2

Bland annat för åstadkommande av en förbättrad kontinuitet i den aka­

demiska undervisningen föreslås den nuvarande lärarstaben vid de filoso­

fiska fakulteterna utökad med en ny typ av ordinarie befattningshavare,

benämnda universitetslektorer, med undervisning som huvudsaklig uppgift.

Beträffande lärarorganisationen förordas i övrigt bland annat, att sju be­

fattningar som laborator (motsvarande) skall omvandlas till professurer,

att befattningarna som biträdande lärare skall inrättas såsom extra ordi­

narie tjänster samt att assistenter och amanuenser skall beredas för­

bättrade anställnings- och avlönings villkor.

I propositionen föreslås vidare ett väsentligt ökat stöd åt forskarrekry­

teringen. Sålunda förordas en betydande ökning av antalet doktorand- och

licentiandstipendier, nämligen för doktorandstipendiernas del en ökning

från 218 till 385 och för licentiandstipendiernas del från 199 till 480. Av

dessa skall 46 doktorand- och 75 licentiandstipendier utgöra en rörlig reserv

att av universitetskanslern alltefter behov fördelas på fakulteter och hög­

skolor. Ökningen av antalet stipendier bör ske i två etapper med lika för­

delning på budgetåren 1958/59 och 1959/60. Beträffande stipendiebeloppen

föreslås en betydande uppräkning, nämligen för doktorandstipendium från

6 000 till 8 000 kronor och för licentiandstipendium från 3 000 till 5 500

kronor.

För att i övrigt förstärka stödet åt ograduerade forskare föreslås en del­

vis helt ny form för främjande av deras vetenskapliga verksamhet, nämli­

gen genom anvisande av särskilda forskningsanslag, som skall fördelas av

universiteten och högskolorna själva. Vidare förordas en väsentlig uppräk­

ning av universitetens, karolinska institutets och Stockholms högskolas

anslag till nyanskaffning av apparater m. m., uppdelad på två etapper med

lika fördelning på budgetåren 1958/59 och 1959/60.

I propositionen äskas för nästa budgetår anslag under åttonde huvudti­

teln med sammanlagt 12 731 000 kronor, vilket i jämförelse med motsva­

rande medelsanvisningar på innevarande budgetårs riksstat innebär en

ökning med 6 115 000 kronor. I sistnämnda belopp ingår, förutom ökad

medelsanvisning för förstärkning av undervisningsresurserna utöver vad

som föreslagits i årets statsverksproposition, bland annat ett belopp av

165 000 kronor för viss ny form av handledning, ett belopp av 155 000 kro­

nor för möjliggörande av en utökning av undervisningsnämndernas verk­

samhet, en höjning med 2 306 000 kronor av anslagen till doktorand- och

licentiandstipendier, en ökning med 1 879 000 kronor av anslagsmedlen till

ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet samt en höjning med

530 000 kronor av apparatanslagen.

I anslutning till den förordade ökningen av antalet doktorand- och licen­

tiandstipendier samt höjningen av stipendiebeloppen kommer i särskilda

propositioner att äskas härför erforderliga medel såvitt gäller vissa hög­

skolor inom jordbruks- och handelsdepartementens verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104. år 1958

4

Med hänsyn härtill och då detta förhållande även påtalats av de akade­

miska myndigheterna och i riksdagen samt av Sveriges förenade student­

kårer tillkallades, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 30 juni

1955 fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

universitetens och högskolornas uppgifter och behov.

Till utredningens ordförande utsågs jag, då statssekreterare i ecklesiastik­

departementet, och till ledamöter professorn vid universitetet i Lund Karl

Sune Detlof Bergström, f. d. regeringsrådet Henning Daniel Fransén, rektorn

vid universitetet i Uppsala, professorn därstädes Torgny Segerstedt samt

professorn vid Stockholms högskola Sven Ingvar Svennilson. Utredningen

antog benämningen 1955 års universitetsutredning.

Den 21 november 1957 beslöt jag frånträda uppdraget som utredningens

ordförande samt uppdraga åt ledamoten Segerstedt att såsom ordförande

leda utredningens arbete. Vidare utsåg jag till ledamot av utredningen dess

sekreterare, numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet Sven Torsten

Moberg.

I sina direktiv för utredningen anförde dåvarande chefen för ecklesiastik­

departementet, statsrådet Persson, bland annat:

Tidpunkten torde nu vara inne att låta verkställa en allsidig och förut­

sättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och be­

hov i det moderna samhället. I första hand måste det därvid bli fråga om en

långsiktig planering av de högre läroanstalternas fortsatta utbyggnad. Det

synes mig nödvändigt att nu angripa frågan om universitetens och högsko­

lornas ställning i dagens och morgondagens samhälle i hela dess vidd. Den

utredning, som jag sålunda förordar, bör verkställas av särskilt tillkallade

sakkunniga. Med hänsyn till utredningens omfattning och svårighetsgrad

bör dessa sakkunnigas arbete bedrivas mycket fritt. Jag vill emellertid i det

följande påpeka vissa f rågekomplex, som bör bli föremål för undersökning

och prövning, samt göra vissa principiella uttalanden rörande utrednings­

arbetet på några delar av det stora utredningsfältet.

Jag har i olika sammanhang framhållit, att studentantalet under perioden

1955—1965 kommer att starkt öka samtidigt som ett ständigt stigande be­

hov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft gör sig gällande. Aktu­

ellt prognosmaterial ger oss numera en relativt tillförlitlig bild av tillström­

ningen till högre skolor, och även studentantalet torde med viss säkerhet

kunna uppskattas. Utan att närmare ingå på det tillgängliga siffermaterialet

vill jag såsom exemplifiering nämna, att man torde böra räkna med en för­

dubbling av antalet elever vid gymnasierna under det närmaste decenniet.

År 1954 avlades 5 289 studentexamina. Beräkningar gjorda inom den nu ar­

betande realskoleutredningen visar, att det sannolikt blir i runt tal 8 300

studentexamina år 1959. Av 1954 års studentkull gick inte mindre än 52,8

procent eller 2 791 studenter till de filosofiska fakulteterna. Antages de filo­

sofiska studiebanornas relativa dragningskraft oförändrad, erhålles år 1959

i runt tal 4 400 nyinskrivna enbart i de filosofiska fakulteterna. Medräknas

samtliga fakulteter och högskolor finns det för närvarande omkring 20 000

studenter. Mot bakgrunden av det siffermaterial, som föreligger, samt med

beaktande av de ökande ungdomskullarna, en väntad fortsatt expansion på

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

6

av institutionsutrymmen ävensom undervisnings- och forskningsresurser i

övrigt. Härvid torde i synnerhet relationen mellan antalet lärare och elever

på olika stadier ingående böra undersökas under hänsynstagande till såväl

undervisningens krav som de personella och ekonomiska resurser, vilka kan

beräknas stå till förfogande.

Det synes vara överflödigt att särskilt understryka, att rekryterings­

basen för forskningstjänster och mer kvalificerade undervisningstjänster är

smal. Den vetenskapligt högkvalificerade arbetskraften är och förblir syn­

nerligen fåtalig, och det skulle vara verklighetsfrämmande att tro, att uni­

versitetens och högskolornas undervisningsproblem kan lösas enbart genom

en utökning av antalet olika tjänster med ett bibehållande av den nuva­

rande organisationen. I stället måste enligt min mening personalens arbets­

uppgifter differentieras och specialiseras i större utsträckning än nu med

sikte i första hand på att lätta den många gånger betydande undervisnings-

och examinationsbörda, som åvilar professorerna i vissa ämnen, till allvarligt

förfång för forskningen. De sakkunniga bör därför ägna stor uppmärksam­

het åt frågan om den mest rationella användningen av olika slags lärar-

krafter och särskilt pröva det i den offentliga debatten framförda förslaget

om tillskapandet av en ny typ av fast anställda lärare med undervisning

som dominerande uppgift — närmast motsvarande de nuvarande pedago­

giska universitetslektorerna.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att universitetskanslern före­

slagit en särskild utredning av laboratorernas vid universiteten och vissa

högskolor ställning och uppgifter, ävensom en översyn av gällande före­

skrifter rörande de biträdande lärarna. Dessa utredningar torde böra utföras

av de nu föreslagna sakkunniga.

En undersökning bör även ägnas den akademiska undervisningens organi­

sationsproblem. Bland annat bör de åtgärder, som vidtagits i syfte att er­

hålla en rationell studieordning, motverkande tendenserna till hög studieav-

brottsfrekvens och förlängda studietider, fullföljas och nya möjligheter

prövas.

Universitetens och högskolornas undervisningsuppgifter måste alltid ses

i sitt samband med forskningen. De akademiska läroanstalternas dubbla

uppgift — forskning och undervisning — torde därför lämpligen bli den

andra utgångspunkten för de sakkunnigas arbete. Utredningen bör bland

annat söka ge svar på frågan, hur stor den nuvarande, totala forsknings-

volymen är i verkligheten. Härvid avser jag givetvis även den synnerligen

omfattande forskning, som bedrives vid halvstatliga och enskilda fristående

institut och laboratorier samt inom näringslivet och av olika organisationer.

Man torde även böra belysa, i vilka former forskning av olika slag för när­

varande bedrives. På grundval av dessa undersökningar bör därefter under

beaktande av våra statsfinansiella resurser en plan för de nödvändiga forsk­

ningsbehovens tillgodoseende uppgöras.

De sakkunniga bör vidare ägna särskild uppmärksamhet åt forskarrekry­

teringens och forskarutbildningens viktiga och speciella problem. Då de

svenska universitetens och högskolornas organisation är uppbyggd för forsk­

ning och vetenskaplig undervisning och knappast för »yrkesutbildning» av

alltför stora skaror studenter — vilket framförallt gäller de filosofiska fakul­

teterna — bör helt förutsättningslöst undersökas, på vilket sätt man genom

en rationaliserad undervisning eller andra åtgärder kan bevara universi­

tetens ursprungliga och alltjämt gällande dubbla uppgift. I detta samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

8

sation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges indu­

striförbund, svenska teknologföreningen, Sveriges konservativa studentför­

bund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska student­

förbund, högerns ungdomsförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska

landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund samt Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund. Universitetskanslern har överlämnat

yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom under­

ställda lärosäten. Till garantilånenämndens utlåtande har fogats yttranden

från vederbörande statsstipendienämnder. Överstyrelsen för de tekniska

högskolorna har överlämnat yttranden från lärarkollegierna vid tekniska

högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Vid skolöverstyrel­

sens utlåtande har fogats yttrande från historieläramas förening.

I betänkandet har utredningen i enlighet med sitt uppdrag först redovisat

en del med statistikens hjälp företagna undersökningar rörande studieresul­

tat och studietider inom de filosofiska fakulteterna. Mot bakgrunden härav

har utredningen därefter framlagt förslag till en genomgripande reformering

av den akademiska undervisningen. Vidare har utredningen redovisat vissa

statistiska data beträffande forskarutbildningen och med utgångspunkt i

dessa föreslagit en del åtgärder för att förbättra forskarutbildningen samt

stimulera forskarrekryteringen.

Jag skall i det följande ge en översikt över utredningens förslag och remiss­

instansernas synpunkter samt slutligen till Kungl. Majrts prövning fram­

ställa de förslag, som synes mig påkallade. Vad remissvaren beträffar vill

jag med hänsyn till dessas omfattning understryka, att jag kommer att

uppehålla mig vid dem allenast i den utsträckning jag funnit lämpligt och

erforderligt i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

10

allmänbildande gymnasierna år 1965 kommer att stiga till 14 000, vilket

skulle betyda, att antalet studentexamina i procent av 20-åringarna skulle

stiga från endast 4 procent år 1945 och sannolikt 9 procent år 1959 till 11

procent år 1965.

När man ser på studentexaminationens inriktning, tilldrar sig till en början

studenternas fördelning på linje i gymnasiet uppmärksamhet. Realstuden-

ternas relativa andel av samtliga studenter har sedan mitten av 1940-talet

sjunkit undan för undan. Sak samma gäller andelen realstudenter med stu­

dentbetyg i specialmatematik. Procenten studenter med betyg i special­

matematik var i mitten av 1940-talet ca 25 och är nu blott ca 15. Även om

1958 en viss ökning av procenten studenter med specialmatematik är att

förvänta, ger utvecklingen anledning till oro med hänsyn till tendenserna

på efterfrågesidan. Resultaten av en undersökning om skilda slag av utbild­

nings reserver, som utredningen låtit utföra, är emellertid sådana, att man

bör kunna räkna med att det ej finns några begåvningsmässiga hinder för

en väsentlig relativ ökning av andelen realstudenter.

Könsfördelningen bland de nyblivna studenterna har även förändrats på

ett sätt, som är värt att uppmärksamma. Andelen kvinnor bland studenterna

har vuxit i jämn takt. Man har anledning vänta, att om några år lika många

kvinnor som män avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymna­

sierna. Med hänsyn till den traditionellt mycket olika inriktningen av verk­

samheten efter avlagd studentexamen bland män och bland kvinnor måste

denna utveckling beaktas vid bedömningen av tendenserna på arbetsmark­

nadens utbudssida.

Av studenterna har under årens lopp ett ganska varierande relativt antal

påbörjat akademiska studier. På senare år har emellertid andelen studenter,

som börjat akademiska studier, ökat påfallande starkt. Numera torde in­

emot tre fjärdedelar påbörja akademiska studier mot blott två tredjedelar

för ett decennium sedan. Denna förändring bidrar vid sidan av andra för­

hållanden till att förklara den starka ökningen under efterkrigsåren av

antalet nybörjare vid universitet och högskolor. Det ökade antalet stude­

rande vid universitet och högskolor förklaras till en mindre del dessutom

därav att ett växande såväl absolut som relativt antal personer utan stu­

dentexamen från de allmänbildande gymnasierna — examinerade från tek­

niska gymnasier, handelsgymnasier m. fl. — nu påbörjar akademiska stu­

dier. Bland dem som läsåret 1954/55 för första gången inskrevs vid univer­

sitet och högskolor var inte mindre än 14 procent personer, som ej avlagt

studentexamen vid allmänbildande gymnasium.

Antalet studerande vid universitet och högskolor har ökat starkt under

efterkrigsperioden. År 1946 var sålunda blott ca 14 000 personer registre­

rade som studerande vid universitet och högskolor. År 1956 var motsvaran­

de siffra 24 000. Nyss har nämnts några orsaker till att ökningen av antalet

studerande vid universitet och högskolor varit starkare än ökningen av

antalet studentexamina.

I fråga om tillströmningen till de akademiska utbildningsbanorna påford­

rar den mycket starka ansvällningen av de humanistiska fakulteterna sär­

skild uppmärksamhet. På de senaste tio åren har antalet studerande vid de

humanistiska fakulteterna stigit i absoluta tal räknat från 3 600 år 1946 till

9 500 år 1956. Även relativt sett innebär detta en ökning: från 26 procent

år 1946 till 40 procent år 1956. Den relativa ökningen av de humanistiska

fakulteterna motsvaras i första hand av en relativ minskning för de juridiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

11

och teologiska fakulteternas del. För de senare liar dock de allra sista åren

betytt en förändring, sammanhängande bland annat med tillkomsten av en

ny utbildningsgång för teologer. Övriga akademiska utbildningsvägar har

i stort sett haft en oförändrad relativ andel av det totala antalet universi­

tets- och högskolestuderande, vilket i absoluta tal betyder en ökning av

antalet studerande vid dessa utbildningslinjer med omkring 50 procent på

de senaste tio åren.

Effektiviteten i de akademiska studierna är för närvarande mycket

ojämn. Vid de filosofiska fakulteterna är antalet personer som aldrig avläg­

ger examen skrämmande stort, även bortsett från inskrivna utan examens-

planer, och de som avlägger examen använder betydligt längre tid än som

räknas med i examensstadgan. Effektiviteten i utbildningen vid de filo­

sofiska fakulteterna är så låg, att trots att antalet nybörjare vid dessa fakul­

teter är ungefär 60 procent högre än antalet nybörjare vid fackhögskolorna,

det årliga antalet examinerade (med grundexamen) vid de filosofiska fakul­

teterna är lägre än vid de nämnda högskolorna. Det är alldeles uppenbart,

att både ur individens och ur samhällets synpunkt krafttag erfordras för

att höja dessa studiers effektivitet. Härom framlägges även förslag i före­

liggande betänkande.

Om studentantalet ökar och om övergången till akademiska studier för­

blir på samma höga nivå som för närvarande, kommer antalet studerande

vid universiteten och högskolorna att mot slutet av 1960-talet vara betyd­

ligt högre än 40 000. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att

totalantalet studerande vid universitet och högskolor i hög grad är beroende

av hur länge de studerande är inskrivna vid universiteten och högskolorna.

Skulle t. ex. en minskning av studietiderna i de filosofiska fakulteterna kunna

komma till stånd under det närmaste årtiondet tack vare universitetsutred-

ningens förslag i detta betänkande, kan det komma att verka sänkande på

antalet studerande. Vidare påverkar de studerandes relativa fördelning på

skilda fakulteter och högskolor storleken av totalantalet studerande inom

hela universitets- och högskoleväsendet. Om t. ex. under 1960-talet ökning­

en i antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna skulle dämpas till

förmån för en ökning vid de tekniska högskolorna, vid handelshögskolorna

och vid nya typer av högskolor med en relativt kort utbildningstid, får

detta stor betydelse för totalsiffrorna över antalet studerande. Prognoser

iiver totalantalet studerande vid universitet och högskolor är därför synner­

ligen vanskliga att utföra, särskilt för en period, under vilken man kan för­

vänta en kraftig expansion av gymnasiet, stora förändringar i fråga om

undervisningen samt stora förskjutningar i efterfrågans inriktning.

Emellertid måste man bilda sig en uppfattning om totalantalet stude­

rande med tanke på planeringen i stort samt på sådana frågor som berör

studentbostäder och stipendier.

På den akademiska arbetsmarknadens ej ter frågesida är det två stora pro­

blem som kommer att stå i förgrunden under kommande år. Det första gäller,

hur den stigande efterfrågan på tekniskt utbildad arbetskraft lämpligast och

snabbast skall kunna tillgodoses.

Stora ansträngningar görs för närvarande för att öka utbildningskapa-

citeten vid de tekniska högskolorna. Sedan 1955 har de två tekniska hög­

skolorna ökat sin intagning i cn omfattning, som motsvarar nyintagningen

vid en nystartad medelstor teknisk högskola. Inom Sveriges Industriförbund

har en särskild teknikerkommitté i samarbete med universitetsutredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

12

gjort en stort upplagd prognosberäkning av behovet av olika slag av ingen­

jörer och tekniker inom hela näringslivet och inom offentlig verksamhet.

Bland annat på basis av denna prognos kommer utredningen att bedöma

om det trots de två tekniska högskolornas starka expansion de sista åren

blir nödvändigt att inrätta ytterligare tekniska utbildningsanstalter på

högsta nivå. Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall

skapa nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bland annat

uppmärksamhet riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i

merkantila ämnen. Förslag har framlagts om utbildning av en ny typ av

civilingenjörer med betydande merkantila, kunskaper, kallade ekonomingen­

jörer. Vidare har från representanter för universitetens naturvetenskapliga

fakulteter väckts förslag om utbildning vid universiteten av en ny typ av

tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen har dessutom preliminärt

diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och ekonomiskt inriktade läro­

anstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor — för en ny typ av akade­

misk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna har.

Det andra stora problemet i diskussionen om den akademiska arbets­

marknadens efterfrågesida gäller lärarna. För närvarande råder allmän

brist på läroverkslärare. Dock är det alldeles klart, att bristen på lärare i

naturvetenskapliga ämnen kommer att bli svårare att täcka än bristen på

lärare i humanistiska ämnen. I denna avsaknad av jämvikt i bristsitua­

tionen ligger allvarliga och vittförgrenade problem inneslutna, vilka måste

ägnas stor uppmärksamhet. Universitetsutredningen har därför låtit verk­

ställa en omfattande undersökning för att få ett mer tillförlitligt material

än som hittills föreligger för att bedöma behovet av lärare i skilda ämnen

vid läroverken.

Behovet av undervisning vid universiteten och högskolorna kommer,

räknat i antalet undervisningstimmar, att öka enormt, om man skall kunna

intensifiera undervisningen för de växande studentkullarna. Behovet av

akademiska lärare kommer under sådana förhållanden att öka högst väsent­

ligt. Det är dock ej på något vis självklart, vilka typer av lärare som därvid

kommer att behöva öka mest. I föreliggande betänkande ägnas stort ut­

rymme åt att lösa den frågan. Parallellt med och som en grundval för under­

visningen bedrivs forskning vid universitet och högskolor. Universiteten och

högskolorna måste självfallet bibehålla sin ställning som våra viktigaste

forsknings- och forskarutbildningscentra. Men det betyder, att en väsentlig

ökning i universitets- och högskoleväsendets forsknings- och forskarutbild-

ningsresurser måste åstadkommas. Detta kräver ett ökat antal högkompe­

tenta forskare och forskarhandledare.

Förändringarna i tillgång och efterfrågan på tekniker, lärare och alla

andra akademikergrupper måste under de kommande åren bli föremål för

växande uppmärksamhet, De prognoser som gjorts och nu görs måste revi­

deras med jämna mellanrum, då förutsättningarna för prognosberäkningar­

na i fråga om såväl tillgångs- som efterfrågesidan ständigt kommer att

ändras. Både för den studerande ungdomen och för samhället är det nöd­

vändigt att öka och fördjupa detta omfattande, svåra och känsliga prognos-

arbete.

För att ett dylikt prognosarbete skall få avsedd verkan, är det emellertid

nödvändigt, att även studie- och yrkesrådgivningen på alla stadier förbätt­

ras och utbygges. De organ som handhar denna verksamhet, liksom de

organ som handhar prognosverksamheten är, trots den upp- och utbyggnad

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

14

omedelbar reformering. Huvudanledningen till att utredningen i sitt första

betänkande främst tar upp till behandling de filosofiska fakulteternas

undervisningsfrågor är, att den ökning i tillströmningen till högre studier

som är att förvänta de allra närmaste åren i första hand torde beröra de

ospärrade filosofiska fakulteterna. Trots att en del fackhögskolor fått ökad

kapacitet, har man att räkna med att det kan bli de filosofiska fakulteterna

som får ta emot en växande andel av det stigande antalet nyutexaminerade

studenter. Förslaget innebär dessutom vissa administrativa förändringar i

syfte att förenkla statsmakternas och universitetsmyndigheternas behand­

ling av anslagsfrågorna.

På undervisningens område har utredningen emellertid redan tidigare

tagit initiativet till en omedelbar förbättring av undervisningsstandarden

i de ur såväl skolans som forskningens och näringslivets synpunkt centrala

ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi genom

förslag till väsentliga förstärkningar av anslagen till såväl lärare som till

undervisningsmateriel i dessa ämnen.

Under läsåret 1955/56 hade undervisning i matematik igångsatts vid

Göteborgs universitet. Utredningen fann det vara synnerligen angeläget att

redan hösten 1956 möjligheter skapades för dessa matematikstuderande till

fortsatt utbildning i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi.

Då det var uteslutet att vid Göteborgs universitet omedelbart ordna under­

visning i laborationsämnena fysik och kemi upptog utredningen förhand­

lingar med representanter för Chalmers tekniska högskola rörande möjlig­

heterna att i denna högskolas lokaler och med dess lärarkrafter ordna en

utbildning i mekanik och fysik för universitetsstuderande. Dessa förhand­

lingar ledde till att under vintern 1956 ett förslag kunde framläggas om

undervisning vid Chalmers tekniska högskola i fysik och teoretisk fysik med

mekanik för universitetsstuderande från och med hösten 1956. Förslaget

genomfördes och nästa steg blev att ett år senare, vintern 1957, även fram­

lägga förslag om kemiundervisning vid Chalmers tekniska högskola för uni­

versitetsstuderande, vilket förslag sedermera godtagits av regering och riks­

dag. Därmed har för studerande vid Göteborgs universitet möjliggjorts

undervisning på magisterstadiet i ämnena matematik, fysik, teoretisk fysik

med mekanik samt kemi.

Utredningen kommer senare att överväga förslag om uppbyggandet av

en matematisk-naturventenskaplig fakultet vid Göteborgs universitet. Där­

vid kommer utredningen att bland annat pröva, om det nu på försök in­

ledda samarbetet mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska hög­

skola har givit sådana resultat, att det finns anledning fortsätta på denna

samarbetsväg, ett problem som inte enbart gäller undervisningskostnader

och ett rationellt utnyttjande av knappa tillgångar på lokaler och lärare

utan som även har en universitetsadministrativ sida.

Frågan om en fullständig matematisk-naturvetenskaplig fakultet vid

Göteborgs universitet kommer att av utredningen prövas tillsammans med

frågan om behovet av nya fakulteter och högskolor, vilket kommer att ske

mot bakgrund av utredningens bedömningar av tendenserna på den aka­

demiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesida. Därvid kommer

frågan om en utbyggnad av den akademiska undervisningen i Norrland att

bli en av de centrala. Genom påbörjande av tandläkarutbildning i Umeå

men främst genom beslutet av 1957 års riksdag om medicinsk forskning och

undervisning i Norrland har ett stort steg tagits i den riktningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

16

— varit tvungen att begränsa elevtillströmningen. I och för sig vore det

givetvis såväl ur den fria forskningens synpunkt som i betraktande av före­

liggande läkar- och teknikerbrist högst önskvärt att medgiva fritt tillträde

till den högre undervisningen inom dessa områden. Större skäl lär otvivel­

aktigt föreligga för en ökning av utbildningsresurserna för nyssnämnda aka­

demikergrupper än för åtskilliga ämnesgrupper inom de filosofiska fakul­

teterna. Avgörande för ett ställningstagande rörande omfattningen av den

akademiska undervisningen vid universiteten liksom vid fackhögskoloma

måste emellertid vara — förutom behovet av akademiker inom skilda om­

råden och tillgången å lärarkrafter — samhällets ekonomiska resurser. Äm­

betsverket understryker vidare bland annat att ett ståndpunktstagande till

undervisningsresursernas utbyggnad nödvändigtvis måste bygga på det för­

utsebara behovet av arbetskraft.

Enligt kanslerns uppfattning är frågan om spärr av fundamental bety­

delse för hela uppläggningen av den akademiska undervisningen. Därest

man intager ståndpunkten att tillträdet till de filosofiska fakulteterna bör

vara i princip fritt för alla som är formellt behöriga att studera vid dessa

fakulteter, måste man enligt kanslern samtidigt acceptera de konsekvenser

detta medför. Frågan om spärr hänger enligt kanslerns mening i allra högsta

grad ihop även med lokalfrågorna. Denna sin uppfattning utvecklar kans­

lern på följande sätt.

Skall, såsom universitetsutredningen synes utgå ifrån,_ tillträdet till de

filosofiska fakulteterna vara i princip fritt, kommer nämligen på grund av

den alltmer ökande tillströmningen av studenter även dessa fakulteter —

om man icke samtidigt hela tiden lyckas bygga ikapp det ständigt växande

lokalbehovet, vilket under nuvarande förhållanden synes mindre sannolikt

— att automatiskt av omständigheternas makt och utan att särskilda be­

slut därom fattas bli förvandlade till spärrade utbildningsanstalter. I ett

sådant läge kan det komma att synas rimligare att — efter övervägande av

frågan i hela dess vidd — fastställa bestämda regler för tillträdet till vissa

ämnen i stället för att överlämna åt olika — ofta slumpvis betingade —

lokalhämmande faktorer att införa faktiska dylika spärrar.

Vid en fri intagning till de filosofiska fakulteterna kommer, anför kans­

lern vidare — liksom i viss utsträckning redan nu är fallet — att finnas ett

visst antal studenter som uppenbarligen saknar fallenhet för akademiska

studier. En ökning av studentantalet kommer att medföra att antalet stu­

denter med låga studentbetyg samtidigt ökar i minst motsvarande omfatt­

ning. De utav utredningen redovisade undersökningarna — lika väl som

tidigare företagna sådana — har tämligen otvetydigt visat på »en generellt

sett ganska obeveklig korrelation mellan studentbetyg och framgång i högre

studier». På grund härav anser kanslern, att man har befogad anledning

förmoda, att en ökad tillströmning av studenter med låga studentbetyg

kommer — även vid en kraftig upprustning av undervisningsresurserna —

att leda till ett ökat antal studieavbrott och till en relativ förlängning av

studietiden. Fara för att dessa omständigheter kan tagas till intäkt för krav

på sänkning av kursfordringarna föreligger också, framhåller kanslern. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

18

Universitetsutredningen framhåller att de humanistiska fakulteternas

andel av de studerande vid universitet och högskolor vuxit under senare tid.

Den synes utgå ifrån att denna tendens kommer att fortsätta parallellt med

den betydande ökning av totala antalet nyinskrivna studenter, som är att

vänta. Om samtidigt härmed en kraftig effektivisering av undervisningen

leder till en avsevärd höjning av examinationsprocenten blir uppenbarligen

resultatet en synnerligen kraftig ökning av antalet årligen utexaminerade

med humanistisk utbildning. Det förefaller osannolikt att dessa i längden

skall kunna beredas sysselsättning. Samtidigt kommer av allt att döma

bristen på personer med teknisk och naturvetenskaplig utbildning att fort­

sätta. Detta skulle vara en utomordentligt olycklig utveckling som måste

motverkas med kraftiga åtgärder både på skolans och den högre undervis­

ningens område.

Statens tekniska forskningsråd anmäler betänkligheter mot att utred­

ningen gett den högre tekniska undervisningen och forskningen en enligt

rådets uppfattning närmast undanskymd ställning. Samhället måste enligt

rådets åsikt vara berett att ställa allt fler kunniga tekniker och allt mer

djuplodande forskningsresultat till näringslivets förfogande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd vill understryka allvaret i ut­

redningens påpekande, »att omedelbara åtgärder är nödvändiga för att

främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen». Rådet har

den uppfattningen, att behovet av personal med naturvetenskaplig utbild­

ning (däri inräknat medicinare, tekniker och liknande) under den komman­

de tiden blir så stort, att vårt land av ren självbevarelsedrift måste tillse

att de ungdomar som har intresse och är lämpade för en sådan utbildning

också kan få en sådan. Det synes enligt rådet ofrånkomligt att i en framtid

samhället bättre än hittills planerar för den högre utbildningen, eftersom

med visshet kan förutses, att under kommande tider ett lands välstånd i

än högre grad kommer att vara beroende av tillräcklig tillgång på personal

med sådan utbildning.

Atomkommittén anför bland annat följande.

Det forskningsarbete, som bedrivs med medel från atomkommittén, försig­

går i främsta rummet vid universitet och högskolor. Det är därför ur kom­

mitténs synpunkt av största vikt att en kontinuerlig uppbyggnad av dessa

läroanstalters resurser i avseende på lokaler, personal och allmän utrust­

ning sker. Det nu framlagda förslaget får ses som ett led i en sådan upp­

rustning.

Skolöverstyrelsen vill först starkt understryka vikten av att alla de åt­

gärder vidtages, som är möjliga för att stimulera akademikerutbildningen

och förkorta studietiden. Vad utredningen i sitt betänkande föreslagit såväl

för en upprustning av den grundläggande utbildningen som för en inten­

sifiering av forskarutbildningen synes ägnat att ge möjligheter till en sådan

ökning av utbildningskapaciteten, som i dagens läge framstår som ound­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

20

visningen härvid glömdes bort. Om inte utvecklingen skall stagnera, måste

den ställa stora krav inte bara på tekniska och naturvetenskapliga fram­

steg, utan också på våra humanistiska och samhällsvetenskapliga insikter.

En eftersläpning inom den högre undervisningen kommer alltid att utgöra

ett svårt hinder för utvecklingen, och följderna kommer snart att ge sig till­

känna på samhällslivets alla områden.

SACO finner utredningens betänkande mycket förtjänstfullt och kan i

huvudsak ansluta sig till de däri framförda förslagen. Särskilt understyrker

SACO vikten av att undervisningsresurserna snabbt förstärkes och i fort­

sättningen automatiskt anpassas efter studentantalet, av att universiteten

erhåller en mera fast lärarstab och av att därför lämpade studenter stimu­

leras att undergå forskarutbildning. Med tanke på hur klart betydelsen för

hela samhället av vetenskaplig forskning och undervisning ådagalagts, kan

man enligt SACO konstatera att få investeringar lönar sig bättre än de som

avser forskning och utbildning. Ett förverkligande av förslagen skulle, anför

SACO vidare, lägga en grund för den ytterligare förstärkning av universite­

ten och högskolorna som är erforderlig. De uppställda principerna måste

enligt SACO i tillämpliga delar överföras även på andra fakulteter och hög­

skolor. Samtidigt måste, mot bakgrund av en omfattande prognos över

den akademiska arbetsmarknadens efterfråge- och tillgångssidor, ett mera

långsiktigt planeringsarbete komma till stånd och därjämte utredningens

arbetsprogram rörande i detta betänkande ej behandlade akuta problem

fullföljas. Allt detta gör enligt SACO problemet om en ändrad fördelning av

de samhälleliga resurserna, så att en större del kommer forskningen och ut­

bildningen till del, brännande aktuellt.

TCO understryker, att en utbyggnad av universiteten med tillräckliga

resurser för studier och forskning utgör en förutsättning för samhällets

materiella och kulturella förkovran, och hälsar därför med tillfredsställelse

universitetsutredningens förslag, vilkas förverkligande kommer att innebära

en viktig etapp i arbetet på en genomgripande universitetsreform.

Svenska teknolog föreningen uttalar farhågor för att den föreslagna auto­

matiken vid tilldelning av medel för lärarkrafter, innebärande att denna

tilldelning skulle göras beroende av antalet studenter vid respektive avdel­

ning, kan komma att bli ogynnsam för de spärrade fackhögskoloma. Följ­

den härav kan bli en överproduktion inom områden, där man kan förutse

vissa sysselsättningsproblem, på bekostnad av områden, där det för hela

vår välståndsutveckling är väsentligt att få så många som möjligt utbildade.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar med tillfredsställelse att

utredningen funnit en lösning på problemet om upprustning av universi­

teten genom en automatisk anpassning av undervisningen till antalet elever.

Förbundet tillstyrker i stort utredningens förslag.

Sveriges liberala studentförbund konstaterar att undervisningssituationen

särskilt vid de ospärrade filosofiska fakulteterna nu är i det närmaste kata­

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

i betänkandet speglar mycket betydande missförhållanden i den akademiska

undervisningen och forskarutbildningen i vårt land. Inför den starka ex­

pansion av utbildningsväsendet som nu förestår, kommer dessa missförhål­

landen, om de får kvarstå eller endast i ringa utsträckning förbättras, att

utgöra en avsevärd belastning. Denna belastning blir desto allvarligare

eftersom vi inom överskådlig tid får räkna med en betydande knapphet på

resurser, såväl på det ekonomiska som i minst lika hög grad på det per­

sonella området. I detta läge framstår det som oundgängligen nödvändigt

att tillvarata alla möjligheter till en rationalisering och effektivisering av

det högre utbildningsväsendet. I annat fall finns det risk för att universi­

tetsreformen förfelar sitt syfte — att möta samhällets snabbt växande

behov av högskoleutbildad arbetskraft och vetenskaplig forskning. Priset

för försummelser på detta område är en långsammare takt i det sociala och

kulturella framåtskridandet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

2. Studieresultat och studietider

Utredningen

Mot bakgrunden av den inledande översikten övergår utredningen till

att framlägga synpunkter och förslag beträffande den akademiska under­

visningen och utbildningen på låg- och högstadierna. Utredningen redovisar

därvid först en omfattande statistik, som belyser studieresultat och studie­

tider på magisterstadiet inom de filosofiska fakulteterna. Utredningen redo­

visar i sitt betänkande även ett relativt omfattande statistiskt material som

belyser omfattningen av forskarutbildningen. Detta material kommer att

redovisas senare i avsnitt VII. Utredningen har genom ett antal specialun­

dersökningar sökt kartlägga de högre läroanstalternas aktuella situation

beträffande undervisningsresultat, studieavbrott och studietider på magister­

stadiet. Den grundläggande och mest fullständiga av dessa specialunder­

sökningar är en inventering av inskrivningsårgången 1948/49 vid samtliga

landets universitet och högskolor. Den avser framför allt att belysa exami­

nations- och studieavbrottsfrekvenserna samt bruttostudietiden för olika

examina och gäller därför en relativt »gammal» årgång. Den kompletteras

av en mera ingående undersökning av en något yngre generation, nämligen

1951 års höstterminsinskrivna vid Uppsala universitet. För bedömningen

av studietidens längd i enskilda ämnen har gjorts en enkätundersökning

bland samtliga studerande som under kalenderåret 1955 avlagt tentamen

för två betygsenheter i fyra utvalda ämnen inom den filosofiska fakulteten.

Som ett komplement till denna undersökning kan man slutligen se en under­

sökning rörande tentamensfrekvensen under två år bland 1954 års nybör­

jare i vissa humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Bland de många siffersammanställningar som utredningen i detta sam­

manhang redovisat torde här få intagas allenast följande tablå över exami-

nationsfrekvensen vid slutet av år 1955 bland de nyinskrivna 1948/49 (me­

dicinare 1946/47).

24

1948/49 års inskrivningsårgång. Examination och studieavbrott successivt

under femton terminer från inskrivningen för studerande med humanistisk

huvudutbildning resp. tandläkarutbildning såsom huvudutbildning.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

HUMANISTER

0

5

10

15

Terminer

Anmärkning: svart fält = examinerade; vitt fält

utan examen.

TANDLÄKARE

0

5

JO

15

Terminer

kvarvarande studerande; prickat fält = avgångna

Orsakerna till det stora bortfallet och den låga examinationsfrekvensen

vid de »fria» fakulteterna är givetvis många och delvis sådana som icke

sammanhänger med undervisningens organisation och resurser, med kurs­

fordringarna eller med de yttre studieförhållandena överhuvudtaget, utan i

stället sammanhänger med de filosofiska fakulteternas karaktär av fria

bildnings- snarare än u t bildning san st al ter. Sålunda har säkerligen många

av dem, som här redovisas såsom avgångna från de filosofiska fakulteterna

utan examen, aldrig haft någon allvarlig avsikt att avlägga en sådan. Man

kan ha skrivit in sig vid t. ex. Stockholms högskola endast för att komplet­

tera en socionomexamen med något akademiskt betyg i psykologi eller

nationalekonomi; man kan ha skrivit in sig vid ett universitet eller en hög­

skola endast för att känna sig vara berättigad att följa en föreläsningsserie

eller t. o. m. endast för att få möjlighet att deltaga i studentlivet.

Dessa och liknande förhållanden utgör säkerligen en del av förklaringen

till den höga avgångsfrekvensen vid de filosofiska fakulteterna, men de

duger å andra sidan lika säkert icke ensamma som förklaring härtill. Om

man ur hela populationen tar bort alla dem som avgått utan examen 1—1

terminer efter inskrivningen, bör man ha gjort en fullt tillräcklig korrektion

för dessa »skeninskrivningar» och inskrivningar i bildnings- eller efterut-

bildningssyfte utan avsikt att avlägga en fullständig akademisk examen.

Likafullt får man så höga avbrottsfrekvenser som 23 procent vid de huma­

nistiska1 och 17 procent vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna2,

siffror som då kan jämföras med avbrottsfrekvensen 1 procent vid tand-

1 äkarhögskolorna, 4 procent vid lantbrukshögskolan och 6 procent vid de

tekniska högskolorna.

Utredningen har tagit del av en icke offentliggjord sammanställning

1 20 procent av de manliga och 25 procent av de kvinnliga; 20 procent i Uppsala, 13 procent i

Lund, 20 procent i Göteborg och 33 procent i Stockholm.

2 16 procent bland manliga och 21 procent bland kvinnliga; 16 procent i Uppsala, 9 procent i

Lund och 25 procent i Stockholm.

26

Nu kan det invändas, att studentbetygets genomsnittsvärde är en alltför

ofullkomlig mätare på en persons lämplighet för akademiska studier, en

lämplighet som i stället eller i högre grad konstitueras av karaktärskvalite-

ter, som knappast påverkar studentbetyget. Häremot kan sägas, att stu­

dentbetyget i många individuella fall må ha ett osäkert prognosvärde men

att de här redovisade lika väl som tidigare företagna undersökningar ändå

tämligen otvetydigt visar på en generellt sett ganska obeveklig korrelation

mellan studentbetyg och framgång i högre studier. Därtill kommer att det

förefaller föga troligt, att det skulle föreligga något klart samband mellan

vissa karaktärsegenskaper och valet av fakultet eller högskola, varigenom

fackhögskolorna skulle tillföras mera studielämpliga studenter än de filo­

sofiska fakulteterna. Långt sannolikare förefaller det då vara, att under­

visningens organisation och resurser vid fackhögskolorna erbjuder de stude­

rande bättre betingelser för framgång i studierna än motsvarande förhållan­

den vid de fria fakulteterna.

Då det gäller yttre faktorer, som kan ha försinkat studierna eller lett till

att dessa definitivt avbrutits före examen, måste man kanske i första hand

beakta studieekonomiska svårigheter. Den inskrivningsårgång, som utred­

ningen fullständigt undersökt — inskrivningsårgången 1948/49 — saknade

vid inskrivningen den senare införda möjligheten att erhålla statsgarante-

rade studielån, och stipendiemöjligheterna för nyinskrivna studenter var vid

denna tidpunkt mycket små. Studenter som saknade möjlighet att få stu­

dierna bekostade av anhöriga eller finansierade genom borgenslån eller som

ville undvika dessa finansieringsformer, måste då — i den mån de över­

huvudtaget valde högre studier — finansiera dessa genom förvärvsarbete

vid sidan av studierna. Det är under sådana omständigheter ingalunda orim­

ligt att räkna med att många studenter av studieekonomiska skäl undvek

fackhögskolorna, vilkas studieplaner förutsätter heltidsstudier, och i stället

sökte sig till fakulteter, vilkas studiegång var friare och därigenom möjlig­

gjorde längre eller kortare avbrott för förvärvsarbete eller möjliggjorde för­

värvsarbete parallellt med studierna. Nu torde det vara uppenbart, att

sådana deltidsstudier ställer större krav på studenten än heltidsstudier gör,

liksom även att kontakten med förvärvslivet kan erbjuda möjligheter, som

gör det både lockande och naturligt för vederbörande att avbryta påbörjade

akademiska studier utan avlagd examen.

Allt detta skulle måhända vara tillräckligt som förklaring till både de

långt utdragna studietiderna och det mycket stora bortfallet bland just de

filosofiska fakulteternas studenter av inskrivningsårgången 1948/49 —

under förutsättning emellertid att det kunde konstateras att dessa förhål­

landen radikalt förbättrats sedan statsmakterna vid 1950 års riksdag fattat

beslut om statlig kreditgaranti för studielån åt alla universitets- och hög-

skolestuderande, som uppfyller rimliga, men ingalunda särskilt stränga krav

på ådagalagd studielämplighet. Härigenom gavs, kan det sägas, i princip

alla studenter möjlighet till koncentrerade heltidsstudier, och även om

många studenter föredragit att hålla studieskuldsättningen nere genom för­

värvsarbete åtminstone periodvis, har denna långivning fått så stor omfatt­

ning,1 att den rimligen bort leda till minskad studieavbrottsfrekvens och

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 195S

1 Redan under det första läsåret (1950/51) beviljades 1 137 dylika lån. Under läsåret 1955/56

beviljades lån med sammanlagt nära 17 miljoner kronor. Totalt under sex läsår 1950/56 har

beviljats lån med sammanlagt drygt 65 miljoner kronor åt sammanlagt över 11 000 universitets-

oeh högskolestuderande (inkl. studerande vid socialinstituten).

27

förkortade studietider, särskilt vid de filosofiska fakulteterna. Samma effekt

borde ha nåtts genom de från och med läsåret 1954/55 successivt ökade

anslagen till statsstipendier åt nyinskrivna universitets- och högskolestu-

dcrande.

Några sådana förbättringar i avseende på studiea vbrottsfrekvens och stu­

dietider har emellertid knappast kunnat konstateras. De jämförelser univer-

sitetsutredningen kunnat göra i fråga om studieresultat, och studietider mel­

lan inskrivningsårgångarna 1948/49 och 1951 vid Uppsala universitet ger

i stort sett samma bild av studieavbrotts- och examinationsfrekvensen

under de nio första terminerna, i varje fall inom den humanistiska fakul­

teten, medan någon förbättring synes föreligga i fråga om den matematisk­

naturvetenskapliga. Dessa jämförelser tyder vidare på att man knappast

har att vänta någon högre slutlig examinationsfrekvens inom den yngre år­

gången än inom den äldre, och bruttostudietiden för första examen synes

bli ungefär densamma trots de ökade möjligheterna, till koncentrerade stu­

dier, och trots att den nya examensstadgan inneburit en sänkning av ford­

ringarna för filosofisk ämbetsexamen.

Slutsatsen av det förut sagda måste bli, att väsentliga orsaker — om ock

ej de enda orsakerna — till den höga studieavbrottsfrekvensen och i de ut­

dragna studietiderna inom de filosofiska fakulteterna måste vara att söka i

själva kursfordringarna och undervisningsförhållandena. Härvidlag vill ut­

redningen omedelbart fästa uppmärksamheten på det naturliga samband,

som råder mellan kursfordringarnas och undervisningsförhållandenas inver­

kan på studieresultatet, i det att en studieplan som ställer stora krav på

studenten också måste ställa stora krav på undervisningen, om man näm­

ligen håller fast både vid det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna

och vid kravet på att uppställda kursfordringar »normalt» skall kunna in­

hämtas efter eu viss tids studier. I fråga om det fria tillträdet har ingen

ändring ifrågasatts, och i fråga om normal studietid har 1953 års examens-

stadga angivit vissa normer, som tar sikte på en fullt utnyttjad studieter­

min som normal studietid för en betygsenhet i filosofiska preliminärexamina.

Med dessa två förutsättningar givna blir alternativen, om den uppställda

normalstudietiden icke kan hållas, antingen att anpassa kursfordringarna

till vad studenterna normalt förmår tillgodogöra sig på »normal» tid med

den undervisning som meddelas, eller att anpassa undervisningen så, att

studenterna normalt förmår tillgodogöra sig gällande kursfordringar på

»normal» tid.

Detaljstudier rörande studietidens genomsnittliga längd per betygsenhet

i filosofiska examina har givit vid handen, att det i examensstadgan upp­

ställda målet i fråga om studietidens längd per betygsenhet i varje fall i

många och stora ämnen icke uppnås i verkligheten. Bilden är visserligen

icke entydig, och de individuella variationerna liksom variationerna ämnena

emellan synes vara mycket stora. Ett förhållande som härvidlag särskilt

faller i ögonen är den många gånger mycket stora diskrepansen mellan

bruttostudietiden och den tid som verkligen ägnats åt studier i det ifråga­

varande ämnet. Detta synes i sin tur sammanhänga icke blott med förekom­

sten av studiehinder av typen förvärvsarbete, sjukdom, militärtjänstgöring

etc., utan kanske i ännu högre grad med det allmänt praktiserade systemet

med parallella studier i flera ämnen. Detta parallell-läsande förefaller emel­

lertid icke vara en följd av studenternas eget val, utan uppkommer sanno­

likt i många fall därigenom att den effektiva studietiden faktiskt är längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

28

än som förutses i studieplaner och examensstadga. Av de detaljstudier ut­

redningen företagit synes nämligen framgå, att studenterna vanligen ägnar

det första studieåret helt åt studier i ett enda ämne. I den mån sluttentamen

icke hinner avläggas före början av det andra studieåret, påbörjar man

emellertid detta oaktat mer eller mindre intensiva studier i ett ämne nr 2.

Det blir då omöjligt för studenten att så som examensstadga och studieplan

förutsätter helt ägna sig åt studierna i detta andra ämne, varför icke heller

detta hinner göras undan på förutsedd tid, varefter studier i ämnet nr 3

påbörjas men i ännu högre grad blir lidande på att uppmärksamhet måste

ägnas även åt kanske två tidigare påbörjade ämnen. En relativt liten för­

längning av den effektiva studietiden i det första ämnet för sålunda med

sig, att ämnena i fortsättningen så att säga kolliderar med varandra, vilket

i sin tur leder till en i många fall total desorganisation av studierna.

Denna analys av situationen vid de filosofiska fakulteterna grundar sig

dels på en detalj granskning av studietidsundersökningens material, som gäl­

ler vissa ämnen inom de filosofiska fakulteterna vid samtliga fyra lärosäten,

dels på granskningen av svarsmaterialet i enkäten till studenterna i 1951 års

inskrivningsårgång i Uppsala, som visserligen gäller endast ett lärosäte men

å andra sidan återspeglar förhållandena i så gott som samtliga ämnen.

Den bild de redovisade undersökningarna ger av de filosofiska fakulteter­

nas nuvarande kapacitet och av undervisningens effektivitet måste, under­

stryker utredningen, betecknas som i hög grad oroande. Omedelbara åtgär­

der synes utredningen böra vidtagas i syfte att få ett fastare grepp om en

situation, som redan är svårbemästrad och som inom kort kan bli rent kata­

strofal. Om i en enda inskrivningsårgång (1948/49) 30 procent av natur­

vetarna och 40 procent av humanisterna avbrutit sina studier utan examen,

om en fjärdedel av dem som en viss hösttermin påbörjat studier i ett ämne

avbryter dessa utan sluttentamen och om huvuddelen av dessa som skäl

för avbrottet anger ekonomiska orsaker eller »vantrivsel, bristande intresse,

dålig anpassning, hopplöshet», då är detta enligt utredningens åsikt tecken

på att krafttag är ofrånkomliga, även om en tillräckligt genomgripande

reform skulle bli kostnadskrävande rent statsfinansiellt sett. Det kan för

övrigt enligt utredningens mening ifrågasättas, om icke just ur samhälls­

ekonomisk synpunkt de nuvarande förhållandenas bibehållande ställer sig

dyrbarare än en reform, som kan avsevärt förbättra de filosofiska fakul­

teternas kapacitet. De 402 humanister och 94 naturvetare i inskrivningsår-

gången 1948/49, som vid undersökningstillfället avbrutit sina studier utan

examen, hade enligt den företagna undersökningen före studieavbrottet till-

bragt sammanlagt 2 444 terminer vid universiteten. Även om denna siffra

givetvis icke får pressas, torde det vara uppenbart att däri ingår en sam­

hällsekonomisk förlustpost av betydande storlek. Antalet årligen av­

lagda filosofie magisterexamina närmar sig nu siffran 700, och det är, fram­

håller utredningen, uppenbart att en förkortning av den genomsnittliga

studietiden för denna examen med en enda termin skulle innebära en sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

30

lärarbefattningar i förhållande till antalet studerande; den sammanhänger

också med undervisningsresursernas användning. En väsentlig fråga, som

måste lösas, är därför hur undervisningen till sin omfattning och sina for­

mer snabbt och kontinuerligt skall kunna anpassas till vunna erfarenheter.

Undervisningens resultat måste fortlöpande kunna följas i fråga om studie­

tidens längd för examen och per betygsenhet samt i fråga om examens-, ten­

tamens- och studieavbrottsfrekvens i olika fakulteter, ämnesgrupper och

ämnen.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Yttranden

Den av utredningen redovisade statistiken rörande studieresultatet och

studietider samt de slutsatser utredningen drar av denna statistik har från

en del remissinstansers sida föranlett vissa erinringar. Bland remissinstan­

serna föreligger dock i stort sett enighet om att ifrågavarande statistik be­

kräftar utredningens påstående om nödvändigheten av en omedelbar upp­

rustning av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Av remiss­

yttrandena inhämtas beträffande förevarande spörsmål i huvudsak föl­

jande.

Enligt statskontoret synes utredningen vid bedömningen av studiernas

längd och resultat vid fackhögskolorna icke ha beaktat det förhållandet,

att åtskilliga studerande vid fackhögskolorna måst använda lång tid, många

gånger flera år, för att få sådana kvalifikationer, att de blir antagna.

Statistiska centralbyrån framhåller beträffande studieavbrotten, att det

icke endast torde vara bristande studieförutsättningar, ekonomiska svårig­

heter eller otillräckliga undervisningsresurser som medför studieavbrott.

Enligt en specialbearbetning av de uppgifter om avsedd examen och lev­

nadsbana som lämnats av de nyinskrivna studerandena vid Stockholms hög­

skola läsåret 1955/56 hade en betydande del överhuvudtaget inga planer

på att avlägga examen. Även om en del av dessa studerande sedermera över­

går till fackhögskola och där tar examen, visar detta enligt centralbyrån på

en av de svårigheter som finns att bedöma studieavbrotten. Det synes cen­

tralbyrån som om utredningen icke fullt har beaktat dessa svårigheter.

Centralbyrån säger sig vidare ej helt kunna följa utredningens »summariska

resonemang» i avseende på betydelsen av betygsnivå och studielämplighet

i jämförelse med undervisningsorganisation och -resurser då det gäller att

förklara skillnaderna i examinationsfrekvens mellan fria fakulteter å ena

sidan och fackhögskolorna å den andra. I övrigt lämnar centralbyrån den i

betänkandet framlagda statistiken i stort sett utan erinran.

Matematisk-naturn-tenskapliga fakulteten i TJppsala understryker utred­

ningens uttalande, att „rsakema till det stora bortfallet och den låga exa-

minationsfrekvensen inom främst de filosofiska fakulteterna till icke ovä­

sentlig del sammanhänger med dessa fakulteters karaktär av fria bildnings-

snarare än utbildningsanstalter, samt framhåller i anslutning härtill, att

studier som är akademiska i ordets egentliga mening alltid har ett värde i

sig, som alltför lätt kommer i skymundan vid våra dagars effektivitetskult.

Beträffande anledningarna till den låga tentamens- och examensfrekvensen

betonar fakulteten betydelsen av de studerandes heterogena sammansätt­

32

ur draga allmänna slutsatser om undervisningens effektivitet vid de jämförda

läroanstalterna måste emellertid bli missvisande. Den viktiga faktor, som

spärrningens karaktär utgör, får icke förbises. Om undervisningen vid en

spärrad tandläkarhögskola når en hög grad av effektivitet, beror detta till

dels på det utvalda studentmaterialet, vari tandläkarhögskolorna har en

fördel framför de humanistiska fakulteterna.

Kanslern framhåller, att den av utredningen redovisade statistiken vä­

sentligen avspeglar förhållandena enligt 1907 års stadga för filosofiska exa­

mina och att det ännu icke är möjligt att bedöma den nya examensstad-

gans effekt i avseende på examinationsfrekvens och studietidens längd. I

den nya examensstadgan av år 1953 infördes — påpekar kanslern bland

annat — en normalstudietidsbestämmelse, som angav den normala studie­

tiden för ämbetsexamen och kandidatexamen till i regel högst 3 studieår

eller 6 studieterminer. Då en studietermin enligt stadgan skulle anses mot­

svara 5 månaders studietid, finge, anför kanslern vidare, stadgan anses ha

angivit normalstudietiden för en betygsenhet till en studietermin (= 5

månader). I förhållande till 1907 års stadga, vilken kunde sägas ha utgått

ifrån en normalstudietid av mindre än en termin per betygsenhet, innebär

den nya stadgan enligt kanslerns mening icke någon förkortning av studie­

tiden utan snarare en relativ förlängning av denna. Enligt den tolkning som

kanslern givit åt gällande normalstudietidsbestämmelse, må nämligen stu­

dietiden för de särskilda kurser som enligt stadgans 16 § i vissa fall erfordras

för ämbetsexamens avläggande läggas till normalstudietiden för de obliga­

toriska 6 betygsenhetema. Man kan enligt kanslerns mening icke anse, att

1953 års examensstadga blivit genomförd så snart examina och tentamina

kunnat avläggas enligt denna stadga. Man bör icke heller — vilket skett

i utredningens betänkande — bedöma stadgans utfall beträffande studie­

resultat och studietider på grundval av examina eller tentamina, avlagda

ens inom 6—8 terminer efter stadgans ikraftträdande, framhåller kanslern

och betonar i anslutning härtill att det — för att stadgan skall kunna sägas

vara genomförd — även fordras dels att studieplaner upprättats och fast­

ställts i enlighet med stadgans bestämmelser, dels ock att sådana studie­

planer blivit tillämpade viss tid. Först sedan vederbörliga studieplaner blivit

fastställda för alla de olika examensämnena och planerna kunnat tillämpas

någon tid kan man enligt kanslerns mening få en någorlunda säker uppfatt­

ning om hur 1953 års examensstadga påverkat studieresultaten, vilka nu i

ett flertal ämnen måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Kanslern anser — i likhet med utredningen och icke minst på grundval

av de i utredningens betänkande redovisade undersökningarna — att det

med all tydlighet framgår att väsentliga orsaker till den höga studieav-

brottsfrekvensen och de utdragna studietiderna inom de filosofiska fakul­

teterna måste vara att söka i själva kursfordringarna och undervisningsför­

hållandena samt yttrar: Vad först beträffar kursfordringarna synes det mig

nödvändigt, att vid den berörda studieplansrevideringen särskild uppmärk­

samhet ägnas åt omfånget av det kunskapsstoff som skall inhämtas av de

studerande. Vid översynen av studieplanerna bör vidare eftersträvas att

kunskapsfordringarna i respektive examensämnen blir likvärdiga de olika

lärosätena emellan. Undervisningsförhållandenas inverkan på studieresul­

taten har kunnat klart påvisas efter tillkomsten av det särskilda reserva­

tionsanslaget till Vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre

skolorna (numera benämnt Tillfälliga förstärkningsanordningar vid univer-

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

34

förekomma, bör den kvantitativa ramen vara densamma vid de olika ut-

bildningsanstalterna både för lägre examina och för licentiatexamen.

TCO uttalar bland annat: Det förhållandet, att 30—50 procent av de

studerande lämnar universiteten utan att ha avlagt examen, motiverar

radikala åtgärder. De jämförelser mellan studieavbrottsfrekvensen vid de

fria fakulteterna och akademiska utbildningsanstalter med mer bunden

studieordning, som utredningen anställt, ger klart vid handen, att en stor del

av de studerande har ett behov av ökad handledning vid inhämtandet av läro­

stoffet. Endast härigenom torde det bli möjligt att nå en sådan förbättring

av examinationsresultatet, att icke vistelsen vid universitet för alltför många

ungdomar skall sluta med ett misslyckande. TCO vill emellertid också peka

på den diskrepans som råder mellan examensstadgans bestämmelser rörande

studietidens längd och de verkliga studietiderna för de examinerade. Även

om sedan 1953 års stadga tillkom, alltför kort tid förflutit för att man skall

kunna med säkerhet bedöma dess verkningar, torde det finnas anledning att

fastslå bland annat, att bestämmelser rörande studietidens längd skall vara

realistiska för att ha någon effekt och preciserade för att kunna efterlevas.

Man kan — enligt TCO — icke utesluta möjligheten av att en del av det

stora antalet studieavbrott har sin grund i att kursfordringarna i vissa

ämnen varit alltför omfattande genom att umbiirliga partier icke uteslutits

trots examensstadgans normalstudietidsf öreskrift er.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser, att de undersök­

ningar beträffande studieavbrott och studietidens längd som utredningen

framlägger ger en skrämmande bild av undervisningen vid de svenska uni­

versitetens fria fakulteter. Härefter yttrar förbundet bland annat: Uppen­

barligen innebär de förhållanden som utredningen beskriver ett grovt slöseri

ur både samhällets och den enskilde individens synpunkt. Det torde vara

obestridligt att de samhällsekonomiska kostnaderna för studieavbrott och

långa studietider är högst betydande, särskilt i jämförelse med totalkost­

naderna för universitetsutbildningen. En närmare analys skulle sanno­

likt också utvisa att insatser som bidrager till att nedbringa studietider och

studieavbrott har en hög grad av lönsamhet. Den skulle därigenom under­

stryka att yi inte har råd med en dålig och orationell universitetsundervis­

ning. Än mindre har den enskilde studenten råd härmed. Det medför stora

och kanske helt meningslösa kostnader för honom eller henne. Därtill kom­

mer den psykiska belastningen av ett misslyckande i studierna.

Den slutsats man drar av utredningens undersökningar blir oundvikligen

att det i generation efter generation av studenter funnits ett betydande

antal som icke kunnat reda upp den situation som de fria universitetsstu­

dierna ställt dem inför. Särskilt hårt synes gällande studieordning ha drab­

bat de studenter som icke har toppbetyg i studentexamen. Skillnaderna i

undervisningsförhållandena vid de fria fakulteterna och vid fackhögskolorna

är säkerligen betingade av traditionella snarare än rationella skäl. De fria

fakulteterna tillkom helt enkelt ett par hundra år tidigare. Tusentals en­

skilda studenter har dyrt fått betala vakthållningen kring dessa traditioner.

De rådande bristerna i universitetsundervisningen kan icke avhjälpas utan

att universiteten får ökade ekonomiska resurser till sitt förfogande. Detta

kan endast ske genom att regering och riksdag i ökad utsträckning anslår

skattemedel för detta ändamål. De stora posterna kommer därvid att bli

de investeringsanslag, som utredningen icke närmare berört i föreliggande

Kung1. May.ts proposition nr t OJ, år 1958

36

tydande utökning av intagningen av studerande i bland andra ämnena ma­

tematik, fysik och teoretisk fysik med mekanik som en intensifierad och för­

bättrad ett- och tvåbetygsundervisning i nämnda tre ämnen. Forskningens

resurser har också ökats mycket väsentligt under efterkrigsperioden.

Jag vill emellertid kraftigt understryka, att jag i likhet med universitets-

utredningen av olika skäl är övertygad om att ett än mer intensifierat

reformarbete på universitetsområdet nu måste inledas. Samtliga remiss­

instanser synes också till fullo dela min uppfattning härvidlag. I fråga om

de delar av förevarande problemkomplex som först bort angripas råder

däremot delade meningar. Med hänsyn till våra ekonomiska resurser och

med beaktande av rådande brist på arbetskraft med naturvetenskaplig eller

teknisk utbildning borde sålunda enligt en del remissinstansers mening

utredningens arbete först ha inriktats på hithörande utbildnings- och forsk­

ningsområden och icke, såsom nu skett, i första hand på de filosofiska

fakulteternas problem.

Jag inser till fullo det önskvärda i att universitetsutredningen hade kun­

nat ingå på en närmare analys av hela den akademiska arbetsmarknaden

före avlåtandet av det betänkande det här gäller. Det står emellertid lika

klart för mig att utredningen av tidsskäl varit förhindrad att göra detta.

Ingen, som något kommit i kontakt med aktuella arbetsmarknads- och

utbildningsproblem, torde vara obekant med att under senare tid på olika

håll en viss oro gjort sig gällande angående arbetsmarknadsutsikterna på

något längre sikt för vissa grupper av humanistiskt utbildad arbetskraft.

Utredningen har förklarat, att den har sin uppmärksamhet riktad på dessa

frågor och att den — så snart ske kan — kommer att lägga fram material

och synpunkter rörande dessa liksom övriga problem beträffande akade­

mikernas arbetsmarknad. Alldeles oavsett till vilka resultat man kan kom­

ma beträffande de framtida utsikterna på akademikerfronten, anser jag

emellertid, att åtgärder omedelbart måste vidtagas för en förstärkning av

de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Den höga avbrotts-

frekvensen och de långa studietiderna inom de filosofiska fakulteterna torde

otvivelaktigt från både samhällets och de studerandes synpunkter utgöra

fullt tillräckliga motiv för en omedelbar upprustning av dessa fakulteters

utbildningsresurser. Jag hänvisar härvidlag till de omfattande statistiska

undersökningar rörande studieresultat och studietider, som utredningen

redovisat. Standarden på den meddelade undervisningen måste ovillkor­

ligen höjas. Härför erfordras dels en väsentlig förstärkning av undervis-

ningspersonalen vid de filosofiska fakulteterna, dels en förändring av for­

merna för medelstilldelningen.

Enligt utredningens mening måste en sådan upprustning — därest den

skall lyckas — tillgodose fyra huvudkrav. Upprustningen måste sålunda

komma snabbt. Allt tyder på att vi under de närmaste åren har att vänta

en i vårt land hittills osedd ökning av tillströmningen till högre studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

38

systemet, vid ett bibehållande av det fria tillträdet till de filosofiska fakul­

teterna, kommer att medföra att balansrubbningar på den akademiska

arbetsmarknaden lättare än eljest skulle komma att uppstå. Anledningen

skulle vara den att tillströmningen till och utexaminationen från de filoso­

fiska fakulteterna till följd av det föreslagna systemet skulle öka kraftigare

än eljest.

Av flera skäl anser jag mig icke kunna dela den uppfattningen att ett

förverkligande av utredningens förslag i detta avseende kommer att i och

för sig medföra en tendens till alltför stor ökning av tillströmningen till och

utexaminationen från de filosofiska fakulteterna.

Jag vill till en början framhålla, att tillgången på undervisningslokaler

alltid kommer att i praktiken utgöra en gräns för en dylik ökning av till­

strömningen redan av det skälet, att den lokalutrymmesvolym, som kan

avdelas för de filosofiska fakulteterna, givetvis icke kan ställas i någon

fast relation till ökningen av antalet studerande.

Ett realiserande av utredningens här ifrågavarande förslag är uppenbar­

ligen ägnat att medföra en intensifierad och fastare organiserad undervis­

ning. Det ligger då i sakens natur, att de flesta av de studerande det här

gäller lämpligen bör bedriva sina studier med i stort sett samma takt och

intensitet. Under sådana förhållanden håller jag det icke för osannolikt,

att den kategori studerande, som hittills påbörjat akademiska studier vid

de filosofiska fakulteterna utan bestämda yrkesplaner och utan verklig

håg för sådana studier, kommer att icke oväsentligt reduceras.

Däremot är det enligt min mening helt riktigt, att det föreslagna syste­

met kommer att leda till att en förhållandevis större andel av dem som

påbörjar studier vid filosofisk fakultet i framtiden kommer att avsluta sina

studier med en akademisk examen. Men det betyder inte nödvändigtvis,

som en del remissinstanser synes mena, att utsikterna på arbetsmarknaden

för filosofiskt skolad personal behöver försämras. De som hittills slutat

sina akademiska studier utan att avlägga examen har givetvis även de

konkurrerat på arbetsmarknaden, låt vara att de av kompetensskäl varit

utestängda från t. ex. vissa delar av lärarbanan. När nu denna kategori

i framtiden, om det föreslagna systemet genomföres, kommer att ersättas

av en kategori med fullbordade akademiska studier bakom sig, bör detta

enligt min mening i första hand ses som en standardhöjning på arbets­

kraften och ej som en från arbetsmarknadens synpunkt riskabel kvantita­

tiv ökning av denna arbetskraft.

Som redan nämnts avser universitetsutredningen att framdeles lägga

fram material, som kommer att ge en samlad bild av den akademiska

arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida. Ehuru min allmänna inställ­

ning är, att varje tillskott av kvalificerad arbetskraft är värdefullt för sam­

hället och att de stora årskullar ungdom som på 1960-talet når universitet

och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra tillgångar på univer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 1958

40

Kungl. Majrts proposition nr 104 år 1958

III. Undervisningen vid de filosofiska fakulteterna

1. Utredningen

I fråga om sitt tillvägagångsätt när det gällt att framlägga förslag rö­

rande den akademiska undervisningens reformering anför utredningen in­

ledningsvis följande.

Utredningen har på olika sätt sökt bilda sig en konkret uppfattning om

väl­

de grundläggande bristerna i denna undervisning är att söka och vilka åt­

gärder som kan vara möjliga och lämpliga till avhjälpande av dessa brister.

Utredningen har sålunda redan i slutet av år 1955 företagit en omfattande

enkät, genom vilken ett antal ämnesrepresentanter inom de humanistiska

fakulteterna beretts tillfälle inkomma med förslag till undervisningsplaner

för sina ämnen. Denna enkät kompletterades sedermera med en undersök­

ning rörande omedelbart erforderliga förstärkningsåtgärder för undervis­

ningen i vissa centrala naturvetenskapliga ämnen, vilken föranledde en

särskild framställning till departementschefen av den 2 februari 1956.

På grundval av de synpunkter och förslag som inkommit genom dessa

undersökningar har universitetsutredningen vidare, särskilt under våren

1956, fört ingående muntliga överläggningar med ett stort antal ämnes­

representanter inom framför allt de filosofiska fakulteterna samt med före­

trädare för Sveriges laboratorers förening, Sveriges docentförbund, Sve­

riges universitets- och högskoleamanuensers förbund och Sveriges förenade

studentkårer. Därjämte har till utredningen överlämnats eller ingivits

framställningar rörande den akademiska undervisningen från de större

akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund (i ärende rörande labora­

torers och motsvarande befattningshavares löneställning), vetenskapssam­

hället i Uppsala, Sveriges laboratorers förening, Sveriges universitets- och

högskoleamanuensers förbund, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges

yngre naturvetares förening och Sveriges socialdemokratiska studentför­

bund.

Utbildningens innehåll

Utredningen ingår därefter på frågan om den akademiska utbildningens

innehåll och anför härom bland annat följande.

All akademisk undervisnings syfte är att utöver faktiska kunskaper och

praktiska färdigheter ge en handledning i respektive ämnes vetenskapliga

metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga problematiken.

Det väsentligaste är emellertid, att studenten i möjligaste mån tillägnar

sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka. Han får då bästa möjliga

förutsättningar att under sin fortsatta verksamhet följa och bedöma ut­

vecklingen inom sitt fack, även om han lämnar universitetet efter en preli-

ininärexamen. En vetenskapligt inriktad undervisning på detta stadium är

givetvis även av fundamental betydelse för rekryteringen till de högre

studierna vid universitet och högskolor.

Den rent vetenskapliga undervisningen utgör alltså enligt utredningen en

omistlig del även av tvåbetygsundervisningen, även om den i många fall

42

I samma mån som undervisningen blir mera omfattande, framhåller ut­

redningen vidare, är en ordning med successiva kurser att förorda även

inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena. Själva studierna

torde under alla förhållanden böra läggas upp på så sätt, att man försöker

penetrera ett avsnitt i sänder. Om nu undervisningen vidgas och lägges upp

i syfte att underlätta inhämtandet av det faktiska kunskapsstoffet, synes

det enligt utredningens åsikt naturligast att undervisningen även organise­

ras på ett sådant sätt, att den ansluter sig till en rimlig och gängse studie­

gång. Utredningen anser sig här böra erinra om de förut redovisade under­

sökningarna, som ger anledning förmoda, att de långa studietiderna till

väsentlig del sammanhänger med att studenterna påbörjar studier i ett

nytt ämne, innan de avslutat studierna i det föregående ämnet. Sak samma

gäller enligt utredningens uppfattning rimligen i fråga om studiegången

inom ett ämne, där undervisningen är omfattande och innefattar många

skilda moment. Sina synpunkter på systemet med successiva delkurser ut­

vecklar utredningen ytterligare på följande sätt.

Mot en omläggning av undervisningens organisation i här antydd rikt­

ning kan invändas, att den leder till en icke önskvärd splittring av läro­

stoffet, och att studenterna — särskilt om studieplanen avverkas genom

successiva deltentamina — aldrig får den överblick av hela ämnet, vartill

de akademiska studierna bör syfta, och som man endast når genom paral­

lella studier i ämnets olika delar fram till en samlad sluttentamen. — Bort­

sett från att samma resonemang kan användas till förmån för ett införande

av examen rigorosum av dansk typ, synes man härvidlag kunna peka på att

den här förordade organisationen av undervisningen faktiskt sedan länge

och med framgång praktiserats inom flera av de största naturvetenskapliga

ämnena. Särskilt kan här erinras om den höga tentamensfrekvensen i äm­

net botanik. Man måste i detta sammanhang väga fördelar mot nackdelar i

ljuset av vad som kan vara möjligt att nå inom ramen för stadgad normal­

studietid. En undervisning, uppbyggd av successiva delkurser efter modell

av naturvetenskapernas laborationsundervisning möjliggör även en bättre

kontroll av varje undervisningsmoments effektivitet och av varje enskilt

kursmoments svårighetsgrad.

Utredningen framhåller också, att undervisningen måste organiseras på

sådant sätt, att studiedagen icke splittras på alltför många pass med mellan­

liggande, onyttiga håltimmar. Likaså måste, fortsätter utredningen, själv­

fallet tillräckligt utrymme beredas för tentamensläsning så att det övervä­

gande flertalet av de studenter, som följer undervisningen och helt ägnar

sig åt studier i ifrågavarande ämne, verkligen hinner tillgodogöra sig kurs­

fordringarna och avlägga tentamina vid förutsedda tidpunkter.

Utredningen anser sig även böra något beröra de problem, som är för­

knippade med undervisningens samordning de olika ämnena emellan inom

de filosofiska fakulteterna. Så länge man bibehåller friheten i fråga om äm­

neskombinationer i filosofiska examina, är det enligt utredningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 O/f år 1958

44

vetenskaplig problemställning och debatt eller redovisa nya forsknings­

resultat eller ge en översikt av kursmoment, för vilka lämpliga handböcker

saknas, eller för vilka en muntlig genomgång i föreläsningens form är erfor­

derlig. Utredningen ifrågasätter här, om icke de över hela terminen eller

läsåret utspridda föreläsningsserierna i större utsträckning kunde ersättas

av vinjettföreläsningar som inledningar till laborationsserier eller översikter

av kursavsnitt, som just skall penetreras eller som just genomgåtts i under­

visningen. Enligt utredningens åsikt torde de vetenskapliga föreläsningarna

även med fördel kunna läggas in som mera tillfälliga föredrag eller kortare

föredragsserier föranledda av vunna forskningsresultat eller aktuell veten­

skaplig debatt.

Vad beträffar den andra huvudformen av akademisk undervisning, se­

nt in ar ieun der visningen, så finner utredningen, att denna form

numera synes innefatta undervisning av rätt skiftande slag. Konstitutivt

bör emellertid enligt utredningens uppfattning vara, att undervisningen

försiggår i form av en av lärare ledd diskussion mellan deltagarna över ett

ämne som en eller ett par av deltagarna särskilt satt sig in i eller berett,

samt att diskussionen avser att ge deltagarna en inblick i ämnets problema­

tik och olika metoder att bemästra denna. Denna undervisningsform bör

enligt utredningens åsikt även i forsättningen vara den centrala på tre-

betygs- och licentiandstadierna och bör ges så stort utrymme som möjligt

även på ett- och tvåbetygsstadierna. Förutsättningen för goda resultat av

seminarieundervisningen är emellertid enligt utredningens mening att alla

deltagare bedriver aktiva studier i ämnet och att deltagarantalet icke är

större än att alla kan och vill deltaga i diskussionen.

Utredningen påpekar härefter, att labo ration s-undervis ni ng-

e n är en undervisningsform, som i viss mån motsvarar seminarieundervis­

ningen. Även laborationsundervisningen har, framhåller utredningen, till

syfte att ge studenten en god inblick i vetenskapens problem och metoder.

Även här, fortsätter utredningen, bygger undervisningen på aktivitet från

elevens sida. Laborationsundervisningen syftar emellertid, tillägger utred­

ningen, dessutom till att hos eleverna öva upp vissa rent praktiska färdig­

heter.

Därefter ingår utredningen på den undervisningsform, som hittills med

ett samlande namn brukat kallas kursundervisning och som utredningen

här benämner lektionsundervisni n g. Utredningen understryker

därvid, att det här i allmänhet torde vara fråga om en systematisk genom­

gång, närmast i lektionens form, av vissa avgränsade partier av studie­

kursen, partier som erfarenhetsmässigt bereder de studerande särskilda

svårigheter och som därför tar dem oproportionerligt lång tid att självstän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

45

digt penetrera. Denna lektionsundervisning kan enligt utredningens upp­

fattning givetvis utformas på flera sätt, bland annat beträffande kunskaps­

kontrollen, som antingen kan göras fortlöpande (examinatorier) eller också

få formen av skriftlig eller muntlig deltentamen efter kursens slut. Väsent­

ligt för utredningen är emellertid att konstatera, att det här är fråga om

en undervisning som utan att försumma den vetenskapliga skolningen

främst har till syfte att underlätta inhämtandet genom självstudier av ett

faktiskt kunskapsstoff. Lektionsundervisningen skall enligt utredningens

åsikt komplettera föreläsningarna och seminarieundervisningen. Därav

följer, framhåller utredningen, att ett mera allmänt införande av lektions-

undervisning för vissa kursmoment icke kan äventyra de akademiska exa­

minas vetenskapliga standard. Lektionsundervisning, tillägger utredningen,

ställer mindre krav på läraren i fråga om förberedelsearbete än seminarie-

undervisning men ställer däremot minst lika stora krav i fråga om pedago­

gisk erfarenhet som denna.

Föreläsningar, seminarier, laborationer och lektionsundervisning är i stort

sett de undervisningsformer som förekommer i dag, konstaterar utredningen

vidare. De önskemål, som framställts om nya undervisningsformer, torde

enligt utredningens uppfattning kunna sammanföras i begreppet h and-

le dni n g, även innefattande s. k. gruppundervisning. Dessa önskemål

gäller, fortsätter utredningen, såväl högstadiet som magisterstadiet. På ma­

gisterstadiet måste, anser utredningen, en sådan handledning av praktiska

skäl ofta ges i grupper och få formen av genomgång eller övning av särskilt

svåra moment i kursen. Alternativt kan man enligt utredningens mening

tänka sig en handledning som har formen av mera allmänt hållna samtal i

anslutning till den ordinarie undervisningen eller till och med en helt en­

skild handledning mera av typen studierådgivning inom ämnet. Därtill

kommer så, tillägger utredningen, en mera speciell form av handledning,

nämligen den som tar sikte på att hjälpa studenten med enskilda uppgifter

av något större omfång, t. ex. proseminarieuppsatser. Det blir här fråga

om, säger utredningen, dels hjälp vid planeringen av materialinsamling, dels

hjälp vid sovringen av insamlat material och slutligen hjälp med arbetets

och uppsatsens disposition. Denna uppsatshandledning kan enligt utred­

ningens mening ges i grupper eller enskilt beroende på arten av och den

inbördes samordningen mellan de utdelade arbetsuppgifterna.

Behovet av en långt intensivare handledning på lågstadiet, t. ex. i grupp­

undervisningens form, har, omtalar utredningen, med stor enstämmighet

vitsordats av så gott som samtliga de experter med vilka utredningen haft

överläggningar rörande den akademiska undervisningen. Utredningen har

fått ett bestämt intryck av att det här är fråga om ett reformkrav, som

uppbäres av en sällsynt samstämmig opinion såväl av olika kategorier av

akademiska lärare som av studenterna. Orsaken till det allt starkare kravet

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

46

på intensifierad handledning måste enligt utredningens uppfattning i avse­

värd mån sökas i den kraftiga ansvällningen av antalet studerande; den tid

är definitivt förbi, då antalet nykomlingar ej var större än att de flesta

absorberades i redan etablerade kamratgrupper och lärarna relativt snart

kunde lära sig känna samtliga elever åtminstone till namnet. Nu är antalet

studenter så stort, anför utredningen, att studenten lätt förblir anonym

både för lärarna och för studiekamraterna; han får få tillfällen att kollatio­

nera sina framsteg och mäta sina krafter.

Vad det här gäller, är, understryker utredningen, att ge studenten hjälp

att organisera sina egna studier, att hjälpa honom i den många gånger

svåra och oförberedda omställningen från gymnasiernas bundna studieord­

ning till de friare universitetsstudierna med deras långt större krav på

individuellt arbete och ansvar. Det är utredningens övertygelse att i många

humanistiska ämnen en intensifierad lektionsundervisning kompletterad

med handledning kan ge stadga åt studierna och bli en hjälp till goda stu­

dievanor. Härigenom skulle man enligt utredningens åsikt råda bot för en

av de allvarligaste bristerna i den akademiska undervisningen och därmed

på ett avgörande sätt komma till rätta med studieavbrottsfrekvensen vid

de filosofiska fakulteterna, de fakulteter där studie- och undervisningsfor­

merna mest markant skiljer sig från gymnasiernas. Den undervisning, som

här sammanfattats under det vida begreppet handledning, även innefat­

tande s. k. gruppundervisning, bör så långt möjligt meddelas i samband

med den ordinarie undervisningen, men det är enligt utredningens uppfatt­

ning icke realistiskt att räkna med att de fast anställda lärarna (inklusive

assistenter och amanuenser) skall räcka till för att i alla ämnen ge de

yngsta studenterna all den direkta handledning, som är önskvärd. Därför

måste man, framhåller utredningen, skapa delvis nya former för en hand­

ledning gruppvis och vid sidan av den ordinarie kateder-, laborations- och

lektionsundervisningen. Syftet med denna handledning gruppvis bör enligt

utredningens uppfattning alltid vara att underlätta för studenterna att

följa och tillgodogöra sig den ordinarie akademiska undervisningen, sam­

tidigt som man genom grupphandledningen kan nå den för undervisningens

uppläggning nödvändiga kännedomen om vilka moment i kursplanen som

vållar särskilda svårigheter, en kännedom som annars kanske nås först vid

sluttentamina, vilket ur den enskilde studentens synpunkt lika väl som ur

undervisningens är för sent.

Handledningen kan, anser utredningen, utformas på flera olika sätt, t. ex.

som en gruppvis organiserad och regelbunden läs- eller snarare studiehjälp

i anslutning till den akademiska undervisningen, som sammanhållna dis-

kussionscirklar i syfte att uppöva förmågan till självständigt tänkande och

till urskillning av väsentliga frågeställningar och förlopp, som en mer eller

mindre individuell rådgivning vid lösandet av större arbetsuppgifter eller

som en mera allmän studiemetodisk rådgivning.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Sammanfattningsvis framlägger utredningen följande rekommen­

dationer.

Den undervisning, som huvudsakligen syftar att ge introduktion i veten­

skaplig debatt och handledning i vetenskaplig metodik, bör liksom hittills

meddelas genom föreläsningar och seminarieundervisning samt i samband

med förekommande laborationer, medan den undervisning, som syftar till att

meddela faktiskt kunskapsstoff och uppöva praktiska färdigheter, bör ges

i laborationens och lektionens former. Denna undervisning måste emellertid

enligt utredningens mening i ett stort antal ämnen kompletteras med olika

former av handledning, även gruppvis. Denna handledning bör så långt

möjligt meddelas av fast anställda lärare i samband med den ordinarie

undervisningen men bör dessutom kunna organiseras i mera fria och blyg­

samma former. Den blir icke desto mindre enligt utredningens uppfattning

av väsentlig betydelse för undervisningens effektivitet under ett skede, då

i varje fall de filosofiska fakulteterna måste räkna med starkt stigande antal

studenter, av vilka en växande andel kommer till universiteten utan när­

mare kännedom om akademiska förhållanden, och då man realistiskt måste

räkna med relativt störa undervisningsavdelningar i den ordinarie under­

visningen och en viss av rena rekryteringssvårigheter betingad brist på

akademiska lärare.

Kungi. )laj:ts proposition nr 10/+ år 1958

47

Undervisningens omfattning och undervisningsgruppernas storlek

Vad först beträffar undervisningens omfattning så fram­

håller utredningen, att det av de överläggningar utredningen fört med in­

tresserade parter rörande den akademiska undervisningen framgått, att man

realistiskt bör räkna med en viss, i något eller några ämnen betydande men

på det hela taget måttlig ökning av undervisningens omfattning, räknad i

antal undervisningstimmar per student och år. Den mycket betydande ök­

ning av antalet meddelade undervisningstimmar, som anses erforderlig,

faller, meddelar utredningen, till allra största delen på ökningen av antalet

studerande och på en ofrånkomlig minskning av undervisningsgruppernas

storlek.

Vad härefter angår u ndervisningsgruppernas storlek an­

ser utredningen, att man som en allmän norm när det gäller lektionsunder-

visningen synes kunna uppställa ett maximum av 35 deltagare per grupp

för en undervisning, i vilken de deltagande studenterna väl icke förutsättes

uteslutande spela rollen av passiva åhörare, men i vilken man å andra

sidan icke heller syftar till en större aktivitet från studenternas sida än att

de skall besvara kunskapskontrollerande frågor och själva ställa frågor,

som kan utlösa en kortare ömsesidig diskussion eller ge liiraren anledning

att resonemangsvis närmare förklara svårare partier av det genomgångna

kursmomentet.

Vad så beträffar seminarieundervisning en finner utredningen, att se-

minariegrupper om 15 å 20 studenter i värjo är den lämpliga storleken och

att i varje fall seminariegrupper om mer iin 30 deltagare icke bör före­

48

komma. Utredningen föreslår därför, att dubblering av seminarierna kom­

mer till stånd, så snart antalet deltagare överstiger 30, att ett tredje semi­

narium upprättas, så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 55,

att ett fjärde seminarium upprättas så snart det sammanlagda deltagar­

antalet överstiger 80, och att sedan ytterligare seminariegrupper automa­

tiskt upprättas för varje fullt 20-tal deltagare över 80. Detta innebär, att

man i mindre ämnen får räkna med seminariegrupper om maximalt 30 del­

tagare, medan seminariegruppen i större ämnen i allmänhet skulle omfatta

mellan 20 och 25 deltagare.

Utredningen framhäver i detta sammanhang, att den finner en maxime-

ring av undervisningsgruppernas storlek vara en av de fundamentala punk­

terna i en universitetsreform, som skall sätta de högre läroanstalterna i

stånd att meddela en adekvat undervisning åt ett hastigt stigande antal

studenter. Denna maximering synes liksom beträffande skolan i praktiken

böra utformas på så sätt att antalet elever i en undervisningsgrupp icke

tillätes överstiga ett visst, av statsmakterna fixerat antal. Vad särskilt be­

träffar laborationsundervisningen så framhåller utredningen ytterligare

följande.

För laborationsämnenas del är en dylik maximering av undervisnings­

gruppernas storlek redan ett faktum, eftersom tillgången på laborations-

lokaler och undervisningsapparatur sätter en bestämd gräns för elevantalet.

Utredningens resonemang och förslag i det föregående rörande undervis­

ningsgruppernas storlek och regler för upprättande av nya undervisnings-

avdelningar vid stigande studentantal gäller därför i första hand endast de

humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematiska ämnena.

Utredningen understryker vidare, att den lämpliga gruppstorleken måste

vara olika för olika undervisningsformer och påpekar därvid, att antalet

åhörare vid föreläsningar i princip torde kunna vara obegränsat.

Vidkommande slutligen vad som förut betecknats som handledning

gruppvis (gruppundervisning), så anför utredningen bland annat följande.

Vid denna undervisning synes det ligga i sakens natur att man måste

arbeta med små grupper för att undervisningen skall nå avsedd effekt. Det

gäller här att nå kontakt med varje enskild student för att ge honom en

individuellt avpassad handledning. Den grupphandledning, som tillämpas

vid de matematiska institutionerna, bedrives med grupper om 15 deltagare,

och resultatet anses vara tillfredsställande. Här är det dock fråga om en

relativt fast organiserad handledning, som därför kan sägas ha karaktär av

lektionsundervisning. I andra ämnen, där handledningen måste vara mera

personlig, måste man enligt universitet sutredningens mening räkna med

ännu mindre grupper, kanske om 5 till 10 studenter i varje. Inte heller en

grupphandledning i diskussionscirkelns form synes kunna bli fullt effektiv,

om deltagarantalet överstiger 10.

Handledning vid lösandet av större uppgifter, t. ex. uppsatsarbete, bör,

i den mån sådan handledning meddelas gruppvis, inte heller omfatta mer

än 5, högst 10 studenter i varje grupp.

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 104. år 1958

Kungl. May.ts proposition nr ¹⁰⁴ år 1958

49

2. Yttranden

Utredningens uttalanden om den akademiska utbildningens inne­

håll har föranlett vissa erinringar, främst från kanslerns sida. Efter att

ha förklarat sig dela utredningens uppfattning att det väsentligaste i all

akademisk undervisning är »att studenten i möjligaste mån tillägnar sig

ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka», framhåller kanslern, att denna

uppfattning enligt hans förmenande står i strid emot utredningens utta­

lande att studietiden om två terminer för två betyg kommer att nästan

helt »fyllas av det arbete studenten måste lägga ned på inhämtandet av

grundkunskaper och färdigheter». Kanslern redogör därefter för sin upp­

fattning om undervisningens innehåll samt anför därvid bland annat föl­

jande.

Enligt min mening måste den huvudsakliga tiden av all universitets­

undervisning — i varje fall såvitt avser de s. k. fria fakulteterna — tvärt­

emot sistnämnda uttalande ägnas åt att bibringa studenten ett vetenskap­

ligt kritiskt betraktelsesätt i förhållande till det föreliggande kunskaps­

stoffet samt att sätta honom in i vetenskapliga metodfrågor. Därigenom

underlättas själva kunskapsinhiimtandet, vilket i de allra flesta fall torde

kunna äga rum utan lärarens direkta medverkan. Huvudvikten vid all

akademisk undervisning — även på ett- och tvåbetygsstadiet — måste

sålunda läggas vid att lära studenten att bilda sig en egen uppfattning om

de föreliggande problemen. Skulle studenten icke fått tillfälle att under

sin vistelse vid det akademiska lärosätet förvärva denna förmåga, måste

hans universitetsstudier i ett väsentligt hänseende sägas ha blivit förfelade

och universitetsundervisningen bedömas ha misslyckats med en av sina

huvudsakliga uppgifter. Därest den akademiska undervisningen komme att

främst inriktas på kunskapsinhämtande och förvärv av färdigheter, behöver

man enligt mitt förmenande icke längre vidmakthålla universitetens sär­

skilda uppgift att meddela undervisning. Denna uppgift skulle i stället

under angiven förutsättning kunna övertagas av undervisningsanstalter av

seminariekaraktär. I detta sammanhang finner jag det även angeläget

betona att övergången från den gymnasiemässiga undervisningen till de

akademiska studierna ej får bli alltför lång. Vidare bör i görligaste mån den

elementära undervisning som nödvändigtvis måste meddelas vid univer­

siteten, såsom vissa propedeutiska kurser och färdighetsövningar m. m.,

förläggas till början av studierna och alltså ingå som ett första moment i

studiet av varje enskilt ämne.

Jag har för min del starkt betonat, att all väsentlig akademisk under­

visning måste genomsyras av ett vetenskapligt kritiskt betraktelsesätt.

Denna undervisning bör därför enligt mitt förmenande alltid handhavas av

lärare som besitter hög kompetens och god pedagogisk skicklighet samt äger

förmåga att meddela just donna form av undervisning. Med denna min

grunduppfattning om den akademiska undervisningens enhetliga syfte och

innehåll står utredningens förslag om uppdelning av undervisningen i två

huvudformer — med sinsemellan principiellt skilda syftemål och med

lärarkrafter av helt olika kompetens — icke i överensstämmelse. Jag kan

därför icke godtaga en dylik uppdelning.

Enligt mitt bedömande torde det även vid ett genomförande av utred-

4

— Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 saml. Nr 10 \

50

ningens olika förslag i anslutning till nämnda uppdelning komma att visa

sig omöjligt att rent praktiskt draga upp så skarpa gränslinjer mellan olika

slags undervisning som utredningen tänkt sig.

Sveriges förenade studentkårer hänvisar till att utredningen bland annat

uttalat, att den finner ett klart ådagalagt behov av mera explikation och

övning i undervisningen. SFS instämmer helt i denna synpunkt och för­

klarar sig vara övertygade om att de studerande i full utsträckning kommer

att utnyttja den utökade och intensifierade undervisning utredningen före­

slår. Härvid förutsätter SFS, att en sådan utökning av undervisningens

omfattning under inga omständigheter skall medföra krav på obligatoriskt

deltagande i kurserna.

Vidkommande utredningens förslag med avseende å undervisningens

uppläggning framhåller kanslern, att han i princip kan ansluta sig

till utredningens uppfattning, att ett system med successiva kurser, var och

en avslutad med deltentamen, bör — i likhet med vad som redan skett be­

träffande ett flertal ämnen, särskilt inom de matematisk-naturvetenskap-

liga fakulteterna — införas i alltmer ökad utsträckning, även för de hu­

manistiska fakulteternas del. Kanslern, som håller före att en väsentlig

effektivisering av undervisningen kan äga rum genom en dylik reform,

understryker emellertid vikten av att överblicken över ämnet icke går för­

lorad vid en sådan omläggning. Enligt kanslerns mening torde den slutten­

tamen, som enligt 9 § 1 mom. av filosofiska examensstadgan alltid skall

finnas i varje ämne, lämpligen kunna tjäna till att kontrollera, att denna

överblick icke gått förlorad genom att vissa kursmoment redan redovisats

vid deltentamina. Härjämte framhåller kanslern bland annat följande.

^En uppdelning i delstudiekurser får vidare icke leda till att avkall göres

på kravet om en viss vetenskaplig standard i all akademisk undervisning.

Ifrågavarande effektivisering av undervisningen torde även — framförallt

i sådana humanistiska examensämnen, för vilken den laboratoriemässiga

undervisningen spelar en ringa roll — höra sättas in i början av studiet av

varje ämne. Ett införande av ifrågavarande system med successiva kurser

förutsätter egentligen ett i huvudsak homogent studentmaterial. Skulle en

mera avsevärd del av. studenterna komma att visa sig sakna fallenhet för

denna slags undervisning kan stora svårigheter uppstå. I ett visst läge kan

det sålunda — vid fortsatt fri intagning — bli erforderligt att i ökad utsträck­

ning införa särskild stödundervisning för denna grupp av studenter.

Sveriges förenade studentkårer finner i likhet med utredningen att under­

visningens uppläggning måste syfta till att underlätta ett rationellt och

effektivt bedrivande av självstudier. SFS tillstyrker förslaget till en studie­

ordning med successiva kurser, varvid varje kurs avslutas med deltentamen

eller kursförhör. SFS understryker vidare utredningens uttalande att under­

visningen måste läggas upp så, att studierna i de större ämnena kan på­

börjas både höst- och vårtermin.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 104 år 1958

52

narier måste, förklarar SFS, anses ha en grundläggande betydelse för den

fortsatta forskarutbildningen. Med hänsyn till att utredningen i flera sam­

manhang betonat forskarutbildningens vikt hade man enligt SFS kunnat

vänta att utredningen tagit konsekvenserna härav genom att föreslå ge­

nomgripande åtgärder för att minska seminariegruppernas storlek. SFS

noterar vidare med tillfredsställelse att utredningen betonat seminarieupp-

satsens betydelse. SFS framhåller även önskvärdheten av att arbetet inom

en proseminariegrupp koncentreras till några få ämnesområden, syftande

till en systematisk genomgång av ämnets vetenskapliga metodik genom

behandling av uppgifter så valda, att den nödvändiga allmänna kunskaps-

grunden redan hunnit inhämtas vid studiet av litteraturkursen. För att

stimulera deltagarnas intresse bör man enligt SFS överväga en gruppering

på olika betygsstadier. Det torde sålunda vara lämpligt att tre-betygs-

studerande vid seminarieundervisningen skiljes från ett- och två-betygs-

studerande.

SACO understryker vikten av att seminarieövningen ges en stark ställ­

ning även i undervisningen för lägre betyg. Vidare bör enligt SACO semi­

narierna differentieras på ett-, två- och tre-betygsstadiet.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar, att utredningen lagt

särskild tonvikt på denna undervisningsform. Dock vill förbundet inskärpa

nödvändigheten av att seminarieundervisningen innebär aktivt deltagande

från medlemmarnas sida.

Vad lektionsundervisningen beträffar vänder sig kanslern

emot utredningens enligt hans mening alltför skarpa gränsdragning mellan

bland annat denna undervisning och seminarieundervisningen. Liknande

invändningar framföres jämväl av SACO.

Vidkommande utredningens förslag rörande handledning så vits­

ordar överstyrelsen för de tekniska högskolorna angelägenheten av sådan

gruppundervisning vid sidan av den ordinarie undervisningen jämväl för de

överstyrelsen underställda högskolornas del, medan Sveriges förenade stu­

dentkårer betonar att handledning under inga förhållanden skall ersätta

den ordinarie undervisningen. SACO understryker behovet av en intensifie­

rad individuell handledning.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner, att gruppundervis­

ningen intar en alltför blygsam plats i utredningens förslag, och anför såsom

skäl härför följande.

Lektionsundervisningen framstår som det centrala; gruppundervisningen

blir ett komplement till denna, ett slags studiehjälp meddelad av tillfälliga

lärarkrafter med låg kompetens. Det är enligt vår mening uppenbart att i

vissa ämnen — särskilt de historiska och estetiska disciplinerna — en

gruppundervisning i diskussionscirkelns form har mer att ge än den konven­

tionella seminarieformen och den katedrala lektionsundervisningen. Grupp­

undervisningen bör här vara ett centralt undervisningsmoment, för vilket

kompetenta lärarkrafter — lägst biträdande lärare — bör svara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

53

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund hälsar

den av utredningen föreslagna handledningsformen med tillfredsställelse.

Vad angår undervisningsgruppernas storlek så finner

juridiska fakulteten i Lund, att principen om maximering av seminarie-

grupperna till 20—25 deltagare bör vinna tillämpning även inom juridisk

fakultet.

Filosofiska fakulteten i Göteborg finner en generell maximering av lek-

tionsgrupperna till 35 deltagare föga välbetänkt. Det är enligt fakulteten

svårt att tänka sig, att en lektionsgrupp, som i storlek motsvarar en stor

skolklass, kan arbeta effektivt inom något ämne. Utredningens föreslagna

princip, att proseminarierna skall dubbleras, när deltagarantalet överstiger

30, får enligt fakultetens mening under inga förhållanden tolkas så att

proseminarier på 30 deltagare blir det normala.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola framhåller, att de av

utredningen angivna maximivärdena för gruppernas storlek måste upp­

fattas som absoluta marginalvärden och icke som normalvärden.

Kanslern anser det omöjligt att generellt för alla ämnena ange ett lämp­

ligt antal elever vid olika undervisningsformer. Enligt kanslerns förmenande

är varje ämnes speciella egenart i stort sett bestämmande för hur många

elever som lämpligen bör mottagas. Särskilda överväganden måste sålunda

företagas ämne för ämne, innan mera allmängiltiga riktlinjer kan upp­

dragas.

Kanslern finner det även orimligt att för lelctionsundervisning som allmän

norm ange ett maximum av 35 deltagare per grupp. Man torde under inga

omständigheter kunna erhålla ett tillfredsställande resultat med så många

deltagare i någon undervisningsform med reciprok aktivitet. Rent praktiska

svårigheter torde vidare, tillägger kanslern, uppstå om undervisningsgrup­

perna inom de olika formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle olika

antal elever.

Såsom mycket väsentligt framstår enligt lärarkollegiet vid Chalmers tek­

niska högskola utredningens förslag om den automatiska gruppbildningen

vid seminarieundervisningen, varigenom antalet deltagare per seminarie-

grupp begränsas. Vid de tekniska högskolorna är, understryker lärarkolle­

giet, en sådan gruppbegränsning mycket eftersträvansvärd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna delar utredningens uppfattning

om angelägenheten av en maximering av undervisningsgruppernas storlek.

Vad utredningen härutinnan föreslagit synes överstyrelsen i åtskilliga äm­

nen av grundläggande natur även böra vinna tillämpning vid de tekniska

högskolorna.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att en

gruppstorlek av högst 15—20 är den lämpligaste, men kan ej godtaga för­

slaget att delning bör komma till stånd först då antalet deltagare överstiger

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

54

30. En tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet kommer,

anför SFS vidare, att leda till ett genomsnittligt deltagarantal av 20—25.

Erfarenheten torde visa att detta är ett för högt deltagarantal, och att

reciprociteten i undervisningen äventyras. SFS anser därför, att seminariet

bör dubbleras så snart antalet deltagare överstiger 25. Ett tredje semina­

rium bör upprättas så snart det sammanlagda antalet deltagare överstiger

45, ett fjärde så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 70 och

sedan ytterligare seminariegrupper för varje fullt 20-tal deltagare över 70.

Detta torde i de större ämnena komma att leda till ett genomsnittligt del­

tagarantal av cirka 15—20. Beträffande lektionsundervisningen finner

SFS ett deltagarantal på 35 som allmän norm för högt. Enligt SFS kan

självfallet, som utredningen framhåller, önskemålen om det reciproka

elementets dominans i lektionsundervisningen skifta från ämne till ämne

och från kursmoment till kursmoment, men i de fall, då ett sådant önske­

mål betraktas som angeläget, bör 15 deltagare i varje grupp utgöra rikt­

punkten.

I fråga om seminarieundervisningen intar SACO samma ståndpunkt som

SFS och tillägger beträffande lektionsundervisningen, att det icke finns

anledning att för denna tillämpa annan maximeringsregel än för seminarie­

undervisningen. Även organisatoriska skäl talar enligt SACO för seminarie-

och lektionsgrupper av samma storlek.

TCO förordar bestämt, att det maximala deltagarantalet i förevarande

undervisningsformer sättes väsentligt lägre än utredningen föreslagit och

anför till stöd härför bland annat följande.

Såväl lektionsundervisningen som framför allt seminarieövningarna för­

lorar helt sin egentliga karaktär, om deltagarantalet icke starkt begränsas.

Därest ett så stort deltagarantal som 35 skulle medges vid lektionsunder­

visningen, löper man uppenbarligen risken att lektionerna blev en under­

visningsform för passivt åhörande. På motsvarande sätt kommer prosemi-

narieövningar med det av utredningen som maximum angivna 30 deltagare

att bli ett forum för diskussion mellan seminarieledare, uppsatsförfattare

och på förhand utsedda opponenter.

Sveriges konservativa student jörbund framhåller, att seminariegrupper-

nas storlek ovillkorligen måste maximeras till 20 deltagare. Dessutom anser

studentförbundet att lektionsundervisning med 30—35 deltagare ur peda­

gogisk synpunkt är mindre tillfredsställande.

Sveriges socialdemokratiska ung doms jörbund anför bland annat följande.

En allmän målsättning måste givetvis vara att så långt möjligt ned­

bringa undervisningsgruppernas storlek. De ökade kostnader som detta för

med sig torde i hög grad kompenseras av den ökade effektivitet, d. v. s.

kortare studietider och de ökade möjligheter att motverka studieavbrott,

som mindre grupper kan väntas medföra. Små grupper torde därför ha stor

lönsamhet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104- år 1958

56

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att fjolårets riksdag

på förslag av Kungl. Maj:t beslutat, att undervisningen i varje ämne inom

de juridiska fakulteterna skall ordnas så att den studerande kan påbörja

studierna i ämnet antingen höst- eller vårtermin. Det synes mig ytterst

angeläget, att åtgärder nu vidtages för åstadkommande av en i huvudsak

motsvarande ordning för de filosofiska fakulteternas vidkommande. För­

slag i denna riktning har också framlagts av universitetsutredningen. Jag

anser mig sålunda böra förorda, att undervisningen vid dessa fakulteter i

möjligaste mån lägges upp så, att studierna i varje fall i de större ämnena

kan påbörjas såväl höst- som vårtermin. Därjämte bör för de filosofiska

fakulteternas del gälla, att undervisningen såvitt möjligt skall börja sam­

tidigt i alla ämnen.

Jag vill här också framhålla, att förra årets riksdag ej riktat någon erin­

ran mot Kungl. Maj:ts förslag, att för de juridiska fakulteternas vidkom­

mande föreskrifter meddelas därom, att vederbörande universitetsmyndig-

het skall vara skyldig att tillse att tentamina anordnas även i juni månad i

sådana ämnen, som enligt studieplanen skall vara inlästa vid terminens slut.

Föreskrifter av i huvudsak motsvarande innebörd bör enligt min mening

meddelas jämväl för de filosofiska fakulteternas vidkommande. I anslutning

härtill och till vad som anförts från vissa remissinstansers sida vill jag vi­

dare framhålla, att jag förutsätter, att institutioner och institutionsbibliotek

vid de filosofiska fakulteterna i möjligaste mån är tillgängliga även under

sommaren.

Vad utredningen anfört och föreslagit i syfte att avhjälpa bristen på

lämpliga kursböcker finner jag vara värt allt beaktande. Jag är emellertid

ej beredd att i förevarande sammanhang framlägga konkreta förslag i ämnet

men kommer givetvis att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Utredningen har vidare funnit, att den akademiska undervisningen bör

kunna uppdelas på vissa närmare angivna former. Utredningen skiljer så­

lunda på föreläsningar, seminarieundervisning, laborationsundervisning,

lektionsundervisning och handledning.

Det är givet, att man vid en sådan indelning som den utredningen här

sökt göra icke kan undvika en viss schematisering. Det torde stå klart, att

de undervisningsformer varom här är fråga delvis måste gripa in i var­

andra. För egen del finner jag den av utredningen gjorda indelningen

utgöra en förutsättning för att man i praktiken skall kunna realisera det

förut omnämnda, av utredningen föreslagna systemet för dimensionering

av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser med ledning av sär­

skilda organisationsplaner. Jag finner därför att man på denna punkt i

framtiden måste tillämpa utredningens i vissa avseenden måhända något

schematiska indelning; något som för övrigt universitetskanslern i sam­

band med sitt ställningstagande till utredningens konkreta förslag om orga-

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

58

seminariegruppernas storlek i enlighet med utredningens förslag fastställes

av statsmakterna. Jag har för avsikt att i ett senare avsnitt närmare åter­

komma till dessa regler.

Vad härefter beträffar sådana undervisningsformer som lektionsunder-

visning och handledning så ställer det sig svårare att för dessa former upp­

draga några generella, siffermässigt bundna regler. Detta beror på de varie­

rande formerna för en lektionsundervisning eller för en gruppvis ordnad

handledning. En del remissinstanser, främst universitetskanslern, har be­

farat, att rent praktiska svårigheter skulle kunna uppstå om undervisnings­

grupperna inom de skilda formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle

olika antal elever. Några dylika svårigheter torde emellertid icke vara att

befara, därest gruppstorleken inom undervisningsformer av laborations-,

lektions- och handledningskaraktär beräknas så, att antalet deltagare i

dessa som regel står i jämn proportion till det för seminariegrupperna fast­

ställda antalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

60

Detta innebär att utredningen förordar tillskapandet av en ny kategori

akademiska lärare vid sidan av de traditionella och att utredningen räknar

med att denna nya lärarkategori i varje fall i de stora ämnena kommer att

få bära huvudansvaret för den grundläggande undervisningen vid universi­

teten. Oavsett hur man bedömer detta, torde få konstateras att man i

många ämnen troligen kommer att misslyckas med att tillgodose de våld­

samt ökande undervisningsbehoven, om man försöker göra detta genom att

inrätta nya tjänster av gängse typ med liten undervisningsskyldighet. Så

räknar exempelvis företrädarna för ämnet nordiska språk i Uppsala med ett

behov av ytterligare drygt 2 400 undervisningstinnnar per år vid ett för­

dubblat studentantal. Det antal nya lärartjänster som fordras för att till­

godose detta behov skulle bli följande: Man skulle behöva inrätta 23 tjäns­

ter med i genomsnitt 4 veckotimmars undervisningsskyldighet (kostnad

598 368 kronor/år med laboratorslön i 34 lkl, ortsgrupp III), alternativt

16 tjänster med i genomsnitt 6 undervisningstimmar/vecka (kostnad

416 256 kronor), eller 12 tjänster med i genomsnitt 8 undervisningstimmar/

vecka (kostnad 312 192 kronor), eller 9 tjänster med 10 veckotimmar (kost­

nad 234 144 kronor) eller 8 tjänster med i genomsnitt 12 veckotimmar

(kostnad 208 128 kronor). Det torde vara orealistiskt att räkna med att

man ens i ett ämne med mycket hög disputationsfrekvens skall kunna under

loppet av 10 år få kompetenta innehavare till 23 nya tjänster vid ett enda

lärosäte.

I syfte att säkerställa att den ordinarie akademiska undervisningen även

i framtiden skall kunna meddelas av högt kvalificerade lärare har univer-

sitetsutredningen. vidare föreslagit maxima för undervisningsgruppernas

storlek i seminarie- och lektionsundervisningen, som ligger högre än man

tidigare ibland ansett lämpligt, men å andra sidan avsevärt under det del­

tagarantal, som nu ofta förekommer. Utredningen räknar emellertid med

att denna undervisning icke ensam skall kunna tillgodose studenternas up­

penbara behov av handledning. Utredningen har därför även föreslagit, att

den ordinarie akademiska seminarie- och lektionsundervisningen komplet­

teras med olika former av handledning. Härigenom blir det möjligt att till­

godose behovet av individuell undervisning utan att riskera att hela orga­

nisationen från början råkar i fara till följd av brist på lärarkrafter.

Yttranden

Vidkommande konstruktionen av lärarstaben samt förhållandet mellan

de olika lärarkategorierna och undervisningsformerna framhåller matema-

tisk-nat urvetenskaplig a fakulteten i Lund, att inom stora ämnen, speciellt

inom skolämnena, med omfattande rutinmässig undervisning de föreslagna

universitetslektorerna synes ge väsentligt ökade möjligheter att även vid

starkt växande studentantal lösa undervisningsproblemen på magistersta­

diet. Inom fakulteten beräknas dessutom anställandet av sådan ordinarie

personal kunna medföra en värdefull ökning av kontinuiteten i den under­

visning det är frågan om.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola delar utredningens

allmänna syn på förevarande spörsmål.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller vikten av

att i praktiken genomföres vad utredningen uttalat om att vid konstruk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

62

redningen föreslagna allmänna förstärkning av undervisningsresurserna som

krävs för en effektivisering av studierna. SFS har i detta sammanhang in­

hämtat att den försöksverksamhet med pedagogisk utbildning för akade­

miska lärare, som bedrivits vid Stockholms högskola, slagit mycket väl ut.

SFS finner det därför angeläget att man i första hand inriktar sig på att få

till stånd en utbyggd försöksverksamhet.

Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ansluter sig i stort sett

till utredningens synpunkter.

Sd. CO ifrågasätter om icke en väg till pedagogisk skolning och vidare­

utbildning måste skapas för universitetens och högskolornas lärarkader i

form av en kurs som utöver allmänpedagogiska frågor skulle vara inriktad

på den akademiska undervisningsformen i de olika ämnena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Härefter ingår utredningen närmare på de olika slagen av akademiska

lärartjänster och deras användning i undervisningen.

2. Professorer

Utredningen

Beträffande professorernas uppgifter och tjänstgöring anför utredningen

till en början huvudsakligen följande.

Någon ändring i nu föreskriven undervisningsskyldighet bör ej vidtagas.

Professorn bör alltfort ha huvudansvaret för forskning och undervisning i

sitt ämne. Professorns egen undervisningsskyldighet bör fullgöras i första

hand genom handledning och seminarieundervisning på licentiand- och

doktorandstadierna och i andra hand genom seminarieundervisning på tre-

och tvåbetygsstadierna. Utredningen vill starkt understryka värdet, icke

minst för forskarrekryteringen, av att professorn åtminstone någon del av

året eller i vissa undervisningsmoment meddelar undervisning även på låg­

stadiet, men utredningen vill å andra sidan framhålla att professorerna icke,

såsom nu alltför ofta är fallet, bör ha huvuddelen av sina cirka 100 under-

visningstimmar per år bunden i undervisning på lågstadiet. I många ämnen

synes professorerna vidare kunna avlastas en betydande del av den nuva­

rande examinationsbördan, dock utan att examinationen för två betyg och

högre helt och hållet överlämnas åt andra lärare. Professorns liksom alla

andra akademiska lärares undervisning bör vidare inpassas i en rationell plan

för undervisningen i ämnet och bör därför om så befinnes lämpligt kunna

koncentreras till viss del av läsåret, vilket även bör vara till fördel för

forskningen.

Utredningen uttalar härefter, att den med hänsyn till det nyss anförda

icke anser att antalet professurer behöver ställas i någon direkt proportion

till antalet studerande på magisterstadiet. Under den period av starkt sti­

gande antal universitetsstuderande, som vi nu har att räkna med, behöver

64

Under förutsättning att en professor medgives inställande av undervis­

ningen under en vecka vid slutet av höstterminen och tre veckor vid slutet

av vårterminen kommer hans årliga undervisningsskyldighet att utgöra i

veckor uttryckt (33 — 4 =) 29 veckor eller (29 X 4 =) 116 timmar. Utöver

det inställande av undervisningen, varom fakultet eller sektion enligt an­

förda författningsrum sålunda äger besluta, må kanslern — till följd av

bestämmelse i 52 § 3 mom. a) av statuterna — medge professor befrielse

under ytterligare högst fyra veckor på grund av särskilt betungande exa-

minationsgöromål. Endast om sådan befrielse beviljas av kanslern i full

utsträckning, kan en professors årliga undervisningsskyldighet komma att

uppgå till den av universitetsutredningen angivna om cirka 100 under-

visningstimmar.

Jag vill i anslutning härtill även anföra, att sistnämnda författnings­

bestämmelse — på grund av vad föredragande departementschefen uttalat

i propositionen 1952: 12 (s. 60) angående löne- och pensionsreglering för

professorer m. fl. — hittills av mig tillämpats med den allra största restrik-

tivitet. Blott i sådana fall där en särskilt betungande examinationsbörda

kunnat klart påvisas har jag ansett mig kunna medgiva dylik lindring i

under visningsskvldigheten.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan framhåller, att ett genomförande

av utredningens förslag skulle få vittgående konsekvenser och åskådliggör

detta på följande sätt.

Vid de tekniska högskolorna tillämpas den principen att varje institution

har en chef. Är chefen professor har han hela ansvaret för institutionen

och sitt ämne och kan sålunda vad undervisningens art och omfattning

beträffar dirigera till sig knutna laboratorer, biträdande lärare, försteassi-

stenter, assistenter o. s. v. Härigenom undvikes dubbelundervisning sam­

tidigt som institutionens ekonomiska frågor kan enhetligt sammanhållas.

Av största betydelse är enligt lärarkollegiets mening att denna ansvarsför­

delning bibehålies inom den akademiska världen och att — särskilt då fråga

är om institutionen med till sig knutet laboratorium — en professor är

chef för institutionen samt under sig kan ha adjungerade jtrofessorer, uni­

versitetslektorer, biträdande lärare, assistenter, amanuenser etc.

Direktionen för handelshögskolan i Göteborg erinrar om att undervis-

ningsskyldigheten för handelshögskolans professorer är bestämd till sex

timmar i veckan. För att möjliggöra för professorn att ägna mer tid åt

forskning bör hans undervisningsskyldighet enligt direktionen reduceras till

fyra timmar i veckan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar:

Utredningen framhåller att nya professurer bör inrättas huvudsakligen

för forskningens och forskarhandledningens skull och endast i ringa mån

för den lägre universitetsundervisningen. Den senare uppgiften bör bestri­

das av andra befattningshavare. Detta förefaller vara en mycket klok prin­

cip. Den värdefulla, specialutbildade arbetskraft som professorerna utgör

bör användas för arbetsuppgifter inom det område där dess kvalifikationer

bedömts vid utnämningen, nämligen vetenskaplig forskning och i största

möjliga utsträckning befrias från pedagogiska och organisatoriska uppgifter

som likaväl, och kanske med större framgång, kan lösas av andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

66

juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndigheter fastställer

nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet. De tjänster ut­

redningen sålunda föreslår omvandlade till professurer är:

precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och Lunds universitet;

precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet;

precepturen i sociologi vid Lunds universitet;

precepturen i slaviska språk vid Göteborgs universitet;

precepturen i statistik vid Göteborgs universitet;

laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet; samt

laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Vad gäller laboratorsgruppen i övrigt framhåller utredningen följande.

Ett allt starkare behov kommer att föreligga av forskar- och lärarbefatt-

ningar av denna typ, således befattningar av i stort sett samma slag som

professorernas ehuru utan dessas uppgifter som institutionsföreståndare och

självständiga ämnesföreträdare. Den med tjänsterna förenade undervis-

ningsskyldigheten bör liksom hittills vara av samma omfattning som pro­

fessorernas, och bör liksom dessas fullgöras i första hand genom handledning

och seminarieundervisning på högstadiet och i andra hand genom semina-

rieundervisning på tre- och tvåbetygsstadierna.

Utredningen föreslår slutligen, att hela förevarande grupp av i lönegrad

Ao 26 inplacerade tjänster vid universiteten och samtliga högskolor i enlig­

het med förslag från laboratorsföreningen benämnes adjungerade professu­

rer i respektive ämne. Såsom skäl härför åberopas, att de olika tjänste-

beteckningar som finns för den i kompetenshänseende enhetliga laborators­

gruppen vid universitet och högskolor (laborator, preceptor, prosektor,

observator och lärare), har visat sig innebära vissa olägenheter och ger även

i internationella sammanhang ofta anledning till missförstånd angående

vederbörandes ställning och verksamhet.

Yttranden

Beträffande utredningens förslag och uttalanden rörande adjungerade

professorer — framför allt förslaget om införande av denna tjänstebenäm-

ning — råder delade meningar.

Statskontoret avstyrker införandet av titeln adjungerad professor.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att dess preceptorer är ordina­

rie lärare och fakultetsledamöter samt sålunda i intet avseende adjungerade.

Biträdande professor förefaller under sådana förhållanden vara en lämpli­

gare titel. En annan tänkbar — om också mindre lämplig — beteckning

utgör »andre professor».

Medicinska fakulteten i Uppsala biträder i huvudsak utredningens för­

slag.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ansluter sig helt till utredningens

förslag utom vad titelfrågan beträffar. Sektionen avstyrker sålunda för­

slaget om inrättande av en lägre professorsgrad, benämnd adjungerad pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

67

fessur. Enligt sektionens mening skulle detta förslags realiserande icke leda

till några administrativa eller undervisnings- och forskningsmässiga fördelar

men väl vara ägnat att skapa förvirring. Även rent språkligt är enligt sek­

tionen benämningen adjungerad professor en anomali, då denne professor i

realiteten icke adjungeras till någonting utan intager en självständig

ställning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala yttrar:

Adjungerade professorer bör kunna förekomma i sådana ämnen, som

representeras av professor men där undervisningens eller forskningens om­

fattning kräver ordinarie tjänster av denna karaktär. I de fall, då labora­

torn ensam representerar ett ämne (ex. limnologi) eller självständigt re­

presenterar en gren därav och examinerar i denna gren eller huvudämnet

i licentiatexamen, bör laboraturen omvandlas till professur. Utredningen

föreslår för fakultetens del denna förändring endast beträffande limnologi,

där laboratorn i Uppsala är ensam lärare i ämnet. (I Lund företrädes äm­

net av professor.) Ett förbiseende synes ha gjorts av utredningen vid upp­

görande av förslagen till omvandling av laboraturer till professurer. I Lund

finns två professurer i zoologi och en i entomologi samt en laboratur i zoo-

fysiologi. I Uppsala är förhållandena beträffande entomologi och zoofysio-

logi omkastade. Då nu laboraturen i zoofysiologi i Lund föreslås ändrad till

professur, får fakulteten anhålla om samma omvandling av laboraturen i

entomologi (examensämne i licentiatexamen) i Uppsala. Därjämte vill

fakulteten påyrka att, i enlighet med den ovan angivna andra grunden,

även laboraturerna i kvartärgeologi (examensämne i licentiatexamen) och i

analytisk kemi omvandlas till professurer. Beträffande analytisk kemi

gäller, att ämnet ovanför två betygsenheter i kandidat- och ämbetsexamen

är en gren av ämnet kemi, i alla avseenden likställd med övriga grenar;

laboratorn examinerar sålunda i ämnet kemi till tre och fyra betygsenheter

i lägre examina samt till licentiatexamen.

Juridiska fakulteten i Lund biträder i huvudsak utredningens förslag men

finner den föreslagna benämningen adjungerad professor missvisande och

olämplig. Såsom gemensam benämning för berörda befattningar föreslås

»preceptor».

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har icke kunnat kom­

ma till enighet. En majoritet, bestående av 17 ledamöter, framhåller i hu­

vudsak följande.

Laboratorernas ställning inom universitetsorganisationen är svår att i sin

helhet diskutera slutgiltigt innan utredningen i ett kommande betänkande

utrett forskningens behov och den s. k. forskarkarriären. Ur undervisningens

synpunkt synes emellertid inga betänkligheter kunna resas mot de av ut­

redningen framförda synpunkterna på laboratorernas arbetsförhållanden,

liksom ej heller mot att befattningshavarna i denna grupp erhåller en en­

hetlig tjänstebenämning. Fakulteten räknar med att i samband med nästa

betänkande från universitetsutredningen få återkomma till frågan om labo­

ratorernas ställning.

En minoritet av 5 ledamöter inom fakulteten föreslår att samtliga labo­

raturer med bibehållande av deras nuvarande uppgifter överföres på över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

68

gångsstat med lön enligt löneplan B. Då befattningarna blir lediga skall de

efter prövning övergå till ordinarie professurer utom då de motsvarar

speciella behov av visst slag, då de skall bibehållas men lämpligen kallas

precepturer. Då så är befogat skall även nya preceptorsbefattningar kunna

inrättas, vilka icke föregåtts av någon nu existerande laboratur. Minori­

teten anför därvid bland annat följande.

Laboratorernas nuvarande uppgifter är av så skiftande art, att de icke

låter sig inbegripas i ett allmänt hållet uttalande. Ett sådant kan, utan

precisering i varje särskilt fall, befaras leda till att de reella behov, som

laboratorstjänsterna svarar mot, icke blir täckta och laboratorerna övergår

till att bli sämre betalda professorer. Det är sannolikt att huvudparten av

laboratorsbefattningarna bör ombildas till professurer, men detta gäller

icke samtliga och det finns inget skäl att ombilda dem till en lägre sorts pro­

fessurer. Existensen vid sidan av varandra av två befattningar i toppskiktet,

professorer och adjungerade professorer, som är så lika varandra, leder enligt

all erfarenhet till en även ur universitetets synpunkt ytterst beklaglig van­

trivsel.

Ej heller större akademiska konsistoriet i Lund har kommit till enighet.

En majoritet om 12 ledamöter anser, att inrättandet av befattningar för

adjungerade professorer — med något andra arbetsuppgifter än dem, var­

för laboratorsbefattningarna på sin tid inrättades — framstår som olämp­

ligt. I de fall, där laborator i undervisning och forskning realt har samma

ställning som professor, bör den av honom innehavda laboratorsbefatt-

ningen snarast omändras till professur. Ett generellt avskaffande av labo­

rator sgraden bör enligt konsistoriets majoritet däremot icke ifrågakomma.

I många ämnen finnes behov av vetenskapligt högt meriterad personal

utan att därför något behov av nya professurer föreligger.

En minoritet om 5 ledamöter har däremot ansett det svårt att finna en

ur alla synpunkter lämplig, enkel och generellt adekvat beteckning för alla

preceptorer, laboratorer och jämställda. I detta läge vill minoriteten, om

än med tvekan, ansluta sig till förslaget att befattningshavare av hithö­

rande kategorier benämnas adjungerade professorer eller (eventuellt) pro­

fessorer i förslagsvis Bo 1.

Beträffande de s. k. adjungerade professorerna synes det filosofiska fakul­

teten i Göteborg önskvärt, att deras uppgifter i humanistiska ämnen blir

föremål för ytterligare utredning, särskilt med hänsyn till behovet av att

de bestrider viss, mera kvalificerad undervisning på kandidat- och magister­

stadiet. I avvaktan härpå vill fakulteten blott uttala, att beteckningen

»adjungerad» kan leda till viss begreppsförvirring med hänsyn till univer-

sitetsstatuternas bestämmelser om adjunktion till fakulteter och sektioner,

varför den i stället föreslår titeln »biträdande professor» i analogi med t. ex.

biträdande överläkare.

Även matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska avdelningarna

vid Stockholms högskola anmäler betänkligheter mot utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

utan särskilt ansökningsförfarande utses till förste innehavare av profes­

suren.

I en av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala den 26 no­

vember 1957 dagtecknad skrivelse har fakulteten — med överlämnande av

en till fakulteten ingiven skrivelse från professorn i växtbiologi vid Uppsala

universitet E. du Rietz, i fråga om den nuvarande innehavaren av labora-

torsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet, filosofie doktorn Carl

Olof Wilhelm Rodhe anfört, bland annat, att fakulteten — på grunder som

anförts i den av professorn Du Rietz ingivna skrivelsen — ansett sig kunna

fastställa, att Rodhe styrkt kompetens för professur i limnologi och att den

(av universitetsutredningen) angivna förutsättningen för tjänstens omvand­

ling till professur sålunda vore uppfylld. Då laboratorn Rodhes kompetens

att inneha professur i limnologi sålunda måste bedömas vara fastställd,

förordar jag utan tvekan utredningens förslag att från och med den 1 juli

1958 förändra laboratorstjänsten i limnologi vid Uppsala universitet till

professur; Rodhe bör utan särskilt ansökningsförfarande utses till professu­

rens förste innehavare.

Vad slutligen beträffar preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs

universitet innehas denna tjänst för närvarande av preceptorn, filosofie

doktorn Gunnar Fridleif Andreas Jacobsson. Dennes kompetens att inneha

professur i slaviska språk har hittills icke prövats i samband med tillsätt­

ning av professorstjänst eller eljest. Filosofiska fakulteten vid Göteborgs

universitet har ej heller i sitt remissyttrande över förevarande betänkande

närmare berört utredningens förslag att omvandla preceptoratet i slaviska

språk därstädes till professur i samma ämne och sålunda ej funnit anled­

ning bedöma preceptorn Jacobssons kompetens att inneha professur i äm­

net. Jag förordar emellertid, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen begära

bemyndigande att — under förutsättning att preceptorn Jacobssons kom­

petens att inneha professur i slaviska språk bleve senast under budgetåret

1958/59 av filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet eller eljest i

vederbörlig ordning fastställd — från lämplig tidpunkt under samma bud­

getår få omvandla preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs universitet

till professur i ämnet och utan särskilt ansökningsförfarande från och med

samma tidpunkt utse Jacobsson till professurens förste innehavare.

Vidkommande utredningens förslag om att införa en enhetlig tjänstetitel

för hela denna grupp av befattningshavare talar enligt kanslerns bedömande

vissa skäl för en sådan åtgärd. Kanslern kan emellertid icke godtaga titeln

adjungerad professor. lian är på denna punkt helt ense med språkveten­

skapliga sektionen i Uppsala om att en sådan benämning är en språklig

anomali, eftersom en dylik befattningshavare icke adjungeras till någon­

ting utan intager en i huvudsak självständig ställning. Därest en enhetlig

tjänstetitel bör införas är kanslern närmast benägen att i likhet med juri­

diska fakulteten i Lund förorda benämningen preceptor.

Kanslern finner emellertid att för närvarande tillräckligt utredningsma­

terial saknas för att man skall kunna taga slutlig ställning till förevarande

spörsmål. Det bör sålunda först klarläggas huruvida dessa tjänster främst

skall tjäna undervisningens eller forskningens behov. En utredning på

denna punkt, omfattande även frågan om innehavarna av ifrågavarande

72

ligen för den undervisning, som utredningen benämnt lektionsundervisning,

har utredningen däremot av skäl som utvecklats tidigare tänkt sig inrät­

tande av särskilda befattningar med undervisningen som huvuduppgift.

Dessa befattningar bör enligt utredningens mening konstrueras närmast

efter mönster av de s. k. pedagogiska lektorat, som sedan länge funnits för

undervisningen i nordiska språk och som på senare tid inrättats även i de

moderna språken samt i litteraturhistoria. Dessa befattningar inrättades

närmast i syfte att tillföra universitetsundervisningen i vissa viktiga skol­

ämnen moment av mera praktisk ämneslärarutbildning, och befattningarna

konstruerades därför som arvodestjänster för erfarna läroverkslektorer, som

mera tillfälligt (genom treårsförordnanden) skulle knytas till universitets­

undervisningen och därvid erhålla lön motsvarande eljest utgående lektors­

lön. Nu torde dessa befattningar i praktiken ha kommit att betraktas som

fasta tjänster; förordnandena förnyas regelmässigt, och innehavarna be­

traktas som medlemmar av universitetens ordinarie lärarstab. Vad beträffar

undervisningen synes de pedagogiska lektorerna enligt vad universitetsut-

redningen erfarit allt mera och särskilt i fråga om de på senare tid inrättade

befattningarna ha kommit att meddela undervisning av samma slag som

övriga universitetslärare, medan momenten av praktisk lärarutbildning

kommit allt mera i bakgrunden, en utveckling som i och för sig enligt

mångas mening är att beklaga.

Erfarenheterna av de pedagogiska lektoraten synes vara övervägande

göda. Under de överläggningar utredningen fört med olika sakkunniga har

så gott som enstämmigt vitsordats, att man genom att inrätta fasta under­

visningst jänster av detta slag skulle kunna lösa många av den akademiska

undervisningens problem. Det är sålunda med stöd av en såvitt utredningen

kunnat utröna mycket stark opinion som utredningen föreslår, att en bety­

dande del^ av universitetsundervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna

anförtros åt en lärarkategori av lektorstyp.

Utredningen ingår härefter på den närmare utformningen av de före­

slagna universitetslektoraten och föreslår till en början, att såsom kompe­

tenskrav för desamma stadgas disputationskrav och styrkt pedagogisk

skicklighet, varvid utredningen tänker sig denna styrkt genom provårs-

betyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid

universitet eller högskola. Dock bör, tillägger utredningen, efter dispens ett

universitetslektorat kunna besättas med licentiat, som under minst tre år

tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola och därvid dokumente­

rat särskilt god undervisningsskicklighet. Till stöd för detta sitt förslag

anför utredningen bland annat följande.

Det kompetenskrav det här gäller bör ställas högre än det för läroverks-

lektoraten. Det kunde synas naturligt att kräva docentkompetens jämte

mycket göda pedagogiska meriter. Kompetenskravet får emellertid icke

ställas högre, än att man kan våga räkna med att ett tillräckligt antal fullt

kompetenta sökande kommer att anmäla sig till det icke obetydliga antal

befattningar det här måste bli fråga om. Å andra sidan bör man icke utan

tvingande skäl bryta mot principen, att akademisk undervisning bör med­

delas av högt kvalificerade vetenskapsmän, och kompetenskravet för uni­

versitetslektoraten får icke heller konstrueras så, att forskarrekryteringen

därigenom vållas avbräck. Vid sina överväganden i denna fråga har utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

73

ningen stannat vid följande: Universitetslektoraten är huvudsakligen av­

sedda att bestrida den del av universitetsundervisningen, som skall ge de

studerande erforderligt kunskapsunderlag för den mera vetenskapliga ut­

bildningen. Det är vidare här fråga om tjänster med den akademiska under­

visningen som huvuduppgift. Den pedagogiska skickligheten, styrkt genom

provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänst-

göring vid universitet eller högskola, bör därför enligt utredningens uppfatt­

ning väga tungt vid tillsättandet av universitetslektorsbefattningar. Av

samma skäl bör författande av läroböcker och kompendier för universitets­

undervisningen få tillgodoräknas såsom särskild merit för universitetslek-

torat. Rent vetenskapliga meriter bör givetvis även väga tungt, men de

bör enligt utredningens uppfattning icke tillåtas bli ensamt utslagsgivande

vid besättandet av dessa lärartjänster.

Vad beträffar tillsättningsförfarandet så föreslår utredningen, att univer­

sitetslektor skall utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fakulteten (sektio­

nen), mindre konsistoriet (motsvarande) och kanslern.

I fråga om löneställningen finner utredningen det uppenbart, att univer­

sitetslektoraten måste vara fullt konkurrenskraftiga med andra lektorat.

Vidkommande undervisning sskyldigheten för innehavare av universitets-

lektorat föreslår utredningen, att denna fastställes till i regel 12 timmar

per vecka. Utredningen utvecklar sina skäl härför på följande sätt.

Vad här avses är väsentligen undervisningstjänster, av vilkas innehavare

man därför icke kan fordra, att de skall utföra något mera omfattande

forskningsarbete under den tid undervisningen pågår. Å andra sidan bör

undervisningsskyldigheten både ur rekryteringssynpunkt och för undervis­

ningens skull icke vara mera omfattande, än att vederbörande även under

terminerna har möjligheter att följa nyutkommande litteratur i det egna

ämnet. Vidare är det uppenbart, att den undervisning det här kommer att

bli fråga om ställer rätt växlande krav på läraren. Samma undervisning

meddelad i flera parallellavdelningar fordrar givetvis proportionsvis väsent­

ligen mindre tid för förberedelse än olika kurser i samma avdelning; i vissa

ämnen får man räkna med att rättning av skripta och examination kommer

att ta lektorernas tid i anspråk i högre grad än i andra ämnen etc. Med

hänsyn härtill föreslår universitetsutredningen, att undervisningsskyldig­

heten för universitetslektorer sättes till 12 timmar per vecka, då det är

fråga om undervisning som i stort sett upprepas termin för termin eller läs­

år för läsår och då den med undervisningen förknippade examinationen icke

anses mycket betungande. Nedsättning av undervisningsskyldigheten bör

emellertid kunna medgivas, då fråga är om t. ex. uppläggning av ny under­

visning eller författande av läroböcker och kompendier eller då en särskilt

tidskrävande examinationsbörda ålägges universitetslektorn, liksom givet­

vis i fall då docentkompetent lektor har att bestrida mera vetenskaplig un­

dervisning av de slag, som enligt universitetsutredningen principiellt bör

meddelas av professorer, adjungerade professorer och docenter. — Å andra

sidan bör en undervisningsskyldighet av mer än 12 veckotimmar kunna

åläggas universitetslektor, i den mån undervisningen till stor del meddelas

i flera parallellavdelningar eller eljest är av natur att icke erfordra något

mer tidskrävande förberedelsearbete.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

74

Utredningen föreslår vidare, att 10 universitetslektorat måtte inrättas

redan från och med den 1 juli 1958, varav tre vid vartdera Uppsala och

Lunds universitet samt Stockholms högskola och ett vid Göteborgs univer­

sitet. Utredningen är medveten om att för genomförande av detta förslag

fordras att Kungl. Maj:t erhåller riksdagens bemyndigande att fördela dessa

lektorat på olika ämnen. Med hänsyn till önskvärdheten av att det nya

systemet snabbt skall kunna komma i verksamhet och den nya kategorien

av akademiska lärare skall kunna i någon mån deltaga i utformningen av

den nya undervisningen, har utredningen funnit detta förslag vara att

föredraga framför en ordning, som skulle innebära att de första ordinarie

universitetslektorerna skulle kunna utnämnas först från och med den 1

juli 1959.

Yttranden

Mot utredningens förslag om inrättande av en ny typ av akade­

miska lärarbefattningar, universitetslektorer, har några invändningar ej

rests. Kanslern finner sålunda förslaget innebära i stort sett betydande

fördelar för den akademiska undervisningen, särskilt på de lägre stadierna,

men framhåller följande.

Jag har förut i flera sammanhang understrukit, att någon uppdelning av

den akademiska undervisningen i s. k. seminarieundervisning och s. k. lek-

tionsundervisning, avsedda att meddelas av lärare med olika kompetens,

enligt min mening icke stode i överensstämmelse med min uppfattning om

universitetsundervisningens principiellt sett enhetliga syfte och innehåll.

På grund härav kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag att just

universitetslektorerna borde »anförtros en betydande del av universitets­

undervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna». I princip bör sålunda

dessa lärare icke urskiljas från övriga grupper av universitetslärare vid

fördelningen av undervisningsuppgifterna, i varje fall icke på magister­

stadiet.

Förslaget att universitetslektoraten skulle bli ordinarie befattningar

har väckt tveksamhet på ett par håll men förslaget förordas av bland

andra kanslern och SFS.

Kompetensvillkoren för innehavare av de föreslagna universi­

tetslektoraten har föranlett en omfattande diskussion i remissutlåtandena.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför bland annat följande.

Ehuru sektionen helst hade velat kräva docentkompetens för innehav av

universitetslektorat, kan sektionen med hänsyn till den temporära svårig­

heten att i alla ämnen få kompetenta sökande under en övergångsperiod

acceptera den av utredningen föreslagna begränsningen till krav på avlagt

disputationsprov. Enligt sektionens mening bör dispens härifrån icke med­

ges i annat fall än där vederbörande på annat sätt än genom disputations­

prov styrkt sin vetenskapliga skicklighet. Den pedagogiska skickligheten

skall enligt utredningen styrkas »genom provårsbetyg (motsvarande) eller

minst tre års väl vitsordad lärår tjänstgöring vid universitet eller högskola».

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

75

Sektionen finner denna avvägning rimlig men vill här erinra om de svå­

righeter, som kan uppstå vid bedömning av sökande med akademiskt

tjänstgöringsbetyg, där enligt hittills tillämpad praxis ingen gradering torde

förekomma. Om häri ingen ändring sker, torde för sökande utan provårs-

betyg undervisningsskickligheten i praktiken komma att graderas efter

tjänstgöringstidens längd, vilket knappast kan anses tillfredsställande.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ifrågasätter på anförda skäl om

icke kompetensen för innehav av befattning som universitetslektor nor­

malt bör vara docentkompetens vid sidan av god pedagogisk skicklighet.

Historisk-filosojiska sektionen i Lund anser, att ingen som icke har dis­

puterat för doktorsgrad bör utses till universitetslektor.

Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten i Lund och större konsisto­

riet i Lund instämmer i huvudsak med utredningen i förevarande avseende.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola yttrar:

Direkt betänklig ter sig — åtminstone för de stora skolämnenas del —

utredningens tanke, att dessa befattningar dispensvägen skulle kunna be­

sättas med licentiater. Man kan ifrågasätta om utredningen ens anfört

fullt övertygande skäl mot det naturliga kravet på docentkompetens; i åt­

skilliga ämnen torde redan nu fullt kvalificerade kandidater förefinnas i

tillräckligt antal och i andra kan man inom en nära framtid vänta ökad

tillströmning; i vissa fall får man räkna med att under en övergångstid till­

sätta befattningarna på vikariat sförordnande. Avdelningen har efter åtskil­

ligt övervägande därför ansett sig böra föreslå att som vetenskapligt kom­

petenskrav tills vidare normalt fastställes docentkompetens med dispens­

möjlighet för den som avlagt disputationsprov med lägre betyg. Under en

övergångstid synes dock i vissa ämnen inom den samhällsvetenskapliga

gruppen dispensvägen böra hållas öppen även för licentiater. Vad den pe­

dagogiska kompetensen beträffar är det av utredningen föreslagna minimi­

kravet »provårsbetyg» uppenbart otillräckligt, eftersom det skulle öppna

möjligheten för i pedagogiskt hänseende mycket slätstrukna, för att inte

säga direkt olämpliga kandidater att erhålla behörighet till tjänsterna. Som

oundgängligt minimikrav bör därför i pedagogiskt hänseende i vad avser

genomgånget provår gälla minst betyget AB såsom »allmänt vitsord för

undervisningsskicklighet» och samma vitsord beträffande »fallenhet för

lärarkallet». I fråga om det alternativa pedagogiska kompetenskravet

»minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid universitet eller hög­

skola» har avdelningen ingenting att erinra.

Kanslern är ej enig med utredningen på denna punkt och anför bland

annat följande.

Jag är fullt medveten om att en — i vissa fall betydande — del av exa-

minationsbördan måste i enlighet med utredningens förslag anförtros andra

lärare än professorer och docenter. Särskilt gäller detta självfallet de exa-

mensämnen som motsvarar läroämnen vid de högre skolformernas läro­

anstalter, i vilka examensämnen i varje fall hittills tillströmningen av stu­

denter varit särskilt betydande.

Under åberopande av vad jag anfört om universitetslektorernas delta­

gande i undervisningen och examinationen vill jag framhålla att kompetens­

kraven för dessa lektorer måste ställas högt. Jag vill därvid, såvitt avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

76

den vetenskapliga skicklighet som bör fordras av universitetslektorerna,

först erinra om att för lektorat vid seminarierna i vetenskapligt hänseende

kräves avlagt disputationsprov. På grund av den markanta skillnad som

råder mellan seminarieundervisning och undervisning vid de akademiska

läroanstalterna synes naturligen större krav böra ställas på dem som har

att meddela undervisning vid sistnämnda läroanstalter än vid seminarierna.

Kravet på vetenskaplig skicklighet för innehav av universitetslektorat får

därför icke sättas för lågt; det kan enligt mitt förmenande icke vara till­

räckligt att i sådant hänseende kräva enbart avlagt disputationsprov. Det

synes mig självklart, att man på lärare, som skall fylla uppgifter av an­

givet slag, icke kan i vetenskapligt hänseende ställa lägre fordringar än

docentkompetens. Jag är emellertid fullt medveten om att det under en

övergångsperiod kan visa sig bli svårt att fylla alla nyinrättade universi­

tetslektorat med i vetenskapligt hänseende fullt kompetenta ordinarie inne­

havare. Under en sådan övergångstid kan det därför bli erforderligt att

besätta lektoraten med vikarier, vilka icke helt uppfyller förut ställda krav.

Däremot bör man icke tillgripa ett dispensförfarande för att tillsätta tjäns­

terna med ordinarie innehavare med otillräcklig kompetens. En sådan åt­

gärd skulle i hög grad äventyra reformens framgång. I vissa enstaka undan­

tagsfall kan det emellertid — även enligt mitt bedömande — synas skäligt

att dispensera från det uppställda formella kravet på docentkompetens,

nämligen i sådana fall där vederbörande i annan ordning än genom ett

högt disputationsbetyg eller eljest förmått visa docentkompetens. Den allra

största restriktivitet måste dock iakttagas av den beslutande myndigheten

i dylika ärenden.

Beträffande den pedagogiska skicklighet som bör krävas av universitets­

lektorerna vill jag först framhålla den vikt jag lägger vid att frågan om

särskild pedagogisk utbildning för blivande universitetslärare löses; ange­

lägenheten av denna frågas lösning är icke minst betingad av de särskilda

förhållanden som råder vid de högre läroanstalterna med det vuxna elev­

materialet och den vetenskapliga inriktningen av undervisningen därstädes.

Jag kan icke godtaga universitet sutredningens jämställande i pedagogiskt

hänseende av s. k. provårsbetyg (motsvarande) och »minst tre års väl vits­

ordad lärartjänstgöring vid universitet eller högskola». Jag finner detta

innebära en undervärdering av pedagogiska meriter, som förvärvats vid

ett akademiskt lärosäte och kunna leda till orimliga konsekvenser. Skulle

utredningens kompetensregler — i vetenskapligt och pedagogiskt hänseende

— godtagas komme exempelvis den som vid disputationsprov erhållit en­

dast godkänt betyg och därefter genom lärartjänstgöring vid läroverk för­

värvat tillfredsställande provårsbetyg att förklaras kompetent till universi­

tetslektorat men ej den som erhållit högsta vitsord på sin doktorsavhand­

ling och innehaft docentbefattning under förslagsvis två år. Jag kan under

ingå omständigheter godtaga en sådan ordning och avstyrker därför be­

stämt utredningens förslag till kompetensbestämmelser för universitetslek-

toraten. Jag vill i avvaktan på att särskild pedagogisk utbildning kommer

till stånd för blivande universitetslärare — föreslå att erforderlig pedagogisk

skicklighet för universitetslektorer bör styrkas genom antingen vederbörligt

provårsbetyg (motsvarande) eller minst ett års väl vitsordad lärartjänst­

göring vid akademiskt lärosäte.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan och lärarkollegiet vid Chalmers

tekniska högskola ansluter sig till utredningens förslag i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

77

Sveriges förenade studentkårer tillstyrker utredningens förslag att avlagt

•disputationsprov jämte styrkt pedagogisk skicklighet bör stadgas som

kompetenskrav. SFS förordar att dispens från de av utredningen före­

skrivna villkoren under vissa förutsättningar kan ges och vill betona vikten

av att man vid tillsättandet av tjänsterna inriktar sig på att bedöma den

faktiska pedagogiska erfarenheten i de undervisningsformer i vilka befatt­

ningshavaren skall tjänstgöra.

SACO framhåller, att inom SACO:s medlemsorganisationer torde enighet

råda därom att docentkompetens är önskvärd och att flertalet befattnings­

havare torde komma att inneha docentkompetens liksom om att även

licentiater i vissa fall skall kunna ifrågakomma som innehavare av univer-

■sitetslektorat.

TCO yttrar:

Ett förverkligande av utredningens förslag kommer att ge universitets­

lektorerna en nyckelställning i den akademiska undervisningen. Det är där­

för nödvändigt att ställa utomordentligt höga krav på dessa lärares skick­

lighet. Av särskild vikt synes det vara, att innehavarna av universitets-

lektoraten besitter en sådan pedagogisk förmåga, att de är lämpade för

undervisning på ifrågavarande stadium. Utredningen har föreslagit, att

den pedagogiska skickligheten skall kunna styrkas bland annat genom tre

års väl vitsordad tjänstgöring vid universitet eller högskola. Detta skulle

innebära att en person skulle kunna erhålla tjänst som universitetslektor

utan att ha någon som helst pedagogisk utbildning. Man synes hittills ha

uppenbart underskattat kravet på pedagogisk skolning för akademiska

lärare, men detta bör enligt TCO:s mening icke föranleda, att man även vid

inrättandet av en ny lärarkategori fäster ringa avseende vid den pedago­

giska färdigheten. Då det kan vara av värde, att till universiteten såsom

universitetslektorer knyta vetenskapsmän som haft sin tidigare tjänst­

göring vid universitet och sålunda icke genomgått den för läroverkslärare

gängse pedagogiska utbildningen, bör det prövas, om icke former för sär­

skild pedagogisk utbildning för universitetslärare kan skapas.

Sveriges liberala studentförbund anmäler betänkligheter mot utredning­

ens förslag i förevarande avseende.

Sveriges socialdemokratiska wigdomsförbund kan inte biträda förslaget

om att doktorsdisputation skall uppställas som kompetenskrav för univer­

sitetslektorer. Licentiatexamen torde vara fullt tillräcklig.

Endast ett fåtal av remissorganen har funnit anledning att särskilt ut­

tala sig om utredningens förslag i avseende på tillsättningsförfa­

rande t för universitetslektoraten.

Histonsk-filosofiska sektionen i Uppsala och matematisk-naturvetenskap-

liga avdelningen vid Stockholms högskola förordar sakkunnigförfarande vid

tillsättningen av universitetslektor.

Flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig om universitets­

lektoraten har kraftigt betonat, att universitetslektorernas lönesätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 dr 1958

78

ning måste göras konkurrenskraftig i förhållande till motsvarande tjäns­

ter vid läroverken och seminarierna; en för låg lönesättning kunde nämli­

gen medföra, att flertalet lektorat icke komme att kunna besättas med

kompetenta innehavare.

Utredningens uttalanden och förslag beträffande universitetslektorernas

undervisningsskyldighet har föranlett meningsskiljaktigheter.

Statskontoret anser, att förevarande undervisningsskyldighet kan mera

närmas den som gäller för läroverkslektorer.

Vetenskapsakademien finner den för universitetslektorerna föreslagna

undervisningsbördan så stor, att man ej av dem torde kunna begära aktivt

deltagande i forskningen inom det egna ämnet. Det kan då befaras, att

den nära kontakt med den moderna utvecklingen, som i varje fall inom

naturvetenskaperna måste fordras av varje akademisk lärare, även om hans

undervisning skulle ligga helt på kandidat-magisterstadiet, ej kan i tillräck­

lig grad upprätthållas.

Enligt historisk-filosofiska sektionens i Uppsala mening bör universitets­

lektorernas undervisningsskyldighet i nuvarande läge begränsas till i ge­

nomsnitt 10 timmar i veckan med möjlighet till nedsättning eller ökning

allt efter undervisningens och den därmed förenade examinationens art och

omfattning.

Språkvetenskapliga sektionen och matematisk-naturvetenskapliga fakul­

teten i Uppsala motsätter sig icke den föreslagna undervisningsskyldigheten

men anmäler likväl vissa betänkligheter.

Jämväl språkvetenskapliga sektionen i Lund hyser betänkligheter mot

utredningens förslag på denna punkt.

Det större akademiska konsistoriet i Lund förmenar, att förhållandena

kan vara väsentligen olika i olika ämnen och att, av sådan anledning, be­

stämmelserna om lektors tjänstgöring bör på ett smidigt sätt medgiva en

anpassning till föreliggande behov inom respektive ämne.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

yttrar:

Avdelningen delar utredningens åsikt, att universitetslektoraten huvud­

sakligen bör ha karaktär av undervisningstjänster men finner det ej vara

tillfyllest att innehavarna belastas av undervisningsbördorna i sådan grad,

att de visserligen får möjlighet att även under terminerna följa den nyut­

komna litteraturen i eget ämne men ej tid för egna forskningsinsatser.

Verklig kontakt med vetenskapens utveckling inom det egna ämnet är

knappast möjlig med mindre än att vederbörande själv i åtminstone någon

mån bedriver aktiv forskning. Det normala bör därför enligt avdelningens

mening vara, att universitetslektorerna i likhet med laboratorer, forskar­

docenter och e. o. docenter jämsides med undervisningen bedriver egen

forskning. Universitetslektorernas undervisningsskyldighet bör anpassas

härefter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 101+ år 1958

79

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anser sig kunna

acceptera den föreslagna undervisningsskyldigheten endast under förutsätt­

ning att hittillsvarande praxis för de pedagogiska lektorerna med nedsätt­

ning till sex timmar som kompensation för examinationsskyldighet kommer

att tillämpas även i fortsättningen.

Kanslern ansluter sig till utredningens uppfattning, att undervisnings­

skyldigheten för universitetslektorerna i regel bör utgöra 12 timmar per

vecka och anför ytterligare följande.

Vid examination och vissa andra göromål bör nedsättning av undervis­

ningsskyldigheten få ske enligt de evalveringsregler som inom kort kommer

att fastställas för att tjäna till vägledning vid utbyte av olika undervis­

ningsformer m. m. Härjämte bör även möjlighet finnas för kanslern att

medge lektor befrielse från hela undervisningen för författande av läro­

böcker eller andra likartade särskilt tidskrävande arbetsuppgifter under

förslagsvis en eller två terminer av varje femårsperiod.

Slutligen vill jag framhålla — i anslutning till vad jag förut anfört om

professorernas undervisningsskyldighet — att man vid beräkningen av

universitetslektorernas årliga undervisningsskyldighet måste utgå ifrån att

läsåret omfattar 33 veckor. Vid inställelse av undervisningen i början eller

slutet av lästermin skall den undervisning som skolat fullgöras under den

sålunda inställda delen av läsåret i stället fullgöras under den övriga delen

av läsåret. För universitetslektorerna kommer därför den årliga undervis­

ningsskyldigheten, uttryckt i undervisningstimmar, att omfatta (33 X 12 =)

396 timmar. Med hänsyn till de föreslagna möjligheterna att utbyta under­

visningstimmar mot examination m.m. finner jag — i motsats till vissa

remissmyndigheter — det icke orimligt att universitetslektorerna skall

medhinna att syssla med egen forskning även under läsåret.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar, att det skulle också

vara olyckligt både för rekryteringen och för undervisningens kvalitet om

universitetslektorernas undervisning bleve så omfattande, att de icke finge

tid över till forskning. Utredningens förslag om 12 veckotimmars under­

visning torde kunna medföra en viss risk härför.

Sveriges för enade studentkårer anför bland annat följande.

Erfarenheten visar, att det ofta är svårt att upprätthålla en så stor un­

dervisningsskyldighet som tolv timmar per vecka. Mycket talar för att det

maximala antalet undervisningstimmar per vecka ligger betydligt lägre i

åtskilliga ämnen, t. ex. moderna språk och andra ämnen, där rättning av

skrivningar tillkommer. Vidare är det av synnerligen stor vikt att under­

visningsskyldigheten ej är större än att vederbörande lämnas tid för egen

forskning och för att följa den vetenskapliga utvecklingen. Med den snabba

utveckling som försiggår inom flertalet vetenskaper, måste nämligen inne­

hållet i den undervisning, som meddelas av en akademisk lärare, vilken

inte själv kan överblicka nya forskningsresultat, riskera att snabbt bli för­

åldrat. SFS vill av dessa skäl starkt betona vikten av att en undervis­

ningsskyldighet om tolv timmar per vecka icke göres till generell regel, utan

att undervisningsskyldigheten anpassas efter varje ämne med hänsyn till

undervisningens art. Vidare vill SFS föreslå att universitetslektorerna på

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.i år 195S

80

samma sätt som professorer och docenter beredes möjlighet att koncentrera

sig på forskning under s. k. sabbatsterminer med befrielse från undervis-

ningsskyldigheten.

SACO föreslår, att en undervisningsskyldighet av 8 timmar per vecka

anges som allmän riktpunkt. Denna tid bör kunna minskas respektive ökas

under av utredningen angivna förhållanden. Det förefaller SACO ofrånkom­

ligt, att en akademisk undervisningsbefattning med uttalad pedagogisk

accent också bör medföra faktiska möjligheter till förstklassigt bedriven

undervisning. En för stor arbetsbörda måste medföra tendenser till stan­

dardisering, förenkling och sekunda lösningar och motarbetar i själva verket

sitt proklamerade syfte.

Sveriges konservativa studentjörbund yttrar:

Beträffande undervisningsskyldigheten anser förbundet att antalet under-

visningsskyldiga timmar skall maximeras. Som motiv vill förbundet anföra

den uppfattningen, att det vore olämpligt om universitetslektorerna vid

ansökan eller vid skifte av läsår skall vara okunniga om det antal timmar

de ålägges att undervisa. Förbundet har för sin del intet emot att man

förutom en maximigräns även framlägger en normalsiffra för antalet under-

visningstimmar. Under alla förhållanden synes dock ett riktvärde av 12

timmar per vecka vara för högt, då undervisningens kvalitet är starkt be­

roende av omsorgsfulla förberedelser. Dessutom bör det parallella forsk­

ningsarbetet inte få bli lidande av en alltför tidskrävande undervisnings­

börda.

Sveriges socialdemokratiska studentjörbund anser att en fullständig kate-

goriklyvning mellan forskning och undervisning inte kan vara motiverad;

övergång från forsknings- till undervisningssidan och vice versa bör vara

möjlig, om stagnation och slentrian i undervisningen skall kunna undvikas.

Lektorerna bör därför ha möjlighet att bedriva egen forskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

6. Biträdande lärare

Utredningen

Utredningen understryker till en början, att en stor del av den under­

visning, som nu bestrides av biträdande lärare med i vederbörande arvodes-

stat till 20 712 kronor fastställt arvode, vilket från och med den 1 januari

1958 jämlikt beslut av Kungl. Maj:t skall utgå med 21 336 kronor, vid bifall

till utredningens förslag skall övertagas av universitetslektorer. Detta torde

i praktiken innebära, anför utredningen vidare, att i många fall universitets-

lektorat kommer att inrättas i stället för biträdande lärarbefattningar.

Utredningen anser sig likväl böra förorda, att den biträdande lärarinstitu-

tionen bibehålies. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

De biträdande lärarna omfattar nu i viss mån två skilda kategorier av

akademiska lärare, nämligen dels de docentkompetenta biträdande lärarna

med arvode motsvarande årslön för e. o. docent, dels icke-docentkompetenta

biträdande lärare, i allmänhet licentiater, som vid sidan av sin verksamhet

som universitetslärare arbetar på gradualavhandling. Den förra kategorien

81

torde för närvarande vara mycket liten, huvudsakligen beroende på att

personer med docentkompetens men utan docentbefattning av naturliga

skäl undviker dessa relativt osäkra arvodesbefattningar. Utredningen, som

anser att det är orimligt att till dylika arvodesbefattningar knyta personer,

som redan avslutat sin utbildning och som ibland bakom sig har sex docent­

år i extra ordinarieställning, finner det synnerligen angeläget att universi­

teten beredes möjligheter att i fasta anställningsformer knyta till sig perso­

ner med dokumenterad fallenhet och intresse för vetenskaplig forskning och

undervisning. Utredningen räknar också med att behovet av de föreslagna

befattningarna som adjungerade professorer och universitetslektorer i fram­

tiden kommer att bli så starkt, att man genom dessa befattningar kommer

att tillgodose det nyss angivna syftet åtminstone i de stora undervisnings­

ämnena, som också är de ämnen för vilka biträdande lärarbefattningar

finns inrättade eller är behövliga.

Som redan torde ha framgått har det varit utredningens strävan att till­

försäkra den akademiska undervisningen önskvärd kontinuitet genom att

anförtro de centrala undervisningsmomenten åt en kader av fast anställda

universitetslärare. Under den expansionsperiod, som nu ligger framför oss,

kommer emellertid med all sannolikhet antalet ordinarie lärarbefattningar

att vara otillräckligt. Vad man kunde kalla marginalundervisningen, d. v. s.

undervisningen i de senast tillkomna undervisningsgrupperna, måste därför

även i fortsättningen bestridas av mer tillfälligt anställda lärare, som kan

anställas med relativt kort varsel, d. v. s. lärare av samma slag och med

samma kompetens som de nuvarande icke-docentkompetenta biträdande

lärarna. Det kan också komma att visa sig svårt att omedelbart få fullt

kompetenta sökande till ett nyinrättat universitetslektorat. Vidare torde

det finnas ämnen, för vilka en lärartjänst av universitetslektoratets typ icke

är behövlig eller är mindre lämplig, och där undervisningen därför med

större fördel bestrides av biträdande lärare. Denna typ av akademisk lärar-

befattning torde därför böra bibehållas. Dock vill utredningen kraftigt un­

derstryka, att den undervisning varom här är fråga i princip och i de flesta

ämnen bör bestridas av fast anställda lärare och att man därför icke får

tveka att inrätta nya ordinarie universitetslektorsbefattningar under en

period, då man i så gott som varje ämne måste räkna med att studentan­

talet stiger kraftigt från ett år till ett annat. Det är icke någon nedvärde­

ring av de nuvarande biträdande lärarnas arbete, som ligger bakom utred­

ningens ställningstagande härvidlag, utan endast ett konstaterande av att

man skulle få en ur allas synpunkt mera tillfredsställande ordning, om den

akademiska undervisningen i större utsträckning än nu är fallet bestredes

av fast anställda lärare, som i sin verksamhet som sådana icke distraherades

av ett pressande avhandlingsarbete. Det är också utredningens övertygelse,

att man bäst stimulerar den vetenskapliga forskningen genom en kombina­

tion av åtgärder i syfte att ge tillfälle till ostört avhandlingsarbete och till

fast anställning efter disputationen.

Med tanke på utredningens förut redovisade överväganden rörande den

akademiska lärnrstabens sammansättning och de olika lärarkategoriernas

uppgifter finner utredningen det emellertid påkallat, att de biträdande

lärarnas anställnings- och tjänstgöringsvillkor i vissa avseenden omprövas.

Utredningen föreslår därför först, att anställningsformen med treårsförord-

nanden bibehålies och att liden för innehav av biträdande lärartjänst be-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 105S. 1 sand. Nr 10\

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

82

gränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst vid

filosofisk fakultet begränsas till tre år. Detta förslag motiverar utredningen

på följande sätt.

De biträdande lärartjänsterna måste enligt utredningens mening betrak­

tas som tillfälliga både ur universitetets och ur den enskilde lärarens syn­

punkt. Därför bör anställningsformen med treårsförordnanden bibehållas.

Då emellertid ett permanent behov av undervisning av här ifrågavarande

slag i första hand bör tillgodoses genom inrättande av universitetslektorat

och då antalet sådana befattningar vid stigande studentantal måste beräk­

nas komma att öka relativt snabbt, samtidigt som antalet e. o. docentbe­

fattningar också ökas och många universitetslektorer kan väntas relativt

snart övergå till högre befattningar, synes tiden för innehav av biträdande

lärarbefattning utan olägenhet kunna begränsas till nio år. Även om man

räknar med att biträdande lärartjänster i regel kommer att besättas med

nyexaminerade licentiater, synes nämligen denna tidsrymd vara fullt till­

räcklig för att vederbörande skall hinna meritera sig för en e. o. docent­

befattning eller ett universitetslektorat.

Även om man anser att en licentiat, som efter disputation förordnas till

docent, normalt skall kunna räkna med att såsom innehavare av e. o. do­

centbefattning ges möjlighet till fortsatt vetenskaplig verksamhet, måste

man säkerligen även i framtiden räkna med att i vissa ämnen icke alla

docenter kan erhålla docentbefattningar och att det i varje fall kan dröja

någon tid efter disputation och docentförordnande, innan en e. o. docent-

befattning blir ledig. Universitetsutredningen föreslår därför, att även i

fortsättningen systemet med docentkompetenta biträdande lärare bibehål­

ies, men finner det å andra sidan rimligt att i varje fall vid de filosofiska

fakulteterna tiden för docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas

till tre år. Det blir då också möjligt för en docent att skaffa sig erforderliga

undervisningsmeriter för erhållande av ett universitetslektorat oavsett om

han erhåller en e. o. docentbefattning eller ej.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare så före­

slår utredningen, att denna nu generellt fastslås till 174 timmar per år,

d. v. s. 6 veckotimmar under 29 undervisningsveckor. Såsom skäl härför

åberopas, att biträdande lärares undervisning så gott som alltid kommer

att ha karaktären av lektionsundervisning.

Vad härefter beträffar anställningsformen för de biträdande lärarna så

föreslår utredningen, att befattningarna som biträdande lärare från och

med den 1 juli 1958 ombildas till extra ordinarie tjänster med placering i

lönegrader, som bör fastställas efter förhandlingar. Till stöd härför anför

utredningen följande.

Även om de biträdande lärartjänsterna alltjämt bör ha karaktären av

tillfälliga befattningar, anser utredningen att dessa lärares anställningsvill­

kor bör omprövas i vad avser med anställningen förbundna trygghetsför­

måner. För närvarande saknar en biträdande lärare såväl rätt till tjänste­

pension som pensionsskydd för efterlevande, och han saknar även ordinarie

och extra ordinarie tjänstemän tillkommande särskilda förmåner vid sjuk­

dom. Då det här är fråga om en kategori, som till den helt övervägande

delen har försörjningsans var, kan det redan ur rent sociala synpunkter an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

83

ses motiverat, att dessa befattningshavare ges vissa trygghetsförmåner,

närmast då vid sjukdom och dödsfall. Utredningen vill emellertid särskilt

fästa uppmärksamheten på risken att frånvaron av dylika förmåner kan

beröva universiteten väl kvalificerade yngre lärarkrafter under en expan­

sionsperiod, då man måste räkna med en i varje fall i vissa ämnen ganska

kännbar brist på akademiska lärare. Utredningen anser, att de biträdande

lärartjänsterna även i fortsättningen skall ha karaktär av genomgångsbe-

fattningar, men utredningen vill samtidigt understryka, att dessa tjänster

lika fullt ställer så höga krav på innehavarna, att rekryteringsbasen under

alla omständigheter blir smal. Mycket starka skäl talar därför för att inne­

havarna av biträdande lärarbefattningar tillförsäkras pensions- och andra

sociala förmåner efter samma grunder som extra ordinarie tjänstemän.

Yttranden

Utredningens uttalanden och förslag angående de biträdande lärartjäns­

terna har föranlett en relativt omfattande remissdiskussion. Förslaget att i

vissa avseenden ge de biträdande lärarna förmåner som tillkommer e. o.

tjänstemän tillstyrkes i allmänhet.

Statskontoret anser, att det finns anledning utöka de biträdande lärar­

nas undervisningsskyldighet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför:

Fakulteten instämmer i att en dylik tjänst bör vara tillfällig ur lärarens

synpunkt men fakulteten har i många ämnen så goda erfarenheter av denna

typ av tjänster att den knappast är benägen att rubricera dem som till­

fälliga även ur universitetets synvinkel. Men genom sin relativt begränsade

undervisningsskyldighet gör de det möjligt för innehavarna att bedriva ett

tämligen omfattande forskningsarbete och samtidigt tillförs lågstadieut-

bildningen lärare som har personliga och aktuella kontakter med forsk­

ningen inom det ämne de undervisar i. Fakulteten hälsar med glädje, att

de biträdande lärarna liksom assistenter och förste amanuenser föreslås bli

tillförsäkrade pensions- och andra sociala förmåner efter samma grunder

som extra ordinarie tjänstemän — ett önskemål som fakulteten tidigare

framfört till statsmakterna — men motsätter sig förslaget, att tiden för

docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas till tre år. En nybliven

docent, som inte kan erhålla docenttjänst, kan under en följd av år vara

önskvärd som lärare vid institutionen och har därvid också goda tillfällen

till forskning. Även kan en docent, vars e. o. docenttjänst utgått, under

ytterligare några perioder tänkas behövlig för undervisningen.

Juridiska fakulteten i Lund förordar att möjlighet gives till dispens från

tidsbegränsningen. Fall synes någon gång inträffa, då en väl kvalificerad

person av särskilda anledningar önskar stanna mer än 9 år såsom biträ­

dande lärare. Det torde icke vara önskvärt att man skall förlora en sådan

person därför att 9-årsperioden gatt ut.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund tillstyrker i stort sett

utredningens förslag i förevarande avseende.

Filosofiska fakidteten i Göteborg anser att utredningen ej förebragt bä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

84

rande skäl för sitt förslag att förordnandetiden för biträdande lärare med

docentkompetens begränsas till tre år.

Kanslern finner icke övervägande skäl tala för att tidsbegränsa inneha­

vet av biträdande lärarbefattning till tre år för den som är docentkompe­

tent och eljest till 9 år. I varje fall torde det alltid böra finnas möjlighet

för kanslern att dispensera från en dylik begränsning. Därest de biträdande

lärarnas tjänstgöringsskyldighet efter en extra ordinariesättning icke kom-

me att bestämmas efter andra beräkningsgrunder än för närvarande utan

såsom nu fastställes till ett visst antal undervisningstimmar per vecka,

måste man, framhåller kanslern, även för de biträdande lärarnas undervis-

ningsskyldighet utgå från ett läsår, som innefattar 33 undervisningsveckor.

På grund av utredningens förslag om dels inrättande av ett visst antal

universitetslektorat, dels vissa andra förändringar i avseende å den övriga

biträdande lärarpersonalen, synes enligt kanslern vissa skäl tala för att på

längre sikt särskilda biträdande lärartjänster kommer att bli obehövliga.

De nuvarande befattningarna skulle därvid kunna förvandlas till universi­

tetslektorat eller assistentbefattningar. Kanslern är emellertid fullt med­

veten om att ett starkt behov finnes att bibehålla dem under en icke alltför

kort övergångstid.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att inne­

hav av tjänst som biträdande lärare bör begränsas till nio år. Däremot

anser SFS den föreslagna begränsningen av maximitiden för en docentkom­

petent lärares innehav av biträdande lärartjänst för snävt tilltagen. SFS

vill i stället föreslå att maximitiden skall sättas till sex år, såvida ej veder­

börande tidigare innehaft docenttjänst.

SACO finner det icke lämpligt att begränsa tiden för docents innehav av

biträdande lärartjänst till endast tre år. En större tänjbarhet i systemet är

enligt SACO önskvärd. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

7. Utländska lektorer

Utredningen

I fråga om de utländska lektorerna föreslår utredningen, att undervis-

ningsskyldigheten för dessa nu generellt fastslås till 348 timmar per år,

motsvarande 12 undervisningstimmar per vecka, d. v. s. samma undervis-

ningsskyldighet, som föreslagits för de nya universitetslektorerna. Utred­

ningen framhåller därvid, att en betydande del av undervisningen i språk­

ämnena självfallet även i framtiden bör bestridas av utländska lektorer. Det

blir härvidlag, tillägger utredningen, huvudsakligen fråga om undervisning

av det slag, som betecknats som lektionsundervisning, ofta med en relativt

utpräglad karaktär av färdighetsövningar och med små undervisnings­

grupper, vilket i sin tur föranleder att en lärare kommer att meddela sam­

ma undervisning i flera parallellavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

85

Yttranden

Utredningens uttalande om de utländska lektorernas undervisningsskyl-

dighet kritiseras av vissa remissorgan, men får stöd av kanslern, som anför:

Vad utredningen uttalat om de utländska lektorernas undervisningsskyl-

dighet kan jag i stort sett godtaga. Med hänsyn till vad jag framhållit om

läsårets längd måste de utländska lektorernas årliga undervisningsskyldig- *

het uttryckt i timmar — i likhet med vad som föreslagits gälla för univer­

sitetslektorerna — dock bestämmas till (33 X 12 =) 396 timmar per läsår.

Med hänsyn till att denna lärargrupps undervisning i huvudsak skall äga

karaktär av färdighetsövningar och motsvarande kan jag under inga om­

ständigheter acceptera — vilket påyrkats av vissa akademiska myndigheter,

under framhållande av att de utländska lektorerna i vissa fall meddelade

särskilt kvalificerad undervisning — att en mindre omfattande undervis-

ningsskyldighet än 12 timmar i veckan fastställes för de utländska lekto­

rerna.

8. Assistenter och amanuenser

Utredningen

Utredningen ingår först på frågan om assistent- och amanuenspersonalens

arbetsuppgifter och skildrar därvid till en början de nuvarande förhållan­

dena på följande sätt.

Till lärarstaben inom ett ämne kan även räknas assistenter och ama­

nuenser. I vissa ämnen svarar dessa befattningshavare självständigt för

delar av undervisningen, i andra ämnen har de till uppgift att biträda i

undervisningen (framför allt i övningslaboratorierna). Båda kategorierna

skall dessutom biträda i institutionens forskningsarbete. Vissa assistent­

tjänster torde närmast ha varit avsedda för denna sistnämnda uppgift, men

de senaste årens starka studenttillströmning synes ha lett till att även dessa

assistenter i viss utsträckning kommit att användas i undervisningen. Ama­

nuenserna torde utom förutnämnda uppgifter allmänt ha att biträda insti-

tutionsföreståndaren med vissa administrativa göromål, särskilt beträffande

institutionsbibliotekens skötsel, och de användes slutligen i viss utsträck­

ning som studierådgivare.

Därefter uttalar utredningen, att den för sin del funnit, att assistent- och

amanuenstjänsterna bör bibehållas med i stort sett samma arbetsuppgifter

som nu. Vad sålunda beträffar assistenterna bör det nuvarande systemet

att använda dem som både forsknings- och undervisningsassistenter bibe­

hållas på följande av utredningen anförda skäl.

Som redan antytts har vissa assistenttjänster tillkommit närmast med

sikte på forskningens behov, medan andra snarare inrättats som lärartjäns­

ter eller för att bestrida vissa med undervisningen förknippade göromål så­

som förberedande rättning av skripta eller förberedande av laborationsöv­

ningar. Tjänstgöringsskyldigheten är emellertid bestämd till ett visst antal

tjänstgörings timmar, icke undervisningstimmar, per år. Utredningen har

övervägt att föreslå en mera strikt uppdelning av den ograduerade institu-

tionspersonalens arbetsuppgifter, antingen så att den undervisning som nu

86

omhänderhaves av assistenter överföres på biträdande lärare, eller så att

assistenterna uppdelas i dels undervisnings-, dels forskningsassistenter.

Vissa fördelar skulle sannolikt vara att vinna med en sådan uppdelning,

närmast såtillvida att en viss garanti därigenom skulle skapas mot att, som

nu i viss utsträckning skett, assistenttjänster, som ursprungligen inrättats

närmast för forskningens behov, mer och mer tages i anspråk för rena un­

dervisningsuppgifter .

Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att fullt till­

räckliga skäl saknas för en så strikt uppdelning av arbetsuppgifterna som

den förut antydda. Fakulteterna torde i största möjliga utsträckning söka

upprätthålla ett krav på licentiatkompetens för de biträdande lärarbefatt-

ningarna, medan man velat anlita filosofie magistrar och kandidater såsom

assistenter (och amanuenser). »Krisanslaget» för tillfälliga förstärkningar

av undervisningen har i icke obetydlig utsträckning använts just för inrät­

tande av tillfälliga assistenttjänster, och detta även i vissa ämnen inom de

humanistiska fakulteterna, där assistenttjänster tidigare varit mycket säll­

synta. Det förefaller sålunda, som om man tämligen allmänt ansåge assi­

stenttjänsterna såsom värdefulla och behövliga även för undervisningen.

Assistenterna torde i allmänhet vara licentiander eller tämligen nyexa­

minerade licentiater. För forskarrekrytering och forskarutbildning är det

enligt utredningens uppfattning av det allra största värde att innehavarna

av dessa befattningar får tillfälle att biträda institutionens ordinarie lärare

i dessas forskningsarbete. Ur denna synpunkt vore det enligt utredningens

mening olyckligt att skapa en kategori av rena undervisningsassistenter,

som skulle ha till uppgift uteslutande att biträda i den lägre akademiska

undervisningen.

Vad angår amanuenserna så anser utredningen, att även dessa bör bibe­

hållas med i huvudsak samma arbetsuppgifter som nu. Enligt utredningens

åsikt bör dock självfallet rent rutinarbete i största utsträckning överföras

på kontorspersonal och teknisk personal och amanuenserna bör i stället i

större omfattning än nu mångenstädes är möjligt anlitas som studierådgi­

vare. Därmed skulle man kunna tillfredsställa ett behov, som utredningen

anser höra till de mera angelägna i dagens universitetsliv. Amanuensper­

sonalens uppgifter i undervisningen torde sålunda böra vara desamma som

för närvarande, dock med det tillägget att särskilt amanuenser med fördel

synes kunna anlitas för vissa former av den i det föregående berörda hand­

ledningen.

Utredningen framlägger härefter förslag om ändrad gradering inom assi­

stent- och amanuenskategorierna. Utredningen föreslår sålunda, att nuva­

rande andre assistenttjänster ombildas till förste assistenttjänster och att

tjänstebeteekningen blir assistent. Såsom skäl härför åberopas bland annat

följande.

Förste och andre assistenter har samma tjänstgöringsskyldighet (1 000

timmar per år), och de torde rekryteras av i stort sett samma kategorier,

nämligen licentiater och licentiander. Att under sådana omständigheter på

ett fåtal institutioner behålla en gradering, som närmast innebär att andre

assistenttjänsten besättes med den yngste, som sedan genom befordran till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

förste assistenttjänst får ett slags ålderstillägg på arvodet, synes knappast

vara motiverat.

Utredningen föreslår vidare, att andre amanuenstjänsterna successivt

ombildas till förste amanuenstjänster och att de nuvarande tredje ama­

nuenstjänsterna därefter benämnes amanuenstjänster. Till stöd härför fram-

hålles bland annat följande.

Ytterst få institutioner torde vara så små, att de icke behöver en ama­

nuenstjänst med 600 årstimmars tjänstgöringsskyldighet, d. v. s. den tjänst­

göring som nu åligger en förste amanuens. Med hänsyn till studentantalets

ökning bör de ännu återstående andre amanuensbefattningarna successivt

ombildas till förste amanuenstjänster. Tredje amanuenstjänsterna synes

däremot böra bibehållas även i framtiden, detta med hänsyn dels till att

dessa tjänster är värdefulla ur rekryteringssynpunkt, dels till att de många

gånger är behövliga som komplement till förste amanuenstjänster. När

andre amanuenstjänsterna försvunnit, bör de nuvarande tredje amanuen­

serna benämnas amanuenser.

Utredningen övergår slutligen till att behandla assistent- och amanuens­

personalens avlönings- och anställningsvillkor och föreslår därvid, att assi­

stenter och förste amanuenser efter viss tids aspiranttjänstgöring beredes

extra ordinarie anställning, i fråga om förste amanuenserna dock med av­

löning som för halvtidstjänst. I fråga om övriga amanuenser anser sig ut­

redningen icke böra föreslå någon förändring. De överväganden, som legat

till grund för förevarande förslag, redovisar utredningen på följande sätt.

I en framställning till Kungl. Maj:t den 25 maj 1954 har Sveriges univer­

sitets- och högskoleamanuensers förbund redovisat resultaten av en bland

organisationens medlemmar företagen enkätundersökning, varav bland an­

nat framgår, att medianåldern vid undersökningstillfället var 30 år för

assistenterna och 27 år för amanuenserna samt att det övervägande flertalet

av assistenterna och omkring hälften av amanuenserna var gifta. Goda skäl

föreligger uppenbarligen för att även dessa kategorier beredes vissa sociala

trygghetsförmåner i anställningen. Med tanke på att assistenter och ama­

nuenser i stort sett torde utgöra rekryteringsbasen för den ordinarie akade­

miska lärarstaben är det i hög grad angeläget, att assistent- och amanuens­

tjänsterna i fråga om anställningsvillkoren göres konkurrenskraftiga gent­

emot andra försörjningsmöjligheter på den akademiska arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

87

Yttranden

Vad utredningen anfört i avseende på assistent- och amanuensfunktio­

nerna och -befattningarna har i allmänhet biträtts av remissinstanserna.

Kanslern delar utredningens mening om lämpligheten att ombilda de

nuvarande andre assistenttjänsterna till förste assistentbefattningar och

att benämna innehavarna av dessa tjänster för assistenter. Kanslern finner

en sammanslagning skälig även inom amanuensgruppen. Med hänsyn till

att den årliga tjänstgöringsskyldigheten är i stort sett densamma för andre

88

och tredje amanuenser, synes enligt kanslern en sammanslagning av dessa

amanuenser till en amanuensgrupp, vars innehavare skulle erhålla tjänste­

titeln amanuens, vara mera befogad än den förening som utredningen för­

ordat av andre och förste amanuenserna, vilkas tjänstgöringsskyldighet,

uttryckt i timmar, för närvarande utgör 600 respektive 400 timmar per

arbetsår. Utredningens förslag att extraordinariesätta såväl assistenterna

som förste amanuenserna biträdes; skälen för en dylik fastare anställnings­

form synes dock för den nu behandlade gruppen av akademiska befatt­

ningshavare icke vara lika framträdande som då det gäller de biträdande

lärarna.

Därest en lönereform i angiven riktning genomföres, synes enligt kanslern

de nuvarande tjänstgöringsbestämmelserna för assistenter och amanuenser

böra överses. En längre sammanlagd årlig tjänstgöringsskyldighet än för

närvarande torde därvid böra övervägas för dessa befattningshavare, därest

avlöningsförmånerna skulle komma att bestämmas till ett väsentligt högre

belopp än för närvarande.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Om utredningens förslag om extra ordinarie anställning av assistenterna

vid universiteten med oförändrade tjänstgöringsvillkor skulle genomföras,

lärer detta komma att föranleda att liknande anställningsvillkor även

måste beredas förste assistenterna vid de tekniska högskolorna. Framställ­

ningar i sådan riktning har redan förekommit från organisationshåll. För

de tekniska högskolornas del finner överstyrelsen emellertid en fastare an­

ställningsform för förste assistenterna mindre lämplig. Det framstår näm­

ligen ur olika synpunkter såsom önskvärt, att förste assistent vid dessa

lärosäten efter den »avrundning» av hans utbildning, som en tids tjänst­

göring som dylik befattningshavare kan anses innebära, övergår till en

annan verksamhet, främst till anställning inom industrien. Överstyrelsen

håller ej för uteslutet, att liknande synpunkter i viss utsträckning har

tillämpning även för universitetens vidkommande. Emellertid torde det

för här berörda assistentkategorier vara ett särskilt angeläget önskemål, att

frågan om familjepension kan vinna en tillfredsställande lösning. Detta

bör. enligt överstyrelsens mening kunna uppnås i annan form än extra

ordinarie anställning.

En nedskärning av tjänstgöringstidens längd för förste assistenterna vid

de tekniska högskolorna till 1 000 timmar om året till överensstämmelse

med. vad som gäller för assistenterna vid universiteten skulle bliva en syn­

nerligen kostnadskrävande reform, då detta kan komma att medföra behov

av en fördubbling av antalet förste assistenter vid högskolorna. De årliga

kostnaderna härför kan uppskattas till inemot 5 000 000 kronor för båda

högskolorna tillsammans, om sålunda erforderliga nya befattningar skulle

kunna rekryteras, vilket för närvarande ter sig mycket osannolikt.

SACO framhåller bland annat följande.

De föreslagna förändringarna i fråga om amanuens- och assistenttjäns­

terna bör genomföras även vid fackhögskolorna. Ett speciellt problem gäl­

lande assistenterna vid de tekniska högskolorna bör i detta sammanhang

uppmärksammas. Till skillnad från assistenterna vid universiteten har assi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

90

Vad härefter angår medelsbehovet för ifrågavarande ändamål så föreslår

utredningen, att universiteten och Stockholms högskola till sitt förfogande

får vissa klumpanslag att efter förslag av vederbörande undervisningsnämnd

och fakultet fördelas av de mindre akademiska konsistorierna (motsvaran­

de). Utredningen föreslår vidare, att dessa anslag för budgetåret 1958/59

försöksvis upptages med 50 000 kronor till vartdera Uppsala och Lunds

universitet och Stockholms högskola samt 15 000 kronor till Göteborgs

universitet. Utredningen anför därvid följande.

Det torde i dagens läge vara ogörligt att mera exakt bedöma det anslags­

behov det här gäller. Mycket måste härvidlag bero på den framtida organi­

sationen och omfattningen av den ordinarie undervisningen i de olika

ämnena. Utredningen vill förorda ett flexibelt system med lokalt tillgäng­

liga medel för arvodering av exempelvis doktorander, licentiander eller

filosofie studerande med betyg i ämnet i fråga. Det bör i dessa fall endast

röra sig om ett fåtal veckotimmar, som ej förorsakar avbräck för vederbö-

randes övriga uppgifter.

Yttranden

Utredningens förslag om anslag till arvodering av handledare i lågstadie-

undervisningen har rönt ett övervägande positivt mottagande från remiss­

instansernas sida.

Kanslern finner sålunda ett starkt behov av dylika anslag föreligga och

har intet att erinra mot de belopp, som föreslagits skola utgå vid de olika

lärosätena. Kanslern anför vidare följande.

Jag finner det emellertid vara lämpligare att ersättningar till dylika

handledararvoden anvisas ur de nuvarande kursanslagen för respektive

fakultet (motsvarande), varigenom beslutanderätten i fråga om arvodena

komme att ligga i kanslerns hand. En absolut bestämd arvodestaxa anser

jag icke böra fastställas; timersättningen bör i stället få bestämmas av

kanslern allt efter arbetets art. I detta sammanhang vill jag — med anled­

ning av att det större akademiska konsistoriet i Lund anfört att möjlighet

inom vissa gränser borde finnas för innehavare av docentbefattning, som

förklarat sig därtill villig, att mot särskild ersättning meddela sådan extra

undervisning, för vars handhavande lärare utifrån icke kunnat erhållas —

framhålla, att innehavare av docentbefattning endast i särskilda undantags­

fall bör tagas i anspråk för dylikt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,i år 1958

10. Departementschefen

Jag har i det föregående förordat en intensifiering av den akademiska

undervisningen på såväl låg- som högstadierna. När därtill kommer, att

en stark ökning av studentantalet kan förväntas, så blir följden den att

undervisningens och handledningens totala omfattning måste öka högst

avsevärt i framtiden. Som en konsekvens av denna ökning måste man

under alla förhållanden räkna med svårigheter att rekrytera ett tillräckligt

92

ange ett minimum för den undervisningsskyldighet som skall åvila profes­

sor. Kanslern har därvid hänvisat till universitetsstatuterna och påpekat,

att man vid beräkning av den årliga undervisningsskyldigheten för en aka­

demisk lärare bör utgå från att det akademiska läsåret omfattar 33 veckor,

vilket för professorernas del skulle medföra en undervisningsskyldighet av

132 timmar. Med hänsyn till att professorerna jämlikt statuterna kan för

examination eller andra akademiska prov, efter beslut av fakultet eller

sektion, inställa sin undervisning under högst fyra veckor om året så kom­

mer deras undervisning ofta att omfatta endast 116 timmar, fördelade på

29 undervisningsveckor. Vid särskilt betungande examinationsgöromål ger

statuterna kanslern möjlighet att härutöver medge nedsättning i under­

visningsskyldigheten, dock högst ytterligare fyra veckor. Allenast om så

sker kommer en professors undervisningsskyldighet att nedbringas till 100

timmar per år. En dylik maximal nedsättning förekommer emellertid en­

dast i undantagsfall. Kanslern har enligt egen utsago iakttagit den allra

största restriktivitet härvidlag.

Som redan nämnts kommer jag att i det följande framlägga förslag om

inrättande av särskilda befattningar som universitetslektor, vilkas uppgift

bland annat avses bli att avlasta professorerna en icke oväsentlig del av

deras examinationsbörda. En konsekvens härav blir, att antalet professurer

icke behöver ställas i någon direkt proportion till antalet studerande på

magisterstadiet, icke heller efter införande av ett system med organisa­

tionsplaner. Nya professurer bör för framtiden inrättas huvudsakligen för

forskningen och forskarhandledningen och endast i ringa mån för den lägre

universitetsundervisningen.

Vad så angår den kategori av forsknings- och lärarbefattningar vid uni­

versiteten och högskolorna, som för enkelhetens skull kan benämnas labora-

torsgruppen (innefattande förutom laboratorsbefattningarna även precep-

tors-, prosektors- och observatorsbefattningarna samt vissa ordinarie lärar­

tjänster inom de medicinska fakulteterna, alla placerade i lönegrad Ao 26),

vill jag till en början konstatera, att stora variationer föreligger i fråga

om dessa tjänsters inordning i universitetsorganisationen. Orsaken härtill

är att de tillkommit under olika förhållanden och med delvis skiftande

motiveringar. Bland annat har sålunda några av ifrågavarande befattningar

vid sin tillkomst så gott som enbart motiverats med undervisningens behov.

Jag erinrar vidare om vad utredningen i övrigt anfört härvidlag.

Därest universitetslektorat inrättas torde en av de oklarheter kunna

undanröjas, som för närvarande föreligger beträffande laboratorsgruppens

ställning överhuvudtaget. Ett i framtiden uppkommande behov av nya

tjänster till följd av ökad undervisning på magisterstadiet skall nämligen

mötas genom inrättande av dylika lektorat. Ett motsvarande behov för

forskningens och liögstadiehandledningens del bör däremot mötas genom in­

rättande av befattningar som professor eller laborator (motsvarande). Huru­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

93

vida därvid den ena eller den andra av nyssnämnda två tjänstetyper bör

väljas beror främst på vederbörande ämnes ställning inom universitets­

organisationen. Som regel bör för professurs inrättande krävas, att det

ämne, varom är fråga, skall vara självständigt examensämne på såväl låg­

som högstadiet. Spörsmålet om valet av tjänstetyp i förevarande fall torde

förmodligen komma att ytterligare principiellt belysas genom ett komman­

de betänkande av universitetsutredningen, berörande bland annat frågan

om forskarkarriären i dess helhet. I de fall då ombildning av en befattning i

laboratorsgruppen till professur anses motiverad, torde det, såsom utred­

ningen framhållit, få ankomma på universitetsmyndigheterna och kanslern

att petitavägen väcka förslag därom.

Universitetsutredningen har emellertid funnit motiveringen för en dylik

omvandling av vissa befattningar inom laboratorsgruppen vara så uppen­

bar, att utredningen föreslagit, att dessa tjänster omvandlas till professurer

från och med den 1 juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndig­

heter fastställer nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet.

De tjänster utredningen sålunda föreslår omvandlade till professurer är

följande, nämligen precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och

Lunds universitet, precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet,

precepturen i sociologi vid Lunds universitet, precepturen i slaviska språk

vid Göteborgs universitet, precepturen i statistik vid Göteborgs universitet,

laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet samt laborators-

befattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Samtliga innehavare av ifrågavarande befattningar med undantag för

preceptorn i slaviska språk vid Göteborgs universitet har enligt kanslern

bedömts vara kompetenta till professur i respektive ämne.

För egen del anser jag bärande skäl föreligga för att samtliga de sju

befattningar, vars innehavare befunnits vara professorskompetenta, bör

omvandlas till professurer och att till förste innehavare av dessa professurer

utses innehavarna av de ombildade befattningarna. Jag är emellertid icke

beredd att föreslå, att dylika åtgärder vidtages redan från och med nästa

budgetår, utan förordar att omvandlingen kommer till stånd från och med

den 1 juli 1959. Vidkommande precepturen i slaviska språk så anser jag

mig, med hänsyn till att kompetensförklaring ej föreligger för vederbörande

tjänstinnehavare, sakna anledning att här ingå på frågan om denna

precepturs omvandling till professur.

Beträffande tjänstebenämningarna för den i kompetenshänseende enhet­

liga laboratorsgruppen vid universitet och högskolor har utredningen före­

slagit, att befattningshavare inom denna grupp skulle erhålla tjänstebeteck-

ningen adjungerad professor. Med hänsyn främst till de starkt divergerande

uppfattningar, som på denna punkt framkommit under remissbehand­

lingen, anser jag mig icke kunna förorda, att en dylik tjänstebenämning

införes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

94

Som redan torde ha framgått, föreligger från universitetsutredningens

sida i förevarande sammanhang inga särskilda förslag beträffande de extra

ordinarie docentbefattningarna. Jag torde emellertid här få anmäla, att

juridiska fakulteten i Uppsala — med förmälan att docenten därstädes P. O.

Bolding den 30 juni 1958 kommer att ha innehaft docentstipendium eller

e. o. docentbefattning under föreskriven maximitid av sju år — på anförda

skäl hemställt, att Bolding, utan hinder av gällande bestämmelser rörande

docent- och forskardocentbefattningarna, måtte få av universitetskanslern

förordnas att fortfarande under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960

vara innehavare av docentbefattning vid universitetet i Uppsala. I avgivet

utlåtande har universitetskanslern funnit synnerligen starka skäl föreligga

för bifall till förevarande framställning. För egen del ansluter jag mig

till kanslerns uppfattning i förevarande ärende. Därest riksdagen icke riktar

någon erinran däremot, torde Kungl. Maj:t böra äga medgiva att Bolding

må förordnas att under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960 vara inne­

havare av en av de till juridiska fakulteten i Uppsala knutna docentbefatt­

ningarna.

Som redan nämnts kan kravet på en intensifierad och till följd av stu­

dentantalets ökning mer omfattande undervisning ej tillfredsställande till­

godoses om icke tjänster inrättas för en helt ny typ av fast anställda aka­

demiska lärare med undervisning som huvudsaklig uppgift. För en dylik

lösning av undervisningsproblemen framförallt på de filosofiska fakulteter­

nas lågstadier föreligger en starkt utbredd opinion. Denna har kommit till

klart uttryck i remissutlåtandena över utredningens förslag på denna punkt.

Jag föreslår därför, att en ny typ av akademiska lärartjänster, benämnda

universitetslektorat, nu inrättas.

Ett av de främsta syftena med dessa lektorat är, som redan framhållits,

att ernå en bättre kontinuitet inom den akademiska undervisningen. Det

ligger därför i sakens natur att befattningshavarna i fråga bör fast knytas

till vederbörande läroanstalter. Detta torde endast kunna ske därigenom

att de garanteras en så stadigvarande anställningsform som möjligt. Jag

förordar därför att de befattningar det här gäller inrättas såsom ordinarie.

Beträffande kompetenskraven för universitetslektorat ansluter jag mig

i huvudsak till vad utredningen anfört på denna punkt, nämligen att som

behörighetsvillkor stadgas disputationsprov och styrkt pedagogisk skick­

lighet. Utredningen har för sin del tänkt sig den pedagogiska skickligheten

styrkt genom provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad

lärartjänstgöring vid universitet eller högskolor. Dock bör, anser utred­

ningen, efter dispens ett universitetslektorat kunna besättas med licentiat,

som under minst tre år tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola

och därvid dokumenterat särskilt god undervisningsskicklighet. Jag vill i

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

96

arvodesbefattningar av den nya typen. Detta innebär bland annat en an­

passning av undervisningsskyldigheten till den omfattning, som jag i det

föregående förordat.

Av vad jag nu anfört framgår att jag icke finner det möjligt att, såsom

utredningen föreslagit, förorda inrättande av tio ordinarie universitetslek-

torat redan från och med den 1 juli 1958. Jag har emellertid för avsikt att

i ett senare sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att såsom en förberedande

åtgärd föreskriva, att ett visst antal av de under nästa budgetår befintliga

arvodesbefattningar som universitetslektor, beträffande vilka kan antas

att de kommer att ordinariesättas från och med budgetåret 1959/60, skall

kunna tillsättas i den ordning som avses skola gälla för ordinarie lektorat;

vid en följande ordinariesättning skulle i så fall något nytt ansökningsför-

farande ej behöva äga rum. Därmed skulle vinnas en viss smidighet i över­

gången till fasta universitetslektorat efter fastställandet av vederbörliga

organisationsplaner.

Vad härefter angår de biträdande lärarna så torde det redan ha framgått

att, vid bifall till utredningens förslag beträffande lärarorganisationen, uni­

versitetslektorer i princip kommer att överta den typ av undervisning, som

nu bestrids av bland annat biträdande lärare. Konsekvensen härav blir, att

behovet av de biträdande lärarbefattningarna kommer att minska. Allt­

eftersom universitetslektorat inrättas kommer nämligen antalet biträdande

lärartjänster att kunna successivt nedbringas. Jag är emellertid medveten

om att ett visst behov kan finnas av att bibehålla dessa tjänster under en

övergångstid. Säkert är emellertid, att de biträdande lärartjänsterna på

längre sikt kommer att bli i stort sett obehövliga.

Universitetsutredningen har särskilt understrukit, att de biträdande

lärartjänsterna måste betraktas som tillfälliga från såväl universitetens

som den enskilde lärarens synpunkt. Med hänsyn härtill har utredningen

föreslagit, att anställningsformen med treårsförordnanden bibehålies. Vi­

dare har utredningen förordat, att tiden för innehav av biträdande lärar­

tjänst begränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst

vid filosofisk fakultet begränsas till tre år. Vad sålunda förordats har icke

givit mig anledning till annan erinran än att Kungl. Maj:t, i förekom­

mande fall, torde böra äga dispensera från en dylik begränsning av tiden

för innehav av biträdande lärartjänst.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare förordar

jag i anslutning till utredningens förslag och till vad universitetskanslern på

denna punkt uttalat, att den årliga undervisningsskyldigheten fastställes till

198 timmar, motsvarande 6 timmar per vecka under 33 undervisnings-

veckor.

Jag ansluter mig till universitetsutredningens uppfattning, att starka

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

98

Mellan representanter för, å ena sidan, civil- och ecklesiastikdepartemen­

ten och, å andra sidan, Sveriges akademikers centralorganisation har i an­

slutning till universitetsutredningens förslag förhandlingar förts rörande

anställnings- och avlönings villkor för vissa befattningshavargrupper vid

universitet och högskolor m. m. Förhandlingarna har resulterat i en den

14 mars 1958 — under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkän­

nande — träffad överenskommelse, vars innehåll framgår av den som

bilaga 1 till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade sammanställningen.

Överenskommelsen innebär i huvudsak, att de nya universitetslektoraten

inplaceras i lönegrad Ao 26, att biträdande lärare beredes extra ordinarie

anställning i lönegrad Ae 21 samt att för assistenter och förste amanuenser

tillskapas vissa former av reglerad befordringsgång.

Jag förordar, att den träffade förhandlingsöverenskommelsen godtages

och underställes riksdagens prövning. Vissa av förslagen påkallar över-

gangsanordningar och särskilda ikraftträdandebestämmelser, varom Kungl.

Maj:t torde böra äga besluta. Kungl. Maj:t torde jämväl böra äga vidtaga

erforderliga ändringar i vederbörande personalförteckningar med anledning

av vad jag i det föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

Kronor

Mat.-nät. fak.

3200-

2800-

1600-

Hum. fak.

1200

-

1938/jf

-90/v

*2Å3

S0/S7 S2/tt SVS5 66/57

Läsår

Anmärkning: prickat fält markerar betydelsen av >krisanslaget» (1956/57 anslaget för Tillfälliga

förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.).

Vidare åberopar utredningen följande sammanställning beträffande ut­

vecklingen av antalet fasta lärarbefattningar i förhållande till antalet stu­

denter vid fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—56.

102

speglas i tabellen. Vi skulle på nytt kunna få se en upprustad undervisnings-

organisation tänjas till bristningsgränsen. På nytt skulle de akademiska

lärarnas tid och krafter i stigande utsträckning absorberas av undervis­

ningen på lågstadiet och dennas problem — till men för såväl forskning som

forskarhandledning. Undervisningsgrupperna skulle antagligen återigen bli

större än som avsetts och som ur pedagogisk synpunkt är försvarligt. Säker­

ligen skulle lärarstaberna successivt förstärkas, men ingenting garanterar att

dessa förstärkningar med nuvarande långsamt verkande system för petita-

och budgetarbetet skulle hinna uppväga effekten av ett snabbt stigande

studentantal. Man bör därför söka skapa en organisation, som snabbt an­

passar undervisningsresurserna till behoven, så att icke som hittills en lärar­

tjänst, som ett år begäres för att möjliggöra förbättring av en otillfreds­

ställande undervisning, vid sitt inrättande ett och ett halvt år senare måste

sättas in för att meddela samma otillfredsställande undervisning åt ett än

större antal studerande.

Utredningen framhåller härjämte bland annat följande.

Det må nu understrykas, att det här icke är fråga om något fullständigt

nytt. I viss mån har nämligen statsmakterna redan slagit in på en ny väg,

då det gällt att tillgodose de filosofiska fakulteternas behov av undervis­

ningsresurser, i det att riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställt ett för­

hållandevis betydande anslag för tillfälliga förstärkningsanordningar inom

den akademiska undervisningen i ämnen med mycket stark studenttillström­

ning. Detta anslag har utvecklats från ett anslag för möjliggörande av viss

speciell undervisning för i första hand folkskollärare till ett allmänt förstärk-

ningsanslag, avsett för av studenttillströmningen föranledda dubbleringar

av den ordinarie undervisningen på de filosofiska fakulteternas lågstadium.

Som ett ytterligare steg i samma riktning kan man se riksdagens bifall till

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 till 1956 års riksdag, varigenom Kungl.

Maj:t lämnades möjlighet att vidtaga ytterligare åtgärder för tillgodoseende

av behovet av förstärkta undervisningsresurser i vissa ämnen. Departe­

mentschefen konstaterade i denna proposition, att universitetsutredningen

framlagt förslag om olika åtgärder i syfte att möjliggöra icke blott en ökad

nyintagning av studerande i ämnena matematik, fysik och teoretisk fysik

med mekanik, utan även en intensifierad och förbättrad undervisning i dessa

tre ämnen. Departementschefen förordade att dessa åtgärder måtte komma

till stånd, men frågan om den härför erforderliga anslagsförstärkningens stor­

lek lämnades öppen, till dess en bättre överblick av medelsbehovet kunde

vinnas. Därmed kan statsmakterna sägas ha — låt vara endast för ett läsår

och för tre speciella ämnen — tillämpat metoden att låta studentantalet och

en viss godtagen undervisningsstandard bestämma lärarstabens storlek.

Kungl. May.ts proposition nr 104. år 1958

Utredningen upptar vidare frågan om undervisning splanernas

innehåll till behandling. Utredningen anser, att man härvidlag synes

kunna anknyta till den utformning större akademiska konsistoriet i Uppsala

under åren 1956 och 1957 givit åt sina petitaframställningar. Här har till

grund för anslagsframställningarna för varje särskilt ämne lagts en redo­

görelse för antalet studerande på olika stadier, antalet undervisningstimmar

för varje studerande, undervisningsgruppernas lämpliga storlek och det

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10If år 1958

biträdande lärartjänst bör kunna bestrida sådan undervisning, som i planen

anges skola anförtros docent.

För att belysa, hur utredningen tänker sig den konkreta utformningen av

en dylik plan, lämnar utredningen i detta sammanhang följande utdrag ur

en fingerad undervisningsplan, tänkt för tvåbetygsundervisningen i ämnet

litteraturhistoria.

Undervisningsmoment

7™/

JSTlSSk

Lärare

1. Allmänna föreläsningar 26

2. Proseminarieövningar .. 26

3. Lektionsundervisning .. 150

4. Diskussionscirklar ....... 60

Summa 262

5. Enskild handledning för

proseminariearbetet ...

0,5

(6. Studiehandledning ....

obegränsat

enl. gällande regler

30

15

Professor, docent

» »

Universitetslektor

Assistent

Assistent

Assistent, amanuens,

arvoderad handledare)

Om man nu tänker sig, att antalet tvåbetygsstuderande i litteraturhistoria

är ej fullt 100 vid det lärosäte, för vilket denna undervisningsplan skulle

gälla, blir det erforderliga antalet lärartimmar under ett läsår följande: —

Undervisningsmoment

Prof.,

docent

Universitets­

lektor

Assistent

1. Allmänna föreläsningar .......................

26

^2. Proseminarieövningar ^{(4 X 26} tim.) ...

^3. Lektionsundervisning ^{(3 X 150} tim.) ..

^4. Diskussionscirklar ^{(6 X 60} tim.) .........

^5. Enskild handledning för proseminarie-

104

450

360

arbetet ^{(100 X 0,5} tim.) ......................

50

Summa ¹³⁰

450

410

För en beräkning av det behövliga antalet lärarbefattningar i ämnet ford­

ras givetvis, tillägger utredningen, även uppgifter om erforderligt antal

undervisningstimmar för högstadieundervisningen och för den i detta änme

nödvändiga särskilda undervisningen för ettbetygsstuderande. På grundval

av dessa uppgifter samt den fastställda undervisningsskyldigheten för olika

kategorier av akademiska lärare är det sedan, framhåller utredningen, täm­

ligen lätt att beräkna det erforderliga antalet lärare av olika grader samt det

antal extra arvodes-timmar, som blir behövligt för att tillgodose undervis-

ningsbehovet på marginalerna, d. v. s. då det erforderliga antalet undervis­

ningstimmar för viss lärarkategori icke är så stort, att det motiverar till­

komsten av en hel ny lärartjänst.

Utredningen övergår därefter till att behandla sättet för undervis-

ning splanernas utarbetande och framhåller först, att den icke

106

ningsplaner att dylik lärarkraft automatiskt kan anställas i den omfattning

som fordras för undervisningsplanens tillämpning.

Avslutningsvis förklarar utredningen, att den är medveten om att det

föreslagna nya systemet med särskilda undervisningsplaner i de olika äm­

nena kommer att till en början innebära en ökad arbetsbelastning för de

akademiska myndigheterna och för många enskilda ämnesrepresentanter.

När en undervisningsplan väl utarbetats och fastställts synes den å andra

sidan komma att medföra en rationalisering och förenkling av hela petita-

arbetet icke blott för de enskilda ämnesrepresentanterna och de olika aka­

demiska instanserna utan även för de anslagsbeviljande myndigheterna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 år 1958

Yttranden

Vad allmänt gäller det av utredningen föreslagna systemet för en tillfreds­

ställande anpassning av de filosofiska fakulteternas lärarresurser till under-

visningsbehoven torde kunna konstateras, att detsamma av så gott som

samtliga berörda remissinstanser hälsats med största tillfredsställelse. En

del remissinstanser har jämväl understrukit angelägenheten av att systemet

i fråga icke måtte begränsas enbart till de filosofiska fakulteterna. Endast

en remissmyndighet, nämligen statskontoret, har på anförda skäl rest all­

varliga invändningar emot införandet av ett dylikt system.

Beträffande uttrycket undervisningsplan framhåller kanslern

att benämningen undervisningsplan redan förekommer i 108 § av universi-

tetsstatuterna för att beteckna en av fakultet eller sektion upprättad plan

för undervisningen under varje termin, innehållande i huvudsak uppgifter

om tid och plats för av varje lärare meddelad undervisning. Utredningen har

sålunda, anför kanslern, givit ordet undervisningsplan en helt annan inne­

börd än ordet författningsmässigt redan har; redan på grund härav kan be­

nämningen undervisningsplan i den av utredningen använda betydelsen icke

godtagas. Härtill kommer att enligt kanslern förväxling lätt kan ske med

ordet studieplan, om vars upprättande för särskilda ämnen och kurser gäl­

lande examensstadgor innehåller närmare bestämmelser. På grund av vad

sålunda anförts, avstyrker kanslern bestämt, att benämningen undervis­

ningsplan kommer till användning på sätt utredningen avsett och förordar

istället uttrycket organisationsplan.

Vidkommande dessa undervisnings- eller organisationsplaners innehåll

finner kanslern det emellertid ur flera synpunkter värdefullt, att särskilda

planer upprättas för att kunna läggas till grund för en bedömning av lärar-

behovet och de erforderliga anslagsmedlen härför, samt förordar därför, att

dylika planer kommer till stånd i ungefär den utsträckning som universitets-

utredningen räknat med. I anslutning härtill erinrar kanslern om att vissa

108

adjunktstjänst vid allmänt läroverk (ändr. genom SFS 1955: 582) och vilka

är tillämpliga å den som avlagt folkskollärarexamen eller erhållit avgångs­

betyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet i Stockholm

och som i sluttentamina för filosofisk ämbetsexamen i de mot läroämnena

svarande examensämnena erhållit minst fyra betygsenheter. För behörighet

till adjunktstjänst som ledigförklarats i två läroämnen erfordras enligt

nämnda kungörelse i fråga om vissa av de läroämnen som motsvaras av två

examensämnen icke mer än en betygsenhet i vart och ett av dessa examens-

ämnen. De examensämnen, som är berörda av sistnämnda föreskrift, är

nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, historia, statskunskap, natio­

nalekonomi, botanik och zoologi. Omfattar ledigförklarad adjunktstjänst

tre läroämnen, erfordras enligt samma kungörelse i ett examensämne, vari

betyget eljest (d. v. s. i en tvåämnesadjunktur) skulle utgöra minst Med

beröm godkänd, endast betyget Godkänd. Även kompetens till s.k. folk-

skollärartjänst i förutvarande 23 lönegraden kan enligt nådigt brev den 4

juni 1954 grundas på ett-betygskurser för filosofisk ämbetsexamen i minst

två av ämnena »nordiska språk, litteraturhistoria, tyska, engelska, historia,

statskunskap, geografi, botanik, zoologi, matematik, fysik och kemi».

Ytterligare vill jag anföra, att den förnyade läroverksstadgan av den

19 november 1954 (SFS 1954: 650) — i 178 § 2. A c) — för behörighet till

adjunktstjänst som omfattar tre läroämnen endast upptager fordran på

betyget Godkänd i det examensämne eller de examensämnen som motsvarar

det tredje läroämnet. Jag vill även erinra om att i andra sammanhang

under senare år diskuterats kompetensbestämmelser för skilda slags tjänster,

varvid räknats med att en betygsenhet i filosofisk ämbetsexamen kunde

utgöra tillräcklig teoretisk grund för innehav av sådana tjänster. Vid fast­

ställandet av studieplaner för så gott som alla filosofiska examensämnen

har därför hänsyn måst tagas till de särskilda utbildningsbehov av studie­

kurser för betygsgraden Godkänd som sålunda förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10

4

år 1958

Vad beträffar undervisningsplanemas utarbetande och fast­

ställande så understryker matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Lund, att de första undervisningsplanema måste få en starkt provisorisk

karaktär. Fakulteten avstyrker vidare, att undervisningsplanema fastställes

av Kungl. Maj:t, vilket skulle innebära en alltför osmidig procedur i de fall

planerna behöver ändras. Enligt fakultetens mening är den rätta instansen

för undervisningsplanemas fastställande kanslersämbetet. Större akade­

miska konsistoriet i Lund ansluter sig däremot på denna punkt till utred­

ningens förslag.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

och dess rektorsnämnd intar samma ståndpunkt som nyssnämnda Lunda-

f akultet.

Kanslern erinrar först om att utredningen föreslagit att organisationspla­

nerna, sedan de godkänts av honom, skulle fastställas av Kungl. Maj:t in­

om ramen för av riksdagen godkända allmänna riktlinjer. Såvitt kanslern

kunnat utröna har utredningen emellertid icke närmare angivit innebörden

av de riktlinjer, som skulle bli föremål för beslut av riksdagen. Under hän­

111

och undervisningsskyldighet. Undervisningsgruppernas storlek har i genom­

snitt satts till 25 studenter per grupp i proseminarieundervisning och lek-

tionsundervisning och 15 studenter per grupp vid handledning i smågrupper.

Antalet i undervisningen deltagande studerande har i alla skisser och för

a la undervisningsmoment antagits vara 200. För att få en bakgrund till de

olika reformförslagen har vidare i tabellen även intagits data för vissa under

läsåret 1954/55 tillämpade undervisningsplaner i samma ämnen, varom

uPPgifter lämnats till utredningen av vederbörande ämnesrepresentanter.

Det må en gång för alla understrykas, att dessa sammanställningar icke

lar pressas i detaljerna. Det har många gånger varit mycket svårt att över­

sätta, de inkomna förslagen och yttrandena till data i de olika kolumnerna,

och bakom de till synes exakta siffrorna ligger därför bedömningar i detal-

jer. Det må också än en gång erinras om att undervisningens fördelning på

olika slag av akademiska lärare liksom även undervisningsgruppernas stor­

lek gjorts efter av utredningen själv uppdragna riktlinjer, varför de alter­

nativ som i sammanställningen anges härröra från vissa namngivna ämnes­

representanter snarast är att beteckna som av utredningen gjorde beräk­

ningar på grundval av dessa ämnesrepresentanters yttranden och förslag

rörande för de olika ämnena erforderlig undervisning. Som en illustration

bil vad detta innebär har i sammanställningen professorerna E. Tengstrands

och II. W. Donners förslag till undervisningsplan för ämnet engelska i Upp­

sala redovisats i två versioner, den ena med den lärarstab förslagsställarna

tankt sig och den andra med tillämpning av utredningens i tredje kapitlet

redovisade förslag rörande olika lärartypers undervisningsuppgifter och

undervisningsskyldighet.

I sammanställningarnas kolumn 3 redovisas tvåbetygsundervisningens

omfattning för varje enskild tvåbetygsstuderande. Siffran 290 timmar per

student innebär således, att varje tvåbetygsstuderande beräknas följa i

genomsnitt 10 timmars undervisning per vecka under ett 29 veckors läsår —

un der v isningen förutsättes vara sa upplagd, att studenten skall kunna av­

lägga sluttentamen för två betyg inom ett år. Man konstaterar, att under­

visningen i ämnena engelska och matematik redan nu omfattar mer än 10

veckotimmar och föreslås bli utvidgad (ända till 18 veckotimmar för ämnet

matematik i Uppsala enligt ämnesrepresentanternas förslag), medan för­

slagen för övriga språkämnen ligger på 10 ä 12 veckotimmar. För litteratur­

historiens del innebär förslagen en utvidgning av undervisningens omfatt­

ning från ungefär 4 till ungefär 8 veckotimmar, medan ett laborationsämne

som botanik anses fordra 25 å 30 veckotimmar per student.

I kolumn 5 redovisas det totala antalet 'undervisningstimmar eller kanske

snarare lärartimmar, då undervisningstimmar som föreslås bestridda av två

lärare samtidigt (översättningsövningar i engelska och vissa kurser i bota­

nik) redovisas dubbelt. Skillnader mellan talen i kolumnerna 3 och 5 sam­

manhänger med i vilken utsträckning undervisningen meddelas parallellt i

flora undervisningsavdelningar och med dessas storlek. Med hänsyn till den

metod, som nedan (sid. 110 fl'.) användes för beräkning av kostnadsramar

för Uåbetygsundervisningen, belyses här dessa samband i kolumn 4. Om

all undervisning skulle meddelas i form av enskild handledning, skulle talet

i kolumn 4 bli = 1. Om däremot all undervisning meddelades i form av före­

läsningar ined obegränsal auditorium, bleve talet i kolumn 4 = antalet stu­

derande. Kolumnen 4 — undervisningsgruppernas genomsnittliga storlek

• kan således sägas ge ett mått på undervisningens intensitet.

Kungl. May.ts proposition nr 1 0/ år 1958

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Sammanställning rörande tv åbetyg sundervis-

Genom­

snittlig

Undervis-

Ämne. Ort.

U ndervisningsplan.

Antal

stud.

Antal

tim/stud.

Antal

grupp­

storlek1

Summa

»Profes­

so rsunder-

visning»

»Lektors-

under-

visning»

»Övrig

under­

visning»

1

2

3

4

5

6

7

8

Engelska:

393

283

520

Uppsala,

1954/55

..............

233

316

62

1196

Lund,

1954/55 ....................

201

358

101

716

42

322

352

Stockholm,

1954/55 ............

205

345

65

1093

261

312

520

Göteborg,

1954/55 ..............

96

338

69

468

234

78

156

Uppsala, proff. Tengstrand +

Donner (urspr.) ................

200

416

25

3 276

806

897

1573

Uppsala, proff. Tengstrand +

Donner (med lekt.) .........

200

416

25

3 276

130

1573

1573

Utsänd plan ..............................

200

353

23

3 069

70

749

2 250

Stockholm, proff. Löfvenbérg

4- Rynell ..............................

200

389

27

2 898

356

780

1 762

Tyska:

61

638

1402

Utsänd plan, försöksv., Lund

200

221

21

2101

Lund, prof. Ahldén ..............

200

273

21

2 572

61

831

1680

Uppsala, prof. Löfstedt ....

200

281

25

2 273

100

971

1202

Stockholm, prof. Korlén . . .

200

291

21

2 747

85

829

1833

Romanska språk:

Uppsala .

200

339

34

2 019

152

498

1369

Nordiska språk:

Uppsala . .

200

346

31

2 203

208

1365

630

Litteraturhistoria:

Uppsala,

1954/55 ................

86

103

29

301

301

—

—

Lund,

1954/55 ....................

?

160

?

220

220

—

—

Stockholm,

1954/55 ..........

85

83

24

299

143

156

—

Utsänd plan

A ....................

200

204

28

1464

286

1 178

—

Utsänd plan B ......................

200

238

25

1916

286

1396

234

Stockholm, prof. Olsson .. .

200

205

29

1400

420

680

300

Göteborg, prof. Björck ....

200

240

25

1935

270

1080

585

Botanik:

Uppsala,

1954/55 (=

utsänd

plan) .......................................

36

761

10

2 725

425

480

1820

Lund,

1954/55 ....................

52

?

?

‘t

?

?

?

Stockholm,

1954/55 ............

22

640

12

1 152

287

158

707

Lund, proff. Weimarck -f

Burström ..............................

72

859

12

4 999

575

1 584

2 840

Matematik:

Uppsala,

1954/55 ................

134

420

109

518

156

156

206

Lund,

1954/55 ....................

101

538

61

894

310

164

420

Stockholm,

1954/55 ............

60

364

32

676

122

309

245

Utsänd plan ...........................

200

493

37

2 639

261

—

2 378

Uppsala, proff. Nagell +

Carleson ................................

200

522

67

1 566

102

841

623

Lund, proff. Gårding + Plei-

jel ...........................................

200

450

43

2 080

266

_

1 814

Stockholm, prof. Frostman

200

435

51

1 711

230

1481

—

1 Kol. 2 • Kol. 3

Kol. 5

113

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 10J+ år 1958

ningens omjattning och kostnader i vissa ämnen. 8

ningstimmar

Lönekostnader, kronor

Procent

Per under-

»Profes-

»Lektors-

»Övrig

Totalt

Per stud.

visnings-

Summa

sorsunder-

under-

under-

timme

visning»

visning»

visning»

9

10

ii

12

13

14

15

100

33

24

43

206 140: —

885: —

172: —

100

6

45

49

95 652: —

476: —

134: —

100

24

29

48

133 888: —

653: —

122: —

100

50

17

33

76 569: —

798: —

164: —

100

25

27

48

407 940: —

2 040: —

125: —

100

4

48

48

259 220: —

1296: —

79: —

100

2

24

73

215 920: —

1 080: —

70: —

100

12

27

61

274 920: —

1 375: —

95: —

100

3

30

67

153 460: —

767: —

73: —

100

2

32

65

185 580: —

928: —

72: —

100

4

43

53

179 800: —

899: —

79: —

100

3

30

67

201 800: —

1 009: —

73: —

100

7

25

68

167 580: —

838: —

83: —

100

9

62

29

209 400: —

1 047: -

95: —

100

100

91 461: —

1 064: —

304: —

100

100

—

—

64 889: —

?

295: —

100

48

52

—

84 972: —

1 000: —

284: —

100

20

80

—

180 040: —

900: —

123: —

100

15

73

12

211 520:—

1 058: —

110: —

100

30

49

21

198 400: —

992: —

142: —

100

14

56

30

202 500: —

1 013: —

105: —

100

16

18

67

154 105: —

4 281: —

57: —

100

?

?

?

268 907: —

5171: —

?

100

25

14

61

115 406: —

5 246: —

100: —

100

12

32

57

262 494: —1

3 646: —

53: —

100

30

30

40

55 319: -

413: —

107: —

100

35

18

47

146 029: —

1 446:-

163: —

100

18

46

36

92 110: —

1 535: —

136: —

100

10

—

90

220 980: —

1105: —

84: —

100

7

54

40

135 260: —

676: —

86:

—

ioo

13

__

87

188 640: —

943: —

91: —

100

13

87

—

187 480: —

937: -

110: —

1 Motsvarande lön till 2 halva professurer, 2 halva laboraturer, 2 halva e. o. docentbefattningar,

2 univcrsitetslektorat, 2 biträdande lärarbefattningar, 1,1 assistent- och 11 förste amanuensbefattningar.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 10 It

114

Man ser av kolumn 4, hur undervisningsintensiteten föreslås bli radikalt

ökad i språkämnena — från en genomsnittlig gruppstorlek av mellan 60 och

70 (i Lund t.o. m. 100) i ämnet engelska läsåret 1954/55 går förslagen ned

till en gruppstorlek av i genomsnitt 20 ä 25 i undervisningsplanerna för

engelska och tyska språken och 30 å 35 i ämnena romanska språk och nor­

diska språk, där de ingivna förslagen till undervisningsplaner icke räknar

med någon handledning i 15-mannagrupper. I ämnet litteraturhistoria, där

huvuddelen av undervisningen har formen av proseminarier eller fortlöpan­

de handledning, ligger den genomsnittliga gruppstorleken på 25 å 30. I ma­

tematik däremot bedrives undervisningen dels i form av föreläsningar inför

ett obegränsat auditorium, dels i form av övningar i 15-mannagrupper. De

icke obetydliga skillnaderna i fråga om genomsnittlig gruppstorlek, som

redovisas i de inkomna förslagen, sammanhänger med skillnader i fråga om

vilket utrymme man vill ge dessa gruppövningar.

Ämnet botanik slutligen intar en särställning med en genomsnittlig grupp­

storlek av omkring 10, delvis beroende på att systemet med dubbla lärare

(t. ex. en biträdande lärare och en »kursamanuens») här tillämpas i mycket

stor omfattning.

Av betydelse vid beräkningen av den framtida akademiska lärarstaben är

inte bara den meddelade undervisningens kvantitet och intensitet utan även

dess fördelning på lärare av olika slag. I kolumnerna 6—12 har det totala

antalet lärartimmar i kolumn 5 fördelats på tre kategorier, nämligen dels

lärartjänster med höga vetenskapliga kompetenskrav och få undervisnings-

timmar (»professorsundervisning», bestridd av professorer, adjungerade

professorer och e. o. docenter), dels lärartjänster med relativt höga kvalifika­

tionskrav (i princip doktorsgrad) och större undervisningsskyldighet (»lek-

torsundervisning», bestridd av universitetslektorer och biträdande lärare),

samt dels »övrig undervisning», lektionsundervisning och handledning, be­

stridd av antingen språklektorer eller assistenter, »kursamanuenser» eller

timarvoderade licentiander, licentiater etc.

Man ser till en början, att »övrig undervisning» är dominerande i under­

visningsplaner med genomsnittligen små undervisningsgrupper, vilket är

helt naturligt, eftersom däri inbegripes bland annat grupphandledningen.

Man kan vidare konstatera hur lektorsundervisningen övertar en betydan­

de del av professorsundervisningen i alla de undervisningsplaner, där lärar­

staben konstruerats i enlighet med utredningens i det föregående redovisade

förslag. Särskilt tydligt är detta i fråga om ämnet litteraturhistoria, där

hela undervisningsmomentet »fortlöpande handledning i de stora historiska

kursavsnitten» överflyttats på den nya universitetslärarkategorien.

Går vi så till kostnaderna för tvåbetygsundervisningen, har vi först att ta

ställning till frågan hur dessa skall beräknas. Här har endast medräknats

lönekostnaderna för den egentliga lärarpersonalen (byggnads-, utrustnings-,

materiel-, uppvärmnings-, städnings- och teknikerkostnader har sålunda

lämnats utanför). I fråga om de under läsåret 1954/55 tillämpade under­

visningsplanerna har lönekostnaderna beräknats på grundval av 1955 års

löneläge för olika befattningar och för den del av vederbörande lärares un­

dervisningsskyldighet som satts in i tvåbetygsundervisningen. Beträffande

åter de föreslagna eller skisserade undervisningsplanerna har kostnadsberäk­

ningen grundats på antagandet att professorsundervisningen (kolumn 6)

kostar i genomsnitt 300 kronor per timme, medan lektorsundervisningen

(kolumn 7) antagits kosta i genomsnitt 80 kronor och den »övriga under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 0/ år 1958

115

visningen» (kolumn 8) i genomsnitt GO kronor per timme. Dessa beräk­

ningar liar gjorts närmast med utgångspunkt från 1955 års löneläge.

Eftersom det i många fall starkt ökade antalet undervisningstimmar

oftast är att hänföra till en ökning av den mindre kostnadskrävande »övriga

undervisningen», och eftersom en mycket stor del av undervisningen för

övrigt förutsättes överflyttad på de nya universitetslektorerna, håller sig

kostnadsökningen för en utökad och starkt intensifierad undervisning på

tvåbetygsstadiet inom relativt måttliga gränser. I undervisningsplaner med

en omfattande »övrig undervisning» blir lönekostnaden, per undervisnings-

timme räknad (kolumn 15), givetvis lägre än i undervisningsplaner där dylik

undervisning saknas eller är av mindre omfattning. I stället är det totala

antalet undervisningstimmar i de förstnämnda undervisningsplanema givet­

vis högre, men lönekostnaden räknad per student (kolumn 14) blir — märk­

ligt nog — ungefär densamma i undervisningsplaner av de båda slagen.

Det förefaller som om en lönekostnad av 1 000 kronor per student skulle

kunna utgöra en riktpunkt för kostnadsberäkningar för en fullgod tvåbe-

tygsundervisning i alla här upptagna ämnen utom laborationsämnet bota­

nik, för vilket kostnaderna vid nuvarande sammansättning av lärarstaben

skulle ligga vid kanske 4 000 kronor per student.

Undervisningen på högstadierna

Beräkningar av behovet av akademiska lärare kan givetvis icke göras ute­

slutande på grundval av tvåbetygsundervisningen. Därtill kommer under­

visning och handledning dels av de studerande som avser att förvärva tre

eller i förekommande fall fyra betyg i ämnet, dels för licentiander och dok­

torander. Man kan förmoda att antalet studerande på dessa stadier eller i

varje fall på trebetygsstadiet kan komma att relativt sett växa i samband

med att ett- och tvåbetygsundervisningen effektiviseras på sådant sätt att

examensstadgans normaltidsbestämmelser efterleves. Det blir under sådana

förhållanden viktigt att ökat intresse ägnas åt en lämplig utformning av

undervisningen på högre stadier. Tills vidare torde man dock kunna räkna

med att antalet studerande på högstadierna i åtskilliga ämnen även i fort­

sättningen blir så begränsat, att det icke blir nödvändigt att upprätta pa­

rallella undervisningsavdelningar på dessa stadier; vad som erfordras bin­

da i första hand ett högre seminarium, i regel uppdelat på ett trebetygs-

seminarium och ett seminarium för licentiander och doktorander. Handled­

ningen på högstadierna blir av stor betydelse vid beräkningen av det er­

forderliga antalet lärare liksom vid kostnadsberäkningar för den akademiska

undervisningen, eftersom den så gott som helt förutsättes vara bestridd av

lärare med höga kvalifikationer och få undervisningstimmar. Utredningen,

som anser ökade lärarresurser för handledningen på högstadierna höra till

de fundamentala programpunkterna för en universitetsupprustning, vill för

sin del allmänt rekommendera en generös ]x>litik då det gäller att i under-

visningsplanerna reservera lärartimmar för denna undervisning. Som en

riktpunkt vid beräkningar av erforderliga lärarkrafter vill utredningen för­

orda att undervisningen på högstadierna med det deltagarantal som i dagens

läge torde vara det vanliga, således mellan 20 och 50 högstadiestuderande,

antages omfatta 100 ä 150, i undantagsfall 200 timmar.

Härtill kommer så den undervisning av annat slag än vetenskapliga före­

läsningar och seminarier som i vissa ämnen (språkämnen och laborations-

iimncn) erfordras även för undervisningen på högstadierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

116

Kimgl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

Ettbetyg sundervisning en

Förutom tvåbetygsundervisningen och undervisningen på högstadierna

har vi att räkna med ettbetygsundervisningen. Nu torde särskild undervis­

ning för ett betyg i preliminärexamina vara erforderlig endast i vissa äm­

nen, och där sådan undervisning förekommer, torde den vidare anordnas

endast vissa terminer och i den mån ett tillräckligt antal studerande anmä­

ler sig. Det ställer sig därför svårt att på något sätt generellt beräkna er­

forderliga lärarresurser för ettbetygsundervisningen. Man kanske får räkna

med att varje deltagare i ettbetygsundervisning behöver något flera under-

visningstimmar per vecka än de tvåbetygsstuderande, och eftersom en ett-

betygskurs pågår i en termin mot tvåbetygskursemas två terminer, skulle

alltså det erforderliga antalet undervisningstimmar för en grupp ettbetygs-

studerande vara större än hälften av antalet undervisningstimmar för en

tvåbetygskurs i samma ämne. A andra sidan torde man icke behöva räkna

med att ettbetygsundervisningen skall fordra särskilda undervisningsinsatser

av den högst kvalificerade och dyrbaraste lärarpersonalen, professorer,

adjungerade professorer och e. o. docenter. Man skulle därför kunna an­

taga, att det ur lönekostnadssynpunkt är likgiltigt, om en student under ett

läsår deltar i ettbetygsundervisning i två ämnen eller om han under samma

läsår deltar i tvåbetygsundervisningen i ett ämne. Mera allmänna beräk­

ningar av behovet av personella och ekonomiska resurser för den akademiska

undervisningen synes därför kunna grundas på fiktionen att alla studerande

på lågstadiet deltar i tvåbetygsundervisning och att man till de beräknade

undervisningsresurserna för denna undervisning sedan endast behöver lägga

de beräknade resurserna för undervisningen på högstadierna för att få en

bild av hela ämnets eller ämnesgruppens behov. Det bör dock beaktas, att

i ämnen med en särskilt omfattande ettbetygsundervisning proportionerna

mellan antalet »professorstimmar» och antalet undervisningstimmar för

övriga lärarkategorier måste bli förskjuten till den senare kategoriens för­

mån.

Kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen

Som tidigare understrukits är det omöjligt att på basis av uppgifterna för

enstaka ämnen göra beräkningar av behovet av undervisningsresurser för

samtliga ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Emellertid har vissa äm­

nen större inbördes likhet än andra i undervisningshänseende. Det kan där­

för finnas fog för att närmast som räkneexempel göra beräkningar av beho­

vet av undervisningsresurser enligt förslaget i det föregående för grupper av

ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Dessa beräkningar görs med ut­

gångspunkt från resultaten av typberäkningama i föregående avsnitt. Ut­

redningen har därvid indelat de filosofiska fakulteternas ämnen i fem grup­

per: språkämnena, de historiska och samhällsvetenskapliga ämnena, de ma­

tematiska ämnena, laborationsämnena samt en restgrupp »övriga ämnen».

Med utgångspunkt från vad utredningen anser vara en rimlig omfattning

av undervisningen per student och med utgångspunkt från en rimlig för­

delning av undervisningen på olika undervisningsmoment resulterar dessa

beräkningar i totalkostnaderna per studerande, vilka kan sägas utgöra rikt­

punkter för inom vilken kostnadsram en rimlig tvåbetygsundervisning bör

kunna bedrivas inom skilda ämnesgrupper.

118

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 104 är 1958

dre än i de moderna språken. Den genomsnittliga gruppstorleken synes där­

för kunna sättas högre än för undervisningen i dessa ämnen, t. ex. till 25.

Det totala antalet undervisningstimmar skulle då med 200 studerande bli

2 400, varav »professorsundervisningen» får beräknas fordra en något större

andel, t. ex. 6 % eller 140 timmar. Av återstoden, 2 260 timmar, synes två

tredjedelar böra vara »lektorsundervisning» och endast en tredjedel under­

visning, bestridd av utländska lektorer, assistenter och arvoderade licen-

tiander.

En kostnadsberäkning av de två här skisserade typplanema för tvåbe-

tygsundervisningen skulle sålunda med ett antaget deltagarantal av 200

studerande få följande utseende:

a) Moderna språk:

135 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................................ 40 500: —

850

» »lektorsundervisning» k 80 kr.......................................... 68 000:__

1 700

» »övrig undervisning» å 60 kr.......................................... 102 000:__

2 685 tim. ä i genomsnitt 78 kr....................................................... 210 500

eller 1 053 kr. per tvåbetygsstuderande.

b) Nordiska språk:

140 tim. »professorsundervisning» å 300 kr.................................. 42 000: —

1 500

»

»lektorsundervisning» ä 80 kr......................................... 120 000: —

750

»

»övrig undervisning» ä 60 kr......................................... 45 000:__

2 390 tim. ä i genomsnitt 87 kr........................................................ 207 000:__

eller 1 035 kr. per tvåbetygsstuderande.

. Utredningen _ är angelägen understryka, att de här skisserade undervis-

ningsplanema icke är annat än typplaner och att i verkligheten de olika

undervisningsplanema måste utformas med vissa icke obetydliga varia­

tioner. Dock vill utredningen, i anslutning till de allmänna rekommendatio­

ner som framlagts i det föregående, som sin mening framhålla, att under­

visningen på magisterstadiet i de störa språkämnena bör till alldeles över­

vägande del meddelas i grupper av begränsad storlek, men att å andra

sidan denna undervisning i mycket stor utsträckning är av den natur, att

den bör meddelas av universitetslektorer, utländska lektorer, assistenter och

arvoderade licentiander. Man kan därför i vissa moment arbeta med myc­

ket små undervisningsgrupper utan att spränga en kostnadsram av 1 000 å

1 100 kronor per i undervisningen deltagande tvåbetygsstuderande.

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena utgör en synnerligen

heterogen ämnesgrupp. De förut redovisade förutsättningarna för utred­

ningens arbete har givetvis gjort det omöjligt att i detalj diskutera den

önskvärda uppläggningen av undervisningen i dessa olika ämnen. Utred­

ningen har fått inskränka sig till att till närmare behandling ta upp ett av

de mera renodlat historiska ämnena, nämligen litteraturhistoria.

Av de i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisningspla-

ner för ämnet litteraturhistoria framgår, att man för detta ämne icke be­

höver räkna med en lika omfattande undervisning som för språkämnenas

del. Här saknas givetvis behov av den rena övningsundervisning, som är

120

Kung1. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

De matematiska ämnena

De olika i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisnings-

planer i ämnet matematik skiljer sig ganska avsevärt från varandra, beroen­

de på olika uppfattningar rörande dels undervisningens omfattning, dels

behovet av »räkneövningar» med obegränsat eller i varje fall stort deltagar­

antal, dels lärarkompetensen för »gruppundervisningen» d. v. s. en lektions-

undervisning i små grupper, delvis av övningskarakt är.

Karakteristiskt för undervisningsorganisationen i detta ämne är emeller­

tid att undervisningen meddelas dels i mycket stora och dels i mycket små

undervisningsgrupper. Som en riktpunkt synes man få sätta en så hög siffra

som 500 undervisningstimmar per år och tvåbetygsstuderande. Härav kan

drygt hälften eller 260 timmar beräknas meddelas som föreläsningar med

obegränsat åhörarantal (i varje fall om antalet deltagare icke överstiger

300). Detta medför att den genomsnittliga gruppstorleken kan sättas så

högt som till 40 vid 200 tvåbetygsstuderande, och man kan ändå fördela de

återstående 240 undervisningstimmarna för varje student med t. ex. 120

timmars »räkneövningar» i grupper om 35 och 120 timmars undervisning

i grupper, om 15 studerande. Det totala antalet meddelade undervisnings­

timmar vid 200 studerande blir då drygt 2 500, varav sålunda något mer än

10 % representeras av föreläsningar.

Dessa föreläsningar på tvåbetygsstadiet torde nu åtminstone i betydande

utsträckning vara vad utredningen i det föregående benämnt lektioner, som

upprepas varje år. Som riktpunkt vid undervisningens fördelning på olika

kategorier av akademiska lärare synes man därför kunna antaga, att endast

hälften av föreläsningarna, d. v. s. 5 % av det totala antalet undervisnings­

timmar, är att hänföra till »professorsundervisning», meddelad av professo­

rer, adjungerade professorer och e. o. docenter (vissa ämnesrepresentanter

har i sina yttranden till utredningen framhållit, att professorernas och de

e. o. docenternas undervisning endast undantagsvis bör vara förlagd till låg­

stadiet). Återstående föreläsningar jämte åtminstone hälften av »räkne­

övningar» och »gruppundervisning» bör hänföras till »lektorsundervisning»,

meddelad av universitetslektorer och biträdande lärare, medan man i övrigt

synes kunna räkna med assistenter eller arvoderade licentiander och licen­

tiater för »gruppundervisningen».

En kostnadsberäkning enligt denna skiss till undervisningsplan för två-

betygsundervisningen i ämnet matematik skulle få följande utformning:

130 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................................. 39 000: —

1 273

» »lektorsundervisning» ä 80 kr......................................... 101840:_

1143

» »övrig undervisning» ä 60 kr......................................... 68 580: —

2 546 tim. ä i genomsnitt 82 kr....................................................... 209 420: —

eller 1 047 kr. per tvåbetygsstuderande och år.

Med denna skiss till undervisningsplan hoppas utredningen ha angivit en

ram för undervisningsorganisationen i ämnena matematik och teoretisk fysik

med mekanik. Denna ram är självfallet lika litet som de i det föregående an­

givna avsedd att binda några detaljer vid utarbetandet av de för varje ämne

lämpligaste planerna. Utredningen vill endast understryka, att det även för

dessa ämnen synes vara möjligt att inom en kostnadsram av 1 000 å 1 100

kronor per tvåbetygsstuderande tillgodose kraven på en omfattande under­

visning, till betydande del meddelad i små undervisningsgrupper.