Prop. 1957:142

('med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag',)

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

1

Kr 142

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag; given Stock­ holms slott den 22 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fort­ satt giltighet av samma lag.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att valutalagen, som gäller till och med den 30 juni innevarande år, skall erhålla förlängd giltighetstid till och med den 30 juni 1958.

Härjämte framlägges förslag om ändring av den nuvarande administra­ tiva ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden. Förslaget, som i huvudsak grundar sig på en av fullmäktige i riksbanken hösten 1955 gjord framställning, innebär, att valutakontorets befattning med sådana ärenden upphör och att ärendena överflyttas till riksbanken för handlägg­ ning av en särskild valutastyrelse. Valutastyrelsen föreslås bestå av, för­ utom ledamöter ulsedda inom riksbanken, företrädare för valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera allmänna intressen. Valutastyrelsens beslut skall kunna överklagas hos bankofullmäktige. Den nya organisatio­ nen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1957.

1 Iiihrtng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

§.

Kungi. Maj:ts proposition nr li2 år 1957

Konungen äge uppdraga åt riks­ banken att giva närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra an­ sökningar om tillstånd, vartill för­ ordnandet giver anledning, samt att i övrigt handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet, och vare riksbanken skyldig ställa sig till ef­ terrättelse av Konungen därutinnan meddelade särskilda föreskrifter.

6

Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förord­ nandet skola prövas och avgöras av riksbanken.

§•

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen), beståen­ de av sju ledamöter. Fyra av ledamö­ terna jämte suppleanter för dem ut­ ses av Konungen. Övriga ledamöter jämte suppleanter utses av fullmäk­ tige i riksbanken.

Valutastyrelsens beslut må över­ klagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot el­ ler suppleant, som deltagit i styrel­ sens beslut, äger påfordra att beslutet underställes fullmäktige för prövning. Yrkande härom skall framställas ge­ nast efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande va­ lutastyrelsen meddelas i bankoregle­ mentet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling, E^liasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutaregle­ ring och vissa därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål samt an­ för därvid följande.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar för­ ordna om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländ­ ska betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. La­ gen gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956 (nr 149), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Genom lag den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens sam­ tycke valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning, vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348), den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944 (nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den 3 juni 1955 (nr 303).

De ärenden, vilka föranledes av valutaregleringen, upptages och avgöres av valutakontoret, som enligt särskilt utfärdad instruktion den 25 februari 1940, nr 125, utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av eu valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kom­

5

mitté med uppdrag att utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. in. Efter slutfört arbete överlämnade kommittén med skrivelse den 30 juni 1955 till fullmäktige en promemoria med utredning och förslag angående valuta­ regleringens handhavande m. in. Det i promemorian upptagna förslaget innebar i huvudsak att valutakontorets befattning med valutaärendena skulle upphöra och att dessa ärenden skulle överflyttas på riksbanken och där handläggas av en särskild valutastyrelse. Promemorian innefattade härjämte förslag om ett särskilt besvärsförfarande i valutaärenden. Slutligen ifråga­ satte kommittén översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofull­ mäktige till vad kommittén anfört samt hemställde om den förändring av organisationen för valutaärendenas handläggning jämte den översyn av lag­ stiftningen som kommittén ifrågasatt. Över bankofullmäktiges skrivelse av­ gavs på sin tid, efter remiss, yttranden av justitiekanslersämbetet, bank- och fondinspektionen, besvärssakkunniga, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sven­ ska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossist­ förbund. Härjämte inkom Sveriges industriförbund med en skrift i ärendet.

I samband med att jag i fjol våras genom proposition nr 72 underställde riksdagen förslag till den senaste förlängningen av valutalagen erinrade jag om bankofullmäktiges nämnda framställning och anmälde min avsikt att inom den närmaste tiden begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta en särskild utredning med uppdrag att verkställa den begärda översynen av valutalagstiftningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade jag härefter regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sture Henriksson, och t.f. bank­ direktören hos riksbanken Sven Joge att såsom sakkunniga verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga, i fortsättningen be­ nämnda 1956 års utredning, först upptagit de lagstiftningsfrågor, som sam­ manhänger med de av bankofullmäktige föreslagna organisatoriska för­ ändringarna, samt därvid speciellt behandlat spörsmålet om besvärsrätten i valutaärenden. Med skrivelse den 12 december 1956 har utredningen i sär­ skild promemoria (stencilerad) framlagt förslag i nu berörda delar. Av ut­ redningen upprättade författningsförslag torde såsom Bihang få fogas till detta protokoll.

över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från justitie- kanslersämbetet, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspeklionen, besvärssakkunniga, Sveriges allmänna export­ förening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges in­ dustriförbund.

Fullmäktige i riksbanken bar i sitt över promemorian avgivna yttrande, dagtecknat den 10 januari 1957, tillika hemställt, att valutalagen — med de ändringar som kunde komma all genomföras i anledning av de sakkun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

7

av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, a\ Kungl. Maj :t, en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Enligt 6 § valutalagen äger Kungl. Maj :t uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande. Kungl. Maj :t äger enligt samma lagrum uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt handlägga de ärenden, som föranledes av förordnandet. I detta hänseende är riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter.

Utöver det nu redovisade innehåller valutalagen bestämmelser bl. a. om tvångsmedel, tystnadsplikt och straff för brott mot meddelade föreskrifter.

I valntaförordningen har, med utnyttjande av valutalagens bemyndigande, närmare bestämmelser givits i syfte att reglera valutahandeln liksom ut­ förseln och införseln av valutor och värdepapper. I stora drag innebär reg­ leringen att köp av utländska valutor endast får ske från riksbanken eller genom dess förmedling och att likaledes försäljning av sådana valutor är beroende av riksbankens medverkan. I viktiga hänseenden äger riksbanken meddela tillstånd till valutahandel utan iakttagande av denna ordning. För utförsel och införsel av valutor fordras i princip riksbankens tillstånd. I förordningen har vidare intagits bestämmelser om skyldighet för ägare och innehavare av utländska valutor och utländska värdepapper att i den ord­ ning och omfattning riksbanken bestämmer hembjuda dessa för inlösen av riksbanken eller valutabank. Även i en del andra avseenden har genom valutaförordningen gjorts inskränkning i enskildas rätt att fritt förfoga över utländska valutor. Härutöver må nämnas att riksbanken äger infordra upp­ gifter angående valutainnehav m. m. På riksbanken ankommer vidare att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter till förordningen. Slutligen upptager förordningen de ansvarsbestämmelser som anknyter till valutareg­ leringen.

Av vad jag inledningsvis anfört framgår att liandhavandet av valutareg­ leringen anförtrotts vnlutakontoret såsom ett riksbankens särskilda organ. Valutakontorets styrelse utgöres enligt instruktionen för kontoret av riks­ bankschefen, tillika ordförande, samt ytterligare högst sju ledamöter, vilka jämte suppleanter förordnas av Kungl. Maj :t. Vice ordförande utses bland ledamöterna av Kungl. Maj:t: Kostnaderna för valutakontorets verksamhet bestrides i huvudsak från särskilt anslag under VII huvudtiteln i riksstaten.

Beträffande valutakontorets tillkomst må nämnas, att kontoret fick sin instruktion i samband med att valutaförordningen utfärdades. Initiativet till valutaregleringen togs på sin tid av bankofullmäktige, som i skrivelse den 22 februari 1940 hemställde att Kungl. Maj:t måtte, efter att ha inhämtat riksdagens samtycke, meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen. Fullmäktige bilade ett inom riksbanken upprättat förslag till valutaförord­ ning. Detta förslag förutsatte att valutaregleringen skulle omhänderhavas av- riksbanken. Något förslag om att ett särskilt valutakontor skulle inrättas framlades ej av fullmäktige. I eu följande dag dagtecknad proposition nr

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

78 till 1940 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen skulle samtycka till att förordnande enligt 1 § valutalagen meddelades i huvudsaklig överens­ stämmelse med då föreliggande förslag till valutaförordning och instruk­ tion för ett riksbankens valutakontor. Förslaget att särskilt valutakontor skulle inrättas motiverades icke särskilt. Bankoutskottet, som i sitt utlåtan­ de nr 4 behandlade propositionen, fann icke något att erinra mot det fram­ lagda förslaget till instruktion för valutakontoret, och riksdagen godkände utlåtandet.

Slutligen må erinras om några författningsrum av betydelse för riksban­ kens ställning som centralbank.

Enligt § 72 regeringsformen skall riksbanken förvaltas av fullmäktige efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige är sju till antalet. Av dessa utser Kungl. Maj :t en jämte suppleant. Övriga sex jämte suppleanter väljes av riksdagen. Den av Konungen utsedde ordinarie ledamoten är ordförande. Fullmäktige utser riksbankschef och vice riks­ bankschef. I paragrafen upptages även bestämmelser om riksbankens sedel­ utgivningsrätt.

I § 111 regeringsformen stadgas om riksbankens lydnadsförhållande till riksdagen. Enligt stadgandet kan sålunda fullmäktige i riksbanken icke »i och för sin befattning emottaga befallningar utan av riksdagen allena och enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas utan efter riksdagens beslut».

Huvudbestämmelserna om riksbankens förvaltning finns i lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sueriges riksbank. I lagen stadgas bl. a. om bankens rätt att driva bankrörelse. Jämlikt 14 § riksbankslagen må riksbanken köpa och sälja utländska valutor, som förfaller till betalning inom ett år. 15 § nämnda lag medger riksbanken rätt att upptaga utländsk kredit ävensom bevilja utländsk centralbank kredit. Därjämte må riksbanken hos utländsk bankinrättning insätta penningar och av sådan bankinrättning såsom insätt­ ning mottaga penningar med eller utan räntegottgörelse. Enligt 16 § får riksbanken köpa och sälja svenska och, i viss utsträckning, utländska obli­ gationer in. m. samt förmedla köp och försäljning av sådana papper. För varje år skall riksbanksfullmäktige till riksdagens bankoutskott avgiva be­ rättelse angående bankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Sådan berät­ telse avgives även till riksdagens revisorer.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt uttryckligt stadgande i 2 § ■\alutalagen förordnande, som Kungl. Maj :t enligt nämnda paragraf äger meddela, icke får lända till inskränkning i riksbanken tillkommande befo­ genheter.

Angående riksbankens förvaltning har ytterligare föreskrifter meddelats i det av riksdagen meddelade reglementet den 15 december 1943 för riks­ bankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet). Härutöver må tilläg­ gas att bankoutskottet, efter riksdagens bemyndigande enligt § 41 riks­ dagsordningen, har rätt att i viss begränsad mån giva föreskrifter för riks­ banken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

9

III. Handläggningen av valutaärenden

I sin framställning till Konungen av den 13 oktober 1955 anslöt sig ban­ kofullmäktige, i vad avsåg organisationen för handhavandet av valutareg­ leringen, till det förslag som framlagts av den tidigare omnämnda 1954 års kommitté inom riksbanken. Såväl kommittén som bankofullmäktige utgick vid sitt ställningstagande till de organisatoriska frågorna från att man för de närmaste åren sannolikt skulle komma att bibehålla en valutareglering.

1954 års kommitté

Kommittén erinrade inledningsvis om att valutakontoret tillkom utan att bankofullmäktige tagit initiativ härtill och utan fullmäktiges hörande. En­ ligt kommitténs mening medförde den nuvarande organisationen för valu­ taregleringen oklarhet beträffande gränsen mellan riks­ bankens och valutakontorets befogenheter. Sålunda pe­ kades bl. a. på att valutakontoret enligt praxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall, ehuru ärendena härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Kommittén anförde vidare.

Även på andra områden har den nuvarande organisationen av valuta­ regleringen visat sig medföra ovisshet om vem som har att utöva beslutan­ derätten, riksbanken eller valutakontoret, och i vissa fall måste man förut­ sätta ett samråd om en samstämmighet i uppfattningen. Det kan sålunda principiellt ifrågasättas, om icke i vad gäller valutatilldelning valutakonto­ rets egentliga funktion borde ha bestått i fördelning för olika behov av va­ lutor inom de gränser, som fullmäktige skulle fastställa. En sådan uppdel­ ning av arbetsuppgifterna är emellertid ej praktiskt möjlig exempelvis när det gäller valutatilldelningen för investeringar utomlands. I praktiken har även förekommit fall, där de faktiska avgörandena utan tvekan böra ligga hos riksbanken. Här kan nämnas exempelvis gränsdragningen mellan till- lämpning av gamla och nya kurser för betalningar i utländska valutor vid kursändringar samt utnyttjande av vissa dragningsrätter i riksbanken. I praktiken ha i sådana fall riksbankens intressen tillgodosetts genom riks- banksrepresentanternas inflytande på valutaregleringens handhavande. Det­ ta har emellertid måst ske utan att fullmäktige kunnat beredas tillfälle ta ställning till frågorna.

Oklarheten beträffande valutakontorets ställning medförde enligt kom­ mitténs mening också ovisshet, huruvida Kungl. Maj:t, därest beslut av va­ lutakontorets styrelse överklagades, kunde vidtaga ändring i beslutet. Det ville enligt kommittén synas som om sådan möjlighet måste anses föreligga i de fall, då eu ändring icke hade konsekvenser beträffande riksbankens valutaställning. Skulle däremot beslutet få dylika konsekvenser, kunde det göras illusoriskt ur klagandens synpunkt genom att riksbanken vägrade att tillhandahålla den erforderliga valutan eller att mottaga den. Det föreföll kommittén uppenbart, att ett sådant förhållande ur alla synpunkter måste te sig otillfredsställande. Kommittén tilläde, att saken icke ställde sig annor­

lunda, om valutabank hade möjlighet att tillhandahålla valutan, respektive vore beredd att förvärva densamma.

Utifrån de synpunkter, som sålunda redovisats angående valutakontorets ställning, diskuterade kommittén två alternativ till lösning av organisa­ tionsfrågan. Den ena tänkbara lösningen var att bibehålla valuta­ kontoret med dess nuvarande organisation samt närmare reglera grän­ serna för organets befogenheter. Det andra alternativet var att låta riksban­ ken överta det direkta ansvaret för valutaregleringen och därvid inom ban­ ken skapa en organisation för handläggning av valutaärenden. Kommittén uttalade, att för den förra lösningen skulle, utifrån sett, kunna tala, att va­ lutakontoret i sin nuvarande form vunnit organisatorisk stadga och samlat en betydande fond av erfarenhet beträffande valutaregleringen och dess handhavande. Ett annat skäl vore att valutakontorets styrelse inom sig rym­ de representanter för det enskilda näringslivet förutom för de allmänna in­ tressena. Det vore emellertid enligt kommitténs mening att märka, att va­ lutakontoret åtminstone numera hade föga att skaffa med direkt handels- reglerande frågor. Ytterligare kunde för en sådan lösning anföras att styrel­ sen i sin nuvarande sammansättning, såvitt kommittén kunde bedöma, på det hela taget tillvunnit sig allmänhetens förtroende, vilket bidragit till att minska kritiken mot valutaregleringen som sådan och mot den konkreta handläggningen av valutaärendena.

Kommittén fann dock övervägande skäl tala för att valutakontoret inordna­ des i riksbanken och underställdes bankofullmäktige. Detta förutsatte att inom banken skapades ett speciellt organ som övertog ansvaret för den löpande hand- läggningen av valutaärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende att man skulle inom riksbanken inrätta en särskild valuta­ styrelse med bl. a. representanter för näringslivet.

I sin motivering till den föreslagna ordningen framhöll kommittén, att man hade anledning förutsätta att inom en tämligen snar framtid den ord­ ning helt genomförts, som sedan länge eftersträvats, nämligen att valuta­ bankerna handlade praktiskt taget alla valutaärenden av löpande natur en­ ligt generellt lämnade föreskrifter. Kommittén anförde vidare bl. a.

De ärenden, som därefter komma att kvarstå, torde till huvudsaklig del falla inom området för riksbankens ordinarie penningvårdande verksamhet. Det synes under sådana förhållanden vara mest naturligt, att den valuta­ reglering, som sålunda kommer att för mera avsevärd tid bibehållas, admi­ nistreras av riksbanken själv. Man skulle därigenom komma ifrån den ano­ mali som föreligger i det att riksbanken har ansvaret för och vården av lan­ dets valutatillgångar medan faktiskt ett fristående organ genom sina beslut kan direkt påverka dessa tillgångar och ställa riksbankens högsta organ, nämligen bankofullmäktige, utan reellt inflytande.

Kurssättningen på valutamarknaden tillhör centralbankspolitiken. Genom sitt medlemskap i valutafonden har Sverige åtagit sig förpliktelser rörande kurssättningen, som det faller på riksbanken att fullgöra. I dagens läge är valutaregleringen ett av de viktigaste instrumenten för inverkan på kurs­ bildningen; det är väl sålunda tydligt, att nuvarande dollarkurs upprätthål- les dels genom övervakning av dollarbetalningarna för svenska behov, dels

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

även ingå representanter för näringslivet och för det allmänna. Styrelsen föreslogs skola bestå av sju ledamöter. Kommittén utvecklade sin syn på valutastyrelsens sammansättning och organisation sålunda.

Det förefaller naturligt, att vice riksbankschefen samt eu av bankdirek­ törerna ingå i styrelsen. Vidare torde en fullmäktig eller suppleant för full­ mäktig böra vara ledamot. Därjämte bör det enskilda näringslivet represen­ teras av två personer, som äga erfarenhet på hithörande områden. Valuta­ bankerna, vilka förutsättas i stort sett komma att bibehålla sin nuvarande funktion inom valutaregleringen, synas böra erhålla en representant. Där­ jämte kan det vara lämpligt att allmänna intressen utanför riksbanken ock­ så få en representant i styrelsen. De ledamöter i styrelsen, som icke äro tjäns­ temän i riksbanken, torde jämte suppleanter böra utses av fullmäktige. De böra även beredas möjlighet att löpande följa inkommande valutaansök­ ningar. Vice riksbankschefen torde böra vara styrelsens ordförande med ut- slagsröst vid lika röstetal. De rent löpande ärendena synas liksom hittills böra handläggas av de härtill avdelade tjänstemännen. Delegering av be­ slutanderätten i vissa ärenden till ordföranden och bankdirektören synes böra ske. Man kan därför utgå från att valutastyrelsen icke skall behöva sammanträda varje vecka utan kanske endast varannan, vissa tider med ännu längre intervaller.

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige fann i likhet med kommittén att övervägande skäl ta­ lade för att handläggningen av valutaärendena övertogs av riksbanken samt anslöt sig till vad kommittén i denna del anfört. Fullmäk­ tige uttalade, att det framstod såsom naturligast och riktigast, att valuta­ regleringen ingick som ett led i riksbankens egen verksamhet. Enligt banko­ fullmäktiges mening borde stor vikt fästas — förutom vid de gränsdrag- ningsprobleni som kommittén berört — även vid den synpunkten, att de valutaärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett torde kom­ ma all falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter som vår­ dare av landets valutareserv. Bankofullmäktige anförde bl. a.

Valutakontoret har tidigare som en väsentlig uppgift haft att i fråga om löpande s. k. osynliga betalningar, d. v. s. i första band betalningar för tjänster av olika slag, åstadkomma en begränsning i förbrukningen av ut­ ländsk valuta, medan på varusidan de licensgivande myndigheterna, främst Statens handels- och industrikommission, eftersträvat motsvarande effekt genom importreglering. Framförallt begränsades utgifterna i dollarvaluta. Forhållandena ha emellertid numera väsentligt ändrats. Importen från OEEC-området är i huvudsak frilistad eller föremål för obegränsad licens- gi\ ning. Jämvikt i det löpande handels- och betalningsutbytet med utlandet maste därför upprätthållas med andra medel än s. k. fysiska kontroller. Dol­ larimporten behandlas visserligen fortfarande på annat sätt än import från OEEC-området. Landets dollarintäkter sätter nämligen en gräns för frilist- ning av och licensgivning i normal ordning för varor från dollarområdet. ^fL’:!nSyn bl' a' tlU att alternativ importmöjlighet i allmänhet finnes från OEEC-landerna eller andra icke-dollarländer, torde emellertid någon e«ent- lig besparing i den totala valutaförbrukningen icke uppnås genom begräns­ ning av den import, som betalas i dollarvaluta.

13

Utvecklingen på valutamarknaderna har gått i sådan riktning att man ej är långt från ett läge med de facto konvertibililet för de västeuropeiska cen­ tralbankernas utländska tillgodohavanden. Den europeiska betalningsorga- nisationen (EPU) har härvidlag haft den största betydelsen. Från och med augusti månad i år sker reglering av månatliga överskott och underskott i EPU till 75 % i guld eller dollar. Det förtjänar framhållas, att största delen av Sveriges utrikesbetalningar sker i EPU-valuta. År 1954 utgjorde betal­ ningarna till utlandet i sådan valuta 77 % av de totala betalningarna till ut­ landet.

Valutakontoret har givetvis haft att beakta de ändrade förutsättningar för dess arbete, som ovan i korthet antytts. Löpande »osynliga» betalningar till OEEC-området kunna nu regelmässigt få fullgöras utan inskränkning. I konsekvens härmed har valutatilldelningen för resor till länder utanför dol­ larområdet höjts till en nivå, som torde täcka normala behov. Också grun­ derna och praxis för dylika betalningar i dollar ha uppmjukats, även om det fortfarande ansetts lämpligt att hålla tilldelningen av turistvaluta för resor till sistnämnda område på en lägre nivå. I detta sammanhang må er­ inras om att Sverige givetvis ej kan tillgodose utländsk efterfrågan på dol­ larvaluta, vare sig i form av betalningsmedel eller dollarvaror, innan all­ män och full konvertibilitet genomförts.

Övervakningen av kapitalrörelser och därmed av spekulativa förändring­ ar i betalningsvanorna blir därför mer och mer valutaregleringens kvarstå­ ende huvuduppgift. Det är sannolikt också en uppgift som kommer att kvar­ stå för den tid som nu kan överblickas. Valutaregleringens uppgift att för­ dela och ransonera valutor för löpande betalningar har berört den stora allmänheten på ett helt annat sätt än övervakningen av kapitalrörelserna kan väntas göra, samtidigt som möjligheterna för samt omfattningen och arten av sådana rörelser ha en mera central betydelse för riksbanken, bl. a. genom deras betydelse för och inverkan på penning- och kapitalmarknaden.

Frågan om besvärsordningen i valutaärenden skall icke tagas upp i detta sammanhang utan behandlas i ett följande avsnitt. Redan här må dock näm­ nas att bankofullmäktige i denna del anslöt sig till ett förslag av kommittén att talan mot beslut av valutastyrelsen icke skulle fullföljas hos Kungl. Maj:t utan i stället prövas av bankofullmäktige.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

Remissyttrandena över bankofullmäktiges framställning

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget angående överflytt­ ning av handläggningen av valutaärenden till en valuta­ styrelse inom riksbanken lämnades av fullmäktige i riksgäldskontoret utan erinran. Flertalet av övriga remissinstanser ställde sig emellertid kritiska till den föreslagna ordningen.

Bank- och fondinspektionen anslöt sig till uppfattningen att ett fortsatt behov av eu valutareglering sannolikt kommer att föreligga. Likaså delade inspektionen meningen att regleringen framdeles kunde få eu delvis ändrad innebörd. Härefter fortsatte inspektionen.

Från denna utgångspunkt förefaller det, såsom även kommittén fram­ hållit, lämpligt att en allmän översyn av valutalagstiftningen företages. Om

en sådan kommer till stånd ligger det väl emellertid nära till hands att ut- redningen finge avse även de organisatoriska problemen. Med hänsyn här­ till bör man kanske fråga sig om det är lämpligt att på nuvarande stadium bryta ut och separat lösa organisationsfrågorna. En sådan åtgärd kunde na­ turligtvis vara motiverad, om påtagliga olägenheter framträder som en följd av den hittillsvarande organisationen. Det vill emellertid förefalla som om situationen för dagen knappast motiverar ett sådant ingripande. Ehuruväl inspektionen är helt ense med kommittén därom att valutakontoret från statsrättslig synpunkt är något av en anomali, fungerar otvivelaktigt orga­ nisationen på ett ganska smidigt sätt och några allvarliga intressekollisio­ ner mellan den för valutaförsörjningen ansvariga instansen och valutakon­ toret torde ej ha förekommit. Helt allmänt skulle därför inspektionen vilja ifrågasätta om det icke vore lämpligt att uppskjuta förevarande organisa­ tionsfråga till dess det mera omfattande problemet — utformningen av den blivande valutalagstiftningen — vunnit sin lösning.

Skulle emellertid den organisatoriska frågan anses ha en sådan räckvidd att den krävde en omedelbar lösning, ville inspektionen framhålla följande synpunkter.

Det framlagda förslaget till omorganisation av valutaregleringen uppbä- res obestridligen av flera goda motiv, och inspektionen skulle för sin del kunna godtaga slutsatserna om riksbanken reellt sett vore att betrakta som ett vanligt ämbetsverk eller departement. Så är emellertid ej fallet. Den spe­ ciella och av historiska skäl betingade ställning som riksbanken redan i grundlagarna tillerkänts får väl ses bland annat som ett uttryck för att riks­ banken ursprungligen aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvilar ämbetsverken. Handhavandet av valutaregleringen innefattar ernellertid i vissa hänseenden, t. ex. i vad angår investeringar i produktiva företag utomlands, prövning av förhållanden som ej uteslutande bör bedömas från valutapolitiska synpunkter utan med beaktande jämväl av närings- och handelspolitiska synpunkter. Den valutastyrelse som före­ slås inrättad har visserligen fått en sådan sammansättning att även dessa aspekter kan förutsättas bli iakttagna men för besvärsinstansen, banko­ fullmäktige, måste riksbankens primära uppgift, som på detta område är valutavården, sätta sin prägel på bedömningen.

Bank- och fondinspektionen förordade därför att — försåvitt den av in­ spektionen i första hand tillstyrkta uppskovslinjen icke följdes — eu sär­ skild valutamyndighet bibehålies med en klar gränsdragning mellan den­ nas och riksbankens kompetens i valutafrågor.

Även de av näringslivets organisationer som yttrade sig över bankofull­ mäktiges framställning anslöt sig till alternativet med ett särskilt, från riks­ banken fristående valutaorgan. Organisationerna hade därvid den gemen­ samma utgångspunkten att valutakontrollen icke borde erhålla den mera permanenta karaktär, som den skulle få genom att valutakontorets nuva­ rande uppgifter förlädes till ett organ inom riksbanken. Sålunda uttalade

Svenska bankföreningen, att den centrala frågan vid ett ställningstagande till formerna för valutaregleringens fortsatta handhavande var om regleringen skulle tänkas i någon form bestå för obestämd tid framåt eller bli succes­ sivt avvecklad. Därefter fortsatte bankföreningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

15

Bankofullmäktiges förslag bygger på förutsättningen att en fullständig avveckling icke skall komma till stånd förrän möjligen i en avlägsen fram­ tid. Även den av fullmäktige tillsatta kommittén har betraktat det som av­ gjort att regleringen skall, låt vara i något begränsad omfattning, bestå un­ der hela den tid som över huvud nu kan överblickas. Bankföreningen vill bestämt reagera mot denna inställning. Den principiella frågan, i vad mån valutaregleringen måste bibehållas, bör förutsättningslöst prövas i hela sin vidd var gång den blir aktuell i samband med utlöpandet av senast fast­ ställda tid för valutalagens giltighet. Bedömandet bör därvid ske med hän­ syn till det ekonomiska förhållandet mellan Sverige och utlandet vid varje särskild tid. En valutareglering, som går utöver vad de internationella för­ hållandena vid var tid kan tänkas tvinga oss till, blir en hämsko på närings­ livets fortsatta utveckling och kan därigenom medföra stora förluster för hela samhällsekonomien. Bankföreningen är på det klara med att valuta­ regleringen icke omedelbart kan avvecklas till alla delar, men vill av nyss­ nämnda skäl starkt framhålla det angelägna i att den icke får permanent ka­ raktär.

Av sålunda anförda skäl motsatte sig bankföreningen en sådan föränd­ ring av valutalagen att valutaregleringen skulle kunna tillämpas även under förhållanden, vilka icke kan betecknas som krisbetonade. Då alltså valuta­ lagstiftningen enligt föreningens uppfattning borde ha klar krisprägel, fann föreningen det ingalunda som något oegentligt att dess tillämpning hand­ hades av ett annat organ än riksbanken. Vidare erinrade bankföreningen om att läget inom ifrågavarande område enligt riksbankskommitténs redogö­ relse är sådant att man för lång tid framåt räknat med en ganska vid­ sträckt och ingående reglering. Jämförelse kan sålunda enligt bankförening­ ens mening icke ske med läget inom andra områden, där krisorgan avskaf­ fats därför att vederbörande reglering så gott som fullständigt slopats och det återstått endast vissa smärre regleringsuppgifter, som ansetts kunna ombesörjas av ett ordinarie ämbetsverk.

Sveriges grossistförbund ■— som likaledes anslöt sig till uppfattningen att valutaregleringen icke för närvarande kan helt avskaffas — fann att ett överflyttande av valutakontorets uppgifter till ett organ inom riksbanken skulle kunna medföra att kreditpolitiska överväganden bleve utslagsgivande vid behandlingen av valutaärendena. En sådan sammanblandning av riks­ bankens ordinarie funktioner med en valutakontroll som motiveras av all­ deles speciella förhållanden kunde lätt leda till att valutaregleringens kris­ betonade karaktär undanskymdes med risk att en naturlig avveckling av kontrollen bleve fördröjd. Likartade synpunkter framfördes av Sveriges in­ dustriförbund, som vidare underströk, att även om gränsdragningen mel­ lan valutakontoret och riksbanken för närvarande var i vissa avseenden oklar syntes denna oklarhet hittills icke ha vållat några praktiska olägen­ heter.

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 är 1957

Departementschefen

Valutalagens giltighetstid utlöper den 30 juni innevarande år. Fullmäk­ tige i riksbanken har, med instämmande från styrelsen för valutakontoret, hemställt att lagen måtte ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Det synes uppenbart att möjlighet bör finnas att även i fortsättningen bibehålla valutareglering, och jag biträder förslaget att valutalagens giltighetstid för- länges till och med utgången av juni 1958.

I detta sammanhang torde de frågor rörande den administrativa sidan av valutaregleringen som bankofullmäktige behandlat i sin framställning hösten 1955 få upptagas till prövning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för valutalagstift­ ningens innehåll finns bestämmelser om administrationen på detta område intagna i såväl valutalagen och valutaförordningen som instruktionen för valutakontoret. Enligt valutalagen (6 §) förutsättes att Kungl. Maj:t vid meddelandet av förordnande om valutareglering uppdrager åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnandet. Lagens mening är också att riksbanken, efter Kungl. Maj :ts uppdrag, skall hand­ lägga förekommande valutaärenden rörande tillståndsprövning m. in. som föranleds av regleringen, och att banken i detta hänseende skall ställa sig till efterrättelse av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter. I valutaför­ ordningen har, i överensstämmelse med valutalagens bestämmelser, de ad­ ministrativa uppgifterna med avseende på valutaföreskrifternas tillämpning ålagts riksbanken. I viss motsättning härtill har inrättats ett valutakontor, som enligt särskilt utfärdad instruktion förklarats skola utgöra riksbankens organ för handläggningen av frågor rörande tillämpningen av valutaförord­ ningen. Enligt instruktionen skall finnas en styrelse för valutakontoret be­ stående av högst åtta personer. Riksbankschefen är ordförande medan Öv­ riga ledamöter jämte suppleanter för dessa förordnas av Kungl. Maj:t, som också utser en av ledamöterna att vara vice ordförande. För valutakon- torets kostnader har särskilda anslag upptagits under VII huvudtiteln i riks- staten. Till följd av bl. a. styrelsens sammansättning har valutakontoret kommit alt i förhållande till riksbanken intaga en relativt självständig ställ­ ning. I detta sammanhang må anmärkas, att besvär ansetts kunna fullföljas mot beslut, som meddelats av kontorets styrelse i valutaärenden, och att, i de relativt få fall där sådan talan förts, besvären prövats av Kungl. Maj :t i stats­ rådet.

I sin förenämnda framställning rörande ändrad organisation för hand- laggning av valutaärenden har fullmäktige i riksbanken riktat kritik mot den nuvarande ordningen att dessa ärenden handlägges av valutakontoret och föreslagit att behandlingen av ärendena i fortsättningen skall ske inom riksbanken. Kritiken riktar sig bl. a. mot den oklarhet, som i olika avseen­ den kommit att råda beträffande gränsen mellan riksbankens och valuta­ kontorets befogenheter. Sålunda har påpekats att valutakontoret enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

17

praxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall ehuru frågor härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Bankofullmäktige erinrade även om de uppmjukningar som under senare tid kunnat ske i till- lämpningen av regleringen. Från att valutaregleringen tidigare varit inrik­ tad på att fördela och ransonera valutor för löpande betalningar hade nu­ mera huvuduppgiften kommit att utgöra övervakningen av kapitalrörelser och därmed spekulativa förändringar i betalningsvanorna. Enligt bankofull­ mäktiges mening borde stor vikt fästas vid den synpunkten att de valuta­ ärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett kommer att falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter såsom vårdare av lan­ dets valutareserv.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag till ändrad organi­ sation uttalade sig flertalet remissinstanser för att man skulle bibehålla ett särskilt från riksbanken skilt valutaorgan. Bank- och fondinspektionen vän­ de sig sålunda mot de av bankofullmäktige dragna slutsatserna i organisa­ tionsfrågan och framhöll bl. a. den speciella och av historiska skäl betingade ställning som riksbanken redan i grundlagen tillerkänts och vilken enligt inspektionens mening fick ses som ett uttryck för att riksbanken ursprung­ ligen aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvi­ lar ämbetsverken. Från något håll invändes alt en överflyttning av valuta­ ärendena till riksbanken skulle undanskymma valutaregleringens krisbeto- nade karaktär och kunna leda till att en naturlig avveckling av regleringen fördröjdes.

För egen del vill jag till eu början betona, att frågan om den organisatoris­ ka formen för handläggningen av valutaärenden främst är av praktisk na­ tur. En lösning bör därför kunna sökas med sikte på vad som bäst gagnar regleringens syfte och samtidigt ter sig administrativt sett ändamålsenligt. Från mer principiella synpunkter kan tilläggas, att de förvaltningsmässiga uppgifterna enligt valutaförordningen visserligen till eu del kan anses ligga vid sidan om de funktioner som riksbanken enligt regeringsformen och därtill anknuten lagstiftning förutsättes utöva såsom centralbank. Det­ ta förhållande, som belyses bl. a. av att den valutareglerande verksamheten helt bygger på en särlagstiftning, bör emellertid icke utgöra något hinder mot att förlägga de administrativa uppgifterna på valutaregleringens område till riksbanken. Riksbankens förvaltningsmässiga roll på detta område har för övrigt uttryckligen förutsatts i valutalagen.

Vid ett övervägande av de organisatoriskt-praktiska synpunkter, som en­ ligt vad jag nu anfört bör vara avgörande, synes särskild vikt böra fästas vid de gränsdragningsproblem som bankofullmäktige berört i sin framställ­ ning. Den uppspaltning mellan riksbanken och valutakontoret av befogen­ heterna på valutahandelsområdet, som varit en följd av den nuvarande or­ ganisationen, har även, såsom närmare belysts från riksbankens sida, i flera avseenden framstått såsom oegentlig och mindre ägnad att underlätta det ad-

2 Uihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 142

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

ministrativa handhavandet av regleringen. Det förtjänar att i detta samman­ hang påpekas, att valutaregleringen på valutahandelns område medfört, att ärenden, som före regleringen normalt skulle handlagts av riksbanken som centralbank, numera blivit att betrakta såsom tillståndsärenden, vilka skall handläggas med tillämpning av valutaförordningen och följaktligen avgöras av valutakontoret. För en överflyttning av valutaärendena till riksbanken talar även vad bankofullmäktige anfört rörande arten av de uppgifter som numera kvarstår för det valutareglerande organet. Det är här främst fråga om övervakning av kapitalrörelserna. Med hänsyn till dessas centrala bety­ delse för riksbanken och dess politik måste den organisatoriska frågan lösas med särskilt beaktande av det ansvar som åvilar riksbanken i fråga om så­ väl valutareserven som penning- och kapilalmarknadsförhållandena i landet.

De nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett starkt stöd för tan­ ken att överföra handläggningen av valutaärendena från valutakontoret till riksbanken. Å andra sidan kan jag icke finna att de skäl, som anförts mot en sådan lösning av organisationsfrågan, är så vägande att man av den an­ ledningen bör avstå från att nu genomföra utredningens av bankofullmäkti­ ge tillstyrkta förslag. Jag anser mig därför kunna godtaga att valutakonto­ rets befattning med valutaärendena upphör och att de administrativa upp­ gifterna övertages av riksbanken. Den nya ordningen bör tillämpas från och med den 1 juli innevarande år. Till de närmare principerna för handlägg­ ningen av ärendena inom riksbanken avser jag att återkomma i det följande.

IV. Besvärsrätten i valutaärenden

Bankofullmäktiges förslag

Av den redan lämnade redogörelsen för det av bankofullmäktige föror­ dade organisationsförslaget framgår, att fullmäktige i likhet med 1954 års kommitté avsåg att valutastyrelsens avgöranden i valutaärenden skulle efter ansökan kunna bli föremål för prövning av fullmäktige. Däremot skulle besvär icke kunna föras över fullmäktiges beslut i sådana ärenden. Bankofullmäktige framhöll i sin ovanberörda framställning, att denna ord­ ning överensstämmer med vad som gäller vid behandlingen av andra indi­ viduella ärenden, som nu faller inom riksbankens kompetensområde. Här­ till anförde fullmäktige, att den rätt att hos Kungl. Maj :t anföra besvär över valutakontorets beslut, som nu föreligger, icke torde vara av någon större saklig betydelse, i varje fall inte när det gällde frågor om valutatill­ delning.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges nämnda framställning upp­ togs den föreslagna besvärsordningen till kritisk granskning i flertalet ytt­ randen. Sålunda anförde besvärssakkunniga bl. a. principiella betänklighe­ ter mot den föreslagna lösningen och uttalade sig för att riksbankens beslut

19

i valutaärenden skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I samma rikt­ ning yttrade sig Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveri­ ges allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

Å andra sidan godtogs förslaget i denna del av justitiekanslersämbetet och fullmäktige i riksgäldskontoret.

1956 års utredning rörande besvärsrätten

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle utredningen verkställas med utgångspunkt från att valutaärendenas handläggning skulle överflyttas från valutakontoret till riksbanken. Vidare borde såsom en riktpunkt vid arbetets bedrivande upprätthållas principen att valutavår­ den är en riksbankens angelägenhet.

Utredningen anför inledningsvis vissa mera allmänna synpunk­ ter på utformningen av ett besvärsförfarande rörande valutaärenden. Så­ lunda framhålles huru inom den svenska förvaltningen i allmänhet upprätt- hålles principen att ärenden berörande enskilda och deras rättsställning skall kunna prövas av mer än en instans. Vidare gäller i regel att Kungl. Maj :t är sista instans i sådana ärenden. Utredningen menar att den valuta­ reglering, som grundats på gällande valutalagstiftning, utan tvekan inne­ burit stora inskränkningar i enskildas möjligheter till ekonomiska dispo­ sitioner och till förfoganden över egna tillgångar. Ur rättslig synpunkt vore det enligt utredningens mening tillfredsställande om en ordning för valuta­ ärendenas handläggning kunde skapas, som möjliggjorde ärendenas pröv­ ning i mera än en instans.

Beträffande nuvarande ordning erinrar utredningen om att un­ der åren 1940—1955 det i 24 fall förekommit alt valutakontorets beslut i valutaärenden överklagats hos Kungl. Maj :t. Av dessa har fem fall gällt kursfrågor i samband med krondevalveringen år 1949, där Kungl. Maj:ts prövning endast torde ha kunnat avse frågan, om sökandena skulle bere­ das särskild ersättning av statsmedel. Flertalet av övriga fall har avsett överklagande av valutakontorets avslag på ansökan om tillstånd att för­ värva utländsk valuta för transferering till utlandet. Kungl. Maj :t har i två fall ändrat valutakontorets avslagsbeslut och bifallit ändringsframställning- arna; fallen gällde, det ena tillstånd som nyss nämnts och det andra till­ stånd alt begagna blockerad tillgång för köp av svenska värdepapper. I ett tredje fall har Kungl. Maj:t, sedan viss ytterligare utredning förebragts, återremitterat ärendet till valutakontoret. Detta ärende gällde tillstånd till förvärv av utländsk valuta för viss verksamhet utomlands. I övriga fall har framställningarna ej föranlett någon åtgärd.

Utredningen framhåller, att omfattningen av överklaganden icke varit stor och anför, att stor tveksamhet rått beträffande Kungl. Maj:ts befo­ genheter att ändra valutakontorets beslut. I synnerhet har detta varit fallet där fråga varit om tillstånd att förvärva utländsk valuta. Även om likväl valutaärenden kunnat dragas inför Kungl. Maj:ts prövning, kan enligt ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

21

deisanmia vara förhållandet beträffande ärenden, som avser förvärv från eller föryttring till valutabank eller annan enskild av utländsk valuta. Valutabankerna är bundna av riksbankens direktiv för sin handel och en­ ligt gällande bestämmelser i 2 § valutaförordningen kan ej av andra än va­ lutabankerna utländsk valuta förvärvas från eller föryttras till annan än riksbanken eller genom riksbankens förmedling mot vederlag i svenskt mynt. Skulle mot riksbankens vägran att tillåta eu avsedd transaktion eller mot riksbankens direktiv tillstånd lämnas, skulle ett genomförande av ett sådant tillstånd i realiteten innebära att riksbankens ensamställning i va­ lutahandeln upphäves för enskilda ärenden. Mot en sådan ordning synes kunna riktas befogade invändningar ur såväl principiella som praktiska syn­ punkter.

Betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet regleras bland annat av de bestämmelser i valutalagstiftningen som innefattar förbud för bär i riket bosatt att utan tillstånd, generellt eller individuellt, verkställa inbetalning å eller överföring till konto, som här föres för i utlandet bosatt, att eljest verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt samt alt mot­ taga betalning från den som är bosatt i utlandet. En väsentlig del av betalningarna mellan Sverige och utlandet avvecklas genom kronbetalning- ar över konton, som här (hos riksbanken och valutabankerna) föres för i utlandet bosatta. I många fall skapas betalningsmekanismer genom statliga åtaganden i betalningsavtal.

För den europeiska betalningsunionen (EPU) gäller att kronbelopp, som inbetalas till konto som hos riksbanken föres för en centralbank i ett EPU- land — oftast genom överföring från ett i betalningsutbytet deltagande kon­ to fört hos svensk valutabank för person bosatt i samma land — automa­ tiskt ingår i den periodiska avräkningen inom EPU, varvid de kvittas mot riksbankens fordringar i utländska valutor hos EPU-centralbankerna eller eljest påverkar den" svenska EPU-ställningen. Enligt EPU-reglerna skall vidare deltagarländerna så effektivt som möjligt tillse att onormalt stora behållningar i de övriga EPU-ländernas valutor icke undandrages EPU-av- räkningarna. Från svensk sida kan man på grund av föreliggande avtals- komplex över huvud taget icke hindra att EPU-ländernas krontillgodoha- vanden på de konton i svenska affärsbanker, som användes i betalningstra­ fiken, överföres till vederbörande utländska centralbanks kronkonto hos riksbanken och därmed automatiskt ingår i EPU-avräkningen.

Mellan de viktigaste EPU-länderna har därutöver överenskommits om ett särskilt system, det s. k. multilaterala arbitragesystemet, som medger eu fortlöpande utjämning av saldon i olika valutor mellan EPU-avräkningar- na. Systemet skötes i huvudsak av affärsbankerna, medan centralbankerna endast behöver intervenera i vissa lägen. De svenska åtagandena innebär alt tillgodohavande i svenska kronor, som innestår på ett i betalningsutbytet deltagande konto för bank i något av de till systemet anslutna länderna, utan särskilt tillstånd kan disponeras för överföring till liknande konto fört för bank i annat av de till systemet anslutna länderna eller för inköp av vilken som helst av de i systemet deltagande valutorna.

Sverige har gentemot några länder utanför EPU - Argentina, Finland, Japan och Uruguay — åtagit sig att medgiva att krontillgodohavanden, som uppstår för dessa länder bland annat genom löpande betalningar, får dispo­ neras för inköp av en eller flera av de i det multilaterala arbitragesystemet inom EPU deltagande valutorna eller för överföring lill konto som här föres för bland annat bank i något av dessa hinder.

Sverige är medlem i Internationella valutafonden och enligt dess stadga är medlemsland skyldigt att från annat medlemsland, mot betalning i det

Kungl. Maj:Is proposition nr /'/

2

är 1!)57

senare landets valuta eller i guld, köpa sådana tillgodohavanden i det egna landets valuta, som det andra landet förvärvat genom löpande betalningar. Denna bestämmelse i valutafondens stadga är för närvarande visserligen icke formellt bindande för Sveriges del — så länge Sverige i enlighet med särskilt medgivande i stadgan tillämpar valutarestriktioner för löpande be­ talningar men måste i praktiken alltmer beaktas ju mer restriktionerna kan inskränkas därhän, att sådana betalningar lämnas i huvudsak oregle- rade.

Ett mål för de internationella strävandena på betalningstrafikens område är en konvertibilitet för de olika valutorna. Utredningen skall icke här söka närmare definiera vad konvertibilitet innebär; det må endast konstateras, att konyertibiliteten i den form, som närmast synes aktuell, blir en »yttre» konvertibilitet, en automatisk möjlighet för utländska innehavare av till­ godohavanden i svenska kronor att i Sverige omvandla dessa till utländsk valuta. Denna begränsade konvertibilitet torde få avseende på tillgodoha­ vanden, som uppkommit i löpande betalningsutbyte och på grund av god­ kända kapitalbetalningar.

Av vad sålunda anförts om transaktioner över här i riket för utlännings räkning förda konton i svenska kronor torde, anför utredningen, framgå alt sådana transaktioner i stor utsträckning direkt påverkar riksbankens handel med utländsk valuta och riksbankens fordringar på eller skulder till utländsk centralbank. Utredningen uttalar, att det måhända vore tek­ niskt möjligt att beträffande nu behandlade ärenden stadga en ordning, in­ nebärande möjlighet till överprövning hos Kungl. Maj:t av ett riksbankens beslut. Enligt utredningens mening är emellertid det nyss angivna inbördes sambandet mellan ifrågavarande transaktioner och riksbankens valutahan­ del med vad därtill hör ett starkt skäl mot en sådan anordning. Självfallet bör man inte, yttrar utredningen vidare, överdriva riskerna för att Kungl. Maj :ts möjlighet till överprövning skulle taga sig uttryck i att man skulle få två sinsemellan intimt samhörande sektorer av valutaregleringen med olika praktisk tillämpning av regleringen. Det finge väl förutsättas att er­ forderlig kontakt komme till stånd. Då emellertid ansvaret för valutavården skall ligga hos riksbanken, skulle en sådan tudelning av ordningen för pröv­ ning av ärenden med sinsemellan nära anknytning varken ur principiell eller praktisk synpunkt te sig tillfredsställande.

Valu ta regler ingens övriga innehåll beröres av utred­ ningen mera i korthet. Hit hör förbud mot att — utan tillstånd — in- eller utföra valuta och värdepapper, eller förfoga över innehav av utländsk valu­ ta och utländska värdepapper så att innehavet minskas genom andra trans­ aktioner än överlåtelser till riksbanken och valutabank, eller ikläda sig gäld i förhållande till i utlandet bosatt, där ej fråga är om ingående av köpeavtal på sedvanliga villkor eller motsvarande åtgärder. Dessa förbud kan sägas utgöra komplement till förut behandlade regler. Även här skulle det, enligt uliedningcns mening, i och för sig vara möjligt att låta prövningen av upp­ kommande ärenden — i huvudsak dispenser från förbuden — - i sista hand tillkomma Kungl. Maj :t. Risken för att på detta område en praxis, skild från den som tillämpas för de mera centrala områdena av valutaregleringen, skul­

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

23

le kunna utveckla sig måste bedömas än mindre än beträffande tidigare angivna grupp av ärenden. Emellertid gäller också i detta fall att anknyt­ ningen till den egentliga valutavårdande verksamheten är av sådan art, att skilda instansordningar vid handläggningen icke bör ifrågakomma. Härtill kommer, anför utredningen vidare, att ifrågavarande dispenser torde repre­ sentera en så pass begränsad grupp av ärenden, att det torde få anses mind­ re lämpligt att enbart för dem tillskapa särskilda prövningsregler.

Såsom resultat av utredningens undersökning anfores att — med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning, som riksbanken har, och den i direktiven angivna förutsättningen, att valutavården skall vara riksbankens angelägenhet — det svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Någon annan lösning har icke stått till buds än att söka genom viss påbyggnad av det förslag, som framlagts av bankofullmäktige, åstadkomma ett något me­ ra utbildat tvåinstanssystem inom riksbanken än vad bankofullmäktiges

förslag innebär.

Utredningen utvecklar härefter sitt förslag om handläggning av valuta­ ärenden enligt ett tvåinstanssystem inom r i k s b a n k e n. Det erinras om bankofullmäktiges tanke att inom banken skapa en särskild va­ lutastyrelse, som skulle bestå av — förutom vice riksbankschefen, en av riksbankens bankdirektörer samt en fullmäktig eller suppleant för full­ mäktig __en representant för mera allmänna intressen, en representant för valutabankerna samt två personer med erfarenheter från det enskilda nä­ ringslivet i övrigt. För att valutaslyrelsen skall erhålla en mera fristående ställning föreslår utredningen att sistnämnda fyra ledamöter jämte ersätta­ re för dem skall utses av Kungl. Maj:t. Övriga ledamöter jämte ersättare bör såsom förutsatts i riksbanksförslaget utses av fullmäktige. Vice riksbanks­ chefen bör vara valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige bör utse vice ord­ förande. Vidare föreslår utredningen, att i författning uttryckligen fastslås, att fullmäktig eller fullmäktigsuppleant ej må deltaga i fullmäktiges hand­ läggning av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

I enlighet med bankofullmäktiges förslag anser utredningen att sökande i valutaärende skall ha rätt att draga valutastyrelsens avgöranden under fullmäktiges prövning. Klagotiden föreslås bestämd till tre veckoi. Efter­ som bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter och någon representant för det allmänna ej finnes som motpart till sökan­ de i valutaärenden, bör enligt utredningens mening inom riksbanken utsedd ledamot av valutastyrelsen ha möjlighet att få beslut av styrelsen underställt fullmäktige för prövning. Har yrkande om sådan underställning framställts, bör sökanden i ärendet erhålla underrättelse därom för att kunna bevaka sill talan inför fullmäktige.

Utredningen fortsätter. För närvarande gäller beträffande valutakontorets beslut att dessa expe­ dieras i växlande former. Beslut om tillstånd i ärenden av löpande natui

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

expedieras ofta genom enkel påstämpling av ansökningar som av valuta- bank msants för enskildas rakning. I andra fall erhåller sökanden en direkt undei rättelse. Utredningen anser icke att i princip någon ändring bör ske av nuvarande praxis genom införande av omständliga delgivnings- och un- derrattelseregler Allmänt bör gälla att expediering bör ske i praktiska for­ don’' mSv,daaa tafH d? keslut Ska11 underställas fullmäktige bör dock sökan­ den alltid direkt erhalla meddelande om innehållet av styrelsens beslut. Genom en föreskrift att underrättelsen om underställningen’ skall tillställas sökanden snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med-

?Jal.Vc? styrelsebeslutet skapas garantier för att sökanden icke i

to litande pa sistnämnda meddelande vidtar dispositioner för egen räkändr'as*av

fullmäkligl 0,'!“'ga Skadli8a-

om '»'''tastyrelsens beslut

Beträffande den författningsmässiga utformningen av de föreslagna änd­ ringarna anfor utredningen, att de befogenheter, som enligt 2 § första styc­ ket 2) och 4)—-7) samt 6 § nu tillägges riksbanken först efter förordnande av ungl. Maj :t, i fortsättningen bör tillkomma riksbanken direkt på grund av valutalagen. Utredningen påpekar, att detta såtillvida icke innebär någon ändring i sak som riksbanken enligt gällande ordning genom valutaförord­ ningen redan har befogenheterna.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna besvärsordningen tillstyrkes helt av full­ mäktige i riksbanken och godtages i huvudsak av justitiekanslersämbetet oc i fullmäktige i riksgaldskontoret. Övriga remissinstanser ställer sig av­ visande till det föreslagna besvärssystemet och kritiserar detsamma främst från rättssäkerhetssynpunkter. — Besvärssakkunniga anför sålunda att eu annan lösning bör eftersträvas som bättre tillgodoser rättssäkerhetens in­ tressen.

Bank- och fondinspektionen och Sveriges grossistförbund erinrar om att utredningen även har till uppdrag att verkställa en översyn av valutalag- stUtningen och ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligt att uppskjuta genomförandet av den nya organisationen till dess det mera omfattande problemet — utformningen av den blivande lagstiftningen — funnit sin lös­ ning. Inspektionen anför att i fall som det förevarande det i regel torde vara

ampligt att ändamålet med och den närmare innebörden av en reglering aststalles innan de därmed sammanhängande organisatoriska problemen tas

u.PP.tlU behandling. — En reservant inom fullmäktige i riksbanken uttalar sig i samma riktning.

I åtskilliga yttranden diskuteras närmare de konstitutionella orutsattninga r n a för ett besvärsförfarande beträffande valuta- arendena.

Fullmäktige i riksgaldskontoret framhåller, att den av utredningen fram- agda besvärsordningen måste anses innebära en förbättring i jämförelse

med bankofullmäktiges förslag, men att utredningens förslag likväl icke är agnat att helt bryta udden av de invändningar av främst principiell natur,

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

25

som under remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag framkommit. Enligt riksgäldsfullmäktiges mening ligger svårigheten uppenbarligen i att förena riksbankens ställning såsom valutavårdande organ med en anord­ ning, enligt vilken riksbanken jämväl skall vara högsta besvärsinstans i va­ lutaärenden. Å andra sidan torde det, anför fullmäktige, heller icke vara lätt att finna ett i alla avseenden fullt godtagbart alternativ till utredning­ ens förslag, vilket i vart fall torde innebära en ur praktisk synpunkt lämplig anordning. — En reservant uttalar sig för besvärsrätt hos ett fristående organ.

Bank- och fondinspektionen anser sig icke kunna ansluta sig till utred­ ningens uttalande, att det svårligen skulle låta sig göra att lägga det slut­ liga avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Förslaget om valutakontorets avskaffande har, anför inspektionen, såsom utredning­ en framhållit föranletts främst av praktiska, ej av konstitutionella syn­ punkter. Då så varit fallet borde också, såvitt inspektionen förstår, frågan om besvärsförfarandet bedömas och avgöras enligt praktiska linjer. Från denna utgångspunkt torde det enligt inspektionen knappast kunna bestri­ das, att möjligheten av en omprövning hos Kungl. Maj :t innefattar en för allmänheten bättre och tryggare lösning än den av utredningen föreslagna.

Inspektionen framhåller att bankofullmäktige, med hänsyn till sin organi­ sation och sina arbetsformer icke är ett organ, som väl ägnar sig såsom be­ svärsinstans. Några vägande praktiska olägenheter av den besvärsordning, som ur rättssäkerhetssynpunkt framstår som den avgjort överlägsna, bär utredningen icke påvisat. Tvärtom utgör utredningens uppgifter om be- svärsärendenas frekvens under gången tid ett kraftigt belägg för att frågan ur arbetssynpunkt är av ringa vikt. I varje fall måste eventuella svårigheter vid gränsdragningen mellan riksbankens och Kungl. Maj:ts kompetensom­ råden och den förmenta konstitutionella inadvertensen väga lätt mot de ovan anförda rättssäkerhetssynpunkterna. Det gäller här dock högst allvar­ liga ingrepp i den enskildes ekonomiska frihet, något som utredningen ock­ så medgiver. I detta sammanhang förtjänar understrykas, att man i våra nordiska grannländer väl tillgodosett kravet på rättssäkerhet. Inspektionen vill också erinra om att ränteregleringslagen — som i åtskilligt är en paral­ lell till valutalagen — genom tillskapande av en särskild besvärsnämnd ta­ git hänsyn till rättssäkerhetskravet.

Enligt inspektionens mening bär det konstitutionella motivet icke så långt att det slutliga avgörandet i valutaärenden bör förläggas till riksban­ ken och inspektionen framhåller att utredningsdirektiven icke synes ute­ sluta ett frånskiljande från valutafrågorna i allmänhet av sådana ansök­ ningar och ärenden, där det valutapolitiska momentet är av mindre fram­ trädande betydelse och där tillika andra synpunkter, t. ex. handels- och nä­ ringspolitiska, gör sig gällande. Av rättssäkerhetsskäl bör därför, anför in­ spektionen, en fullföljdsmöjlighet till ett från riksbanken fristående organ hållas öppen. Då den nuvarande ordningen med besvärsrätt bos Kungl. Maj:t synes ha fungerat tillfredsställande finnes enligt inspektionens me­ ning ingen anledning att avskaffa denna rätt. Inspektionen förklarar alt den

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

stannar så mycket hellre vid denna ståndpunkt som de sakkunniga själva anseit vara tekniskt möjligt att låta prövningen av somliga ärenden — i hu­ vudsak dispenser från vissa förbud — i sista hand tillkomma Kungl. Maj :t.

Inspektionen utvecklar de anförda konstitutionella synpunkterna bl. a. sålunda.

Valutaregleringen grundas, liksom en rad andra fysiska kontroller, på en av Kungl. Maj: t och riksdagen gemensamt antagen fullmaktslag, i detta fall den s. k. valutalagen. På Kungl. Maj:t ankommer att, med iakttagande av de i lagen lämnade föreskrifterna om riksdagens samtycke till åtgärden, meddela förordnande enligt lagen. Upphävande av sådant förordnande torde däremot ankomma på Kungl. Maj :t ensam. Enligt 6 § andra stycket valuta- lagen må Konungen uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansök­ ningar om tillstånd vartill förordnande enligt lagen ger anledning samt att i övrigt handlägga de ärenden som föranledes av förordnandet, »och vare riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Konungen därutinnan med­ delade särskilda föreskrifter». — Å andra sidan har på ett par ställen i va- lutalagen (2 § andra stycket och 8 §) influtit bestämmelser som syftar till att hindra kollisioner mellan riksbankens befogenheter enligt riksbankslagen respektive de befogenheter, som valutalagen tillerkänner Kungl. Maj:t och, efter förordnande, riksbanken.

Bank- och fondinspektionens synpunkter på den statsrättsliga sidan av be- svärsfrågan delas i huvudsak av Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Svei-iges industriförbund.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke kunna finna att några avgö­ rande betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att Kungl. Maj :t fungerar som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande tillämp­ ningen av valutalagstiftningen. Föreningen hemställer att vid en överflyttning av valutaärendenas handläggning till riksbanken föreskrift måtte meddelas att besvär över beslut i sådant ärende får anföras hos Kungl. Maj :t. Enligt bankföreningens mening torde det knappast vara nödvändigt att därvid ut­ tryckligen göra undantag för frågor som berör riksbankens egen handel med valutor. Riksbankens rätt att fritt bestämma över sitt eget valutaförråd äger inte något omedelbart samband med valutalagstiftningen utan har förelegat redan innan valutaregleringen infördes. Bankföreningen utvecklar sin stånd punkt i denna del enligt följande.

Bankföreningen delar uppfattningen att vården av vår valuta principiellt är alt anse som en uppgift som det tillkommer riksbanken att självständigt handha. Däremot ifrågasätter bankföreningen, huruvida ett sådant betrak­ telsesätt är riktigt såvitt angår den speciella verksamhet i valutavårdande syfte som utövas med stöd av valutalagstiftningen. Såsom bankföreningen framhållit redan i sitt ovannämnda yttrande av den 6 december 1955 är det här fråga om extraordinära befogenheter, som ej faller inom riksbankens normala kompetensområde utan som beror på särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Och rätten för Kungl. Maj :t att meddela sådant förordnande har icke tillkommit genom delegation från riksdagen utan grundas på en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Detta talar närmast för att an­ svaret för valutalagstiftningens tillämpning bör anses ytterst åvila Kungl. Maj: t.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 är 1957

EU ytterligare stöd härför utgör den omständigheten, att (i § valutalagen i sin nuvarande lydelse förutsätter, att handläggningen av valutaärenden är en Kungl. Maj :ts angelägenhet, låt vara att den av Kungl. Maj :t kan delegeras till riksbanken, som dock i så fall är skyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Vidare må erinras att det enligt 2 § första stycket 2) och 6) valutalagen i första hand är anförtrott åt Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån och på vilka villkor där avsedda förfoganden över vissa värden må äga rum. Väl har samtidigt stadgats att Kungl. Maj :t äger överlåta denna sin befogenhet på riksbanken, men huru­ vida'så skall ske eller icke heror helt på Kungl. Maj :ts bedömande.

De sakkunniga har observerat att avfattningen av nyssnämnda stadganden i valutalagen knappast medger att valutaregleringen betraktas som en riks­ bankens angelägenhet vid vars handhavande riksbanken lika litet som eljest är underordnad Kungl. Maj:t. De föreslår därför att valutalagen ändras på dessa punkter, så att den direkt ger riksbanken de befogenheter som nu kan erhållas endast genom delegation från Kungl. Maj :t. Detta hindrar dock icke att Kungl. Maj :t alltjämt kommer att ha ett avgörande inflytande i fråga om valutaregleringen. Kungl. Maj:t har ju möjlighet att när som helst upp­ häva eller begränsa det förordnande som utgör grundvalen för regleringen.

Mot bakgrunden av det anförda kan bankföreningen icke finna att några avgörande betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att låta Kungl. Maj:t fungera som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande till- lämpningen av valutalagstiftningen. I själva verket synes ej heller de sak­ kunniga anse att oöverstigliga principiella hinder föreligger mot en sådan anordning. De framhåller visserligen — och detta enligt bankföreningens mening med rätta — att det beträffande riksbankens egen handel med valu­ tor måste anses uteslutet att införa en besvärsrätt till något utanför riks­ banken liggande organ. Men i fråga om andra valutaregleringsärenden ut- säges mer eller mindre öppet att det måhända cj vore tekniskt omöjligt att stadga en ordning innebärande en möjlighet till överklagande hos Kungl. Maj :t.

Att de sakkunniga likväl avvisar tanken på en sådan lösning synes huvud­ sakligen bero på farhågor för att den skulle medföra praktiska svårigheter. I fråga om ärenden angående förvärv från eller föryttring till valutabank eller annan enskild av utländsk valuta anföres, att en ändring av ett riks- banksbeslut att vägra tillstånd till en sådan transaktion i realiteten skulle innebära att riksbankens cnsamställning i valutahandeln upphävdes för en­ skilda ärenden. Häremot må till en början erinras att även riksbanksmono- polet på handel med utlandsvalutor är en extraordinär anordning, som Kungl. Maj:t äger möjlighet all när som helst upphäva. Därtill kommer att man i praktiken uppenbarligen ej behöver befara att Kungl. Maj :t skulle lämna till­ stånd till en av riksbanken vägrad transaktion, om riksbanken kunde visa övertygande valutapolitiska skäl för sitt avslag. Risken härför måste enligt bankföreningens mening bedömas såsom obefintlig även såvitt angår ärenden som rör betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet, in- och utförsel av valuta och värdepapper, förfogande över dylika tillgångar, ingående av gäldsförpliktelser till i utlandet bosatta personer o. s. v. Vad de sakkunniga anför därom, att en besvärsrätt till Kungl. Maj:t i sådana ärenden skulle vara olämplig på grund av deras nära samband med riksbankens egen valuta­ handel förefaller därför föga övertygande.

Sveriges industriförbund framhåller bl. a. atl valutareglcringen utgör eu extraordinär, av speciella krislörhållandcn föranledd åtgärd och att regle­ ringens handhavande icke kan anses ingå i riksbankens normala arbetsupp­

gifter. Förbundet erinrar i detta sammanhang om att Kungl. Maj :t är högsta instans i besvärsärenden i anledning av förekommande import- och export­ regleringar, som nära sammanhänger med valutaregleringen.

Besvärssakkunniga framhåller att situationen ur statsrättslig synpunkt otvivelaktigt präglas av betydande oklarhet. Enligt besvärssakkunnigas me­ ning har frågans konstitutionella aspekter hittills icke blivit belysta på ett tillfredsställande sätt. Besvärssakkunniga vill därför framhålla önskvärd­ heten av att hithörande problem närmare överväges. Det kan exempelvis ifrågasättas, anför de sakkunniga, huruvida grundlagen verkligen, såsom ut­ redningen närmast synes förutsätta, giver riksbanken exklusiv kompetens att omhänderha en valutareglering av det slag, valutalagen möjliggör. Be­ svärssakkunniga anför bl. a.

De grundläggande bestämmelserna om riksbanken finnas i KF § 72, där riksbanken bl. a. gives monopol på sedelutgivningsrätten. Vidare förutsättes riksbanken i RF § 111 vara underkastad allenast riksdagens instruktions- makt.

Riksbanken har sålunda i princip tillerkänts full oavhängighet i förhål­ lande till Kungl. Maj :t. Denna riksbankens särställning torde dock icke utesluta, att riksbanken på vissa områden tillägges uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan. I den mån så sker, torde riksbanken, i vad angår sådan verksamhet, också vara att behandla som en förvaltningsmyndighet. Riks­ bankens oavhängighet utgör icke heller hinder för den att nära samverka med Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t underlydande organ.

Att klart avgränsa den sfär, där riksbanken till följd av grundlagens regler har eu exklusiv kompetens, är förenat med stora svårigheter. Icke minst framträdande äro dessa svårigheter såvitt angår valutavården. Riksbanken har otvetydigt ansvaret för valutareservens bevarande och förkovring. Denna uppgift har emellertid fått en helt annan karaktär än tidigare, då riksbanken med stöd av en särskild offentligrättslig reglering, som giver riksbanken monopolställning i fråga om valutahandeln i landet, fått att träffa för en­ skilda utomordentligt kännbara avgöranden i särskilda fall. Att riksbanken skulle kunna erhålla uppgifter av det senare slaget har uppenbarligen icke varit förutsett, då grundlagen stiftades och riksbanken tillerkändes sin själv­ ständiga ställning. Ett helt nytt, tidigare icke beaktat statsrättsligt läge har sålunda uppkommit genom att valutaregleringens administrativa handhavan- de anförtrotts riksbanken. Betecknande är att i själva verket valutaregle­ ringen, trots valutalagens uttryckliga föreskrifter, från begynnelsen hand­ hafts icke av riksbanken utan av ett av Kungl. Maj :t tillsatt valutakontor, vars beslut åtminstone i viss utsträckning kunnat överklagas hos Kungl. Maj :t. Även utredningen har i nu föreliggande förslag velat tillerkänna Kungl. Maj :t ett betydande inflytande, i det Kungl. Maj :t föreslås skola utse fler­ talet ledamöter i det organ, som för riksbankens räkning skall i första hand avgöra valutaärendena.

Mot bakgrunden av de sålunda anförda statsrättsliga synpunkterna dis­ kuterar besvärssakkunniga olika tänkbara alternativ, då det gäller frågan hos vem ansvaret i sista hand skall ligga beträffande valutaärenden. Inled­ ningsvis anför de sakkunniga vissa principiella synpunkter på besvärsf rågan. Besvärssakkunniga anför att i de fall då rätts- skyddsbehovet tillgodoses genom administrativa besvär av hävdvunnen art

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år l!)ö7

29

besvärsprövningen innebär att den besvärsprövande myndigheten får del i ansvaret för den ifrågavarande förvaltningsverksainheten. Särskilt betydel­ sefull blir besvärsprövningen på sådana områden som valutavårdens, där utrymmet för fritt skön vid beslutens träffande måste vara mycket betydan­ de och, allt efter växlande yttre omständigheter, riktlinjerna för besvärsin- stansens praxis måste kunna förändras. Att under sådana omständigheter i förevarande fall lägga besvärsprövningen på en annan myndighet än den, som skall bära ansvaret för valutavården får enligt besvärssakkunnigas me­ ning betraktas som uteslutet. Slutinstans i valutaärenden måste vara den myndighet som skall bära ansvaret för valutavården. Besvärssakkunniga anför att utformningen av en lämplig instansordning för valutaärendena en­ dast är en av de många faktorer som inverkar vid avgörandet av frågan om vilken myndighet som skall bära detta ansvar.

I fortsättningen tar besvärssakkunniga upp tre olika alternativ beträffan­ de placeringen av ansvaret för valutavården och valu­ taregleringen, nämligen dels att detta ansvar lägges på riksbanken, dels att Kungl. Maj :t skall ha ansvaret och dels att ansvaret på detta områ­ de lägges på ett självständigt organ, vari möjligen kunde tänkas ingå före­ trädare för både riksbanken och Kungl. Maj :t. Besvärssakkunniga antyder beträffande de skilda alternativen olika linjer, efter vilka det föreliggande spörsmålet kan lösas med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. I detta sammanhang erinrar besvärssakkunniga om möjligheterna att på valutaregleringens område införa ett besvärsinstitut, innebärande att besvärs­ prövningen — såsom nu sker i fråga om s. k. kommunalbesvär — begränsas till vissa rättsfrågor och att besvärsmyndighetens befogenhet enbart är kas- satorisk. Besvärssakkunniga understryker det angelägna i att det slutliga avgörandet i valutafrågor ligger hos ett organ och att icke en uppdelning av ärendena mellan t. ex. Kungl. Maj :t och riksbanken kommer till stånd. Be­ svärssakkunniga anför vidare.

För det fallet att statsmakterna stanna vid det alternativet, alt riksban­ ken ensam får ansvaret för alla valutafrågor, föreligger utredningens för­ slag, att part skall få möjlighet att besvära sig över ett underordnat riks- banksorgans beslut till riksbanksfullmäktige. Såsom redan anförts kan emellertid detta förslag icke betraktas som en ur rättsskyddssynpunkt god­ tagbar lösning. Man kan i stället tänka sig en sådan ordning, att talan får föras från det underordnade riksbanksorganet till eu särskild för ändamå­ let tillskapad nämnd, utsedd av fullmäktige i riksbanken. Delta besvärsor- gan borde givas en sådan sammansättning att garantier funnes för alt ären­ dena bleve grundligt och objektivt handlagda. Nämnden borde ställas un­ der ordförandeskap av en erfaren högre domare och borde även i övrigt ar­ beta i former som säkerställa en objektiv besvärsprövning. Några principi­ ella betänkligheter skulle eu sådan lösning icke ingiva. 1 realiteten skulle fullmäktige sålunda överlåta sin prövningsrätt i enskilda valulaärcndcn till ett av dem utsett organ. Det förutsattes härvid, att nämnden skulle ha alt inom den gällande lagstiftningens ram följa de principer för valulavården, som riksbanksfullmäktige uppdragit.

Avse statsmakterna däremot alt del slutliga ansvaret för valutaregleringen skall ligga hos Kungl. Maj:t, synes en ordning liknande den för närvarande

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 142 år 1957

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år 1957

gällande ligga närmast till hands, d. v. s. beslut fattas i första instans av en av Kungl. Maj:t utsedd myndighet med möjlighet att överklaga detta hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Väljes åter ett tredje alternativ, enligt vilket det slutliga ansvaret för valu­ taregleringen lägges hos ett särskilt organ eventuellt med representanter för både Kungl. Maj :t och riksbanken (jämför räntenämnden eller den av ut­ redningen föreslagna valutastyrelsen), bör detta få en med hänsyn till dess uPPgift som besvärsorgan lämplig sammansättning. Vad besvärssakkunni- ga nyss anfört om önskvärdheten av att ordförandeskapet anförtros åt en domare har avseende även å en slutinstans av den typ varom nu är fråga.

I det föregående ha besvärssakkunniga, som inledningsvis framhållits, ut­ gått från den förutsättningen, att besvärstalan skall på vanligt vis omfatta såväl lämplighets- som rättsfrågor. Skulle man däremot tänka sig att be­ svärstalan begränsades till att avse allenast rättsfrågor, d. ^av

^s.

en talan av

principiellt samma natur, som den som nu föres vid kommunalbesvär, bliva helt andra lösningar möjliga. Oaktat avgörandet i valutafrågor tillagts ex­ empelvis riksbanken, möta nämligen icke hinder att låta ett utanför riks­ banken stående och av denna helt oavhängigt organ kontrollera, att riks­ banken i sin verksamhet på detta område handlar inom de gränser, som gäl­ lande rätt uppdrager. Riksbankens frihet att sköta valutavården lämnas därigenom okränkt, men möjlighet att ingripa mot icke rättsenliga avgöran­ den öppnas. Inskränkes besvärsprövningen på nu angivet sätt, "kan en be- svärsordning från en första instans, t. ex. riksbanken eller en blandad sty­ relse, till Kungl. Maj:t i regeringsrätten efter mönster från kommunalrät­ ten vara en naturlig lösning.

Oavsett vilken av de nu angivna lösningarna som väljes, finner besvärs­ sakkunniga det av utredningen framlagda förslaget lagtekniskt så inkonse- kvent att det knappast i oförändrad form kan läggas till grund för lagstift­ ning. Enligt utredningens förslag till ändringar i valutalagen skall beslu­ tanderätten i valutaärenden förbehållas riksbanken. Längre fram i lagen föreslås emellertid, anför besvärssakkunniga, att denna riksbankens beslu­ tanderätt skall utövas, icke av riksbankens organ utan av ett särskilt organ, valutastyrelsen, vars flesta ledamöter skall utses av Kungl. Maj:t. Eu så motsägelsefull konstruktion kan enligt besvärssakkunnigas mening icke godtagas. Valutalagen bör giva ett klart och konsekvent svar på frågan vem som skall ha ansvaret för valutaregleringen. Anses denna böra handhas av ett särskilt organ av blandad karaktär, bör detta tydligt utsägas i valutala­ gen redan från början. Skall däremot handläggningen av valutareglerings- ärendena verkligen ankomma på riksbanken, blir det enligt de principer som följs vid riksbankslagstiftningens utformning närmast en angelägen­ het för riksbanken att avgöra de organisatoriska formerna.

Svenska bankföreningen ifrågasätter — därest en ordning icke skapas som innebär att besvär fullföljes hos Kungl. Maj :t — att ett särskilt besvärsorgan inrättas. Ordförande i ett sådant organ skulle enligt föreningen förslagsvis vara en jurist med erfarenhet att döma i högsta in­ stans och organet skulle i övrigt bestå av ledamöter, utsedda till en del av

Kungl. Maj :t och till en del av bankofullmäktige.

Utredningens förslag om valutastyrelsens sammansättning

31

möter icke från något håll invändning. — Svenska bankföreningen anför alt enligt föreningens uppfattning bör utredningens förslag genomföras även för den händelse besvärsprövningen skulle förläggas till Kungl. Maj:t eller annat från riksbanken fristående organ. Bankföreningen uttalar såsom önsk­ värt att i valutalagen uttryckligen angives att eu av de fyra ledamöter som enligt förslaget skall utses av Kungl. Maj:t skall representera valutaban­ kerna och två av ledamöterna det enskilda näringslivet i övrigt. I detta sam­ manhang för även föreningen fram den synpunkten att i valutastyrelsen bör ingå en i domarvärv erfaren högre jurist.

Det av utredningen föreslagna underställ ningsinstitu tet blir i ett par yttranden föremål för kritik. — Bank- och fondinspektionen stäl­ ler sig sålunda avvisande till den föreslagna möjligheten för riksbanks- ledamot i valutaslyrelsen att underställa bankofullmäktige styrelsens beslut i valutaärenden. Inspektionen framhåller att det föreslagna institutet, sådant det utformats, torde vara unikt i svensk rättsordning och att den föreslagna ordningen även eljest är ägnad att väcka betänkligheter. Enligt inspektio­ nens mening torde den omständigheten att en enda ledamot inom valutasty- relsen — förutsatt att han tillhört det mindre tal som riksbanksrepresentan- terna bildar — kan genomdriva underställning av ett ärende, åtminstone un­ der vissa förutsättningar, minska de övriga ledamöternas intresse för ären­ det och därmed försvaga styrelsens arbetsduglighet. Inspektionen finner det för övrigt vara direkt stötande, att underställningsrätten skall kunna utövas av ledamöter, vilkas mandat i styrelsen sammanhänger med deras tjänste­ ställning eller ledamotskap hos den inrättning, som tillika är överinstans.

Sveriges allmänna exportförening berör underställningsinstitutet i sam­ band med att föreningen från allmänna rättssäkerhetssynpunkter granskar utredningens förslag till besvärsordning. Föreningen framhåller såsom otill­ fredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt det nära organisatoriska och per­ sonella samband, som skulle förefinnas mellan valutastyrelsen och fullmäk­ tige. Föreningen finner det ur denna synpunkt icke minst betänkligt, att det enligt utredningens förslag skall finnas möjlighet för riksbankens represen­ tanter i styrelsen att, oavsett ärendenas karaktär, draga styrelsens avgöran­ den inför bankofullmäktige. — Sveriges industriförbund anför liknande synpunkter och framhåller hl. a., att de förbättringar ur rättssäkerhetssyn­ punkt som utredningens förslag innefattar vid jämförelse med bankofull­ mäktiges tidigare förslag förringas av det förhållandet att en av riksbanken utsedd ledamot i styrelsen skall kunna underställa valutastyrelsens beslut fullmäktiges prövning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som i huvudsak biträder utredningens förslag, förordar beträffande underställningsinstitutet en ändring i det fram­ lagda förslaget, som enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle vara ägnad att stärka valutastyrelsens ställning och tydligare framhäva styrelsen såsom en självständig instans. Fullmäktige föreslår att den av utredningen föreslag­ na bestämmelsen om möjlighet att underställa beslut ändras så, att under­ ställning endast får ske, därest två i beslutet deltagande ledamöter av sty-

Kungl. Maj:is proposition nr H2 år 1957

33

enlighet med sina direktiv närmare övervägt förslaget i denna del. Den lös­ ning, som utredningen framlagt, innebär en ytterligare utveckling av banko­ fullmäktiges tanke att inom riksbanken skapa ett tvåinstanssystem. Utred­ ningen har avvisat möjligheten att bibehålla Kungl. Maj :t som högsta be- svärsmyndighet i valutaärenden och sammanfattningsvis anfört, att det * med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning som riksbanken har och den i direktiven angivna förutsättningen att valutavården skall vara en riks­ bankens angelägenhet — svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgö­ randet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. I syfte att giva va­ lutastyrelsen en mera fristående ställning föreslår utredningen att fyra av styrelsens sju ledamöter, nämligen en representant för mera allmänna in­ tressen, en företrädare för valutabankerna och två personer med erfarenhe­ ter från det enskilda näringslivet i övrigt, skall utses av Kungl. Maj :t. Öv­ riga ledamöter skall, såsom förutsatts i riksbanksförslaget, utses av banko­ fullmäktige. Vice riksbankschefen bör enligt utredningen vara valutastyrel­ sens ordförande. Vice ordförande föreslås skola utses av fullmäktige. Vidare föreslår utredningen en bestämmelse att fullmäktig eller suppleant icke får deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen. Vid sidan om möjligheten för sökande i valutaärende att hos bankofullmäktige klaga över beslut av valutastyrelsen föreslår utred­ ningen ett underställningsinstitut, innebärande att inom riksbanken utsedd ledamot av styrelsen skall kunna underställa bankofullmäktige ett av sty­ relsen fattat beslut för prövning. Såsom motivering härför anför utredning­ en att bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter och att någon representant för det allmänna icke finns som motpart till sö­ kanden i valutaärenden.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har meningarna varit delade om det lämpliga och riktiga i att låta valutaärendena på nu antytt sätt stanna inom riksbanken. Den föreslagna ordningen med överprövning av valutastyrelsens beslut i bankofullmäktige tillstyrkes av justitiekanslers- ämbetet, bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Från andra håll för­ ordas, under hänvisning närmast till rättssäkerhetssynpunkter, en lösning innebärande att Kungl. Maj :t skall såsom nu kunna pröva beslut i valuta- ärenden. Besvärssakkunniga åter har anvisat olika alternativa linjer, efter vilka frågan om det administrativa ansvaret för valutaregleringen kan lösas med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. De sakkunniga har emellertid, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, icke ansett utred­ ningens förslag ägnat att i oförändrad form läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om den organisatoriska uppbyggnaden inom riksbanken av valuta- regleringen är beroende av var man vill förlägga det slutliga ansvaret för tillämpningen av regleringen. I sistnämnda avseende erbjuder sig otvivelak­ tigt såsom besvärssakkunniga närmare utvecklat olika tänkbara lösningar. Flera remissinstanser, bl. a. bank- och fondinspektionen samt Svenska bank­ föreningen, har framhållit huru på valutaregleringens område några konsti­ tutionella betänkligheter icke torde vara att anföra mot att Kungl. Maj:t

i!

liihtmg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 112

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

fungerar såsom besvärsinstans över riksbanken. Besvärssakkunniga fram­ håller att riksbankens särställning icke torde utesluta att riksbanken tilläg- ges uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan och att riksbanken i den mån så sker också torde vara att behandla såsom en förvaltningsmyndig­ het. Denna syn på besvärsfrågan, vilken för övrigt i det väsentliga synes omfattas även av utredningen, kan också jag i stort sett ansluta mig till. Emellertid föreligger stora svårigheter att såvitt angår valutavården klart avgränsa det område, inom vilket riksbanken till följd av grundlagens reg­ ler har exklusiv kompetens och där följaktligen någon överprövning från Kungl. Maj:ts sida icke kan ifrågakomma. De skäl som i det tidigare anförts för att valutaärendena övertages av riksbanken från valutakontoret talar onekligen även för att riksbanken också får det yttersta ansvaret för valuta­ regleringens tillämpning. Även om en sådan lösning från valutavårdande synpunkter ter sig välgrundad medför den otvivelaktigt en begränsning av möjligheterna att anordna en förvaltningsmässigt sett invändningsfri pröv­ ning av valutaregleringsärendena.

Frånvaron av möjligheten att i ett valutaärende anföra besvär hos ett från riksbanken fristående organ kan icke undgå att påverka utformningen av valutastyrelsen, vilken beträffande det stora flertalet löpande ärenden lär komma att bli den enda instansen. Särskild vikt bör fästas vid att styrelsen får sådan sammansättning att en allsidig bedömning av valutareglerings­ ärendena icke blott från valutavårdande synpunkter kan påräknas. Utred­ ningens förslag att Kungl. Maj :t för detta ändamål skall utse fyra leda­ möter, representerande valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera allmänna intressen, synes ägnat att tillgodose behovet av att valutaären­ dena handlägges med öppen blick för de olika intressen som gör sig gäl­ lande i dessa ärenden.

Sökande som icke åtnöjes med valutastyrelsens beslut bör ha möjlighet att få beslutet prövat av bankofullmäktige. Även om en sådan anordning såsom förut nämnts icke kan sägas fullt ut ersätta ett ordinärt besvärsför- farande erbjuder den dock ett korrektiv mot oriktiga eller mindre väl­ grundade avgöranden. Här förutsattes självfallet att ledamot som deltagit i valutastyrelsens avgörande i ett ärende icke i egenskap av fullmäktig eller suppleant för fullmäktig kan komma att taga befattning med ärendet i bankofullmäktige. Den nu angivna ordningen synes böra kompletteras med en möjlighet att, oberoende av sökandens initiativ, bringa ett beslut av va­ lutastyrelsen under fullmäktiges prövning. Tänkbart är att det ålägges en av riksbanken särskilt förordnad tjänsteman utanför valutastyrelsen att bedöma i vilka fall sådan underställning skall ske. Mest praktiskt förefaller dock vara att initiativet till underställningen tas inom styrelsen. Denna ut­ väg att låta bankofullmäktige fälla det slutliga avgörandet kan väntas bli utnyttjad i ärenden av särskild betydelse för riksbankens valutapolitik. I sådana frågor kan den icke heller undvaras utan är att betrakta såsom en följd av riksbankens speciella ansvar för valutavården. Begränsas syftet med denna speciella underställningsrätt i enlighet med det nu anförda synes

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

35

del opåkallat att såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt utsträcka initiativrätten till andra ledamöter i styrelsen än de av bankofullmäktige utsedda. Det synes vidare knappast föreligga skäl att kräva alt initiativet skall utgå från mer än en ledamot.

Från rättssäkerhetssynpunkter torde i praktiken en ordning överensstäm­ mande med det nu anförda icke innebära några nämnvärda förändringar i förhållande till vad som hittills tillämpats. Alltjämt kommer valutaären- dena att handläggas av ett organ med företrädare för det allmänna och näringslivet. Det "bör också erinras om i vilken ringa utsträckning den nu­ varande möjligheten att anföra besvär hos Kungl. Maj :t utnyttjats. Å andra sidan står klart att behovet av klagomöjlighet kan framträda klarare vid en skärpt tillämpning av valutaregleringen. Särskilt är då att beakta beslut varigenom någon ålagts skyldighet enligt 10 § valutaförordningen att er­ bjuda riksbanken utländsk valuta till inlösen eller förpliktats lämna upp­ gifter som i 16 § nämnda förordning avses. Det är emellertid att märka, att det valutareglerande organet vid tredska från den förpliktades sida är hän­ visat till att genom vitesföreläggande söka framtvinga ett fullgörande av sålunda ålagd hembuds- eller uppgiftsskyldighet. Ett uttagande hos den tredskande av förelagt vitesbelopp förutsätter prövning av länsstyrelsen eller allmän domstol. Sålunda ankommer det på länsstyrelsen att, på fram­ ställning av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, för­ ordna om uttagande av vite, som någon förelagts för att fullgöra uppgifts­ skyldighet. Vite, som hänför sig till förpliktelse enligt 10 § valutaforord- ningen, kan endast utdömas av allmän domstol efter talan av allmän åkla­ gare. Det ligger i länsstyrelsens och domstolens kompetens att pröva såväl rättsenligheten i vitesföreläggandet som skäligheten av det bestämda vitesbe­ loppet. Häri ligger en betydande garanti för att bestämmelserna tillämpas på ett från rättssäkerhetssynpunkter betryggande sätt. Till detta må erin­ ras om att det valutareglerande organet icke har att befatta sig med värde­ ring av tillgång, som enligt åläggande skall avstås till riksbanken, när oenig­ het råder om tillgångens värde i utländskt mynt. I sådant fall skall, såsom i det tidigare omnämnts, värdet bestämmas av en särskild nämnd, varom bestämmelser intagits i valutalagen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, trots invändningarna, det före­ liggande förslaget kunna godtagas och läggas till grund för erforderliga ändringar i valutalagstiflningen.

De i det föregående förordade principerna för den fortsatta handlägg­ ningen av valutaärendena bör i första hand komma till uttryck i valuta- lagen. Sålunda bör riksbankens i 6 § angivna befogenheter i anledning av ett meddelat förordnande icke bero av Kungl. Maj :ts bemyndigande utan i fortsättningen tillkomma riksbanken omedelbart på grund av bestämmelse i lagen. Detta föranleder ändring i 2 § 5) och 7) samt i 6 §. Utredningen har härjämte föreslagit viss jämkning av ordalydelsen i 2 § 2) och 6). Någon saklig förändring mot vad nu tillämpas torde utredningen icke åsyf­ ta. Dessa ändringar torde kunna anstå tills resultatet av utredningens fort­

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 195

7

satta arbete kommer under bedömning. Huvudreglerna om valutaärendenas handläggning inom riksbanken bör få sin plats i valutalagen. Lämpligen torde för detta ändamål efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §. I denna upptages bl. a. bestämmelserna om valutastyrelsens sammansättning samt om rätten att påkalla bankofullmäktiges prövning av ett av styrelsen meddelat beslut. De närmare bestämmelserna rörande valutastyrelsen före­ slås intagna i bankoreglementet.

Den föreslagna organisationsreformen förutsätter inte någon väsentligare ändring i valutaförordningen. På ett par punkter kan emellertid ifrågasättas en redaktionell jämkning i syfte att framhäva riksbankens nya befogen­ heter på grund av valutalagen. Valutaförordningens 18 §, varigenom riks­ banken bemyndigas meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen, framstår sålunda under den nya ordningen som en onödig upprepning av

6 § första stycket valutalagen. I något ytterligare fall kan en jämkning av ordalagen förefallai motiverad. Enär emellertid frågan om valutaförord­ ningens utformning kommer att ånyo aktualiseras i samband med att utredningen slutför sitt uppdrag, synes lämpligt att de ifrågasatta ändring­ arna i denna författning får övervägas i ett senare sammanhang.

De administrativa förändringarna rörande valutaregleringen medför, att \alutakontorets verksamhet upphör. Kontorets kostnader har, såsom tidi­ gare nämnts, under årens lopp bestritts från två under sjunde huvudtiteln upptagna särskilda anslag, benämnda Valutakontoret: Avlöningar och Va­ lutakontoret: Omkostnader. Vid den av mig i det föregående förordade lös­ ningen av organisationsfrågan bör dessa två anslagsposter framdeles utgå ur riksstaten.

Kangl. Maj.ts proposition nr U2 år 1957

V. Sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden

1956 års utredning

I den av 1956 års utredning framlagda promemorian tages i ett särskilt avsnitt upp frågan om sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden i det nya läge att dessa ärenden handlägges inom riksbanken.

I promemorian lämnas inledningsvis en redogörelse för rättsläget under den nu gällande ordningen. Det erinras om att valutakontorets handlingar ansetts vara hemliga. Sekretessen har grundats på 4 och 21 §§ 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, i det föl­ jande benämnd sekretesslagen, samt kungörelsen den 8 december 1939 ( nr 835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utom- ordentliga, ai kiig föranledda förhållanden. Därjämte kan anmärkas, att tystnadsplikt är ålagd vederbörande befattningshavare enligt 7 § valutalagen samt 22 § andra stycket valutaförordningen. Härmed är att jämföra de sek­

37

retessbestämmelser, som gäller för riksbankens handlingar. Sålunda före- skrives i 31 § sekretesslagen, att handlingar i ärenden, om vilkas hemlig­ hållande stadgas i lagen för Sveriges riksbank, icke må utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riksbankens bankoutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum. De åsyftade be­ stämmelserna i riksbankslagen innehåller följande.

Enligt 35 § nämnda lag gäller, att följande ärenden i riksbanken skall hållas hemliga, nämligen kreditärenden och sådana ärenden, som omförmä- les i 14 g (köp och försäljning av utländska valutor), 15 § (mottagande och beviljande av kredit i förhållande till utlandet m. in.) och 16 § (köp och för­ säljning av svenska och utländska obligationer in. in.) ävensom andra ären­ den som rör kunders förhållande till riksbanken. Detsamma gäller ärenden av penningpolitik natur, beträffande vilka fullmäktige finner, att deras of­ fentliggörande kunde medföra skada för riksbanken, likaså frågor om till­ verkning och kontroll av banksedlar samt om vården av riksbankens be­ hållningar. Överläggningar och beslut i nu nämnda frågor skall upptagas i särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets datum, där ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anser sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken.

I 36 g stadgas vidare att fullmäktig i riksbanken, suppleant för fullmäk­ tig, ledamot av avdelningskontors styrelse samt vid riksbanken anställd tjänsteman skall hålla dolt och förtegat vad enligt lagen skall hållas hem­ ligt. Utan hinder härav äger fullmäktige lämna bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen vissa upplysningar.

Den nuvarande regleringen av de sekretessfrågor som uppkommer i va­ lutakontorets verksamhet möjliggör bl. a. att taxeringsmyndighet i viss ut­ sträckning för taxeringskontroll kan få del av handlingar som finns hos valutakontoret. I 52 § första stycket av 1928 års taxeringsförordning före- skrives som huvudregel att för taxering erforderlig handling eller uppgift skali, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans, taxeringskonsu- lent eller taxeringsintendent framställer begäran därom, tillhandahållas av statligt verk, alltså bl. a. valutakontoret. Vad nu sagts gäller dock enligt andra stycket bl. a. icke handlingar som avses i 31 § sekretesslagen, d. v. s. handlingar om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges riksbank. Enligt tredje stycket gäller att om handling, som avses i första stycket eljest är hemlig eller uppgift som där sägs är av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, får handlingen eller uppgiften tillhandahållas allenast efter framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av sådan fram­ ställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synner­ ligt men, må framställningen lämnas utan bifall. I fjärde stycket stadgas slutligen, att Kungl. Maj:t efter framställning av taxeringsintendent får för­ ordna, alt handling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som föreskrives i andra och tredje styckena.

De här återgivna stadgandena i taxeringsförordningen torde för valuta­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

kontorets vidkommande innebära, att kontoret på framställning av taxe- ringsintendent skall tillhandahålla hemliga handlingar och uppgifter i va­ lutaärenden, där ej tillhandahållandet skulle för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt men. Sådana framställningar har även bifallits. Vid meningsskiljaktighet i dylik fråga mellan valutakontorets styrelse och taxeringsintendenten torde den senare enligt stadgandet i fjärde stycket äga draga frågan under Kungl. Maj :ts prövning. Sådan fråga prövas enligt motiveringen till stadgandena av Kungl. Maj:t i statsrådet. Motsvarande bestämmelser har upptagits i 46 § av den föreslagna nya taxeringsförordningen.

Vad angår handlingar hos riksbanken är såsom förut nämnts handlingar i ärenden, som är hemliga enligt riksbankslagen, i princip undantagna från taxeringsmyndigheternas rätt till insyn, bankofullmäktige givetvis obeta­ get att tillhandahålla handlingarna, där det finnes kunna ske utan skada för riksbanken (35 § riksbankslagen). Det får anses synnerligen tveksamt

Utredningen finner det önskvärt att vid en överflyttning av valutakonto­ rets uppgifter till riksbanken sekretesskyddets omfattning i möjligaste mån ej ändras. Det bör därjämte enligt utredningens mening tillses att gällande ordning i fråga om sådana handlingars tillhandahållande åt taxe­ ringsmyndighet i stort sett ej rubbas.

Vad angår omfattningen av sekretesskyddet är det möjligt, anför utred­ ningen, att 1939 års kungörelse skulle bli tillämplig även när ärendena handlägges hos riksbanken och handlingarna kommer att finnas där; på åtskilliga punkter skulle dock oklarhet och ovisshet komma att råda. Vi­ dare framhåller utredningen, att tvekan framkommit om innebörden av 1939 års kungörelse, särskilt beträffande frågan huruvida enskildas ansök­ ningar om tillstånd, vartill valutalagstiftningen kan ge anledning, är hand­ lingar, som avses i kungörelsen. Det synes därför utredningen vara lämp- ligt att i samband med överflyttningen till riksbanken söka åstadkomma en särskild reglering för valutaärendena.

Härvid kan enligt utredningens mening givetvis ifrågakomma att komplet­ tera sekretessföreskrifterna i riksbankslagen. Dessa föreskrifter synes emel­ lertid utredningen närmast utformade dels med hänsyn till riksbankens för­ bindelser med främmande makts myndigheter och inrättningar och dels med tanke på att åstadkomma vad som kan betecknas som banksekretess, d. v. s. skydd för bankens kunder. Tillståndsgivningen i valutaärenden är i vik- tiga hänseenden av annan art. Då sistnämnda ärenden regleras genom särskild lagstiftning, synes därav enligt utredningens mening även böra följa, att de därtill hörande sekretessföreskrifterna upptages på annan

39

plats än i riksbankslagen. Enligt utredningens uppfattning bör de lämpligen upptagas i sekretesslagen, förslagsvis i en ny paragraf, betecknad 31 a §. Mot placeringen av sekretessbestämmelsen i sekretesslagen skulle möjligen, anför utredningen, kunna invändas, att valutalagen endast har temporär giltighet för ett år i sänder. Emellertid bör enligt utredningen ihågkommas att, även om valutalagen skulle upphöra att gälla, sekretesskyddet bör bestå även för framtiden för de ärenden som handlagts jämlikt lagen.

Utredningen anför, att enligt den nya paragrafen i princip bör gälla, att handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handlägges med stöd av valutareglerande lagstiftning, ej må, i den mån offentliggörande kan med­ föra våda för folkhushållningen eller lända till men för enskild, utlämnas förrän viss tid förflutit från handlingarnas datum. Dock bör fullmäktige i riksbanken eller riksdagens bankoutskott eller revisorer kunna utan hinder därav för särskilt fall förordna om utlämnande. Stadgandet bör utformas i viss anslutning till 1 § 1939 års kungörelse.

Införes en sådan bestämmelse blir enligt utredningens mening taxerings­ myndigheternas rätt till insyn i handlingar i valutaärenden i stort sett oför­ ändrad. Handlingarna skall alltså på begäran tillhandahållas åt taxerings- intendent, med mindre fullmäktige finner, att tillhandahållandet skulle för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt men. Om § 111 andra stycket regeringsformen anses hindra till- lämpning av 52 § fjärde stycket taxeringsförordningen, går dock taxerings- intendent miste om möjligheten att hos Kungl. Maj :t påkalla prövning av ett beslut att vägra tillhandahålla honom sådana handlingar.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna ändringen i sekretesslagen lämnas i all­ mänhet utan erinran i remissyttrandena.

En från utredningen avvikande mening anföres emellertid av justitiekansiersämbetet, som finner det tveksamt, huruvida de av utredningen åbe­ ropade skälen motiverar att man frångår den hittillsvarande ordningen i sekretesshänseende. Ämbetet framhåller svårigheterna att bedöma de på va­ lutaregleringens område liksom annorstädes ofta vanskliga sekretessfrå­ gorna och anför, att såvitt ämbetet är i stånd att bilda sig eu uppfattning i saken, 1939 års kungörelse efter valutaärendenas överflyttning till riks­ banken skulle komma att gälla i samma omfattning som nu. Handlingar i valutaärenden, som faller under kungörelsen, torde alltså vara hemliga, oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och handlingarna finnes där. Måhända kunde det göras gällande, att kungörelsen endast riktar sig till de under Kungl. Maj:t lydande myndigheterna och således icke till riksban­ ken. De i kungörelsen upptagna förbuden om utlämnande av handling lär emellertid, vid del förhållandet att kungörelsen är utfärdad med stöd av en i sekretesslagen åt Kungl. Maj:t av riksdagen given fullmakt, ha samma räckvidd som de direkt i lagen meddelade förbuden om utlämnande av

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

41

dagsorgan — eller i varje fall för bankofullmäktige — att utlämna hand­ lingar. En dylik bestämmelse synes böra upptagas i taxeringsförordningen. Huruvida tillräckliga skäl föreligga att vidtaga eu sådan ändring tilltror sig ämbetet icke att med någon större säkerhet bedöma. Måhända kan det, därest det synes tveksamt, huruvida praktiskt behov föreligger av en be­ stämmelse sådan som den antydda, vara försvarbart att avvakta utveck­ lingen.

Sammanfattningsvis anför justitiekanslersämbetet, att det vill förefalla möjligt att, i allt fall för närvarande, låta den nuvarande författningsreg­ leringen i sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende å att va­ lutaärendena överlämnas till riksbanken.

Departementschefen

Den förändring av valutaregleringens administration som jag nu förordat bör, såsom utredningen framhållit, icke få medföra någon rubbning i det sekretesskydd som hittills gällt för handlingar i valutaärenden. För närva­ rande kan allt efter grunden för hemlighållandet skiljas mellan i huvudsak två slags hemliga handlingar hos valutakontoret. Dels är fråga om sådana handlingar som avses i 4 § sekretesslagen, i vilket lagrum talas bl. a. om handlingar, vilkas offentliggörande kan skada folkhushållningen eller nä­ ringslivets behöriga fortgång. Dels gäller med stöd av 21 § nämnda lag för­ bud mot att utlämna handlingar som, utan att vara hänförliga under 4 §, innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutning­ ars affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända veder­ börande företag eller sammanslutning till men. Vid sidan härom skall näm­ nas, att i riksbankslagen stadgats att vissa ärenden i riksbanken skall hål­ las hemliga. Det är här fråga bl. a. om kreditärenden och ärenden angående valutahandeln.

Utredningen har funnit tveksamt huruvida det sekretesskydd, som grun­ dar sig å 4 och 21 §§ sekretesslagen jämte den med stöd av dessa lagrum ut­ färdade 1939 års kungörelse, kommer att kvarstå i samma omfattning efter en överflyttning av valutaärendenas handläggning till ett organ inom riks­ banken. Justitiekanslersämbetet har i denna fråga uttryckt en mera bestämd mening och anfört att handlingar, som faller under nämnda kungörelse, tor­ de vara hemliga oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och hand­ lingarna finnes där. Den ståndpunkt ämbetet sålunda intagit måste anses väga särskilt tungt.

Fn särskild fråga som har visst samband med sekretesskyddet är i vad mån taxeringsmyndigheterna äger att utbekomma hemliga handlingar för taxeringskontroll. Bestämmelser härom finnes upptagna i 46 § 1956 års taxeringsförordning. En förutsättning för att sådan handling skall kunna tillhandahållas i ifrågavarande syfte är att framställning göres av taxerings- intendent. För närvarande torde valutakontoret äga besluta om tillhanda­ hållande av handling av den art som avses i 21 § sekretesslagen under för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

Kungl. Maj. ts proposition nr l'r2 år 1957

utsättning att handlingens överlämnande icke bedömes komma att för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till syn­ nerligt men. Skulle kontoret på sistnämnda grund finna sig icke kunna till­ handahålla begärd handling eller rör framställningen handling varom för- mäles i 4 § sekretesslagen heror det av Kungl. Maj:ts förordnande huruvida handlingen skall överlämnas till taxeringsmyndigheten.

Överlåtandet av valutaärendena på en valutastyrelse inom riksbanken medför att det blir styrelsens sak att i fråga om sådana handlingar varå

21 § sekretesslagen är tillämplig pröva huruvida tillhandahållande skall äga rum. Mera tveksamt har det ansetts vara huruvida Kungl. Maj:t, efter väg­ ran från valutastyrelsen att överlämna hemlig handling, kan med tillämp­ ning av 46 § fjärde stycket taxeringsförordningen förordna att handlingen skall tillhandahållas taxeringsmyndigheten. Samma tveksamhet har anförts beträffande Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om tillhandahållande av sådan handling hos valutastyrelsen som skyddas med stöd av 4 § sekretess­ lagen. I båda fallen har man funnit, att hinder mot berörda förordnande skulle kunna tänkas möta i § 111 regeringsformen i den del där stadgas om riksbankens lydnadsförhållande till riksdagen.

Varken utredningen eller justitiekanslersämbetet har ansett sig kunna med säkerhet bedöma Kungl. Maj :ts rätt att meddela förordnanden om ut­ lämnande av handlingar i valutaärenden i det läge att dessa ärenden hand- lägges inom riksbanken. Ämbetet synes närmast vara böjt att i avvaktan på utvecklingen på detta område låta den nuvarande författningsregleringen i sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende på att valutaärende­ na överlämnas till riksbanken.

De principiella synpunkter på riksbankens i grundlagen givna särställ­ ning såsom centralbank, vilka i det tidigare anförts, pekar enligt min me­ ning hän mot att riksbankens övertagande av de förvaltningsmässiga upp­ gifterna på valutaregleringens område icke medför att Kungl. Maj:ts befo­ genheter på detta område bortfaller. Liknande synpunkter torde ha legat till grund vid utformningen av 46 § taxeringsförordningen i vad angår så­ dana riksbankens handlingar, vilka omfattas av sekretessbestämmelserna i riksbankslagen. Även på andra grunder finnes stöd för ett antagande att taxeringsmyndigheternas möjligheter att få insyn i nu aktuella handlingar efter ett genomförande av den förordade reformen icke kommer att bedö­ mas annorlunda än som tidigare skett. Från rent sakliga synpunkter torde det dessutom vara att föredraga om de sekretessintressen, vilka det här är fråga om, även i fortsättningen tillvaratages av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till det här anförda framlägges icke något förslag till ändring av sekretessbestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

43

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdeparte­ mentet upprättats förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå­ tande över nämnda lagförslag, vilket såsom Bilaga1 torde få fogas vid stats­ rådsprotokollet för denna dag, måtte för det i § 87 regeringsformen om- förmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

1 Bilagan, som frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

45

Över valutastyrelsens beslut må klagan föras hos fullmäktige i riksban­ ken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Att i visst fall beslut av valutastyrelsen kan underställas fullmäktige för prövning därom stadgas i bankoreglementet.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras. Närmare föreskrifter om valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den

2) ändrad lydelse av §§ 17 och 18 bankoreglementct

§ 17.

Mom. 1. Fullmäktige äga--------- — det yrkar. Mom. 2. Fullmäktige äga------------- i riksbanken. Mom. 3. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen skola fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig samt en bankdirektör. Fullmäktige skola därjämte utse er­ sättare för nämnda ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige för­ ordna en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av ordföranden.

Fullmäktige hava att utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens verksamhet och må därvid föreskriva att ärenden av löpande eller expe- ditionell natur eller eljest innebärande tillämpning av fastställda riktlinjer må å styrelsens vägnar avgöras av ordföranden och bankdirektören i för­ ening.

Beslut, som fattats av valutastyrelsen, skall underställas fullmäktige för prövning, därest inom riksbanken utsedd ledamot av styrelsen det yrkar. Har sådant yrkande framställts, skall sökanden i ärendet underrättas därom snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Ej må fullmäktig eller suppleant för fullmäktig deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han i valutastyrelsen tagit befattning.

Till ledamot, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode med

kronor för år.

§ 18.

Mom. 1. För behandling------------ fullmäktiges sammankomst. Mom. 2. Fullmäktig, direktionsledamot eller ledamot av industristyrel­ sen eller av valutastyrelsen, så ock tjänsteman, som har att meddela beslut å riksbankens vägnar, äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och riksbanken. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan riksbanken och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot riksbankens. Vad så­ lunda är stadgat angående avtal skall äga motsvarande tillämpning beträf­ fande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Mom. 3. Vid fullmäktiges-------------per capita.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall efter 31 § införas en ny paragraf, benämnd 31 a §, av den lydelse nedan sägs.

31 a §.

Handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handläggas med stöd av valutareglerande lagstiftning, må ej utlämnas,

1) i den mån deras offentliggörande kan medföra våda för folkhushåll­ ningen, förrän femtio år förflutit från deras datum, samt

2) i den mån de innefatta sådana upplysningar om enskildas ekonomiska förhållanden, vilkas offentliggörande kan lända till men för enskild, förrän tjugo år förflutit från deras datum, med mindre den handlingen sålunda angår samtycker till ett tidigare utlämnande.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äga fullmäktige i riksbanken eller riksdagens bankoutskott eller revisorer för särskilt fall förordna om utläm­ nande.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 21 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

S^jöwall, H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 16 mars 1957 tillhandakomniet utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av e. o. hovrättsassessorn G. Borggård.

Lagrådet yttrade:

Det föreslagna tvåinstanssystemet för valutaregleringsärenden bygger, en­ ligt vad 1956 års utredning framhåller, på förutsättningen att valutavården skall vara en riksbankens angelägenhet. Denna ståndpunkt är, såvitt angår nyssnämnda ärenden, grundad på en lämplighetsbedömning. I och för sig är det, såsom föredragande departementschefen antytt, icke något som hind­ rar, att riksbanken vid behandlingen av dessa ärenden kan ha samma ställ­ ning som ett vanligt förvaltningsorgan.

Den nya organisationen för handläggning av valutaregleringsärenden in­ nefattar knappast någon väsentlig förändring jämfört med vad som för när­ varande gäller, utom såvitt angår den principiellt betydelsefulla frågan om besvärsordningen. Förslaget innebär i detta hänseende, att prövningen av besvär skulle överflyttas från Kungl. Maj :t i statsrådet till bankofullmäkti­ ge. Sådan medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige skul­ le vidare äga påkalla, att av styrelsen meddelat beslut underställes fullmäk­ tiges prövning.

Enligt lagrådets mening bör besvärsordningen regleras på sätt eljest i all­ mänhet gäller om administrativa ärenden. Förslaget kan svårligen anses till­ fredsställa kraven på en fristående överprövning. Lagrådet förordar, att den nuvarande ordningen, som av remissuttalandena att döma tillvunnit sig de närmast berörda intressenternas förtroende, bibehålies. Någon erinran synes dock ej vara att framställa mot att medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige må påkalla att styrelsens beslut underställes besvärsin- stansens prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1957

I 6 § första stycket av det remitterade förslaget föreslås, att riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnande som av Kungl. Maj :t meddelats angående lagens tillämpning. Av vad lagrådet anfört torde följa, att den nuvarande lydelsen av nämnda stycke — enligt vilken Kungl. Maj :t äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare före­ skrifter — bör bibehållas. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att Kungl. Maj:t själv äger avgränsa tillämpningen av förordnande som nyss nämnts eller meddela därmed jämförliga föreskrifter.

Ur protokollet:

Torsten Johanson

Kungl. Maj.ts proposition nr lb2 år 1957

49

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, P^ersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, I^aling, E^liasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 21 mars 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade försla­ get till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) sa ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande. Vid min tidigare anmälan av förslaget för Kungl. Maj:t utvecklade jag de skäl som talar för att handläggningen av valutaregleringsärenden överflyt­ tas till riksbanken och att bankofullmäktige får det yttersta ansvaret för valutaregleringens tillämpning. Jag framhöll även att denna ordning, som utesluter att Kungl. Maj:t utgör besvärsinstans för ifrågavarande ärenden, medför en begränsning av möjligheterna att anordna en mera ordinär för- valtningsmässig prövning av ärendena. Det av 1956 års utredning töreslagna tvåinstanssystemet inom riksbanken syntes mig emellertid kunna tillgodose såväl intresset av en allsidig handläggning av regleringsärendena som skä­ liga rättssäkerhetskrav och jag fann mig dartör kunna godtaga detsamma.

Enligt min mening liar lagrådet vid sitt uttalande för att den nuvarande besvärsordningen bibehålies icke tillräckligt beaktat det intima samband som råder mellan förekommande valutaregleringsärenden och riksbankens egen valutavårdande verksamhet. De kompetensproblem som uppkommer främst på valutahandelns område därest valutaregleringsärenden slutgiltigt skall prövas av ett från riksbanken fristående organ synes mig alltjämt böra tillmätas sådan vikt att det föreliggande utredningsförslaget är alt före­ draga. Jag är följaktligen icke beredd att tillstyrka någon ändring i det re­ mitterade förslaget i anledning av vad lagrådet uttalat.

Föredraganden hemställer härefter, att ovannämnda lagförslag, sedan i detsamma vidtagits några mindre jämkningar av redaktionell natur, måtte jämlikt § 67 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1957

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

570246 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag