. I

stället för orden nysilver, prima och alpacka må användas de förkortade

beteckningarna NS, I

MA

och ALP.

Inom riket tillverkat försilvrat arbete, å vilket anbringas kvalitetsstämp­

lar, skall tillika förses med tillverkarens namnstämpel eller annan därmed

jämförlig ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom reliefstäm­

pel, d. v. s. lämna upphöjd text, begränsad av stampens ytterkontur. För­

säljare av nysilverarbeten må, själv eller genom tillverkaren, låta å sådant

arbete anbringa sin försäljarstäinpel. Sådan stämpel skall vara utförd så­

som skarpstämpel, d. v. s. lämna intryckt text. Stämplarna skall vara god­

kända av mynt- och justeringsverket samt hos ämbetsverket inregistrerade.

Mynt- och justeringsverket uttalade i sin skrivelse att regleringen åt­

minstone tills vidare icke lämpligen borde utsträckas till att omfatta sil-

verpläterade arbeten. Bestämmelserna borde däremot göras tillämpliga å

såväl försilvrade metallarbeten som arbeten av försilvrat glas, porslin, lä­

der, trä o. s. v. För försilvrade arbeten av annat material än metall syntes

användande av kvalitetsbeteckningar icke böra medgivas. Mynt- och jus­

teringsverket ansåg vidare att bestämmelserna borde omfatta såväl här i

landet bedriven tillverkning för försäljning inom landet som handel inom

riket med här tillverkade eller hit införda varor. Bestämmelserna borde ej

gälla beträffande tillverkning eller försäljning för export. Av praktiska

skäl borde icke ifrågakomma att stadga förbud mot införsel av varor, för­

sedda med icke medgivna kvalitetsbeteckningar. Det syntes tillräckligt att

ett användande av dylika kvalitetsbeteckningar i samband med saluhållan­

de av de importerade varorna förbjödes. En försäljare fick alltså tillse att

till honom från utlandet levererade varor icke var försedda med otillåtna

kvalitetsbeteckningar.

I yttrande (1942) över mynt- och justeringsverkets förslag hemställde

kommerskollegium att de föreslagna bestämmelserna icke måtte sättas i

kraft förrän tidigast två år efter krigets slut. Först efter krigets slut och

59

sedan en överblick vunnits över då rådande läge med avseende på metall­

försörjningen, förelåg möjlighet att sakligt bedöma förslaget. Kommers­

kollegium hade införskaffat yttrande från samtliga handelskamrar utom

två, juvelerare- och guldsmedsförbundet, nysilverfabrikantföreningen och

guldsmedsbranschens samorganisation. Dessa hade samtliga tillstyrkt för­

slaget och behovet av bestämmelser i ämnet underströks från flera håll.

Från några remissinstansers sida hade dock gjorts anmärkningar i speciel­

la hänseenden.

Utredningen. Utredningen förordar, att någon lagstiftning på området icke

genomföres för närvarande. I syfte att åstadkomma en tillfredsställande ord­

ning på området har på utredningens initiativ inletts ett samarbete mellan

varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna. Enligt utredningen

har från ömse sidor vitsordats att utsikterna att det åsyftade resultatet skall

uppnås är goda. Om varudeklaration på nysilverområdet skulle komma till

stånd torde enligt utredningen författningsbestämmelser om kvalitet och

märkning icke behöva tillgripas.

Utredningen redogör att börja med för vissa överläggningar med repre­

sentanter för nysilverfabrikanterna och Svenska metallindustriarbetare­

förbundet. I sammanhanget upplyses att Nysilverfabrikanternas förening icke

längre existerar. Yrkesgruppen, som består av ett 30-tal fabrikanter, ingår

nu i den till Sveriges industriförbund anslutna Sveriges järn- och metall­

manufakturförening.

Av utredningens redogörelse för överläggningarna inhämtas följande.

Representanten för nysilverfabrikanterna har uppgivit, att förhållandena

på förevarande område voro olidliga på 1930-talet. Nu vore situationen

emellertid en annan. Som ett led i strävandena efter bättre förhållanden

hade nysilverfabrikanter från Belgien, England, Frankrike, Italien, Tysk­

land och Sverige år 1953 hållit en kongress i Wiesbaden och där fattat pre­

liminärt beslut om en internationell överenskommelse beträffande rostfria

varor och nysilvervaror. Avsikten vore att genomföra ett gemensamt varu­

märke, som skulle användas av de till organisationerna i respektive land

anslutna fabrikanterna och skydd skulle sökas för detta varumärke. Mär­

ket jämte viss kvalitetsangivning skulle garantera kvaliteten. Beläggning­

ens kvalitet skulle angivas med en siffra. Det internationella märket skulle

användas jämte fabrikantens egen stämpel. Vad som hindrat beslut vid den

redan hållna kongressen vore materialsvårigheter på vissa håll i fråga om

nickel, som man preliminärt tänkt sig skulle ingå i underlaget för nysilver­

varor med 15 procent. Eftersom det vore av betydelse att enhetliga regler

gällde i olika länder, framstode det såsom önskvärt att i lagstiftningsväg

intet bleve bestämt förrän man finge se resultatet av det internationella

samarbetet, vilket komme att fullföljas vid en kongress i Nizza 1954. Se­

dermera bar upplysts att denna kongress blivit uppskjuten.

Representanten för metallindustriarbetareförbundet bar som sin mening

uttalat, att åtgärder krävas för en sanering inom branschen. Frågan vore

svårlöst och komplicerad men 1939 års förslag hade vunnit allmän anslut­

ning. Gentemot det omtalade internationella samarbetet kunde anföras, att

däri endast deltagit representanter för företagarintresset.

Kungl. Maj.ts proposition nr

7

år 1956

60

Utredningen påpekar för egen del att försörjningsläget beträffande me­

tallvaror visserligen nu torde vara normalt och att sålunda hinder mot ett

genomförande av det av mynt- och justeringsverket tidigare framlagda för­

slaget icke torde föreligga ur försörjningssynpunkt. Andra skäl talar emel­

lertid mot att de berörda frågorna regleras lagstiftningsvägen. Härom an-

föres följande.

Redogörelsen för mynt- och justeringsverkets förslag 1939 angående kva-

litetsbestänming och märkning av nysilver och alpacka visar att man här

rör sig på ett område där svårigheter föreligga att få fram enkla, klara och

enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Utom det stora antal

servisartiklar som upptagits i särskild förteckning har man att göra med

korpusvaror av olika slag, där kvalitetskravet är mycket skiftande. För gra-

tinfat exempelvis kräves helt annan kvalitet än då fråga är om bägare och

andra prydnadsföremål. En någotsånär effektiv kontroll över efterlevna­

den av en sådan lagstiftning skulle kräva ytterligare personal, antingen

kontrollen skulle utövas av mynt- och justeringsverket eller, vilket även sy­

nes tänkbart, av statens provningsanstalt. Att märka är att nysilverfabrika­

tion och försäljning av sådana varor här i landet har betydande omfattning,

cirka 300 ton om året. Det synes ej heller utan vidare önskvärt alt gränsen

mellan ädelmetallvaror och nysilvervaror i det allmänna medvetandet sud­

das ut genom ett under mynt- och justeringsverket anordnat kontrollförfa­

rande beträffande nysilvervaror, låt vara att i detta förfarande ej skulle

ingå kontrollstämpling utan endast en form av ansvarsstämpling.

Huruvida det initiativ, som tagits inom branschen att på internationell väg

komma till en enhetlig ståndpunkt i frågan, leder till resultat är enligt ut­

redningen ovisst. Likaså synes det utredningen ovisst huruvida en interna­

tionell överenskommelse mellan representanter för företagare i en del länder

om kvalitetsbestämning och märkning skulle respekteras så att ingripande

från det allmännas sida skulle kunna undvaras. I sistnämnda hänseende an­

ser dock utredningen att vissa utsikter torde finnas på grund av det relativt

begränsade antalet fabrikanter inom branschen. En möjlighet att ge halv­

officiellt stöd för sådana strävanden från branschens sida, och detta oav­

sett om någon internationell överenskommelse kommer till stånd, föreligger

emellertid — framhåller utredningen — numera, sedan varudeklarations-

nämnden inrättats. Ett försök borde därför göras att genom samarbete mel­

lan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna uppnå en tillfreds­

ställande ordning på området.

I förevarande sammanhang lämnar utredningen i huvudsak följande redo­

görelse för varudeklarationsnämndens verksamhet.

Varudeklarationsnämnden har enligt stadgar fastställda av Kungl. Maj :t

den 1/6 1951 till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varu­

deklarationer för konsumtionsvaror och att därvid särskilt tillse att dylika

varudeklarationer bliva vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt ut­

formade. I sådant hänseende åligger det nämnden

att stödja initiativ till införande av upplysande varudeklarationer samt

att själv taga initiativ därtill,

att föranstalta om utarbetande, i första hand genom Sveriges Standardi-

seringskommission (SIS), av sådan standard för provningsmetoder och no­

Kungl. Maj. ts proposition nr

7

år 1956

62

nämnden och fabrikanterna. Också en eventuell internationell överenskom­

melse skulle måhända kunna inverka på ståndpunktstagandet.

Slutligen berör utredningen ett förslag från metallindustriarbetareförbun­

det innebärande att, såsom ett komplement till varudeklarationsnämndens

åtgärder, tillverkarna skulle åläggas att förse sina varor med tillverkarstäm-

pel. Utredningen anser, att det bör ankomma på varudeklarationsnänmden

att, om så befinnes erforderligt eller önskvärt, göra framställning om såda­

na föreskrifter. Från nämndens sida har för utredningen uttalats, att nämn­

den på frågans nuvarande ståndpunkt ej har något yrkande i berörda hän­

seende.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har endast

Svenska metallin-

dustriarbctareförbundet

ställt sig helt kritiskt till utredningens förslag, att

resultatet av ett samarbete mellan varudeklarationsnänmden och nysilver­

fabrikanterna skall avvaktas innan lagstiftningsåtgärder överväges.

Priskontrollnämnden

förklarar sig dela utredningens ståndpunkt, att frå­

gan om kvalitetskontroll å nysilvervaror i första hand bör hänskjutas till

eif avgörande mellan fabrikanterna och varudeklarationsnänmden. I övrigt

uttalar nämnden, att en lagstiftning rörande kvalitetsbeteckningar skulle

kunna bibringa allmänheten den uppfattningen att ädelmetallvaror och ny­

silvervaror i viss mån är likartade produkter. Detta skulle i sin tur kunna

medföra prishöjningar på nysilvervarorna.

Svenska metallindustriarbetareförbundet

erinrar i sitt yttrande om att

mynt- och justeringsverkets förslag av år 1939 fick ett mycket välvilligt mot­

tagande. Förbundet hade väntat, att den nuvarande utredningen med led­

ning av detaljanmärkningarna i remissyttrandena 1939 skulle ha utarbetat

ett förenklat förslag till kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror.

Inte en enda remissinstans avstyrkte förslaget i princip, och de sakliga

detaljanmärkningarna var icke många eller väsentliga. Detta talar för att

det var ett starkt förslag och tillika att behovet av sanerande åtgärder inom

nysilverbranschen var mycket stort.

Man kan med hänsyn till ovannämnda förhållande fråga sig, vilken an­

ledning utredningskommittén kan ha att helt gå ifrån ett tidigare allmänt

tillstyrkt förslag och ställa det på framtiden.

Att kvalitetsbestämmelser för nysilver- och alpackaarbeten är en kompli­

cerad och svårlöst fråga, skall icke bestridas. Särskilt gäller detta s. k. kor­

pusvaror. Trots detta var dock branschorganisationerna 1939 beredda att

underkasta sig de svårigheter, som efterlevnaden av bestämmelserna kun­

de medföra. Detta understryker ytterligare behovet av sanerande åtgärder.

Hade inte det andra världskriget kommit emellan, hade med stor sannolik­

het lagstiftningsåtgärder då beslutats i huvudsak på sätt utredningskom­

mittén 1939 föreslagit.

Beträffande utredningens uttalande om att förhållandena nu är helt an­

norlunda än på 1930-talet anmärker förbundet att det icke är uteslutet att

en lika grundlig analyserande utredning, som den som företogs på 1930-ta-

let, skulle visa, att missförhållandena även nu är av stor omfattning. Utred­

ningens uppfattning på denna punkt verkar enligt förbundet icke överty­

gande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

63

I vad avser det av utredningen berörda internationella samarbetet på om­

rådet uttalar förbundet följande.

Av de sparsamma upplysningarna i betänkandet får man den uppfatt­

ningen, att den internationella samarbetskommittén består uteslutande av

företagare från respektive länder. Det kan därför finnas anledning förmoda,

att det är företagareintressen, som i första hand skall främjas genom sam­

arbetet. Några för de respektive länderna förpliktande resultat torde icke

tillkomma genom en så ensidigt sammansatt representation. I betänkandet

framhålles också med rätta, att resultatet av detta samarbete är ovisst.

Metallindustriarbetareförbundet uppehåller sig slutligen något närmare vid

utredningens förslag om frågans hänskjutande till varudeklarationsnämn-

den. Förbundet säger sig icke vilja på något sätt förringa värdet eller be­

tydelsen av varudeklarationsnämndens verksamhet, men man bör enligt

förbundet icke bysa för stora förhoppningar rörande möjligheterna att på

det föreslagna sättet uppnå väsentliga resultat. Betänkligheterna gäller

främst korpusvarorna, medan möjligheterna anses gynnsammare beträffan­

de bestick av nysilver och alpacka. Det betonas vidare, att anslutning till

varudeklarationsnämnden är frivillig. De företagare som företrädesvis till­

verkar låga kvaliteter väntas säkerligen underlåta att söka anslutning. Här­

igenom skulle missförhållandena kvarstå.

En starkt bidragande orsak till rådande missförhållanden är — fram­

håller förbundet — den förekommande stämplingen av varorna med PRIMA

NYSILVER och andra beteckningar. Någon större möjlighet för varudekla-

rationsnämnden att förhindra användningen av vilseledande stämplar torde

enligt förbundets åsikt icke föreligga. Förbundet anför.

Enligt vedertagen uppfattning består nysilver av en legering av koppar,

zink och nickel. "Emellertid finns det inget som hindrar en tillverkare att

förse försilvrade varor av mässing eller annan undermetall med stämplar,

såsom NYSILVER, PRIMA NS eller PRIMA NYSILVER. Dessa möjligheter

att förse försilvrade varor med vilseledande stämplar gör, att tillverkarna

kan uppträda under skyddande anonymitet. Allmänheten köper dessa varor

i den tron, att det verkligen är fråga om nysilvervaror. Att varan saknar

ansvarsstämpel, d. v. s. någon som garanterar stämpelns riktighet, reflekte­

rar man ej över. Ofta har köparna den uppfattningen, att, om de gör sina

inköp i välrenommerade affärer, detta borgar för att varans kvalitet sva­

rar mot den åsatta stämpeln och att det följaktligen är en PRIMA NYSIL-

VER-vara, som man förvärvat.

Givetvis kan man göra den invändningen, att, därest allmänheten endast

köper de varor, vilka är försedda med Varudeklarationsnämndens rekom­

mendation, här anförda risker bortfaller, men invändningen bygger för myc­

ket på optimism för att äga någon betydelse. Någon större möjlighet att

förhindra användningen av vilseledande stämplar torde Varudeklarations­

nämnden icke ha.

Förbundet hade ansett det välbetänkt, om utredningskommittén åtmins­

tone i avsnittet om vilseledande varustämplingar företagit en utredning i

syfte att komma tillrätta med detta missförhållande inom nysilverbran­

schen Helt säkert skulle detta varit av värde även för Varudeklarations­

nämnden och främjat dess målsättning att bereda den köpande allmänhe­

ten bättre möjligheter att erhålla goda varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1956

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 dr 1956

Svenska slöjdföreningen

finner att nysilverfrågan icke är tillräckligt ut­

redd. En fullständig utredning bör därför utföras, som särskilt tar upp frå­

gan om den ytterst missvisande beteckningen nysilver. Denna beteckning,

till vilken direkta motsvarigheter icke finns i andra länder, bör ersättas med

annan lämplig term. Ett eventuellt framtida avskaffande av kontrollstämp-

lingen av silvervaror torde endast kunna ske, om beteckningen nysilver helt

försvinner. Slöjdföreningen betonar emellertid slutligen, att en genomförd

varudeklaration under alla omständigheter snarast bör komma till stånd.

Svenska mnseimannaföreningen

uttalar sig för att termen nysilver av­

skaffas såsom missvisande.

Varudeklarationsnämnden

har begränsat sitt yttrande dels till en redo­

görelse för den principiella utformningen av dess arbete, dels till en redo­

visning av det i betänkandet omnämnda varudeklarationsarbetet med för­

silvrade metallvaror.

I fråga om varudeklarationsarbetets utformning anföres i huvudsak föl­

jande.

Arbetet med de olika varugrupperna på nämndens arbetsprogram är för­

delat på specialkommittéer. Kommittéernas uppgift är att utarbeta förslag

till formulär, d. v. s. underlag för deklarationer, i vilket anges vilka upp­

lysningar deklarationerna skall innehålla och hur dessa data skall redovisas

på deklarationerna. Formulären skall vara så utformade att möjlighet skall

finnas att deklarera alla kvaliteter av en vara; i princip stipuleras alltså

inga minimikrav på varorna.

I kommittéerna ingår representanter för konsument-, distributör- samt

producentintressen. Dessutom är i de allra flesta kommittéer — så är fallet

ifråga om kommittén för försilvrade metallvaror — forskning och standar­

disering företrädda.

För att i deklarationer inom ett och samma varuområde erhålla jämförbara

uppgifter och enhetliga beteckningar förutsätter formulären standardiserad

provningsmetodik och nomenklatur. Enligt nämndens stadgar skall sådan

vara svensk standard eller annan av nämnden och Sveriges standardiserings-

kommission godkänd standard. I de fall erforderlig standard saknas skall

nämnden föranstalta om att sådan utarbetas, i första hand genom standardi-

seringskommissionen.

När ett förslag till formulär utarbetats remitteras det för yttrande till

inom resp. varuområde berörda parter. Efter ev. bearbetning, föranledd av

remissyttrandena, fastställs formuläret av nämnden.

Formuläret distribueras till företagen inom den aktuella branschen, vilka

erbjuds att använda nämndens inregistrerade märke på deklarationer, upp­

rättade enligt formuläret. De företag, som så önskar, kan efter ansökan er­

hålla nämndens tillstånd att utnyttja märket och får då bl. a. förbinda sig

att följa av nämnden fastställda bestämmelser.

Den nämnda kontrollen av att deklarationer och varor överensstämmer

företas först sedan en tillståndsinnehavares deklarerade varor kommit ut på

marknaden. Varuprov uppköps då i butikerna och undersöks på neutrala

laboratorier.

Vad åter angår det pågående arbetet på nysilverområdet omtalas att man

som första arbetsområde utvalt matbestick för att sedan fortsätta med and­

ra försilvrade bruksvaror. Arbetet med besticken har inriktats på deklara-

65

tion av silver skiktets nötningshållfasthet, bestickdelens böj hållfasthet, un­

dermetallens färg, m. m.

Nämnden framhåller, att det för närvarande icke är möjligt att närmare

uttala sig om resultatet av pågående undersökningar och prov. Nämnden

bedömer dock utsikterna att varudeklarera försilvrade metallvaror såsom

gynnsamma.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen

har frågan om införandet av bestämmelser om minimikvaliteter och kvalitets-

beteckningar för nysilvervaror tidigare varit aktuell. Det påpekades därvid

bl. a. från nysilverfabrikanterna att de salubjudna varornas kvalitet var syn­

nerligen växlande såväl med avseende på silverbeläggningen som undermetal­

lens beskaffenhet. Det framhölls, att frånvaron av kvalitetsbestämmelser

möjliggjorde illojal konkurrens och medförde olägenheter för såväl fabri­

kanterna som den köpande allmänheten. Yrkandet på särskilda lagstift­

ningsåtgärder vann anslutning från flera håll.

Kontrollstämpelutredningen har icke närmare undersökt de nuvarande

förhållandena på nysilvermarknaden. Utredningen har icke heller framlagt

något förslag till lagstiftning, utan i stället hänvisat till den numera före­

liggande möjligheten att lösa frågan genom införandet av s. k. varudeklara­

tioner. På utredningens initiativ har arbetet härmed redan påbörjats genom

samarbete mellan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna.

Det stora flertalet remissinstanser har icke framfört någon erinran mot

utredningens ståndpunktstagande.

Övervägande skäl synes också enligt min mening tala för att de möjlig­

heter till en lösning av frågan som varudeklarationsförfarandet erbjuder

tillvaratages innan andra åtgärder överväges. Såsom utredningen framhållit

torde det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område åstadkomma

klara och enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Även ur andra

synpunkter torde vissa nackdelar vara förbundna med en författningsmäs-

sig reglering. Med hänsyn till nu berörda omständigheter finner jag icke

anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan om lagstiftnings­

åtgärder till närmare prövning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

B ^{Bihang till riksdagens protokoll} 1956. 1

samt. Nr 7

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

VIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade

förslag till

förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Brodén

651765

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag