Prop. 1957:127

('med förslag till instruk\xad tion för riksdagens ombudsmän',)

Knngl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till instruk­

tion för riksdagens ombudsmän; given Stockholms slott den 8 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagens prövning framlägga härvid fogade förslag till instruk­

tion för riksdagens ombudsmän.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

1

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 127

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

Förslag

till

instruktion för riksdagens ombudsmän

1

§•

Riksdagens ombudsmän åligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, för­

fattningars och instruktioners efterlevnad, militieombudsmannen i vad de

skola tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom

försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgöra upp­

gifter inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverka med försvars­

väsendet, och justitieombudsmannen i vad de eljest skola av dem, som äro

underkastade fullständigt ämbetsansvar, tillämpas, samt att enligt den för­

delning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala eller

låta tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller an­

nan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina

ämbetsplikter; dock vare ombudsmännen, envar i förhållande till den and­

re, så ock Konungens justitiekansler undantagna från tillsyn.

Står den, över vars åtgärd klagan föres hos ombudsman, för sin ämbets­

utövning ej under hans utan under den andre ombudsmannens tillsyn, skall

ärendet överlämnas till denne.

Utan hinder av vad ovan sägs äge ombudsman, då han finner särskilda

skäl därtill, icke blott avgöra hos honom på grund av förd klagan eller av

annan anledning uppkommen fråga, som enligt den nyss angivna fördel­

ningen ej tillhör hans utan den andre ombudsmannens verksamhetsområde,

utan även till den andre ombudsmannen hänskjuta fråga, som eljest ej till­

hör dennes verksamhetsområde.

Ombudsman är skyldig att avgöra ärende som till honom överlämnats.

2

§.

Vid fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen skall han

särskilt övervaka efterlevnaden av

strafflagstiftningen för krigsmakten, militära rältegångslagen och därmed

sammanhängande författningar;

värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten fast

anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade ut-

bildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna me­

del samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

3

bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad de

äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och vård

av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt ut­

förande av arbete för försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap;

samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhanda­

hållande såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra hand­

lingar.

3 §•

Ombudsman bör förnämligast anmärka och beivra sådana fel, som synas

honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försum­

lighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller, så­

vitt angår militieombudsmannen, kunna föranleda, att anstalter inom för­

svarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.

Särskilt bör ombudsman noggrant övervaka efterlevnaden av lagar och

författningar angående frihetsberövanden, vare sig tillämpningen handhaves

av judiciell eller administrativ, statlig eller kommunal myndighet eller

annan som är underkastad ämbetsansvar.

4 §•

Finner ombudsman någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn,

hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid

vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.

5 §.

Skulle antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en

eller flera finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt

dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behöri­

gen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära

eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess ledamöter fin­

nas hava vid prövning av mål låtit sådant förhållande komma sig till last,

vare ombudsman såvitt rör hans verksamhetsområde pliktig att vid riksrätt

den eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och

före ombudsmannen då alltid själv talan.

<5

§.

Då riksdagens konstitutionsutskott enligt 106 § regeringsformen ställt nå­

gon statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen, åligge honom

att inför riksrätten själv föra talan.

7 §.

Har riksdagen, dess bankoutskott eller revisorer förordnat om åtal mot

fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret eller mot direktionsleda-

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

4

mot i riksbanken eller riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret,

där dessa icke äro fullmäktige, eller hava, i sistberörda händelse, fullmäktige

i riksbanken beslutit ställa direktionsledamot i banken under tilltal eller full­

mäktige i riksgäldskontoret förordnat om åtal mot riksgäldsdirektören och

chefen för riksgäldskontoret, åligge det justitieombudsmannen att sådan ta­

lan utföra. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår

eller revisorerna icke äro församlade, äge justitieombudsmannen utan sär­

skilt förordnande väcka åtalet.

Kungl. Maj:tu proposition nr 127 år 1957

8

§.

Beslutar riksdagen beivra sådan förbrytelse mot riksdagens, dess kamrars

eller utskotts eller någon enskild riksdagsmans frihet, varom förmäles i

110 § första stycket tredje punkten regeringsformen, åligge det justitie­

ombudsmannen att utföra åtalet.

Där kammares talman hos justitieombudsmannen för beivran anmäler

störande uppträdande av åhörare till dess överläggningar, ankomme å justi­

tieombudsmannen att tillse, att saken varder i laga ordning behandlad.

9

§•

Tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare skall ske

med beaktande av de särskilda betingelser, under vilka den folkliga själv­

styrelsen arbetar, och med iakttagande av att den kommunala verksamheten

icke onödigt hämmas. I sådana fall, då fråga ej är om frihetsberövande eller

uppenbart övergrepp, bör ombudsman ej ingripa innan möjligheten till rät­

telse genom hänvändelse till kommunal myndighet eller överklagande av

sådan myndighets beslut prövats.

10 §.

I andra fall än de i 5 och 6 §§ nämnda äge ombudsman att antingen själv

eller genom ombud utföra de åtal, vartill han finner sig föranlåten. I mål,

som blivit vid underrätt anhängiggjort, bör ombudsman fullfölja åtal hos

högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro. Innan rättegång

anställes, bör ombudsman lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas,

tillfälle att, inom kort av honom föreskriven lid, inkomma med de upplys­

ningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet

må ombudsman fordra den lagliga handräckning, som de efter 99 § rege-

lingsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde

att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela.

Vid infordrande av förklaring eller upplysning äge ombudsman förelägga

vite till högst femhundra kronor; försuttet vite skall på ombudsmans begä­

ran uttagas.

11

§•

SkuHe ombudsman någon utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom

obehöriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med

5

åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar.

För åtal och påståenden, som ombudsmans ombud utföra och framställa i

enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han ansvarig.

12

§.

Anföres hos ombudsman klagomål mot någon som för sin ämbetsutövning

står under hans tillsyn för utom tjänsten förövat brott eller göres eljest i

ärende, anhängigt hos ombudsman, påstående eller yppas misstanke om så­

dant brott, har ombudsmannen, därest vederbörande, om han skulle vara

skyldig till brottet, kan anses i avsevärd mån ha skadat det anseende som

innehavaren av tjänsten bör äga, att till behörig åklagarmyndighet överlämna

till ärendet hörande handlingar av betydelse för sakens bedömande.

13 §.

Uppkommer fråg,a om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott eller annat

brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt, åligge ombudsman

att biträda med utredning om brottet, oaktat straff därför förfallit. ^ Sådan

skyldighet föreligger dock ej om anspråket är preskriberat eller, då talan

därom skall upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa be­

tydelse för klaganden att hans talan vinner prövning.

14 §.

Ombudsman må, när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser,

övervara domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan

rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla dom­

stolars, myndigheters samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och hand­

lingar.

io §.

Klagomål, som hos ombudsman anföras, böra vara skriftligen avfattade

samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.

Då klagande sådant begär, låte ombudsman meddela honom bevis att han

emottagit klagoskriften.

16 §.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av enskild

person anmäld klagan, utgörc detta icke hinder för ombudsman att, om sa­

ken tillhör området för hans ämbetsutövning, giva klaganden det lagliga bi­

träde, som ombudsmannen må finna utav omständigheterna påkallat.

17 §.

Ombudsman skall årligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga

underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt, som

tillhöra området för hans ämbetsutövning.

Ombudsman må även förordna tjänsteman vid sin expedition eller sär­

skilt anlitad utredningsman att företaga tjänsteresa för verkställande i visst

fall av undersökning eller utredning, som befinnes önskvärd för ombuds­

mannens ämbetsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

18 §.

Det åligge ombudsman att årligen till riksdagen avlämna ämbetsberät-

telse, innefattande eu allmän redogörelse för förvaltningen av det honom

anförtrodda ämbetet, samt däruti med avseende på området för sin ämbets­

utövning utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar

och författningar samt avgiva förslag till deras förbättring.

Justitieombudsmannen vare ock skyldig att i sin berättelse för riksdagen

uppgiva, såväl vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda

framställningar blivit under det sistförflutna året av Konungen gillade och

föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, som även vilka be­

slut och framställningar icke blivit för Konungen föredragna eller av

Konungen prövade.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör genast vid riksdagens början ingivas

för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskott, dit jämväl i samma

andamål till ombudsmansexpeditionen hörande ämbetsdiarier, protokoll och

registratur inlämnas.

19 §-

hinner ombudsman att inom området för hans ämbetsutövning föreligga

brister i lagar och författningar eller att eljest någon anstalt är nödig till

ramjande av allmänt gagn, må han därom göra framställning omedelbar-

lgen till Konungen; redogöre ock i sin berättelse till riksdagen för alla dylika

framställningar.

20

§.

*.,.A*V !|ÖgSta domstolen given lagförklaring skall av föredraganden opåmint

ti stallas ombudsmännen, och åligge det den ombudsman, som har att utöva

tillsyn over tillämpningen av den lag förklaringen avser, att anmäla för-

klarmgen hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner densamma

olämplig eller under namn av förklaring ny lag stiftad.

21

§.

Det åligge ombudsman att besöka, militieombudsmannen militärhäkten

och arrester samt justitieombudsmannen övriga anstalter och inrättningar,

dar personer vilka berövats friheten äro intagna, för att göra sig underrättad

om de forvarades eller intagnas skötsel och underhåll.

De uppgifter, som enligt 54 § kungörelsen den 19 november 1948 an­

gående den militära rättsvården inkomma till militieombudsmannen skola

av honom granskas.

22

§.

Ombudsman bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till

skyddande av tryckfriheten är stadgat.

23 §.

Över alla ärenden, som inkomma till ombudsman, och alla åtgärder, som

lan vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes

7

registratur av utgående expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad som förekommit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 17 §.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

24 §.

Under den tid ombudsman åtnjuter semester, liksom ock då ombudsman eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av

hans ställföreträdare.

Där arbetets behöriga gång det kräver ävensom då särskilda skal därtill eljest föreligga må ombudsman uppdraga åt sin ställföreträdare att i den utsträckning som för ändamålet erfordras förrätta å ämbetet ankommande göromål, dock högst under sammanlagt tre månader årligen; och åligge det ombudsman att i sin ämbetsberättelse fullständigt uppgiva, under vilka tids­ perioder och av vilken anledning ställföreträdaren sålunda tjänstgjort.

25 §.

Ombudsmans expedition skall vara förlagd till huvudstaden och hållas öppen för allmänheten under den tid ombudsmannen bestämmer.

När ombudsman för ämbetsresa lämnar sin expedition och ej finner skal att uppdraga åt sin ställföreträdare att förrätta Övriga å ämbetet ankomman­ de göromål, skall han bemyndiga en tjänsteman vid expeditionen att under tiden besörja sådana uppskov ej tålande anteckningar och meddelanden, som ej innefatta beslut eller annan ombudsmannen tillhörande ämbetsåt-

Å ombudsmans expedition äro anställda de ordinarie tjänstemän som an­ givas i gällande personalförteckning och därutöver, i mån av behov, icke­

ordinarie personal.

27 §.

Ombudsman antager tjänstemännen vid sin expedition. Ansökan om avsked eller entledigande prövas av ombudsman.

28 §.

Tjänsteman vid ombudsmans expedition vare skyldig att efterkomma ombudsmannens föreskrifter i tjänsten, och äge denne att mellan tjänste­ männen fördela göromålen. Ombudsman må bemyndiga kanslichef och byrå­ chef att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande.

29 §.

Beträdes kanslichef eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjäns­ teman vid ombudsmans expedition med ämbetsbrott, som i 25 kap. 1 4 §§

strafflagen omförmäles, sker åtal därför vid Svea hovrätt.

30 §.

Åsidosätter annan tjänsteman vid ombudsmans expedition än i 29 § sägs av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag,

denna instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet eller visar han klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvörd­ nad mot förman må den ombudsman, under vilken han lyder, efter om­ ständigheterna döma honom till varning eller till löneavdrag under högst trettio dagar eller till suspension i högst tre månader från tjänst och lön. Har tjänsteman gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare ådömd bestraffning, må han dömas till av­ sättning.

Löneavdrag skall bestämmas till belopp motsvarande A-avdrag enligt av- löningsreglementet för riksdagens verk.

Innan ombudsman prövar fråga om disciplinär bestraffning av tjänste­ man, skall denne beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han det påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför ombudsman­ nen, uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita bi­ träde av försvarare.

31 §.

^ idtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande mot tjänsteman vid ombudsmans expedition, äger ombudsman, om särskilda skäl därtill äro, med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

32 §.

\ad i 30 och 31 §§ stadgas om tjänsteman gäller icke den som i sin tjänst hos ombudsman är underkastad ansvar såsom krigsman.

33 §.

Över ombudsmans beslut rörande tjänstemans avstängande från tjänst­ göring och dömande till varning, löneavdrag, suspension eller avsättning må besvär anföras hos riksdagens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av talans förlust, hava inkommit till om­ budsmannen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Be- svärshandlingar må till ombudsman inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev och skola anses ingivna av den som undertecknat besvärsskriften. Handlingarna skola anses inkomna då handlingarna eller avi om försändelse, i vilken handlingarna finnas inneslutna, avlämnats till ombudsmannen eller dennes expedition. Ombudsmannen har att så snart ske kan överlämna besvären jämte eget utlåtande till bankoutskottet.

Denna instruktion träder i kraft den dag, då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet brev att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av 96 och 99101 §§regeringsformen.

Genom instruktionen upphäves instruktionen för riksdagens justitieom­ budsman den 14 mars 1941 (nr 140) och instruktionen samma dag för riks­ dagens militieombudsman (nr 141).

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange,

Lindholm, Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny instruk­

tion för riksdagens ombudsmän. Föredraganden anför följande.

Vid 1956 års riksdag antogs såsom vilande för vidare grundlagsenlig be­

handling ett förslag till ändring av 96 § regeringsformen, enligt vilket riks­

dagens ombudsmän skall efter den instruktion riksdagen utfärdat ha till­

syn över dem som i allo är underkastade ämbetsansvar. Sammansatt konsti­

tutions- och första lagutskott, som behandlade ärendet, förklarade sig i sitt

av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) anse att vissa föreskrifter, som

begränsade JO:s tillsyn, erfordrades för att trygga den kommunala själv­

styrelsen. Föreskrifter i sådant avseende skulle enligt utskottets mening

lämpligen kunna införas i instruktion, enär tillsynen enligt 96 § regerings­

formen skall ske efter den instruktion riksdagen utfärdat. Utskottet utta­

lade att utformningen härav syntes böra ske genom särskild utredning i

samråd med representanter för de kommunala förbunden. I skrivelse den

31 maj 1956 (nr 342) anhöll riksdagen under åberopande av utskottets ut­

låtande hos Kungl. Maj.t om den ytterligare utredning, varom anförts i ut­

låtandet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades i juli 1956 såsom

sakkunniga att verkställa den begärda utredningen justitierådet Nils Beck­

man, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare ce-

mentgjutaren Emil Ahlkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare pro­

fessorn Elis Håstad, andre vice talmannen hemmansägaren Gunnar Lode-

nius och ledamoten av riksdagens första kammare häradshövdingen Erik

Alexandcrson. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades hovrättsasses­

sorn Bertil Holmquist.

Kommittén bär under utredningsarbetet sainrått med representanter för

de kommunala förbunden. Förbunden företräddes därvid, svenska landskom­

munernas förbund av andre vice talmannen Anders Olsson, ledamoten av

riksdagens första kammare Rudolf Anderberg och förste sekreteraren Fritz Kaijser, svenska landstingsförbundet av ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ledamoten av riksdagens första kammare Rune Johans­ son och förbundsdirektören Ivar Dahlgren samt svenska stadsförbundet av borgarrådet Hjalmar Mehr, konsuln Carl Petri och sekreteraren Sten-Sture Landström.

Representanterna för kommumförbunden har uttalat att — sedan riksda­ gen som vilande antagit den grundlagsändring som de tre kommunförbun- den ursprungligen avstyrkt och det sålunda endast återstått att i enlighet med riksdagens önskan biträda med samråd om utformningen av instruk- tionsbestämmelser om ombudsmännens tillsyn på det kommunala området — de under sålunda givna förutsättningar och sedan av dem till kommittén framförda önskemål beaktats kunde i huvudsak biträda kommitténs förslag.

Kommittén har den 16 januari 1957 avlämnat betänkande med förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän (SOU 1957: 2).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitieombuds­ mannen, militieombudsanannen och delegerade för riksdagens verk samt, så­ vitt rör ombudsmännens tillsyn på det kommunala området, de tre kom­ munförbunden.

Jag anhåller nu att få upptaga kommitténs förslag till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

Kommittén

Efter en redogörelse för den hittillsvarande behandlingen av frågan om JO:s tillsyn på det kommunala området (betänkandet s. 46—56) anför kommittén, att allmän enighet torde råda om att tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare icke får utövas så att den kommunala självstyrelsen därigenom inkräktas.1 Dessutom är man ense om att JO:s tillsyn bör vara oinskränkt beträffande frihetsberövanden. Vikten av eu till­ syn såvitt angår frihetsberövanden har kommittén funnit anledning att sär­ skilt betona genoan tillägg till 3 § i förslaget till instruktion för ombuds­ männen. Enligt sakens natur omfattar detta tillägg all frihetsberövande aerksamhet under JO:s tillsyn och sålunda även frihetsberövanden som verkställes vid enskilda anstalter, vilkas verksamhet är underkastad äm- betsansvar.

Det har synts kommittén naturligt att reglera tillsynen över kommunala myndigheter så att de särskilda betingelser, varunder den kommunala själv­ styrelsen utövas, beaktas. De kommunala förtroendemännen utses genom val allenast för viss tid samt är i princip oavlönade. Deras verksamhet är töremål för insyn från kommunmedlemmarnas sida på ett helt annat sätt än som är fallet med statlig förvalitningsverksamhet. Den lokala pressen har genom förbindelser med olika intressegrupper långt större möjligheter till kritik än som erbjudes i fråga om den statliga förvaltningen. Särskilt i de

Som det endast i undantagsfall ansetts kunna bli fråga om att MO handlägger ärende mot

kommunal myndighet eller befattningshavare talas i betänkandet nästan uteslutande om JO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

11

mindre kommunerna lär det dessutom ofta vara så, att kommunmedlem har

möjlighet att, vid missnöje med någon åtgärd av kommunal nämnd eller

styrelse, direkt taga kontakt med ordföranden eller någon annan ledamot

han känner i nämnden eller styrelsen. På många områden finnes dessutom

statliga tillsynsorgan till vilka den missnöjde kan vända sig och som även

utan sådan hänvändelse i olika avseenden granskar den kommunala verk­

samheten. Det är även av betydelse att kommunerna numera fått ökade möj­

ligheter att erhålla råd och anvisningar från de kommunala förbunden.

Kommittén understryker i detta sammanhang att den kommunala verksam­

heten icke får hämmas genom alltför betungande tillsyn. Det ligger nära till

hands att anse förhållandena inom den kommunala förvaltningsverksamhe-

len vara så speciella att rättelse i första hand bör sökas med ordinära rätts­

medel. Därvid bör även beaktas att JO till skillnad från besvärsinstansen

aldrig kan undanröja eller ändra ett fattat beslut. Vidare fäster kommittén

uppmärksamheten på att den klagandes rätt i många fall kan lättare och

bättre tillgodoses genom hänvändelse till kommunal myndighet. Som exem­

pel nämnes det fall att en kommunal tjänsteman vägrat vidtaga viss åtgärd.

Det torde vara följdriktigt att den som anser sig förfördelad i sådant fall av

JO hänvisas att först vända sig till det kommunala organ, varunder tjänste­

mannen lyder, för vinnande av rättelse. Förr än så skett är som regel ären­

det icke att anse som slutbehandlat av kommunal myndighet.

Innan föreliggande möjlighet till rättelse genom hänvändelse till kommu­

nal myndighet eller överklagande av kommunal myndighets beslut prövats,

bör JO enligt kommitténs mening ej ingripa. Har dylik möjlighet till rättel­

se försuttits, bör ingripande ske allenast om särskilda skäl föranleder där­

till. Det får icke bli någon vana att anlita JO i stället för besvärsvägen.

Kommittén anmärker, att det sagda ej innebär att JO skulle vara för­

hindrad att införskaffa handlingar i ett ärende eller däri begära viss upp­

lysning från en kommunal myndighet eller tjänsteman, innan han beslutar

huruvida han skall ingå i vidare prövning av ett klagomål eller ej. Själva

klagomålet kan nämligen vara sådant att JO ej därav kan erhålla tillräck­

ligt säker upplysning för sitt ställningstagande. Den klagande påstår t. ex.

att han ej fått sin rätt men hans uppgifter är alltför knapphändiga för att

kunna läggas till grund för etl slutligt beslut.

I enlighet med vad sålunda anförts och vad tidigare från riksdagens sida

framhållits bör enligt kommitténs mening klagomål som regel icke upp­

lagas då möjlighet att hos statlig myndighet överklaga kommunal myndig­

hets beslut ej utnyttjats såvida icke fråga är om administrativt frihetsberö­

vande; om klagorätten utnyttjats bör JO däremot alltid vara oförhindrad

alt vid prövning av lagligheten av den statliga myndighetens beslut även

pröva lagligheten av det kommunala organets beslut.

Vid övervägande av vilka föreskrifter i instruktionen som kan erfordras

för sådana undantagsfall, vilka icke bör följa den nyss omtalade regeln

utan i likhet med de administrativa frihetsberövandena i första band bli

föremål för JO:s uppmärksamhet, anför kommittén att man närmast har all

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

tänka på sådana fall, som anges i 2 § av JO:s instruktion, nämligen då fel synes härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet. Kom­ mittén erinrar emellertid om att det straffrättsliga bedömandet måste bli olika då det gäller en för uppgiften särskilt skolad person, t. ex. en statlig ämbetsman, och en kommunal förtroendeman, som åtminstone innan han får viss erfarenhet lättare kan göra sig skyldig till fel. Med frihetsberövan- den synes i överensstämmelse med det förut sagda kunna likställas sådana fall, då uppenbart övergrepp eller därmed jämförlig underlåtenhet förelig­ ger. Sådana fall bör alltså prövas av JO, även om rättelse ej sökts i annan ordning. Såsom övergrepp bör i huvudsak blott räknas sådana fall, då klart missbruk av tjänsteställning föreligger. Kommittén framhåller, att ett övergrepp till sin natur kan vara sådant att rättelse ej kan sökas, t. ex. vid missfirmelse från tjänsteman. Med tillämpning av de principer som så­ lunda angivits torde JO i många fall, särskilt då det gäller klagomål över smärre formella fel utan saklig betydelse, kunna lämna klagomål utan vi­ dare åtgärd.

Kommittén påpekar, alt JO genom det framlagda förslaget erhåller avse­ värd frihet att efter eget omdöme begränsa sin tillsyn på del kommunala området. Det är av vikt att JO:s verksamhet på detta område utövas med varsamhet så att den ej verkar hämmande på den kommunala verksam­ heten. Att denna bedrives under något friare former än den statliga förvalt- ningsverksamheten ligger i den folkliga självstyrelsens natur. JO:s ingri­ panden bör i princip begränsas till mera flagranta fall. Kommittén fram­ håller vidare att det icke är meningen att JO skall ingå i prövning av skä- lighetsfrågor, i vilka de kommunala organen bör fritt bestämma, och ej heller i frågor om den kommunala kompetensen, vilka frågor regerings­ rätten har att slutligt avgöra.

Om prövning av ett påstått fel utföres av JO i stället för av allmän åkla­ gare, kan detta enligt kommitténs mening även i vissa hänseenden vara av värde ur kommunal synpunkt. JO torde nämligen ha bättre förutsättningar för frågornas principiella bedömande, och hans rätt att efterge åtal är be­ tydligt vidsträcktare än allmän åklagares. Man bör ej heller bortse från att prövning hos JO är kostnadsfri, medan anställande av privat rättegång kan bli ekonomiskt mycket betungande.

Kommittén anför, att det ej låter sig göra att i instruktionen i detalj reg­ lera de fall då JO bör ingripa och de fall då han icke bör ingripa. Emellertid torde de motivuttalanden som fogas till ett instruktionsstadgande vara av särskild betydelse, då det gäller JO:s tillsyn. Man har all anledning att vänta sig att JO skall på ett fullt godtagbart sätt i praktiken omsätta de inten­ tioner, som ligger bakom instruktionsbestämmelserna. JO står för övrigt under kontinuerlig tillsyn av riksdagen. Kommittén tillfogar att det genom den av kommittén förordade utformningen av JO:s tillsyn på det kommu­ nala området klargöres, att missnöjda icke får tillåtas missbruka tillsynen till att diskreditera politiska motståndare eller att i skandaliseringssyfte angripa förtroendemän eller tjänstemän.

13

Vidare framhåller kommittén att JO:s eget initiativ bör vara detsamma

i fråga om frihetsberövanden, evad de grundar sig på statligt eller kom­

munalt beslut. Annars bör JO genom inspektion eller på annat sätt själv

taga initiativ beträffande kommunal myndighet, endast då det föranledes

av omständigheterna i ett anhängigt ärende eller eljest påkallas av sär­

skilda skäl. JO:s viktigaste tillsynsobjekt inom förvaltningen är nämligen

utan tvivel de statliga förvaltningsmyndigheterna, och där bör han sätta in

sin av egen drift bedrivna kontrollverksamhet i den utsträckning hans ar­

betsbörda och tillgången på personal medger det.

Kommittén erinrar vidare om att kommunala förtroendemän kan göra

sig skyldiga till fel på grund av bristande erfarenhet. I sådana fall synes

åtal sällan behöva tillgripas. En erinran torde mestadels vara fullt till­

räcklig.

Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1957

Utöver den omarbetning av 1955 års instruktionsförslag (SOU 1955:50

s. 10—45), som utgör en direkt följd av kommitténs ställningstagande till

frågan om JO:s tillsynsbefogenhet gentemot kommunala myndigheter och

befattningshavare, har kommittén även företagit viss överarbetning av för­

slaget i övrigt. Så har dock endast skett med stöd av påpekanden i remiss-

yttrandena över förslaget, då dessa varit av den art alt det synts kommittén

uppenbart att ändring bort ske. Av de paragrafer i instruktionsförslaget,

som av kommittén sålunda befunnits böra jämkas, må här endast nämnas

27 § (26 § i 1955 års förslag). Beträffande denna paragraf anför kommittén

(s. 64) att den ändrade lydelsen av paragrafens andra stycke föreslagits av

delegerade för riksdagens verk. Delegerade har liksom lönenämnden för

riksdagens verk framhållit att fullmaktstjänster icke finnes vid riksdagens

verk, varför anledning saknas att inrätta fullmaktstjänst hos ombudsman.

Delegerade och lönenämnden har vidare, såvitt angår MO, avstyrkt ett i

1955 års betänkande upptaget förslag om inrättande av kanslichefstjänster.

Lönenämnden har förordat att den nuvarande byråchefstjänsten hos MO

i stället tillsättes genom förordnande för viss tid, medan delegerade före­

slagit att MO bör få valfrihet att tillsätta tjänsten i fråga genom förord­

nande för viss tid eller tillsvidare. Som skäl för sitt förslag har delegerade

angivit att det kanske i vissa fall kan visa sig lättare att förvärva för tjäns­

ten lämplig person om möjligheten kvarstår att på sätt hittills skett tillsätta

densamma medelst förordnande tillsvidare. Enligt kommitténs mening är

de delegerades förslag att föredraga.

Kommittén påpekar, att den omständigheten att kommittén sålunda an­

slutit sig till delegerades förslag till instruktionstext icke innebär att kom­

mittén tagit ställning till frågan om en kanslichefstjänst bör inrättas jäm­

väl hos MO. Stannar man för att så bör ske torde, enär kanslichefstjänst

avses skola tillsättas genom förordnande för viss lid, skäl att upptaga denna

anställningsform som alternativ beträffande föreslagen ny byråchefstjänst

hos MO ej föreligga, varför i sådant fall sista punkten i andra stycket hör

utgå.

14

Kommittén har med sitt upptagande av delegerades förslag till instruk­

tionstext lika litet som beträffande kanslichefstjänst hos MO tagit ställning-

till frågan huruvida tjänsten för militär befattningshavare hos MO bör

vara en byrådirektörstjänst i lönegrad 33 å löneplan 1, vilket delegerade

förordat, eller en byråchefstjänst i lönegrad 37 å samma löneplan i enlig­

het med MO:s uppfattning och 1955 års förslag. Lydelsen av andra stycket

första punkten lämnar valfrihet härvidlag.

Beträffande kommitténs förslag rörande övriga paragrafer torde få hän­

visas till betänkandet (s. 60—66).

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran. Justitieombudsmannen, militieombudsmannen och dele­

gerade för riksdagens verk har dock beträffande förslagets enskildheter

framfört vissa synpunkter och erinringar.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar, att styrelsen i

sitt yttrande över 1955 års sakkunnigbetänkande angående justitieombuds-

mannainstitutionen m. m. instämde i vad styrelsen för svenska stadsför­

bundet anfört i yttrande över sagda betänkande och därmed avstyrkte för­

slaget om utsträckning av JO:s tillsyn till det kommunala området — med

undantag dock för fall av administrativt frihetsberövande. Någon anledning

att nu intaga annan ståndpunkt i principfrågan föreligger ej. 1956 års riks­

dag har emellertid såsom vilande antagit förslag till sådan grundlagsänd­

ring, att även kommunala myndigheter och befattningshavare — med un­

dantag av ledamöter i de beslutande församlingarna — skall ställas under

JO:s uppsikt i den mån ämbetsansvar föreligger för dem. Med hänsyn här­

till och då det nu framlagda förslaget tillkommit i samråd med represen­

tanter för de tre kommunförbunden, vilkas synpunkter beaktats i det nu

utarbetade förslaget till föreskrifter för JO:s tillsyn över kommunalförvalt­

ningen, anser sig styrelsen icke kunna resa någon erinran mot kommitténs

förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, såvitt detta rör ombuds­

männens tillsyn över kommunalförvaltningen. Härvid förutsätter styrelsen

att JO:s tillsyn över kommunalförvaltningen i realiteten får den begräns­

ning, varåt det sist avgivna betänkandet ger uttryck, och sålunda för att be­

gagna den föreslagna instruktionsregelns ordasätt, utövas med beaktande

av de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar

och med iakttagande av att den kommunala verksamheten icke onödigt

hämmas.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet hänvisar till att samråd i ären­

det ägt rum med, bland andra, representanter för svenska landstingsförbun­

det. Dessa har — i det läge frågan om JO:s uppsikt över kommunala be­

fattningshavare efter 1956 års riksdagsbeslut befinner sig — ansett sig

kunna godtaga det nu föreliggande förslaget. Styrelsen, som på sin tid av­

styrkt en utsträckning av JO:s tillsyn med avseende å den kommunala verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

15

samheten, utom i vad gäller frihetsberövande!!, delar den ståndpunkt dess representanter vid överläggningarna intagit och kan sålunda för sin del till­ styrka den i betänkandet föreslagna utformningen av instruktionen för JO i vad avser dennes tillsyn på det kommunala området. Styrelsen för svenska stadsförbundet erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1955 års sak­ kunnigbetänkande avstyrkt förslaget om utsträckning av JO:s tillsyn till det kommunala området — med undantag dock för fall av administrativt fri­ hetsberövande. Styrelsen vidhåller detta principiella ställningstagande. Då emellertid 1956 års riksdag antagit ett vilande förslag till grundlagsändring, enligt vilket även kommunala befattningshavare — med undantag av leda­ möter i de beslutande församlingarna — skall ställas under JO:s uppsikt i den mån ämbetsansvar föreligger för dem, ser styrelsen med tillfredsställelse att man försöker trygga den kommunala självstyrelsen genom att i instruk­ tionen för riksdagens ombudsmän införa föreskrifter, som begränsar JO:s tillsynsbefogenhet på det kommunala området. Det i samråd med repre­ sentanter för de tre kommunförbunden utarbetade förslaget till dylika före­ skrifter synes under sålunda givna förhållanden i allt väsentligt vara till­ fredsställande ur kommunal synpunkt. Med hänvisning till de genom 1956 års riksdagsbeslut ändrade förutsättningarna anser sig styrelsen därför böra tillstyrka kommitténs förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän, så­ vitt rör dessas tillyn på det kommunala området.

Beträffande 13 § instruktionsförslaget, vilket stadgande reglerar frågan huruvida ombudsman skall, för att bistå målsägande som gör gällande en­ skilt anspråk på grund av någon befattningshavares förment felaktiga för­ farande i tjänsten, vara skyldig att verkställa utredning rörande det påståd­ da brottsliga förfarandet även i fall där på grund av redan inträdd preskrip­ tion straffansvar icke kan utkrävas yttrar militieombudsmannen att stad­ gandet synes böra kompletteras sålunda att efter ordet »ämbetsbrott» i den inledande satsen »Uppkommer fråga om enskilt anspråk på grund av äm­ betsbrott ------------ » inskjutes »eller annat brott, varigenom ämbetsman åsi­ dosatt sin tjänsteplikt,». Att stadgandet bör ha den förutsatta innebörden sy­ nes vara desto mera klart som, då fråga uppkommer om enskilt anspråk på grund av förment felaktigt förfarande av befattningshavare i tjänsten, det ofta icke utan mera ingående utredning kan avgöras, huruvida det förelig­ ger allmänt brott varigenom befattningshavaren även åsidosatt sin tjänste­ plikt eller det föreligger — s. k. självständigt — ämbetsbrott.

Under hänvisning till innehållet i 27 § instruktionsförslaget ifrågasätter justitieombudsmannen lämpligheten av att föreskrifter rörande sättet för till­ sättning av tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionerna intagas i instruk­ tionen för ombudsmännen. Detta skulle nämligen medföra, att varje ändring i fråga om formen för tillsättningen av någon tjänst nödvändiggjorde, att jämväl instruktionen ändrades. Föreskrifter om sättet för tillsättning av tjänstemän synes ba sin plats i avlöningsreglementet med tillhörande tjäns- teförteckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

Militieombudsmannen yttrar beträffande samma paragraf.

I 27 § andra stycket, vilket stadgande motsvaras av 26 § andra stycket i 1955 års förslag, meddelas bestämmelser om tillsättande av tjänstemän vid ombudsmännens expeditioner. Om vid antagande av instruktionen detta stad­ gande får den avfattning det erhållit i det nu framlagda förslaget lär däri­ genom indirekt bliva utsagt att den nuvarande byrådirektör stjänsten vid militieombudsmansexpeditionen icke, såsom föreslogs i det betänkande var­ med det tidigare instruktionsförslaget framlades, skall utbytas mot en byrå­ chefstjänst i lönegraden Ca 37. 1956 års sakkunniga ha framhållit att de i fråga om avfattningen av det nu avsedda stadgandet anslutit sig till det förslag som därutinnan av delegerade för riksdagens verk framställts i ett av delegerade över 1955 års förslag avgivet yttrande, vari beträffande den ifrågavarande byrådirektörstjänsten icke föreslogs annan ändring än tjäns­ tens uppflyttande i lönegrad Ca 33. De sakkunniga anföra emellertid vidare att de med sitt upptagande av de delegerades förslag till instruktionstext, lika litet som beträffande inrättandet av en kanslichefstjänst vid militieom­ budsmansexpeditionen tagit ställning till frågan huruvida den nu nämnda tjänsten borde vara en byrådirektörstjänst i lönegraden Ca 33 å löneplan 1 eller en byråchefstjänst i lönegraden Ca 37 å samma löneplan. De sakkun­ niga tillägga härvid att lydelsen av andra stycket första punkten lämnade valfrihet härutinnan. Detta sistnämnda uttalande torde icke vara hållbart. I andra stycket första punkten föreskrives att byråchefer vid ombudsmän­ nens expeditioner skola tillsättas genom förordnande tills vidare och tjänste­ tillsättning i sådan ordning kan författningsenligt icke ifrågakomma beträffande å löneplan 1 upptagna tjänster vid riksdagens verk. För bedö­ mande av huruvida någon ändring härutinnan kommer att ske beträffande motsvarande tjänster å de tilltänkta nya löneplanerna torde för närvarande icke föreligga tillräckligt underlag och denna fråga har för övrigt överhuvud­ taget icke'berörts i betänkandet. Vidare kan tilläggas att det icke i något sammanhang uppkommit fråga om att den nu åsyftade tjänsten skulle till­ sättas genom förordnande vare sig för viss tid eller tills vidare. Det oaktat bär den i andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen, enligt vilken en av byråchefstjänsterna vid militieombudsmansexpeditionen alternativt må tillsättas genom förordnande för viss Hd, givits sådan avfattning att stadgandet skulle, om den nuvarande byrådirektörstjänsten ombildas till en byråchefstjänst, komma att bli tillämpligt även beträffande denna byråchcfs- tjänst.

I nu förevarande sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla att jag då delegerade för riksdagens verk till handläggning förehade den remiss, som föranledde delegerades ovannämnda yttrande över 1955 års förslag, till protokollet uttalade att enligt min mening vad av utredningsmännen före­ slagits beträffande militieombudsmansämbetets personalorganisation borde till alla delar genomföras, därvid jag hänvisade till vad från min sida anförts i ett i betänkandet återgivet yttrande till utredningsmännen (SOU 1955: 50 s. 122 ff.) ävensom i yttrande till Eders Kungl. Maj :t över samma betän­ kande. De synpunkter som jag i dessa mina yttranden framfört vill jag allt­ jämt med bestämdhet vidhålla.

Av skäl som framgå av vad nu anförts måste uppenbarligen, om det i 27 jj andra stycket i instruktionsförslaget upptagna stadgandet icke blir föremal för erforderlig omredigering, ståndpunktstagandet till utformningen av detta stadgande anstå till dess hithörande i den blivande löneplansrevisionen in­ gående frågor blivit slutgiltigt lösta. För min del väll jag ifrågasätta huru­ vida anledning föreligger alt, i den utsträckning som skett, i instruktionen

17

upptaga bestämmelser om de anställningsformer som skola tillämpas beträf­

fande ordinarie befattningar vid ombudsmansexpeditionerna. Det må i detta

sammanhang framhållas att genom stadgande i 26 g i instruktionsförslaget

fastställes bland annat att å ombudsmans expedition äro anställda de ordi­

narie tjänstemän som angivas i gällande personalförteckning. I den mån i

tillämplig personalförteckning är fullständigt angivet vilken anställningsform

som i det föreliggande fallet skall komma till användning synes det knappast

kunna förefinnas något praktiskt behov av att även i instruktionen meddelas

bestämmelser i enahanda hänseende. Beträffande tjänster som skola tillsättas

genom förordnande för viss tid eller tills vidare innehålla personalförteck­

ningarna — i varje fall de som ansluta sig till nu tillämpat lönegiadssystem

— fullständiga och bindande anvisningar om den tillsättningsform som skall

användas. Däremot förhåller det sig annorlunda beträffande sådana ordi­

narie tjänster som enligt 5 § avlöningsreglementet för riksdagens verk skola

tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Då det gäller sådana tjänster

torde finnas anledning att — i anslutning till nu tillämpad ordning enligt

vilken fullmaktstjänster icke finnas inrättade vid riksdagens verk — i in­

struktionen upptaga föreskrift om att nu avsedda tjänster skola tillsättas

medelst konstitutorial. Enligt min mening bör således 27 § andra stycket i

instruktionsförslaget ersättas med en bestämmelse av förslagsvis följande

lydelse: Ordinarie tjänsteman, som icke enligt gällande personalförteckning

skall tillsättas genom förordnande för viss tid eller tills vidare, tillsättes

genom konstitutorial. Efter en omformulering av det i instruktionsförslaget

upptagna stadgandet i enlighet med vad nu angivits lär hinder icke föieligga

för ett ståndpunktstagande till instruktionsförslaget utan att den slutliga

lösningen av hithörande lönefrågor behöver avvaktas.

Delegerade för riksdagens verk anför beträffande frågan om personalorga­

nisationen vid ombudsmannaexpeditionerna följande.

1 det nu föreliggande förslaget hava 28 §, 29 § andra, tredje och fjärde

styckena, 30 § samt 31 § andra stycket i 1955 års förslag uteslutits, var­

jämte 26 §, 29 § första stycket och 31 § första stycket ändrats. (Jfr de nya

27, 25 och 24 §§.) Därmed har 1956 års kommitté i huvudsak anslutit sig

till de ändringsförslag, som delegerade framlade i sitt utlåtande den 8 feb­

ruari 1956 angående justitieombudsmannainstitutionenm. nl. Med hän­

syn till att det näppeligen kan vara riktigt att i en instruktion, vilken an-

tages av riksdagen under medverkan av Kungl. Maj:t, reglera en tråga som

de^ tillkommer riksdagen att ensam avgöra, torde emellertid även bestäm­

melsen i den nya 27 § andra stycket böra utgå. Härför talar också den om­

ständigheten att det icke synes lämpligt att fastställa anställningsformerna

för de ordinarie tjänstemännen vid JO:s och MO.s expeditioner i eu in­

struktion som den nu förevarande; personalens sammansättning liksom i

viss mån även anställningsformerna måste nämligen smidigt kunna an­

passas efter de från tid till annan växlande behoven. Det må i detta samman­

hang nämnas, att sedan 2 § och 5 § 1 mom. avlöningsreglementet för riks­

dagens verk numera undergått eu formell ändring, gällande avlöningsbe-

stämmelser innehålla erforderliga föreskrifter om de anställningsformer,

vilka skola tillämpas för tjänster som upptagits å tjänste- och personal­

förteckningarna för ombudsmännens expeditioner. Man lår utgå från att

detta kommer att bliva fallet även med blivande avlöningsbestämmelser

för dessa verk. I övrigt kunna delegerade tillstyrka godkännande av in­

struktionen i vad den äger samband med personalorganisationen vid JO:s

och MO:s expeditioner.

2 Ilihang

till

riksdagens

protokoll

1957

.

1

samt

.

Nr

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1957

I sitt förenämnda utlåtande biträdde delegerade vad 1955 års sakkunniga föreslagit angående personalorganisationen för justitieombudsmannens ex­ pedition. Förslaget innebar att personalförteckningen för nämnda expedi­ tion skulle upptaga följande tjänstemän å ordinarie stat:

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1957

Gällande stat

Tjänstemän å ordinarie stat

1 byråchef ................................. Cr 18 1 byrådirektör ........................ Ca 33 1 kansliskrivare ................... Ca 15 1 expeditionsvakt ................... Ca 11

Föreslagen stat

Tjänstemän å ordinarie stat

1 kanslichef .............................. Cp 15 2 byråchefer .............................. Cr 13 2 sekreterare ................ högst Cr 8 1 kansliskrivare......................... Ca 15 1 expeditionsvakt .................... Ca 11 1 kanslibiträde ......................... Ca 11

Tjänsteman å övergångsstat

1 byrådirektör ......................... Ca 33

Delegerade underströko att sekreter ar tjänster na i regel borde placeras i lönegraden Cr 5 och att en placering i Cr 8 borde ifrågakomma endast un­ der förutsättningar, som 1955 års sakkunniga angivit.

I det nu remitterade betänkandet uttalar 1956 års kommitté att den av 1955 års sakkunniga förordade personalförstärkningen syntes nödvändig, även om JO:s tillsyn över den kommunala förvaltningen i enlighet med det nu framlagda förslaget ej skulle fa fullt samma omfattning som nämnda sakkunniga tänkt sig. Delegerade vilja i anslutning härtill meddela, att ju­ stitieombudsmannen i skrivelse till delegerade den 29 oktober 1956 anfört under hänvisning till en av honom den 13 april 1956 avlåten skrivelse till riksdagens bankoutskott, bl. a. att en omedelbar väsentlig förstärkning av personalen å justitieombudsmansexpeditionen i enlighet med 1955 års för­ slag påkallades även vid nu rådande arbetsuppgifter. Under åberopande här­ av hemställde justitieombudsmannen, att delegerade ville hos riksdagen fö­ reslå omorganisation av justitieombudsmansexpeditionen i enlighet med 1955 års förslag, att träda i kraft den 1 juli 1957.

I likhet med 1956 års kommitté anse delegerade, att den föreslagna utök­ ningen av personalen vid JO-expeditionen bör genomföras, oaktat att enligt det remitterade förslaget JO:s arbetsuppgifter komma att något begränsas i jämförelse med 1955 års förslag.

Vad angår personalförteckningen för militieombudsmansexpeditionen hava delegerade icke heller funnit anledning att nu förorda någon ändring av det förslag, som delegerade framlade i sitt förenämnda utlåtande den 8 februari 1956.

Delegerade vilja emellertid erinra om att förslag till nya löneplaner före­ lagts riksdagen i årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemen­ samma frågor, punkten 4). Sålunda föreslås att löneplanerna 1 och 2 i sta­ tens grundloneförordning, vilken äger tillämpning jämväl vid riksdagens veik, skola ersattas av två nya löneplaner, betecknade A och B Förslaget grundar sig på en överenskommelse med statstjänstemännens huvudorga­ nisationer. Sagda överenskommelse innehåller vissa regler för överflvtt- mng av tjänstemän å nuvarande löneplan 2, i den månade tillhöra någon av lönegraderna 1—12, till den nya löneplan A och av högre tjänsteman till den nya löneplan B. J

“ Trt KUug!j M?j:t framlaSt proposition angående ny instruktion för liksdagens ombudsman samt till följd av den blivande löneplansrevisionen

19

uppkomna frågor kunna överblickas, hava delegerade för avsikt att genom

skrivelse till riksdagens bankoutskott förelägga riksdagen förslag till änd­

rade tjänste- och personalförteckningar för ombudsmännens expeditioner.

Det är önskvärt att de ändrade tjänste- och personalförteckningarna för

JO:s och MO:s expeditioner hinna bliva godkända i så god tid att de kunna

tillämpas från och med den 1 juli 1957.

Mot delegerades beslut i vad avsåge personalförteckningen för militie-

ombudsmansexpeditionen anförde militieombudsmannen reservation och

uttalade, att enligt hans mening 1955 års förslag borde jämväl i nu angivna

hänseende till alla delar genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1957

Departementschefen

Enligt det förslag till ändring av 96 § regeringsformen, som av 1956 års

riksdag antogs såsom vilande, skall verksamhetsområdet för riksdagens

ombudsmän utvidgas att omfatta även kommunala befattningshavare, som

i allo är underkastade ämbetsansvar. För att trygga den kommunala själv­

styrelsen ansåg riksdagen det emellertid erforderligt med särskilda före­

skrifter, som begränsade JO:s tillsyn på det kommunala området. Sådana

föreskrifter kunde enligt riksdagens mening lämpligen införas i instruk­

tionen för ombudsmännen, enär tillsynen enligt nyssnämnda lagrum skall

ske efter den instruktion riksdagen utfärdar.

Nytt förslag till instruktion för riksdagens ombudsman har nu framlagts

av den kommitté, som i enlighet med riksdagens begäran tillsatts för ända­

målet. Förslaget har utarbetats i samråd med representanter för de tre kom­

munförbunden, och de har förklarat sig kunna i huvudsak biträda försla­

get.

Såvitt avser tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare

bygger förslaget på grundtanken att tillsynen icke får utövas så att den

kommunala självstyrelsen därigenom utsättes för intrång eller den kommu­

nala verksamheten onödigt hämmas. Beträffande frihetsberövanden är det

däremot avsikten att JO:s tillsyn skall vara oinskränkt. De särskilda be­

stämmelserna i förslaget har utformats i överensstämmelse med dessa prin­

ciper. Förslaget har vid remissbehandlingen i allt väsentligt godtagits. I de

yttranden som avgivits av kommunförbunden har därvid understrukits att

tillsynen över kommunalförvaltningen bör utövas med beaktande av de

särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar.

Det bör i princip ankomma på riksdagen att själv uppdraga de närmare

riktlinjerna för sina ombudsmäns verksamhet. För detta ändamål fram-

lägges här för riksdagen förslag till ny instruktion i anslutning till kom­

mitténs betänkande. Vid avfattningen av instruktionsförslaget bar, för att

underlätta riksdagens arbete och utan ställningstagande från Kungl. Maj:ts

sida, vissa påpekanden i remissyttrandena beaktats.

Militieombudsmannen har anmärkt på utformningen av 13 § och hem­

ställt att denna paragraf kompletteras att avse — förutom enskilt anspråk

Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1957

på grund av självständigt ämbetsbrott — jämväl sådant anspråk på grund av annat brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Paragrafen har jämkats i enlighet med militieombudsmannens hemställan.

I 27 § andra stycket i förslaget har upptagits bestämmelser om tillsättan­ de av tjänstemän vid ombudsmännens expeditioner. Vid remissbehandling­ en har de delegerade för riksdagens verk anfört att dessa bestämmelser bör utgå, och att det för riksdagens verk gällande avlöningsreglementet jämte tillhörande tjänste- och personalförteckning redan innehåller erforderliga bestämmelser i detta ämne. På grund av vad delegerade sålunda anfört har det föreslagna stycket i paragrafen uteslutits. I anslutning till 27 § har mili- tieombudsmannen även framfört vissa erinringar och önskemål angående personalorganisationen vid sin expedition. Med anledning härav torde få framhållas att de delegerade för riksdagens verk i sitt yttrande uppgivit, att de delegerade genom skrivelse till riksdagens bankoutskott kommer att fö­ relägga riksdagen förslag till ändrade tjänste- och personalförteckningar för ombudsmännens expeditioner. Någon åtgärd krävs alltså icke från Kungl. Maj :ts sida för att hithörande frågor skall komma under riksdagens prov­ ning-

På grund av vad sålunda anförts har, i allt väsentligt i enlighet med kommitténs förslag, inom justitiedepartementet upprättats bifogade förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän.1

Föredraganden hemställer, att detta förslag måtte genom proposition fö­ reläggas riksdagen till prövning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Beträffande innehållet i gällande instruktioner för JO och MO samt 1955 års förslag hän­ visas till betänkandet s. 8—43, som på ett överskådligt sätt belyser olikheterna mellan de skilda texterna.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570399