Prop. 1958:116

('angående riktlinjer för upprustning av landsbggdens elektriska distributions\xad nät',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

1

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

upprustning av landsbggdens elektriska distributions­ nät; given Stockholms slott den 14 februari 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars utlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

3

des, att de centrala arbetsuppgifterna rörande elektriska frågor tills vidare skulle handhas av de nu bestående organen, nämligen främst kommersltol- legii elektriska byrå, statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedning- en och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Emellertid skulle spörsmålet om en ökad samordning av hithörande ärenden ägnas fortsatt ingående uppmärksamhet. Mot sagda uttalande i statsverkspropositionen ha­ de riksdagen intet att erinra (SU 6, rskr 6).

I propositionen 1957:175 angående komplettering av riksstatförslaget för budgetåret 1957/58 m. m., innefattande bl. a. förslag till allmän energi­ beskattning, förordades, att statsmakterna för den närmaste 5-årsperioden skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram för energiområdet, i vilket program bl. a. skulle ingå statsstöd intill 50 miljoner kr. för upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät. Häremot hade riksdagen icke nå­ got att invända (BevU 47, rskr 363). Med stöd av ett Kungl. Maj :ts beslut den 6 juni 1957 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet 3 sakkunniga1 för att verkställa utredning rörande dispositionen av förenämn- da belopp å 50 miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elektriska dis­ tributionsnät. De sakkunniga, vilka antog benämningen elupprustningskommittén, har den 29 november 1957 avlämnat betänkande med förslag i äm­ net (stencilerat).

Över sistnämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av kom­ merskollegium efter hörande av statens elektriska inspektion, elektrifieringsberedningen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet Lands­ bygdens folk, Kooperativa förbundet, Landsbygdens elnämnd, Riksförbun­ det för elektrifieringen på landsbygden, Riksföreningen för elstudier, Svens­ ka elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen samt Sveriges hant­ verks- och småindustriorganisation.

På grundval av elupprustningskommitténs betänkande har jag i 1958 års statsverksproposition under reservationsanslaget Befrämjande av landsbyg­ dens elektrifiering (IX ht p. 25) förordat, att för nästa budgetår å en särskild post under anslaget upptages ett belopp av 7 miljoner kr. för upprustning av de elektriska distributionsnäten. Till dispositionen av nyssberörda belopp och övriga förslag i betänkandet har jag samtidigt förklarat mig vilja åter­ komma i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för betänkandets och re­ missyttrandenas innehåll samt för vissa synpunkter och förslag i anslutning därtill.

1 Överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, samt riksdagsledamöterna T. Andersson i Brämhult och J. S. Jonsson i Strömsund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

5

försäljning av råkraft. På platser med små, lätt utbyggbara fall omhänder- has kraftförsörjningen i stor utsträckning, såsom en följd av den lokala vattenkraftens tidiga användning för kvarnar, sågar och andra smärre in­ dustrier, av företag av typen industri och enskild person.

Av de år 1950 existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen hade ca 2 330 eller 84 procent ett förbrukarantal understigande 500 per företag. Av landsbyg­ dens totalt 894 100 förbrukare erhöll 284 300 eller 32 procent elkraft från fö­ retag med mindre än 500 förbrukare per företag. Ungefär hälften av alla landsbygdsförbrukare erhöll kraft från företag med mindre än 1 000 förbru­ kare vardera.

Utvecklingen under senare tid har medfört, att distributionsföreningarnas andel av den totala detaljdistributionen minskat och att samtidigt därmed antalet småföretag avtagit. Elkraftutredningen konstaterade, att detalj­ distributionens handhavande under senare hälften av 1940-talet rönt en märkbar förskjutning mot större företag, vanligen av aktiebolagstyp. Dessa förhållanden sammanhängde enligt utredningen med att råkraftföretagen i tämligen stor utsträckning övertagit små återförsäljande företag, ofta för­ eningar. Företrädesvis hade detta skett, när småföretagen haft svårigheter att vidmakthålla tillfredsställande distributionsförhållanden. Råkraftföre­ tagen hade därigenom utökat sin från början i vissa fall tämligen obetyd­ liga detaljdistribution. Sammanslagningar sinsemellan av angränsande små och mindre bärkraftiga företag hade däremot icke skett i någon större om­ fattning, vilket utredningen ansåg bero dels på att det icke fanns något lämpligt organ, som kunde tänkas ta initiativet till och genomföra eller ge­ nomdriva dylika rationaliseringar, dels också på ett växande intresse från råkraftleverantörens sida att själv taga hand om detaljdistributionen.

Den av elkraftutredningen beskrivna utvecklingstendensen bekräftas av följande av Svenska elverksföreningen utarbetade och av elupprustnings- kommittén återgivna tabell rörande bl. a. antalet på landsbygden befintliga distributionsföretag av olika typer åren 1944 och 1956.

Antal distributionsföretag på landsbygden

Antal förbrukare i tusental vid distributionsföretagen

1944

%

1956

%

1944

0/ /o

1956

%

Kommunala.................

75

25 75 3 59 6.5 100 10

Föreningar.....................

2 050 60 1300

55 344 38 255

255

Aktiebolag ................. 300

9 275 12 300 33 387 39

Industrier.....................

385 11 315 13 143

16

150

15

Enskilda personer . .. .

475 14 320 14 28

3 15 1

Statligt .........................

1 0

1 0 21

2 83 8.5

Övriga .........................

125 3,5 80

3 15 1,5 10 1

Summa

3 410 100 2 365

100 910 100 1000 100

Såsom i det föregående antytts är den rena landsbygdens elkraftförsörj­ ning behäftad med åtskilliga brister. Anledningen härtill var enligt elkraft­ utredningen i första hand att söka i förhållandet att dislributionsenheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

var för små eller icke tillräckligt bärkraftiga. Där de större distributions- företagen, exempelvis de stora råkraftsäljande företagen, hade hand om detalj distributionen var denna i regel välordnad. Småföretagen saknade emellertid i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla de problem, som numera sammanhängde med en tillfredsställande detalj distribution. Det låga konsumentantalet, konsumentstockens ofta ensidiga sammansätt­ ning och den ringa energiomsättningen utgjorde sålunda enligt utredning­ en ofta ett alltför begränsat underlag för en självständig verksamhet. Till­ gången till egen ledande personal med lämplig utbildning och erfarenhet var vidare ofta otillräcklig och möjligheten att genom konsulterande organ eller på annat sätt — exempelvis genom råkraftleverantörens kundtjänst — till­ godogöra sig den sakkunskap i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor, som en välordnad detalj distribution kräver, var ofta alltför begrän­ sad. Till stor del på grund av dessa förhållanden var den tekniska distri­ butionsapparaten mångenstädes att anse som undermålig. Nätens överfö- ringsförmåga var således ofta, speciellt inom småföretagen, otillräcklig re­ dan för nu aktuella kraftbelopp. Omfattande förstärkningar var därför en­ ligt utredningens uppfattning nödvändiga för att kunna tillgodose de öka­ de behov, som kunde förväntas under de närmaste åren. Driftsäkerheten var vidare mångenstädes lägre än den behövde vara till följd av dåligt pla­ nerade och för klena nät, dåligt utnyttjande av de tekniska hjälpmedel, som utvecklingen fört fram, och otillfredsställande underhåll. Följande av el­ kraftutredningen redovisade sammanställning anger det tekniska tillstån­ det år 1950 av landsbygdens detaljdistributionsnät på grundval av bedöm­ ningar verkställda av överinspektörerna i statens elektriska inspektion.

Det tekniska tillståndet år 1950

sett ur drifts- och säkerhetssynpunkt (i % av totala anläggnings- beståndet)

sett med beak­ tande av över- föringsf örm ågan (i % av totala anläggnings- beståndet)

Myckel bra .............................

5

5

Bra ............................................

45

35

Dåligt ........................................

40

45

Mycket dåligt.............................

10

15

Summa

100

100

Elupprustningskommittén har för sin del icke ansett det nödvändigt att framlägga några närmare kalkyler rörande upprustningsbehovet, eftersom utredningens uppgift icke varit att redovisa några kostnadsberäkningar för en total upprustning utan endast att söka uppdraga riktlinjer för använd­ ningen av ett till sin storlek redan fixerat anslag. Kommittén inskränker sig därför till att sammanfattningsvis redogöra för resultaten av 2 under­ sökningar som år 1956 utförts den ena av en av Svenska elverksförening-

9

ses förnyelse, omläggning eller förstärkning — av sådana nät. Som låntaga­ re avses i första hand ekonomiska föreningar men även andra företag, om dessa befinnes lämpligt organiserade och icke är rena affärsföretag. Lån må icke beviljas med mindre företagets rätt att få erforderlig elektrisk energi är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grun­ dat på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskost­ naden. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äger meddela de särskilda villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som kan anses erforderliga för de med lånet avsedda ändamålen.

Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuld­ förbindelse och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande samt bevis att koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amorteringsfritt under de 2 första åren och skall därefter återbetalas under vart och ett av följande högst 18 eller, om särskilda skäl föreligger, 28 år med lika annuitet. Låntaga­ ren är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma. Räntan är f. n. fastställd till 4 procent. Därest statskontoret under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöj­ aktig, skall låninnehavaren inom 2 månader efter erhållet föreläggande av­ lämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret kan godkännas. Det åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om vad därvid förekommit. Låninnehavaren skall vara skyldig underkasta sig dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för företagets drift och ekonomiska ställning.

Hur kraftledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

År

Summa

Låneränta

beviljade lån kr. procent

1920-1924 .................................................... 12 200 000

5

1925—1929 .................................................... 5 535 000

5

1930—1934 .................................................... 3 633000

4,5—5

1935—1939 .................................................... 1789 000

4—4,5

1940—1944 .................................................... 3 872 500

4

1945-1949 .................................................... 1 136 660

4

1950—1954 .................................................... 1427 700

4

1955 400 000

4

1956 970 000

4

1957 .................................................... 2 316 000

4

Fonden har under senaste året tagits i anspråk i ökad utsträckning. Or­ sakerna härtill kan man finna i att fondlåneräntan under många år varit högre än normal bankränta och att fordringarna på säkerhet varit större än vid banklån. I nu rådande ränteläge har långivningen från kraftlednings­ lånefonden kommit alt innebära en viss subvention.

Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering har ut­ lämnats alltsedan år 1940, då detta års urtima riksdag beviljade ett anslag

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

11

Icke utnyttjas till att anskaffa sådant kapital, som kan amorteras och för­ räntas på normalt sätt genom rörelsen. Statsbidrag till upprustningsända- mål bör endast ges åt företag, som kan uppfylla de grundläggande villkor, som gäller för att få koncession. Upprustningsstöd åt ett distributionsföre- tag bör syfta till icke blott att förbättra företagets anläggningar till god standard, utan även till att detsamma efter upprustningens genomförande skall äga tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska resurser för att för framtiden upprätthålla en rationell kraftförsörjning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt. Kan detta krav icke uppfyllas, bör före­ taget enligt kommitténs mening i princip vägras statligt ekonomiskt stöd till nätupprustning. Det bör dock icke lämnas utan hjälp från statens sida, men hjälpen skall i första hand inriktas på att åstadkomma en reorganisa­ tion av företaget genom sammanslagning eller samordning på annat sätt med ett eller flera andra företag. En organisatorisk sanering bör sålunda, framhåller kommittén, i vissa fall uppställas som villkor för statligt upp­ rustningsstöd.

Upprustning av ett elnät bör enligt kommittén ske till en standard, som möjliggör för distributionsföretaget att fullgöra sin distributionsskyldighet, d. v. s. att tillhandahålla ström åt envar, som inom området har behov där­ av för normalt förbrukningsändamål såsom för belysnings- och hushålls- ändamål samt för jordbruksdrift, hantverk och småindustri. Vid bedöm­ ningen av vad som bör anses vara normalt förbrukningsändamål bör skälig hänsyn tagas även till sådana behov, som kan förväntas göra sig gällande inom en relativt nära framtid.

Kostnaderna för såväl den bestående elkraftförsörjningen som elektrifie­ ringens extensiva och intensiva utveckling bör, anför kommittén, i första hand bestridas av kraftföretagen själva. Elkraftförsörjningen bör sålunda i princip vara självbärande. Därav följer, att upprustningen av ett elnät, vare sig den innefattar förnyelse på grund av tidigare förslitning, omläggning till förmånligare linjesträckning eller förstärkning på grund av normalt ökande belastning, bör bekostas av vederbörande företag självt i mån av förmåga. Att den som bedriver yrkesmässig distribution icke kan undan­ draga sig dessa kostnader följer för övrigt indirekt av det nyinförda lag­ stadgandet om skyldighet att tillgodose alla behov av ström för normalt för­ brukningsändamål.

I enlighet med det anförda anser kommittén, att statsbidrag till elnäts- upprustning endast bör lämnas i den mån föreliggande möjligheter utnytt­ jats att skaffa kapital på annat sätt, exempelvis genom banklån eller lån från kraftledningslånefonden. Kommittén är emellertid medveten om att svå­ righeterna att anskaffa för upprustningen erforderligt kapital ofta är sto­ ra. För alt en distributionsanläggning skall kunna utnyttjas som säkerhet för lån kräves till en början, att anläggningen registrerats enligt lagen den 22 juni 1920, nr 474, med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Detta förutsätter en om­ ständlig och tidsödande procedur. Vidare skall föranstaltas om inteckning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

den fastighet, vartill anläggningen efter registreringen anses höra, varjämte en vederhäftig värdering av anläggningen måste ske innan en låneansökan kan presenteras i bank. Därtill kommer att åtstramningen på kreditmark­ naden under senare år sannolikt ställt många företag inför betydande svå­ righeter att ordna lån till behövliga upprustningsåtgärder.

För att förbättra möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga räntebärande lån föreslog elkraftutredningen ändringar i bestämmelserna för kraftledningslånefonden. Dessutom förordades en översyn av 1920 års lag om registrering av elektriska anläggningar. Enligt elupprustningskom- mitténs mening kvarstår alltjämt behov av ändringar i bestämmelserna för kraftledningslånefonden. Kommittén åsyftar därvid främst en utvidgning av kretsen av låneberättigade samt införande av för låntagaren gynnsam­ mare bestämmelser rörande säkerhet för lån och amortering. Vidare bör återbetalningen ordnas efter en mellan långivare och låntagare överenskom­ men amorteringsplan, som möjliggör anpassning till företagets i fråga amorteringsförmåga. Enligt kommitténs uppfattning bör låneärendena hand­ läggas av enbart en central myndighet och icke såsom nu av kommerskol­ legium och lantbruksstyrelsen gemensamt. Kommittén anser även, att så länge kraftledningslånen har subventionskaraktär genom att för dylika lån gäller lägre räntesats än på allmänna lånemarknaden viss behovsprövning bör tillämpas vid långivningen. Av kommittén antydda författningsändring­ ar rörande kraftledningslånefonden ävensom ett av elkraftutredningen framlagt förslag om omarbetning av registreringslagen kan emellertid vän­ tas kräva ett ganska tidsödande förarbete. Resultatet härav bör därför en­ ligt kommittén ej avvaktas, särskilt som det torde erfordras kreditmöjlig­ heter utöver dem som kan tillskapas genom berörda författningsändringar. Kommittén framför i detta sammanhang tanken på ett införande av statlig garanti för lån till nätupprustning enligt regler liknande dem som gäller för lån till hantverks- och småindustriföretag m. m. enligt kungörelsen den 4 juni 1954, nr 409, med däri genom kungörelsen den 1 juni 1956, nr 319, gjord ändring.

Vid sin prövning av frågan huru stora andelar av förenämnda belopp å 50 miljoner kr. som lämpligen bör äskas hos riksdagen under ett vart av de närmaste 5 åren har kommittén utgått från att en inventering av upprust- ningsbehovet bör ske och en preliminär plan för upprustningsarbetet ut­ arbetas länsvis för att ligga till grund för den statliga verksamheten på detta område. Kommittén beräknar från denna utgångspunkt att själva upp­ rustningsarbetet knappast kan komma i gång i full omfattning under det första året. Anslagsbehovet för budgetåret 1958/59 måste därför antagas bli något mindre än för de därefter följande åren. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 7 miljoner kr. till upprustning av landsbygdens elnät. För vart och ett av de 3 därefter följande åren bör för ändamålet äskas 11 miljoner kr. samt för det sista året i 5-årsperioden 10 miljoner kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

13

Yttranden. Elupprustningskommitténs allmänna synpunkter i fråga om eldistributionens upprustning delas av flertalet remissinstanser. Några av dessa har dock uttalat annan uppfattning i vissa avseenden.

Kommerskollegium uttalar, att elkraftförsörjningen på den svenska lands­ bygden icke kan sägas vara tillfredsställande ordnad. Även om olika åtgär­ der vidtages från såväl statens som enskild sida för att främja landsbygdens elektrifiering har en fullt godtagbar sådan på många håll ännu icke kunnat genomföras. Detta sammanhänger främst med de särskilda förhållanden som rått på detta område. Vid bedömningen av de olika distributionsföretagens möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin verksamhet måste enligt ämbetsverket skillnad göras mellan större och mindre företag. På grund av storföretagens möjligheter till mera rationell drift och bättre ekonomiska resurser har dessa på lång sikt kunnat uppnå betydligt bättre resultat. Kol­ lega uppfattning är, att om erforderligt kapital för upprustning kan anskaf­ fas på den enskilda penningmarknaden, flertalet av de stora och medelstora distributörerna torde kunna med rimliga taxor på lång sikt tillfredsstäl­ lande sköta distribution och underhåll utan statligt stöd. Med hänsyn till svårigheterna att hos banker och andra kreditinrättningar få låna pengar torde det emellertid under nuvarande förhållanden bli nödvändigt, att staten bereder de distributörer som behöver kapital för upprustning möjlighet att, där lån ej kan anskaffas på annat håll, erhålla lån från kraftledningslåne- fonden. Kollegium konstaterar, att läget i allmänhet är betydligt mera vanskligt för de mindre distributionsföretagen. Dessa bedriver i de flesta fall sin verksamhet inom mycket skiftande och ibland svåra förhållanden samt saknar i regel möjligheter att utan direkt ekonomiskt bistånd rusta upp sina anläggningar. Det är enligt ämbetsverkets mening i första hand företag av mindre och, i viss utsträckning, av medelstor omfattning, som behöver statsbidrag för upprustningsändamål.

Vad gäller elupprustningskommitténs synpunkt att staten såsom villkor för ekonomiskt stöd till distributionsföretag bör kunna kräva att särskilda åtgärder vidtages för genomförande av erforderlig rationalisering, uttalar kommerskollegium, att ett företags distributionsområde otvivelaktigt kan ändras i samband med beviljande av förnyad koncession eller övertagande av tidigare beviljad koncession, där prövning av tillstånd härtill sker. Kol­ legium anser det däremot vara tveksamt om ändring av koncessionsområdet kan genomföras enbart i samband med beviljande av bidrag. Någon omedel­ bar verkan i anslutning till nyprövningar av koncession kan enligt kollegium ej påräknas, eftersom endast ett mindre antal koncessioner förfaller under de närmaste åren. Något effektivt utnyttjande av gällande bestämmelser om prövning i samband med överlåtelse anses ej heller kunna påräknas, enär bestämmelserna om sådan prövning ej är retroaktivt tillämpliga. Ämbets­ verket finner det vidare uteslutet att retroaktivt tillämpa stadgandet i 2 § 5 mom. 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar. Därför torde ej heller denna bestämmelse få omedelbar verkan. Även i de fall då stadgandet skulle kunna tillämpas bör enligt kollegium bemär­

Kungl. Maj.ts proposition nr It6 år 1958

15

Den statliga stödverksamheten för nyelektrifiering började hösten 1940. Hittills har i bidrag lämnats nära 80 miljoner kr. Huvudparten härav har beviljats och använts vid ett lägre kostnadsläge än det nuvarande, var­ för stödet, räknat i dagens penningvärde, uppgår till mer än dubbla belop­ pet. Ca 10 procent av landsbygdshushållen har hjälpts till elektrifiering med dessa medel, varjämte ett antal ursprungligen fristående distributions­ områden erhållit anslutning till riksnätet med hjälp av sagda statsbidrags- medel. Vid stödverksamhetens tillkomst fanns på landsbygden i runt tal 3 500 distributionsföretag, de flesta av ringa storlek. Därjämte förekom en mångfald lokala sammanslutningar av mer eller mindre fast karaktär. Hu­ vudparten av nyelektrifieringen har genomförts av befintliga företag men även nya distributionsföretag har bildats för ändamålet. Under den tid be­ redningen kunnat följa utvecklingen har emellertid ca 1 500 distributions- enheter avvecklats genom uppgående i andra företag, till någon del i sam­ band med subventionerad nyelektrifiering. För att denna utveckling, som kan förutsättas ha gått i riktning mot bättre distributionsförhållanden, skall kunna fortgå och påskyndas synes det beredningen angeläget att det statliga stödet utformas så, att det stärker de rent ekonomiska drivkrafterna för en förmånlig reorganisation.

Elektrifieringsberedningen fortsätter. Statsbidragen för nyelektrifiering tar sikte närmast på att möjliggöra finansiering av utbyggnaderna men lämnas utan hänsyn till den därmed åstadkomna distributionens bärkraft på lång sikt eller de utförande före­ tagens totalekonomi. Detta ansluter sig till bidragens syftemål. Huvud­ parten av den elektrifiering, som återstått, har icke varit ekonomiskt själv­ bärande med rimliga tariffer, i vissa fall icke ens med bidrag intill fulla anläggningskostnaden utöver konsumenternas insatser, och den omständig­ heten att bidragen varit oberoende av det elektrifierande företagets total­ ekonomi har -— i avsaknad av tvångsmedel — varit en ekonomisk förut­ sättning för att befintliga företag skall påtaga sig dylik nyelektrifiering. I motsats till vad kommittén förordar bör enligt beredningens mening mot­ svarande funktioner icke vara helt uteslutna vad upprustningsstödet be­ träffar, om icke värdet av detta skall bli betydligt reducerat.

I anslutning till det sagda förordar elektrifieringsberedningen, att bidrag bör kunna lämnas även till företag, som icke bedömes vara bärkraftiga på lång sikt, om detta är enda möjligheten för att illa ställda konsumenter skall få hjälp över huvud taget eller utan orimligt långt dröjsmål. Medelst lämpliga villkor kan enligt beredningen eventuella möjligheter för en ratio­ nalisering bevaras till en längre fram liggande tidpunkt. Företag, som på­ tager sig upprustning och distribution utanför sitt område, bör för befräm­ jande av gynnsam reorganisation kunna få rimliga bidrag utan hänsyn till totalekonomin.

Det för landsbygdsdistributionen erforderliga betydande kapitalet bör en­ ligt elektrifieringsberedningen till helt övervägande del kunna förräntas utan att konsumenttarifferna behöver sättas otillfredsställande högt. Detta finner beredningen innebära, att medlen för nätupprustningen av normala

företag kan och bör vara i stor utsträckning vanliga lån. I detta samman­ hang uttalar beredningen att elupprustningskommittén icke tillräckligt be­ aktat de vid nuvarande läge på kapitalmarknaden säkerligen otillräckliga möjligheterna att erhålla lån över huvud taget även om erforderliga säker­ heter kan ordnas. Vid de av kommittén ifrågasatta statliga garantilånen kräves normal säkerhet från låntagarens sida och såvitt beredningen kan bedöma skulle en statlig garanti för upprustningslån till distributionsföre- tag ej ge den avsedda effekten, såvida det ej ordnas så, att normal säkerhet blir obehövlig. Även i sådant fall måste det enligt beredningen fastställas hur det skall förfaras, därest garantien måste tagas i anspråk, eftersom en realisering av säkerheten icke blir möjlig och den av låntagande företag bedrivna distributionen icke gärna kan få upphöra. Beredningen finner bäst, att det i samband med såväl sådan garanti som direkt utlämnande av statliga lån utan säkerhet kan på betryggande sätt ordnas så, att vid bristande betalning av räntor och amorteringar det låntagande företagets nät övergår till staten såsom garant resp. långivare. Med hänsyn till den verksamhet på elförsörjningsområdet, som staten själv bedriver, bör i så­ dant sammanhang berörd distribution kunna bli omhändertagen och fort­ satt på tillfredsställande sätt.

Under hänvisning till att kraftledningslånefonden f. n. har otillräckliga kapitaltillgångar förordar elektrifieringsberedningen att de för upprust­ ning av landsbygdens elnät avsedda medlen skall kunna användas icke en­ dast till bidrag utan även till långivning.

Elektrifieringsberedningen erinrar om att ökade möjligheter att åstad­ komma reorganisation skapats genom vissa ändringar i 1902 års lag, vilka ändringar genomförts av 1957 års riksdag. Dessa ökade möjligheter måste emellertid enligt beredningen befaras få en begränsad verkan under de närmaste åren till följd av att de redan beviljade koncessionerna i stor om­ fattning gäller under lång tid framåt. Därest så blir fallet, bör den upprust­ ning med statsbidrag som förutsatts ske under de närmaste 5 åren ej ovillkorligt sammankopplas med den mera tidskrävande reorganisation, som kan äga rum i samband med omkoncessionering. För skapande av rimliga kraftförhållanden inom de mest eftersatta områdena måste därför praktiskt genomförbara lösningar sökas från fall till fall. Inriktningen vid bidragstilldelningen finner beredningen böra vara, att goda förutsätt­ ningar skapas för en successiv reorganisation så att stabila distributionsför­ hållanden ernås på lång sikt.

I sammanhanget må framhållas att 3 länsstyrelser, nämligen länsstyrel­ serna i Kalmar, Gotlands och Norrbottens län icke förväntar sig, att de framlagda förslagen i någon större mån skall komma att påverka detalj­ distributionen inom de egna länens landsbygd, då rationaliseringen av el­ distributionen genom vederbörande kraftföretags försorg fortskridit rela­ tivt långt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vikten av att vid bedöman­ det av kostnaderna för upprustning av landsbygdselnäten det i möjligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

17

mån klarlägges, vilken ökad förbrukning näten inom viss bestämd tid skatt kunna tillgodose, samt efterlyser en allmängiltig regel för dimensioneringen av sådana nät. Det av kommittén gjorda uttalandet i förevarande avseende anser länsstyrelsen vara för vagt formulerat och kunna ge anledning till alltför subjektiva bedömanden. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det statliga upprustningsstödet angelägenhetsprövas. Samma synpunkt fram- föres av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Denna organisa­ tion delar — liksom statskontoret — helt kommitténs mening om att el- kraftförsörjningen i princip skall vara självbärande. Organisationen stö­ der äAen principen, att statligt stöd endast bör lämnas i den mån förelig­ gande möjligheter utnyttjats att skaffa kapital på annat sätt. Landsbygdens elnämnd förutsätter, att vederbörande myndigheter Aid bedömningen häraA' beaktar föreliggande möjligheter att verkställa dylik upplåning till rimliga kostnader.

Vad särskilt gäller hehoA^et av ändrade bestämmelser för kraftlednings- lånefonden understrykes detta — utöver förut angivna myndigheter — av bl. a. vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och Landsbyg­ dens elnämnd. Till kommitténs förslag om behovsprövning vid långivning från sagda fond ansluter sig länsstyrelsen i Östergötlands län. Däremot stäl­ ler sig statskontoret tveksamt till förslaget, då det torde i ej ringa grad komplicera prövningen av låneansökningarna.

Att lösa distributionsföretagens finansieringsproblem genom införandet av statlig kreditgaranti anser åtskilliga remissinstanser vara en lämplig ut- A’äg, så exempelvis lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och

Västmanlands län samt Landsbygdens elnämnd. Vattenfallsstyrelsen un­ derstryker, att den föreslagna lånegarantin icke löser huvudproblemet, hur statliga upprustningslån skall kunna lämnas utan säkerhet, så att upprust­ ningen icke behöver anstå till dess registrering är genomförd. Det måste dessutom, framhåller styrelsen, fastställas vad som skall ske, när staten på grund av garantin får träda emellan med rånte- och amorteringsbetal- ning, detta bl. a. med hänsyn till att ett lokalt företags distribution icke gärna kan få upphöra och området avelektrifieras på grund av ekonomiskt fallissemang. Enligt styrelsens mening är det nödvändigt, att säkerhetsfrå­ gan löses i förevarande sammanhang. Styrelsen erinrar därvid om sitt i ytt­ rande över elkraftutredningens huvudbetänkande framförda förslag till lösning av spörsmålet, innebärande i princip att det låntagande företagets nät och rörelse övergår till staten, därest vederbörliga rånte- och amorte- ringsbetalningar icke fullgöres. Statskontoret, som anser att ställning till lånegarantifrågan icke kan tagas utan en närmare utredning, anför att, dä­ rest garanti skulle komma att införas, kostnaderna för täckande av förlus­ ter, som statsverket åsamkas, bör bestridas av totalbeloppet å 50 miljoner kr. Svenska clverksförcningcn och Svenska vattenkraftföreningen ställer sig likaledes tveksamma till lånegarantiformen och förordar närmare utred­ ning. Enligt riksräkenslcapsverket bör ett kreditgarantisystem, därest det 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. lsaml.Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

19

sumenter genom de övriga kraftavgifterna får betala för samma anlägg­ nings förnyelse får de i realiteten under anläggningens första livslängdspe- riod betala den mot bidraget svarande anläggningsdelen två gånger. Förde­ len för konsumenterna liksom för kraftföretaget ligger emellertid däri, att elkraftpriset kan påräknas förbli oförändrat och att några nya engångs­ avgifter icke kommer att erfordras trots den ursprungliga anläggningens begränsade livslängd.

Förenämnda princip leder till att ett eventuellt erforderligt ekonomiskt stöd från det allmänna i första hand bör ges sådan form, att det endast avlastar från räntekostnader i erforderlig grad. Endast i den mån så är nödvändigt för att lämna erforderlig stödverkan bör stödet även avlasta från förnyelsekostnader. Det kan självfallet göras gällande att om ett stöd med en bestämd stödverkan lämnas från det allmänna, är det matematiskt likvärdigt om stödet befriar företaget från den ena eller andra typen eller båda typerna av kostnader. Enligt elkraftutredningens uppfattning är det emellertid av icke oväsentlig psykologisk betydelse att stödet endast om det är nödvändigt får sådan form att det sammanställes med en kapitalförbruk­ ning. En räntebefrielse är därför enligt elkraftutredningen psykologiskt sett mera tilltalande än en befrielse från såväl rånte- som förnyelsekostnader, även där stödverkan enligt de båda alternativen har samma storlek.

Elupprustningskommittén, som diskuterat möjligheten att ge det statliga stödet karaktär av räntefritt avskrivningslån, anför för egen del, att den funnit övervägande skäl tala för att sagda stöd ges i form av bidrag. För en sådan lösning talar enligt kommittén dels att bidragsformen är administra­ tivt enklare, dels att den har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av samma storlek.

Kommittén upptar härefter vissa med bidra g sgiv ningen sammanhängande frågor till behandling.

Vid bedömningen av ett företags behov av statligt stöd för upprustning av en större eller mindre del av sitt distributionsnät bör enligt kommitténs mening företagets distributionsrörelse betraktas som en odelbar ekonomisk enhet. En relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område bör sålunda principiellt ej berättiga till statligt stöd så länge kostnaden ej in­ verkar menligt på bärigheten av företaget som helhet betraktat. Kommittén anför vidare.

Denna princip, som innebär alt upprustningsstödet bör baseras på en räntabilitetskalkyl för hela företagets distributionsverksamhet, förfäktades av elkraftutredningen utan att möta någon egentlig gensaga vid remissbe­ handlingen. Endast elektrifieringsberedningen, som föreslog att det för ny- elektrifieringsbidrag avsedda s. k. befrämjandeanslaget borde förstärkas och användas även för upprustningsbidrag, ansåg alt en behovsprövning av ett helt distributionsföretag borde undvikas, enär den skulle bli tids­ ödande och kostnadskrävande och därjämte innebära så komplicerade för­ hållanden, alt den hittills dokumenterade villigheten hos distributörerna att genomföra nyelektrifieringar otvivelaktigt skulle minska. Elektrifie- ringsberedningen tillägger emellertid att en tillämpning av en behovspröv­ ning bör åtminstone förutsätta, att detta uppväges av att den av elkraft- utredningen förordade dislributionsskyldigheten först blivit införd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 11G år 1958

21

den maximiregeln, alt summan av det statliga bidraget och samtidigt utläm­ nat räntebärande lån för ett visst upprustningsprojekt icke fick överstiga upprustningskostnaden jämte i samband med upprustningen eventuellt er­ forderlig täckning eller omläggning av företagets skulder. Genom denna re­ gel skulle omöjliggöras, att bidraget till en del fick karaktär av fond, vars avkastning skulle användas att täcka årliga driftunderskott. Enligt elupp- rustningskommitténs uppfattning är det emellertid föga antagligt, att ett företag, som behöver bidrag till upprustningen till så stort belopp, att maxi­ miregeln blir tillämplig, kan vara en lämplig enhet för distributionsverk- samliet. Kommittén anser därför, att företag med sådant ekonomiskt läge bör bli föremål för reorganisation.

Vid uppgörandet av den räntabilitetskalkyl, som skall ligga till grund för bestämmandet av bidragsbeloppets storlek, bör man enligt kommittén räkna med en sådan standard för anläggningarna, att den, utan att vara onödigt dyrbar, ger det upprustade företaget möjlighet att på längre sikt effektivt fullgöra sin distributionsskyldighet. De tekniska data, som härför erfordras, bör anges i en upprustningsplan, vilken skall fastställas av den centrala myndighet som handlägger ärenden rörande upprustningsbidrag. Vilka upp­ gifter en sådan räntabilitetskalkyl bör innehålla framgår av en av särskild expert på kommitténs uppdrag utarbetad promemoria med preliminärt för­ slag till formulär för ansökan om statsbidrag till upprustning av elektriska distributionsanläggningar. Nämnda förslag, vilket fogats som bilaga till kom­ mitténs betänkande och vartill här torde få hänvisas, är utarbetat utifrån den grundläggande förutsättningen, att endast rationella distributionsenheter skall erhålla bidrag. Det förutsättas sålunda, att bidragen icke skall kunna användas för att på längre sikt konservera sådana företagsenheter, som icke kan göras ekonomiskt bärkraftiga. Ekonomisk bärkraft har ansetts föreligga, om den för ett företag uppgjorda räntabilitetskalkglen utvisar, att företaget är i stånd att förränta och amortera sina lån och att därutöver under en 30årsperiod verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med belopp som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala anläggningen.

Elupprustningskommittén, som icke funnit anledning att närmare ingå på den beräkningsmetodik, som använts i expertförslaget, framhåller, att den i detsamma angivna grundsatsen i möjligaste mån bör vara vägledande vid upprustningsarbetets genomförande. Kommittén anser sig emellertid i sammanhanget böra erinra om det förhållandet, att avsättning till förnyelsefond försväras genom nuvarande skattelagstiftning. En omprövning av hit­ hörande bestämmelser är därför enligt kommitténs mening önskvärd.

Statsbidrag till upprustning av elnät bör enligt kommittén, liksom nu sker beträffande statsbidrag till nyelektrifiering, utbetalas av länsstyrelsen. Hela bidraget bör dock icke få lyftas i förskott. Kommittén föreslår, att en tredje­ del av statsbidraget skall innehållas till dess dels intyg av vederbörande kon­ trollant företetts, utvisande att upprustningsåtgärderna utförts i enlighet med den av myndigheten för varje särskilt fall godkända uppruslningspla- nen, dels den verkliga anläggningskostnaden fastställts.

23

hållit statslån. Förteckning över låntagande företag överlämnas till inspek­ törerna från kommerskolleginm med anmodan, att de vid sina besiktningar skall ägna särskild uppmärksamhet åt dessa företag. Inspektörerna skall till kollegium meddela sina iakttagelser rörande anläggningarnas skötsel i tekniskt avseende och rörande företagens ekonomiska förhållanden, i den utsträckning detta är möjligt, för att kollegium, i händelse ett dylikt företag befaras vara ekonomiskt svagt, skall få sin uppmärksamhet fästad därvid. På liknande sätt bör jämlikt kommitténs uppfattning överinspek­ törerna få i uppdrag att övervaka företag, som fått upprustningsbidrag. Genom elektrifieringsberedningens försorg bör inspektörerna hållas under­ rättade om vilka företag, som fått sådana bidrag.

I vissa situationer kan ett obehörigt utnyttjande av statsbidraget tänkas förekomma, som bör föranleda återbetalning. Om exempelvis ett distribu- tionsföretag i enskild persons ägo upprustar sitt distributionsnät med stats­ bidrag och strax därefter överlåter nätet till annat företag, kan säljaren tän­ kas göra en obehörig vinst. För att förebygga dylika spekulativa försälj­ ningar föreslår kommittén, att kommerskollegium i samband med prövning av koncession eller överlåtelsetillstånd i de fall där statsbidraget erhållits inom förslagsvis senaste 15-årsperiod skall äga pröva spörsmålet om och i vilken utsträckning uppburet bidrag skall återbetalas.

Elupprustningskommittén går härefter närmare in på frågan om reor­ ganisation av irrationella företag och framhåller därvid inledningsvis, att dylik åtgärd kan aktualiseras i samband med ansökan om dels förnyad koncession i anledning av koncessionstidens utlöpande, dels tillstånd till överlåtelse av koncession och dels upprustningsbidrag. I alla dessa fall kan en undersökning behöva ske av berörda företags tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar innan ansökan slutligen prövas och avgöres.

Enligt elkraftutredningen horde under normala förutsättningar den min­ sta storlek hos de självständiga distributionsenheterna, som borde efter­ strävas vid rationaliseringen, kunna sättas till i runt tal 15 000 normalta- riffenheter, motsvarande omkring 2 000 förbrukare eller ett geografiskt om­ råde med omkring 7 000 invånare. En omorganisation efter denna huvud­ regel skulle emellertid enligt elkraftutredningen få en mycket stor räckvidd för landsbygdsdistributionen, i det att praktiskt taget alla distributionsföre- !ag måste bli berörda. Enbart med en höjning av den genomsnittliga före­ tagsstorleken till 2 000 förbrukare per företag beräknade sålunda utred­ ningen att antalet företag skulle reduceras från dåvarande ca 2 750 till ca 450. De av utredningen angivna siffrorna fick därför endast anses utgöra grova riktvärden, varifrån betydande avvikelser måste göras i olika fall med hänsyn till de lokala förhållandena.

Att på förhand binda sig för några fixa gränser för företagsstorleken är enligt elupprustningskommitténs mening icke lämpligt. Vid bedömningen av den för en bygd lämpligaste storleken på ett eldistributionsföretag är

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

25

lokala elektrifieringsintressena på landsbygden, har emellertid många gång­ er visat sig vara tekniskt-ekonomiskt otillräckliga. Den enda väg, som i prak­ tiken stått öppen för en rationalisering, har varit att det lokala företaget övertagits av det råkraftlevererande storföretaget. Den upprustning av näten och därav beroende tekniska förbättringar, som skett i samband med över­ tagandet, kan emellertid ha vunnits på bekostnad av bygdens eget direkta inflytande på kraftförsörjningsförhållandena. Det är fullt naturligt, att lo­ kala önskemål ej kan bli på samma sätt beaktade av ett storföretag som av ett lokalt företag.

Eftersom den lokala eldistributionen till sin natur måste anses vara en lokal angelägenhet av största vikt bör enligt kommitténs mening alternativen 2) och 3) få en möjlighet att prövas jämsides med alternativ 1) när reorgani- sationsfrågan i en bygd skall lösas. Denna möjlighet står icke till buds f. n. och det torde i första hand vara delta förhållande som gjort, att ett stort antal småföretag på landsbygden övertagits av vederbörande storföretag, medan sammanslagningar mellan medelstora och små företag inbördes före­ kommit endast i mycket begränsad omfattning. Även kommunalisering av icke bärkraftiga landsbygdsföretag har förekommit endast undantagsvis. Där så skett — exempelvis i ett par fall i Kronobergs län — synes resultatet ha blivit tillfredsställande.

Yttranden. Kommitténs förslag att det statliga stödet skall utgå i form av bidrag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet utlåtanden. An­ gelägenheten av att jämväl distributionsföretagens lånebehov blir tillgodo­ sedda i vederbörlig omfattning framhålles samtidigt av ett flertal remiss­ instanser.

Kommerskollegium utgår från att elupprustningskommittén genom sitt ut­ talande att övervägande skäl talar för att stödet till de elektriska distribu- tionsföretagen bör lämnas som bidrag, ej velat säga att lån ur kraftled- ningslånefonden ej längre bör förekomma. Denna stödform är enligt kolle­ gium alltjämt erforderlig med hänsyn till att upprustning genom bidrag på grund av anslagsmedlens otillräcklighet ej torde kunna genomföras i önsk­ värd omfattning. Härtill kommer enligt kollegium att i åtskilliga fall om­ ständigheterna kan vara sådana, att lån men ej bidrag bör beviljas. Avgöran­ de härför bör vara den ekonomiska styrkan hos det distributionsföretag, som är i behov av statligt stöd. Vid tillfredsställande styrka bör den för det allmänna minst betungande stödformen, alltså lån, utnyttjas. Bidrag bör enligt ämbetsverkets mening i princip beviljas endast i sådana fall, där en nödvändig upprustning eljest skulle leda till taxor, som är högre än som kan anses rimligt. Enligt kollegii åsikt kan det därvid visa sig lämpligt att staten lämnar både lån och bidrag. Stöd enbart i form av bidrag blir då särskilt aktuellt när det gäller sådana mindre företag, som på längre sikt icke kan bestå som självständiga enheter utan efter hand bör uppgå i större företag.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

Kraftledningslånefonden har f. n. helt otillräcklig medelstillgång. En för­ utsättning för att upprustningsstödet skall verka på avsett sätt måste därför vara, att fondens resurser förstärkes incdelst anslagsanvisning eller att an­ nan möjlighet för statliga lån ordnas. Om så sker vid sidan om de avdelade

27

Mot kommitténs förslag, att vid bedömningen av ett företags behov av statligt stöd företagets distributionsrörelse skall betraktas som en odel­ bar ekonomisk enhet har vissa erinringar framförts. Vattenfalls­ styrelsen anser visserligen föga vara att erinra, när åtgärderna avser ur­ sprungliga eller hävdvunna distributionsområden. En konsekvent tillämp­ ning medför emellertid enligt styrelsens mening, att man berövar sig det så gott som enda till buds stående ekonomiska incitamentet för den önsk­ värda reorganisationen av landsbygdsföretagen. Styrelsen förordar därför i överensstämmelse med av elkraftutredningen på sin tid framfört förslag, att ett företag som övertar och upprustar ett annats nät skall kunna tillde­ las ett bidrag, beräknat som om det övertagna företaget skulle kvarstå och självt ombesörja upprustningen. Hänsyn skall dock tagas till gynnsammare råkraftskostnader, proportionsvis mindre administrationskostnader m. m. för det sammanlagda företaget. I princip samma förslag har framförts av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Öre­ bro, Gävleborgs och Västerbottens län, elektrifieringsberedningen, lantbruksstyrelsen, Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen.

Enligt kommittén bör upprustningsbidraget principiellt så avvägas, att det bidragssökande företaget får möjlighet att tillämpa ett normalt e 1- kraftpris, d. v. s. det pris som är att anse som normalt för den bygd, där företaget har sin verksamhet. Statskontoret finner sig icke kunna god­ taga en dylik metod för bidragsbestämningen, enär den i alltför stor utsträck­ ning skulle påverkas av lokala förhållanden. Enligt ämbetsverkets mening bör i stället beaktas elkraftpriset i sådana delar av landet, som i fråga om befolkningstäthet, näringslivets struktur och andra i sammanhanget rele­ vanta faktorer, är närmast jämförliga med den bygd, där sökandeföretaget är beläget. Bidraget torde vidare lämpligen i intet fall böra avvägas efter ett lägre pris än vattenfallsstyrelsen tillämpar för i ärendet omförmäld grundavgift. Enligt vad i betänkandet angivits uppgår detta pris f. n. till 12 kr. 50 öre.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser för sin del att begreppet bygd bör vid­ gas till att avse landsdel. Det synes nämligen länsstyrelsen olämpligt, att rätten till bidrag eller bidrags storlek göres beroende av den mer eller mindre tillfälliga kraftprisnivån hos ett antal grannföretag i bygden, i all synnerhet som låga kraftpriser ofta visat sig sammanhänga med eftersatt underhåll.

Samma synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska clverksföreningen och Svenska vattenkraft föreningen. Till den av kommit­ tén hävdade uppfattningen har däremot vattenfallsstyrelsen och Landsbyg­ dens elnämnd anslutit sig.

Beträffande det av elupprustningskommittén liksom tidigare av elkraft- utredningen angivna kriteriet på ekonomisk bärkraft, näm­ ligen att företaget skall kunna förränta och amortera de normala lånen samt därutöver under en 30-årspcriod verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med belopp, som sammanlagt svarar mot nyanskaffnings­ värdet för den totala anläggningen, anför vattenfallsstyrelsen följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 ur 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

29

bereda så stora svårigheter, att undantag bör kunna medgivas, detta helst som det i åtskilliga fall kan vara lämpligt att i motsats till vad som är fal­ let vid nyelektrifiering fördela upprustningsarbetet på flera år.

Mot de av kommittén uppdragna riktlinjerna för erforderliga kon­ trollåtgärder har några erinringar ej gjorts. Bl. a. länsstyrelsen i

Kristianstads län liyser emellertid vissa farhågor rörande möjligheterna att erhålla fullt opartisk experthjälp i tillräcklig omfattning. Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen föreslår att, som ett led i kon­ trollverksamheten, företag som erhåller upprustningsbidrag årligen skall till­ ställa elektrifieringsberedningen vederhäftig årsberättelse.

Kommitténs förordande av den ekonomiska föreningen och det kommu­ nala företaget som lämpliga företagsformer för eldistribution på landsbygden har bemötts i ett stort antal yttranden. Därvid har i många fall ansetts, att företräde icke bör ges viss typ av företag utan att omstän­ digheterna i varje särskilt fall bör få avgöra, vilken företagsform som är lämpligast. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,

Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, Svenska elverksför­ eningen och Svenska vattenkraftföreningen. Enligt länsstyrelsen i Kristian­ stads län bör största vikt fästas vid vederbörande företags egen åsikt i frå­ gan. Vattenfallsstyrelsen anser uppenbart, att den i varje särskilt fall gynn­ sammaste till buds stående lösningen bör föredragas. Styrelsen är emellertid av den meningen, att föga möjlighet att välja kommer att föreligga utan att verklighetens krav kommer att överväga över i förväg uttalade allmänna önskemål.

Till kommitténs uppfattning i frågan har däremot bl. a. Landsbygdens elnämnd anslutit sig. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de lokala intresse­ na bäst tillgodoses genom att främst kommunerna intresseras för att me­ delst kommunala företag åtaga sig ansvaret för den lokala eldistributionen. Visserligen, anför länsstyrelsen, kan i ett och annat fall göras gällande, att en kommun icke utgör ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligt di­ stributionsområde. Men dessa olägenheter bör enligt länsstyrelsens mening kunna i de allra flesta fall undvikas genom överenskommelser beträffande gränsområdena. Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser, att den kommu­ nala företagsformen bör ges företräde. En mera tveksam inställning redo­ visas däremot av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Hallands län. Särskilt ifrågasättes, om kommunen i allmänhet utgör ett lämpligt under­ lag för en bärkraftig distributionsverksamhet. Avgränsningen av distribu­ tionsområdena torde nämligen oftast få göras beroende av andra omstän­ digheter än kommungränserna. I förevarande fråga framhåller statens elek­ triska inspektion, att erfarenheten visat, att större enheter än vad som mot­ svarar en genomsnittlig landskommun bör eftersträvas vid åtgärder för ra­ tionalisering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

31

Eftersom någon statlig organisation av sakkunnig personal för fältarbetet ej står till förfogande anser kommittén att man i mån av möjlighet bör söka utnyttja den lokala expertis på kraftförsörjningsområdet, som är an­ knuten till statens vattenfallsverk, enskilda elkraftföretag eller sammanslut­ ningar av elföretag eller som utövar fristående konsulterande verksamhet. Sådan lokal expertis utnyttjas sedan länge av länsstyrelserna för yttranden och utredningar i ärenden rörande koncessioner för elektriska ledningar och statsbidrag till nyelektrifieringar inom vederbörande län.

De nytillkommande arbetsuppgifterna att förmedla upprustningsbidrag, att uppgöra planer för rationaliseringens genomförande, att verkställa utred­ ningar rörande de enskilda rationaliseringsprojekten, att leda förhandlingar rörande frivillig samordning av distributionsföretag i rationaliseringssyfte samt att i övrigt verka för en ändamålsenlig utveckling av eldistributionen finner kommittén vara av den art och betydelse, att det bör ankomma på länsstyrelsen att medverka vid deras genomförande. En länsstyrelses främs­ ta uppgift är enligt länsstyrelseinstruktionen att i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Vid rationaliseringens genomförande bör, betonar kommittén, största möjliga hänsyn tagas till rådande lokala för­ hållanden. Särskilt bestämmandet av storlek och område för nya distribu- tionsenheter hör till de spörsmål, som har nära samband med bygdens ut­ vecklingsmöjligheter och regionplanering och som bör lösas under länssty­ relsens överinseende.

Enligt kommitténs uppfattning bör länsstyrelserna således ges en ledande ställning vid den regionala rationaliseringsverksamheten. Länsstyrelserna bör därvid till en början låta verkställa en grundläggande inventering av de inom resp. län föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehoven. Läns­ styrelsernas uppgift blir vidare enligt kommittén att i samband med hand­ läggning av till länsstyrelsen remitterade ärenden rörande förvärv, förläng­ ning eller överlåtelse av koncession eller rörande statligt stöd till upprust­ ning eller nyelektrifiering, ombesörja att stöd- och rationaliseringsbeliov un- dersökes, att kostnadsberäkningar och räntabilitetskalkyler, eventuellt för alternativa lösningar, utarbetas, fullständigas eller kontrolleras, att alla in­ tressenter (råkraftleverantör, distributör, konsumenter, kommunala organ, grannföretag m. fl.) blir hörda, lämpligen vid allmänt sammanträde i bygden, att förhandlingar angående överlåtelse av distributionsföretag och villkoren därför kommer till stånd o. s. v. På grundval av verkställda utredningar har länsstyrelserna därefter att till den beslutande centrala myndigheten avge så utförliga förslag, att de kan läggas till grund för omedelbara avgöranden.

Planer och utredningar rörande upprustnings- och reorganisationsarbetet måste utföras av sakkunnig personal. Kommittén förutsätter däivid, att sö­ kanden i första hand skall prestera den utredning lian vill åberopa. För kontroll av föreliggande utredning eller vid behov av ytterligare utredning är emellertid länsstyrelserna i behov av teknisk-ekonomisk expertis. Enligt vad kommittén erfarit torde dock länsstyrelserna i allmänhet ha möjlighet att härför anlita sina ordinarie experter i elfrågor eller — därest experten är

33

elektrifiering till förfogande varjämte man erhåller kännedom om verkets egna stödåtgärder och om aktuella och planerade statliga utbyggnader. Lant- bruksstyrelsens representant bedömer ärendena bl. a. ur jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska synpunkter samt med hänsyn till olika ekono­ miska möjligheter och till statliga åtgärder för bebyggelse på landsbygden. Den fjärde ledamoten lämnar där så erfordras beredningen uppgifter och ut­ för undersökningar och kontroll beträffande icke statliga elektrifierings- projekt, vattenregleringar, kraftstationsbyggnader m. m.

Granskningen av bidragsärenden utföres av den anställde civilingenjören till viss del genom besök på platsen. På grund av personalbrist kan sådana besök emellertid endast företagas när det är absolut nödvändigt.

I sin anslagsskrivelse hösten 1957 avseende budgetåret 1958/59 har kom­ merskollegium framlagt förslag om förstärkning och i samband därmed viss omorganisation av kommerskollegii elektriska byrå. I detta sammanhang har kollegium även föreslagit att de arbetsuppgifter, som hittills handhafts av elektrifieringsberedningen, skall överflyttas till kollegium. Till sagda för­ slag tar elupprustningskommittén dock ej ställning, enär denna fråga av kommittén bedömes ligga utanför kommittéuppdraget. Kommittén räknar därför i fortsättningen med 2 alternativa möjligheter, dels att nuvarande organisation bibehålies (alternativ 1), dels att kommerskollegii samord- ningsförslag genomföres (alternativ 2). Det senare innebär bl. a., att en råd­ givande nämnd, elektrifieringsrådet, inrättas.

Oavsett om alternativ 1 eller 2 förverkligas erfordras, enligt kommittén, inom den centrala myndigheten särskild personal, som ägnar sig åt hand­ läggningen av upprustnings- och reorganisationsärenden. Även om det grund­ läggande planerings- och utredningsarbetet utföres på länsplanet återstår nämligen många och viktiga problem av översiktlig eller principiell innebörd, som bör handläggas centralt. Såsom förut nämnts bör dessutom sakkunnig personal från centralorganet vid behov biträda med råd och anvisningar vid det utrednings- och förhandlingsarbete under länsstyrelsernas överinseende, som torde bli nödvändigt i många upprustningsbidrags-, koncessions- och överlåtelsetillståndsärenden. Eftersom upprustningsanslaget är avsett att fördelas på 5 år föreslår kommittén, att personal för upprustnings- och ra- tionaliseringsarbetet ej engageras för mer än 5 eller — med hänsyn till en viss eftersläpning beträffande arbetsuppgifterna — 6 år. Några fasta tjäns­ ter bör sålunda enligt kommitténs mening ej inrättas för ändamålet, utan man bör räkna med arvodesanställd personal, åtminstone för de mera kvali­ ficerade och specialiserade uppgifterna.

I enlighet med det anförda förordar kommittén vid alternativ 1, att elek- trifieringsberedningens kansli, nu bestående av 2 arvodesanställda tjänste­ män, förstärkes med 2 eller 3 befattningshavare, därav en med högskole- eller motsvarande utbildning i elektroteknik, som dessutom bör besitta förband- lingsvana, ha insikter i företagsekonomi och äga administrativ erfarenhet. För denne befattningshavare, som bör biträda beredningens verkställande tjänsteman samt vid behov självständigt föredraga upprustningsärenden och biträda länsstyrelserna i den regionala rationaliseringsvcrksamheten, beräk-

It Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

35

förstärkning blir erforderlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser en sådan förstärkning nödvändig.

En del kritiska synpunkter har vidare framförts beträffande den preli­ minära översiktsplan som länsstyrelserna enligt kommitténs förslag skall låta upprätta. En sådan plan måste enligt länsstyrelsen i Uppsala län grunda sig på förhållandevis ingående undersökningar av de olika företagen. Läns­ styrelsen ifrågasätter, om icke med upprättandet av en grundligare plan bör anstå till dess åtminstone någon erfarenhet vunnits angående upprustnings- arbetets organiserande. Också vattenfallsstyrelsen vill skjuta planen på fram­ tiden. Att åstadkomma en gradering av upprustningsbehoven skulle erfordra en säker norm för jämförelse av de olika länsresultaten. Enligt styrelsens mening kan det därför vara bättre att till att börja med behandla de bidrags- ansökningar, som inkommer allt eftersom behovet påkallar, givetvis då med beaktande av hela bygdens förhållanden i varje fall, och genomföra en generell planering först sedan viss erfarenhet erhållits. Den grundläggande inventeringen inom de olika länen bör enligt elektrifiering sberedning en i stort kunna begränsas till en sammanfattning av kända förhållanden, efter­ som det redan finnes uppgifter i betydande omfattning hos olika myndig­ heter och organisationer.

Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen understry­ ker vikten av att den preliminära undersökningen blir av inventeringskarak- tär och snabbt genomföres.

Att den centrala handläggningen av upprustningsverksamhe- ten i första hand skall uppdragas åt elektrifieringsberedningen har lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Mot den föreslagna förstärkningen av beredningens kanslipersonal har ej heller invändningar rests. Elektrifierings­ beredningen betonar dock, att förstärkningen bör genomföras allt eftersom erfarenheterna av den nya stödverksamheten framkommer.

Till förslaget om förstärkning av beredningen med en juridiskt utbildad ledamot och med minst en landsbygdsrepresentant intages emellertid olika ståndpunkter. Ett bibehållande av nuvarande sammansättning förordas så­ lunda — förutom av elektrifieringsberedningen själv —- av vattenfallssty­ relsen, som anser att beredningens verksamhet blir mest effektiv och smidig om den liksom hittills får utgöra ett tekniskt-ekonomiskt sakkunnigorgan.

Statskontoret ifrågasätter för sin del, om med ställningstagandet till en ut­ ökning av beredningen icke bör anstå till dess erfarenheten visat, om och i vad mån för den nya verksamheten oundgängligen kräves att ytterligare leda­ möter tillföres densamma. Därest en omedelbar förstärkning anses nödvän­ dig, bör den enligt ämbetsverkets mening begränsas att avse en person med juridisk sakkunskap. Även Svenska elverksf öreningen och Svenska vattenkraf tf öreningen ifrågasätter behovet av ytterligare ledamöter i beredningen.

I vart fall bör, om beredningen skall tillföras en landsbygdsrepresentant, tillses att denne person företräder hela abonnentstocken på landsbygden och icke enbart en eller annan grupp inom denna. Lantbruksstyrelsen vill icke motsätta sig förslaget om förstärkning av beredningen med minst en

37

Ävenledes år 1956 verkställde Landsbygdens elnämnd en utredning av upprustningsbehovet vid landets eldistributionsföreningar, varvid framkom att 34 procent av de föreningar — cirka två tredjedelar av samtliga — som besvarade dem tillsända förfrågningar behövde större upprustning. Beho­ vet visade sig vara störst hos mindre föreningar och sedan sjunkande vid ökat antal förbrukare inom föreningarna. Sålunda uppgav 46 procent av an­ talet föreningar med högst 20 abonnenter, att de hade ett uppenbart behov av upprustning av elnäten, medan motsvarande procenttal för föreningar med över 1 000 abonnenter var 28. Geografiskt sett förefinnes enligt elnämn- dens utredning det största upprustningsbehovet vad beträffar föreningsan- läggningar i Östergötlands, Jämtlands och Värmlands län. Även i de två nordligaste länen samt i Södermanlands län återfinnes många föreningar, som uppvisar behov av betydande upprustning. Hela antalet förbrukare vid de föreningar, vilka enligt sistnämnda utredning år 1956 behövde en mera genomgripande upprustning, uppgick till inemot 76 000. Detta innebär att cirka 30 procent av elföreningarnas abonnenter sagda år hade otillfredsstäl­ lande distributionsförhållanden.

Av de återgivna statistiska uppgifterna framgår, att de mindre distri- butionsenheterna uppvisar större brister i sina elkraftanläggningar än de större enheterna. Detta sammanhänger givetvis med att de förstnämnda ej har samma ekonomiska resurser för kontinuerligt underhåll eller tidsen­ lig standardförbättring av anläggningarna som de senare. Det låga konsu­ mentantalet, konsumentstockens oftast ensidiga sammansättning och den ringa energiomsättningen utgör ofta ett hinder för en tillfredsställande verk­ samhet. Därtill kommer att de små företagen har begränsade möjligheter att. hos sig anställa tekniskt och ekonomiskt erfaren personal. Enligt elkraft­ utredningen fick år 1950 nära en tredjedel av elkonsumenterna på landsbyg­ den sin elkraft från distributionsföretag med mindre än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med högst 1 000 förbrukare. Emel­ lertid har sedan dess åtskilliga små och samtidigt irrationella företag, huvud­ sakligen elföreningar, uppgått i större företag. I flertalet fall har rationali­ seringen skett genom att förut självständiga enheters elkraftdistribution övertagits av de råkraftlevererande storföretagen. Antalet landsbygdsföretag av föreningstyp, som år 1944 och 1950 utgjorde cirka 2 050 respektive cir­ ka 1 580, hade år 1956 nedgått till cirka 1 300. Totala antalet landsbygds­ företag var vid angivna tidpunkter respektive cirka 3 400, cirka 2 750 och 2 365. Mellan åren 1944 och 1956 redovisar elföreningarna en minskning av förbrukarantalet från cirka 344 000 till cirka 255 000 medan de elkraft- distribuerande aktiebolagens underlag under samma period ökade från cirka 301 000 till cirka 387 000 förbrukare.

Det nyss anförda leder enligt mitt förmenande till slutsatsen att såsom en integrerande del av verksamheten för upprustning av landsbygdens el­ nät bör ingå åtgärder i syfte att söka uppnå en rationalisering av indelning­ en i distributionsområden, varvid på längre sikt oräntabla enheter sam­ manslås eller uppgår i större enheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1958

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

makterna i samband med behandlingen av frågan om ett införande av all­ män energiskatt för den närmaste 5-årsperioden borde binda sig för ett ak­ tivt handlingsprogram på energiområdet, vilket program bland annat skulle gå ut på statsutgifter till ett sammanlagt belopp av 50 miljoner kronor för upprustning av landsbygdens elnät. Vid sin prövning av vissa i anslutning till sistnämnda proposition väckta motioner förutsatte statsutskottet, att Kungl. Maj:t för 1958 års riksdag skulle framlägga förslag i enlighet med nyssberörda uttalande. Vad chefen för finansdepartementet och statsut­ skottet sålunda anfört föranledde ingen invändning från riksdagens sida.

För att verkställa utredning rörande dispositionen av omförmälda belopp av 50 miljoner kronor jämte därmed sammanhängande frågor tillkallades sedermera särskilda sakkunniga, elupprustningskommittén, vilka avgav si­ na förslag i slutet av november 1957. Då remissbehandlingen av kommitté­ betänkandet icke kunde avslutas i sådan tid att Kungl. Maj :ts förslag i an­ ledning därav kunde föreläggas riksdagen i 1958 års statsverksproposition, hemställde Kungl. Maj :t i sagda proposition utan ingående motivering om en medelsanvisning av 7 miljoner kronor för budgetåret 1958/59 till upprust­ ning av landsbygdens elnät, varvid dock samtidigt uttalades att disposi­ tionen av sistnämnda belopp samt övriga förslag i betänkandet avsågs skola behandlas i särskild proposition till 1958 års riksdag.

Elupprustningskommitténs förslag kan sammanfattas sålunda. Statligt stöd till upprustning av landsbygdens elnät bör enligt kommittén lämnas endast under förutsättning att föreliggande möjligheter utnyttjats att skaffa för upprustningen erforderligt kapital på annat sätt, exempelvis genom banklån eller lån ur kraftledningslånefonden. Ett snabbare och effektiva­ re underlättande av lånemöjligheterna på den allmänna kreditmarknaden torde böra eftersträvas genom införande av statlig garanti för lån till nät­ upprustning. Det utvidgade statsstödet till sagda upprustning bör givas i form av bidrag, särskilt med hänsyn till att denna stödform är den admi­ nistrativt enklare och har kraftigare stödverkan än ett räntefritt lån av samma storlek. Till grund för bestämmandet av bidragsbeloppets storlek bör läggas en räntabilitetskalkyl, utvisande att det upprustade företaget på läng­ re sikt kan effektivt fullgöra sin distributionsskyldighet. Ett företag bör an­ ses vara ekonomiskt bärkraftigt om kalkylen utvisar, att företaget är i stånd att förränta och amortera sina lån och därutöver under en 30-årsperiod verkställa avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond med belopp som sammanlagt svarar mot nyanskaffningsvärdet för den totala anlägg­ ningen. I sammanhanget förordar kommittén en omprövning av den nuva­ rande skattelagstiftningens bestämmelser rörande avsättning till förnyelse­ fond.

För att skapa garantier för att syftet med upprustningsbidragen ej för­ felas framför kommittén förslag till vissa villkor för statsbidrag. Sålunda förordar kommittén bland annat, att sökandena bör innan bidrag beviljas förplikta sig att iakttaga givna föreskrifter beträffande anläggningarnas stan­ dard. Vidare bör kontroll ske av att upprustningsåtgärderna överensstäm­

41

mer med de upprustningsplaner, som legat till grund för bidragens bestäm­ mande. Som kontrollant bör endast fullt opartisk och sakkunnig person an­ litas. I avsikt att förebygga spekulativa försäljningar av med statsbidrag upprustade distributionsföretag bör enligt kommittén kommerskollegium i samband med prövning av koncession eller överlåtelsetillstånd i vissa fall även pröva fråga om och i vilken utsträckning utlämnade bidrag skall åter­ betalas.

Elupprustningskommittén förordar, att bidragsgivningen till stöd för en elnätupprustning förbindes med åtgärder för organisatorisk sanering av irrationella distributionsföretag. Några fixa gränser för företagsstorleken anser kommittén icke böra uppdragas utan hänsyn bör tagas till alla de fak­ torer, som inverkar på vederbörande företags förmåga att framdeles fullgöra sin distributionsskyldighet med rimliga taxor. I betraktande av önskvärd­ heten av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt även i detaljfrågor bör enligt kommittén företagsenheter av mera begränsad stor­ lek eftersträvas. Vid valet av företagsform är den kommunala eller den ko­ operativa att föredraga, men även aktiebolagsformen kan anses lämplig om genom särskilda åtgärder och föreskrifter aktierna förbehålles bygdens be­ folkning eller vederbörande kommuner.

Med hänsyn till elkraftförsörjningens stora betydelse för näringsliv och välståndsutveckling finner elupprustningskommittén det böra ankomma på länsstyrelserna att regionalt ha överinseendet över och leda upprustnings- verksamheten, i den mån den sker med statliga bidrag. I första hand bör länsstyrelserna enligt kommittén låta verkställa en grundläggande invente­ ring av föreliggande upprustnings- och reorganisationsbehov inom länen. Vidare bör länsstyrelserna tillse, att alla intressenter får tillfälle att yttra sig och att vid behov förhandlingar om sammanslagning av distributions­ företag kommer till stånd. Den centrala handläggningen av upprustnings- ärendena bör enligt kommitténs förslag ombesörjas av elektrifieringsbered- ningen, vilken bör förstärkas med en person med juridisk sakkunskap samt med minst en landsbygdsrepresentant. Om ett av kommerskollegium i sin senaste anslagsskrivelse framlagt förslag att beredningen skall inordnas i kollegium vinner Kungl. Maj :ts bifall, bör jämlikt kommitténs uppfattning nämnda ämbetsverk handlägga även upprustningsärendena. I så fall bör dock landsbygdens elkonsumenter bli effektivt representerade i den rådgi­ vande nämnd i elkraftfrågor, som av kollegium föreslås skola knytas till ämbetsverket.

De årliga administrationskostnaderna för den statliga upprustnings- och reorganisationsverksamheten på förevarande område beräknas av kommit­ tén till sammanlagt 340 000 kronor, varav 250 000 kronor antages komma att hänföra sig till den regionala administrationen.

Vad slutligen angår frågan om hur stor del av beloppet å 50 miljoner kronor, som bör äskas hos riksdagen för ett vart av de närmaste 5 budget­ åren förordar kommittén, att 7 miljoner kronor yrkas för närmaste budget­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1958

året och därefter 11 miljoner för påföljande 3 budgetår samt återstående 10 miljoner för budgetåret 1962/63.

De remissinstanser, som avgivit yttranden över elupprustningskommitténs betänkande, har i stor utsträckning instämt i de synpunkter och förslag, som däri framförts. Från vissa remissorgans sida har dock i skilda frågor hävdats en annan uppfattning än kommitténs. En närmare redogörelse för remissyttrandena har lämnats i det föregående, varför jag här hänvisar till vad där anförts.

I likhet med de kommittéer, vilka verkställt utredning av spörsmålet om upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät, ävensom samtliga de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över kommittéförslagen, anser jag, att staten bör medverka till en dylik, mångenstädes välbehövlig upprustning. Detta innebär dock icke, att jag finner staten böra övertaga någon del av ansvaret för förefintliga brister i de distributionsnät, som ej äges av staten. Ifrågavarande ansvar bör alltjämt utan inskränkning åvila vederbörande distributionsföretag. Det är uteslutande på dessa det ankom­ mer att svara för att abonnenternas elkraftförsörjning är för dem tillfreds­ ställande. I det allmänt näringspolitiska och i vissa fall sociala intresset av att landsbygdens tillgodoseende med elkraft är fullt godtagbart och ej hinder­ samt för landsbygdsnäringarnas rationalisering och levnadsstandardens fort­ satta höjande ligger emellertid tillräckliga skäl för att staten skall finansiellt bidraga till en förbättring av eldistributionsförhållandena inom de områden, där dessa förhållanden för närvarande är uppenbart bristfälliga. Redan nu lämnas såsom förut nämnts visst statsstöd till upprustning av elnäten på landsbygden dels i form av bidrag ur anslaget Befrämjande av landsbyg­ dens elektrifiering i fall då särskilda omständigheter anses föreligga, dels såsom lån ur kraftledningslånefonden till förnyelse, omläggning eller för­ stärkning av elanläggningar. Detta statsstöd är emellertid alltför ringa för att ha nämnvärd betydelse, varför det bör avsevärt utvidgas till omfattning­ en och därjämte givas ändrad form, därest en statlig insats i angivet syfte skall bli effektiv. Det alltsedan år 1940 utgående statliga stödet till nyelek­ trifieringar bör fortgå tills vidare, emedan viss bebyggelse bland annat i det inre av Norrland alltjämt saknar tillgång till elektrisk ström. Behovet av ifrågavarande statsstöd minskar emellertid successivt och den statliga in­ satsen på landsbygdselektrifieringens område torde därför om några år kun­ na nästan helt koncentreras på åtgärder i upprustningsfrämjande syfte.

Det statliga upprustningsstödet bör enligt min mening inriktas så att de stödmottagande eldistributionsföretagens anläggningar når sådan standard, att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin distributions- skyldighet gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avser rim­ liga kvantiteter elkraft. I fråga om storleken bör statsstödet avpassas så att de stödda företagen göres bärkraftiga för framtiden, vilket innebär att de se­ dan upprustningsåtgärderna slutförts kan med tillämpning av ett under hänsynstaganden till samtliga inverkande faktorer såsom normalt bedömt

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1958

43

elkraftpris förränta och amortera förefintliga lån samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på lång sikt driva verksamheten utan förlust.

Vid min bedömning av frågan, vilken form det kraftigt vidgade upprust- ningsstödet lämpligast bör ha, har jag liksom elupprustningskommittén stan­ nat för bidragsformen. Såsom kommittén anfört är denna stödform den mest effektivt verkande och därtill den administrativt enklare. Genom att välja bidragsgivning framför låneverksamhet medverkar staten, vid tillämp­ ning av de grunder som nyss angivits, direkt till en fullständig och omedel­ bar sanering av de distributionsföretag, som lämnas statligt bistånd. Vid bidragsgivning bör dock tillses, att medel icke utlämnas såsom kapital, vil­ ket kan amorteras och förräntas på normalt sätt inom rörelsen. Även vissa andra villkor bör knytas till statsbidragen. Jag återkommer i det följande till de viktigaste av dessa.

Vad gäller spörsmålet om vilka slag av distributionsföretag som bör kun­ na ifrågakomma för statsbidrag anser jag, att principiellt samma stödmöj­ ligheter skall föreligga för samtliga typer av företag. En förutsättning för att ett distributionsföretag skall kunna erhålla statligt upprustningsbidrag bör emellertid vara, att vederbörande företag företer ett uppenbart behov av finansiellt tillskott för upprustningen samt att företaget utnyttjat före­ liggande möjligheter att anskaffa dylikt tillskott på annat sätt, exempelvis genom banklån, lån från kraftledningslånefonden, kapitalinsats av delägare eller genom skälig höjning av eltaxan. Liksom elupprustningskommittén fin­ ner jag att ett företags distributionsrörelse i princip bör betraktas som en odelbar enhet. Detta innebär, att en relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område som regel kan utgöra skäl till statsbidrag allenast un­ der förutsättning att kostnaden inverkar menligt på hela företagets ekono­ miska bärkraft.

En på statlig bidragsgivning stödd upprustning av elnäten på landsbyg­ den ställer givetvis krav på vida lånemöjligheter för de upprustande distri- butionsföretagen. Samtliga räntabla förbättringsåtgärder skall i enlighet med det förut anförda bestridas med lån, varjämte, såsom även nämnts, bidrag ej skall kunna utgå förrän möjligheterna till kapitalanskaffning jämväl för icke räntabla utgifter prövats. Möjligheterna att erhålla lån ur den statliga kraftledningslånefonden är emellertid begränsade, enär fondens behållning nu understiger en halv miljon kronor och ej heller kan i varje fall under de närmaste åren beräknas öka i större utsträckning genom inflytande amorteringar. Någon förstärkning av fondens kapital har icke begärts hos riksdagen för nästa budgetår. Lånesökande distributionsföretag är alltså så gott som helt hänvisade till den allmänna kreditmarknaden. Från elupp- rustningskommitténs liksom från ett flertal remissinstansers sida har fram­ förts tanken att underlätta möjligheterna att upptaga lån på den allmän­ na marknaden genom införande av statlig garanti för dylika lån. Jag fin­ ner denna tanke väl värd att beaktas, varför jag avser att inom kort hem­ ställa hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att låta utreda frågan om infö­

45

tionsfrågan i samband med prövning av ärenden rörande koncession och överlåtelsetillstånd samt, därest parterna så begär, ett opartiskt ledande av förhandlingar mellan två eller flera distributionsföretag om sammanslag­ ning och ekonomisk överenskommelse i samband därmed. I övrigt bör reor- ganisationsarbetet helt åvila distributionsföretagen själva som måste anses ha ett uppenbart intresse därav.

Det centrala statliga organ, som skall besluta i ärenden rörande bidrag till upprustning av landsbygdens elnät, finner jag böra vara detsamma som nu avgör ansökningar om bidrag till nyelektrifiering, nämligen elektrifierings- beredningen. Detta har även förordats av elupprustningskommittén och till­ styrkts av samtliga remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag. Med hänsyn till de nytillkommande arbetsuppgifternas karaktär bör bered­ ningen, som för närvarande består av chefen för kommerskollegii elektriska byrå, ekonomidirektören i statens vattenfallsverk, chefen för lantbrukssty- relsens planläggningsbyrå samt ordföranden i Svenska vattenkraftförening­ ens styrelse, förstärkas med en juridiskt utbildad, administrativt välmeri- terad ledamot, vilken bör fungera såsom beredningens ordförande, även­ som med en ledamot, representerande landsbygdsintressena. Samtidigt er­ fordras en förstärkning av elektrifieringsberedningens kanslipersonal. Jag kan emellertid icke biträda elupprustningskommitténs förslag till dylik för­ stärkning utan förordar, att för ändamålet ett visst belopp årligen ställes till beredningens förfogande av de medel, som anvisas för bidragsgivning till el­ nätupprustning, för att av beredningen disponeras till anlitande av expertis och tillfällig arbetskraft. För nästa budgetår, då stödverksamheten i fråga icke kan hinna nå full omfattning, bör till sagda ändamål avdelas högst 60 000 kronor.

Med mitt förslag beträffande den centrala administrationen av elnätupp­ rustningen har jag icke velat föregripa ett framtida ställningstagande till frågan om elektrifieringsberedningens eventuella inordnande i kommers- kollegium. Denna fråga väcktes i kollegii petitaskrivelse hösten 1957 men Kungl. Maj :t har enligt uttalande i 1958 års statsverksproposition (X ht, p. 4) ansett spörsmålet böra vila bland annat i avvaktan på erfarenheter rö­ rande den nya lagstiftning inom elområdet, som trätt i kraft den 1 januari i år.

Den regionala administrationen av ärenden rörande bidrag till elnätupp­ rustning torde böra åvila länsstyrelserna. Dessa bör, liksom nu i nyelektri- fieringsärenden, till det centrala administrationsorganet på området avgiva utlåtanden över bidragsansökningarna samt vidtaga för utarbetandet av så­ dana, fullt belysande utlåtanden erforderliga kompletterande undersökning­ ar. Vidare bör det ankomma på länsstyrelserna att i de fall som tidigare om­ nämnts låta hos dem anställda tjänstemän fungera som opartiska förhand- lingsledare. Några andra uppgifter berörande elnätupprustningen på lands­ bygden bör icke åläggas länsstyrelserna. Av de till upprustningsstöd avsedda medlen torde högst 200 000 kronor per budgetår få utnyttjas till anlitande

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1958