Prop. 1957:38

('angående vissa frågor rö\xad rande åldringsvården',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

1

Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor rö­

rande åldringsvården; given Stockholms slott den 10 ja­ nuari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, anhålla om riksdagens yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna riktlin­ jerna för åldringsvården.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av 1952 års äldringsvårdsutred- nings huvudbetänkande en översikt av åldringsvårdens läge och problem för närvarande. Riksdagens yttrande begäres över förslag till riktlinjer för vården av åldringar på ålderdomshemmen m. m. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 38.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, stats­

råden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor angående åld­ ringsvården samt anför.

Efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades 1952 sakkunniga — 1952 års åldringsvårdsutredning1 — för att biträda med utredning av vissa spörs­ mål rörande åldringsvården.

Utredningen avlämnade 1952 förslag angående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem, redovisat i proposition till 1953 års riksdag (nr 69).

Kungl. Maj:t uppdrog 1954 åt åldringsvårdsutredningen att särskilt upp­ märksamma vissa frågor rörande vården vid ålderdomshemmen, i första hand berörande personalrekryteringen.

Åldringsvårdsutredningen har numera slutfört sitt arbete och framlagt betänkande angående åldringsvård (SOU 1956: 1).

Yttranden över betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäk- ringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrel- sen, medicinalstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning, överståthållarämbetet, som hört stadsfullmäktige i Stockholm, länsstyrel­ serna i samtliga län, vilka bifogat utlåtanden från sammanlagt 228 kom­ munala organ, universitetskanslersämbetet, som hört medicinska fakulte­ terna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt Karolinska mcdiko-kirurgiska institutet, medicinska forskningsrådet, samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsrådet, allmänna statsbidragsutredningen, sjuk- huslagstiftningskommittén, kommittén för översyn av hälso- och sjuk­ vården i riket, 1955 års universitetsutredning, 1955 års läkarutbildnings- utredning, förvaltningsutskotten inom 21 landsting, Svenska socialvårds- 1

1) Ledamoten av riksdagens andra kammare Thure Andersson, ordförande, byråche­ fen i socialstyrelsen Ali Berggren, ledamoten av riksdagens första kammare Lars Elias- son, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Elsa Ewerlöf och Edvin Jacobs­ son, direktören i Svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Tekla Torbrink.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957 3

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­ bund, Svenska landstingsförbundet, överstyrelsen för svenska röda kor­ set, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Svensk sjuksköter- skeförening, Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-förbun- det, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Högerns kvinnoförbund, Folk­ partiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sven­ ska landsbygdens kvinnoförbund, Folkpensionärernas riksförbund och Svenska diakonanstalten.

Jag hemställer nu att få uppta åldringsvården till behandling. Jag förut­ skickar därvid, att vissa delar av det frågekomplex, som åldringsvårdsut- redningen behandlat, kommer att tas upp i andra sammanhang -— i sam­ band med pågående utredningar eller i andra propositioner till innevarande års riksdag — och att redovisningen av betänkandet på vissa punkter där­ för kommer att bli mycket kortfattad. Särskild uppmärksamhet kommer i det följande att ägnas frågan om vården på ålderdomshemmen.

Åldringsvårdsutredningen

Allmänna synpunkter

Åldringsvårdsutredningen framhåller beträffande befolkningsut­ vecklingen, att det i januari 1955 i vårt land fanns omkring 663 000 personer i åldern 67 år och äldre. Denna befolkningsgrupp beräknas öka med ca 15 000 per år under tiden fram till 1970, d. v. s. med i runt tal 230 000 på 15 år.

Denna utveckling innebär även en procentuell ökning av de högre ålders­ gruppernas andel av befolkningen, en företeelse som framträder även i andra västerländska befolkningar som resultat av en fortgående anpassning mel­ lan sjunkande födelse- och dödstal. Utredningen konstaterar, att den fortgå­ ende ökningen av antalet ålderspensionärer föranleder allt större samhälle­ liga kostnader för folkpensioneringen. Särskilt gäller detta, om folkpen­ sionerna ytterligare höjes i takt med en fortgående allmän höjning av lev­ nadsnivån.

Utredningen vänder sig emellertid mot en framkommen mening, att denna utveckling skulle komma att ställa övermäktiga krav på dem som befinner sig i de aktiva åldrarna. Härom anföres bl. a.:

Detta betraktelsesätt synes vara alltför ensidigt och förutsätter hl. a. att den hittillsvarande effektivitetsstegringen genom teknikens och produktions­ metodernas fortgående utveckling skulle avstanna. Även i övrigt bygger sådana resonemang på förutsättningar som inte är hållbara.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

Vid en bedömning av hur dels försörjningsbördan för de yngre och dels den allmänna levnadsstandarden påverkas, får man inte bortse från för­ hållandet mellan antalet personer i pensionsåldern och antalet personer i s. k. produktiv ålder samt antalet barn.

En statistisk redogörelse för relationen mellan å ena sidan antalet perso­ ner i s. k. produktiv ålder, å andra sidan antalet åldringar och barn vid olika tidpunkter utmynnar i konstaterandet, att ökningen av antalet gamla under de närmaste tjugo åren i själva verket betyder en ökning av de ak­ tivas totala försörjningsbörda med icke fullt fyra procent. En sådan ökning, anför utredningen, förefaller knappast avskräckande hög mot bakgrunden av den fortgående produktivitetsstegringen. Under förutsättning av en fort­ satt fredlig utveckling och ett fasthållande vid den fulla sysselsättningens politik samt fortsatta tekniska och vetenskapliga framsteg, synes det så­ lunda knappast finnas skäl för farhågor när det gäller åldersförskjutningens inverkan på vår samhällsekonomi och levnadsstandard.

Utredningen belyser de förändringar i fråga om bosättningsförhållanden och hushållsstruktur, som följt med bl. a. urbaniseringen och den ökade efterfrågan på arbetskraft och konstaterar, att de gamla till följd härav i avsevärd omfattning skilts ut ur hushållsgemenskapen med de yngre och hänvisats till att leva och utforma sitt eget liv.

En principdiskussion om formerna för samhällets omsor­ ger om åldringarna inledes av åldringsvårdsutredningen med kon­ staterandet, att den antydda befolkningsutvecklingen och förändringarna i den samhällsekonomiska strukturen har haft till följd, att behovet av stöd och hjälp för den åldrande människan blivit allt mera framträdande. Ut­ redningen anför vidare:

Medan denna hjälp och tillsyn tidigare oftast lämnades av familjemed­ lemmarna måste dessa behov numera i stor utsträckning tillgodoses genom samhälleliga stöd- och hjälpåtgärder.

Särskilt under senare år har emellertid nya former av stöd och hjälp för åldringar införts, som medfört en allmän omvärdering av vad som hör in under begreppet åldringsvård. De tidigare understöds- och anstaltsmeto- derna har fått ge vika för mera differentierade metoder för tillfredsställande av åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård. Endast för några år sedan kunde det av den allmänna debatten kring åldringsvården förefalla som om huvudproblemet vore om och i vilken utsträckning ålderdomshem borde inrättas. Numera står det klart att vården på ålderdomshem — ehuru i och för sig nödvändig och viktig — endast utgör en relativt begränsad del av de åtgärder samhällets organ behöver vidtaga för att skapa trygghet och triv­ sel för de gamla.

Till samhällets åldringsvård får givetvis hänföras tillgodoseendet av de gamlas behov av ekonomisk trygghet, av goda och ändamålsenliga bostäder, av läkarvård, av sjukhusvård samt av vård på ålderdomshem etc. I fler­ talet av dessa hänseenden skiljer sig äldre människors behov knappast på något avgörande sätt från de yngres och medelålders. Men samhället måste

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 dr 1957

5

vara berett att tillgodose även andra väsentliga livsbehov och livsintressen

för de gamla. Härav följer, att samhällets åldringsvårdande åtgärder inte

får bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlings­

mönster eller anaivas med nåaon definition eller unnräknina. Med de i

fram­

tiden inträffande förändringarna av samhällsförhållandena får såväl ar­

betsmetoder som åtgärder inom åldringsvården övervägas på nytt och vid

behov ändras.

Syftemålet med alla erforderliga, samhälleliga stödåtgärder måste vidare

vara, att utan andra ingrepp än som motiveras av hänsyn till liv och hälsa

respektera de gamlas personliga integritet, intressen och individuella önske­

mål. Tvivel kan inte råda därom, att åtgärderna i första hand och i största

möjliga utsträckning måste inriktas på att med alla medel förhjälpa dem

till att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv

så länge som möjligt i sina egna hem.

Under sina fortsatta allmänna överväganden framhåller utredningen bl. a.,

att en allmän höjning av de kommunala bostadstilläggen inom folkpensio­

neringen skulle stämma väl överens med de gamlas faktiska behov och

önskemål och samtidigt vara samhällsekonomiskt riktig. Vidare framhäves

betydelsen av åtgärder för att förbättra bostadsförsörjningen för de gamla

och av att, som ett komplement till åtgärder på detta område, bygga ut den

öppna åldringsvården, däri inberäknat åtgärder för att bereda åldringar

sjukvård i hemmet. Utredningen betonar även betydelsen av att den äldre

arbetskraften beredes möjligheter att fortsätta i arbetslivet så länge viljan

och förmågan därtill finnes, samt vikten av insatser för de gamlas mera

hobbybetonade sysselsättning och förströelse.

I fråga om behovet av anstaltsvård uttalar utredningen, att det från så­

väl humanitära som samhällsekonomiska utgångspunkter är angeläget, att

så få gamla människor som möjligt behöver vistas på ålderdomshem och

andra vårdanstalter. Den slutna sjukvårdens möjligheter att aktivt behandla

även långvarigt sjuka åldringar bör snabbt utökas. Kronikersjukvården är

i behov av en snabb och omfattande utbyggnad, som enligt utredningens

mening bör gå före utbyggnaden av ålderdomshemsvården.

De åtgärder, som syftar till att allt fler åldringar skall kunna bo kvar

i sina egna hem, bedömes medföra att de som framdeles behöver tas emot

för vård på ålderdomshem blir mera vårdbehövande. I än större utsträck­

ning än hittills, framhåller utredningen, kommer vårdfallen därför att förete

bilden av åldersskröplighet och sjukdom som så nära sammanhänger med

varandra, att det knappast är möjligt att åtskilja vad som är sjukligt eller

inte. För sådana fall, som inte kräver vård på sjukvårdsanstalt, måste ålder­

domshemmen enligt utredningens mening kunna lämna erforderlig vård.

Utredningen understryker slutligen dels betydelsen av forskning på de

områden, som beröres av åldringsvården, dels behovet av samordning på det

kommunala planet av åtgärder som avser åldringarna.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

Vad särskilt angår frågan om organisationen av samhällets insat­ ser på åldringsvårdens område må här framhållas, att den kommunala självbestämmanderätten enligt utredningens mening måste i möjligaste mån lämnas fritt spelrum härvidlag. Utredningen finner det naturligt, att huvud­ ansvaret för samordningen av de kommunala insatserna för åldringarna får vila på socialnämnderna, och påpekar, att lagen om socialhjälp fått en ut­ formning, som möjliggör detta. Vikten av samarbete även mellan kommu­ nerna och sjukvårdens huvudmän betonas. Vidare förutsättes, att de cen­ trala myndigheter, som handlägger frågor av betydelse för samhällets åld­ ringsvård — arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen och socialstyrelsen nämnes särskilt —- göres uppmärk­ samma på vikten av samarbete i åldringsvårdsfrågor.

Åldringarnas ekonomi, bostäder och yrkesverksamhet

Folkpensionen varierar starkt med hänsyn till de kommunala bostadstill- läggens olika storlek. Åldringsvårdsutredningen belyser förhållandena hös­ ten 1955. Förhållandena på detta område efter 1956 års höjningar av såväl grundbelopp som bostadstillägg torde inom kort komma att redovisas av allmänna pensionsberedningen, varför någon sammanställning av uppgifter om pensionerna inte skall återges här.

Emellertid redovisar åldringsvårdsutredningen vissa intervjuundersök­ ningar bland ålderspensionärer, som utförts under utredningsarbetets gång och som bl. a. ger en bild av pensionärernas inkomster utöver folk­ pensionen.

Omkring 69 procent av de vid en landsomfattande urvalsundersökning redovisade ålderspensionärerna visade sig ha inkomster av olika slag utöver folkpensionen. 29 procent av samtliga intervjuade hade sådan inkomst i form av tjänstepension. För likaledes 29 procent var dock inkomsten ut­ över folkpensionen mindre än 100 kronor i månaden. I inkomstlägen vid eller ovanför 100 kronor i månaden redovisas i undersökningen 30 pro­ cent av de tillfrågade, varutöver 10 procent inte preciserat inkomstens storlek.

Beträffande bostadsförhållandena framgår av samma intervju­ undersökning bl. a. följande.

Nära hälften (49 %) av landsbygdens och drygt en tredjedel (35.%) av städernas (inklusive köpingarnas) ålderspensionärer bodde i egna fastig­ heter eller lägenheter med bostadsrätt. I städerna hyrde 43 procent bostäder i öppna marknaden mot endast 8 procent på landsbygden. Även beträffande särskilda pensionärsbostäder framträder en tydlig skillnad mellan städer och landsbygd, i det 9 procent av ålderspensionärerna i städerna och 1 procent på landsbygden hade denna bostadsform.

Den vanligaste bostadstypen var 2 rum och kök eller kokvrå, 31 procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

7

Därnäst kommer 1 rum och kök eller kokvrå med 28 procent. 37 procent bodde i 3 eller flera rum och kök. Dessa större bostadstyper är vanligare på landsbygden än i städerna, 42 resp. 33 procent. Man kan vidare finna att 93 procent av pensionärerna hade minst ett rum såväl på dagen som natten helt för egen del eller eventuellt tillsammans med make eller maka eller ett eget barn eller ett syskon av samma kön.

Helt ensamma i sina bostäder bodde 27 procent av pensionärerna, 19 pro­ cent av männen och 34 procent av kvinnorna. För städer resp. landsbygd är procenttalen ensamboende 31 och 24. Tillsammans med maka eller make bodde 30 procent, tillsammans med egna barn 16 procent — 12 i städerna och 20 på landsbygden.

I fråga om lägenheternas standard visade undersökningen, att 21 pro­ cent av bostäderna kunde betecknas som fullt moderna, medan å andra si­ dan 6 å 7 procent var att beteckna som rent undermåliga. Vidare anföres bl. a.:

Svaren på intervjuformulärets frågor om önskemål beträffande bostaden och om trivseln med bostad, omgivning och bostadsort ger allmänt en bild av förnöjsamhet och rotfasthet. 71 procent av de tillfrågade önskade sålunda inte någon ändring i sina bostadsförhållanden. 14 procent önskade flytta till en modernare bostad eller att få den gamla bostaden förbättrad och 5 procent ville flytta till pensionärslägenhet eller i några få fall till ålder­ domshem. Ännu mer framträdande är trivseln då det gäller omgivningen kring bostad och själva bostadsorten. 94 procent sade sig trivas med om­ givningen och 95 procent med bostadsorten.

Av intervjuundersökningen framgår sålunda att ett stort antal av de bo­ städer som bebos av åldringar är i ett så bristfälligt skick, att bostäderna därigenom måste utgöra en fara för uppkomsten av behov av sluten vård. De 6 ä 7 procenten undermåliga bostäder motsvarar i realiteten omkring 40 000 lägenheter. Vatten och avlopp skulle saknas i drygt 150 000 lägenhe­ ter, som bebos av ålderspensionärer.

60 procent eller 360 000 ålderspensionärer saknar wc. 52 procent eller 312 000 har inte centralvärme.

De förhållanden undersökningen bragt i dagen gör det enligt åldrings- vårdsutredningens mening naturligt, att man i första hand inriktar sig på en förbättring av det befintliga bostadsbeståndet. Utredningen understryker på grund härav bostadsförbättringsverksamhetens stora betydelse ur såväl åldringarnas egen som ur samhällets synpunkt.

I fortsättningen framför utredningen vissa synpunkter och förslag rö­ rande utformningen av stödet till åldringarnas bostadsförsörjning. Sålunda förordas, att bostadsförbättringsstödets karaktär av bidrag uttryckligen be­ tonas. Enligt utredningens mening bör bostadsförbättringen sättas in på ett tidigt stadium, innan vederbörande uppnått alltför hög ålder. Med hän­ syn härtill bör en generösare behovsprövning tillämpas. De kommunala organen — förslagsvis socialnämnderna — anses böra medverka till en intensifiering av bostadsförbättrings verksambeten.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

Vidare framhåller utredningen, att de 1954 införda kommunala bostads­ tilläggen inom folkpensioneringen skapat möjligheter att i hög grad undan­ röja den spärr, som de ekonomiska förhållandena satt för åldringarnas möj­ ligheter att hyra moderna lägenheter i den öppna marknaden. Grunderna för dessa tillägg har dock enligt utredningens mening i många fall inte ut­ formats så, att åldringarna kan konkurrera om de moderna lägenheterna. Betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknytes till bostads­ kostnaderna understrykes.

Samtidigt måste det emellertid enligt utredningens mening finnas möj­ ligheter att stimulera tillkomsten av speciellt för åldringar avsedda bostä­ der, antingen i pensionärshem eller i vanliga flerfamiljshus. Utredningen framlägger förslag om utformningen av det statliga stödet till anordnande av sådana pensionärsbostäder. Vidare framföres vissa rekommendationer i fråga om pensionärsbostädernas typ och storlek samt i fråga om kollektiva anordningar i pensionärshemmen. Samtidigt understrykes emellertid, att lokala förhållanden måste bli avgörande för utformningen av dessa bostä­ der. Utredningen anser det böra med skärpa framhållas, att kommunerna vid hyressättningen och vid utformningen av de kommunala bostadstill- läggen bör iakttaga, att hyran för pensionärerna i pensionärsbostäder skall täckas av bostadstillägget i den mån inkomstprövningen inte föranleder till annat.

Åldringsvårdsutredningens ställningstaganden beträffande åldringarnas bostadsfrågor prövas för närvarande av den sittande bostadspolitiska ut­ redningen, vars förslag på detta område väntas bli framlagda i en nära fram­ tid. Någon ytterligare redovisning av åldringsvårdsutredningens resultat på denna punkt synes därför inte böra lämnas i nu förevarande sammanhang.

Förekomsten av förvärvsarbete bland åldringar belyses i åldrings­ vårdsutredningens intervjuundersökning, enligt vilken 30 procent av män­ nen och 5 procent av kvinnorna hade förvärvsarbete vid intervjutillfället. Av männen i åldern 67—69 år var 45 procent förvärvsarbetande och i åld­ rarna däröver 25 procent.

Även om de anförda siffrorna enligt utredningens mening kan sägas visa, att åldringarnas arbetskraft i betydande utsträckning redan tillvaratages, synes det utredningen av såväl medicinska och sociala som samhällsekono­ miska skäl önskvärt, att åtgärder vidtages för att bereda åldringarna ökade möjligheter att kvarstanna i yrkesarbete.

I detta sammanhang pekar utredningen på möjligheterna att omplacera äldre arbetskraft till mindre ansträngande arbete och att genom olika åt­ gärder, t. ex. i fråga om arbetstidens längd, åstadkomma en successiv över­ gång från arbete till pensionering. Systemet med fixa åldersgränser för pen­ sionering anses inte ändamålsenligt ur medicinskt-biologiska och psykolo­ giska synpunkter. Utredningen erinrar även om föreliggande möjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

9

till omskolning av äldre arbetskraft inom ramen för arbetsmarknadsstyrel­ sens verksamhet. I detta sammanhang uttalar utredningen, att för många ålderspensionärer viljan att fortsätta yrkesarbetet i hög grad torde påverkas av hur arbetsinkomsten inverkar på de inkomstprövade folkpensionsför­ månerna. Vidare erinras om Kungl. Maj :ts uppdrag åt arbetsmarknads­ styrelsen att i sin verksamhet beakta vad som anförts vid 1955 års riksdag (allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17) med anledning av motio­ ner om utredning angående den äldre arbetskraftens anpassning i produk­ tionslivet.

Öppen åldringsvård m. m.

Intervjuundersökningarna har enligt åldringsvårdsutredningens mening visat, att åldringarnas behov av hjälp i hemmet är mycket stora. Av de en­ samboende åldringarna uppgavs 12 procent, motsvarande 20 000 personer, sakna möjlighet att få erforderlig hjälp och tillsyn om något skulle hända dem. Särskilt i städerna var denna brist markant. 24 procent av ålderspen­ sionärerna uppgav sig ha stora svårigheter att röra sig.

Utredningen finner det klart, att olika former av öppen åldringsvård är nödvändiga för att hjälpa de gamla i deras ansträngningar att leva kvar i sina hem.

Utredningen redogör för olika åtgärder som vidtagits i syfte att ge åld­ ringar hjälp i hemmet med matlagning, uppköp, städning, tvätt m. m. Så­ lunda framhålles bl. a., hurusom den sociala hemhjälpen i ökande utsträck­ ning kommer även åldringar till godo. Härvid påpekas, att 1954 års riksdag godkänt riktlinjer för den statsunderstödda hemhjälpsverksamheten, enligt vilka sådan hjälp kan lämnas åt åldringar inte endast vid tillfälliga behov utan även i form av reguljär korttidshjälp under längre tidsperioder.

Äldringsvårdsutredningen redogör vidare för de olika former av s. k. hem­ tjänst för gamla, som bedrives av kommuner och enskilda organisationer utan bidrag från staten. Framlagda statistiska uppgifter, som avser 1954 och början av 1955, visar att denna verksamhet befinner sig i kraftig ut­ veckling. Under 1954 bedrevs denna typ av åldringsvård i 441 kommuner enligt en av socialstyrelsen utförd undersökning. 83 procent av städerna och 37 procent av övriga kommuner hade någon form av sådant arbete i gång. Antalet hjälpfall omkring den 1 februari 1954 resp. 1955 steg från omkring 5 000 till 7 700.

Av andra serviceåtgärder för åldringar, som vidtagits i några kommuner, nämner utredningen matservice — på sina håll begränsad till pensionärs­ hemmens hyresgäster — och fotvård.

I sina överväganden om den öppna åldringsvården framhåller utred­

10

Kiingl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

ningen angelägenheten av en ytterligare utveckling i fråga om den verksam­ het för hjälp i de gamlas hem, som vuxit fram vid sidan om den statsunder­ stödda hemhjälpen. Denna verksamhet minskar behovet av anstaltsvård och motverkar de gamlas isolering. Både humanitära och kommunaleko­ nomiska skäl, framhåller utredningen, talar för att man i kommunerna mera allmänt bör pröva förutsättningarna för att på detta sätt ge de gamla hjälp och tillsyn i dera^ hem. Denna verksamhet bör dock enligt utred­ ningens mening vara en primärkommunal angelägenhet, och statsbidrag för- utsättes inte. Verksamheten bör organiseras på det sätt kommunerna fin­ ner lämpligt, men utredningen anser det ligga närmast till hands att social­ nämnden har ledningen av den särskilda hemhjälpsverksamheten för gamla liksom av den slutna åldringsvården. Några särskilda krav på utbildning bör enligt utredningens åsikt inte uppställas för den arbetskraft som an­ litas.

Även när det gäller sådan verksamhet, som syftar till att motverka sysslo­ löshet och isolering för sådana åldringar, som inte är i tillfälle att ägna sig åt yrkesarbete, är behoven enligt utredningens mening skiftande på olika orter. I detta hänseende påvisar utredningen, att man i en del kommuner på olika sätt stöder sådana slag av aktivitet bland åldringar som underhåll­ ning, utflykter, föreningsverksamhet, hobby- och bildningsverksamhet. Ut­ redningen finner det angeläget, att kommunerna på allt sätt uppmuntrar och ekonomiskt stöder de lokala initiativ som tages till åtgärder för åldring­ arnas sysselsättning. Särskilt framhålles behovet av lokaler. Pensionärshem­ men och ålderdomshemmens samlings- och hobbvlokaler, ungdomsgårdar och skollokaler samt andra samlingslokaler bör kunna ställas till förfo­ gande för ändamålet.

Äldringssjukvård

Utredningen framhåller, att öppen åldringsvård samt sjukvård i hemmet har sin givna begränsning även i de fall, där organisationen är utbyggd i full utsträckning, samt anför vidare:

Av såväl humanitära som personella och ekonomiska skäl kan det bli nödvändigt att tillfälligtvis eller mer eller mindre definitivt tillgripa sluten vård. Då tillfälliga sjukdomar är av sådan art eller de sociala förhållandena är sådana, att det inte är möjligt att vårda den sjuke i hemmet, kan vård på akutsjukhus erfordras. Likaså kan långvariga sjukdomstillstånd i de högre åldrarna få en sådan karaktär, att de sjuka, ehuru inte i behov av vård på akutsjukhus, dock kräver en mer aktiv medicinsk vård än den som kan lämnas i den sjukes hem, vare sig av anförvanter eller genom av sam­ hället organiserad hemsjukvård. Man har slutligen att räkna med en grupp, där skröpligheten med åldern, ofta i förening med sjukdom, tilltagit i sådan grad, att möjligheter måste finnas till omvårdnad och tillsyn praktiskt taget dygnet runt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

11

Utredningen diskuterar härefter de svårigheter, som möter vid försök till gränsdragning mellan olika grupper av vårdbehövande. Särskilt svårt anses vara att dra en gräns mellan de s. k. kroniskt sjuka och de normalt ålder- domssvaga. Även gränsen mellan de akut sjuka och de långvarigt sjuka vi­ sar sig ofta svår att dra.

En väl utvecklad hemsjukvård är enligt utredningens mening utan tvekan av stort värde. Utredningen fortsätter:

En intensifiering av åtgärderna på detta område får emellertid inte verka därhän, att en behövlig utbyggnad och rationalisering av den slutna åld- ringssjukvården hålles tillbaka. Jämsides med åtgärder för en öppen åld- ringssjukvård hör därför skapas ökade resurser för genomförandet av en rationellt organiserad sluten åldringssjukvård, där målsättningen hör vara att klassificera sjukdomarna och den speciella arten av vårdbehovet samt skapa möjligheter för en aktiv medicinsk behandling och för rehabilitering. Detta synes vara den oundgängliga förutsättningen för att i största möjliga mån kunna nedbringa antalet sjuka åldringar, som utan sådana åtgärder skulle bli i behov av varaktig anstaltsvård. Avsevärda framsteg har gjorts i försöken att från olika utgångspunkter angripa dessa medicinska problem, att minska invaliditeten och få åldringarna i ett sådant tillstånd, att de helt eller med någon hjälp kan reda sig för längre eller kortare tid utanför sjuk­ hus eller sjukhem.

Om resurser kan sättas in för en aktiv åldringssjukvård efter de angivna principerna, har man anledning att vänta sig en avsevärd reducering av an­ talet sjuka och sängliggande åldringar, som nu i stor utsträckning blockerar sjukvårdsanstalter och delvis också ålderdomshem. En sådan avlastning av anstaltsvården för åldringar framstår som synnerligen betydelsefull ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för åldringar som behöver sjukvård, understryker utredningen, men detta betyder givetvis inte, att ålderdoms­ hemmen är befriade från sjukvårdsuppgifter. Vidare anföres.

Det kan härvidlag räcka med att erinra om svårigheterna att få en prak­ tiskt godtagbar gränsdragning mellan de långvarigt sjuka åldringarna och de åldringar som är så skröpliga att de behöver ålderdomshemsvård. Man får med hänsyn härtill räkna med, att ålderdomshemmen behövs för att ta emot en stor del av dessa gränsfall, särskilt de fall där vårdbehovet främst hänför sig till personlig omvårdnad och tillsyn. Utredningen vill i detta sam­ manhang framhålla att det är utomordentligt angeläget att en ändring sna­ rast åvägabringas av den orealistiska underdimensioneringen av utbyggna­ den av sjukvårdsanstalter för långvarigt sjuka i jämförelse med utbyggna­ den av ålderdomshem. Såväl den konstaterade platsbristen på ifrågavarande sjukvårdsanstalter som den av humanitära och sociala skäl ojämförligt högre angelägenhetsgraden i fråga om hithörande sjukvårdsbehov talar för att eu kraftig ökning av sjukvårdsanstalternas utbyggnad utan dröjsmål kommer till stånd.

Gränsdragningsproblemet gör sig starkt gällande även i många fall, där det kan bli fråga om förflyttning av en åldring från ålderdomshem till spe­

12

Kungl. Maj.ts proposition, nr 38 år 1957

cialanstalt för långvarigt sjuka. Ett sådant miljöbyte kan, uttalar utred­ ningen, för åldringen mången gång bli en personlig tragedi av stora mått och förflyttningen torde därför i praktiken ofta få bero.

Utredningen betonar starkt de svårigheter, som möter när det gäller dels att draga upp riktlinjer för hur vårdbehövande åldringar på ändamålsen­ ligaste sätt skall fördelas på bl. a. akutsjukhus, sjukvårdsanstalter för lång­ varigt (kroniskt) sjuka och ålderdomshem och dels att åstadkomma den rationellaste avvägningen av dessa vårdformers roll inom åldringsvården. Dessa svårigheter hänföres i huvudsak till de otillräckliga kunskaperna om åldrandets processer. En riktig planering inom åldringsvården förutsätter därför forskning. Utredningen finner sig vara hänvisad till att grunda sina bedömningar i förevarande hänseenden på erfarenhetsmässiga avgöranden.

Sin närmare behandling av åldringssjukvården inleder utredningen med att fastslå, att de socialmedicinska synpunkterna måste tillmätas speciellt stor betydelse då det gäller vård av sjuka åldringar. Intagning på sjukvårds- anstalt nödvändiggöres ofta av olämpliga bostads- och näringsförhållanden och andra omständigheter, som försvårar eller omöjliggör vården av de sjuka åldringarna i deras hem. Dessa förhållanden kan förklara en del av platsbristen på våra sjukhus.

Det tilltagande antalet åldringar ställer samhället inför ständigt ökade svårigheter i dessa avseenden, och utredningen finner det ställt utom tvi­ vel att kraven på ökade resurser för läkarvård åt åldringar kommer att tillta alltmer. Läkarna måste därför enligt utredningens mening i större ut­ sträckning än för närvarande inrikta sig på de geriatriska problemen och läkarutbildningen snarast kompletteras med utbildning i geriatrik. Större möjligheter måste skapas för öppen åldringssjukvård, och den slutna åld­ ringssjukvården måste utbyggas.

Emellertid är sjukvårdsorganisationen föremål för en allmän prövning av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, vilken bl. a. skall göra en avvägning mellan öppen och sluten vård. Under hänvisning härtill har åldringsvårdsutredningen ansett sig böra i huvudsak begränsa sin upp­ gift på förevarande område till en redogörelse för de hittills vidtagna åt­ gärder, som mera direkt har avseende på åldringarna, och till vissa all­ männa reflexioner kring åldringssjukvården.

Utredningen redogör härefter för den hemsjukvård åt åldringar, som före­ kommer vid sidan av tjänsteläkarnas och distriktssköterskornas öppna sjukvård. Vid sidan om hemhjälpsverksamheten för gamla, som i många fall även avser enklare hemsjukvård, förekommer s. k. hemsamaritverk- samhet, som tillkommit och med avseende på utbildningen av personal allt­ jämt bedrives under samverkan mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Röda Korset. Vidare beskrives landstingens verksamhet för vård i hemmen av kroniskt sjuka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

13

De ökade möjligheter till hemsjukvård, som åldringsvårdsutredningen understryker behovet av, får emellertid enligt utredningens mening inte tas till intäkt för att uppskjuta eller inskränka den ur medicinska synpunkter nödvändiga utbyggnaden av den slutna sjukvården.

Vidare anför utredningen bl. a.: Då det är fråga om hjälp i hemmet åt sådana tillfälligt eller långvarigt kroppssjuka åldringar, som enligt läkares bedömning inte är i behov av vård på sjukvårdsanstalt, måste man enligt utredningens mening göra en principiell skillnad mellan ansvaret för att hjälp överhuvudtaget lämnas och för att den hemsjukvård, som inkluderas i hjälpen eller erfordras vid sidan därav, blir ur medicinsk synpunkt tillfredsställande. I det första av­ seendet bör ansvaret främst vila på det socialvårdande organet, i det senare helt på det sjukvårdande. Ett intimt samarbete måste därför äga rum mel­ lan dessa organ.

Vid mera kvalificerat sjukvårdsbehov bör hemvården helt övertagas av den öppna sjukvården. Om t. ex. en åldring, som erhåller hjälp genom den sociala öppna åldringsvården, blir sjuk men efter läkares bedömning kan vårdas i hemmet bör vården som regel övertagas av den öppna sjukvården om det är fråga om ett fortlöpande behov av mera kvalificerad vård. Om det medicinska vårdbehovet däremot kan tillgodoses genom tillfällig medverkan av sjukvårdsutbildad personal, synes dock hinder inte möta mot att den so­ ciala öppna åldringsvården fortfar, men med erforderlig komplettering ge­ nom den öppna sjukvårdens försorg. Vid lindrigare, tillfälliga sjukdomstill­ stånd såsom förkylningssjukdomar e. d. kan det vara tillräckligt med enk­ lare hemsjukvård genom den sociala öppna åldringsvården, givetvis dock under läkares överinseende och på hans ansvar.

I fråga om den slutna åldringssjukvården begränsar sig utredningen till att ange de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka de dithörandc problemen synes böra lösas med hänsyn till att en allt större del av sjukhusplatserna inom såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården kommer att beläggas av åldringar.

Med hänsyn till det åldriga sjukhusklientelets speciella behov anser ut­ redningen behov föreligga av vissa särskilda sjukhusavdelningar för åld­ ringar. Utredningen sammanfattar sina ståndpunkter sålunda:

Vad beträffar mentalsjukhusen anser utredningen, att det föreligger ett trängande behov av särskilda geriatriska avdelningar för att den stora grup­ pen åldringar skall få bättre möjligheter till en aktiv läkarvård i anslutning till den moderna geriatriska forskningens erfarenheter på detta område.

Vad angår kroppssjukhusen är det enligt utredningens mening ställt utom tvivel att det för forskningen och för läkarutbildningen är nödvändigt, att särskilda geriatriska avdelningar anordnas vid undervisningssjukhusen. Även inom de större städernas sjukhusorganisation synes geriatriken böra tillgodoses genom specialavdelningar eller specialkliniker.

Vid varje centrallasarett bör finnas eu geriatrisk avdelning för lång­ varigt kroppssjuka. Den lasarcttsanslutna geriatriska avdelningen bör vara

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

förmedlingscentral för vården av långvarigt kroppssjuka inom sjukvårds­ området. Dess uppgift bör i detta avseende vara att differentiera och avväga intagningen av de sjuka med hänsyn till vårdbehovet och platstillgången inom området. Ett intimt samarbete måste härvid äga rum med den öppna sjukvården och den sociala åldringsvården.

Då det gäller kroppssjukhusen på landstingsplanet, närmast då central­ lasaretten, är det enligt utredningens mening tveksamt om särskilda geria- triska avdelningar för åldringar med akuta sjukdomar skall vara nödvän­ diga annat än i viss begränsad omfattning. Det synes vara skäl att avvakta erfarenheterna från de geriatriska avdelningarna vid undervisningssjukhu- sen och från de större städernas specialavdelningar och specialkliniker, in­ nan man definitivt tar ställning till frågan om anordnande vid centrallasa­ retten av geriatriska avdelningar för åldringar med akuta sjukdomstillstånd.

En geriatriskt inriktad sjukvårdsorganisation förutsätter, att läkarutbild­ ningen kompletteras med utbildning i detta ämne. Utredningen föreslår att frågan om det utrymme, som kan beredas ämnet, blir föremål för snar omprövning.

Emellertid, anför utredningen, måste den slutna sjukvården för lång­ varigt kroppssjuka — ordet »kroniker» anses böra försvinna, då det ofta uppfattas som liktydigt med »obotlig» —- kompletteras med perifera sjuk­ hem. Dessa skulle avses för vårdfall, som inte kräver den lasarettsanslutna avdelningens större diagnostiska och terapeutiska resurser, men som dock fordrar en mera kvalificerad medicinsk vård än den som kan lämnas genom hemsjukvård eller på ålderdomshem.

Slutligen understryker utredningen på nytt vikten av att en sjuk åldring snabbt beredes sjukhusvård, om sådan visar sig erforderlig.

.4 Idcrdomshemmen

I fråga om ålderdomshemmens ställning och uppgifter refererar åldringsvårdsutredningen först de vid tiden för betänkandets av­ givande gällande bestämmelserna om ålderdomshem i fattigvårdslagen. Som utredningen påpekar har lagreglerna om ålderdomshem genom beslut vid 1955 års riksdag överförts till den från den 1 januari 1957 gällande lagen om socialhjälp. Bestämmelserna blev därvid föremål för en översyn, som dock huvudsakligen var formell. Alla föreskrifter av tvångskaraktär, som fanns i fattigvårdslagen, utmönstrades i samband därmed.

Huvudreglerna i socialhjälpslagen om ålderdomshem m. in. återfinnes i 18—21 §§.

I 18 § stadgas i huvudsak, att det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses. Flera kommuner kan förena sig om sådant hem.

Hemmen skall enligt 19 § vara så inrättade och utrustade, att skäliga krav på trevnad och hygien tillgodoses, samt att en lämplig fördelning av vård-

Kungl. Maj:Is proposition nr 38 dr 1957

15

tagarna möjliggöres. Innan ett sådant hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras, skall länsstyrelsen, efter att ha inhämtat socialstyrelsens yttrande, ha godkänt plan för hemmet. Vid hemmet skall finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att tillfredsstäl­ lande vård och tillsyn kan beredas dem som fått plats i hemmet.

I 20 § stadgas, att de som beretts plats i hemmet skall fördelas på olika rum eller avdelningar på det sätt som befinnes mest ändamålsenligt med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet och övriga omständigheter. Tillfälle till sysselsättning bör enligt samma paragraf finnas för dem som så önskar.

Om någon, som beretts plats på hemmet, med hänsyn till sitt beteende inte lämpligen kan behållas där, skall landstingskommunen eller motsva­ rande kommun enligt 21 § dra försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom på annat sätt.

I kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) återfinnes bestämmelser om stats­ bidrag till ålderdomshem.

Beslut rörande sådant statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen. Statsbidragskungörelsen innehåller som villkor för statsbidrag endast att ålderdomshemmet skall vara anordnat enligt av länsstyrelsen i särskild ordning godkänd plan. Enligt departe­ mentschefens uttalande i den proposition, som låg till grund för 1953 års beslut (1953: 69), skulle det tills vidare ankomma på socialstyrelsen att till vägledning för kommunerna utfärda råd och anvisningar angående ålder­ domshemmens standard. I januari 1955 har socialstyrelsen meddelat råd och anvisningar benämnda »De kommunala ålderdomshemmens uppgifter».

Vidare må här nämnas, att enligt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen kommunerna har rätt att uppbära folkpensionen för pensionärer som vistas på ålderdomshem. Av pensionen får kommunen tillgodogöra sig kostna­ derna för vården, men kommunen är skyldig att av pensionsbeloppet till­ handahålla den pensionsberättigade 30 kronor i månaden.

Åldringsvårdsutredningen erinrar om att statsmakterna 1947 tog ställ­ ning till grunderna för ålderdomshemsvårdens ordnande. I propositionen härom (1947: 243), som grundades på ett förslag av socialvårdskommittén, framhöll departementschefen bl. a., att 1946 års beslut om folkpensionerna medfört ökade möjligheter för folkpensionärer att erlägga en skälig avgift för vård på ålderdomshemmen. Härigenom förelåg förutsättningar för ett fullföljande av en utveckling, som innebar att de på ålderdomshem intagna betraktades inte som understödstagare utan närmast som inackorderings- gäster. Ålderdomshemmen skulle härigenom förlora sin fattigvårdskaraktär.

Departementschefen förklarade vidare att han i princip anslöt sig till socialvårdskommitténs uppfattning, att ålderdomshemmen borde reserveras för åldringar och invalider, som vore i behov av omvårdnad och tillsyn å

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

anstalt men för vilka dock inte erfordrades vård å sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt. Den förordade avgränsningen av ålderdoms­ hemmens klientel förutsatte dock utbyggandet av vårdmöjligheterna för sin­ nessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka.

I fråga om ålderdomshemmens uppgift som upptagningsanstalter anförde departementschefen i 1947 års proposition bl. a., att man inte helt kunde undgå att hemmen tillfälligtvis anlitades för omhändertagande av personer, som ej tillhörde det klientel, för vilket de enligt det nyss återgivna uttalandet borde avses. Han ansåg dock en viss kontroll, i första hand genom läns­ styrelserna, erforderlig till förhindrande av att ålderdomshemmen i onödan utnyttjades som upptagningsanstalter. — De i propositionen förordade grun­ derna godkändes av riksdagen.

Vidare erinrar åldringsvårdsutredningen om vissa uttalanden av departe­ mentschefen i 1955 års proposition (nr 177) med förslag till lag om social­ hjälp. Departementschefen påpekade, att man vid 1947 års riksdagsbeslut om ålderdomshemmen ansett, att bestämmelser om ålderdomshemmen inte längre hörde hemma i fattigvårdslagen utan borde upptagas i särskild lag­ stiftning. Denna revision av lagstiftningen hade emellertid skjutits på fram­ tiden. Ehuru förslag av socialvårdskommittén nu förelåg om en fristående lagstiftning rörande vissa socialvårdsanstalter m. m., fann departements­ chefen det mest praktiskt att i avvaktan på åldringsvårdsutredningens för­ slag införa ifrågavarande lagbestämmer i socialhjälpslagcn och låta dem kvarstå där åtminstone till dess slutlig ställning kunde tas till organisa­ tionen och inriktningen av denna anstaltsvård.

I socialhjälpslagen borde emellertid enligt departementschefens mening endast vissa grundläggande bestämmelser om de kommunala anstalterna in­ tagas. Detta ställningstagande grundades på den uppfattningen, att utveck­ lingen radikalt förändrat de anstaltsvårdades ställning. Folkpensionernas höjd och avgiftssättningen på anstalterna hade medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter i regel kunde betala för sig med sin pension och inte vore att anse som understödsfall. Vårdkostnaderna borde enligt departementschefen betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbe­ hovet som en annan. De kommunala socialvårdsanstalterna borde vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande toges emot, då de av fri vilja — om också ofta under de yttre omständigheternas tryck — sökte sig dit.

Åldringsvårdsutredningen inleder sitt eget ställningstagande rörande ål­ derdomshemmens ställning och uppgifter med att framhålla, att frågan om sättet för den legala regleringen inte längre har nämnvärd betydelse. Me­ toden härvidlag torde enligt utredningens mening inte komma att påverka ålderdomshemmens ställning i praktiken. Av främst psykologiska skäl före­ slår utredningen likväl, att bestämmelserna om ålderdomshemmen utbrytes ur socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om ålderdomshem.

Kanyl. Maj. ts proposition nr 38 dr 1957

17

I sitt till betänkandet fogade förslag till lag om ålderdomshem har åld- iingsvårdsutredningen i huvudsak intagit de regler om sådana hem, som nu förekommer i socialhjälpslagen och som nyss återgivits. Bortsett från formella justeringar innehåller förslaget i huvudsak följande nyheter i för­ hallande till socialhjälpslagen. Socialnämnden, som skall utgöra ålderdoms­ hemmets styrelse, skall överenskomma med läkare om regelbundna besök på hemmet. Den som vill erhålla vård på ålderdomshem skall göra ansökan därom hos socialnämnden. Beslut i anledning av sådan ansökan meddelas, efter läkares hörande, av socialnämnden eller den som av nämnden därtill kan ha förordnats. För vård på ålderdomshem må uttagas avgift enligt grun­ der, som kommunen eller efter dess bemyndigande socialnämnden beslutar.

Principbeslutet av 1947 har tidigare, uttalar åldringsvårdsutredningen, på sina håll missförståtts såtillvida, som man ibland velat göra gällande, att ålderdomshemsvården skulle vara avsedd för och till och med förbehållen åtminstone relativt friska, vad man kallat normalt åldrande människor, och att annan än rent tillfällig sjukvård inte borde få förekomma på hemmen.

Utredningen återger olika undersökningar rörande vårdtagarna på ålder­ domshemmen. Av en på utredningens initiativ företagen undersökning, som avsåg läget den 1 mars 1955, framgick i fråga om vårdtagarnas hälsotill­ stånd, att 16 877 eller 47 procent av de 35 560 vårdtagarna på samtliga ålder­ domshem bedömdes som kroppssjuka. En del av dessa sjuka var patienter pa de till vissa ålderdomshem knutna, godkända sjukavdelningarna. 4 882 personer eller 14 procent av samtliga ansågs vara sinnesabnorma.

En undersökning avseende omsättningen av vårdtagare under år 1954 vi­ sade, att antalet under året nyinflyttade i förhållande till antalet vårdtagare vid årets början utgjorde 60 procent, antalet avflyttade 30 procent och an­ talet avlidna 28 procent. Avflyttningarna torde i övervägande antalet fall ha skett till sjukvårdsanstalt.

Åldringsvårdsutredningen bedömer det som klart, att det i stor omfattning ar fråga om vård av mer eller mindre sjuka människor på ålderdomshem­ men. Utredningens bedömande av den på ålderdomshemmen förekommande sjukvårdens kvalitet är i stort sett positivt. Utredningen finner, att det dock torde sta tämligen klart, att en inte obetydlig del av de kroppssjuka och sin- nesabnorma vårdtagarna skulle vara i behov av en mera kvalificerad sjuk­ vård.

I detta sammanhang beaktas också ålderdomshemmens roll som upptag- ningshem. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Det avgörande härvidlag är primärkommunernas skyldighet mot den en­ skilde att, såväl när det gäller kroniskt sjuka som sinnessjuka, lämna vård om sådan inte kan beredas på specialanstalt. Den platsbrist som råder på sjukvårdsmyndigheternas specialanstalter för långvarigt kroppssjuka och

2 — Bibana till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 38.

för sinnessjuka gör därför att ålderdomshemmen måste vara beredda att

åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som egentligen skulle be­

höva vård på dessa specialanstalter. Utredningen vill i detta sammanhang

understryka, att en av sjukvårdsmyndigheternas angelägnaste uppgifter

måste vara att genom utbyggnad av vården för dessa kategorier sjuka redu­

cera ålderdomshemmens roll som upptagningshem. Alldeles speciellt gäller

detta vårdresurserna för de sinnesahnorma, som ännu i många fall utgör

ett störande inslag på ålderdomshemmen.

En intensifiering av samhällets bistånd och åtgärder i olika former åt åld­

ringar kommer, fortsätter utredningen, med all sannolikhet att leda till att

de åldringar, som framdeles måste omhändertagas för vård på ålderdoms­

hem, är skröpligare. Man torde kunna räkna med att sådana vårdfall, där

ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätats med varandra

att det är svårt att skilja dem åt, kommer att bli allt vanligare.

Vidare uttalar utredningen följande.

Socialstyrelsen framhåller i sina förut omnämnda råd och anvisningar

från januari 1955 om de kommunala ålderdomshemmens uppgifter, att man

inte får släppa ur sikte, att ålderdomshemmen är till för gamla som kräver

ständig omvårdnad och tillsyn och att det särskilt i nyanordnade ålderdoms­

hem är angeläget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbe-

hövande åldringar. Äldringsvårdsutredningen kan reservationslöst instämma

i dessa uttalanden. Utredningen vill emellertid tillägga att det är angeläget,

att ålderdomshemsplatserna överhuvudtaget och inte endast då det gäller

de nyanordnade hemmen förbehålles de verkligt vårdbehövande.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

Utredningen ställer sig med hänsyn till de faktiska förhållandena och

med tanke på den väntade utvecklingen inom den öppna åldringsvården frå­

gan, vad det är som närmast framkallar det behov av ständig omvårdnad

och tillsyn, som skall utgöra indikationen för ålderdomshemsvård. Svaret

blir följande.

Utredningen kan inte komma till annat än att sådant behov främst här­

rör från avancerad ålderdomssvaghet, i synnerhet då den är kombinerad

med sjukdom, för vilken inte kräves vård på sjukvårdsanstalt, eller med

defekter efter sjukdom. Det är därför nödvändigt att lämna sjukvård på

ålderdomshemmen.

Man kommer enligt åldringsvårdsutredningens mening rätt nära en prak­

tisk definition på ålderdomshemmens sjukvårdande uppgift, om man säger,

att ålderdomshemmen inte skall behöva lämna en aktiv sjukvård men väl

måste kunna lämna åtminstone sådan sjukvård, som kan betecknas som

god hemsjukvård. Det förhåller sig exempelvis inte så, att alla långvarigt

kroppssjuka behöver vård på sjukvårdsanstalt, utan en betydande del av

dessa sjuka skulle kunna beredas erforderlig omvårdnad och tillsyn i hem­

met. I de fall, där de personliga eller ekonomiska resurserna för en sådan

hemsjukvård inte finns, bör, såvitt äldringsvårdsutredningen kan finna,

ålderdomshemmen stå redo att träda i det egna hemmets ställe. Ålderdoms­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

19

hemmen måste dessutom vara rustade för den sjukvård, som följer med uppgiften att i viss mån vara upptagningsanstalter.

Utredningen understryker ytterligare, att den inte menar att primärkom­ munerna skall betungas med sådana sjukvårdande uppgifter, som rätteligen ankommer på staten och landstingen. Utredningens slutsatser rörande ålder­ domshemmens klientel medför emellertid, att vissa frågor om hemmens ut­ formning m. in. måste behandlas närmare.

Med avseende på ålderdomshemmens utformning och standard erinrar åldringsvårdsutredningen till en början om 1947 års principbeslut. Man borde i möjligaste mån sträva efter att undvika anstalts- prägeln och i stället söka få fram en trivsam hemmiljö. En minimistorlek av 20—25 platser borde som regel upprätthållas. Pensionär som så önskade borde i regel kunna erhålla eget rum, och med hänsyn härtill borde minst bälften av platsantalet vara förlagt till enkelrum.

Åldringsvårdsutredningen betonar starkt, att man vid utformningen av ålderdomshemmen måste ta särskild hänsyn till de växlande förutsättning­ arna och behoven i olika kommuner. Kommunerna måste lämnas största möjliga frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de lokala vårdbeho­ ven. Vidare anföres bl. a.:

Ett strikt följande av några allmänna normer, som närmast får betrak­ tas som råd och anvisningar, bör sålunda inte få uppställas som villkor för godkännande av plan för ett ålderdomshem. Utredningen förutsätter emel­ lertid, att kommunerna vid planlösningen av ålderdomshem skall taga hän­ syn till vad utredningen tidigare anfört om klientelets sammansättning och på grund därav beakta nödvändigheten av sådana anordningar som möjlig­ gör en ändamålsenlig vård. Utredningen vill vidare framhålla önskvärd­ heten av att ålderdomshemmen placeras centralt bland bostadsbebyggelsen.

I det följande diskuterar utredningen olika erfarenbeter i fråga om ålder­ domshemmens storlek och utformning. I fråga om platsbehovet understry- kes, att detta behov måste bedömas utifrån de lokala förutsättningarna, bl. a. med avseende på olika slag av åtgärder på åldringsvårdens område. Utred­ ningen anser sig dock kunna uttala, alt en viss försiktighet synes vara att rekommendera vid bedömningen av platsbehovet på ålderdomshem. Här anföres vidare:

Utredningen vill härvid åberopa, att den i propositionen till 1947 års riks­ dag angivna relationen 10 ålderdomshemsplatser per 1 000 invånare en­ dast var att betrakta som en vid den tidpunkten aktuell utgångspunkt för beräkning av behovet i stort och icke som en för varje enskild kommun gällande norm. Tillämpad som tumregel i enskilda fall var denna relation enligt utredningens mening i vidaste laget redan från början och den torde under de senaste åren ha föranlett en överdimensionering av vissa ålder­ domshem. Om en motsvarande tumregel nu skulle uppställas, skulle den

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

med hänsyn till den väntade utvecklingen i fråga om bostadsförsörjningen samt inom den öppna åldringsvården och åldringssjukvården bli avsevärt snävare. Utredningen avstår emellertid från en precisering härvidlag, efter­ som sådana regler erfarenhetsmässigt leder till en inte önskvärd schemati- sering.

Utredningen understryker, att en ur vård- och driftskostnadssynpunkt rationell utbyggnad av ålderdomshemsvården förutsätter ett mycket om­ fattande samarbete över kommungränserna. Till stöd för denna mening åberopas det förhållandet, att 70 procent av landets kommuner har ett lägre invånarantal än 5 000.

Vad angår rumskategorierna har utredningen funnit, att enkelrummen visat sig vara synnerligen uppskattade. På denna punkt ifrågasättes inte någon ändring av riktlinjerna i 1947 ars principbeslut. Om emellertid ålder­ domshemmen belägges med ett skröpligt klientel, som kräver en mera kva­ lificerad omvårdnad och tillsyn, kan det enligt utredningens mening bli svårt att ge en tillfredsställande vård på ett hem med nästan uteslutande enkelrum. Då äkta makar kan förväntas bli allt sallsvntare pa ålderdoms­ hemmen och tvåpersonsrummen inte heller i övrigt visat sig särskilt lämp­ liga eller eftersökta, synes dessa rum enligt utredningens uppfattning i sin traditionella utformning inte ha någon större uppgift att fylla i ålderdoms­ hemmen, och de bör därför inrättas endast i begränsad omfattning. Utred­ ningen har emellertid funnit, att tvåpersonsrum haft en väsentlig funktion att fylla, då de fått bilda en vårdbetonad enhet med ett eller flera andra dylika rum tillsammans anordnade för personer i behov av mera kvalifi­ cerad omvårdnad och tillsyn. För de större hemmen kan även fyrapersons- rum enligt utredningens erfarenhet visa sig ändamålsenliga i sådana enheter.

I övrigt betonar utredningen behovet av olika anordningar, som möjlig­ gör en ändamålsenlig vård, samt av åtgärder som underlättar vårdtagarnas sysselsättning.

Äldringsvårdsutredningen ägnar härefter uppmärksamhet åt frågan om ålderdomshemmens personal ur såväl kvantitativa som kvalita­ tiva synpunkter. Utredningen erinrar om att socialhjälpslagen, såsom nyss påpekats, föreskriver att personal skall linnas till det antal och med sådan utbildning att en tillfredsställande vård och tillsyn kan ordnas, men att i övrigt föreskrifter saknas om personalens storlek, sammansättning, rekry­ tering och utbildning. Utredningen konstaterar emellertid att kommunerna som regel sökt lösa personalfrågan på ett tillfredsställande sätt och anser därför, att den nuvarande friheten för kommunerna på detta område bör

bestå.

Den utveckling, som kan väntas mot ett allt skröpligare klientel på ålder­ domshemmen, gör det emellertid enligt utredningens mening nödvändigt att ägna vissa frågor i samband med personalorganisationen en närmare upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 19ö7

21

märksamhet. Personalorganisationen bör vara sådan, att den garanterar

såväl betryggande vård åt de gamla som goda arbetsförhållanden för de

olika personalkategorierna. Vid åtskilliga hem, särskilt de små med upp till

20 platser, anser utredningen inte dessa fordringar uppfyllda. Det är enligt

utredningens mening nödvändigt, att hemmens styrelser söker underlätta

föreståndarinnornas arbete vid dessa småhem bl. a. genom att i större ut­

sträckning än hittills anlita extra personal för nattpassning och för tjänst­

göring under föreståndarinnornas fritid. Vid större hem finner utredningen

en förstärkning av den kvalificerade personalen med biträdande före­

ståndarinna vara motiverad av kravet på garantier för en betryggande vård.

Utvecklingen bedömcs efter hand medföra ett ökat personalbehov för vård­

uppgifterna.

Härefter kommer utredningen in på frågan om personalens rekrytering

och utbildning och framlägger vissa förslag. Dessa förslag anknyter direkt

till den verksamhet för utbildning av föreståndare vid ålderdomshem, för

vilken Svenska socialvårdsförbundet regelbundet åtnjuter statsbidrag. Det

har därför ansetts lämpligast, att åldringsvårdsutredningens förslag på

denna punkt behandlas i årets statsverksproposition (V ht punkt 10), till

vilken sålunda torde få hänvisas.

Frågan om sysselsättning på ålderdomshemmen beröres

av utredningen i form av en redogörelse för åtgärder av olika slag, som vid­

tagits på det lokala planet, bl. a. i form av instruktionskurser för ålderdoms­

hemmens personal. Utredningen anser det finnas stora förutsättningar för

att denna fråga skall kunna få en tillfredsställande lösning på redan be­

trädda vägar och finner en anordning med statliga konsulenter i sysselsätt-

ningsterapi inte erforderlig.

Tillsynen över verksamheten vid ålderdomshemmen bör enligt ut­

redningens mening även framdeles från statens sida utövas av länsstyrel­

serna med biträde av socialvårdskonsulenterna. Utredningen utgår även

ifrån att socialstyrelsen liksom hittills skall vara det centralt rådgivande

organet i fråga om denna verksamhet.

Socialstyrelsen har, erinrar utredningen, vid flera tillfällen framhållit

angelägenheten av att ålderdomshemmens styrelser träffar avtal om regel­

bundna läkarbesök på ålderdomshemmen. Eu undersökning avse­

ende mars 1955 hade visat, alt avtal med läkare om regelbundna besök träf­

fats för 63 procent av ålderdomshemmen; för 1951 hade en undersökning

angivit motsvarande siffra till 28 procent. Utredningen finner likväl, att

förhållandena inte kan anses tillfredsställande. På många ålderdomshem,

framför allt de mindre, medför frånvaron av regelbunden läkartillsyn enligt

utredningens mening fortfarande risk för att många sjuka människor på

dessa hem inte får den vård de behöver. Utredningen anser det därför nöd­

vändigt med föreskrift om skyldighet' för ett. ålderdomshems styrelse att

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

överenskomma med läkare om regelbundna besök på hemmet. Sådana be­

sök bör enligt utredningens mening göras minst en gång i månaden. —

Som framgått av det föregående har utredningen i sitt förslag till lag om

ålderdomshem intagit en bestämmelse i angivet syfte.

I statsbidragsfrågan finner utredningen, under hänvisning bl. a.

till allmänna statsbidragsutredningens arbete, någon anledning inte före­

ligga att nu ändra de sedan 1953 gällande bidragsreglerna. Något statligt

driftbidrag till ålderdomshemmen ifrågasättes inte, och med hänsyn härtill

föreslås kommunerna få full frihet att bestämma avgifterna på ålder­

domshemmen.

Å Idersf or simning

Såsom framgått av det föregående har åldringsvårdsutredningen mött

svårigheter då det gällt att dra upp riktlinjer för och verkställa en avvägning

mellan olika grenar av åldringsvården. Dessa erfarenheter har föranlett

utredningen att framlägga förslag rörande åtgärder på åldersforskningens

område. Utredningen sammanfattar sina förslag härom på följande sätt.

Utredningen föreslår att -— inom ramen för den befintliga sjukhusorga­

nisationen — geriatrisk-somatiska kliniker inrättas vid lämpliga under-

visningssjukhus och geriatrisk-psykiatriska kliniker vid vissa mentalsjuk­

hus. En särskild undersökning bör snarast verkställas angående de närmare

förutsättningarna för en sådan anordning.

Vidare föreslås att två forskningsläkartjänster inrättas, av vilka den ena

bör tilldelas ämnesområdet somatisk geriatrik och den andra psykiatrisk

geriatrik.

Anslaget till främjande av medicinsk forskning föreslås förstärkt med

500 000 kronor. Förstärkningsanslaget bör reserveras för bidrag till geria-

trisk forskning och till kostnader förenade med den verksamhet, som skall

bedrivas av de föreslagna forskningsläkarna. Även bidrag till genomförande

av socialmedicinska undersökningar bör kunna lämnas från detta anslag.

Även på det sociologiska området är kunskaperna om åldrandet och dess

yttringar ännu bristfälliga. Bl. a. bör vetenskapliga undersökningar komma

till stånd av olika frågor, som har relationer till förhållanden på arbetsmark­

naden, till pensionering, arbetsförmåga, omskolning, återinpassning i ar­

betslivet samt rehabilitering. Förhållandet åldringen och familjen rymmer

även faktorer värda en ingående sociologisk undersökning.

Utredningen föreslår en ökning av medelsanvisningen till främjande av

samhällsvetenskaplig forskning med 100 000 kronor och förutsätter att

denna ökning kommer den sociologisk-gerontologiska forskningen till godo.

Yttranden

Kungl. Maj.ts proposition nr dr 195

7

23

Allmänna synpunkter

Vad åldringsvårdsutredningen anfört om befolknings utveckling-

e n och dess inverkan på åldringsvårdsproblemet har mött endast ett par erin­

ringar i remissyttrandena. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott pe­

kar på den utflyttning som sker från de nordligaste länen och särskilt från

landsbygden där. Då det i stor utsträckning är ungdom och personer i produk­

tiv ålder som flyttar, blir härigenom den förut ogynnsamma åldersfördelning­

en ännu ogynnsammare, framhåller förvaltningsutskottet. Vidare beröres det

kvinnounderskott på landsbygden, som är en följd av utflyttningen. Denna

kvinnobrist har enligt utskottets mening redan på ett kännbart sätt skärpt

svårigheterna att ta hand om åldringarna i hemmen, med ökat tryck på

ålderdomshem, sjukhus och kronikeravdelningar som följd. Genom de båda

nämnda faktorerna förutspås åldringsförsörjningen och åldringsvården bli

ett svårare problem på landsbygden i Norrland än söderut.

Beträffande formerna för samhällets omsorger o m åld­

ringarna har inte något remissorgan ställt sig avvisande till de av utred­

ningen uppdragna allmänna riktlinjerna. Ett stort antal remissorgan har ut­

tryckligen anslutit sig till dem. Länsstyrelsen i Södermanlands län och stads­

fullmäktige i Eskilstuna framhåller, att åldringsvårdsutredningen betecknar

genombrottet för en helt ny syn pa den aldrande människan, en syn som se­

dan årtionden tillbaka sökt göra sig gällande i samhället, men som nu först

kan sägas ha blivit officiell. I viss motsättning härtill anför socialstyrelsen

bl. a.:

De av utredningen angivna huvudlinjerna för samhällets åldringsvård

överensstämmer med utvecklingen under den senaste tioårsperioden på ifrå­

gavarande område och innebär icke någon egentlig nyorientering. De olika

verksamhetsområdena har emellertid genom utredningen fått en allsidig

och ingående översyn, som givit anledning till betydelsefulla överväganden

och uttalanden. Socialstyrelsen vill också ge utredningens målsättning sin

fulla anslutning. Detta instämmande ligger helt i linje med styrelsens princi­

piella ståndpunkt sedan flera år tillbaka.

Några remissorgan har i anslutning till sina instämmanden i utredningens

allmänna synpunkter anfört vissa erinringar och reservationer. Sålunda

framhåller socialstyrelsen angelägenheten av att verksamheten inom åld­

ringsvårdens olika grenar får utvecklas och anpassas efter behovet och

förhållandena på varje särskild ort. Styrelsen tillägger:

Med den uppmärksamhet, som de enskilda kommunerna numera i all­

mänhet visar för åldringarnas problem, är det sannolikt att kommunerna

på olika sätt kommer att även med stora ekonomiska uppoffringar taga an­

24

svaret för en differentierad verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer som skisserats av utredningen. Socialstyrelsens erfarenhet

från en omfattande upplysningsverksamhet om olika grenar av åldrings­

vården visar, att stora möjligheter finnes för en aktivisering av den kom­

munala verksamheten på de olika områdena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att ett strängt fasthållande

av de sakkunnigas tankegångar i det enskilda fallet kan leda till icke önsk­

värda konsekvenser. Liksom i andra sociala och övriga sammanhang måste

inom åldringsvårdens område, och kanske framför allt här, den grundsat­

sen galla, att man bör ställa människan — det är ju vården om henne frå­

gan gäller i centrum. Den största hänsyn bör tagas till den enskilda

individen, till hennes läggning, reaktionssätt och önskemål.

Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig inte kunna underlåta att anmäla

en viss tveksamhet beträffande möjligheterna att i praktiken omsätta före­

slagna åtgärder i alla delar. Särskilt gäller denna tveksamhet den i ökad

omfattning tänkta överflyttningen av åldringsvården från sluten till öppen

vård.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott betecknar åldringsvårds-

utredningens beskrivning av den framtida samhälleliga omvårdnaden av

gamla människor som en vacker idéskapelse och anför bl. a.:

Ingen vill väl, att åldringar, som kan klara sig i sina hem, skall ryckas

ur sin miljö och sammanföras till större kollektiv. Men den sträva verklig­

heten är sadan, att detta inte alltid kan undvikas. Alla accepterar också ut­

redningens tanke, att de gamla skall förses med de allra bästa bostäder ge­

nom såväl bostadsförbättringar som pensionärshem, kategoribostadshus

eller genom den allmänna bostadsproduktionen, men det skulle vara ett be­

drägeri mot de gamla, om de invaggades i föreställningen, att särskilt re­

volutionerande planer är att vänta, när det gäller sociala bostadsåtgärder

för de växande åldringsskarorna. Ingen har heller någon invändning att

göia, när det gäller kommitténs syftande till en intensivare och förbättrad

öppen vård av de gamla och skröpliga i deras hem. Redan nu är det 95

procent av åldringarna som klarar sig i sina hem. Men hur än alla åtgärder

blir till sin omfattning och sitt innehåll möter man en gräns, då avstånd,

personalbehov och kostnader gör anstaltsvården oundviklig, så vitt den

gamle och sjuke skall ges en betryggande omvårdnad.

Svenska socialvårdsförbundet fäster uppmärksamheten på att åtgärder

inom åldringsvården gäller åldringar i allmänhet och inte endast de åld­

ringar, som räknas till de s. k. socialhjälpsfallen. Även åldringar i god

ekonomisk ställning kan numera inte sällan sakna möjlighet exempelvis

att ha ett hembiträde anställt eller att få vård av privatsjuksköterska vid

sjukdom. Ensamheten för sådana aldringar kan vara lika stor som bland

de ekonomiskt mindre lyckligt lottade. Det synes förbundet vara av vikt

att de organ, som centralt eller i kommunerna skall verka för eller genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

föra allt det, man nu vill räkna till god åldringsvård, städse har detta för

ögonen.

Vad utredningen anfört i fråga om organisationen av åldringsvår­

den och om behovet av samarbete och samordning mellan olika av åldrings-

vårdsfrågor berörda myndigheter och institutioner har inte mött erinran

från något håll.

Utredningens uttalande om socialnämnderna som de centrala organen

för åldringsvården inom kommunerna har vunnit uttrycklig anslutning av

länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län samt av Överstyrelsen

för svenska röda korset.

Några remissorgan är emellertid kritiska på denna punkt. Sålunda finner

Svenska läkarsällskapet det tveksamt, om det finns bärande skäl för att

åldringsvården över huvud taget numera bör handhavas av socialvårdens

organ. Med nuvarande brist på vårdpersonal befinner sig ett stort skikt

av den åldrande mera bemedlade befolkningen trots sin större ekonomiska

bärkraft kanske i ännu svårare läge än det egentliga socialvårdsklientelet.

Erfarenheten visar enligt läkarsällskapets mening att denna befolknings­

grupp, när ålderdom, kroppslig svaghet och långvariga sjukdomstillstånd

sätter in, med nuvarande organisation står utanför möjligheten att få del

av samhällets hjälpresurser.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser, att socialnämnderna,

om de skulle tilldelas en central, samordnande ställning även beträffande

åldringssjukvården, måste tillförsäkras ett väsentligt medicinskt inslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om inte ett samarbetsorgan i

varje län, bestående av representanter för stat, landsting och primärkom­

muner jämte någon i hithörande frågor erfaren läkare, kunde ha en viss

uppgift att fylla, då det gäller avgörandet av den ofta svårbedömbara frå­

gan, till vilken kategori en viss vårdbehövande är att hänföra. Detta organ

borde också med uppmärksamhet följa åldringsvårdens utveckling inom

länet och hos vederbörande myndigheter eller institutioner göra de fram­

ställningar, vartill förhållandena kan föranleda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

25

Åldringarnas ekonomi, bostäder och yrkesverksamhet

Vad utredningen anfört rörande åldringarnas ekonomi har inte mött

några invändningar i remissyttrandena.

Yttrandena över utredningens synpunkter i bostadsfrågan torde, i

den mån de berör bostadspolitikens utformning, få beaktas av bostadspolitiska

utredningen. Utredningens uttalanden av principiell natur i fråga om bo­

stadsförsörjningens och därvid bostadsförbättringsverksamhctens centrala

betydelse för åldringsvården möter inga invändningar. Exempel finns dock

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

på en viss tveksamhet i frågan, huruvida det ur samhällsekonomisk syn­

punkt alitid är fördelaktigt att genom förhättringslån ställa i ordning gamla

fastigheter.

F rågan om storleken av de kommunala h o s t a d s t i 11 ä g g e n

inom folkpensioneringen heröres i en del yttranden.

Bostadsstyrelsen, som anser det vara synnerligen angeläget, att åldringar­

nas bostadsfråga ägnas särskild uppmärksamhet inom ramen av samhäl­

lets bostadspolitiska åtgärder, påpekar i fråga om avvägningen mellan det

kommunala bostadstillägget och det särskilda statsstödet till pensionärs­

bostäder bl. a. följande:

I sitt yttrande över betänkandet rörande folkpensionärernas bostadsför­

hållanden och bostadskostnader (SOU 1949: 12) framförde styrelsen en

tanke, som om den realiserades skulle innebära en möjlighet till generell

lösning av åldringarnas bostadsfråga: det komplement till ålderspensionen,

som var avsett som bidrag till bestridande av kostnaderna för bostad och

bränsle, borde anpassas till förändringarna i en pensionärs faktiska bo­

stadsstandard inom ramen av ett till viss standard knutet maximibelopp.

Utformningen genom 1952 års riksdagsbeslut av lagstiftningen rörande

folkpensionen gav vissa förhoppningar om en framtida lösning av frågan

efter en sådan linje genom att det kommunala bostadstillägget i och för

sig kunde väntas fylla den angivna bidragsfunktionen.

Som åldringsvårdsutredningen har visat, har utformningen av de kom­

munala bostadstilläggen inom övervägande antalet kommuner ännu inte

blivit sådan, att en smidig anpassning av tilläggen till bostadskostnaderna

i varje enskilt fall är möjlig. Även bostadsstyrelsen finner det därför, i

varje fall tills vidare, nödvändigt att bibehålla och om möjligt effektivi­

sera det särskilda stöd till bostäder för åldringar som nu finns i olika

former.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar vikten av att de kommunala

bostadstilläggen allmänt höjes och anknytes till de faktiska bostadskost­

naderna. Huvudregeln bör vara, att en gammal person skall ges möjlighet

att själv kunna lösa sin bostadsfråga i den öppna marknaden.

För en höjning av bostadstilläggen i nivå med bostadskostnaderna eller

så att de medger konkurrens om bostäderna på den öppna marknaden ut­

talar sig bl. a. även socialstyrelsen och sex länsstyrelser.

Pensionsstyrelsen anser i likhet med utredningen att en avsevärd för­

bättring av folkpensionerna är motiverad men kan inte instämma i utred­

ningens åsikt, att en sådan förbättring i första hand bör komma till stånd

genom kommunala beslut om höjning av de kommunala bostadstilläggen.

Styrelsen anför bl. a.:

Skulle kommunerna i nuvarande läge allmänt besluta avsevärda höj­

ningar av de kommunala bostadstilläggen, kunde detta inverka menligt

på möjligheterna att få till stånd en höjning av icke inkomstprövad folk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 ur 11)37

27

pension på de inkomstprövade förmånernas bekostnad. Det kan ur denna

synpunkt vara fördelaktigt att kommunerna i allmänhet avvaktar resul­

tatet av den inom socialdepartementet tillsatta pensionsberedningens ar­

bete innan de överväger i varje fall mer betydande höjningar av bostads­

tilläggen, särskilt som vid 1956 års riksdag beslutats en i jämförelse med

flertalet nu utgående kommunala bostadstillägg avsevärd höjning av folk­

pensionernas grundbelopp.

I detta sammanhang må också anmärkas, att den av utredningen re­

kommenderade metoden att individuellt bestämma bostadstilläggets belopp

i förhållande till den pensionsberättigades bostadskostnad visserligen i re­

gel går lätt att tillämpa när fråga är om hyreslägenheter men kan vålla

pensionsnäinnderna stora svårigheter i kommuner där andra bostadsty­

per dominerar. Att så är fallet i många kommuner framgår av den i be­

tänkandet redovisade intervjuundersökningen av år 1954, enligt vilken en­

dast 9 procent av landsbygdens ålderspensionärer hyrde bostäder i öppna

marknaden eller särskilda pensionärsbostäder.

Svenska arbetsgivareföreningens uppfattning i denna fråga överensstäm­

mer i huvudsak med pensionsstyrelsens.

Flera kommuner har anfört, att mera enhetliga regler borde gälla för

bostadstilläggen och att statens bidrag till dessa tillägg borde höjas.

Vad utredningen anfört i fråga om förvärvsarbete för åldringar

har i stort sett vunnit anslutning från dem som uttalat sig därom.

Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar i fråga om den äldre arbetskraften

och dess anpassning i produktionslivet till sitt i betänkandet omnämnda

yttrande till allmänna beredningsutskottet vid 1955 års riksdag och yttrar:

Häri erinrar styrelsen först om en av internationella arbetsbyrån gjord

undersökning omfattande 69 länder och avseende arbetsgivarnas attityd

gentemot den äldre och medelålders arbetskraften. Denna undersökning

liksom erfarenheterna i vårt land har visat, att det finns en tendens till

åsidosättande av den äldre arbetskraften och att denna tendens icke märk­

bart minskat trots befolkningens åldrande och trots goda erfarenheter av

denna arbetskraft. Också arbetslöshetsstatistik från ett flertal länder har

givit belägg för alt arbetslösheten drabbar äldre arbetskraft hårdare än

andra grupper. I Sverige var sålunda i februari 1955 av ca 24 000 arbets­

lösa kassamedlemmar 47 procent över 50 år. Motsvarande siffror för augusti

1954 var 4 812 arbetslösa och 54 procent över 50 år. Likaså är arbetslös­

hetens varaktighet längre hos äldre arbetslösa än hos yngre.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening finns det emellertid förutsätt­

ningar för att få till stånd en ändring av arbetsgivarens attityd. Den av

internationella arbetsbyrån verkställda undersökningen utvisar nämligen,

att arbetsgivarnas negativa inställning vanligen icke är baserad på egna

faktiska erfarenheter utan på vad de helt enkelt trott eller hört om den

äldre arbetskraften. Även i andra länder — bl. a. i England och USA —

har utredningar gjorts i sylte att objektivt belysa den äldre arbetskraftens

kapacitet och lämplighet på olika arbetsområden, och dessa utredningar

har givit mycket positiva resultat.

Bland de åtgärder, som nu ingår som led i arbetsmarknadsstyrelsens ar-

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

betsvårdande verksamhet, vill styrelsen nämna arbetsförmedlingens yrkes­

vägledning och yrkesutbildning, arbetsträning, arbetsprövning, skyddad

verksamhet och hemarbete.

Styrelsen anför vidare:

En effektiv arbetsförmedling och yrkesvägledning utgör utan tvivel en

betydelsefull faktor i strävandena att motverka åldersdiskriminering. Ar­

betsförmedlingen har utblick över arbetsmarknaden och därmed goda till­

fällen att finna lämpligt arbete för de arbetssökande, det här gäller. Den

kan också genom påverkan intressera arbetsgivarna för den äldre arbets­

kraften. Detta blir dock tidskrävande och förutsätter personella resurser,

som för närvarande icke står arbetsförmedlingarna till buds.

Även omskolning eller fortbildning har tillgodosetts inom arbetsvärdens

ram. I vissa fall har det varit möjligt att bereda omskolning åt sådana

»överåriga» som belastas även av fysiska eller psykiska arbetshinder.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sig bekant att liksom i USA även inom

svensk industri försök med goda resultat gjorts att sammanföra äldre ar­

betare i arbetslag. Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att

arbetslag av liknande slag finnes inom den skyddade verksamhet, vilken

landsting, kommuner och enskilda organisationer under senare år anord­

nat och där var och en får arbeta efter måttet av egna kraft er och förmåga.

Liknande s. k. halvskyddad sysselsättning har under samma förutsätt­

ningar etablerats vid några svenska industriföretag. För båda dessa former

av speciell sysselsättning av arbetshindrade personer utgår statsbidrag ge­

nom arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare kan nämnas, att ett flertal större

industrier inrättat s. k. konvalescentverkstäder för egna anställda. Dessa

verkstäder åtnjuter emellertid icke bidrag från det allmänna.

Varken den skyddade eller den halvskyddade verksamheten är ännu ut­

byggd i på långt när erforderlig omfattning. De erfarenheter, som vunnits

av denna verksamhet så väl i vårt land som i andra länder, är emellertid

mycket goda, och arbetsmarknadsstyrelsen söker därför intressera lands­

ting, kommuner och industriföretag för en utvidgning av den skyddade,

respektive halvskyddade verksamheten.

Hemarbetet är en annan form av sysselsättning, som lämpar sig för

äldre arbetskraft, men som på grund av nu rådande svårigheter att erhålla

arbetsuppgifter icke fått önskvärd omfattning. Genom anordnande i större

utsträckning av hemarbetscentraler i samband med den skyddade verksam­

heten skulle dock sådana arbetsuppgifter kunna tillhandahållas och en

bättre organiserad hemarbetsverksamhet komma till stånd.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket finner det önsk­

värt att genom kurser, rådgivning etc. en viss planering i förväg kan ske

för pensionärens sysselsättning, så att inte sysselsättningsproblemet dyker

upp såsom något alldeles nytt, som vederbörande skall behöva ta ställning

till först som pensionär. Liksom det för ungdomen behövs särskilda insat­

ser från samhällets sida för yrkesvägledning och yrkesutbildning, erford­

ras också särskilda föranstaltningar för att underlätta en omställning i

individens förhållande till arbetet vid högre ålder. Frågan om formerna

för dessa samhälleliga föranstaltningar synes böra upplagas till närmare

utredning.

Sveriges läkarförbund ansluter sig till de av utredningen framförda syn­

punkterna men pekar på de icke oväsentliga svårigheter, särskilt på det

psykologiska planet, som är förenade med direkt arbetsbyte och omskol­

ning vid hög ålder, samt anför vidare:

Pensionsålderns inträde betyder för många något av en katastrof. Att

från den ena dagen till den andra plötsligt finna sig befriad från allt ar­

bete och därmed även från inrutningen av tillvaron, från känslan av att

vara nyttig och från arbetsgemenskapens stimulation, måste för de flesta

innebära en myckenhet olust, helst som tillståndet oftast medför en avse­

värt sänkt levnadsstandard. Den biologiskt naturligaste lösningen vore att,

med kvarstannande i det tidigare arbetet, såväl intensiteten som arbets­

tiden successivt kunde tillåtas minska med stigande ålder. Där en sådan

lösning stöter på tekniska hinder bör pensioneringen i tid förberedas så,

att vederbörande kan känna sig pensionerad till en verksamhet och inte

bara från en verksamhet.

Ingen bör givetvis förvägras rätt till pension vid uppnådd pensionsålder,

men med kännedom om den väsentliga betydelse som aktiviteten har för

bibehållande av hälsan och ett lyckligt liv bör olika former av arbete i

produktionen så tillrättaläggas att de stimulerar åldringarnas intresse att

fortsätta i produktivt arbete. Alla arbetsgivare, kanske särskilt stat och

kommun, bör intresseras att med sakkunnig hjälp inventera vilka arbeten

som är lämpade för eller som så kan modifieras att de utan större olägen­

het kan skötas antingen av deltidsanställd arbetskraft eller av arbetskraft

som ej är mäktig full intensitet av åldersskäl.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att smidiga former

måste tillskapas för övergång till mindre arbetspåfrestande uppgifter, kor­

tare arbetstid o. s. v.

I några remissyttranden förordas åtgärder för att ekonomiskt stimulera

åldringarna till fortsatt yrkesarbete.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg yttrar bl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är Wö

7

29

I en aktiv, förebyggande åldringsvård måste ett system, där åldringarnas

restarbetskraft tillvaratages, utgöra grunden för vidare arbete med välfärds­

anordningar.

Redan nu borde man emellertid kunna göra avdragsreglerna för förvärvs­

arbetande folkpensionärer -—- även rehabiliteringsfall bland förtidspensio­

närerna — mildare. Stadsfullmäktige kan icke finna alt de nuvarande reg­

lerna för minskning av pensionsförmånen vid arbetsinkomst, även om de

i jämförelse med äldre bestämmelser ger ett bättre utslag, kan tillmätas

något större stimulansvärde.

1 samband härmed bör eu översyn av beskatlningsbestäminelserna ske så

att man icke beskattningsvägen tar igen vad man i akliva socialpolitiska

åtgärder ger ut. Det är påvisbart att snävheten i grunderna för inkomst­

beräkning och beskattning har en hämmande inverkan på många, fullt

arbetsföra pensionärer i deras önskan att taga förvärvsarbete.

30

Kungl. Maj:ls proposition nr 38 år 1957

Stadsfullmäktige i Nacka anser det likaledes önskvärt, att folkpensione­

ringslagens bestämmelser om arbetsinkomstens inverkan på folkpensionen

uppmjukas, och länsstyrelsen i Stockholms län är inne på samma linje.

Stadsfullmäktige i Göteborg förordar en översyn av gällande beskattnings­

regler beträffande folkpensionen. Även Sveriges läkarförbund uttalar sig

härför.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller, att frågan om åld­

ringarnas sysselsättning berör svårbemästrade lönetekniska och arbetsorga-

nisatoriska problem, varför förbundet rekommenderar en särskild under­

sökning, lämpligen i nära anslutning till åldersforskningen.

Öppen åldringsvård m. m.

EU stort antal remissorgan har betonat värdet av den öppna åldringsvår­

den och betydelsen av en utbyggnad av framför allt den särskilda hem-

hjälpsverksamheten för gamla.

Socialstyrelsen framhåller, att styrelsen genom intensifierad upplysnings­

verksamhet verkat för en utveckling av den öppna åldringsvården. En un­

dersökning, som utförts inom socialstyrelsen avseende förhållandena 1955,

visar, att särskild hemhjälp åt gamla anordnats i 509 kommuner. Inom

den statsunderstödda hemhjälpsverksamheten lämnades under år 1955 hem­

hjälp åt ca 17 500 åldringar, varav ca 5 600 erhöll regelbunden hjälp. Sam­

manlagt 25 324 gamla har under år 1955 erhållit hemhjälp under längre

eller kortare tid. Det bör observeras, att åldringar stundom erhållit hjälp

omväxlande av hemvårdarinna och annan hemhjälpare. Hemhjälpen för

de gamla omfattas sålunda med stort intresse i ett betydande antal kom­

muner. Enligt styrelsens uppfattning finns det stora förutsättningar att

ytterligare utveckla denna verksamhet i enlighet med hittills tillämpade

principer.

Socialstyrelsen betonar vidare betydelsen av hemhjälpsverksamheten för

de gamla ur hälsovårdssynpunkt samt vikten av att de gamla tillförsäk­

ras en kontinuerlig hjälp, så länge hjälpbehovet kvarstår. Enligt vad sty­

relsen uppger har man på sina håll organiserat den regelbundna hem­

hjälpen åt de gamla på så sätt, att man tidsbegränsat den till exempelvis

en månad, vilket enligt styrelsens mening ingalunda är ägnat att skapa

trygghet och trevnad.

Styrelsen framhåller även, att någon påfallande brist på arbetskraft för

denna verksamhet icke kommit till styrelsens kännedom. Vissa svårigheter

med rekryteringen har dock ibland förmärkts i de större städerna under

sommarmånaderna eller eljest på grund av rent lokala förhållanden.

Svenska socialvårdsförbundet finner utredningens påpekande, att man,

då det gäller hemhjälpen för gamla, inte enbart kan lita till den statsun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1957

31

ilerstödda sociala hemhjälpsverksamheten, realistiskt. Det är viktigt, alt

detta framhålles, då man i en del kommuner tydligen varit alltför benägen

att helt överlämna denna verksamhet till den sociala hemhjälpsverksamhe­

ten och icke reflekterat över att vid dess sida uppbygga en särskild hem-

hjälpsverksamhet för gamla. Att detta på många för att inte säga de flesta

håll är behövligt torde vara otvivelaktigt.

I några yttranden, bl. a. från länsstyrelsenui i Östergötlands och Norrbot­

tens län, betonas särskilt vikten av att bygga ut den statsunderstödda so­

ciala hemhjälpen.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar sålunda om att det från flera håll

yrkats, att denna hemhjälpsverksamhet, vilken redan nu utnyttjas för

hjälp åt åldringar och invalider, måtte vidgas. Då en sådan utvidgning kan

förväntas i icke obetydlig utsträckning komma åldringsvården till godo,

förordar länsstyrelsen, att de statliga bidragsreglerna så utformas, att kom­

munerna i ökad omfattning stimuleras att anställa hemvårdarinnor.

Några remissorgan framhåller svårigheterna, särskilt på landsbygden,

att bygga ut hemhjälpsverksamheten för de gamla. Länsstyrelsen i Stock­

holms län pekar på de problem, som i sådant avseende föreligger för skär­

gårdskommunerna.

Ett stort antal kommuner anser, att statsbidrag bör utgå även till den

särskilda hemhjälpen för gamla. I några fall ifrågasättes även landstings­

bidrag. Tanken att statsbidrag i särskild ordning skulle utgå till glesbygds­

kommuner framföres.

Beträffande arbetskraften till den speciella hemhjälpen för gamla är

socialstyrelsen överens med åldringsvårdsutredningen om att denna huvud­

sakligen bör vara deltidsanställd och att någon särskild utbildning inte

bör fordras. En personlig instruktion av en kunnig arbetsledare för varje

enskilt vårdfall eller, där så behövs, av distriktssköterskan torde i allmän­

het vara tillräcklig. För arbete bland sjuka åldringar är helt naturligt en

hemsamarit- eller rödakorskurs eller erfarenhet från ålderdomshem eller

sjukhus önskvärd. Inte heller arbetsmarknadsstyrelsen anser någon utbild­

ning av denna arbetskraft erforderlig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser emellertid, alt vissa riktlinjer bör

uppdragas för vårdpersonalens kvalifikationer. Enligt kommittén för över­

syn av hälso- och sjukvården i riket bör personalen vara skyldig att iakt­

taga diskretion om vad den får se och höra under sitt arbete, även om man

enligt kommitténs mening bör avstå från särskilda författningsbestäm­

melser om tystnadsplikt. Kommittén anser det vidare önskvärt att persona­

len får fortlöpande instruktioner för sin uppgift alt syssla med gamla män­

niskor, t. ex. genom medverkan av distriktssköterska eller läkare.

Utredningens uttalande, att den särskilda hemhjälpsverksamheten för

gamla bör vara en primärkommunal angelägenhet och att kommunerna bör

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

ha i ull frihet att organisera verksamheten efter eget val, vinner anslutning

från flera håll. I kommunernas yttranden framkommer olika meningar om

\ i 1 ket organ, som bör ha ansvaret för den särskilda hemhjälpen för gamla.

I anledning av utredningens uttalande att det ligger närmast till hands,

att de blivande socialnämnderna även har hand om ledningen av den spe­

ciella hemhjälpen för gamla framhåller socialstyrelsen, att ett mycket stort

antal kommuner hittills funnit det lämpligt att uppdraga åt hemhjälps-

nämnderna att även svara för hemhjälpen till åldringar. Då denna ord­

ning inte visat sig vara förenad med några olägenheter, vill styrelsen för­

orda, att kommunerna även i fortsättningen får organisera verksamheten

på det sätt, som i varje kommun kan anses lämpligt.

Behovet av samordning och samarbete mellan hemhjälpens och den öpp­

na åldringsvårdens organ samt mellan de sistnämnda och sjukvårdens or­

gan respektive frivilliga organisationer som arbetar på dessa områden

— betonas i flera yttranden.

Angelägenheten av att kommunerna ger de inom den öppna åldrings­

vården verksamma privata sammanslutningarna ekonomiskt stöd betonas

av länsstyrelsen i Jämtlands län samt Överstyrelsen för svenska röda kor­

set.

I fråga om de servicebetonade åtgärder för de gamla, som faller utan­

för den egentliga hemhjälpsverksamheten, framhåller socialstyrelsen, att

de verksamhetsgrenar med fotvård, tvättservice och distribuering av fär-

diglagad mat, som organiserats på en del platser i landet som komplement

till hemhjälpen, helt säkert varit värdefulla för många gamla, även om

de inte nått någon större omfattning. De försök, som på olika håll pågår

med djupfrysning av färdiglagad mat i portionsförpackning, torde kunna

underlätta åldringarnas mathållning. En förutsättning för en större an­

vändning av dylik kost bland åldringarna är emellertid, att kostnaderna för

tillverkning och distribution icke ställer sig alltför höga.

Medicinalstyrelsen betonar särskilt vikten av att fotvårdsverksamheten

stimuleras, eventuellt genom att undervisning i fotvård meddelas dem, som

arbetar inom hemhjälpsverksamhet för gamla. För att stimulera åldring­

arna och motverka den modlöshet och tristess, som ofta drabbar dem, bör

ävenledes särskilda åtgärder vidtagas. Framför allt finner styrelsen det

önskvärt med speciella radioprogram på givna tider. Vidare torde speciellt

för de gamla tillrättalagda tidskrifter vara av värde.

Åldringssjukvård

1 åtskilliga yttranden vitsordas svårigheterna att göra en klar gräns­

dragning mellan olika grupper av vårdbehövande åldringar samt mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

33

olika vårdformer. Även om flertalet remissorgan godtagit utredningens syn­

punkter eller lämnat dem utan erinran, förekommer kritiska uttalanden i

flera yttranden. Enligt sakens natur innebär uttalanden i gränsdragningsfrå-

gorna ofta ställningstaganden beträffande ålderdomshemmens ställning och

uppgifter.

Svenska socialvårdsförbundet påpekar, att förbundet under diskussio­

nen om ålderdomshemmens uppgifter bestämt hävdat, att man måste räkna

med att bereda sjukvård på ålderdomshemmen framförallt för den grupp

sjuka åldringar, som inte behöver direkt sjukhusvård. Vidare anföres bl. a.:

De uppfattningar, som från förbundets sida härom framförts, delas av

utredningen. Utredningen påpekar sålunda bl. a., att ålderdomshemmen inte

är avsedda för åldringar, som behöver sjukhusvård, men att detta givet­

vis inte betyder att ålderdomshemmen är befriade från sjukvårdsuppgifter.

I detta sammanhang framhåller utredningen det utomordentligt angelägna

av att en ändring snarast åvägabringas av den orealistiska underdimensio­

neringen av utbyggnaden av sjukvårdsanstalter för långvarigt sjuka i jäm­

förelse med utbyggnaden av ålderdomshem. I och för sig är detta riktigt.

Med de begränsade investeringsmöjligheter, som för närvarande står till

buds, betyder en sådan ändring emellertid givetvis, att utbyggnaden av ål­

derdomshemmen bromsas, vilket i många fall kan bereda kommunerna be­

tydande svårigheter.

Förbundet instämmer i utredningens uttalande angående indikationen

för ålderdomshemsvård och anför i samband härmed, att de missuppfatt­

ningar, som under många år på sina håll varit spridda om ålderdomshem­

mens klientel, otvivelaktigt medfört att ålderdomshemmen inte alltid upp­

förts med hänsyn till att desamma i stor utsträckning måste ta hand om

sjuka åldringar.

Socialvårdsförbundet uttrycker den förhoppningen, att det skall vara

möjligt att i en blivande proposition tydligare fastställa, vad ålderdomshem­

mens sjukvårdande uppgift skall vara. Med hänsyn till de missuppfatt­

ningar som rått och den debatt, som förekommit under många år om detta

spörsmål, är det enligt förbundets mening angeläget att nu få dessa upp­

gifter klarlagda såväl för huvudmän som för tillsynsmyndigheter. Det skulle

även vara önskvärt med ett uttalande därom, att om en kommun vill åstad­

komma anordningar vid sitt ålderdomshem, som kan göra sjukvården där­

städes effektivare, eller vill införa behandlingsformer, som kan lindra pa­

tienternas besvär, detta bör anses som tacknämligt.

Socialstyrelsen beklagar, att utredningen icke på ett mera metodiskt sätt

och i enlighet med vetenskapliga linjer haft tillfälle att ägna frågan om

åldrande och sjukdom en mera ingående uppmärksamhet. Styrelsen fin­

ner det icke tillfredsställande, att åldringsvårdsutredningen räknar med att

ålderdomshemmen i fortsättningen skall bereda vård för ett stort antal

sjuka åldringar och att verksamheten i framtiden i än högre grad av ut-

,'| — It i haag till riksdagens protokoll 1957. t samt. Nr 38.

34

Knngl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

redningen väntas få sjukvårdskaraktär. Enligt styrelsens uppfattning bör

det icke ankomma på de socialvårdande kommunala myndigheterna att

bereda vård för sjuka åldringar, svårskötta långvarigt sjuka eller definitivt

sängliggande personer. Styrelsen fortsätter:

Enligt socialstyrelsens erfarenhet är gamla sjuka personer i långt högre

grad än man föreställer sig mottagliga för behandling och vård. Socialsty­

relsen finner det därför särskilt angeläget, att förutsättningar verkligen

skapas för att i tid bereda sjuka åldringar en effektiv behandling. Åldringar

med sjukdomssymtom bör ges samma möjlighet att få sina krämpor dia­

gnostiserade och behandlade på sjukhus som andra människor. Många av

deras sjukdomar kan numera enligt all erfarenhet också behandlas på ett

långt effektivare sätt än tidigare, och vetenskaplig forskning och läkarnas

praktik för utvecklingen snabbt framåt.

För att komma till rätta med vårdfrågorna är det enligt socialstyrelsens

mening att börja med nödvändigt, att man klarlägger innebörden av be­

greppet kroniskt sjuk. Styrelsen uttalar bl. a.:

Enligt styrelsens uppfattning bör det klart angivas, att anstalt för vård

av kroniskt sjuka även bör mottaga långvarigt sjuka åldringar och att med

de kroniskt sjuka bör jämställas långvarigt sängliggande personer och

andra svårskötta sjuka åldringar, som ej bör vårdas i sitt eget hem eller å

ålderdomshem. Vid bedömningen av sådana gränsfall, som även i framti­

den torde uppkomma, bör särskild hänsyn tagas till behovet för vederbö­

rande åldring att genom vård å sjukhem erhålla fullt betryggande person­

lig skötsel.

Vilka bestämmelser som än utfärdas för mottagande av åldringar på

sjukhem för långvarigt sjuka måste vid tillämpningen dock beaktas, att de

svårskötta sjuka åldringarna alltid måste bli föremål för behandling i sjuk­

vårdens regi, d. v. s. av landstingen eller av sjukhusdirektion i städerna

utom landsting. Socialstyrelsen vill i detta sammanhang särskilt påtala, att

sjuka åldringar som vårdas på ålderdomshem i stället för på sådan sjuk-

vårdsanstalt, som betingas av vårdsituationen, ofta icke kan få vare sig

den rätta vården eller behandling i rimlig tid.

Medicinalstyrelsen åberopar inledningsvis en till statsministern i oktober

1955 överlämnad promemoria, vari framhålles bl. a., att endast en utbygg­

nad av kronikervården kan förväntas medföra, att ålderdomshemmen kan

reserveras för det klientel, för vilket de enligt medicinalstyrelsens mening

borde avses, d. v. s. ett i huvudsak friskt åldringsklientel. Styrelsen fram­

håller nu, att det icke torde kunna anses vara en tillfredsställande ordning

att en icke ringa åldringssjukvård bedrives i landet utan att medicinalsty­

relsen och centrala sjukvårdsberedningen har möjlighet att övervaka vare

sig dess planering eller utbyggande och utan att ifrågavarande sjukvård

står under medicinalstyrelsens överinseende. Styrelsen anser det angeläget,

att vid ålderdomshemmen normalt icke bedrives annan sjukvård än vad

utredningen betecknat som god hemsjukvård. Ålderdomshemmen bör i fort­

sättningen sålunda icke kombineras med avdelningar för långvarigt sjuka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

35

Nu befintliga sådana avdelningar bör avvecklas eller ställas under sjuk­

vårdsstyrelsens huvudmannaskap.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller med skärpa angelägenheten

av att sådana åtgärder vidtages, att ålderdomshemmen för framtiden icke

skall behöva fungera som sjukvårdsanstalter. Det är även synnerligen önsk­

värt, att deras roll som upptagningshem reduceras. Utredningens uttalanden

i berörda avseende ger enligt länsstyrelsens åsikt icke några klara hållpunk­

ter för den framtida planeringen av ålderdomshemsvården. Med hänsyn

härtill anser länsstyrelsen, att dessa frågor bör bli föremål för närmare

överväganden.

Stadsfullmäktige i Linköping konstaterar med beklagande, att ålder­

domshemmen även framdeles skall tjänstgöra som upptagningsanstalter

för personer, som inte tillhör det för ålderdomshemmen avsedda klientelet.

Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar bl. a.:

Anordningen med sjukhusmässig vård vid ålderdomshem med social­

nämnd som styrelse innebär ingen godtagbar lösning av åldringssjukvår-

den. Egentliga sjukvårdsanstalter bör icke drivas av socialvårdsorganen.

För detta ändamål är sjukvårdsstyrelserna tillskapade. All sjukhusmässig

sjukvård bör också drivas efter ensartade regler. Ej heller är det ratio­

nellt att splittra den sjukhusmässiga kronikervården mellan två organ,

sjukvårdsstyrelserna och socialnämnderna. Det blir härigenom två huvud­

män för denna vård med alla de olägenheter som följer härav.

Kommittén vill dock icke ha sagt, att sjukvård ej bör ifrågakomma på

ålderdomshem. Med hänsyn till kommunernas skyldighet enligt lagen om

socialhjälp att lämna individuell vård åt behövande måste alltid ålderdoms­

hemmen vara i stånd att lämna även viss sjukvård. Denna vård bör, såsom

1952 års åldringsvårdsutredning framhållit i sitt betänkande, normalt hålla

sig inom ramen för vad som kan betecknas som »god hemsjukvård». Åld-

ringsvårdsutredningen räknar dock med att ålderdomshemmen på grund

av rådande platsbrist på sjukvårdsanstalterna också måste vara beredda

att åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar som egentligen skulle

behöva sjukhusmässig kronikervård. Även om enligt sjukhuslagstiftnings-

kommitténs mening mera vårdbehövande sjuka åldringar tills vidare torde

behöva omhändertagas på ålderdomshem icke blott tillfälligtvis, bör dock

vad åldringsvårdsutredningen anfört vara det slutmål, som både sjukvår­

dens och socialvårdens målsmän måste sträva efter. Det är också angeläget,

att övergångstiden göres så kort som möjligt.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser, att den

viktigaste kritiken mot utredningens förslag berör själva frågan om av-

gränsningen av de kategorier av åldringar, som avses komma att vårdas

på ålderdomshem. Kommittén säger sig sålunda gå längre iin åldringsvårds­

utredningen i kravet på att långvarigt sjuka personer på ålderdomshemmen

skall beredas plats i den egentliga sjukvården i den mån som resurserna

inom denna förstärkes. Kommittén anför vidare:

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

Det är viktigast att från ålderdomshemmen överföra vårdtagare som är

störande eller i övrigt tungskötta eller som med hopp om framgång kan bli

föremål för rehabiliteringsåtgärder. Men även om en sådan ändring beteck­

nar en väsentlig förbättring både för dem som överföres i egentlig sjuk­

vård och för dem som stannar på ålderdomshemmen, är den dock enligt

vårt förmenande icke tillräcklig. Även andra vårdtagare som är långvarigt

sjuka, somatiskt eller mentalt, har behov av den mera sakkunniga vård

som vi förutsätter skall kunna beredas dem i egentlig sjukvård. För den

allmänna stämningen på ålderdomshemmen skulle det vara en lättnad om

också sådana vårdtagare i största möjliga utsträckning kunde beredas plats

inom sjukvården. Kvar blir då de åldringar, som eljest på grund av ned­

satta krafter inte förmår hushålla för sig själva ens när de får assistens

av hemhjälpsorganisationen eller som på grund av avståndsförhållanden

eller av andra anledningar icke på tillfredsställande sätt kan nås av denna

organisation eller som av ett eller annat skäl, trots åtgärder för att för­

bättra bostadsförsörjningen för åldringar, icke på annat lämpligt sätt kan

få sin bostadsfråga ordnad. En del kan också lida av lättare besvär av mera

varaktig natur, och givelvis kan alla vårdtagare utsättas för sjukdomsfall,

som förutsätter att de på platsen kan erhålla viss skötselvård.

Det är angeläget att det icke knäsättes en planering av ålderdomshems-

organisationen av sådan art, att densamma utvecklas till någon sorts sekun­

där sjukvårdsorganisation i socialvårdens regi. En sådan sekundär sjuk­

vårdsorganisation kan knappast ens i längden nå den effektivitet som är

erforderlig. Dessutom skulle den vålla en ständig osäkerhet i fråga om

gränsen mellan primärkommunernas och sekundärkommunernas vårdan­

svar. Och det i sin tur kan försvåra möjligheterna att på ett riktigt sätt

dimensionera de olika delarna i den egentliga sjukvården i förhållande till

varandra.

Svenska stadsförbundet anser, att ålderdomshemmen, bortsett från att de

i viss utsträckning måste fungera som upptagningshem, inte i praktiken

skall få ställningen av sjukvårdsinrättningar.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anser det själv­

klart, att sinnesabnorma och långvarigt sjuka åldringar inte skall få vistas

på ålderdomshem.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län finner gränserna

för ålderdomshemmens sjukvårdande uppgifter ej tillräckligt klart angivna.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att man haft an­

ledning förvänta, att utredningen framlagt förslag till en i direktiven efter­

lyst och i övrigt av alla såsom synnerligen angelägen ansedd gränsdragning

mellan de kroniskt sjuka och de åldringar, vilkas vård enligt utredningens

nya giv skall ankomma på ålderdomshemmen och de socialvårdande orga­

nen, och anför bl. a.:

En klar gränsdragning, även om densamma icke skulle bliva den i alla

avseenden bästa, framstår för utskottet som en väsentlig förutsättning för

ett säkerställande av åldringarnas vårdnadsrätt. Ett oreglerat förhållande

där gränsdragningen beträffande vårdnadsskyldigheten hålles svävande

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

37

skulle endast medföra osäkerhet om vilken myndighet som hade skyldig­

het att i det särskilda fallet ingripa och få till följd onödiga dröjsmål såväl

i det enskilda fallet som i de åtgärder i stort som nu måste krävas.

Även Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott efterlyser linjer för

en nödvändig gränsdragning mellan olika grupper av sjuka och anför bl. a.:

Skall den slutna åldringsvården ges den gestaltning, som kommittén syf­

tar till, torde mycket snart samordningsbehoven på sjukvårdens område

nödvändiggöra, att landstingen tar sig an även den slutna åldringsvården.

Att fullgöra uppgiften som sjukvårdsinrättningar är emellertid omöjligt

för de nya ålderdomshemmen så som de är disponerade. Ännu mindre

möjligheter har naturligtvis de gamla ålderdomshemmen att svara för sjuk­

vårdsuppgifter.

Svenska landstingsförbundet och Gotlands läns landstings förvaltnings­

utskott — vilka som allmän arbetsnorm för ålderdomshemmen vill ange,

att dessa bör kunna lämna sådan sjukvård, som normalt skulle kunnat

lämnats åldringen, om han bott kvar i sitt eget hem — anser att det i

varje särskilt fall får ankomma på vederbörande läkare att avgöra, när be­

hov av vård å sjukvårdsanstalt föreligger.

Stadsfullmäktige i Uppsala finner, att man måste räkna med att primär­

kommunerna åtminstone under en övergångstid på sina ålderdomshem

kan lämna relativt kvalificerad sjukvård. Då sålunda primärkommunerna

i många fall under en avsevärd tid framöver måste meddela relativt kvalifi­

cerad sjukvård anser staden, att skyldighet bör stipuleras för primärkom­

munerna att träffa överenskommelse med landstingen om övertagande av

sjukvårdande uppgifter, givetvis mot ersättning från landstinget. De större

kommunerna skulle då kunna genomföra en önskvärd differentiering av

klientelet inom den egna kommunen.

Sveriges läkarförbund framhåller, att de tillstånd, som av utredningen

anges som indikation för ålderdomshemsvård, ingalunda är av statisk na­

tur och ej heller medgiver en definitiv placering av patienten. Det är sna­

rare fråga om ett ständigt pendlande mellan relativ hälsa och sjukdom av

varierande intensitet, där i realiteten behov av vård på sjukvårdsanstalt

snabbt anmäler sig. Följaktligen måste ett mycket nära samarbete kunna

etableras mellan ålderdomshemmet och närliggande lasarett eller centrum

inom cn s. k. geriatrisk enhet.

Då det härefter gäller utredningens ställningstaganden i fråga om rikt­

linjerna för sjukvården för åldringar bör det först framhål­

las, att flera remissorgan ansluter sig till vad utredningen anfört därom, att

det jämsides med åtgärder för en öppen åldringssjukvård bör skapas ökade re­

surser för genomförandet av en rationellt organiserad sluten åldringssjuk­

vård, där målsättningen bör vara att klassificera sjukdomarna och den

speciella arten av vårdbehovet samt skapa möjligheter för en aktiv incdi-

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

cinsk behandling och för rehabilitering. Bland dessa remissorgan återfin­

nes medicinalstyrelsen, som dock framhåller, att det kan vara mycket

svårt att dra gränsen mellan de fall, som kan skötas i hemmen, och de som

fordrar mer kvalificerad sjukvård.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller bl. a.:

Det är ganska sent, som det insetts, att äldre personer måste få lika

kvalificerad läkarbehandling som yngre. Alltför ofta har en åldring vid

konsultation hos läkare fått det beskedet, att hans åkomma berodde på

åldern och någon särskild behandling icke vore påkallad. Under sådana

omständigheter är det synnerligen glädjande, att åldringssjukvården efter

hand kommit att tilldraga sig allt större intresse och att man tagit bestämt

avstånd från den slentrian som förr kännetecknade densamma. Det har

sålunda insetts, att sjukdomarnas orsaker ofta är att finna i sådana otill­

fredsställande sociala förhållanden som dåliga bostäder, undernäring, bris­

tande hygien, isolering och otrygghet. Man har även funnit, att mindre

krämpor, om de lämnas utan behandling, mången gång kan få svåra kon­

sekvenser. Som exempel härpå kan nämnas, hur försummad fotvård kan

förorsaka svåra lidanden för äldre personer. Det är därför uppenbart, att

förebyggande åtgärder och tidig behandling av åldringar är av allra största

betydelse. I detta sammanhang vill länsstyrelsen särskilt peka på betydel­

sen av den uppbyggnad av en förebyggande hälsokontroll för gamla, som

planeras i Sundbyberg. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang fästa upp­

märksamheten på den hemsjukvård, som under senaste åren bedrivits av

Stockholms läns landsting. Under år 1955 vårdades i länet i genomsnitt

cirka 400 hemsjukvårdsfall per dag motsvarande cirka 150 000 vårddagar.

Totalkostnaderna uppgick till cirka 080 000 kronor. Därest för dessa fall

hade anordnats vårdplatser i motsvarande omfattning, skulle anläggnings­

kostnaderna ha uppgått till cirka 10 miljoner kronor och den årliga drifts­

kostnaden till ca 3 miljoner kronor. Erfarenheten av den i Stockholms

län bedrivna verksamheten har emellertid visat, att hemsjukvård icke kan

helt ersätta sjukhusvård. Det har därför framstått som ett angeläget önske­

mål, att en lasarettsansluten geriatrisk avdelning inrättas. Så torde även

komma att ske inom de närmaste åren.

Svenska landstingsförbundet ställer sig tveksamt till möjligheterna att

genom en aktiv öppen åldringssjukvård åstadkomma någon större lättnad

för den slutna vården. Hemvården av kroniskt sjuka har enligt förbundets

mening närmast karaktären av en nödfallsutväg, då den ej ger möjlighet

till den aktiva vård som är önskvärd och som även utredningen understru­

kit vikten av.

Betydelsen av att den öppna åldringssjukvården bygges ut un-

derstrykes av medicinalstyrelsen, som anser detta böra ske dels av hänsyn

till åldringen, som oftast helst av allt önskar kvarstanna i sitt hem, dels ock

emedan hemsjukvård för det allmänna kan beräknas bli mera ekonomisk

än anstaltsvård.

Även Sveriges läkarförbund framhåller en väl fungerande öppen sjuk­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 dr 193

7

39

vårds förtjänster inte minst med tanke på synpunkterna på åldringens psy­

kologiska reaktioner inför miljöförändringar.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför bl. a.:

Inom Örebro län har sedan en del år prövats landstingsstöd för hemvård

av kroniskt sjuka. De erfarenheter, som därvid vunnits, talar otvivelaktigt

för ett bibehållande och en utveckling av denna vårdform. Detta är för

övrigt en tvingande nödvändighet med hänsyn till den väntade utvecklingen

i frågan om antalet åldringar, lidande av långvariga sjukdomstillstånd, vil­

ket gör att man måste räkna med att inom överskådlig tid det icke är möj­

ligt att bereda anstaltsvård för alla kroniskt sjuka.

I anledning av att utredningen uttalat sig för en ökad insats av tjänste-

läkar- och distriktssköterskeorganisationen framhåller socialstyrelsen, att

det är angeläget, att den öppna sjukvården helt ledes av vederbörande pro­

vinsialläkare och distriktssköterskorna inom respektive distrikt. Erfaren­

heterna från denna verksamhet vad det gäller åldringsvården talar också

bestämt för att hemhjälpen för åldringar icke bör befatta sig med den

egentliga sjukvården annat än tillfälligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att erforderlig utökning av distriktsskö­

terskornas sjukvårdande uppgifter icke kan ske på bekostnad av hälso­

vård sarbetet, vilket redan under nuvarande förhållanden på många håll ej

medhunnits i tillräcklig utsträckning, utan måste komma till stånd genom

en minskning av vederbörande distrikt.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den största

svårigheten hemvården har att kämpa med otvivelaktigt är svårigheten att

erhålla lämplig personal i erforderlig omfattning för att kunna bedriva en

tillräckligt aktiv hemvård. En viss utbildningsverksamhet är säkerligen

erforderlig, och för dess genomförande borde rimligen statsmakterna lämna

sin medverkan.

Överstyrelsen för svenska röda korset påpekar, att Röda korset försökt

göra en insats genom att ställa utbildad personal till förfogande, d. v. s.

hemsamariter och annan röda-korspersonal. Viktigt är emellertid i detta

sammanhang också, att samhället på lämpligt sätt understödjer strävan­

dena från Röda korset att utöka utbildningen i hemsjukvård för allmän­

heten, däri inbegripet de äldre årsklasserna. För åldringsvården måste det

vara av stor betydelse att så stora delar av svenska folket som möjligt

genomgått utbildning i hemsjukvård och därigenom fått möjligheter att

ta hand om enklare sjukdomsfall i den egna familjen, bland grannarna etc.

Lika viktigt som reglerna för omhändertagande av sjuka i hemmet är att

familjemedlemmarna och närboende få begrepp om de speciella frågeställ­

ningar som gäller gamla personer som blir sjuka. Detta iiinne är föremål

för särskild orientering vid Röda korsets hemsjukvårdskurser.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om icke hemsjukvården av åldringar

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

kunde stimuleras genom ytterligare åtgärder, exempelvis genom skattefri­

het för bidrag till vård av anförvanter. En annan önskvärd åtgärd är, att

man underlättar för åldringar, som vårdas i sina hem, att vid behov få

ändamålsenlig sängutrustning samt erforderliga sjukvårdsutensilier. Lands­

tingen bör därför antingen själva utlåna sådan materiel eller understödja

sådan utlåning, som sker genom andra organ.

Svensk sjuksköterskeförening hänvisar till vissa försök, som gjorts inom

skilda länder för att anordna hemsjukvård i direkt anslutning till sjukhus

för långvarigt sjuka och i vederbörande sjukhus egen regi. Då erfarenhe­

terna av dessa försök hittills synes vara enbart goda, torde enligt förening­

ens mening viss försöksverksamhet i denna riktning kunna rekommende­

ras även inom vårt land.

Vad angår den slutna åldringssjukvården understrykes i

flera yttranden behovet av en hastigare utbyggnadstakt och en ökad bygg-

nadstillståndsgivning. De av utredningen rekommenderade riktlinjerna för

denna vård föranleder knappast några invändningar. Emellertid framhåller

medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet, att inordningen inom sjuk­

husens ram av geriatrisk verksamhet icke nödvändigtvis behöver medföra in­

rättandet av specialavdelningar. Framför allt torde detta gälla de allmänna

centrallasaretten, där det icke direkt blir fråga om forskning och under­

visning i första hand. Otvivelaktigt ligger en viss psykologisk fara däri, att

patienter placeras på vad de själva räknar som en senilavdelning. Det måste

ej sällan vara terapeutiskt värdefullt, att äldre och yngre patienter vårdas

på samma avdelning, och att de får känna sig undersökta och behandlade

i första hand efter sjukdomens natur och icke efter sin åldersnivå.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att

den inte är beredd att på nuvarande stadium av sitt arbete framlägga något

närmare förslag till ändringar inom sjukhusorganisationen för att tillgodose

åldringsvårdens speciella behov.

Karolinska institutet gör följande påpekande i fråga om speciella geria-

triska avdelningar vid undervisningssjukhusen.

De studerande har för närvarande rikliga tillfällen att undersöka åld­

ringar, eftersom de medicinska avdelningarna vid universitetssjukhusen

liksom vid andra sjukhus i icke ringa utsträckning kan sägas vara åldrings-

avdelningar. Som exempel härpå må nämnas, att den 3 maj 1956 28 procent

av patienterna på Karolinska sjukhusets medicinska klinik bestod av per­

soner i åldern 65 år eller däröver. På Serafimerlasarettets medicinska kli­

nik var samtidigt antalet sjuklingar av samma kategori 35 procent (57 pa­

tienter). Som jämförelse kan meddelas, att ett stickprov på en av Stock­

holms stads medicinska avdelningar med blandat klientel visade, att 44 pro­

cent av beläggningen bestod av patienter i åldern 65 år eller däröver. Det

föreligger inte heller samma skillnad mellan sjukdomsformerna hos äldre

och yngre vad beträffar kroppssjukdomarna som vad angår mentalsjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

41

domarna. Det är viktigt, att de studerande icke bibringas uppfattningen, att

det finns en utpräglad åldersgräns för t. ex. arteriosclerosen.

Utredningens förslag om anordnandet av särskilda geriatriska avdel­

ningar för långvarigt kroppssjuka vid centrallasaretten tillstyrkes oreser­

verat av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska socialvårdsförbundet,

m. fl.

Sveriges läkarförbund finner för sin del, att man bör särskilt observera

de erfarenheter som utomlands vunnits av den s. k. »geriatric unit»-organi-

sationen.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att utskottet

sedan början av 1950-talet utrett och planerat formerna för en ny sjuk­

vårdsorganisation på detta område och därvid vunnit de erfarenheterna,

att vården av de långvarigt sjuka bör uppbyggas kring en central enhet be­

stående av en geriatrisk kronisk lasarettsavdelning ansluten till central-

lasarettsorganisationen och i kombination med en rehabiliteringsavdelning,

samt härtill vid länslasaretten anslutna kronikervårdsavdelningar, vidare

perifera sjukhem samt hemsjukvård.

Utredningens uttalande om att den slutna vården för långvarigt kropps­

sjuka måste kompletteras med perifera sjukhem röner fullständigt instäm­

mande av socialstyrelsen. Styrelsen säger sig inte kunna finna, att anlägg­

nings- och driftkostnaderna för sådan lokala sjukhem skall behöva ställa

sig nämnvärt dyrare än om kommunerna ordnar vårdplatser på respektive

kommuners ålderdomshem, där omvårdnaden av flera skäl icke blir till­

fredsställande, då det gäller sjuka åldringar. Styrelsen framhåller i detta

sammanhang, att det skulle vara särskilt önskvärt att respektive landsting

övertoge driften av sådana ålderdomshem, som i praktiken redan fungerar

mera som kommunala sjukhus för åldringar än som egentliga ålderdoms­

hem. Inom flera landstingsområden har det förekommit, att därtill lämp­

liga ålderdomshem överlåtits på vederbörande landsting för vård av kro­

niskt sjuka, lättskötta sinnessjuka eller psykiskt efterblivna personer.

I övrigt innehåller yttrandena åtskilliga synpunkter och förslag rörande

sjukvårdens organisation, vilka torde få beaktas av kommittén för över­

syn av hälso- och sjukvården i riket.

Ä Iderdomshemmen

Ålderdomshemmens ställning och uppgifter med av­

seende på vården av sjuka åldringar har berörts i flera yttranden som refe­

rerats i del föregående. Här skall återges vissa ytterligare uttalanden om

hemmens uppgifter.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

Socialstyrelsen framhåller att den alltjämt ganska vanliga uppfattningen,

att på ålderdomshemmet utan svårighet bör kunna mottagas de mest skilda

vårdtyper, torde sammanhänga med fattigvårdsanstaltens roll som upptag-

ningshem inom den tidigare fattigvården. 1947 års riksdagsbeslut syftade

till att på de kommunala ålderdomshemmen bereda inackordering för åld­

ringar och invalider, som — utan att behöva vård på sjukvårdsanstalt —

var i behov av ständig omvårdnad och tillsyn och icke kunde klara sig

själva med hjälp av barn, grannar eller andra. Socialstyrelsen har från

besök i ett stort antal av de kommunala ålderdomshemmen av olika typer

och från överläggningar med kommunala förtroendemän och tjänstemän bi­

bringats den bestämda uppfattningen, att även med en effektivare utbygg­

nad av den öppna åldringsvårdens olika former ett starkt och oavvisligt

behov föreligger av en anstaltsvård av den typ och standard, för vilken rikt­

linjerna angavs i 1947 års riksdagsbeslut.

Styrelsen fortsätter:

Vid en bedömning av ålderdomshemmens verksamhet i kommunerna

måste särskilt observeras att ålderdomshemmen består av dels ett antal

fattigvårdsanstalter av varierande storlek och standard, vilka i allmänhet

uppförts före 1947, dels av ålderdomshem uppförda 1947 eller senare. På

dessa senare anläggningar har som regel 1947 års riksdagsbeslut vunnit

tillämpning, varigenom anläggningarna har över 20 vårdplatser och enkel­

rum i sådan omfattning att minst hälften av pensionärerna kan erhålla

plats i enkelrum. För de äldre fattigvårdsanstalterna förekommer som

regel ett utpräglat samboende, varvid den vanligaste rumslypen är tvåper-

sonsrum. Särskilt i större städer kan man observera, att förläggning av

pensionärer i salar med 6—10 vårdplatser alltjämt icke är ovanlig.

Vid 1956 års slut torde i runt tal 250 ålderdomshem med 10 000 vård­

platser ha ombyggts eller nybyggts i enlighet med 1947 års riktlinjer. Av

styrelsens fortlöpande kontakt med dessa ålderdomshem framgår i stort

sett, att 1947 års principbeslut att bereda en bättre anstaltsvård för åld­

ringar och invalider i behov av ständig omvårdnad haft avsedd effekt.

Skräcken för anstalten är också en företeelse, som med den nya anstalts-

typen håller på att helt försvinna. Att vissa svårigheter beträffande perso­

nalfrågor och sysselsättningen av åldringarna alltjämt utgör ganska besvär­

liga problem innebär på intet sätt att planeringarna varit mindre ändamåls­

enliga eller olämpliga.

Vidare anser socialstyrelsen i likhet med åldringsvårdsutredningen, att

ålderdomshemmen för närvarande icke kan stå öppna för alla åldringar

inom kommunen, som önskar inackordering, utan att skyldigheten att be­

reda vård bör begränsas till personer i behov av varaktig omvårdnad och

tillsyn. Socialstyrelsen framhåller samtidigt, att ålderdomshemmen enligt

dess mening bör bereda vård för personer, som på grund av sin allmänna

ålderssvaghet eller skröplighet uppenbarligen är i behov av ett modernt

ålderdomshems omvårdnad även utan att direkt sociala skäl talar för vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

43

pa ålderdomshem. För vissa åldringar, som önskar en kollektiv omvård­

nad. kan det uppenbarligen vara till stor fördel om de kan omplaceras

medan de ännu har kvar ett visst mått av kropps- och själskrafter, så att

de kan finna sig till rätta i sin nya miljö. Styrelsen framhåller, att perso­

ner med ekonomiska tillgångar kan vara i samma behov att erhålla vård

på ålderdomshem som medellösa personer. Ett sparkapital eller en livränta

bör därför enligt styrelsens mening icke utgöra hinder för erforderlig an-

staltsvård.

Den av utredningen föreslagna läkarundersökningen av varje person i

anslutning till placeringen på ålderdomshem anser socialstyrelsen endast

böra ha till uppgift att konstatera, huruvida den vårdbehövande lider av

någon sjukdom, som bör kunna göras till föremål för aktiv behandling eller

som bör påkalla vård i annan ordning än på ålderdomshem. Styrelsen skulle

anse det vara direkt olämpligt, om tjänsteläkaren gavs en sådan ställning

vid ålderdomshemmen, att pensionärer endast genom hans medverkan

skulle kunna mottagas för vård. Styrelsen har stort förtroende för de aktiva

förtroendemännen inom socialvården och anser, att dessa bör få bedöma

huruvida en åldring, som önskar vård på ålderdomshem, också bör få så­

dan.

För att ålderdomshemsvården i verklig mening skall bli en av de olika

serviceåtgärderna i åldringsvården måste en viss generositet komma till

uttryck gentemot ev. vårdtagare i stället för den stränga behovsprövningen

som tidigare i regel förekommit. Man torde ändock icke behöva befara,

att kollektivet i onödan kommer att eftersträvas av något större antal åld­

ringar.

Svenska stadsförbundet anser, att det inte kan vara meningen, att åld­

ringar med fysiska och psykiska förutsättningar att klara sig på egen hand

skall belägga platser på ålderdomshemmen till förfång för dem som är i

bättre behov därav. Några fixerade regler för avgränsningen av ålderdoms-

ldientelet torde dock icke kunna åstadkommas.

Landskommunernas förbund ansluter sig likaledes till utredningens tan­

kegångar.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott finner det självklart, att

ålderdomshemmen icke skall vara inackorderingshein för personer, som

inte behöver ständig tillsyn och vård. Detta bör emellertid inte utesluta, att

man med hänsyn till skiftande lokala förhållanden skall kunna tillmäta de

sociala synpunkterna betydelse vid intagningen på ålderdomshemmen.

En viss tveksamhet inför den av utredningen uttalade huvudprincipen

för intagning på ålderdomshem anför länsstyrelsen i Södermanlands län.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man icke kategoriskt utesluta möjlig­

heten att på ålderdomshem taga emot äldre personer mot inackordering,

även om de icke är att hänföra till vårdfall. Länsstyrelsen i Kalmar län

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

ifrågasätter om den av utredningen angivna begränsningen i praktiken är

möjlig att genomföra. Särskilt på landsbygden torde den öppna åldrings­

vården knappast kunna nå sådan omfattning, att ålderdomshemmens ka­

raktär av s. k. inackorderingshem kommer att helt försvinna. Utbyggnaden

av sinnessjukvården, alkoholistvården och kronikervården torde ej heller

under den närmaste framtiden fortskrida så, att de olika grupper av äldre

människor, som är i behov av specialvård, kan erhålla sådan vård. Det vore

därför mera realistiskt att vid uppdragandet av riktlinjerna för den fort­

satta åldringsvården i större utsträckning än vad utredningen gjort fram­

hålla vikten av en fortgående utbyggnad av ålderdomshemmen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att det alltid kommer att

finnas en viss kategori åldringar, som utan alt vara i direkt behov av sjuk­

husvård dock behöver vård i sådan form, som endast kan lämnas på en

sluten anstalt. Länsstyrelsen fortsätter:

Dessutom finns åldringar, även om måhända antalet icke är så stort,

som ur trivselsynpunkt föredrar vistelse på ett ålderdomshem framför en

egen lägenhet. Föreståndarinnorna på ålderdomshemmen kan vittna om

många gamla, som kommit in på hemmen som undernärda eller felnärda,

märkla av isolering från andra människor, men som levat upp på nytt efter

en tids vistelse på ålderdomshemmet, där de börjat trivas och finna sitt

hem. Det kan icke vara riktigt att genom rigorösa bestämmelser förmena

en sådan människa att vistas på ett ålderdomshem. Hänsyn bör här i största

möjliga mån tagas till den enskildes önskemål.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser det inte

lämpligt att utesluta möjligheten att tillgodose önskemålet hos en åldring,

som inte absolut är »i behov av ständig omvårdnad och tillsyn», att få

inackordera sig på ålderdomshemmet. Kommittén tillägger:

Tvärtom menar vi bestämt, att en sådan möjlighet skall stå öppen för

åldringar som önskar begagna den, i varje fall så långt platstillgången icke

lägger hinder i vägen. En åldring kan mycket väl ha råd att betala den

erforderliga inackorderingsavgiften men sakna möjlighet att anställa en

hushållerska. Särskilt på landsbygden kan avstånd och personalbrist omöj­

liggöra en lösning via hemhjälpsverksamhelen eller i vart fall göra den

orimligt dyr. Vidare må framhållas, att en del gamla föredrager lugnet på

ett ålderdomshem därför att de inte tål det stoj, det liv och den rörelse

som skulle råda omkring dem om de bodde i pensionärslägenheter in­

sprängda i vanliga hyreshus. Sådana bör dock givetvis finnas för de många

gamla som föredrar denna lösning av sin bostadsfråga liksom det också

bör finnas särskilda kategorihus av typen pensionärshem, eftersom åtskil­

liga åldringar trivs mycket bättre i pensionärsbostäder än på ålderdoms­

hem. överhuvudtaget bör man enligt vår mening söka åstadkomma alter­

nativa lösningar så att åldringarna i görligaste mån kan få åtnjuta ett fritt

konsumtionsval.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att den omvärdering av ålder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

45

domshemmens uppgift, som utredningens ståndpunktstagande innebär, inte

är tillfredsställande. Länsstyrelsen anför:

Det torde få anses ligga i sakens natur, att ingen åldring söker sig till

ålderdomshem om han ej är i behov av vård eller är nödgad därtill på

grund av de yttre omständigheternas tryck, t. ex. bostadsbrist, ensamhet

in. m. Det av utredningen uttalade kravet om att ett utpräglat vårdbehov

skall föreligga synes vara onödigt. Åldring som av en eller annan orsak

icke vill eller kan stanna i sitt hem och som vill vårdas på ålderdomshem

bör bli emottagen där, därest plats kan beredas honom utan att annan

åldring med större behov av vård därigenom utestänges från plats. Genom

att utredningen begränsat ålderdomsklientelet till i huvudsak skröpliga

åldringar, synes ålderdomshemmen så småningom komma att ändra karak­

tär, därest utredningens förslag och uttalanden sanktioneras. Ett ålder­

domshem på vilket till allra största delen vårdas skröpliga, sängliggande

och sjuka åldringar torde ej få någon trivsam hemmiljö.

Till uppfattningen att ålderdomshemmen skall stå öppna för alla gamla,

som önskar bli omhändertagna, ansluter sig också länsstyrelserna i Upp­

sala, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Krono­

bergs läns landstings förvaltningsutskott, Svensk sjuksköterskeförening,

Tjänstemännens centralorganisation och Socialdemokratiska kvinnoförbun­

det. Länsstyrelsen i Uppsala län ser i utredningsförslaget en allvarlig fara,

nämligen att det kan komma att tagas till intäkt för de gamlas kvarhållan-

de i bostäder, som icke vidare bör godkännas enligt de fordringar, som häl­

sovårdsstadgan uppställer.

Såsom representativt för remissuttalanden från åtskilliga kommuner torde

kunna anföras ett uttalande av stadsfullmäktige i Jönköping, enligt vil­

ket platsantalet på ålderdomshemmen bör vara så stort, att möjlighet finns

att bereda plats på hemmet för åldringar, som så önskar, även om verkligt

vårdbehov icke föreligger. Stadsfullmäktige i Hälsingborg anför bl. a.:

I de större städerna bör det inte föreligga någon svårighet att realisera

den riktiga tankegången om ålderdomshemmen såsom kommunala inackor-

deringshem för friska åldringar. 1 en större stad bör nämligen alla typer

av hem kunna finnas eller inackorderingshem (ålderdomshem) för de fris­

ka åldringarna, vårdhem för de skröpliga eller med mera lättskötta sjuk­

domar behäftade och kronikerhem för de långvarigt och svårare sjuka.

Erfarenheterna från Hälsingborg ger vid handen att det finns många gamla,

vilka, utan att vara sjuka, på grund av sin ålder och bristande tilltro till

egen förmåga önskar ett omhändertagande på inackorderingshem. Ett behov

av inackorderingshem för ännu friska åldringar enligt riksdagens princip­

beslut av år 1947 måste därför finnas i större städer.

Svenska landstingsförbundet och landstingens förvaltningsutskott i Got­

lands och Västernorrlands län håller före, att ålderdomshemmen i viss

omfattning kommer att behålla sin nuvarande karaktär av inackorderings­

hem.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

Ett betydande antal remissorgan — däribland ett antal kommuner — har

förklarat sig inte kunna godtaga de av utredningen föreslagna grunderna

för intagning på ålderdomshem, enligt vilka läkarundersökning obligato­

riskt skulle föregå intagningen.

Angelägenheten av att det inte förekommer några bindande anvisningar

för intagning på ålderdomshem betonas av Västernorrlands läns landstings

förvaltningsutskott, Svenska landstingsförbundet samt Riksförbundet lands­

bygdens folk.

Utredningens förslag, att bestämmelserna om ålderdomshem utbrytes ur

socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag, tillstyrkes av länssty­

relserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gävleborgs län samt av

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och

Högerns kvinnoförbund. Stadsfullmäktige i Stockholm betonar, att frågan

om att sammanföra bestämmelserna om ålderdomshem i en särskild lag inte

har någon nämnvärd praktisk betydelse. Ur organisatorisk synpunkt synes

det stadskollegiet lämpligt, att ålderdomshemmens rättsliga ställning reg­

leras i socialhjälpslagen. Det framhålles emellertid, att vårdbehovens ange-

lägenhetsgrad i de individuella fallen ofta inte har något samband med ve-

derbörandes ekonomiska ställning och att det därför är angeläget att under­

stryka vikten av att tillgodoseendet av vårdbehoven inte bör bindas till eko­

nomiska behovsprövningsprinciper. Ett avsevärt antal andra kommuner har

uttalat sig för att bestämmelserna om ålderdomshem får kvarstå i social­

hjälpslagen.

I fråga om ålderdomshemmens utformning och stan­

dard understryker Svenska socialvårdsförbundet utredningens uppfatt­

ning, att kommunerna måste lämnas största möjliga frihet att utbygga ålder­

domshemmen med beaktande av de lokala vårdbehoven. Jämväl social.sty­

relsen, länsstyrelserna i Södermanlands och Skaraborgs län samt Lands­

kommunernas förbund hävdar, att kommunerna måste ha full frihet att

ordna ålderdomshemsfrågan.

Riksförbundet landsbygdens folk understryker utredningens påpekande,

att kommunerna bör iaktta viss försiktighet vid bedömningen av det fram­

tida platsbehovet på ålderdomshem och därvid inte enbart ta hänsyn till

befolkningsprognoser utan främst tänka på det minskade behov av ålder-

domshemsvård, som utökade åtgärder på andra områden inom åldringsvår­

den kan leda till.

Socialstyrelsen anser sig icke kunna vitsorda utredningens uppgift, att en

överdimensionering av vissa ålderdomshem skett. Styrelsen anför vidare:

Då vårdbehovet i olika kommuner kan vara mycket växlande även vid

ett och samma invånarantal, har socialstyrelsen vid sin upplysande och

rådgivande verksamhet tillrått kommunerna att verkställa direkta under­

sökningar rörande storleken av det aktuella vårdbehovet bland åldringarna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr 1957

47

då fråga uppstått om anordnande av ålderdomshem enligt 1947 års riktlin­

jer. Härvid har alltid en anvisning gjorts till kommunerna att även beakta

åldringarnas bostadsfråga och behovet av tillsyn genom hemhjälp. Om i

något fall ett hem av olika skäl icke omedelbart tagits i anspråk i sin hel­

het, har en eller annan överskottsplats genom interkommunalt samarbete

omedelbart kunnat tagas i anspråk för pensionär från annan kommun, där

platsantalet på befintligt hem är för lågt. Socialvårdskonsulenterna i Malmö

och Kristianstad har var och en i sina län sedan många år medverkat vid

en metodisk clearingverksamhet för att utnyttja samtliga vårdplatser vid

såväl nya som gamla ålderdomshem.

Beträffande ålderdomshemmens storlek ansluter sig Svenska socialvårds-

förbundet till utredningens uttalanden, att hemmen inte bör vara alltför

små för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt.

Detta medför dock, såsom utredningen också framhållit, att en ur vård-

och driftskostnadssynpunkt rationell utbyggnad av ålderdomshemmen

måste förutsätta ett mycket omfattande samarbete över kommungränserna.

Förbundet fortsätter:

Emellertid kanske bör framhållas att samarbetet i framtiden nog mindre

kommer att ske på det sättet att två eller flera kommuner gemensamt an­

ordnar och driver ålderdomshem. Det är nog mera antagligt att samarbetet

i ännu större omfattning än nu sker kommer att äga rum så, att en kommun

uppför och driver hemmet medan andra kommuner genom avtal försäkrar

sig om vissa platser på detsamma.

Enligt socialstyrelsen finns det icke anledning frångå 1947 års beslut om

en minimistorlek för kommunala ålderdomshem av 20—25 vårdplatser.

Styrelsen har gjort den erfarenheten, att det icke är förenat med alltför

stora svårigheter att utöva tillfredsställande vård på ålderdomshem av så­

dan storlek. Varken i fråga om anläggnings- eller driftkostnaderna har

moderna hem i denna storleksordning visat sig särskilt kostnadskrävande.

Däremot synes det mången gång vara svårt att få bort den typiska anstalts-

karaktären på hem med ett stort antal vårdplatser. Kontakten mellan per­

sonal och pensionärer blir också som regel sämre på större hem. Det har

också visat sig svårt att med den nuvarande föreståndarinneutbildningen

få fram föreståndarinnor, som på ett fullgott sätt kan leda verksamheten

vid större hem. Vid samplanering av ålderdomshemmen för två eller flera

kommuner bör också observeras, att det ur pensionärernas synpunkt är

önskvärt, att ålderdomshemmet icke är beläget alltför långt från hem­

bygden.

Länsstyrelsen i Örebro län vill starkt understryka önskvärdheten av att

de gamla så långt möjligt får bo kvar i den bygd, där de förut levat. Detta

förutsätter att ålderdomshemmen ej göres för stora.

Vad beträffar fördelningen på enkelrum vitsordar socialstyrelsen, att

dessa rum visat sig synnerligen uppskattade. Av styrelsens jämförande un­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

dersökningar av gamla och nya hem framgår, att bristen på enkelrum sär­

skilt vid äldre hem på sina håll ensamt aktualiserat om- och tillbyggnad av

befintliga ålderdomshem. Även Svenska socialvårdsförbundet ansluter sig

till vad utredningen anfört i detta avseende.

Utredningens uttalande om anordnande av fyrapersonsrum vid de större

ålderdomshemmen avvisas bestämt av socialstyrelsen, som därvid åberopar

erfarenheterna från vården av åldringar på ålderdomshem av äldre typ,

där samboendet i salar ej var ovanligt. Länsstyrelserna i Örebro och Skara­

borgs län uttalar sin tveksamhet inför anordnandet av fyrapersonsrum.

Förstnämnda länsstyrelse anser att vårdtagare, som avses vårdade på

dessa rum, i stället bör omhändertagas på andra anstalter.

Utredningens åsikt om dubbelrummen delas av socialstyrelsen och läns­

styrelsen i Örebro län. Enligt socialstyrelsens mening bör dock antalet så­

dana rum begränsas till att omfatta endast 20 procent av vårdplatserna.

Vad utredningen uttalat om ålderdomshemmens standard hälsas med

tillfredsställelse av Svenska socialvårdsförbundet.

Vad angår ålderdomshemmens personalbehov understry­

ker socialstyrelsen svårigheterna att ordna fullgoda personalförhållanden,

företrädesvis vid hem med mindre än 20 vårdplatser. Styrelsen framhåller

dock, att personalfrågorna varit lättare att lösa vid nya, välbelägna ålder­

domshem, där personalens bostadsfrågor i regel ordnats på ett tillfreds­

ställande sätt. Frågorna om vikarier, särskilt för föreståndarinnorna vid

dygnsvila, semester eller sjukdom har emellertid visat sig särskilt svåra att

lösa vid samtliga hem.

Tjänstemännens centralorganisation understryker, att det inte är möjligt

att i längden bereda de gamla en tillfredsställande vård med en personal

som inte bereds tillräckligt med vila och rekreation. Det synes uppenbart,

att det på många ålderdomshem erfordras en större och mera kvalificerad

personal. Speciellt bör behovet av biträdande föreståndarinnor beaktas.

Jämväl Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker beho­

vet av en större och mer kvalificerad personal.

Socialstyrelsen finner det angeläget, att biträdande föreståndarinna an-

ställes jämväl vid ålderdomshem med minst ett trettiotal vårdplatser. På

grund av bristen på utbildad personal har styrelsen emellertid ansett det

särskilt betydelsefullt, att åtminstone vid ålderdomshem med mer än 40

platser i första hand biträdande föreståndarinna finns anställd. För att

stimulera kommunerna att anställa biträdande föreståndarinnor och in­

tressera lämpliga personer för att söka sådana platser och kvarstanna i

dessa tjänster under någon längre tid bör snarast förutsättningar skapas för

anslutning av dessa tjänster till statens pensionsanstalt. Sådan anslutnings-

rätt finnes för närvarande endast beträffande föreståndarinnetjänst.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter, om det vid hem med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

49

mindre antal vårdplatser inte vore möjligt att biträdande föreståndarinnor

anställdes gemensamt för två eller tre ålderdomshem.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att problemen med avlösning vid

semester och annan ledighet för föreståndarinnan vid mindre hem borde

kunna lösas genom att en kompetent ambulerande vikarie inom ett större

distrikt anställdes.

Frågan om sysselsättning på ålderdomshemmen uppmärk­

sammas i flera yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att de gamlas sysselsättning enligt styrelsens

erfarenhet alltjämt hör till den mest försummade delen av verksamheten på

ålderdomshemmen. Styrelsen anför bl. a.:

Vid ålderdomshem, där förstående föreståndarinnor med bistånd från

fattigvårdsstyrelserna fått till stånd sysselsättning, avpassad för vars och

ens intressen och förmåga, kan man i regel iakttaga en mycket god trivsel,

en ljus stämning och en ganska anmärkningsvärd rörlighet. Det råder icke

någon tvekan om att stora möjligheter på de flesta håll förefinnes för en

aktivare verksamhet bland åldringarna.

Socialstyrelsen betonar behovet av en särskild arbetsterapeut knuten till

styrelsen.

Socialvårdsförbundet säger sig inom kort ämna anställa en konsulent för

sysselsättningsverksamheten och meddelar, att förbundet i samarbete med

vederbörande länsförbund börjat instruktionskursverksamhet för personer,

som kommunerna ansett lämpliga och som förklarat sig villiga att efter ge­

nomgången kurs bistå åldringar och invalider på ålderdomshem, i pensio­

närshem och i deras hem med sysselsättningsverksamhet.

Utredningens uttalande att den statliga tillsynen över verksamhe­

ten vid ålderdomshemmen bör utövas av länsstyrelserna med biträde av

socialvårdskonsulenterna har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Me­

dicinalstyrelsen vill för sin del dock betona angelägenheten av att också en

kontinuerlig medicinsk tillsyn av ålderdomshemmen kommer till stånd.

Utredningens förslag att föreskrift skall meddelas för ålderdomshem­

mens styrelser att överenskomma med läkare om regelbundna besök på ål-

lerdomshemmen tillstyrkes av länsstyrelsen i Örebro län, som emellertid

samtidigt framhåller, att allmänna läkareinstruktionen bör ändras så att

skyldighet föreligger för tjänsteläkare att ingå dylika avtal. För närvarande

förekommer det att fattigvårdsstyrelser önskar ingå dylika avtal men att

vederbörande tjänsteläkare ej vill gå med härpå. Kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket tillstyrker likaledes utredningens förslag att

lagfästa en skyldighet i detta avseende för ålderdomshemmens styrelser.

Angelägenheten av att regelbundna läkarbesök kommer till stånd på ålder­

domshemmen understrykes av ett flertal remissorgan, däribland medicinal-

4 — liihantill riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 38.

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 dr 1957

styrelsen, flera landstings förvaltningsutskott samt Svenska socialvårdsför-

bundet och Svenska landskommunernas förbund.

Gentemot vad utredningen anfört om att läkarbesök bör göras på ålder­

domshemmen minst en gång i månaden framhåller medicinalstyrelsen, att

en sådan frekvens på besöken inte är tillräcklig. Enligt styrelsens mening

är det önskvärt med ett läkarbesök per vecka eller åtminstone ett varannan

vecka. Enligt Sveriges läkarförbunds mening bör läkarbesök äga rum när­

helst sådant är påkallat.

Några kommuner uttalar sig för generösare statsbidrag till ålder­

domshemmen.

Beträffande avgifterna på hemmen framhåller socialstyrelsen, att

avgiften för vård på ålderdomshem för närvarande uttages med belopp, som

motsvarar varierande andelar av den faktiska vårdkostnaden.

Stundom uttages avgift endast i form av folkpension efter avdrag

av pensionärens fickpengar. Ofta debiteras högre belopp upp till den fak­

tiska driftkostnaden. I dylika fall kan man icke så sällan finna, att pensio­

närer som betalar en högre avgift pretenderar på särskilda förmåner. Ur

kommunalekonomisk synpunkt saknar de högre avgifterna egentlig bety­

delse. Det skulle därför vara önskvärt, att avgifterna icke i något fall utto-

ges med högre belopp än folkpensionen, minskad med utgående fickpengar.

Bestämmelse härom bör enligt socialstyrelsens uppfattning inflyta i lagen

om ålderdomshem.

Några remissorgan betonar särskilt vikten av enhetlighet kommunerna

emellan när det gäller avgiftens uttagande. Så gör t. ex. länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs och Gävleborgs län samt en del kom­

muner.

Åldersforskning

Vad utredningen föreslagit i fråga om en intensifierad åldersforskning

har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, som i ett stort antal fall

med kraft understrukit de påtalade behoven. Förutom forskningsuppgifter

av rent medicinsk karaktär har i en del yttranden understrukits behovet

av vidgade kunskaper om åldrandets innebörd med hänsyn till åldringarnas

ställning på arbetsmarknaden, däri inbegripet frågan om den lämpliga pen­

sionsåldern.

Den föreslagna undersökningen i fråga om geriatriska kliniker vid under-

visningssjukhusen bör enligt medicinalstyrelsens mening överlämnas till

1955 års universitetsutredning.

Statens medicinska forskningsråd understryker kraftigt utredningens

uttalanden om forskningsbehovet. Beträffande höjningen av anslaget till

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

51

främjande av medicinsk forskning håller rådet dock före, att det ökade an­

slaget icke till någon del skall förbehållas geriatrisk forskning utan vill låta

anslagssummans storlek bli beroende av omfattningen och arten av de till

rådet anmälda forskningsprojekten vid de olika tidpunkterna. Därest den

av rådet i dess petita formulerade planen för en stegvis ökning av rådsan­

slaget förverkligas, anser rådet det möjligt att tillgodose geriatrisk forsk­

ning i kraftigt ökad omfattning.

Vidare uttalar rådet bl. a.:

Äldringsvårdsutredningen föreslår vidare att en subkommitté under sta­

tens medicinska forskningsråd skall ta upp problem rörande den geriatriska

forskningens planering och samordning. Rådet instämmer i att en expert­

översyn av dessa speciella problem skulle vara av värde och kommer att

under budgetåret 1956/57 inrätta en sådan subkommitté för geriatrisk forsk­

ning. Rådet har för avsikt att inbjuda statens samhälls- och rättsvetenskap­

liga forskningsråd att delta i denna subkommitté med vederbörlig expertis.

Departementschefen

Åldringarnas sociala och ekonomiska läge i vårt samhälle har på relativt

kort tid radikalt förändrats. Med samhällets åldringsvård avser vi därför

i dag något helt annat än man gjorde låt säga ännu på 1930-talet. Såsom åld-

ringsvårdsutredningen framhållit, har de tidigare understöds- och anstalts-

metoderna fått ge vika för mera differentierade metoder för att tillfreds­

ställa åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård samt deras behov av

ekonomisk trygghet och goda bostäder.

Åldringarnas ekonomiska situation har på senare år på­

verkats dels av den fulla sysselsättningen, dels av folkpensioneringen. I den

mån krafter och färdigheter står bi, kan de förvärvsarbetande numera i

allmänhet räkna med en någotsånär tryggad arbetsinkomst fram till pen­

sionsåldern och inte sällan även därefter. Möjligheten att åstadkomma ett

visst sparande för ålderns dagar — t. ex. i form av ett eget hem eller en

tjänstepension — har blivit verklighet för allt flera.

Sedan riksdagen 1946 fattade sitt beslut om vår nuvarande folkpensio­

nering har pensionärernas ekonomiska läge genomgått avgörande förbätt­

ringar. Medan fattigvården tidigare var många åldringars enda tillflykt

eller i varje fall en viktig sådan, medförde de nya folkpensionernas in­

förande 1948 ett ekonomiskt oberoende — om också på en blygsam nivå

— för de allra flesta åldringar i vårt land.

Efter 1948 har folkpensionerna förbättrats på olika sätt. Om man bort­

ser från de indextillägg, som endast avsett att neutralisera prisstegringar­

na, har pensionärerna genom 1953 och 1956 års beslut om standardhöjning

av folkpensionerna uppnått samma stegring av sina realinkomster, som

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 dr 1957

ansetts kunna konstateras för folket i gemen. Därtill har också bidragit

den utvidgning och successiva höjning av bostadstilläggen till folkpensio­

nerna, som genomförts under årens lopp. Härvid har kommunernas be­

slut varit av avgörande betydelse, samtidigt som statens finansiella åtagan­

den samt de liberaliserade reglerna för inkomstprövningen av bostads­

tilläggen spelat en viktig roll.

Det sagda belyses av uppgifter om utvecklingen av kostnaderna för åld­

ringarnas folkpensioner. Dessa kostnader — som alltså inte innefattar in­

valid- och änkepensionerna — uppgick år 1946 till 210 miljoner kronor

för att, i samband med folkpensionsreformens genomförande 1948, stiga

till 625 miljoner kronor. Motsvarande siffra för 1956 var 1 480 mil­

joner kronor. Emellertid har antalet ålderspensionärer successivt sti­

git och utgjorde 530 000 år 1946, 575 000 år 1948 och 687 000 år 1956.

De medelpensioner, som utbetalats under de nämnda tre åren, utgjorde

sålunda i avrundade siffror resp. 390, 1 090 och 2 150 kronor. Härvid har

medräknats samtliga folkpensionstagare över 67 år, sålunda även sådana

som år 1946 hade endast s. k. avgiftspension. Vidare har hänsyn tagits till

alla slag av tillägg, såsom bostadstillägg och hustrutillägg. Omräknas de

nämnda beloppen för medelpensionerna åren 1946 och 1948 till nuvarande

penningvärde erhålles beloppen 600 och 1 530, som skall jämföras med

2 150 kronor för 1956. ökningen av pensionsstandarden är alltså mycket

betydande.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar har gett vid handen, att en

stor del av åldringarna — omkring två tredjedelar — har inkomster vid

sidan om folkpensionen. För åtminstone en tredjedel av ålderspensionä­

rerna torde dessa sidoinkomster kunna betraktas som relativt betydande i

det att de uppgår till belopp motsvarande omkring eller mera än hälften av

den statligt fastställda ålderspensionen för ensamstående.

Av väsentlig ekonomisk betydelse för åldringarna är vidare den sedan

1955 gällande allmänna sjukförsäkringen. En stor del av de gamla sak­

nade tidigare det skydd mot alltför betungande ekonomiska påkänningar

vid sjukdom, som medlemskapet i en sjukkassa ger. Sjukvårdsförsäkringen

i erkända sjukkassor omfattade 1954 endast 25,1 % av de åldringar, som

fyllt 67 år, medan nu så gott som alla åldringar tillhör de allmänna sjuk­

kassorna och åtnjuter sjukvårdsförsäkringens förmåner utan att erlägga

någon avgift. De ersättningar för utgifter för läkarvård, läkemedel samt

resor i samband med sjukdom, som nu lämnas envar genom sjukförsäk­

ringen, är av särskilt stor betydelse för de gamla. Sjukhusvård vid akuta

sjukdomsfall medför i de allra flesta fall inga direkta kostnader för åld­

ringarna.

Det har alltså ägt rum en överflyttning till socialförsäkringen av en

allt större del av kostnaderna för de gamlas försörjning. Till allra största

53

delen bestrides kostnaderna för socialförsäkringens förmåner till de gamla

med skattemedel. En fördelning av dessa kostnader på hela samhället har

därmed skett, och den enskildes ekonomiska ansvar för sina gamla för­

äldrar — ofta särskilt tungt att bära på grund av samtidiga försörjnings­

plikter mot egna barn — har lättats väsentligt.

Den angivna utvecklingen återspeglas i statistiken över kommunernas

fattigvård. Antalet understödda hushåll, i vilka hushållsföreståndaren

var 67 år och däröver, uppgick år 1946 till 82 200 och år 1948 till

52 100 samt har senare ytterligare nedgått så att antalet år 1954 utgjorde

endast 27 300. Det kan antagas att sjukförsäkringens genomförande seder­

mera medfört en inte obetydlig minskning av understödsfallen, sedan vissa

övergångssvårigheter under år 1955 övervunnits.

Kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål har visserligen ökat, sär­

skilt för den slutna vården, trots socialförsäkringens utveckling. Emeller­

tid skulle denna ökning ha blivit långt större, om socialförsäkringen inte

reformerats. Kommunernas totala nettoutgifter för fattigvårdsändamål har

stigit från 100 miljoner kronor år 1946 till 187 miljoner kronor år 1954,

en ökning som måste anses vara mycket måttlig i betraktande av det änd­

rade penningvärdet, den förbättrade understöds- och vårdstandarden samt

de ökade lönekostnaderna inom den slutna vården.

Då fattigvården i dessa dagar upphört i sina gamla former har man

skäl att anta, att denna hjälpform och dess efterträdare, socialhjälpen,

med avseende på ekonomiskt bistånd till åldringar har i huvudsak in­

skränkts till ett relativt fåtal fall av tillfälligt nödläge.

Den fulla sysselsättningen och socialförsäkringens utbyggnad har gett

åldringarna en allt större frihet i konsumtionsvalet. Denna frihet har bl. a.

kommit till synes, då det gäller bostadsförsörjningen.

Åldringar, som inte är intagna på anstalter, bor företrädesvis i det äldre

lägenhetsbeståndet. Då det är först under de senaste två till tre decennier­

na, som nya bostäder mer allmänt har utrustats med vad vi nu kallar

moderna bekvämligheter, är det därför inte ägnat att förvåna, att ett

betydande antal gamla saknar vatten och avlopp, wc och centralvärme i

sina bostäder. Sådana brister utmärker alltjämt en betydande del av vårt

bostadsbestånd.

Man vet samtidigt att åldringarna i avsevärd utsträckning har bostäder

av godtagbar standard. Åldringsvårdsutredningens undersökningar från

början av 1954 ger vid handen, att av de ca 600 000 åldringar, som då

levde utanför vårdanstalterna, mer än en femtedel eller ca 125 000 per­

soner hade fullt moderna bostäder. Det stora flertalet av åldringarna hade

lägenheter av godtagbar standard. I fråga om bostädernas storlek förde­

lade sig pensionärerna med en dryg tredjedel på trerumslägenheter eller

större och en knapp tredjedel på vardera tvårums- och ettrumslägenheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 dr 1957

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

Det torde vara mycket svårt att fastställa, huruvida åldringarna i jäm­

förelse med hela befolkningen blivit eftersatta eller inte, då det gäller

bostadsförsörjningen. Av allt att döma är åldringarna i fråga om bostäder­

nas utrymmesstandard inte sämre lottade än befolkningen i övrigt. Av

särskilt stor positiv betydelse i fråga om standardutvecklingen i övrigt har

varit de särskilda åtgärder, som vidtagits på bostadsområdet för åldring­

arna — jag tänker på produktionen av pensionärsbostäder i pensionärs­

hem och flerfamiljshus samt på låne- och bidragsverksamheten till för­

bättring av äldre bostäder. En viktig positiv faktor har även varit utform­

ningen av bostadstilläggen inom folkpensioneringen. Bostadstilläggen har

på många håll — och inte minst i större städer — utformats så, att de

gjort det möjligt även för de pensionärer, som inte har andra inkomster

än folkpension, att framgångsrikt konkurrera med andra hushåll på den

öppna bostadsmarknaden.

Denna utveckling mot en ökad konkurrensförmåga för pensionärerna

på bostadsmarknaden tar sig bl. a. det uttrycket, att åldringar, sedan deras

barn lämnat hemmet och även sedan de blivit ensamstående, i större ut­

sträckning än tidigare bor kvar i sina familjebostäder. Även då det gäller

ledigblivna eller nybyggda mindre lägenheter torde åldringar i viss ut­

sträckning framgångsrikt konkurrera med andra bostadssökande.

Frågan om utformningen för framtiden av samhällets

åtgärder för åldringarna bör enligt min mening ses mot den

nu tecknade bakgrunden av de allra senaste decenniernas snabba välstånds­

utveckling för folket i dess helhet och för åldringarna. Det är inte längre

på grund av massfattigdom, som åldringarna ställer anspråk på särskilda

samhällsåtgärder. Oberoende av de ekonomiska behoven måste samhället

emellertid vidta särskilda åtgärder för de gamla. Samhällets åldringsvård

synes böra avse den efterfrågan, som grundas på åldersbetingade behov i

fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna efterfrågan bör tillgodo­

ses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. I detta sam­

manhang vill jag anknyta till åldringsvårdsutredningens uttalande, att sam­

hällets åldringsvårdande åtgärder inte får bindas till vissa bestämda och

en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Åldringarnas möjligheter till ett fritt konsumtionsval kommer att öka

i takt med de pensioner, arbetsinkomster och sparmedel som står till deras

förfogande.

Vad folkpensionerna beträffar har åldringsvårdsutredningen

framhållit, att bostadstilläggen i många kommuner inte utformats så, att

åldringarna kan konkurrera om de moderna lägenheterna. Utredningen un­

derstryker betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknytes

till de faktiska bostadskostnaderna. I remissyttrandena har denna mening

vunnit stor anslutning. Svårigheten att individuellt fastställa bostadskost­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

55

naden har framhållits av pensionsstyrelsen med hänvisning bl. a. till det

stora antalet egnahemsägare.

Sedan åldringsvårdsutredningen framlade sitt betänkande har höjningar

av de kommunala bostadstilläggen ägt rum på åtskilliga håll. Under 1956

genomförde mer än 100 kommuner höjningar, som i en del större och me­

delstora städer var ganska betydande.

Inom kort torde allmänna pensionsberedningen komma att framlägga

förslag om en avsevärd utbyggnad av folkpensioneringen. Om beredningens

förslag förverkligas, kommer måhända frågan om bostadstilläggens utform­

ning i ny dager. Ehuru jag i princip instämmer i åldringsvårdsutredningens

mening om önskvärdheten av vidgade konkurrensmöjligheter för åldring­

arna på bostadsmarknaden och med tillfredsställelse hälsar de höjningar

av bostadstilläggen som ägt rum, anser jag därför, att någon preciserad

ställning till denna fråga inte bör tas just nu.

Av liknande skäl är jag inte beredd att uttala mig om utformningen av

de särskilda åtgärder för tillgodoseende av åldringarnas bostadsför­

sörjning, som beröres av åldringsvårdsutredningen. Jag inskränker mig

till att konstatera, hurusom åldringsvårdsutredningens undersökningar vi­

sar, att alltjämt ett stort antal åldringsbostäder — uppskattat till 40 000

lägenheter — är undermåliga, och att sålunda intensiva förbättrings- och

upprustningsåtgärder är i hög grad befogade. Under sitt fortsatta arbete

kommer bostadspolitiska utredningen att pröva de olika stödåtgärder, som

hittills har vidtagits i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning, varvid

åldringsvårdsutredningens förslag på detta område skall beaktas. Bostads­

politiska utredningens förslag i ämnet torde komma att läggas fram under

detta år.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar visar, att en avsevärd del av

åldringarna över 67 år vid intervjutillfället hade förvärvsarbete.

Särskilt hög var frekvensen av förvärvsarbetande naturligt nog i åldersåren

närmast efter 67-årsdagen. Av männen i åldern 67—69 år hade sålunda

nära hälften förvärvsarbete på heltid eller deltid. Utredningen förordar

åtgärder i syfte att bereda åldringarna ökade möjligheter att stanna kvar

i yrkesarbete. I remissyttrandena har utredningens önskemål i allmänhet

understrukits.

Åldringsvårdsutredningens överväganden har i första hand gällt åldringar

över 67 år, d. v. s. folkpensionärer. Jag vill påpeka, alt problemet om den

äldre arbetskraften berör även personer i något lägre ålder. Då det gäller

dessa sistnämnda råder särskilda problem för de helt eller delvis arbets­

föra personer, som inte har sin pensionsfråga ordnad på annat sätt än ge­

nom folkpensioneringen och som tvingas lämna sitt arbete före 67-års-

åldern. För dessa uppstår ett omedelbart försörjningsproblem, som arbets­

förmedlingen måste försöka lösa genom återinpassning i arbetslivet. För

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1951

de stats- och kommunalanställda samt vissa grupper privatanställda, som

har en hygglig pension redan före 67-årsåldern, är det inte försörjnings-

frågan som blir avgörande då frågan om deltagande i arbetslivet uppkom­

mer, och detsamma gäller i stort sett om ålderspensionärerna. Det är up­

penbart, att arbetsmarknadsmyndigheternas ansträngningar i första hand

måste gälla den äldre arbetskraft, som skall försörja sig genom eget ar­

bete.

När det gäller pensionärerna — vare sig de är under eller över 67 år —

diskuteras åtgärder i syfte att bereda dem tillfälle att kvarstå i arbete efter

den tid då de får pension i form av tjänstepension. Jag är angelägen påpeka,

att frågan om pensionsåldern och däri inbegripen fråga om en glidande

pensionsålder, som möjliggör för åldringar att kvarstå längre i sina arbe­

ten, i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter. För civila statstjänstemän har sistnämnda frågor varit föremål för

överläggningar med personalorganisationerna, som resulterat i uppgörelse

om införande av pensioneringsperioder i stället för fixa avgångsåldrar. Även

efter pensioneringsperiodens slut kan en statstjänsteman tagas i anspråk

för arbete för statens räkning, vilket kan ske antingen genom beviljande

under vissa förutsättningar av anstånd med avsked eller genom återanställ-

ning. Motsvarande bestämmelser har meddelats i fråga om icke-statliga be­

fattningshavare tillhörande statens pensionsanstalts verksamhetsområde.

Emellertid är det inte bara ur de enskilda människornas utan även ur

folkhushållets synpunkt viktigt, att åldringarnas arbetskraft tillvaratages

så långt detta kan ske utan att andra intressen åsidosättes. Full sysselsätt­

ning är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra, utan även be­

träffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill ställa

sig till arbetsmarknadens förfogande. På senare år har efterfrågan på ar­

betskraft i förening med särskilda åtgärder från arbetsförmedlingens och

arbetsvärdens sida med all säkerhet medfört, att helt eller delvis arbets­

föra åldringar kunnat kvarstå i eller få arbete i öppna marknaden i större

utsträckning än tidigare. Om andelen åldringar i aktivt förvärvsarbete där­

med ökat är emellertid osäkert. Man skall nämligen ha klart för sig, att

många människor efter ett strävsamt arbetsliv med tillfredsställelse läm­

nar arbetet i den mån deras ålderdomsförsörjning är tryggad.

Den förbättrade folkpensioneringen och utbyggnaden av andra pensions-

anordningar har troligen bidragit till den minskning av antalet förvärvsar­

betande i hög ålder, som har ansetts kunna konstateras mellan 1945 och

1950 års folkräkningar. Ehuru någon full jämförbarhet inte föreligger mel­

lan å ena sidan folkräkningarnas uppgifter och å andra sidan åldrings-

vårdsutredningens nyssnämnda undersökning, kvarstår intrycket, att de

förvärvsarbetande åldringarnas antal ytterligare minskat efter 1950. Detta

intryck förstärkes av föreliggande statistiska uppgifter om antalet förvärvs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

57

arbetande personer över 67 år med obligatorisk grundsjukpenningförsäk-

ring. Antalet förvärvsarbetande åldringar 1954 uppskattades av åldrings-

vårdsutredningen till ca 125 000. Enligt sjukförsäkringsstatistiken är det

f. n. endast 83 000, d. v. s. 12 % av alla åldringar, som har ett förvärvs­

arbete med minst 1 200 kronor i årsinkomst.

Den ytterligare effektivisering av folkpensioneringen, som förestår, kom­

mer måhända att innebära ännu ett steg i samma riktning. Vad som här

sker är sålunda en ökning av möjligheterna till fritt val även mellan ar­

bete och fritid på ålderdomen. Jag håller det ingalunda för otroligt att

detta val, allteftersom levnadsnivån bland de gamla stiger, kommer att i

än högre grad falla på fritiden. Någon arbetskraftsreserv av väsentlig be­

tydelse bland de gamla tror jag inte att man bör räkna med.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande över åldringsvårds-

utredningens uttalanden i denna fråga strävar styrelsen att i samarbete

med olika arbetsgivare öka arbetsmöjligheterna för äldre arbetskraft.

Arbetsanskaffning åt sådan arbetskraft ingår i arbetsförmedlingens nor­

mala verksamhet. Arbetsförmedlingstjänstemännen har instruerats att i

det dagliga förmedlingsarbetet särskilt ge akt på den äldre arbetskraftens

placeringsmöjligheter.

Vid 1956 års riksdag beslöts att förstärka arbetsförmedlingsorganisatio-

nen med 15 nya tjänster. Av dessa tjänster har ungefär två tredjedelar till­

fallit de avdelningar inom arbetsförmedlingen, som bl. a. tar hand om den

äldre arbetskraften. I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag

(V ht punkt 65) har ytterligare förstärkningar av arbetsförmedlingsorga-

nisationen föreslagits.

Det är givet, att det är betydligt svårare för arbetsförmedlingen att om­

placera en äldre än en yngre person. Trots detta är den registrerade arbets­

lösheten inom de högre åldersgrupperna låg. Av de ca 17 000 personer,

som registrerades som arbetslösa i oktober 1956, var ca 3 000 eller knappt

18 % över 60 år. Ca 1 200 personer eller inte fullt 7 % hade fyllt 67 år.

Det sagda illustrerar ytterligare, att antalet åldringar, som söker arbete

och har svårigheter att få något, är litet. Därmed är dock inte sagt, att

antalet åldringar som skulle vilja ha förvärvsarbete är lika litet. Olika un­

dersökningar, vilkas kvalitet jag inte kan bedöma, har gett intryck av att

önskemålen bland åldringarna om arbetstillfällen är utbredda. Som jag

nyss framhållit tror jag inte, att den potentiella arbetskraftsreserven bland

åldringarna är verkligt betydande; hur stor den är torde av naturliga skäl

inte kunna närmare anges.

I syfte bl. a. alt uppmuntra pensionärer att kvarstå i förvärvsarbete även ef­

ter folkpensionsåldern har man undan för undan mildrat avdragsreglerna be­

träffande folkpensioneringens inkomstprövade delar. De avdragsfria belop­

pen, vilka ännu för tio år sedan för en ensamstående pensionär uppgick

58

till endast 200 kronor per år, höjdes från och med 1948 till 400 kronor och

från och med 1954 med ytterligare 150 % till 1 000 kronor. Åldringsvårds-

utredningen understryker liksom flera remissorgan betydelsen av att av-

dragsreglerna inte är för stränga. Utan att ta ställning till denna fråga,

som torde få prövas i samband med pensionsberedningens kommande för­

slag, vill jag påpeka, att en mildring av avdragsreglerna kan få betydande

finansiella konsekvenser för staten och kommunerna. De som gynnas av

åtgärder i denna riktning är inte endast förvärvsarbetande pensionärer utan

även personer med andra inkomster, t. ex. tjänstepension, vid sidan om

folkpensionen.

Jag är helt överens med aldringsvårdsutredningen och remissorganen

om angelägenheten av att minska svårigheterna vid övergång från arbets­

livet till pensionärstillvaron. Det är emellertid uppenbart, att de praktiska

åtgärderna i en successiv anpassningsprocess — t. ex. i fråga om arbetets

ansträngningsgrad, arbetstidens längd etc. — i de individuella fallen måste

vidtas av arbetsgivarna, eventuellt efter överenskommelse mellan arbets­

marknadens parter. Därvid har staten i sin egenskap av arbetsgivare helt

naturligt anledning att uppställa goda exempel. Jag vill här erinra om de

åtgärder för att ta tillvara de partiellt arbetsföras och däribland de äldres

arbetsförmåga inom statsförvaltningen, som beslutades av 1956 års riksdag;

däri ingick inrättandet av statens nämnd för partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang vill jag också peka på den förestående arbetstids-

reformen. Det har inte ansetts uteslutet, att en allmänt förkortad arbets­

tid skulle kunna möjliggöra för äldre arbetskraft att kvarstå i arbetet längre

än nu. Reformen kunde också tänkas medföra en ökning av tillfällena till

deltidsarbete lämpat för åldringar.

Till frågan om arbetsfysiologisk forskning o. d. återkommer jag i det

följande.

Det alldeles övervägande flertalet åldringar har alltid levat i sina hem,

d. v. s. utanför anstalterna. Det råder ingen oenighet om att allt bör göras

för att även i framtiden så många gamla som möjligt skall kunna få leva

kvar i sina invanda miljöer. I strävan att hålla tillbaka behovet av an-

staltsvård måste man emellertid i vår tid med dess utpräglade hushålls-

splittring vidta särskilda hjälpåtgärder för de gamla i deras hem, s. k. öp­

pen åldringsvård. Även med avsevärda finansiella insatser är en

sådan verksamhet dessutom direkt ekonomiskt gynnsam för samhället med

hänsyn till de höga anläggnings- och driftkostnaderna för vårdanstalter.

Aldringsvårdsutredningen har med gillande återgivit uppgifter om den

sociala hemhjälpen, den snabbt växande verksamheten med särskild hem­

hjälp eller s. k. hemtjänst för gamla — vanligen bedriven med deltidsan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

59

ställd personal — samt andra serviceåtgärder i syfte att underlätta de gam­

las liv i sina hem. Utredningen förutsätter att dessa verksamheter bygges

ut i sina hittillsvarande former. I remissyttrandena har i stort sett inga

andra meningar framkommit, ehuru svårigheterna att organisera hemtjänst

i glesbebyggda kommuner betonas. I några yttranden uttalas önskemål om

statsbidrag även till hemtjänstverksamheten.

För egen del vill jag med hänvisning till socialstyrelsens yttrande konsta­

tera, att den sociala hemhjälpen kan utnyttjas även för omvårdnad av

gamla i deras hem och att tydligen så sker i betydande utsträckning. Även

om den s. k. hemtjänsten för gamla vuxit ut förhållandevis snabbt under

de senaste åren, spelar hemvårdarinnornas verksamhet inom den sociala

hemhjälpen alltjämt den avgjort större rollen som åldringsvårdande insti­

tution. Såsom framgår av årets statsverksproposition (V ht punkt 16) har

föredragande statsrådet föreslagit en avsevärd ökning av statens finansiella

insatser för den sociala hemhjälpen. Denna åtgärd torde komma också

åldringsvården tillgodo genom att medverka till en utbyggnad av hem­

hjälpen. Den synes även kunna frigöra ekonomiska resurser för en ut­

byggnad av den helt kommunala hemtjänsten för gamla.

Det är enligt min mening en väsentlig uppgift för kommunerna att be­

fordra hemtjänstens utveckling i de former den hittills fått. Frivilliga or­

ganisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och

stöd. Även om inga särskilda kompetensvillkor uppställes är det av vikt,

att den anlitade arbetskraften uppfyller vissa krav i fråga om kunnighet

och smidighet. Detta förutsätter att ersättningen för arbetet — oberoende

av vilka avgifter som tas ut av de gamla — inte sättes för lågt. Ur folkhus­

hållets synpunkt är det av värde, att man tar till vara arbetsförmågan och

yrkeskunnigheten hos de kvinnor — husmödrar eller andra utanför den

vanliga arbetsmarknaden — som det här oftast gäller. Några statsbidrag

till hemtjänstverksamheten är jag inte beredd att förorda.

Jag vill också understryka värdet av den verksamhet för att bereda de

gamla förströelse, som växer fram på många håll.

Jag övergår så till frågan om vården av sjuka åldringar samt

vården p å ålderdomshem.

Åldringsvårdsutredningen har utförligt diskuterat hur vården av olika

grupper av mera kvalificerat vårdbehövande åldringar enligt dess mening

bör ordnas. I remissyttrandena har denna fråga visats särskilt stort in­

tresse. Av den förda diskussionen framgår, att stora svårigheter råder då

det gäller att definiera olika vårdbehov och alt skilja olika grupper av

vårdbehövande från varandra. Våra bristfälliga kunskaper om åldrandets

natur och om möjligheterna alt komma till rätta med olika krämpor hos

åldringar bidrar till den osäkerhet som råder, då del gäller utformningen

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1957

av vården av sjuka och skröpliga åldringar. Åldringsvårdsutredningen har

i betydelsefulla avseenden funnit sig böra avstå från mera bestämda ställ­

ningstaganden också av det skälet, att en allmän översyn av hälso- och sjuk­

vården i riket för närvarande pågår genom en särskild kommitté.

Det torde emellertid inte råda några delade meningar om önskvärdheten

av en sådan utbyggnad av vår sjukvård, att det blir möjligt att ge alla sjuka

åldringar en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker åter­

föra dem till hälsa eller relativ hälsa. Allmänt understrykes den numera

vunna erfarenheten, att även gamla människor i stor utsträckning kan

behandlas med framgång för olika slag av krämpor, som tidigare ansetts

obotliga. Då det föreslås, att beteckningen kroniskt sjuk utmönstras och

ersättes med långvarigt sjuk, är detta ett uttryck bland många för den

optimistiska syn på den medicinska vetenskapens möjligheter, som utmär­

ker vår tid.

Det tillkommer inte mig att ta ställning till den mångfald av organisa­

toriska frågor i samband med utbyggnaden av vår sjukvård, som väckts i

detta sammanhang. De i det föregående från olika håll framförda synpunk­

terna och förslagen torde få tas i beaktande vid pågående utredningar rö­

rande olika problemkomplex inom vår hälso- och sjukvård samt upptas

till prövning av vederbörande statliga och kommunala myndigheter. Det

förtjänar emellertid erinras därom, att våra resurser i fråga om läkarvård

och sjukhusvård befinner sig i en relativt kraftig utveckling, som dock

hämmas av knappheten på utbildad personal och av det otillräckliga ut­

rymmet för investeringar. Samtidigt bör det konstateras, att vår sjukvård,

som naturligt är, i avsevärd mån utnyttjas av våra gamla. Den allmänna

sjukförsäkringen har ökat de gamlas möjligheter att söka vård för sina

krämpor. Att åldringarnas antal befinner sig i stark ökning ställer stän­

digt större krav på sjukvårdens resurser.

Även på sjukvårdens område gäller, att olika former av öppen vård bör

uppmuntras i syfte att minska behovet av anstaltsvård. Man måste dock

samtidigt vara på det klara med att en kvalificerad öppen vård kräver väl

utbildad personal och att en svår avvägning här måste ske då det gäller ut­

nyttjandet i olika vårdformer av tillgängliga personella resurser.

Jag övergår så till frågan om ålderdomshemmen och vill först framhålla,

att dessa i princip inte tillhör sjukvårdsorganisationen. Ålderdomshemmen

är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka personer.

Då statsmakterna 1947 tog ställning till ålderdomshemmens uppgifter och

utformning var det främst två för den dåvarande ålderdomshemsvården

utmärkande olägenheter, som man ville komma till rätta med. Man ville

i ljuset av den beslutade folkpensionsreformen avskaffa ålderdomshemmens

karaktär av fattigvårdsanstalter, där omhändertagandet helt eller delvis

motiverades av försörjningssvårigheter. Man ville vidare avskaffa den s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

61

klientelblandningen. På många av dessa hem hystes sinnessjuka, efterblivna,

kroppssjuka och fysiskt invalidiserade människor i olika åldrar tillsam­

mans med friska s. k. försörjningsfall. Möjligheter till aktiv vård fanns ofta

inte för någon grupp; ålderdomshemmen var i betydande utsträckning för-

varingsanstalter. Det var dessa förhållanden jämte ålderdomshemmens i

allmänhet låga standard, som skapat en utbredd skräck bland de gamla in­

för denna vårdform. Genom en allmän standardhöjning — bl. a. innebä­

rande att det gamla samboendesystemet skulle ersättas med enskilda rum

för dem som så önskade — ville man skapa en vårdform, som de gamla

kunde godta utan fruktan och motvilja när krafterna tröt,

I det av riksdagen godtagna departementschefsanförandet i 1947 års

proposition uttalades, att förutsättningar förelåg för ett fullföljande av en

utveckling, som innebar att de på ålderdomshem intagna betraktades inte

som understödstagare utan närmast som inackorderingsgäster. I princip

borde ålderdomshemmen reserveras för åldringar och invalider, som vore

i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men för vilka dock inte er­

fordrades vård på sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt.

Den förordade avgränsningen av ålderdomshemmens klientel förutsatte

dock, uttalades det, att vårdmöjligheterna för sinnessjuka, sinnesslöa och

kroniskt sjuka byggdes ut.

I reaktion mot de rådande förhållandena gjordes i detta sammanhang ut­

talanden, som senare på sina håll uttolkats därhän, att -— såsom åldrings-

vårdsutredningen uttrycker det — ålderdomshemsvården skulle vara avsedd

för och till och med förbehållen åtminstone relativt friska, vad man kallat

normalt åldrande människor, och att annan än rent tillfällig sjukvård inte

borde få förekomma på hemmen.

Sedan 1947 har viktiga förändringar skett inom ålderdomshemsvården

främst i form av en upprustning och modernisering av hemmen. En del

gamla hem med otillfredsställande utrustning har nedlagts, andra har

byggts om, och en avsevärd nybyggnad har skett. Det totala antalet platser

har emellertid ökat endast obetydligt och utgör nu ca 34 000 på de egentliga

ålderdomshemmen, vartill kommer ca 5 000 platser på godkända sjukavdel­

ningar. Av stor betydelse för denna utveckling har varit dels de genom

kommunreformen och det ökade skatteunderlaget ökade kommunala re­

surserna, dels de statsbidrag som införts för ny- och ombyggnad av ålder­

domshem. Enligt senast framkomna uppgifter har 230 ålderdomshem med

ca 9 500 platser färdigställts efter 1947, och ytterligare 70 hem med 2 800

platser är under uppförande. Färdiga planer för hem med över 4 000 platser

föreligger.

Det torde inte råda något tvivel om att betydande framsteg gjorts sedan

1947 i fråga om vården på ålderdomshem. Fattigvårdskaraktären, som i prak­

tiken efter hand försvunnit, har även formellt undanröjts genom att den gam­

62

Kungl. Maj.is proposition nr 38 år 1957

la fattigvårdslagen nu avskaffats och med den de regler om ålderdomshem —

jag avser i första hand disciplinföreskrifterna — som gjorde hemmen till i

viss mån slutna anstalter; en faktor av stor betydelse är också att åldring­

arna på hemmen inte behöver betraktas som försörjningsfall utan kan

betala för sig med folkpensionen. Vid framläggandet av förslaget till lag

om socialhjälp, där de nya bestämmelserna om ålderdomshemmen av prak­

tiska skäl infördes, uttalade departementschefen, att de kommunala social-

vårdsanstalterna borde vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande toges emot

då de av fri vilja -— om också ofta under de yttre omständigheternas tryck

— sökte sig dit. Vårdkostnaderna borde betraktas som en sak och tillgodo­

seendet av vårdbehovet som en annan.

Vad angår klientelblandningen är utvecklingen inte i lika hög grad posi­

tiv. Olika undersökningar som återgivits av åldringsvårdsutredningen ger

närmast intrycket, att totalt sett andelen sjuka på ålderdomshemmen se­

dan 1950 varit ungefär konstant. Möjligen kan det antas, att andelen sinnes-

abnorma minskat -— klassificeringen är emellertid osäker — medan andelen

kroppssjuka ökat. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att den för ålder­

domshemmens gäster ofta plågsamma blandningen av olika kategorier är

oförändrad. Utbyggnaden av öppen och sluten vård av kropps- och sinnes­

sjuka, psykiskt efterblivna och alkoholister samt av kroniskt sjuka har med­

fört en bättre differentiering av de specialvårdsbehövande. Genom de ny-

eller ombyggda ålderdomshemmens utformning och ökningen av de nya

storkommunernas resurser har -— ehuru inga tillförlitliga statistiska upp­

gifter kan lämnas härom — en successivt bättre differentiering av vård-

tagarna otvivelaktigt skett; sålunda har omdispositioner av anstaltsbestån-

det på många håll kunnat ske och olika byggnader tagits i anspråk för olika

grupper av vårdbehövande.

I allmänhet är det nu så, att den gamla skräcken för ålderdomshem­

met försvunnit. De som anordnar nya ålderdomshem erfar nu inte sällan,

att åldringar självmant söker sig till hemmen i en utsträckning som över­

träffar platstillgången. Som redan sagts vårdas emellertid alltjämt ett stort

antal sjuka åldringar på ålderdomshem. Även om man i många fall har

skäl att bedöma den vid ålderdomshemmen bedrivna sjukvården positivt är

det säkerligen så, att många av dessa vårdtagare skulle få en bättre vård

och kanske återföras till hälsa, om de kunde beredas plats vid sjukvårdsan-

stalter.

Då det nu gäller att fatta ståndpunkt till ålderdomshemmens ställ­

ning och uppgifter i dag och framdeles är det — utöver den nyss be­

skrivna utvecklingen och det faktiska läget — viktigt att inledningsvis göra

vissa påpekanden.

Liksom tidigare enligt fattigvårdslagen föreligger det nu enligt social-

63

hjalpslagen en skyldighet för kommunerna att i vissa fall ombesörja att

den som är i behov av vård erhåller sådan. Vidare åligger det enligt social­

hjälpslagen kommun att anordna och driva ålderdomshem, d. v. s. hem för

åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som icke

eljest tillgodoses. Visserligen stadgas i den nu gällande sjukhuslagen —

och i det nyligen framlagda förslaget till ny sjukhuslag (SOU 1956: 27) har

upptagits en bestämmelse av i stort sett samma innehåll — att det åligger

landsting samt stad som ej deltar i landsting att för dem som har sin vis­

telse eller hemort inom landstingsområdet eller staden ombesörja anstalts-

vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, i den mån inte annan drar försorg

om sådan vård. På grund av platsbrist på de egentliga sjukvårdsanstalterna

har emellertid kommunernas skyldighet att bereda vård åt personer som

är i behov härav lett till att de fått ta hand om sjuka personer på ålder­

domshemmen. Om man vill slå vakt om den enskildes rätt att vid behov

få vård måste man, så länge platsbristen på de egentliga sjukvårdsanstal­

terna består, acceptera att ålderdomshemmen förblir upptagningshem för

åtskilliga sjuka och i viss utsträckning också under längre tid hyser sjuka

personer.

Äldringsvårdsutredningen och remissorganen synes vara i stort sett eniga

om att godta den nuvarande regleringen av kommunernas skyldighet att

bereda vård åt dem som är i behov därav. Lika eniga är de å andra sidan

om att inte vilja acceptera att ålderdomshemmen blir sjukvårdsinrättningar.

I stort sett råder således enighet om att ansvaret för sjukvården inte är en

primärkommunal angelägenhet men att kommunerna alltjämt bör ha an­

svaret för den typ av socialvård, som ålderdomshemmen är avsedda att be­

reda. Med denna åsikt om kommunernas ansvar förenas i allmänhet också

den principiella uppfattningen, att kommunerna måste ges stor frihet att

ordna denna gren av sin socialvård.

Enligt min mening behöver ålderdomshemmens ställning i princip för

närvarande inte regleras på annat sätt än som skedde genom 1955 års riks­

dags beslut om socialhjälpslagen. Äldringsvårdsutredningen har i stort sett

inte heller föreslagit något annat. Utredningen har visserligen ansett, att

man av psykologiska skäl borde bryta ut lagreglerna om ålderdomshemmen

ur socialhjälpslagen och utfärda en särskild lag om ålderdomshemmen, men

utredningen anser inte att frågan om sättet för den legala regleringen längre

har nämnvärd betydelse. I likhet med åtskilliga kommuner anser jag, att be­

stämmelserna utan olägenhet kan kvarstå i socialhjälpslagen och föreslår

därför ingen ändring härvidlag.

Ålderdomshemmens uppgifter regleras enligt min mening för närvarande

i första hand av en hård verklighet. Ehuru jag, såsom framgått av det före­

gående, inte anser att ålderdomshemmen bör bli sjukvårdsanstalter, måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 dr 1957

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

man ha klart för sig att hemmen under avsevärd tid framöver kommer att som hittills hysa ett stort antal sjuka åldringar.

Då det gäller att uppdraga riktlinjer för ålderdomshemsvården kan man inte gärna undgå att ta hänsyn till detta faktum. Att så sker får givetvis inte tolkas som ett uttryck för åsikten att det rådande läget är tillfredsställande och ej heller åberopas som ett skäl för återhållsamhet då det gäller att ut­ bygga speciella vårdgrenar.

Med hänsyn till den situation, som faktiskt föreligger och som enligt det nyss anförda måste antagas komma att föreligga under en avsevärd tid framöver, kan man enligt min mening inte nu fastställa regler, som över lag utestänger sjuka åldringar från ålderdomshemmen. Av den i det före­ gående omnämnda meningen, uttalad vid socialhjälpslagens tillkomst, att ålderdomshemmen skall vara helt öppna anstalter, följer att hemmen inte kan utnyttjas för sinnessjuka eller andra som på grund av sitt tillstånd inte får röra sig fritt. Därefter uppkommer frågan huruvida några andra kategorier skall utestängas från hemmen genom särskilda föreskrifter. Det synes mig stå i god överensstämmelse med de meningar, som framkommit i åldringsvårdsutredningens betänkande och i remissyttrandena, om man hävdar, att inga sådana föreskrifter bör uppställas. Enligt min mening bör det lämnas åt kommunerna att avgöra, om någon skall få vistas på ål­ derdomshem även i fall då kommunen inte kan anses ha skyldighet att vårda honom där. Detta ställningstagande leder också till att jag inte an­ ser mig böra förorda åldringsvårdsutredningens förslag därom, att hörande av läkare innan någon mottages för vård på ålderdomshem skall göras obli­ gatorisk genom föreskrift i lag. Jag betraktar det som självfallet att läkare även utan sådan föreskrift höres i varje fall då tvekan om den rätta vård­ formen kan råda.

Då det gäller att positivt uttala vilka som skall tas in på ålderdomshem måste utgångspunkten vara socialhjälpslagens nyssnämnda föreskrift, en­ ligt vilken ålderdomshemmen är till för personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Åldringsvårdsutredningen instämmer i ett av socialstyrelsen till kommunerna uttalat råd, enligt vilket ålderdomshemmen är till för gamla, som kräver ständig omvårdnad och till­ syn; styrelsen uttalar också, att det särskilt i nyanordnade ålderdomshem är angeläget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehö- vande åldringar. Jag vill instämma i dessa uttalanden.

I likhet med flera remissorgan vill jag påpeka, att ett verkligt behov av vård på ålderdomshem kan uppkomma av sådana orsaker som avsides be­ lägen bostad, ensamhet och vantrivsel. I socialhjälpspropositionen uttalade departementschefen bl. a., att bostadsbristen på en del orter troligen med­ verkade till att man på ålderdomshemmen fortfarande måste ta emot per­ soner, som inte borde vistas där. Även om de nämnda problemen i första

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1957

65

hand bör lösas genom andra former av åldringsvård är det enligt min me­

ning viktigt, att man inte från ålderdomshemsvården utesluter de grupper

av vårdbehövande det här är fråga om.

Liksom åldringsvårdsutredningen tror jag, att man för framtiden måste

räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad belägges med åldringar,

som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Inte sällan blir det fråga om

vårdfall, där ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätas med

varandra att det blir svårt att skilja symtomen åt. Man måste därför kunna

bereda en viss sjukvård på hemmen. Enligt åldringsvårdsutredningens me­

ning kommer man rätt nära en praktisk definition på ålderdomshemmens

sjukvårdande uppgift om man säger, att ålderdomshemmen inte skall be­

höva lämna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone så­

dan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Även om innebör­

den av uttryck sådana som aktiv sjukvård och god hemsjukvård inte är helt

klar — och i själva verket torde de båda begreppen delvis täcka varandra —

synes mig detta åldringsvårdsutredningens uttalande lämpat för sitt syfte,

och jag anser mig kunna instämma i det.

Såsom redan skett i det föregående vill jag understryka, att detta ställ­

ningstagande inte innebär ett accepterande i princip av den roll som sjuk-

vårdsanstalter, som en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem

kommit att spela. Hur snart det kan bli möjligt att avveckla sådana avdel­

ningar vid ålderdomshemmen, som i praktiken fyller sjukvårdsanstalters

funktion, blir emellertid beroende av den egentliga sjukvårdsorganisatio­

nens utbyggnad. Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig för vården

av alla de åldringar, som med socialhjälpslagens stöd kan kräva att kom­

munen bereder dem vård, är det enligt min mening inte möjligt att förorda

en avveckling av kommunala socialvårdsanstalter, som i viss utsträckning

kommit att fylla sjukvårdens uppgifter. Så mycket angelägnare finner jag

det vara, att vården av sjuka åldringar vid ålderdomshem bedrives i in­

timt samarbete mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens

sjukvårdsstyrelser och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning och

standard anser jag i likhet med åldringsvårdsutredningen, att kommu­

nerna måste lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de

lokala vårdbehoven. Det synes självklart att kommunerna vid utbyggnaden

tar hänsyn till det beräknade antalet vårdbehövande och utformar hemmen

på det sätt som befinnes mest ändamålsenligt. Härvid står socialstyrelsen och

i viss utsträckning socialvårdsförbundet och kommunförbunden till förfogan­

de som rådgivare. Då del gäller anordningar avsedda att underlätta och för­

bättra skötseln av sjuka åldringar, som vistas på ålderdomshemmen, bär

helt naturligt landstingens och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap ut­

nyttjas. Jag anser det inte lämpligt, att statsmakterna utformar rekom-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. i samt. Nr 38.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1957

mendationer eller utfärdar anvisningar, som efter kort tid kan befinnas

otidsenliga. 1947 uttalades, att en pensionär som så önskade i regel skulle

kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsantalet borde vara

förlagt till enkelrum. Det torde numera utan särskilda anvisningar betrak­

tas som självklart, att en sådan standard skall upprätthållas i den mån inte

vårdtagarnas särskilda behov och hänsynen till rimliga anspråk jaå perso­

nal föranleder till annat.

Någon överdimensionering av ålderdomshemsvården tror jag hittills inte

har skett, och med hänsyn bl. a. till rådande begränsningar av de kommu­

nala investeringarna torde ingen risk föreligga att så blir fallet inom över­

skådlig tid. I detta sammanhang vill jag erinra om att byggandet av ålder­

domshem under år 1956 och 1957 begränsats i förhållande till närmast före­

gående år. Enligt föreskrift av Kungl. Maj :t har nämligen den sammanlagda

byggnadskostnad, för vilken igångsättningstillstånd får meddelas, maxi­

merats till 25 miljoner kronor för vart och ett av nämnda båda år. Avsikten

härmed har varit att öka utrymmet främst för byggande av sjukvårdsan-

stalter.

Vad angår ålderdomshemmens personal är jag ense med åldrings-

vårdsutredningen om behovet av en större och väl kvalificerad kår av befatt­

ningshavare. I årets statsverksproposition (V ht punkt 21) har jag tagit

ståndpunkt till utredningens förslag härvidlag och bl. a. förordat ett ökat

finansiellt stöd från statens sida till personalutbildningen. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att en allmän arbetstidsförkortning kan få verk­

ningar som ökar personalbehovet på ålderdomshemmen.

I socialhjälpslagen sägs, att tillfälle till sysselsättning på ålder­

domshemmen bör finnas för dem som så önskar. Socialstyrelsen verkar

för att lokaler för sysselsättning reserveras i ny- och ombyggda ålderdoms­

hem. Även kommuner och organisationer är engagerade i arbetet på detta

område. Liksom åldringsvårdsutredningen hyser jag förhoppningen, att

sysselsättningsverksamheten skall utvecklas vidare utan nya åtgärder från

statens sida.

I fråga om tillsynen över ålderdomshemmen anser jag i likhet med ut­

redningen ingen ändring av gällande regler befogad.

Vad angår statsbidragen har allmänna statsbidragsutredningen i

december 1956 framlagt ett förslag, som f. n. remissbehandlas.

Åldringsvårdsutredningen har föreslagit en lagfäst skyldighet för ålder-

domshemsstyrelserna att överenskomma med läkare om regelbundna 1 ä-

karbesök på hemmet. Några delade meningar om angelägenheten av

sådan läkartillsyn råder inte. Enligt åldringsvårdsutredningens redogörelse

har frekvensen av avtal om läkarbesök kraftigt ökat under de senaste åren

och omfattar nu majoriteten av hemmen. Med hänsyn till denna gynnsamma

utveckling anser jag det inte påkallat att nu lagfästa denna princip.

Kunyl. Maj:Is proposition nr 38 ur

7

,

9,07

Socialstyrelsen har ansett ett lagfästande önskvärt av principen, att a v-

giften på ålderdomshemmen inte i något fall bör tas ut med

större belopp än folkpensionen minskad med utgående fickpengar. Enligt

min mening bör ingen ålderspensionär nu anses som ett s. k. försörjnings-

fall vid intagning på ålderdomshem. Därav anser jag det följa — och i sam­

ma riktning pekar önskemålet om en enhetlig avgift — att avgiften på ett

ålderdomshem inte skall vara högre än att en pensionär med full folkpen­

sion alltid kan betala den med sin pension. Jag delar således tillfullo social­

styrelsens mening i sak men anser inte heller denna princip böra lagfästas.

Jag har sålunda inte ansett mig böra föreslå 1 a g s t i f t n i n g på de punk­

ter, där åldringsvårdsutredningens förslag till lag om ålderdomshem i sak

skiljer sig från nu gällande bestämmelser i socialhjälpslagen om ålderdoms­

hem. I det föregående har jag uttalat mig emot en särskild lag om ålderdoms­

hem. Jag finner sålunda, att socialhjälpslagens bestämmelser om ålder­

domshem tills vidare bör lämnas oförändrade.

I olika sammanhang har åldringsvårdsutredningen berört den ko m-

munala organisationen av åldringsvården och bl. a. utta­

lat sig för att socialnämnderna skall tilldelas vissa ledande funktioner på

detta område. Jag är i princip ense med utredningen om behovet av sam­

ordning inom den kommunala — likaväl som den statliga — förvaltningen

då det gäller behandlingen av frågor som har att göra med åldringarnas be­

hov av samhällets bistånd. Emellertid vill jag erinra om att statsmakterna

senast tagit ställning till dessa frågor då förslaget till socialhjälpslag be­

handlades 1955. Därvid anknöts till den 1953 genomförda revisionen av

kommunallagstiftningen, och det framhölls som en utgångspunkt för över­

synen av bestämmelserna rörande kommunernas socialvårdsorganisation,

att kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skulle ges så vida

gränser som möjligt. I enlighet med detta ståndpunktstagande är jag inte

beredd att föreslå några nya regler för kommunernas organisatoriska åt­

gärder i syfte att ordna åldringsvården.

Det är en allmänt omfattad mening, att åldersforskningen bör

främjas. Till åldringsvårdsutredningens förslag om anslag till forsknings-

läkartjänster har positiv ställning tagits i årets statsverksproposition under

åttonde huvudtiteln (punkt 127). I fråga om specialkliniker vid vissa sjuk­

hus måste, såsom åldringsvårdsutredningen uttalat, ytterligare undersök­

ningar göras innan ett konkret förslag kan framläggas. Under hänvisning

hl. a. till åldringsvårdsutredningens förslag om anslag till främjande av

medicinsk forskning har en uppräkning av ifrågavarande anslag under

åttonde huvudtiteln (punkt 344) föreslagits i årets statsverksproposition.

Åldringsvårdsutredningens förslag rörande samma huvudtitels anslag till

samhällsvetenskaplig forskning torde få tagas i beaktande av vederbörande

organ.

67

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 ur 1957

I detta sammanhang vill jag något beröra forskningen rörande de frågor,

som har med åldringarnas arbetsförmåga att göra.

Det av Svenska arbetsgivareföreningen bildade s. k. personaladministra­

tiva rådet, vari förutom arbetsgivarna även arbetsmarknadsstyrelsen,

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation är represen­

terade, har bland annat medverkat till att bilda en avdelning för industriell

arbetsfysiologi vid Gymnastiska centralinstitutet. I avdelningens verksam­

het medverkar arbetsmarknadsstyrelsen genom att temporärt ställa en med

arbetsanalytiska metoder förtrogen tjänsteman till förfogande. Undersök­

ningsmetoderna har nu utvecklats så, att resultaten av undersökningarna

kan underlätta såväl inplacering i arbetslivet som omplacering inom före­

tagen av personer, som på grund av sjukdom eller ålder eller av andra

skäl måste erhålla nytt arbete.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka, att åldringsvårdsutredningens över­

väganden och förslag föranlett förslag till årets riksdag rörande utbild­

ningen av ålderdomshemsföreståndarinnor (V ht punkt 21) samt forsknings-

läkartjänster (VIII ht punkt 127). En uppräkning av anslaget till medicinsk

forskning har föreslagits (VIII ht punkt 344).

I årets statsverksproposition (V ht punkt 16) har föreslagits en ökning av

statens insatser för den sociala hemhjälpen, vilken ökning torde komma

även åldringsvården tillgodo.

Tidigare har statsbidragen till anordnande av ålderdomshem utformats

på grundval av förslag från åldringsvårdsutredningen och denna fråga har

nu på nytt behandlats av allmänna statsbidragsutredningen. Vissa av åld­

ringsvårdsutredningens förslag angående ålderdomshemmen torde kunna

anses tillgodosedda genom 1955 års lagstiftning om socialhjälp.

Åldringsvårdsutredningens förslag rörande åtgärder på bostadsområdet

kommer att prövas i samband med kommande förslag från bostadspolitiska

utredningen.

I övrigt berör åldringsvårdsutredningens förslag och rekommendationer

utformningen av bl. a. folkpensioneringen, arbetsmarknadspolitiken samt

hälso- och sjukvården och torde komma alt beaktas vid den framtida ut­

formningen av samhällets åtgärder på dessa områden.

I viktiga hänseenden har åldringsvårdsutredningens överväganden ka­

raktären av rekommendationer till kommunerna rörande utformningen av

den öppna och slutna åldringsvården och till landstingen i fråga om åld-

ringssjukvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 dr l'J57

I det föregående har en allmän översikt av åldringsvården i vidaste be­

märkelse lämnats på grundval av utredningen och vissa riktlinjer har

uppdragits för samhällsinsatserna då det gäller omvårdnaden av de åld­

ringar, som är i behov av vård och tillsyn i sina hem eller på ålderdoms­

hem.

Efter att sålunda ha redovisat resultaten av den av 1952 års riksdag be­

gärda utredningen om åldringsvården hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

underställa riksdagen denna översikt samt föreslå riksdagen att yttra sig

angående de i det föregående av mig angivna riktlinjerna för åldrings­

vården.

09

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck