Prop. 1958:104

('angående vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

1

Nr 104

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder

för upprustning av universitet och högskolor; given Stockholms slott den 14 mars 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

För upprustning av universitet och högskolor framlägges i propositionen en rad förslag på grundval av 1955 års universitetsutrednings betänkande om den akademiska undervisningen och om forskarrekryteringen (SOU 1957:24).

En genomgripande reformering förordas beträffande den akademiska un­ dervisningen, främst vid de filosofiska fakulteterna. I undervisningen bör mera allmänt tillämpas en ordning med successiva kurser, och i varje fall i de större ämnena bör undervisningen läggas upp så, att studierna om möj­ ligt kan påbörjas vid början av både höst- och vårterminerna. De nuva­ rande undervisningsformerna — föreläsningar, seminarie-, laborations- och lelctionsundervisning — bör kompletteras med olika former för handledning, gruppvis och enskilt.

I syfte att ställa de filosofiska fakulteternas lärarresurser i en fast relation till det ökande studentantalet föreslås, att ett system med s. k. organisa­ tionsplaner — innefattande föreskrifter om antalet undervisningstimmar per student, undervisningsgruppernas storlek samt lärarstabens samman­ sättning och utnyttjande för olika undervisningsmoment — skall läggas till grund för undervisningsresursernas dimensionering. Normer och riktlinjer framläggs för utformningen av organisationsplaner för såväl hög- som låg­ stadiet med angivande av kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen inom ett antal ämnesgrupper. Vissa riktpunkter förordas för en fortlöpande be­ dömning av undervisningens effektivitet, sedan nya betingelser skapats genom systemet med organisationsplaner.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 101+

2

Bland annat för åstadkommande av en förbättrad kontinuitet i den aka­

demiska undervisningen föreslås den nuvarande lärarstaben vid de filoso­

fiska fakulteterna utökad med en ny typ av ordinarie befattningshavare,

benämnda universitetslektorer, med undervisning som huvudsaklig uppgift.

Beträffande lärarorganisationen förordas i övrigt bland annat, att sju be­

fattningar som laborator (motsvarande) skall omvandlas till professurer,

att befattningarna som biträdande lärare skall inrättas såsom extra ordi­

narie tjänster samt att assistenter och amanuenser skall beredas för­

bättrade anställnings- och avlönings villkor.

I propositionen föreslås vidare ett väsentligt ökat stöd åt forskarrekry­

teringen. Sålunda förordas en betydande ökning av antalet doktorand- och

licentiandstipendier, nämligen för doktorandstipendiernas del en ökning

från 218 till 385 och för licentiandstipendiernas del från 199 till 480. Av

dessa skall 46 doktorand- och 75 licentiandstipendier utgöra en rörlig reserv

att av universitetskanslern alltefter behov fördelas på fakulteter och hög­

skolor. Ökningen av antalet stipendier bör ske i två etapper med lika för­

delning på budgetåren 1958/59 och 1959/60. Beträffande stipendiebeloppen

föreslås en betydande uppräkning, nämligen för doktorandstipendium från

6 000 till 8 000 kronor och för licentiandstipendium från 3 000 till 5 500

kronor.

För att i övrigt förstärka stödet åt ograduerade forskare föreslås en del­

vis helt ny form för främjande av deras vetenskapliga verksamhet, nämli­

gen genom anvisande av särskilda forskningsanslag, som skall fördelas av

universiteten och högskolorna själva. Vidare förordas en väsentlig uppräk­

ning av universitetens, karolinska institutets och Stockholms högskolas

anslag till nyanskaffning av apparater m. m., uppdelad på två etapper med

lika fördelning på budgetåren 1958/59 och 1959/60.

I propositionen äskas för nästa budgetår anslag under åttonde huvudti­

teln med sammanlagt 12 731 000 kronor, vilket i jämförelse med motsva­

rande medelsanvisningar på innevarande budgetårs riksstat innebär en

ökning med 6 115 000 kronor. I sistnämnda belopp ingår, förutom ökad

medelsanvisning för förstärkning av undervisningsresurserna utöver vad

som föreslagits i årets statsverksproposition, bland annat ett belopp av

165 000 kronor för viss ny form av handledning, ett belopp av 155 000 kro­

nor för möjliggörande av en utökning av undervisningsnämndernas verk­

samhet, en höjning med 2 306 000 kronor av anslagen till doktorand- och

licentiandstipendier, en ökning med 1 879 000 kronor av anslagsmedlen till

ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet samt en höjning med

530 000 kronor av apparatanslagen.

I anslutning till den förordade ökningen av antalet doktorand- och licen­

tiandstipendier samt höjningen av stipendiebeloppen kommer i särskilda

propositioner att äskas härför erforderliga medel såvitt gäller vissa hög­

skolor inom jordbruks- och handelsdepartementens verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104. år 1958

Kungl. Maj:ts -proposition nr 104 År 1958

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1958.

Närvarande: Statsministern

E rlander ,

ministern för utrikes ärendena

U ndén ,

stats­

råden

N ilsson , S träng , A ndersson , L indell , L indström , L änge ,

L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , K jellin , J ohansson .

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under bilagan åttonde huvudtiteln, punkten 73, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1958/59 till Vissa åtgärder för upprust­ ning av universitet och högskolor beräkna ett anslag av 12 800 000 kronor.

Sedan detta ärende numera färdigberetts, får jag ånyo anmäla detsamma.

I. Inledning

Den upprustning av universiteten, som efter förslag av ett flertal utred­ ningar och kommittéer skedde under åren närmast efter det andra världs­ krigets slut, fick en betydande omfattning och innebar utan tvivel en verklig förstärkning av såväl universitetens forskningsresurser som deras undervis- ningskapacitet. Men de olika förslag, som under dessa år framlades och även i stor utsträckning genomfördes vid de äldre universiteten, tog i första hand sikte på att anpassa universitets- och högskoleorganisationen till det då aktuella läget. Det redan då starkt ökade studentantalet och den nya inter­ nationella given i synnerhet inom den naturvetenskapliga och medicinska forskningen samt på teknikens områden krävde en allmän upprustning i fråga om personal, materiel och institutioner. Förslag till en mera långsiktig planering framlades däremot icke. Även om icke oväsentliga förstärkningar av universitetens och högskolornas resurser genomförts under senare år, är och blir än mer situationen på grund av den fortgående starka ökningen av studentantalet och den mycket kraftiga tillströmning av studerande till de högre läroanstalterna, som är att emotse i mitten av 1960-talet, sådan att praktiskt taget hela ramen för den högre undervisningen håller på att bli för trång.

4

Med hänsyn härtill och då detta förhållande även påtalats av de akade­

miska myndigheterna och i riksdagen samt av Sveriges förenade student­

kårer tillkallades, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 30 juni

1955 fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

universitetens och högskolornas uppgifter och behov.

Till utredningens ordförande utsågs jag, då statssekreterare i ecklesiastik­

departementet, och till ledamöter professorn vid universitetet i Lund Karl

Sune Detlof Bergström, f. d. regeringsrådet Henning Daniel Fransén, rektorn

vid universitetet i Uppsala, professorn därstädes Torgny Segerstedt samt

professorn vid Stockholms högskola Sven Ingvar Svennilson. Utredningen

antog benämningen 1955 års universitetsutredning.

Den 21 november 1957 beslöt jag frånträda uppdraget som utredningens

ordförande samt uppdraga åt ledamoten Segerstedt att såsom ordförande

leda utredningens arbete. Vidare utsåg jag till ledamot av utredningen dess

sekreterare, numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet Sven Torsten

Moberg.

I sina direktiv för utredningen anförde dåvarande chefen för ecklesiastik­

departementet, statsrådet Persson, bland annat:

Tidpunkten torde nu vara inne att låta verkställa en allsidig och förut­

sättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och be­

hov i det moderna samhället. I första hand måste det därvid bli fråga om en

långsiktig planering av de högre läroanstalternas fortsatta utbyggnad. Det

synes mig nödvändigt att nu angripa frågan om universitetens och högsko­

lornas ställning i dagens och morgondagens samhälle i hela dess vidd. Den

utredning, som jag sålunda förordar, bör verkställas av särskilt tillkallade

sakkunniga. Med hänsyn till utredningens omfattning och svårighetsgrad

bör dessa sakkunnigas arbete bedrivas mycket fritt. Jag vill emellertid i det

följande påpeka vissa f rågekomplex, som bör bli föremål för undersökning

och prövning, samt göra vissa principiella uttalanden rörande utrednings­

arbetet på några delar av det stora utredningsfältet.

Jag har i olika sammanhang framhållit, att studentantalet under perioden

1955—1965 kommer att starkt öka samtidigt som ett ständigt stigande be­

hov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft gör sig gällande. Aktu­

ellt prognosmaterial ger oss numera en relativt tillförlitlig bild av tillström­

ningen till högre skolor, och även studentantalet torde med viss säkerhet

kunna uppskattas. Utan att närmare ingå på det tillgängliga siffermaterialet

vill jag såsom exemplifiering nämna, att man torde böra räkna med en för­

dubbling av antalet elever vid gymnasierna under det närmaste decenniet.

År 1954 avlades 5 289 studentexamina. Beräkningar gjorda inom den nu ar­

betande realskoleutredningen visar, att det sannolikt blir i runt tal 8 300

studentexamina år 1959. Av 1954 års studentkull gick inte mindre än 52,8

procent eller 2 791 studenter till de filosofiska fakulteterna. Antages de filo­

sofiska studiebanornas relativa dragningskraft oförändrad, erhålles år 1959

i runt tal 4 400 nyinskrivna enbart i de filosofiska fakulteterna. Medräknas

samtliga fakulteter och högskolor finns det för närvarande omkring 20 000

studenter. Mot bakgrunden av det siffermaterial, som föreligger, samt med

beaktande av de ökande ungdomskullarna, en väntad fortsatt expansion på

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

5

skolans område och olika rekryteringsfrämjande åtgärder torde man på 1960-talet kunna räkna med ett studentantal på minst 30 000 — omkring 1965 förmodligen betydligt högre.

För samhället är ett dylikt tillskott av kvalificerad arbetskraft ytterst värdefullt. Men det gäller också att så organisera och rusta upp våra uni­ versitet och högskolor, att de ökade studentkullarna verkligen kan tillvara­ tagas och ges den utbildning, som det moderna samhället är i behov av. Ar­ betsmarknadens efterfrågesida kommer här in i bilden. Vi har visserligen mot bakgrunden av den nuvarande bristen på akademiskt utbildad arbetskraft inom ett flertal arbetsområden en allmän föreställning om ett växande behov av sådan arbetskraft. Behåller det svenska samhället sitt progressiva drag, torde knappheten på kvalificerad arbetskraft bli bestående och vår förmåga att utnyttja våra arbetskraftstillgångar sättas på än hårdare prov. Men det räcker icke med enbart en allmän föreställning om utvecklingen på arbets­ marknaden. Arbetsmarknadsbilden är nämligen icke entydig inom olika ar­ betsområden, även om bristsituationen för närvarande är dominerande. Vid den av mig förordade utredningen bör de sakkunniga alltså i första hand på basis av arbetskraftsutredningens material, vilket inom kort torde komma att redovisas, och i andra hand på grundval av eget prognosmaterial söka utreda behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika yrkesom­ råden. När det gäller att söka bedöma det framtida behovet av akademiskt utbildad arbetskraft kommer säkerligen de yrkesområden, vilkas arbetskraft utbildas vid de filosofiska fakulteterna och de tekniska högskolorna, att erbjuda de största svårigheterna. För en bedömning av de högre skolornas lärarbehov torde utredningen komma att ha tillgång till ett relativt tillför­ litligt material. För en uppskattning av de filosofiska fakulteternas erforder­ liga utbildningskapacitet måste emellertid hänsyn även tagas till en rad andra yrkesområdens växande behov av humanistiskt, samhällsvetenskap­ ligt och naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. När det gäller anspråken på naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft torde de sakkun­ niga även böra uppmärksamma frågan om den faktiska begåvningsreserven av matematiskt och tekniskt inriktade personer.

De medicinska fakulteterna, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt tandläkarhögskolorna torde icke böra särskilt behandlas av de sakkunniga. De juridiska och teologiska fakulteterna bör endast behandlas i det större organisatoriska universitetssammanhanget.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att en av utredningens huvudupp­ gifter blir att söka klarlägga hur stor tillströmning av studenter våra univer­ sitet och högskolor kan påräkna under en nu överblickbar framtid samt hur stort samhällets behov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft kan väntas bli under samma period. På grundval av sådana överväganden bör de sakkunniga bedöma universitetens och högskolornas behov av perso­ nal, materiel och institutioner. Det gäller med andra ord att föreslå ramen för en universitets- och högskoleorganisation, som under det närmaste de­ cenniet sannolikt måste öka sin utbildningskapacitet i en tidigare icke för­ utsedd utsträckning. Jag räknar däremot icke med att det i en långsiktsplan skall bli möjligt — och det är ur här antydda synpunkter ej heller nödvän­ digt — att i detalj i ämne efter ämne framlägga förslag till förstärkningai av personal, materiel m.m. De sakkunniga torde i stället böra föreslå all­ männa regler och riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter och övrig personal, av materielanslag samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

6

av institutionsutrymmen ävensom undervisnings- och forskningsresurser i

övrigt. Härvid torde i synnerhet relationen mellan antalet lärare och elever

på olika stadier ingående böra undersökas under hänsynstagande till såväl

undervisningens krav som de personella och ekonomiska resurser, vilka kan

beräknas stå till förfogande.

Det synes vara överflödigt att särskilt understryka, att rekryterings­

basen för forskningstjänster och mer kvalificerade undervisningstjänster är

smal. Den vetenskapligt högkvalificerade arbetskraften är och förblir syn­

nerligen fåtalig, och det skulle vara verklighetsfrämmande att tro, att uni­

versitetens och högskolornas undervisningsproblem kan lösas enbart genom

en utökning av antalet olika tjänster med ett bibehållande av den nuva­

rande organisationen. I stället måste enligt min mening personalens arbets­

uppgifter differentieras och specialiseras i större utsträckning än nu med

sikte i första hand på att lätta den många gånger betydande undervisnings-

och examinationsbörda, som åvilar professorerna i vissa ämnen, till allvarligt

förfång för forskningen. De sakkunniga bör därför ägna stor uppmärksam­

het åt frågan om den mest rationella användningen av olika slags lärar-

krafter och särskilt pröva det i den offentliga debatten framförda förslaget

om tillskapandet av en ny typ av fast anställda lärare med undervisning

som dominerande uppgift — närmast motsvarande de nuvarande pedago­

giska universitetslektorerna.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att universitetskanslern före­

slagit en särskild utredning av laboratorernas vid universiteten och vissa

högskolor ställning och uppgifter, ävensom en översyn av gällande före­

skrifter rörande de biträdande lärarna. Dessa utredningar torde böra utföras

av de nu föreslagna sakkunniga.

En undersökning bör även ägnas den akademiska undervisningens organi­

sationsproblem. Bland annat bör de åtgärder, som vidtagits i syfte att er­

hålla en rationell studieordning, motverkande tendenserna till hög studieav-

brottsfrekvens och förlängda studietider, fullföljas och nya möjligheter

prövas.

Universitetens och högskolornas undervisningsuppgifter måste alltid ses

i sitt samband med forskningen. De akademiska läroanstalternas dubbla

uppgift — forskning och undervisning — torde därför lämpligen bli den

andra utgångspunkten för de sakkunnigas arbete. Utredningen bör bland

annat söka ge svar på frågan, hur stor den nuvarande, totala forsknings-

volymen är i verkligheten. Härvid avser jag givetvis även den synnerligen

omfattande forskning, som bedrives vid halvstatliga och enskilda fristående

institut och laboratorier samt inom näringslivet och av olika organisationer.

Man torde även böra belysa, i vilka former forskning av olika slag för när­

varande bedrives. På grundval av dessa undersökningar bör därefter under

beaktande av våra statsfinansiella resurser en plan för de nödvändiga forsk­

ningsbehovens tillgodoseende uppgöras.

De sakkunniga bör vidare ägna särskild uppmärksamhet åt forskarrekry­

teringens och forskarutbildningens viktiga och speciella problem. Då de

svenska universitetens och högskolornas organisation är uppbyggd för forsk­

ning och vetenskaplig undervisning och knappast för »yrkesutbildning» av

alltför stora skaror studenter — vilket framförallt gäller de filosofiska fakul­

teterna — bör helt förutsättningslöst undersökas, på vilket sätt man genom

en rationaliserad undervisning eller andra åtgärder kan bevara universi­

tetens ursprungliga och alltjämt gällande dubbla uppgift. I detta samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

7

hang bör prövas, om särskilda utbildningslinjer för unga forskare kan och bör tillskapas eller om i första hand professorernas undervisning mer eller mindre bör skiljas från den lägre och mer elementära undervisningen.

Universitetens och högskolornas lokalbehov måste i detalj inventeras och ett långsiktigt investeringsprogram läggas upp. Jag utgår ifrån att de sak­ kunniga för fullgörande av denna uppgift samarbetar med byggnadssty­ relsen. Otvivelaktigt är forskningens och den akademiska undervisningens lokalproblem det mest brännande men också det mest svarlösta, inte minst med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurser vi måste räkna med. På grund av forskningsverksamhetens expansion och studentantalets kraftiga ökning har den ram vi under decennier rört oss inom blivit för trång — även relativt nya institutioner har hastigt blivif otillräckliga.

För att lösa de vetenskapliga institutionernas lokalfrågor synes det mig, som om problemet måste angripas från nya utgångspunkter och med ett nytt grepp. Vi måste komma bort från det vanemässiga tänkandet: ett ämne, en professor, en institution. Med ett snävt institutionstänkande hinner vi förmodligen aldrig bygga i kapp med den erforderliga utvecklingen. De sakkunniga bör därför pröva, hur en samverkan i fråga om institutions- lokaler skall kunna sättas i system mellan professorer och forskare i olika ämnen och även tillhörande olika fakulteter och högskolor. De tekniska hög­ skolorna har i här berörda avseende kommit längre än universiteten, men framför allt torde internationella erfarenheter böra utnyttjas.

1954 års riksdag har i skrivelse begärt utredning om anordnande av per­ manent undervisning i Göteborg i ämnena botanik, zoologi och kemi. Jag anser att denna fråga bör prövas av de nu föreslagna sakkunniga, vilka torde böra utreda hela spörsmålet om en naturvetenskaplig fakultet i Göteborg. Även där måste särskild uppmärksamhet ägnas lokalfrågorna, och jag före­ ställer mig då, att det borde finnas möjligheter att lösa en eventuell natur­ vetenskaplig fakultets lokalbehov i nära samverkan med den medicinska fakulteten och Chalmers tekniska högskola.

I ett den 29 juni 1957 avgivet betänkande om den akademiska undervis­ ningen och om forskarrekryteringen (SOU 1957:24) har utredningen före­ slagit vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån, vetenskapsakademien, kanslern för rikets universitet, styrel­ sen för farmaceutiska institutet, garantilånenämnden, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, direktionen över gymnastiska centralinstitutet, medicinalstyrelsen, statens lönenämnd, humanistiska fondens nämnd, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens samhälls- och rättsveten­ skapliga forskningsråd, atomkommittén, jordbrukets forskningsråd, styrel­ sen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, styrelsen för veteri­ närhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsin- stitut, statens tekniska forskningsråd, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, 195G års jordbruks- högskoleutredning, 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges akademikers centralorgani­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

8

sation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges indu­

striförbund, svenska teknologföreningen, Sveriges konservativa studentför­

bund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska student­

förbund, högerns ungdomsförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska

landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund samt Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund. Universitetskanslern har överlämnat

yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom under­

ställda lärosäten. Till garantilånenämndens utlåtande har fogats yttranden

från vederbörande statsstipendienämnder. Överstyrelsen för de tekniska

högskolorna har överlämnat yttranden från lärarkollegierna vid tekniska

högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Vid skolöverstyrel­

sens utlåtande har fogats yttrande från historieläramas förening.

I betänkandet har utredningen i enlighet med sitt uppdrag först redovisat

en del med statistikens hjälp företagna undersökningar rörande studieresul­

tat och studietider inom de filosofiska fakulteterna. Mot bakgrunden härav

har utredningen därefter framlagt förslag till en genomgripande reformering

av den akademiska undervisningen. Vidare har utredningen redovisat vissa

statistiska data beträffande forskarutbildningen och med utgångspunkt i

dessa föreslagit en del åtgärder för att förbättra forskarutbildningen samt

stimulera forskarrekryteringen.

Jag skall i det följande ge en översikt över utredningens förslag och remiss­

instansernas synpunkter samt slutligen till Kungl. Majrts prövning fram­

ställa de förslag, som synes mig påkallade. Vad remissvaren beträffar vill

jag med hänsyn till dessas omfattning understryka, att jag kommer att

uppehålla mig vid dem allenast i den utsträckning jag funnit lämpligt och

erforderligt i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

9

II. Bakgrunden till reformförslagen

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Såsom en bakgrund till de förslag, som utredningen avser att presentera, anger utredningen först, var den bedömer, att det blir nödvändigt att vid­ taga åtgärder inom en snar framtid, för att samhällets och de studerandes berättigade krav på universitetsväsendet skall kunna tillgodoses. Utred­ ningen ingår därvid på ett flertal olika spörsmål, om vilka utredningen anför i huvudsak följande.

Till en början skall i detta sammanhang beröras aktuella frågor rörande akademikernas arbetsmarknad. Denna omfattar drygt 50 000 personer, utbildade under de senaste fyrtio åren. För närvarande råder brist på prak­ tiskt taget samtliga slag av akademiker. Anledningen härtill är i första hand, att efterfrågan stigit mycket snabbt det senaste decenniet. Utbudet av flertalet slag av akademiskt utbildad arbetskraft har visserligen också stigit men ej i takt med efterfrågan. Det ligger i sakens natur, att en hastigt ökad efterfrågan på akademiker måste leda till en omedelbar brist, såvida det i utgångsläget ej finns ett överskott. Anledningen härtill är, att det tar åtskilliga år att utbilda en akademiker. För tio år sedan rådde det i stort sett balans på den akademiska arbetsmarknaden, sedan 1930-talets akade­ mikeröverskott lyckligt och väl hade sugits upp. När så efterkrigsperioden kom med en snabb teknisk utveckling, med fortsatt full sysselsättning och med en hastig expansion på skolväsendets område, steg efterfrågan i en takt som universitetens och högskolornas utbud av ny arbetskraft ej kunde täcka. Disproportionen mellan behov av och tillgång på ny arbetskraft har därefter tenderat att snarare öka än minska till följd av fortsatt stark efter- frågeökning. Det ökade antalet studerande vid universitet och högskolor under de senaste tio åren kommer dock att medföra ett kraftigt ökat utbud på den akademiska arbetsmarknaden under 1960-talet. Det är inte alls otänkbart, att antalet verksamma akademiker år 1965 blir mer än 70 000 mot drygt 50 000 år 1955.

Ett närmare studium av den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida gör det klart, att vissa förhållanden särskilt måste beaktas.

utbudssida7i tilldrar sig den ökade studentexaminationen till en början intresset. År 1946 avlades drygt 4 000 studentexamina vid de allmänbil­ dande gymnasierna. Tio år senare, 1956, var denna siffra 6 500. Denna ökning är större än tillväxten av de årskullar, som dessa studenter tillhör. Procenten ungdomar som avlägger studentexamen växer med andra ord. Denna tillväxt i det relativa antalet personer som avlägger studentexamen ser inte ut att mattas.

Skulle man enbart räkna med att studentexaminationen stiger med födel­ sekullarna, d. v. s. att procenten som avlägger studentexamen förblir kon­ stant och densamma som med ledning av uppgifter om antalet studerande i gymnasiets olika ringar kan förutses för år 1959, skulle år 1965 antalet stu­ dentexamina bli omkring 12 000. Det finns emellertid all anledning förmoda, att det relativa antalet studenter ökar även under kommande årtionde. Det är därför inte orealistiskt att räkna med att antalet studentexamina vid de

10

allmänbildande gymnasierna år 1965 kommer att stiga till 14 000, vilket

skulle betyda, att antalet studentexamina i procent av 20-åringarna skulle

stiga från endast 4 procent år 1945 och sannolikt 9 procent år 1959 till 11

procent år 1965.

När man ser på studentexaminationens inriktning, tilldrar sig till en början

studenternas fördelning på linje i gymnasiet uppmärksamhet. Realstuden-

ternas relativa andel av samtliga studenter har sedan mitten av 1940-talet

sjunkit undan för undan. Sak samma gäller andelen realstudenter med stu­

dentbetyg i specialmatematik. Procenten studenter med betyg i special­

matematik var i mitten av 1940-talet ca 25 och är nu blott ca 15. Även om

1958 en viss ökning av procenten studenter med specialmatematik är att

förvänta, ger utvecklingen anledning till oro med hänsyn till tendenserna

på efterfrågesidan. Resultaten av en undersökning om skilda slag av utbild­

nings reserver, som utredningen låtit utföra, är emellertid sådana, att man

bör kunna räkna med att det ej finns några begåvningsmässiga hinder för

en väsentlig relativ ökning av andelen realstudenter.

Könsfördelningen bland de nyblivna studenterna har även förändrats på

ett sätt, som är värt att uppmärksamma. Andelen kvinnor bland studenterna

har vuxit i jämn takt. Man har anledning vänta, att om några år lika många

kvinnor som män avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymna­

sierna. Med hänsyn till den traditionellt mycket olika inriktningen av verk­

samheten efter avlagd studentexamen bland män och bland kvinnor måste

denna utveckling beaktas vid bedömningen av tendenserna på arbetsmark­

nadens utbudssida.

Av studenterna har under årens lopp ett ganska varierande relativt antal

påbörjat akademiska studier. På senare år har emellertid andelen studenter,

som börjat akademiska studier, ökat påfallande starkt. Numera torde in­

emot tre fjärdedelar påbörja akademiska studier mot blott två tredjedelar

för ett decennium sedan. Denna förändring bidrar vid sidan av andra för­

hållanden till att förklara den starka ökningen under efterkrigsåren av

antalet nybörjare vid universitet och högskolor. Det ökade antalet stude­

rande vid universitet och högskolor förklaras till en mindre del dessutom

därav att ett växande såväl absolut som relativt antal personer utan stu­

dentexamen från de allmänbildande gymnasierna — examinerade från tek­

niska gymnasier, handelsgymnasier m. fl. — nu påbörjar akademiska stu­

dier. Bland dem som läsåret 1954/55 för första gången inskrevs vid univer­

sitet och högskolor var inte mindre än 14 procent personer, som ej avlagt

studentexamen vid allmänbildande gymnasium.

Antalet studerande vid universitet och högskolor har ökat starkt under

efterkrigsperioden. År 1946 var sålunda blott ca 14 000 personer registre­

rade som studerande vid universitet och högskolor. År 1956 var motsvaran­

de siffra 24 000. Nyss har nämnts några orsaker till att ökningen av antalet

studerande vid universitet och högskolor varit starkare än ökningen av

antalet studentexamina.

I fråga om tillströmningen till de akademiska utbildningsbanorna påford­

rar den mycket starka ansvällningen av de humanistiska fakulteterna sär­

skild uppmärksamhet. På de senaste tio åren har antalet studerande vid de

humanistiska fakulteterna stigit i absoluta tal räknat från 3 600 år 1946 till

9 500 år 1956. Även relativt sett innebär detta en ökning: från 26 procent

år 1946 till 40 procent år 1956. Den relativa ökningen av de humanistiska

fakulteterna motsvaras i första hand av en relativ minskning för de juridiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

11

och teologiska fakulteternas del. För de senare liar dock de allra sista åren

betytt en förändring, sammanhängande bland annat med tillkomsten av en

ny utbildningsgång för teologer. Övriga akademiska utbildningsvägar har

i stort sett haft en oförändrad relativ andel av det totala antalet universi­

tets- och högskolestuderande, vilket i absoluta tal betyder en ökning av

antalet studerande vid dessa utbildningslinjer med omkring 50 procent på

de senaste tio åren.

Effektiviteten i de akademiska studierna är för närvarande mycket

ojämn. Vid de filosofiska fakulteterna är antalet personer som aldrig avläg­

ger examen skrämmande stort, även bortsett från inskrivna utan examens-

planer, och de som avlägger examen använder betydligt längre tid än som

räknas med i examensstadgan. Effektiviteten i utbildningen vid de filo­

sofiska fakulteterna är så låg, att trots att antalet nybörjare vid dessa fakul­

teter är ungefär 60 procent högre än antalet nybörjare vid fackhögskolorna,

det årliga antalet examinerade (med grundexamen) vid de filosofiska fakul­

teterna är lägre än vid de nämnda högskolorna. Det är alldeles uppenbart,

att både ur individens och ur samhällets synpunkt krafttag erfordras för

att höja dessa studiers effektivitet. Härom framlägges även förslag i före­

liggande betänkande.

Om studentantalet ökar och om övergången till akademiska studier för­

blir på samma höga nivå som för närvarande, kommer antalet studerande

vid universiteten och högskolorna att mot slutet av 1960-talet vara betyd­

ligt högre än 40 000. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att

totalantalet studerande vid universitet och högskolor i hög grad är beroende

av hur länge de studerande är inskrivna vid universiteten och högskolorna.

Skulle t. ex. en minskning av studietiderna i de filosofiska fakulteterna kunna

komma till stånd under det närmaste årtiondet tack vare universitetsutred-

ningens förslag i detta betänkande, kan det komma att verka sänkande på

antalet studerande. Vidare påverkar de studerandes relativa fördelning på

skilda fakulteter och högskolor storleken av totalantalet studerande inom

hela universitets- och högskoleväsendet. Om t. ex. under 1960-talet ökning­

en i antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna skulle dämpas till

förmån för en ökning vid de tekniska högskolorna, vid handelshögskolorna

och vid nya typer av högskolor med en relativt kort utbildningstid, får

detta stor betydelse för totalsiffrorna över antalet studerande. Prognoser

iiver totalantalet studerande vid universitet och högskolor är därför synner­

ligen vanskliga att utföra, särskilt för en period, under vilken man kan för­

vänta en kraftig expansion av gymnasiet, stora förändringar i fråga om

undervisningen samt stora förskjutningar i efterfrågans inriktning.

Emellertid måste man bilda sig en uppfattning om totalantalet stude­

rande med tanke på planeringen i stort samt på sådana frågor som berör

studentbostäder och stipendier.

På den akademiska arbetsmarknadens ej ter frågesida är det två stora pro­

blem som kommer att stå i förgrunden under kommande år. Det första gäller,

hur den stigande efterfrågan på tekniskt utbildad arbetskraft lämpligast och

snabbast skall kunna tillgodoses.

Stora ansträngningar görs för närvarande för att öka utbildningskapa-

citeten vid de tekniska högskolorna. Sedan 1955 har de två tekniska hög­

skolorna ökat sin intagning i cn omfattning, som motsvarar nyintagningen

vid en nystartad medelstor teknisk högskola. Inom Sveriges Industriförbund

har en särskild teknikerkommitté i samarbete med universitetsutredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

12

gjort en stort upplagd prognosberäkning av behovet av olika slag av ingen­

jörer och tekniker inom hela näringslivet och inom offentlig verksamhet.

Bland annat på basis av denna prognos kommer utredningen att bedöma

om det trots de två tekniska högskolornas starka expansion de sista åren

blir nödvändigt att inrätta ytterligare tekniska utbildningsanstalter på

högsta nivå. Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall

skapa nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bland annat

uppmärksamhet riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i

merkantila ämnen. Förslag har framlagts om utbildning av en ny typ av

civilingenjörer med betydande merkantila, kunskaper, kallade ekonomingen­

jörer. Vidare har från representanter för universitetens naturvetenskapliga

fakulteter väckts förslag om utbildning vid universiteten av en ny typ av

tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen har dessutom preliminärt

diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och ekonomiskt inriktade läro­

anstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor — för en ny typ av akade­

misk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna har.

Det andra stora problemet i diskussionen om den akademiska arbets­

marknadens efterfrågesida gäller lärarna. För närvarande råder allmän

brist på läroverkslärare. Dock är det alldeles klart, att bristen på lärare i

naturvetenskapliga ämnen kommer att bli svårare att täcka än bristen på

lärare i humanistiska ämnen. I denna avsaknad av jämvikt i bristsitua­

tionen ligger allvarliga och vittförgrenade problem inneslutna, vilka måste

ägnas stor uppmärksamhet. Universitetsutredningen har därför låtit verk­

ställa en omfattande undersökning för att få ett mer tillförlitligt material

än som hittills föreligger för att bedöma behovet av lärare i skilda ämnen

vid läroverken.

Behovet av undervisning vid universiteten och högskolorna kommer,

räknat i antalet undervisningstimmar, att öka enormt, om man skall kunna

intensifiera undervisningen för de växande studentkullarna. Behovet av

akademiska lärare kommer under sådana förhållanden att öka högst väsent­

ligt. Det är dock ej på något vis självklart, vilka typer av lärare som därvid

kommer att behöva öka mest. I föreliggande betänkande ägnas stort ut­

rymme åt att lösa den frågan. Parallellt med och som en grundval för under­

visningen bedrivs forskning vid universitet och högskolor. Universiteten och

högskolorna måste självfallet bibehålla sin ställning som våra viktigaste

forsknings- och forskarutbildningscentra. Men det betyder, att en väsentlig

ökning i universitets- och högskoleväsendets forsknings- och forskarutbild-

ningsresurser måste åstadkommas. Detta kräver ett ökat antal högkompe­

tenta forskare och forskarhandledare.

Förändringarna i tillgång och efterfrågan på tekniker, lärare och alla

andra akademikergrupper måste under de kommande åren bli föremål för

växande uppmärksamhet, De prognoser som gjorts och nu görs måste revi­

deras med jämna mellanrum, då förutsättningarna för prognosberäkningar­

na i fråga om såväl tillgångs- som efterfrågesidan ständigt kommer att

ändras. Både för den studerande ungdomen och för samhället är det nöd­

vändigt att öka och fördjupa detta omfattande, svåra och känsliga prognos-

arbete.

För att ett dylikt prognosarbete skall få avsedd verkan, är det emellertid

nödvändigt, att även studie- och yrkesrådgivningen på alla stadier förbätt­

ras och utbygges. De organ som handhar denna verksamhet, liksom de

organ som handhar prognosverksamheten är, trots den upp- och utbyggnad

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 10lf år 1958 13

som ägt rum de senaste åren, ej tillräckligt rustade för att möta den situa­ tion vi står inför på den akademiska arbetsmarknaden.

En huvudfråga som utredningen har att taga ställning till gäller forsk­ ningens villkor. Förut har antytts vissa problem i fråga om den mest kvali­ ficerade forskningspersonalen inom universitetsväsendet. På personalsidan måste emellertid även frågan om hjälppersonalen tas upp till behandling. Det gäller biträden såväl med som utan akademiska kvalifikationer. Därtill kommer frågor rörande materiel, reseanslag m. m.

En viktig fråga, som utredningen ägnar stor uppmärksamhet, är de stat­ liga forskningsrådens ställning. Rådsorganisationen är förhållandevis ung. Samtliga forskningsråd har tillkommit efter sista världskrigets slut. Från början hade flertalet av dem till uppgift att förvalta en rörlig reserv av medel för forskning. Rådens medel skulle snabbt kunna sättas in för att starta eller stödja forskningsprojekt, som ej kunde avvakta den långsammare

behandling av anslagsfrågorna, som den ordinarie petitavägen nödvändigt­ vis erfordrar. Emellertid har råden efter hand kommit att spela en betydligt större roll än som kanske ursprungligen var tänkt. Under den period av allt snabbare utveckling som forskningen, särskilt den medicinska, den natur­ vetenskapliga och den tekniska, nu genomgår, spelar råden en alltmer fram­ trädande roll som koordinerande och initiativtagande organ. På det inter­ nationella planet har forskningsråden fått en framträdande ställning som företrädare för grundforskningen i vårt land.

Denna utveckling kräver en översyn av rådens ställning, såväl reellt som organisatoriskt.

Storleken av de totala anslag, som gått och i framtiden bör gå till forsk­ ning, bedömer utredningen på basis av en omfattande inventering av forsk­ ningsinsatserna i offentlig och privat regi. Undersökningen har gällt dels hur stor personal som hösten 1955 var sysselsatt med forskning, och hur denna personal var sammansatt med hänsyn till ålder, utbildning m. m., dels vilka medel som under år 1955 förbrukades för forskningsändamål samt från vilka källor dessa medel kommit. Inventeringen visar, att det är myc­ ket stora belopp som inom och utom universitetsväsendet satsas på grund­ forskning och tillämpad forskning. Inte minst gäller detta industrin. Med utgångspunkt från dessa siffror och utifrån bedömningar av våra samlade resursers utveckling förbereder utredningen en plan för hur stora de sam­ lade forskningsinsatserna bör bli under kommande årtionde, om vi skall kunna hålla och stärka vår ställning på forskningens område.

Det skulle vara naturligt att i sammanhang med forskningens villkor, vilka kommer att behandlas i ett senare betänkande, även behandla frågor

rörande utbildningen av forskare och rekryteringen till denna utbildning. Det står emellertid redan nu fullt klart, att omedelbara åtgärder är nöd­ vändiga för att främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det nödvändigt att redan i före­ liggande betänkande ta upp till behandling väsentliga delar av de problem som gäller universitetsutbildningen på högstadiet och rekryteringen till denna utbildning.

Vad så beträffar den akademiska undervisningen på magisterstadiet (och motsvarande) kan utredningen i detta inledningsavsnitt fatta sig kort, eme­ dan, som nyss nämndes, redan i föreliggande betänkande framläggs förslag om hur denna undervisning lämpligen bör förbättras. Förslaget gäller de filosofiska fakulteterna, vilkas undervisning på lågstadiet är i behov av en

14

omedelbar reformering. Huvudanledningen till att utredningen i sitt första

betänkande främst tar upp till behandling de filosofiska fakulteternas

undervisningsfrågor är, att den ökning i tillströmningen till högre studier

som är att förvänta de allra närmaste åren i första hand torde beröra de

ospärrade filosofiska fakulteterna. Trots att en del fackhögskolor fått ökad

kapacitet, har man att räkna med att det kan bli de filosofiska fakulteterna

som får ta emot en växande andel av det stigande antalet nyutexaminerade

studenter. Förslaget innebär dessutom vissa administrativa förändringar i

syfte att förenkla statsmakternas och universitetsmyndigheternas behand­

ling av anslagsfrågorna.

På undervisningens område har utredningen emellertid redan tidigare

tagit initiativet till en omedelbar förbättring av undervisningsstandarden

i de ur såväl skolans som forskningens och näringslivets synpunkt centrala

ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi genom

förslag till väsentliga förstärkningar av anslagen till såväl lärare som till

undervisningsmateriel i dessa ämnen.

Under läsåret 1955/56 hade undervisning i matematik igångsatts vid

Göteborgs universitet. Utredningen fann det vara synnerligen angeläget att

redan hösten 1956 möjligheter skapades för dessa matematikstuderande till

fortsatt utbildning i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi.

Då det var uteslutet att vid Göteborgs universitet omedelbart ordna under­

visning i laborationsämnena fysik och kemi upptog utredningen förhand­

lingar med representanter för Chalmers tekniska högskola rörande möjlig­

heterna att i denna högskolas lokaler och med dess lärarkrafter ordna en

utbildning i mekanik och fysik för universitetsstuderande. Dessa förhand­

lingar ledde till att under vintern 1956 ett förslag kunde framläggas om

undervisning vid Chalmers tekniska högskola i fysik och teoretisk fysik med

mekanik för universitetsstuderande från och med hösten 1956. Förslaget

genomfördes och nästa steg blev att ett år senare, vintern 1957, även fram­

lägga förslag om kemiundervisning vid Chalmers tekniska högskola för uni­

versitetsstuderande, vilket förslag sedermera godtagits av regering och riks­

dag. Därmed har för studerande vid Göteborgs universitet möjliggjorts

undervisning på magisterstadiet i ämnena matematik, fysik, teoretisk fysik

med mekanik samt kemi.

Utredningen kommer senare att överväga förslag om uppbyggandet av

en matematisk-naturventenskaplig fakultet vid Göteborgs universitet. Där­

vid kommer utredningen att bland annat pröva, om det nu på försök in­

ledda samarbetet mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska hög­

skola har givit sådana resultat, att det finns anledning fortsätta på denna

samarbetsväg, ett problem som inte enbart gäller undervisningskostnader

och ett rationellt utnyttjande av knappa tillgångar på lokaler och lärare

utan som även har en universitetsadministrativ sida.

Frågan om en fullständig matematisk-naturvetenskaplig fakultet vid

Göteborgs universitet kommer att av utredningen prövas tillsammans med

frågan om behovet av nya fakulteter och högskolor, vilket kommer att ske

mot bakgrund av utredningens bedömningar av tendenserna på den aka­

demiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesida. Därvid kommer

frågan om en utbyggnad av den akademiska undervisningen i Norrland att

bli en av de centrala. Genom påbörjande av tandläkarutbildning i Umeå

men främst genom beslutet av 1957 års riksdag om medicinsk forskning och

undervisning i Norrland har ett stort steg tagits i den riktningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

15

Byggnadsfrågorna ägnar utredningen stor uppmärksamhet. Redan från början stod det klart, att investeringarnas storlek för universitetssektorn måste höjas högst avsevärt. På anmodan av chefen för ecklesiastikdeparte­ mentet framlade utredningen till 1955 års långtidsutredning i början av år 1956 en preliminär plan för investeringarnas storlek under perioden 1955— 65. Universitetsutredningen räknade med att inemot 400 miljoner kronor (1955 års kostnadsnivå) måste investeras i byggnader för universitetsväsen­ det fram till 1965.

Utredningen bedriver sitt arbete rörande investeringarnas omfattning och fördelning på skilda fakulteter och högskolor i nära samarbete med bygg­ nadsstyrelsen och med utredningen rörande fortsatt upprustning av Stock­ holms högskola.

I samband med framläggandet av den preliminära investeringsplanen gjorde utredningen en beräkning, att summan av investeringarna i bostäder för studenter och lärare måste utgöra 30 miljoner kronor per år fram till 1965. Utredningen framförde sedermera till Kungl. Maj:t synpunkter på hur ett ökat student bostads byggande snabbt skulle komma till stånd.

Av de problem, som utredningen har sig förelagda, återstår att i denna översikt nämna de universitetsadministrativa frågorna. Administrationen av en verksamhet måste givetvis anpassas efter skiftningar i verksamhetens art. Det faller sig naturligast att först sedan problemen av real natur blivit färdigdiskuterade mer systematiskt taga upp till behandling frågan om universitetens och högskolornas administration. Som framgått av redogö­ relsen för de förslag, som redan lagts fram, och som kommer att framgå av de i föreliggande betänkande framlagda förslagen, måste universitetsväsen­ dets administration i flera avseenden komma att beröras vid en reforme­ ring av universitetsväsendet, detta såväl vad beträffar arbetets omfattning som i fråga om arbetets fördelning på skilda instanser. Utredningen har där­ för som sista punkt på sitt arbetsprogram frågan om universitetens och högskolornas ställning i organisatoriskt och administrativt avseende, varvid såväl frågan om kanslersämbetets och motsvarande organs ställning och uppgifter som frågor om den interna administrationen vid universitet och högskolor kommer att beröras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- dr 1958

Yttranden

Ett flertal av de myndigheter och organisationer som yttrat sig över utredningens betänkande har gjort en del mer allmänna påpekanden, dels med anledning av utredningens inledande översikt av aktulla problem inom det högre undervisningsväsendet och därmed sammanhängande frågor, dels med anledning av att utredningen i sitt första betänkande endast framlagt förslag på vissa områden.

Statskontoret uttalar bland annat följande.

Statskontoret delar givetvis utredningens uppfattning, att den undervis­ ning, som meddelas vid universitet och fackhögskolor, bör vara ändamåls­ enligt utformad. Fritt tillträde i största möjliga utsträckning synes även ur skilda synpunkter vara eftersträvansvärt. Detta lärer emellertid icke endast böra gälla universiteten utan även fackhögskolorna. Vid dessa, liksom för vissa delar av universitetsutbildningen, har man emellertid av huvudsakli­ gen ekonomiska skäl — men även i viss utsträckning av brist på lärarkrafter

16

— varit tvungen att begränsa elevtillströmningen. I och för sig vore det

givetvis såväl ur den fria forskningens synpunkt som i betraktande av före­

liggande läkar- och teknikerbrist högst önskvärt att medgiva fritt tillträde

till den högre undervisningen inom dessa områden. Större skäl lär otvivel­

aktigt föreligga för en ökning av utbildningsresurserna för nyssnämnda aka­

demikergrupper än för åtskilliga ämnesgrupper inom de filosofiska fakul­

teterna. Avgörande för ett ställningstagande rörande omfattningen av den

akademiska undervisningen vid universiteten liksom vid fackhögskoloma

måste emellertid vara — förutom behovet av akademiker inom skilda om­

råden och tillgången å lärarkrafter — samhällets ekonomiska resurser. Äm­

betsverket understryker vidare bland annat att ett ståndpunktstagande till

undervisningsresursernas utbyggnad nödvändigtvis måste bygga på det för­

utsebara behovet av arbetskraft.

Enligt kanslerns uppfattning är frågan om spärr av fundamental bety­

delse för hela uppläggningen av den akademiska undervisningen. Därest

man intager ståndpunkten att tillträdet till de filosofiska fakulteterna bör

vara i princip fritt för alla som är formellt behöriga att studera vid dessa

fakulteter, måste man enligt kanslern samtidigt acceptera de konsekvenser

detta medför. Frågan om spärr hänger enligt kanslerns mening i allra högsta

grad ihop även med lokalfrågorna. Denna sin uppfattning utvecklar kans­

lern på följande sätt.

Skall, såsom universitetsutredningen synes utgå ifrån,_ tillträdet till de

filosofiska fakulteterna vara i princip fritt, kommer nämligen på grund av

den alltmer ökande tillströmningen av studenter även dessa fakulteter —

om man icke samtidigt hela tiden lyckas bygga ikapp det ständigt växande

lokalbehovet, vilket under nuvarande förhållanden synes mindre sannolikt

— att automatiskt av omständigheternas makt och utan att särskilda be­

slut därom fattas bli förvandlade till spärrade utbildningsanstalter. I ett

sådant läge kan det komma att synas rimligare att — efter övervägande av

frågan i hela dess vidd — fastställa bestämda regler för tillträdet till vissa

ämnen i stället för att överlämna åt olika — ofta slumpvis betingade —

lokalhämmande faktorer att införa faktiska dylika spärrar.

Vid en fri intagning till de filosofiska fakulteterna kommer, anför kans­

lern vidare — liksom i viss utsträckning redan nu är fallet — att finnas ett

visst antal studenter som uppenbarligen saknar fallenhet för akademiska

studier. En ökning av studentantalet kommer att medföra att antalet stu­

denter med låga studentbetyg samtidigt ökar i minst motsvarande omfatt­

ning. De utav utredningen redovisade undersökningarna — lika väl som

tidigare företagna sådana — har tämligen otvetydigt visat på »en generellt

sett ganska obeveklig korrelation mellan studentbetyg och framgång i högre

studier». På grund härav anser kanslern, att man har befogad anledning

förmoda, att en ökad tillströmning av studenter med låga studentbetyg

kommer — även vid en kraftig upprustning av undervisningsresurserna —

att leda till ett ökat antal studieavbrott och till en relativ förlängning av

studietiden. Fara för att dessa omständigheter kan tagas till intäkt för krav

på sänkning av kursfordringarna föreligger också, framhåller kanslern. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

17

från andra utgångspunkter bör man enligt kanslerns mening bedöma frågan om spärr. Man måste sålunda här ovillkorligen taga upp problemet även ur arbetsmarknadspolitiska aspekter. Vidare måste enligt kanslerns åsikt en grundlig och allsidig utredning av vårt samhälles behov av akademiskt ut­ bildad arbetskraft snarast framläggas.

Kanslern är ense med utredningen om att en snabb och smidig anpassning måste ske av våra universitet och högskolor till samhällets stigande behov av högt kvalificerad arbetskraft. Denna anpassning får dock ej för de filo­ sofiska fakulteternas del ske, framhåller kanslern, i den formen att ett stän­ digt stigande antal studenter utan vidare tas emot och erbjudes en utbild­ ning, vilken — med undantag för den särskilda lärarutbildningen — icke är särskilt avpassad efter arbetsmarknadens efterfrågesida i dess olika schatteringar. Den akademiska utbildningen — särskilt vid de filosofiska fakulteterna — måste enligt kanslerns uppfattning sättas in i ett större sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska och övriga utbildnings- vägar beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i likhet med vad som redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga om den psyko­ logiska utbildningen och forskningen (SOU 1955: 11) — komma till stånd på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen av den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare, understryker kanslern avslut­ ningsvis, undersöka, huruvida inom ramen för nu gällande examensbestäm- melser särskilda önskemål om akademisk utbildning kan tillgodoses avse­ ende vissa speciella yrkesområden.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan anför i huvudsak följande.

När nu lärarkollegiet tillstyrker utredningens förslag rörande förstärk­ ningen av den akademiska undervisningen mot bakgrunden av att skynd­ samma åtgärder är påkallade, sker detta under den förutsättningen att de föreslagna åtgärderna kommer att betraktas som ett första led i en efter enhetliga normer kommande förstärkning av utbildnings- och forsknings- möjligheterna vid landets samtliga högre utbildningsanstalter — icke minst vid de tekniska högskolorna — särskilt som den genom teknikens insatser möjliga produktionsökningen i realiteten är en förutsättning för förslagets genomförande.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola utgår från att efterfrågan på tekniker kommer att växa och bör växa. Kollegiet fruktar däremot att framtida sysselsättningsproblem kan befaras i fråga om lärare i humanis­ tiska ämnen och reser mot bakgrunden härav invändningar emot utred­ ningens begränsning av upprustningsprogrammet till de filosofiska fakul­ teterna.

Styrelsen för lanthrukshögslcolan och statens lantbruksförsök samt lärar­ kollegiet vid lantbrukshögskolan yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 10rt

18

Universitetsutredningen framhåller att de humanistiska fakulteternas

andel av de studerande vid universitet och högskolor vuxit under senare tid.

Den synes utgå ifrån att denna tendens kommer att fortsätta parallellt med

den betydande ökning av totala antalet nyinskrivna studenter, som är att

vänta. Om samtidigt härmed en kraftig effektivisering av undervisningen

leder till en avsevärd höjning av examinationsprocenten blir uppenbarligen

resultatet en synnerligen kraftig ökning av antalet årligen utexaminerade

med humanistisk utbildning. Det förefaller osannolikt att dessa i längden

skall kunna beredas sysselsättning. Samtidigt kommer av allt att döma

bristen på personer med teknisk och naturvetenskaplig utbildning att fort­

sätta. Detta skulle vara en utomordentligt olycklig utveckling som måste

motverkas med kraftiga åtgärder både på skolans och den högre undervis­

ningens område.

Statens tekniska forskningsråd anmäler betänkligheter mot att utred­

ningen gett den högre tekniska undervisningen och forskningen en enligt

rådets uppfattning närmast undanskymd ställning. Samhället måste enligt

rådets åsikt vara berett att ställa allt fler kunniga tekniker och allt mer

djuplodande forskningsresultat till näringslivets förfogande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd vill understryka allvaret i ut­

redningens påpekande, »att omedelbara åtgärder är nödvändiga för att

främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen». Rådet har

den uppfattningen, att behovet av personal med naturvetenskaplig utbild­

ning (däri inräknat medicinare, tekniker och liknande) under den komman­

de tiden blir så stort, att vårt land av ren självbevarelsedrift måste tillse

att de ungdomar som har intresse och är lämpade för en sådan utbildning

också kan få en sådan. Det synes enligt rådet ofrånkomligt att i en framtid

samhället bättre än hittills planerar för den högre utbildningen, eftersom

med visshet kan förutses, att under kommande tider ett lands välstånd i

än högre grad kommer att vara beroende av tillräcklig tillgång på personal

med sådan utbildning.

Atomkommittén anför bland annat följande.

Det forskningsarbete, som bedrivs med medel från atomkommittén, försig­

går i främsta rummet vid universitet och högskolor. Det är därför ur kom­

mitténs synpunkt av största vikt att en kontinuerlig uppbyggnad av dessa

läroanstalters resurser i avseende på lokaler, personal och allmän utrust­

ning sker. Det nu framlagda förslaget får ses som ett led i en sådan upp­

rustning.

Skolöverstyrelsen vill först starkt understryka vikten av att alla de åt­

gärder vidtages, som är möjliga för att stimulera akademikerutbildningen

och förkorta studietiden. Vad utredningen i sitt betänkande föreslagit såväl

för en upprustning av den grundläggande utbildningen som för en inten­

sifiering av forskarutbildningen synes ägnat att ge möjligheter till en sådan

ökning av utbildningskapaciteten, som i dagens läge framstår som ound­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

ID

gängligen nödvändig. Inför den kraftiga expansion av skolväsendet, som för närvarande pågår, och inför utbyggnaden av enhetsskolan och gym- nasiestadiet kommer skolundervisningen att kräva lärare i väsentligt större utsträckning än tidigare. Sedan flera år kämpar skolväsendet med en bety­ dande brist på lärare i läroämnen, främst i de naturvetenskapliga ämnena. Överstyrelsen vill därför kraftigt understryka vad utredningen anfört om nödvändigheten av att en upprustning kommer snabbt.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det får anses såsom synnerligen angeläget att snabba åtgärder vidtages för att tillförsäkra den akademiska utbildningen ökade resurser och att man härvid särskilt syftar

till att öka och effektivera utbildningen inom den matematisk-naturveten-

skapliga fakulteten i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens för­ slag. Överstyrelsen understryker därvid främst behovet av en kvalitativt och kvantitativt förbättrad rekrytering av lärare för de tekniska läroverken och tekniska skolor på lägre stadier.

Kungl. May.ts proposition nr 10 4 år 1958

Sveriges förenade studentkårer delar helt utredningens slutsats att en realistisk och varaktig upprustning av de fria fakulteterna måste komma till stånd. SFS tillstyrker de principer som ligger bakom utredningens för­ slag och anser dem tillfredsställande såsom utgångspunkt för en varaktig och värdebeständig universitetsreform. SFS understryker vidare vikten av att principen om fritt tillträde till de filosofiska fakulteterna upprätthålles.

Vidare anför SFS bland annat följande.

Den nuvarande undervisningen vid landets universitet präglas i alltför hög grad av en gången tids anspråk och förhållanden. Över hela vår värld sker f. n. en omvärdering av undervisningens och forskningens betydelse, vars praktiska följder blivit att snart sagt alla nationer anstränger sina re­ surser till det yttersta för att göra större investeringar i utbildningsväsende och vetenskaplig forskning. Skall vårt land även i fortsättningen kunna följa med i den kulturella, tekniska och merkantila frammarschen krävs en beslutsam vilja att på bästa sätt utnyttja våra personella och ekonomiska resurser. De närmaste åren kommer de svenska gymnasierna att i kraftigt stegrat tempo öka studentexamensfrekvensen. Likaväl som samhället måste ha intresse av att tillvarata begåvningarna inom de allt större ungdomskul- larna, likaväl måste det vara samhällets plikt att tillogodse dessa kullars studieambitioner.

I det moderna samhället har kraven på våra möjligheter kunnat vägas mot varandra i en lugn atmosfär. Trygghetens och den fredliga vardagens behov har kommit i förgrunden, och våra strävanden därvidlag har lett till framsteg, som inte står något lands efter. Men vårt undervisningssystem är uppenbarligen försummat. Den elementära, för alla gemensamma grundut­ bildningen omprövas nu. Om detaljutformningen och tolkningen av de erfa­ renheter som redan vunnits på experimentens väg råder måhända delade meningar, men alla är ense om, att samhället här skall påtaga sig en väsent­ ligt större utgiftsbörda än tidigare. Det vore orimligt, om den högre under­

20

visningen härvid glömdes bort. Om inte utvecklingen skall stagnera, måste

den ställa stora krav inte bara på tekniska och naturvetenskapliga fram­

steg, utan också på våra humanistiska och samhällsvetenskapliga insikter.

En eftersläpning inom den högre undervisningen kommer alltid att utgöra

ett svårt hinder för utvecklingen, och följderna kommer snart att ge sig till­

känna på samhällslivets alla områden.

SACO finner utredningens betänkande mycket förtjänstfullt och kan i

huvudsak ansluta sig till de däri framförda förslagen. Särskilt understyrker

SACO vikten av att undervisningsresurserna snabbt förstärkes och i fort­

sättningen automatiskt anpassas efter studentantalet, av att universiteten

erhåller en mera fast lärarstab och av att därför lämpade studenter stimu­

leras att undergå forskarutbildning. Med tanke på hur klart betydelsen för

hela samhället av vetenskaplig forskning och undervisning ådagalagts, kan

man enligt SACO konstatera att få investeringar lönar sig bättre än de som

avser forskning och utbildning. Ett förverkligande av förslagen skulle, anför

SACO vidare, lägga en grund för den ytterligare förstärkning av universite­

ten och högskolorna som är erforderlig. De uppställda principerna måste

enligt SACO i tillämpliga delar överföras även på andra fakulteter och hög­

skolor. Samtidigt måste, mot bakgrund av en omfattande prognos över

den akademiska arbetsmarknadens efterfråge- och tillgångssidor, ett mera

långsiktigt planeringsarbete komma till stånd och därjämte utredningens

arbetsprogram rörande i detta betänkande ej behandlade akuta problem

fullföljas. Allt detta gör enligt SACO problemet om en ändrad fördelning av

de samhälleliga resurserna, så att en större del kommer forskningen och ut­

bildningen till del, brännande aktuellt.

TCO understryker, att en utbyggnad av universiteten med tillräckliga

resurser för studier och forskning utgör en förutsättning för samhällets

materiella och kulturella förkovran, och hälsar därför med tillfredsställelse

universitetsutredningens förslag, vilkas förverkligande kommer att innebära

en viktig etapp i arbetet på en genomgripande universitetsreform.

Svenska teknolog föreningen uttalar farhågor för att den föreslagna auto­

matiken vid tilldelning av medel för lärarkrafter, innebärande att denna

tilldelning skulle göras beroende av antalet studenter vid respektive avdel­

ning, kan komma att bli ogynnsam för de spärrade fackhögskoloma. Följ­

den härav kan bli en överproduktion inom områden, där man kan förutse

vissa sysselsättningsproblem, på bekostnad av områden, där det för hela

vår välståndsutveckling är väsentligt att få så många som möjligt utbildade.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar med tillfredsställelse att

utredningen funnit en lösning på problemet om upprustning av universi­

teten genom en automatisk anpassning av undervisningen till antalet elever.

Förbundet tillstyrker i stort utredningens förslag.

Sveriges liberala studentförbund konstaterar att undervisningssituationen

särskilt vid de ospärrade filosofiska fakulteterna nu är i det närmaste kata­

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

21

strof al. Förbundet finner det därför acceptabelt, att utredningen tagit upp blott de filosofiska fakulteternas problem i föreliggande betänkande. För­ bundet framhåller avslutningsvis, att — ehuru vissa kritiska synpunkter torde kunna anläggas på en del punkter i utredningens förslag — förbundet betraktar ett genomförande av ifrågavarande förslag som ytterst angeläget.

Svenska landsbygdens ungdomsjörbund och dess studentjörbund uttalar i sitt gemensamma yttrande tillfredsställelse med utredningens förslag. Ett förverkligande av dessa skulle onekligen leda till ett betydande uppsving.

Sveriges socialdemokratiska studentjörbund uttalar bland annat följande.

Förbundet vill energiskt avvisa tanken på ett spärrat tillträde till univer­ sitet och högskolor och anser dylika tankegångar bygga på en förlegad upp­ fattning om universitetens plats i samhället. Dels finner vi det vara högst tvivelaktigt om en någorlunda rättvis spärr kan konstrueras. Dels anser vi att den rådande inställningen till universitetens uppgifter som yrkesutbild- ningsanstalter i väsentlig mån måste omformas och dessa anstalter göras skickade att bilda underlag för även annan yrkesutbildning än den hittills avsedda. Även om vi således är medvetna om att ett arbetskraftöverskott kanske kan uppstå inom traditionella humanistiska yrkesområden, anser vi det sannolikt att detta ingalunda utesluter att samhället kommer att ha behov av humanistiskt utbildad arbetskraft inom områden, där sådan hit­ tills inte kommit till användning. Varje tillskott av kvalificerad arbetskraft måste anses vara av värde i ett progressivt samhälle. Alternativet till spärr måste vara att skapa nya utbildningsvägar. Detta skulle t. ex. kunna inne­ bära att humanistiska studier kombineras med en mera praktiskt betonad utbildning, avsedd även för andra yrken än för humanister hävdvunna.

Högerns ungdomsjörbund har anfört en del kritik mot vissa av utred­ ningens förslag, men förbundet delar utredningens uppfattning om behovet av en snar upprustning av undervisningsresurserna.

Folkpartiets ungdomsjörbund ansluter sig i princip till betänkandets för­ slag men anmäler vissa betänkligheter mot dess begränsning till de filoso­ fiska fakulteterna.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsjörbund (SSU) anför bland annat följande.

I dagens samhälle har de akademiska lärosätena dragits in i centrum föl­ en sjudande samhällsutveckling. Den vetenskapliga forskningen framstår som en av de viktigaste nycklarna till ekonomiskt och socialt framåtskri­ dande. Det moderna arbetslivet ställer allt större krav på en högskoleut­ bildad och rikt differentierad arbetskraft. Universiteten byggdes upp för ett statiskt samhälle med väl inrutade traditioner och liten rörlighet. De måste anpassas till ett dynamiskt samhälle, där föränderligheten och rör­ ligheten är ett utmärkande drag.

Vid sin granskning av de i betänkandet framlagda, konkreta förslagen finner sig förbundet kunna tillstyrka flertalet av dessa. Säkerligen kommer ett snabbt genomförande av dessa förslag att bidraga till en betydande för­ bättring av utbildningsförhållandena vid universiteten och högskolorna. De uppgifter om studieavbrott och långa studietider som utredningen redovisar

Kungl. Maj:ts proposition nr / O.) år 1958

i betänkandet speglar mycket betydande missförhållanden i den akademiska

undervisningen och forskarutbildningen i vårt land. Inför den starka ex­

pansion av utbildningsväsendet som nu förestår, kommer dessa missförhål­

landen, om de får kvarstå eller endast i ringa utsträckning förbättras, att

utgöra en avsevärd belastning. Denna belastning blir desto allvarligare

eftersom vi inom överskådlig tid får räkna med en betydande knapphet på

resurser, såväl på det ekonomiska som i minst lika hög grad på det per­

sonella området. I detta läge framstår det som oundgängligen nödvändigt

att tillvarata alla möjligheter till en rationalisering och effektivisering av

det högre utbildningsväsendet. I annat fall finns det risk för att universi­

tetsreformen förfelar sitt syfte — att möta samhällets snabbt växande

behov av högskoleutbildad arbetskraft och vetenskaplig forskning. Priset

för försummelser på detta område är en långsammare takt i det sociala och

kulturella framåtskridandet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

2. Studieresultat och studietider

Utredningen

Mot bakgrunden av den inledande översikten övergår utredningen till

att framlägga synpunkter och förslag beträffande den akademiska under­

visningen och utbildningen på låg- och högstadierna. Utredningen redovisar

därvid först en omfattande statistik, som belyser studieresultat och studie­

tider på magisterstadiet inom de filosofiska fakulteterna. Utredningen redo­

visar i sitt betänkande även ett relativt omfattande statistiskt material som

belyser omfattningen av forskarutbildningen. Detta material kommer att

redovisas senare i avsnitt VII. Utredningen har genom ett antal specialun­

dersökningar sökt kartlägga de högre läroanstalternas aktuella situation

beträffande undervisningsresultat, studieavbrott och studietider på magister­

stadiet. Den grundläggande och mest fullständiga av dessa specialunder­

sökningar är en inventering av inskrivningsårgången 1948/49 vid samtliga

landets universitet och högskolor. Den avser framför allt att belysa exami­

nations- och studieavbrottsfrekvenserna samt bruttostudietiden för olika

examina och gäller därför en relativt »gammal» årgång. Den kompletteras

av en mera ingående undersökning av en något yngre generation, nämligen

1951 års höstterminsinskrivna vid Uppsala universitet. För bedömningen

av studietidens längd i enskilda ämnen har gjorts en enkätundersökning

bland samtliga studerande som under kalenderåret 1955 avlagt tentamen

för två betygsenheter i fyra utvalda ämnen inom den filosofiska fakulteten.

Som ett komplement till denna undersökning kan man slutligen se en under­

sökning rörande tentamensfrekvensen under två år bland 1954 års nybör­

jare i vissa humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Bland de många siffersammanställningar som utredningen i detta sam­

manhang redovisat torde här få intagas allenast följande tablå över exami-

nationsfrekvensen vid slutet av år 1955 bland de nyinskrivna 1948/49 (me­

dicinare 1946/47).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 1 Of år 1958

23

Huvudutbild-

ningsfakultet/ högskola

M ä n

Kvinnor

Samtliga

Hela antalet

stud.

Därav

Hela antalet

stud.

Därav

Hela antalet

stud.

Därav

exami­ nerade

stude­ rande

utan examen

av­ gångna

utan examen

exami­ nerade

stude­

rande utan examen

av­ gångna

utan examen

exami­ nerade

stude­ rande

utan examen

av­ gångna

utan examen

•/•

•/.

#/o

•/.

•/•

•/#

•/.

•/.

•/.

Teol. fak.........

58 72

16

12 3

_

61 72

15 13

Jur. fak..........

320 61

17 23 52 58

8 35

372 61

15

24

Med. fak.........

194 68 26

7

63

51

32

18 257 63

27 9

Ilum. fak........

489 53 12

35 492 41

12 47

981 47

12 41

Mat.-nat. fak. .

241 49 20 31

62

47

21 32

303 49

20 31

Tekn. högsk. ..

485

84 10

7 5

. .

. .

490

84 10

7

Handelshögsk. .

225

84 7 9

9

. . . •

• •

234

81 7

9

Tandl.-högsk. . 125

96 2 2

38

95 3 3

163

96 3 2

Farm.

inst. ...

18

.

.

141

94 1

6 159

93

1

6

Veterinärhögsk.

29

59 41

3

32

56 44

Skogshögsk.

35

91 3 6

— —

35 91

3 6

Lantbrukshögsk.

46

87 9 4 1

— —

47 85

9 6

GCI .............

25

96 4

63

97

3

88 97

1

2

Totalt 2 290

70 13 17 932

58 11

32 3 222

68 12

21

Av de sålunda utförda undersökningarna drar utredningen den slutsatsen, att de filosofiska fakulteternas undervisningssituation av i dag måste be­ tecknas som utomordentligt allvarlig och med tanke på den under de när­ maste åren antagligen mycket starkt stegrade tillströmningen till just dessa fakulteter måste te sig närmast alarmerande. Denna sin slutsats utvecklar utredningen ytterligare på följande sätt.

Av en inskrivningsårgång på i det närmaste 1 000 studenter vid de huma­ nistiska fakulteterna har femton terminer efter inskrivningen mindre än hälften avlagt akademisk examen. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är situationen densamma. Av inskrivningsårgången 1948/49 lockade de sistnämnda fakulteterna slutligen — efter alla fakultetsbyten — nära dubbelt så många studenter som tandläkarhögskolorna, men efter femton terminer var antalet avlagda naturvetenskapliga kandidat- och ma­ gisterexamina bland dessa studenter mindre än antalet avlagda tandläkar­ examina i samma inskrivningsårgång, detta trots att studietiden för tand­ läkarexamen snarast är längre än den beräknade normalstudietiden för filo­ sofiska preliminärexamina. Mot en examinationsfrekvens av 85 a 90 eller t.o.m. över 90 procent vid fackhögskolorna svarar efter femton terminer en examinationsfrekvens av 60 procent vid de juridiska fakulteterna och mindre än 50 procent vid de filosofiska.

Studieavbrottsfrekvensen vid fackhögskolorna är genomgående mindre än 10 procent av inskrivningskullen, medan var fjärde jurist, var tredje naturvetare och 40 procent av humanisterna lämnat sina läroanstalter — och överhuvudtaget lämnat studierna vid högre läroanstalter — utan att ha avlagt examen. Dessa förhållanden illustreras pa ett mycket patagligt sätt i följande diagram.

24

1948/49 års inskrivningsårgång. Examination och studieavbrott successivt

under femton terminer från inskrivningen för studerande med humanistisk

huvudutbildning resp. tandläkarutbildning såsom huvudutbildning.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

HUMANISTER

0

5

10

15

Terminer

Anmärkning: svart fält = examinerade; vitt fält

utan examen.

TANDLÄKARE

0

5

JO

15

Terminer

kvarvarande studerande; prickat fält = avgångna

Orsakerna till det stora bortfallet och den låga examinationsfrekvensen

vid de »fria» fakulteterna är givetvis många och delvis sådana som icke

sammanhänger med undervisningens organisation och resurser, med kurs­

fordringarna eller med de yttre studieförhållandena överhuvudtaget, utan i

stället sammanhänger med de filosofiska fakulteternas karaktär av fria

bildnings- snarare än u t bildning san st al ter. Sålunda har säkerligen många

av dem, som här redovisas såsom avgångna från de filosofiska fakulteterna

utan examen, aldrig haft någon allvarlig avsikt att avlägga en sådan. Man

kan ha skrivit in sig vid t. ex. Stockholms högskola endast för att komplet­

tera en socionomexamen med något akademiskt betyg i psykologi eller

nationalekonomi; man kan ha skrivit in sig vid ett universitet eller en hög­

skola endast för att känna sig vara berättigad att följa en föreläsningsserie

eller t. o. m. endast för att få möjlighet att deltaga i studentlivet.

Dessa och liknande förhållanden utgör säkerligen en del av förklaringen

till den höga avgångsfrekvensen vid de filosofiska fakulteterna, men de

duger å andra sidan lika säkert icke ensamma som förklaring härtill. Om

man ur hela populationen tar bort alla dem som avgått utan examen 1—1

terminer efter inskrivningen, bör man ha gjort en fullt tillräcklig korrektion

för dessa »skeninskrivningar» och inskrivningar i bildnings- eller efterut-

bildningssyfte utan avsikt att avlägga en fullständig akademisk examen.

Likafullt får man så höga avbrottsfrekvenser som 23 procent vid de huma­

nistiska1 och 17 procent vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna2,

siffror som då kan jämföras med avbrottsfrekvensen 1 procent vid tand-

1 äkarhögskolorna, 4 procent vid lantbrukshögskolan och 6 procent vid de

tekniska högskolorna.

Utredningen har tagit del av en icke offentliggjord sammanställning

1 20 procent av de manliga och 25 procent av de kvinnliga; 20 procent i Uppsala, 13 procent i

Lund, 20 procent i Göteborg och 33 procent i Stockholm.

2 16 procent bland manliga och 21 procent bland kvinnliga; 16 procent i Uppsala, 9 procent i

Lund och 25 procent i Stockholm.

25

rörande examensplanerna bland de inskrivna vid de filosofiska fakulteterna, vilken gjorts inom statistiska centralbyrån. Sammanställningen är baserad på materialet till försöksverksamheten med prognosstatistik i centralbyråns statistik över högre studier. Sammanställningen visar bland annat, att en förhållandevis större del av de studerande vid de filosofiska fakulteterna vid Stockholms högskola än av de studerande vid de filosofiska fakulteterna vid de tre statsuniversiteten ej har för avsikt att avlägga filosofisk examen. Nu framgår emellertid ej av materialet hur många som har för avsikt att efter en tids studier vid filosofisk fakultet övergå till annan fakultet eller högskola och därför ej har planer att avlägga filosofisk examen. Med hän­ syn till det stora antal studerande som bedriver »kompletteringsstudier» hade för de problem som är aktuella i föreliggande sammanhang en dylik sammanställning varit den mest värdefulla.

Utredningen har emellertid efter studium av den nämnda sammanställ­ ningen funnit att dess resultat ej svär emot de tolkningar och synpunkter som här göres på basis av det av utredningen redovisade statistiska materia­ let. Man tvingas sålunda konstatera, att en i jämförelse med fackhögskolor­ na mycket stor andel även av de studenter, som vid inskrivningen verkligen avsett att avlägga examen, icke lyckas fullfölja denna avsikt. Ett ytterligare belägg för detta påstående utgör det relativt stora antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna, som ännu efter femton terminer redovisas som aktivt studerande utan avlagd preliminärexamen. Vid de humanistiska fakulteterna utgjorde femton terminer efter inskrivningen dessa ännu stu­ derande utan examen (115 personer) 12 procent av 1948/49 års inskriv­ ningskull och 25 procent av antalet examinerade. Vid de matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna var motsvarande siffror (51 personer eller 20 procent av inskrivningsårgången och så mycket som 41 procent av de exa­ minerade.

Den del av det i det föregående redovisade bortfallet vid de filosofiska fakulteterna, som icke kan förklaras som skeninskrivning eller inskrivningar utan en fullständig akademisk examen som mål, kan icke heller förklaras genom den vid dessa fakulteter särskilt omfattande avgången till andra fakulteter och högskolor. De lämnade sifferuppgifterna rörande bortfallets storlek bygger nämligen på det antal studenter, som valt någon av de filo­ sofiska fakulteterna som huvudutbildningsfakultet, och korrektion har alltså redan gjorts för nettoresultatet av fakultets bytena. Även gruppen tillfälligt gästande utlänningar är helt borttagen ur populationen och ingår således icke i de här angivna uppgifterna om avgångens storlek. Slutsatsen måste bli, att det här är fråga om ett reellt bortfall av betydande omfatt­ ning, vars förklaring måste sökas antingen i bristande studielämplighet hos studenterna eller i otillfredsställande yttre studieförhållanden. Detta anta­ gande synes också bli i stort sett bekräftat av vad man vet om de av­ gångnas senare verksamhet; i det övervägande antalet fall synes det näm­ ligen härvid vara fråga om övergång till annan utbildning eller yrkesverk­ samhet, för vilken en tids akademiska studier varit utan omedelbart värde.

Beträffande humanisters och naturvetares studielämplighet i jämförelse med fackhögskolornas studerande ger de företagna och ovan redovisade undersökningarna upplysning endast i avseende på det genomsnittliga stu­ dentbetyget. Härutinnan kan man — i avseende på den undersökta inskriv­ ningsårgången 1948/49 — icke finna att de filosofiska fakulteternas studen­ ter skulle ha sämre förutsättningar än fackhögskolornas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 19öS

26

Nu kan det invändas, att studentbetygets genomsnittsvärde är en alltför

ofullkomlig mätare på en persons lämplighet för akademiska studier, en

lämplighet som i stället eller i högre grad konstitueras av karaktärskvalite-

ter, som knappast påverkar studentbetyget. Häremot kan sägas, att stu­

dentbetyget i många individuella fall må ha ett osäkert prognosvärde men

att de här redovisade lika väl som tidigare företagna undersökningar ändå

tämligen otvetydigt visar på en generellt sett ganska obeveklig korrelation

mellan studentbetyg och framgång i högre studier. Därtill kommer att det

förefaller föga troligt, att det skulle föreligga något klart samband mellan

vissa karaktärsegenskaper och valet av fakultet eller högskola, varigenom

fackhögskolorna skulle tillföras mera studielämpliga studenter än de filo­

sofiska fakulteterna. Långt sannolikare förefaller det då vara, att under­

visningens organisation och resurser vid fackhögskolorna erbjuder de stude­

rande bättre betingelser för framgång i studierna än motsvarande förhållan­

den vid de fria fakulteterna.

Då det gäller yttre faktorer, som kan ha försinkat studierna eller lett till

att dessa definitivt avbrutits före examen, måste man kanske i första hand

beakta studieekonomiska svårigheter. Den inskrivningsårgång, som utred­

ningen fullständigt undersökt — inskrivningsårgången 1948/49 — saknade

vid inskrivningen den senare införda möjligheten att erhålla statsgarante-

rade studielån, och stipendiemöjligheterna för nyinskrivna studenter var vid

denna tidpunkt mycket små. Studenter som saknade möjlighet att få stu­

dierna bekostade av anhöriga eller finansierade genom borgenslån eller som

ville undvika dessa finansieringsformer, måste då — i den mån de över­

huvudtaget valde högre studier — finansiera dessa genom förvärvsarbete

vid sidan av studierna. Det är under sådana omständigheter ingalunda orim­

ligt att räkna med att många studenter av studieekonomiska skäl undvek

fackhögskolorna, vilkas studieplaner förutsätter heltidsstudier, och i stället

sökte sig till fakulteter, vilkas studiegång var friare och därigenom möjlig­

gjorde längre eller kortare avbrott för förvärvsarbete eller möjliggjorde för­

värvsarbete parallellt med studierna. Nu torde det vara uppenbart, att

sådana deltidsstudier ställer större krav på studenten än heltidsstudier gör,

liksom även att kontakten med förvärvslivet kan erbjuda möjligheter, som

gör det både lockande och naturligt för vederbörande att avbryta påbörjade

akademiska studier utan avlagd examen.

Allt detta skulle måhända vara tillräckligt som förklaring till både de

långt utdragna studietiderna och det mycket stora bortfallet bland just de

filosofiska fakulteternas studenter av inskrivningsårgången 1948/49 —

under förutsättning emellertid att det kunde konstateras att dessa förhål­

landen radikalt förbättrats sedan statsmakterna vid 1950 års riksdag fattat

beslut om statlig kreditgaranti för studielån åt alla universitets- och hög-

skolestuderande, som uppfyller rimliga, men ingalunda särskilt stränga krav

på ådagalagd studielämplighet. Härigenom gavs, kan det sägas, i princip

alla studenter möjlighet till koncentrerade heltidsstudier, och även om

många studenter föredragit att hålla studieskuldsättningen nere genom för­

värvsarbete åtminstone periodvis, har denna långivning fått så stor omfatt­

ning,1 att den rimligen bort leda till minskad studieavbrottsfrekvens och

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 195S

1 Redan under det första läsåret (1950/51) beviljades 1 137 dylika lån. Under läsåret 1955/56

beviljades lån med sammanlagt nära 17 miljoner kronor. Totalt under sex läsår 1950/56 har

beviljats lån med sammanlagt drygt 65 miljoner kronor åt sammanlagt över 11 000 universitets-

oeh högskolestuderande (inkl. studerande vid socialinstituten).

27

förkortade studietider, särskilt vid de filosofiska fakulteterna. Samma effekt

borde ha nåtts genom de från och med läsåret 1954/55 successivt ökade

anslagen till statsstipendier åt nyinskrivna universitets- och högskolestu-

dcrande.

Några sådana förbättringar i avseende på studiea vbrottsfrekvens och stu­

dietider har emellertid knappast kunnat konstateras. De jämförelser univer-

sitetsutredningen kunnat göra i fråga om studieresultat, och studietider mel­

lan inskrivningsårgångarna 1948/49 och 1951 vid Uppsala universitet ger

i stort sett samma bild av studieavbrotts- och examinationsfrekvensen

under de nio första terminerna, i varje fall inom den humanistiska fakul­

teten, medan någon förbättring synes föreligga i fråga om den matematisk­

naturvetenskapliga. Dessa jämförelser tyder vidare på att man knappast

har att vänta någon högre slutlig examinationsfrekvens inom den yngre år­

gången än inom den äldre, och bruttostudietiden för första examen synes

bli ungefär densamma trots de ökade möjligheterna, till koncentrerade stu­

dier, och trots att den nya examensstadgan inneburit en sänkning av ford­

ringarna för filosofisk ämbetsexamen.

Slutsatsen av det förut sagda måste bli, att väsentliga orsaker — om ock

ej de enda orsakerna — till den höga studieavbrottsfrekvensen och i de ut­

dragna studietiderna inom de filosofiska fakulteterna måste vara att söka i

själva kursfordringarna och undervisningsförhållandena. Härvidlag vill ut­

redningen omedelbart fästa uppmärksamheten på det naturliga samband,

som råder mellan kursfordringarnas och undervisningsförhållandenas inver­

kan på studieresultatet, i det att en studieplan som ställer stora krav på

studenten också måste ställa stora krav på undervisningen, om man näm­

ligen håller fast både vid det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna

och vid kravet på att uppställda kursfordringar »normalt» skall kunna in­

hämtas efter eu viss tids studier. I fråga om det fria tillträdet har ingen

ändring ifrågasatts, och i fråga om normal studietid har 1953 års examens-

stadga angivit vissa normer, som tar sikte på en fullt utnyttjad studieter­

min som normal studietid för en betygsenhet i filosofiska preliminärexamina.

Med dessa två förutsättningar givna blir alternativen, om den uppställda

normalstudietiden icke kan hållas, antingen att anpassa kursfordringarna

till vad studenterna normalt förmår tillgodogöra sig på »normal» tid med

den undervisning som meddelas, eller att anpassa undervisningen så, att

studenterna normalt förmår tillgodogöra sig gällande kursfordringar på

»normal» tid.

Detaljstudier rörande studietidens genomsnittliga längd per betygsenhet

i filosofiska examina har givit vid handen, att det i examensstadgan upp­

ställda målet i fråga om studietidens längd per betygsenhet i varje fall i

många och stora ämnen icke uppnås i verkligheten. Bilden är visserligen

icke entydig, och de individuella variationerna liksom variationerna ämnena

emellan synes vara mycket stora. Ett förhållande som härvidlag särskilt

faller i ögonen är den många gånger mycket stora diskrepansen mellan

bruttostudietiden och den tid som verkligen ägnats åt studier i det ifråga­

varande ämnet. Detta synes i sin tur sammanhänga icke blott med förekom­

sten av studiehinder av typen förvärvsarbete, sjukdom, militärtjänstgöring

etc., utan kanske i ännu högre grad med det allmänt praktiserade systemet

med parallella studier i flera ämnen. Detta parallell-läsande förefaller emel­

lertid icke vara en följd av studenternas eget val, utan uppkommer sanno­

likt i många fall därigenom att den effektiva studietiden faktiskt är längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

28

än som förutses i studieplaner och examensstadga. Av de detaljstudier ut­

redningen företagit synes nämligen framgå, att studenterna vanligen ägnar

det första studieåret helt åt studier i ett enda ämne. I den mån sluttentamen

icke hinner avläggas före början av det andra studieåret, påbörjar man

emellertid detta oaktat mer eller mindre intensiva studier i ett ämne nr 2.

Det blir då omöjligt för studenten att så som examensstadga och studieplan

förutsätter helt ägna sig åt studierna i detta andra ämne, varför icke heller

detta hinner göras undan på förutsedd tid, varefter studier i ämnet nr 3

påbörjas men i ännu högre grad blir lidande på att uppmärksamhet måste

ägnas även åt kanske två tidigare påbörjade ämnen. En relativt liten för­

längning av den effektiva studietiden i det första ämnet för sålunda med

sig, att ämnena i fortsättningen så att säga kolliderar med varandra, vilket

i sin tur leder till en i många fall total desorganisation av studierna.

Denna analys av situationen vid de filosofiska fakulteterna grundar sig

dels på en detalj granskning av studietidsundersökningens material, som gäl­

ler vissa ämnen inom de filosofiska fakulteterna vid samtliga fyra lärosäten,

dels på granskningen av svarsmaterialet i enkäten till studenterna i 1951 års

inskrivningsårgång i Uppsala, som visserligen gäller endast ett lärosäte men

å andra sidan återspeglar förhållandena i så gott som samtliga ämnen.

Den bild de redovisade undersökningarna ger av de filosofiska fakulteter­

nas nuvarande kapacitet och av undervisningens effektivitet måste, under­

stryker utredningen, betecknas som i hög grad oroande. Omedelbara åtgär­

der synes utredningen böra vidtagas i syfte att få ett fastare grepp om en

situation, som redan är svårbemästrad och som inom kort kan bli rent kata­

strofal. Om i en enda inskrivningsårgång (1948/49) 30 procent av natur­

vetarna och 40 procent av humanisterna avbrutit sina studier utan examen,

om en fjärdedel av dem som en viss hösttermin påbörjat studier i ett ämne

avbryter dessa utan sluttentamen och om huvuddelen av dessa som skäl

för avbrottet anger ekonomiska orsaker eller »vantrivsel, bristande intresse,

dålig anpassning, hopplöshet», då är detta enligt utredningens åsikt tecken

på att krafttag är ofrånkomliga, även om en tillräckligt genomgripande

reform skulle bli kostnadskrävande rent statsfinansiellt sett. Det kan för

övrigt enligt utredningens mening ifrågasättas, om icke just ur samhälls­

ekonomisk synpunkt de nuvarande förhållandenas bibehållande ställer sig

dyrbarare än en reform, som kan avsevärt förbättra de filosofiska fakul­

teternas kapacitet. De 402 humanister och 94 naturvetare i inskrivningsår-

gången 1948/49, som vid undersökningstillfället avbrutit sina studier utan

examen, hade enligt den företagna undersökningen före studieavbrottet till-

bragt sammanlagt 2 444 terminer vid universiteten. Även om denna siffra

givetvis icke får pressas, torde det vara uppenbart att däri ingår en sam­

hällsekonomisk förlustpost av betydande storlek. Antalet årligen av­

lagda filosofie magisterexamina närmar sig nu siffran 700, och det är, fram­

håller utredningen, uppenbart att en förkortning av den genomsnittliga

studietiden för denna examen med en enda termin skulle innebära en sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

29

hällsekonomisk och kulturpolitisk vinst, som väger tungt på en universitets­ reforms kreditsida.

En omedelbar upprustning av de filosofiska fakulteternas undervisnings­ resurser anser utredningen vara oundgängligen nödvändig. En sådan upp­ rustning måste för att lyckas tillgodose följande fyra huvudkrav:

1. Upprustningen måste komma snabbt. Allt tyder på att vi under de allra närmaste åren har att vänta en i vårt land hittills osedd ökning av till­ strömningen till högre studier. Trots att en del fackhögskolor har fått ökad kapacitet, har man att räkna med att de ospärrade filosofiska fakulteterna kan få ta emot en stigande andel av det stigande antalet nyexaminerade studenter.

2. Upprustningen måste ge tillräckliga undervisningsresurser. Om man vill bibehålla det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna och om man även vill bibehålla de filosofiska preliminärexaminas nuvarande standard och hålla fast vid examensstadgans normer för studietidens längd, måste statsmakterna ge de filosofiska fakulteterna tillräckliga resurser att med­ dela en med hänsyn till dessa förutsättningar adekvat undervisning åt de ungdomar, som söker sin yrkesutbildning vid dessa fakulteter. Ett tillgodo­ seende av de filosofiska fakulteternas behov av tillräckliga undervisnings­ resurser måste anses fullt motiverat icke blott från samhällsekonomiska och kulturpolitiska synpunkter, utan även med hänsyn till de mycket betydan­ de personliga insatser, som universitets- och högskolestudierna innebär.

3. Upprustningsprogrammet måste vara realistiskt. En upprustning, som snabbt skall ge de filosofiska fakulteterna tillräckliga undervisningsresurser, måste under alla omständigheter ställa stora krav icke minst på de perso­ nella resurser, som står till förfogande för nya läraruppgifter. Ett upprust- ningsprogram, som icke bygger på en realistisk uppfattning om de till för­ fogande stående resursernas begränsning, riskerar därför att redan från bör­ jan misslyckas. Icke minst viktigt är härvidlag det faktum, att det är rela­ tivt sett mycket små studentkullar, som bildar underlaget för den lärar- kader som behövs för att ge en adekvat akademisk undervisning åt ett starkt ökat antal filosofie studerande, samtidigt som skolans behov av vetenskapligt skolade lärare icke bör få lämnas utan beaktande.

4. Upprustningsprogrammet måste fullföljas. Efterkrigstidens upprust­ ning av undervisningsresurserna har i stor utsträckning »ätits upp» av stu­ dentantalets stegring, och då denna kan väntas bli väsentligen starkare under den närmaste än under den senast förflutna tioårsperioden, är det oundgängligen nödvändigt, att man nu icke blott höjer standarden, utan även skapar organisatoriska förutsättningar för den höjda standardens bi­ behållande, även vid starkt växande studentantal. Universitetens undervis­ ningsresurser måste med samma grad av självklarhet automatiskt följa stu­ dentantalets växlingar, som skolans resurser anpassas till elevantalet. — Men undervisningens standard är icke uteslutande en funktion av antalet

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

30

lärarbefattningar i förhållande till antalet studerande; den sammanhänger

också med undervisningsresursernas användning. En väsentlig fråga, som

måste lösas, är därför hur undervisningen till sin omfattning och sina for­

mer snabbt och kontinuerligt skall kunna anpassas till vunna erfarenheter.

Undervisningens resultat måste fortlöpande kunna följas i fråga om studie­

tidens längd för examen och per betygsenhet samt i fråga om examens-, ten­

tamens- och studieavbrottsfrekvens i olika fakulteter, ämnesgrupper och

ämnen.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Yttranden

Den av utredningen redovisade statistiken rörande studieresultatet och

studietider samt de slutsatser utredningen drar av denna statistik har från

en del remissinstansers sida föranlett vissa erinringar. Bland remissinstan­

serna föreligger dock i stort sett enighet om att ifrågavarande statistik be­

kräftar utredningens påstående om nödvändigheten av en omedelbar upp­

rustning av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Av remiss­

yttrandena inhämtas beträffande förevarande spörsmål i huvudsak föl­

jande.

Enligt statskontoret synes utredningen vid bedömningen av studiernas

längd och resultat vid fackhögskolorna icke ha beaktat det förhållandet,

att åtskilliga studerande vid fackhögskolorna måst använda lång tid, många

gånger flera år, för att få sådana kvalifikationer, att de blir antagna.

Statistiska centralbyrån framhåller beträffande studieavbrotten, att det

icke endast torde vara bristande studieförutsättningar, ekonomiska svårig­

heter eller otillräckliga undervisningsresurser som medför studieavbrott.

Enligt en specialbearbetning av de uppgifter om avsedd examen och lev­

nadsbana som lämnats av de nyinskrivna studerandena vid Stockholms hög­

skola läsåret 1955/56 hade en betydande del överhuvudtaget inga planer

på att avlägga examen. Även om en del av dessa studerande sedermera över­

går till fackhögskola och där tar examen, visar detta enligt centralbyrån på

en av de svårigheter som finns att bedöma studieavbrotten. Det synes cen­

tralbyrån som om utredningen icke fullt har beaktat dessa svårigheter.

Centralbyrån säger sig vidare ej helt kunna följa utredningens »summariska

resonemang» i avseende på betydelsen av betygsnivå och studielämplighet

i jämförelse med undervisningsorganisation och -resurser då det gäller att

förklara skillnaderna i examinationsfrekvens mellan fria fakulteter å ena

sidan och fackhögskolorna å den andra. I övrigt lämnar centralbyrån den i

betänkandet framlagda statistiken i stort sett utan erinran.

Matematisk-naturn-tenskapliga fakulteten i TJppsala understryker utred­

ningens uttalande, att „rsakema till det stora bortfallet och den låga exa-

minationsfrekvensen inom främst de filosofiska fakulteterna till icke ovä­

sentlig del sammanhänger med dessa fakulteters karaktär av fria bildnings-

snarare än utbildningsanstalter, samt framhåller i anslutning härtill, att

studier som är akademiska i ordets egentliga mening alltid har ett värde i

sig, som alltför lätt kommer i skymundan vid våra dagars effektivitetskult.

Beträffande anledningarna till den låga tentamens- och examensfrekvensen

betonar fakulteten betydelsen av de studerandes heterogena sammansätt­

31

ning, som i sin tur är en oundviklig följd av de filosofiska fakulteternas fria karaktär. Vidkommande den av utredningen redovisade genomsnittliga stu­ dietiden för examina i den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fram- hålles, att även om det icke kan anses säkerställt att utredningens uppgif­ ter härvidlag är representativa, ingen torde kunna bestrida att den faktiska studietiden är betydligt längre än vad examensstadgan föreskriver.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund påpekar till en början, att avbrott i studierna genom förvärvsarbete eller av andra orsaker i dub­ belt avseende har en ogynnsam inverkan icke blott genom den direkta tids­ förlusten, utan även genom den menliga inverkan överhuvudtaget av luckor i studiearbetet. Vidare framhåller fakulteten, att då utredningen finner det mindre sannolikt att de filosofiska fakulteternas studenter skulle ha sämre förutsättningar än fackhögskolornas för sina studier, fakulteten icke kan finna slutsatsen välgrundad. I anslutning härtill nämnes bland annat, att i

Lund under senare år cirka 25 procent av de studerande i fysik, 50 procent av dem i kemi och 35 procent av dem i matematik icke varit behöriga att intagas som ordinarie studerande vid teknisk högskola. Avslutningsvis understryker fakulteten, att även om orsakerna till mängden av dåliga stu­ dieresultat till en avsevärd del ligger i själva strukturen hos de fria fakul­ teterna, fakulteten på det livligaste måste instämma i utredningens uppfatt­ ning att nuvarande situation kräver verkliga kraftåtgärder för såväl under­ visning som forskning. Fakulteten pekar i anslutning härtill på den ökade tentamensfrekvensen i vissa ämnen, vilken ägt rum under senare år och vilken enligt fakultetens uppfattning beror på en starkt effektiviserad undervisning med avsikt att nedbringa studietiden — en effektivisering som möjliggjorts av i form av s. k. krisanslag beviljade medel.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga avdelningens vid Stockholms hög­ skola mening skulle en närmare analys av orsakerna till studieavbrotten bland dem som efter minst fyra terminer avgått utan examen efter all san­ nolikhet visa, att många av dessa övergått till verksamhet av sådan art, att de har påtaglig nytta av sina studier oaktat dessa icke förts fram till en full­ ständig examen. Ej minst anses detta vara fallet vid Stockholms högskola, där de stora möjligheterna till kontakt med näringsliv och institutioner i huvudstaden bereder tillfälle för många studerande att erhålla för dem till­ fredsställande anställningar även utan fullständig examen.

Fakulteten finner vidare, att utredningen synes benägen att bagatellisera den orsak till studieavbrott, som skulle ligga i bristande studielämplighet hos en del av de studerande vid de fria fakulteterna. Liknande synpunkter återfinnes även i humanistiska avdelningens vid Stockholms högskola re­ missyttrande. Sålunda anser sistnämnda avdelning bland annat att det är uppenbart, att en väsentlig anledning till den stora skillnaden i studieav­ brott mellan å ena sidan de filosofiska fakulteterna och å den andra spär­ rade fakulteter respektive fackhögskolor är att de senare intager ett gallrat studentmaterial.

Lärarkollegiet vid tandläkarliögskolan i Stockholm uttalar bland annat:

I betänkandet redovisas studieresultat och studietider inom de filosofiska fakulteterna varvid man bland annat jämför studieavbrottsfrekvensen vid dessa fakulteter och tandläkarhögskolorna med ett, för de sistnämnda för­ delaktigt resultat. Att jämföra en humanistisk fakultet med fullständigt fria studier och utan barnundervisning i egentlig mening med ett in i minsta detalj organiserat undervisningsprogram i en spärrad fackhögskola och där­

Kungl. May.ts proposition nr 10^ år 195S

32

ur draga allmänna slutsatser om undervisningens effektivitet vid de jämförda

läroanstalterna måste emellertid bli missvisande. Den viktiga faktor, som

spärrningens karaktär utgör, får icke förbises. Om undervisningen vid en

spärrad tandläkarhögskola når en hög grad av effektivitet, beror detta till

dels på det utvalda studentmaterialet, vari tandläkarhögskolorna har en

fördel framför de humanistiska fakulteterna.

Kanslern framhåller, att den av utredningen redovisade statistiken vä­

sentligen avspeglar förhållandena enligt 1907 års stadga för filosofiska exa­

mina och att det ännu icke är möjligt att bedöma den nya examensstad-

gans effekt i avseende på examinationsfrekvens och studietidens längd. I

den nya examensstadgan av år 1953 infördes — påpekar kanslern bland

annat — en normalstudietidsbestämmelse, som angav den normala studie­

tiden för ämbetsexamen och kandidatexamen till i regel högst 3 studieår

eller 6 studieterminer. Då en studietermin enligt stadgan skulle anses mot­

svara 5 månaders studietid, finge, anför kanslern vidare, stadgan anses ha

angivit normalstudietiden för en betygsenhet till en studietermin (= 5

månader). I förhållande till 1907 års stadga, vilken kunde sägas ha utgått

ifrån en normalstudietid av mindre än en termin per betygsenhet, innebär

den nya stadgan enligt kanslerns mening icke någon förkortning av studie­

tiden utan snarare en relativ förlängning av denna. Enligt den tolkning som

kanslern givit åt gällande normalstudietidsbestämmelse, må nämligen stu­

dietiden för de särskilda kurser som enligt stadgans 16 § i vissa fall erfordras

för ämbetsexamens avläggande läggas till normalstudietiden för de obliga­

toriska 6 betygsenhetema. Man kan enligt kanslerns mening icke anse, att

1953 års examensstadga blivit genomförd så snart examina och tentamina

kunnat avläggas enligt denna stadga. Man bör icke heller — vilket skett

i utredningens betänkande — bedöma stadgans utfall beträffande studie­

resultat och studietider på grundval av examina eller tentamina, avlagda

ens inom 6—8 terminer efter stadgans ikraftträdande, framhåller kanslern

och betonar i anslutning härtill att det — för att stadgan skall kunna sägas

vara genomförd — även fordras dels att studieplaner upprättats och fast­

ställts i enlighet med stadgans bestämmelser, dels ock att sådana studie­

planer blivit tillämpade viss tid. Först sedan vederbörliga studieplaner blivit

fastställda för alla de olika examensämnena och planerna kunnat tillämpas

någon tid kan man enligt kanslerns mening få en någorlunda säker uppfatt­

ning om hur 1953 års examensstadga påverkat studieresultaten, vilka nu i

ett flertal ämnen måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Kanslern anser — i likhet med utredningen och icke minst på grundval

av de i utredningens betänkande redovisade undersökningarna — att det

med all tydlighet framgår att väsentliga orsaker till den höga studieav-

brottsfrekvensen och de utdragna studietiderna inom de filosofiska fakul­

teterna måste vara att söka i själva kursfordringarna och undervisningsför­

hållandena samt yttrar: Vad först beträffar kursfordringarna synes det mig

nödvändigt, att vid den berörda studieplansrevideringen särskild uppmärk­

samhet ägnas åt omfånget av det kunskapsstoff som skall inhämtas av de

studerande. Vid översynen av studieplanerna bör vidare eftersträvas att

kunskapsfordringarna i respektive examensämnen blir likvärdiga de olika

lärosätena emellan. Undervisningsförhållandenas inverkan på studieresul­

taten har kunnat klart påvisas efter tillkomsten av det särskilda reserva­

tionsanslaget till Vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre

skolorna (numera benämnt Tillfälliga förstärkningsanordningar vid univer-

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

33

sitet en ra. m.) som ställts till förfogande för främst förstärkande av under­ visningsresurserna i de filosofiska fakulteternas läroämnen. Vid gjorda jäm­ förelser i vissa ämnen av förhållandena före och efter det att undervisnings­ resurserna förstärkts i avseende å personal och materiel med anlitande av ifrågavarande reservationsanslag har mycket påtagliga förbättringar kunnat påvisas i fråga om studietidens längd. Det torde sålunda vara uppenbart att väsentliga förbättringar kan åstadkommas genom ökad lärartillgång och annan effektivisering av undervisningen i proportion till det växande antalet studerande.

Garantilånenämnden anför: De onormalt långa studietider, som utred­ ningen kritiserar, uppenbarar sig i garantilånenämndens praktik i form av studieskulder om kanske 30 000 kronor eller högre. Det är enligt garanti­ lånenämndens erfarenhet endast ett fåtal akademiska yrken, som ger indivi­ den möjlighet att amortera och förränta en dylik skuldbörda utan allvarliga skadeverkningar för sin ekonomi under större delen av sitt yrkesliv. I varje fall får en individ med enbart en lägre filosofisk examen och dylik skuld­ börda regelmässigt sin ekonomi skadad för flera decennier efter examen.

Ur åtskilliga synpunkter ännu ogynnsammare är läget för dem som av­ bryter sina studier utan examen och har ådragit sig studieskulder. Även om garantilånenämnden givetvis anpassar de årliga amorteringsbeloppens stor­ lek efter dessa individers avsevärt lägre amorteringsförmåga, möter dock ofta stora svårigheter att överhuvud sanera deras ekonomi.

Sveriges förenade studentkårer uttalar: Det statistiska material angående studietider m. m., som utredningen presenterar, finner SFS vara av mycket stort värde. Utredningens slutsatser beträffande orsakerna till den höga av­ brott sfrekvensen, nämligen att den till stor del beror på bristfälliga under­ visningsresurser och oriktigt utformade kursfordringar, är helt säkert rikti­ ga. Eftersom det emellertid aldrig har ifrågasatts, att det inte fortfarande skall vara möjligt att påbörja studier utan avsikt att följa de bundna kur­ serna, tentera på idealtid eller ens att avlägga examen, är det naturligt, att avbrottsfrekvensen inom fakulteter med möjlighet till fria studier, som inte syftar till examen, måste vara större än vid fackhögskolorna. — SFS finner utredningens fyra huvudkrav oavvisliga, om man vill nå något annat än en provisorisk lösning av ett akut problem.

SACO anser det uppenbart, att, även om de ekonomiska studiehindren helt undanröjdes och undervisningen gjordes ytterst effektiv och ändamåls­ enlig, de filosofiska faknlteterna med hänsyn till sin karaktär alltid måste uppvisa en större andel studieavbrott än fackhögskoleutbildning som endast leder fram till en enhetlig examen med ett visst bestämt yrkesmål. Utred­ ningen har också varit medveten härom. Även med dessa reservationer står det enligt SACO klart, att de bristande undervisningsresurserna vid de filo­ sofiska fakulteterna i onödan försvårar studierna och leder till studieav­ brott. Förstärkta undervisningsresurser i relation till studentantalet bör både kunna leda till minskade studieavbrott och förkortade studietider.

När det gäller studietiderna, anför SACO vidare, frapperar inte blott det förhållandet att studietiden i allmänhet är längre än vad som förutsatts i examensstadgan utan även att studietiderna är så olika i ett och samma ämne vid olika lärosäten. Uppenbart är att kursfordringarna kvantitativt är starkt olika vid olika lärosäten, något som icke lämpligen bör få vara fallet. Även om variationer i studiegång och kursfordringar givetvis bör få

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 10h

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

34

förekomma, bör den kvantitativa ramen vara densamma vid de olika ut-

bildningsanstalterna både för lägre examina och för licentiatexamen.

TCO uttalar bland annat: Det förhållandet, att 30—50 procent av de

studerande lämnar universiteten utan att ha avlagt examen, motiverar

radikala åtgärder. De jämförelser mellan studieavbrottsfrekvensen vid de

fria fakulteterna och akademiska utbildningsanstalter med mer bunden

studieordning, som utredningen anställt, ger klart vid handen, att en stor del

av de studerande har ett behov av ökad handledning vid inhämtandet av läro­

stoffet. Endast härigenom torde det bli möjligt att nå en sådan förbättring

av examinationsresultatet, att icke vistelsen vid universitet för alltför många

ungdomar skall sluta med ett misslyckande. TCO vill emellertid också peka

på den diskrepans som råder mellan examensstadgans bestämmelser rörande

studietidens längd och de verkliga studietiderna för de examinerade. Även

om sedan 1953 års stadga tillkom, alltför kort tid förflutit för att man skall

kunna med säkerhet bedöma dess verkningar, torde det finnas anledning att

fastslå bland annat, att bestämmelser rörande studietidens längd skall vara

realistiska för att ha någon effekt och preciserade för att kunna efterlevas.

Man kan — enligt TCO — icke utesluta möjligheten av att en del av det

stora antalet studieavbrott har sin grund i att kursfordringarna i vissa

ämnen varit alltför omfattande genom att umbiirliga partier icke uteslutits

trots examensstadgans normalstudietidsf öreskrift er.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser, att de undersök­

ningar beträffande studieavbrott och studietidens längd som utredningen

framlägger ger en skrämmande bild av undervisningen vid de svenska uni­

versitetens fria fakulteter. Härefter yttrar förbundet bland annat: Uppen­

barligen innebär de förhållanden som utredningen beskriver ett grovt slöseri

ur både samhällets och den enskilde individens synpunkt. Det torde vara

obestridligt att de samhällsekonomiska kostnaderna för studieavbrott och

långa studietider är högst betydande, särskilt i jämförelse med totalkost­

naderna för universitetsutbildningen. En närmare analys skulle sanno­

likt också utvisa att insatser som bidrager till att nedbringa studietider och

studieavbrott har en hög grad av lönsamhet. Den skulle därigenom under­

stryka att yi inte har råd med en dålig och orationell universitetsundervis­

ning. Än mindre har den enskilde studenten råd härmed. Det medför stora

och kanske helt meningslösa kostnader för honom eller henne. Därtill kom­

mer den psykiska belastningen av ett misslyckande i studierna.

Den slutsats man drar av utredningens undersökningar blir oundvikligen

att det i generation efter generation av studenter funnits ett betydande

antal som icke kunnat reda upp den situation som de fria universitetsstu­

dierna ställt dem inför. Särskilt hårt synes gällande studieordning ha drab­

bat de studenter som icke har toppbetyg i studentexamen. Skillnaderna i

undervisningsförhållandena vid de fria fakulteterna och vid fackhögskolorna

är säkerligen betingade av traditionella snarare än rationella skäl. De fria

fakulteterna tillkom helt enkelt ett par hundra år tidigare. Tusentals en­

skilda studenter har dyrt fått betala vakthållningen kring dessa traditioner.

De rådande bristerna i universitetsundervisningen kan icke avhjälpas utan

att universiteten får ökade ekonomiska resurser till sitt förfogande. Detta

kan endast ske genom att regering och riksdag i ökad utsträckning anslår

skattemedel för detta ändamål. De stora posterna kommer därvid att bli

de investeringsanslag, som utredningen icke närmare berört i föreliggande

Kung1. May.ts proposition nr t OJ, år 1958

35

betänkande. SSU vill kraftigt understryka kravet på en snabb och omfat­ tande upprustning av universitet och högskolor. Det är emellertid ett oav­ visligt krav att de medel som skattebetalarna förutsättes avstå till univer­ siteten även kommer till en effektiv användning.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

3. Departementschefen

Om vi får leva i fred, lovar oss teknikens män ett nästan nytt samhälle inom loppet av några decennier. Nationalekonomerna räknar samtidigt med att i detta nya samhälle standarden mycket väl kan bli dubbelt så hög som den vi nu har. Det är givetvis inte möjligt att fullständigt över­ blicka den utveckling vi står inför. Vissa allmänna drag i den långsiktiga samhällsutvecklingen framstår emellertid nu så klara, att de bör kunna bilda underlag för dagens planläggning. Den tekniska utvecklingen går framåt med snabba steg och samhällsekonomien kommer i växande grad att uppbäras av en allt mera högtstående och komplicerad teknik, som kom­ mer att motsvaras av nya uppgifter för den akademiskt utbildade arbets­ kraften. Under gynnsamma yttre förutsättningar bör denna tekniska ut­ veckling göra det möjligt för oss att utveckla produktion och levnadsstan­ dard i minst samma takt som hittills, d. v. s. uppnå en fördubbling inom loppet av ett par, tre årtionden. En sådan utveckling är otänkbar utan ett starkt ökat stöd åt akademisk utbildning och forskning. Skall vi kunna se fram mot ett samhälle som inte bara är rikare, mätt i produktion, utan även lyckligare, krävs ökade insatser inte bara på det tekniska området utan på alla de områden som är representerade inom akademisk utbild­ ning och forskning.

Så inleder universitetsutredningen presentationen av sitt reformprogram. Enligt min mening har utredningen på ett synnerligen träffande sätt lyc­ kats karakterisera såväl situationen av i dag som den utveckling, vilken vi sannolikt står inför. Som utredningen framhävt är vissa allmänna drag i utvecklingen på lång sikt redan nu så klara, att de bör kunna bilda under­ lag för dagens planläggning. Mot bakgrunden härav har utredningen redo­ visat en första etapp av ett vittsyftande program för reformering av den akademiska undervisningen och forskningen samt universitets- och hög­ skoleväsendets framtida dimensionering.

Jag vill här först erinra om att läkar- och tandläkarutbildningen, den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen samt den teologiska ut­ bildningen relativt nyligen i väsentlig grad reformerats och utbyggts. Där­ jämte har de högre tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet under den senaste tioårsperioden kraftigt utökats. Vidare har på initiativ av uni­ versitetsutredningen åtgärder vidtagits för möjliggörande av såväl en be­

36

tydande utökning av intagningen av studerande i bland andra ämnena ma­

tematik, fysik och teoretisk fysik med mekanik som en intensifierad och för­

bättrad ett- och tvåbetygsundervisning i nämnda tre ämnen. Forskningens

resurser har också ökats mycket väsentligt under efterkrigsperioden.

Jag vill emellertid kraftigt understryka, att jag i likhet med universitets-

utredningen av olika skäl är övertygad om att ett än mer intensifierat

reformarbete på universitetsområdet nu måste inledas. Samtliga remiss­

instanser synes också till fullo dela min uppfattning härvidlag. I fråga om

de delar av förevarande problemkomplex som först bort angripas råder

däremot delade meningar. Med hänsyn till våra ekonomiska resurser och

med beaktande av rådande brist på arbetskraft med naturvetenskaplig eller

teknisk utbildning borde sålunda enligt en del remissinstansers mening

utredningens arbete först ha inriktats på hithörande utbildnings- och forsk­

ningsområden och icke, såsom nu skett, i första hand på de filosofiska

fakulteternas problem.

Jag inser till fullo det önskvärda i att universitetsutredningen hade kun­

nat ingå på en närmare analys av hela den akademiska arbetsmarknaden

före avlåtandet av det betänkande det här gäller. Det står emellertid lika

klart för mig att utredningen av tidsskäl varit förhindrad att göra detta.

Ingen, som något kommit i kontakt med aktuella arbetsmarknads- och

utbildningsproblem, torde vara obekant med att under senare tid på olika

håll en viss oro gjort sig gällande angående arbetsmarknadsutsikterna på

något längre sikt för vissa grupper av humanistiskt utbildad arbetskraft.

Utredningen har förklarat, att den har sin uppmärksamhet riktad på dessa

frågor och att den — så snart ske kan — kommer att lägga fram material

och synpunkter rörande dessa liksom övriga problem beträffande akade­

mikernas arbetsmarknad. Alldeles oavsett till vilka resultat man kan kom­

ma beträffande de framtida utsikterna på akademikerfronten, anser jag

emellertid, att åtgärder omedelbart måste vidtagas för en förstärkning av

de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Den höga avbrotts-

frekvensen och de långa studietiderna inom de filosofiska fakulteterna torde

otvivelaktigt från både samhällets och de studerandes synpunkter utgöra

fullt tillräckliga motiv för en omedelbar upprustning av dessa fakulteters

utbildningsresurser. Jag hänvisar härvidlag till de omfattande statistiska

undersökningar rörande studieresultat och studietider, som utredningen

redovisat. Standarden på den meddelade undervisningen måste ovillkor­

ligen höjas. Härför erfordras dels en väsentlig förstärkning av undervis-

ningspersonalen vid de filosofiska fakulteterna, dels en förändring av for­

merna för medelstilldelningen.

Enligt utredningens mening måste en sådan upprustning — därest den

skall lyckas — tillgodose fyra huvudkrav. Upprustningen måste sålunda

komma snabbt. Allt tyder på att vi under de närmaste åren har att vänta

en i vårt land hittills osedd ökning av tillströmningen till högre studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

37

Upprustningen måste vidare ge tillräckliga undervisningsresurser. Oavsett principen om det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna — till vilken fråga jag återkommer i det följande — måste statsmakterna, om man vill bibehålla de filosofiska preliminärexaminas nuvarande standard samt hålla fast vid examensstadgans normer för studietidens längd, ge de filosofiska fakulteterna tillräckliga resurser att meddela en med hänsyn till dessa förut­ sättningar adekvat undervisning åt de ungdomar, som söker sin yrkesutbild­ ning vid dessa fakulteter. Upprustningsprogrammet måste dessutom vara realistiskt. Ett upprustningsprogram, som icke bygger på en realistisk upp­ fattning om de till förfogande stående resursernas begränsning, riskerar att redan från början misslyckas. Upprustningsprogrammet måste därjämte fullföljas. Universitetens undervisningsresurser måste med samma grad av självklarhet snabbt anpassas till studentantalets växlingar, som skolans undervisningsresurser till elevantalet. Men undervisningens standard är icke uteslutande en funktion av antalet lärarbefattningar i förhållande till antalet studerande; den sammanhänger också med undervisningsresurser­ nas användning. En väsentlig fråga, som måste lösas, är därför hur under­ visningen till sin omfattning och sina former snabbt och kontinuerligt skall kunna anpassas till vunna erfarenheter.

De krav utredningen här uppställt på den aktuella upprustningen av de filosofiska fakulteterna finner jag i likhet med remissinstanserna synner­ ligen väl underbyggda. Jag kan därför helt ansluta mig till dessa krav.

Utredningen har givetvis icke stannat vid att uppställa nyss angivna krav utan jämväl övervägt möjligheterna att i praktiken realisera en under- visningsorganisation, som motsvarar dessa krav. Utredningens övervägan­ den på denna punkt har bland annat lett till att den framlagt förslag om ett helt nytt system för dimensioneringen av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser, i vart fall när det gäller de stora undervisnings­ ämnena. Jag torde redan här få något beröra huvudpunkterna i detta system, till vars närmare uppbyggnad jag avser att återkomma i ett senare avsnitt av min framställning.

Väsentligt i det system, som utredningen förordat, är utarbetandet och fastställandet av de tim- och lärarplaner för varje ämne, som utredningen kallar undervisningsplaner. Jag vill redan här uttala, att jag i likhet med universitetskanslern funnit, att dessa undervisningsplaner bör benämnas organisationsplaner. I det följande kommer jag därför — i mina yttran­ den — att såsom beteckning för ifrågavarande plan använda termen orga­ nisationsplan.

Huvudsyftet med universitetsutredningens förevarande förslag är att åstadkomma en större effektivitet i undervisningen vid de filosofiska fakul­ teterna och att smidigare än hittills anpassa undervisningsresurserna till behoven vid denna ökade effektivitet.

En del remissinstanser synes anse, att det av utredningen föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

38

systemet, vid ett bibehållande av det fria tillträdet till de filosofiska fakul­

teterna, kommer att medföra att balansrubbningar på den akademiska

arbetsmarknaden lättare än eljest skulle komma att uppstå. Anledningen

skulle vara den att tillströmningen till och utexaminationen från de filoso­

fiska fakulteterna till följd av det föreslagna systemet skulle öka kraftigare

än eljest.

Av flera skäl anser jag mig icke kunna dela den uppfattningen att ett

förverkligande av utredningens förslag i detta avseende kommer att i och

för sig medföra en tendens till alltför stor ökning av tillströmningen till och

utexaminationen från de filosofiska fakulteterna.

Jag vill till en början framhålla, att tillgången på undervisningslokaler

alltid kommer att i praktiken utgöra en gräns för en dylik ökning av till­

strömningen redan av det skälet, att den lokalutrymmesvolym, som kan

avdelas för de filosofiska fakulteterna, givetvis icke kan ställas i någon

fast relation till ökningen av antalet studerande.

Ett realiserande av utredningens här ifrågavarande förslag är uppenbar­

ligen ägnat att medföra en intensifierad och fastare organiserad undervis­

ning. Det ligger då i sakens natur, att de flesta av de studerande det här

gäller lämpligen bör bedriva sina studier med i stort sett samma takt och

intensitet. Under sådana förhållanden håller jag det icke för osannolikt,

att den kategori studerande, som hittills påbörjat akademiska studier vid

de filosofiska fakulteterna utan bestämda yrkesplaner och utan verklig

håg för sådana studier, kommer att icke oväsentligt reduceras.

Däremot är det enligt min mening helt riktigt, att det föreslagna syste­

met kommer att leda till att en förhållandevis större andel av dem som

påbörjar studier vid filosofisk fakultet i framtiden kommer att avsluta sina

studier med en akademisk examen. Men det betyder inte nödvändigtvis,

som en del remissinstanser synes mena, att utsikterna på arbetsmarknaden

för filosofiskt skolad personal behöver försämras. De som hittills slutat

sina akademiska studier utan att avlägga examen har givetvis även de

konkurrerat på arbetsmarknaden, låt vara att de av kompetensskäl varit

utestängda från t. ex. vissa delar av lärarbanan. När nu denna kategori

i framtiden, om det föreslagna systemet genomföres, kommer att ersättas

av en kategori med fullbordade akademiska studier bakom sig, bör detta

enligt min mening i första hand ses som en standardhöjning på arbets­

kraften och ej som en från arbetsmarknadens synpunkt riskabel kvantita­

tiv ökning av denna arbetskraft.

Som redan nämnts avser universitetsutredningen att framdeles lägga

fram material, som kommer att ge en samlad bild av den akademiska

arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida. Ehuru min allmänna inställ­

ning är, att varje tillskott av kvalificerad arbetskraft är värdefullt för sam­

hället och att de stora årskullar ungdom som på 1960-talet når universitet

och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra tillgångar på univer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 1958

39

sitetsutbildad arbetskraft, vill jag emellertid ej förneka, att den komman­ de analysen och prövningen av detta material trots allt kan komma att föranleda överväganden om en viss begränsning av tillträdet till de huma­ nistiska fakulteterna eller vissa delar därav. Därest det mot förmodan skulle visa sig att en dylik begränsning befinnes erforderlig, kommer en­ ligt mitt förmenande just den fastare organisation av undervisningen, som erhålles genom systemet med organisationsplaner, med all sannolikhet att utgöra ett mycket ändamålsenligt hjälpmedel vid genomförande av en dylik begränsning.

Man kan vid en framtida analys av arbetsmarknadsläget även komma fram till att det är önskvärt att tillströmningen till de humanistiska fakul­ teterna bör begränsas men att man därvid emellertid ej bör tillgripa så drastiska metoder som en spärrad intagning utan i stället en ytterligare intensifiering av yrkesvägledningen i gymnasierna. Om därvid effekten skulle bli den, att ökningen i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna upphör, kvarstår likväl fortfarande behovet av ett system med organisa­ tionsplaner, åtminstone så länge den fria kombinationsrätten ämnena emel­ lan bibehålies. Vid en oförändrad tillströmning till de filosofiska fakulteter­ na kan nämligen tillströmningen till olika ämnen komma att variera starkt år från år.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att ett system med organisations­ planer är lämpligt för de filosofiska fakulteternas del vare sig i en framtid det fria tillträdet bibehålls eller icke och oberoende av hur mycket den totala tillströmningen till dessa fakulteter ökar.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 104 är 1958

40

Kungl. Majrts proposition nr 104 år 1958

III. Undervisningen vid de filosofiska fakulteterna

1. Utredningen

I fråga om sitt tillvägagångsätt när det gällt att framlägga förslag rö­

rande den akademiska undervisningens reformering anför utredningen in­

ledningsvis följande.

Utredningen har på olika sätt sökt bilda sig en konkret uppfattning om

väl­

de grundläggande bristerna i denna undervisning är att söka och vilka åt­

gärder som kan vara möjliga och lämpliga till avhjälpande av dessa brister.

Utredningen har sålunda redan i slutet av år 1955 företagit en omfattande

enkät, genom vilken ett antal ämnesrepresentanter inom de humanistiska

fakulteterna beretts tillfälle inkomma med förslag till undervisningsplaner

för sina ämnen. Denna enkät kompletterades sedermera med en undersök­

ning rörande omedelbart erforderliga förstärkningsåtgärder för undervis­

ningen i vissa centrala naturvetenskapliga ämnen, vilken föranledde en

särskild framställning till departementschefen av den 2 februari 1956.

På grundval av de synpunkter och förslag som inkommit genom dessa

undersökningar har universitetsutredningen vidare, särskilt under våren

1956, fört ingående muntliga överläggningar med ett stort antal ämnes­

representanter inom framför allt de filosofiska fakulteterna samt med före­

trädare för Sveriges laboratorers förening, Sveriges docentförbund, Sve­

riges universitets- och högskoleamanuensers förbund och Sveriges förenade

studentkårer. Därjämte har till utredningen överlämnats eller ingivits

framställningar rörande den akademiska undervisningen från de större

akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund (i ärende rörande labora­

torers och motsvarande befattningshavares löneställning), vetenskapssam­

hället i Uppsala, Sveriges laboratorers förening, Sveriges universitets- och

högskoleamanuensers förbund, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges

yngre naturvetares förening och Sveriges socialdemokratiska studentför­

bund.

Utbildningens innehåll

Utredningen ingår därefter på frågan om den akademiska utbildningens

innehåll och anför härom bland annat följande.

All akademisk undervisnings syfte är att utöver faktiska kunskaper och

praktiska färdigheter ge en handledning i respektive ämnes vetenskapliga

metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga problematiken.

Det väsentligaste är emellertid, att studenten i möjligaste mån tillägnar

sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka. Han får då bästa möjliga

förutsättningar att under sin fortsatta verksamhet följa och bedöma ut­

vecklingen inom sitt fack, även om han lämnar universitetet efter en preli-

ininärexamen. En vetenskapligt inriktad undervisning på detta stadium är

givetvis även av fundamental betydelse för rekryteringen till de högre

studierna vid universitet och högskolor.

Den rent vetenskapliga undervisningen utgör alltså enligt utredningen en

omistlig del även av tvåbetygsundervisningen, även om den i många fall

41

måste bli av relativt begränsad omfattning. Utformningen av undervis­ ningen är givetvis beroende av det i olika ämnen skiftande behovet av öv- ningsmoment och explikativa moment. När tidsramen för två betyg är två terminer, kommer denna tid nästan helt att fyllas av det arbete studenten måste lägga ned på inhämtandet av grundkunskaper och färdigheter, som är en förutsättning för såväl en djupare förståelse av de aktuella vetenskap­ liga problemen som ett eget aktivt forskningsarbete. Detta förhållande torde vara speciellt framträdande i ämnen, där en relativt omfattande labo- rationsundervisning är nödvändig; i praktiken torde emellertid förhållan­ dena vara likartade i många rent humanistiska ämnen, speciellt sådana som saknas på gymnasiets schema.

Utredningen har för sin del funnit, att resultaten av de tidigare redo­ visade undersökningarna rörande studietider och studieavbrott klart ådaga­ lägger behovet av mera explikation och övning i undervisningen på de filo­ sofiska fakulteternas magisterstadium. Utredningen är emellertid angelägen betona, att detta icke får inkräkta på utan i stället måste anses som en nödvändig grund för den vetenskapliga skolning, som alltfort bör vara må­ let för all akademisk utbildning.

En sådan intensifiering av den akademiska undervisningen fordrar med säkerhet en i flera ämnen icke obetydlig utsträckning av den meddelade undervisningens omfattning, något som i sin tur blir av avgörande bety­ delse, då det gäller att ta ställning till frågorna om den akademiska under­ visningens organisation och former, liksom även då det gäller att utforma för undervisningen lämpliga lärartjänster och undervisningslokaler.

Härefter övergår utredningen till att behandla den akademiska under­ visningens uppläggning, dess former och omfattning samt undervisnings­ gruppernas storlek.

Kungl. May.ts 'proposition nr 104 år 1958

Undervisningens uppläggning

De akademiska studierna måste, anför utredningen till en början, alltid väsentligen vara självstudier, och den akademiska undervisningens uppgift blir alltjämt att fostra till och underlätta dessa självstudier. Utan att ge avkall på den akademiska undervisningens vetenskapliga målsättning vill utredningen för sin del rekommendera, att universitet och högskolor ges resurser att meddela jämväl den grundläggande undervisning, som visas vara erforderlig för att man skall kunna tillgodose önskemålet om effekti­ vare studier. Utredningen räknar med att det härigenom skall bli möjligt att utan sänkning av standardkraven förverkliga den i examensstadgan angivna målsättningen beträffande studietiden för filosofiska examina.

Undervisningen på magisterstadiet anser utredningen principiellt kunna organiseras efter två skilda linjer, antingen med parallella undervisnings- serier (föreläsningar, proseminarier etc.), som under hela eller större delen av läsåret förbereder de studerande för en eller flera sluttentamina i slutet av läsåret, eller med successiva kurser, var och en avslutad med delten­ tamen.

42

I samma mån som undervisningen blir mera omfattande, framhåller ut­

redningen vidare, är en ordning med successiva kurser att förorda även

inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena. Själva studierna

torde under alla förhållanden böra läggas upp på så sätt, att man försöker

penetrera ett avsnitt i sänder. Om nu undervisningen vidgas och lägges upp

i syfte att underlätta inhämtandet av det faktiska kunskapsstoffet, synes

det enligt utredningens åsikt naturligast att undervisningen även organise­

ras på ett sådant sätt, att den ansluter sig till en rimlig och gängse studie­

gång. Utredningen anser sig här böra erinra om de förut redovisade under­

sökningarna, som ger anledning förmoda, att de långa studietiderna till

väsentlig del sammanhänger med att studenterna påbörjar studier i ett

nytt ämne, innan de avslutat studierna i det föregående ämnet. Sak samma

gäller enligt utredningens uppfattning rimligen i fråga om studiegången

inom ett ämne, där undervisningen är omfattande och innefattar många

skilda moment. Sina synpunkter på systemet med successiva delkurser ut­

vecklar utredningen ytterligare på följande sätt.

Mot en omläggning av undervisningens organisation i här antydd rikt­

ning kan invändas, att den leder till en icke önskvärd splittring av läro­

stoffet, och att studenterna — särskilt om studieplanen avverkas genom

successiva deltentamina — aldrig får den överblick av hela ämnet, vartill

de akademiska studierna bör syfta, och som man endast når genom paral­

lella studier i ämnets olika delar fram till en samlad sluttentamen. — Bort­

sett från att samma resonemang kan användas till förmån för ett införande

av examen rigorosum av dansk typ, synes man härvidlag kunna peka på att

den här förordade organisationen av undervisningen faktiskt sedan länge

och med framgång praktiserats inom flera av de största naturvetenskapliga

ämnena. Särskilt kan här erinras om den höga tentamensfrekvensen i äm­

net botanik. Man måste i detta sammanhang väga fördelar mot nackdelar i

ljuset av vad som kan vara möjligt att nå inom ramen för stadgad normal­

studietid. En undervisning, uppbyggd av successiva delkurser efter modell

av naturvetenskapernas laborationsundervisning möjliggör även en bättre

kontroll av varje undervisningsmoments effektivitet och av varje enskilt

kursmoments svårighetsgrad.

Utredningen framhåller också, att undervisningen måste organiseras på

sådant sätt, att studiedagen icke splittras på alltför många pass med mellan­

liggande, onyttiga håltimmar. Likaså måste, fortsätter utredningen, själv­

fallet tillräckligt utrymme beredas för tentamensläsning så att det övervä­

gande flertalet av de studenter, som följer undervisningen och helt ägnar

sig åt studier i ifrågavarande ämne, verkligen hinner tillgodogöra sig kurs­

fordringarna och avlägga tentamina vid förutsedda tidpunkter.

Utredningen anser sig även böra något beröra de problem, som är för­

knippade med undervisningens samordning de olika ämnena emellan inom

de filosofiska fakulteterna. Så länge man bibehåller friheten i fråga om äm­

neskombinationer i filosofiska examina, är det enligt utredningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 O/f år 1958

43

viktigt, att undervisningen organiseras så att i enlighet med examensstad- gans bestämmelser studierna för ett respektive två betyg i preliminärexa­ mina verkligen hinner slutföras på en respektive två terminer och innan studenten har att börja följa undervisningen i ett annat ämne. Den funda­ mentala betydelsen härav synes utredningen vara på ett fullt övertygande sätt belyst av de tidigare redovisade undersökningarna rörande studie­ resultat och studietidens längd inom de filosofiska fakulteterna.

Det torde vidare av samma skäl vara ofrånkomligt och oeftergivligt, un­ derstryker utredningen, att undervisningen börjar samtidigt i alla ämnen och att undervisningen lägges upp på så sätt, att studierna i de större äm­ nena kan påbörjas vid början av både höst- och vårterminerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

I detta sammanhang upptar utredningen slutligen frågan om tillgången till kursböcker till behandling och anlägger huvudsakligen följande syn­ punkter på detta spörsmål.

Det bör understrykas, att grundvalen för undervisningen på de filosofiska fakulteternas lågstadium bör vara ändamålsenliga kursböcker, till vilka den muntliga undervisningen bör anknyta. Kursböckerna bör vara så utfor­ made, att de möjliggör självstudier. De bör vidare så fullständigt återge det kunskapsmaterial, som fordras för examen, att erforderliga kunskaper kan inhämtas även av studenter, som icke önskar eller icke har möjlighet att följa all muntlig undervisning.

På detta område föreligger otvivelaktigt stora brister i ett flertal ämnen. En insats för att klargöra föreliggande behov av nya läroböcker borde kunna göras såväl vid ämneskonferenserna som inom undervisningsnämn- derna.

Svårigheterna att råda bot för bristen på lämpliga kursböcker är otvivel­ aktigt betydande, och hela problemet bör göras till föremål för en särskild undersökning. Utredningen vill endast framhålla några synpunkter, som synes kunna vara värda särskilt beaktande.

Genom de små upplagor, som det här ofta gäller, föreligger bokförlags- intresse endast i ett begränsat antal fall för att trycka en lärobok. De tek­ niska resurser, som nu står till buds, torde emellertid möjliggöra publicering i enklare former till ekonomiskt försvarliga priser. En viss utbyggnad av studentkårernas kompendieutgivning och förlagsverksamhet bör kunna för­ väntas ge goda resultat.

Undervisningens former

Utredningen behandlar först den akademiska undervisningens traditio­ nella former och ingår därvid till en början på den katedrala föreläsnings formen, vilken är den undervisningsform som huvudsakligen varit föremål för kritik. De föreläsningar, som bör förekomma och som all­ mänt anses ha ett berättigande i undervisningen på lågstadiet, är enligt utredningens uppfattning de som syftar till att ge en introduktion i aktuell

44

vetenskaplig problemställning och debatt eller redovisa nya forsknings­

resultat eller ge en översikt av kursmoment, för vilka lämpliga handböcker

saknas, eller för vilka en muntlig genomgång i föreläsningens form är erfor­

derlig. Utredningen ifrågasätter här, om icke de över hela terminen eller

läsåret utspridda föreläsningsserierna i större utsträckning kunde ersättas

av vinjettföreläsningar som inledningar till laborationsserier eller översikter

av kursavsnitt, som just skall penetreras eller som just genomgåtts i under­

visningen. Enligt utredningens åsikt torde de vetenskapliga föreläsningarna

även med fördel kunna läggas in som mera tillfälliga föredrag eller kortare

föredragsserier föranledda av vunna forskningsresultat eller aktuell veten­

skaplig debatt.

Vad beträffar den andra huvudformen av akademisk undervisning, se­

nt in ar ieun der visningen, så finner utredningen, att denna form

numera synes innefatta undervisning av rätt skiftande slag. Konstitutivt

bör emellertid enligt utredningens uppfattning vara, att undervisningen

försiggår i form av en av lärare ledd diskussion mellan deltagarna över ett

ämne som en eller ett par av deltagarna särskilt satt sig in i eller berett,

samt att diskussionen avser att ge deltagarna en inblick i ämnets problema­

tik och olika metoder att bemästra denna. Denna undervisningsform bör

enligt utredningens åsikt även i forsättningen vara den centrala på tre-

betygs- och licentiandstadierna och bör ges så stort utrymme som möjligt

även på ett- och tvåbetygsstadierna. Förutsättningen för goda resultat av

seminarieundervisningen är emellertid enligt utredningens mening att alla

deltagare bedriver aktiva studier i ämnet och att deltagarantalet icke är

större än att alla kan och vill deltaga i diskussionen.

Utredningen påpekar härefter, att labo ration s-undervis ni ng-

e n är en undervisningsform, som i viss mån motsvarar seminarieundervis­

ningen. Även laborationsundervisningen har, framhåller utredningen, till

syfte att ge studenten en god inblick i vetenskapens problem och metoder.

Även här, fortsätter utredningen, bygger undervisningen på aktivitet från

elevens sida. Laborationsundervisningen syftar emellertid, tillägger utred­

ningen, dessutom till att hos eleverna öva upp vissa rent praktiska färdig­

heter.

Därefter ingår utredningen på den undervisningsform, som hittills med

ett samlande namn brukat kallas kursundervisning och som utredningen

här benämner lektionsundervisni n g. Utredningen understryker

därvid, att det här i allmänhet torde vara fråga om en systematisk genom­

gång, närmast i lektionens form, av vissa avgränsade partier av studie­

kursen, partier som erfarenhetsmässigt bereder de studerande särskilda

svårigheter och som därför tar dem oproportionerligt lång tid att självstän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

45

digt penetrera. Denna lektionsundervisning kan enligt utredningens upp­

fattning givetvis utformas på flera sätt, bland annat beträffande kunskaps­

kontrollen, som antingen kan göras fortlöpande (examinatorier) eller också

få formen av skriftlig eller muntlig deltentamen efter kursens slut. Väsent­

ligt för utredningen är emellertid att konstatera, att det här är fråga om

en undervisning som utan att försumma den vetenskapliga skolningen

främst har till syfte att underlätta inhämtandet genom självstudier av ett

faktiskt kunskapsstoff. Lektionsundervisningen skall enligt utredningens

åsikt komplettera föreläsningarna och seminarieundervisningen. Därav

följer, framhåller utredningen, att ett mera allmänt införande av lektions-

undervisning för vissa kursmoment icke kan äventyra de akademiska exa­

minas vetenskapliga standard. Lektionsundervisning, tillägger utredningen,

ställer mindre krav på läraren i fråga om förberedelsearbete än seminarie-

undervisning men ställer däremot minst lika stora krav i fråga om pedago­

gisk erfarenhet som denna.

Föreläsningar, seminarier, laborationer och lektionsundervisning är i stort

sett de undervisningsformer som förekommer i dag, konstaterar utredningen

vidare. De önskemål, som framställts om nya undervisningsformer, torde

enligt utredningens uppfattning kunna sammanföras i begreppet h and-

le dni n g, även innefattande s. k. gruppundervisning. Dessa önskemål

gäller, fortsätter utredningen, såväl högstadiet som magisterstadiet. På ma­

gisterstadiet måste, anser utredningen, en sådan handledning av praktiska

skäl ofta ges i grupper och få formen av genomgång eller övning av särskilt

svåra moment i kursen. Alternativt kan man enligt utredningens mening

tänka sig en handledning som har formen av mera allmänt hållna samtal i

anslutning till den ordinarie undervisningen eller till och med en helt en­

skild handledning mera av typen studierådgivning inom ämnet. Därtill

kommer så, tillägger utredningen, en mera speciell form av handledning,

nämligen den som tar sikte på att hjälpa studenten med enskilda uppgifter

av något större omfång, t. ex. proseminarieuppsatser. Det blir här fråga

om, säger utredningen, dels hjälp vid planeringen av materialinsamling, dels

hjälp vid sovringen av insamlat material och slutligen hjälp med arbetets

och uppsatsens disposition. Denna uppsatshandledning kan enligt utred­

ningens mening ges i grupper eller enskilt beroende på arten av och den

inbördes samordningen mellan de utdelade arbetsuppgifterna.

Behovet av en långt intensivare handledning på lågstadiet, t. ex. i grupp­

undervisningens form, har, omtalar utredningen, med stor enstämmighet

vitsordats av så gott som samtliga de experter med vilka utredningen haft

överläggningar rörande den akademiska undervisningen. Utredningen har

fått ett bestämt intryck av att det här är fråga om ett reformkrav, som

uppbäres av en sällsynt samstämmig opinion såväl av olika kategorier av

akademiska lärare som av studenterna. Orsaken till det allt starkare kravet

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

46

på intensifierad handledning måste enligt utredningens uppfattning i avse­

värd mån sökas i den kraftiga ansvällningen av antalet studerande; den tid

är definitivt förbi, då antalet nykomlingar ej var större än att de flesta

absorberades i redan etablerade kamratgrupper och lärarna relativt snart

kunde lära sig känna samtliga elever åtminstone till namnet. Nu är antalet

studenter så stort, anför utredningen, att studenten lätt förblir anonym

både för lärarna och för studiekamraterna; han får få tillfällen att kollatio­

nera sina framsteg och mäta sina krafter.

Vad det här gäller, är, understryker utredningen, att ge studenten hjälp

att organisera sina egna studier, att hjälpa honom i den många gånger

svåra och oförberedda omställningen från gymnasiernas bundna studieord­

ning till de friare universitetsstudierna med deras långt större krav på

individuellt arbete och ansvar. Det är utredningens övertygelse att i många

humanistiska ämnen en intensifierad lektionsundervisning kompletterad

med handledning kan ge stadga åt studierna och bli en hjälp till goda stu­

dievanor. Härigenom skulle man enligt utredningens åsikt råda bot för en

av de allvarligaste bristerna i den akademiska undervisningen och därmed

på ett avgörande sätt komma till rätta med studieavbrottsfrekvensen vid

de filosofiska fakulteterna, de fakulteter där studie- och undervisningsfor­

merna mest markant skiljer sig från gymnasiernas. Den undervisning, som

här sammanfattats under det vida begreppet handledning, även innefat­

tande s. k. gruppundervisning, bör så långt möjligt meddelas i samband

med den ordinarie undervisningen, men det är enligt utredningens uppfatt­

ning icke realistiskt att räkna med att de fast anställda lärarna (inklusive

assistenter och amanuenser) skall räcka till för att i alla ämnen ge de

yngsta studenterna all den direkta handledning, som är önskvärd. Därför

måste man, framhåller utredningen, skapa delvis nya former för en hand­

ledning gruppvis och vid sidan av den ordinarie kateder-, laborations- och

lektionsundervisningen. Syftet med denna handledning gruppvis bör enligt

utredningens uppfattning alltid vara att underlätta för studenterna att

följa och tillgodogöra sig den ordinarie akademiska undervisningen, sam­

tidigt som man genom grupphandledningen kan nå den för undervisningens

uppläggning nödvändiga kännedomen om vilka moment i kursplanen som

vållar särskilda svårigheter, en kännedom som annars kanske nås först vid

sluttentamina, vilket ur den enskilde studentens synpunkt lika väl som ur

undervisningens är för sent.

Handledningen kan, anser utredningen, utformas på flera olika sätt, t. ex.

som en gruppvis organiserad och regelbunden läs- eller snarare studiehjälp

i anslutning till den akademiska undervisningen, som sammanhållna dis-

kussionscirklar i syfte att uppöva förmågan till självständigt tänkande och

till urskillning av väsentliga frågeställningar och förlopp, som en mer eller

mindre individuell rådgivning vid lösandet av större arbetsuppgifter eller

som en mera allmän studiemetodisk rådgivning.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Sammanfattningsvis framlägger utredningen följande rekommen­

dationer.

Den undervisning, som huvudsakligen syftar att ge introduktion i veten­

skaplig debatt och handledning i vetenskaplig metodik, bör liksom hittills

meddelas genom föreläsningar och seminarieundervisning samt i samband

med förekommande laborationer, medan den undervisning, som syftar till att

meddela faktiskt kunskapsstoff och uppöva praktiska färdigheter, bör ges

i laborationens och lektionens former. Denna undervisning måste emellertid

enligt utredningens mening i ett stort antal ämnen kompletteras med olika

former av handledning, även gruppvis. Denna handledning bör så långt

möjligt meddelas av fast anställda lärare i samband med den ordinarie

undervisningen men bör dessutom kunna organiseras i mera fria och blyg­

samma former. Den blir icke desto mindre enligt utredningens uppfattning

av väsentlig betydelse för undervisningens effektivitet under ett skede, då

i varje fall de filosofiska fakulteterna måste räkna med starkt stigande antal

studenter, av vilka en växande andel kommer till universiteten utan när­

mare kännedom om akademiska förhållanden, och då man realistiskt måste

räkna med relativt störa undervisningsavdelningar i den ordinarie under­

visningen och en viss av rena rekryteringssvårigheter betingad brist på

akademiska lärare.

Kungi. )laj:ts proposition nr 10/+ år 1958

47

Undervisningens omfattning och undervisningsgruppernas storlek

Vad först beträffar undervisningens omfattning så fram­

håller utredningen, att det av de överläggningar utredningen fört med in­

tresserade parter rörande den akademiska undervisningen framgått, att man

realistiskt bör räkna med en viss, i något eller några ämnen betydande men

på det hela taget måttlig ökning av undervisningens omfattning, räknad i

antal undervisningstimmar per student och år. Den mycket betydande ök­

ning av antalet meddelade undervisningstimmar, som anses erforderlig,

faller, meddelar utredningen, till allra största delen på ökningen av antalet

studerande och på en ofrånkomlig minskning av undervisningsgruppernas

storlek.

Vad härefter angår u ndervisningsgruppernas storlek an­

ser utredningen, att man som en allmän norm när det gäller lektionsunder-

visningen synes kunna uppställa ett maximum av 35 deltagare per grupp

för en undervisning, i vilken de deltagande studenterna väl icke förutsättes

uteslutande spela rollen av passiva åhörare, men i vilken man å andra

sidan icke heller syftar till en större aktivitet från studenternas sida än att

de skall besvara kunskapskontrollerande frågor och själva ställa frågor,

som kan utlösa en kortare ömsesidig diskussion eller ge liiraren anledning

att resonemangsvis närmare förklara svårare partier av det genomgångna

kursmomentet.

Vad så beträffar seminarieundervisning en finner utredningen, att se-

minariegrupper om 15 å 20 studenter i värjo är den lämpliga storleken och

att i varje fall seminariegrupper om mer iin 30 deltagare icke bör före­

48

komma. Utredningen föreslår därför, att dubblering av seminarierna kom­

mer till stånd, så snart antalet deltagare överstiger 30, att ett tredje semi­

narium upprättas, så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 55,

att ett fjärde seminarium upprättas så snart det sammanlagda deltagar­

antalet överstiger 80, och att sedan ytterligare seminariegrupper automa­

tiskt upprättas för varje fullt 20-tal deltagare över 80. Detta innebär, att

man i mindre ämnen får räkna med seminariegrupper om maximalt 30 del­

tagare, medan seminariegruppen i större ämnen i allmänhet skulle omfatta

mellan 20 och 25 deltagare.

Utredningen framhäver i detta sammanhang, att den finner en maxime-

ring av undervisningsgruppernas storlek vara en av de fundamentala punk­

terna i en universitetsreform, som skall sätta de högre läroanstalterna i

stånd att meddela en adekvat undervisning åt ett hastigt stigande antal

studenter. Denna maximering synes liksom beträffande skolan i praktiken

böra utformas på så sätt att antalet elever i en undervisningsgrupp icke

tillätes överstiga ett visst, av statsmakterna fixerat antal. Vad särskilt be­

träffar laborationsundervisningen så framhåller utredningen ytterligare

följande.

För laborationsämnenas del är en dylik maximering av undervisnings­

gruppernas storlek redan ett faktum, eftersom tillgången på laborations-

lokaler och undervisningsapparatur sätter en bestämd gräns för elevantalet.

Utredningens resonemang och förslag i det föregående rörande undervis­

ningsgruppernas storlek och regler för upprättande av nya undervisnings-

avdelningar vid stigande studentantal gäller därför i första hand endast de

humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematiska ämnena.

Utredningen understryker vidare, att den lämpliga gruppstorleken måste

vara olika för olika undervisningsformer och påpekar därvid, att antalet

åhörare vid föreläsningar i princip torde kunna vara obegränsat.

Vidkommande slutligen vad som förut betecknats som handledning

gruppvis (gruppundervisning), så anför utredningen bland annat följande.

Vid denna undervisning synes det ligga i sakens natur att man måste

arbeta med små grupper för att undervisningen skall nå avsedd effekt. Det

gäller här att nå kontakt med varje enskild student för att ge honom en

individuellt avpassad handledning. Den grupphandledning, som tillämpas

vid de matematiska institutionerna, bedrives med grupper om 15 deltagare,

och resultatet anses vara tillfredsställande. Här är det dock fråga om en

relativt fast organiserad handledning, som därför kan sägas ha karaktär av

lektionsundervisning. I andra ämnen, där handledningen måste vara mera

personlig, måste man enligt universitet sutredningens mening räkna med

ännu mindre grupper, kanske om 5 till 10 studenter i varje. Inte heller en

grupphandledning i diskussionscirkelns form synes kunna bli fullt effektiv,

om deltagarantalet överstiger 10.

Handledning vid lösandet av större uppgifter, t. ex. uppsatsarbete, bör,

i den mån sådan handledning meddelas gruppvis, inte heller omfatta mer

än 5, högst 10 studenter i varje grupp.

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 104. år 1958

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

49

2. Yttranden

Utredningens uttalanden om den akademiska utbildningens inne­

håll har föranlett vissa erinringar, främst från kanslerns sida. Efter att

ha förklarat sig dela utredningens uppfattning att det väsentligaste i all

akademisk undervisning är »att studenten i möjligaste mån tillägnar sig

ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka», framhåller kanslern, att denna

uppfattning enligt hans förmenande står i strid emot utredningens utta­

lande att studietiden om två terminer för två betyg kommer att nästan

helt »fyllas av det arbete studenten måste lägga ned på inhämtandet av

grundkunskaper och färdigheter». Kanslern redogör därefter för sin upp­

fattning om undervisningens innehåll samt anför därvid bland annat föl­

jande.

Enligt min mening måste den huvudsakliga tiden av all universitets­

undervisning — i varje fall såvitt avser de s. k. fria fakulteterna — tvärt­

emot sistnämnda uttalande ägnas åt att bibringa studenten ett vetenskap­

ligt kritiskt betraktelsesätt i förhållande till det föreliggande kunskaps­

stoffet samt att sätta honom in i vetenskapliga metodfrågor. Därigenom

underlättas själva kunskapsinhiimtandet, vilket i de allra flesta fall torde

kunna äga rum utan lärarens direkta medverkan. Huvudvikten vid all

akademisk undervisning — även på ett- och tvåbetygsstadiet — måste

sålunda läggas vid att lära studenten att bilda sig en egen uppfattning om

de föreliggande problemen. Skulle studenten icke fått tillfälle att under

sin vistelse vid det akademiska lärosätet förvärva denna förmåga, måste

hans universitetsstudier i ett väsentligt hänseende sägas ha blivit förfelade

och universitetsundervisningen bedömas ha misslyckats med en av sina

huvudsakliga uppgifter. Därest den akademiska undervisningen komme att

främst inriktas på kunskapsinhämtande och förvärv av färdigheter, behöver

man enligt mitt förmenande icke längre vidmakthålla universitetens sär­

skilda uppgift att meddela undervisning. Denna uppgift skulle i stället

under angiven förutsättning kunna övertagas av undervisningsanstalter av

seminariekaraktär. I detta sammanhang finner jag det även angeläget

betona att övergången från den gymnasiemässiga undervisningen till de

akademiska studierna ej får bli alltför lång. Vidare bör i görligaste mån den

elementära undervisning som nödvändigtvis måste meddelas vid univer­

siteten, såsom vissa propedeutiska kurser och färdighetsövningar m. m.,

förläggas till början av studierna och alltså ingå som ett första moment i

studiet av varje enskilt ämne.

Jag har för min del starkt betonat, att all väsentlig akademisk under­

visning måste genomsyras av ett vetenskapligt kritiskt betraktelsesätt.

Denna undervisning bör därför enligt mitt förmenande alltid handhavas av

lärare som besitter hög kompetens och god pedagogisk skicklighet samt äger

förmåga att meddela just donna form av undervisning. Med denna min

grunduppfattning om den akademiska undervisningens enhetliga syfte och

innehåll står utredningens förslag om uppdelning av undervisningen i två

huvudformer — med sinsemellan principiellt skilda syftemål och med

lärarkrafter av helt olika kompetens — icke i överensstämmelse. Jag kan

därför icke godtaga en dylik uppdelning.

Enligt mitt bedömande torde det även vid ett genomförande av utred-

4

Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 saml. Nr 10 \

50

ningens olika förslag i anslutning till nämnda uppdelning komma att visa

sig omöjligt att rent praktiskt draga upp så skarpa gränslinjer mellan olika

slags undervisning som utredningen tänkt sig.

Sveriges förenade studentkårer hänvisar till att utredningen bland annat

uttalat, att den finner ett klart ådagalagt behov av mera explikation och

övning i undervisningen. SFS instämmer helt i denna synpunkt och för­

klarar sig vara övertygade om att de studerande i full utsträckning kommer

att utnyttja den utökade och intensifierade undervisning utredningen före­

slår. Härvid förutsätter SFS, att en sådan utökning av undervisningens

omfattning under inga omständigheter skall medföra krav på obligatoriskt

deltagande i kurserna.

Vidkommande utredningens förslag med avseende å undervisningens

uppläggning framhåller kanslern, att han i princip kan ansluta sig

till utredningens uppfattning, att ett system med successiva kurser, var och

en avslutad med deltentamen, bör — i likhet med vad som redan skett be­

träffande ett flertal ämnen, särskilt inom de matematisk-naturvetenskap-

liga fakulteterna — införas i alltmer ökad utsträckning, även för de hu­

manistiska fakulteternas del. Kanslern, som håller före att en väsentlig

effektivisering av undervisningen kan äga rum genom en dylik reform,

understryker emellertid vikten av att överblicken över ämnet icke går för­

lorad vid en sådan omläggning. Enligt kanslerns mening torde den slutten­

tamen, som enligt 9 § 1 mom. av filosofiska examensstadgan alltid skall

finnas i varje ämne, lämpligen kunna tjäna till att kontrollera, att denna

överblick icke gått förlorad genom att vissa kursmoment redan redovisats

vid deltentamina. Härjämte framhåller kanslern bland annat följande.

^En uppdelning i delstudiekurser får vidare icke leda till att avkall göres

på kravet om en viss vetenskaplig standard i all akademisk undervisning.

Ifrågavarande effektivisering av undervisningen torde även — framförallt

i sådana humanistiska examensämnen, för vilken den laboratoriemässiga

undervisningen spelar en ringa roll — höra sättas in i början av studiet av

varje ämne. Ett införande av ifrågavarande system med successiva kurser

förutsätter egentligen ett i huvudsak homogent studentmaterial. Skulle en

mera avsevärd del av. studenterna komma att visa sig sakna fallenhet för

denna slags undervisning kan stora svårigheter uppstå. I ett visst läge kan

det sålunda — vid fortsatt fri intagning — bli erforderligt att i ökad utsträck­

ning införa särskild stödundervisning för denna grupp av studenter.

Sveriges förenade studentkårer finner i likhet med utredningen att under­

visningens uppläggning måste syfta till att underlätta ett rationellt och

effektivt bedrivande av självstudier. SFS tillstyrker förslaget till en studie­

ordning med successiva kurser, varvid varje kurs avslutas med deltentamen

eller kursförhör. SFS understryker vidare utredningens uttalande att under­

visningen måste läggas upp så, att studierna i de större ämnena kan på­

börjas både höst- och vårtermin.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 104 år 1958

51

Sveriges konservativa studentjörbund anser i likhet med utredningen att de akademiska studierna i allt väsentligt måste vara självstudier. Vad be­ träffar systemet med successiva delkurser så anser sig förbundet böra något varna för risken för en alltför stor splittring av studierna. Vidare framhålles vikten av att undervisningen icke organiseras så att alltför stora grupper av studenter inte hinner fullfölja sina studier enligt studieplanerna.

Sveriges liberala studentjörbund finner, att den utökade undervisning, som utredningen föreslagit, onekligen innebär ett stort steg mot förverk­ ligandet av en mera organiserad studieordning vid de filosofiska fakulte­ terna. Förbundet anser, att reformen, riktigt genomförd, skulle undanröja den viktigaste orsaken till den höga studieavbrottsfrekvensen och det dåliga studieresultatet. Förbundet synes till och med vilja gå något längre än utredningen och yttrar sålunda:

Förbundet anser, att en undervisning med ett långt större moment av tvång än hittills bör införas. Men förbundet önskar samtidigt som sin be­ stämda uppfattning hävda, att var och en själv bör få avgöra, om han skall underkasta sig detta tvång liksom om han skall deltaga i övriga kurser och föreläsningar. Medan en mera organiserad studiegång skulle vara till ovär­ derlig hjälp för flertalet, finns det likväl många som bäst bedriver sina studier helt på egen hand. Valfriheten lämnar också möjlighet för de helt eller delvis förvärvsarbetande studenterna att så småningom nå fram till en akademisk examen.

Utredningens synpunkter på kurslitteraturfrågan har ej givit remissinstanserna anledning till erinran. Tvärtom har en del av dem ytter­ ligare understrukit och kompletterat dessa synpunkter. Bland dessa remiss­ instanser må främst nämnas kanslern, överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna, Sveriges förenade studentkårer, SACO och Sveriges socialdemo­ kratiska xingdomsförbund.

Utredningens uppfattning beträffande den katedrala föreläsnings- formen delas av samtliga remissinstanser. Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anmärker dock följande.

Avdelningen delar visserligen utredningens uppfattning att de akade­ miska föreläsningarna icke bör överskattas men vill framhålla att de i vissa ämnen har stort värde icke enbart som medel att introducera de studerande i vetenskaplig problemställning och debatt. I

I fråga om seminarieundervisningen anser Sveriges förenade studentkårer liksom utredningen att denna undervisningsform bör tillmätas stor betydelse på såväl låg- som högstadium. Även vikten av ett från studenternas sida aktivt deltagande i seminarierna understrykes. SFS framhäver i detta sammanhang seminarieundervisningens betydelse för forskarutbildningen. Undervisningen vid proseminarier och tre-betygssemi-

Knngl. May.ts 'proposition nr 10 4 år 1958

52

narier måste, förklarar SFS, anses ha en grundläggande betydelse för den

fortsatta forskarutbildningen. Med hänsyn till att utredningen i flera sam­

manhang betonat forskarutbildningens vikt hade man enligt SFS kunnat

vänta att utredningen tagit konsekvenserna härav genom att föreslå ge­

nomgripande åtgärder för att minska seminariegruppernas storlek. SFS

noterar vidare med tillfredsställelse att utredningen betonat seminarieupp-

satsens betydelse. SFS framhåller även önskvärdheten av att arbetet inom

en proseminariegrupp koncentreras till några få ämnesområden, syftande

till en systematisk genomgång av ämnets vetenskapliga metodik genom

behandling av uppgifter så valda, att den nödvändiga allmänna kunskaps-

grunden redan hunnit inhämtas vid studiet av litteraturkursen. För att

stimulera deltagarnas intresse bör man enligt SFS överväga en gruppering

på olika betygsstadier. Det torde sålunda vara lämpligt att tre-betygs-

studerande vid seminarieundervisningen skiljes från ett- och två-betygs-

studerande.

SACO understryker vikten av att seminarieövningen ges en stark ställ­

ning även i undervisningen för lägre betyg. Vidare bör enligt SACO semi­

narierna differentieras på ett-, två- och tre-betygsstadiet.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar, att utredningen lagt

särskild tonvikt på denna undervisningsform. Dock vill förbundet inskärpa

nödvändigheten av att seminarieundervisningen innebär aktivt deltagande

från medlemmarnas sida.

Vad lektionsundervisningen beträffar vänder sig kanslern

emot utredningens enligt hans mening alltför skarpa gränsdragning mellan

bland annat denna undervisning och seminarieundervisningen. Liknande

invändningar framföres jämväl av SACO.

Vidkommande utredningens förslag rörande handledning så vits­

ordar överstyrelsen för de tekniska högskolorna angelägenheten av sådan

gruppundervisning vid sidan av den ordinarie undervisningen jämväl för de

överstyrelsen underställda högskolornas del, medan Sveriges förenade stu­

dentkårer betonar att handledning under inga förhållanden skall ersätta

den ordinarie undervisningen. SACO understryker behovet av en intensifie­

rad individuell handledning.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner, att gruppundervis­

ningen intar en alltför blygsam plats i utredningens förslag, och anför såsom

skäl härför följande.

Lektionsundervisningen framstår som det centrala; gruppundervisningen

blir ett komplement till denna, ett slags studiehjälp meddelad av tillfälliga

lärarkrafter med låg kompetens. Det är enligt vår mening uppenbart att i

vissa ämnen — särskilt de historiska och estetiska disciplinerna — en

gruppundervisning i diskussionscirkelns form har mer att ge än den konven­

tionella seminarieformen och den katedrala lektionsundervisningen. Grupp­

undervisningen bör här vara ett centralt undervisningsmoment, för vilket

kompetenta lärarkrafter — lägst biträdande lärare — bör svara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

53

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund hälsar

den av utredningen föreslagna handledningsformen med tillfredsställelse.

Vad angår undervisningsgruppernas storlek så finner

juridiska fakulteten i Lund, att principen om maximering av seminarie-

grupperna till 20—25 deltagare bör vinna tillämpning även inom juridisk

fakultet.

Filosofiska fakulteten i Göteborg finner en generell maximering av lek-

tionsgrupperna till 35 deltagare föga välbetänkt. Det är enligt fakulteten

svårt att tänka sig, att en lektionsgrupp, som i storlek motsvarar en stor

skolklass, kan arbeta effektivt inom något ämne. Utredningens föreslagna

princip, att proseminarierna skall dubbleras, när deltagarantalet överstiger

30, får enligt fakultetens mening under inga förhållanden tolkas så att

proseminarier på 30 deltagare blir det normala.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola framhåller, att de av

utredningen angivna maximivärdena för gruppernas storlek måste upp­

fattas som absoluta marginalvärden och icke som normalvärden.

Kanslern anser det omöjligt att generellt för alla ämnena ange ett lämp­

ligt antal elever vid olika undervisningsformer. Enligt kanslerns förmenande

är varje ämnes speciella egenart i stort sett bestämmande för hur många

elever som lämpligen bör mottagas. Särskilda överväganden måste sålunda

företagas ämne för ämne, innan mera allmängiltiga riktlinjer kan upp­

dragas.

Kanslern finner det även orimligt att för lelctionsundervisning som allmän

norm ange ett maximum av 35 deltagare per grupp. Man torde under inga

omständigheter kunna erhålla ett tillfredsställande resultat med så många

deltagare i någon undervisningsform med reciprok aktivitet. Rent praktiska

svårigheter torde vidare, tillägger kanslern, uppstå om undervisningsgrup­

perna inom de olika formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle olika

antal elever.

Såsom mycket väsentligt framstår enligt lärarkollegiet vid Chalmers tek­

niska högskola utredningens förslag om den automatiska gruppbildningen

vid seminarieundervisningen, varigenom antalet deltagare per seminarie-

grupp begränsas. Vid de tekniska högskolorna är, understryker lärarkolle­

giet, en sådan gruppbegränsning mycket eftersträvansvärd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna delar utredningens uppfattning

om angelägenheten av en maximering av undervisningsgruppernas storlek.

Vad utredningen härutinnan föreslagit synes överstyrelsen i åtskilliga äm­

nen av grundläggande natur även böra vinna tillämpning vid de tekniska

högskolorna.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att en

gruppstorlek av högst 15—20 är den lämpligaste, men kan ej godtaga för­

slaget att delning bör komma till stånd först då antalet deltagare överstiger

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

54

30. En tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet kommer,

anför SFS vidare, att leda till ett genomsnittligt deltagarantal av 20—25.

Erfarenheten torde visa att detta är ett för högt deltagarantal, och att

reciprociteten i undervisningen äventyras. SFS anser därför, att seminariet

bör dubbleras så snart antalet deltagare överstiger 25. Ett tredje semina­

rium bör upprättas så snart det sammanlagda antalet deltagare överstiger

45, ett fjärde så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 70 och

sedan ytterligare seminariegrupper för varje fullt 20-tal deltagare över 70.

Detta torde i de större ämnena komma att leda till ett genomsnittligt del­

tagarantal av cirka 15—20. Beträffande lektionsundervisningen finner

SFS ett deltagarantal på 35 som allmän norm för högt. Enligt SFS kan

självfallet, som utredningen framhåller, önskemålen om det reciproka

elementets dominans i lektionsundervisningen skifta från ämne till ämne

och från kursmoment till kursmoment, men i de fall, då ett sådant önske­

mål betraktas som angeläget, bör 15 deltagare i varje grupp utgöra rikt­

punkten.

I fråga om seminarieundervisningen intar SACO samma ståndpunkt som

SFS och tillägger beträffande lektionsundervisningen, att det icke finns

anledning att för denna tillämpa annan maximeringsregel än för seminarie­

undervisningen. Även organisatoriska skäl talar enligt SACO för seminarie-

och lektionsgrupper av samma storlek.

TCO förordar bestämt, att det maximala deltagarantalet i förevarande

undervisningsformer sättes väsentligt lägre än utredningen föreslagit och

anför till stöd härför bland annat följande.

Såväl lektionsundervisningen som framför allt seminarieövningarna för­

lorar helt sin egentliga karaktär, om deltagarantalet icke starkt begränsas.

Därest ett så stort deltagarantal som 35 skulle medges vid lektionsunder­

visningen, löper man uppenbarligen risken att lektionerna blev en under­

visningsform för passivt åhörande. På motsvarande sätt kommer prosemi-

narieövningar med det av utredningen som maximum angivna 30 deltagare

att bli ett forum för diskussion mellan seminarieledare, uppsatsförfattare

och på förhand utsedda opponenter.

Sveriges konservativa student jörbund framhåller, att seminariegrupper-

nas storlek ovillkorligen måste maximeras till 20 deltagare. Dessutom anser

studentförbundet att lektionsundervisning med 30—35 deltagare ur peda­

gogisk synpunkt är mindre tillfredsställande.

Sveriges socialdemokratiska ung doms jörbund anför bland annat följande.

En allmän målsättning måste givetvis vara att så långt möjligt ned­

bringa undervisningsgruppernas storlek. De ökade kostnader som detta för

med sig torde i hög grad kompenseras av den ökade effektivitet, d. v. s.

kortare studietider och de ökade möjligheter att motverka studieavbrott,

som mindre grupper kan väntas medföra. Små grupper torde därför ha stor

lönsamhet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104- år 1958

Knngl. May.ts proposition nr 104 år 1958 55

3. Departementschefen

All akademisk undervisnings syfte är självfallet att utöver faktiska kun­ skaper och praktiska färdigheter ge en handledning i vederbörande ämnes vetenskapliga metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga problematiken. Lika givet är att det väsentligaste härvid blir, att studenten i möjligaste mån tillägnar sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka. Härom torde också allmän enighet råda.

Det ligger även i sakens natur, att de akademiska studierna alltid i stor utsträckning måste bli självstudier. En av den akademiska undervisningens huvudsakliga uppgifter blir därför att fostra till och underlätta sådana självstudier. Såväl gjorda erfarenheter som de förut redovisade uppgif­ terna om studieresultat och studieavbrott inom de filosofiska fakulteterna visar dock tyvärr, att ett stort antal studenter saknar förmåga att med nuvarande studieordning vid de filosofiska fakulteterna så upplägga och fullfölja sitt studiearbete, att de avlägger avsedd examen och detta inom rimlig tid. Det är då enligt min mening nödvändigt att i viss omfattning lägga om grunderna för den akademiska undervisningen. En uppläggning av undervisningen i enlighet med de av universitetsutredningen förordade riktlinjerna är enligt min uppfattning förenlig med undervisningens upp­ gift att uppmuntra och stimulera till självständigt och konstruktivt veten­ skapligt tänkande och uppamma kritiskt omdöme.

Jag övergår härefter till de konkreta spörsmål rörande undervisningens uppläggning, som utredningen tagit upp till behandling. Därvid anser jag mig först böra erinra om att de av utredningen redovisade undersökning­ arna beträffande studieresultat och studietider inom de filosofiska fakulte­ terna givit utredningen anledning förmoda, att de långa studietiderna till väsentlig del sammanhänger med att studenterna påbörjar studier i ett nytt ämne, innan de avslutat studierna i det föregående ämnet. Sak sam­ ma gäller enligt utredningen rimligen i fråga om studiegången inom ett ämne, där undervisningen är omfattande och innefattar många skilda moment.

Utredningens uttalanden på denna punkt vill jag med skärpa under­ stryka. Av dessa uttalanden drar jag den slutsatsen, att en ordning med successiva kurser i regel bör genomföras även inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena. En sådan ordning får givetvis icke leda till att kunskapsfordringarna slcärpes för respektive delstudiekurser och därmed för vederbörlig betygsgrad i dess helhet. Den omständigheten att de sålunda avsedda delstudiekurserna var för sig avslutas med en deltentamen inne­ bär naturligtvis icke att den samlade sluttentamen avskaffas; låt vara att denna — såsom universitetskanslern även påpekat — stundom kan få sammanfalla med slutprövningen på den sista delstudiekursen.

56

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att fjolårets riksdag

på förslag av Kungl. Maj:t beslutat, att undervisningen i varje ämne inom

de juridiska fakulteterna skall ordnas så att den studerande kan påbörja

studierna i ämnet antingen höst- eller vårtermin. Det synes mig ytterst

angeläget, att åtgärder nu vidtages för åstadkommande av en i huvudsak

motsvarande ordning för de filosofiska fakulteternas vidkommande. För­

slag i denna riktning har också framlagts av universitetsutredningen. Jag

anser mig sålunda böra förorda, att undervisningen vid dessa fakulteter i

möjligaste mån lägges upp så, att studierna i varje fall i de större ämnena

kan påbörjas såväl höst- som vårtermin. Därjämte bör för de filosofiska

fakulteternas del gälla, att undervisningen såvitt möjligt skall börja sam­

tidigt i alla ämnen.

Jag vill här också framhålla, att förra årets riksdag ej riktat någon erin­

ran mot Kungl. Maj:ts förslag, att för de juridiska fakulteternas vidkom­

mande föreskrifter meddelas därom, att vederbörande universitetsmyndig-

het skall vara skyldig att tillse att tentamina anordnas även i juni månad i

sådana ämnen, som enligt studieplanen skall vara inlästa vid terminens slut.

Föreskrifter av i huvudsak motsvarande innebörd bör enligt min mening

meddelas jämväl för de filosofiska fakulteternas vidkommande. I anslutning

härtill och till vad som anförts från vissa remissinstansers sida vill jag vi­

dare framhålla, att jag förutsätter, att institutioner och institutionsbibliotek

vid de filosofiska fakulteterna i möjligaste mån är tillgängliga även under

sommaren.

Vad utredningen anfört och föreslagit i syfte att avhjälpa bristen på

lämpliga kursböcker finner jag vara värt allt beaktande. Jag är emellertid

ej beredd att i förevarande sammanhang framlägga konkreta förslag i ämnet

men kommer givetvis att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Utredningen har vidare funnit, att den akademiska undervisningen bör

kunna uppdelas på vissa närmare angivna former. Utredningen skiljer så­

lunda på föreläsningar, seminarieundervisning, laborationsundervisning,

lektionsundervisning och handledning.

Det är givet, att man vid en sådan indelning som den utredningen här

sökt göra icke kan undvika en viss schematisering. Det torde stå klart, att

de undervisningsformer varom här är fråga delvis måste gripa in i var­

andra. För egen del finner jag den av utredningen gjorda indelningen

utgöra en förutsättning för att man i praktiken skall kunna realisera det

förut omnämnda, av utredningen föreslagna systemet för dimensionering

av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser med ledning av sär­

skilda organisationsplaner. Jag finner därför att man på denna punkt i

framtiden måste tillämpa utredningens i vissa avseenden måhända något

schematiska indelning; något som för övrigt universitetskanslern i sam­

band med sitt ställningstagande till utredningens konkreta förslag om orga-

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958 57

nisationsplaner så till vida synes ha gjort, som han godtagit förslaget om upprättande av dylika planer.

Av de av utredningen angivna undervisningsformerna utgör handled­ ningen en i stort sett ny form. Om behovet av att en ny form av denna art införes vid sidan av de mer traditionella undervisningsformerna råder allmän enighet. För egen del vill jag också understryka angelägenheten av att den traditionella undervisningen kompletteras med olika former av handledning. Jag är vidare ense med utredningen därom, att denna hand­ ledning så långt möjligt bör meddelas av fast anställda lärare i samband med den ordinarie undervisningen men att den dessutom bör om så befin- nes erforderligt kunna organiseras i mera fria och blygsamma former.

Vad så gäller undervisningens omfattning vill jag i likhet med universi- tetsutredningen framhålla, att man realistiskt bör räkna med en viss, i något eller några ämnen betydande men på det hela taget måttlig ökning av undervisningens omfattning, räknad i antal undervisningstimmar per student och år. Den mycket betydande ökning av antalet meddelade un­ dervisningstimmar, som anses erforderlig, faller till allra största delen på ökningen av antalet studerande och på en ofrånkomlig minskning av under­ visningsgruppernas storlek.

Liksom universitetsutredningen finner jag vidare vissa normer för under­ visningsgruppernas storlek vara nödvändiga. Denna normering torde lik­ som beträffande skolan i praktiken böra utformas på så sätt att antalet elever i en undervisningsgrupp icke tillätes överstiga ett visst, av statsmak­ terna fixerat antal. För laborationsämnenas del är en dylik maximering av undervisningsgruppernas storlek redan ett faktum, eftersom tillgången på laborationslokaler och undervisningsapparatur sätter en bestämd gräns för elevantalet. Utredningens förslag rörande undervisningsgruppernas storlek och regler för upprättande av nya undervisningsavdelningar vid sti­ gande studentantal gäller därför i första hand endast de humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematiska ämnena.

Den lämpliga gruppstorleken måste i viss mån variera från ämne till ämne. Vissa genomgående skillnader i gruppstorleken för olika undervis­ ningsformer kan dock generellt fastslås. Vid föreläsningar kan antalet åhö­ rare i princip vara obegränsat. Svårare är problemet då det gäller vad utredningen kallat seminarieundervisning, lektionsundervisning samt grupp­ handledning. Utredningen har funnit, att i varje fall seminariegrupper om mer än 30 deltagare icke bör förekomma. Därjämte har utredningen före­ slagit, att särskilda regler fastställes för dubblering av seminarierna vid vissa av utredningen angivna tal, avseende gruppernas storlek. Med anled­ ning härav vill jag framhålla, att seminarieundervisningen från pedago­ gisk synpunkt otvivelaktigt är den viktigaste av de akademiska undervis­ ningsformerna. Med hänsyn till den centrala ställning som seminarieunder­ visningen sålunda intar anser jag det ytterst angeläget att fasta regler för

58

seminariegruppernas storlek i enlighet med utredningens förslag fastställes

av statsmakterna. Jag har för avsikt att i ett senare avsnitt närmare åter­

komma till dessa regler.

Vad härefter beträffar sådana undervisningsformer som lektionsunder-

visning och handledning så ställer det sig svårare att för dessa former upp­

draga några generella, siffermässigt bundna regler. Detta beror på de varie­

rande formerna för en lektionsundervisning eller för en gruppvis ordnad

handledning. En del remissinstanser, främst universitetskanslern, har be­

farat, att rent praktiska svårigheter skulle kunna uppstå om undervisnings­

grupperna inom de skilda formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle

olika antal elever. Några dylika svårigheter torde emellertid icke vara att

befara, därest gruppstorleken inom undervisningsformer av laborations-,

lektions- och handledningskaraktär beräknas så, att antalet deltagare i

dessa som regel står i jämn proportion till det för seminariegrupperna fast­

ställda antalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

59

IV. De akademiska lärartjänsterna

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

I fråga om konstruktionen av den lärarstab, som skall bestrida en reformerad universitetsundervisning, framhåller utredningen inledningsvis i huvudsak följande.

Utredningen har utgått från att det totala antalet meddelade undervis- ningstimmar i de allra flesta ämnen redan med nuvarande studentantal skulle behöva ökas kraftigt, framför allt till följd av den nödvändiga minsk­ ningen av undervisningsgrupperna. Därtill kommer behovet av en väsent­ ligt utökad tid för handledning på högstadierna. Som en konsekvens av den mycket snabba och starka ökning av studentantalet, som torde vara att vänta under de närmaste åren, måste man vidare under alla förhållan­ den räkna med svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare för att åstadkomma en motsvarande ansvällning av den akademiska undervis­ ningens volym. Å andra sidan har utredningen sett det som en av sina väsentligaste uppgifter att lägga fram förslag, som skulle kunna råda bot för den från många håll med skärpa påtalade bristen på kontinuitet i den akademiska undervisningen, en brist som sammanhänger med att under­ visningen i allt större utsträckning kommit att åvila tillfälligt förordnade lärår kraf ter, många gånger med otillräcklig pedagogisk erfarenhet och ofta med sitt intresse delat mellan undervisningen och det egna avhandlings­ arbetet.

Uppgiften har därför blivit att vid konstruktionen av den akademiska lärarstaben strängt hushålla med den högkvalificerade lärarkraft, som kan beräknas stå till förfogande, men att å andra sidan söka skapa en fast ryggrad för den akademiska undervisningen genom att anförtro dess väsent­ ligaste moment åt lärare med fast anknytning till universiteten. Från denna utgångspunkt har utredningen kommit till den uppfattningen, att de ökade kraven på undervisning i framtiden än mindre än i dag kan tillgodoses uteslutande genom lärarbefattningar, som samtidigt och i lika mån är forskningsbefattningar. Universitetens uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning, men därmed är ingalunda givet, att denna dubbla uppgift bäst fylles genom att den i lika mån återspeglas i instruk­ tionen för varje enskild befattning. Det kan i stället mycket väl tänkas, att både forskning och undervisning bättre skulle tillgodoses genom en högre grad av arbetsfördelning inom universitetens ram. Å andra sidan är det uppenbart, att en stor och mycket betydelsefull del av den akademiska undervisningen endast kan meddelas av aktiva forskare. Utredningen vill därför föreslå, att forskningspersonalens — främst professorernas — under­ visning i första hand reserveras för handledning på högstadiet och för sådan undervisning på magisterstadiet, som direkt syftar till att ge eleverna en introduktion i vetenskaplig debatt eller handledning i vetenskaplig metodik, således främst föreläsningar och proseminarier. I (len mån forskningsperso­ nalens undervisningstimmar icke räcker till för den övriga undervisningen på magisterstadiet, bör däremot enligt utredningens uppfattning ansvaret för denna undervisning anförtros åt fast anställda akademiska lärare med denna undervisning som huvudsaklig uppgift.

60

Detta innebär att utredningen förordar tillskapandet av en ny kategori

akademiska lärare vid sidan av de traditionella och att utredningen räknar

med att denna nya lärarkategori i varje fall i de stora ämnena kommer att

få bära huvudansvaret för den grundläggande undervisningen vid universi­

teten. Oavsett hur man bedömer detta, torde få konstateras att man i

många ämnen troligen kommer att misslyckas med att tillgodose de våld­

samt ökande undervisningsbehoven, om man försöker göra detta genom att

inrätta nya tjänster av gängse typ med liten undervisningsskyldighet. Så

räknar exempelvis företrädarna för ämnet nordiska språk i Uppsala med ett

behov av ytterligare drygt 2 400 undervisningstinnnar per år vid ett för­

dubblat studentantal. Det antal nya lärartjänster som fordras för att till­

godose detta behov skulle bli följande: Man skulle behöva inrätta 23 tjäns­

ter med i genomsnitt 4 veckotimmars undervisningsskyldighet (kostnad

598 368 kronor/år med laboratorslön i 34 lkl, ortsgrupp III), alternativt

16 tjänster med i genomsnitt 6 undervisningstimmar/vecka (kostnad

416 256 kronor), eller 12 tjänster med i genomsnitt 8 undervisningstimmar/

vecka (kostnad 312 192 kronor), eller 9 tjänster med 10 veckotimmar (kost­

nad 234 144 kronor) eller 8 tjänster med i genomsnitt 12 veckotimmar

(kostnad 208 128 kronor). Det torde vara orealistiskt att räkna med att

man ens i ett ämne med mycket hög disputationsfrekvens skall kunna under

loppet av 10 år få kompetenta innehavare till 23 nya tjänster vid ett enda

lärosäte.

I syfte att säkerställa att den ordinarie akademiska undervisningen även

i framtiden skall kunna meddelas av högt kvalificerade lärare har univer-

sitetsutredningen. vidare föreslagit maxima för undervisningsgruppernas

storlek i seminarie- och lektionsundervisningen, som ligger högre än man

tidigare ibland ansett lämpligt, men å andra sidan avsevärt under det del­

tagarantal, som nu ofta förekommer. Utredningen räknar emellertid med

att denna undervisning icke ensam skall kunna tillgodose studenternas up­

penbara behov av handledning. Utredningen har därför även föreslagit, att

den ordinarie akademiska seminarie- och lektionsundervisningen komplet­

teras med olika former av handledning. Härigenom blir det möjligt att till­

godose behovet av individuell undervisning utan att riskera att hela orga­

nisationen från början råkar i fara till följd av brist på lärarkrafter.

Yttranden

Vidkommande konstruktionen av lärarstaben samt förhållandet mellan

de olika lärarkategorierna och undervisningsformerna framhåller matema-

tisk-nat urvetenskaplig a fakulteten i Lund, att inom stora ämnen, speciellt

inom skolämnena, med omfattande rutinmässig undervisning de föreslagna

universitetslektorerna synes ge väsentligt ökade möjligheter att även vid

starkt växande studentantal lösa undervisningsproblemen på magistersta­

diet. Inom fakulteten beräknas dessutom anställandet av sådan ordinarie

personal kunna medföra en värdefull ökning av kontinuiteten i den under­

visning det är frågan om.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola delar utredningens

allmänna syn på förevarande spörsmål.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller vikten av

att i praktiken genomföres vad utredningen uttalat om att vid konstruk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

G1

tionen av den akademiska lärarstaben det strängt hushållas med den hög- kvalificerade lärarkraft som kan beräknas stå till förfogande, men att å andra sidan en fast ryggrad skapas för den akademiska undervisningen genom att dess väsentligaste moment anförtros åt lärare med fast anknyt­ ning till universiteten eller högskolorna. Lärarkollegiet förutsätter, att dessa grundsatser avser hela den akademiska undervisningen och icke blott den vid de filosofiska fakulteterna förekommande. I stort sett samma stånd­ punkt intager lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö.

Kanslern erinrar om vad han anfört om den akademiska undervisningens enhetliga syfte och innehåll. Med hänsyn härtill kan enligt hans uppfatt­ ning någon skarp gräns icke dragas mellan olika akademiska hirarbefatt- ningar och de åligganden i avseende å undervisningen som bör åvila inne­ havarna av dessa tjänster. Kanslern anför vidare huvudsakligen följande.

I anledning av vid 1956 års riksdag väckta motioner (I: 421 och II: 513) om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av bli­ vande universitetslärare anhöll riksdagen (se riksdagens skrivelse 1956: 385) — i överensstämmelse med vad statsutskottet i sitt utlåtande (1956: 188) över nämnda motioner föreslagit — att Kungl. Maj: t måtte låta verkställa utredning i förenämnda hänseende. Jag torde här få erinra om att jag — i remissyttrande den 9 april 1956 över ifrågavarande motioner — för riks­ dagens statsutskott framhöll, att det syntes mig vara av värde att få frågorna om praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare förutsättningslöst prövade och allsidigt belysta. Jag hävdade vidare, att — därest en praktisk-pedagogisk utbildning av ifrågasatt slag befunnes erfor­ derlig — denna enligt min mening borde äga rum vid vederbörande läro­ säte. I anslutning till utredningens uttalande att utredningen ej »i detta sammanhang kunnat taga ställning till sådana mera speciella frågor som förslaget om någon form av pedagogisk utbildning för akademiska lärare» vill jag — under hänvisning till att utredningen i sitt betänkande dels måste anses ha utgått ifrån att de pedagogiska meriterna bör tillmätas stor bety­ delse vid tillsättandet av akademiska lärartjänster, dels ock föreslagit inrät­ tandet av lärarbefattningar med undervisningen som huvuduppgift (de s. k. universitetslektoraten) — på det livligaste beklaga, att det ej varit ut­ redningen möjligt att framlägga förslag till sådan utbildning.

Sveriges förenade studentkårer betonar vikten av att utredningen såsom förutskickas behandlar de akademiska lärarnas pedagogiska kompetens i ett kommande betänkande. SFS beklagar att utredningen ej ansett sig kunna behandla denna fråga redan nu, vilket hade varit av värde i synnerhet med hänsyn till att utredningen föreslår att lärartjänster med undervisning som huvuduppgift skall inrättas. Härjämte anföres i huvudsak följande.

Det finns ett behov av pedagogisk utbildning för akademiska lärare. Denna undervisning bör organiseras med utgångspunkt från den akade­ miska undervisningens särart vilken betingas av dess dubbla syfte att dels meddela faktiska kunskaper, dels uppöva färdigheten alt begagna sig av den vetenskapliga metodiken. Detta talar för att kursen förläggs till de filosofiska fakulteterna, diir den givetvis bör ses som ett led i den av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

62

redningen föreslagna allmänna förstärkning av undervisningsresurserna som

krävs för en effektivisering av studierna. SFS har i detta sammanhang in­

hämtat att den försöksverksamhet med pedagogisk utbildning för akade­

miska lärare, som bedrivits vid Stockholms högskola, slagit mycket väl ut.

SFS finner det därför angeläget att man i första hand inriktar sig på att få

till stånd en utbyggd försöksverksamhet.

Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ansluter sig i stort sett

till utredningens synpunkter.

Sd. CO ifrågasätter om icke en väg till pedagogisk skolning och vidare­

utbildning måste skapas för universitetens och högskolornas lärarkader i

form av en kurs som utöver allmänpedagogiska frågor skulle vara inriktad

på den akademiska undervisningsformen i de olika ämnena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Härefter ingår utredningen närmare på de olika slagen av akademiska

lärartjänster och deras användning i undervisningen.

2. Professorer

Utredningen

Beträffande professorernas uppgifter och tjänstgöring anför utredningen

till en början huvudsakligen följande.

Någon ändring i nu föreskriven undervisningsskyldighet bör ej vidtagas.

Professorn bör alltfort ha huvudansvaret för forskning och undervisning i

sitt ämne. Professorns egen undervisningsskyldighet bör fullgöras i första

hand genom handledning och seminarieundervisning på licentiand- och

doktorandstadierna och i andra hand genom seminarieundervisning på tre-

och tvåbetygsstadierna. Utredningen vill starkt understryka värdet, icke

minst för forskarrekryteringen, av att professorn åtminstone någon del av

året eller i vissa undervisningsmoment meddelar undervisning även på låg­

stadiet, men utredningen vill å andra sidan framhålla att professorerna icke,

såsom nu alltför ofta är fallet, bör ha huvuddelen av sina cirka 100 under-

visningstimmar per år bunden i undervisning på lågstadiet. I många ämnen

synes professorerna vidare kunna avlastas en betydande del av den nuva­

rande examinationsbördan, dock utan att examinationen för två betyg och

högre helt och hållet överlämnas åt andra lärare. Professorns liksom alla

andra akademiska lärares undervisning bör vidare inpassas i en rationell plan

för undervisningen i ämnet och bör därför om så befinnes lämpligt kunna

koncentreras till viss del av läsåret, vilket även bör vara till fördel för

forskningen.

Utredningen uttalar härefter, att den med hänsyn till det nyss anförda

icke anser att antalet professurer behöver ställas i någon direkt proportion

till antalet studerande på magisterstadiet. Under den period av starkt sti­

gande antal universitetsstuderande, som vi nu har att räkna med, behöver

63

man sålunda icke räkna med någon tillnärmelsevis motsvarande ökning av antalet professurer. Nya professurer bör enligt utredningens uppfattning inrättas huvudsakligen för forskningens och forskarhandledningens skull och endast i ringa mån för den lägre universitetsundervisningens.

Kungl. May.ts proposition nr 10/+ år 1958

Yttranden

Mot vad utredningen anfört rörande professorernas uppgifter och tjänst­ göring har inga allvarliga invändningar rests. Remissinstanserna strävar snarast efter att understryka och komplettera utredningens uttalanden.

Kanslern kan sålunda i stort sett ansluta sig till utredningens uttalanden på denna punkt men ingår dessutom på vissa speciella spörsmål och anför härom i huvudsak följande.

I likhet med utredningen vill jag starkt understryka värdet av att pro­ fessorn — åtminstone i någon utsträckning — deltager i undervisningen även på lågstadiet, varigenom han kan uppehålla kontakten med undervis­ ningen på alla stadier. Denna kontakt är även önskvärd ur den synpunkten att den huvudsakliga examinationsbördan i ämnet åvilar professorn. För att kunna överblicka hela ämnet även i fråga om examinationen finner jag — i motsats till universitetsutredningen — det önskvärt att professorn i regel fullgör i varje fall en del av examinationen även för ett betyg. Huvud­ ansvaret för hela undervisningen och examinationen i ämnet måste sålunda — även om andra lärare tager stor del däri — ovillkorligen, i motsats till vad universitetsutredningen synes räkna med, åvila professorn.

Jag vill vidare framhålla att det av utredningen uttalade önskemålet om att professorers och andra akademiska lärares undervisning borde kunna koncentreras till viss del av läsåret redan med tillämpning av universitets- statuterna kan tillgodoses.

Utredningen har angivit professorernas nuvarande undervisningsskyldig- het till »cirka 100 undervisningstimmar per år», vilket skulle motsvara 25 veckors undervisning. Med anledning härav vill jag erinra om att enligt gällande universitetsstatuter (6 §) det akademiska året innefattar två läs- terminer, höstterminen från och med den 1 september till och med den 15 december samt vårterminen från och med den 15 januari till och med den 31 maj; räknat i veckor omfattar läsåret sålunda omkring 34 veckor. Med hänsyn till att undervisningen — jämlikt 106 § 2 mom. 1 st. av statuterna — må inställas under veckan före påskdagen och dagen efter annandag påsk kan man emellertid, vid beräkning av den årliga undervisningsskyldig- heten, utgå från att läsåret omfattar allenast 33 veckor. Då en professors undervisning — enligt 51 § 2 mom. av statuterna — i regel skall bestämmas efter en genomsnittlig tid av fyra timmar för vecka under läsåret utgör sålunda en professors årliga undervisningsskyldighet, uttryckt i timmar, i allmänhet (33 X. 4 =) 132 timmar. Härtill må emellertid anmärkas att un­ dervisningen — i den mån så erfordras på grund av examination eller andra akademiska prov — jämlikt 106 § 2 mom. 2 st. av statuterna — må kunna inställas högst en vecka vid slutet av höstterminen och högst tre veckor vid slutet av vårterminen, varom beslut fattas av fakultet eller sektion.

64

Under förutsättning att en professor medgives inställande av undervis­

ningen under en vecka vid slutet av höstterminen och tre veckor vid slutet

av vårterminen kommer hans årliga undervisningsskyldighet att utgöra i

veckor uttryckt (33 — 4 =) 29 veckor eller (29 X 4 =) 116 timmar. Utöver

det inställande av undervisningen, varom fakultet eller sektion enligt an­

förda författningsrum sålunda äger besluta, må kanslern — till följd av

bestämmelse i 52 § 3 mom. a) av statuterna — medge professor befrielse

under ytterligare högst fyra veckor på grund av särskilt betungande exa-

minationsgöromål. Endast om sådan befrielse beviljas av kanslern i full

utsträckning, kan en professors årliga undervisningsskyldighet komma att

uppgå till den av universitetsutredningen angivna om cirka 100 under-

visningstimmar.

Jag vill i anslutning härtill även anföra, att sistnämnda författnings­

bestämmelse — på grund av vad föredragande departementschefen uttalat

i propositionen 1952: 12 (s. 60) angående löne- och pensionsreglering för

professorer m. fl. — hittills av mig tillämpats med den allra största restrik-

tivitet. Blott i sådana fall där en särskilt betungande examinationsbörda

kunnat klart påvisas har jag ansett mig kunna medgiva dylik lindring i

under visningsskvldigheten.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan framhåller, att ett genomförande

av utredningens förslag skulle få vittgående konsekvenser och åskådliggör

detta på följande sätt.

Vid de tekniska högskolorna tillämpas den principen att varje institution

har en chef. Är chefen professor har han hela ansvaret för institutionen

och sitt ämne och kan sålunda vad undervisningens art och omfattning

beträffar dirigera till sig knutna laboratorer, biträdande lärare, försteassi-

stenter, assistenter o. s. v. Härigenom undvikes dubbelundervisning sam­

tidigt som institutionens ekonomiska frågor kan enhetligt sammanhållas.

Av största betydelse är enligt lärarkollegiets mening att denna ansvarsför­

delning bibehålies inom den akademiska världen och att — särskilt då fråga

är om institutionen med till sig knutet laboratorium — en professor är

chef för institutionen samt under sig kan ha adjungerade jtrofessorer, uni­

versitetslektorer, biträdande lärare, assistenter, amanuenser etc.

Direktionen för handelshögskolan i Göteborg erinrar om att undervis-

ningsskyldigheten för handelshögskolans professorer är bestämd till sex

timmar i veckan. För att möjliggöra för professorn att ägna mer tid åt

forskning bör hans undervisningsskyldighet enligt direktionen reduceras till

fyra timmar i veckan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar:

Utredningen framhåller att nya professurer bör inrättas huvudsakligen

för forskningens och forskarhandledningens skull och endast i ringa mån

för den lägre universitetsundervisningen. Den senare uppgiften bör bestri­

das av andra befattningshavare. Detta förefaller vara en mycket klok prin­

cip. Den värdefulla, specialutbildade arbetskraft som professorerna utgör

bör användas för arbetsuppgifter inom det område där dess kvalifikationer

bedömts vid utnämningen, nämligen vetenskaplig forskning och i största

möjliga utsträckning befrias från pedagogiska och organisatoriska uppgifter

som likaväl, och kanske med större framgång, kan lösas av andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts "proposition nr 101+ år 1958

65

3. Adjungerade professorer

Utredningen

Vad beträffar den kategori av forsknings- och lärarbefattningar vid uni­ versiteten och högskolorna, som sammanfattningsvis benämnes laboraturer och innefattar, förutom laboratorsbefattningarna, även preceptors-, prosek­ tor- och observatorsbefattningarna samt vissa ordinarie lärartjänster inom de medicinska fakulteterna, alla i lönegrad Ao 26, så ingår utredningen först på de nuvarande förhållandena i fråga om dessa tjänsters inordning i universitetsorganisationen och anför till en början huvudsakligen följande.

Stora skillnader kan konstateras föreligga härvidlag. Orsaken härtill är att ifrågavarande tjänster tillkommit under olika förhållanden och med delvis skiftande motiveringar. Den vanligaste motiveringen har varit, att kunskapsstoffet inom ett ämne blivit så omfattande och mångskiftande, att det framför allt ur forskningens och den högre undervisningens syn­ punkt blivit önskvärt med mer än en fast akademisk ämnesrepresentant. I vissa fall har därvid ett nytt ämnesområde brutits ut ur moderämnet, blivit eget examensämne och fått egna institutionslokaler med föreståndare i professors eller ibland laborators ställning. I andra fall har ytterligare en professur eller laboratur inrättats i ämnet, utan att detta formellt uppdelats i områden, till vilka de olika tjänsterna knutits. Många faktorer även av rent personlig art har här inverkat på utvecklingen.

Vissa laboratorers tjänster motsvarar alltså helt en vanlig professur även vad beträffar examination och administration, vissa ansvarar för en del av undervisningens administration i stora ämnen (t. ex. föreståndarskap för övningslaboratorium) medan slutligen vissa tjänster mer har karaktären av självständiga forskningstjänster. Att några av dessa laboraturer vid sin till­ komst så gott som enbart motiverats med undervisningens behov rubbar ej vad som här framhållits. De nuvarande tjänsteinnehavarna har tillsatts efter vetenskapliga meriter och tjänstgöringsskyldigheterna överensstäm­ mer i stort sett med dem för en professor gällande. För framtiden torde denna oklarhet kunna undvikas om de nedan framförda förslagen om in­ rättandet av universitetslektorat genomföres. I de fall där motiveringen för en tjänsts inrättande huvudsakligen är undervisningsbehovet på magister­ stadiet skulle en tjänst av sistnämnda typ bli aktuell.

Härefter erinrar utredningen om att genom beslut av 1953 års riksdag utskildes en speciell grupp av s. k. självständiga laboratorer, som erhöll ett särskilt tilläggsarvode. Denna uppdelning har, fortsätter utredningen, ej kunnat genomföras på ett logiskt och helt rättvist sätt och torde inte inne­ bära några fördelar ur allmän universitetssynpunkt. Det förefaller utred­ ningen riktigare att universitetslaboratorerna som grupp har en enhetlig lönesättning liksom fallet är i fråga om professorerna. I de fall då ombild­ ning av en laboratorsbefattning till professur är motiverad, anser utred­ ningen det böra ankomma på universitetsmyndigheterna och kanslern att petitavägen väcka förslag härom. I vissa fall finner utredningen emellertid motiveringen för en dylik omvandling vara så uppenbar, att utredningen föreslår, alt dessa tjänster omvandlas till professurer från och med den 1 5

Bihang till riksdagens 'protokoll 1958. 1 saml. Nr 104

66

juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndigheter fastställer

nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet. De tjänster ut­

redningen sålunda föreslår omvandlade till professurer är:

precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och Lunds universitet;

precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet;

precepturen i sociologi vid Lunds universitet;

precepturen i slaviska språk vid Göteborgs universitet;

precepturen i statistik vid Göteborgs universitet;

laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet; samt

laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Vad gäller laboratorsgruppen i övrigt framhåller utredningen följande.

Ett allt starkare behov kommer att föreligga av forskar- och lärarbefatt-

ningar av denna typ, således befattningar av i stort sett samma slag som

professorernas ehuru utan dessas uppgifter som institutionsföreståndare och

självständiga ämnesföreträdare. Den med tjänsterna förenade undervis-

ningsskyldigheten bör liksom hittills vara av samma omfattning som pro­

fessorernas, och bör liksom dessas fullgöras i första hand genom handledning

och seminarieundervisning på högstadiet och i andra hand genom semina-

rieundervisning på tre- och tvåbetygsstadierna.

Utredningen föreslår slutligen, att hela förevarande grupp av i lönegrad

Ao 26 inplacerade tjänster vid universiteten och samtliga högskolor i enlig­

het med förslag från laboratorsföreningen benämnes adjungerade professu­

rer i respektive ämne. Såsom skäl härför åberopas, att de olika tjänste-

beteckningar som finns för den i kompetenshänseende enhetliga laborators­

gruppen vid universitet och högskolor (laborator, preceptor, prosektor,

observator och lärare), har visat sig innebära vissa olägenheter och ger även

i internationella sammanhang ofta anledning till missförstånd angående

vederbörandes ställning och verksamhet.

Yttranden

Beträffande utredningens förslag och uttalanden rörande adjungerade

professorer — framför allt förslaget om införande av denna tjänstebenäm-

ning — råder delade meningar.

Statskontoret avstyrker införandet av titeln adjungerad professor.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att dess preceptorer är ordina­

rie lärare och fakultetsledamöter samt sålunda i intet avseende adjungerade.

Biträdande professor förefaller under sådana förhållanden vara en lämpli­

gare titel. En annan tänkbar — om också mindre lämplig — beteckning

utgör »andre professor».

Medicinska fakulteten i Uppsala biträder i huvudsak utredningens för­

slag.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ansluter sig helt till utredningens

förslag utom vad titelfrågan beträffar. Sektionen avstyrker sålunda för­

slaget om inrättande av en lägre professorsgrad, benämnd adjungerad pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

67

fessur. Enligt sektionens mening skulle detta förslags realiserande icke leda

till några administrativa eller undervisnings- och forskningsmässiga fördelar

men väl vara ägnat att skapa förvirring. Även rent språkligt är enligt sek­

tionen benämningen adjungerad professor en anomali, då denne professor i

realiteten icke adjungeras till någonting utan intager en självständig

ställning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala yttrar:

Adjungerade professorer bör kunna förekomma i sådana ämnen, som

representeras av professor men där undervisningens eller forskningens om­

fattning kräver ordinarie tjänster av denna karaktär. I de fall, då labora­

torn ensam representerar ett ämne (ex. limnologi) eller självständigt re­

presenterar en gren därav och examinerar i denna gren eller huvudämnet

i licentiatexamen, bör laboraturen omvandlas till professur. Utredningen

föreslår för fakultetens del denna förändring endast beträffande limnologi,

där laboratorn i Uppsala är ensam lärare i ämnet. (I Lund företrädes äm­

net av professor.) Ett förbiseende synes ha gjorts av utredningen vid upp­

görande av förslagen till omvandling av laboraturer till professurer. I Lund

finns två professurer i zoologi och en i entomologi samt en laboratur i zoo-

fysiologi. I Uppsala är förhållandena beträffande entomologi och zoofysio-

logi omkastade. Då nu laboraturen i zoofysiologi i Lund föreslås ändrad till

professur, får fakulteten anhålla om samma omvandling av laboraturen i

entomologi (examensämne i licentiatexamen) i Uppsala. Därjämte vill

fakulteten påyrka att, i enlighet med den ovan angivna andra grunden,

även laboraturerna i kvartärgeologi (examensämne i licentiatexamen) och i

analytisk kemi omvandlas till professurer. Beträffande analytisk kemi

gäller, att ämnet ovanför två betygsenheter i kandidat- och ämbetsexamen

är en gren av ämnet kemi, i alla avseenden likställd med övriga grenar;

laboratorn examinerar sålunda i ämnet kemi till tre och fyra betygsenheter

i lägre examina samt till licentiatexamen.

Juridiska fakulteten i Lund biträder i huvudsak utredningens förslag men

finner den föreslagna benämningen adjungerad professor missvisande och

olämplig. Såsom gemensam benämning för berörda befattningar föreslås

»preceptor».

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har icke kunnat kom­

ma till enighet. En majoritet, bestående av 17 ledamöter, framhåller i hu­

vudsak följande.

Laboratorernas ställning inom universitetsorganisationen är svår att i sin

helhet diskutera slutgiltigt innan utredningen i ett kommande betänkande

utrett forskningens behov och den s. k. forskarkarriären. Ur undervisningens

synpunkt synes emellertid inga betänkligheter kunna resas mot de av ut­

redningen framförda synpunkterna på laboratorernas arbetsförhållanden,

liksom ej heller mot att befattningshavarna i denna grupp erhåller en en­

hetlig tjänstebenämning. Fakulteten räknar med att i samband med nästa

betänkande från universitetsutredningen få återkomma till frågan om labo­

ratorernas ställning.

En minoritet av 5 ledamöter inom fakulteten föreslår att samtliga labo­

raturer med bibehållande av deras nuvarande uppgifter överföres på över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

68

gångsstat med lön enligt löneplan B. Då befattningarna blir lediga skall de

efter prövning övergå till ordinarie professurer utom då de motsvarar

speciella behov av visst slag, då de skall bibehållas men lämpligen kallas

precepturer. Då så är befogat skall även nya preceptorsbefattningar kunna

inrättas, vilka icke föregåtts av någon nu existerande laboratur. Minori­

teten anför därvid bland annat följande.

Laboratorernas nuvarande uppgifter är av så skiftande art, att de icke

låter sig inbegripas i ett allmänt hållet uttalande. Ett sådant kan, utan

precisering i varje särskilt fall, befaras leda till att de reella behov, som

laboratorstjänsterna svarar mot, icke blir täckta och laboratorerna övergår

till att bli sämre betalda professorer. Det är sannolikt att huvudparten av

laboratorsbefattningarna bör ombildas till professurer, men detta gäller

icke samtliga och det finns inget skäl att ombilda dem till en lägre sorts pro­

fessurer. Existensen vid sidan av varandra av två befattningar i toppskiktet,

professorer och adjungerade professorer, som är så lika varandra, leder enligt

all erfarenhet till en även ur universitetets synpunkt ytterst beklaglig van­

trivsel.

Ej heller större akademiska konsistoriet i Lund har kommit till enighet.

En majoritet om 12 ledamöter anser, att inrättandet av befattningar för

adjungerade professorer — med något andra arbetsuppgifter än dem, var­

för laboratorsbefattningarna på sin tid inrättades — framstår som olämp­

ligt. I de fall, där laborator i undervisning och forskning realt har samma

ställning som professor, bör den av honom innehavda laboratorsbefatt-

ningen snarast omändras till professur. Ett generellt avskaffande av labo­

rator sgraden bör enligt konsistoriets majoritet däremot icke ifrågakomma.

I många ämnen finnes behov av vetenskapligt högt meriterad personal

utan att därför något behov av nya professurer föreligger.

En minoritet om 5 ledamöter har däremot ansett det svårt att finna en

ur alla synpunkter lämplig, enkel och generellt adekvat beteckning för alla

preceptorer, laboratorer och jämställda. I detta läge vill minoriteten, om

än med tvekan, ansluta sig till förslaget att befattningshavare av hithö­

rande kategorier benämnas adjungerade professorer eller (eventuellt) pro­

fessorer i förslagsvis Bo 1.

Beträffande de s. k. adjungerade professorerna synes det filosofiska fakul­

teten i Göteborg önskvärt, att deras uppgifter i humanistiska ämnen blir

föremål för ytterligare utredning, särskilt med hänsyn till behovet av att

de bestrider viss, mera kvalificerad undervisning på kandidat- och magister­

stadiet. I avvaktan härpå vill fakulteten blott uttala, att beteckningen

»adjungerad» kan leda till viss begreppsförvirring med hänsyn till univer-

sitetsstatuternas bestämmelser om adjunktion till fakulteter och sektioner,

varför den i stället föreslår titeln »biträdande professor» i analogi med t. ex.

biträdande överläkare.

Även matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska avdelningarna

vid Stockholms högskola anmäler betänkligheter mot utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958 69

i vad det avser adjungerade professurer. Rätts- och statsvetenskapliga avdelningen vid högskolan tillstyrker däremot detta förslag.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anser, att samtliga vid dessa lärosäten inrättade laboratorsbefattningar (motsvarande) bör ombildas till professurer.

Beträffande utredningens förslag på denna punkt vill kanslern först rent principiellt framhålla, att enligt hans bedömande självständiga ämnesom­ råden — varvid han räknar med att ifrågavarande läroämnen i regel bör utgöra självständiga examensämnen på såväl låg- som högstadiet — lämp­ ligen bör företrädas av akademiska lärare i professors ställning. Sådana laboratorstjänster (motsvarande) som för närvarande omfattar självstän­ diga ämnesområden bör sålunda, under förutsättning att de nuvarande innehavarna av tjänsterna befinnes besitta erforderlig professorskompetens, omvandlas till professurer.

Vidkommande de av utredningen framförda förslagen om vissa labora­ tors- respektive preceptorstjänsters vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg omvandling till professurer anför kanslern följande.

Jag vill först erinra om att jag — i mina underdåniga petitaframställ­ ningar angående avlöningsanslagen för budgetåret 1958/59 till Uppsala universitet, Lunds universitet och Göteborgs universitet — redan förordat, att flertalet av dessa tjänster från och med budgetåret 1958/59 måtte om­ ändras till professurer. Jag har sålunda — på i nämnda petitaframställ- ningar närmare anförda skäl — föreslagit dels att preceptoraten i ekono­ misk historia vid universiteten i Uppsala och Lund, preceptoratet i reli­ gionshistoria vid Uppsala universitet, preceptoratet i statistik vid Göte­ borgs universitet samt laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds uni­ versitet, från och med nästa budgetår förvandlas till professurer, dels ock att dessa tjänsters nuvarande innehavare, vilka antingen efter sakkunnig­ bedömningar i akademiska befordringsärenden eller eljest blivit av veder­ börande akademiska myndigheter förklarade kompetenta att inneha pro­ fessur i ifrågavarande ämnen, från och med den 1 juli 1958 måtte utan professurernas ledigförklarande utses till första innehavare av desamma. Såvitt avser samtliga nu sist behandlade tjänster påkallar utredningens förslag om dessa tjänsters förändring till professurer från och med den 1 juli 1958 sålunda icke något särskilt ställningstagande från min sida i detta sammanhang.

Innehavaren av preceptoratet i sociologi vid Lunds universitet, filosofie doktorn Nils Gösta Carlsson har — såsom historisk-filosofiska sektionen därstädes i sitt remissyttrande även framhållit — i samband med tillsätt­ ningen av professuren i sociologi vid Stockholms högskola år 1954 dels av de sakkunniga (professorerna T. Segerstedt, Uppsala, B. Wikman, Åbo, och T. Husén, Stockholm) förklarats kompetent att inneha sistnämnda professur, dels ock av högskolans lärarråd uppförts på förslag till professu­ ren. Jag finner sålunda, att preceptorn Carlssons professorskompetens blivit väl styrkt och förordar därför — i anslutning till utredningens förslag där­ om — att tjänsten som preceptor i sociologi vid Lunds universitet från och med budgetåret 1958/59 omvandlas till professur i ämnet samt att Carlsson

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

utan särskilt ansökningsförfarande utses till förste innehavare av profes­

suren.

I en av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala den 26 no­

vember 1957 dagtecknad skrivelse har fakulteten — med överlämnande av

en till fakulteten ingiven skrivelse från professorn i växtbiologi vid Uppsala

universitet E. du Rietz, i fråga om den nuvarande innehavaren av labora-

torsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet, filosofie doktorn Carl

Olof Wilhelm Rodhe anfört, bland annat, att fakulteten — på grunder som

anförts i den av professorn Du Rietz ingivna skrivelsen — ansett sig kunna

fastställa, att Rodhe styrkt kompetens för professur i limnologi och att den

(av universitetsutredningen) angivna förutsättningen för tjänstens omvand­

ling till professur sålunda vore uppfylld. Då laboratorn Rodhes kompetens

att inneha professur i limnologi sålunda måste bedömas vara fastställd,

förordar jag utan tvekan utredningens förslag att från och med den 1 juli

1958 förändra laboratorstjänsten i limnologi vid Uppsala universitet till

professur; Rodhe bör utan särskilt ansökningsförfarande utses till professu­

rens förste innehavare.

Vad slutligen beträffar preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs

universitet innehas denna tjänst för närvarande av preceptorn, filosofie

doktorn Gunnar Fridleif Andreas Jacobsson. Dennes kompetens att inneha

professur i slaviska språk har hittills icke prövats i samband med tillsätt­

ning av professorstjänst eller eljest. Filosofiska fakulteten vid Göteborgs

universitet har ej heller i sitt remissyttrande över förevarande betänkande

närmare berört utredningens förslag att omvandla preceptoratet i slaviska

språk därstädes till professur i samma ämne och sålunda ej funnit anled­

ning bedöma preceptorn Jacobssons kompetens att inneha professur i äm­

net. Jag förordar emellertid, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen begära

bemyndigande att — under förutsättning att preceptorn Jacobssons kom­

petens att inneha professur i slaviska språk bleve senast under budgetåret

1958/59 av filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet eller eljest i

vederbörlig ordning fastställd — från lämplig tidpunkt under samma bud­

getår få omvandla preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs universitet

till professur i ämnet och utan särskilt ansökningsförfarande från och med

samma tidpunkt utse Jacobsson till professurens förste innehavare.

Vidkommande utredningens förslag om att införa en enhetlig tjänstetitel

för hela denna grupp av befattningshavare talar enligt kanslerns bedömande

vissa skäl för en sådan åtgärd. Kanslern kan emellertid icke godtaga titeln

adjungerad professor. lian är på denna punkt helt ense med språkveten­

skapliga sektionen i Uppsala om att en sådan benämning är en språklig

anomali, eftersom en dylik befattningshavare icke adjungeras till någon­

ting utan intager en i huvudsak självständig ställning. Därest en enhetlig

tjänstetitel bör införas är kanslern närmast benägen att i likhet med juri­

diska fakulteten i Lund förorda benämningen preceptor.

Kanslern finner emellertid att för närvarande tillräckligt utredningsma­

terial saknas för att man skall kunna taga slutlig ställning till förevarande

spörsmål. Det bör sålunda först klarläggas huruvida dessa tjänster främst

skall tjäna undervisningens eller forskningens behov. En utredning på

denna punkt, omfattande även frågan om innehavarna av ifrågavarande

71

tjänster skall rekryteras på samma sätt som professorerna, bör alltså enligt kanslern först föreligga. Det slutliga ställningstagandet torde sålunda enligt kanslerns åsikt få uppskjutas i varje fall till dess tillfälle beredes att avgiva yttrande över utredningens kommande förslag om forskningens villkor.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan vill icke motsätta sig att det gamla laboratorsbegreppet utplånas — särskilt som detta varit svårt att använda internationellt sett. Å andra sidan måste beaktas att begreppet adjungerade professorer icke heller är lyckligt. Innan definitivt beslut om hela förslagets genomförande fattas kan ifrågasättas huruvida det icke bör omprövas om det verkligen är lämpligt att skapa två typer av professurer med av uppen­ bara skäl mycket litet lönegradssteg mellan sig.

Även lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för och lärarkollegiet vid veterinärhögsko­ lan, styrelsen för skog shög skolan och statens skog sforskning sinstitut samt skog shög skolans lärarråd, jordbrukshögskoleutredningen samt Sveriges kon­ servativa studentförbund reser invändningar emot utredningens förslag, i vad detsamma avser adjungerade professurer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 Jf år 1958

4. E. o. docenter

I fråga om de extra ordinarie docentbefattningarna framhåller utred­ ningen, att den betraktar dessa befattningar såsom tillkomna huvudsakli­ gen för forskningens behov och anser det naturligt att de e. o. docenterna bör meddela undervisning av samma slag som professorer och adjungerade professorer. Till frågorna om antalet e. o. docentbefattningar och om möj­ ligheterna att till universiteten och högskolorna knyta forskare, vilkas för­ ordnanden som e.o. docenter utlöpt, förklarar sig utredningen vilja åter­ komma i ett senare betänkande.

Utredningens uttalanden angående e. o. docenter har föranlett kommen­ tarer endast i några få av remissyttrandena. 5

5. Universitetslektorer

Utredningen

Utredningen föreslår först, att en ny typ av ordinarie akademiska lärar- befattningar, benämnd universitetslektorat, inrättas och att de nuvarande s. k. pedagogiska lektoraten successivt omändras till universitetslektorat av sådan typ. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

Professorer, adjungerade professorer och e. o. docenter skulle enligt ut­ redningens mening ha som sin uppgift i den akademiska undervisningen att fungera som forskarhandledare, föreläsare och seminarieledare. Huvudsak-

72

ligen för den undervisning, som utredningen benämnt lektionsundervisning,

har utredningen däremot av skäl som utvecklats tidigare tänkt sig inrät­

tande av särskilda befattningar med undervisningen som huvuduppgift.

Dessa befattningar bör enligt utredningens mening konstrueras närmast

efter mönster av de s. k. pedagogiska lektorat, som sedan länge funnits för

undervisningen i nordiska språk och som på senare tid inrättats även i de

moderna språken samt i litteraturhistoria. Dessa befattningar inrättades

närmast i syfte att tillföra universitetsundervisningen i vissa viktiga skol­

ämnen moment av mera praktisk ämneslärarutbildning, och befattningarna

konstruerades därför som arvodestjänster för erfarna läroverkslektorer, som

mera tillfälligt (genom treårsförordnanden) skulle knytas till universitets­

undervisningen och därvid erhålla lön motsvarande eljest utgående lektors­

lön. Nu torde dessa befattningar i praktiken ha kommit att betraktas som

fasta tjänster; förordnandena förnyas regelmässigt, och innehavarna be­

traktas som medlemmar av universitetens ordinarie lärarstab. Vad beträffar

undervisningen synes de pedagogiska lektorerna enligt vad universitetsut-

redningen erfarit allt mera och särskilt i fråga om de på senare tid inrättade

befattningarna ha kommit att meddela undervisning av samma slag som

övriga universitetslärare, medan momenten av praktisk lärarutbildning

kommit allt mera i bakgrunden, en utveckling som i och för sig enligt

mångas mening är att beklaga.

Erfarenheterna av de pedagogiska lektoraten synes vara övervägande

göda. Under de överläggningar utredningen fört med olika sakkunniga har

så gott som enstämmigt vitsordats, att man genom att inrätta fasta under­

visningst jänster av detta slag skulle kunna lösa många av den akademiska

undervisningens problem. Det är sålunda med stöd av en såvitt utredningen

kunnat utröna mycket stark opinion som utredningen föreslår, att en bety­

dande del^ av universitetsundervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna

anförtros åt en lärarkategori av lektorstyp.

Utredningen ingår härefter på den närmare utformningen av de före­

slagna universitetslektoraten och föreslår till en början, att såsom kompe­

tenskrav för desamma stadgas disputationskrav och styrkt pedagogisk

skicklighet, varvid utredningen tänker sig denna styrkt genom provårs-

betyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid

universitet eller högskola. Dock bör, tillägger utredningen, efter dispens ett

universitetslektorat kunna besättas med licentiat, som under minst tre år

tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola och därvid dokumente­

rat särskilt god undervisningsskicklighet. Till stöd för detta sitt förslag

anför utredningen bland annat följande.

Det kompetenskrav det här gäller bör ställas högre än det för läroverks-

lektoraten. Det kunde synas naturligt att kräva docentkompetens jämte

mycket göda pedagogiska meriter. Kompetenskravet får emellertid icke

ställas högre, än att man kan våga räkna med att ett tillräckligt antal fullt

kompetenta sökande kommer att anmäla sig till det icke obetydliga antal

befattningar det här måste bli fråga om. Å andra sidan bör man icke utan

tvingande skäl bryta mot principen, att akademisk undervisning bör med­

delas av högt kvalificerade vetenskapsmän, och kompetenskravet för uni­

versitetslektoraten får icke heller konstrueras så, att forskarrekryteringen

därigenom vållas avbräck. Vid sina överväganden i denna fråga har utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

73

ningen stannat vid följande: Universitetslektoraten är huvudsakligen av­

sedda att bestrida den del av universitetsundervisningen, som skall ge de

studerande erforderligt kunskapsunderlag för den mera vetenskapliga ut­

bildningen. Det är vidare här fråga om tjänster med den akademiska under­

visningen som huvuduppgift. Den pedagogiska skickligheten, styrkt genom

provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänst-

göring vid universitet eller högskola, bör därför enligt utredningens uppfatt­

ning väga tungt vid tillsättandet av universitetslektorsbefattningar. Av

samma skäl bör författande av läroböcker och kompendier för universitets­

undervisningen få tillgodoräknas såsom särskild merit för universitetslek-

torat. Rent vetenskapliga meriter bör givetvis även väga tungt, men de

bör enligt utredningens uppfattning icke tillåtas bli ensamt utslagsgivande

vid besättandet av dessa lärartjänster.

Vad beträffar tillsättningsförfarandet så föreslår utredningen, att univer­

sitetslektor skall utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fakulteten (sektio­

nen), mindre konsistoriet (motsvarande) och kanslern.

I fråga om löneställningen finner utredningen det uppenbart, att univer­

sitetslektoraten måste vara fullt konkurrenskraftiga med andra lektorat.

Vidkommande undervisning sskyldigheten för innehavare av universitets-

lektorat föreslår utredningen, att denna fastställes till i regel 12 timmar

per vecka. Utredningen utvecklar sina skäl härför på följande sätt.

Vad här avses är väsentligen undervisningstjänster, av vilkas innehavare

man därför icke kan fordra, att de skall utföra något mera omfattande

forskningsarbete under den tid undervisningen pågår. Å andra sidan bör

undervisningsskyldigheten både ur rekryteringssynpunkt och för undervis­

ningens skull icke vara mera omfattande, än att vederbörande även under

terminerna har möjligheter att följa nyutkommande litteratur i det egna

ämnet. Vidare är det uppenbart, att den undervisning det här kommer att

bli fråga om ställer rätt växlande krav på läraren. Samma undervisning

meddelad i flera parallellavdelningar fordrar givetvis proportionsvis väsent­

ligen mindre tid för förberedelse än olika kurser i samma avdelning; i vissa

ämnen får man räkna med att rättning av skripta och examination kommer

att ta lektorernas tid i anspråk i högre grad än i andra ämnen etc. Med

hänsyn härtill föreslår universitetsutredningen, att undervisningsskyldig­

heten för universitetslektorer sättes till 12 timmar per vecka, då det är

fråga om undervisning som i stort sett upprepas termin för termin eller läs­

år för läsår och då den med undervisningen förknippade examinationen icke

anses mycket betungande. Nedsättning av undervisningsskyldigheten bör

emellertid kunna medgivas, då fråga är om t. ex. uppläggning av ny under­

visning eller författande av läroböcker och kompendier eller då en särskilt

tidskrävande examinationsbörda ålägges universitetslektorn, liksom givet­

vis i fall då docentkompetent lektor har att bestrida mera vetenskaplig un­

dervisning av de slag, som enligt universitetsutredningen principiellt bör

meddelas av professorer, adjungerade professorer och docenter. — Å andra

sidan bör en undervisningsskyldighet av mer än 12 veckotimmar kunna

åläggas universitetslektor, i den mån undervisningen till stor del meddelas

i flera parallellavdelningar eller eljest är av natur att icke erfordra något

mer tidskrävande förberedelsearbete.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

74

Utredningen föreslår vidare, att 10 universitetslektorat måtte inrättas

redan från och med den 1 juli 1958, varav tre vid vartdera Uppsala och

Lunds universitet samt Stockholms högskola och ett vid Göteborgs univer­

sitet. Utredningen är medveten om att för genomförande av detta förslag

fordras att Kungl. Maj:t erhåller riksdagens bemyndigande att fördela dessa

lektorat på olika ämnen. Med hänsyn till önskvärdheten av att det nya

systemet snabbt skall kunna komma i verksamhet och den nya kategorien

av akademiska lärare skall kunna i någon mån deltaga i utformningen av

den nya undervisningen, har utredningen funnit detta förslag vara att

föredraga framför en ordning, som skulle innebära att de första ordinarie

universitetslektorerna skulle kunna utnämnas först från och med den 1

juli 1959.

Yttranden

Mot utredningens förslag om inrättande av en ny typ av akade­

miska lärarbefattningar, universitetslektorer, har några invändningar ej

rests. Kanslern finner sålunda förslaget innebära i stort sett betydande

fördelar för den akademiska undervisningen, särskilt på de lägre stadierna,

men framhåller följande.

Jag har förut i flera sammanhang understrukit, att någon uppdelning av

den akademiska undervisningen i s. k. seminarieundervisning och s. k. lek-

tionsundervisning, avsedda att meddelas av lärare med olika kompetens,

enligt min mening icke stode i överensstämmelse med min uppfattning om

universitetsundervisningens principiellt sett enhetliga syfte och innehåll.

På grund härav kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag att just

universitetslektorerna borde »anförtros en betydande del av universitets­

undervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna». I princip bör sålunda

dessa lärare icke urskiljas från övriga grupper av universitetslärare vid

fördelningen av undervisningsuppgifterna, i varje fall icke på magister­

stadiet.

Förslaget att universitetslektoraten skulle bli ordinarie befattningar

har väckt tveksamhet på ett par håll men förslaget förordas av bland

andra kanslern och SFS.

Kompetensvillkoren för innehavare av de föreslagna universi­

tetslektoraten har föranlett en omfattande diskussion i remissutlåtandena.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför bland annat följande.

Ehuru sektionen helst hade velat kräva docentkompetens för innehav av

universitetslektorat, kan sektionen med hänsyn till den temporära svårig­

heten att i alla ämnen få kompetenta sökande under en övergångsperiod

acceptera den av utredningen föreslagna begränsningen till krav på avlagt

disputationsprov. Enligt sektionens mening bör dispens härifrån icke med­

ges i annat fall än där vederbörande på annat sätt än genom disputations­

prov styrkt sin vetenskapliga skicklighet. Den pedagogiska skickligheten

skall enligt utredningen styrkas »genom provårsbetyg (motsvarande) eller

minst tre års väl vitsordad lärår tjänstgöring vid universitet eller högskola».

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

75

Sektionen finner denna avvägning rimlig men vill här erinra om de svå­

righeter, som kan uppstå vid bedömning av sökande med akademiskt

tjänstgöringsbetyg, där enligt hittills tillämpad praxis ingen gradering torde

förekomma. Om häri ingen ändring sker, torde för sökande utan provårs-

betyg undervisningsskickligheten i praktiken komma att graderas efter

tjänstgöringstidens längd, vilket knappast kan anses tillfredsställande.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ifrågasätter på anförda skäl om

icke kompetensen för innehav av befattning som universitetslektor nor­

malt bör vara docentkompetens vid sidan av god pedagogisk skicklighet.

Historisk-filosojiska sektionen i Lund anser, att ingen som icke har dis­

puterat för doktorsgrad bör utses till universitetslektor.

Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten i Lund och större konsisto­

riet i Lund instämmer i huvudsak med utredningen i förevarande avseende.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola yttrar:

Direkt betänklig ter sig — åtminstone för de stora skolämnenas del —

utredningens tanke, att dessa befattningar dispensvägen skulle kunna be­

sättas med licentiater. Man kan ifrågasätta om utredningen ens anfört

fullt övertygande skäl mot det naturliga kravet på docentkompetens; i åt­

skilliga ämnen torde redan nu fullt kvalificerade kandidater förefinnas i

tillräckligt antal och i andra kan man inom en nära framtid vänta ökad

tillströmning; i vissa fall får man räkna med att under en övergångstid till­

sätta befattningarna på vikariat sförordnande. Avdelningen har efter åtskil­

ligt övervägande därför ansett sig böra föreslå att som vetenskapligt kom­

petenskrav tills vidare normalt fastställes docentkompetens med dispens­

möjlighet för den som avlagt disputationsprov med lägre betyg. Under en

övergångstid synes dock i vissa ämnen inom den samhällsvetenskapliga

gruppen dispensvägen böra hållas öppen även för licentiater. Vad den pe­

dagogiska kompetensen beträffar är det av utredningen föreslagna minimi­

kravet »provårsbetyg» uppenbart otillräckligt, eftersom det skulle öppna

möjligheten för i pedagogiskt hänseende mycket slätstrukna, för att inte

säga direkt olämpliga kandidater att erhålla behörighet till tjänsterna. Som

oundgängligt minimikrav bör därför i pedagogiskt hänseende i vad avser

genomgånget provår gälla minst betyget AB såsom »allmänt vitsord för

undervisningsskicklighet» och samma vitsord beträffande »fallenhet för

lärarkallet». I fråga om det alternativa pedagogiska kompetenskravet

»minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid universitet eller hög­

skola» har avdelningen ingenting att erinra.

Kanslern är ej enig med utredningen på denna punkt och anför bland

annat följande.

Jag är fullt medveten om att en — i vissa fall betydande — del av exa-

minationsbördan måste i enlighet med utredningens förslag anförtros andra

lärare än professorer och docenter. Särskilt gäller detta självfallet de exa-

mensämnen som motsvarar läroämnen vid de högre skolformernas läro­

anstalter, i vilka examensämnen i varje fall hittills tillströmningen av stu­

denter varit särskilt betydande.

Under åberopande av vad jag anfört om universitetslektorernas delta­

gande i undervisningen och examinationen vill jag framhålla att kompetens­

kraven för dessa lektorer måste ställas högt. Jag vill därvid, såvitt avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

76

den vetenskapliga skicklighet som bör fordras av universitetslektorerna,

först erinra om att för lektorat vid seminarierna i vetenskapligt hänseende

kräves avlagt disputationsprov. På grund av den markanta skillnad som

råder mellan seminarieundervisning och undervisning vid de akademiska

läroanstalterna synes naturligen större krav böra ställas på dem som har

att meddela undervisning vid sistnämnda läroanstalter än vid seminarierna.

Kravet på vetenskaplig skicklighet för innehav av universitetslektorat får

därför icke sättas för lågt; det kan enligt mitt förmenande icke vara till­

räckligt att i sådant hänseende kräva enbart avlagt disputationsprov. Det

synes mig självklart, att man på lärare, som skall fylla uppgifter av an­

givet slag, icke kan i vetenskapligt hänseende ställa lägre fordringar än

docentkompetens. Jag är emellertid fullt medveten om att det under en

övergångsperiod kan visa sig bli svårt att fylla alla nyinrättade universi­

tetslektorat med i vetenskapligt hänseende fullt kompetenta ordinarie inne­

havare. Under en sådan övergångstid kan det därför bli erforderligt att

besätta lektoraten med vikarier, vilka icke helt uppfyller förut ställda krav.

Däremot bör man icke tillgripa ett dispensförfarande för att tillsätta tjäns­

terna med ordinarie innehavare med otillräcklig kompetens. En sådan åt­

gärd skulle i hög grad äventyra reformens framgång. I vissa enstaka undan­

tagsfall kan det emellertid — även enligt mitt bedömande — synas skäligt

att dispensera från det uppställda formella kravet på docentkompetens,

nämligen i sådana fall där vederbörande i annan ordning än genom ett

högt disputationsbetyg eller eljest förmått visa docentkompetens. Den allra

största restriktivitet måste dock iakttagas av den beslutande myndigheten

i dylika ärenden.

Beträffande den pedagogiska skicklighet som bör krävas av universitets­

lektorerna vill jag först framhålla den vikt jag lägger vid att frågan om

särskild pedagogisk utbildning för blivande universitetslärare löses; ange­

lägenheten av denna frågas lösning är icke minst betingad av de särskilda

förhållanden som råder vid de högre läroanstalterna med det vuxna elev­

materialet och den vetenskapliga inriktningen av undervisningen därstädes.

Jag kan icke godtaga universitet sutredningens jämställande i pedagogiskt

hänseende av s. k. provårsbetyg (motsvarande) och »minst tre års väl vits­

ordad lärartjänstgöring vid universitet eller högskola». Jag finner detta

innebära en undervärdering av pedagogiska meriter, som förvärvats vid

ett akademiskt lärosäte och kunna leda till orimliga konsekvenser. Skulle

utredningens kompetensregler — i vetenskapligt och pedagogiskt hänseende

— godtagas komme exempelvis den som vid disputationsprov erhållit en­

dast godkänt betyg och därefter genom lärartjänstgöring vid läroverk för­

värvat tillfredsställande provårsbetyg att förklaras kompetent till universi­

tetslektorat men ej den som erhållit högsta vitsord på sin doktorsavhand­

ling och innehaft docentbefattning under förslagsvis två år. Jag kan under

ingå omständigheter godtaga en sådan ordning och avstyrker därför be­

stämt utredningens förslag till kompetensbestämmelser för universitetslek-

toraten. Jag vill i avvaktan på att särskild pedagogisk utbildning kommer

till stånd för blivande universitetslärare — föreslå att erforderlig pedagogisk

skicklighet för universitetslektorer bör styrkas genom antingen vederbörligt

provårsbetyg (motsvarande) eller minst ett års väl vitsordad lärartjänst­

göring vid akademiskt lärosäte.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan och lärarkollegiet vid Chalmers

tekniska högskola ansluter sig till utredningens förslag i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

77

Sveriges förenade studentkårer tillstyrker utredningens förslag att avlagt

•disputationsprov jämte styrkt pedagogisk skicklighet bör stadgas som

kompetenskrav. SFS förordar att dispens från de av utredningen före­

skrivna villkoren under vissa förutsättningar kan ges och vill betona vikten

av att man vid tillsättandet av tjänsterna inriktar sig på att bedöma den

faktiska pedagogiska erfarenheten i de undervisningsformer i vilka befatt­

ningshavaren skall tjänstgöra.

SACO framhåller, att inom SACO:s medlemsorganisationer torde enighet

råda därom att docentkompetens är önskvärd och att flertalet befattnings­

havare torde komma att inneha docentkompetens liksom om att även

licentiater i vissa fall skall kunna ifrågakomma som innehavare av univer-

■sitetslektorat.

TCO yttrar:

Ett förverkligande av utredningens förslag kommer att ge universitets­

lektorerna en nyckelställning i den akademiska undervisningen. Det är där­

för nödvändigt att ställa utomordentligt höga krav på dessa lärares skick­

lighet. Av särskild vikt synes det vara, att innehavarna av universitets-

lektoraten besitter en sådan pedagogisk förmåga, att de är lämpade för

undervisning på ifrågavarande stadium. Utredningen har föreslagit, att

den pedagogiska skickligheten skall kunna styrkas bland annat genom tre

års väl vitsordad tjänstgöring vid universitet eller högskola. Detta skulle

innebära att en person skulle kunna erhålla tjänst som universitetslektor

utan att ha någon som helst pedagogisk utbildning. Man synes hittills ha

uppenbart underskattat kravet på pedagogisk skolning för akademiska

lärare, men detta bör enligt TCO:s mening icke föranleda, att man även vid

inrättandet av en ny lärarkategori fäster ringa avseende vid den pedago­

giska färdigheten. Då det kan vara av värde, att till universiteten såsom

universitetslektorer knyta vetenskapsmän som haft sin tidigare tjänst­

göring vid universitet och sålunda icke genomgått den för läroverkslärare

gängse pedagogiska utbildningen, bör det prövas, om icke former för sär­

skild pedagogisk utbildning för universitetslärare kan skapas.

Sveriges liberala studentförbund anmäler betänkligheter mot utredning­

ens förslag i förevarande avseende.

Sveriges socialdemokratiska wigdomsförbund kan inte biträda förslaget

om att doktorsdisputation skall uppställas som kompetenskrav för univer­

sitetslektorer. Licentiatexamen torde vara fullt tillräcklig.

Endast ett fåtal av remissorganen har funnit anledning att särskilt ut­

tala sig om utredningens förslag i avseende på tillsättningsförfa­

rande t för universitetslektoraten.

Histonsk-filosofiska sektionen i Uppsala och matematisk-naturvetenskap-

liga avdelningen vid Stockholms högskola förordar sakkunnigförfarande vid

tillsättningen av universitetslektor.

Flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig om universitets­

lektoraten har kraftigt betonat, att universitetslektorernas lönesätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 dr 1958

78

ning måste göras konkurrenskraftig i förhållande till motsvarande tjäns­

ter vid läroverken och seminarierna; en för låg lönesättning kunde nämli­

gen medföra, att flertalet lektorat icke komme att kunna besättas med

kompetenta innehavare.

Utredningens uttalanden och förslag beträffande universitetslektorernas

undervisningsskyldighet har föranlett meningsskiljaktigheter.

Statskontoret anser, att förevarande undervisningsskyldighet kan mera

närmas den som gäller för läroverkslektorer.

Vetenskapsakademien finner den för universitetslektorerna föreslagna

undervisningsbördan så stor, att man ej av dem torde kunna begära aktivt

deltagande i forskningen inom det egna ämnet. Det kan då befaras, att

den nära kontakt med den moderna utvecklingen, som i varje fall inom

naturvetenskaperna måste fordras av varje akademisk lärare, även om hans

undervisning skulle ligga helt på kandidat-magisterstadiet, ej kan i tillräck­

lig grad upprätthållas.

Enligt historisk-filosofiska sektionens i Uppsala mening bör universitets­

lektorernas undervisningsskyldighet i nuvarande läge begränsas till i ge­

nomsnitt 10 timmar i veckan med möjlighet till nedsättning eller ökning

allt efter undervisningens och den därmed förenade examinationens art och

omfattning.

Språkvetenskapliga sektionen och matematisk-naturvetenskapliga fakul­

teten i Uppsala motsätter sig icke den föreslagna undervisningsskyldigheten

men anmäler likväl vissa betänkligheter.

Jämväl språkvetenskapliga sektionen i Lund hyser betänkligheter mot

utredningens förslag på denna punkt.

Det större akademiska konsistoriet i Lund förmenar, att förhållandena

kan vara väsentligen olika i olika ämnen och att, av sådan anledning, be­

stämmelserna om lektors tjänstgöring bör på ett smidigt sätt medgiva en

anpassning till föreliggande behov inom respektive ämne.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

yttrar:

Avdelningen delar utredningens åsikt, att universitetslektoraten huvud­

sakligen bör ha karaktär av undervisningstjänster men finner det ej vara

tillfyllest att innehavarna belastas av undervisningsbördorna i sådan grad,

att de visserligen får möjlighet att även under terminerna följa den nyut­

komna litteraturen i eget ämne men ej tid för egna forskningsinsatser.

Verklig kontakt med vetenskapens utveckling inom det egna ämnet är

knappast möjlig med mindre än att vederbörande själv i åtminstone någon

mån bedriver aktiv forskning. Det normala bör därför enligt avdelningens

mening vara, att universitetslektorerna i likhet med laboratorer, forskar­

docenter och e. o. docenter jämsides med undervisningen bedriver egen

forskning. Universitetslektorernas undervisningsskyldighet bör anpassas

härefter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 101+ år 1958

79

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anser sig kunna

acceptera den föreslagna undervisningsskyldigheten endast under förutsätt­

ning att hittillsvarande praxis för de pedagogiska lektorerna med nedsätt­

ning till sex timmar som kompensation för examinationsskyldighet kommer

att tillämpas även i fortsättningen.

Kanslern ansluter sig till utredningens uppfattning, att undervisnings­

skyldigheten för universitetslektorerna i regel bör utgöra 12 timmar per

vecka och anför ytterligare följande.

Vid examination och vissa andra göromål bör nedsättning av undervis­

ningsskyldigheten få ske enligt de evalveringsregler som inom kort kommer

att fastställas för att tjäna till vägledning vid utbyte av olika undervis­

ningsformer m. m. Härjämte bör även möjlighet finnas för kanslern att

medge lektor befrielse från hela undervisningen för författande av läro­

böcker eller andra likartade särskilt tidskrävande arbetsuppgifter under

förslagsvis en eller två terminer av varje femårsperiod.

Slutligen vill jag framhålla — i anslutning till vad jag förut anfört om

professorernas undervisningsskyldighet — att man vid beräkningen av

universitetslektorernas årliga undervisningsskyldighet måste utgå ifrån att

läsåret omfattar 33 veckor. Vid inställelse av undervisningen i början eller

slutet av lästermin skall den undervisning som skolat fullgöras under den

sålunda inställda delen av läsåret i stället fullgöras under den övriga delen

av läsåret. För universitetslektorerna kommer därför den årliga undervis­

ningsskyldigheten, uttryckt i undervisningstimmar, att omfatta (33 X 12 =)

396 timmar. Med hänsyn till de föreslagna möjligheterna att utbyta under­

visningstimmar mot examination m.m. finner jag — i motsats till vissa

remissmyndigheter — det icke orimligt att universitetslektorerna skall

medhinna att syssla med egen forskning även under läsåret.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar, att det skulle också

vara olyckligt både för rekryteringen och för undervisningens kvalitet om

universitetslektorernas undervisning bleve så omfattande, att de icke finge

tid över till forskning. Utredningens förslag om 12 veckotimmars under­

visning torde kunna medföra en viss risk härför.

Sveriges för enade studentkårer anför bland annat följande.

Erfarenheten visar, att det ofta är svårt att upprätthålla en så stor un­

dervisningsskyldighet som tolv timmar per vecka. Mycket talar för att det

maximala antalet undervisningstimmar per vecka ligger betydligt lägre i

åtskilliga ämnen, t. ex. moderna språk och andra ämnen, där rättning av

skrivningar tillkommer. Vidare är det av synnerligen stor vikt att under­

visningsskyldigheten ej är större än att vederbörande lämnas tid för egen

forskning och för att följa den vetenskapliga utvecklingen. Med den snabba

utveckling som försiggår inom flertalet vetenskaper, måste nämligen inne­

hållet i den undervisning, som meddelas av en akademisk lärare, vilken

inte själv kan överblicka nya forskningsresultat, riskera att snabbt bli för­

åldrat. SFS vill av dessa skäl starkt betona vikten av att en undervis­

ningsskyldighet om tolv timmar per vecka icke göres till generell regel, utan

att undervisningsskyldigheten anpassas efter varje ämne med hänsyn till

undervisningens art. Vidare vill SFS föreslå att universitetslektorerna på

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.i år 195S

80

samma sätt som professorer och docenter beredes möjlighet att koncentrera

sig på forskning under s. k. sabbatsterminer med befrielse från undervis-

ningsskyldigheten.

SACO föreslår, att en undervisningsskyldighet av 8 timmar per vecka

anges som allmän riktpunkt. Denna tid bör kunna minskas respektive ökas

under av utredningen angivna förhållanden. Det förefaller SACO ofrånkom­

ligt, att en akademisk undervisningsbefattning med uttalad pedagogisk

accent också bör medföra faktiska möjligheter till förstklassigt bedriven

undervisning. En för stor arbetsbörda måste medföra tendenser till stan­

dardisering, förenkling och sekunda lösningar och motarbetar i själva verket

sitt proklamerade syfte.

Sveriges konservativa studentjörbund yttrar:

Beträffande undervisningsskyldigheten anser förbundet att antalet under-

visningsskyldiga timmar skall maximeras. Som motiv vill förbundet anföra

den uppfattningen, att det vore olämpligt om universitetslektorerna vid

ansökan eller vid skifte av läsår skall vara okunniga om det antal timmar

de ålägges att undervisa. Förbundet har för sin del intet emot att man

förutom en maximigräns även framlägger en normalsiffra för antalet under-

visningstimmar. Under alla förhållanden synes dock ett riktvärde av 12

timmar per vecka vara för högt, då undervisningens kvalitet är starkt be­

roende av omsorgsfulla förberedelser. Dessutom bör det parallella forsk­

ningsarbetet inte få bli lidande av en alltför tidskrävande undervisnings­

börda.

Sveriges socialdemokratiska studentjörbund anser att en fullständig kate-

goriklyvning mellan forskning och undervisning inte kan vara motiverad;

övergång från forsknings- till undervisningssidan och vice versa bör vara

möjlig, om stagnation och slentrian i undervisningen skall kunna undvikas.

Lektorerna bör därför ha möjlighet att bedriva egen forskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

6. Biträdande lärare

Utredningen

Utredningen understryker till en början, att en stor del av den under­

visning, som nu bestrides av biträdande lärare med i vederbörande arvodes-

stat till 20 712 kronor fastställt arvode, vilket från och med den 1 januari

1958 jämlikt beslut av Kungl. Maj:t skall utgå med 21 336 kronor, vid bifall

till utredningens förslag skall övertagas av universitetslektorer. Detta torde

i praktiken innebära, anför utredningen vidare, att i många fall universitets-

lektorat kommer att inrättas i stället för biträdande lärarbefattningar.

Utredningen anser sig likväl böra förorda, att den biträdande lärarinstitu-

tionen bibehålies. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

De biträdande lärarna omfattar nu i viss mån två skilda kategorier av

akademiska lärare, nämligen dels de docentkompetenta biträdande lärarna

med arvode motsvarande årslön för e. o. docent, dels icke-docentkompetenta

biträdande lärare, i allmänhet licentiater, som vid sidan av sin verksamhet

som universitetslärare arbetar på gradualavhandling. Den förra kategorien

81

torde för närvarande vara mycket liten, huvudsakligen beroende på att

personer med docentkompetens men utan docentbefattning av naturliga

skäl undviker dessa relativt osäkra arvodesbefattningar. Utredningen, som

anser att det är orimligt att till dylika arvodesbefattningar knyta personer,

som redan avslutat sin utbildning och som ibland bakom sig har sex docent­

år i extra ordinarieställning, finner det synnerligen angeläget att universi­

teten beredes möjligheter att i fasta anställningsformer knyta till sig perso­

ner med dokumenterad fallenhet och intresse för vetenskaplig forskning och

undervisning. Utredningen räknar också med att behovet av de föreslagna

befattningarna som adjungerade professorer och universitetslektorer i fram­

tiden kommer att bli så starkt, att man genom dessa befattningar kommer

att tillgodose det nyss angivna syftet åtminstone i de stora undervisnings­

ämnena, som också är de ämnen för vilka biträdande lärarbefattningar

finns inrättade eller är behövliga.

Som redan torde ha framgått har det varit utredningens strävan att till­

försäkra den akademiska undervisningen önskvärd kontinuitet genom att

anförtro de centrala undervisningsmomenten åt en kader av fast anställda

universitetslärare. Under den expansionsperiod, som nu ligger framför oss,

kommer emellertid med all sannolikhet antalet ordinarie lärarbefattningar

att vara otillräckligt. Vad man kunde kalla marginalundervisningen, d. v. s.

undervisningen i de senast tillkomna undervisningsgrupperna, måste därför

även i fortsättningen bestridas av mer tillfälligt anställda lärare, som kan

anställas med relativt kort varsel, d. v. s. lärare av samma slag och med

samma kompetens som de nuvarande icke-docentkompetenta biträdande

lärarna. Det kan också komma att visa sig svårt att omedelbart få fullt

kompetenta sökande till ett nyinrättat universitetslektorat. Vidare torde

det finnas ämnen, för vilka en lärartjänst av universitetslektoratets typ icke

är behövlig eller är mindre lämplig, och där undervisningen därför med

större fördel bestrides av biträdande lärare. Denna typ av akademisk lärar-

befattning torde därför böra bibehållas. Dock vill utredningen kraftigt un­

derstryka, att den undervisning varom här är fråga i princip och i de flesta

ämnen bör bestridas av fast anställda lärare och att man därför icke får

tveka att inrätta nya ordinarie universitetslektorsbefattningar under en

period, då man i så gott som varje ämne måste räkna med att studentan­

talet stiger kraftigt från ett år till ett annat. Det är icke någon nedvärde­

ring av de nuvarande biträdande lärarnas arbete, som ligger bakom utred­

ningens ställningstagande härvidlag, utan endast ett konstaterande av att

man skulle få en ur allas synpunkt mera tillfredsställande ordning, om den

akademiska undervisningen i större utsträckning än nu är fallet bestredes

av fast anställda lärare, som i sin verksamhet som sådana icke distraherades

av ett pressande avhandlingsarbete. Det är också utredningens övertygelse,

att man bäst stimulerar den vetenskapliga forskningen genom en kombina­

tion av åtgärder i syfte att ge tillfälle till ostört avhandlingsarbete och till

fast anställning efter disputationen.

Med tanke på utredningens förut redovisade överväganden rörande den

akademiska lärnrstabens sammansättning och de olika lärarkategoriernas

uppgifter finner utredningen det emellertid påkallat, att de biträdande

lärarnas anställnings- och tjänstgöringsvillkor i vissa avseenden omprövas.

Utredningen föreslår därför först, att anställningsformen med treårsförord-

nanden bibehålies och att liden för innehav av biträdande lärartjänst be-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 105S. 1 sand. Nr 10\

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

82

gränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst vid

filosofisk fakultet begränsas till tre år. Detta förslag motiverar utredningen

på följande sätt.

De biträdande lärartjänsterna måste enligt utredningens mening betrak­

tas som tillfälliga både ur universitetets och ur den enskilde lärarens syn­

punkt. Därför bör anställningsformen med treårsförordnanden bibehållas.

Då emellertid ett permanent behov av undervisning av här ifrågavarande

slag i första hand bör tillgodoses genom inrättande av universitetslektorat

och då antalet sådana befattningar vid stigande studentantal måste beräk­

nas komma att öka relativt snabbt, samtidigt som antalet e. o. docentbe­

fattningar också ökas och många universitetslektorer kan väntas relativt

snart övergå till högre befattningar, synes tiden för innehav av biträdande

lärarbefattning utan olägenhet kunna begränsas till nio år. Även om man

räknar med att biträdande lärartjänster i regel kommer att besättas med

nyexaminerade licentiater, synes nämligen denna tidsrymd vara fullt till­

räcklig för att vederbörande skall hinna meritera sig för en e. o. docent­

befattning eller ett universitetslektorat.

Även om man anser att en licentiat, som efter disputation förordnas till

docent, normalt skall kunna räkna med att såsom innehavare av e. o. do­

centbefattning ges möjlighet till fortsatt vetenskaplig verksamhet, måste

man säkerligen även i framtiden räkna med att i vissa ämnen icke alla

docenter kan erhålla docentbefattningar och att det i varje fall kan dröja

någon tid efter disputation och docentförordnande, innan en e. o. docent-

befattning blir ledig. Universitetsutredningen föreslår därför, att även i

fortsättningen systemet med docentkompetenta biträdande lärare bibehål­

ies, men finner det å andra sidan rimligt att i varje fall vid de filosofiska

fakulteterna tiden för docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas

till tre år. Det blir då också möjligt för en docent att skaffa sig erforderliga

undervisningsmeriter för erhållande av ett universitetslektorat oavsett om

han erhåller en e. o. docentbefattning eller ej.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare så före­

slår utredningen, att denna nu generellt fastslås till 174 timmar per år,

d. v. s. 6 veckotimmar under 29 undervisningsveckor. Såsom skäl härför

åberopas, att biträdande lärares undervisning så gott som alltid kommer

att ha karaktären av lektionsundervisning.

Vad härefter beträffar anställningsformen för de biträdande lärarna så

föreslår utredningen, att befattningarna som biträdande lärare från och

med den 1 juli 1958 ombildas till extra ordinarie tjänster med placering i

lönegrader, som bör fastställas efter förhandlingar. Till stöd härför anför

utredningen följande.

Även om de biträdande lärartjänsterna alltjämt bör ha karaktären av

tillfälliga befattningar, anser utredningen att dessa lärares anställningsvill­

kor bör omprövas i vad avser med anställningen förbundna trygghetsför­

måner. För närvarande saknar en biträdande lärare såväl rätt till tjänste­

pension som pensionsskydd för efterlevande, och han saknar även ordinarie

och extra ordinarie tjänstemän tillkommande särskilda förmåner vid sjuk­

dom. Då det här är fråga om en kategori, som till den helt övervägande

delen har försörjningsans var, kan det redan ur rent sociala synpunkter an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

83

ses motiverat, att dessa befattningshavare ges vissa trygghetsförmåner,

närmast då vid sjukdom och dödsfall. Utredningen vill emellertid särskilt

fästa uppmärksamheten på risken att frånvaron av dylika förmåner kan

beröva universiteten väl kvalificerade yngre lärarkrafter under en expan­

sionsperiod, då man måste räkna med en i varje fall i vissa ämnen ganska

kännbar brist på akademiska lärare. Utredningen anser, att de biträdande

lärartjänsterna även i fortsättningen skall ha karaktär av genomgångsbe-

fattningar, men utredningen vill samtidigt understryka, att dessa tjänster

lika fullt ställer så höga krav på innehavarna, att rekryteringsbasen under

alla omständigheter blir smal. Mycket starka skäl talar därför för att inne­

havarna av biträdande lärarbefattningar tillförsäkras pensions- och andra

sociala förmåner efter samma grunder som extra ordinarie tjänstemän.

Yttranden

Utredningens uttalanden och förslag angående de biträdande lärartjäns­

terna har föranlett en relativt omfattande remissdiskussion. Förslaget att i

vissa avseenden ge de biträdande lärarna förmåner som tillkommer e. o.

tjänstemän tillstyrkes i allmänhet.

Statskontoret anser, att det finns anledning utöka de biträdande lärar­

nas undervisningsskyldighet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför:

Fakulteten instämmer i att en dylik tjänst bör vara tillfällig ur lärarens

synpunkt men fakulteten har i många ämnen så goda erfarenheter av denna

typ av tjänster att den knappast är benägen att rubricera dem som till­

fälliga även ur universitetets synvinkel. Men genom sin relativt begränsade

undervisningsskyldighet gör de det möjligt för innehavarna att bedriva ett

tämligen omfattande forskningsarbete och samtidigt tillförs lågstadieut-

bildningen lärare som har personliga och aktuella kontakter med forsk­

ningen inom det ämne de undervisar i. Fakulteten hälsar med glädje, att

de biträdande lärarna liksom assistenter och förste amanuenser föreslås bli

tillförsäkrade pensions- och andra sociala förmåner efter samma grunder

som extra ordinarie tjänstemän — ett önskemål som fakulteten tidigare

framfört till statsmakterna — men motsätter sig förslaget, att tiden för

docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas till tre år. En nybliven

docent, som inte kan erhålla docenttjänst, kan under en följd av år vara

önskvärd som lärare vid institutionen och har därvid också goda tillfällen

till forskning. Även kan en docent, vars e. o. docenttjänst utgått, under

ytterligare några perioder tänkas behövlig för undervisningen.

Juridiska fakulteten i Lund förordar att möjlighet gives till dispens från

tidsbegränsningen. Fall synes någon gång inträffa, då en väl kvalificerad

person av särskilda anledningar önskar stanna mer än 9 år såsom biträ­

dande lärare. Det torde icke vara önskvärt att man skall förlora en sådan

person därför att 9-årsperioden gatt ut.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund tillstyrker i stort sett

utredningens förslag i förevarande avseende.

Filosofiska fakidteten i Göteborg anser att utredningen ej förebragt bä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

84

rande skäl för sitt förslag att förordnandetiden för biträdande lärare med

docentkompetens begränsas till tre år.

Kanslern finner icke övervägande skäl tala för att tidsbegränsa inneha­

vet av biträdande lärarbefattning till tre år för den som är docentkompe­

tent och eljest till 9 år. I varje fall torde det alltid böra finnas möjlighet

för kanslern att dispensera från en dylik begränsning. Därest de biträdande

lärarnas tjänstgöringsskyldighet efter en extra ordinariesättning icke kom-

me att bestämmas efter andra beräkningsgrunder än för närvarande utan

såsom nu fastställes till ett visst antal undervisningstimmar per vecka,

måste man, framhåller kanslern, även för de biträdande lärarnas undervis-

ningsskyldighet utgå från ett läsår, som innefattar 33 undervisningsveckor.

På grund av utredningens förslag om dels inrättande av ett visst antal

universitetslektorat, dels vissa andra förändringar i avseende å den övriga

biträdande lärarpersonalen, synes enligt kanslern vissa skäl tala för att på

längre sikt särskilda biträdande lärartjänster kommer att bli obehövliga.

De nuvarande befattningarna skulle därvid kunna förvandlas till universi­

tetslektorat eller assistentbefattningar. Kanslern är emellertid fullt med­

veten om att ett starkt behov finnes att bibehålla dem under en icke alltför

kort övergångstid.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att inne­

hav av tjänst som biträdande lärare bör begränsas till nio år. Däremot

anser SFS den föreslagna begränsningen av maximitiden för en docentkom­

petent lärares innehav av biträdande lärartjänst för snävt tilltagen. SFS

vill i stället föreslå att maximitiden skall sättas till sex år, såvida ej veder­

börande tidigare innehaft docenttjänst.

SACO finner det icke lämpligt att begränsa tiden för docents innehav av

biträdande lärartjänst till endast tre år. En större tänjbarhet i systemet är

enligt SACO önskvärd. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

7. Utländska lektorer

Utredningen

I fråga om de utländska lektorerna föreslår utredningen, att undervis-

ningsskyldigheten för dessa nu generellt fastslås till 348 timmar per år,

motsvarande 12 undervisningstimmar per vecka, d. v. s. samma undervis-

ningsskyldighet, som föreslagits för de nya universitetslektorerna. Utred­

ningen framhåller därvid, att en betydande del av undervisningen i språk­

ämnena självfallet även i framtiden bör bestridas av utländska lektorer. Det

blir härvidlag, tillägger utredningen, huvudsakligen fråga om undervisning

av det slag, som betecknats som lektionsundervisning, ofta med en relativt

utpräglad karaktär av färdighetsövningar och med små undervisnings­

grupper, vilket i sin tur föranleder att en lärare kommer att meddela sam­

ma undervisning i flera parallellavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

85

Yttranden

Utredningens uttalande om de utländska lektorernas undervisningsskyl-

dighet kritiseras av vissa remissorgan, men får stöd av kanslern, som anför:

Vad utredningen uttalat om de utländska lektorernas undervisningsskyl-

dighet kan jag i stort sett godtaga. Med hänsyn till vad jag framhållit om

läsårets längd måste de utländska lektorernas årliga undervisningsskyldig- *

het uttryckt i timmar — i likhet med vad som föreslagits gälla för univer­

sitetslektorerna — dock bestämmas till (33 X 12 =) 396 timmar per läsår.

Med hänsyn till att denna lärargrupps undervisning i huvudsak skall äga

karaktär av färdighetsövningar och motsvarande kan jag under inga om­

ständigheter acceptera — vilket påyrkats av vissa akademiska myndigheter,

under framhållande av att de utländska lektorerna i vissa fall meddelade

särskilt kvalificerad undervisning — att en mindre omfattande undervis-

ningsskyldighet än 12 timmar i veckan fastställes för de utländska lekto­

rerna.

8. Assistenter och amanuenser

Utredningen

Utredningen ingår först på frågan om assistent- och amanuenspersonalens

arbetsuppgifter och skildrar därvid till en början de nuvarande förhållan­

dena på följande sätt.

Till lärarstaben inom ett ämne kan även räknas assistenter och ama­

nuenser. I vissa ämnen svarar dessa befattningshavare självständigt för

delar av undervisningen, i andra ämnen har de till uppgift att biträda i

undervisningen (framför allt i övningslaboratorierna). Båda kategorierna

skall dessutom biträda i institutionens forskningsarbete. Vissa assistent­

tjänster torde närmast ha varit avsedda för denna sistnämnda uppgift, men

de senaste årens starka studenttillströmning synes ha lett till att även dessa

assistenter i viss utsträckning kommit att användas i undervisningen. Ama­

nuenserna torde utom förutnämnda uppgifter allmänt ha att biträda insti-

tutionsföreståndaren med vissa administrativa göromål, särskilt beträffande

institutionsbibliotekens skötsel, och de användes slutligen i viss utsträck­

ning som studierådgivare.

Därefter uttalar utredningen, att den för sin del funnit, att assistent- och

amanuenstjänsterna bör bibehållas med i stort sett samma arbetsuppgifter

som nu. Vad sålunda beträffar assistenterna bör det nuvarande systemet

att använda dem som både forsknings- och undervisningsassistenter bibe­

hållas på följande av utredningen anförda skäl.

Som redan antytts har vissa assistenttjänster tillkommit närmast med

sikte på forskningens behov, medan andra snarare inrättats som lärartjäns­

ter eller för att bestrida vissa med undervisningen förknippade göromål så­

som förberedande rättning av skripta eller förberedande av laborationsöv­

ningar. Tjänstgöringsskyldigheten är emellertid bestämd till ett visst antal

tjänstgörings timmar, icke undervisningstimmar, per år. Utredningen har

övervägt att föreslå en mera strikt uppdelning av den ograduerade institu-

tionspersonalens arbetsuppgifter, antingen så att den undervisning som nu

86

omhänderhaves av assistenter överföres på biträdande lärare, eller så att

assistenterna uppdelas i dels undervisnings-, dels forskningsassistenter.

Vissa fördelar skulle sannolikt vara att vinna med en sådan uppdelning,

närmast såtillvida att en viss garanti därigenom skulle skapas mot att, som

nu i viss utsträckning skett, assistenttjänster, som ursprungligen inrättats

närmast för forskningens behov, mer och mer tages i anspråk för rena un­

dervisningsuppgifter .

Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att fullt till­

räckliga skäl saknas för en så strikt uppdelning av arbetsuppgifterna som

den förut antydda. Fakulteterna torde i största möjliga utsträckning söka

upprätthålla ett krav på licentiatkompetens för de biträdande lärarbefatt-

ningarna, medan man velat anlita filosofie magistrar och kandidater såsom

assistenter (och amanuenser). »Krisanslaget» för tillfälliga förstärkningar

av undervisningen har i icke obetydlig utsträckning använts just för inrät­

tande av tillfälliga assistenttjänster, och detta även i vissa ämnen inom de

humanistiska fakulteterna, där assistenttjänster tidigare varit mycket säll­

synta. Det förefaller sålunda, som om man tämligen allmänt ansåge assi­

stenttjänsterna såsom värdefulla och behövliga även för undervisningen.

Assistenterna torde i allmänhet vara licentiander eller tämligen nyexa­

minerade licentiater. För forskarrekrytering och forskarutbildning är det

enligt utredningens uppfattning av det allra största värde att innehavarna

av dessa befattningar får tillfälle att biträda institutionens ordinarie lärare

i dessas forskningsarbete. Ur denna synpunkt vore det enligt utredningens

mening olyckligt att skapa en kategori av rena undervisningsassistenter,

som skulle ha till uppgift uteslutande att biträda i den lägre akademiska

undervisningen.

Vad angår amanuenserna så anser utredningen, att även dessa bör bibe­

hållas med i huvudsak samma arbetsuppgifter som nu. Enligt utredningens

åsikt bör dock självfallet rent rutinarbete i största utsträckning överföras

på kontorspersonal och teknisk personal och amanuenserna bör i stället i

större omfattning än nu mångenstädes är möjligt anlitas som studierådgi­

vare. Därmed skulle man kunna tillfredsställa ett behov, som utredningen

anser höra till de mera angelägna i dagens universitetsliv. Amanuensper­

sonalens uppgifter i undervisningen torde sålunda böra vara desamma som

för närvarande, dock med det tillägget att särskilt amanuenser med fördel

synes kunna anlitas för vissa former av den i det föregående berörda hand­

ledningen.

Utredningen framlägger härefter förslag om ändrad gradering inom assi­

stent- och amanuenskategorierna. Utredningen föreslår sålunda, att nuva­

rande andre assistenttjänster ombildas till förste assistenttjänster och att

tjänstebeteekningen blir assistent. Såsom skäl härför åberopas bland annat

följande.

Förste och andre assistenter har samma tjänstgöringsskyldighet (1 000

timmar per år), och de torde rekryteras av i stort sett samma kategorier,

nämligen licentiater och licentiander. Att under sådana omständigheter på

ett fåtal institutioner behålla en gradering, som närmast innebär att andre

assistenttjänsten besättes med den yngste, som sedan genom befordran till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

förste assistenttjänst får ett slags ålderstillägg på arvodet, synes knappast

vara motiverat.

Utredningen föreslår vidare, att andre amanuenstjänsterna successivt

ombildas till förste amanuenstjänster och att de nuvarande tredje ama­

nuenstjänsterna därefter benämnes amanuenstjänster. Till stöd härför fram-

hålles bland annat följande.

Ytterst få institutioner torde vara så små, att de icke behöver en ama­

nuenstjänst med 600 årstimmars tjänstgöringsskyldighet, d. v. s. den tjänst­

göring som nu åligger en förste amanuens. Med hänsyn till studentantalets

ökning bör de ännu återstående andre amanuensbefattningarna successivt

ombildas till förste amanuenstjänster. Tredje amanuenstjänsterna synes

däremot böra bibehållas även i framtiden, detta med hänsyn dels till att

dessa tjänster är värdefulla ur rekryteringssynpunkt, dels till att de många

gånger är behövliga som komplement till förste amanuenstjänster. När

andre amanuenstjänsterna försvunnit, bör de nuvarande tredje amanuen­

serna benämnas amanuenser.

Utredningen övergår slutligen till att behandla assistent- och amanuens­

personalens avlönings- och anställningsvillkor och föreslår därvid, att assi­

stenter och förste amanuenser efter viss tids aspiranttjänstgöring beredes

extra ordinarie anställning, i fråga om förste amanuenserna dock med av­

löning som för halvtidstjänst. I fråga om övriga amanuenser anser sig ut­

redningen icke böra föreslå någon förändring. De överväganden, som legat

till grund för förevarande förslag, redovisar utredningen på följande sätt.

I en framställning till Kungl. Maj:t den 25 maj 1954 har Sveriges univer­

sitets- och högskoleamanuensers förbund redovisat resultaten av en bland

organisationens medlemmar företagen enkätundersökning, varav bland an­

nat framgår, att medianåldern vid undersökningstillfället var 30 år för

assistenterna och 27 år för amanuenserna samt att det övervägande flertalet

av assistenterna och omkring hälften av amanuenserna var gifta. Goda skäl

föreligger uppenbarligen för att även dessa kategorier beredes vissa sociala

trygghetsförmåner i anställningen. Med tanke på att assistenter och ama­

nuenser i stort sett torde utgöra rekryteringsbasen för den ordinarie akade­

miska lärarstaben är det i hög grad angeläget, att assistent- och amanuens­

tjänsterna i fråga om anställningsvillkoren göres konkurrenskraftiga gent­

emot andra försörjningsmöjligheter på den akademiska arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

87

Yttranden

Vad utredningen anfört i avseende på assistent- och amanuensfunktio­

nerna och -befattningarna har i allmänhet biträtts av remissinstanserna.

Kanslern delar utredningens mening om lämpligheten att ombilda de

nuvarande andre assistenttjänsterna till förste assistentbefattningar och

att benämna innehavarna av dessa tjänster för assistenter. Kanslern finner

en sammanslagning skälig även inom amanuensgruppen. Med hänsyn till

att den årliga tjänstgöringsskyldigheten är i stort sett densamma för andre

88

och tredje amanuenser, synes enligt kanslern en sammanslagning av dessa

amanuenser till en amanuensgrupp, vars innehavare skulle erhålla tjänste­

titeln amanuens, vara mera befogad än den förening som utredningen för­

ordat av andre och förste amanuenserna, vilkas tjänstgöringsskyldighet,

uttryckt i timmar, för närvarande utgör 600 respektive 400 timmar per

arbetsår. Utredningens förslag att extraordinariesätta såväl assistenterna

som förste amanuenserna biträdes; skälen för en dylik fastare anställnings­

form synes dock för den nu behandlade gruppen av akademiska befatt­

ningshavare icke vara lika framträdande som då det gäller de biträdande

lärarna.

Därest en lönereform i angiven riktning genomföres, synes enligt kanslern

de nuvarande tjänstgöringsbestämmelserna för assistenter och amanuenser

böra överses. En längre sammanlagd årlig tjänstgöringsskyldighet än för

närvarande torde därvid böra övervägas för dessa befattningshavare, därest

avlöningsförmånerna skulle komma att bestämmas till ett väsentligt högre

belopp än för närvarande.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Om utredningens förslag om extra ordinarie anställning av assistenterna

vid universiteten med oförändrade tjänstgöringsvillkor skulle genomföras,

lärer detta komma att föranleda att liknande anställningsvillkor även

måste beredas förste assistenterna vid de tekniska högskolorna. Framställ­

ningar i sådan riktning har redan förekommit från organisationshåll. För

de tekniska högskolornas del finner överstyrelsen emellertid en fastare an­

ställningsform för förste assistenterna mindre lämplig. Det framstår näm­

ligen ur olika synpunkter såsom önskvärt, att förste assistent vid dessa

lärosäten efter den »avrundning» av hans utbildning, som en tids tjänst­

göring som dylik befattningshavare kan anses innebära, övergår till en

annan verksamhet, främst till anställning inom industrien. Överstyrelsen

håller ej för uteslutet, att liknande synpunkter i viss utsträckning har

tillämpning även för universitetens vidkommande. Emellertid torde det

för här berörda assistentkategorier vara ett särskilt angeläget önskemål, att

frågan om familjepension kan vinna en tillfredsställande lösning. Detta

bör. enligt överstyrelsens mening kunna uppnås i annan form än extra

ordinarie anställning.

En nedskärning av tjänstgöringstidens längd för förste assistenterna vid

de tekniska högskolorna till 1 000 timmar om året till överensstämmelse

med. vad som gäller för assistenterna vid universiteten skulle bliva en syn­

nerligen kostnadskrävande reform, då detta kan komma att medföra behov

av en fördubbling av antalet förste assistenter vid högskolorna. De årliga

kostnaderna härför kan uppskattas till inemot 5 000 000 kronor för båda

högskolorna tillsammans, om sålunda erforderliga nya befattningar skulle

kunna rekryteras, vilket för närvarande ter sig mycket osannolikt.

SACO framhåller bland annat följande.

De föreslagna förändringarna i fråga om amanuens- och assistenttjäns­

terna bör genomföras även vid fackhögskolorna. Ett speciellt problem gäl­

lande assistenterna vid de tekniska högskolorna bör i detta sammanhang

uppmärksammas. Till skillnad från assistenterna vid universiteten har assi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

89

stenterna vid de tekniska högskolorna en så stor tjänstgöringsskyldighet (42 timmar per vecka), att de inte har några möjligheter att bedriva egen forskning vid sidan av tjänstgöringen. Dessa förhållanden har sedan länge framstått icke endast som en orättvisa vid jämförelse med universitets- assistenterna utan även som en ur allmän synpunkt olycklig misshushåll­ ning med en högt kvalificerad kategori av forskningsintresserade tekniker. Det är nödvändigt, att tjänstgöringen för assistentpersonalen vid de tek­ niska högskolorna normeras till 1 000 timmar per år så som är fallet vid universiteten.

För assistenter och amanuenser liksom naturligtvis för biträdande lärare är en god inblick i det egna ämnets teknik och metodik ett nödvändigt krav för en god undervisning. Sådana insikter kan endast erhållas genom veten­ skapligt arbete, även om detta är av blygsammare format. Det måste där­ för betonas, att eget forskningsarbete eller biträdande vid andras forsk­ ningsarbete bör utgöra en integrerande del av ifrågavarande befattnings­ havares tjänsteåligganden.

SACO framför vidare vissa önskemål om ändrade tjänstebenämningar för ifrågavarande personalkategorier.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

9. Särskilda handledararvoden

Utredningen

Vad beträffar den undervisning, som i det föregående betecknats som handledning gruppvis och som åtminstone i vissa former icke kan inräknas i den ordinarie akademiska undervisningen utan snarare har till syfte att komplettera denna, så föreslår utredningen, att timarvode för dylik hand­ ledning beräknas efter en timtaxa motsvarande 1 /600 av årslönen till förste amanuens. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

De olika slag av handledare, som här bör komma i fråga, måste bli rela­ tivt mångskiftande beroende på vilken form av handledning som avses. För vissa former av studiehandledning torde det vara önskvärt eller nöd­ vändigt att anlita relativt högt kvalificerad personal — assistenter och undantagsvis till och med biträdande lärare. När det gäller handledning av typen studiehjälp, torde det emellertid som regel bli fråga om arvoderade handledare. Utredningen har klart för sig att vissa svårigheter är förknip­ pade med att anförtro dessa uppgifter åt relativt unga studenter, vilkas huvudsakliga intresse kommer att vara och bör vara inriktat på fullbordan­ det av de egna studierna. Mycket måste härvidlag ankomma på ett lämp­ ligt personval, mycket också på en handledning av handledarna från de ordinarie lärarnas sida. Timarvode skall givetvis även kunna utgå för för­ beredelsearbete. Utredningen vill här även framhålla, att ett system med arvoderade studiehandledare även har mycket bestämda fördelar. Man får då som handledare personer, som har magisterkursen och dess stötestenar i relativt friskt minne och som studenterna betraktar mera som kamrater än som lärare. Härigenom torde man kunna vinna den aktivitet och den fråg­ vishet hos studenterna, som är förutsättningen för att studiehandledningen skall nå sitt syfte. Åtminstone vissa former av denna handledning torde vidare med fördel kunna fördelas på flera handledare.

90

Vad härefter angår medelsbehovet för ifrågavarande ändamål så föreslår

utredningen, att universiteten och Stockholms högskola till sitt förfogande

får vissa klumpanslag att efter förslag av vederbörande undervisningsnämnd

och fakultet fördelas av de mindre akademiska konsistorierna (motsvaran­

de). Utredningen föreslår vidare, att dessa anslag för budgetåret 1958/59

försöksvis upptages med 50 000 kronor till vartdera Uppsala och Lunds

universitet och Stockholms högskola samt 15 000 kronor till Göteborgs

universitet. Utredningen anför därvid följande.

Det torde i dagens läge vara ogörligt att mera exakt bedöma det anslags­

behov det här gäller. Mycket måste härvidlag bero på den framtida organi­

sationen och omfattningen av den ordinarie undervisningen i de olika

ämnena. Utredningen vill förorda ett flexibelt system med lokalt tillgäng­

liga medel för arvodering av exempelvis doktorander, licentiander eller

filosofie studerande med betyg i ämnet i fråga. Det bör i dessa fall endast

röra sig om ett fåtal veckotimmar, som ej förorsakar avbräck för vederbö-

randes övriga uppgifter.

Yttranden

Utredningens förslag om anslag till arvodering av handledare i lågstadie-

undervisningen har rönt ett övervägande positivt mottagande från remiss­

instansernas sida.

Kanslern finner sålunda ett starkt behov av dylika anslag föreligga och

har intet att erinra mot de belopp, som föreslagits skola utgå vid de olika

lärosätena. Kanslern anför vidare följande.

Jag finner det emellertid vara lämpligare att ersättningar till dylika

handledararvoden anvisas ur de nuvarande kursanslagen för respektive

fakultet (motsvarande), varigenom beslutanderätten i fråga om arvodena

komme att ligga i kanslerns hand. En absolut bestämd arvodestaxa anser

jag icke böra fastställas; timersättningen bör i stället få bestämmas av

kanslern allt efter arbetets art. I detta sammanhang vill jag — med anled­

ning av att det större akademiska konsistoriet i Lund anfört att möjlighet

inom vissa gränser borde finnas för innehavare av docentbefattning, som

förklarat sig därtill villig, att mot särskild ersättning meddela sådan extra

undervisning, för vars handhavande lärare utifrån icke kunnat erhållas —

framhålla, att innehavare av docentbefattning endast i särskilda undantags­

fall bör tagas i anspråk för dylikt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,i år 1958

10. Departementschefen

Jag har i det föregående förordat en intensifiering av den akademiska

undervisningen på såväl låg- som högstadierna. När därtill kommer, att

en stark ökning av studentantalet kan förväntas, så blir följden den att

undervisningens och handledningens totala omfattning måste öka högst

avsevärt i framtiden. Som en konsekvens av denna ökning måste man

under alla förhållanden räkna med svårigheter att rekrytera ett tillräckligt

91

antal lärare för att möta den kommande ansvällningen av den akademiska undervisningens volym. Jag anser det därför nödvändigt att strängt hus­ hålla med den högkvalificerade lärarkraft, som kan beräknas stå till för­ fogande i framtiden. Samtidigt finner jag, att man måste sträva till att avhjälpa den från många håll med skärpa påtalade bristen på kontinuitet i den akademiska undervisningen, en brist som sammanhänger med att undervisningen i allt större utsträckning kommit att åvila tillfälligt förord­ nade lärarkrafter, många gånger med otillräcklig pedagogisk erfarenhet och ofta med sitt intresse delat mellan undervisningen och det egna avhand­ lingsarbetet. Med hänsyn härtill måste man nu söka skapa en fast ryggrad för den akademiska undervisningen genom att anförtro dess väsentligaste moment åt lärare med fast anknytning till universiteten. Därför kan enligt min mening de ökade kraven på undervisning i framtiden än mindre än i dag tillgodoses uteslutande genom lärarbefattningar, som samtidigt och i lika mån är forskningsbefattningar.

Universitetens uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning, men därmed är ingalunda givet, att denna dubbla uppgift bäst fylles genom att den i lika mån återspeglas i arbetsuppgifterna för varje enskild befattning. I det läge, som vi kommer att stå inför, kommer både forskning och under­ visning att bättre tillgodoses om förutsättningar skapas för en högre grad av arbetsfördelning inom universitetens ram. I likhet med universitetsut- redningen finner jag nödvändigt, att professorernas, laboratorernas (mot­ svarande) och e. o. docenternas undervisning i första hand reserveras för handledning på högstadiet. I den mån denna forskningspersonals undervis- ningstimmar icke räcker till för övrig undervisning bör ansvaret för denna anförtros åt fast anställda akademiska lärare med sådan undervisning som huvudsaklig uppgift. Jag ansluter mig därför helt till universitetsutred- ningens uppfattning, att en ny kategori akademiska lärare nu måste till­ skapas vid sidan av de traditionella. I de ämnen, i vilka tjänster för denna nya grupp av lärare inrättas, bör den huvudsakliga delen av den grund­ läggande undervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna åvila den nya typen av befattningshavare. I det följande kommer jag att förorda bifall till utredningens förslag om en ny typ av akademiska lärartjänster, be­ nämnda universitetslektor åt.

Jag övergår härefter till att behandla de olika slagen av akademiska lärartjänster och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Jag upptar först professorsbefattningarna till behandling. Vad professo­ rernas undervisningsskyldighet beträffar så har universitetsutredningen, som ej ifrågasatt någon ändring däri, utgått från att denna i allmänhet torde uppgå till 100 timmar per år, vilket med en undervisningsskyldighet av 4 timmar per vecka skulle motsvara 25 undervisningsveckor. Jag vill emellertid erinra om att universitetskanslern funnit en sådan beräkning

Kungl. May.ts proposition nr 101+ år 1958

92

ange ett minimum för den undervisningsskyldighet som skall åvila profes­

sor. Kanslern har därvid hänvisat till universitetsstatuterna och påpekat,

att man vid beräkning av den årliga undervisningsskyldigheten för en aka­

demisk lärare bör utgå från att det akademiska läsåret omfattar 33 veckor,

vilket för professorernas del skulle medföra en undervisningsskyldighet av

132 timmar. Med hänsyn till att professorerna jämlikt statuterna kan för

examination eller andra akademiska prov, efter beslut av fakultet eller

sektion, inställa sin undervisning under högst fyra veckor om året så kom­

mer deras undervisning ofta att omfatta endast 116 timmar, fördelade på

29 undervisningsveckor. Vid särskilt betungande examinationsgöromål ger

statuterna kanslern möjlighet att härutöver medge nedsättning i under­

visningsskyldigheten, dock högst ytterligare fyra veckor. Allenast om så

sker kommer en professors undervisningsskyldighet att nedbringas till 100

timmar per år. En dylik maximal nedsättning förekommer emellertid en­

dast i undantagsfall. Kanslern har enligt egen utsago iakttagit den allra

största restriktivitet härvidlag.

Som redan nämnts kommer jag att i det följande framlägga förslag om

inrättande av särskilda befattningar som universitetslektor, vilkas uppgift

bland annat avses bli att avlasta professorerna en icke oväsentlig del av

deras examinationsbörda. En konsekvens härav blir, att antalet professurer

icke behöver ställas i någon direkt proportion till antalet studerande på

magisterstadiet, icke heller efter införande av ett system med organisa­

tionsplaner. Nya professurer bör för framtiden inrättas huvudsakligen för

forskningen och forskarhandledningen och endast i ringa mån för den lägre

universitetsundervisningen.

Vad så angår den kategori av forsknings- och lärarbefattningar vid uni­

versiteten och högskolorna, som för enkelhetens skull kan benämnas labora-

torsgruppen (innefattande förutom laboratorsbefattningarna även precep-

tors-, prosektors- och observatorsbefattningarna samt vissa ordinarie lärar­

tjänster inom de medicinska fakulteterna, alla placerade i lönegrad Ao 26),

vill jag till en början konstatera, att stora variationer föreligger i fråga

om dessa tjänsters inordning i universitetsorganisationen. Orsaken härtill

är att de tillkommit under olika förhållanden och med delvis skiftande

motiveringar. Bland annat har sålunda några av ifrågavarande befattningar

vid sin tillkomst så gott som enbart motiverats med undervisningens behov.

Jag erinrar vidare om vad utredningen i övrigt anfört härvidlag.

Därest universitetslektorat inrättas torde en av de oklarheter kunna

undanröjas, som för närvarande föreligger beträffande laboratorsgruppens

ställning överhuvudtaget. Ett i framtiden uppkommande behov av nya

tjänster till följd av ökad undervisning på magisterstadiet skall nämligen

mötas genom inrättande av dylika lektorat. Ett motsvarande behov för

forskningens och liögstadiehandledningens del bör däremot mötas genom in­

rättande av befattningar som professor eller laborator (motsvarande). Huru­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

93

vida därvid den ena eller den andra av nyssnämnda två tjänstetyper bör

väljas beror främst på vederbörande ämnes ställning inom universitets­

organisationen. Som regel bör för professurs inrättande krävas, att det

ämne, varom är fråga, skall vara självständigt examensämne på såväl låg­

som högstadiet. Spörsmålet om valet av tjänstetyp i förevarande fall torde

förmodligen komma att ytterligare principiellt belysas genom ett komman­

de betänkande av universitetsutredningen, berörande bland annat frågan

om forskarkarriären i dess helhet. I de fall då ombildning av en befattning i

laboratorsgruppen till professur anses motiverad, torde det, såsom utred­

ningen framhållit, få ankomma på universitetsmyndigheterna och kanslern

att petitavägen väcka förslag därom.

Universitetsutredningen har emellertid funnit motiveringen för en dylik

omvandling av vissa befattningar inom laboratorsgruppen vara så uppen­

bar, att utredningen föreslagit, att dessa tjänster omvandlas till professurer

från och med den 1 juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndig­

heter fastställer nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet.

De tjänster utredningen sålunda föreslår omvandlade till professurer är

följande, nämligen precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och

Lunds universitet, precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet,

precepturen i sociologi vid Lunds universitet, precepturen i slaviska språk

vid Göteborgs universitet, precepturen i statistik vid Göteborgs universitet,

laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet samt laborators-

befattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Samtliga innehavare av ifrågavarande befattningar med undantag för

preceptorn i slaviska språk vid Göteborgs universitet har enligt kanslern

bedömts vara kompetenta till professur i respektive ämne.

För egen del anser jag bärande skäl föreligga för att samtliga de sju

befattningar, vars innehavare befunnits vara professorskompetenta, bör

omvandlas till professurer och att till förste innehavare av dessa professurer

utses innehavarna av de ombildade befattningarna. Jag är emellertid icke

beredd att föreslå, att dylika åtgärder vidtages redan från och med nästa

budgetår, utan förordar att omvandlingen kommer till stånd från och med

den 1 juli 1959. Vidkommande precepturen i slaviska språk så anser jag

mig, med hänsyn till att kompetensförklaring ej föreligger för vederbörande

tjänstinnehavare, sakna anledning att här ingå på frågan om denna

precepturs omvandling till professur.

Beträffande tjänstebenämningarna för den i kompetenshänseende enhet­

liga laboratorsgruppen vid universitet och högskolor har utredningen före­

slagit, att befattningshavare inom denna grupp skulle erhålla tjänstebeteck-

ningen adjungerad professor. Med hänsyn främst till de starkt divergerande

uppfattningar, som på denna punkt framkommit under remissbehand­

lingen, anser jag mig icke kunna förorda, att en dylik tjänstebenämning

införes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

94

Som redan torde ha framgått, föreligger från universitetsutredningens

sida i förevarande sammanhang inga särskilda förslag beträffande de extra

ordinarie docentbefattningarna. Jag torde emellertid här få anmäla, att

juridiska fakulteten i Uppsala — med förmälan att docenten därstädes P. O.

Bolding den 30 juni 1958 kommer att ha innehaft docentstipendium eller

e. o. docentbefattning under föreskriven maximitid av sju år — på anförda

skäl hemställt, att Bolding, utan hinder av gällande bestämmelser rörande

docent- och forskardocentbefattningarna, måtte få av universitetskanslern

förordnas att fortfarande under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960

vara innehavare av docentbefattning vid universitetet i Uppsala. I avgivet

utlåtande har universitetskanslern funnit synnerligen starka skäl föreligga

för bifall till förevarande framställning. För egen del ansluter jag mig

till kanslerns uppfattning i förevarande ärende. Därest riksdagen icke riktar

någon erinran däremot, torde Kungl. Maj:t böra äga medgiva att Bolding

må förordnas att under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960 vara inne­

havare av en av de till juridiska fakulteten i Uppsala knutna docentbefatt­

ningarna.

Som redan nämnts kan kravet på en intensifierad och till följd av stu­

dentantalets ökning mer omfattande undervisning ej tillfredsställande till­

godoses om icke tjänster inrättas för en helt ny typ av fast anställda aka­

demiska lärare med undervisning som huvudsaklig uppgift. För en dylik

lösning av undervisningsproblemen framförallt på de filosofiska fakulteter­

nas lågstadier föreligger en starkt utbredd opinion. Denna har kommit till

klart uttryck i remissutlåtandena över utredningens förslag på denna punkt.

Jag föreslår därför, att en ny typ av akademiska lärartjänster, benämnda

universitetslektorat, nu inrättas.

Ett av de främsta syftena med dessa lektorat är, som redan framhållits,

att ernå en bättre kontinuitet inom den akademiska undervisningen. Det

ligger därför i sakens natur att befattningshavarna i fråga bör fast knytas

till vederbörande läroanstalter. Detta torde endast kunna ske därigenom

att de garanteras en så stadigvarande anställningsform som möjligt. Jag

förordar därför att de befattningar det här gäller inrättas såsom ordinarie.

Beträffande kompetenskraven för universitetslektorat ansluter jag mig

i huvudsak till vad utredningen anfört på denna punkt, nämligen att som

behörighetsvillkor stadgas disputationsprov och styrkt pedagogisk skick­

lighet. Utredningen har för sin del tänkt sig den pedagogiska skickligheten

styrkt genom provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad

lärartjänstgöring vid universitet eller högskolor. Dock bör, anser utred­

ningen, efter dispens ett universitetslektorat kunna besättas med licentiat,

som under minst tre år tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola

och därvid dokumenterat särskilt god undervisningsskicklighet. Jag vill i

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

95

detta sammanhang särskilt understryka, att med hänsyn till den snabba ut­ veckling, som flertalet vetenskaper numera undergår, det från den akade­ miska undervisningens synpunkt är önskvärt, att till universitetslektoraten kan förvärvas personer med så hög vetenskaplig kompetens som möjligt samt med särskilt intresse och fallenhet för ävensom speciell inriktning på akademisk undervisning. Av rekryteringsskäl är jag likväl icke beredd föreslå, att författningsmässigt uppställes några formella krav utöver dem universitetsutredningen förordat, nämligen disputationsprov och styrkt pedagogisk skicklighet.

Beträffande tillsättningsförfarandet för ordinarie universitetslektorat ansluter jag mig till universitetsutredningens förslag, att dessa lektorer skall utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fakulteten (sektionen), mindre kon­ sistoriet (motsvarande) och kanslern.

Vad gäller undervisningsskyldighet för universitetslektor har utred­ ningens härutinnan framlagda förslag föranlett delade meningar hos re­ missinstanserna. Jag vill här understryka, att huvudsyftet med införandet av denna nya typ av akademiska lärare är att väsentligt effektivisera den akademiska undervisningen på ett- och tvåbetygsstadiet och att de nya befattningshavarnas huvuduppgift skall vara undervisning. Med hänsyn härtill finner jag för egen del det både möjligt och rimligt, att undervis- ningsskyldigheten för universitetslektor fastställes till 12 timmar per vecka under 33 undervisningsveckor eller till 396 timmar, allt för år räknat. En nedsättning av den angivna undervisningsskyldigheten om 396 timmar per år bör enligt min mening kunna komma i fråga endast i de fall, då universi­ tetslektor ålägges tyngande examination eller då eljest särskilda skäl därtill föreligger, till exempel om universitetslektor har att bestrida mera veten­ skaplig undervisning av det slag, som principiellt bör meddelas av professor, laborator (motsvarande) eller e. o. docent. Högre undervisningsskyldighet än 396 timmar per år bör kunna åläggas universitetslektor, i den mån undervisningen till stor del meddelas i flera parallella grupper eller eljest är av natur att icke fordra något mera tidskrävande förberedelse- eller efter­ arbete.

Som en konsekvens av införandet i lärarorganisationen av de nya univer­ sitetslektoraten bör de nuvarande universitetslektoraten (de s. k. peda­ gogiska lektoraten, däremot ej de s. k. utländska lektoraten) ombildas till ordinarie befattningar av den nya typen, i den mån så befinnes motiverat på grundval av vederbörligen fastställda organisationsplaner. Upptagande på ordinarie stat av ombildade befattningar bör ske tidigast från och med den 1 juli 1959, och den närmare prövningen av frågan om ordinariesätt­ ning bör äga rum första gången i samband med beredningen av anslagsäs- kandena för budgetåret 1959/60. Redan från och med den 1 juli 1958 bör emellertid samtliga nuvarande pedagogiska lektorat ombildas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

96

arvodesbefattningar av den nya typen. Detta innebär bland annat en an­

passning av undervisningsskyldigheten till den omfattning, som jag i det

föregående förordat.

Av vad jag nu anfört framgår att jag icke finner det möjligt att, såsom

utredningen föreslagit, förorda inrättande av tio ordinarie universitetslek-

torat redan från och med den 1 juli 1958. Jag har emellertid för avsikt att

i ett senare sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att såsom en förberedande

åtgärd föreskriva, att ett visst antal av de under nästa budgetår befintliga

arvodesbefattningar som universitetslektor, beträffande vilka kan antas

att de kommer att ordinariesättas från och med budgetåret 1959/60, skall

kunna tillsättas i den ordning som avses skola gälla för ordinarie lektorat;

vid en följande ordinariesättning skulle i så fall något nytt ansökningsför-

farande ej behöva äga rum. Därmed skulle vinnas en viss smidighet i över­

gången till fasta universitetslektorat efter fastställandet av vederbörliga

organisationsplaner.

Vad härefter angår de biträdande lärarna så torde det redan ha framgått

att, vid bifall till utredningens förslag beträffande lärarorganisationen, uni­

versitetslektorer i princip kommer att överta den typ av undervisning, som

nu bestrids av bland annat biträdande lärare. Konsekvensen härav blir, att

behovet av de biträdande lärarbefattningarna kommer att minska. Allt­

eftersom universitetslektorat inrättas kommer nämligen antalet biträdande

lärartjänster att kunna successivt nedbringas. Jag är emellertid medveten

om att ett visst behov kan finnas av att bibehålla dessa tjänster under en

övergångstid. Säkert är emellertid, att de biträdande lärartjänsterna på

längre sikt kommer att bli i stort sett obehövliga.

Universitetsutredningen har särskilt understrukit, att de biträdande

lärartjänsterna måste betraktas som tillfälliga från såväl universitetens

som den enskilde lärarens synpunkt. Med hänsyn härtill har utredningen

föreslagit, att anställningsformen med treårsförordnanden bibehålies. Vi­

dare har utredningen förordat, att tiden för innehav av biträdande lärar­

tjänst begränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst

vid filosofisk fakultet begränsas till tre år. Vad sålunda förordats har icke

givit mig anledning till annan erinran än att Kungl. Maj:t, i förekom­

mande fall, torde böra äga dispensera från en dylik begränsning av tiden

för innehav av biträdande lärartjänst.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare förordar

jag i anslutning till utredningens förslag och till vad universitetskanslern på

denna punkt uttalat, att den årliga undervisningsskyldigheten fastställes till

198 timmar, motsvarande 6 timmar per vecka under 33 undervisnings-

veckor.

Jag ansluter mig till universitetsutredningens uppfattning, att starka

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

97

skäl talar för att innehavare av biträdande lärarbefattning tillförsäkras de förmåner, som tillkommer extra ordinarie tjänsteman.

Vad beträffar de s. k. utländska lektorerna vill jag, med hänsyn till vad universitetskanslern anfört, särskilt framhålla, att denna lärargrupps un­ dervisning skall äga karaktär av färdighetsövningar och därmed jämställd undervisning. Enligt min mening bör den årliga undervisningsskyldigheten för dessa lärare utgöra minst 396 timmar, motsvarande 12 timmar per vecka under 33 undervisningsveckor.

Assistent- och amanuenspersonalen är avsedd för såväl undervisning som forskning och allmänt institutionsarbete. Den handledning, som jag i det föregående förordat som en av de väsentliga undervisningsformerna i den ordinarie undervisningen, bör enligt min mening i betydande omfattning bestridas av dessa lärarkrafter. De bör också kunna medverka i vissa for­ mer av lektionsundervisning.

I fråga om de olika typerna av assistent- och amanuensbefattningar an­ sluter jag mig till utredningens förslag att andre assistentbefattningarna från och med den 1 juli 1958 ombildas till förste assistentbefattningar. Jämväl i fråga om amanuensbefattningarna biträder jag utredningens för­ slag. Således torde ännu återstående andre amanuensbefattningar efter hand ombildas till förste amanuensbefattningar, medan tredje amanuensbefatt­ ningarna bör bibehållas även i framtiden. Beträffande tjänstgöringsskyldig­ heten för här ifrågavarande personal ifrågasätter jag ingen ändring. Assi­ stent- och amanuensbefattningarna kommer alltså även i fortsättningen att delvis ha karaktären av forskarrekryteringstjänster.

Såsom utredningen framhållit, torde det vara skäligt, att såväl assisten­ terna som förste amanuenserna beredes fastare och i avseende på vissa för­ måner tryggare anställningsvillkor än för närvarande. Jag återkommer här­ till i det följande.

Jag har i det föregående förordat, att den handledning, som bör ingå i den ordinarie undervisningen, skall kunna kompletteras med viss handledning i mera blygsamma former. Sistnämnda typ av handledning bör givetvis ej bestridas av de lärarkrafter, som jag här i det föregående behandlat, utan för ändamålet synes böra anlitas exempelvis doktorander, licentiander eller filosofie studerande med betyg i ämnet i fråga. Vad utredningen förordat beträffande den här avsedda handledarverksamheten kan jag i huvudsak ge min anslutning. Jag föreslår i likhet med utredningen, att för arvode- ring av handledare vid de filosofiska fakulteterna för nästa budgetår an­ visas följande belopp, nämligen för vartdera av Uppsala och Lunds univer­ sitet samt Stockholms högskola 50 000 kronor och för Göteborgs universitet 15 000 kronor, tillhopa alltså 165 000 kronor.

T detta avsnitt av min framställning vill jag slutligen upptaga vissa löne­ frågor och därmed sammanhängande spörsmål.

7 — Bihang lill riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 101+

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

98

Mellan representanter för, å ena sidan, civil- och ecklesiastikdepartemen­

ten och, å andra sidan, Sveriges akademikers centralorganisation har i an­

slutning till universitetsutredningens förslag förhandlingar förts rörande

anställnings- och avlönings villkor för vissa befattningshavargrupper vid

universitet och högskolor m. m. Förhandlingarna har resulterat i en den

14 mars 1958 — under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkän­

nande — träffad överenskommelse, vars innehåll framgår av den som

bilaga 1 till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade sammanställningen.

Överenskommelsen innebär i huvudsak, att de nya universitetslektoraten

inplaceras i lönegrad Ao 26, att biträdande lärare beredes extra ordinarie

anställning i lönegrad Ae 21 samt att för assistenter och förste amanuenser

tillskapas vissa former av reglerad befordringsgång.

Jag förordar, att den träffade förhandlingsöverenskommelsen godtages

och underställes riksdagens prövning. Vissa av förslagen påkallar över-

gangsanordningar och särskilda ikraftträdandebestämmelser, varom Kungl.

Maj:t torde böra äga besluta. Kungl. Maj:t torde jämväl böra äga vidtaga

erforderliga ändringar i vederbörande personalförteckningar med anledning

av vad jag i det föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

99

V. Grunder för beräkning av lärarkrafter för de

filosofiska fakulteterna

1. Undervisningsplaner, deras innehåll, utarbetande

och fastställande

Utredningen

Vad förevarande spörsmål angår förordar utredningen till en början, att statsmakterna i stället för att bestämma undervisningsresursernas absoluta storlek övergår till att bestämma deras relativa storlek, d. v. s. att bestämma den undervisning, för vilken erforderliga resurser sedan ställes till fakulteter­ nas förfogande. Utredningen har tidigare föreslagit, att undervisningsgrup­ pernas storlek, när det gäller såväl proseminarier som lektionsundervisning och handledning, skall maximeras. Detta förslag är en nödvändig förutsätt­ ning, om man vill skapa garanti för att undervisningsresurserna anpassas till behovet av undervisning. Men detta förslag är ej tillräckligt. Om statsmak­ terna blott garanterar att storleken av undervisningsgrupperna maximeras, kan nämligen vid ett växande studentantal undervisningens standard sänkas genom att antalet undervisningstimmar per student minskas. Utredningen har nu efter övervägande funnit att, för att utredningens förslag om under­ visningens omfattning, lärarkrafter och undervisningsgruppernas storlek skall kunna genomföras på ett sätt som tillförsäkrar de studerande en god undervisning av den typ som redovisats i det föregående, i varje ämne en lärår- och timplan för undervisningens bedrivande måste fastställas av myn­ digheterna. Endast på detta sätt kan enligt utredningens mening de filoso­ fiska fakulteterna tillförsäkras den automatik i fråga om undervisnings­ resursernas dimensionering som är nödvändig under en period av starkt stigande studentantal. Utredningen föreslår därför att undervisningsresur­ serna i varje fall för vart och ett av de stora undervisningsämnena i fram­ tiden beräknas med ledning av särskilda av myndigheterna fastställda undervisningsplaner. Härigenom skulle, understryker utredningen, fakulteterna garanteras resurser att — även vid ett snabbt stigande student­ antal — meddela undervisning av en viss, i undervisningsplanema beskriven minimistandard. Men självfallet bygger detta och följande resonemang och förslag på, framhäver utredningen, den allmänna förutsättningen, att till­ trädet till de filosofiska fakulteterna även i framtiden i princip är fritt.

Till stöd för detta sitt förslag åberopar utredningen bland annat den i följande diagram åskådliggjorda utvecklingen av anslagen (1955 års löne­ läge) till löner och arvoden åt akademiska lärare och övrig undervisnings- personal i förhållande till antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—59.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

Kronor

Mat.-nät. fak.

3200-

2800-

1600-

Hum. fak.

1200

-

1938/jf

-90/v

*2Å3

S0/S7 S2/tt SVS5 66/57

Läsår

Anmärkning: prickat fält markerar betydelsen av >krisanslaget» (1956/57 anslaget för Tillfälliga

förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.).

Vidare åberopar utredningen följande sammanställning beträffande ut­

vecklingen av antalet fasta lärarbefattningar i förhållande till antalet stu­

denter vid fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—56.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

101

Teol. fak.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

Uppsala

Lund

Stockholm

Göteborg

Stud. Lärare

Stud./ Lärare

Stud. Lärare

Stud./ Lärare

Stud. Lärare

Stud./ Lärare

Stud. | Lärare

Stud./ Lärare

301 243 297

n 15 15

27,4 16,2 19,8

370

220

234

n 16 16

33.6

13,8 14.6

Jur. fak.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

562 520

412

12

13 15

46,8 40,0

27,5

504 434

411

11

13

13

45,8 33,4 31,6

747 671 702

n

12

16

67.9 55.9 43.9

Med. fak.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

379 425 583

24 34 39

15.8 12,5 14.9

408 424 632

24 41 54

17,0 10,3 11,7

909

881 1027

34

61 73

26,7 14,4

14,1

446 41 10,9

Hum. fak.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

.1121

1260 2 966

45 82

100

24,9 15,4 29,7

959

929 2 257

43

80 89

22.3 11,6 25.4

897 1056 2 889

20

28 69

49,4 37,7 41,9

505 620 1349

25 28 50

20,2 22,1

27,0

Mat.-nat. fak.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

280 581 995

33 62

67

8,5 9,4 14,9

320 578 867

27 56 63

11,9 10,3 13,8

339

483 867

20

32 53

17.0 15.1 16,4

Tekn. högsk.

1938 ..........

47 .......... 56 ..........

1 269 1499 2106

39 63 77

32,5 23,8 27,4

423 789

1570

15 30

47

28,2 26.3 33.4

Utredningen kommenterar ifrågavarande diagram och sammanställning sålunda:

De belyser med full tydlighet det enligt universitetsutredningens mening väsentliga problemet, då det nu gäller att tillförsäkra de filosofiska fakul­ teterna tillräckliga undervisningsresurser för ett snabbt stigande student­ antal. Den försämring av de reella resurserna, som det senaste decenniets utveckling inneburit, måste delvis ses som en konsekvens av att budgettek­ niken kommit till korta, då det gällt att under en period av snabbt stigande studentantal anpassa de fria fakulteternas resurser till behoven. Om ingen ändring sker härvidlag, riskerar varje upprustning, vore den än grundad på en aldrig så noggrant genomförd inventering av nu föreliggande behov av personalförstärkningar inom olika ämnen, att ånyo relativt snart bli otill­ räcklig. Den hastigt stigande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna skulle nämligen mycket snart kunna spränga själva ramen för upprust­ ningen. Vi skulle på nytt kunna få en utveckling motsvarande den som åter­

102

speglas i tabellen. Vi skulle på nytt kunna få se en upprustad undervisnings-

organisation tänjas till bristningsgränsen. På nytt skulle de akademiska

lärarnas tid och krafter i stigande utsträckning absorberas av undervis­

ningen på lågstadiet och dennas problem — till men för såväl forskning som

forskarhandledning. Undervisningsgrupperna skulle antagligen återigen bli

större än som avsetts och som ur pedagogisk synpunkt är försvarligt. Säker­

ligen skulle lärarstaberna successivt förstärkas, men ingenting garanterar att

dessa förstärkningar med nuvarande långsamt verkande system för petita-

och budgetarbetet skulle hinna uppväga effekten av ett snabbt stigande

studentantal. Man bör därför söka skapa en organisation, som snabbt an­

passar undervisningsresurserna till behoven, så att icke som hittills en lärar­

tjänst, som ett år begäres för att möjliggöra förbättring av en otillfreds­

ställande undervisning, vid sitt inrättande ett och ett halvt år senare måste

sättas in för att meddela samma otillfredsställande undervisning åt ett än

större antal studerande.

Utredningen framhåller härjämte bland annat följande.

Det må nu understrykas, att det här icke är fråga om något fullständigt

nytt. I viss mån har nämligen statsmakterna redan slagit in på en ny väg,

då det gällt att tillgodose de filosofiska fakulteternas behov av undervis­

ningsresurser, i det att riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställt ett för­

hållandevis betydande anslag för tillfälliga förstärkningsanordningar inom

den akademiska undervisningen i ämnen med mycket stark studenttillström­

ning. Detta anslag har utvecklats från ett anslag för möjliggörande av viss

speciell undervisning för i första hand folkskollärare till ett allmänt förstärk-

ningsanslag, avsett för av studenttillströmningen föranledda dubbleringar

av den ordinarie undervisningen på de filosofiska fakulteternas lågstadium.

Som ett ytterligare steg i samma riktning kan man se riksdagens bifall till

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 till 1956 års riksdag, varigenom Kungl.

Maj:t lämnades möjlighet att vidtaga ytterligare åtgärder för tillgodoseende

av behovet av förstärkta undervisningsresurser i vissa ämnen. Departe­

mentschefen konstaterade i denna proposition, att universitetsutredningen

framlagt förslag om olika åtgärder i syfte att möjliggöra icke blott en ökad

nyintagning av studerande i ämnena matematik, fysik och teoretisk fysik

med mekanik, utan även en intensifierad och förbättrad undervisning i dessa

tre ämnen. Departementschefen förordade att dessa åtgärder måtte komma

till stånd, men frågan om den härför erforderliga anslagsförstärkningens stor­

lek lämnades öppen, till dess en bättre överblick av medelsbehovet kunde

vinnas. Därmed kan statsmakterna sägas ha — låt vara endast för ett läsår

och för tre speciella ämnen — tillämpat metoden att låta studentantalet och

en viss godtagen undervisningsstandard bestämma lärarstabens storlek.

Kungl. May.ts proposition nr 104. år 1958

Utredningen upptar vidare frågan om undervisning splanernas

innehåll till behandling. Utredningen anser, att man härvidlag synes

kunna anknyta till den utformning större akademiska konsistoriet i Uppsala

under åren 1956 och 1957 givit åt sina petitaframställningar. Här har till

grund för anslagsframställningarna för varje särskilt ämne lagts en redo­

görelse för antalet studerande på olika stadier, antalet undervisningstimmar

för varje studerande, undervisningsgruppernas lämpliga storlek och det

103

totala antalet erforderliga undervisningstimmar. Den sistnämnda summan har så minskats med det antal undervisningstimmar, som kan bestridas av den till förfogande stående lärarpersonalen, och bristen har sedan fördelats på olika lärartjänster, som av konsistoriet begäres nyinrättade från och med nästa budgetår. En liknande teknik användes av utredningen vid beräk­ ningarna av lärarbehovet i ämnena matematik, fysik och teoretisk fysik i utredningens framställning angående särskilda förstärkningsåtgärder för dessa ämnen. En i princip liknande metod har kommit till användning inom den humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola, då det gällt att be­ räkna högskolans behov av undervisningslokaler vid en kommande ut­ byggnad.

Utredningen vill nu förorda, att de filosofiska fakulteterna allmänt över­ går till detta system för undervisningens planläggning och sålunda så snart som möjligt är, och i varje fall för undervisningen i de stora undervisnings­ ämnena, låter utarbeta undervisningsplaner, som sedan kan av de statliga myndigheterna godtagas som grund för dimensioneringen av fakulteternas och de olika ämnenas lärarresurser.

För att kunna fylla sitt ändamål att utgöra själva grundvalen för lärar­ resursernas dimensionering i ett ämne måste, framhåller utredningen, under- visningsplanen ge en adekvat beskrivning av den erforderliga undervisnings- standarden. Någon reglementering i detaljer är det däremot givetvis icke fråga om. Vad det gäller är enligt utredningen att i stora drag fastställa en ram för undervisningen, som kan läggas till grund för beräkningen av antalet erforderliga lärartjänster.

I undervisningsplanen måste dock, anför utredningen vidare, anges det antal undervisningstimmar, som minst skall ställas till varje students för­ fogande. En uppdelning av detta timantal på olika undervisningsmoment såsom föreläsningar, seminarier, lektioner och diskussionscirklar är enligt utredningen nödvändig med hänsyn till att olika bestämmelser om undervis­ ningsgruppernas storlek och om erforderlig lärarkompetens för olika slags undervisning påverkar behovet av ytterligare lärarkrafter av olika slag vid stigande studentantal.

I undervisningsplanen bör självfallet, fortsätter utredningen, ingå bestäm­ melser om undervisningsgruppernas storlek.

Vidare bör, uttalar utredningen, i undervisningsplanen anges vilka olika slag av akademiska lärare som avses bestrida olika undervisningsmoment. Även härvidlag bör undervisningsplanen, anser utredningen, ange ett stan­ dardminimum. Om sålunda i planen anges att ett visst slags undervisning skall bestridas av universitetslektor, bör detta enligt utredningens mening icke utgöra hinder för att t. ex. professorn i ämnet själv bestrider någon del av denna undervisning, om han så önskar. Vidare är det enligt utredningen uppenbart, att docentkompetent innehavare av universitetslektorat eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10If år 1958

biträdande lärartjänst bör kunna bestrida sådan undervisning, som i planen

anges skola anförtros docent.

För att belysa, hur utredningen tänker sig den konkreta utformningen av

en dylik plan, lämnar utredningen i detta sammanhang följande utdrag ur

en fingerad undervisningsplan, tänkt för tvåbetygsundervisningen i ämnet

litteraturhistoria.

Undervisningsmoment

7™/

JSTlSSk

Lärare

1. Allmänna föreläsningar 26

2. Proseminarieövningar .. 26

3. Lektionsundervisning .. 150

4. Diskussionscirklar ....... 60

Summa 262

5. Enskild handledning för

proseminariearbetet ...

0,5

(6. Studiehandledning ....

obegränsat

enl. gällande regler

30

15

Professor, docent

» »

Universitetslektor

Assistent

Assistent

Assistent, amanuens,

arvoderad handledare)

Om man nu tänker sig, att antalet tvåbetygsstuderande i litteraturhistoria

är ej fullt 100 vid det lärosäte, för vilket denna undervisningsplan skulle

gälla, blir det erforderliga antalet lärartimmar under ett läsår följande: —

Undervisningsmoment

Prof.,

docent

Universitets­

lektor

Assistent

1. Allmänna föreläsningar .......................

26

2. Proseminarieövningar (4 X 26 tim.) ...

3. Lektionsundervisning (3 X 150 tim.) ..

4. Diskussionscirklar (6 X 60 tim.) .........

5. Enskild handledning för proseminarie-

104

450

360

arbetet (100 X 0,5 tim.) ......................

50

Summa 130

450

410

För en beräkning av det behövliga antalet lärarbefattningar i ämnet ford­

ras givetvis, tillägger utredningen, även uppgifter om erforderligt antal

undervisningstimmar för högstadieundervisningen och för den i detta änme

nödvändiga särskilda undervisningen för ettbetygsstuderande. På grundval

av dessa uppgifter samt den fastställda undervisningsskyldigheten för olika

kategorier av akademiska lärare är det sedan, framhåller utredningen, täm­

ligen lätt att beräkna det erforderliga antalet lärare av olika grader samt det

antal extra arvodes-timmar, som blir behövligt för att tillgodose undervis-

ningsbehovet på marginalerna, d. v. s. då det erforderliga antalet undervis­

ningstimmar för viss lärarkategori icke är så stort, att det motiverar till­

komsten av en hel ny lärartjänst.

Utredningen övergår därefter till att behandla sättet för undervis-

ning splanernas utarbetande och framhåller först, att den icke

105

ansett sig böra eller kunna utarbeta förslag till undervisningsplaner i varje särskilt ämne. Denna uppgift bör enligt utredningens åsikt ankomma på fakulteterna själva. I första hand blir det ämnesrepresentanterna, som får utarbeta förslag till planer i respektive ämnen. Före behandlingen i fakultet eller sektion bör emellertid med hänsyn till betydelsen av denna undervis­ ningsplanering förslagen behandlas även av undervisningsnämndema. Det är vidare enligt utredningens mening angeläget, att arbetet med undervis- ningsplanernas utarbetande så långt möjligt samordnas de olika läroanstal­ terna emellan, så att de anslagsbeviljande myndigheterna kan föreläggas planer, som är utarbetade efter i görligaste mån enhetliga riktlinjer och ger ett auktoritativt uttryck för en samlad uppfattning om den akademiska undervisningens standard och behov. Detta torde inte kunna ske utan sär­ skilda ämneskonferenser under kanslerns överinseende.

Utredningen ingår härefter på frågan om undervisningsplanern a s fastställande och föreslår därvidlag, att undervisningspla- nerna, sedan de godkänts av kanslern, fastställes av Kungl. Maj:t inom ramen för av riksdagen godkända allmänna riktlinjer. Ett fastställande genom Kungl. Maj:t torde enligt utredningens mening i varje fall vara er­ forderligt till dess systemet med undervisningsplaner vunnit tillräcklig stadga. Däremot bör redan från början, anser utredningen, sådana avvikel­ ser från undervisningsplanerna, som icke innebär några nämnvärda kost­ nadsökningar, kunna medges av kanslern. Undervisningsplanerna är enligt utredningen avsedda att utgöra själva grunden icke blott för undervis­ ningens omfattning och former vid de filosofiska fakulteterna utan även för det allmännas utgifter för denna undervisning. De bör vidare ge, framhåller utredningen, fakulteter och studenter en garanti för en rimlig undervisnings- standard även vid ett stigande studentantal. Härför fordras emellertid enligt utredningen, att undervisningsplanen av de statliga myndigheterna godkän­ nes såsom grundvalen för dimensioneringen av fakulteternas lärarstaber. Enligt utredningens åsikt skulle undervisningsplanen sålunda utgöra ett instrument, genom vilket samhället garanterade fakulteterna resurser att meddela undervisning av en viss standard, oavsett antalet studerande. Begreppet undervisningens standard måste då, uttalar utredningen, rimligen innefatta såväl undervisningens rent kvantitativa omfattning, räknad i undervisningstimmar per student på olika stadier, som dess kvalitet och intensitet, vilket innebär att undervisningsplanen måste innehålla bestäm­ melser rörande undervisningsgruppernas storlek och om de olika typer av akademiska lärare, som avses bestrida olika moment i undervisningen.

Om inrättandet av ordinarie och personliga samt högre extra ordinarie befattningar bör enligt utredningens åsikt i vanlig ordning fattas beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vad beträffar övriga icke-ordinarie lärarkrafter innebär däremot, tillägger utredningen, det nya systemet med undervis-

Kungl. Majrts proposition nr 104- år 1958

106

ningsplaner att dylik lärarkraft automatiskt kan anställas i den omfattning

som fordras för undervisningsplanens tillämpning.

Avslutningsvis förklarar utredningen, att den är medveten om att det

föreslagna nya systemet med särskilda undervisningsplaner i de olika äm­

nena kommer att till en början innebära en ökad arbetsbelastning för de

akademiska myndigheterna och för många enskilda ämnesrepresentanter.

När en undervisningsplan väl utarbetats och fastställts synes den å andra

sidan komma att medföra en rationalisering och förenkling av hela petita-

arbetet icke blott för de enskilda ämnesrepresentanterna och de olika aka­

demiska instanserna utan även för de anslagsbeviljande myndigheterna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Yttranden

Vad allmänt gäller det av utredningen föreslagna systemet för en tillfreds­

ställande anpassning av de filosofiska fakulteternas lärarresurser till under-

visningsbehoven torde kunna konstateras, att detsamma av så gott som

samtliga berörda remissinstanser hälsats med största tillfredsställelse. En

del remissinstanser har jämväl understrukit angelägenheten av att systemet

i fråga icke måtte begränsas enbart till de filosofiska fakulteterna. Endast

en remissmyndighet, nämligen statskontoret, har på anförda skäl rest all­

varliga invändningar emot införandet av ett dylikt system.

Beträffande uttrycket undervisningsplan framhåller kanslern

att benämningen undervisningsplan redan förekommer i 108 § av universi-

tetsstatuterna för att beteckna en av fakultet eller sektion upprättad plan

för undervisningen under varje termin, innehållande i huvudsak uppgifter

om tid och plats för av varje lärare meddelad undervisning. Utredningen har

sålunda, anför kanslern, givit ordet undervisningsplan en helt annan inne­

börd än ordet författningsmässigt redan har; redan på grund härav kan be­

nämningen undervisningsplan i den av utredningen använda betydelsen icke

godtagas. Härtill kommer att enligt kanslern förväxling lätt kan ske med

ordet studieplan, om vars upprättande för särskilda ämnen och kurser gäl­

lande examensstadgor innehåller närmare bestämmelser. På grund av vad

sålunda anförts, avstyrker kanslern bestämt, att benämningen undervis­

ningsplan kommer till användning på sätt utredningen avsett och förordar

istället uttrycket organisationsplan.

Vidkommande dessa undervisnings- eller organisationsplaners innehåll

finner kanslern det emellertid ur flera synpunkter värdefullt, att särskilda

planer upprättas för att kunna läggas till grund för en bedömning av lärar-

behovet och de erforderliga anslagsmedlen härför, samt förordar därför, att

dylika planer kommer till stånd i ungefär den utsträckning som universitets-

utredningen räknat med. I anslutning härtill erinrar kanslern om att vissa

107

av de studieplaner som fastställts efter tillkomsten av 1953 års filosofiska examensstadga i viss utsträckning innefattar sådana lärår- och timplaner som utredningen förordat. Kanslern framhåller vidare, att — i varje fall under de senaste åren — i samband med skilda peti taf rams t äl 1 n i n gar och äskanden av medel från det s.k. förstärkningsanslaget särskilt upprättade organisationsplaner ofta lagts till grund för beräkningen av anslagsbehovet i de olika ämnena.

Kanslern anser en närmare avgränsning mellan organisationsplan och studieplan vara nödvändig. Åtskilligt av det som utredningen tänkt sig skola ingå i organisationsplanerna måste nämligen — bland annat med hänsyn till bestämmelserna i 5 och 6 § § av gällande filosofiska examensstadga — ingå i studieplanerna, anför kanslern vidare. Därest utredningens förslag skall genomföras, måste — fortsätter kanslern — en allmän översyn av studie­ planerna ske.

Enligt kanslerns bedömande bör en organisationsplan endast innehålla dels det antal timmar för undervisning av olika slag som varje enskild stu­ dent bör bevista för de olika betygsgradema på såväl låg- som högstadiet, inbegripet betygsgradema för licentiatexamen, dels ock en summering av nämnda timantal, varvid bör iakttagas att undervisning kan vara gemen­ sam för olika betygsgrader. På grundval av detta timantal bör det erforder­ liga antalet lärare för de skilda formerna av undervisning kunna beräknas. Enligt kanslerns mening bör organisationsplanen vidare innehålla normer för när och hur en uppdelning skall ske av olika slags undervisningsgrupper och vilket antal lärare som bör anställas vid en sådan uppdelning.

Kanslern erinrar även om att utredningen ansett, att särskild undervis­ ning för ett betyg i preliminärexamina torde vara erforderlig endast i vissa ämnen. I motsats till detta uttalande framhåller kanslern, att enligt hans mening särskild uppmärksamhet bör i organisationsplanerna ägnas åt ett- betygsundervisningens anordnande. Denna sin mening utvecklar kanslern på följande sätt.

Detta gäller i synnerhet på grund av bestämmelsen i 3 § 1 mom. av 1953 års filosofiska examensstadga som föreskriver, bland annat, att undervis­ ning, avpassad efter fordringarna i filosofisk ämbetsexamen, skall anordnas varje läsår i de examensämnen som i ämbetsexamen motsvara läroämnena vid allmänna läroverken och seminarierna. Enligt nyssnämnda examens­ stadga (15 §) kan ett huvudämne i filosofisk ämbetsexamen, som motsvarar ett läroämne vid de allmänna läroverken och seminarierna, omfatta en kom­ bination av två examensämnen (dubbelämne), vilka ingår i examen med sammanlagt minst tre betygsenheter, fördelade på två betyg i det ena exa- mensämnet och ett betyg i det andra. Examensämnen, som kan ingå i ett huvudämne i examen med endast en betygsenhet, är nordiska språk, litte­ raturhistoria med poetik, psykologi, pedagogik, botanik, zoologi, teoretisk filosofi, statskunskap och nationalekonomi.

Vidare får jag erinra om de bestämmelser som meddelats i Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 november 1953 (nr (190) om behörighet i vissa fall till

Kungl. Majits proposition nr 104 år 1958

108

adjunktstjänst vid allmänt läroverk (ändr. genom SFS 1955: 582) och vilka

är tillämpliga å den som avlagt folkskollärarexamen eller erhållit avgångs­

betyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet i Stockholm

och som i sluttentamina för filosofisk ämbetsexamen i de mot läroämnena

svarande examensämnena erhållit minst fyra betygsenheter. För behörighet

till adjunktstjänst som ledigförklarats i två läroämnen erfordras enligt

nämnda kungörelse i fråga om vissa av de läroämnen som motsvaras av två

examensämnen icke mer än en betygsenhet i vart och ett av dessa examens-

ämnen. De examensämnen, som är berörda av sistnämnda föreskrift, är

nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, historia, statskunskap, natio­

nalekonomi, botanik och zoologi. Omfattar ledigförklarad adjunktstjänst

tre läroämnen, erfordras enligt samma kungörelse i ett examensämne, vari

betyget eljest (d. v. s. i en tvåämnesadjunktur) skulle utgöra minst Med

beröm godkänd, endast betyget Godkänd. Även kompetens till s.k. folk-

skollärartjänst i förutvarande 23 lönegraden kan enligt nådigt brev den 4

juni 1954 grundas på ett-betygskurser för filosofisk ämbetsexamen i minst

två av ämnena »nordiska språk, litteraturhistoria, tyska, engelska, historia,

statskunskap, geografi, botanik, zoologi, matematik, fysik och kemi».

Ytterligare vill jag anföra, att den förnyade läroverksstadgan av den

19 november 1954 (SFS 1954: 650) — i 178 § 2. A c) — för behörighet till

adjunktstjänst som omfattar tre läroämnen endast upptager fordran på

betyget Godkänd i det examensämne eller de examensämnen som motsvarar

det tredje läroämnet. Jag vill även erinra om att i andra sammanhang

under senare år diskuterats kompetensbestämmelser för skilda slags tjänster,

varvid räknats med att en betygsenhet i filosofisk ämbetsexamen kunde

utgöra tillräcklig teoretisk grund för innehav av sådana tjänster. Vid fast­

ställandet av studieplaner för så gott som alla filosofiska examensämnen

har därför hänsyn måst tagas till de särskilda utbildningsbehov av studie­

kurser för betygsgraden Godkänd som sålunda förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10

4

år 1958

Vad beträffar undervisningsplanemas utarbetande och fast­

ställande så understryker matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Lund, att de första undervisningsplanema måste få en starkt provisorisk

karaktär. Fakulteten avstyrker vidare, att undervisningsplanema fastställes

av Kungl. Maj:t, vilket skulle innebära en alltför osmidig procedur i de fall

planerna behöver ändras. Enligt fakultetens mening är den rätta instansen

för undervisningsplanemas fastställande kanslersämbetet. Större akade­

miska konsistoriet i Lund ansluter sig däremot på denna punkt till utred­

ningens förslag.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

och dess rektorsnämnd intar samma ståndpunkt som nyssnämnda Lunda-

f akultet.

Kanslern erinrar först om att utredningen föreslagit att organisationspla­

nerna, sedan de godkänts av honom, skulle fastställas av Kungl. Maj:t in­

om ramen för av riksdagen godkända allmänna riktlinjer. Såvitt kanslern

kunnat utröna har utredningen emellertid icke närmare angivit innebörden

av de riktlinjer, som skulle bli föremål för beslut av riksdagen. Under hän­

109

visning till vad förut anförts om organisationsplanernas innehåll, utgår kanslern dock från att nämnda riktlinjer främst bör åsyfta storleken av olika slag av undervisningsgrupper (seminariegrupper, lektionsgrupper etc.) samt vilka lärarkategorier, som bör användas för skilda undervisningsmo­ ment (föreläsningar, seminarieövningar etc.). Därest ifrågavarande allmän­ na riktlinjer får anses böra i huvudsak omfatta det nyss angivna innehållet, torde de enligt kanslern böra underställas riksdagens godkännande. I fråga om planernas fastställande ansluter sig kanslern till utredningens förslag.

Kanslern övergår därefter till att behandla tidpunkten och sättet för själva genomförandet av reformprogrammet och anför härom följande.

Jag får därvid — med anledning av universitetsutredningens förmenan­ de, att det förberedande arbetet med undervisningens omläggning borde ha påbörjats redan vid början av höstterminen 1957 — inledningsvis framhålla, dels att utredningens betänkande tillställts mig först genom ifrågavarande nådiga remiss den 20 juli 1957, dels ock att remisstiden icke utgår förrän den 30 november 1957. På grund härav har i varje fall före höstterminens början ringa tid stått till buds för att pröva alla de vittsyf- tande och mångskiftande projekt som det remitterade betänkandet inne­ håller; det har vidare icke synts mig lämpligt att, innan remissbehandlingen av betänkandet vore avslutad vid respektive lärosäten, föregripa min slut­ liga handläggning av ärendet. Jag får även erinra om att remissvaren över betänkandet skulle innehålla yttranden över själva det sätt varpå reformen föreslagits skola genomföras. Vid sådant förhållande har det självfallet varit otänkbart att redan vid början av höstterminen 1957 påbörja förberedelser­ na för att genomföra ifrågavarande reform; härtill kommer att ännu ingen visshet kunnat vinnas om de för reformens realiserande erforderliga anslags­ medlen komme att ställas till förfogande.

Enligt mitt bedömande synes ordningen för genomförandet av reformen i stället böra bli följande. Först måste riksdagens godkännande av ifråga­ varande allmänna riktlinjer inhämtas. Därest proposition härom hinner av­ lämnas före propositionstidens utgång under våren 1958, kan sådana rikt­ linjer, vid riksdagens bifall till denna proposition, föreligga vid utgången

av vårterminen 1958. Tidigast under läsåret 1958/59 kan sålunda arbetet med att upprätta organisationsplaner påbörjas. Den föreslagna undervis- ningsreformen kan sålunda icke träda i tillämpning förrän från och med budgetåret 1960/01.

Som grund för organisationsplanerna måste studieplanerna i de olika ämnena läggas. Emedan studiekurserna i ett stort antal ämnen ännu icke —i enlighet med utredningens intentioner och vad jag tidigare förordat — blivit uppdelade i delstudiekurser, måste studieplanerna sålunda först över­ ses och omarbetas för att kunna tjäna nyssnämnda ändamål. Arbetet med donna studieplansrevidering torde emellertid icke behöva fördröja upp­ rättandet av förslag till organisationsplaner. En samordning bör nämligen kunna komma till stånd av nämnda arbetsuppgifter både vid de ämnes­ konferenser av traditionell typ som enligt min uppfattning måste före- beredande behandla dessa frågor och — på universitetspla.net — i under- visningsnämndema och fakulteterna (motsvarande), vilka har att avfatta de slutliga förslagen till såväl nya studieplaner som organisationsplaner. Sedan dels de examensämnen som bed öm os böra bli omfattade av den för­

Kungi. May.ts -proposition 7ir 104 år 1958

110

ordade undervisningsreformen blivit i förut angivna avseenden genomgång­ na vid ämneskonferenser, dels ock erforderliga studieplaneändringar hunnit fastställas, bör organisationsplaneförslag omedelbart därefter upprättas för de olika ämnena. De sålunda upprättade organisationsplaneförslagen bör i vederbörlig ordning underställas kanslern för granskning och därefter av kanslern med eget yttrande överlämnas till Kungl. Maj:t för prövning och avgörande.

För att kunna bemästra alla de arbetsuppgifter som blir förenade med anordnandet av angivna ämneskonferenser under budgetåret 1958/59 måste arbetskrafterna vid kanslersämbetet och de olika lärosätenas kanslier ovill­ korligen förstärkas. I likhet med flertalet av de akademiska remissmyndig­ heterna avstyrker jag emellertid, att en särskild expertgrupp ställes till kanslerns förfogande för att bilda en fast kärna vid ämneskonferenserna. En dylik expertgrupp kan nämligen icke bli så allsidigt sammansatt att den kunde täcka ens huvuddelen av de examensämnen som komme att beröras av de blivande ämneskonferenserna. Däremot finner jag mig böra förorda, att medel ställes till kanslersämbetets förfogande för att kunna till ämbetet knyta särskild expertis för de arbetsuppgifter, som kommer att uppstå i samband med dels anordnandet av de omfattande ämneskonferenserna, dels ock för granskningen av de efter konferensernas hållande av vederbörande akademiska myndigheter upprättade studie- och organisationsplaneförsla­ gen. Vidare torde det under åttonde huvudtiteln anvisade reservationsansla­ get till anordnande av ämneskonferenser, vars nuvarande belopp, 15 000 kronor, icke på långt när förslår för att täcka alla konferenskostnader i sam­ band med nu ifrågavarande ämneskonferenser, böra få beteckningen för­ slagsanslag. Det synes mig nämligen — icke minst med hänsyn till den av mig i det föregående förordade samordningen av behandlingen av studie­ planer och organisationsplaner — mindre lämpligt att ha ett särskilt kon­ ferensanslag för enbart de ämneskonferenser som äger samband med nu ifrågavarande reform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

2. Riktlinjer för undervisningsplanernas utformning. Kostnads- och personalberäkningar

Utredningen

Såsom grund för allmänt hållna regler och riktlinjer för bedöm­ ningen av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter, d. v. s. för allmänna rekommendationer rörande undervisning\ splaner­ nas utformning för olika typer av ämnen inom de filosofiska fakul­ teterna, framlägger utredningen följande skisser och förslag jämte till de­ samma hörande kommentarer.

Typplaner

Tv ålbetyg sundervisning en

I bifogade sammanställningar redovisas de olika skisserna och förslagen samt huvudresultaten av de därpå grundade beräkningarna. Till grund för dessa överslagsberäkningar ligger de framlagda förslagen rörande lärartyper

111

och undervisningsskyldighet. Undervisningsgruppernas storlek har i genom­

snitt satts till 25 studenter per grupp i proseminarieundervisning och lek-

tionsundervisning och 15 studenter per grupp vid handledning i smågrupper.

Antalet i undervisningen deltagande studerande har i alla skisser och för

a la undervisningsmoment antagits vara 200. För att få en bakgrund till de

olika reformförslagen har vidare i tabellen även intagits data för vissa under

läsåret 1954/55 tillämpade undervisningsplaner i samma ämnen, varom

uPPgifter lämnats till utredningen av vederbörande ämnesrepresentanter.

Det må en gång för alla understrykas, att dessa sammanställningar icke

lar pressas i detaljerna. Det har många gånger varit mycket svårt att över­

sätta, de inkomna förslagen och yttrandena till data i de olika kolumnerna,

och bakom de till synes exakta siffrorna ligger därför bedömningar i detal-

jer. Det må också än en gång erinras om att undervisningens fördelning på

olika slag av akademiska lärare liksom även undervisningsgruppernas stor­

lek gjorts efter av utredningen själv uppdragna riktlinjer, varför de alter­

nativ som i sammanställningen anges härröra från vissa namngivna ämnes­

representanter snarast är att beteckna som av utredningen gjorde beräk­

ningar på grundval av dessa ämnesrepresentanters yttranden och förslag

rörande för de olika ämnena erforderlig undervisning. Som en illustration

bil vad detta innebär har i sammanställningen professorerna E. Tengstrands

och II. W. Donners förslag till undervisningsplan för ämnet engelska i Upp­

sala redovisats i två versioner, den ena med den lärarstab förslagsställarna

tankt sig och den andra med tillämpning av utredningens i tredje kapitlet

redovisade förslag rörande olika lärartypers undervisningsuppgifter och

undervisningsskyldighet.

I sammanställningarnas kolumn 3 redovisas tvåbetygsundervisningens

omfattning för varje enskild tvåbetygsstuderande. Siffran 290 timmar per

student innebär således, att varje tvåbetygsstuderande beräknas följa i

genomsnitt 10 timmars undervisning per vecka under ett 29 veckors läsår —

un der v isningen förutsättes vara sa upplagd, att studenten skall kunna av­

lägga sluttentamen för två betyg inom ett år. Man konstaterar, att under­

visningen i ämnena engelska och matematik redan nu omfattar mer än 10

veckotimmar och föreslås bli utvidgad (ända till 18 veckotimmar för ämnet

matematik i Uppsala enligt ämnesrepresentanternas förslag), medan för­

slagen för övriga språkämnen ligger på 10 ä 12 veckotimmar. För litteratur­

historiens del innebär förslagen en utvidgning av undervisningens omfatt­

ning från ungefär 4 till ungefär 8 veckotimmar, medan ett laborationsämne

som botanik anses fordra 25 å 30 veckotimmar per student.

I kolumn 5 redovisas det totala antalet 'undervisningstimmar eller kanske

snarare lärartimmar, då undervisningstimmar som föreslås bestridda av två

lärare samtidigt (översättningsövningar i engelska och vissa kurser i bota­

nik) redovisas dubbelt. Skillnader mellan talen i kolumnerna 3 och 5 sam­

manhänger med i vilken utsträckning undervisningen meddelas parallellt i

flora undervisningsavdelningar och med dessas storlek. Med hänsyn till den

metod, som nedan (sid. 110 fl'.) användes för beräkning av kostnadsramar

för Uåbetygsundervisningen, belyses här dessa samband i kolumn 4. Om

all undervisning skulle meddelas i form av enskild handledning, skulle talet

i kolumn 4 bli = 1. Om däremot all undervisning meddelades i form av före­

läsningar ined obegränsal auditorium, bleve talet i kolumn 4 = antalet stu­

derande. Kolumnen 4 — undervisningsgruppernas genomsnittliga storlek

• kan således sägas ge ett mått på undervisningens intensitet.

Kungl. May.ts proposition nr 1 0/ år 1958

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Sammanställning rörande tv åbetyg sundervis-

Genom­

snittlig

Undervis-

Ämne. Ort.

U ndervisningsplan.

Antal

stud.

Antal

tim/stud.

Antal

grupp­

storlek1

Summa

»Profes­

so rsunder-

visning»

»Lektors-

under-

visning»

»Övrig

under­

visning»

1

2

3

4

5

6

7

8

Engelska:

393

283

520

Uppsala,

1954/55

..............

233

316

62

1196

Lund,

1954/55 ....................

201

358

101

716

42

322

352

Stockholm,

1954/55 ............

205

345

65

1093

261

312

520

Göteborg,

1954/55 ..............

96

338

69

468

234

78

156

Uppsala, proff. Tengstrand +

Donner (urspr.) ................

200

416

25

3 276

806

897

1573

Uppsala, proff. Tengstrand +

Donner (med lekt.) .........

200

416

25

3 276

130

1573

1573

Utsänd plan ..............................

200

353

23

3 069

70

749

2 250

Stockholm, proff. Löfvenbérg

4- Rynell ..............................

200

389

27

2 898

356

780

1 762

Tyska:

61

638

1402

Utsänd plan, försöksv., Lund

200

221

21

2101

Lund, prof. Ahldén ..............

200

273

21

2 572

61

831

1680

Uppsala, prof. Löfstedt ....

200

281

25

2 273

100

971

1202

Stockholm, prof. Korlén . . .

200

291

21

2 747

85

829

1833

Romanska språk:

Uppsala .

200

339

34

2 019

152

498

1369

Nordiska språk:

Uppsala . .

200

346

31

2 203

208

1365

630

Litteraturhistoria:

Uppsala,

1954/55 ................

86

103

29

301

301

Lund,

1954/55 ....................

?

160

?

220

220

Stockholm,

1954/55 ..........

85

83

24

299

143

156

Utsänd plan

A ....................

200

204

28

1464

286

1 178

Utsänd plan B ......................

200

238

25

1916

286

1396

234

Stockholm, prof. Olsson .. .

200

205

29

1400

420

680

300

Göteborg, prof. Björck ....

200

240

25

1935

270

1080

585

Botanik:

Uppsala,

1954/55 (=

utsänd

plan) .......................................

36

761

10

2 725

425

480

1820

Lund,

1954/55 ....................

52

?

?

‘t

?

?

?

Stockholm,

1954/55 ............

22

640

12

1 152

287

158

707

Lund, proff. Weimarck -f

Burström ..............................

72

859

12

4 999

575

1 584

2 840

Matematik:

Uppsala,

1954/55 ................

134

420

109

518

156

156

206

Lund,

1954/55 ....................

101

538

61

894

310

164

420

Stockholm,

1954/55 ............

60

364

32

676

122

309

245

Utsänd plan ...........................

200

493

37

2 639

261

2 378

Uppsala, proff. Nagell +

Carleson ................................

200

522

67

1 566

102

841

623

Lund, proff. Gårding + Plei-

jel ...........................................

200

450

43

2 080

266

_

1 814

Stockholm, prof. Frostman

200

435

51

1 711

230

1481

1 Kol. 2 • Kol. 3

Kol. 5

113

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 10J+ år 1958

ningens omjattning och kostnader i vissa ämnen. 8

ningstimmar

Lönekostnader, kronor

Procent

Per under-

»Profes-

»Lektors-

»Övrig

Totalt

Per stud.

visnings-

Summa

sorsunder-

under-

under-

timme

visning»

visning»

visning»

9

10

ii

12

13

14

15

100

33

24

43

206 140: —

885: —

172: —

100

6

45

49

95 652: —

476: —

134: —

100

24

29

48

133 888: —

653: —

122: —

100

50

17

33

76 569: —

798: —

164: —

100

25

27

48

407 940: —

2 040: —

125: —

100

4

48

48

259 220: —

1296: —

79: —

100

2

24

73

215 920: —

1 080: —

70: —

100

12

27

61

274 920: —

1 375: —

95: —

100

3

30

67

153 460: —

767: —

73: —

100

2

32

65

185 580: —

928: —

72: —

100

4

43

53

179 800: —

899: —

79: —

100

3

30

67

201 800: —

1 009: —

73: —

100

7

25

68

167 580: —

838: —

83: —

100

9

62

29

209 400: —

1 047: -

95: —

100

100

91 461: —

1 064: —

304: —

100

100

64 889: —

?

295: —

100

48

52

84 972: —

1 000: —

284: —

100

20

80

180 040: —

900: —

123: —

100

15

73

12

211 520:—

1 058: —

110: —

100

30

49

21

198 400: —

992: —

142: —

100

14

56

30

202 500: —

1 013: —

105: —

100

16

18

67

154 105: —

4 281: —

57: —

100

?

?

?

268 907: —

5171: —

?

100

25

14

61

115 406: —

5 246: —

100: —

100

12

32

57

262 494: —1

3 646: —

53: —

100

30

30

40

55 319: -

413: —

107: —

100

35

18

47

146 029: —

1 446:-

163: —

100

18

46

36

92 110: —

1 535: —

136: —

100

10

90

220 980: —

1105: —

84: —

100

7

54

40

135 260: —

676: —

86:

ioo

13

__

87

188 640: —

943: —

91: —

100

13

87

187 480: —

937: -

110: —

1 Motsvarande lön till 2 halva professurer, 2 halva laboraturer, 2 halva e. o. docentbefattningar,

2 univcrsitetslektorat, 2 biträdande lärarbefattningar, 1,1 assistent- och 11 förste amanuensbefattningar.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 10 It

114

Man ser av kolumn 4, hur undervisningsintensiteten föreslås bli radikalt

ökad i språkämnena — från en genomsnittlig gruppstorlek av mellan 60 och

70 (i Lund t.o. m. 100) i ämnet engelska läsåret 1954/55 går förslagen ned

till en gruppstorlek av i genomsnitt 20 ä 25 i undervisningsplanerna för

engelska och tyska språken och 30 å 35 i ämnena romanska språk och nor­

diska språk, där de ingivna förslagen till undervisningsplaner icke räknar

med någon handledning i 15-mannagrupper. I ämnet litteraturhistoria, där

huvuddelen av undervisningen har formen av proseminarier eller fortlöpan­

de handledning, ligger den genomsnittliga gruppstorleken på 25 å 30. I ma­

tematik däremot bedrives undervisningen dels i form av föreläsningar inför

ett obegränsat auditorium, dels i form av övningar i 15-mannagrupper. De

icke obetydliga skillnaderna i fråga om genomsnittlig gruppstorlek, som

redovisas i de inkomna förslagen, sammanhänger med skillnader i fråga om

vilket utrymme man vill ge dessa gruppövningar.

Ämnet botanik slutligen intar en särställning med en genomsnittlig grupp­

storlek av omkring 10, delvis beroende på att systemet med dubbla lärare

(t. ex. en biträdande lärare och en »kursamanuens») här tillämpas i mycket

stor omfattning.

Av betydelse vid beräkningen av den framtida akademiska lärarstaben är

inte bara den meddelade undervisningens kvantitet och intensitet utan även

dess fördelning på lärare av olika slag. I kolumnerna 6—12 har det totala

antalet lärartimmar i kolumn 5 fördelats på tre kategorier, nämligen dels

lärartjänster med höga vetenskapliga kompetenskrav och få undervisnings-

timmar (»professorsundervisning», bestridd av professorer, adjungerade

professorer och e. o. docenter), dels lärartjänster med relativt höga kvalifika­

tionskrav (i princip doktorsgrad) och större undervisningsskyldighet (»lek-

torsundervisning», bestridd av universitetslektorer och biträdande lärare),

samt dels »övrig undervisning», lektionsundervisning och handledning, be­

stridd av antingen språklektorer eller assistenter, »kursamanuenser» eller

timarvoderade licentiander, licentiater etc.

Man ser till en början, att »övrig undervisning» är dominerande i under­

visningsplaner med genomsnittligen små undervisningsgrupper, vilket är

helt naturligt, eftersom däri inbegripes bland annat grupphandledningen.

Man kan vidare konstatera hur lektorsundervisningen övertar en betydan­

de del av professorsundervisningen i alla de undervisningsplaner, där lärar­

staben konstruerats i enlighet med utredningens i det föregående redovisade

förslag. Särskilt tydligt är detta i fråga om ämnet litteraturhistoria, där

hela undervisningsmomentet »fortlöpande handledning i de stora historiska

kursavsnitten» överflyttats på den nya universitetslärarkategorien.

Går vi så till kostnaderna för tvåbetygsundervisningen, har vi först att ta

ställning till frågan hur dessa skall beräknas. Här har endast medräknats

lönekostnaderna för den egentliga lärarpersonalen (byggnads-, utrustnings-,

materiel-, uppvärmnings-, städnings- och teknikerkostnader har sålunda

lämnats utanför). I fråga om de under läsåret 1954/55 tillämpade under­

visningsplanerna har lönekostnaderna beräknats på grundval av 1955 års

löneläge för olika befattningar och för den del av vederbörande lärares un­

dervisningsskyldighet som satts in i tvåbetygsundervisningen. Beträffande

åter de föreslagna eller skisserade undervisningsplanerna har kostnadsberäk­

ningen grundats på antagandet att professorsundervisningen (kolumn 6)

kostar i genomsnitt 300 kronor per timme, medan lektorsundervisningen

(kolumn 7) antagits kosta i genomsnitt 80 kronor och den »övriga under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 0/ år 1958

115

visningen» (kolumn 8) i genomsnitt GO kronor per timme. Dessa beräk­

ningar liar gjorts närmast med utgångspunkt från 1955 års löneläge.

Eftersom det i många fall starkt ökade antalet undervisningstimmar

oftast är att hänföra till en ökning av den mindre kostnadskrävande »övriga

undervisningen», och eftersom en mycket stor del av undervisningen för

övrigt förutsättes överflyttad på de nya universitetslektorerna, håller sig

kostnadsökningen för en utökad och starkt intensifierad undervisning på

tvåbetygsstadiet inom relativt måttliga gränser. I undervisningsplaner med

en omfattande »övrig undervisning» blir lönekostnaden, per undervisnings-

timme räknad (kolumn 15), givetvis lägre än i undervisningsplaner där dylik

undervisning saknas eller är av mindre omfattning. I stället är det totala

antalet undervisningstimmar i de förstnämnda undervisningsplanema givet­

vis högre, men lönekostnaden räknad per student (kolumn 14) blir — märk­

ligt nog — ungefär densamma i undervisningsplaner av de båda slagen.

Det förefaller som om en lönekostnad av 1 000 kronor per student skulle

kunna utgöra en riktpunkt för kostnadsberäkningar för en fullgod tvåbe-

tygsundervisning i alla här upptagna ämnen utom laborationsämnet bota­

nik, för vilket kostnaderna vid nuvarande sammansättning av lärarstaben

skulle ligga vid kanske 4 000 kronor per student.

Undervisningen på högstadierna

Beräkningar av behovet av akademiska lärare kan givetvis icke göras ute­

slutande på grundval av tvåbetygsundervisningen. Därtill kommer under­

visning och handledning dels av de studerande som avser att förvärva tre

eller i förekommande fall fyra betyg i ämnet, dels för licentiander och dok­

torander. Man kan förmoda att antalet studerande på dessa stadier eller i

varje fall på trebetygsstadiet kan komma att relativt sett växa i samband

med att ett- och tvåbetygsundervisningen effektiviseras på sådant sätt att

examensstadgans normaltidsbestämmelser efterleves. Det blir under sådana

förhållanden viktigt att ökat intresse ägnas åt en lämplig utformning av

undervisningen på högre stadier. Tills vidare torde man dock kunna räkna

med att antalet studerande på högstadierna i åtskilliga ämnen även i fort­

sättningen blir så begränsat, att det icke blir nödvändigt att upprätta pa­

rallella undervisningsavdelningar på dessa stadier; vad som erfordras bin­

da i första hand ett högre seminarium, i regel uppdelat på ett trebetygs-

seminarium och ett seminarium för licentiander och doktorander. Handled­

ningen på högstadierna blir av stor betydelse vid beräkningen av det er­

forderliga antalet lärare liksom vid kostnadsberäkningar för den akademiska

undervisningen, eftersom den så gott som helt förutsättes vara bestridd av

lärare med höga kvalifikationer och få undervisningstimmar. Utredningen,

som anser ökade lärarresurser för handledningen på högstadierna höra till

de fundamentala programpunkterna för en universitetsupprustning, vill för

sin del allmänt rekommendera en generös ]x>litik då det gäller att i under-

visningsplanerna reservera lärartimmar för denna undervisning. Som en

riktpunkt vid beräkningar av erforderliga lärarkrafter vill utredningen för­

orda att undervisningen på högstadierna med det deltagarantal som i dagens

läge torde vara det vanliga, således mellan 20 och 50 högstadiestuderande,

antages omfatta 100 ä 150, i undantagsfall 200 timmar.

Härtill kommer så den undervisning av annat slag än vetenskapliga före­

läsningar och seminarier som i vissa ämnen (språkämnen och laborations-

iimncn) erfordras även för undervisningen på högstadierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

116

Kimgl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

Ettbetyg sundervisning en

Förutom tvåbetygsundervisningen och undervisningen på högstadierna

har vi att räkna med ettbetygsundervisningen. Nu torde särskild undervis­

ning för ett betyg i preliminärexamina vara erforderlig endast i vissa äm­

nen, och där sådan undervisning förekommer, torde den vidare anordnas

endast vissa terminer och i den mån ett tillräckligt antal studerande anmä­

ler sig. Det ställer sig därför svårt att på något sätt generellt beräkna er­

forderliga lärarresurser för ettbetygsundervisningen. Man kanske får räkna

med att varje deltagare i ettbetygsundervisning behöver något flera under-

visningstimmar per vecka än de tvåbetygsstuderande, och eftersom en ett-

betygskurs pågår i en termin mot tvåbetygskursemas två terminer, skulle

alltså det erforderliga antalet undervisningstimmar för en grupp ettbetygs-

studerande vara större än hälften av antalet undervisningstimmar för en

tvåbetygskurs i samma ämne. A andra sidan torde man icke behöva räkna

med att ettbetygsundervisningen skall fordra särskilda undervisningsinsatser

av den högst kvalificerade och dyrbaraste lärarpersonalen, professorer,

adjungerade professorer och e. o. docenter. Man skulle därför kunna an­

taga, att det ur lönekostnadssynpunkt är likgiltigt, om en student under ett

läsår deltar i ettbetygsundervisning i två ämnen eller om han under samma

läsår deltar i tvåbetygsundervisningen i ett ämne. Mera allmänna beräk­

ningar av behovet av personella och ekonomiska resurser för den akademiska

undervisningen synes därför kunna grundas på fiktionen att alla studerande

på lågstadiet deltar i tvåbetygsundervisning och att man till de beräknade

undervisningsresurserna för denna undervisning sedan endast behöver lägga

de beräknade resurserna för undervisningen på högstadierna för att få en

bild av hela ämnets eller ämnesgruppens behov. Det bör dock beaktas, att

i ämnen med en särskilt omfattande ettbetygsundervisning proportionerna

mellan antalet »professorstimmar» och antalet undervisningstimmar för

övriga lärarkategorier måste bli förskjuten till den senare kategoriens för­

mån.

Kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen

Som tidigare understrukits är det omöjligt att på basis av uppgifterna för

enstaka ämnen göra beräkningar av behovet av undervisningsresurser för

samtliga ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Emellertid har vissa äm­

nen större inbördes likhet än andra i undervisningshänseende. Det kan där­

för finnas fog för att närmast som räkneexempel göra beräkningar av beho­

vet av undervisningsresurser enligt förslaget i det föregående för grupper av

ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Dessa beräkningar görs med ut­

gångspunkt från resultaten av typberäkningama i föregående avsnitt. Ut­

redningen har därvid indelat de filosofiska fakulteternas ämnen i fem grup­

per: språkämnena, de historiska och samhällsvetenskapliga ämnena, de ma­

tematiska ämnena, laborationsämnena samt en restgrupp »övriga ämnen».

Med utgångspunkt från vad utredningen anser vara en rimlig omfattning

av undervisningen per student och med utgångspunkt från en rimlig för­

delning av undervisningen på olika undervisningsmoment resulterar dessa

beräkningar i totalkostnaderna per studerande, vilka kan sägas utgöra rikt­

punkter för inom vilken kostnadsram en rimlig tvåbetygsundervisning bör

kunna bedrivas inom skilda ämnesgrupper.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

117

Språkämnena

Det förefaller av de bifogade sammanställningarna att döma, som om undervisningsplanernas struktur i de stora språkämnena (engelska språket, romanska språk, tyska språket och nordiska språk) visade så pass stora lik­ heter, att det kan anses motiverat att vid beräkningen av erforderliga lärai- resurser sammanföra dessa ämnen till en grupp.

Som riktpunkt för dimensioneringen av tvåbetygsundervisningen i språk­ ämnena vill utredningen rekommendera siffran 300 undervisningstimmar per år för varje tvåbetygsstuderande, d. v. s. i genomsnitt cirka 10 timmar per vecka i 29 undervisningsveckor, varvid dock belastningen under olika delar av läsåret ingalunda behöver vara jämnt fördelad utan bör avvägas med hänsyn till vad utredningen i föregående kapitel anfört rörande önsk­ värdheten av successiva delkurser och mindre undervisningstyngda perioder för tentamensläsning. Med antalet undervisningstimmar avser emellertid utredningen antalet faktiskt meddelade undervisningstimmar, och siffran kommer sålunda icke att i praktiken bli lägre till följd av att undervisningen inställes vid helger och under tentamensperioder.

En betydande del av undervisningen i språkämnena måste ha formen av en relativt intensiv lektionsundervisning, delvis av övningskaraktär. För att bli effektiv bör denna undervisning bedrivas i relativt små grupper. Som riktpunkt vid bedömningen av det erforderliga totala antalet undervisnings­ timmar vill utredningen därför rekommendera en genomsnittlig gruppstor­ lek av 22 studenter vid ett totalt studentantal av 2001. Utredningen tänker sig härvid, att antalet föreläsningar (med samtliga deltagare i en enda grupp) blir mycket begränsat, medan den helt övervägande delen av under­ visningen ges i lektionsform, varvid de studerande i vissa moment är upp­ delade i grupper om t. ex. 15. En undervisning med 300 timmar per student och år och med en genomsnittlig gruppstorlek av 22 kan t. ex. omfatta ett femtiotal föreläsningstimmar med 200 åhörare, ett hundratal lektionstim­ mar i undervisningsgrupper om 30 deltagare i varje och cirka 150 lektions­ timmar i undervisningsgrupper om 15 deltagare i varje. Det totala antalet undervisningstimmar i tvåbetygsundervisningen blir då drygt 2 700. Därav synes 5 % eller 135 timmar böra hänföras till »professorsundervisning», meddelad av professor, adjungerad professor eller e. o. docent. Av åter­ stående drygt 2 560 timmar synes en tredjedel eller cirka 850 timmar böra hänföras till lektorsundervisning, meddelad av universitetslektor eller bi­ trädande lärare, medan återstoden, drygt 1 700 timmar, skulle kunna med­ delas av utländska lektorer, assistenter och arvoderade studenter på licen- tiandnivå. Den här skisserade undervisningsplanen, som i stora drag över­ ensstämmer med de synpunkter och förslag som tillställts utredningen rö­ rande undervisningsorganisationen för ämnet tyska, synes kunna användas som en riktpunkt vid arbetet med undervisningsplanerna i samtliga mo­ derna språk.

I ämnet nordiska språk torde däremot behovet av ren övning vara min­

1 Som påpekats förut sid. 111 iir den genomsnittliga gruppstorleken ett mått på undervisningens intensitet. Sambandet mellan den genomsnittliga gruppstorleken (g), det totala antalet meddelade undervisningstimmar (t), antalet undervisningstimmar per student (a) och antalet i undervisningen deltagande studerande (s) framgår av formeln g • t = a • s. I sammanställningen sid. 112 f. har g bestämts med utgångspunkt från givna värden för a, s och t. Vid beräkningen av kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen här och i det följande bestämmes t med utgångspunkt från antaganden rörande a, s och g.

118

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 är 1958

dre än i de moderna språken. Den genomsnittliga gruppstorleken synes där­

för kunna sättas högre än för undervisningen i dessa ämnen, t. ex. till 25.

Det totala antalet undervisningstimmar skulle då med 200 studerande bli

2 400, varav »professorsundervisningen» får beräknas fordra en något större

andel, t. ex. 6 % eller 140 timmar. Av återstoden, 2 260 timmar, synes två

tredjedelar böra vara »lektorsundervisning» och endast en tredjedel under­

visning, bestridd av utländska lektorer, assistenter och arvoderade licen-

tiander.

En kostnadsberäkning av de två här skisserade typplanema för tvåbe-

tygsundervisningen skulle sålunda med ett antaget deltagarantal av 200

studerande få följande utseende:

a) Moderna språk:

135 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................................ 40 500: —

850

» »lektorsundervisning» k 80 kr.......................................... 68 000:__

1 700

» »övrig undervisning» å 60 kr.......................................... 102 000:__

2 685 tim. ä i genomsnitt 78 kr....................................................... 210 500

eller 1 053 kr. per tvåbetygsstuderande.

b) Nordiska språk:

140 tim. »professorsundervisning» å 300 kr.................................. 42 000: —

1 500

»

»lektorsundervisning» ä 80 kr......................................... 120 000: —

750

»

»övrig undervisning» ä 60 kr......................................... 45 000:__

2 390 tim. ä i genomsnitt 87 kr........................................................ 207 000:__

eller 1 035 kr. per tvåbetygsstuderande.

. Utredningen _ är angelägen understryka, att de här skisserade undervis-

ningsplanema icke är annat än typplaner och att i verkligheten de olika

undervisningsplanema måste utformas med vissa icke obetydliga varia­

tioner. Dock vill utredningen, i anslutning till de allmänna rekommendatio­

ner som framlagts i det föregående, som sin mening framhålla, att under­

visningen på magisterstadiet i de störa språkämnena bör till alldeles över­

vägande del meddelas i grupper av begränsad storlek, men att å andra

sidan denna undervisning i mycket stor utsträckning är av den natur, att

den bör meddelas av universitetslektorer, utländska lektorer, assistenter och

arvoderade licentiander. Man kan därför i vissa moment arbeta med myc­

ket små undervisningsgrupper utan att spränga en kostnadsram av 1 000 å

1 100 kronor per i undervisningen deltagande tvåbetygsstuderande.

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena utgör en synnerligen

heterogen ämnesgrupp. De förut redovisade förutsättningarna för utred­

ningens arbete har givetvis gjort det omöjligt att i detalj diskutera den

önskvärda uppläggningen av undervisningen i dessa olika ämnen. Utred­

ningen har fått inskränka sig till att till närmare behandling ta upp ett av

de mera renodlat historiska ämnena, nämligen litteraturhistoria.

Av de i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisningspla-

ner för ämnet litteraturhistoria framgår, att man för detta ämne icke be­

höver räkna med en lika omfattande undervisning som för språkämnenas

del. Här saknas givetvis behov av den rena övningsundervisning, som är

119

nödvändig i varje fall för de moderna språken. Detta innebär å andra sidan även, att undervisningen i ett ämne som litteraturhistoria till större, del än språkundervisningen bör meddelas av lärare med vetenskaplig meritering. Kostnaden räknad per undervisningstimme måste därför bli högre än i de stora språkämnena.

Närmast med utgångspunkt från de synpunkter som i skrivelse till ut­ redningen framförts av professor S. Björck vill utredningen som riktpunkt för arbetet med undervisningsplan för ett ämne av denna typ rekommen­ dera cirka 250 undervisningstimmar per år och tvåbetygsstuderande. För­ utom vetenskapliga föreläsningar, proseminarieövningar och en »fortlöpan­ de handledning i de stora historiska kursmomenten» (lektionsundervisning) torde i undervisningsplanen böra inrymmas moment av handledning i min­ dre grupper, t. ex. diskussionscirklar. Dessa undervisningsmoment torde emellertid icke behöva bli mera omfattande än att man här liksom för ämnet nordiska språk kan räkna med en genomsnittlig gruppstorlek av 25 vid ett totalt deltagarantal av 200 studerande. Med dessa antaganden skulle det erforderliga antalet undervisningstimmar bli 2 000. Härav torde veten­ skapliga föreläsningar och proseminarier, »professorsundervisningen», upp­ taga högst 15 % eller 300 timmar. Av den återstående tvåbetygsundervis- ningen faller huvuddelen, två tredjedelar eller drygt 1 100 timmar, under rubriken »lektorsundervisning», medan en tredjedel eller 570 timmar skulle utgöras av handledning i diskussionscirklar.

En kostnadsberäkning för en tvåbetygsundervisning av detta slag för 200

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 10J/. år 1958

studerande får följande utseende:

Litteraturhistoria:

300 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr..................................... 90 000: — 1 100 » »lektorsundervisning» ä 80 kr................................................. 88 000: —

570 » »övrig undervisning» ä 60 kr................................................... 34 200: —

1 970 tim. ä i genomsnitt 108 kr............................................................ 212 200: —

eller 1 061 kr. per tvåbetygsstuderande.

Även denna skiss till undervisningsplan är självfallet uteslutande avsedd som en riktpunkt vid utarbetandet av individuella undervisningsplaner. Den torde dock kunna tjäna detta syfte även för vissa andra historiska äm­ nen och för några samhällsvetenskapliga ämnen och sålunda ge en allmän antydan om undervisningsorganisationens uppläggning i sadana ämnen som historia, ekonomisk historia, konsthistoria, statskunskap och nationaleko­ nomi. även om de problem som möter vid undervisningen i dessa ämnen är starkt olikartade. I andra samhällsvetenskapliga eller samhällsvetenskapligt betonade ämnen torde rena övningsmoment få ges större utrymme i under­ visningen. Detta torde i växlande grad vara fallet med sådana ämnen som geografi, sociologi, statistik, pedagogik och psykologi. För beräkningar av erforderlig lärarstab skulle detta innebära, att man där får ett förhållande­ vis större antal tjänster av assistenttyp och att man därför får räkna med undervisningsplaner mera av det snitt som representeras av den i det före­ gående presenterade skissen för en undervisningsplan i de moderna språken. För kostnadsberäkningarna spelar detta mindre roll, eftersom undervis­ ningsplaner av båda typerna synes fordra anslag till lärarlöner motsvarande 1 000 ä 1 100 kronor per i undervisningen deltagande studerande på ma­ gisterstadiet.

120

Kung1. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

De matematiska ämnena

De olika i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisnings-

planer i ämnet matematik skiljer sig ganska avsevärt från varandra, beroen­

de på olika uppfattningar rörande dels undervisningens omfattning, dels

behovet av »räkneövningar» med obegränsat eller i varje fall stort deltagar­

antal, dels lärarkompetensen för »gruppundervisningen» d. v. s. en lektions-

undervisning i små grupper, delvis av övningskarakt är.

Karakteristiskt för undervisningsorganisationen i detta ämne är emeller­

tid att undervisningen meddelas dels i mycket stora och dels i mycket små

undervisningsgrupper. Som en riktpunkt synes man få sätta en så hög siffra

som 500 undervisningstimmar per år och tvåbetygsstuderande. Härav kan

drygt hälften eller 260 timmar beräknas meddelas som föreläsningar med

obegränsat åhörarantal (i varje fall om antalet deltagare icke överstiger

300). Detta medför att den genomsnittliga gruppstorleken kan sättas så

högt som till 40 vid 200 tvåbetygsstuderande, och man kan ändå fördela de

återstående 240 undervisningstimmarna för varje student med t. ex. 120

timmars »räkneövningar» i grupper om 35 och 120 timmars undervisning

i grupper, om 15 studerande. Det totala antalet meddelade undervisnings­

timmar vid 200 studerande blir då drygt 2 500, varav sålunda något mer än

10 % representeras av föreläsningar.

Dessa föreläsningar på tvåbetygsstadiet torde nu åtminstone i betydande

utsträckning vara vad utredningen i det föregående benämnt lektioner, som

upprepas varje år. Som riktpunkt vid undervisningens fördelning på olika

kategorier av akademiska lärare synes man därför kunna antaga, att endast

hälften av föreläsningarna, d. v. s. 5 % av det totala antalet undervisnings­

timmar, är att hänföra till »professorsundervisning», meddelad av professo­

rer, adjungerade professorer och e. o. docenter (vissa ämnesrepresentanter

har i sina yttranden till utredningen framhållit, att professorernas och de

e. o. docenternas undervisning endast undantagsvis bör vara förlagd till låg­

stadiet). Återstående föreläsningar jämte åtminstone hälften av »räkne­

övningar» och »gruppundervisning» bör hänföras till »lektorsundervisning»,

meddelad av universitetslektorer och biträdande lärare, medan man i övrigt

synes kunna räkna med assistenter eller arvoderade licentiander och licen­

tiater för »gruppundervisningen».

En kostnadsberäkning enligt denna skiss till undervisningsplan för två-

betygsundervisningen i ämnet matematik skulle få följande utformning:

130 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................................. 39 000: —

1 273

» »lektorsundervisning» ä 80 kr......................................... 101840:_

1143

» »övrig undervisning» ä 60 kr......................................... 68 580: —

2 546 tim. ä i genomsnitt 82 kr....................................................... 209 420: —

eller 1 047 kr. per tvåbetygsstuderande och år.

Med denna skiss till undervisningsplan hoppas utredningen ha angivit en

ram för undervisningsorganisationen i ämnena matematik och teoretisk fysik

med mekanik. Denna ram är självfallet lika litet som de i det föregående an­

givna avsedd att binda några detaljer vid utarbetandet av de för varje ämne

lämpligaste planerna. Utredningen vill endast understryka, att det även för

dessa ämnen synes vara möjligt att inom en kostnadsram av 1 000 å 1 100

kronor per tvåbetygsstuderande tillgodose kraven på en omfattande under­

visning, till betydande del meddelad i små undervisningsgrupper.

121

Laborationsämnena

I de stora laborationsämnena — botanik, fysik, kemi och zoologi — synes undervisningsresurserna på lärarsidan vara i stort sett tillfredsställande. Detta sammanhänger med det förhållandet att man i dessa ämnen sedan länge av rena utrymmesskäl arbetat med »spärrad» intagning till kurslabo­ ratorierna, och i den mån den årliga intagningen ökats genom kursdubble­ ringar, har detta möjliggjorts genom statsmakternas särskilda beslut, vilka då även innefattat anvisande av erforderliga medel för ytterligare lärar- krafter. Laborationsämnena har med andra ord sedan länge arbetat under ungefär samma betingelser som t. ex. de medicinska fakulteterna, och det kan därför sägas, att undervisningsresurserna i dessa ämnen redan nu är dimensionerade på basis av godtagna undervisningsplaner, d. v. s. på det sätt utredningen tänker sig för samtliga de filosofiska fakulteternas stora undervisningsämnen. På grundval av definitiva undervisningsplaner för laborationsämnena bör man emellertid nu kunna inarbeta vissa provisoriska kursdubbleringar och på »krisanslag» avlönade lärare i ämnenas ordinarie undervisning och lärarstaber.

Det framgår av de tidigare redovisade samman st äl 1 n i n garn a rörande un­ dervisningen i ämnet botanik att undervisningen i ett laborationsämne är väsentligen dyrbarare än undervisningen i övriga ämnen. Undervisningen är mycket omfattande, och den genomsnittliga gruppstorleken mycket liten. Det måste emellertid härvidlag observeras, att siffrorna icke är fullt jämför­ bara med motsvarande siffror för övriga ämnen, beroende på att en timmes arbete i ett kurslaboratorium är av en helt annan art än t. ex. en timmes lektionsundervisning. Det torde överhuvudtaget vara ogörligt att konstruera en undervisningsplan för ett laborationsämne efter samma mall som här skett för andra ämnen. Man torde härvidlag få nöja sig med att konstatera, att undervisningen på tvåbetygsstadiet i ett laborationsämne är väsentligen mera kostnadskrävande än undervisningen i andra ämnen.

Som en riktpunkt kunde man måhända använda de siffror som i det före­ gående hämtats från professorerna H. Weimarcks och H. Burströms ytt­ rande rörande undervisningen i ämnet botanik, närmast då i vad avser två- betygsundervisningens kostnad. Dessa kostnadssiffror hänför sig till ämnes­ representanternas upplysningar rörande den för undervisningen erforderliga lärarstabens sammansättning, dock med ändringen att 4 av erforderliga 6 biträdande lärartjänster sammanslagits till två universitetslektorat.

Om man vid utarbetandet av mera definitiva undervisningsplaner för laborationsämnena lägger ett huvudansvar för undervisningen på lågstadiet på universitetslektorer och i denna undervisning utnyttjar den högst kvali­ ficerade lärarpersonalen (professorer, adjungerade professorer och e. o. do­ center) endast i en omfattning som motsvarar undervisningsskyldigheten för en professur, synes det vara möjligt att nå en fullgod tvåbetygsundervis- ning i dessa ämnen med en kostnadsram av 3 000 å 3 500 kronor per i kurs­ undervisningen deltagande student. Latituden måste här göras tämligen vid på grund av att antalet studerande är lägre än i de i det föregående behand­ lade störa undervisningsämnena.

Övriga ämnen

De typberäkningar och allmänna rekommendationer rörande undervis- ningsplanernas konstruktion och undervisningsresursernas dimensionering, som utredningen i det föregående redovisat, är givetvis tillämpliga endast på sådana ämnen, där antalet studerande motiverar dubbleringar av under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 dr 1958

122

visningen på magisterstadiet. I ämnen där så icke är fallet, måste undervis­

ningsplaneringen bli tämligen problemfri, och beräkningar av personal- och

anslagsbehov måste grundas på andra faktorer än antalet studerande. Ett

examensämne företrädes normalt till en början av en professur. Om sedan

till denna professur knytes en e. o. docentur, kan denna Iärarstab ofta vara

fullt tillräcklig för t. ex. 30 studerande. En differentiering av undervisningen

och av lärarstaben blir normalt aktuell först vid ett högre studentantal.

Detta kan emellertid även inträffa, då man inom ett ämne har att meddela

viss propedeutisk kursundervisning för studerande i annat ämne, t. ex. den

för kemi-studerande obligatoriska kursen i mineralogi. Man torde därför få

räkna med att inom kort ett ganska stort antal ämnen kommer att behöva

differentierade undervisningsplaner, som då torde kunna utarbetas i huvud­

sak efter de riktlinjer som utredningen i det föregående skisserat närmast

med tanke på de stora undervisningsämnena. Härvid måste man emellertid

räkna med att undervisningskostnaderna, räknade per student, blir högre i

mindre ämnen, emedan de »fasta» kostnaderna för professurer och docentu­

rer där utgör en större andel av de totala kostnaderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utredningen, att

undervisningsresurserna i varje fall för vart och ett av de filosofiska fakulte­

ternas stora undervisningsämnen dimensioneras med ledning av särskilda av

myndigheterna fastställda undervisningsplaner samt att undervisningspla­

ner utarbetas och fastställes i huvudsaklig överensstämmelse med här förut

angivna regler och riktlinjer.

Utredningen har gjort överslagsberäkningar rörande kostnaderna för en

upprustning i enlighet med de i det föregående framlagda förslagen och an­

givna riktlinjerna för undervisningsplanemas utformning i olika ämnesgrup­

per. Dessa kostnads- och person alberäkningar redovisar

utredningen i en särskild bilaga, vilken här torde böra intagas allenast i dess

sammanfattande del.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Hist. o.

Matem.

ämnen

Summa kr. för

Mod.spr.

Nord.spr.

samh.-v.

ämnen

Lab.-ämnen

här ifråga­

varande

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

ämnen

Beräknat

behov 1958/59 3 439 584.

Finns 1957/58

1 354 628

6 610 436

1 630 508

3 891 000

16 926 156

resp. beslutat

för 1958/59 . 1 628 664

744 648

4 115 256

1 121 808

3 601 896

11 212 272

Brist ............ 1 810 920

609 980

2 495 180

508 700

289 104

5 713 884

Avgår: Beräknad andel för här ifrågavarande ämnen av kostnaderna för 38 »rörliga»

e. o. docentbefattningar

..................................................................................................... 500 000

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlö-

ningsanslagen 1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59 ...................................... 5 213 881)

Avgår ytterligare:

Anslag för Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

1957/58 ............................................................................................................... 3 000 000

Avdrag för anslag för andra ändamål än förstärkningar av undervis-

ningspersonalen i här ifrågavarande ämnen, beräknat till ...................... 500 000

Särskilt anslag 1957/58 för undervisning i kemi vid Chalmers tekniska högskola för

filosofie studerande 200 000, varav kan beräknas för lärarlöner ..................................

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlö­

nings- och tillfälliga anslag 1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59

(= nettokostnadsökning) ...................................................................................

-4- 2 500 000

isoooo

2

563

884

123

Beträffande en del av de närmare detalj beräkningarna i utredningens bi­ laga torde få hänvisas till särskild såsom bilaga 2 till statsrådsprotokollet i förevarande ärende fogad uppställning. I detta sammanhang må näm­ nas, att utredningen gjort beräkningarna uteslutande i syfte att visa kostnaderna för ett genomförande av utredningens förslag till en upp­ rustning av den akademiska undervisningen. Beräkningarnas metod och resultat måste, understryker utredningen, ses mot bakgrunden härav. Förutom på uppskattningar av antalet i undervisningen deltagande stu­ derande och dessas fördelning på olika ämnesgrupper är beräkningarna grundade på en rad antaganden, vilka närmare redovisats och motive­ rats i det föregående. Det gäller här antaganden om högstadieundervis- ningens omfattning, om undervisningsplanernas utformning, om under­ visningsuppgifternas fördelning mellan olika typer av akademiska lärare och om dessas undervisningsskyldighet och lönesättning. Beräkningarna omfattar, framhåller utredningen vidare, uteslutande kostnaderna för löner och arvoden åt den undervisande personalen (inklusive assistenter samt, i laborationsämnena, förste och andre amanuenser) inom de expande­ rande undervisningsämnena. Hänsyn har icke tagits till de av utredningen föreslagna anslagen till handledararvoden. Ej heller har, tillägger utred­ ningen, de av 1957 års riksdag beslutade lönehöjningarna hunnit beaktas. Utredningen understryker även att kostnadsberäkningarna, liksom utred­ ningens i det föregående framlagda förslag överhuvudtaget, endast gäller förstärkningar av den undervisande personalen. Den tekniska personalen, kontorspersonalen och amanuenspersonalen (i alla ämnen utom laborations­ ämnena) innefattas sålunda icke i förslagen och ej heller i kostnadsberäk­ ningarna. Utredningen finner det emellertid vara uppenbart, att förstärk­ ningar av undervisningspersonalen såsom ett nödvändigt komplement ford­ rar förstärkningar även av här ifrågavarande personal. Utredningen har också för avsikt att i ett följande betänkande diskutera grunderna för di­ mensioneringen av den för olika slag av institutioner erforderliga basorga­ nisationen.

Den särskilda bilagan innehåller också, anför utredningen vidare, en mycket överslagsmässigt gjord kostnadsberäkning, grundad på ett anta­ gande om ett i jämförelse med läsåret 1956/57 fördubblat antal i undervis­ ningen deltagande studerande. Utredningen har ansett sig böra framlägga även en dylik beräkning men är angelägen understryka, att den därmed icke givit uttryck för någon bestämd åsikt rörande huruvida och i så fall vid vilken tidpunkt en så kraftig ökning av antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna verkligen är att förvänta. Denna överslagsberäkning av kost­ naderna för löner och arvoden till undervisningspersonalen i de filosofiska fakulteternas stora undervisningsämnen slutar på ett belopp av 12 198 000 kronor utöver vad som är upptaget för motsvarande ändamål under avlö- ningsanslagen i riksstaten för budgetåret 1957/58 jämte för här ifrågava-

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/ år 1958

rande ämnen beräknad andel av de tillfälliga förstärkningsanslagen för sam­

ma budgetår samt utöver kostnaderna för av 1957 års riksdag för budgetåret

1958/59 beslutade personalförstärkningar inom den samhällsvetenskapliga

ämnesgruppen. Härtill skulle även i detta fall komma kostnader för erforder­

liga handledararvoden. Den totala kostnadsökningen är sålunda, understry­

ker utredningen, att hänföra både till den antagna fördubblingen av stu­

dentantalet och till den effektivisering och förbättring av undervisningen,

varom utredningen i det föregående framlagt förslag och som enligt utred­

ningens övertygelse måste få till följd bättre studieresultat, räknat per insatt

krona och inskriven student — vare sig nu denna förbättring huvudsakligen

kommer att visa sig i förkortad studietid, i minskad studieavbrottsfrekvens

eller i en högre standard på de avlagda examina .

Yttranden

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anser, att ämnet klassisk forn­

kunskap och antikens historia i dess helhet borde ha uppförts bland gruppen

historiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Sektionen erinrar därvid om,

att detta ämne dels är skolämne i examensstadgans mening, dels är att be­

trakta som ett laborationsämne, dels ock innefattar kursundervisning i an­

tikens historia, obligatorisk även för studerande av ämnet historia. Av dessa

skäl anses undervisningsbehovet inom detta ämne relativt stort.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala framhåller, att olika moderna

språk har olika behov av kvalificerade lärarkrafter. I ämnen där de stude­

rande har bristfälliga kunskaper, är behovet av assistentundervisning stort.

I ämnen, där kunskaperna är bättre, är behovet av bättre kvalificerade

lärare större.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala konstaterar med be­

klagande, att utredningen vid beräkningen av nettokostnadsökningen för

avlöningar och arvoden till undervisningspersonal — den för undervisningen

dominerande utgiftsposten — har begränsat sitt förslag till att gälla uteslu­

tande de filosofiska fakulteternas expanderande undervisningsämnen. Till

denna senare grupp bör enligt fakulteten även räknas geografiens natur­

vetenskapliga del (naturgeografien). Icke ens med hänsyn till enbart utbild­

ningen av läroverkslärare är, anför fakulteten vidare, det berättigat att

ställa gruppen övriga ämnen utanför den föreslagna automatiska dimensio­

neringen av undervisningsresurserna, ty även flera av dessa ämnen har

genom obligatoriska kurser stor betydelse för dem som ämnar avlägga filo­

sofisk ämbetsexamen. I denna ingår för övrigt, enligt fakulteten, mycket

ofta ämnen utanför den fasta ämneskombinationen, varför otillräckliga

undervisningsresurser i dessa övriga ämnen i många fall kan inverka menligt

på studietiden för ämbetsexamen. Men oavsett lärarutbildningen ställer

samhället så stora krav på undervisningens kapacitet och effektivitet även

125

beträffande gruppen övriga ämnen, att en omedelbar och varaktig upprust­ ning av undervisningsresurserna enligt fakultetens åsikt oavvisligen måste genomföras i dess samtliga ämnen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund befarar att utred­ ningen, trots att den rekommenderar en generös politik beträffande under­ visningen på högstadierna, i själva verket underskattat behovet av dylik undervisning. Det står klart för fakulteten att universitetens utveckling och upprustning måste leda till en oroväckande ökning av professorernas och laboratorernas arbete, vilket måste gå ut över deras redan nu i flera fall mycket begränsade möjligheter till forskning. Som konsekvens härav måste enligt fakulteten antalet ordinarie befattningshavare starkt ökas så att uppgifterna kan fördelas på flera händer.

Filosofiska fakidteten i Göteborg framhåller bland annat följande.

Medan fakulteten anser, att det totala antalet av för framtiden behöv­ liga undervisningstimmar åtminstone för vissa ämnen beräknats starkt i överkant av universitetsutredningen, detta under förutsättning av nuva­ rande studentexamensstandard, finner den att behovet av de högt kvali­ ficerade lärarkrafterna proportionellt sett behöver bättre tillgodoses än vad utredningen beaktat vid planeringen av undervisningen på kandidat- och magisterstadiet.

Vid sin diskussion av undervisningsorganisationen utgår utredningen en­ bart från ämnen med ett så stort antal studerande att dubblering av under­ visningen på magisterstadiet erfordras. Utredningen säger visserligen att förstärkningar av lärarpersonalen också kan bli erforderliga för de övriga ämnena, men den synes där mäta undervisningsbehovet med andra mått: om i ett ämne finnes en professur och en e. o. docentbefattning »kan denna lärarstab ofta vara fullt tillräcklig för t. ex. 30 studerande». Räknar man i det givna exemplet även med undervisning på högstadiet — de små äm­ nena har ju ofta proportionsvis flera studerande på högstadiet — blir det alltså för de studerande mindre än hälften så många undervisningstimmar i ett sådant ämne som i ett av de stora ämnena. Även om man nu utgår från att i de små ämnena den bättre möjligheten till personlig kontakt mel­ lan lärare och studerande i viss mån kan ersätta formell undervisning, bör väl utredningens allmänna resonemang om förhållandet mellan undervis­ ning och studieresultat äga giltighet även här. De små ämnena uppgår till närmare 30 stycken, d. v. s. de är numerärt flera än de stora ämnena, och till dessa små ämnen räknas sådana undervisningskrävande ämnen som t ex. slaviska språk. De nämnda ämnenas undervisningsbehov måste alltså be­ dömas efter samma måttstock som de störres, ehuru givetvis med hänsyns­ tagande till de speciella omständigheterna. Annars riskerar man att det med utredningens konstruktion uppstår en klasskillnad vid statsmakternas be­ handling av å ena sidan de stora ämnena och å andra sidan övriga ämnen.

Det torde vara realistiskt att räkna med att den planerade undervisnings­ organisationen även i de stora ämnena blir något dyrare än utredningen förutsatt. Den ofta återkommande beräkningen att undervisningen för en tvåbetygsstuderande på magisterstadiet kommer att kosta mellan 1 000 och t 100 kronor ligger då också sannolikt för lågt och bör ej göras till en norm för kostnadskalkylerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 (ir 1058

126

M atematisk^naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

anser den ram, som av utredningen anges för undervisning på stadium över

två betyg alldeles för snäv, i varje fall i de större ämnena med flera professo­

rer och docenter. De siffror, som anföres, är förvånansvärt låga. Avdelningen

noterar med tillfredsställelse att utredningen som grundval för beräkning av

lärarbehovet föreslagit antalet timmar av olika undervisningskaraktär och

icke antalet studerande. Ett sådant förfarande är åtminstone för de natur­

vetenskapliga ämnena nödvändigt på grund av de högst olikartade former

av undervisning som här kan förekomma. Vidare framhåller avdelningen

bland annat följande.

Kostnaden för en fullt utbyggd undervisning beror givetvis i högsta

grad på den undervisningsplan med fördelning av uppgifterna på olika kate­

gorier av lärare, som kommer att fastställas, och utredningen har endast

företagit vissa överslagsberäkningar. Bland dessa finner avdelningen det

anmärkningsvärt, att kostnaden för professorernas undervisning upptagits

till 300 kr./undervisningstimme.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

3. Departementschefen

I det föregående har jag anlagt synpunkter på och framställt förslag

beträffande utbildningens innehåll, undervisningens uppläggning, former

och omfattning, undervisningsgruppernas storlek samt de akademiska lärar­

tjänsterna. Detta utgör ett led i strävandena att söka förstärka och utbygga

det akademiska utbildningsväsendet och nu i första hand de filosofiska

fakulteterna enligt delvis helt nya riktlinjer. Av de åtgärder jag därvid före­

slagit vill jag här erinra om dem, som hänför sig till undervisningens om­

fattning per student och undervisningsgruppernas storlek samt till lärar-

stabens sammansättning. I sistnämnda hänseende har jag, bland annat,

förordat tillskapandet av en ny kategori akademiska lärare, nämligen uni­

versitetslektorerna. Avsikten är, att dessa lektorer i vart fall i de större

ämnena skall få huvudsakligen svara för den grundläggande undervis­

ningen. Av det i övrigt berörda vill jag erinra om systemet med särskilda

organisationsplaner för dimensioneringen av de filosofiska fakulteternas

undervisningsresurser. Som redan torde ha framgått är syftet med detta

system framför allt att garantera att den nu avsedda upprustningen blir

bestående.

Jag vill här först närmare utveckla, varför jag funnit anledning att sär­

skilt understryka vikten av att garantier skapas för att den upprustning

det här gäller blir bestående. Den vinst i form av minskade examensford­

ringar (för filosofisk ämbetsexamen) och ökade möjligheter till koncentre­

rade heltidsstudier, som man kunnat vänta av examensstadgan av år 1953

respektive av de på senare tid genomförda studentsociala stödåtgärderna,

127

förefaller ha gått delvis förlorad genom den effektivitetsförlust, som blivit en följd av att undervisningsresurserna icke förstärkts i takt med student­ antalets stegring. Den av utredningen redovisade sammanställningen röran­ de utvecklingen av antalet fasta lärarbefattningar i förhållande till antalet studenter vid fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—56 belyser också med full tydlighet, att det nu gäller att tillförsäkra de filosofiska fakulteterna tillräckliga undervisningsresurser för ett snabbt stigande stu­ dentantal. Om ingen ändring sker härvidlag, riskerar varje upprustning, vore den än grundad på en aldrig så noggrant genomförd inventering av nu föreliggande behov av personalförstärkningar inom olika ämnen, att ånyo relativt snart bli otillräcklig. Den hastigt stigande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna skulle nämligen mycket snart kunna spränga själva ramen för upprustningen.

Man bör därför enligt min mening söka skapa en organisation, som snabbt anpassar undervisningsresurserna till behoven, så att icke som hittills in­ träffat en lärartjänst, som ett år begäres för att möjliggöra förbättring av en otillfredsställande undervisning, vid sitt inrättande ett och ett halvt år senare måste sättas in för att meddela samma otillfredsställande undervis­ ning åt ett än större antal studerande.

I likhet med universitetsutredningen och så gott som samtliga remiss­ instanser finner jag därför, att man måste övergå till ett helt nytt system för undervisningsresursernas dimensionering inom de filosofiska fakulte­ terna. Som redan antytts förutsätter detta system att man i vart fall för de större ämnena inom dessa fakulteter fastställer organisationsplaner.

Vad härefter beträffar innehållet i en organisationsplan, anser jag, att planen måste ange dels de för ämnet erforderliga undervisningsmomenten, d. v. s. de skilda former, i vilka undervisningen i ämnet skall meddelas, dels det antal timmar för undervisning av olika slag, som varje student bör bevista för de olika betygsgraderna på såväl låg- som högstadiet, inbegri­ pet betygsgraderna för licentiatexamen. Därjämte måste organisationspla­ nen innehålla normer för när och hur en uppdelning skall ske av olika slags undervisningsgrupper. Av organisationsplanen måste vidare framgå, vilken kategori av lärare, som har att svara för varje i planen upptaget undervis­ ningsmoment.

Jag övergår härefter till att diskutera den standard på undervisningen inom de filosofiska fakulteterna, vilken från olika synpunkter torde kunna anses rimlig och skälig. När det gäller denna fråga har universitetsutred­ ningen framlagt vissa skisser och förslag, avsedda som grund för allmänt hållna regler och riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter. I detta sammanhang redovisar utred­ ningen dels vissa typplaner, dels kostnadsramar för tvåbetygsundervis- ningen inom de filosofiska fakulteterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

128

Vad först gäller förutnämnda typplaner så har utredningen utarbetat

utförliga sådana för tvåbetygsundervisningen inom en del ämnen. Beträf­

fande ettbetygsundervisningen har utredningen däremot fattat sig mycket

kort. Såsom skäl härför har utredningen anfört, att särskild undervisning

för ett betyg i preliminärexamina torde vara erforderlig endast i vissa äm­

nen, och där sådan undervisning förekommer torde den vidare anordnas

endast vissa terminer och i den mån ett tillräckligt antal studerande an­

mäler sig. I fråga om undervisningen på högstadierna har utredningen för­

klarat, att den anser ökade lärarresurser för handledningen på detta stadium

höra till de fundamentala programpunkterna för en universitetsupprustning

och för sin del helt allmänt rekommenderat en generös politik, då det gäl­

ler att i undervisningsplanerna reservera lärartimmar för denna undervis­

ning. Som en riktpunkt vid beräkningar av erforderliga lärarkrafter har

utredningen vidare förordat, att undervisningen på högstadierna med det

deltagarantal som i dagens läge torde vara det vanliga, således mellan 20

och 50 högstadiestuderande, bör omfatta 100 å 150, i undantagsfall 200

timmar.

Utredningens synpunkter på högstadieundervisningen har ej givit mig

anledning till erinran. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i

fråga om denna undervisning. Vad däremot beträffar uttalandena angående

ettbetygsundervisningen synes, såsom universitetskanslern framhållit, ut­

redningen icke ha tillräckligt beaktat föreliggande utbildningsbehov för

denna betygsgrad. I likhet med kanslern vill jag därför framhålla vikten

av att vid organisationsplanernas upprättande, i förekommande fall, upp­

märksamhet ägnas åt jämväl ettbetygsundervisningens anordnande.

Vad så angår tvåbetygsundervisningen vill jag först understryka utred­

ningens uttalande, att inte bara den meddelade undervisningens kvantitet

och intensitet utan även dess fördelning på lärare av olika slag är av bety­

delse vid beräkningen av den framtida akademiska lärarstaben. Utredning­

en har med hänsyn härtill vid uppgörandet av sina typplaner fördelat det

totala antalet lärartimmar på tre kategorier, nämligen dels lärartjänster

med höga vetenskapliga kompetenskrav och få undervisningstimmar (»pro-

fessorsundervisning», bestridd av professorer, »adjungerade professorer»

och e. o. docenter), dels lärartjänster med relativt höga kvalifikationskrav

och större undervisningsskyldighet (»lektorsundervisning», bestridd av uni­

versitetslektorer och biträdande lärare), samt dels »övrig undervisning»,

lektionsundervisning och handledning, bestridd av antingen språklektorer

eller assistenter, »kursamanuenser» eller timarvoderade licentiander, licen­

tiater etc. Professorsundervisningen har därvid beräknats kosta i genom­

snitt 300 kronor per timme, medan lektorsundervisningen antagits kosta i

genomsnitt 80 kronor och den övriga undervisningen i genomsnitt 60 kronor

per timme. Dessa beräkningar har gjorts närmast med utgångspunkt i 1955

års löneläge. De ämnen utredningen härvid utvalt och för vilka sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

129

uppgifter redovisats för tvåbetygsundervisningens omfattning och kost­

nader är engelska och tyska språken, romanska språk, nordiska språk, litte­

raturhistoria, botanik samt matematik. Med beaktande av bland annat

vad sålunda anförts förefaller det utredningen som om en lönekostnad av

1 000 kronor per student skulle kunna utgöra en riktpunkt för kostnads­

beräkningar för en fullgod tvåbetygsundervisning i alla här upptagna

ämnen utom laborationsämnet botanik, för vilket kostnaderna vid nuva­

rande sammansättning av lärarstaben skulle ligga vid kanske 4 000 kronor

per student.

Mot utredningens synpunkter och rekommendationer beträffande nyss-

berörda typplaner för tvåbetygsundervisningen har inga invändningar rests

från remissinstansernas sida.

För tvåbetygsundervisningens vidkommande har utredningen dessutom

med utgångspunkt i resultaten av omförmälda typplaner beräknat behovet

av undervisningsresurser för samtliga ämnen inom de filosofiska fakulte­

terna. Utredningen har därvid indelat de filosofiska fakulteternas ämnen i

fem grupper: språkämnena, de historiska och samhällsvetenskapliga äm­

nena, de matematiska ämnena, laborationsämnena samt en restgrupp

»övriga ämnen». Med utgångspunkt dels i vad utredningen ansett vara en

rimlig omfattning av undervisningen per student och dels i en rimlig för­

delning av undervisningen på olika undervisningsmoment har dessa beräk­

ningar resulterat i kostnader per tvåbetygsstuderande, vilka enligt utred­

ningen i stort sett kan sägas utgöra riktpunkter för inom vilken kostnads­

ram en rimlig tvåbetygsundervisning bör kunna bedrivas inom skilda

ämnesgrupper. Beräkningarna har resulterat i en kostnadsram av 1 000

å 1 100 kronor per i undervisningen deltagande tvåbetygsstuderande inom

de tre förstnämnda ämnesgrupperna. För laborationsämnenas del har ut­

redningen funnit det möjligt att nå en fullgod tvåbetygsundervisning med

en kostnadsram av 3 000 ä 3 500 kronor per i kursundervisningen delta­

gande studerande.

De av utredningen uppställda kostnadsramarna och premisserna härför

har ej föranlett några allvarliga erinringar från remissinstansernas sida. I

en del remissyttranden har dock ifrågasatts en något annan indelning av

ämnena än den utredningen angivit.

Jag har nu utförligt redogjort för innebörden av och svftet med utred­

ningens riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och typämnens

behov av lärarkrafter. Jag har därvid även redogjort för de av utredningen

utarbetade typplanerna för olika undervisningsstadier samt för de beräk­

nade kostnaderna per tvåbetygsstuderande, som utredningen funnit vara en

lämplig och rimlig kostnadsram. För egen del anser jag, att ifrågavarande

normer och riktlinjer bör i huvudsak läggas till grund för fastställandet av

organisationsplaner. Härvid vill jag dock erinra om vad jag i det föregå­

ende anfört i fråga om anordnandet av ettbetygsundervisning. Jag vill ock-

9

Bihang till riksdagens yrotokoll 1058. 1 sand. Nr 10J+

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

130

så, i anslutning till vad jag i ett tidigare avsnitt framhållit, särskilt under­

stryka, att dessa normer och riktlinjer bör tillämpas så, att vid ett växande

antal studerande på ett- och tvåbetygsstadierna det i första hand blir den

av universitetslektorer bestridda undervisningen som ökas.

Därest riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer rörande organisations­

planer, vilka jag här i det följande kommer att närmare ange, torde Kungl.

Maj:t böra av riksdagen bemyndigas att fastställa dylika planer inom

ramen för de sålunda avsedda allmänna riktlinjerna. Således torde av mig

här förut berörda, av utredningen uppställda kostnadsramar per tvåbetygs-

studerande i de av utredningen angivna ämnesgrupperna tills vidare i allt

väsentligt böra tillämpas. Vidare torde med avseende på ett- och tvåbetygs-

undervisningen böra gälla, att dubblering av seminarierna må komma till

stånd, så snart antalet deltagare överstiger 30, att ett tredje seminarium

må upprättas, så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 55, att

ett fjärde seminarium må upprättas så snart det sammanlagda deltagar­

antalet överstiger 80, och att sedan ytterligare seminariegrupper må upp­

rättas för varje fullt 20-tal deltagare över 80. Slutligen torde böra gälla,

att den s. k. professorsundervisningen bör bestridas av docentkompetent

lärarpersonal, att den s. k. lektorsundervisningen bör i första hand bestridas

av universitetslektorer samt att övrig undervisning bör bestridas av utländ­

ska lektorer, assistenter och amanuenser.

Kungl. Maj:t torde sålunda böra hemställa om riksdagens godkännande

av de riktlinjer jag här angivit.

Vad i övrigt gäller universitetsutredningens i det föregående återgivna

uttalanden och förslag beträffande organisationsplanernas utarbetande och

fastställande, så har dessa ej givit anledning till några allvarligare erin­

ringar från remissinstansernas sida. För egen del anser jag mig böra god­

taga dessa förslag. Jag förordar sålunda, att organisationsplanerna, sedan

yttrande däröver avgivits av kanslern, tills vidare fastställes av Kungl.

Maj:t inom ramen för de allmänna riktlinjer, som jag i det föregående för­

ordat. Sådana avvikelser från de fastställda organisationsplanerna, som

endast innebär obetydliga kostnadsökningar, torde böra kunna medges av

kanslern. I

I detta sammanhang vill jag vidare påpeka, att beslut om inrättande av

ordinarie och högre extra ordinarie befattningar givetvis alltfort skall i

vanlig ordning fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen. I den mån omfatt­

ningen av den s. k. professors- och lektorsundervisningen överstiger vad

som motsvaras av sålunda inrättade tjänster, bör det överskjutande under-

visningsbehovet tillgodoses genom arvoderad timundervisning. I den mån

för sådan undervisning, som avses skola i första hand bestridas av univer­

sitetslektorer, kan rekryteras heltidsanställd personal utöver antalet uni-

versitetslektorstjänster, torde dock vederbörande kunna heltidsanställas

mot arvode.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

131

Vad beträffar övriga icke-ordinarie lärarkrafter innebär däremot det nya systemet med organisationsplaner att dylika lärarkrafter av vederbörande myndighet kan anställas i den omfattning, som fordras för organisationspla­ nens tillämpning, och med de anställningsformer, som följer av vad jag i närmast föregående avsnitt förordat. Då det erforderliga antalet undervis- ningstimmar icke blir så stort, att det motiverar tillkomsten av en hel ny lärartjänst, torde detta undervisningsbehov böra tillgodoses genom arvode­ rad timundervisning. Jag vill här framhålla, att en särskild beräknings- norm blir erforderlig för att bedöma i vilken omfattning nya assistent- och amanuensbefattningar skall inrättas för tillgodoseende av det behov av undervisningstimmar, som följer av fastställd organisationsplan. Anled­ ningen härtill är den, att tjänstgöringsskyldigheten för dylika befattnings­ havare uttryckes i tjänstgöringstimmar och ej i undervisningstimmar. Med beaktande av det förberedelse- och efterarbete, som alltid tillkommer utöver själva undervisningen, och med hänsyn till det institutionsarbete i övrigt, som kan erfordras vid ett ökande studentantal, synes det mig skäligt, att man — utan att därmed precisera den enskilde befattningshavarens under­ visningskyldighet — som allmän norm uppställer, att ny heltidsbefattning såsom assistent eller förste amanuens må inrättas för varje fullt antal av 500—750 respektive 300—450 undervisningstimmar alltefter verksamhe­ tens karaktär av egentlig undervisning eller laborationsövning och liknande. Beträffande nuvarande andre amanuenser torde vid behov en motsvarande beräkningsnorm böra tillämpas. I fråga om nuvarande tredje amanuenser torde något behov av dylika befattningar icke bli en direkt följd av fast­ ställd organisationsplan.

Utredningen har gjort vissa överslagsberäkningar i syfte att ge en bild av vad de här förut behandlade förslagen och riktlinjerna för organisations­ planernas utformning i olika ämnesgrupper skulle komma att innebära i kostnads- och personalhänseende. Enligt dessa beräkningar skulle ett genom­ förande av utredningens reformprogram för nästa budgetår medföra ökade kostnader för undervisningspersonal med i runt tal 2 564 000 kronor. Dessa beräkningar finner jag i och för sig realistiska. Emellertid torde man på grund av omständigheter som jag kommer att ange i det följande icke behöva räkna med en fullt så betydande kostnadsökning.

Därest förevarande reformprogram vinner riksdagens godkännande är det givet, att detsamma icke i dess helhet omedelbart kan sättas i funk­ tion. I så fall skulle fastställda organisationsplaner för samtliga de ämnen det här gäller behöva föreligga redan från och med nästa budgetårs ingång. Det är uppenbart, att så icke kan bli fallet.

Då jag emellertid funnit det önskvärt, att en eventuell övergång till det nya systemet med organisationsplaner så långt det är möjligt underlättas, har jag redan i slutet av januari månad innevarande år uppdragit åt uni­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

132

versitetskanslern att vidtaga vissa förberedande åtgärder för en omlägg­

ning av grunderna för beräkning av erforderliga lärarkrafter i ämnen, till­

hörande de filosofiska fakulteterna. Enligt vad jag under hand inhämtat

har kanslern med anledning härav igångsatt arbetet med uppgörandet av

preliminära förslag till organisationsplaner i ett mindre antal typämnen.

Avsikten är härvid, att nyssnämnda förslag skall kunna läggas till grund

för höstens budgetarbete och att på grundval av dem organisationsplaner

för de berörda ämnena skall kunna fastställas och träda i kraft under den

senare hälften av nästa budgetår. Under våren 1959 synes man vidare kun­

na räkna med att förslag till organisationsplaner kommer att utarbetas för

ytterligare en rad ämnen.

Av vad jag nu anfört torde ha framgått, att ett förhållandevis litet antal

organisationsplaner kan komma att fastställas och träda i kraft under nästa

budgetår. Vid fördelningen på skilda ämnen vid de olika lärosätena av

de medel, vilka riksdagen i enlighet med min hemställan i det följande

kan komma att ställa till förfogande för nästa budgetår för ifrågavarande

reformprograms förverkligande, torde emellertid i möjligaste mån böra till-

lämpas de normer och riktlinjer, som jag i det föregående förordat.

Av praktiska skäl torde de medel, som för nästa budgetår fordras i anled­

ning av mina här framlagda förslag, böra anvisas under ett särskilt förslags­

anslag, benämnt Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.; från

och med budgetåret 1959/60 bör däremot erforderliga medel upptas under

vederbörande läroanstalters anslag. Till beräkningen av nyssnämnda sär­

skilda förslagsanslag för nästa budgetår avser jag att återkomma i det

följande. Jag kan emellertid redan nu ange, att den av universitetsutred-

ningen beräknade kostnadsökningen av omkring 2,56 miljoner kronor torde

— även med beaktande av 1957 års löneplansrevision och det rörliga till­

läggets höjning — icke oväsentligt kunna reduceras med hänsyn främst till

att i 1958 års statsverksproposition redan föreslagits betydande förstärk­

ningar av de filosofiska fakulteternas resurser och till att universitetsutred-

ningens kostnadsberäkning helt grundats på heltidsanställning av de erfor­

derliga lärarkrafterna, medan man i praktiken får utgå från att under nästa

budgetår undervisningsbehovet i relativt stor utsträckning kommer att få

täckas genom arvoderad timundervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

133

VI. Vissa administrativa och organisatoriska frågor

1. Utredningen

Utredningen ingår först på frågan om hur det föreslagna systemet med undervisningsplaner skall bringas att fungera på det lokala planet. Utred­ ningen framhåller därvid till en början, att undervisningsplanema bör under­ kastas en kontinuerlig granskning, och de bör ändras så snart vunna erfaren­ heter gör ändringar påkallade. Denna fortlöpande granskning av undervis- ningsplanerna bör enligt utredningens åsikt i första hand åligga ämnesrepre­ sentanterna och undervisningsnämnderna. Undervisningsnämndema bör överhuvudtaget enligt utredningens mening i långt högre grad än som varit fallet hittills fungera som fakulteternas specialorgan för undervisningsfrågor.

Nämnderna bör, anför utredningen vidare, lägga upp ett enkelt och enhet­ ligt registreringssystem, som de olika institutionerna skall använda för att kunna redovisa studieresultaten i ifrågavarande ämne. På grundval av upp­ gifter från dessa institutionsregister torde undervisningsnämndema kunna sammanställa material som fortlöpande belyser studiegång och studieresul­ tat inom de olika ämnena. Därvid bör, anmärker utredningen, varje ny- börjarkull inom ett ämne kunna studeras för sig. Först genom en dylik, fort­ löpande belysning av studiegång och studieresultat blir det, fortsätter utred­ ningen, möjligt att bedöma undervisningsplanernas ändamålsenlighet och även möjligt att bedöma på vad sätt planerna lämpligast skall förändras.

Universitetsutredningen uttalar vidare, att den finner det önskvärt att examensstadgans nomialsiudietidsbestämmelse ges en preciserad tolkning. Den är medveten om de vanskligheter som möter vid en dylik tolkning och vill därför icke framlägga något i detalj utformat förslag, innan man med ledning av remissdiskussionen har möjlighet att överblicka de olika syn­ punkter som härvidlag måste beaktas. Utredningen har dock för sin del räk­ nat med att två tredjedelar av antalet aktiva deltagare i undervisningen bör avlägga godkänd sluttentamen för två betygsenheter före början av den tredje terminen respektive godkänd sluttentamen för en betygsenhet före början av den andra terminen. Härvid måste förutsättas, att ferietiden icke oskäligt inskränkes. Utredningen har för sin del vidare räknat med att fyra femtedelar av antalet aktiva deltagare i undervisningen bör avlägga god­ känd sluttentamen för avsett betyg.

För att kunna fylla förut angivna, enligt utredningens mening mycket betydelsefulla uppgifter måste undervisningsnämnderna ges förbättrade resurser. Sålunda bör enligt utredningen till nämndernas förfogande ställas ett anslag till förvaltningskostnader — t. ex. för skrivhjälp och för arvode till en av nämnderna utsedd sekreterare. Utredningen föreslår, att anslag beräknas med 15 000 kronor till envar av de tre nämnderna i vardera Upp­

134

sala, Lund och Stockholm och med 10 000 kronor till envar av de två nämn­

derna i Göteborg. Tillsammans skulle dessa anslag sålunda uppgå till 155 000

kronor. Härvid bör emellertid beaktas, att undervisningsnämnderna enligt

utredningens mening skulle kunna övertaga en mindre del av de arbetsupp­

gifter som nu åvilar de hårt ansträngda universitets- och högskolekanslierna.

Möjligen kunde sålunda, tillägger utredningen, i framtiden till undervis­

ningsnämnderna även överföras uppgifterna att redigera studiehandböcker

och undervisningsavsnitten i föreläsningskatalogerna. Nämndernas sekrete­

rare skulle slutligen enligt utredningens åsikt kunna fylla en viktig funktion

som rådgivare rörande studiernas uppläggning i olika ämneskombinationer.

För närvarande torde dekanerna leda de filosofiska fakulteternas under-

visningsnämnder. Med hänsyn till att dessa nämnders verksamhet vid ge­

nomförande av utredningens förslag skulle komma att utvidgas högst avse­

värt, finner utredningen det vara önskvärt, att dekanus, om han så önskar,

kan befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Utredningen

föreslår därför, att de filosofiska fakulteterna,/sektionerna ges möjligheter

att befria dekanus från ledamotskap i undervisningsnämnd och i stället utse

en av sina ledamöter att såsom studierektor leda undervisningsnämndens

arbete. Utredningen föreslår att ett tillägg av denna innebörd införes i uni-

versitetsstatutemas § 43, mom. 2.

Utredningen behandlar vidare frågan om hur antalet studerande vid en

övergång till det av utredningen föreslagna systemet för dimensioneringen

av de filosofiska fakulteternas lärarstaber skall beräknas. Utredningen fin­

ner, att vissa enhetliga normer för beräkningen av det antal deltagare i olika

moment av undervisningen, som sedan avgör antalet undervisningsgrupper,

måste uppställas.

Att härvidlag bygga endast på de anteckningslistor, på vilka de stude­

rande nu vid terminens början anmäler sig till deltagande i kurser och semi­

narieövningar, synes utredningen icke möjligt. Man vet nämligen av erfaren­

het, framhåller utredningen, att många av dessa anmälda studerande endast

sporadiskt följer undervisningen, medan andra försvinner efter endast någon

eller ett par veckor. Vad det här gäller måste vara att fånga antalet aktiva

deltagare i undervisningen. I fråga om sådana ämnen, där deltagande i sär­

skilda laborationskurser är obligatoriskt för alla studerande, bereder detta,

enligt utredningen, inga svårigheter. I det stora flertalet humanistiska

ämnen däremot är deltagandet i undervisningen frivilligt och redovisningen

av antalet deltagare svårare. Med säkerhet kommer vidare även i framtiden

ett stort antal studerande med förvärvsarbete att få sprida ut studierna i ett

ämne över flera terminer eller år och då varje termin endast följa vissa

moment i undervisningen.

På något sätt måste emellertid, anför utredningen vidare, antalet deltagare

i undervisningen bestämmas. Utredningen har kommit till den uppfatt­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

135

ningen, att man härvidlag får ta sikte på antalet aktiva deltagare i varje enskilt undervisningsmoment, där antalet undervisningsgrupper enligt un- dervisningsplanen gjorts beroende av antalet deltagare. I den mån uppgifter om antalet deltagare i undervisningen inom ett helt ämne skulle i något sam­ manhang erfordras, kan sådan uppgift lätt erhållas ur redovisningen av del­ tagarna i ämnets olika undervisningsmoment, men det bör erinras om att antalet deltagare i undervisningen icke alltid är detsamma som antalet stu­ derande i ämnet. För att i görligaste mån ur redovisningen eliminera stude­ rande, som av en eller annan anledning icke fortsätter att följa påbörjad undervisning, bör, fortsätter utredningen, redovisningen vidare avse antalet aktiva deltagare i olika undervisningsmoment under hela den tid ifråga­ varande undervisning pågår.

Den sålunda skisserade redovisningen av antalet aktiva deltagare i olika undervisningsmoment blir enligt utredningen det naturliga och, om väl en undervisningsplan finnes fastställd och någon ändring av denna plan ej anses behövlig, det enda erforderliga underlaget för framställningar om anslag till förstärkningar av lärarstaben i ett ämne. Med hänsyn till den betydelse som sålunda skulle tillmätas denna redovisning av antalet deltagare i undervis­ ningen torde särskilda bestämmelser rörande redovisningsförfarandet vara erforderliga. Dylika närmare bestämmelser synes utredningen böra utfärdas av kanslern, sedan erfarenheter av det nya systemet vunnits. 2

2. Yttranden

Beträffande utredningens förslag rörande undervisningsnämn- derna föreligger meningsskiljaktigheter.

Statskontoret kan icke tillstyrka, att undervisningsnämnderna erhåller särskilt anslag till sekreterare och skrivhjälp; deras behov härutinnan bör lämpligen tillgodoses genom kansliernas försorg.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala är medveten om den ökning av arbetsbördan som förslaget om undervisningsplanerna kommer att medföra för ämnesrepresentanterna och undervisningsnämnderna och finner utred­ ningens förslag att undervisningsnämndens arbete ledes av en därtill särskilt utsedd studierektor samt att anslag anvisas till undervisningsnämnderna för bestridande av förvaltningskostnaderna synnerligen välmotiverade. Sek­ tionen räknar med att arbetsbördan för studierektor blir så betydande att det kan bli nödvändigt att minska hans undervisnings- och examinations- skyldighet.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ställer sig positiv till utredningens förslag om undervisningsnämndernas förstärkning i syfte att göra det möjligt för dem att sammanställa material, som fortlöpande belyser studiegång och studieresultat inom de olika ämnena. De hittillsvarande erfarenheterna av undervisningsnämndernas behandling av undervisningsplanerna har enligt

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 104 år 1958

136

sektionen givit vid handen, att ämnesrepresentanternas förslag i regel passe­

rat utan erinran. Ifrågasättas kan därför om icke undervisningsnämnderna

i denna sin verksamhet är ett överflödigt administrativt led. Sektionen av­

visar bestämt tanken på införandet av en studierektor såsom ordförande i

undervisningsnämnden.

Matemaiisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala är fullt på det klara

med att det föreslagna systemet med undervisningsplaner och automatisk

dimensionering av undervisningsresurserna på ett helt annat sätt än tidigare

kommer att betunga undervisningsnämnderna. Icke minst på grund av den

stora betydelse som deras arbete enligt det nya systemet skulle få är det

enligt fakultetens mening synnerligen önskvärt att dekanus fungerar som

nämndens ordförande, men fakulteten vill icke motsätta sig utredningens

förslag att dekanus, om han så önskar, skall kunna befrias från detta upp­

drag. Däremot finner fakulteten införandet av beteckningen studierektor

olämpligt.

Medicinska fakulteten i Lund instämmer i utredningens förslag, att under­

visningsnämnderna tilldelas betydligt större ansvar och arbetsuppgifter än

för närvarande och anför ytterligare följande.

Med hänsyn till undervisningsnämndernas verksamhet torde det vara

lämpligt att ledamöter väljes för åtminstone två eller tre år. De föreslagna

anslagen till förvaltningskostnader är helt nödvändiga, och ingalunda för

högt beräknade. Fakulteten får i detta sammanhang framhålla nödvändig­

heten av att jämväl medicinska fakultetens undervisningsnämnd tilldelas

anslag. Alltsedan den nya studieordningen trätt i kraft har fakulteten för

särskilda utredningsuppdrag inom undervisningsnämnden nödgats söka sär­

skilda anslag. Behovet av sådana utredningar, vilka icke kan utföras av

fakultetens ordinarie expeditionspersonal, kommer alltfort att förefinnas.

I anslutning härtill vill fakulteten framhålla önskvärdheten av att anslag

med 5 000 kronor per år beviljas för särskilda utredningsuppdrag inom dess

undervisningsnämnd.

Den omläggning av studierna, som nu föreslås inom de filosofiska fakulte­

terna, synes vara mer genomgripande än den som föreskrivits för de medi­

cinska. Av omläggningen av de medicinska studierna har fakulteten fler­

årig erfarenhet och har därvid funnit inrättandet av befattning som studie­

rektor för handhavandet av de speciella undervisningsfrågorna lämpligt.

Studierektorn bör emellertid vara en fakultetsledamot i självständig ställ­

ning. Med hänsyn till arbetets vikt och stora omfattning, samt det förhållan­

det att studierektorsbyten icke bör ske för ofta, bör studierektorn kunna

befrias från större del av sin undervisningsskyldighet, än vad nuvarande be­

stämmelser i universitetsstatuterna medgiver.

Historisk-filosofiska sektionen i Lund tillstyrker i princip förslaget an­

gående undervisningsnämndens utbyggnad men framhåller särskilt önsk­

värdheten av att med de för ändamålet föreslagna medlen inrättas en till

akademikansliet knuten administrativ tjänst, vars innehavare skall ha den

speciella uppgiften att handlägga i undervisningsnämnderna förekommande

ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Of år 1958

137

Mateniatisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund yttrar följande.

Undervisningsnämndens sekreterare bör väljas av fakulteten och vara väl

förtrogen med universitetsorganisationen. Med tanke på kontaktmöjlig­

heterna bör vidare en student utses som fakultetens studierådgivare. Det

sammanslagna arvodet till sekreterare och studierådgivare behöver icke bli

större än det som skall utgå till sekreteraren om han ensam sköter båda upp­

gifterna. Ifall undervisningsnämndens mera tekniska arbete bestrides genom

viss utökning av universitetskansliets personal torde den av utredningen

föreslagna kostnadsramen bli tillräcklig. Universitetskansliet bör då även

handha studiestatistiken, vilket av flera skäl är önskvärt. Under alla förhål­

landen bör enligt fakultetens mening fakulteternas dekaner leda undervis-

ningsnämndernas arbete. Endast på detta sätt kan nödvändig samordning

mellan fakultetens allmänna och dess undervisningsnämnds speciellare in­

tressen åstadkommas. Inom en fakultet med fri studiegång saknar dessutom

en studierektor egentliga uppgifter och fakulteten avstyrker inrättandet av

en dylik. Fakulteten vill slutligen uttala önskvärdheten av att samtliga med­

lemmar i undervisningsnämndema, alltså även studentrepresentanterna,

väljes så att de kan och vill deltaga i undervisningsnämndernas arbete åt­

minstone 2 å 3 år.

Större akademiska konsistoriet i Lund ansluter sig till historisk-filosofiska

sektionens uppfattning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg har icke blivit övertygad om lämplig­

heten av utredningens förslag. Det är uppenbarligen omtanke om en hög-

procentuell examinering inom normalstudietiden som ligger bakom den

föreslagna anordningen med uppsikt över studieresultaten fortsätter fakulte­

ten, som icke anser en sådan bevakning påkallad eller önskvärd. Fakulteten

ser därför heller inte någon tvingande anledning att bygga ut undervisnings-

nämnden till ett litet ämbetsverk. Undervisningsfrågorna måste inta en

så central plats inom fakulteternas verksamhet, att de enligt fakulteten inte

kan delegeras till ett specialorgan. Att någon annan ledamot av nämnden

än dekanus leder dess arbete kan befinnas praktiskt, men att tillägga denne

andre en titel — studierektor — som från bruk i helt andra undervisnings­

anstalter fått distinkt prägel och innehåll, synes fakulteten olämpligt och

onödigt.

Mateinatisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

anser, att liksom hittills dekanus bör leda undervisningsnämndens arbete,

och avstyrker bestämt utredningens förslag att en särskild studierektor i

dekanus ställe skulle kunna utses.

Kanslern avstyrker utredningens förslag om anvisande av ett särskilt an­

slag till förvaltningskostnader vid de berörda undervisningsnämndema, be­

räknat till bland annat skrivhjälp och arvode för en särskild sekreterare vid

varje nämnd. Enligt kanslerns uppfattning bör det ökade arbete som upp­

står vid de skilda lärosätena i stället tillgodoses genom att särskild arbets­

kraft och erforderliga expensmedel tillföres universitetskanslierna. Fn sådan

åtgärd skulle, framhåller kanslern, även stå i överensstämmelse med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- (°tr 1958

138

koncentrering av arbetskraften till de centrala kanslierna vid varje lärosäte

som ägt rum under senare tid. Kanslern erinrar härvid om att de förutva­

rande befattningarna som fakultetsnotarier numera ersatts av tjänster som

förste byråsekreterare och amanuenser, placerade vid universitetskanslierna.

Kanslern är icke heller beredd att biträda utredningens förslag, att deka-

nus bör befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Enligt

kanslerns uppfattning är nämligen en av dekanernas viktigaste åligganden

att leda undervisningsnämndens arbete. Kanslern erinrar tillika om att de-

kanaten numera blivit särskilt arvoderade bland annat med hänsyn till

dekanus’ ökade arbetsuppgifter i dessa nämnder. Däremot borde under själva

övergångstiden ytterligare lindring i dekanernas undervisningsskyldighet —

utöver den som är möjlig jämlikt 52 § 3 mom. b) av universitetsstatutema

— kunna medgivas.

Sveriges förenade studentkårer tillstyrker att undervisningsnämnderna

far det ökade inflytande, som utredningen föreslagit och anför ytterligare

följande.

De arvoderade sekreterare, som enligt förslaget skall ställas till varje

nämnds förfogande, bör utses i nära samarbete med studentkårerna. Sekrete­

rarna bör även kunna fylla en studierådgivande funktion. De statistikkort

som undervisningsnämnderna skall föra för att fortlöpande belysa studie­

gång och studieresultat inom de olika ämnena, bör utformas av experter.

Korten bör kontinuerligt förses med nya uppgifter från de kartotek som

redan nu finns på ett flertal institutioner. SFS vill i detta sammanhang även

framhålla vikten av att studenternas medverkan i undervisningens planering

i tillämpliga delar även kommer att omfatta fackhögskolorna. Framför allt

bör det i fackhögskolornas statuter stadgas, att undervisningsnämnd skall

finnas vid respektive högskolor liksom även studenterna bör ges representa­

tion i lärosätenas beslutande organ på motsvarande sätt som de nya univer-

sitetsstatuterna föreskriver. Vidare vill SFS tillstyrka utredningens förslag

att dekanus kan befrias från ledamotskap i undervisningsnämnd och att en

studierektor i stället utses att leda nämndens arbete. Med den utvidgning av

nämndernas arbetsbörda som utredningens förslag förutsätter, framstår det

som naturligt och nödvändigt att en därtill särskilt utsedd person har till

uppgift att leda arbetet. Det vore olämpligt att betunga fakultetens dekanus

med denna uppgift vid sidan av den övriga arbetsbördan. SFS vill även

peka på de goda erfarenheter man haft av arrangemanget vid de medicinska

fakulteternas undervisningsnämnder.

Sveriges konservativa stiidentförbund och Sveriges liberala studentför­

bund ansluter sig i princip till utredningens förslag beträffande undervis­

ningsnämnderna .

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

Vad beträffar utredningens förslag om en preciserad tolkning av examens-

stadgans normalstudietidsbestämmelse så understryker sta­

tistiska centralbyrån — som är centralorgan för statistiken över högre stu­

dier — kraftigt utredningens önskemål härutinnan. Efter att ha redogjort

139

för gällande föreskrifter och nuvarande förhållanden samt därvid påvisat vissa praktiska svårigheter anför centralbyrån bland annat följande.

Såvitt centralbyrån kan finna bygger den av utredningen skisserade tolk­ ningen på förutsättningar för undervisningens bedrivande som —- enligt vad centralbyrån har sig bekant — för närvarande icke föreligger inom störa delar av den akademiska undervisningen. Utredningen anför nämligen 'bl.a. som ofrånkomligt och oeftergivligt, att undervisningen bör organiseras så, att den börjar samtidigt i alla ämnen och att den påbörjas vid början av både höst- och vårtermin. Där dessa förutsättningar är för handen, är det enligt centralbyråns uppfattning naturligt och riktigt att följa olika termins- kullar av studerande som samtidigt startar studiet av samma ämne samt observera i vilken utsträckning och efter vilken tid sluttentamen i ämnet avlägges. Under här skisserade, ideala förutsättningar räknar utredningen med att i allt 80 % av de samtidigt startande skall nå fram till avsett ten- tamensresultat, och att 67 % skall göra det inom examensstadgans tids­ marginal. Detta innebär bl.a. att bortfallet skulle bliva endast 20 % medan å andra sidan ej mindre än 5/6 (83 %) av dem som lyckas nå resultat, skulle fylla normaltidsbestämmelsema. Centralbyrån har ej för närvarande anled­ ning att särskilt dröja vid de föreslagna talvärdena men finner dem påfal­ lande optimistiska. Vad som mera intresserar är frågan vilka praktiska svå­ righeter som tillämpningen av studietidskontrollen på konkret material kommer att fora med sig. Vad det gäller är ju — om centralbyrån rätt upp­ fattat saken — att under en följd av terminer individuellt följa de stude­ rande som under samma termin påbörjat studier i visst ämne och att därvid också se till i vad mån terminerna fram till tentamen varit »fullt utnyttjade» genom studier i ämnet.

Centralbyrån står emellertid ej främmande för tanken att det kan komma att visa sig nödvändigt vid genomförande av utredningens reformprogram för undervisningens ordnande att i vissa avseenden vidga ramen för den nu­

varande statistiken över högre studier. I sådant fall bör hela frågan enligt centralbyråns mening bli föremål för särskild utredning.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala yttrar bland annat:

En upprustning av universitetens undervisningskapacitet i överensstäm­ melse med utredningens förslag kan väntas nedbringa studietiden åtskilligt. Huruvida den faktiska studietiden kan nedbringas fullt så mycket som ut­ redningen räknat med, kan dock endast kommande erfarenheter utvisa. Det ständigt fasthållna målet för utbildningen måste ju vara. att de examinerade kunskapsmässigt och i fråga om vana vid kritiskt vetenskapligt tänkande är tillräckligt rustade för de yrken, vartill deras examen avser att leda. Dä man måste utgå från en i förhållande till folkmängden ökad studentproduk­ tion och en ökad procentuell tillströmning till universiteten, är det svårt att förutse kommande genomsnittsstudenters förmåga att tillgodogöra sig un­ dervisningen och förvärva de erforderliga kunskaperna inom en nu fastställd normalstudietid.

Som en konsekvens av förslaget om ett striktare tillämpande av bestäm­ melsen om cn normalstudietid för varje betygsenhet måste man enligt sek­ tionens mening beakta frågan om värdet av de utdelade akademiska betygen som mätare på den examinerades intellektuella och kunskapsmässiga stan­

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 104 år 1958

140

dard. Vid bifall till utredningens förslag kommer studietiden i ämnet att för

alla de godkända bli praktiskt taget gemensam under det att deras studie-

förutsättningar givetvis starkt varierar. Standarden i tentamen kommer där­

för med visshet att bli mycket olika för olika individer, men för tentatom

står blott två möjligheter till buds att betygsätta de godkändas prestationer,

nämligen betygen Med beröm godkänd och Med utmärkt beröm godkänd.

Det skulle enligt sektionens åsikt vara mera rättvisande och för platstill­

sättande myndigheter mera vägledande, om det infördes en något mera gra­

derad skala, exempelvis vitsord som markerade ett nöjaktigt, gott eller ut­

märkt inhämtande av ett- resp. tvåbetygskursen. Skall man för den vida

övervägande delen av de studerande genomföra parollen »en betygsenhet —

en studietermin», blir en sådan gradering såvitt sektionen förstår ofrån­

komlig.

Enligt språkvetenskapliga sektionens i Uppsala uppfattning är examens-

stadgans normalstudietid icke helt grundad på realiteter. Förverkligande

av examensstadgans bestämmelser torde enligt sektionen inom många ämnen

icke kunna ske utan sänkning av kursfordringarna, även om en förbättrad

undervisning kommer till stånd.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala förordar snarare

en uppmjukning än en precisering av examensstadgans normaltidsbestäm­

melse.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anför bland annat föl­

jande.

Principen »ett betyg per termin» måste mera uppfattas som ett rikt­

märke och får icke hårdragas. Ett strikt fasthållande av denna princip med

lika studietider är svår att genomföra med hänsyn till ämnenas olika sär­

art och olika utgångsvillkor. På grund av studenternas olika inriktning på

olika ämnen och möjligheterna till varierande uppläggning av studierna

torde det vara riktigare att sträva efter sex betygsenheter på sex terminer,

eller mera realistiskt åtta terminer, än att uppställa kravet »ett betyg per

termin». Fakulteten anser icke att åtta terminer är för lång tid för en kvali­

ficerad och konkurrenskraftig filosofisk examen. I detta sammanhang bör

det också observeras att olika ämneskombinationer är olika krävande.

Betänkandets förslag till tolkning av begreppet normal studietid innebär

att ämnesrepresentanterna oberoende av studentmaterialets beskaffenhet

skall svara för att en angiven del av studenterna skall tentera färdigt inom

bestämd tid. Utan reglering av studentintagningen anser fakulteten, särskilt

med hänsyn till den försämring av studentmaterialet som kunnat iakt­

tagas, att ett krav av så godtycklig och stel utformning icke kan ställas.

Om de akademiska lärarna görs ansvariga för studieresultaten måste de

ges möjligheter att påverka studieintensiteten och att sovra ett alltför brist­

fälligt studentmaterial. Sålunda kunde ämnesrepresentanterna i en eller

annan form ges möjlighet att ifrån kurser avskilja sådana studenter, som

uppenbart saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Betygs-

spärrar och liknande åtgärder är emellertid i stort sett främmande för

undervisningen vid de fria fakulteterna.

I detta sammanhang vill fakulteten peka på möjligheten att bedöma

undervisnings- och studieförhållanden på basis av ett kvalificerat urval

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

141

av studenterna t. ex. bestående av dem, som har ett genomsnittligt student- betyg över Ba. Man kunde då som mål uppställa att den effektiva studie­ tiden av ett ämne för en tämligen hög procentsats av urvalets studenter skulle ligga under en viss tid. De svaga studenterna, för vilka undervis­ ningen de facto måste inkludera en komplettering av dåliga studentkunska­ per, skulle icke avstängas från studierna, men samtidigt skulle en kritisk översyn av kurser och undervisning kunna baseras på ett studentmaterial av tillräcklig begåvningsstandard. Den föreslagna principen förutsätter att studentbetygen behåller ett konstant värde.

Större akademiska konsistoriet i Lund instämmer i matematisk-natur- vetenskapliga fakultetens synpunkter och förslag.

Filosofiska fakidteten i Göteborg uttalar sin förvåning över det sätt varpå utredningen tolkar examensstadgans normalstudietidsbestämmelser.

Redan den erkända variationen i kursfordringar mellan olika ämnen gör en beräkning sådan som den av utredningen förutsatta till ett verklighets­ främmande tvång, lika besvärande för lärare som elever.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola uttalar bland annat följande. Ett strikt fasthållande vid principen 1 betyg per termin är därför alldeles orealistiskt och skulle för de större ämnenas vidkommande resultera i beskärningar av kursplanen i sådan omfattning, att en allvarlig och av ingen önskad standardsänkning skulle bli följden.

En mera elastisk beräkningsgrund är därför nödvändig, och denna bör ta hänsyn icke endast till studerande med god studielämplighet utan även till den stora kategori av studerande med medelmåttig begåvning, som för sin utbildning är hänvisad till de fria fakulteterna, och vars arbetsinsats sam­ hället helt enkelt icke kan undvara. En akademisk examen om sex betygs- enheter avlagd inom åtta terminer av en studerande med medelmåttiga studentbetyg synes fakulteten vara ett godtagbart studieresultat. Fakul­ teten vill framhålla, att flera av de större examensämnena redan nu äro så hårt beskurna i fråga om kursfordringarna för två betyg, att avståndet mellan lärostoffet i ämbetsexamen och frontproblemen i en ständigt expan­ derande vetenskap är oroväckande stort.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anför bland annat följande.

Man har anledning vänta sig att antalet studenter med lägre studentbetyg kommer att öka, en tendens som inom de filosofiska fakulteterna varit påtaglig under senare år. En förskjutning i studentmaterialets intellektuella sammansättning av ovan berörd art ställer icke endast ökade krav på under­ visningen utan kan leda till en sänkning av kursfordringarna, eftersom studenter med lägre studentbetyg behöver avsevärt mycket längre tid per betygsenhet än studenter med högre studentbetyg. Det vore enligt avdel­ ningens mening orimligt om de akademiska examinas standard skulle på­ verkas av ett särskilt stort antal studerande med svaga förutsättningar för studier i allmänhet eller för studiet av visst eller vissa ämnen. Om man vill undvika en sänkning av betygsfordringarna i examensämnena, kan man tänka sig två utvägar:

1. Principen att 2/3 av antalet aktiva deltagare i undervisningen skall

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

142

kunna avlägga sluttentamen för en betygsenhet före början av andra ter­

minen eller för två betygsenheter före början av tredje studieterminen bör

gälla endast för grupper med genomsnittsbetyget Ba—AB i studentexamen,

siffermässigt uttryckt intervallet 1.50—1.99. Kursfordringarna skulle då

inte påverkas av antalet studenter med betyg under Ba, Huvudtanken med

detta förslag är att »tentamensproduktionen» i ett visst ämne bör ses i

samband med de studerandes intellektuella förutsättningar, så att examens-

stadgans normalstudietid bygger på en viss relation mellan studietid och

studentbetyg.

2. Principen att 2/3 av studenterna bör avlägga sluttentamen för en

betygsenhet före början av den andra studieterminen fastslås att gälla för

en grupp studerande med den fördelning av studentbetygsgenomsnitt som vi

nu har. Om antalet studenter med lägre genomsnittsbetvg och därmed längre

studietider ökar, vägs deras resultat så att de anses utgöra en lika stor del

av ämnets studenter då som nu. Kursfordringarna blir då opåverkade av

förskjutningar i sammansättningen hos de studerande med hänsyn till deras

studentbetyg.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola framhåller att vad humanis­

tiska avdelningen anfört i ämnet synes vara värt allt beaktande.

Kanslern anser, att en förutsättning för att man skall kunna hävda den av

utredningen anförda tolkningen är att man har att räkna med ett homogent

studentmaterial på en viss studentbetygsnivå, varigenom studielämplighe­

ten hos de studerande i stort sett garanteras. Den angivna förutsättningen

saknas emellertid enligt kanslerns förmenande för närvarande och även för

framtiden måste man — vid en i princip fortsatt fri tillströmning av stude­

rande till de högre läroanstalterna — räkna med att en ökning av student­

antalet kommer att medföra att antalet studenter med låga studentbetyg

samtidigt ökar i minst motsvarande omfattning. Kanslern anför vidare

bland annat följande.

Hittills har jag vid utfärdandet av förekommande bestämmelser om till­

träde till studiet av olika examensämnen icke uppställt fordringar på stu­

dentbetyg av viss nivå. Skulle emellertid ifrågavarande normalstudietids-

bestämmelse komma att ges den tolkningen som utredningen ifrågasatt,

aktualiseras enligt mitt förmenande dylika åtgärder. Vid en fri intagning

kommer nämligen — som förut framhållits — den betygsmässigt sämre

delen av studenterna att starkt påverka studietiderna m. m. i negativ rikt­

ning. Man skulle sålunda, om den verkliga studietiden överstege den fast­

ställda normalstudietiden, bli tvingad att anpassa studiekurserna så att nor­

malstudietiden kunde återställas.

Kanslern förklarar sig vidare anse, att det under inga omständigheter

bör ifrågakomma att en sådan ordning blir gällande, att den för de akade­

miska studierna minst lämpade delen av studenterna skulle komma att be­

stämma kursfordringarnas omfång. Av nämnda skäl finner kanslern sig icke

kunna godtaga den tolkning utredningen givit examensstadgans normal-

studietidsbestämmelser. Skulle emellertid en dylik tolkning sanktioneras,

Kungl. Majrts proposition nr 10/f år 1958

143

måste man enligt hans förmenande för att undvika en kunskapsmässig stan­

dardsänkning ovillkorligen upptaga frågan om införandet i någon form av

s. k. spärr till allvarlig prövning.

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Stockholm intager en i det väsent­

liga annan ståndpunkt än universitetsmyndigheterna och yttrar:

Lärarrådet finner det rimligt att man alltjämt bygger de filosofiska fakul­

teternas examenssystem för de lägsta examina på principen att en betygs­

enhet skall motsvara omkring ett halvt studieårs arbete. Handelshögskolan

i Stockholm har nyligen funnit sig böra anpassa sin examensstadga efter

detta system. Om denna princip icke anses ge utrymme för tillräckliga mi­

nimikrav för exempelvis lärarkompetens i vissa ämnen, bör detta förhållan­

de redovisas öppet genom ändring av det antal betygsenheter som kräves

för viss examen eller för viss behörighet, icke genom en okontrollerad expan­

sion av ämnet inom oförändrad betygsram. Vid handelshögskolan i Stock­

holm har lärarrådet — i motsats till vad som i allmänhet synes vara fallet

med de filosofiska fakulteterna och deras sektioner — uppfattat det såsom

sin skyldighet att taga på sig ett ansvar för att icke en sådan expansion

sker, något som är nödvändigt med hänsyn till ekonomexamens relativt

standardiserade karaktär och den blandade studiegång som tillämpas. Man

måste emellertid alltid vara medveten om att den angivna principen icke

kan vara mer än en relativt allmän vägledning och att vissa variationer

mellan olika ämnen icke kan undvikas och i vissa fall också kan vara önsk­

värda.

Sveriges förenade studentkårer instämmer helt i utredningens önskemål

om en preciserad tolkning av begreppet normalstudietid.

SACO understryker angelägenheten av att studietidsbestämmelserna ges

en exakt preciserad men ej alltför rigorös innebörd. Ett alltför slaviskt till-

lämpande av principen om ett betyg per termin kan enligt SACO komma

att inverka oförmånligt på studieresultatens standard och komma i strid

med arbetsmarknadens krav.

Vidkommande begreppet aktiva deltagare i undervisningen på­

pekas från vissa remissinstansers sida nödvändigheten av att detta begrepp

närmare definieras. Sveriges förenade studentkårer anser för sin del att stu­

dentantalet bör beräknas på grundval av antalet aktiva deltagare i under­

visningen föregående termin i kombination med antalet preliminära för-

handsanmälningar och anför ytterligare följande.

Redan att beräkna antalet aktiva deltagare i undervisningen kan komma

att medföra svårigheter men är icke ett så stort problem som att ställa

prognoser på antalet deltagare nästkommande termin eller läsår. Ett sätt

att komma till rätta härmed vore att för beräkning av antalet studerande

och därmed även behovet av lärarkrafter införa preliminär förhandsanmä-

lan i ämnen där detta inte redan förekommer. Visserligen kan man aldrig

räkna med att ett sådant anmälningsförfarande kommer att fungera hun­

draprocentigt effektivt, men det skulle ändå kunna ge en antydan om ut­

vecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,f år 1958

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

3. Departementschefen

I föregående avsnitt har jag utförligt behandlat det av mig förordade

systemet för dimensionering av de filosofiska fakulteternas undervisnings­

resurser med ledning av särskilda organisationsplaner och därvid bland

annat gett en bild av hur detta system i sina huvuddrag bör realiseras.

Vissa ytterligare problem, närmast av administrativ och organisatorisk art,

återstår emellertid att behandla i förevarande sammanhang.

De av mig angivna normerna och riktlinjerna för bedömning av olika

ämnens behov av lärarkrafter bör, som jag i det föregående framhållit,

redan under nästa budgetår i möjligaste mån tillämpas vid fördelningen på

skilda ämnen vid de olika lärosätena av de medel riksdagen på förslag

av Kungl. Maj:t kan komma att ställa till förfogande för förstärkning av

de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Detta innebär bland annat, att

man vid denna fördelning bör söka på förhand beräkna det antal stude­

rande, som läsåret 1958/59 kommer att utnyttja undervisningen i de äm­

nen, vilka kan komma i fråga för den medelstilldelning det här gäller.

Enligt min mening bör nämligen redan från och med höstterminen 1958

så vitt möjligt åstadkommas den anpassning av lärarkrafterna till student­

antalet, som senare blir en följd av fastställda organisationsplaner.

En förutsättning för att denna avsikt skall kunna förverkligas är emeller­

tid, att i god tid före höstterminens början erhålles en så tillförlitlig känne­

dom som möjligt om antalet deltagare i vederbörande ämne. Med hänsyn

till att erfarenheten utvisat, att antalet deltagare i ett ämne kan variera

relativt kraftigt år från år, synes den lämpligaste utvägen vara ett system

med förhandsanmälningar för olika ämnen vid de filosofiska fakulteterna.

För undervisningen nästa läsår torde ett förhandsanmälningsförfarande av

praktiska skäl kunna gälla dem, som redan nu är inskrivna vid här aktuella

lärosäten, men däremot icke dem, som för närvarande fullgör värnplikts­

tjänstgöring eller som avlägger studentexamen i vår, m. fl. Beträffande till­

strömningen av studerande ur dessa sistnämnda kategorier torde man för

undervisningen nästa läsår få nöja sig med enklare förhandsuppskattningar

av olika slag. Det torde böra uppdragas åt universitetskanslersämbetet att

föranstalta om det förhandsanmälningsförfarande och de övriga beräk­

ningar, som kan läggas till grund för medelstilldelning för nästa budgetår.

Ett förhandsanmälningssystem blir givetvis särskilt betydelsefullt då

organisationsplan fastställts. Den tilldelning av lärarkrafter, som skall ske

i enlighet med organisationsplanen, skall grundas på antalet aktivt i under­

visningen deltagande. Så länge bevistandet av undervisningen icke är obli­

gatoriskt för de studerande vid de filosofiska fakulteterna utgör ej heller

antalet aktiva deltagare vid början av undervisningen något säkert mått på

145

antalet aktiva deltagare under hela undervisningsmomentets förlopp. De svårigheter, som alltså föreligger att beräkna antalet aktiva deltagare, bör emellertid enligt min uppfattning kunna genom olika anordningar elimine­ ras i sådan mån, att ett godtagbart system för dylika beräkningar skall kunna erhållas efter några års erfarenheter. Intill dess måste systemet med tilldelning av lärarkrafter på grundval av antalet aktiva deltagare i under­ visningen ofrånkomligen få viss karaktär av försöksverksamhet. Det synes icke påkallat att jag här närmare preciserar, hur systemet försöksvis skall utformas i detalj. Det är enligt min mening icke heller lämpligt att på för­ hand binda uppläggningen av det nya systemet inom den relativt fixerade ram, som kunde vara motiverad för en mera statisk verksamhet än utbild­ ningen vid de filosofiska fakulteterna. Kungl. Maj:t bör därför ha möjlighet att, inom ramen för de riktlinjer och normer som riksdagen må komma att fastställa i anledning av förevarande framställning, praktiskt lösa sådana problem av administrativ och organisatorisk art, som kan uppkomma i samband med övergången till systemet med organisationsplaner och därav påkallade anordningar i olika hänseenden.

Beträffande anordningen med förhandsanmälningar torde vissa erfaren­ heter komma att vinnas redan av de åtgärder, som enligt vad jag nyss anfört bör vidtagas i vår. Ett fullt utbyggt förhandsanmälningssystem, om­ fattande samtliga studerandekategorier, bör för de filosofiska fakulteternas del genomföras med sikte på undervisningen från och med läsåret 1959/60. Det torde böra uppdragas åt universitetskanslersämbetet att i samråd med härav berörda myndigheter och organisationer inkomma med närmare förslag härutinnan.

För att en så säker bild som möjligt skall kunna erhållas av antalet aktiva deltagare i undervisningen måste förhandsanmälningssystemet komplette­ ras med en fortlöpande registrering av de studerande. Det härför erforder­ liga registret torde böra läggas upp så, att det utvisar bland annat hur många av de studerande som vid olika tidpunkter under skilda undervis­ ningsmoment deltagit i undervisningen. Med ledning av dessa uppgifter torde det bli möjligt att erhålla ett tillfredsställande underlag för bedöm­ ningen av antalet i verklig mening aktiva studerande och därmed av det reellt sett föreliggande behovet av lärarkrafter.

Den fortlöpande registrering av de studerande i skilda ämnen, som jag på nyss anförda skäl funnit erforderlig, torde dessutom kunna tjäna vissa andra syften. Jag återkommer härtill i det följande.

Vad så gäller utredningens förslag, att en preciserad tolkning ges av examensstadgans bestämmelser rörande normal studietid per betygsenhet i filosofisk preliminärexamen, vill jag först erinra om att utredningen för­ klarat sig medveten om de vanskligheter, som möter vid en dylik tolk­ ning, och därför icke framlagt något i detalj utformat förslag. Utredningen har dock räknat med att två tredjedelar av antalet aktiva studerande bör

10

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 10),\

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

146

Kiingl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

avlägga godkänd sluttentamen för två betygsenheter före början av den

tredje terminen respektive godkänd sluttentamen för en betygsenhet före

början av den andra terminen. Härvid måste enligt utredningen förutsättas,

att ferietiden icke oskäligt inskränkes. Utredningen har för sin del vidare

räknat med att fyra femtedelar av antalet aktiva studerande bör avlägga

godkänd sluttentamen för avsett betyg.

Denna rekommendation har föranlett en rätt omfattande remissdiskus­

sion. Några remissinstanser synes delvis ha missförstått utredningens utta­

landen på denna punkt. En remissmyndighet har sålunda ansett sig kunna

konstatera, att den av utredningen rekommenderade tolkningen skulle

innebära att ämnesrepresentanterna oberoende av studentmaterialets be­

skaffenhet måste svara för att en angiven del av studenterna tenterat fär­

digt inom bestämd tid. En annan remissmyndighet har uttalat, att ett

strikt fasthållande vid principen ett betyg per termin skulle för de större

ämnenas vidkommande behöva resultera i beskärningar av kursplanen i

sådan omfattning, att en allvarlig och av ingen önskad standardsänkning

skulle bli följden. Universitetskanslern anser för sin del, att en förutsättning

för att man skall kunna hävda den av utredningen anförda tolkningen är,

att man har att räkna med ett homogent studentmaterial på en viss stu­

dentbetygsnivå, varigenom studielämpligheten hos de studerande i stort

sett garanteras. Den sålunda angivna förutsättningen saknas emellertid

enligt kanslerns förmenande för närvarande. Kanslern förklarar sig vidare

anse, att det under inga omständigheter bör ifrågakomma, att en sådan

ordning blir gällande att den för de akademiska studierna minst lämpade

delen av studenterna skulle komma att bestämma kursfordringarnas om­

fång. Av nämnda skäl finner kanslern sig icke kunna godtaga den tolkning

utredningen velat ge examensstadgans normalstudietidsbestämmelser.

För egen del har jag icke kunnat finna att den tolkning utredningen

velat ge åt examensstadgans bestämmelse kan sägas vara orealistisk eller

olämplig. Uppenbart torde nämligen vara att utredningen därmed endast

avsett att på försök uppställa vissa riktpunkter till ledning vid bedöm­

ningen av studieresultat och studietider inom de filosofiska fakulteterna.

Den av utredningen föreslagna, av mig i det föregående berörda fortlöpande

registreringen torde böra ges en sådan utformning att man ur densamma

även kan avläsa hur många av de aktiva deltagarna i undervisningen som

med avsett resultat fullföljer av dem påbörjade kurser respektive kurs­

moment ävensom tidpunkten för dessas avslutande med godkänd tentamen.

Härigenom blir det möjligt att följa studiegång och studieresultat för olika

nybörjarkullar inom ett ämne. Skulle det vid sådant förhållande visa sig att

resultatet i fråga om antalet avlagda godkända tentamina för viss betygs-

grad inom ett ämne väsentligt avviker från de riktpunkter utredningen

angett, är det enligt min mening angeläget, att orsakerna härtill närmare

147

undersökes. Bland annat bör då utredas om dessa orsaker är att söka i brister hos studentmaterialet, i studiekursernas uppläggning och omfattning eller i undervisningens organisation, sådan den kommit till uttryck i orga­ nisationsplanen. Sedan dylik utredning verkställts torde pa grundval härav lämpliga åtgärder för förhållandenas tillrättaläggande böra vidtagas.

Enligt min uppfattning bör alltså ifrågavarande av utredningen angivna riktpunkter försöksvis kunna läggas till grund för en bedömning av under­ visningens ändamålsenlighet överhuvudtaget. När ytterligare erfarenhe­ ter vunnits torde det bli möjligt att pa detta sätt finna former för att fortlöpande följa undervisningens effektivitet vid de filosofiska fakulteterna, sedan nya betingelser skapats genom organisationsplanerna.

Jag ingår härefter på utredningens förslag i fråga om undervisnings- nämnderna. Utredningen har betonat vikten av att organisationsplanerna underkastas en kontinuerlig granskning och ändras så snart vunna erfaren­ heter gör ändringar påkallade. Denna fortlöpande granskning av organisa­ tionsplanerna bör, såsom utredningen föreslagit, i första hand åligga ämnes­ representanterna och undervisningsnämnderna. Undervisningsnämnderna torde överhuvudtaget i långt högre grad än som hittills varit fallet böra fungera som fakulteternas specialorgan för undervisningsfrågor. På under­ visningsnämnderna torde sålunda böra bland annat ankomma att lägga upp förut omförmälda register. Utredningen har vidare antytt, att dessa nämnder i framtiden skulle kunna överta en del uppgifter, som nu åvilar vederbörande lärosätens kanslier. Slutligen har utredningen tänkt sig att nämndernas sekreterare skulle kunna tjänstgöra som studieradgivare.

För att undervisningsnämnderna skall kunna fylla sina mycket betydel­ sefulla uppgifter anser utredningen, att de måste erhålla förbättrade resur­ ser. Därför bör enligt utredningen till nämndernas förfogande ställas medel till förvaltningskostnader, exempelvis för skrivhjälp och för arvode till en av nämnden utsedd sekreterare. Utredningen har föreslagit, att medel be­ räknas med 15 000 kronor till var och en av de tre nämnderna i Uppsala, i Lund och i Stockholm samt med 10 000 kronor till vardera av de två nämnderna i Göteborg. Tillsammans skulle dessa belopp sålunda uppgå till 155 000 kronor. Med hänsyn till att nämndernas verksamhet vid ett genom­ förande av utredningens förslag skulle komma att utvidgas högst avsevärt, finner utredningen det vara önskvärt, att dekanus, om han så önskar, må kunna befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Utred­ ningen föreslår därför, att de filosofiska fakulteterna/sektionerna ges möj­ ligheter att befria dekanus från ledamotskap i undervisningsnämnd och i stället utse en av sina ledamöter att såsom studierektor leda undervisnings­ nämndens arbete.

Mot utredningens förslag i denna del har vissa remissinstanser anmält betänkligheter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Vad först beträffar nämndernas uppgifter till följd av mitt förslag om en dimensionering av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser med ledning av särskilda organisationsplaner så vill jag framhålla följande. Det är enligt min mening av största betydelse, att ifrågavarande nämnder till­ delas en väsentlig roll ej endast vid uppgörande av förslag till och vid den fortlöpande granskningen av dessa organisationsplaner, utan även i sam­ band med den registrering av studiegången och studieresultaten inom de olika ämnena, som jag i det föregående närmare berört. Som härvid torde ha framgått avses de uppgifter, som genom nämnda registrering erhålles, skola utnyttjas såväl vid dimensionering av undervisningsresurserna som vid bedömning av undervisningens effektivitet.

De uppgifter som genom studieregistreringen kommer att insamlas be­ träffande bland annat antalet studerande och tentamensfrekvensen i varje enskilt ämne kommer otvivelaktigt också att utgöra ett värdefullt bas­ material för den statistik över högre studier, som statistiska centralbyrån har att utarbeta. Denna statistik utgör en väsentlig del av underlaget för analysen av tendenserna på den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida. Jag förutsätter, att när det gäller frågor rörande såväl upp­ läggningen som bearbetningen av här ifrågavarande register ett nära sam­ arbete etableras mellan vederbörande universitetsmyndigheter och statis­ tiska centralbyrån i dess egenskap av centralorgan för statistiken över högre studier.

Beträffande frågan om anslag till undervisningsnämndernas förvaltnings­ kostnader och frågan om anställande av särskild sekreterarhjälp för dessa nämnder har bland andra kanslern på vissa punkter ställt sig avvisande till utredningens härutinnan framlagda förslag. Enligt kanslerns uppfattning- bör sålunda det ökade arbete som kommer att uppstå vid de skilda läro­ sätena i stället tillgodoses genom att särskild arbetskraft och erforderliga expensmedel tillföres universitetskanslierna.

För egen del anser jag det väsentligt att till förfogande för varje under- visningsnämnd inom de filosofiska fakulteterna ställes arbetskraft bland annat för sekreterargöromål; detta främst med hänsyn till att arbetet med organisationsplanerna skall kunna bedrivas effektivt. Jag finner vidare, att de sekreterare, som sålunda bör anställas, måste äga ingående kännedom om och intresse för undervisningsfrågor. Från organisatorisk synpunkt synes det mig lämpligast, att ifrågavarande sekreterare anknytes till vederbörande lärosätes kansliorganisation. Jag vill dock särskilt understryka, att dessa sekreterare ej skall utnyttjas för andra ändamål än dem för vilka de är avsedda. Under åberopande av vad jag nu anfört förordar jag, att för nästa budgetår beräknas medel till undervisningsnämndernas förvalt­ ningskostnader med sammanlagt 155 000 kronor i enlighet med av utred­ ningen angiven fördelning mellan vederbörande lärosäten. Det torde få

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. May.ts proposition nr 10J+ år 1958 149

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela i övrigt erforderliga föreskrifter beträffande förevarande anslagsmedel.

Vad slutligen gäller utredningens förslag beträffande särskild studierektor föreligger i denna fråga sådana meningsskiljaktigheter bland remissinstan­ serna, att förslaget enligt min mening bör bli föremål för ytterligare över­ väganden. Jag är därför icke beredd att nu taga ställning till detsamma.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. år 1958

VII. Forskarutbildning och forskarrekrytering

Universitetsutredningen framhåller, att den — i syfte att få en bakgrund

till sin diskussion om forskarutbildningen och framför allt i syfte att få en

utgångspunkt för en bedömning av omfattningen av de åtgärder, som

befunnits nödvändiga för att öka rekryteringen till denna utbildning inom

universitetsväsendet i dess helhet — låtit sammanställa vissa statistiska

data om forskarutbildningens omfattning, de studerandes ålder vid examen

och omfattningen av vissa rekryteringsfrämjande åtgärder. Dessutom be-

röres vissa frågor rörande den nuvarande forskarutbildningens innehåll och

utformning. Utredningen framlägger därefter förslag till dels förbättrade

doktorand- och licentiandstipendier, dels särskilda anslag till ograduerade

forskare m. m.

1. Statistiska data om och synpunkter på forskarutbildningen

Utredningen

Inledningsvis hänvisar utredningen till att den i senare sammanhang

kommer att ta upp till behandling frågor rörande forskningens omfattning

och organisation samt framhåller, att det kunde vara naturligt att i det

sammanhanget även behandla frågor rörande utbildningen av forskare och

rekryteringen till denna utbildning, spörsmål som måste ses mot bakgrund

av samhällets framtida behov av akademiskt utbildad arbetskraft. Så

mycket står emellertid enligt utredningen klart redan nu, att omedelbara

åtgärder är nödvändiga för att främja rekryteringen till den högre univer­

sitetsutbildningen. Härom anföres bland annat följande.

En stark utökning av gymnasieorganisationen är ofrånkomlig under det

närmaste årtiondet, för att det skall bli möjligt att ta emot det stigande

antal ungdomar, som till följd av växande ungdomskullar och föräldrars

och barns ökade intresse för utbildning söker sig till gymnasierna. En dylik

utbyggnad ökar starkt behovet av lektorskompetenta läroverkslärare. Vi­

dare ställer industrien ökade krav på teknikernas vetenskapliga utbildning.

Utredningen har gjort en undersökning av forskningen inom näringslivet,

som bland annat visar, att industrien önskar ett ökat antal kvalificerade

naturvetenskapsmän för forskning och industriellt utvecklingsarbete. Även

ett växande behov av personer med en påbyggnad på civilingenjörsexamen

i form av teknisk licentiatexamen eller teknologie doktorsgrad har mani­

festerats på olika sätt. En utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet

för att utbilda de växande skarorna av studerande kräver fler lärarkrafter

med hög kompetens, detta även om inga förändringar av den nuvarande

lärarstabens sammansättning skulle komma till stånd. När de förslag som

framläggs i detta betänkande till en effektivisering av undervisningen på

magisterstadiet realiseras, kommer även en ny typ av lärartjänster att in­

rättas. Behovet av doktorskompetenta akademiska lärare ökas alltså under

alla förhållanden högst väsentligt. Man har anledning förmoda, att utred­

151

ningens förslag till en intensifierad undervisning, som gäller de filosofiska fakulteterna, kommer att leda till inrättande av flera akademiska lärar­ tjänster även på andra håll inom universitetsväsendet.

Forskarutbildning kallas här — anför utredningen vidare — för enkelhets skull den utbildning vid universitet och högskolor, som har motiverats speciellt med tanke på skilda behov av akademiker med en mer ingående vetenskaplig träning och utbildning. Till forskarutbildningen hör, förutom arbete med doktorsavhandlingar, i första hand licentiatutbildningen. Vidare är studierna för fyra betyg i de filosofiska fakulteternas ämnen en form av forskarutbildning. Däremot tas ej upp till behandling den forskarutbildning som bedrivs på många håll utanför universitetens och högskolornas ram. Vid statliga och statsunderstödda forskningsinrättningar, vid privata forsk­ ningslaboratorier och forskningsinrättningar, fristående såväl som i företag inbyggda, pågår en omfattande utbildning av forskare. Denna mycket bety­ delsefulla verksamhet faller emellertid utanför ramen för den diskussion som i förevarande sammanhang är aktuell, nämligen forskarutbildningen vid universitet och högskolor.

I fråga om forskarutbildningens omfattning redovisar och diskuterar utredningen vissa siffror rörande dels disputationerna och licentiatexamina under de tjugo åren 1936—1955, dels antalet verksamma doktorander och licentiander år 1949 respektive 1955, dels ock den hittills­ varande omfattningen av studier för fyra betyg.

Det sammanlagda antalet disputationer under nyssnämnda period upp­ gick enligt utredningen till 2 266, vilket innebär att i medeltal 113 personer disputerat per år. Antalet disputationer har ökat ganska markant under perioden. Detta framgår närmare av den gruppering av de godkända dis­ putationerna efter fakultet respektive högskola för var och en av de fyra femårsperioderna under åren 1936—1955, som utredningen redovisat i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

Disputations-

år

Fakultet eller högskola

Teol.

fak.

Jur. fak.

Med. fak.

Hum.

fak.

därav samh.

Mat.-

nat. fak.

S:a fak.

Tekn. högsk.

Handels-

högsk.

Tandl. högsk.

Jord­ brukets

högsk.

Totalt

1936—40___ 34

6 107 159 21

97 403 8

___ —

4 415

1941—45 .... 32

7 145 186 20 112

482 18 — — 2

502

1946—50 ___

45 17 209 179 25

104 554 26 2 2

19

603

1951—55 ___ 34

11 271 212 39 123 651 44

3 20

28 746

Summa

145 41 732 736

105 436 2 090 96 5 22

53 2 266

Medeltal

per år .... 7,3

2,1

36,6 36,8

5,3

21,8

104,5 4,8

113,3

Procenttal:

(1936—40 = 100)

1951—55 ___

252 133

127 162

180

Anm.:

Som samhällsvetenskapliga ämnen har här räknats förutom nationalekonomi, statistik,

statskunskap, sociologi, kulturgeografi och ekonomisk historia även praktisk filosofi.

152

Utredningen har även undersökt åldern vid disputationen bland dem

som disputerat vid någon av de fem fakulteterna. Enligt denna under­

sökning var medianåldern bland dem som disputerade under perioden 1946

—1955 vid nyssnämnda fakulteter 36,5 år. Beträffande denna undersökning

framhåller utredningen i övrigt bland annat följande.

Disputationsåret var inte mindre än 30 procent fyrtio år eller mer, medan

blott 8 procent var yngre än trettio år. Skillnaderna mellan fakulteterna i

fråga om disputandernas åldersfördelning är tydliga, om än inte särskilt

störa. Intrycket av mycket hög ålder vid disputationen kvarstår, även om

man bortser från den grupp på 30 procent som disputerar först efter fyllda

fyrtio år och som före disputationen i regel under längre eller kortare tid

varit borta från universiteten för förvärvsarbete eller som under långa pe­

rioder tjänstgjort som assistenter eller biträdande lärare vid universiteten.

På grundval av material, som erhållits från statistiska centralbyrån, har

utredningen sammanställt bland annat en tabell över antalet licentiat­

examina (exklusive med. lic.) under perioden 1936—55 och dessa examinas

fördelning på skilda fakulteter och högskolor. I det följande återges denna

tabell i den slutliga utformning, som statistiska centralbyrån givit den­

samma vid avgivandet av sitt remissvar.

Kungl. Maj ds proposition nr 10J+ år 1958

År för

lic.-examen

Fakultet eller högskola

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Hum.

fak.

Mat.-

nat.

fak.

S:a

fak.

Tekn.

högsk.

Handels -

högsk.

Övriga

fackhög­

skolor

Totalt

1936—40 ....................

66

7

4

\9

522

_

2

524

1941—45 ...................

61

13

531

605

18

11

634

1946—50 ....................

61

15

433

207

716

68

7

21

812

1951—55 ....................

70

15

450

301

836

162

ii

47

1 056

Samtliga

258

50

2 371

2 679

248

18

81

3 026

Medeltal per år ...

12,9

2,5

118,6

134,0

12,4

0,9

4,1

151,3

(46—55) ....................

88,3

50,8

Procenttal:

(1936-40 = 100)

51—55 ...................

106

1( 7

160

202

Som kommentar till de av utredningen redovisade siffrorna anföres hu­

vudsakligen följande.

Omkring tre tusen licentiatexamina har avlagts under de tjugo åren,

vilket är drygt 30 procent mera än antalet disputationer under samma

period. Med hänsyn till att det är vanligare att en och samma person av­

lägger licentiatexamen (med minst 2 betyg) i mer än ett ämne än att en

och samma person disputerar i mer än ett ämne, är dock antalet personer

som avlagt licentiatexamen i relation till antalet personer som disputerat

något mindre. Bland licentiatexamina är å andra sidan de medicinska ej

153

medräknade, medan de medicinska disputationerna är medräknade i före­

gående tabell. Utesluter man medicinarna, blir relationen mellan licentiat­

examina och disputationerna ungefär 2:1. Ökningen i antalet licentiat­

examina har varit något starkare än ökningen i antalet disputationer.

Licentiatexaminas antal har fördubblats mellan perioden 1936—40 och

perioden 1951—55, medan antalet disputationer ökat med knappt 80 pro­

cent. Olikheten i utvecklingstakten blir än mer markerad, om man ute­

sluter medicinarna vid jämförelsen.

För perioden 1951—55 har utredningen gjort en sammanställning över

åldersfördelningen bland dem som avlagt licentiatexamen. Beträffande den­

na sammanställning framhåller utredningen bland annat följande.

Den största åldersklassen är 30—34 år, i vilken närmare 40 procent av

samtliga nyexaminerade licentiater befinner sig. Blott 1,5 procent av samt­

liga är under tjugofem år vid licentiatexamens avläggande, medan däremot

mer än 10 procent är fyrtio år eller mer. Medianåldern ligger så pass högt

som vid 32 år. Inte vid någon fakultet eller högskola ligger medianåldern

under trettio år. Vid de tekniska högskolorna är medianen 31. De kvinnor

som avlägger licentiatexamen är i genomsnitt några år äldre än sina man­

liga kolleger, vilket får ses i samband med att kvinnorna i större utsträck­

ning än männen väljer de humanistiska fakulteterna.

Utredningen, som låtit utföra en omfattande undersökning rörande forsk­

ning vid universitet, högskolor och andra inrättningar, redovisar de delar

av denna undersöknings resultat som avsåg att fastställa antalet aktiva

doktorander och licentiander. Jämförelse göres härvid med resultaten av

en inventering år 1949 avseende licentiander och doktorander. Efter att ha

redogjort för bland annat uppläggningen av ifrågavarande undersökningar

redovisar utredningen följande siffror över antalet aktiva doktorander och

licentiander åren 1949 och 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

Fakultet, högskola

Aktiva doktorander

Aktiva licentiander

194.9

1955

Diff.

1949

1955

Diff.

Teol. fak. ..................................

22

23

+ 1

37

46

+

9

Jur. fak.......................................

27

21

— 6

Med. fak......................................

101

261

+ 160

Hum. fak.....................................

165

227

+ 62

316

491

+ 175

Mat.-nat. fak.............................

84

143

+ 59

145

268

+ 123

Tekn. högsk...............................

10

33

+ 23

57

126

+ 69

Övriga fackhögsk.....................

14

36

+ 22

14

41

+ 27

Totalt

423

744

+ 321

569

972

+ 403

Som kommentar till de redovisade siffrorna anför utredningen i huvudsak

fö|ljande.

Totalantalet aktiva licentiander har ökat med drygt 70 procent mellan

de två inventeringstillfällena. Motsvarande siffra för doktoranderna blir

75 procent. För doktorandernas del kommer dock den största ökningen på

medicinare, vilka ej är med, när jämförelserna gäller licentianderna. För

de fakulteter och högskolor som kan redovisa både licentiander och dok­

154

torander — därvid bortses dock från de juridiska fakulteterna — var den

procentuella ökningen av antalet licentiander 70 procent och av antalet

doktorander blott 57 procent. Ökningen vid de filosofiska fakulteterna redo­

visas i följande sammanställning.

Ökning mellan 1949 och 1955 i antalet

Aktiva doktorander

Aktiva licentiander

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

abs.

%

abs.

%

Hum. fak................ + 62

38

+ 175

55

Mat.-nat. fak.......... + 59

70

+ 123

85

Den speciellt starka ökningen av antalet licentiander i de matematisk­

naturvetenskapliga fakulteterna är värd att observera. Mot bakgrunden av

förändringen i antalet licentiatexamina i de humanistiska fakulteterna un­

der femtiotalet förefaller ökningen av antalet aktiva licentiander i de huma­

nistiska fakulteterna anmärkningsvärd. En väsentlig del av ökningen i an­

talet aktiva licentiander mellan 1949 och 1955 kan tänkas hänföra sig till

de sista åren under perioden, i vilket fall en betydande ökning av antalet

licentiatexamina är att förvänta de närmaste åren. Emellertid är det tänk­

bart, att en del av ökningen är skenbar. Allt fler humanistiska ämnen har

de senaste åren fått egna institutioner, vilket kan ha fått till följd att fler

blivit räknade som aktiva licentiander 1955 än 1949.

Enligt 1953 års stadga angående filosofiska examina finns det möjligheter

att avlägga tentamen för jyra betygsenheter (Särskilt utmärkt, Utmärkt) i

filosofie kandidatexamen. Utredningen redovisar dels de ämnen, som i

januari 1957 hade fastställda studieplaner för fyra betyg, dels för respektive

ämnen — på grundval av uppgifter inhämtade av vederbörande ämnes­

representant — antalet studerande, som fram till mars 1957 hade avlagt

godkänd sluttentamen för fyra betyg. I anslutning härtill anföres huvud­

sakligen följande.

Hittills har 41 studerande genomgått denna form av forskarutbildning.

Två tredjedelar av samtliga tentamina har avlagts i ämnet kemi och nästan

hela den återstående tredjedelen i matematik. Ämnesrepresentanterna till­

frågades även om hur många av dem som avlagt tentamen för fyra betyg

som fortsatt med studier till licentiatexamen. Av de 41 som avlagt slutten­

tamen för fyra betyg hade med säkerhet 28 fortsatt studier för licentiat­

examen.

Utredningen behandlar härefter licentiand- och doktorand­

stipendiernas betydelse för högre studier. För att få

en sammanfattande bild av i vilken omfattning de som bedriver högre

studier finansierat sitt uppehälle medelst stipendier, assistent- och ama­

nuensarvoden m. m. återges några resultat av en undersökning, som utred­

ningen låtit utföra bland dem som disputerat under perioden 1952—55. I

fråga om denna undersökning, som omfattade 481 personer eller 82 procent

av samtliga som disputerat under perioden, framhålles bland annat föl­

jande.

Femtiosex procent av samtliga disputander uppgav, att de inte haft

doktorandstipendium under något av de fyra kalenderår som redovisningen

omfattar för varje individ. Det är sannolikt, att en och annan av dessa haft

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

doktorandstipendium under någon tidigare period, men ungefär hälften av

alla som disputerat under 1952—55 torde aldrig haft något doktorand­

stipendium. Nästan en tredjedel av samtliga har uppgivit, att de under

disputationsåret och samtliga tre föregående kalenderår innehaft avlönade

befattningar vid universitet eller högskola. Det rör sig här i regel om lön

eller arvode som biträdande lärare, assistent eller amanuens vid den fakul­

tet där vederbörande disputerat. Hälften av disputanderna har uppgivit,

att de inte något av de fyra åren haft lön eller arvode av dylika befatt­

ningar. En sammanställning av förekomsten av innehav av både doktorand­

stipendium och avlönad befattning vid universitet eller högskola visar, att

74 procent av de disputerande åren 1952—55 haft doktorandstipendium

och/eller inkomst av befattning vid universitet eller högskola någon gång

under de fyra sista åren av avhandlingsarbetet. Vissa skillnader i sättet att

finansiera uppehället föreligger mellan de fyra årgångarna disputander.

Relativa antalet disputander med doktorandstipendium någon gång under

avhandlingsarbetet har minskat, medan antalet som innehaft befattning vid

universitet eller högskola ökat. Förklaringen måste vara, att under den

period det här gäller antalet avlönade befattningar ökat, medan antalet

stipendier i stort sett varit oförändrat.

Utredningen redogör även för hur antalet stipendier och antalet befatt­

ningar förändrats under 1950-talet mot bakgrunden av förändringarna i

antalet aktiva doktorander och licentiander. Härom anföres i huvudsak

följande.

Antalet stipendier har ökats relativt blygsamt sedan de infördes 1947,

som följande siffror visar.

1947/18

1957/58

Doktorandstipendier ............................. 200

218

Licentiandstipendier ............................. 172

199

Summa 372

417

Tidigare har redovisats siffror över antalet aktiva licentiander och dok­

torander 1949 och 1955. Sätter man antalet stipendier i relation till antalet

aktiva licentiander och doktorander de två åren, får man en om än grov

bild av hur chanserna att få stipendium minskats under femtiotalets första

hälft. I följande tablå anges hur många aktiva doktorander respektive licen­

tiander, som 1949 och 1955 gick på varje stipendium.

Licentiand per stipendium

Doktorand per stipendium

1949

1955

1949

1955

Samtliga ......................... 3,3

5,1

2,1

3,4

Därav

medicinare.................... 3,1

6,2

humanister .................. 3,1

4,8

1,6

2,2

naturvetare .................. 4,8

8,9

2,8

4,8

En väsentlig försämring av chanserna att få stipendium har alltså skett

under dessa sex år. Ändå underskattar tabellen försämringen i chanserna

att få stipendium. Den tillåtna stipendietiden ökades nämligen 1952, men

stipendiernas antal förblev i stort sett oförändrat. Chanserna att få licen­

tiand- och doktorandstipendier måste emellertid ses i samband med möj­

ligheterna att få befattningar som assistenter eller amanuenser. Trots på­

156

ståenden om motsatsen är det nämligen berättigat att utgå från att i de

allra flesta fall en assistent eller en amanuens har direkt nytta av sin tjänst

för det egna avhandlings- eller examensarbetet, inte enbart genom den öka­

de mognad och allmänbildning som verksamheten skänker. Antalet dylika

befattningar på riksstat (under åttonde huvudtiteln) har ökat kraftigt un­

der femtiotalet. Därtill kommer att antalet tillfälliga befattningar, inrät­

tade med medel från det s. k. krisanslaget ökat under de senaste åren. Vi­

dare bör beaktas att ett antal tillfälliga forskarassistentbefattningar inrättats

med medel från statliga forskningsråd, privata fonder m. m. Dessa forsk­

ningsassistenter har i stor utsträckning varit aktiva licentiander och dok­

torander.

Redogörelsen för förändringarna i antalet stipendier och antalet befatt­

ningar sedda mot bakgrund av förändringarna i antalet aktiva doktorander

och licentiander kompletterar och förstärker den bild som redogörelsen

ovan rörande disputanderna 1952—55 gav. Licentiand- och doktorandsti­

pendiernas betydelse för försörjningen av forskare under utbildning har

försvagats. Samtidigt har befattningar av skilda slag fått ökad betydelse

för forskaradepternas försörjning under utbildningstiden, bland annat be­

fattningar som inrättats med medel från de statliga forskningsråden.

Licentiand- och doktorandstipendiernas belopp har höjts obetydligt jäm­

fört med arvodena till olika befattningshavare. Licentiandstipendierna

fastställdes 1947 till 2 500 kronor och doktorandstipendierna till 5 000

kronor. År 1952 höjdes licentiandstipendiernas belopp till 3 000 kronor och

år 1953 doktorandstipendiernas belopp till 6 000 kronor. År 1947 utgjorde

årsarvodet till en l:e amanuens 4 032 kronor. Man torde kunna räkna med

att skatten i genomsnitt var cirka 15 procent. Nettobehållningen av ama­

nuensarvodet skulle då ha varit 3 400 kronor. År 1956 utgjorde årsarvodet

till en l:e amanuens 6 846 kronor. Man torde kunna räkna med en skatt

på i genomsnitt cirka 20 procent på detta arvode. Nettoarvodet skulle då

bli cirka 5 500 kronor. Licentiandstipendiets andel år 1947 av nettoarvodet

tillben l:e amanuens skulle då ha varit 73 procent. Motsvarande relationstal

1956 var ej högre än 55 procent. Ett årsarvode till en l:e assistent utgjorde

år 1947 8 160 kronor. Med 20 procent skatt skulle årsarvodets nettobehåll-

nmg ha varit cirka 6 500 kronor. År 1956 var arvodet till en l:e assistent

13 644 kronor. Räknar man med en skatt på 25 procent blir nettoarvodet

cirka 10 200 kronor. Doktorandstipendiets andel 1947 av nettoarvodet till

en l:e assistent skulle då ha varit 77 procent. Motsvarande relationstal år

1956 var ej högre än 59 procent.

Det är uppenbart, att de förbättringar av belopp och villkor för stipen­

dierna som genomförts icke motsvarar höjningen av amanuens- och assi­

stentlönerna under de gångna tio åren. I

I en kommen t a r till redovisade statistiska data om forskarutbild­

ningen m. m. anför utredningen bland annat följande.

Antalet personer som genomgår universitetens och högskolornas forskar-

utbildningslinjer ökar undan för undan. Dock synes totalt sett ökningen i

antalet doktorer ej mer än nätt och jämnt hålla jämna steg med ökningen i

antalet personer med akademiska grundexamina. Disputationsfrekvensen

vid de medicinska fakulteterna har dock ökat påtagligt. Likaså har antalet

disputationer och licentiatexamina vid fackhögskolorna under de sista 10

åren ökat väsentligt snabbare än antalet grundexamina vid dessa högskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 104- år 1958 157

Före 1945 var disputationer och licentiatexamina sällsyntheter vid fack­ högskolorna.

Disputationsfrekvensen vid de filosofiska fakulteterna synes däremot ej ha ökat efter kriget vare sig man utgår från antalet personer som avlagt grundexamina eller från antalet licentiater. Däremot har en viss om än ganska svag ökning skett i licentiatfrekvensen, om man beräknar denna med utgångspunkt från dem som avlägger filosofisk grundexamen. Siffrorna över antalet licentiatexamina i de filosofiska fakulteterna visar emellertid mycket olika tendens. I de humanistiska fakulteterna har antalet licentiat­ examina efter kriget varit i stort sett oförändrat eller i genomsnitt 80—90 per år. I de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna däremot har anta­ let licentiatexamina ökat påtagligt under efterkrigsperioden. Under slutet av fyrtiotalet var antalet licentiatexamina i de matematisk-naturvetenskap­ liga fakulteterna blott hälften så stort som i de humanistiska fakulteterna. De senaste åren har antalet varit ungefär lika stort i de två fakulteterna. Ökningen för naturvetarnas del har medfört en höjd licentiatfrekvens.

En förklaring till ökningen torde vara att de matematisk-naturvetenskap­ liga fakulteternas förbättrade forskningsresurser stimulerat till mer omfat­ tande forskarutbildning, en förklaring som även torde gälla beträffande den ökade forskutbildningen vid de medicinska fakulteterna. Men det finns anledning antaga att ökningen även i någon mån beror på en minskning av studietiderna under de allra sista åren i några ämnen. De som avlägger licentiatexamen och de som disputerar har likväl ofta nått en förhållandevis hög ålder vid examens- respektive disputationstillfället.

Det förhållandet att antalet universitets- och högskolebefattningar, per­ manenta och tillfälliga, för mellangraderna har ökat kraftigt under de se­ naste årtiondena bidrager givetvis till att fördröja avläggandet av licentiat­ examina och färdigställandet av doktorsavhandlingarna. Likaså verkar den ökade efterfrågan på magistrar (och motsvarande) samt licentiater från skola och näringsliv givetvis också att förlänga tiden mellan grundexamen och licentiatexamen respektive disputation. Men detta är ingenting som vare sig kan eller bör motverkas. Universitetsväsendets, skolans och nä­ ringslivets behov av arbetskraft för undervisning och forskning måste givet­ vis tillgodoses, även om det skulle föra med sig att tidpunkten för licentiat­ examen och för färdigställandet av doktorsavhandlingen förskjutes för många studerande. I stället är det enbart glädjande att många av dem som skaffar sig befattningar vid och utanför universitetsväsendet fortsätter med sin vidareutbildning vid sidan av förvärvsarbetet. Dock bör större möjlig­ heter än hittills skapas för dylika personer att, om de så önskar, under någon tid helt ägna sig åt sitt forskningsarbete i akademisk miljö.

Oberoende av det ovan sagda kan man emellertid — framhåller utred­ ningen vidare — sammankoppla de höga examensåldrarna och i många ämnen även de förlängda utbildningstiderna med det faktum att relativt sett färre och färre licentiander och doktorander kunnat få en acceptabel försörjning medelst stipendium under examensarbetet. Utredningen är näm­ ligen övertygad om att en rikligare stipendiering och höjda stipendiebelopp kan verka sänkande på studietiderna för licentiatexamen och på tiden för avhandlingsskrivandet utan att det behöver inkräkta vare sig på forskar­ utbildningens standard eller på de legitima krav på arbetskraft för under­ visning och forskning som universitetsväsendet, skolan och näringslivet

158

ställer. Om licentiander och doktorander tack vare ett förbättrat och ut­

byggt stipendiesystem ges bättre möjligheter än för närvarande till sam­

manhängande arbete under längre perioder med licentiat- eller doktorsav­

handling, kommer avsevärda tidsvinster säkerligen att göras. Vidare kom­

mer enligt utredningens mening en kraftig utbyggnad av stipendieväsendet

med all sannolikhet att verka höjande på licentiat- respektive disputations-

frekvensen.

Utredningen berör i korthet några frågor rörande den nuvarande

forskarutbildningens innehåll och utformning. En­

ligt utredningens mening ger existerande grundexamina — filosofie kandi­

dat- och ämbetsexamina samt motsvarande inom övriga fakulteter och vid

fackhögskolorna — den lämpliga grundvalen för en forskarutbildning. Erfa­

renheten visar dessutom, framhåller utredningen, att licentiatexamens stan­

dard är ganska väl avvägd med hänsyn till de skiftande behov av forskarut-

bildad personal som föreligger. Den nuvarande examens nivå bör därför

bibehållas. Härom anför utredningen i övrigt huvudsakligen följande.

Inför den utvidgning av universitets- och högskoleväsendet som förestår

och inför kraven på en ökning av forskningsinsatserna inom universitets­

väsendet kan det dock finnas anledning ställa frågan, om det inom de filo­

sofiska fakulteterna vore önskvärt med två olika karriärer, en för forskare

och en för undervisare, var och en med sin utbildningsgång. Utredningen

anser sig kunna konstatera, att tillkomsten av befattningar med särskild

vikt lagd vid undervisning respektive vidgade möjligheter för forskning vid

universiteten ej bör få till konsekvens, att kvalificerade undervisare och

forskare ges en olikartad utbildning efter grundexamen. En god undervisare

och en god forskare måste ha samma licentiatutbildning (en utbildning som

här för enkelhetens skull givits namnet forskarutbildning i motsats till

grundutbildningen fram till kandidat- eller magisterexamen). Det skulle

vara ytterst olyckligt för universitets- och högskoleväsendets framtida ut­

veckling, om man från och med grundexamensst adiet spaltade utbildningen

fram till licentiatexamen i en utbildningslinje för blivande forskare och en

utbildningslinje för blivande undervisare m. fl. Inte heller kan utredningen

finna, att näringslivets ökade behov av högkvalificerade forskare kan mo­

tivera, att utbildningen fram till licentiatexamen bör omläggas. Licentiat­

utbildningen vid de tekniska högskolorna och andra fackhögskolor är redan

nu så starkt inriktad på forskningens behov, att det ej synes föreligga till­

räcklig anledning till en ändring av utbildningens innehåll. De behov av

forskare med licentiatexamen eller doktorsgrad från de naturvetenskapliga

fakulteterna som näringslivet har motiverar inte heller enligt utredningens

mening någon ändring av innehållet i filosofie licentiatexamen.

Utredningen anser således, att det för närvarande ej finns anledning att

ändra licentiatutbildningens innehåll. Däremot finns det enligt utredningen

skäl att göra en översyn såväl av bestämmelserna rörande kraven på för­

kunskaper för licentiatutbildningen vid skilda fakulteter och högskolor

som av undervisningens bedrivande på licentiatstadiet. Såvitt gäller sist­

nämnda spörsmål betonar utredningen bland annat, att det borde vara

möjligt att i många ämnen göra handledningen och undervisningen effekti­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

159

vare. Huvudsyftet med en dylik effektivisering måste enligt utredningen

vara att nedbringa studietiden. I anslutning härtill framhålles huvudsakli­

gen följande.

Väsentligt i detta sammanhang är, att professorer och övriga högkvalifi-

cerade forskare vid institutionerna ges mer tid till handledning av de stude­

rande på högstadiet och att dessa studerande genom flera stipendier, genom

förbättrade möjligheter att erhålla befattningar vid universitet och hög­

skolor och genom rikligare tillgång på materiel- och andra för forskningen

erforderliga anslag ges gynnsammare forsknings villkor. Mer utrymme till

handledning kan åstadkommas, om de förslag realiseras, som utredningen

framlagt rörande den akademiska undervisningens reformering.

Efter att ha understrukit angelägenheten av att frågan om institutions-

och biblioteksutrymmen löses på ett tillfredsställande sätt berör utred­

ningen spörsmålet om studietidens längd för licentiatexamen samt under­

stryker härvid följande.

Någon norm för studietidens längd för licentiatexamen liknande normal-

studietidsbestämmelserna för filosofie kandidat- och magisterexamina finns

för närvarande ej. Emellertid är tiden nu mogen för att pröva olika åtgärder

i syfte att göra studiekurser och övriga fordringar för licentiatexamen mer

enhetliga än de för närvarande synes vara. Utredningen har ej ansett sig

böra taga upp dessa frågor till behandling. Det bör ankomma på kanslern

för rikets universitet och motsvarande instanser att göra detta. Utredningen

anser, att som en riktpunkt i arbetet med en översyn av fordringarna för

filosofie licentiatexamen bör gälla, att studerande som avlagt grundexamen

i filosofisk fakultet med tre betyg i något ämne efter ytterligare 5 terminers

studier i detta ämne skall kunna avlägga licentiatexamen. Om vederbörande

i sin grundexamen har två betyg i ett ämne, bör licentiatexamen i detta

kunna avläggas efter ytterligare 6 terminers studier. Denna riktpunkt bör

gälla för flertalet av de studerande vilka helt ägnar sig åt arbetet på

filosofie licentiatexamen.1 För studerande i andra fakulteter och vid fack­

högskolorna bör liknande regler kunna uppställas.

Genom 1953 års stadga angående filosofiska examina öppnades en möj­

lighet till en väsentligt kortare forskarutbildning än licentiatutbildning,

nämligen möjligheten att inom ramen för filosofie kandidatexamen avlägga

tentamen för fyra betygsenheter i något ämne, varvid dock examen måste

omfatta minst tre betygsenheter i ett annat ämne eller sammanlagt minst

tre betygsenheter i två andra ämnen. En dylik kandidatexamen omfattar

således minst sju betygsenheter.

Utredningen föreslår, att nämnda stadga (§ 21) ändras därhän, att filo­

sofie kandidatexamen om sex betygsenheter skall kunna avläggas med

betyget Utmärkt eller Särskilt utmärkt i ett examensämne. Enligt detta

KungL Maj:ts •proposition nr 104 år 1958

1 Den angivna riktpunkten för normalstmlietiden för filosofie licentiatexamen överensstämmer väl

med innehållet i de anvisningar som kanslern utfärdat och i cirkulärskrivelse den 8 maj 1957 till­

ställt de filosofiska fakulteterna. I en till nämnda cirkulärskrivelse fogad PM angående upprättande

av förslag till studieplaner för de filosofiska examensämnena heter det nämligen bland annat

fiiljande: »För de olika betygsgraderna i filosofie licentiatexamen ha hittills normalstudietider mera

sällan angivits. Anvisningar om dylika normalstudietider torde emellertid i fortsättningen böra

införas i studieplanerna. Normalstudietiden för betygsgraden Med beröm godkänd i filosofie licen­

tiatexamen synes därvid i regel böra sättas till högst tre studieår.»

160

förslag borde alltså fyra betygsenheter i ett ämne få inräknas i den för

förevarande examen erforderliga minimibetygssumman om sex betygsen­

heter. Efter att ha erinrat bland annat om dels att blott ett 40-tal tenta­

mina hittills avlagts för fyra betyg i något ämne, dels att av dem som

avlagt dylik tentamen flertalet fortsatt med licentiatstudier, anför utred­

ningen till stöd för sitt förslag i huvudsak följande.

Det är knappt fyra år sedan bestämmelserna om fyra betyg tillkom. De

långvariga diskussioner som föregick införandet av dessa bestämmelser

tydde på ett starkt behov, särskilt från industriens sida, av personer med

denna utbildning. Med hänsyn till utbildningens ringa popularitet kan det

emellertid finnas anledning att resa frågan, om det finns ett verkligt behov

av denna nya forskarutbildningsnivå. Trots de många uttalanden som

gjorts om behovet av en ny typ av akademiskt utbildade personer synes

näringslivet ha täckt sitt behov av forskare dels medelst examinerade från

fackhögskolorna, dels medelst licentiater och doktorer från de naturveten­

skapliga fakulteterna, även sedan möjligheter skapats att få fram en ny

typ av forskare. Att bibehålla fyrabetygskurser vid de filosofiska fakulte­

terna, när de huvudsakligen blir en etapp på vägen till licentiatexamen,

kan synas omotiverat. Den av utredningen föreslagna ändringen av stadgan

angående filosofiska examina skulle innebära, att man avskaffar den nya

forskarutbildningsnivån och i stället gör fyra betyg till ett led i grundut­

bildningen för blivande forskare. Man kan emellertid invända mot en dylik

förändring, att grundutbildningen skulle tillåtas bliva för starkt specialise­

rad och därmed underlaget för en forskarutbildning alltför bräckligt. En

studerande skulle nämligen då kunna avlägga en filosofie kandidatexamen

omfattande fyra betyg i ett ämne och två betyg i ett närbesläktat ämne.

Mot denna invändning kan anföras, att bestämmelserna för filosofie kan­

didatexamen är och har varit sådana, att man kan påbörja en forskarutbild­

ning på basis av en kandidatexamen uppbyggd av så vitt skilda ämnen, att

i realiteten grunden för forskarutbildningen blott är gedigna kunskaper i

ett enda för den ifrågavarande forskarutbildningen väsentligt ämne. Vidare

skall understrykas att den snabba utvecklingen inom naturvetenskaperna

ställer krav dels på en ökad differentiering på ett tidigt stadium i utbild­

ningen, dels på möjligheter till att inom ramen för en grundutbildning ge

undervisning inom sådana nya ämnesområden som ännu ej hunnit få ställ­

ning av examensämnen i examensstadgans mening. Dessa krav måste i

största möjliga utsträckning tillgodoses, om en god grund för forskarut­

bildning skall kunna bibringas blivande forskaradepter inom en normal

studietid. Lämpligt utformade fyrabetygskurser samt rätt att tillgodoräkna

samtliga fyra betyg i en filosofie kandidatexamen om sex betygsenheter

synes härvidlag kunna erbjuda en lösning.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

Yttranden

Den av universitetsutredningen presenterade statistiken över antalet

disputationer och licentiatexamina samt antalet verksamma doktorander

och licentiander m.m. har föranlett erinringar väsentligen endast på en

punkt, nämligen beträffande forskarutbildningens aktuella omfattning vid

de tekniska högskolorna. Sålunda anser lärarkollegiet vid tekniska högsko-

161

lan, att uppgifter om antalet disputationer respektive avlagda licentiat­

examina vid de tekniska högskolorna borde redovisats separat för de båda

högskolorna. Under hänvisning till sålunda redovisade siffror framhåller

kollegiet bland annat följande.

Det bör beaktas att den tekniska doktorsgraden är förhållandevis nyin­

rättad jämfört med motsvarande grader vid fakulteterna och att disputa-

tionsfrekvensen alltjämt ökar — något som icke synes vara förhållandet

vid de filosofiska fakulteterna. När man går att bedöma antalet doktorand­

stipendier synes därför i första hand siffrorna för den senaste 5-årsperioden

böra läggas till grund för bedömandet och icke den redovisade totalsumman

doktorsgrader från 1936 till 1955. Beaktas må vidare att CTH släpat efter

men att disputationerna därstädes blir allt vanligare, varför man bör för­

utsätta att så småningom det läget uppnås att det relativa antalet dispu­

tationer blir detsamma vid de båda tekniska högskolorna.

När det gäller att bedöma antalet licentiandstipendier vid de tekniska

högskolorna bör — liksom vid doktorandstipendierna — siffrorna för den

senaste 5-årsperioden läggas till grund. Härjämte bör beaktas att den tek­

niska licentiatexamen inrättades först från budgetåret 1942/43, att antalet

licentiander årligen kraftigt ökat — antalet inskrivna licentiatstuderande

enbart vid KTH uppgick under vårterminen 1957 till 192 stycken — samt

till det förhållandet att CTH ännu icke inhämtat KTH:s försprång.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anför bland annat föl­

jande.

Inom industrin har högre examina tidigare icke betraktats som särskilt

värdefulla annat än på vissa poster. Behovet av forskare och personer för

ledning av teknisk utveckling ökar emellertid, och i takt därmed stiger

frekvensen i högre tekniska studier. Antalet licentiander vid högskolan har

sålunda under perioden 1951—56 ökat från 38 till 107. Av redovisning be­

träffande aktiva licentiander för tiden 1949—1955 kan uträknas, att under

sagda period antalet vid de tekniska högskolorna stigit med cirka 120 pro­

cent, medan motsvarande ökning för de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna stannat vid cirka 70 procent. Denna tendens synes emellertid

helt obeaktad vid utredningens stipendieförslag.

En ökning av antalet licentiander och doktorander är även att vänta

inom nya och viktiga områden av tekniken, särskilt de som berör auto­

mation och atomenergi. I detta sammanhang må slutligen framhållas, att

de nuvarande, för högskoleutbildade tekniker särskilt gynnsamma konjunk­

turerna har medfört en viss instabilitet med avseende på fullföljandet av

licentiatstudierna. Den härvid avgörande faktorn synes vara de goda löner,

som industrin bjuder duktiga civilingenjörer. Såsom nyss antytts, är emel­

lertid ett ökat intresse för högre tekniska studier att förvänta. Därvid

torde skattefria stipendier — i förening med något reducerad tjänst såsom

förste assistent — ha cn icke ringa rekryteringsbefrämjande effekt.

Statens tekniska forskningsråd anser, att den relativa ökningen mellan

1949 och 1955 av antalet doktorander och licentiander vid de tekniska

högskolorna står i särklass, något som enligt rådet icke synes ha beaktats

vid behandlingen av förslaget om utökat antal stipendier. År 1957 var

dessutom enligt vad rådet inhämtat antalet aktiva 1 icentiandstuderande

11 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1958. 1 saml. Nr 104

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 ar 1958

162

vid tekniska högskolor inte mindre än 340. I anslutning härtill anför rådet

i huvudsak följande.

Kompletteras tablån (siffrorna intagna i det föregående, s. 153) med en

kolumn för 1957 med siffran 340 insatt och övriga siffror för detta år upp­

skattade genom extrapolering (vilket torde vara möjligt med hänsyn till

siffrorna över antalet licentiatexamina åren 1936—1955) erhålles nedan­

stående uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

Aktiva licentiander

Fakultet, högskola

1949

1955

Diff.

1957

Teol. fak............... ........... 37

46

+ 9

50

Hum. fak.............. ........... 316

491

+ 175

580

Mat.-nat. fak........ ........... 145

268

+ 123

370

Tekn. högsk.......... ........... 57

126

+ 69

340

Övriga fackhögsk. . ........... 14

41

+ 27

60

Totalt 569

972

+ 403

1400

Detta innebär, att 1957 skulle de tekniska licentianderna kunna antas

utgöra 24 procent av samtliga i uppställningen medtagna licentiander mot

13 procent år 1955. Det synes därför tekniska forskningsrådet som om

underlaget för bedömningen av det nuvarande och närmast kommande

stipendiebehovet redan vore föråldrat.

Den av utredningen framlagda statistiken rörande utbildningstidens

längd och medianåldern vid disputation respektive licentiatexamen har icke

föranlett några egentliga erinringar. Statens tekniska forskningsråd fram­

håller emellertid, att denna genomsnittliga studietid enligt rådets uppfatt­

ning är för lång. Den borde kunna nedbringas från 15 till cirka 10 år

(grundexamen 3 å 4 år, fil. lic.-examen 2 V2 å 3 år, doktorsavhandling

2 Vs å 3 år). Medianåldern vid disputation borde enligt forskningsrådet ej

vara högre än 30 år. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför i

fråga om bland annat utbildningstiden följande.

Det är synnerligen uppseendeväckande att i ett kapitel som handlar om

forskarutbildning behöva konstatera att medianåldern för avläggande av

licentiatexamen vid de svenska universiteten och högskolorna under efter­

krigstiden varit 32 år, för avläggande av doktorsexamen 36,5 år. Ålders­

gränsen tycks även förskjutas uppåt.

SSU ifrågasätter dessutom disputationsprovets avskaffande i nuvarande

form. Enligt förbundets mening torde detta prov väsentligen ha förlorat

sin betydelse som kompetenskrav för skolans, universitetens och den övriga

arbetsmarknadens arbetskraftsbehov. I anslutning härtill anföres bland

annat följande.

Fråga uppstår då om det finns några andra skäl som kan anföras till

stöd för doktorsdisputationens bibehållande i sin nuvarande form. Man har

brukat peka på det förhållandet att en kvantitativt stor del av svensk

forskning bedrivs i form av färdigställande av licentiat- och doktorsav­

163

handlingar. Disputationen har ansetts innebära både en garanti och en stimulans för en hög forskningsvolym. Det synes nu finnas allt skäl att pröva om man inte på annat sätt kunde få till stånd en lika värdefull stimulans av forskningen och därtill vinna en mera rationell ordning än nuvarande system. Forskningsrådens verksamhet synes utgöra belägg för att samhället i annan form kan ge ett ytterligt värdefullt stöd åt forsk­ ningen. Internationella erfarenheter synes utvisa detsamma. Inför de stora behov av en kraftig utbyggnad av forskningen som föreligger och med den knapphet på ekonomiska och personella resurser som är att förutse, bör alla möjligheter till en rationalisering och effektivisering tillvaratas. SSU har inga bestämda förslag att framföra när det gäller doktorsdisputationen utan yrkar endast att dess målsättning och eventuella avskaffande i nuva­ rande form göres till föremål för allvarligt övervägande i universitetsut- redningens framtida arbete.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Viss kritik framföres mot universitetsutredningen för att den enligt vederbörandes mening alltför knapphändigt behandlat forskarutbildningens problem. Sålunda anför Sveriges förenade studentkårer bland annat föl­ jande.

Det hade varit önskvärt att utredningen även framlagt konstruktiva förslag rörande utbildningen av forskare i stället för att mera allmänt slå fast forskningens värde samt därpå huvudsakligen inskränka diskussionen till att gälla licentiatexamen vid de filosofiska fakulteterna. Detta är så mycket allvarligare som kapitlen om forskarutbildningen i motsats mot betänkandets tidigare kapitel gäller utbildningen vid samtliga universitet och högskolor. SFS vill därför med skärpa framhålla det önskvärda i att utredningen när den i kommande betänkande tar upp till behandling frågor rörande forskningens omfattning och organisation även tar upp forskarut­ bildningen i sin helhet till förnyad diskussion.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför bland annat följande.

Omprövningen bör vidgas till att omfatta även de examina som nu utgör slutstenen i forskarutbildningen. Det är ingalunda säkert att de forskar­ examina som varit väl lämpade för en gången tids krav, och som även i dagens samhälle icke medför några större olägenheter, är avpassade till det expansiva skede som nu förestår. Härmed har SSU velat redovisa utgångs­ punkten för sin bedömning av universitetsutredningens förslag rörande fors­ karutbildningen. Denna bedömning försvåras i hög grad av att utredningen ännu ej framlagt sitt långtidsprogram för forskningens utbyggnad. Detta program måste få stor betydelse även för forskarutbildningen. Med nöd­ vändighet måste dagens slutsatser därför bli av preliminär natur.

Rörande utredningens synpunkter på frågan om en normalisering av studietiden för licentiatexamen har delade meningar kommit till uttryck. Sålunda anför filosofiska fakulteten i Göteborg följande.

Om utredningen menar att denna normalstudietid enligt dess tidigare definition skulle innebära att två tredjedelar skulle avlägga licentiatexa­ men på nämnda tid, torde en dylik uppfattning vara illusorisk. Eftersom licentiatexamen till sin huvudsakligaste del utgöres av en vetenskaplig av­

164

handling och detta arbete i så hög grad beror på författarens självständiga

forskningsinsats, vilken torde vara svår att fånga i studiemånader, synes

det föga ändamålsenligt att för denna examen fastställa en bestämd stu­

dietid.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola hyser stor tvekan

beträffande möjligheterna att uppställa regler för normaltiden för licentiat­

examen samt understryker vidare följande.

Särskilt när det gäller avhandlingen erbjuder detta utomordentligt stora

svårigheter. När det gäller den i examen ingående läskursen synes däremot

en viss normalisering icke vara utesluten. Normaltiden kan här för betyget

Med beröm godkänd beräknas till fyra studieterminer, varvid förutsättes

att den studerande har tre betyg i ämnet i den grundläggande examen.

Sveriges förenade studentkårer däremot instämmer i utredningens slut­

sats, att tiden nu är mogen att göra fordringar och kurser för licentiatexa­

men mer enhetliga än för närvarande samt att som riktpunkt härvid bör

gälla att studerande som avlagt två betyg i ett ämne i grundexamen, bör

kunna avlägga licentiatexamen i detta ämne efter ytterligare sex terminers

studier (resp. fem terminers studier efter tre betyg i grundexamen). Även

SACO understryker betydelsen av att fordringarna för licentiatexamen gö-

res kvantitativt mera likformiga. Sveriges socialdemokratiska studentför­

bund betonar nödvändigheten av minskade kursfordringar i ämnen med

orimligt långa studietider för licentiatexamen.

Utredningens förslag om ändring av stadgan angående filosofiska exa­

mina i den riktningen, att fyra betygsenheter i något ämne skulle få in­

räknas i den för filosofie kandidatexamen erforderliga minimibetygssum-

man om sex betygsenheter, har föranlett statens tekniska forskningsråd

att ifrågasätta 4-betygsinstitutets avskaffande. Forskningsrådet anför här­

om följande.

Denna nya forskarutbildningsväg har hittills använts i mycket ringa

omfattning. Fram till mars 1957 hade endast 41 studenter genomgått denna

forskarutbildning (2/3 av dessa i kemi). Det är mycket tveksamt, om det är

rätt att bibehålla denna nya forskarutbildning. Det torde vara riktigare att

koncentrera forskarutbildningen till licentiatexamen och nedbringa studie­

tiden för denna till 2 V2 år genom effektiv handledning och undervisning.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala hyser betänkligheter mot ifråga­

varande reforms genomförande med hänsyn till att den kunskapsbas, som

en sådan examen kommer att vila på, enligt sektionens mening blir alltför

smal. Sektionen befarar, att en sådan examen därigenom icke skall få den

användning som en licentiatexamen, byggd på tre ämnen i kandidatexamen,

har. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

tillstyrker förslaget att fyra betygsenheter i ett ämne får ingå i de sex

betygsenheter, som fordras för en filosofie kandidatexamen. Av de fyra

betygsenheterna bör — anför avdelningen — däremot fortfarande endast

tre få medräknas i de sex betygsenheterna, som fordras för filosofisk äm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

165

betsexamen. Erhållna fyra betyg bör dock till skillnad från vad som nu sker

inskrivas i magisterbetyget. Vetenskapsakademien anser att fyra betyg i

ett ämne skall få medräknas i betygssumman i filosofie kandidatexamen,

och ifrågasätter därjämte om ej fyra betyg i ett ämne skall få förekomma

i betyg över filosofisk ämbetsexamen, varvid dock endast tre betygsenheter

i ämnet i fråga bör få medräknas i betygssumman.

Kanslern finner övervägande skäl tala för bifall till ifrågavarande för­

slag och förordar därför att en författningsändring kommer till stånd på

sätt utredningen angivit. Enligt kanslerns mening bör denna författnings­

ändring avse jämväl filosofisk ämbetsexamen. Härom anför kanslern följ ande.

Jag får härjämte erinra om att filosofisk ämbetsexamen kan omfatta en­

bart två examensämnen, nämligen i de fall då i examen ingår två huvud­

ämnen med tre betygsenheter i vartdera ämnet. Då ämbetsexamens bredd

enligt min mening icke kan sägas bli mindre om en tre-betygskurs utbytes

mot en fyra-betygskurs och två i stället för tre betygsenheter förvärvas i

det andra ämnet, ser jag i detta avseende intet skäl att icke även för

ämbetsexamen föreslå en motsvarande reform som i fråga om kandidat­

examen. Då jag ej heller funnit andra skäl tala emot att få inräkna en

fyra-betygskurs i ett huvudämne inom filosofisk ämbetsexamens obliga­

toriska sex betygsenheter, förordar jag att en författningsändring i sådant

hänseende genomföres. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

2. Förbättrade doktorand- och licentiandstipendier

Utredningen

Utredningen betonar inledningsvis, att varje studerande, som avlagt

grundexamen vid universitet eller högskola och som visat fallenhet och

intresse för vetenskapliga studier, bör om möjligt genom stipendium eller

befattning vid universitet eller högskola ges möjligheter till en lämplig

forskarutbildning. Vårt samhälle har — anför utredningen — inte råd att

avstå från de tjänster som en forskarutbildad person kan tillhandahålla.

Utredningen framhåller, att denna rekommendation givetvis ej får tolkas så

att varje licentiand eller doktorand bör ges en i lag fastställd rättighet att

få ett stipendium eller en befattning. Rekommendationen skall i stället

tolkas så att statsmakterna nu måste göra alldeles extraordinära insatser

på forskarutbildningens område.

Vid ett genomförande av de av utredningen i det föregående framlagda

reformförslagen rörande undervisningen vid de filosofiska fakulteterna

kommer — påpekar utredningen — antalet assistent- och amanuensbefatt­

ningar rimligen att starkt öka. Till frågan om det för forskningen och det

allmänna institutionsarbetet erforderliga antalet dylika befattningar har

utredningen för avsikt att återkomma i ett senare betänkande. Utredningen

har därför i föreliggande sammanhang ansett sig böra framlägga förslag

enbart om en utbyggnad av stipendiesystemet, »den ena formen för att

förverkliga den ovan framförda ’forskarlöneprincipen’».

166

Utredningen säger sig ha blivit styrkt i sin övertygelse om lämpligheten

av att utbygga stipendiesystemet av resultaten från en undersökning av

statens sakrevision om hur de som erhållit doktorand- och licentiandsti-

pendier lyckats i sina studier. (P.M. angående granskning av utdelningen

av stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier, dagtecknad

januari 1955.) Härom anföres följande.

Undersökningen avsåg budgetåren 1947/48—1953/54 och begränsades

till ett stickprov av licentiandstipendiater vid Lunds universitet och Stock­

holms högskola samt till ett stickprov av doktorandstipendiater vid Upp­

sala universitet och karolinska institutet. Undersökningen visade bland

annat, att det var osannolikt eller ovisst om 6 procent av licentiandstipen-

diaterna i Lund skulle komma att avlägga examen. För Stockholms hög­

skola befanns motsvarande procenttal vara blott 3. För doktorandstipendia­

ternas del fann sakrevisionen, att i Uppsala 7 procent och vid karolinska

institutet 2 procent sannolikt ej skulle komma att disputera. Under alla

förhållanden måste i all utbildning på alla nivåer förekomma en viss studie­

avgång. Sjukdom, radikalt ändrade familjeförhållanden m. m. gör, vilket

siffrorna för fackhögskolorna i andra kapitlet bland annat visar, en avgång

på 5—10 procent fullt normal. Sakrevisionens undersökning visar, att

stipendiaterna håller sig inom en fullt rimlig marginal för studieavbrott.

Utredningen föreslår, att antalet licentiandstipendier uppräknas för­

hållandevis mer än antalet doktorandstipendier, dock inte därhän att möj­

ligheterna för licentianderna att få licentiandstipendium blir lika stora som

möjligheterna för doktoranderna att få doktorandstipendium. Beträffande

detta förslag anföres i huvudsak följande.

Antalet doktorandstipendier har hittills varit ungefär lika stort som an­

talet licentiandstipendier. Vid flertalet av de läroanstalter där båda typerna

av stipendier förekommer har antalet av vartdera slaget varit lika. Tanken

bakom detta — att sätta antalet lika — torde ha varit den, att man där­

igenom skulle möjliggöra för varje enskild forskaradept att få stipendium

hela vägen från grundexamen till disputationen. Om man vill ge licentian­

derna lika stora möjligheter att få licentiandstipendium som doktoranderna

att få doktorandstipendium är emellertid den nuvarande relationen mellan

antalet licentiand- och doktorandstipendier ej tillfredsställande. Som fram­

går av den redovisade statistiken, är nämligen antalet licentiander mycket

större än antalet doktorander. Utredningen anser, att vid en upprustning

av stipendiesystemet de som startar sin forskarutbildning — licentianderna

— bör få nästan lika stora möjligheter att få stipendium som de som på­

börjar det andra steget i denna utbildning — doktoranderna.

Universitetsutredningen föreslår, att en viss rörlighet åstadkommes i

fördelningen av ett utökat antal licentiand- och doktorandstipendier på

följande sätt. De nuvarande fakultets- och högskolebundna stipendierna

bibehålies och ökas väsentligt till sitt antal. Vid sidan därav ställs ett antal

stipendier till förfogande för kanslern för rikets universitet att efter hans

bedömande fördelas mellan fakulteter och högskolor. Kanslern skall därvid

vara oförhindrad att även tilldela högskolor eller grupper av högskolor som

ej lyder under kanslersämbetet dylika stipendier, vare sig dessa läroanstal­

ter för närvarande har stipendier eller icke. Vid utdelandet av ett visst

Kungl. Maj:ts proposition nr lOJf. år 1958

167

antal stipendier till en fakultet eller högskola skall kanslern, om han så

finner lämpligt, kunna förbehålla något eller några stipendier viss ämnes­

grupp eller visst ämne. Utredningen framhåller i huvudsak följande till stöd

för detta förslag.

Vid bedömningen av hur stor ökningen av totala antalet licentiand- och

doktorandstipendier från början bör bli vid en upprustning, måste hänsyn

tagas förutom till det nuvarande antalet stipendier och till antalet stude­

rande även till antalet tillgängliga amanuens- och assistentbefattningar.

Antalet stipendier får givetvis ej bli så stort, att allvarliga störningar upp­

kommer i rekryteringen till assistent- och amanuensbefattningarna. Vid

fördelningen av licentiand- och doktorandstipendier på skilda fakulteter

och högskolor bör i fortsättningen liksom hittills hänsyn tagas till samhäl­

lets behov av olika slag av forskningsutbildad arbetskraft. Stipendierna har

från början haft karaktär av rekryteringsstipendier. För att fördelningen

av stipendierna på fakulteter och högskolor skall bli lämplig med hänsyn

till behovet av skilda slag av akademiker förutsättes därför någon form av

prognostisk verksamhet. Vid nämnda fördelning bör även beaktas före­

komsten av assistent- och amanuensbefattningar. Här kan stora föränd­

ringar komma att ske de närmaste åren. Fördelningen mellan fakulteter och

högskolor av ett starkt utökat antal stipendier bör därför ej låsas fast från

början. En viss rörlighet i stipendiernas fördelning på skilda fakulteter och

högskolor bör i stället åstadkommas.

Det nuvarande fördelningssystemet är stelt i den meningen, att inga

möjligheter föreligger att göra en omdisponering mellan fakulteter och hög­

skolor av stipendierna med mindre Kungl. Maj:t fattar beslut därom. Det

närmast till hands liggande sättet att ernå en rörlighet i stipendiernas för­

delning mellan fakulteter och högskolor är att vid sidan av de nu utgående

stipendierna ha ett antal icke fakultets- eller högskolebundna stipendier,

vilka skulle fördelas av någon instans över fakulteterna (motsvarande).

Om man därvid vill begränsa rörligheten enbart till fakulteterna vid ett

och samma lärosäte, synes det vara enklast att vid sidan av fakulteternas

stipendier ha ett antal stipendier, som fördelas av de akademiska konsisto­

rierna. Om man däremot vill utsträcka rörligheten till att gälla inte enbart

mellan fakulteterna vid ett och samma universitet utan även mellan fakul­

teterna vid skilda lärosäten samt vidare mellan fakulteterna å ena sidan

och högskolorna å den andra, kan man inrätta en reserv av stipendier, som

någon central universitets- och liögskoleinstans får fördela mellan olika

läroanstalter. Under nuvarande organisatoriska förhållanden skulle man

kunna ställa cn reserv till förfogande för kanslern för rikets universitet och

eventuellt en reserv till förfogande för överstyrelsen för de tekniska hög­

skolorna. Farmaceutiska institutet, lantbrukshögskolan, skogshögskolan och

veterinärhögskolan samt handelshögskolorna skulle därvid emellertid bli

ställda utanför. Dock vore det möjligt att så utforma bestämmelserna rö­

rande de stipendier som skulle ställas till kanslerns förfogande, att stipen­

dier även skulle kunna tilldelas de mindre fackhögskolorna.

Utformningen av ett system med cn viss rörlighet i stipendiernas fördel­

ning på fakulteter och högskolor bör sko så, att under alla förhållanden

fakulteter och högskolor fortfarande tillförsäkras rätten att utdela stipen­

dierna till de studerande. Det är nämligen fakulteterna och högskolorna,

som bör avgöra, huruvida vederbörande sökande visat håg och fallenhet för

vetenskapligt arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

168

I fråga om antalet stipendier framlägger utredningen följande förslag.

Totala antalet doktorandstipendier föreslås ökat från nuvarande 218 till

385 och totala antalet licentiandstipendier från nuvarande 199 till 480.

Antalet doktorandstipendier skulle därmed öka med 167 och antalet licen­

tiandstipendier med 281. Utredningen föreslår vidare, att 50 av de 385

doktorandstipendierna och 75 av de 480 licentiandstipendierna ställs till

förfogande för kanslern för rikets universitet för fördelning bland fakulteter

och högskolor. Det betyder, att till fakulteters och högskolors egen dispo­

sition skulle ställas sammanlagt 335 doktorandstipendier och 405 licentiand­

stipendier. I anslutning härtill anföres i övrigt följande.

Utredningen har föreslagit, att de till kanslerns förfogande ställda stipen­

dierna blir relativt många. Förslaget är vidare sådant, att dessa stipendier

skall kunna tilldelas samtliga fakulteter och högskolor. Därför har utred­

ningen gjort förslaget till fördelning av de 740 fakultets- och högskole-

bundna stipendierna ganska schablonmässigt. Särskilt för de små fakulte­

ternas och högskolornas del har förslaget gjorts mycket schematiskt. För­

delningen på lärosäten av stipendierna inom varje grupp av fakulteter

(motsvarande) har som regel gjorts under förutsättning, att ökningen i det

absoluta antalet stipendier skulle bli lika. Ett undantag har därvid dock

gjorts för de medicinska fakulteterna. Med hänsyn till att den medicinska

utbildningen i Göteborg ännu ej pågått någon längre tid och brist på sti­

pendier ännu ej uppstått, har ökningen av stipendier vid medicinska fakul­

teten i Göteborg gjorts mindre än vid övriga fakulteter. Om några år bör

en omprövning ske av förslaget på denna punkt. Utredningens förslag fram­

går av följande tabellsammanställning. Siffrorna inom parentes anger det

nuvarande antalet stipendier (1957/58).

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

Licentiandstipendier

Doktorandstipendier

Totalt

Uppsala

Lund,

Malmö

Göte­

borg

Stock­

holm

Uppsala

Lund,

Malmö

Göte­

borg

Stock­

holm

Lic.-

stip.

Dokt.-

stip.

Teol. tak...........................

7 (6)

7 (6)

__

__

6

(6)

6

(6)

_

14 (12)

12

(12)

Jur. fak..............................

-

6

(6)

6

(6)

6

(6)

18 (18)

Hum. fak.........................

66

(29)

66

(29) 36 (15)

66

(29) 42 (29) 42 (29) 21(15) 42 (29) 234 (102) 147 (102)

därav med företrä-

desrätt för samh.v. ä.

20 (9) 20 (9) 12 (5) 20 (9) 12 (9) 12 (9)

7 (5)

12 (9)

72 (32)

43 (32)

Mat.-nat. fak..................

31 (10) 31 (10)

31 (10)

20(10)

20 (10)

20

(10)

93 (30)

60 (30)

Med. fak...........................

18 (9) 18 (9, 12 (9) 30(15)

78 (42)

Tekn. högsk.....................

20(15) 25(25)

45 (40)

Tandl.högsk......................

4 (3)

5 (4)

9 (7)

Lan tbrukshögsk..............

8

(6)

3 (2)

8

(6)

3 (2)

Skogshögsk........................

4 (4)

2

(1)

4

(4)

2

(1)

Veterinärhögsk................

4 (3)

4 (3)

Farm. inst........................

2

(1)

2

(1)

Handelshögsk...................

3 (2)

4 (3)

7 (5)

Summa fakulteter

och högskolor

112(51) 104(45) 59(32) 130(71) 95(62) 96(63) 33(24) 111(69) 405(199) 335(218)

Kanslern för rikets

universitet ................

75

(-)

50

(-)

Totalt

480(199) 385(218)

169

Vidkommande stipendiebeloppet föreslår utredningen, att licentiandsti- pendiernas årliga belopp höjs från nuvarande 3 000 kronor till 5 500 kronor och doktorandstipendiernas årliga belopp från nuvarande 6 000 kronor till 8 000 kronor. Dock föreslås, att doktorandstipendierna vid farmaceutiska institutet och vid tandläkarhögskolorna liksom hittills utgår med samma belopp som licentiandstipendierna. Utredningen understryker uttryckligen, att denna väsentliga höjning av stipendierna under inga förhållanden får föranleda, att stipendiernas karaktär av skattefria rekryteringsstipendier ifrågasättes. I anslutning till den sålunda föreslagna höjningen av stipendie- beloppen anföres följande.

Som visats tidigare har de enskilda stipendiebeloppen ej höjts lika myc­ ket som nettobehållningen efter skatt av jämförbara arvoden ökat. För att stipendierna skall verka attraktiva på forskaradepterna bör emellertid som ett minimum den tidigare relationen mellan stipendiebelopp och arvode efter skatt för jämförbara befattningshavare i stort sett återställas. Licen- tiandstipendiets storlek skulle med andra ord bli ungefär tre fjärdedelar av arvode efter skatt för en förste amanuens och doktorandstipendiet ungefär tre fjärdedelar av arvode efter skatt för en förste assistent. Utredningen har dock funnit det ur rekryteringssynpunkt vara önskvärt, att licentiandsti­ pendierna uppräknas mer än doktorandstipendierna och att således ett licentiandstipendium blir större än ett halvt doktorandstipendium.

Utredningen understryker, att det förslag till ökning av stipendiernas antal och belopp, som framlagts, skall betraktas som förslag till en engångs- lyftning för att möta dagens behov av stipendier. Det snabbt stigande studentantalet och den därav betingade utbyggnaden av befintliga läro­ anstalter och det eventuella inrättandet av nya fakulteter medför — fram­ håller utredningen — att stipendiernas antal regelbundet måste omprövas. Det kan redan nu förutses, att en successiv ökning av antalet kommer att bli nödvändig redan under de närmaste åren. Vidare understryker utred­ ningen, att stipendierna bör ha en så starkt rekryteringsbefrämjande effekt, att om möjligt en växande andel av dem som avlägger grundexamen sti­ muleras att fortsätta med en forskarutbildning. Vid en fortsatt standard­ ökning måste då även stipendiernas storlek omprövas, om den rekryterings- stimulerande effekt, som förslaget om höjda belopp förväntas få, skall kunna bibehållas. Härom anföres i övrigt följande.

Det är under sådana förhållanden naturligt att överväga möjligheterna att föreslå regler, som gör det möjligt att automatiskt öka stipendiernas belopp. Om stipendierna skulle förändras med hänsyn till växlingarna i pen­ ningvärdet, vore det möjligt att låta beloppens storlek variera med konsu­ mentprisindex. Men om stipendierna skall behålla sin rekryteringsstimule- rande effekt, räcker det ej att höja stipendiebeloppen med hänsyn till ökningen i levnadskostnaderna. Villkoren för amanuenser och assistenter — närmast motsvarande kategorier — torde nämligen komma att förändras inte enbart med hänsyn till levnadskostnadernas förändring utan även med hänsyn till allmän standardökning. Någon form av anknytning av stipen­ dierna till arvodena för förste amanuenser respektive förste assistenter

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 1958

170

måste då vara önskvärd. En direkt anknytning till dylika arvoden är dock

ej möjlig, dels beroende på att stipendierna är skattefria, dels samman­

hängande med att arvodena inte ensamma anger den standard som ama­

nuenser och assistenter åtnjuter. Standarden mäts förutom medelst avlö-

ningsvillkoren jämväl medelst anställningsvillkoren i övrigt. Det blir därför

nödvändigt, att frågan om stipendiernas belopp liksom hittills prövas år

från år av Kungl. Maj:t.

De föreslagna ökningarna av antalet stipendier samt höjningarna av sti-

pendiebeloppen föreslås träda i kraft från och med budgetåret 1958/59.

Förslagets kostnader framgår av följande tablå, i vilken utredningen även

angivit de belopp som utgår för ifrågavarande stipendier budgetåret

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

1957/58.

1957/58

1958/59

Stipendier vid universitetet i Uppsala ........................ 495 000 1 308 000

Stipendier vid universitetet i Lund ............................ 495 000

1 308 000

Stipendier vid universitetet i Göteborg ...................... 189 000

462 000

Stipendier vid karolinska institutet .............................. 90 000

240 000

Stipendier vid Stockholms högskola ............................ 387 000 1 077 500

Stipendier vid tandläkarhögskolan i Stockholm ........ 12 000

27 500

Stipendier vid tandläkarhögskolan i Malmö ............... 9 000

22 000

Stipendier vid farmaceutiska institutet......................... 3 000

11 000

Stipendier vid tekniska högskolan i Stockholm............ 75 000

137 500

Stipendier vid Chalmers tekniska högskola................. 45 000

110 000

Summa Vill huvudtiteln ............................................... 1 800 000

1+ 703 500

Stipendier vid lantbrukshögskolan ............................. 30 000

68 000

Stipendier vid veterinärhögskolan ............................... 18 000

32 000

Stipendier vid skogshögskolan ..................................... 18 000

38 000

Summa IX huvudtiteln.................................................. 66 000

138 000

Stipendier vid handelshögskolan i Stockholm ........... 9 000

22 000

Stipendier vid handelshögskolan i Göteborg ............. 6 000

16 500

Summa X huvudtiteln .................................................. 15 000

38 500

Summa universitet och högskolor .................................. 1 881 000

1+ 880 000

Kanslern för rikets universitet........................................ —

812 500

Totalt .............................................................................. 1881000

5 692 500

Kostnadsökning ................................................................................. 3 811 500

En årlig statistik föreslås upplagd rörande licentiander och doktorander

i skilda ämnen vid samtliga universitet och högskolor. Utredningen, som

anser att statistiken bör handhas av statistiska centralbyrån såsom en gren

av statistiken över högre studier, har angivit, vilka uppgifter som årligen

bör inhämtas för att möjliggöra de ovan angivna sammanställningarna,

171

skisserat hur insamlingsarbetet tekniskt kan lösas samt närmare preciserat vilka sammanställningar som årligen bör göras. I övrigt anföres härom huvudsakligen följande.

För att underlätta kanslerns bedömande vid fördelningen av de stipen­ dier, som bör ställas till hans förfogande, bör göras årliga sammanställningar över antalet licentiander och doktorander i skilda ämnen. Sådana samman­ ställningar blir även önskvärda, om utredningens förslag till anslag för ograduerade forskare genomföres. Materialet bör efter ett antal år även kunna utnyttjas för sammanställningar, som belyser förändringarna i stu­ dietiderna för licentiatexamen, vilket bör vara av stort värde bland annat för kanslern vid fastställandet av studieplaner för licentiatexamen. För att årliga sammanställningar rörande licentianders och doktoranders antal och förhållanden skall kunna göras på ett ur statistisk synpunkt tillfredsstäl­ lande sätt, synes det vara nödvändigt att en centralt upplagd rapportering kommer till stånd. I annat fall finnes risk för dubbelföringar och bristande enhetlighet i det insamlade materialet.

Kostnaderna för budgetåret 1958/59 för ifrågavarande statistik rörande licentiander och doktorander har beräknats till cirka 2 000 kronor. Beräk­ ningen har utförts inom statistiska centralbyrån på basis av det av utred­ ningen angivna insamlings- och bearbetningsförfarandet. De angivna kost­ naderna avser centralbyråns arbete med den föreslagna statistiken. Läro­ anstalternas kostnader i samband med uppgiftslämnandet har enligt utred­ ningen ej kunnat kalkyleras.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Bestämmelserna jör stipendieinnehavet anser utredningen böra i huvud­ sak kvarstå i oförändrat skick. På en punkt föreslås dock en ändring, näm­ ligen såvitt gäller bestämmelserna rörande rätt för medicine kandidat att erhålla doktorandstipendium. Härom anför utredningen i huvudsak föl­ jande.

I nuvarande bestämmelser (punkt 1) stadgas, att då »synnerliga skål föreligger må doktorandstipendium även kunna tilldelas medicine kandidat, som är sysselsatt med att utarbeta doktorsavhandling». Den medicinska grundforskningen har genomgått en snabb utveckling. Som en följd härav har det visat sig ändamålsenligt många gånger att en medicine kandidat redan på ett tidigt stadium inriktat sig på att disputera. Man har haft en­ bart goda erfarenheter av att medicine kandidater disputerat före avläg­ gandet av licentiatexamen. Utredningen finner det därför vara motiverat, att den citerade meningen i bestämmelserna utgår. I stället bör göras ett sådant tillägg i bestämmelserna, att medicine kandidat, som är sysselsatt med att utarbeta doktorsavhandling, jämställes med medicine licentiat i fråga om behörighet att tilldelas doktorandstipendium.

På en annan punkt finner utredningen det vara anledning att diskutera en ändring av bestämmelserna. Det giiller frågan om en eventuell övre åldersgräns för stipendiater. Avseende detta spörsmål hänvisar utredningen till den i det föregående omförmälda inom sakrevisionen upprättade pro­ memorian i vilken bland annat frågan om stipendiaternas ålder vid erhål-

172

landet av första stipendiet diskuteras. I övrigt anför utredningen huvud­

sakligen följande.

Licentiand- och doktorandstipendierna har i första hand varit avsedda

att tilldelas unga vetenskapsidkare och studerande. Detta framgår både av

1945 års universitetsberedning och av 1951 års enmansutredning. Så bör

även i fortsättningen vara fallet. Ett starkt ökat antal stipendier och vä­

sentligt höjda stipendiebelopp kan få till konsekvens att ett stort antal

äldre personer kommer att söka stipendierna. Detta kan synas motivera,

att man inför en bestämmelse om högsta ålder vid erhållandet första gången

av ett stipendium, förslagsvis 35 år för licentiandstipendium och 40 år för

doktorandstipendium. Möjligheterna för äldre forskare att få stipendier är

dock en stimulans till en värdefull forskarutbildning, som många på egen

hand underkastar sig utanför universitet och högskolor. Den i femte kapit­

let refererade undersökningen om licentiander och doktorander visar, att ett

betydande antal äldre personer arbetar på licentiat- eller doktorsavhand­

lingar. Vidare bör erinras om att de utdelande myndigheterna har möjlig­

heter att avvisa olämpliga äldre sökande. Förutsättningen för att få stipen­

dium är bland annat, att vederbörande sökande ådagalagt håg och fallenhet

— för doktorandernas del utpräglad håg och fallenhet — för vetenskapligt

arbete. Utredningen finner det därför ej lämpligt, att en bestämmelse in­

föres om högsta tillåtna ålder vid erhållandet första gången av licentiand-

eller doktorandstipendium.

För de 50 doktorandstipendier och 75 licentiandstipendier, som föreslås

fördelade av kanslern för rikets universitet, synes enligt utredningen sär­

skilda bestämmelser ej behöva utfärdas. Det synes vara tillräckligt, fram­

håller utredningen, att kanslern meddelar föreskrifter om på vad sätt fakul­

teter och högskolor bör inkomma med sina önskemål om stipendier. Nu

existerande bestämmelser rörande stipendier för främjande av högre veten­

skapliga studier vid universiteten m. fl. läroanstalter bör enligt utredningen

tillämpas vad beträffar stipendieår, rätt till bisysselsättning m. m. I

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 10 4 år 1958

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att statens sakrevision i en

den 29 april 1957 gjord framställning hemställt, att vissa jämkningar måtte

vidtagas i bestämmelserna angående nu ifrågavarande slag av stipendier.

Sålunda förordar sakrevisionen dels att en bestämmelse införes, att licen­

tiand- och doktorandstipendium icke bör utan särskilda skäl första gången

tilldelas den, som fyllt 35 respektive 40 år, dels att gällande föreskrifter

angående utdelning av ifrågavarande stipendier kompletteras i huvudsaklig

anslutning till vad i förutnämnda promemoria föreslagits i syfte att under­

stryka betydelsen av bestämmelsernas efterlevnad och för att underlätta

vidtagandet av åtgärder mot stipendiat, som bryter mot desamma. För att

möjliggöra en samlad överblick över stipendieverksamhetens utveckling vid

de berörda läroanstalterna bör enligt sakrevisionen vidare uppläggas och

föras ett särskilt register över de studerande, som erhållit stipendium för

högre vetenskapliga studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.f år 1958

173

Yttranden

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ifrågasätter om det icke

vore lämpligt att tillämpa den av utredningen förordade »forskarlönprin-

cipen» genom att klart övergå till ett system med forskarlön i stället för

stipendier. Väsentliga fördelar skulle enligt förbundets mening vara för­

knippade med ett sådant system. Erhållandet av forskarlön borde vara

förknippat med en om än till tiden mycket begränsad tjänstgöringsskyl­

dighet.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och SLU:s studentförbund fram­

håller bland annat följande.

Beträffande insatserna för forskarutbildningen kan förbunden inte ore­

serverat ansluta sig till utredningens uppfattning att statsmakterna nu

måste göra extraordinära insatser. Hela den tekniska, ekonomiska och

sociala utvecklingen synes tala för att behovet av forskarutbildning och

forskare ständigt kommer att stiga. Att; tala om extraordinära insatser är

därför icke relevant. Man synes i stället böra utgå från att de ökade

insatser och kostnader till förmån för forskning och forskarutbildning, som

samhället nu bör och måste ta på sig, kommer att kvarstå för framtiden,

varjämte de successivt bör ökas i takt med de ökade behov, som utveck­

lingen kommer att föra med sig. Utifrån denna utgångspunkt finner man

det också otillräckligt att i ekonomiskt avseende huvudsakligen satsa på

de mera kvalificerade stadierna.

Utredningens förslag, att ett visst antal licentiand- och doktorandstipen­

dier skulle ställas till universitetskanslerns förfogande, har föranlett erin­

ringar främst från en remissmyndighet, nämligen från överstyrelsen för de

tekniska högskolorna. Under hänvisning till att ifrågavarande stipendier

skulle efter kanslerns bedömande fördelas mellan olika fakulteter och hög­

skolor — även högskolor, som ej står under kanslerns inseende, fram­

håller överstyrelsen följande.

I sistnämnda hänseende innebär utredningens förslag ett avsteg från

övlig ordning inom statsförvaltningen med därav följande administrativa

olägenheter. Ett dylikt avsteg synes överstyrelsen ej böra äga rum utan att

mycket vägande skäl därför föreligger. För de tekniska högskolornas vid­

kommande kan överstyrelsen ej finna detta vara fallet. Stipendiebehovet

vid dessa lärosäten bör enligt överstyrelsens mening utan större svårighet

kunna bedömas vid den årliga anslagsprövningen. Överstyrelsen kan alltså

ej tillstyrka universitetsutredningens förslag härutinnan såvitt gäller över­

styrelsens förvaltningsområde.

Ehuru administrativa svårigheter enligt kanslern säkerligen kommer att

uppstå i samband med en dylik stipendiefördelning, anser han likväl för­

slaget innebära vissa fördelar. Vid utfärdandet av bestämmelser rörande

dessa rörliga stipendier torde, framhåller kanslern vidare, åtskilliga prak­

tiska frågor böra upptagas till närmare prövning.

Sveriges förenade studentkårer noterar med tillfredsställelse det av utred-

174

ningen angivna målet att uppnå rörlighet i stipendiernas fördelning mellan

fakulteter och högskolor. SFS anför härom i huvudsak följande.

För uppnående av detta mål bör man enligt SFS utnyttja båda de av

utredningen diskuterade vägarna, nämligen dels ställa till förfogande ett

antal stipendier, som fördelas av de akademiska konsistorierna vid ett och

samma lärosäte, dels skapa en reserv av stipendier, som fördelas mellan

olika läroanstalter av en central universitets- och högskoleinstans. Här­

igenom skulle vinnas en snabbare och smidigare handläggning av ärendena

i direkt anslutning till utdelning av de fakultetsbundna stipendierna. SFS

föreslår därför att 14 licentiand- och 10 doktorandstipendier av de stipen­

dier, som enligt utredningens förslag skulle fördelas av universitetskanslern,

ställes till universitetens och högskolornas förfogande.

Utredningens förslag om en uppräkning av antalet licentiand- och dok­

torandstipendier avstyrkes av statskontoret, som framhåller, att — därest

i enlighet med utredningens förslag ett ökat antal universitetsbefattningar

i mellangraderna skulle införas — stödet för vidareutbildning till forskare

av magistrar och licentiater automatiskt kommer att öka.

Vederbörande myndigheter vid universiteten, karolinska

institutet och Stockholms hö g skola tillstyrker i allmän­

het, att antalet stipendier ökas på sätt utredningen föreslagit. De teologiska

fakulteterna i TJppsala och Lund finner dock den föreslagna uppräkningen

otillräcklig; ytterligare stipendier föreslås därför inrättade vid nämnda fa­

kulteter. Kanslern tillstyrker i huvudsak utredningens förslag, men anför

dessutom följande.

Jag vill samtidigt understryka, att jag för de teologiska fakulteternas del

icke funnit den föreslagna ökningen med allenast ett licentiandstipendium

till var och en av dessa fakulteter vara tillfyllest. Jag förordar härvid —- i

anslutning till de skäl till en förbättring av stipendiemöjligheterna vid

ifrågavarande fakulteter som anförts i dessa fakulteters remissyttranden

— att 10 licentiandstipendier ställes till förfogande av var och en av de

teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Likaså finner jag en ökning

av doktorandstipendierna vid de teologiska fakulteterna vara i hög grad

motiverad. För närvarande förfogar dessa fakulteter endast över 6 dylika

stipendier var. Under hänvisning till vad de teologiska fakulteterna anfört

i sina remissyttranden förordar jag en ökning av antalet doktorandstipen­

dier med 2 till vardera fakulteten.

Enligt gällande bestämmelser rörande stipendier för främjande av högre

odontologiska och farmaceutiska studier vid tandläkarhögsko-

l o r n a respektive farmaceutiska institutet är förevarande

stipendier avsedda för sådana studerande, som är sysselsatta med utarbe­

tande av doktorsavhandlingar eller därmed jämförligt arbete. Dessa »dok­

torandstipendier» utgår emellertid för nämnda läroanstalter med det lägre

belopp, som gäller i fråga om licentiandstipendier vid bland annat universi­

teten. Såväl lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och

Malmö som styrelsen för farmaceutiska institutet berör detta spörsmål.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 1 OJf år 1958

175

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm föreslår, att högskolan tilldelas 9 doktorandstipendier samt framhåller i övrigt bland annat föl­ jande.

I fråga om stipendiernas belopp anser lärarkollegiet skäl icke längre finnas att kvarhålla stipendierna vid licentiandstipendienivå. Den begränsning av möjligheten att vid sidan av stipendium innehava bisysslor, som gäller vid samtliga fakulteter och högskolor utom tandläkarhögskolorna och farma- ceutiska institutet, kan numera upprätthållas även vid tandläkarhögsko­ lorna. För den händelse det i något enstaka fall skulle vara för vederbö­ rande högskola lämpligt att doktorandstipendiat fullgör exempelvis assi- stenttjänstgöring vid högskolan, borde nedsättning av stipendiets belopp till licentiandstipendienivå kunna ske i det enskilda fallet, varom lämplig regleringsföreskrift kunde utfärdas.

Styrelsen för farmaceutiska institutet föreslår, att institutet tilldelas ett doktorandstipendium å 8 000 kronor och två licentiandstipendier å 5 500 kronor. Skulle institutet icke bli delaktigt av ett högre stipendium, synes det styrelsen önskvärt, att sådan föreskrift meddelas, att de mindre stipen­ dierna liksom vid de tekniska högskolorna blir tillgängliga för såväl licen- tiander som doktorander.

I det föregående (s. 160 ff.) har redogjorts för vissa erinringar, som fram­ förts vid remissbehandlingen, beträffande bland annat den av utredningen redovisade statistiken över forskarutbildningens omfattning vid de tek­ niska högskolorna. Med hänsyn till vad härvid framhållits, be­ dömer flera remissorgan det av utredningen föreslagna antalet stipendier för studerande vid dessa högskolor såsom otillräckligt. Sålunda finner lärar­ kollegiet vid tekniska högskolan förslaget helt otillfredsställande — särskilt i vad avser tekniska högskolan i Stockholm, där ingen ökning föreslagits. Lärarkollegiet ställer sig vidare helt oförstående till att de tekniska hög­ skolorna är de enda statliga fackhögskolor som ansetts icke böra komma i åtnjutande av doktorandstipendier trots att inrättandet av dylika dels före­ slogs av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, dels ock upprepade gånger äskats i högskolans riksdagspetita. Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola hemställer, att tre doktorandstipendier ställes till högskolans förfogande. Dessutom anföres bland annat följande angående stipendiebehovet i allmänhet vid de tekniska högskolorna.

För högskolans lärare är det i hög grad angeläget att kunna behålla och föra fram nuvarande — liksom ständigt nytillkommande — forskare till högre examina. En mer progressiv syn från utredningens sida på högskolans stipendiebehov skulle helt visst underlätta denna samhällsekonomiskt be­ tydelsefulla uppgift. Lärarkollegiet hemställer därför, att ett betydligt större belopp anvisas de tekniska högskolorna för nu ifrågavarande sti­ pendier.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar, att överstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1958/59 med hänsyn till antalet behöriga stipendiesökande våren 1957 förordat, att ifrågavarande stipendier vid de

Kungl. Maj:ts -proposition nr 10/t år 1958

176

tekniska högskolorna också uppdelades i doktorand- och licentiandstipen-

dier. Överstyrelsen hade därvid funnit sig böra beräkna — för tekniska

högskolan i Stockholm — ett antal av 25 licentiandstipendier och två

doktorandstipendier samt — för Chalmers tekniska högskola — ett antal

av 14 licentiandstipendier och två doktorandstipendier. Såsom stöd för ett

inrättande av doktorandstipendier anförde överstyrelsen därvid, att forsk­

ningen och undervisningen vid de tekniska högskolorna i ämnen av grund­

läggande natur, som ägde sin motsvarighet vid de matematisk-naturveten-

skapliga fakulteterna, numera fått en betydande omfattning och att i allt

fall beträffande sådana ämnesområden samma förutsättningar för dokto­

randstipendier kunde anses vara förhanden som vid de nämnda fakulte­

terna. Överstyrelsen säger sig ej funnit anledning frångå sin i nämnda

anslagsäskanden uttalade uppfattning om önskvärdheten av ett inrättande

av ett antal särskilda doktorandstipendier jämväl vid dessa högskolor från

och med budgetåret 1958/59.

Statens tekniska forskningsråd föreslår, att doktorandstipendier inrättas

till ett antal som motsvarar 10 procent av antalet licentiander vid de tek­

niska högskolorna. För närvarande skulle — framhåller forskningsrådet —

enligt denna beräkningsgrund erfordras 12 doktorandstipendier. Dessutom

understrykes kraftigt nödvändigheten av att antalet licentiandstipendier

ökas ytterligare, förslagsvis till 120. Svenska teknolog för eningen anser, att

antalet forskningsstipendier vid de tekniska högskolorna icke bör bestäm­

mas med utgångspunkt från hittillsvarande antal doktorander och licen­

tiander vid högskolorna. Sveriges industriförbund finner i och för sig de

föreslagna anslagshöjningarna befogade. Förbundet förklarar sig emellertid

inte kunna — särskilt mot bakgrunden av utredningens egen uppfattning

att en rikligare stipendiering bland annat skall ha en stimulerande effekt

— förstå varför utredningen stannat för att föreslå en ökning av antalet

licentiandstipendier, vilka jämväl är avsedda för doktorander, vid de tek­

niska högskolorna från 40 till blott 45. Härjämte framhåller förbundet

bland annat följande.

Om vi verkligen vill följa med i den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen

synes inte minst behovet av kvalificerade högskolelärare och forskarhand-

ledare böra tillgodoses. Dessa borde i första hand rekryteras bland sådana

personer som disputerat, och det torde inte behöva särskilt understrykas

att konkurrensen med näringslivet om dessa även i fortsättningen kommer

att vara hård. Det är industriförbundets bestämda mening, att det i första

hand bör ankomma på det allmänna att stimulera till sådant kvalificerat

forskningsarbete, särskilt av grundforsknings natur, som kan leda fram till

disputation vid de tekniska högskolorna. Förbundet hemställer därför att

frågan om en ytterligare ökning av antalet licentiand- och doktorandstipen­

dier vid de tekniska högskolorna tas upp till förnyad prövning. I

I fråga om utredningens förslag avseende stipendier för studerande vid

jordbrukets högskolor har i huvudsak följande synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

177

framförts. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan hänvisar till att under de sistförflutna fem åren i genomsnitt fem disputationer årligen ägt rum vid högskolan samt till att under läsåret 1957/58 tio studerande väntas komma att disputera. Med hänsyn härtill betonas önskvärdheten av ytterligare ett doktorandstipendium utöver det av utredningen föreslagna nya stipendiet.

Styrelsen för lantbruksliögskolan och statens jordbruksförsök anser bland annat att det nu torde vara motiverat, att proportionen mellan licentiand- och doktorandstipendier vid högskolan blir ungefär densamma som genom­ snittet för universiteten och övriga högskolor. Antalet doktorandstipendier vid lantbrukshögskolan borde därför bli sex; en ökning som anses i hög grad påkallad. Jordbrukshögskoleutredningen framhåller bland annat följande beträffande fördelningen av stipendierna på skilda fakulteter och högskolor.

Hänsyn bör tagas till det förhållandet att personer, som avlagt licentiat­ examen eller disputerat vid lantbrukshögskolan och som därefter ej kan erhålla lämplig forskarbefattning, ej har samma möjligheter att få tillgodo­ räkna sig sin högre utbildning som merit för erhållande av annan tjänst med högre lön, som exempelvis är fallet för licentiater från de filosofiska fakulteterna. Detta förhållande bör kompenseras genom ett förhållandevis större antal stipendier vid lantbrukshögskolan. Jordbrukshögskoleutred­ ningen vill i anslutning härtill framhålla att den avser att framlägga för­ slag härom i sitt kommande betänkande.

I anslutning till utredningens förslag rörande forskarutbildningen har från handelshögskolornas sida särskilt berörts vissa problem, som avser ämnet företagsekonomi. Sålunda framhåller direktionen för han­

delshögskolan i Stockholm bland annat följande.

Under den närmaste tioårsperioden måste redan med nu befintlig och beslutad organisation 8—10 nya professorer i ämnet företagsekonomi till­ komma för att fylla nyinrättade befattningar och för att ersätta avgång genom pensionering. Härtill kommer ett ökat behov av lärare av lägre grader. Rekryteringen av yngre forskare inom företagsekonomin måste där­ för på allt sätt främjas och den vilar helt på de båda handelshögskolorna. Icke minst handelshögskolan i Stockholm kommer att få i betydande ut­ sträckning engagera sina mest kvalificerade lärare och sina resurser i övrigt för den utbildningsverksamhet, som sålunda blir erforderlig i första hand inom ämnet företagsekonomi men även inom högskolans övriga huvudäm­ nen, med vilka företagsekonomin sedan gammalt är starkt integrerad. Det synes naturligt att staten såtillvida deltager i den nödvändiga kraftan­ strängningen att antalet av staten beviljade licentiatstipendier ökas, därvid även må beaktas att en del av de vid handelshögskolan utbildade lärarna och forskarna naturligen kommer att tagas i anspråk vid andra institutio­ ner än handelshögskolan i Stockholm. I sitt arbete för att säkerställa en ökad tillgång på personer för de mest kvalificerade akademiska befattning­ arna är det givetvis av betydelse för handelshögskolan att även kunna disponera ett antal doktorandstipendier.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, hemställer direktionen om en ökning av antalet licentiandstipcndier i den omfattning som betingas av

12 Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 sand. Nr 10\

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

178

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

åberopade förhållanden samt om att dessutom 2 doktorandstipendier måtte

ställas till högskolans förfogande.

I de yttranden som avgivits av vissa organisationer och sammanslut­

ningar har främst berörts två frågor, nämligen dels avvägningen mellan

antalet licentiandstipendier och antalet doktorandstipendier, dels behovet

vid fackhögskolorna av ifrågavarande stipendier. Sveriges jörenade student­

kårer (SFS) betonar, att det är i första hand efter sin grundexamen som

studenten står vid skiljevägen forskning—förvärvsarbete. SFS, som anser

att de rekryteringsfrämjande åtgärderna bör sättas in med full styrka vid

detta tillfälle, föreslår, att antalet licentiandstipendier beräknas så att

sökande till dessa har lika stor chans att erhålla stipendium, som sökande

till doktorandstipendium. Enligt SFS beräkningar bör därför ytterligare 55

licentiandstipendier inrättas. Även SACO anser, att antalet licentiandsti­

pendier bör ökas utöver utredningens förslag. Liknande synpunkter fram-

föres dessutom av Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Vidkommande spörsmålet om fackhögskolornas behov av ifrågavarande

stipendier understryker SFS, att antalet licentiander och doktorander vid

dessa högskolor visar en starkt ökande tendens. Med hänsyn till att detta

gäller icke minst de tekniska högskolorna finner SFS det anmärkningsvärt,

att utredningen icke ens diskuterat inrättande av doktorandstipendier vid

sistnämnda högskolor. Vidare bör enligt SFS stipendierna vid farmaceu-

tiska institutet och vid tandläkarhögskolorna uppräknas till samma belopp

som övriga doktorandstipendier. Enligt SACO, som anser att doktorand­

stipendier bör inrättas vid de fackhögskolor som för närvarande saknar

sådana, har flertalet fackhögskolor ej blivit tillgodosedda med stipendier i

den utsträckning, som motsvarar behovet. Sveriges liberala studentförbund

understryker särskilt samhällets stora behov av högt kvalificerad teknisk

arbetskraft och forskare; förbundet finner det märkligt, att förslag ej fram­

lagts om inrättande av doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund säger sig ha ett allmänt in­

tryck av att fackhögskolorna något missgynnats vid fördelningen av stipen­

dierna. Förbundet anser dessutom, att det möjligen kan bli svårt att — vid

en så kraftig höjning av antalet stipendier, som föreslagits — omedelbart

finna tillräckligt många kvalificerade sökande. En höjning etappvis under

ett par år skulle måhända medge ett bättre urval.

Flera remissorgan föreslår någon form av index-reglering av stipendiebe-

loppen. I några yttranden har ifrågasatts eller föreslagits högre stipendie-

belopp. Endast ett av remissorganen föreslår lägre belopp för licentiand-

och doktorandstipendierna än utredningen gjort, nämligen statskontoret,

som anför följande.

179

Därest i rådande ekonomiska läge en uppräkning av stipendiebeloppen

skulle anses böra medgivas, bör denna naturligen begränsas till belopp,

motsvarande levnadskostnadsökningen sedan 1953 — det år, som beloppen

för doktorsstipendierna senast justerades — eller omkring 14 procent.

Det av utredningen framlagda förslaget om en fortlöpande statistisk re­

dovisning av licentiander och doktorander tillstyrkes av samtliga de remiss­

organ, som yttrat sig härom, med undantag av överstyrelsen för de tekniska

högskolorna som anser, att stor försiktighet bör iakttagas vid prövning av

frågor, huruvida olika myndigheter, som redan är högst betungade av

statistiska uppgifter av skilda slag, bör påläggas nya skyldigheter i sådant

hänseende. Överstyrelsen säger sig ej ha blivit övertygad om angelägen­

heten av att den här avsedda statistiken kommer till stånd. Statistiska

centralbyrån anför bland annat följande.

Utredningen påpekar med rätta, att det statistiska material som står

till buds icke är tillräckligt för att ge en tillfredsställande bild av forskar­

utbildningen. Under förutsättning av bifall till utredningens förslag i denna

fråga har statistiska centralbyrån efter samråd med utredningen i sina riks-

dagspetita för budgetåret 1958/59 hemställt om anslag för utarbetande av

statistik enligt förslaget. Primärmaterialet för denna statistik är utan tvivel

entydigt definierat. Av förslaget framgår att uppgiftslämnandet närmast

ankommer på vederbörande ämnesrepresentant och att redovisning till

centralbyrån är avsedd att äga rum via läroanstalterna. Centralbyrån finner

det nödvändigt, att uppgiftslämnandet även till denna gren av statistiken

över högre studier åvilar läroanstaltens kansli, varigenom vinnes fördelen

av samordning och kontroll i insamlingsarbetet.

Beträffande utredningens förslag att medicine kandidater i avseende på

behörighet att tilldelas doktorandstipendier skulle likställas med medicine

licentiater har meningsskiljaktighet rått inom medicinska fakulteten i Lund.

Fakultetens majoritet har avstyrkt helt jämställande. Större akademiska

konsistoriet i Lund finner sig i föreliggande läge böra förorda, att hitintills

gällande bestämmelser härutinnan erhåller fortsatt giltighet. Kanslern har

— i likhet med medicinska fakulteten i Lund — icke funnit tillräckliga skäl

föreligga för ett dylikt jämställande. Nuvarande bestämmelser innehåller

enligt kanslerns mening erforderliga möjligheter att i förekommande fall

tilldela medicine kandidat doktorandstipendium.

Universitetsutredningens uttalande emot en åldersgräns för behörighet

att tilldelas licentiand- eller doktorandstipendium har icke mött några gen­

sagor.

I anslutning härtill torde få anmälas, att både kanslern och överstyrelsen

för de tekniska högskolorna avstyrker sakrevisionens förut omnämnda för­

slag om införande av åldersgränser för erhållande av licentiand- och dokto­

randstipendium. Såväl kanslern som nämnda överstyrelse biträder däremot

förslaget, att gällande föreskrifter i ämnet kompletteras i syfte att under-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

180

stryka betydelsen av bestämmelsernas efterlevnad och för att underlätta

vidtagandet av åtgärder mot stipendiat, som bryter mot desamma.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har jämväl vissa andra

spörsmål avseende förevarande bestämmelser tagits upp till behandling.

Sålunda föreslår flera av remissorganen bland annat en förlängning av

stipendietiden, särskilt för licentiatstipendierna. Vidare beröres frågan om

stipendieårets längd respektive sättet för dess beräknande ävensom frågan

om ändring eller översyn av gällande bestämmelser om rätt att ha för­

värvsarbete vid sidan om licentiand- eller doktorandstipendium.

Kungl. May.ts proposition nr 104- år 1958

3. Särskilda anslag till ograduerade forskare m. m.

Utredningen

Vad förevarande spörsmål beträffar föreslår utredningen, att för budget­

året 1958/59 anvisas anslag om sammanlagt 2 600 000 kronor till

ograduerade forskares verksamhet. Nämnda anslags för­

delning på olika vetenskapliga discipliner framgår av följande tablå.

För främjande av teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig

humanistisk forskning .................................................................... 300 000

För främjande av medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och veteri­

närmedicinsk forskning .................................................................. 1 400 000

För främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning ........... 600 000

För främjande av teknisk forskning ................................................ 300 000

Summa kronor 2 600 000

Beträffande behovet av ifrågavarande anslag framhåller utredningen i

huvudsak följande.

De materielanslag, som institutioner och motsvarande för närvarande dis­

ponerar över, är avsedda för forskning och undervisning. De används i

många fall främst för undervisningsändamål och för inköp av litteratur till

institutionsbiblioteken. De yngre forskarna kan som regel ej räkna med att

erhålla medel för egen forskningsverksamhet (experiment, excerpter, arkiv­

resor m. m.) ur dessa anslag. Sedan 1945 finns emellertid för medicinsk,

odontologisk, farmaceutisk och veterinärmedicinsk forskning ett särskilt

reservationsanslag, »Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid uni­

versiteten m. fl. läroanstalter». Förslaget om dessa anslag hade framlagts

av de år 1943 tillkallade sakkunniga för utredning rörande lämpliga organi­

satoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande och därmed

sammanhängande frågor. I Kungl. Majrts proposition nr 301 år 1945 under­

strök departementschefen, att utdelning från detta anslag borde ske enbart

med hänsyn till den vetenskapliga forskning som bedrives vid de olika

institutionerna och klinikerna, oberoende av om sökanden vore institutions­

föreståndare respektive klinikchef eller annan där verksam forskare och

vidare oberoende av om anslagen därigenom skulle bli ojämnt fördelade

mellan olika institutioner. I motsats till materielanslagen, vilka i huvudsak

fördelas proportionellt mellan institutionerna, borde sålunda de nya ansla­

gen fördelas helt och hållet på grundval av redovisat och styrkt behov.

181

Av en av utredningen gjord undersökning framgår, att utvecklingen gått därhän, att bidragen numera så gott som uteslutande utgår till ograduerade forskare. Utredningen finner detta vara en ur forskningens synpunkt ända­ målsenlig och eftersträvansvärd utveckling. De lokala universitetsmyn- digheterna bör svara för utdelandet av anslag till forskare under utbildning, medan forskningsråden bör svara för utdelning av de anslag som är avsedda för större forskningsprojekt, vilka som regel leds av graduerade forskare. Utredningen har funnit, att detta system, som enligt samstämmiga utta­ landen med framgång prövats under drygt tio år vid de medicinska fakul­ teterna, tandläkarhögskolorna, veterinärhögskolan och farmaceutiska insti­ tutet, nu bör utsträckas till att gälla även övriga fakulteter och fackhög­ skolor. Utredningen föreslår därför, att för teologisk, juridisk, humanistisk, matematisk-naturvetenskaplig samt teknisk forskarutbildning anvisas me­ del motsvarande dem som utgår till medicinsk forskarutbildning. Liknande anslag bör enligt utredningens mening införas för forskarutbildningen vid lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Det torde dock — framhåller ut­ redningen — få ankomma på de nu arbetande jordbrukshögskole- och skogshögskoleutredningarna att lägga fram förslag för dessa högskolors del. För handelshögskolornas del har utredningen ej ansett sig nu böra fram­ lägga något förslag.

LTtredningen övergår härefter till en närmare diskussion av de olika an­ slagsposternas storlek. Härom anför utredningen följande.

Reservationsanslaget för främjande av medicinsk forskning: Det under åttonde huvudtiteln utgående reservationsanslaget »Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter» har för ett antal budgetår uppgått till följande belopp

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

1945/46 .......................................................... 500 000 kronor 1949/50 .......................................................... 512 000 1954/55 .......................................................... 640 000 1956/57 .......................................................... 691 000 1957/58 .......................................................... 721 000

Anslagshöjningen efter budgetåret 1945/46 har till största delen vidtagits med hänsyn till tillkomsten av tandläkarhögskolan i Malmö och medicinska fakulteten i Göteborg.

Med hänsyn till inträffade kostnadsökningar och till det starkt ökade antalet yngre forskare synes anslagen behöva ökas högst avsevärt. En vid Uppsala universitets medicinska fakultet gjord undersökning av hur mycket medel yngre forskare sökt respektive beviljats från ifrågavarande anslag under senare år visar, att efterfrågan varit två ä tre gånger så stor som tillgången på medel. Utredningen föreslår, att för budgetåret 1958/59 reser­ vationsanslaget »Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid univer­ siteten m. fl. läroanstalter» ökas till 1 400 000 kronor, att användas huvud­ sakligen för ograduerade forskares utgifter för materiel, apparatur m. m. Fördelningen mellan fakulteter och högskolor synes böra göras i stort sett i enlighet med nuvarande principer.

Anslag för matematisk-naturvetenskaplig forskning: Under anslagsposten »Materiel m. m.» upptas för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund särskilda medel för fiiltarbeten. Bud­ ge låret. 1956/57 utgjorde dessa medel cirka 40 000 kronor vid vartdera av de två universiteten. Vid Stockholms högskolas matematisk-naturveten­ skapliga avdelning upptogs för budgetåret 1956/57 likaledes under mate-

182

rielanslaget 54 000 kronor för exkursioner, fältarbeten m. m. Nämnda be­

lopp tilldelas till stor del ograduerade forskare inom botanik, zoologi och

angränsande ämnen. Dessa medel bör tills vidare upptas i oförändrad form

under materielanslagen. Dessutom bör emellertid för de matematisk-natur-

vetenskapliga fakulteterna (motsvarande) uppföras särskilda reservations­

anslag för främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning.

Någon exakt beräkning av medelsbehovet låter sig ej göra, bland annat

beroende på de stora olikheterna mellan skilda naturvetenskapliga ämnen.

Utredningen har stannat för att föreslå att för budgetåret 1958/59 beviljas

ett reservationsanslag för främjande av matematisk-naturvetenskaplig

forskning vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna om samman­

lagt 600 000 kronor, att användas huvudsakligen för ograduerade forskares

utgifter för materiel, apparater m.m. Anslaget bör fördelas lika mellan de

tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Anslag för teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig humanis­

tisk forskning: Vid de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna

var antalet aktiva licentiander och doktorander hösten 1955 dubbelt så

stort som antalet aktiva licentiander och doktorander vid de matematisk-

naturvetenskapliga fakulteterna. A andra sidan är det uppenbart, att forsk-

ningskostnaderna — materiel, apparater, resekostnader m.m. — är betyd­

ligt mindre för teologer, jurister och humanister än för naturvetare. Huma­

nisternas utgifter torde i medeltal vara högre än teologers och juristers.

Skillnaden mellan ämnena inom de humanistiska fakulteterna torde dock

vara mycket stora.

Utredningen föreslår, att för budgetåret 1958/59 anvisas ett reservations­

anslag för främjande av teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig

humanistisk forskning vid de teologiska, juridiska och humanistiska fakul­

teterna om sammanlagt 800 000 kronor, att användas huvudsakligen för

ograduerade forskares utgifter för materiel, apparater, excerpering, in­

hemska arkivresor in. m., varav 20 000 kronor till de teologiska fakulte­

terna, 15 000 kronor till de juridiska fakulteterna samt återstående 265 000

kronor till de humanistiska fakulteterna (inklusive filosofiska fakulteten vid

Göteborgs universitet). Fördelningen mellan de humanistiska fakulteterna

synes böra ske så att den mindre fakulteten i Göteborg får något lägre

belopp än de tre övriga fakulteterna. De mindre belopp, som under anslags-

titeln »Materiel m. m.» vid universiteten i Uppsala och Lund anvisas för

fältarbeten i sociologi och kulturgeografi, förutsättes givetvis ej bli påver­

kade av det framlagda förslaget. Dessa medel har nämligen i likhet med

övriga materielanslag karaktär av anslag till respektive institutioners all­

männa undervisnings- och forskningsverksamhet.

Anslag för teknisk forskning: Vid de tekniska högskolorna fanns under

perioden 1942/43—1946/47 ett särskilt anslag »Bidrag till främjande av

teknisk forskning». Från och med budgetåret 1947/48 överfördes detta an­

slag till det av tekniska forskningsrådet disponerade anslaget till tekniskt-

vetenskaplig forskning. Anledningen härtill var, att det ej ansågs föreligga

någon skillnad mellan de två typerna av anslag. Båda ansågs i första hand

vara avsedda för kvalificerade forskare. Det växande antalet licentiander

och doktorander vid de två tekniska högskolorna motiverar emellertid, att

särskilda anslag inrättas för yngre forskare. Utredningen föreslår därför, att

även för de tekniska högskolorna anvisas särskilda anslag, avsedda i första

hand för ograduerade forskares behov. För budgetåret 1958/59 föreslås ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 104

år 1958

183

reservationsanslag om sammanlagt 300 000 kronor, att användas huvud­

sakligen för ograduerade forskares utgifter för materiel, apparater m. m.

Avslutningsvis understryker utredningen, att den framtida ökningen i an­

talet doktorander och licentiander vid skilda fakulteter och högskolor måste

leda till att de föreslagna anslagen undan för undan måste höjas. Utred­

ningen finner det dock ej möjligt att föreslå några belopp för de efter

1958/59 följande budgetåren. Däremot rekommenderas att den av utred­

ningen förordade statistiken över antalet licentiander och doktorander ut­

nyttjas som ett av underlagen vid kommande bedömningar av erforderliga

anslagshöjningar.

Utredningen föreslår, att ifrågavarande reservationsanslag fördelas av

Ivungl. Maj:t mellan fakulteter och högskolor samt att medel ur nämnda

anslag efter vederbörligt ansökningsförfarande utdelas av fakulteterna

(motsvarande) respektive styrelserna för farmaceutiska institutet och vete­

rinärhögskolan. Detta förslag utföres på i huvudsak följande sätt.

Förevarande anslag kan sägas utgöra ett komplement på materielsidan

till doktorand- och licentiandstipendierna. Dessa senare utdelas — och

kommer, om utredningens förslag rörande förbättring av ifrågavarande sti­

pendier genomföres, att alltjämt utdelas — av fakulteter eller högskolor.

Utredningen vill med anledning härav föreslå, att beslutanderätten i fråga

om utdelningen av reservationsanslagen för medicinsk och odontologisk

forskning överföres från kanslern för rikets universitet till de medicinska

fakulteterna samt till karolinska institutets och de två tandläkarhögsko-

lornas lärarkollegier, dock med skyldighet för dessa att årligen till kanslern

anmäla, på vad sätt anslagen disponerats. För farmaceutiska institutets och

veterinärhögskolans del föreslås ingen ändring i utdelningsförfarandet. Ut­

redningen föreslår vidare, att anslagen till teologisk, juridisk, humanistisk

och naturvetenskaplig forskning fördelas på fakulteter av Kungl. Maj:t på

samma sätt som nu sker med anslagen till medicinsk forskning samt att

anslagen utdelas av vederbörande fakultet efter ett ansökningsförfarande,

dock med skyldighet för fakulteterna att årligen till kanslern för rikets

universitet anmäla, på vad sätt anslagen disponerats. Utredningen föreslår

slutligen, att anslagen till teknisk forskning fördelas av Kungl. Maj:t på

de två högskolorna samt att varje högskolas anslag utdelas efter ett an­

sökningsförfarande, dock med skyldighet för högskolorna att årligen till

överstyrelsen för de tekniska högskolorna anmäla, på vad sätt anslagen

disponerats.

Till sist påpekar utredningen, att i de bestämmelser, som kan komma

att utfärdas rörande de föreslagna anslagen, bör föreskrivas, att medlen

huvudsakligen skall utdelas till ograduerade forskare.

Utredningen upptar därefter till behandling apparatanslagen

samt föreslår — med hänsyn till det växande antalet forskare och stude­

rande — att den ospecificerade delen av dessa anslag uttryckligen ges ka­

raktär av medel avsedda såväl till ersättning och modernisering av appara-

turen som till utökning av densamma. Utredningen föreslår vidare, att för

budgetåret 1958/59 dessa ospecificerade medel höjs till i följande tablå

angivna belopp. Motsvarande medelsanvisningar för budgetåret 1957/58

har jämväl angivits i tablån.

Kungl. May.ts proposition nr 10/+ år 1958

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 or 1958

1957/58

1958/59

Uppsala universitet ................ ............. 250 000

600 000

Lunds universitet .................... ............. 250 000

600 000

Göteborgs universitet ............. ............ 100 000

200 000

Stockholms högskola .............. ............ 250 000

400 000

Karolinska institutet .............. ............. 100 000

200 000

Summa 950 000

2 000 000

Beträffande de sålunda förordade anslagshöjningarna framhåller utred­

ningen i huvudsak följande.

Anslagen för främjande av ograduerade forskares verksamhet kommer

att kunna användas för inköp förutom av förbrukningsmateriel jämväl av

speciell men föga kostnadskrävande apparatur. Införandet av dessa anslag

minskar emellertid inte behovet av anslag för ersättning av försliten och

omodern apparatur och anskaffandet av ny apparatur vid de skilda institu­

tionerna. Den samlade effekten av de åtgärder som i förevarande samman­

hang föreslagits kommer att bli, att behovet av apparater för undervisningen

på såväl hög- som lågstadiet kommer att öka till följd av det växande an­

talet studerande och det ökande antalet akademiska lärare. Med hänsyn

härtill vill utredningen föreslå en provisorisk uppräkning redan från och

med budgetåret 1958/59 av de nu till universiteten, Stockholms högskola

och karolinska institutet utgående reservationsanslagen till nyanskaffning

av apparater m. m. Utöver de av utredningen föreslagna anslags beloppen

kan för budgetåret 1958/59 komma de belopp av engångsnatur för särskilda

ändamål, vilka liksom tidigare anvisas under rubriken »Nyanskaffning av

apparater m. m.».

Yttranden

Utredningens förslag rörande anslag till ograduerade forskares verksam­

het tillstyrkes av alla remissorgan utom ett, nämligen statskontoret, som

anser, att frågan om särskilda anslag till forskning inom olika områden och

storleken av dessa bör avgöras i ett sammanhang med hänsyn till forsk­

ningens behov och möjligheterna att tillgodose detta. En uppdelning så att

vissa anslag avses för ograduerade andra till graduerade forskare synes

statskontoret ovidkommande.

Vidkommande universitetsutredningens reformprogram avseende sär­

skilda anslag till ograduerade forskare m. m. framhåller kanslern, att han

i stort sett funnit sig kunna godtaga de framlagda förslagen och hälsar med

tillfredsställelse att betydande anslagsförstärkningar i detta sammanhang

förordats. Kanslern har intet att erinra om att beslutanderätten i fråga om

utdelningen av ifrågavarande forskningsanslag tilldelas vederbörande lokala

akademiska myndigheter. I bestämmelserna bör dock — i enlighet med ut­

redningens förslag — intagas föreskrift om att medlen huvudsakligen bör

utdelas till ograduerade forskare. I detta sammanhang understryker kans­

lern, att frågor om tilldelande av anslag till graduerade forskare enligt hans

mening bör underställas kanslerns prövning.

185

Jordbrukshögskoleutredningen ansluter sig till förslaget att de fakulteter

och högskolor, som icke för närvarande har forskningsanslag speciellt av­

sedda för ograduerade forskare, tilldelas anslag av denna typ. Förslag till

sådana anslag säger sig utredningen komma att framlägga.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anför följande.

Uppnår man bland annat genom en mer omfattande stipendiering att

flera studenter fortsätter sina studier till licentiatexamen och doktorsgrad,

uppkommer ett behov av att dessa studerande såsom komplement till

stipendierna erhåller bidrag för sina forskningsomkostnader. Det må här

nämnas, att forskningsarbetet icke minst inom företagsekonomin ofta med­

för betydande kostnader för fältundersökningar o. d. I överensstämmelse

med vad lärarrådet föreslagit får direktionen därför hemställa att Kungl.

Maj:t ville vid en ökning av antalet stipendier för högre ekonomiska stu­

dier jämväl medgiva ett särskilt anslag å 50 000 kronor såsom bidrag till

angivna kostnader.

Även Sveriges industriförbund understryker vikten av att motsvarande

anslag ställes till handelshögskolornas förfogande. Förbundet anför härom

bland annat följande.

Vad gäller handelshögskolorna har utredningen, utan särskild motive­

ring, ej ansett sig nu böra framlägga något förslag i berörda hänseende.

Med hänsyn till att den i Sverige ännu förhållandevis unga forskningen på

företagsekonomins stora och betydelsefulla område star inför åtskilliga

forskningsuppgifter, bland annat inom distributionsekonomi och företags­

administration, vilka för sin lösning behöver ytterligare ekonomiska resur­

ser, förutsätter förbundet att motsvarande anslag kommer att utgå även till

handelshögskolorna.

Några remissorgan har anfört avvikande meningar i fråga om vissa av

de anslagsbelopp utredningen föreslagit. Sålunda anser teologiska fakulteten

i Uppsala det föreslagna beloppet, 10 000 kronor årligen, såsom otillräck­

ligt, både utifrån föreliggande behov och i jämförelse med vad som före­

slagits för de humanistiska fakulteterna. Ett ärligt anslag av 15 000 kronor

kan enligt fakulteten icke betraktas annat än som ett minimibelopp. Större

akademiska konsistoriet i Uppsala framhåller, att enligt dess mening det

icke finnes någon anledning utgå från att behovet av dylika anslagsmedel

skulle vara mindre för forskare inom de teologiska och juridiska fakulte­

terna än för forskare inom de humanistiska fakulteterna. Även större

akademiska konsistoriet i Lund förordar — i likhet med teologiska fakul­

teten därstädes — ett årligt anslag av 15 000 kronor till var och en av

nämnda fakulteter. Till denna uppfattning ansluter sig jämväl kanslern.

Rätts- och statsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola fin­

ner det belopp som föreslås för de juridiska fakulteterna, 15 000 kronor,

vara uppenbart för litet. En uppräkning av beloppet till 30 000 kronor

skulle enligt avdelningen närmare svara mot det väntade behovet. Statens

samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds rättsvetenskapliga sektion

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 (°ir 1958

186

understryker vikten av att anslag till forskares omkostnader ställes till

fakulteternas förfogande, samt anför bland annat följande.

Utredningen föreslår, att de tre juridiska fakulteterna tillhopa får 15 000

kronor. Beloppet synes väl snävt tilltaget i förhållande till de medel, som

föreslås för exempelvis humanisterna. Utredningen anför, att humanister­

nas forskningsutgifter i medeltal torde vara högre än juristernas. Om detta

är riktigt — något varom rådet icke kan bilda sig en säker uppfattning —

kan det bero på att den juridiska forskningen hittills fått inriktas på sådana

arbetsuppgifter, som ej för med sig kostsam materialinsamling. Det kan

emellertid med skål antagas, att sådana undersökningar kommer att spela

en allt större roll i den juridiska forskningen. Rådet föreslår därför, att

anslaget till de juridiska fakulteterna för ifrågavarande ändamål uppräknas

till 30 000 kronor.

Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds samhällsveten­

skapliga sektion framhåller, att föreslagna 265 000 kronor till de humanis­

tiska fakulteterna, däri inbegripet de samhällsvetenskapliga ämnena, icke

torde vara tillräckliga för anslag till ograduerade forskares utgifter för

materiel, apparater, excerpering, inhemska arkivresor m. m.

Beträffande det föreslagna anslaget till medicinsk etc. forskning hänvisar

medicinska fakulteten i Uppsala till sina petita för budgetåret 1958/59

och upprepar sin framställning om en höjning av sin anslagsdel till 350 000

kronor. Först därmed har enligt fakultetens mening anslagets realvärde

återställts till 1945/46 års nivå och någon hänsyn tagits till det ökade

student- och forskarantalet. Medicinska fakulteten i Lund betonar, att i

Lund efterfrågan sista tiden varit mer än tre gånger så stor som medelstill­

delningen. Fakulteten anser för sin del att anslaget bör ökas, utöver av

utredningen förordade 1 400 000 kronor, till 2 miljoner. Fakulteten fram­

håller att den i enlighet härmed i petita för budgetåret 1958/59 begärt en

ökning av sin del från 111 000 till 300 000 kronor. Större akademiska kon­

sistoriet i Lund tillstyrker den av medicinska fakulteten äskade höjningen

av det föreslagna beloppet.

Statens tekniska forskningsråd kan icke finna någon motivering till för­

slaget att anslaget för främjande av teknisk forskning skulle vara blott

hälften av det för matematisk-naturvetenskaplig forskning. Den för den

tekniska forskningen erforderliga apparaturen är enligt rådet minst lika

dyrbar som den som erfordras för matematisk-naturvetenskaplig forskning.

Rådet anser därför, att anslaget för teknisk forskning bör sättas till minst

600 000 kronor men givetvis justeras när behov därav uppkommer. Forsk­

ningsrådet berör även det anslag — Bidrag till främjande av teknisk forsk­

ning — som fanns vid de tekniska högskolorna under perioden 1942/43—

1947/48. Detta anslag möjliggjorde — framhåller forskningsrådet — för

forskare av alla grader att erhålla mindre forskningsanslag utan att hän­

vändelse behövde ske till forskningsråden. Rådet föreslår, att detta anslag

återinföres dels för att ge forskningsråden bättre möjlighet att ägna sig åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

187

större forskningsprojekt och dels för att skaffa möjligheter att snabbt un­ dersöka värdet och bärigheten av idéer och uppslag vid de tekniska hög­ skolorna innan hänvändelse sker till forskningsråden. Enligt lärarkollegiets vid tekniska högskolan bestämda uppfattning skulle det vara av stor bety­ delse ur forskningssynpunkt om de tekniska högskolorna ånyo komme i åtnjutande av sistnämnda anslag, vilket enligt kollegiets uppfattning bör uppföras med lägst 200 000 kronor. Lärarkollegiet förutsätter att utred­ ningen vid sin kommande behandling av de tekniska högskolorna måtte upptaga till omprövning denna ur forskningssynpunkt betydelsefulla fråga.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anser — i likhet med tek­ niska forskningsrådet — att det av utredningen föreslagna anslaget borde utgå med minst samma belopp, som föreslagits till matematisk-naturveten- skaplig forskning (600 000 kronor). Även svenska teknolog föreningen före­ slår en höjning av ifrågavarande anslag.

Den av utredningen föreslagna uppräkningen av den ospecificerade delen av apparatanslagen tillstyrkes i stort sett. Härjämte har från universitetsmyndigheternas och kanslerns sida förslag framlagts om anvisande av me­ del till vissa särskilda ändamål under förevarande anslag.

Vidkommande jordbrukets högskolor har jordbrukets forskningsråd framhållit nödv