2

förutsättes bli höjda från f. n. i allmänhet 3 kr. till 5 kr. om dagen. En

följd av denna åtgärd blir att det överskottsproblein, som uppkommit ge­

nom att folkpensionen för långtidspatienter på sinnessjukhus och kroniker-

anstalter betydligt överstiger vårdavgifterna, får en temporär lösning. Pa­

tienter, vilka är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och inte

är berättigade till någon form av folkpension, förutsättes skola erhålla

sjukhusvård utan avgift. Vidare skall för utlandssvenskar samt utlän­

ningar, som på grund av överenskommelse med främmande makt är be­

rättigade till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

vara medlemmar i sådan kassa, i regel endast uttagas inomlänsavgift.

I syfte att eliminera verkningarna av de höjda sjukhusavgifterna för

folkpensionärer, som inte är kroniskt sjuka, föreslås folkpensionärernas

sjukhjälpstid i vad avser ersättning för sjukhusvård förlängd till 180 dagar

i de fall då den nu är 90 dagar.

Genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid åsamkas sjukkassorna ökade utgifter för

sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslås att arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen omfördelas. Bidraget till försäkringen för tilläggs-

sjukpenning, vilket f. n. utgör en procent av arbetstagarnas årslöner och

som hittills visat överskott och vid oförändrad procentsats kan antagas

göra så även i fortsättningen, föreslås sänkt till 0,85 procent av lönerna.

I stället skall enligt förslaget arbetsgivarnas bidrag till sjukvårdsförsäk-

ringen, som f. n. uppgår till 0,1 procent av arbetstagarnas årslöner, höjas

till 0,25 procent. I samband härmed föreslås ändrade regler för fördel­

ningen av sistnämnda bidrag mellan de olika centralsjukkassorna samt

rörande ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor.

I likhet med vad som skett med överskotten å arbetsgivarbidragen för

åren 1955 och 1956 skall enligt förslaget motsvarande överskott för åren

1957 och 1958 överföras till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Förslag framlägges om att utlandssvenskar vid tillfällig vistelse i Sve­

rige skall bli berättigade till sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av

ersättning för sjukvård enligt i huvudsak samma regler som nu på grund

av överenskommelse med Danmark, Island och Norge gäller för sjukkasse-

medlemmar i dessa länder. Någon avgift skall således inte uttagas av de

sjukhjälpsberättigade. Utlandssvenskarna blir enligt förslaget berättigade

till läkemedelsförmåner på samma sätt som personer, vilka omfattas av

sjukförsäkringen.

Slutligen föreslås, att den tid av sex månader, efter vilken rätten till sjuk­

hjälp f. n. preskriberas, skall förlängas till två år.

I lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning åt smittbärare före­

slås ändringar, som i huvudsak är en följd av ändringarna i sjukförsäk­

ringslagen.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring1, dels att talet »90» i huvudet till den i 22 § tredje stycket

intagna tabellen skall utbytas mot »180», dels att orden »av nittio dagar»

i femte stycket samma paragraf skola utgå, dels ock att 29, 30, 38, 39, 58,

86 och 110 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

29

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård ut­

går vid varje sjukdom för högst sju­

hundratrettio dagar. Sådan sjuk­

hjälp utgår dock vid varje sjukdom

för högst nittio dagar för tid efter

utgången av den månad, varunder

försäkrad fyllt sextiosju år; och för

den som åtnjuter folkpensionsför­

mån i annan form ån ålderspension

utgår sjukhjälpen för högst nittio

dagar efter utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära sådan

förmån. Uppbär den som är sjuk-

penningförsäkrad enligt 7 § första

stycket annan folkpensionsförmån

än ålderspension redan före sjuk­

domens första sjukperiod, skall

ifrågavarande tid av nittio dagar

räknas från utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändrade

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård ut­

går vid varje sjukdom för högst sju­

hundratrettio dagar. Den som fyllt

sextiosju år eller åtnjuter annan

folkpensionsförmån än ålderspension

äger dock, för tid efter utgången av

den månad då han uppnått nämnda

ålder eller börjat uppbära förmånen,

vid varje sjukdom åtnjuta sjukhjälp

som nyss nämnts för högst etthund­

raåttio dagar, sjukpenning likväl för

högst nittio dagar. Är den, som re­

dan före sjukdomens första sjuk­

period uppbär annan folkpensions­

förmån än ålderspension, sjukpen-

ningförsäkrad enligt 7 § första

stycket, skall nämnda tid av ett­

hundraåttio dagar ej räknas förrän

från utgången av den månad, var­

under han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändra-

1 Senaste lydelse, se beträflande 22, 30, 39 och 58 §§ SFS 1953:569, beträffande 29, 86 och

110 §§ SFS 1956:74 och beträffande 38 § SFS 1955:402.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

inkomstförhållanden ökat belopp. de inkonistförhållanden ökat be­

lopp.

Från den------- -—-------------- minst hälften.

Vid tillämpning-------------------------- - nämnda tid.

30

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpen­

ningen avser samt i fråga om annan

sjukhjälp inom samma tid från det

den försäkrade guldit det belopp,

varför ersättning begäres, allt vid

äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon--------—-------------

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjuk-

vårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i pen­

ningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

sådana hos honom anställda arbets­

tagare, som äro obligatoriskt försäk­

rade enligt lagen om yrkesskadeför­

säkring. Härvid skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, som jämlikt

28 § undantagits från försäkringen

för tilläggssjukpenning eller som är

utländsk sjöman, vilken ej är man­

talsskriven i riket, och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen över­

stiger femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaför­

måner skall gälla vad i 8 § sägs.

§•

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

två år från den dag sjukpenningen

avser samt i fråga om annan sjuk­

hjälp inom samma tid från det den

försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr

att rätten förloras,

sjukhjälpen vägras.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårds­

försäkringen och försäkringen för

tilläggssjukpenning. Bidraget skall

för* varj e kalenderår utgöra, såvitt an­

går sjukvårdsförsäkringen tjugofem

hundradels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

åttiofem hundradels procent, allt av

den lön i penningar eller natura­

förmåner, som arbetsgivaren under

året utgivit till sådana hos honom

anställda arbetstagare, som äro obli­

gatoriskt försäkrade enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring. Härvid skall

hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits från

försäkringen för tilläggssjukpenning

eller som är utländsk sjöman, vilken

ej är mantalsskriven i riket, och ej

heller till arbetstagares lön i vad

lönen överstiger femtontusen kronor

för år räknat. För beräkning av na­

turaförmåner skall gälla vad i 8 §

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Grundas försäkringsavgift, som ar­

betsgivaren skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid be­

räkningen av bidrag som i denna

paragraf sägs.

Angående debitering -------------------

(Föreslagen lydelse)

sägs. Grundas försäkringsavgift, som

arbetsgivaren skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid

beräkningen av bidrag som i denna

paragraf sägs.

— därom förordnar.

39

Beloppet av de i 38 § avsedda bi­

drag, som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen be­

stämmer fördelas mellan central­

sjukkassorna i förhållande till, så­

vitt angår sjukvårdsförsäkringen

antalet medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäk­

ringen för tilläggssjukpenning cen­

tralsjukkassornas och till dem an­

slutna lokalsjukkassors utgifter för

tilläggssjukpenning under kalender­

året; dock äger Konungen med riks­

dagen bestämma, att viss del av bi­

dragen skall ingå till en fond att för­

valtas enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning. I

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bi­

drag, som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen be­

stämmer fördelas mellan central­

sjukkassorna. Såvitt angår sjuk­

vårdsförsäkringen skall fördelningen

ske i förhållande till centralsjuk­

kassornas och till dem anslutna lo­

kalsjukkassors utgifter under ka­

lenderåret för sjukhusvård och för

ändamål som avses i il § första

stycket a), ökade med de ä samma

år belöpande utgifter för läkemedel,

som åvila kassorna. Beträffande

försäkringen för tilläggssjukpen­

ning skall fördelningen ske i för­

hållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkas­

sors utgifter för tilläggssjukpenning

under kalenderåret. Konungen äger

dock med riksdagen bestämma, att

viss del av bidragen skall ingå till

en fond att förvaltas enligt grunder,

som fastställas i enahanda ordning.

I avräkning--------------------- -— Konungen utfärdar.

58 §.

Allmän sjukkassa — — — —--------- denna lag.

I den — — —-------------- Konungen bestämmer.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Därest överenskommelse, som

Konungen träffar med främmande

stat, berör allmän sjukkassa, är

kassan pliktig att utöva verksamhet

i enlighet med vad överenskom­

melsen innehåller.

Allmän sjukkassa

(Föreslagen lydelse)

Därest förordnande meddelas be­

träffande sjukhjålp till svensk

medborgare som icke är bosatt här

i riket eller med främmande stat

träffas överenskommelse som berör

allmän sjukkassa, är sådan kassa

pliktig att utöva verksamhet i en­

lighet med vad förordnandet eller

överenskommelsen innehåller.

för kassan.

86

§.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgi­

vandet av ersättning enligt sjuk-

vårdsförsäkringen. Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå tre fjärde­

delar eller, i fråga om sjukvårdser­

sättning till barn, som i 6 § sista

stycket avses, hela beloppet.

Med avseende------- ------- — ------- sålunda ansvarar.

Vid tillämpningen — —-------------- — motsvarande tillämpning.

Lokalsjukkassa ansvarar för ut­

givandet av ersättning enligt sjuk-

vårdsförsäkringen. Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18

§, äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå fyra femte­

delar.

110

Konungen äger träffa övenskom-

melse med främmande makt om

tillämpning av denna lag helt eller

delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i

riket och å vilka lagen ej eljest är

tillämplig.

§•

I fråga om sjukhjålp till svensk

medborgare, som icke år bosatt här

i riket, förordnar Konungen med

riksdagen.

Konungen äger ock träffa över­

enskommelse med främmande makt

om tillämpning av denna lag helt

eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas

här i riket och å vilka lagen ej el­

jest är tillämplig.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

1 fall då sjukperiod löper vid

ikraftträdandet skall 22 § i dess nya

7

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lydelse tillämpas, såframt icke till-

läggssjukpenningen dessf örinnan

börjat utgå med det lägre belop­

pet.

Bestämmelserna i 29 § första

stycket nya lydelsen skola äga till-

lämpning jämväl å sjukdom, som

inträffat före den 1 januari 1959, så­

framt icke sjukhjälpstiden enligt

bestämmelsernas äldre lydelse ut­

löpt dessförinnan.

Den som vid utgången av år 1958

är frivilligt försäkrad för sjukpen­

ningtillägg enligt 47 § första stycket

äger utan hinder av vad i 49 § första

stycket år stadgat rätt att, i den mån

de nya bestämmelserna så medgiva,

övergå till högre sjukpenningtillägg,

såvida framställning därom göres

senast den 30 juni 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 7, 15 och 16 §§ lagen den 21 maj 1954 om mo­

derskapshjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Tilläggspenning utgår

Tilläggspenning utgår tidigast från

och med den fyrtiofemte dagen före

den beräknade tidpunkten för ned-

komsten och senast från och med

förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från för­

värvsarbete, dock högst för nittio

dagar, med samma belopp för dag,

som kvinnan äger uppbära i till-

läggssj ukpenning för de första nittio

dagarna av en och samma sjuk­

period. Från och med den tjugo­

åttonde dagen efter förlossnings­

dagen utgår tilläggspenning endast

om kvinnan har eller på grund av

sjukdom är förhindrad att hava bar­

net i sin vård.

Tilläggspenning utgår------------------

(Föreslagen lydelse)

för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast

från och med den fyrtiofemte dagen

före den beräknade tidpunkten för

nedkomsten och senast från och

med förlossningsdagen så länge

kvinnan utan avbrott avhåller sig

från förvärvsarbete, dock högst för

nittio dagar, med samma belopp för

dag, som kvinnan äger uppbära i

lilläggssjukpenning för de första

etthundraåttio dagarna av en och

samma sjukperiod. Från och med

den tjugoåttonde dagen efter förloss­

ningsdagen utgår tilläggspenning

endast om kvinnan har eller på

grund av sjukdom är förhindrad att

hava barnet i sin vård.

-— allmännas bekostnad.

7

§•

15 §.

Framställning om moderskaps­

hjälp skall göras inom sex månader,

beträffande ersättning för förloss-

ningsutgifter från den dag då det

belopp guldits, för vilket ersättning

begäres, i fråga om grundpenning

Framställning om moderskaps­

hjälp skall göras inom två år, beträf­

fande ersättning för förlossningsut-

gifter från den dag då det belopp

guldits, för vilket ersättning begä­

res, i fråga om grundpenning från

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning

åt smittbärare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Ersättningen åt den som är sjuk

penningförsäkrad jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpen­

ningförsäkringen för dag under de

första nittio dagarna av en sjuk­

period, för vilka sjukpenning utgår;

dock att ersättning åt den som åt­

njuter annan inkomst av förvärvs­

arbete än inkomst av tjänst alltid

skall bestämmas till det belopp för

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsin­

komst av förvärvsarbete utgjort in­

komst av tjänst.

Ersättningen åt-------------------------sagda dag.

Den som--------------------------om arbetsinkomst.

Ersättningen åt den som är sjuk-

penningförsäkrad jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpen­

ningförsäkringen för dag under de

första etthundraåttio dagarna av en

sjukperiod, för vilken sjukpenning

utgår; dock att ersättning åt den

som åtnjuter annan inkomst av för­

värvsarbete än inkomst av tjänst

alltid skall bestämmas till det be­

lopp för dag räknat som skulle hava

utgått till honom, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst.

8

§.

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

sex månader från den dag ersätt­

ningen avser, vid äventyr att rätten

till ersättning förloras; Konungen

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

två år från den dag ersättningen av­

ser, vid äventyr att rätten till er­

sättning förloras.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Förordning

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, äger

vid sjukdom erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad nedan

stadgas.

2

§.

Sjukhjälp enligt denna förordning utgår i form av ersättning för utgifter,

som avses i 14—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ävensom för

kostnad, som avses i 18 § nämnda lag, i den mån ersättning för sådan

kostnad är tillförsäkrad samtliga försäkrade i den centralsjukkassa, som en­

ligt vad i 3 § sägs skall bekosta hjälpen.

Sjukhjälp utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i ri­

ket. Föreligger rätt till ersättning för vården jämlikt annan svensk lag­

stiftning eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med

främmande makt, skall sjukhjälpen minskas med vad som i motsvarande

hänseende utgår i sådan ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning, utgives av sjukkassa för den

ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa äger återfå sålunda utgiven sjuk­

hjälp av den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp skall belasta sjukvårdsförsäkringen i

vederbörande centralsjukkassa.

4 §.

Beträffande sjukhjälp enligt denna förordning skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i 14—18, 29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105—107 §§

lagen om allmän sjukförsäkring.

5 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndi­

gande av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

nedsättningen hänföra sig till varje

expedition.

Vad nu sagts om den som år för­

säkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring skall ock gälla den

som, utan att vara försäkrad enligt

nämnda lag, här i riket är i allmän

eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning-------------------

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts om svensk medbor­

gare skall ock gälla annan, under

förutsättning att han är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukför­

säkring eller, utan att så år fallet,

här i riket är i allmän eller enskild

tjänst.

— stycket avses.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1959.

16

ningsproblemen inte föregripes genom ändringen, är det enligt min mening

naturligt att man fortsätter på de partiella reformernas väg. För närvarande

föreligger vissa sådana reformbehov, vilka redan nu synes böra upptagas till

prövning.

Härvid syftar jag i första hand på vissa frågor, som behandlas i en inom

social- och inrikesdepartementen upprättad, den 21 december 1957 dag-

tecknad promemoria. I promemorian framlägges bl. a. förslag om utsträck­

ning av den tid, under vilken den högre tilläggssjukpenningen enligt 22 §

sjukförsäkringslagen utgår, från 90 till 180 dagar. Vidare anses en höjning

böra ske av vårdavgiften för salspatienter på sjukhus. Som en konsekvens

härav föreslås vissa ändringar i sjukförsäkringslagen, innebärande bl. a.

en förlängning av sjukhjälpstiden för folkpensionärer och en omfördel­

ning av arbetsgivarbidraget mellan sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Genom den föreslagna höjningen av vårdavgiften

erhålles en provisorisk lösning av ett sedan länge uppmärksammat pro­

blem, som uppkommit genom att långtidspatienter på sinnessjukhus och

andra sjukvårdsinrättningar på grund av de nuvarande låga vårdavgifterna

får ett betydande överskott på sin folkpension, vilket de i många fall inte

har möjlighet att själva tillgodogöra sig.

Ett annat aktuellt spörsmål rörande ändrade regler på sjukförsäkringens

fält står i samband med utvecklingen av det internationella socialpolitiska

samarbetet. Vid 1956 års riksdag fattades beslut om viss av detta sam­

arbete föranledd ändring i sjukförsäkringslagen. I samband med att för­

slag härom framlades (prop. 22/1956) yttrade min företrädare i ämbetet,

att förda förhandlingar med främmande stater aktualiserat frågan om ut­

landssvenskarnas skydd genom socialförsäkringen under tider, då de mer

eller mindre tillfälligt vistades i Sverige utan att vara bosatta här. Min

företrädare förklarade sig ha för avsikt att senare ta initiativ till en ut­

redning av denna fråga. Så skedde genom att han, enligt bemyndigande

den 11 maj 1956, tillkallade generaldirektören Åke Natt och Dag att biträda

med utredning av frågan om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning

å utlandssvenskarna.

Utredningsmannen — som vid uppdragets fullgörande biträtts av föl­

jande experter, nämligen inspektören hos Stockholms stads sjukhusavgifts-

delegerade Å. Blom, byråchefen i riksförsäkringsanstalten F. B. J. Broberg,

t. f. byråchefen i statens utlänningskommission S. E. F. Bundsen, lands-

kamreraren i Örebro län A. E. Morén och assessorn i kammarrätten S. F.

von Otter — framlade den 14 februari 1957 betänkande (stencilerat) med

förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna.

Slutligen har riksförsäkringsanstalten, efter av Kungl. Maj :t den 10

januari 1958 erhållet uppdrag, inkommit med utredning och förslag rö­

rande ändrade bestämmelser om preskription av rätt till sjukhjälp m. m.

Den förut nämnda departementspromemorian samt betänkandet med för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

18

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att

varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av

kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom med­

lemskap i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma

gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är

såväl bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt

är a) de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i

följd, så länge sjukhusvård därefter pågår, b) de som är omhändertagna på

vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller som är intagna i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst

två år, samt c) om Konungen eller efter hans bemyndigande tillsynsmyn­

digheten så bestämmer, de som är sjukförsäkrade enligt utländsk lag.

Annan än försäkringspliktig får ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är man­

talsskriven. Är försäkringspliktig inte mantalsskriven inom riket, skall

han vara medlem i kassan för den kommun, där han är bosatt vid kalender­

årets ingång eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

även medlem i den senare (9 §).

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Med­

lemmens sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn,

adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande

dem föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade med­

fört undantag från försäkringsplikt. I fråga om barnens sjukvårdsförsäk­

ring gäller vissa specialregler, som bl. a. syftar till att förhindra, att barn

dubbelförsäkras eller faller utanför försäkringen (6 §).

Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för

läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.

Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården, dock

högst med 3A av belopp, som för vården upptagits i en av Kungl. Maj:t

fastställd taxa (14 §). Resor till och från läkare ersättes i regel med 3/,

av resekostnaden i vad den överstiger visst belopp (16 §). För sjukhus­

vård utgår i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar avgiften på

allmän sal vid hemortssjukhus. Konungen äger utfärda taxa för beräkning

av ifrågavarande ersättning (15 §). Resa för intagning på sjukhus ersät­

tes i princip helt, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger visst

belopp (17 §). Om sjukkassan med tillsynsmyndighetens medgivande så

beslutat, ersättes kostnader för sjukgymnastik och vissa andra behand­

lingar samt konvalescentvård (18 §).

Försäkrad, som under vistelse utom riket blir i behov av sjukvård, äger

erhålla ersättning för utgifter för sjukvård utomlands enligt särskilda reg­

ler, upptagna i kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 404) angående sjukhjälp

utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

19

Sj ukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar

med minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa

gifta eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar utan sådan inkomst

(7 §). Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grund­

sjukpenning med 3 kr. om dagen (22 § 1 st.). Till grundsjukpenningen

utgår i förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas års­

inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade

för tilläggssjukpenning som utgår med varierande belopp, beroende på vil­

ken sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom

beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kr.

och lägsta en krona. Efter 90 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen,

dock inte i de lägsta klasserna (22 §). Av följande, i 22 § SFL intagna

tabell framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning i

varje sjukpenningklass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sjukpen­

ningklass

nr

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av

en sjukperiod för vilka

sjukpenning utgår

Följande dagar av

sjukperioden

till

kr

men ej

till

kr

Grund­

sjukpen­

ning

kr

Tilläggs-

sjukpen-

ning

kr

Summa

kr

Grund­

sjukpen­

ning

kr

Tilläggs­

sjukpen­

ning

kr

Summa

kr

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1...............

1 800

3

3

3

3

2...............

1800

2 400

3

1

4

3

1

4

3...............

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4...............

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5...............

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6...............

4 200

5 000

3

5

8

3

3

6

7...............

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8...............

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9...............

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10...............

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11...............

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

12...............

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13...............

14 000

—

3

17

20

3

9

12

Vid beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen

utgår med lägre belopp i 4:e—13:e sjukpenningklasserna, skall medräk­

nas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast

föregått sjukperioden (22 § 5 st.).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta, huruvida medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera ho­

nom i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan har också att i före­

kommande fall ändra klassplaceringen. Beslut härom träder i kraft tidigast

vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under

pågående sjukdom, såvida inte medlemmen är utförsäkrad eller, då fråga

är om yrkesskada, samordningstiden gått till ända (11 §).

20

Under lid för sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot hempenning.

Denna motsvarar sjukpenningen minskad med tre kr., dock med högst

hälften av sjukpenningen (25 §).

Sjukhjälp i form av sjukpenning (hempenning) eller ersättning för

sjukhusvård utgives för högst 730 dagar vid varje sjukdom. I syfte att

undvika sammanträffande av sjukhjälp och folkpension i alltför stor om­

fattning är dock denna regel modifierad för folkpensionärer i allmänhet.

För dessa är sålunda sjukhjälpstiden beträffande nyssnämnda förmåner

vid varje sjukdom begränsad till högst 90 dagar efter utgången av den

månad varunder försäkrad antingen fyllt 67 år eller börjat uppbära folk­

pension i annan form än ålderspension (invalidpension, sjukbidrag, änke­

pension eller hustrutillägg). För förvärvsarbetande folkpensionärer, som

ej är ålderspensionärer, gäller en förmånligare bestämmelse. — Den som

är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom, såvida

den inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

Rätten till sjukhjälp preskriberas efter sex månader, räknat i fråga om

sjukpenning från den dag sjukpenningen avser och beträffande annan sjuk­

hjälp från det den försäkrade guldit det belopp, för vilket han begär ersätt­

ning (30 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkrings­

avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att

erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för

grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Av­

gifterna, som fastställes av tillsynsmyndigheten efter vederbörande kassas

hörande, skall var för sig vara så avvägda, att de i förening med andra

för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel kan

antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondhildning. Avgifterna för

sjukvårdsförsäkringen skall tillika förslå till de utgifter för läkemedel, som

enligt vad statsmakterna därom särskilt förordnar skall åvila kassorna.

Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga av­

gift till båda kassorna. Sjukförsäkringsavgifterna upptages i samband med

uppbörden av de allmänna skatterna (33—36 §§).

Arbetsgivarna bidrar till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och för­

säkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår ut­

göra, till sjukvårdsförsäkringen 0,1 procent och till försäkringen för till-

läggssjukpenning 1 procent av den lön i penningar eller naturaförmåner,

som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda ar­

betstagare vilka är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskade­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

22

Avgifterna till den frivilliga försäkringen skall beräknas och efter cen­

tralsjukkassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten (52 §).

Jämväl till den frivilliga försäkringen utgår visst statsbidrag (53 §).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt åtskilliga stadgan-

den om den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse (54 §).

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt

om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i riket och å vilka lagen ej eljest är till­

lämplig (110 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Lagen om moderskapshjälp

Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55)

äger kvinna, som är försäkrad jämlikt SFL, på grund av den obligatoriska

försäkringen enligt nämnda lag erhålla moderskapshjälp (1 §).

Moderskaphjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt mo­

der skapspenning (2 §).

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som är erfor­

derlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för

vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.

Moderskapspenning utgår i form av grundpenning, vilken under vissa vill­

kor förhöjes genom barntillägg, varjämte tilläggspenning i regel utgår till

kvinnor, som är försäkrade för lilläggssjukpenning enligt SFL. Tilläggs­

penning utgår med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggs-

sjukpenning för de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Moder-

skapsförsäkringens förmåner beräknas i huvudsak på samma sätt som

motsvarande förmåner inom sjukförsäkringen (3—10 §§).

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjuk­

kassa är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall

avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossnings­

utgifter, avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grund­

penning och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpen-

ning avse jämväl tilläggspenning (11 §).

Till kostnaderna för tilläggspenning utgår bidrag från arbetsgivare med

0,04 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till hos

honom anställda arbetstagare. I övrigt skall beträffande dessa bidrag till-

lämpas vad som gäller om arbetsgivarbidrag till försäkringen för tilläggs-

sjukpenning enligt SFL (12 §).

Till vissa av de allmänna sjukkassornas utgifter för moderskapshjälp

utgår statsbidrag (13 §).

Lokalsjukkassa svarar i förekommande fall för utgivande av moder-

24

försäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända.

Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå från allmän sjuk­

kassa enligt bestämmelserna i SFL (SFL 31 §). Samordningstiden omfat­

tar som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter det yrkesskadan inträffade.

Om skadan medför rätt till livränta, upphör dock samordningstiden se­

nast den dag livränterätten inträder (YFL 11 §).

Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende

av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga

arbetsförtjänst är att hänföra (13 § 2 st.). Sjukpenningklasserna och be­

loppet av hel sjukpenning inom varje klass framgår av följande i 13 § in­

tagna tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Den skadades årliga

arbetsförtjänst uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

S j ukpenningklass

nr

till

kr

men ej till

kr

för tid t. o. m.

den månad

under vilken den

skadade fyller

67 år

kr

för tid därefter

kr

i....................................

1 800

3

3

2....................................

1 800

2 400

4

4

3....................................

2 400

3 000

5

5

4....................................

3 000

3 600

6

5

5....................................

3 600

4 200

7

6

6....................................

4 200

5 000

8

6

7....................................

5 000

5 800

9

7

8....................................

5 800

6 800

10

7

9....................................

6 800

8 400

12

8

10....................................

8 400

10 200

14

9

11....................................

10 200

12 000

16

10

12....................................

12 000

14 000

18

11

13....................................

14 000

—

20

12

Enligt särskilt stadgande (13 § 5 st.) får sjukpenning inte i något fall

utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör en­

ligt 22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i

sjukpenning från sjukkassan, om skadan inte utgjort yrkesskada.

Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt

eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller ut-

bildningsanstalt (45 §). Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen avses i prin­

cip skola komplettera sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeför­

säkringen. Vid skada, som omfattas av den frivilliga yrkesskadeförsäkring­

en, skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens

slut, dock inte längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäk­

ringen inträder. Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse för den frivilliga

(46—48 §§).

26

I fråga om indextillägg gäller, att socialstyrelsen skall verkställa

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad

och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj:t

senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det pro­

centtal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda

fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som

beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspris­

talet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pen-

sionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension

eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad

och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensions-

berättigad.

Pensionspristalet har för april 1958 fastställts till 121. På grund härav

är antalet indextillägg fr. o. m. nämnda månad sju.

Standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om

höjning av folkpensioner m. m. med 160 kr. om året för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för

hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberät-

tigad.

Inberäknat index- och standardtillägg utgör sålunda ålderspensionen fr. o.

m. april i år för makar, som båda åtnjuter denna förmån, tillhopa 3 600

kr. och för ensamstående 2 250 kr. Till samma belopp uppgår invalidpen­

sionen och sjukbidraget i fält då full tilläggspension utgår. Beloppet av

full änkepension jämte index- och standardtillägg utgör 1 800 kr.

I detta sammanhang kan anmärkas, att förslag framlagts för årets riks­

dag (prop. nr 55) om höjning av standardtilläggen fr. o. m. juli 1958 med

belopp motsvarande tre indextillägg.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets

storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda

avseende gäller dock vissa begränsningar. Bland dessa märks, att inkomst­

prövning av tillägget enligt folkpensioneringslagens bestämmelser är obli­

gatorisk. De kommunala bostadstilläggen, som införts i praktiskt taget

alla kommuner, trädde i stället för de tidigare s. k. statliga bostadstilläggen.

I samband med omläggningen, som ägde rum år 1953, tillkom en över­

gångsbestämmelse, vars innebörd i stort sett är, att folkpensionär som vid

1953 års utgång uppbar statligt bostadstillägg med visst belopp har rätt

att även i fortsättningen enligt tidigare regler erhålla detta belopp under

namn av kommunalt bostadstillägg. Det statliga bostadstillägget, som var

inkomstprövat, utgjorde för ogift pensionär maximalt respektive 150, 300,

450 och 600 kr. i bostadskostnadsgrupperna II—V.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar

blindtillägg och vårdtillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

27

Personer, som vårdas på anstalter, är om man bortser från det

kommunala bostadstillägget, i allmänhet berättigade till folkpension på

samma grunder som övriga pensionärer. Vid utarbetandet av grunderna för

de kommunala bostadstilläggen diskuterades ingående frågan om anstalts-

vårdades rätt till sådana tillägg. De allra flesta av rikets kommuner stan­

nade för att undantaga folkpensionärer på sjukvårdsanstalter från rätt till

kommunalt bostadstillägg. I några fall likställdes dock de anstaltsvårdade

med övriga pensionärer, medan i vissa andra fall de anstaltsvårdades rätt

till bostadstillägg begränsades till belopp, som motsvarade det tidigare stat­

liga tillägget. Det sistnämnda är fallet i t. ex. Stockholm, där ogift pensionär,

som är intagen på sjukvårdsanstalt, erhåller 600 kr. om året eller samma

belopp som det tidigare statliga tillägget; detta belopp utgår även i fall, då

nyssnämnda övergångsbestämmelse inte är tillämplig.

För vissa grupper av anstaltsvårdade finns särskilda bestämmelser i folk­

pensioneringslagen. Enligt 17 § i lagen skall sålunda folkpension som över­

stiger 200 kr. om året nedsättas till detta belopp för tid, under vilken pen-

sionstagaren är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles

häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller ock endast

tillfälligt vistas utom anstalten. I här avsedda fall äger pensionsstyrelsen

medge nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av folkpensio­

nen, rätt att uppbära denna eller del därav. Nedsättning av folkpension

jämlikt nu åberopade lagrum förekommer i relativt sett mycket liten ut­

sträckning.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i ålderdomshem eller

därmed jämställt hem eller mot avgift, som av kommun erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, har kommunen enligt 18 § 2 mom.

folkpensioneringslagen rätt att uppbära honom tillkommande folkpension

samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller för­

sörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.

Kommunen är dock skyldig att av pensionsbeloppet månatligen tillhanda­

hålla den pensionsberättigade 30 kr. såsom fickpengar. Kan den pensions-

berättigade på grund av sitt tillstånd inte begagna sig av kontanta medel,

skall kommunen använda motsvarande belopp för ökande av pensionstaga-

rens trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Samma rätt att uppbära

folkpension tillkommer landstingskommun eller annan som driver epilepti-

keranstalt såvitt angår den som åtnjuter kostnadsfri vård på anstalten.

Motsvarande gäller vidare enligt 22 § lagen den b juni 195b (nr b83) om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna beträffande den som

erhåller kostnadsfri vård å sådan anstalt.

Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten men kom­

munerna bidrar till de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen

den 30 juni 19b7 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensio­

neringen (nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52 och 135/54).

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Sjukhuslagen

Enligt 20 § lagen den 20 december 19W om vissa av landsting eller kom­

mun drivna sjukhus (nr 1044; ändr. 795/43 och 129/46) ankommer det på

den som driver sådant sjukhus att bestämma efter vilka grunder och till

vilket belopp legosängsavgift skall erläggas för den som är intagen på

sjukhuset. Om avgiften sättes till lägre belopp för sjuka från det egna lands­

tingsområdet eller den egna kommunen än för andra sjuka skall de som är

bosatta inom landstingsområdet eller kommunen vid tiden för intagningen

alltid hänföras till den första gruppen.

Konventioner m. m.

Sverige har under senare år ingått en del överenskommelser med andra

länder på det sociala området. I detta sammanhang synes det erforderligt

att lämna en redogörelse för en del av dessa överenskommelser, såvitt angår

sjukförsäkringen.

Konventionen den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Finland,

Island och Norge om social trygghet trädde i kraft den 1 november 1956,

varom kungörelse utfärdades den 5 oktober 1956 (nr 491). Enligt konven­

tionen skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna i fråga

om inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett annat av länderna

samma villkor och regler gälla som för landets egna medborgare. Sett från

den svenska sjukförsäkringens synpunkt innebär detta, att det krav på

mantalsskrivning i riket, som gäller för utlänningars tillhörighet till för­

säkringen, slopats såvitt angår medborgare i våra nordiska grannländer.

För den, som är medborgare i något av de nordiska länderna, är alltså bo­

sättning i Sverige tillfyllest för att grunda rättighet och skyldighet att till­

höra den svenska försäkringen. Även personer, som tillfälligt uppehåller sig

i annat land än det där de är bosatta, kan enligt konventionen tillerkännas

vissa förmåner. Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslu­

tande länderna och under tillfällig vistelse i ett annat av länderna plötsligt

blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård, äger sålunda rätt till

sjukhjälp från sjukförsäkringen i vistelselandet på de villkor och enligt

de regler som förutsättes bli fastställda i särskild överenskommelse. Sjuk­

kassa, som utgivit sjukhjälp under tillfällig vistelse, är icke berättigad till

gottgörelse härför från den sjukkassa, där vederbörande är försäkrad, och

äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

1 anslutning till konventionen har träffats en överenskommelse den 19

december 1956 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge om överflyttning

mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig vistelse. Kungörelse

härom utfärdades den 18 januari 1957 (nr 10). Enligt överenskommelsen,

som trädde i kraft den 1 januari 1957, gäller beträffande sjukhjälp under

tillfällig vistelse, att därest en person, vilken är sjukhjälpsförsäkrad i ett

av länderna, under tillfällig vistelse eller på genomresa i något av de andra

30

eller beskrivning av vad som förstås med uttrycket bosatt. Vissa grundprin­

ciper och närmare regler har dock angivits till ledning för bedömandet.

Detta har skett genom att den nyssnämnda huvudregeln i 13 § 1 mom.

närmare utvecklats i de följande momenten av samma paragraf.

Beträffande innehållet i dessa bestämmelser må anföras följande. En

person skall i allmänhet anses bosatt å den fastighet, där han regelmässigt

vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan) (2 mom.). Vad

nu sagts skall dock inte föranleda, att någon anses bosatt å fastighet, där

han under vistelse vid läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar

sin dygnsvila, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem annorstädes,

såsom hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos famil­

jen (5 mom.).

Från huvudregeln i 13 § 1 mom., att envar skall kyrkobokföras, där han

är bosatt, gives — vid sidan av de förut angivna särskilda föreskrifterna

beträffande vissa utlänningar — en del undantag i 14 §. Av denna paragraf

framgår bl. a., att den som är anställd i rikets tjänst å utländsk ort

skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras här i riket, i regel

i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm (2 inom.). Vidare stadgas, att den

som saknar känt hemvist skall, till dess han skall överföras till bok över

obefintliga, kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskri­

vits. Från församlingsboken skall till boken över obefintliga överföras de

personer, vilkas vistelseort, sedan de mantalsskrivits såsom saknande känt

hemvist, ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Sjöman får dock ej

överföras, så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus. Från försam­

lingsboken skall vidare avföras den, som avlidit eller kyrkobokförts i annan

församling, ävensom den, som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat

landet eller som enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar

i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort

(8 mom.).

Vad angår mantalsskrivningen, skall enligt 36 § fysisk person mantals­

skrivas i det mantalsskrivningsdistrikt och å den fastighet, där han den

1 november förrättningsåret rätteligen skall anses kyrkobokförd. Mantals­

skrivningsdistrikt utgöres av kommun eller i vissa fall del därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Tilläggssj ukpenningen

Utredning av riksförsäkringsanstalten

På uppdrag av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt ut­

redning angående kostnaderna samt konsekvenserna i övrigt, därest till-

läggssjukpenning enligt 22 § SFL får utgå med oreducerat belopp under

hela sjukhjälpstiden. Från anstaltens utredning, som innefattas i en den

12 oktober 1956 dagtecknad skrivelse, må här återges följande.

Kostnadsökningen om den ifrågasatta reformen genomföres från

31

och med år 1958 eller 1959 har riksförsäkringsanstalten uppskattat till om­

kring 55 milj. kr. per år. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäk-

ringen som helhet betraktad dittills lämnat ett icke obetydligt överskott

skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas

genom avgiftsökning. En fullständig omprövning av i första hand central­

sjukkassornas avgifter blir dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening

sannolikt erforderlig.

Vad beträffar konsekvenserna i övrigt framhåller anstalten,

att risken för missbruk av försäkringen kommer att öka, om den nuva­

rande högre sjukpenningen skall utgå under hela sjukhjälpstiden. Anstal­

ten påpekar vidare, att placeringen i sjukpenningklass sker efter i viss

mån schematiska grunder. Rena tillfälligheter kan få till följd att försäkrad

placeras i en annan sjukpenningklass än den han rätteligen borde tillhöra.

En felbedömning från sjukkassans sida kan få samma följd. De ekonomiska

konsekvenserna av en felplacering kan för den enskilde och för sjukkassan

få väsentligt större betydelse, om den nuvarande högre sjukpenningskalan

tillämpas för hela sjukhjälpstiden. Efter ett genomförande av den ifråga­

satta reformen kommer vidare en för hög placering i sjukkassan att i regel

få till följd, att vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste

utgiva sjukpenning med högre belopp än del, som skulle ha utgivits, om

klassplaceringen varit riktig. Den ifrågasatta ändringen av 22 § SFL skulle

inverka även på den frivilliga försäkringen enligt samma lag. På denna

punkt förutsätter riksförsäkringsanstalten att möjligheten att välja ett

sjukpenningtillägg för de 90 första sjukpenningdagarna och ett annat för

tiden därefter skulle bibehållas, även om tilläggssjukpenningen gjordes

enhetlig för hela sjukhjälpstiden. Beträffande YFL framhålles, dels att

den frivilliga försäkringen enligt nämnda lag i fråga om sjukpenningen

kan påverkas av ändring av 22 § SFL och dels att en omprövning av sam-

ordningstidens längd inte bör ske annat än i samband med en omprövning

av samtliga bestämmelser, som står i förbindelse med samordningen.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att en tillämpning av SFL:s nuva­

rande högre sjukpenningskala för hela sjukhjälpstiden måste få till följd

att ändringar vidtages i reglementen och avtal, som reglerar samordningen

mellan sjuklöner från arbetsgivare och sjukförsäkringens sjukpenningför­

måner. Vidare måste en anpassning ske av den kontanta hjälp, som vid

sjukdom lämnas av försäkringsinrättningar, understödsföreningar och

andra organ.

Ett genomförande av den ifrågasatta sjukpenningförhöjningen kan enligt

riksförsäkringsanstaltens mening komma alt försvåra genomförandet av

andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning

över riksförsäkringsanstaltens utredning har yttranden avgivits av stats­

kontoret, försäkringsrådet, riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

32

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasse-

förbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantar-

betsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisa­

tionen i Sverige, TCO, Statstjänstemännens riksförbund och SACO.

Endast Landsorganisationen och tre reservanter i för säkring srådet samt

— med visst förbehåll — Svenska stadsförbundet förordar att den ifråga­

satta reformen genomföres nu. Av de återstående remissorganen är en

grupp mer eller mindre negativt inställd till en sådan reform, medan

resten visserligen är positivt inställd till tanken på att ta bort reduktionen

av sjukpenningen efter 90 dagar men anser att detta inte bör ske för när­

varande.

Till förstnämnda grupp hör Svenska lantarbetsgivareföreningen, som an­

ser att de vid lagbestämmelsens tillkomst av departementschefen redovi­

sade skälen1 för en reduktion av sjukpenningen efter 90 dagar alltjämt

äger giltighet. Svenska försäkringsbolags riksförbund är av samma mening

samt anför i övrigt huvudsakligen följande skäl mot att nu ändra ifrågava­

rande bestämmelse. Kostnadsökningen kan inte beräknas med någon sä­

kerhet. Missbruksrisken bör beaktas. Anpassningsproblem skulle uppstå

i förhållande till bl. a. yrkesskadeförsäkringen, den frivilliga sjukpenning­

försäkringen enligt 47 § SFL samt försäkringar meddelade av enskilda för-

säkringsanstalter in. fl. organ. En ny utvidgning av den allmänna sjukför­

säkringen skulle göra det av nämnda anstalter genomförda omläggnings-

arbetet beträffande äldre försäkringar delvis onyttigt och kräva en ny

anpassning efter andra riktlinjer med åtföljande kostnader för försäk­

ringstagarna. Anpassningsmöjligheterna är särskilt begränsade i fråga

om den långa sjukförsäkringen, eftersom denna är ouppsägbar. Beträffande

den kollektivt bedrivna sjuk- och invalidpensioneringen genom SPP blir

det nödvändigt med nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter,

ändring av försäkringsvillkor och avgifter för de försäkrade etc. En ny an­

passning skulle medföra irritation bland tjänstemännen. Vidare erfordras

ändringar i pensions- och anställningsreglementen och kollektivavtal, med

allt det tidskrävande och kostsamma arbete detta skulle medföra. Höjda

avgifter till den allmänna sjukförsäkringen tar i anspråk en större andel

av det s. k. försäkringsavdraget, varigenom allmänhetens förmåga och

vilja att skaffa sig ett kapitalförsäkringsskydd kommer att påverkas. För­

bundet understryker slutligen önskvärdheten av att en total översyn av

sociallagstiftningen i och för samordning av de olika grenarna snarast

kommer till stånd.

Till de negativt inställda hör även Handelns arbetsgivareorganisation,

1 Ang. dessa hänvisas till prop. nr 178/1953 sid. 142. Jfr även socialförsäkringsutredningens

förslag och remissyttrandena däröver (nämnda prop. sid. 73 och 108—109) samt andra lagut­

skottets utlåtande nr 35/1953 sid. 76—77.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

33

som anser anledning saknas att redan nu, innan sjukförsäkringsreformens

verkningar kan överblickas, vidtaga ytterligare förbättring av ersättningen.

Enligt organisationens mening synes det lämpligast att vänta med den

ifrågasatta förbättringen till dess besked erhållits om vad bl. a. en even­

tuell pensionsreform kommer att innebära. Organisationen förklarar sig

även anse att det bör ankomma på den enskilde att skaffa sig det ut­

sträckta skydd vid långvariga sjukdomar, som han anser erforderligt. Sist­

nämnda åsikt delas av Svenska arbetsgivareföreningen, som vidare anser

det naturligt att levnadsstandarden vid långvariga sjukdomar ändras efter

de rådande förhållandena. Enligt föreningens mening kan man ej bortse

från ökad missbruksrisk. Det bör ej komma i fråga att låta försäkringen

kompensera en mycket stor del av inkomstbortfallet under den senare delen

av sjukhjälpstiden, om man inte minskar sjukpenningen under den första

tiden. Föreningen anser det vidare uppenbart olämpligt att företaga en

väsentlig ändring av sjukförsäkringens förmånssystem, innan förhållandet

mellan socialförsäkringsgrenarna kunnat allsidigt omprövas och innan

klarhet vunnits om den väntade pensionsreformens innebörd.

Med hänsyn till att säkra hållpunkter för kostnadsberäkningarna ännu

saknas och till att kostnadsökningen vid ett genomförande av sjukpenning­

förhöjningen torde kunna komma att försvåra ett genomförande av andra

angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen, t. ex. en

rationell samordning med folkpensioneringen, anser riksräkenskapsverket

att höjningen inte bör göras nu. Inte heller statskontoret finner det väl­

betänkt att redan nu ändra sjukpenningens storlek efter 90 dagar. Ämbets­

verket, som anser att man har alltför kort tids erfarenhet av sjukförsäk­

ringens verkningar och att risken tör missbruk av försäkringen torde kom­

ma att öka, understryker i övrigt bl. a. riksförsäkringsanstaltens uttalande

att den ifrågasatta höjningen av sjukpenningen kan komma att försvåra

genomförandet av andra angelägna och kostsamma reformer inom sjuk­

försäkringen. När tillräckliga erfarenheter vunnits bör enligt statskonto­

rets mening en översyn av sjukförsäkringen i dess helhet komma till

stånd.

Enligt försäkringsrådct (majoriteten), som också avstyrker att den ifrå­

gasatta ändringen av 22 § SFL nu genomföres, är knappast sjukpenning

utan i stället livränta eller pension den rätta ersättningsformen för de

långdragna och kroniska sjukdomsfallen efter invaliditetstillståndets in­

trädande. Att låta tilläggssjukpenning utgå med oreducerat belopp under

hela sjukhjälpstiden synes innebära ett föregripande av lösningen av eu

eftersträvad samordning mellan sjukförsäkringen samt folkpensioneringen

och den allmänna pensionsförsäkringen. Rådet upplyser att den ifråga­

satta lagändringen i flera fall än nu sker skulle medföra högre ersättning

enligt SFL än enligt YFL även med bortseende från alt sjukpenning men

ej livränta är skattefri. Enligt rådets mening kan det ifrågasättas om ett

3 — fiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

34

genomförande av föreliggande kostnadskrävande förslag framstår som

det mest angelägna av önskemålen om sjukförsäkringens förbättring.

Socialförsäkringsbolagens förening förordar uppskov med ställningsta­

gandet. Till stöd härför åberopas bl. a. att statsmakternas beslut angående

förbättrad pensionering bör avvaktas. Vidare framhålles att om den ifråga­

satta lagändringen nu genomföres arbetsgivare, försäkringsinrättningar

m. fl. förorsakas förnyade anpassningssvårigheter vid en tidpunkt, då om­

ställningen efter den allmänna sjukförsäkringens införande just hunnit

avslutas. Sjukförsäkringen har dessutom varit i kraft alltför kort tid för att

dess verkningar i olika hänsenden skall kunna bedömas. Merkostnaderna

vid den ifrågasatta höjningen av sjukpenningnivån kan inte beräknas med

någon säkerhet. Ökad missbruksrisk kan vidare befaras och verkningarna

vid avvikelser från rätt sjukpenningintervall i det enskilda fallet förstoras.

Statens avtalsnämnd anser, att det i princip är riktigt och lämpligt att

genomföra höjningen av sjukpenningen efter 90 dagar. Om inte särskilt

undantag kan göras i lagen, bör ändringen emellertid inte genomföras före

den 1 januari 1960, emedan nu gällande huvudavtal för de kollektivavtals-

anställda arbetarna i statens tjänst inte kan uppsägas dessförinnan.

Statstjänstemännens riksförbund uttalar, att den ifrågasatta höjningen

av tilläggssjukpenningen inte medför någon förmån för statstjänstemän-

nen. En jämkning av sjukförsäkringsavgifterna torde emellertid medföra

omedelbara konsekvenser inom den statliga lönerörelsen och därmed även

för den privata sektorn. Enär sjukvårdsutgifterna tenderar att stiga så

kraftigt att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen redan nu i många fall är

mindre bärkraftiga, anser riksförbundet det knappast välbetänkt att ta en

övergångsvis uppkommen — icke fixerbar — försäkringsvinst till intäkt

för ett ekonomiskt utrymme att höja sjukpenningtillägget. Eventuell vinst

bör i första hand få täcka ökade sjukvårdskostnader. Om tilläggssjuk­

penningen nu uppräknas på ifrågasatt sätt, kan med säkerhet förutses, att

krav omedelbart reses på förmånligare sjukförsäkring i övrigt. Den tänkta

höjningen av tilläggssjukpenningen kan komma att försvåra genomförandet

av andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

En mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagstiftningen är erforder­

lig redan på grund av samordningsproblemen, översynen bör ske i sinom

tid. Att i nuvarande läge — i avvaktan på resultatet av allmänna pensions-

beredningens betänkande —- göra en allmän översyn eller ens en punkt­

justering av det ifrågasatta slaget anser förbundet icke böra ifrågakomma.

Enligt SACO är bestämmelsen om sänkning av tilläggssjukpenningen

efter 90 dagar otillfredsställande, eftersom den kännbart drabbar dem som

mer än de kortlidssjuka är i behov av verksamt ekonomiskt stöd. Om en

höjning av tilläggssjukpenningen efter 90 dagar kombinerades med en för­

längning av karenstiden, skulle sannolikt den totala risken för missbruk

minska i stället för öka. En förlängning av karenstiden är påkallad även

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

35

av hänsyn till angelägenheten av att starkt hegränsa statens utgifter. Orga­

nisationen, som sålunda är positiv till att tilläggssjukpenningen får utgå med

oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden men förutsätter att denna

reform kombineras med en ökning av karenstiden, hemställer om utredning

av dessa och vissa därmed sammanhängande problem.

Svenska landstingsförbundet betraktar det som i och för sig önskvärt

att tilläggssjukpenningen kan utgå med oförminskat belopp under hela

sjukhjälpstiden. Efter tre månaders sjukdom föreligger nämligen regel­

mässigt behov av större sjukpenning än dessförinnan. Med hänsyn till andra

önskemål om reformer bör emellertid frågan upptagas till prövning först

i samband med en allmän översyn av SFL.

Enligt Folksam synes riksförsäkringsanslaltens uppskattning av kost­

nadshöjningen tämligen väl svara mot Folksains erfarenhet. Folksam delar

inte uppfattningen att en höjning av tilläggssjukpenningen skulle innebära

speciella risker för missbruk av försäkringen. Höjningen bör enligt Folk-

sams mening ses som en naturlig och behovsmässigt motiverad utbyggnad

av den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om en sådan utbyggnad är

emellertid såväl materiellrättsligt som administrativt så intimt knuten till

trågan om ersättningarnas storlek och formerna för dessas bestämmande

inom invalidpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen, att den enligt

Folksams mening inte bör lösas innan frågan om en samordning mellan

de tre aktuella socialförsäkringsgrenarna blivit ordentligt utredd.

Svenska sjukkasseförbundet anser det ofrånkomligt att avgiftsökningen

på grund av den ifrågasatta reformen måste bli relativt stor i kassor med

höga sjuktal. Det finns enligt förbundets mening välgrundad anledning för­

moda, att övergång till reducerad tilläggssjukpenning i många fall fram­

tvingar återgång i arbete av ekonomiska skäl tidigare än som medicinskt

sett är lämpligt. Förbundet anser att befarad risk för att vissa försäkrade

kan komma att missbruka en försäkringsreform, som innebär en stor social

förbättring för en betydande grupp försäkrade, inte i och för sig bör utgöra

anledning till att avstå från reformen. Riksförsäkringsanstaltens påpe­

kande av de vidgade konsekvenserna av »felaktig» klassplacering, om re­

formen genomföres, synes förbundet i främsta rummet utgöra ett argument

för att genom ändring av 11 § SFL utöka kassornas befogenheter att rätta

dylika klassplaceringar. Med oförändrad tilläggssjukpenning under hela

sjukhjälpstiden skulle man undgå fall där yrkesskadad, till följd av att

han inom 60 dagar före skadans inträffande lidit av sjukdom som medfört

rätt till sjukpenning från allmän sjukkassa, under längre eller kortare

period under samordningstiden får reducerad tilläggssjukpenning. Oredu­

cerad tilläggssjukpenning skulle vidare innebära betydande förenklingar

på det administrativa området. För den dominerande delen av de lönean-

ställda skulle en böjning av sjukpenningnivån efter DO sjukhjälpsdagar

betyda eu viktig och behövlig förbättring av försäkringen. Skuldsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

eller socialhjälp hör nämligen enligt sjukkassornas erfarenheter för när­

varande långt ifrån till undantagen. Vederbörande är säkerligen beredda

att betala erforderlig avgiftshöjning. Sjukkasseförbundet vill på dessa

skäl oreserverat tillstyrka att reformen genomföres. Därmed bör emeller­

tid enligt förbundets mening anstå till dess en omprövning av SFL i dess

helhet eller i vart fall såvitt avser vissa angivna bestämmelser kan verk­

ställas.

TCO säger sig inte underskatta svårigheterna vid en förlängning av tiden

för den högre tilläggssjukpenningen. Organisationen anser emellertid, att

frågan är av sådan betydelse att den bör ytterligare utredas i samband med

utredningen om invalidpensioneringen.

Eftersom den nuvarande sänkningen av tilläggssjukpenningen efter 90

dagar drabbar de långtidssjuka, dvs. dem vilkas ekonomi ändock blivit hårt

ansträngd till följd av sjukdomen, måste det enligt Svenska stadsförbundets

mening betraktas som mycket önskvärt att reformen genomföres. De av

riksförsäkringsanstalten redovisade omständigheterna mot reformen synes

företrädesvis ligga på det administrativa planet och inte vara av den art

att de bör utgöra hinder för reformens genomförande. Denna reform får

emellertid enligt förbundet inte hindra eller uppskjuta andra angelägna

reformer inom socialförsäkringen.

Enligt tre reservanter i försäkring srådet (herrar Bormann, Sölvén och

Danielson) är en rikligare tilltagen sjukpenning ägnad att undanröja

eller lindra olägenheter genom bristen på billiga och ändamålsenliga vård-

och upptagningsanstalter för långvarigt sjuka. Reformen skulle bereda

väg för en bättre genomförd samordning och rationalisering av socialför-

säkringsgrenarna. Med hänsyn till överskotten synes kostnadsskäl inte be­

höva lägga hinder i vägen för reformen. Att risken för missbruk av försäk­

ringen skulle öka kan knappast grundas på erfarenheten från sjuk- och

yrkesskadeförsäkringarna på senare år.

Landsorganisationen förklarar sig inte ha ansett de skäl, som motive­

rade reduktionen av sjukpenningen efter 90 dagars sjukhjälpstid, som

särskilt övertygande. Numera finnes enligt organisationens mening goda

skäl att helt avskaffa skillnaderna i förmånshänseende vid sjukdom och

yrkesskada. Det kan nämligen inte anses rimligt att långvarigt sjuka ganska

snabbt skall få ökade ekonomiska svårigheter. En avskaffad reduktion

skulle vidare betyda en förenkling i sjukkassornas arbete. Det kan inte

heller anses särskilt praktiskt att försäkringstagarna genom att anlita pri­

vata försäkringsbolag skaffar sig det kompletterande skydd efter 90 dagar,

som de anser sig behöva. Kostnadsskäl kan inte anföras, då tilläggssjuk-

penningförsäkringen både 1955 och 1956 arbetat med överskott. Ett ytter­

ligare skäl för den ifrågasatta reformen är, anför Landsorganisationen, att

även om beslut i pensionsfrågan skulle fattas inom relativt kort tid så

måste man utgå ifrån att arbetet med utarbetandet av nya sjuk- och inva-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

37

liditetsregler tar så lång tid i anspråk, att sådana regler inte kan få prak­

tisk betydelse förrän några år in på 60-talet.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras till en början, att vad som anförts av riks-

försäkringsanstalten och i de yttranden, som avgivits över dess utredning,

ger vid handen, att åtskilliga skäl kan anföras mot att nu helt slopa regeln

i 22 § SFL om nedsättning av tilläggssjukpenningen efter

den nittionde sjukpenningdagen av en sjukperiod.

Sålunda erinras om att det bland annat framhållits, att en sådan åtgärd

skulle föregripa resultatet av den numera påbörjade utredningen om ut­

formningen av socialförsäkringsskyddet vid invaliditet och samordningen

mellan detta försäkringsskydd och motsvarande skydd vid sjukdom. En­

bart detta skäl måste anses ha sådan styrka, att det synes välbetänkt att

inte utsträcka tiden för den högre sjukpenningen från 90 till maximalt

730 dagar.

Emellertid ifrågasättes det i departementspromemorian, om man inte

utan större olägenheter skulle kunna i någon mån utsträcka den tid av 90

dagar, efter vilken tilläggssjukpenningen reduceras. Redan en utsträck­

ning av ifrågavarande tid med några månader skulle innebära ett värde­

fullt tillskott till försörjningsresurserna för dem, som drabbas av lång­

varig sjukdom. Det anses näppeligen med fog kunna göras gällande, att en

så begränsad reform skulle föregripa en önskvärd samordning mellan de

olika socialförsäkringsgrenarna. Inte heller ur kostnadssynpunkt anses det

böra medföra några betänkligheter att genomföra en dylik reform. Det

inedgives, att en förlängning med några månader av tiden för den högre

sjukpenningen torde medföra en del anpassningsproblem i förhållande till

andra försäkringar, avlöningsbestämmelser m. in. Dessa problem bedöms

emellertid ge anledning till mindre svårigheter än om den högre sjuk­

penningen —- såsom förutsatts i riksförsäkringsanstaltens utredning —

skulle utgå under hela sjukhjälpstiden och anses i vart fall inte böra få

hindra en i och för sig önskvärd reform.

För en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen anföres i pro­

memorian även ett speciellt skäl. Om en person, som uppburit sjukpen­

ning från allmän sjukkassa under viss tid, inom 60 dagar därefter råkar ut

för en yrkesskada, kan detta enligt de nuvarande reglerna i 22 § SFL

resultera i att han under samordningstiden först får en högre och sedan

en lägre sjukpenning, varefter han efter samordningstidens utgång får en

högre sjukpenning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Att sjukpen­

ningen sålunda kan reduceras under viss del av samordningstiden, vilket

påtalats i Svenska sjukkasseförbundets yttrande och även varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet (andra lagutskottets utlåtande nr 5 år

1957), får anses vara en mindre tillfredsställande konsekvens av samord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

38

ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även om denna kon­

sekvens endast ytterst sällan inträder, får det anses tacknämligt om den

kan undanröjas utan komplicerande lagbestämmelser. Detta är möjligt om

tiden för den högre sjukpenningen enligt 22 § SFL förlänges med minst 60

dagar.

De anförda skälen talar enligt promemorian för att tiden för den högre

sjukpenningen förlänges i vart fall till 150 dagar. Emellertid anses det

möjligt att utan olägenheter sträcka sig något längre. En i nuvarande

läge skälig avvägning anses vara att låta den högre sjukpenningen utgå

under ett halvt år.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian sådan ändring

av 22 § SFL, att tiden för den högre sjukpenningen utsträckes från 90 till

180 dagar.

Bifalles detta förslag, får personer, som tecknat frivillig försäk­

ring enligt 47 § 1 st. SFL, automatiskt möjlighet att erhålla det högre

tillägget i 180 dagar. Möjlighet bör emellertid enligt promemorian — i ana­

logi med vad som föreslagits av riksförsäkringsanstalten — alltjämt före­

ligga att välja ett sjukpenningtillägg för de 90 första dagarna och ett

annat för tiden därefter. För tiden mellan den 90 :e och 181 :a dagen kom­

mer då att föreligga valrätt mellan det tillägg, som tagits för tiden dess­

förinnan, och det, som tagits för tiden därefter. Därjämte föreslås, att

genom ett övergångsstadgande dispens från de i 49 § 1 st. stadgade ålders-

och hälsovillkoren lämnas frivilligt försäkrad, som omedelbart före ikraft­

trädandet av den ifrågasatta lagändringen är tillförsäkrad det för honom

högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 sjuk­

penningdagarna och som önskar att ett för nämnda dagar gällande högre

tillägg skall utgå under 180 dagar. Det anses nämligen kunna förutsättas,

att en sådan försäkrad i regel skulle ha tillförsäkrat sig sistnämnda tillägg

för längre tid än 90 dagar, om han haft möjlighet härtill. Det erinras om alt

dispens från berörda villkor lämnades (120 § 1 st.) samtliga sjukkasse-

medlemmar, som gjorde framställning om frivillig försäkring under de

första sex månaderna efter SFL:s ikraftträdande. En motsvarande tids­

begränsning anses böra föreskrivas i här föreliggande fall. I

I promemorian uttalas vidare, att det som en konsekvens av den före­

slagna ändringen i 22 § SFL bör vidtagas en justering i 13 § 5 st.

Y F L. Den där upptagna bestämmelsen att sjukpenning ej i något fall

må utgå med lägre belopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om

skadan ej utgjort yrkesskada kan leda till att yrkesskadeförsäkringsinrätf-

ning, till följd av att den skadade i den allmänna sjukkassan är placerad

i för hög sjukpenningklass, måste utge sjukpenning med högre belopp än

som är motiverat med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Hittills har

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

39

dock en sådan konsekvens för försäkringsinrättningarna inträffat endast

i undantagsfall, beroende på att, om skadan ej varit yrkesskada, sjukpen­

ningen från sjukkassan skulle ha utgått med det lägre beloppet, vilket

— trots den felaktiga klassplaceringen — i regel understigit sjukpen­

ningen efter den rätta klassen från yrkesskadeförsäkringen. Om den för­

ordade höjningen av sjukpenningen inom sjukförsäkringen genomföres,

kommer en för hög klassplacering i sjukkassan i regel att få till följd, att

vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste utge sjukpen­

ning med högre belopp än det, som skulle ha utgivits om klassplaceringen

i sjukförsäkringen varit riktig. För att denna följd inte skall inträda före­

slås ifrågavarande stadgande i YFL bli omformulerat så att det endast avser

tid efter utgången av den månad under vilken den skadade fyllt 67 år.

Härigenom kommer stadgandet alt täcka just de fall, för vilka det från

början var avsett. Enligt förarbetena (prop. 60/1954 s. 228) infördes stad­

gandet nämligen för att 67-åringar och äldre vid yrkesskada liksom vid

annan sjukdom skulle få sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare

kolumnen i sjukpenningskalan.

Merkostnaden för sjukkassorna om tiden för den

högre sjukpenningen förlänges till 180 dagar uppskattas

i promemorian till omkring 20 milj. kr. om året. Kostnadsökningen drabbar

försäkringen för tilläggssjukpenning, vilken finansieras dels genom arbets-

givarbidrag och dels genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade.

Arbetsgivarbidragel till denna del av försäkringen har beräknats täcka ca

60 procent av utgifterna. Med utgångspunkt härifrån skulle av nämnda

merkostnad ca 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och

återstoden eller ca 8 milj. kr. om året genom försäkringsavgifter. Frågan

om finansieringen behandlas i ett kommande avsnitt. Här må blott nämnas,

att någon ökning av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen inte

erfordras med hänsyn till det överskott som uppstår med detta bidrags

nuvarande storlek.

Yttranden över departementspromemorian

De i promemorian framförda förslagen tillstyrkes eller lämnas i

huvudsak utan erinran av försäkringsrädet (majoriteten), mcdicinalsty-

rcslen, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskom­

munernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbun-

det, Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas riksförbund.

I avstyrkande riktning går yttrandena från statskontoret, riksför-

säkringsansttdlen, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, TCO och SACO.

Behovet av en utsträckning av tiden för den högre

tilläggssjukpenningen vitsordas allmänt i remissyttrandena.

Sålunda yttrar statens avtalsnämnd, att förslaget härom är riktigt och

lämpligt, eftersom det främst är vid en längre sjukfrånvaro, som de eko­

nomiska konsekvenserna blir mera kännbara. De lungsjukas riksförbund

anser det knappast på något annat område av sjukförsäkringen finnas

större behov av förbättring än på det förevarande. Även från håll, där man

av olika anledningar inte anser sig kunna biträda förslaget att nu öka tiden

för den högre sjukpenningen, uttalas principiell sympati för förbättrade

sjukpenningförmåner vid sjukdom av längre varaktighet. I sådan riktning

yttrar sig statskontoret, som dock menar, att de betydande kostnadsök­

ningar, som en sådan reform medför, är ägnade att äventyra eller i vart

fall försvåra genomförandet av andra likaledes angelägna reformer inom

sjukförsäkringen. Liknande uppfattning hyser Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som anför, att det torde vara mera påkallat att vidtaga för­

bättringar på andra punkter inom sjukförsäkringen, och pekar på hemma­

fruarnas sjukpenning, frågan om ersättning för profylaktisk vård m. m.

och resekostnadsbestämmelserna. TCO uttalar, att det utan tvivel föreligger

behov av förstärkt ekonomiskt stöd genom sjukpenningförsäkringen vid

längre sjukdomar för löntagare, som inte är tillförsäkrade annan ersätt­

ning vid sjukdom, exempelvis i form av sjuklön. Svenska arbetsgivare­

föreningen framhåller, att enligt dess redan vid SFL:s tillkomst fram­

förda uppfattning sjukförsäkringen bort utformas som ett skydd främst

vid långvariga sjukdomar och att i sådant syfte karenstiden bort vara

lång och sjukpenningen lägre i början och högre under senare delen av en

sjukperiod.

Å andra sidan yppar för säkring srådet (majoriteten), som inte vill mot­

sätta sig promemorieförslaget, viss tveksamhet rörande angelägenheten av

den föreslagna ändringen och framhåller, att det inte framgår av prome­

morian varför den nu ifrågasatta reformen bör givas företräde framför

andra förslag alt effektivisera sjukpenningförsäkringen.

Flera av de tillstyrkande remissorganen framhåller som sin primära

uppfattning, att den högre sjukpenningen bör utgå under hela sjukhjälps-

tiden 730 dagar. Denna uppfattning företrädes av tre reservanter i försäk-

ringsrådet (hrr Bormann, Sölvén och Danielson), Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Folksam, Landsorganisationen och De lung­

sjukas riksförbund. Bland de avstyrkande remissorganen har SACO samma

principiella inställning.

I flertalet yttranden betonas, att tiden för den högre sjukpenningen inte

får utsträckas i sådan grad, att samordningen mellan sjukförsäkringen och

en eventuell omgestaltad invalidpensionering försvåras. Riksförsäkrings-

anstalten anser, att om nämnda tid begränsas till 180 dagar något före­

gripande av samordningen inte torde ske. På liknande sätt uttalar sig för-

säkringsrådet och Svenska sjukkasseförbundet. Den i promemorian gjorda

avvägningen av den tid, under vilken den högre sjukpenningen bör utgå,

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

41

godtages av Svenska stadsförbundet, ehuru lörbundet inte är övertygat om

att samordningssynpunkten motiverar en så snäv begränsning av tiden för

den högre sjukpenningen som föreslås i promemorian. Förbundet påpekar,

att reformen under alla omständigheter innebär en inte obetydlig förbätt­

ring i förhållande till vad som nu gäller. Sistnämnda synpunkt anföres

också av Landsorganisationen, som dock menar, att eftersom en utbyggd

invalidpensionering inom ett blivande pensionssystem inte kan komma till

stånd förrän om åtskilliga år, rimlig anledning saknas att de långtidssjuka

i avbidan på samordningsproblemens lösning skall få sin levnadsstandard

sänkt. Som en övergångsanordning anser organisationen att oreducerad

sjukpenning bör utgå under halva sjukhjälpstiden eller 360 dagar. De

lungsjukas riksförbund understryker, att en reform i enlighet med för­

slaget i promemorian kommer att avsevärt förbättra de långvarigt sjukas

läge. Föreningen anför, att en stor del av de tuberkulossjuka har en sjuk­

tid av omkring sex månader. Antalet tuberkulossjuka, som får oreducerad

sjukpenning under hela sjuktiden, kommer således att öka, och även de,

vilkas sjuktid överstiger 180 dagar, kommer att ha motsvarande nytta av

förbättringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund är icke övertygat om att refor­

mens begränsade omfattning inte skulle föregripa en önskvärd samordning

mellan olika socialförsäkringsgrenar, och liknande uppfattning uttalas av

fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blomkvist, Lundberg, Kuylen-

stierna och Åberg) och av TCO. Sistnämnda organisation liksom SACO

anser, att frågan bör lösas i samband med ställningstagandet till social-

försäkringsskyddet vid invaliditet. Svenska arbetsgivareföreningen förmo­

dar, att en förlängning av den tid under vilken oreducerad sjukpenning

utgår sannolikt skulle försvåra samordningsspörsmålen inom socialförsäk­

ringen.

En förlängning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen är enligt

statskontorets mening en åtgärd av den omfattning och vikt, att den all­

varligt föregriper den omprövning av SFL i dess helhet, som ställts i utsikt

sedan tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar vunnits. Samma åsikt

uttalas av riksförsäkringsanstalten, som förmenar, att i avvaktan på den

kommande allmänna översynen av SFL andra ändringar än sådana, som

avser detaljer och är av ringa ekonomisk betydelse, bör vidtagas endast om

angelägenhetsgraden odiskutabelt är så betydande, att översynen inte lämp­

ligen kan inväntas. Svenska sjukkasseförbundet vidhåller sin tidigare ut­

talade principiella uppfattning, att genomförandet av en enhetlig sjuk­

penning bör ske i samband med en mera omfattande revision av SFL, men

vill inte motsätta sig promemorieförslaget. Även Svenska landskommu­

nernas förbund och Svenska landstingsförbundet skulle gärna ha sett, att

frågan om tiden för den högre sjukpenningen tagits upp i samband med

den allmänna översynen av SFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

42

Som ett avgörande skäl för att någon förlängning av tiden för den högre

sjukpenningen inte bör företagas åberopas i vissa yttranden att sjuk-

lönebestämmelser och enskilda sjukförsäkringar, som kompletterar den

obligatoriska försäkringen, är uppbyggda med utgångspunkt från de nu­

varande reglerna om sjukpenning i SFL och att den anpassning, som blir

nödvändig om dessa regler ändras, medför stora olägenheter. De synpunk­

ter, som härvidlag anföres, utvecklas av Svenska försäkringsbolags riks­

förbund på följande sätt.

I stor utsträckning är meddelade försäkringar ouppsägbara (s. k. lång

sjukförsäkring), innebärande att försäkringsgivaren icke har möjlighet

att ensidigt uppsäga eller ändra försäkringarna. Ändringar som kunnat

vidtagas med anledning av införandet av den allmänna sjukförsäkringen

har genomförts men detta har medfört väsentliga kostnader, vilka i sista

hand drabbat försäkringstagarna. För en begränsad reform av den art som

föreslagits skulle kostnaderna för en anpassning icke stå i rimlig propor­

tion till reformens betydelse, i all synnerhet som man kan befara att re­

formen endast skulle innebära ett provisorium inför bl. a. den allmänna

pensionsförsäkringens genomförande och att alltså en ny kostnadskrävande

anpassning kommer att bli nödvändig inom ett fåtal år. Om anpassning

icke kan vidtagas, uppkommer stor risk för överförsäkring och i övrigt

olämpligt avvägda försäkringar.

Vid den kollektiva sjuk- och invalidpensioneringen, som bedrives genom

Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), skulle resultatet, om man icke

vidtog någon anpassning i samband med genomförande av den föreslagna

regeln, bli att nettoinkomsten under de i regel tre månader (d. v. s. fjärde

till och med sjätte månaderna), då den högre sjukpenningen utgår samtidigt

med pensionen från SPP, genomgående skulle komma att ligga högre än

nettoinkomsten under aktivtiden. Detta innebär givetvis en högst olämplig

avvägning av ersättningsbeloppen. Anpassning måste således ske men en

sådan ändring kan i praktiken knappast göras utan medverkan från arbets­

marknadens parter. Trots att avgiftsjusteringarna torde komma att bli

mycket små framtvingas således på grund av de olämpliga konsekven­

serna en dyrbar omläggning. Dylika omläggningar som ofta måste ske efter

schablon, är dessutom impopulära åtgärder och vållar lätt — som visade sig

vid den allmänna sjukförsäkringens införande — stor irritation bland de

försäkrade.

Behovet av anpassning uppstår givetvis icke endast beträffande dem,

som har försäkringar som komplement till den allmänna sjukförsäkringen.

Det gäller även alla som i egenskap av stats- eller kommunalanställda eller

eljest är tillförsäkrade sjuklön- och sjukpensionsförmåner, vilka skulle

komma att kollidera med den utökade sjukhjälpen från sjukkassorna.

Uttalanden av likartad innebörd göres av statskontoret, Socialförsäk­

ringsbolagens förening, Svenska arbetsgivareföreningen och SACO. Riks-

försåkringsanstalten yttrar, att olägenheterna i form av anpassningspro­

blem för andra försäkringar kommer att väga förhållandevis tyngre vid en

ändring av begränsad omfattning och av mera provisorisk natur än vid

införandet av oreducerad sjukpenning under hela sjukhjälpsliden. Vidare

uteblir den administrativa vinst, som skulle bli en följd särskilt för sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

43

kassorna om 90-dagarsregeIn helt slopades. Riksförsäkringsanstalten anser

sig även böra framhålla, att de i promemorian föreslagna ändiingarna

skulle för såväl sjukkassor som tillsynsmyndighet medföra en icke obetyd­

lig belastning av administrativ natur, som det i rådande läge är angeläget

undvika. Även om den allmänna sjukförsäkringen administrativt sett nu

kan sägas vara i funktionsdugligt skick, återstår nämligen mycket arbete,

innan allt blivit som det bör vara. Folksam påpekar, att varje provisorisk

lösning av frågan om tiden för den högre sjukpenningen medför omfat­

tande och kostnadskrävande anpassning av kompletterande anordningar

såsom försäkringar och sjuklöneavtal. Med hänsyn härtill förutsätter Folk­

sam att en vidare utsträckning av ersättningstiden inte kommer att ske

i etapper utan att denna fråga löses definitivt och i ett sammanhang vid

en tidpunkt, då förutsättningar finnes för en rationell samordning mellan

sjukförsäkring, invalidpensionering och yrkesskadeförsäkring.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det rent administrativa mer-

arbete, som uppstår för skilda organisationer och på det samhälleliga planet

på grund av förändringarna i lagstiftningen, inte kan vara av den stor­

leksordning, att de bör hindra en sakligt sett så välmotiverad förbättring

som den föreslagna.

Statskontoret förmenar, att den för den högre tilläggssjukpenningen gäl­

lande tiden fastställts under hänsynstagande till den mellan sjukförsäk­

ringen och yrkesskadeförsäkringen bestämda samordningstiden och att

en utsträckning av den förstnämnda tiden därför kan komma att aktua­

lisera jämväl frågan om en omprövning av samordningstidens längd och

därmed sammanhängande problem. Eftersom samordningstiden i YFL läm­

nats orubbad medför ett genomförande av förslaget enligt försäkrings-

rådets mening en ökad splittring på sjuk- och yrkesskadeförsäkringens

område. Fyra reservanter i försäkringsrädet (hrr Blomkvist, Lundberg,

Kuylenstierna och Åberg) yttrar sig på liknande sätt som statskontoret och

gör gällande att ett genomförande av promemorians förslag utan ökad

samordning med yrkesskadeförsäkringen innebär att man bryter sönder

en förut antagen princip.

Mot de i promemorian framförda förslagen rörande den frivilliga

försäkringen enligt SFL göres invändning av Svenska sjuk-

kasseförbundet, som inte anser sig kunna biträda förslaget om att möjlighet

skall föreligga även i fortsättningen att välja ett sjukpenningtillägg för de

första 90 dagarna av en sjukperiod och ett annat för tiden därefter. För­

bundet fortsätter.

Då ett genomförande av förslaget om 180 dagars högre tilläggssjukpen-

ning automatiskt skapar en valmöjlighet vid 180 dagar, synes detta enligt

förbundets mening vara tillfyllest. Redan genom möjligheterna att dels

välja olika karenstider och dels välja sjukpenningtillägg, som är lägre än

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

44

det högsta möjliga, har den, som önskar teckna frivillig försäkring så

många valmöjligheter, att en utökning av dessa synes förbundet vara obe­

fogad. Vid den omräkning av avgifterna för den frivilliga försäkringen,

som förbundet förutsätter kommer att ske före reformens genomförande,

är det icke osannolikt — med hänsyn till de överskott denna gren av sjuk­

försäkringen hittills gett — att den utökning av försäkringsrisken, som

förlängningen av tiden för det högre sjukpenningtillägget innebär, kan

ske med en relativt måttlig höjning av avgifterna. Om så blir fallet, torde

det antal försäkrade, som genom övergångsbestämmelser kommer att bibe­

hålla högre sjukpenningtillägg under endast 90 dagar, bli mycket ringa.

Förslaget om ändrad lydelse av 13 § YFL godtages av alla

remissorgan utom riksförsäkringsanstalten, som yttrar, att det måste vara

en riktig princip, att sjukpenning enligt sjukförsäkringens regler utgör

minimiersättning för de yrkesskadade. Den i promemorian föreslagna för­

längningen av den tid, under vilken de högre tilläggssjukpenningarna ut­

går, medför visserligen, att överkompensation kan uppkomma i något

större utsträckning än hittills, men anstalten kan icke finna, att detta för­

hållande utgör något bärande skäl för en lagändring, som strider mot den

nyssnämnda principen.

I fråga om de i promemorian gjorda beräkningarna rörande kostna­

derna för reformen gör låksförsäkringsanstalten ingen erinran. Enligt

Folksams uppfattning synes den i promemorian uppskattade kostnaden

20 milj. kr. om året innehålla en betydande säkerhetsmarginal. En under­

sökning, omfattande cirka 200 000 kollektivt försäkrade i Folksam, ger

vid händen, att kostnaden för sjukersättning mellan 90 :e och 180 :e dagen

utgör ungefär 25 procent av kostnaden för ersättningen mellan 90 :e och

730 :e dagen. Enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning, vilken tämligen

väl överensstämmer med Folksams erfarenhet, skulle en förlängning av

tiden för den högre sjukpenningen till 730:e dagen medföra en merkost­

nad av 55 milj. kr. per år. Om man använder procenttalet från Folksams

undersökning skulle merkostnaden för den nu föreslagna reformen ej

behöva överstiga 15 milj. kr. per år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Departementschefen

Såsom jag redan inledningsvis berört är det min uppfattning, att en all­

män översyn av SFL bör komma till stånd i samband med att samord­

ningsfrågorna inom vårt socialförsäkringssystem i dess helhet tages upp

till prövning sedan ett positivt beslut fattats i pensionsfrågan. Vidare har

jag framhållit, att sådana partiella reformer på sjukförsäkringsområdet,

som är angelägna och inte kan befaras försvåra en kommande samord­

ning med andra socialförsäkringsgrenar, bör kunna genomföras utan att

resultatet av den allmänna översynen behöver avvaktas.

45

S F L : s sjukpenningskala är så konstruerad, atl tilläggssjuk-

penningen — om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna redu­

ceras efter de törsta DO sjukpenningdagarna. Anledningen till att denna

anordning valts torde främst vara att söka i önskemålet om att begränsa

kostnaderna för försäkringen. Sedan det visat sig att törsäkringen för

tilläggssjukpenning lämnar ett inte obetydligt överskott är det naturligt

att tanken på en förbättring av skyddet vid sjukdomar, som föranleder

arbetsoförmåga i mer än 90 dagar, tilldragit sig särskilt intresse. Redan

1956 verkställde riksförsäkringsanstalten på uppdrag av Ivungl. Maj:t en

utredning angående förutsättningarna för alt låta tilläggssjukpenningen

utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden 730 dagai. I den

nu föreliggande departementspromemorian tages frågan om utsträckning

av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling men när

från den utgångspunkten att det med hänsyn till betydelsen av att inte

försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte är möjligt

att låta oreducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden.

Vid remissbehandlingen såväl av riksförsäkringsanstaltens utredning som

av departementspromemorian har det från många håll vitsordats, att be­

hovet av en förbättring av förmånerna vid långtidssjukdomar är framträ­

dande. Denna åsikt delas även av remissorgan, som av olika anledningar

inte nu vill förorda någon åtgärd på denna punkt. I viss motsats härtill

har i några fall ifrågasatts om en utsträckning av tiden för den högre sjuk­

penningen är den mest angelägna reformen på sjukförsäkringsområdet för

närvarande.

För min del finner jag det ställt utom varje tvivel att en sjukdom, som

varar under längre tid, utsätter den sjukes och hans familjs ekonomi for

en mera betydande påfrestning än en sjukdom av kortare varaktighet.

Visserligen har det sagts, att en längre tids sjukdomstillstånd bör med­

föra att den sjuke anpassar sig efter en levnadsstandard på lägre nivå.

Detta resonemang tar sikte på det fallet att den senare delen av sjukdoms­

tiden får ses som en övergång till ett invaliditetstillstånd, under vilket nå­

gon förmåga till förvärvsarbete i huvudsak inte kommer att föreligga.

I alla de lägen då en långvarig sjukdom går till hälsa och återvunnen

arbetsförmåga är detta sätt att se uppenbarligen inte tillämpligt. Tvärtom

framstår det som väl så rimligt alt sjukförsäkringen bereder den hårdare

drabbade långvarigt sjuke tillfredsställande kompensation för hans av

sjukdomen orsakade försämrade ekonomiska standard som att den kort-

tidssjuke på motsvarande sätt kompenseras.

Behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids

sjukdom synes det mig således inte behöva råda någon tvekan om. Frå­

gan blir då bur långt man bör utsträcka den lid, under vilken oreducerad

sjukpenning utgår. Det skall inte bestridas att skäl kan andi agas för att

denna lid, såsom i vissa remissyttranden hävdas, bör sammanfalla med

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1058

46

Kung!, itlaj.ts proposition nr 126 år 1958

sjukhjälpstiden 730 dagar. Emellertid är det uppenbart, att en sjukdom

som varat så lång tid som upp emot två år i allmänhet redan övergått i

invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd har ett mera kro­

niskt tillstånd ofta inträtt. Härvid är man inne på det fält som kan sägas

höra invalidpensioneringen till. Om man vill hålla dörren öppen för en

rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkrings­

system, måste man därför tydligen sätta liden för den högre sjukpenningen

så att sjukförsäkringen inte griper in på områden, som vid en sådan sam­

ordning anses böra falla under andra försäkringsgrenar. I departements­

promemorian anföres, att en tid av 180 dagar för den oreducerade tilläggs-

sjukpenningen inte gärna kan antagas komma att föregripa de kommande

samordningsfrågorna. Denna uppfattning synes också vara den allmänna

i remissyttrandena, även om man på ett par håll inte känner sig övertygad

om att ens en så måttlig utsträckning av tiden som föreslagits utesluter

risken för svårigheter vid samordningen.

För egen del känner jag mig i likhet med flertalet remissorgan över­

tygad om att det inte behöver befaras att samordningsproblemen kompli­

ceras av att oreducerad sjukpenning utgår under 180 dagar. Skyddet vid

sjukdomar, som inte varat längre tid än ett halvt år, torde näppeligen

kunna sägas vara en uppgift för någon annan socialförsäkringsgren än

sjukförsäkringen. Jag kan i detta sammanhang erinra om att man inom

folkpensioneringen i fall av sådan bristande försörjningsförmåga på grund

av sjukdom eller lyte, som inte kan anses varaktig, ansett pensioneringen

■ i form av sjukbidrag — böra träda till först efter en karenstid av

just sex månader. Vid en begränsning av tiden för den högre sjukpen­

ningen till 180 dagar lär också den fara för missbruk, som påtalades i

samband med utredningen rörande förutsättningarna för att slopa varje

nedsättning av tilläggssjukpenningen, vara av mindre betydelse. Beträf­

fande en i remissmaterialet framskymtande uppfattning, att en utökning

av tiden för oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör

leda till att även en motsvarande förlängning av samordningstiden mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen överväges, vill jag fram­

hålla, att den omständigheten att tiden i båda fallen f. n. är 90 dagar inte

innebär att det skulle föreligga något sådant inbördes samband mellan

90-dagarsregeln inom sjukpenningförsäkringen och samordningstiden, att

tiden för den högre sjukpenningen inte skulle kunna utsträckas utan en

motsvarande förlängning av samordningstiden.

Oaktat behovet av förbättrat sjukpenningskydd vid längre tids sjukdom

får anses klarlagt och en sådan reform synes kunna genomföras utan att

bli till förfång ur samordningssynpunkt kan det naturligtvis ändå tänkas,

att åtgärder i detta hänseende inte borde vidtagas. Under remissbehand­

lingen av departementspromemorian har det sålunda gjorts gällande, att

reformen är av så genomgripande betydelse för sjukförsäkringen att den

47

bör genomföras först i samband med en framtida allmän revision av SFL.

Vidare har det påpekats, att en förbättring av försäkringen för tilläggs-

sjukpenning inkräktar på möjligheterna att vidtaga andra önskvärda re­

former på sjukförsäkringsområdet.

Självfallet utgör den omständigheten att en allmän översyn av SFL pla­

neras en viktig anledning till återhållsamhet med ändringar dessförinnan.

Det bör dock erinras om att det kan dröja flera år innan översynen lämnar

resultat. Såsom jag förut uttalat är det inte min uppfattning att varje

ändring av SFL skall uppskjutas under denna tid. I det föregående har

jag uppställt vissa krav för att partiella reformer av sjukförsäkringen

skall anses berättigade, nämligen att de skall ha hög angelägenhetsgrad

och kunna genomföras utan att föregripa en kommande omgestaltning

av socialförsäkringssystemet. Eftersom den nu aktuella förbättringen på

sjukpenningområdet synes uppfylla dessa krav, ser jag inte något hinder

för att genomföra densamma utan att invänta den allmänna översynen

av SFL.

Vad angår frågan om inte andra förbättringar av sjukförsäkringen är

mer angelägna än den nu föreslagna är en jämförelse av angelägenhets-

graden hos olika reformbehov alltid vansklig. Jag ämnar inte heller ge

mig in på någon sådan. Vad jag i det föregående anfört ger dock enligt

min mening klart belägg för att förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning står högt på listan över önskvärda reformer. I detta sam­

manhang bör man heller inte bortse från att en förbättring av förmånerna

från försäkringen för tilläggssjukpenning bör äga ett visst företräde med

hänsyn till att denna försäkring visat sig gå med överskott, som kan bidra

till finansiering av reformen.

Som ett skäl för att uppskjuta den föreslagna ändringen har i en del

remissyttranden åberopats, att en kostnadskrävande och för de enskilda

irriterande omlägggning av enskilda försäkringsanordningar, som komplet­

terar den allmänna sjukförsäkringen, blir en följd av förslagets genom­

förande. Motsvarande gäller i viss mån om bestämmelser i avtal och regle­

menten m. in. angående lön vid sjukdom. Utan att på något sätt vilja under­

skatta de svårigheter, som härvidlag kan uppstå, anser jag dock att dessa

invändningar inte har den styrka att de bör stå hindrande i vägen för en från

andra synpunkter önskvärd reform.

Jag förordar således, att det i departementspromemorian framförda för­

slaget lägges till grund för lagstiftning. Till frågan om kostnaderna för

reformen återkommer jag i ett följande avsnitt.

En följd av att oreducerad sjukpenning får utgå under 180 dagar inom

den obligatoriska försäkringen blir, att det inom den frivilliga för­

säkringen enligt 47 § 1 st. SFL blir möjligt att försäkra sig för det

högre sjukpenningtillägget under lika lång tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 195S

48

Enligt vad som upplysts sätter alla hittills tecknade försäkringar gränsen

mellan två olika stora tillägg vid 90 dagar. I likhet med vad som förut-

sättes i promemorian anser jag, att någon ändring av dessa försäkringar

inte bör göras utan de försäkrades samtycke. Det bör således ankomma

på de försäkrade själva att avgöra, huruvida de vill utnyttja de möjligheter

till utvidgning av försäkringsskyddet, som den ändrade lagstiftningen

erbjuder. En förutsättning härför är enligt lagens 49 §, att vederbörande

ej fyllt 55 år och har god hälsa. I promemorian föreslås att dispens från

ifrågavarande villkor lämnas personer, som vid lagändringens ikraft­

trädande är frivilligt försäkrade för det för dem högsta möjliga sjukpen­

ningtillägget för tiden efter de första 90 dagarna av en sjukperiod. Härvid

förutsättes dock att framställning om utvidgning av försäkringen göres

inom ett halvår efter lagändringens ikraftträdande. Jag ansluter mig till

detta förslag.

I promemorian föreslås, att även nytillträdande försäkrade skall få för­

säkra sig för ett sjukpenningtillägg för de första 90 dagarna av en sjuk­

period och ett annat för tiden därefter. Häremot har jag inte något att

erinra. I motsats till vad som förutsatts i promemorian anser jag det

emellertid inte behövligt att av denna anledning ändra 47 § SFI-. De i

detta lagrum upptagna regler, som det här är fråga om, sätter nämligen

endast en övre gräns för den frivilliga försäkringens omfattning. Lag­

stiftningen hindrar således inte den, som vill teckna försäkring, att välja

vilket tillägg som helst, om blott maximigränsen ej överskrides. Visserligen

följer av sjukpenningskalans konstruktion att den som vill till fullo ut­

nyttja möjligheterna att erhålla frivillig försäkring måste teckna sig för

ett högre tillägg för de första 180 dagarna av en sjukperiod än för tiden

därefter, men lagen lägger inte hinder i vägen för att försäkringsskyddet

begränsas exempelvis så, att det högre tillägget utgår för ett mindre antal

dagar än 180. En annan sak är att det av praktiska skäl inte är möjligt

att tillgodose alla individuella önskemål om variationer innanför maximi­

gränsen. Försäkringen måste av naturliga skäl inrikta sig på att inom den

ram, som lagstiftningen uppdrar, erbjuda den berörda allmänheten valrätt

mellan vissa typer av försäkringar. Det torde få ankomma på riksförsäk-

ringsanstalten att utfärda de föreskrifter, som i detta avseende kan anses

erforderliga. Jag förutsätter, att den möjlighet som nu föreligger att för­

säkra sig för ett tillägg för de första 90 dagarna och för ett annat för

tiden därefter härvid bibehålies.

Såsom en konsekvens av förlängningen av tiden för den högre sjukpen­

ningen enligt SFL föreslås slutligen i promemorian viss ändring i

13 § Y F L. Enligt femte stycket i detta lagrum får sjukpenning från

yrkesskadeförsäkringen ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med

lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

49

22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjuk­

penning från sjukkassa, om skadan inte utgjort yrkesskada. Det sista ledet

av denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att den 90 dagar långa

samordningstiden mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

börjar löpa dagen efter det yrkesskadan inträffade, medan den tid av 90

dagar, under vilken den högre tilläggssjukpenningen utgår, tar sin början

vid karenstidens slut, d. v. s. i regel på tredje dagen efter den då skadan

inträffade. Tiden för den högre sjukpenningen utlöper således i de flesta

fallen två dagar senare än samordningstiden. Eftersom sjukpenningen

enligt YFL nedsättes fr. o. in. månaden efter den då den skadade fyller 67

år, skulle det om den berörda regeln inte funnes kunna inträffa att en

skadad folkpensionär fick högre sjukpenning blott i 88 dagar. Om den

skadade inte varit sjukskriven alla dagar under samordningstiden skulle

han få den högre sjukpenningen ännu kortare tid än 88 dagar. Bestämmel­

sen i 18 § 5 st. leder även till att en skadad, som är placerad i högre sjuk­

penningklass enligt SFL än som är motiverat enligt ^ FL, erhåller sjuk­

penning från yrkesskadeförsäkringen efter den högre klassen. Om en yrkes­

skadad vid skadans inträffande varit placerad i för hög sjukpenningklass

i sjukkassan, kan bestämmelsen i 13 § medföra, att yrkesskadeförsäkrings-

inrättning måste utge sjukpenning med högre belopp än som är motiverat

med hänsyn till den skadades inkomstförhållanden. Även om sjukkassan

placerar vederbörande i lägre sjukpenningklass efter samordningstidens

utgång måste sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringsinrättningen ut­

givas med lägst det belopp, som enligt den högre sjukpenningklassen skulle

utgått från sjukkassan vid annan sjukdom än yrkesskada. Vid sådan sjuk­

dom skulle nämligen sjukpenningklassen på grund av bestämmelserna i

11 § 3 st. SFL ej ha fått ändras under sjukperioden. Hittills har det saknat

större praktisk betydelse att yrkesskadeförsäkringen på detta sätt kunnat

få utge högre ersättning än som motiveras av den skadades inkomstför-

hållanden, eftersom sjukpenning enligt SFL nedsättes efter 90 dagar.

När nu nedsättningen föreslås skola ske först etter 180 dagar, blir för­

hållandet ett annat. För att förhindra att yrkesskadade på detta sätt drar

fördel av en oriktig placering i sjukpenningklass inom sjukförsäkringen

föreslås i promemorian att det senare ledet i den förevarande bestämmel­

sen begränsas alt avse personer över 67 år. Förslaget i promemorian torde

ha tillkommit särskilt med tanke på de fall, då placeringen i för hög sjuk­

penningklass beror på försummelse från den försäkrades eller sjukkas­

sans sida. Emellertid kan det också inträffa, att eu person enligt de för

placeringen i sjukpenningklass i sjukkassa gällande, mera schablonmäs­

siga reglerna fullt riktigt är placerad i en högre klass än som befinnes

motiverad inom yrkesskadeförsäkringen. Om sjukkassan efter samord­

ningstidens utgång omplacerar vederbörande i en lägre klass skulle en

dylik omplacering inte ha fått någon verkan under sjukdomstiden, savida

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

50

det varit frågan om annan sjukdom än yrkesskada. Det synes då mindre

tilltalande, att den omständigheten att yrkesskada föreligger skall försätta

den försäkrade i sämre läge än om han lidit av vanlig sjukdom. Ett påpe­

kande i denna riktning har också gjorts i riksförsäkringsanstaltens re­

missyttrande. Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att förorda

att den i promemorian föreslagna ändringen nu genomföres.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 126 år 1958

Vårdavgifter in. in.

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter

Den omständigheten att i den allmänna sjukförsäkringen infördes er­

sättning för utgifter för sjukhusvård aktualiserade frågan om vårdavgif­

ternas storlek på olika anstalter fr. o. in. den 1 januari 1955. Ett primärt

önskemål var därvid att komma Tram till så enhetliga avgifter som möj­

ligt. Avgiftssättningen hade tidigare varierat avsevärt inom olika vårdgre­

nar och inom olika sjukvårdsområden. Nu gäller i stort sett följande.

Ä de statliga kroppssjukhusen är dagavgiften å allmän säl sedan den

1 januari 1955 tre kr. I allmänhet var avgiften högre tidigare.

För salspatienterna vid statens sinnessjukhus är avgiften tre kr. om

dagen. Samma avgift gällde vid de statliga sinnessjukhusen redan före den

1 januari 1955, dock att avgiften då i vissa fall kunde nedsättas till hälften.

För patienterna vid de kommunala sinnessjukhusen i storstäderna —

Stockholm, Göteborg och Malmö — är dagavgiften respektive tre kr., tre

kr. 40 öre och fyra kr. 50 öre. I Stockholm var dagavgiften före den 1 ja­

nuari 1955 fyra kr. 45 öre; i de övriga städerna föranledde sjukförsäkrings-

reformen inte någon ändring i avgiftssättningen vid ifrågavarande sjukhus.

Vid landstingsdrivna lasarett, sjukstugor, tuberkulosanstalter, hem för

kroniskt sjuka samt vårdhem för lättskötta sinnessjuka gäller i allmänhet

en dagavgift å tre kr. Denna avgiftssättning, som genomfördes fr. o. m.

1955, innebar en höjning av vårdavgiften å statsbidragsberättigade kroni-

keranstalter, där avgiften tidigare var maximerad till en krona 50 öre om

dagen, och en minskning av avgiften för folkpensionärerna på vårdhemmen

för lättskötta sinnessjuka, för vilka pensionärer vårdavgiften tidigare mot­

svarade folkpensionen efter avdrag för fickpengar.

Undantag från de allmänna avgiftsreglerna tillämpas i vissa fall. Detta

gäller särskilt för självbetalande patienter å allmän sal vid tuberkulos-

vårdsanstalter. Omfattas dessa patienter ej av den allmänna sjukförsäk­

ringen eller har sjukhjälpstiden för ifrågavarande sjukdom gått till ända,

lämnas vården avgiftsfritt av vissa landsting medan andra medger avgifts-

nedsättning.

51

Vård å allmänt rum å epidemisjukhus är kostnadsfri.

För vård å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter är avgiften tre kr. om

dagen.

För folkpensionär, som kostnadsfritt vistas å icke statlig anstalt för psy­

kiskt efterblivna, tillgodogör sig landstinget eller i vissa fall anstalten

folkpensionen, dock med skyldighet att tillhandahålla vederbörande fick­

pengar om minst 360 kr. för år räknat eller använda motsvarande belopp

för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Kan den

vårdade på grund av sitt tillstånd ej tillgodogöra sig nämnda belopp på sätt

nu sagts, må beloppet nedsättas, dock lägst till 200 kr. För vård på vård­

anstalt av psykiskt efterblivna över 21 år erlägges vårdavgift som fast­

ställes av medicinalstyrelsen. Avgiften har fr. o. m. den 1 januari 1957

bestämts till 2 100 kr. om året; dock att för folkpensionär avgiften får —

med visst förbehåll — uttagas med det högre belopp varmed pensionen

kan utgå. Avgiften var tidigare 1 800 kr. Som skäl för höjningen åbero­

pades att folkpensionen höjts. Den höjda vårdavgiften motsvarade vid

årsskiftet 1956/57 exakt då utgående folkpension. Vidare gäller fr. o. in.

den 1 januari 1958 att för tid, under vilken folkpensionär åtnjuter kost­

nadsfri vård å icke statlig anstalt för epileptiker, äger den som driver an­

stalten uppbära pensionären tillkommande folkpension samt därav till­

godogöra sig kostnaderna för vården, dock med skyldighet att tillhandahålla

honom fickpengar med 360 kr. om året eller till hans nytta använda mot­

svarande belopp. För vård på epileptikeranstalt av den som fyllt 21 år får

uttagas patientavgift med belopp motsvarande allmän ålderspension för

ogift med frånräknande av fickpenningbeloppet 360 kr. om året.

I detta sammanhang kan nämnas att å ålderdomshem intagna numera

som regel betraktas såsom inackorderingar. För inackordering på ålder­

domshem uttages i allmänhet en vårdavgift, som motsvarar folkpensionen

med avdrag för ett för personliga behov reserverat belopp (fickpengar) av

minst 360 kr. om året. Förändringar i pensionens storlek på grund av stan­

dard- och indextillägg återverkar i dessa fall mer eller mindre automatiskt

på inackorderingsavgiften. Det råder med andra ord ett intimt samband

mellan inackorderingskostnaden och pensionärens förmåga att betala för sig.

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anslaltsvårdade

Redan vid 1936 års riksdag påtalades i en motion att flertalet av de å

vårdhem för lättskötta sinnessjuka intagna var berättigade till folkpension,

vilken ofta uppgick till belopp, som icke obetydligt översteg dåvarande

vårdavgift, 50 öre per dag. Sedermera har frågan om överskottsproblemet

för de anstaltsvårdade varit föremål för behandling i riksdagen ett flertal

gånger. För vissa begränsade områden har bestämmelser genomförts för

alt lösa problemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

En mera allmän översyn av hithörande frågor verkställdes av särskilt

tillkallade sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension. De sak­

kunniga diskuterade i sitt den 8 november 1951 avgivna betänkande (SOU

1951:47) olika metoder att lösa överskottsproblemet. En allmän höjning

av vårdavgifterna fann de sakkunniga vara en ur principiella synpunkter

olämplig metod att lösa överskottsproblemet. Bibehållandet av låga avgifter

ingick nämligen som ett led i den allmänna sociala politik, som syftade

till att från den enskilde medborgaren och dennes anhöriga avlasta större

delen av särskilda kostnader i samband med sjukdom och andra slumpvis

drabbande olyckor. Att genom tvingande bestämmelser ålägga kommunala

och statsunderstödda enskilda anstalter att vidtaga dylika höjningar an­

sågs redan med hänsyn härtill inte kunna ifrågakomma. Dessutom skulle

en allmän höjning av avgifterna för sjukvård på anstalt stå i direkt strid

med det av statsmakterna vid 1946 års riksdag fattade principbeslutet om

fri sjukhusvård.

Även metoden att tillämpa andra vårdavgifter för folkpensionärer än

för övriga vårdtagare hade enligt de sakkunniga uppenbara olägenheter i

skilda hänseenden. De sakkunniga förordade därför att man valde metoden

att under tiden för pensionärernas vård på anstalt låta pensionen utgå med

belopp, motsvarande vårdavgiften jämte vad som kunde anses skäligt för

bestridande av personliga utgifter. Vid sjukhusvård samt i övrigt avgifts-

belagd vård på statlig, kommunal eller statsunderstödd enskild anstalt

borde folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsva­

rande dels indexreglerade fickpengar, dels i andra hand den av anstalten

betingade vårdavgiften.

Det förutsattes av de sakkunniga, att kommunerna liksom dittills skulle

fastställa så höga avgifter vid ålderdomshemmen, att inte något överskotts-

problem uppstod i dessa fall. Beträffande kommunernas övriga anstalter —

i regel statsunderstödda fattigvårdsanstalter för vård av kroniskt sjuka —

anfördes att principiella invändningar knappast kunde göras mot metoden

att införa högre avgifter för folkpensionärer än för andra intagna personer.

De sakkunniga avvisade emellertid med hänsyn till vissa gränsdragnings-

problem och önskvärdheten av att ha ett enhetligt system tanken på prin­

cipiella särbestämmelser för primärkommunala anstalter.

Behovet av fickpengar vid vissa anstalter, främst anstalter för vård av

sinnessjuka, var enligt de sakkunnigas mening varierande. Det förordades

därför, att all utbetalning av folkpension för de pensionsberättigades person­

liga behov bringades att upphöra för pensionärer, som vårdades på dylika

statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda anstalter, samt att i

stället anstalterna genom uppräkning av statliga bidrag eller anslag sattes

i stånd att med egna medel tillgodose sådana ändamål. För pensionärer på

fattigvårdsanstalter, anstalter för kroniskt sjuka och andra kroppssjukhus

med undantag av sanatorier ansåg de sakkunniga att det dåvarande fick-

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

53

penningbeloppet borde bibehållas i princip men uppräknas i förhållande till

den levnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan 1946, då lagen om folkpen­

sionering antogs.

De sakkunnigas betänkande har remissbehandlats, men statsmakterna

har inte tagit ställning till det.

I en av medicinalstyrelsen den 8 december 1954 till Kungl. Maj :t ingiven

skrivelse med förslag till vårdavgifter fr. o. in. den 1 januari 1955 vid bl. a.

statens sinnessjukhus aktualiserades ånyo överskottsproblemet. Medicinal­

styrelsen föreslog, att vårdavgiften skulle bibehållas vid tre kr. om dagen.

Med hänsyn till storleken av då gällande pensionsbelopp (1 800 kr. om året

för ogift pensionär, bortsett från bostadstillägg) borde dock avgiften fast­

ställas till högst fyra kr. om dagen för samtliga folkpensionärer, som inte

var berättigade till ersättning för sjukhusvård från sjukkassa (dvs. utför-

säkrade pensionärer).

Under remissbehandlingen väckte förslaget att placera patienter, som

åtnjöt folkpension, i en annan och högre avgiftsklass än övriga patienter

stark kritik. Genom beslut den 27 maj 1955 föreskrev Kungl. Maj:t att

avgiften å allmän sal vid statens sinnessjukhus t. v. skulle utgöra tre kr.

om dagen.

Riksdagens revisorer har i sin den 31 oktober 1957 avgivna särskilda

berättelse om anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m. framhållit att de

senare årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt,

trots de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vård­

avgifterna ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskotts­

problemet. Frågan kommer f. ö. att i en nära framtid bli än mer brännande,

därest beslut fattas om de väsentliga förbättringar av folkpensioneringen,

vilka allmänna pensionsberedningen enhälligt föreslagit. Med en lösning

av överskottsproblemet kan enligt revisorernas mening inte längre anstå.

Revisorerna anser det uppenbart, att en helt ny utredning i ämnet är på­

kallad.

Anledning torde saknas att här närmare redovisa den tidigare behand­

lingen av hithörande frågor och de synpunkter som därvid framkommit.

I detta avseende hänvisas i stället till det år 1951 avgivna betänkandet och

till riksdagens revisorers nyssnämnda skrivelse.

Departementspromemorian

Beträffande det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen ut­

talas i promemorian inledningsvis, att detsamma främst gäller sådana folk­

pensionärer, som är intagna på sinnessjukhus eller hem för kroniskt sjuka.

Den vårdavgift som uttages av dem uppgår i regel till tre kr. om dagen, dvs.

1 095 kr. om året. Deras folkpension är f. n. i allmänhet 2 200 kr. om året

jämte i vissa fall kommunalt bostadstillägg. De personer det här gäller har

ofta inte behov av eller ens möjlighet att för egen del förbruka skillnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

mellan folkpensionen och vårdavgiften. Det har ansetts otillfredsställande,

att det allmänna bestrider både kostnaderna för folkpensionen och så gott

som helt och hållet de faktiska kostnaderna för anstaltsvården — vilka

numera uppgår till högst avsevärda belopp — med påföljd, att för den

anstaltsvårdades del betydande belopp hopsamlas. I många fall förhåller

det sig så, att den anstaltsvårdade måste vistas återstoden av sitt liv på

anstalt. I promemorian framhålles, att skillnaden mellan folkpensionen och

vårdavgiften kommer att ökas om den planerade höjningen av folkpensio­

nen kommer till stånd. Härvid erinras om att enligt allmänna pensions-

beredningens förslag folkpensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 kommer att

utgöra 2 350 kr. eller — om ytterligare ett indextillägg tillkommer på grund

av ökning av pensionspristalet — 2 400 kr. om året.

Förutsättningarna för att lösa ifrågavarande problem, vilket alltså kom­

mer att förstoras under den närmaste tiden, kan enligt promemorian nu

sägas vara annorlunda och bättre än då betänkandet om de anstaltsvår­

dades rätt till folkpension m. in. avgavs år 1951. Den mest väsentliga för­

ändringen ligger däri att man frångått 1940 års principbeslut om fri sjuk­

husvård och infört ersättning för utgifter för sjukhusvård som en sjuk­

försäkringsförmån. Av betydelse är också, framhålles det, att de statliga

folkpensionerna numera är i princip enhetliga över hela landet.

I fortsättningen uttalas, att den lösning, som nu ligger närmast tillhands,

är att generellt höja vårdavgiften för sals patienter på

olika sjukvårdsanstalter (inklusive förlossningsanstalter). En sådan höj­

ning anses motiverad redan därav att betydande kostnadsstegringar inträtt

sedan de nuvarande avgifterna fastställdes. Till följd av dessa kostnads­

stegringar har huvudmännen funnit sig nödsakade att höja avgifterna

för vård å enskilt rum, varjämte vissa utredningar påbörjats om höjning

jämväl av avgifterna för vård å allmän säl. Höjes salsavgifterna över lag

till fem kr. per dag, vilket i och för sig bedöms såsom rimligt, kommer

skillnaden mellan folkpensionen och vårdavgiften att reduceras med i regel

730 kr. om året och för år räknat bli 525 kr. vid en folkpension om 2 350

kr. och 575 kr. vid en folkpension om 2 400 kr. Dessa skillnadsbelopp upp­

går till ung. 22 resp. 24 procent av pensionen. Som jämförelse namnes, att det

fickpenningbelopp, som skall tillhandahållas folkpensionärer på ålder­

domshem, från början motsvarade 20 procent av pensionen.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att vårdav­

gifterna för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter höjes

till fem kr. per dag. Avgiftsändring bör dock enligt förslaget inte ske i

fråga om anstalter för psykiskt efterblivna och för epileptiker; där kan

nämligen överskottsproblemet sägas redan vara löst genom den metod

för fastställande av vårdavgiften, som nu gäller och får anses vara den

lämpligaste. Även från epidemivårdanstalter bör man enligt förslaget

bortse vid avgiftsändringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 10ö8

55

Sammanfattningsvis anföres, att den angivna metoden att höja dagav­

giften till fem kr. i dagens läge kan sägas innebära en någorlunda till­

fredsställande lösning på ifrågavarande överskottsproblem. Det påpekas

emellertid, att eftersom avsikten är att under loppet av 1960-talet succes­

sivt höja folkpensionerna måste lösningen betraktas som ett provisorium.

Kostnaden för en förhöjning av vårdavgifterna kommer i regel att be­

stridas av sjukkassorna eller av folkpensionsmedel. Sättes dagavgiften till

fem kr., beräknas kostnadsökningen för sjukkassorna uppgå till ca 32

milj. kr. för år.

I promemorian påvisas vidare, att höjningen av vårdavgifterna innebär

ett betydande inkomsttillskott för sjukhushuvudmännen — främst staten,

landstingen och städerna utom landsting. Inkomsttillskottet uppgår inte

endast till förut nämnda 32 milj. kr. utan det torde röra sig om ett långt

större belopp, grovt räknat 60 milj. kr. Med hänsyn härtill synes det enligt

promemorian rimligt, att sjukhushuvudmännen i samband med den för­

ordade avgiftshöjningen beslutar avgif tsnedsättning för vissa

patientgrupper. Härom anföres i promemorian.

a) Å sjukvårdsanstalt intagen patient kan vara utförsäkrad från all­

män sjukkassa i fråga om ersättning för sjukhusvård vid den aktuella

sjukdomen utan att vara berättigad till något slag av folkpensionsförmån.

Särskilt de lungsjuka är aktuella i detta sammanhang. Avgiftshöjningen

bör inte få avse sådana fall. I stället bör man för dem övergå till att, såsom

nu tillämpas av vissa sjukhushuvudmän, inte ta ut någon avgift alls.

b) I de fall, då allmän sjukkassa på grund av konvention är skyldig

att betala ersättning för kostnader för sjukhusvård här i landet åt sådana

patienter, som inte är medlemmar i sjukkassan, bör inte få debiteras högre

avgift än för inomlänspatient. Med hänsyn till att bosättningsbegreppet

ibland tolkas olika inom sjukförsäkringen och vid debitering av sjukhus­

avgifter bör patient, som på grund av konvention skall omfattas av den

svenska sjukförsäkringen därest han är bosatt här i riket, vid debitering

av sjukhusavgifter alltid betraktas såsom bosatt härstädes, om veder­

börande sjukkassa med tillämpning av konventionen inskrivit honom

som kassamedlem.

c) Utomlands bosatta svenska medborgare, som här i landet vårdas jtå

sjukvårds- eller förlossningsanstalt, bör inte få debiteras högre avgift än

inomlänspatient.

Storleken av de minskade inkomster, som ifrågavarande avgiftsnedsätt-

ningar kommer att medföra för sjukhushuvudmännen, har inte närmare

kunnat anges vid tiden för promemorians upprättande. Det anses dock

med all säkerhet röra sig om mycket obetydliga belopp jämfört med de

ökade inkomster, som föranledes av avgiftshöjningen.

Beträffande frågan hur höjningen och i angivna fall sänkningen bör

genomföras framhålles i promemorian följande. Det ankommer på veder­

börande huvudman att besluta om ändring av dagavgifterna. Då statligt

driftbidrag utgår till anstalt, för vilken annan än staten är huvudman.

och statsbidragsbestämmelserna förutsätter att dagavgiften är lägre än

fem kr., bör statsbidragsbestämmelserna ändras så att de inte hindrar

den här förordade avgiftshöjningen. I fråga om sjukkassornas skyldighet

att utge ersättning för sjukhusvård föreskrives i 15 § SFL bl. a., att

Kungl. Maj :t äger fastställa taxa för beräkning av dylik ersättning. Denna

fullmakt har hittills inte utnyttjats och det förutsättes, att beslut om höj­

ning av vårdavgifterna i enlighet med vad som föreslagits inte tas till intäkt

för att utfärda dylik taxa. Vidare förutsättes, att sjukhushuvudmännen

beslutar om avgiftsnedsättning i de fall, där sådan avsetts komma till

stånd. Skulle mot förmodan så ej bli fallet torde särskilda åtgärder få

övervägas.

Vidare nämnes i promemorian, att de ökade dagavgifterna å sjukvårds-

anstalterna leder till ökade utgifter för yrkesskadeförsäkringen samt enligt

militärersättningsförordningen och vissa andra författningar om ersätt­

ning av statsmedel. För yrkesskadeförsäkringen antages utgiftsökningen

röra sig om 150 000 kr. om året, medan ökningen såvitt avser de särskilda

ersättningsförfattningarna torde gälla så små belopp, att de inte påverkar

beräkningen av vederbörliga anslag.

Slutligen uppmärksammas i promemorian, att en höjning av dagavgif­

terna medför behov av en viss utsträckning av den för folk­

pensionärer i allmänhet gällande sjukhjälpstiden

om 90 dagar, såvitt angår sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård.

Om dagavgifterna höjes utan att sagda sjukhjälpstid förlänges, kommer

nämligen folkpensionärer, som för övergående sjukdomar vårdas på sjuk­

hus i mer än 90 dagar, i sämre läge än nu genom att de efter sjukhjälps-

tidens utgång själva får betala den högre dagavgiften.

I detta sammanhang erinras i promemorian om att socialförsäkringsut-

redningen i sitt i maj 1956 dagtecknade slutbetänkande (IV: Statistisk

undersökning rörande vårdtider å ltroppssjukhus i Malmö) uttalade, att

det med hänsyn till pensionsfrågans läge inte annat än om synnerligen

starka skäl skulle föreligga var motiverat att, med bibehållande av nu­

varande samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjuk­

försäkringens sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maxi­

merad. Några sådana skäl ansågs dock inte ha framkommit genom den

i betänkandet redovisade undersökningen.

Socialförsäkringsutredningens uttalande får, frainhålles det i prome­

morian, ses mot bakgrunden av att den för folkpensionärer i allmänhet

stadgade sjukhjälpstiden om 90 dagar gäller sjukhjälp i form av såväl

sjukpenning som ersättning för sjukhusvård. En förlängning av denna

sjukhjälpstid, såvitt angår sjukpenning, skulle onekligen föregripa utred­

ningen om samordning mellan sjukförsäkring och folkpensionering. Där­

emot torde en förlängning av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvårds-

ersättning inte få denna konsekvens. Verkställda undersökningar har en­

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

57

ligt promemorian visat, att ett system med olika maximum för sjukhjälps-

tiden vid sjukpenning och vid sjukhusvård kan administrativt bemästras.

Något hinder mot att förlänga sjukhjälpstiden enbart såvitt rör ersättning

för sjukhusvård anses därför inte föreligga.

Med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i den av socialför-

säkringsutredningen redovisade statistiska undersökningen, dragés i pro­

memorian den slutsatsen att en höjning av dagavgiften förefaller att mo­

tivera endast en mindre förlängning av sjukhjälpstiden för sjukhusvården.

Hur långt man skall sträcka sig kan givetvis vara föremål för delade

meningar. Det bör beaktas, att en mera avsevärd förlängning resulterar

i en ökning av de överskottsmedel, som enligt vad förut sagts bör redu­

ceras. En lämplig avvägning anses vara att — i analogi med vad som före­

slagits beträffande sjukpenningskalan —- förlänga ifrågavarande sjuk-

hjälpstid från 90 till 180 dagar. Denna förlängning antages komma att öka

sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter med ca 4 milj. kr. om året.

Yttranden

Förslaget om höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds-

anstalterna tillstyrkes av statskontoret, pensionsstyrelseni medici­

nalstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­

bund, Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening,

Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och SACO

samt a v s t y r k e s av riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbun-

det och De lungsjukas riksförbund.

Den ökning av kostnaderna för sjukhusens drift, som inträffat sedan de

nuvarande avgifterna fastställdes, åberopas av statskontoret, Svenska stads­

förbundet och Svenska landstingsförbundet som skäl för en höjning av

dessa avgifter. Landstingsförbundet anför vissa uppgifter angående ut­

vecklingen av dagkostnaderna vid lasaretten. Enligt dessa uppgifter ut­

gjorde nämnda kostnader 28 kr. 40 öre år 1950 för att därefter öka till

85: 90 år 1951, 40: 90 år 1952, 42: 00 år 1953, 43: 40 år 1954, 47: 20 år 1955

och 51: 00 år 1956. För år 1957 föreligger ännu inte några siffror men med

hänsyn till lönekostnadernas stegring anser sig förbundet kunna uppskatta

dagkostnaden till omkring 57 kr., och för 1958 antages kostnaden komma

att uppgå till omkring 60 kr. Förbundet påpekar, att den nuvarande dagav­

giften å allmän sal 3 kr. i många fall tillämpats sedan 10—15 år tillbaka, då

dagkostnaderna blott var en bråkdel av de nuvarande.

önskvärdheten av att överskottsproblemel inom folkpensioneringen sna­

rast bringas till någon form av lösning erkännes över lag i yttrandena.

Svenska landstingsförbundet anlör, efter att ha erinrat om att statsrevi­

sorerna i sin förut omnämnda, år 1957 avgivna berättelse förordat eu ut­

redning av frågan, att eu temporär lösning i avvaktan på en sådan utred­

ning kan ernås genom eu höjning av legosängsavgifterna. Härigenom er-

bjudes enligt förbundets mening den smidigaste och i dagens läge lättast

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

framkomliga vägen för problemets lösning. Även statskontoret, pensions-

styrelsen. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas för­

bund anser att genom höjningen av vårdavgifterna en godtagbar proviso­

risk lösning av överskottsproblemet åstadkommes. Pensionsstyrelsen be­

handlar närmare frågan om det överskott — normalt 575 kr. om året

— som därest vårdavgifterna höjes i överenstämmelse med förslaget allt­

jämt uppkommer för anstaltsvårdade folkpensionärer. Styrelsen yttrar.

En viss uppfattning av detta överskjutande belopps skälighet erhålles

genom jämförelse med det fickpenningbelopp, som enligt 18 § 2 mom.

lagen om folkpensionering skall tillhandahållas folkpensionär på bl. a.

ålderdomshem. Detta belopp är nu 360 kr. om året men skulle med hänsyn

till folkpensionens beräknade storlek i juli 1958 bli 480 kr., om det upp­

räknades till det ursprungligen gällande procenttalet i förhållande till den

totala pensionen. Det måste emellertid påpekas att det ingalunda är givet

att en sådan uppräkning generellt bör ske. Bland annat blir jämförelsen

missvisande i fall där pensionstagarens kroppsliga eller själsliga tillstånd

omöjliggör för honom att tillgodogöra sig fickpengar eller deras värde. Vi­

dare må framhållas att hittills ingen uppräkning skett av det i 17 § folk­

pensioneringslagen upptagna beloppet, 200 kr., för den som är på statens

bekostnad intagen å anstalt eller tillfälligt vistas utom densamma. Dess­

utom tillkommer ofta för anstaltsvårdade folkpensionärer ett visst kommu­

nalt bostadstillägg.

Den i förslaget åberopade motiveringen för en höjning av vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter utgör enligt

Svenska sjukkasseförbundets uppfattning inte tillräckligt bärande skäl för

eu sådan åtgärd. Det problem, som uppstår beträffande vissa sjukhusvår-

dade pensionärer i fråga om pensionsöverskott, bör kunna lösas utan att

så generellt verkande åtgärder vidtages som förslaget innebär. Den lämpli­

gaste lösningen synes förbundet vara, att sjukvårdsanstalterna beträffande

folkpensionärerna bestämmer en högre vårdavgift att utgå efter viss tids

vård. Redan nu tillämpas för övrigt vid vissa sjukvårdsanstalter olika av­

gifter för olika kategorier vårdade. De successiva förändringar av vård­

avgifterna, som får antagas komma att ske i samma mån som folkpen­

sionsbeloppen förändras för att förhindra att nya överskottsproblem upp­

står, anses även lättare kunna genomföras, om frågan löses enligt de linjer

förbundet förordar.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det förhållandet att en an-

staltsvårdad pensionär får ett överskott på sin pension sedan vårdavgif-

lerna betalats inte alltid bör föranleda att överskottet indrages. Förbundet

anser, att det ur många synpunkter skulle vara att föredra, att samhället

innehöll överskottet men att den vårdades formella rätt till det kvarstod

till hans död. Genom oavbrutna framsteg på den medicinska vetenskapens

område kan nämligen personer med obotlig sjukdom som kräver ständig an-

staltsvård plötsligt bli tillgängliga för behandling som leder till tillfrisk­

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

59

nande. I sådana fall bör på pensionen uppkommet överskott få brukas av

pensionstagaren efter utskrivningen. Det måste betraktas som värdefullt,

om sparade medel vid sådana tillfällen finns att ta i bruk. Höjningen av

vårdavgifterna däremot finner förbundet vara ett alltför hårdhänt och

osmidigt vapen. Förbundet anser vidare, att det för samhället är skäli­

gen betydelselöst om patienten till en faktisk vårdkostnad på omkring 50

kr. bidrar med 3 eller 5 kr. men att en avgiftshöjning för patienten kan

verka ytterst betungande. Visserligen beaktas i promemorian detta problem

genom att avgiftsbefrielse föreslås för sådana utförsäkrade som inte har

folkpension. Med hänsyn till erfarenheterna av landstingens ställnings­

tagande hittills i fråga om avgiftsnedsättning för utförsäkrade tvivlar emel­

lertid förbundet starkt på möjligheterna att skapa säkra garantier härvid­

lag. De blindas förening anser, att promemorieförslaget innebär en för­

sämring av särskilt den blinda husmoderns ställning. Eftersom storleken

av blinda husmödrars folkpension i hög grad är beroende av makens in­

komst, är det inte säkert att deras folkpension under alla förhållanden är

större än den föreslagna högre vårdavgiften. Föreningen föreslår därför,

att den som endast uppbär blindtillägg jämte invalidpensionens grundbe­

lopp inte skall betraktas som folkpensionär.

Förslaget om avgiftsnedsättning för vissa patient­

grupper har blivit föremål för närmare granskning av Svenska lands­

tingsförbundet. I dess yttrande erinras om att landstingen för tuberkulösa,

som är utförsäkrade, redan vidtagit åtgärder i avgiftslindrande syfte efter

något skiftande linjer. Flertalet landsting har godtagit ett av förbunds­

styrelsen framlagt förslag, innebärande att vårdavgiften å allmän sal å lands­

tingens tuberkulossjukvårdsanstalter skall utgöra en krona per dag för

självbetalande patient, som icke äger uppbära ersättning för vården av

sjukkassa eller försäkringsbolag. I ett par fall har hithörande patienter

helt befriats från avgift. Dessa bestämmelser omfattar även folkpensionärer.

Enligt förbundets mening talar skäl för den i promemorian föreslagna ord­

ningen att alla å sjukvårdsanstalt intagna patienter, som är utförsäkrade

från allmän sjukkassa utan att vara berättigade till någon form av folk­

pension, skall erhålla avgiftsfri vård. En förutsättning bör dock vara att

annan ej är skyldig att erlägga avgiften för patienten. Förbundet anser

emellertid inte den föreslagna ordningen tillfyllest för tuberkulösa, som

åtnjuter folkpension. Dessa folkpensionärer har oftast försörj ningsskyldig-

het och är tvungna att under sjukhusvistelsen behålla sin bostad utanför

sjukhuset. För dem är alltjämt de bestämmelser, som landstingen nu prak­

tiserar, av behovet påkallade, åtminstone tills vidare till dess folkpensionen

undergått eu mera avsevärd höjning. Möjligt är att samma problem kan

föreligga beträffande andra sjuka folkpensionärer, som vårdas på akut­

sjukhus för relativt långvariga sjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12li år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

60

Vad angår förslaget om att endast inomlänspatientavgift skall uttagas

dels för utlänningar, som inte är medlemmar i allmän sjukkassa men som

på grund av konvention är berättigade till ersättning för sjukvård från

sådan kassa, och dels för utomlands bosatta svenska medborgare är lands­

tingsförbundet mera tveksamt. I yttrandet heter det.

Detta förslag bryter mot den princip, varpå avgiftsfinansieringen av

sjukhusvård bygger och som finnes kodifierad i gällande sjukhuslag. 1 en­

lighet härmed erlägges inomlänspatientavgift av den som är bosatt inom

sjukvårdsområdet, medan övriga patienter har att erlägga en annan och

väsentligt högre avgift, för närvarande 50 kr. per dag. Man har härvid ut­

gått från det betraktelsesättet, att landstingsskatten utgör en i hälsans da­

gar erlagd försäkringspremie, som berättigar vederbörande att vid behov

av sjukhusvård erhålla sådan efter en relativt låg taxa. Ur denna synpunkt

ter det sig inkonsekvent, att en person — utlänning eller svensk — som ej

är bosatt inom riket och följaktligen ej erlagt någon landstingsskatt, skall

erhålla sjukvård till samma låga kostnad som en inom sjukvårdsområdet

bosatt.

Liksom man beträffande vissa slag av inom landet bosatta patienter sökt

lösa frågan om en rimlig avgift vid vård utom hemlänet genom det s. k.

utomlänsavtalet, varigenom hemlandstinget åtagit sig huvudparten av av-

giftskostnaden, tala skäl för att beträffande här ifrågavarande patient­

kategorier, vilka sakna hemlandsting, staten inträder i dettas ställe. Där­

igenom skulle också en mera rättvis kostnadsfördelning ernås.

Även om de principiella skälen sålunda föranleder tveksamhet vill för­

bundet, med hänsyn till önskvärdheten av att hithörande frågor, särskilt

utlandssvenskarnas problem, bringas till snar lösning och i betraktande

av sakens tämligen underordnade betydelse i ekonomiskt avseende, inte

motsätta sig promemorians förslag. Förbundet godtar också förslaget i

fråga om utlänningar, som på grund av konvention skall inskrivas som med­

lemmar i sjukkassa, om de bosätter sig här i riket. Förbundet utgår från att

ändring i 20 § sjukhuslagen erfordras för genomförande av promemorians

förslag rörande avgiftssättningen för särskilda patientgrupper.

Svenska stadsförbundet intar i huvudsak samma hållning som lands­

tingsförbundet. I själva remissyttrandet har förbundet inte fattat slutlig

ståndpunkt till om förbundet vill ansluta sig till promemorieförslaget om

vårdavgifterna för utlänningar, som utan att vara sjukkassemedlemmar har

rätt till ersättning för sjukvård från sjukkassa, och för utlandssvenskar.

Förbundet har nämligen i yttrandet förutsatt, att frågan göres till föremål

för förhandlingar mellan berörda parter. Vissa underhandlingar i ämnet

har därefter förts med deltagande av företrädare för stadsförbundets sty­

relse och förbundets sjukvårdsdelegation. Med hänsyn till önskvärdheten

av att inte komplicera sjukförsäkringen har styrelsen, utan att frångå för­

bundets i remissyttrandet angivna principiella inställning, förklarat sig villig

att rekommendera förbundets medlemmar att tillämpa de avgiftsnedsätt-

ningar, som föreslås i promemorian. Härvid har förutsatts, att utlands­

61

svenskar, vars vårdbehov uppkommit utom riket, inte skall vara berätti­

gade till avgiftsnedsättning, om de kan erhålla tillfredsställande sjukhus­

vård i det land, där de är bosatta, och får denna vård ersatt av socialför­

säkringen i hosättningslandet. Styrelsen har vidare, i betraktande av att

hållpunkter saknas för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av

ifrågavarande avgiftsnedsättningar, förbehållit sig rätt att ompröva sitt ställ­

ningstagande sedan sjukhushuvudmännen vunnit viss tids, förslagsvis 3

års, erfarenhet av systemet. Likaså har styrelsen utgått från att några kon­

ventioner, som kan leda till att utlänningar blir berättigade till avgiftsned­

sättning då vårdbehovet uppkommit utom riket, inte träder i tillämpning

under denna tid. •—• Tillfogas må, att Göteborgs stads representant i sjuk-

vårdsdelegationen förordat, att full utomlänsavgift skulle erläggas för alla

utom riket bosatta patienter, men att han förutsatt, att samtliga sjukhus­

huvudmän skulle komma att följa styrelsens rekommendation.

Hiksförsäkringsanstalten anför beträffande förslaget om avgiftsbefrielse

för patienter, som är utförsäkrade från allmän sjukkassa utan att vara

berättigade till något slag av folkpensionsförmån, att man av praktiska

skäl från nämnda rätt till avgiftsbefrielse icke torde kunna utesluta sådana

personer under 67 år, som ej åtnjuter folkpensionsförmån men skulle er­

hålla sådan, därest ansökan därom gjordes. En följd härav skulle bliva, att

folkpension söktes endast i de fall, då pensionen för dag räknat kunde

beräknas överstiga vårdavgiften. De problem, som härigenom skulle upp­

komma, synes enligt anstaltens mening böra närmare utredas. I varje fall

bör klart uttalas, vilka kategorier som omfattas av avgiftsbefrielsen.

Det i promemorian framförda förslaget om att sjukhjälpstiden

för folkpensionärer, såvitt angår ersättning för sjukhusvård,

skall utsträckas från 90 till 180 dagar tillstyr kes eller lämnas utan

erinran av pensionsstgrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svens­

ka sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagcns förening, Folksam,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och De lungsjukas

riksförbund.

Förslaget a v styrkes av statskontoret, riksförsäkringsanstalten och

SACO. Av dessa anser statskontoret, att en förlängning av sjukhjälpstiden

för folkpensionärerna i och för sig är hefogad och lämplig men att spörs­

målet bör övervägas först i samband med en allmän översyn av SFL. Där­

vid bör tillses, att kostnaderna för åldringsvården, som är en kom­

munal angelägenhet, ej genom utsträckning av sjukhjälpstiden överflyttas

på sjukförsäkringen. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om att

folkpensionärerna inte är avgiftspliktiga för sin sjukvårdsförsäkring. I

samband med en eventuell utvidgning av folkpensionärernas sjukvårds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

förmåner torde emellertid enligt ämbetsverkets mening krav på en ompröv­

ning härutinnan kunna resas.

Riksförsäkringsanstalten finner behovet av den föreslagna reformen

obetydligt och anför.

Den nuvarande vårdavgiften för salspatienter — tre kronor per dag —

torde lågt räknat ungefär motsvara den inbesparing av utgifter för kost,

som en sjukhuspatient gör. För de enbart sjukvårdsförsäkrade — till den­

na kategori hör flertalet folkpensionärer — kan det därför sägas upp­

komma en besparing på tre kronor för varje dag sjukhusvårdsersättning

utgår. Vid utförsäkring uteblir denna besparing, men något större behov av

sjukhjälp kan ändock ej sägas föreligga, så länge vårdavgiften endast är

tre kronor. Höjes vårdavgiften till fem kronor, ökas visserligen sjukhjälps-

behovet, men detta torde ändock icke kunna rubriceras som stort. Den be­

sparing, som uppkommer under de 90 dagar, då sjukhusvårdsersättning

utgår, motsvarar ju i stort sett merkostnaden på två kronor per dag under

mer än fyra månader efter utförsäkringsdagen. Det bör vidare beaktas,

att en utsträckning av folkpensionärernas sjukhjälpstid, såvitt avser er­

sättning för sjukhusvård, skulle få till följd, alt den redan nu invecklade

sjukförsäkringsadministrationen bleve ännu mer svårbemästrad.

Med hänsyn till vad som i promemorian anföres om det överskott, som

uppstår på folkpensionen till följd av skillnaden mellan denna och vård-

avgifterna, anser SACO inte motiverat att förlänga sjukhjälpstiden för

folkpensionärerna.

De part em en t schef en

Vårdavgifterna för salspatienter vid våra sjukvårds- och förlossnings-

anstalter utgår som bekant i regel med mycket låga belopp. Detta gäller

såväl statens som städernas och landstingens anstalter. I normalfallen

uppgår dagavgiften så gott som genomgående till 3 kr. Vård enligt epidemi­

lagen å allmänt rum på epidemisjukhus är kostnadsfri. De avgifter, som

sjukhushuvudmännen uppbär, drabbar i allmänhet inte patienten utan

ersättes av den allmänna sjukförsäkringen. I de fall då den sjuke är utför-

säkrad erhåller han oftast folkpension, med vilken vårdavgiften kan betalas.

De nyssnämnda dagavgifterna för salspatienter motsvarar endast en

bråkdel av de verkliga vårdkostnaderna, vilka under senare år oavlåtligt

stegrats. Den nuvarande avgiftssättningen gjordes i samband med SFL:s

ikraftträdande men innebar i många fall inte någon ändring i förhållande

til] vad som gällt tidigare. Avgifterna kvarstår således på en nivå, som

fastställdes då de verkliga kostnaderna för vården inte var på långt när

så höga som nu. Det må erinras om att enligt Svenska landstingsförbundets

yttrande över departementspromemorian den verkliga dagkostnaden för

en salspatient vid landstingens lasarett, som utgjorde 28 kr. 40 öre 1950

och 43 kr. 40 öre 1954, stigit till 51 kr. 60 öre 1956 och till omkring 57 kr.

1957 och väntas öka till ungefär 60 kr. innevarande år. Dessa siffror, som

torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjukvårds- och för-

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

63

iossningsanstalter, utgör enligt min mening redan i sig själva ett starkt skäl

för en höjning av vårdavgifterna. En höjning till föreslagna 5 kr. om dagen

framstår i nuvarande läge som skälig.

Höjes vårdavgifterna medför detta för de patienter, som åtnjuter folk­

pension, att en större del av pensionen åtgår för att betala kostnaderna

på anstalten. När det gäller långtidspatienter på sinnessjukhus och kro-

nikeranstalter uppkommer f. n. ett betydande överskott å folkpensionen.

För år räknat uppgår i regel vårdavgiften till 1 095 kr. och folkpensionen

till 2 200 kr. Det årliga överskottet å dessa patienters folkpension belöper

sig sålunda nu till 1 105 kr., ett belopp som patienterna själva ofta inte

kan utnyttja utan som sparas för att slutligen tillfalla arvingarna. Detta

bär särskilt med hänsyn till att det allmänna genom de låga avgifterna

subventionerar anstaltsvistelsen ansetts otillfredsställande. Problemet har

också sedan länge varit uppmärksammat, och olika riktlinjer för frågans

lösning har ifrågasatts.

Bl. a. har det föreslagits, att folkpensionen för ifrågavarande pensions-

tagare skulle nedsättas till belopp, motsvarande vårdavgifterna. Å andra

sidan har den möjligheten framkastats, att vårdavgiften för långtidspatien­

ter med folkpension kunde fastställas till samma belopp som pensionen

med skyldighet för anstalten att tillhandahålla den sjuke fickpengar till

visst belopp. Denna metod kan f. n. sägas vara tillämpad såväl i fråga om

vårdanstalterna för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalterna som de

kommunala ålderdomshemmen. För dem som åtnjuter kostnadsfri vård

på icke statlig vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller för epileptiker äger

sålunda den som driver anstalten att uppbära folkpensionen med skyldighet

att tillhandahålla den vårdade fickpengar till ett belopp av 360 kr. om

året eller att använda motsvarande belopp till hans nytta. För psykiskt

efterblivna kan nämnda belopp nedsättas. Då avgift utgår för vården å

ifrågavarande anstalter, dvs. efter det den vårdade fyllt 21 år, är avgifts­

beloppet i princip lika stort som pensionen med avdrag för fickpengar. På

ålderdomshemmen uttages i allmänhet inackorderingsavgift, motsvarande

folkpensionen med ett avdrag för fickpengar. I enlighet härmed har kom­

munen rätt att uppbära den inackorderades folkpension och gottgöra sig

för kostnaderna för vården eller försörjningen, varvid kommunen är skyl­

dig att månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 30 kr. eller an­

vända motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans

personliga nytta.

Båda de bär skisserade metoderna har föranlett betänkligheter i vissa

hänseenden. Den nu föreslagna höjningen av vårdavgifterna reducerar

emellertid överskottsproblemet högst väsentligt. Vården av eu helårspa-

tient kommer efter höjningen att i allmänhet ta 1 825 kr. av folkpen­

sionen i anspråk. Om man utgår från att folkpensionerna höjes på sätt

Kungl. Maj :t i proposition nr 55 föreslagit årets riksdag och dessutom

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

64

beaktar att ytterligare ett indextillägg kommer att utgå fr. o. m. april i år,

kommer folkpensionen för ogift pensionär bortsett från kommunalt bostads­

tillägg att fr. o. m. den 1 juli 1958 uppgå till 2 400 kr. Med frånräknande

av fickpenningbeloppet, som i överensstämmelse med förslaget i nyssnämnda

proposition förutsättes höjt till 40 kr. i månaden, begränsas överskottet för

anstaltsvårdade folkpensionärer av förevarande kategori till 95 kr. om

året eller ca 8 kr. i månaden. Såsom en temporär lösning av överskotts-

problemet synes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den

mån folkpensionerna, såsom förutsättes, i fortsättningen ytterligare för­

bättras, blir naturligtvis överskottsproblemet ånyo aktualiserat. Den nu

föreslagna höjningen av vårdavgifterna undanröjer därför på längre sikt

inte behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet, men den

gör det möjligt att komma tillrätta med olägenheterna i väntan på att frågan

om den slutliga lösningen prövas.

På grund av det anförda anser jag i likhet med det övervägande antalet

remissorgan, att promemorieförslaget om en höjning av vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter till 5 kr. bör föl­

jas. Självfallet åsyftas därmed inte någon ändring i vad som nu gäller be­

träffande kostnadsfri vård å epidemivårdanstalt. Inte heller avgifterna på

anstalter för psykiskt efterblivna eller epileptiker beröres av mitt förslag.

Om det som förut angivits får anses vara en fördel att de höjda vård­

avgifterna tar en större del av folkpensionen i anspråk för pensionärer,

som mera stadigvarande är omhändertagna på anstalt, är motsatsen för­

hållandet när det gäller folkpensionärer, som måste söka sjukhusvård för

mera akuta sjukdomar. Eftersom för folkpensionärerna sjukhjälpstiden i

fråga om sjukhusvård enligt SFL i regel är begränsad till 90 dagar, skulle de

högre kostnaderna för vården få betalas av folkpensionärerna själva vid sjuk­

domar, som varar mer än 90 dagar. Det framstår därför som önskvärt att

mildra denna konsekvens av den föreslagna avgiftshöjningen. Jag finner

därvid den i promemorian föreslagna och i så gott som samtliga remiss­

yttranden förordade utsträckningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid

till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård, vara en lämplig

åtgärd.

Även utanför folkpensionärernas krets finns såsom i promemorian på­

pekats vissa långtidssjuka, främst tuberkulospatienter, vilka själva får betala

sina vårdavgifter på grund av att de är utförsäkrade från sjukförsäkringen

och för vilka avgifterna kan vara betungande. Detta gäller redan med avgif­

ternas nuvarande storlek. Sjukhushuvudmännen har därför hittills vidtagit

vissa åtgärder i avgiftslindrande syfte. I samband med den nu förordade

höjningen av vårdavgifterna har huvudmännens organisationer godtagit den

i promemorian föreslagna principen att vårdavgift inte skall uttagas av sals­

patienter, som är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och som

inte är berättigade till någon form av folkpension. Jag hälsar med tillfreds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

65

ställelse att så skett, och jag anser mig kunna utgå ifrån att denna regel om

avgiftsbefrielse inte skall behöva leda till svårigheter vid tillämpningen så­

som i ett remissyttrande befarats. Självfallet föreligger inte hinder för sjuk­

hushuvudmännen att medge avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning även

i andra fall än de här berörda. Jag vill i detta sammanhang erinra om att psy­

kiskt efterblivna patienter under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus,

erlägger vårdavgift med 3 kr. per dag medan motsvarande klientel, som om­

händertas genom landstingens försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan

om avgiftsbefrielse för nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i

regel inte omfattas av sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och av­

göras av Kungl. Maj :t.

I departementspromemorian har förslaget om avgiftshöjning förknippats

med vissa önskemål om att sjukhushuvudmännen i fortsättningen skall

tillämpa inomlänsavgifter för vissa patientgrupper, för vilka vårdavgiften

nu beräknas efter utomlänstaxan. Dessa grupper är dels utländska med­

borgare, som på grund av överenskommelse med främmande makt är be­

rättigade till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

de är medlemmar av sådan kassa, och dels svenska medborgare, som är

bosatta utomlands och således inte omfattas av den allmänna sjukförsäk­

ringen, ehuru de som jag i ett kommande avsnitt ämnar föreslå i stor ut­

sträckning ändå blir berättigade till sjukhjälp, däribland ersättning för

sjukhusvård, från allmän sjukkassa. I sammanhanget föreslås också i pro­

memorian, att utländska medborgare, som enligt konventionsbestämmel-

ser är sjukförsäkrade här i landet, i avgiftshänseende skall behandlas

som härstädes bosatta svenska medborgare. Sjukhushuvudmännens organi­

sationer har förklarat sig villiga att rekommendera de sålunda föreslagna

avgiftsnedsättningarna. Såsom ett villkor för avgiftsnedsättning för utlands­

svenskar i de fall, då rätt till ersättning från sjukförsäkringen inte är för

handen, synes dock böra fordras, att vederbörande inte i det land, där han

eller hon är bosatt, kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förloss­

ningsvård, som ersättes av socialförsäkringen i bosättningslandet. Av det

föregående framgår, att Svenska stadsförbundet, med hänsyn till ovissheten

angående de ekonomiska konsekvenserna för förbundets medlemmar av av­

giftsnedsättningarna, förbehåller sig rätt att ompröva sitt ställningstagande

sedan några års erfarenhet vunnits. Detta finner jag rimligt. Det torde vi­

dare förhålla sig så, att några nya konventioner av det slag stadsförbundet

omnämner inte kan väntas komma i tillämpning innan den ifrågasatta tid­

punkten för nämnda omprövning är inne.

Såväl höjningen av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna ankommer

på beslut av anstalternas huvudmän. Någon ändring i sjukhuslagen torde

inte erfordras för att städerna och landstingen skall kunna träffa beslut om

den avsedda utvidgade tillämpningen av inomlänstaxan. I vissa fall synes

såsom i promemorian förutskickas ändring få ske i gällande statsbidrags-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

66

bestämmelser m. m. Den Kungl. Maj :t i 15 § SFL lämnade fullmakten att

fastställa taxa för beräkning av den ersättning för sjukhusvård, som sjuk­

försäkringen har att utge, torde med den ståndpunkt sjukhushuvudmännens

företrädare intagit till de föreliggande förslagen inte nu behöva utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sjukförsäkring för utlandssvenskar

Utredningsmannens förslag

I enlighet med sina direktiv har utredningsmannen i stort sett begränsat

utredningen till spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar

under tid då de vistas i Sverige utan att likväl vara bosatta här.

Som bakgrund till sina överväganden har utredningsmannen berört frå­

gan om antalet utomlands boende svenska medborgare. Enligt en av Ut­

landssvenskarnas förening år 1953 gjord beräkning skulle antalet svenska

medborgare utom rikets gränser sannolikt inte understiga 190 000. Av

dessa skulle i runda tal 30 000 befinna sig i Europa, varav i Skandina­

vien utom Sverige 20 000, 1 000 i Asien, 2 500 i Afrika, 142 000 i Förenta

staterna, 6 000 i Canada, 4 000 i Sydamerika samt 2 000 i Australien och

Nya Zeeland. Eftersom svenska medborgare utomlands inte är föremål för

någon registrering, måste en uppskattning av deras antal bli tämligen

osäker. Enligt utredningsmannens mening torde man dock våga antaga,

att föreningens siffror jämförelsevis riktigt avspeglar de förhållanden,

från vilka man har att utgå när det gäller att bedöma storleksordningen

av det föreliggande problemet. Av de utomlands boende svenskarna kommer,

anför utredningsmannen, endast en mindre del att kunna bli omfattade

av en eventuell försäkring, enär denna inte skulle bli tillämplig på andra än

dem som besöker Sverige. Någon närmare beräkning angående storleken

av sistnämnda kategori synes enligt utredningsmannens uppfattning

knappast möjlig.

Inledningsvis behandlar utredningsmannen frågan, huruvida sjukförsäk-

ringsbehovet för utomlands boende svenska medborgare vid mer eller mind­

re tillfälligt uppehåll här i landet bör tillgodoses genom en obliga­

torisk eller en frivillig försäkringsform.

Såsom förut framhållits föreligger enligt SFL sjukförsäkringsplikt för

svenska medborgare endast under förutsättning att de är bosatta i Sve­

rige. Djupast bottnar väl, anför utredningsmannen, denna regel till stor del

däri att bosättning härstädes uppfattas som ett kännetecken på nära

samhörighet med det svenska samhället. Det anses därför helt naturligt, att

här bosatta svenska medborgare blir föremål för den sociala omvårdnad,

som tar sig uttryck i sjukförsäkringsplikten. Annorlunda är läget för de

utomlands bosatta svenskarna. Visserligen är väl dessa många gånger med

andra band än bostaden mer eller mindre knutna till hemlandet. Särskilt

67

torde detta vara fallet, när det är fråga om bosättning i ett annat nordiskt

land. Vidare har överhuvud utlandssvenskarnas anknytning till hemlandet

vunnit i både styrka och omfattning under senare år genom utvecklingen

på det internationella kommunikationsväsendets område. Emellertid synes

man, uttalar utredningsmannen, alltjämt få anse, att svenskar, som lämnat

Sverige genom att bosätta sig utomlands, i stort sett inte bevarat sådant

nära samband med hemlandet, att det av samhörighetsskäl finnes tillräck­

ligt fog att underkasta dem försäkringsplikt, låt vara blott vid tillfälligt

besök i hemlandet.

Spörsmålet kan också ses från en annan synpunkt, anför utrednings­

mannen, som fortsätter.

Utlandssvenskar, som komma till Sverige på tillfälligt besök, torde mesta­

dels göra detta för att de önska tillbringa semester eller annan ledighet här

i och för rekreation eller sammanträffande med släkt och vänner e. dyl. Man

synes ha rätt att räkna med att utlandssvenskarna vid dessa besök insjukna

i blott ett förhållandevis litet antal fall. Drabbas de sålunda av sjukdom,

lär väl mera sällan hända, att de just på grund härav få gå förlustiga någon

väsentligare inkomst. De ekonomiska följderna av sjukdomen begränsa sig

i regel till utgifter i anledning av sjukvård. Ifrågavarande utgifter kunna

förutsättas icke ofta behöva bli av sådan storleksordning, att de framstå

som mera kännbara. I de jämförelsevis få fall, där sjukhusvård kräves, bli

utgifterna dock större. Då utlandssvenskar komma hit i tillfälliga uppdrag

för andras räkning, torde de i allmänhet från arbetsgivares eller annans

sida vara vid sjukdom tillförsäkrade förmåner i en eller annan form. Slut­

ligen må i detta sammanhang framhållas, att om en i utlandet bosatt

svensk medborgare kommer till Sverige för att tillträda tjänst eller eljest

stanna här, han — därest det ej rör sig om blott tillfällig vistelse här —

regelmässigt snarast bör anses såsom bosatt i riket. Därmed blir han om­

fattad av den nu gällande obligatoriska sjukförsäkringen.

De administrativa åtgärderna med avseende på en obligatorisk sjukför­

säkring för utlandssvenskar skulle enligt utredningsmannens mening bli

förenade med mycket betydande svårigheter. En förutsättning för att på

ett rationellt sätt ordna debitering och uppbörd av försäkringsavgift är

sålunda till en början, yttrar utredningsmannen, att de försäkringspliktiga

kan registreras. Eftersom någon allmän registrering av i Sverige tillfälligt

vistande utlandssvenskar inte äger rum, finge den erforderliga registre­

ringen grundas på anmälningsskyldighet för de försäkringspliktiga. I och för

sig skulle hinder ej möta mot en sådan skyldighet, även om den helt säkert

för mången skulle framstå som besvärande eller opåkallad. Utredningsman­

nen finner betänkligheterna vara större i fråga om möjligheterna att kon­

trollera anmälningsskyldighetens fullgörande. Registreringen inom den all­

männa sjukförsäkringen är föremål för fortlöpande kontroll och komplet­

tering med hjälp av folkbokföringen. Det samarbete, som för ändamålet

äger rum mellan sjukförsäkrings- och folkbokföringsmyndigheterna, är

uteslutet inom en försäkring för utlandssvenskar, som ju i regel icke folk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

bokföres här i riket. Möjligheten att för debitering samt uppbörd och in­

drivning av sjukförsäkringsavgifter anlita skatte- och uppbördsmyndighe-

terna betingas av att denna verksamhet kan kombineras med nämnda myn­

digheters arbete med de allmänna skatterna. Eftersom de utomlands bo­

satta svenskarna endast undantagsvis är underkastade skattskyldighet här

i landet, skulle vid försäkringsskyldighet för dem som tillfälligt vistas i Sve­

rige uppbörd och indrivning av försäkringsavgifterna med största sannolik­

het inte kunna ske i tillbörlig utsträckning. Speciella svårigheter skulle

uppstå om dylika åtgäi’der bleve aktuella sedan vederbörande återvänt till

bosätlningslandet. Utredningsmannen har inte varit främmande för tan­

ken att för de i det föregående nämnda ändamålen anlita biträde av tull-

eller passmyndigheterna vid de försäkringspliktigas resor in i och ut ur

riket. Ett förverkligande av detta uppslag har dock befunnits medföra

alltför stora hinder vid gränskontrollen.

Utredningsmannen har efter övervägande av de anförda omständigheterna

vid valet mellan obligatorisk och frivillig försäkring funnit det från flera

synpunkter lämpligast att stanna för det senare alternativet. Beträffande

frågan huruvida en frivillig försäkring för utlandssvenskar skulle kunna

anordnas inom ramen för den frivilliga försäkringen enligt SFL erinrar

utredningsmannen om att sistnämnda försäkring har karaktären av en

tilläggsförsäkring för vissa bestämda kategorier av personer, som är obli­

gatoriskt sjulcförsäkrade och sålunda medlemmar i allmän sjukkassa. Ge­

nom försäkringen lämnas sjukpenningtillägg eller i somliga fall sjukpen­

ning men icke sjukvårdsförmåner. Utlandssvenskarna skulle inte förvärva

medlemskap i sjukkassa genom obligatorisk försäkring, och den frivilliga

försäkringen för dem bör uppenbarligen omfatta sjukvårdsförmåner. Med

hänsyn härtill finner utredningsmannen, att försäkringen för utlandssven­

skarna bör ske i annan ordning och att en särskild lag bör utfärdas i ämnet.

Utredningsmannen föreslår sålunda, att utlandssvenskar får möjlighet

att om de så önskar försäkra sig i allmän sjukkassa för tid, varunder de

tillfälligt vistas i Sverige. Av administrativa skäl föreslås, att försäkringen

skall ske i de allmänna centralsjukkassorna.

Försäkringen bör enligt utredningsmannens uppfattning i princip kunna

omfatta hela tiden för den tillfälliga vistelsen i Sverige. Främst av admini­

strativa skäl föreslås dock, att försäkringen får avse en eller flera, högst

sex månader i taget.

Utredningsmannen anser inte lämpligt, att rätten att teckna försäkring

göres beroende av att sökanden inte uppnått viss ålder och att han har god

hälsa, såsom fallet är beträffande den frivilliga försäkringen enligt SFL.

Vad angår försäkringen för utlandssvenskar skulle enligt utredningsman­

nens uppfattning sådana villkor avsevärt försvåra administrationen och

motverka försäkringens syfte. Emellertid torde, anför utredningsmannen,

behov komma att föreligga att annorledes söka begränsa försäkringsgiva­

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

69

rens risker. Man kan enligt utredningsmannens mening inte helt bortse från

att utlandssvenskar i viss utsträckning skulle kunna komma att i anled­

ning av sjukdom, som drabbat dem utom Sverige, tillfälligt söka sig till

hemlandet i syfte att tillgodogöra sig med försäkringen förenade förmåner.

En dylik utveckling skulle inte stå i god överensstämmelse med försäkring­

ens ändamål och skulle vara ägnad att förrycka densamma. Utrednings­

mannen har därför övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll, att

ersättning från försäkringen ej skall utgå vid sjukdom, som uppstått utom­

lands. Efterlevnaden av en dylik bestämmelse skulle dock komma att stöta

på så stora svårigheter, att utredningsmannen låtit tanken förfalla och i

stället förordar en regel av innehåll att ersättning skall utgå endast om

vårdbehovet uppkommit under tid då försäkringen är gällande. Dessutom

föreslås, att försäkringen skall träda i kraft först å åttonde dagen efter teck­

nandet. Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att därest en

i utlandet bosatt svensk medborgare, som utomlands drabbats av sjukdom,

flyttar till Sverige och bosätter sig här, blir han försäkringspliktig enligt

SFL och kan komma i åtnjutande av förmåner enligt nämnda lag oavsett

tidpunkten för vårdbehovets uppkomst och utan särskild väntetid.

I fråga om de försäkringsförmåner, som den tilltänkta sjuk­

försäkringen för utlandssvenskar bör innefatta, uppehåller sig utrednings­

mannen först vid spörsmålet huruvida däri bör ingå rätt till sjukpenning.

Med hänsyn till vad utredningsmannen i det föregående anfört om att ut­

landssvenskar, som drabbas av sjukdom under besök i hemlandet, i all­

mänhet inte torde som följd därav få vidkännas inkomstbortfall av någon

betydenhet finner utredningsmannen, att det inte föreligger tillräckliga skäl

att låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning.

Försäkringen föreslås sålunda endast avse att bereda de försäkrade vissa

sjukvårdsförmåner. I detta hänseende anser utredningsmannen, att det är

naturligt att i görligaste mån skapa likställighet mellan försäkringen för

utlandssvenskar och sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Bestämmelserna

om sjukvårdsförsäkringen i nämnda lag och i anslutning därtill utfärdade

föreskrifter föreslås därför i tillämpliga delar vinna efterföljd. Överens­

stämmelse mellan SFL och sjukförsäkringen för utlandssvenskar kommer

sålunda enligt förslaget att råda i fråga om ersättning för läkarvård och

sjukhusvård samt i samband därmed företagna resor ävensom ersättning

för kostnader för sjukgymnastik och andra behandlingar samt konvale­

scentvård.

Utredningsmannen behandlar vidare spörsmålet huruvida förmåner

vid barnsbörd bör inbegripas i försäkringen för utlandssvenskar. På

i huvudsak samma skäl, som utredningsmannen tidigare anfört för att inte

låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning, avvisar han tanken på att

försäkringen skall medföra rätt till moderskapspenning. Däremot skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

det enligt utredningsmannens uppfattning stå i överensstämmelse med den

föreslagna försäkringens karaktär av sjukvårdsförsäkring, att den lämna­

de ersättning för förlossningsutgifter enligt grunderna i lagen om mo-

derskapshjälp. Emellertid torde det, anför utredningsmannen, i regel för­

hålla sig så, att om en i utlandet bosatt svensk kvinna föder barn under till­

fällig vistelse här i landet, har vårdbehovet förutsetts före resan hit. Med

hänsyn härtill och till önskvärdheten att begränsa försäkringsgivarens ris­

ker och möjligheterna till obehörigt utnyttjande av försäkringen finner ut­

redningsmannen övervägande skäl tala för att densamma ej bör omfatta

ersättning för förlossningsutgifter.

Vad angår frågan om läkemedelsförmåner åt utlandssvens­

kar under tillfällig vistelse i Sverige erinrar utredningsmannen om att

läkemedel inte utlämnas kostnadsfritt till utomlands bosatta svenskar och

att de blir berättigade till prisnedsättning å läkemedel endast under förut­

sättning att de innehar allmän eller enskild tjänst i Sverige. På grund av

konventioner med andra länder kan dock förmånligare regler gälla för

utlandssvenskar i detta avseende. Utredningsmannen finner det natur­

ligt, att utlandssvenskar, som begagnar sig av den föreslagna sjukvårds-

försäkringen, kommer i åtnjutande av samma rätt till läkemedelsförmåner

som de som är försäkrade enligt SFL. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna

att beträffande utlandssvenskar utöva kontroll av att de på grund av till­

hörighet till den för dem avsedda försäkringen eller eljest äger rätt till läke­

medelsförmåner föreslår emellertid utredningsmannen, att samtliga ut­

landssvenskar under tillfällig vistelse härstädes skall erhålla rätt till såväl

kostnadsfria läkemedel som prisnedsättning å läkemedel.

Då det gäller att söka beräkna de kostnader, som den föreslagna

sjukförsäkringen för utlandssvenskarna kommer att medföra, stöter man,

framhåller utredningsmannen, på synnerligen stora svårigheter. Sålunda

finnes inga uppgifter om hur många utlandssvenskar som årligen besöker

Sverige eller hur lång tid deras vistelse varar. Inte heller låter sig anslut­

ningen till den föreslagna frivilliga försäkringen på förhand nöjaktigt be­

räkna. Om således av dessa skäl några kostnadsberäkningar i egentlig me­

ning inte kunnat utföras, har utredningsmannen för att likväl genom viss

jämförelse söka erhålla åtminstone någon uppfattning om kostnadernas

ungefärliga storleksordning införskaffat uppgifter om vissa av sjukkassor­

nas utgifter för åren 1955 och 1956 i anledning av dåvarande överenskom­

melse mellan Sverige, Danmark, Island och Norge rörande överflyttning

mellan sjukkassor samt om sjukhjälp vid tillfällig vistelse. Härvid har

inhämtats, att sjukkassornas sammanlagda bokförda utgifter för utbetald

sjukhjälp enligt överenskommelsen vid tillfällig vistelse utgjort i runt tal

65 000 kronor för år 1955 och 51 000 kronor för de tre första kvartalen 1956.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

71

Denna sjukhjälp utgöres i stort sett av samma slags förmåner, som försäk­

ringen för utlandssvenskar avses skola omfatta. I de nämnda kostnaderna

ingår sjukkassornas utgifter för sjukhjälp åt svenska medborgare, bosatta och

sjukhjälpsförsäkrade i Danmark, Island eller Norge, under deras tillfälliga

vistelse härstädes. Av de omkring 190 000 svenska medborgare, som är bo­

satta utomlands, torde högst 20 000 uppehålla sig i de tre sistnämnda län­

derna. Trots att de anförda siffrorna inte ger möjligheter till direkt jämfö­

relse, anser sig utredningsmannen dock våga dra den slutsatsen, att de sam­

manlagda kostnaderna för utlandssvenskarnas sjukförsäkringsskydd i vart

fall inte gärna kan komma att överstiga den obligatoriska sjukförsäkringens

kostnader för sjukhjälp vid tillfällig vistelse på grund av den nyssnämnda

överenskommelsen eller dess efterföljare. I detta sammanhang anmärker

utredningsmannen, att vissa grupper utlandssvenskar, bl. a. de som om­

fattas av den berörda överenskommelsen, knappast får något behov av den

föreslagna frivilliga försäkringen, varför man torde kunna bortse från dem

när det är fråga om denna försäkrings ekonomi.

Utredningsmannen föreslår, att sjukförsäkringen för utlandssvenskar

finansieras genom avgifter av de försäkrade. Förslaget på denna punkt

torde få utförligare behandlas i ett kommande avsnitt.

Beträffande vissa särskilda grupper av utomlands bo­

satta svenska medborgare framlägger utredningsmannen för­

slag om speciella former för tillgodoseende av deras behov av sjukförsäk­

ringsskydd.

Härvid framhåller utredningsmannen, att det av konventionen mellan Sve­

rige och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland följer, att

i Storbritannien och Nordirland bosatta personer vid tillfällig vistelse i Sve­

rige blir sämre ställda, därest de är utlandssvenskar, än om de är brittiska

medborgare. Motsvarande förhållande kan tänkas uppstå genom att ytter­

ligare konventioner med liknande innehåll ingås mellan Sverige och främ­

mande stater. I fall, varom här är fråga, synes det utredningsmannen ej vara

skäligt, att i vederbörande främmande länder bosatta utlandssvenskar skall

nödgas att vid tillfällig vistelse här i landet teckna frivillig försäkring för

uppnående av likställighet i förmånsluinseende med de främmande länder­

nas medborgare. Utredningsmannen föreslår därför bestämmelser av inne­

håll, att i sådana fall likställighet skall vinnas utan att försäkring tecknas.

En förutsättning bör dock alltid vara, att vårdbehovet uppkommit un­

der den tillfälliga vistelsen i Sverige. I likhet med vad för närvarande är fal­

let, då allmän sjukkassa jämlikt konvention utger ersättning till utlands­

svensk, som ej är försäkrad i sådan kassa, bör utgifter på grund av nyss

nämnda bestämmelser belasta sjukvårdsförsäkringen i den centralsjuk­

kassa, inom vars område ersättningen utbetalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

72

Även för vissa utomlands tjänstgörande statstjänstemän samt för sjömän

föreslår utredningsmannen specialregler. Frågan om sjukförsäkringsskydd

för dessa kategorier behandlas av utredningsmannen såsom ett problem

angående tillämpningen av bosättningsbegreppet inom den allmänna sjuk­

försäkringen.

Utredningsmannen erinrar till en början om att svensk medborgare

skall vara bosatt här i landet för att tillhöra sjukförsäkringen samt uttalar,

att bedömandet av huruvida detta villkor är uppfyllt i allmänhet kan ske

med ledning av folkbokföringsförordningens bestämmelser om att en per­

son skall anses bosatt där han regelmässigt vistas under dygnsvilan. I vissa

fall synes dock enligt utredningsmannens uppfattning vissa kompletterande

regler erforderliga. Sålunda anser han bl. a., att personer, som avses i 14 §

2 mom. folkbokföringsförordningen, dvs. sådana som är anställda i rikets

tjänst på utländsk ort jämte deras familjer och svenska betjäning, samt

å svenskt sjömanshus inskrivna sjömän vid tillämpning av SFL bör anses

bosatta i Sverige. Ett tillägg av detta innehåll till 5 § SFL föreslås därför.

Beträffande motiven för den föreslagna lagändringen anför utrednings­

mannen, att en sådan avvikelse från bosättningsbegreppet, som nu före­

slås i fråga om de i 14 § 2 mom. folkbokföringsförordningen omförmälda

personerna, enligt förarbetena till SFL inte ansetts böra göras. Att för­

slaget trots detta framlägges beror, fortsätter utredningsmannen, dels på

önskemål från ifrågavarande persongrupp att -— särskilt med tanke på

barnens studievistelse i Sverige -—■ bli omfattad av den svenska sjukför­

säkringen dels på att enligt huvudregeln i den nordiska konventionen om

social trygghet större delen av personalgruppen skall omfattas av lagstift­

ningen i hemlandet. Angående den föreslagna bestämmelsen avseende sjö­

män erinrar utredningsmannen om att den överensstämmer med ett under

förarbetena till SFL (prop. 312/1946 s. 166) gjort uttalande samt med nu­

varande praxis. Tvekan kan, yttrar utredningsmannen, möjligen råda

rörande lämpligheten av att bosättning här i landet skall anses föreligga i

de fall, då sjömannen har sitt egentliga hemvist utomlands. Enligt utred­

ningsmannens mening synes dock administrativa skäl tala för att sjöman­

nen också i dessa sällsynta fall bör anses bosatt i Sverige.

Yttranden

Samtliga remissorgan, som uttalat sig i själva sakfrågan, har ställt sig

positiva till tanken på införande av sjukförsäkringsskydd för utlands­

svenskar under tillfällig vistelse i hemlandet.

Förslaget om en särskild frivillig sjukvårdsförsäkring

för utlandssvenskar i allmänhet har i princip godtagits utom av Svenska

sjukkasseförbundet, som i detta avseende anmält en avvikande mening.

Förbundet delar visserligen utredningsmannens uppfattning att ett egent­

ligt försäkringsskydd för utlandssvenskarna av praktiska skäl ej gärna kan

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

73

anordnas annat än såsom en frivillig försäkring och har i huvudsak ingen­

ting att erinra mot den av utredningsmannen föreslagna utformningen av en

sådan försäkring. Enligt förbundets mening kan det dock ifrågasättas, om

inte spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskarna bör lösas

utan tillskapandet av en särskild försäkring. Till stöd för denna uppfatt­

ning anför förbundet.

Ett svaghetsmoment hos den föreslagna försäkringen ligger redan i fri­

villigheten såsom sådan. Visserligen medför valfriheten den fördelen, att

de som till äventyrs icke äro i behov av ett försäkringsskydd, ej onödigtvis

tvingas vara med i försäkringen. Men frihet att avstå från försäkringen

medför även, att mången, som vid sjukdom skulle vara i stort behov av dess

förmåner, underlåter att skydda sig. I samma mån som denna uraktlåten­

het att ansluta sig till försäkringen blir vanlig, kommer det problem, som

föranlett den förevarande utredningen, att i stort sett förbli olöst. Många

utlandssvenskar, som komma till Sverige för att vistas här tillfälligt, skulle

alltså komma att stå utan skydd vid sjukdom.

Det torde vidare ligga i sakens natur, att anslutningen till en frivillig för­

säkring av det slag, varom här är fråga, skulle komma att bli ringa. Inte ens

den mest intensiva reklam torde kunna förväntas mera väsentligt ändra på

detta faktum. Utredningsmannen föreslår, att även de utlandssvenskar, som

äro bosatta i länder med vilka Sverige träffat sjukförsäkringsöverenskom-

melse, skulle få teckna den frivilliga försäkringen. Så torde dock knappast

komma att ske i nämnvärd omfattning med hänsyn till den rätt till sjuk­

vårdsförmåner, som enligt förut berörda särskilda regler i de flesta fall

ändå skulle tillkomma dem. Den nuvarande aktiviteten på konventions-

området torde få förväntas redan inom en nära framtid ge upphov till

ytterligare socialförsäkringsöverenskommelser. Därmed komma även de

utlandssvenskar, som kunna finna anledning att intressera sig för att

teckna försäkringen, att steg för steg antalsmässigt reduceras. Behovet av

försäkringen kommer i samma mån gradvis att minskas.

Mot bakgrunden av vad här anförts beträffande anslutningen till och

behovet av en särskild frivillig försäkring för utlandssvenskarna vid till­

fällig vistelse i Sverige, synes det administrativa bestyr, som blir erforder­

ligt vid försäkringens igångsättande och fortsatta handhavande att bli

oproportionerligt stort. Slutligen kommer den här ifrågavarande försäk­

ringen kostnadsmässigt att bli av försvinnande liten betydelse.

På grund av det anförda förordar förbundet, att alla utlandssvenskar

anslutes till den allmänna sjukförsäkringen genom att rätt till sjukvårds­

förmåner på vissa villkor tillerkännes dem utan tecknande av försäkring.

Härigenom skulle jämväl behovet av den av utredningsmannen föreslagna

särskilda ordningen för utlandssvenskar, som är bosatta i vissa konven-

tionsländer, bortfalla. Den förordade rätten för utlandssvenskar till sjuk­

vårdsförmåner under tillfällig vistelse i Sverige föreslås av förbundet regle­

rad i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäl­

ler enligt den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen.

Beträffande den närmare utformningen av den föreslagna frivilliga för­

säkringen ställer sig Utlandssvenskarnas förening kritisk till bestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

74

serna om att ersättning skall utgå endast om vårdbehovet uppkommit un­

der tid då försäkringen är gällande samt att försäkringen träder i kraft

först fr. o. in. åttonde dagen efter tecknandet. Angående den förstnämnda

regeln anför föreningen.

Utredningsmannen har motiverat bestämmelsen beträffande vårdbehovets

uppkomst med att det ej skulle stå i god överensstämmelse med ändamålet

med försäkringen, om sådan meddelades åt utlandssvenskar, som resa hem

i syfte att söka vård för sjukdom, som inträffat under deras vistelse utom

Sverige. Föreningen vill härtill framhålla, att många utlandssvenskar finna

det självklart att vid sjukdom —- detta särskilt om det gäller allvarlig eller

långvarig sjukdom — bege sig hem till Sverige, där de kunna få fullgod vård,

vilket många gånger icke står dem till buds i utlandet, och därtill åtnjuta

denna vård i för dem van miljö. Vidare förtjänar påpekas att vid vistelse i

vissa för svenskar ovana klimat — i varje fall om vistelsen sträcker sig

över en längre tidsperiod — dessa kan ådraga sig klimatsjukdomar, vilka

endast kunna effektivt hävas genom behandling i nordiskt klimat, vilket

torde innebära att den sjuke i regel söker sig till hemlandet. Det skulle

rimma illa med vårt lands strävan att söka ge bästa möjliga omvårdnad åt

sina medborgare, om dessa icke skulle kunna i dylika fall påräkna samma

förmånliga omvårdnad —- även vad kostnaderna beträffa — som hemma­

svenskarna. Det bör i detta sammanhang även påpekas, att utlandssvenskar­

na i många fall äro verksamma i länder, långt avlägsna från hemlandet och

därför i stort undandragna det skydd och de förmåner hemmasvensken

åtnjuter. Detta till trots arbeta de flesta just för det svenska samhället ge­

nom att företräda svensk handel och svensk industri.

Utlandssvenskarnas förening framför också önskemål om att den före­

slagna försäkringen skall innefatta rätt till ersättning för f ö r 1 o s s-

ningsutgifter. Föreningen anför, att eftersom vården vid barns­

börd endast i ett fåtal länder når upp till svensk standard, är det naturligt

att blivande mödrar vid förestående barnsbörd beger sig hem till Sverige.

Familjerna får därvid svara för resekostnaderna själva, och föreningen

finner det vara att onödigt fördyra barnafödseln att inte lämna ersättning för

förlossningsutgifterna, då det ju ändå gäller svenska medborgare, som i

trygghet vill föda nya svenska medborgare.

Mot utredningsmannens förslag att samtliga utlandssvenskar, oavsett

tillhörighet till den frivilliga försäkringen, skall bli berättigade till kost­

nadsfria och prisnedsatta läkemedel reses invändningar av statskon­

toret, som anser, att en förutsättning för att en utlandssvensk skall få rätt

till läkemedelsförmåner bör vara att vederbörande tecknat försäkring.

Departementschefen

Den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen omfattar med få undantag,

som i detta sammanhang är utan intresse, alla svenska medborgare, som

är bosatta här i riket. Sådana svenska medborgare, som är bosatta i främ­

mande länder, är inte underkastade sjukförsäkringsplikt och har ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

75

möjlighet att frivilligt ansluta sig till det svenska sjukförsäkringssystemet.

Denna ordning framstår i många avseenden som naturlig. De svenskar,

som har sitt hemvist utom rikets gränser, de s. k. utlandssvenskarna, bildar

med hänsyn till sin anknytning till hemlandet inte någon enhetlig grupp.

Bland dem finns personer, som blivit så rotfasta i bosätlningslandet, att

medborgarskapet är nära nog den enda förbindelselänken med Sverige,

medan andra endast för någon kortare tid är bosatta utomlands och i

övrigt står i nära förbindelse med hemlandet. Det är givet, att inte sam­

ma synpunkter gör sig gällande i fråga om alla utlandssvenskar då man

har att bedöma i vad mån det svenska samhällets anordningar för social

omvårdnad bör utsträckas till dem. Vad särskilt angår skyddet vid sjuk­

dom torde det framstå som opåkallat att utsträcka den obligatoriska sjuk­

försäkringen till att omfatLa sådana utlandssvenskar, som inte upprätt­

håller någon närmare kontakt med hemlandet. I vissa andra fall kan det

i och för sig sägas föreligga skäl att låta utlandssvenskar bli delaktiga av

den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen innebär. Detta gäller sär­

skilt då vederbörande är verksam i något svenskt företag utomlands eller

eljest företräder svenska intressen. Självfallet skulle det dock innebära stora

svårigheter att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt dra upp gränserna

för vilka utlandssvenskar, som borde tillhöra den allmänna sjukförsäk­

ringen. Vidare skulle, såvitt angår förhållandena utomlands, sådana prak­

tiska spörsmål som registreringen av de försäkrade, avgiftsindrivning och

sjukkontroll bli förenade med betydande svårigheter. Av skäl som här

antytts framstår det krav på bosättning i Sverige, som gällande lagstift­

ning uppställer för svenska medborgares tillhörighet till försäkringen, som

en i stort sett väl motiverad regel.

Speciella synpunkter gör sig emellertid gällande i fråga om utlands­

svenskarnas skydd vid sjukdom under tillfällig vistelse i Sverige. Utlands­

svenskar på besök i hemlandet får vid sjukdomsfall, som föranleder sjuk­

husvård, för närvarande vidkännas vårdavgifter, som för många är mycket

betungande. Detsamma gäller i fall då barn till utlandssvenskar vistas i hem­

landet för studier och blir i behov av sjukhusvård. Därest de förslag som fram­

lagts i det föregående genomföres, kommer visserligen vårdavgifterna i fall

som de antydda framdeles att bestämmas till samma jämförelsevis låga be­

lopp som för här i landet bosatta svenskar, men enligt min mening framstår

det likväl som en brist i vårt sociala trygghetssystem att någon motsvarig­

het till det skydd, som sjukförsäkringen bereder härstädes bosatta svenska

medborgare, inte finns för utlandssvenskar, som uppehåller sig i riket.

Efter SFL:s tillkomst har denna fråga kommit i en i viss mån ny belysning

genom utvecklingen på det internationella socialpolitiska området. Enligt

den i anslutning till 1955 års nordiska konvention om social trygghet träf­

fade överenskommelsen om överflyttning mellan sjukkassor och sjukhjälp

vid tillfällig vistelse äger sålunda personer, som är medlemmar i dansk,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

76

isländsk eller norsk sjukkassa, oavsett nationalitet, vid tillfällig vistelse i

Sverige från den svenska sjukförsäkringen erhålla ersättning för utgifter

för sjukvård. Den år 1956 ingångna konventionen med Storbritannien och

Nordirland tillerkänner motsvarande förmån åt brittiska medborgare vid

tillfällig vistelse i Sverige. Svenska medborgare, som är bosatta i Storbri­

tannien och Nordirland, får däremot vid besök i Sverige själva stå för even­

tuella sjukvårdskostnader.

När således medborgare i främmande länder i viss utsträckning har rätt

till ersättning från den svenska sjukförsäkringen vid tillfällig vistelse här­

slädes ■— ett förhållande som kan tänkas vinna större utbredning genom

överenskommelser med ytterligare stater — har frågan om utlandssvens­

karnas sjukförsäkringsskydd då de tillfälligt vistas i hemlandet fått ökad

aktualitet. Problemet har också med den stegrade internationella samfärd­

seln efter krigsslutet fått större betydelse. Dessa omständigheter har an­

setts motivera en utredning av spörsmålet i hela dess vidd. Utredningen

har lett till att vissa förslag till lösning av frågan framlagts.

Vad angår utlandssvenskarna i allmänhet har utredningsmannen föresla­

git, att de skall få möjlighet att för tid varunder de tillfälligt vistas i Sverige

teckna försäkring avseende samma förmåner, som ingår i den allmänna sjuk­

försäkringens sjukvårdsförsäkring. För detta ändamål skulle inrättas en sär­

skild, till den allmänna sjukförsäkringen anknuten frivillig försäkring, som

skulle meddelas av de allmänna centralsjukkassorna och finansieras med

avgifter av de försäkrade själva. Förslaget har vunnit remissorganens gil­

lande utom i ett fall. Svenska sjukkasseförbundet har sålunda ansett, att

frågan bör lösas på annat sätt än genom tillskapandet av en särskild för­

säkring. Förbundet menar, att den av utredningsmannen föreslagna försäk­

ringen inte skulle få någon nämnvärd anslutning och på grund härav inte

utgöra någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Utvecklingen på

konventionsområdet kan enligt förbundets mening väntas leda till att anta­

let personer, som har intresse av den frivilliga försäkringen, gradvis minskas.

Mot bakgrunden av det anförda finner förbundet, att det administrativa be­

styret med den föreslagna försäkringen blir oproportionerligt stort. Med hän­

syn härtill och då frågan kostnadsmässigt är av liten betydelse föreslår för­

bundet, att alla utlandssvenskar skall bli berättigade till sjukvårdsförmåner

vid tillfällig vistelse här i landet på samma sätt, som nu gäller för medlem­

mar av svensk nationalitet i danska, isländska och norska sjukkassor, och

som av utredningsmannen föreslås för svenskar, bosatta i länder med vilka

Sverige ingått överenskommelser av samma typ som den brittiska konventio­

nen om social trygghet.

För egen del finner jag de av Svenska sjukkasseförbundet anförda syn­

punkterna beaktansvärda. Genom den förut berörda överenskommelsen med

Danmark, Island och Norge är det sörjt för att svenska medborgare, som är

bosatta i dessa länder, i allmänhet är tillförsäkrade sjukhjälp från svensk

Rungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

77

sjukkassa vid tillfällig vistelse här i riket utan att särskild försäkring behö­

ver tecknas härstädes. Härigenom är sjukförsäkringsfrågan löst för viktiga

grupper av de utlandssvenskar, som på grund av bosättning i relativ närhet

till Sverige kan väntas i större utsträckning besöka hemlandet. Vid bifall

till utredningsmannens tidigare refererade förslag blir förhållandet detsam­

ma beträffande ännu en grupp av utlandssvenskar, nämligen sådana som är

bosatta i Storbritannien och Nordirland. Det är sannolikt, att den vidare ut­

vecklingen på konventionsområdet leder till att svenskar, som är bosatta i

andra förhållandevis närbelägna länder än de förut nämnda, på motsvarande

sätt kan beredas sjukhjälp vid tillfällig vistelse i Sverige. Det måste därför

noga övervägas, om det är lämpligt att för det tämligen ringa antal i mera

avlägsna länder bosatta svenskar, som kan antagas komma till Sverige på

tillfälliga besök, tillskapa en särskild försäkringsform med åtföljande

administrativt arbete. Detta är så mycket mera tveksamt som den före­

slagna försäkringen just på grund av sin frivilliga karaktär kan befaras

inte motsvara sitt syfte att bereda skydd i de fall, då detta verkligen är på­

kallat. Mot Svenska sjukkasseförbundets förslag att bereda alla utlands­

svenskar sjukhjälp vid tillfällig vistelse härstädes på i huvudsak samma

sätt som utredningsmannen förordat beträffande svenskar, bosatta i vissa

konventionsländer, kan enligt min mening egentligen endast resas den in­

vändningen att sjukförsäkringen inte bör svara för sjukhjälp åt personer,

som inte genom avgiftsbetalning bidrar till kostnaderna för densamma.

Även om säkra hållpunkter saknas för att beräkna de kostnader, som en

på detta sätt anordnad förmån kan antagas medföra för den allmänna

sjukförsäkringen, torde man dock, såsom Svenska sjukkasseförbundet an­

fört, kunna utgå från att de blir av mycket ringa betydelse. Från denna

synpunkt torde således några betänkligheter inte behöva hysas. Större vikt

bör tillmätas den mera principiella sidan av saken. Onekligen kan det

anses strida mot försäkringstanken att ålägga försäkringen förpliktelser

gentemot personer, som inte omfattas av densamma och som inte betalar

försäkringsavgifter. I det sistnämnda hänseendet föreligger dock redan nu

vissa undantag i SFL. Sålunda omfattar sjukvårdsförsäkringen vissa grup­

per, som är befriade från avgiftsskyldighet. Detta gäller bl. a. personer,

vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte uppgår till 1 200

kronor, samt folkpensionärer. Det bör därför enligt min mening inte före­

ligga något binder för att på det mycket begränsade område, som det här

är fråga om, göra ett ytterligare undantag från försäkringsprincipen, helst

som undantaget främst är betingat av administrativa skäl.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utlandssvenskar vid

besök i hemlandet utan försäkring blir berättigade till sjukvårdsförmåner

enligt de regler som gäller för sjukvårdsförsäkringen inom den allmänna

sjukförsäkringen. Såsom en förutsättning härför bör gälla att vårdbehovet

uppkommit under vistelsen i Sverige. Även i andra fall blir emellertid som

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

framgått av framställningen i ett tidigare avsnitt utlandssvenskarna i fort­

sättningen vida gynnsammare ställda än nu genom att de i regel får ligga

på sjukvårds- och förlossningsanstalter för inomlänsavgiften fem kr. om

dagen. Med den lösning som av mig föreslagits i fråga om utlandssvenskar i

allmänhet erfordras inte någon särskild reglering för svenskar, bosatta

i vissa konventionsländer. Inte heller torde något behov av den av utred­

ningsmannen föreslagna utvidgningen av SFL:s tillämpningsområde före­

ligga. Önskemålet om förmåner åt utlandssvenskar vid barnsbörd synes

likaså i stort sett bli uppfyllt genom den nyssnämnda avgiftsnedsättningen.

Utlandssvenskarna bör givetvis som ett komplement till sjukvårdsför­

månerna erhålla kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel vid vistelse i Sve­

rige på samma villkor som gäller för sjulcförsäkrade personer.

Finansieringsfrågor m. m.

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen m. m.

I proposition nr 146 till 1956 års riksdag behandlades frågan om fonde­

ring av arbetsgivarbidrag för år 195 5. Härvid erinrades, att

arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggs-

penning beräknats täcka ca 60 procent av kostnaderna för dessa försäk­

ringar. Kungl. Maj :t föreslog, att inkomsterna av de på år 1955 belöpande

arbetsgivarbidragen till försäkringarna i fråga skulle, i vad de översteg

60 procent av utgifterna för motsvarande ändamål, ingå till en särskild

fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Det efter angivna grun­

der fonderade överskottet beräknades komma att uppgå till omkring 55

milj. kr. Fondens medel skulle, i den mån de ej behövde tagas i anspråk

för utbetalningar från fonden, placeras hos riksgäldskontoret mot ränta.

Någon viss regel för fondmedlens utnyttjande ansågs ej böra fastställas,

förrän ytterligare erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen vunnits.

Skulle, innan en sådan regel blivit fastställd, behov föreligga att utnyttja

fondmedlen, borde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Beträffande syftet med fonderingen erinrades i propositionen om vad

härom anförts i förarbetena till 39 § SFL. Avsikten var enligt förarbetena,

att medel som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunk­

turer i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden skulle dis­

poneras i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunktur­

läget och sysselsättningsgraden fick till följd en minskning av arbets­

givarbidragen, vilken inte uppvägdes av någon motsvarande sänkning av

sjukkassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

De i propositionen framlagda förslagen föranledde inte någon erinran

från andra lagutskottet (uti. nr 28). Med anledning av en i ämnet väckt

79

motion anförde utskottet bl. a., att om arbetsgivarbidragen icke skulle

komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början

avsetts, borde enligt utskottets mening, när tillräcklig erfarenhet vun­

nits, en omprövning ske av de bestämmelser, som reglerar bidragens stor­

lek, i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening

vid försäkringens tillkomst borde täcka.

Riksdagen biföll propositionen.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har av influtna arbets-

givarbidrag, belöpande på år 1955, avsatts 76 585 842 kr. till allmänna sjuk­

försäkringsfonden.

I proposition nr 130 till 1957 års riksdag föreslogs att allmänna sjukför­

säkringsfonden skulle tillföras det belopp, varmed de på år 1956

belöpande arbetsgivarbidragen till försäkringarna för till-

läggssjukpenning och tilläggspenning översteg 60 procent av de under året

i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål.

Fonderingen beräknades komma att avse ca 40 milj. kr. För förvaltningen

av de fonderade medlen samt dessas utnyttjande borde gälla samma reg­

ler som för de på år 1955 belöpande bidrag, vilka tillförts fonden.

Med anledning av det förut citerade yttrandet av andra lagutskottet i

dess utlåtande nr 28 vid 1956 års riksdag framhölls i propositionen, att

förutsättningar för den i yttrandet avsedda omprövningen ännu inte före­

låg. Försäkringen hade nämligen varit i verksamhet endast något mer än

två år, under vilken tid sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten

låg, och dessutom beräknades överskottet av arbetsgivarbidrag för år 1956

bli avsevärt mindre än för år 1955.

I en i anledning av propositionen väckt motion (II: 613) yrkades att

riksdagen »måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa om en översyn

av de bestämmelser som reglerar storleken av arbetsgivarbidragen till

allmänna sjukförsäkringen, samt att, därest betydande överskott skulle

uppstå även för innevarande år, förslag om ändrade regler förelägges 1958

års riksdag».

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 27), vari andra lagutskottet

hemställde att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet

bl. a. följande.

Utskottet kan väl dela departementschefens åsikt att förutsättningarna

för en omprövning av arbetsgivarbidragens storlek icke för närvarande är

för handen. Därest emellertid utfallet av sjukförsäkringen även under inne­

varande år skulle bli sådant att enligt hittills tillämpade grunder för över­

förande av medel till allmänna sjukförsäkringsfonden fortsatt betydande

fondering skulle ifrågakomma, synes det dock motiverat att upptaga be­

rörda spörsmål till övervägande. Vid sådan prövning kan finnas anledning

att även beakta de ökade anspråk på försäkringen, som ett tillgodoseende

av framförda önskemål om förbättrade försäkringsförmåner kan komma

att ställa. Det må i sammanhanget erinras om att riksdagen vid 1956 års

höstsession hemställt om en utredning i svfle att pröva möjligheterna alt

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

efter vissa angivna riktlinjer förkorta eller slopa karenstiden inom sjuk­

penningförsäkringen i fall av yrkesskada samt att riksförsäkringsanstalten

nyligen verkställt en utredning angående kostnaderna och konsekvenserna

i övrigt, därest tilläggssjukpenningen inom den obligatoriska sjukpenning­

försäkringen finge utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten såsom

tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen har sin uppmärk­

samhet riktad på frågan om arbetsgivarbidragens storlek och vidtager de

åtgärder som med beaktande av samtliga omständigheter kan vara motive­

rade för ernående av en lämplig fördelning av kostnaderna för tilläggssjuk-

penning och tilläggspenning mellan arbetsgivarna och de försäkrade. Med

hänsyn till det anförda synes det utskottet icke påkallat att riksdagen i

enlighet med det förslag som framlagts i motionen II: 613 nu gör en sär­

skild framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har i februari 1958 till den

allmänna sjukförsäkringsfonden överförts 59 247 640 kr.

Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär uppskatt­

ning beräknas arbetsgivarbidraget för år 1957 komma att

uppgå till omkring 290 milj. kr. Den del av bidraget, som avser enbart för­

säkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, beräknas uppgå

till omkring 265 milj. kr. En beräkning av de försäkrades avgifter för år

1957 för försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning har

givit vid handen, att dessa avgifter torde komma att uppgå till ungefär 185

milj. kr. De allmänna sjukkassornas utgifter under år 1957 för tilläggs­

sjukpenning och tilläggspenning kan preliminärt beräknas uppgå till om­

kring 366 milj. kr.

Arbetsgivarbidrag och avgifter avseende försäkringarna för tilläggssjuk­

penning och tilläggspenning, tillhopa (265 + 185) 450 milj. kr., kan så­

lunda beräknas överstiga utgifterna för försäkringarna med omkring

(450—366) 85 milj. kr. Med tillämpning av motsvarande regler som för

åren 1955 och 1956 skulle, om fondering beslutades för år 1957, till all­

männa sjukförsäkringsfonden för nämnda år komma att överföras ett

Departemen ts promemorian

I promemorian påpekas, att arbetsgivarbidraget till försäkringarna för

tilläggssjukpenning och tilläggspenning för åren 1955 och 1956 betydligt

överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, och

att överskottet, som uppgick till ca 76,6 milj. kr. 1955 och i promemorian

beräknas till ungefär 61,3 milj. kr. 1956, skall fonderas centralt. Trots den

ökade sjukligheten på hösten 1957 kan det enligt promemorian antagas, att

ett överskott på inemot 55 milj. kr. uppkommer på arbetsgivarbidraget för

detta år. Om central fondering enligt hittills tillämpade grunder sker även

belopp av omkring

60 • 366

45 milj. kr.

81

för år 1957, vilket förordas i promemorian, kommer den centrala fonden

att uppgå till bortåt 200 milj. kr. Härigenom erhålles en mycket betryg­

gande säkerhet mot opåräknade påfrestningar. Det anmärkes i detta sam­

manhang, att en betydande lokal fondering ägt rum hos sjukkassorna. Vid

utgången av 1957 kan den lokala fondering, som ägt rum under SFL:s

giltighetstid, beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. Härtill kommer bety­

dande fonder, som övertagits från den frivilliga sjukförsäkringen i de tidi­

gare erkända sjukkassorna.

Vid ungefär oförändrad sjuklighet och oförändrade löneförhållanden kan

man enligt promemorian med nuvarande lagregler räkna med ett överskott

å ifrågavarande arbetsgivarbidrag även för 1958 och följande år. Hur stort

detta överskott blir är beroende på flera faktorer, som inte nu kan med

säkerhet bedömas, framför allt lönenivån, sysselsättningsgraden och sjuk­

frekvensen. I promemorian anser man sig dock utan alltför stor risk för

felbedömning kunna räkna med att, om nuvarande regler bibehålies, över­

skottet för år 1958 och de närmaste åren därefter kommer att uppgå till

minst 55 milj. kr. om året. Av detta överskott kommer ca 12 milj. kr. om

året att tagas i anspråk för att täcka kostnaderna för den förordade

utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjuk-

penningen.

I promemorian erinras vidare om att enligt vad som anförts i ett tidigare

avsnitt sjukkassornas ökade utgifter för sjukhusvård

kommer att uppgå till sammanlagt omkring 36 milj. kr. om året, därest

vårdavgiften höjes till fem kr. för dag och sjukhjälpstiden för folkpensio­

närer i allmänhet förlänges till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjuk­

husvård. Enligt promemorian synes det rimligt att finansiera denna kost­

nadsökning genom att ta i anspråk en del av det årliga överskott, som

enligt vad som tidigare anförts beräknas uppkomma å arbetsgivarbidraget

till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Härför er­

fordras en omfördelning av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. Hela

bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen uppgår f. n. till 1,14 procent

av de anställdas på visst sätt beräknade löner. Av den beräknade lönesum­

man går 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning, 0,1 procent

till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent till försäkringen för tilläggs­

penning. Därest omfördelningen sker så, att sjukvårdsförsäkringen får

0,25 i stället för som nu 0,1 procent av den lönesumma, på vilken bidraget

beräknas, tillföres sjukvårdsförsäkringen ca 38 milj. kr. per år eller prak­

tiskt taget samma belopp, som behövs för att täcka de ökade kostnaderna

för sjukhusvård. I promemorian föreslås därför, att arbetsgivarbidraget till

sjukförsäkringen omfördelas så att 0,85 procent av de lönesummor, på

vilka bidraget beräknas, användes till försäkringens utgifter för tilläggs­

sjukpenning och 0,25 procent till utgifter för sjukvård.

Beträffande de i promemorian framförda förslagens inverkan på f ö r-

6 — Il i han g till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

82

sä k ringsavgifterna anföres, att enligt riksförsäkringsanstallens

utredning en fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassor­

nas avgifter sannolikt skulle bli erforderlig, om den högre sjukpenningen

kommer att gälla hela sjukhjälpstiden. Även om reformen begränsas på sätt

i promemorian förordats, torde en omprövning av centralsjukkassornas av­

gifter bli erforderlig men fallen av avgiftshöjning torde dock bli fåtaligare.

Det påpekas vidare, att också den begränsade reformen kräver nya tariffer

för den för förvärvsarbetande avsedda frivilliga försäkringen för sjukpen­

ningtillägg. Slutligen tillägges, att premiesatserna för den frivilliga försäk­

ringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör överses, vilket måhända i

vissa fall kan leda till någon sänkning av premierna.

I promemorian framhålles, att ansvarsfördelningen mellan

centralsjukkassor och lokalsjukkassor för vinnande av

administrativ enkelhet är så avvägd, att det blivit möjligt att låta hela ar-

betsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Det anses inte lämpligt att

göra någon avvikelse från denna princip i fråga om det förhöjda arbets-

givarbidraget till sjukvårdsförsäkringen. Även detta bör sålunda enligt pro-

memorieförslaget i sin helhet tillfalla centralsjukkassorna.

Det erinras om att för närvarande lokalsjukkassa enligt 86 § SFL äger

a*t —' med vissa undantag — från vederbörande centralsjukkassa återfå

tre fjärdedelar av sina utgifter enligt sjukvårdsför säkringen. Om dagav­

giften på sjukhusen höjes från tre till fem kr. och hela det bidrag, som av­

ses kompensera sjukkassornas ökade utgifter i anledning av höjningen,

tillfaller centralsjukkassorna, skulle följden bli alt högre sjukhusvårdskost-

nader än nu skulle stanna å lokalsjukkassorna, vilket i sin tur skulle leda

till avgiftshöjningar i dessa kassor. Denna icke önskvärda konsekvens und-

vikes, om reglerna beträffande fördelningen av ansvaret för sjukhusvårds-

ersättning ändras så, att lokalsjukkassa skall äga att från vederbörande

centralsjukkassa aterfa 85 procent av utgifterna för denna ersättning.

Emellertid har vid utarbetandet av promemorian i enkelhetens intresse

undersökts alternativet att fastställa en gemensam fördelningsgrund för

ansvaret för samtliga utgifter enligt sjukvårdsför säkringen utom utgifter

enligt 18 §. Om utgiftssiffrorna för år 1956 räknas upp med hänsyn till en

höjd sjukhusvårdsavgift enligt vad i promemorian föreslagits och fördel-

ningsgrunden 80 ./. 20 överlag tillämpas, har det visat sig att belastningen

å lokalsjukkassorna totalt blir något mindre än om som fördelningsgrund

tillämpas 85 ./. 15 för sjukhusvården och 75 ./. 25 för sjukvården i övrigt.

Minskad belastning å lokalsjukkassorna leder till en viss i och för sig

önskvärd avgiftsutjämning mellan kassorna. Fördelningsgrunden 80 ./. 20

förordas därför i fråga om samtliga här ifrågavarande sjukvårdsutgifter.

I samband härmed föreslås att specialregeln om sjukvårdskostnader för

vissa barn, vilken visat sig vara ekonomiskt betydelselös och vålla admi­

nistrativt merarbete, skall slopas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

83

Kostnaderna för förlossningsutgifter enligt lagen om moderskapshjälp

föreslås fördelade enligt samma grunder som förordats beträffande sjuk­

vårdsutgifter enligt SFL.

Fördelningen av arbe t sgivar bidragen mellan cen­

tralsjukkassorna sker, anföres det i promemorian, vad beträffar

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen i förhållande till antalet

medlemmar vid utgången av det kalenderår, å vilket bidraget belöper, me­

dan arbetsgivarbidraget till försäkringarna för tilläggssjukpenning och

til läggspenning fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till dessa

kassors och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter under kalender­

året enligt nämnda försäkringar. Vidare erinras om att det nuvarande ar­

betsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen infördes med anledning av att

huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen skulle bestridas av

denna försäkring och att syftet med bidraget var att nedbringa avgifterna

för försäkringen. Eftersom försäkringens kostnader för läkemedelsförmå­

nerna fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till medlemsanta­

let, framstår det som naturligt att det nu utgående arbetsgivarbidraget för­

delas efter motsvarande grund. Den i promemorian föreslagna ökningen av

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen syftar i huvudsak till att

kompensera sjukkassorna för ökade utgifter för sjukhusvård. Det före­

faller därför, heter det i promemorian, ligga närmast till hands att fördela

bidragsökningen i förhållande till sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter. Från

såväl praktisk synpunkt som rättvisesynpunkt synes det emellertid enligt

promemorian vara lämpligast att betrakta allt arbetsgivarbidrag till sjuk­

vårdsförsäkringen som bidrag till denna försäkring i dess helhet och så­

lunda — i motsvarighet till vad som gäller arbetsgivarbidraget till tilläggs-

sjukpenning och tilläggspenning -—- fördela bidraget i förhållande till cen­

tralsjukkassornas och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjuk­

vårdsförsäkringen inberäknat centralsjukkassornas utgifter för läkeme­

delsförmånerna. I sjukvårdsutgifterna anses likväl vid fördelningen av bi­

draget inte böra medräknas utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt 18 §

SFL, enär utgivandet av ersättning för sådana åtgärder inte utgör eu obli­

gatorisk prestation.

I promemorian föreslås slutligen, att det för 1957 uppkommande över­

skottet å arbetsgivarbidragen skall fonderas centralt enligt

samma grunder som gäller beträffande motsvarande överskott för 1955 och

1956.

Belänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar

Såsom i det föregående nämnts skulle enligt utredningsmannens förslag

för utlandssvenskarna inrättas en frivillig sjukförsäkring, som avsågs bli

avgiftsfinansierad. Utredningsmannen påpekade, att de allmänna sjuk­

kassornas utgifter i regel till vissa delar täckes av statsbidrag men att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

84

utgifter av de slag, som avses i den föreslagna försäkringen för utlands­

svenskar, f. n. ej utgår något statsbidrag, när utgiften föranledes av över­

enskommelse med främmande makt. Utgiften belastar i dylikt fall i sin

helhet vederbörande centralsjukkassas sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Anledningen härtill torde, anför utredningsmannen, bl. a. ligga däri, att

kravet på en viss riskutjämning beträffande ifrågavarande, förhållandevis

ringa utgifter anses, i varje fall tills en längre tids erfarenhet vunnits, bli

vederbörligen tillgodosett genom att utgifterna belastar centralsjukkas­

sorna och ej lokalsjukkassorna. Med hänsyn till de i viss mån jämförbara

förhållandena beträffande försäkringen för utlandssvenskar föreslår utred­

ningsmannen, att åtminstone tills vidare något statsbidrag ej heller skall

utgå till denna. I den mån avgifterna till försäkringen icke skulle förslå

till bestridandet av utgifterna, föreslås överskjutande belopp skola belasta

centralsjukkassans sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

Yttranden

I yttrandena över departementspromemorian göres ingen invändning

mot att kostnaderna för en förlängning av tiden för ore­

ducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar skall be­

stridas på sätt i promemorian förutsättes, dvs. efter samma principer i

fråga om kostnadsfördelningen som f. n. gäller inom försäkringen för till-

läggss j ukpenning.

Däremot anföres i vissa yttranden kritik mot vad som i promemorian

föreslås beträffande sättet för finansiering av sjukkassornas kost­

nader i anledning av de högre vårdavgifterna och för

utsträckningen av sjuk hjälpstiden för folkpensio-

närer.

Riksförsäkringsanstälten anser sålunda, att olägenheterna av att i nu­

varande läge besluta om mera betydelsefulla ändringar i sjukförsäkrings-

lagstiftningen gör sig starkt gällande i fråga om förslaget till omfördelning

av arbetsgivarbidraget. Genomföres detta förslag, kommer en väsentligt

större del av arbetsgivarbidraget än f. n. att tagas i anspråk för ändamål,

som inte uteslutande avser de anställda. Härigenom minskas möjlighe­

terna att med hjälp av arbetsgivarbidraget förbättra de förmåner, som

allenast tillkommer de anställda, dvs. tilläggssjukpenning och tilläggspen-

ning. Det förhållandet, att ett uppskov med omfördelning av arbetsgivar­

bidraget kan beräknas få ökad central fondering till följd, är enligt riks-

försäkringsanstaltens mening endast till fördel, enär fondbildningen inom

sjukförsäkringen ännu icke nått den storlek, som är önskvärd. Riksförsäk-

ringsanstalten erinrar om att enligt inom anstalten senast gjorda beräk­

ningar överskottet å arbetsgivarbidraget torde komma att uppgå till, för

år 1956 cirka 59 i stället för 61,3 milj. kr. och för år 1957 cirka 45 i stäl­

85

let för 55 milj. kr. För tid därefter torde man enligt anstaltens mening med

nuvarande bestämmelser tills vidare icke böra räkna med högre överskotts-

belopp än 50 milj. kr. per år. Även Svenska sjukkasseförbundet fram­

håller betydelsen av betryggande central fondering. Förbundet ifrågasätter

vidare lämpligheten av att medel som är avsedda för sjukpenningför­

säkringen användes för annat ändamål, innan sjukpenningförsäkringen

blivit utbyggd i önskvärd omfattning. Svenska försäkringsbolags riks­

förbund pekar på det diskutabla i att praktiskt taget helt ta i anspråk

ett överskott, som beräknas uppkomma på grundval av erfarenheterna från

några få år då sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten sanno­

likt lägre än normalt. Även bortsett härifrån anser förbundet, att stark

kritik kan riktas mot att låta arbetsgivarna svara för de ökade vårdkost­

naderna, vilka inte bara gäller anställda utan även företagare och folkpen­

sionärer. Inom privat försäkring gäller, framhålles det, den principen att

återbäringen av för mycket erlagda premier antingen lämnas till dem som

betalt för mycket eller såsom förbättrade villkor tillgodoräknas de personer

till vars förmån premien blivit erlagd. Inte heller Socialförsäkringsbolagens

förening finner det riktigt, att kostnadsökningen i samband med de före­

slagna reformerna i sin helhet bestrides av arbetsgivarbidraget, utan anser,

att kostnaden i lämplig proportion bör fördelas mellan arbetsgivarbidrag

och försäkringsavgifter. Med hänsyn till att arbetsgivarbidraget visat över­

skott av en storleksordning, varmed man icke torde ha kalkylerat, då det

bestämdes, anser föreningen, att grunderna för arbetsgivarbidraget vid en

översyn av SFL bör bli föremål för omprövning. Liknande synpunkter an-

lägges av Svenska arbetsgivareföreningen, som dock håller före, att genom

fonderingen av överskotten för åren 1955—1957 skapats en fond, som är

tillräcklig för att täcka underskott på grund av eventuella påfrestningar

under översebar framtid. Föreningen föreslår därför att arbetsgivarbidraget

fr. o. m. den 1 januari 1958 bestämmes till 0,8 procent till försäkringen

för tilläggssjukpenning, 0,1 procent till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 pro­

cent till försäkringen för tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen

eller tillhopa 0,94 procent. Fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blom-

qvist, Lundberg, Kuylenstierna och Åberg) uttalar likaså, att den gjorda

fonderingen synes betryggande och att en sänkning av arbetsgivarbidraget

bör övervägas. Även statskontoret anser, alt i den mån arbetsgivarbidragen

även i fortsättningen bedömes komma att lämna betydande överskott, en

omprövning av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek bör komma

till stånd.

Promemorieförslagct om central fondering av det för år 1957

uppkommande överskottet å arbetsgivarbidragen lämnas genomgående

utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

86

I anslutning till sitt förslag om sjukhjälp till utlandssvens­

kar i överensstämmelse med vad som enligt avtal med vissa andra sta­

ter gäller för deras medborgare ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet,

om inte -—- bl. a. med hänsyn till den administrativa förenkling för sjuk­

kassorna som står att vinna genom att de erhåller statsbidrag till konven-

tionskostnaderna enligt de grunder som gäller för sjukvårdsförsäkringen

enligt SFL — frågan om statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader

bör upptagas till ny prövning.

Kungl. HIaj:ts proposition nr 126 år 1958

Departementschefen

Försäkringarna för tilläggssjukpenning enligt SFL och tilläggspenning

enligt lagen om moderskapshjälp har under de år lagarna varit i kraft

lämnat inte obetydliga överskott. Vid försäkringarnas tillkomst beräkna­

des, att arbetsgivarbidragen skulle svara för omkring 60 procent av kost­

naderna och de försäkrades avgifter för resten. Sedan det visat sig att de

influtna arbetsgivarbidragen för åren 1955 och 1956 väsentligt överstigit

60 procent av utgifterna för försäkringarna, har statsmakterna beslutat

att de överskjutande beloppen skall fonderas centralt. Den sålunda bildade

allmänna sjukförsäkringsfonden har på detta sätt tillförts för 1955 om­

kring 76,6 milj. kr. och för 1956 omkring 59,2 milj. kr. Även för 1957 upp­

står med det nyss angivna beräkningssättet ett överskott å arbetsgivar­

bidragen, vilket kan uppskattas till ungefär 45 milj. kr. Om även detta

belopp fonderas centralt, sasom jag i det följande förordar, kommer såle­

des fonden, räntor oberäknade, att uppgå till över 180 milj. kr. Tillfogas bör,

att inte heller de försäkrades avgifter till försäkringarna för tilläggssjuk­

penning och tilläggspenning helt behövt tagas i anspråk för försäkringar­

nas utgifter. En betydande lokal fondering har därigenom kunnat ske.

Också för de kommande åren synes man vid oförändrad lagstiftning

kunna räkna med överskott å de ifrågavarande försäkringarna. Såvitt angår

arbetsgivarbidragen torde de årliga överskotten med gällande bestämmelser

kunna väntas hålla sig i storleksordningen 50 milj. kr.

Kostnaderna för den förordade förlängningen av tiden för

oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör

finansieras efter samma grunder som nu gäller för tilläggssjukpenningen.

Härom torde några delade meningar inte råda. Om kostnaden för reformen

i överensstämmelse med den i promemorian gjorda beräkningen uppskattas

till 20 milj. kr. om året, vilket synes innebära en viss säkerhetsmarginal,

skall sålunda 60 procent eller 12 milj. kr. bestridas med arbetsgivarbidrag

och återstoden eller 8 milj. kr. med avgifter från de försäkrade själva. För

den del av kostnadsökningen, som skall bestridas med arbetsgivarbidrag,

står eljest uppkommande överskott å dessa bidrag till buds. Vad beträffar

försäkringsavgifterna torde reformen föranleda en omprövning, som må­

87

hända i vissa fall kan medföra avgiftshöjningar. Även för de frivilliga försäk­

ringarna enligt SFL och YFL torde en översyn av premiesatserna få göras

som en följd av reformen.

Den höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds- och förlossningsanstal-

terna, som i det föregående förutsättes, kan för sjukkassorna beräknas

medföra ökade utgifter för sjukhusvård med omkring 32

milj. kr. om året och den i samband därmed föreslagna förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid torde åsamka kassorna en årlig mer-

utgift av omkring 4 milj. kr. I promemorian föreslås, att större delen av

det överskott å arbetsgivarbidragen, som inte åtgår för den nyssberörda för­

bättringen av förmånerna inom sjukpenningförsäkringen, skall tagas i an­

språk för att täcka de ökade kostnader, som höjningen av vårdavgifterna

förorsakar sjukvårdsförsäkringen. Detta förslag har i flertalet remissyttran­

den lämnats utan gensaga. I flera fall har det dock föranlett erinringar.

Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer. Den ena innebär, att den centrala

fonderingen inom sjukförsäkringen ännu inte nått en storlek, som kan anses

tillräcklig, och att kommande överskott på arbetsgivarbidragen även i

fortsättningen bör fonderas och inte tagas i anspråk för andra ändamål.

Enligt den andra huvudinvändningen förfäktas, att det inte är riktigt att

anlita bidrag från arbetsgivarna för att bekosta förmåner, som kommer

andra än arbetstagare till del. Denna uppfattning förknippas med åsikten

att i den mån den centrala fonderingen nått en tillfyllestgörande nivå —

i några yttranden hävdas att så nu är fallet — arbetsgivarbidragets storlek

bör omprövas.

I och för sig är det riktigt, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet till sjuk­

försäkringen grundas på deras ansvar för sina anställda. Det är således i

princip den på de anställda belöpande delen av kostnaderna för sjukvårds-

försäkringen, som arbetsgivarna skall bidraga till. Enär det inte är möjligt

att avgränsa sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda från övriga

kostnader, utgår emellertid arbetsgivarbidraget till denna försäkring i dess

helhet. Beräkningen av detta bidrag måste i praktiken ske efter en schablon,

och i SFL har i detta hänseende valts metoden att sätta bidraget till en viss

procent av de anställdas löner. Hur stort detta procenttal skall vara är en

avvägningsfråga, som får bedömas med hänsynstagande till olika faktorer

såsom försäkringens utgifter för sjukvårdsförmånerna och den belastning,

som åvilar arbetsgivarna för andra grenar av sjukförsäkringen. För närva­

rande bidrar arbetsgivarna med 0,1 procent på arbetstagarnas löner till

sjukvårdsförsäkringen och med 1 procent till försäkringen för tilläggs-

sjukpenning. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen har närmast varit avsett

för försäkringens utgifter för läkemedelsförmånerna. Det är emellertid

ingalunda givet att arbetsgivarna endast bör bidraga till denna del av

sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda. När sjukkassornas

utgifter för sjukvård stiger, exempelvis genom alt avgifterna på sjukhusen

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

88

höjes, och försäkringen för tilläggssjukpenning samtidigt inte tar hela den

därför avsedda delen av arbetsgivarbidraget i anspråk, synes det mig rim­

ligt att arbetsgivarbidraget omfördelas mellan de två försäkringsgrenarna

i enlighet med det ändrade lägets krav. Jag förordar därför, att arbetsgivar­

bidraget i fortsättningen fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till

sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning och 0,25 procent till ut­

gifterna för sjukvård. Till frågan om den fortsatta fonderingen torde jag

få återkomma i det följande.

Enligt 86 § SFL är ansvarsfördelningen mellan lokal­

sjukkassor och centralsjukkassor så ordnad att lokal­

sjukkassorna svarar för utgivandet av dels ersättning enligt sj ukvårdsför-

säkringen och dels sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för de första

90 sjukhjälpsdagarna, medan centralsjukkassorna svarar för sjukpenning

för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger att av sin centralsjukkassa återfå

i regel 75 procent av vad kassan utgivit. På grund av denna avvägning av

lokalsjukkassornas och centralsjukkassornas inbördes ansvar har det varit

möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Denna

i administrativt hänseende gynnsamma anordning bör bibehållas. För att

detta skall kunna ske utan att lokalsjukkassornas slutliga utgifter ökar till

följd av vårdavgifternas höjning och folkpensionärernas förlängda sjuk-

hjälpstid föreslås i promemorian, att lokalsjukkassorna skall slutligt svara

för 20 och centralsjukkassorna för 80 procent av de ersättningar en­

ligt sjukvårdsförsäkringen, som lokalsjukkassorna utger; utgifter för sjuk­

vårdande åtgärder enligt 18 § SFL förutsättes dock liksom hittills skola

helt stanna på lokalsjukkassorna. En motsvarande ändring föreslås

för moderskapsförsäkringens vidkommande. Likaså föreslås, att för­

delningen mellan de olika centralsjukkassorna av ar­

betsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen, som nu sker i förhållande till

medlemsantal, i stället skall göras med hänsyn till de årliga utgifterna för

denna försäkring och för läkemedelsförmånerna. Mot dessa förslag har jag

ingen invändning att göra. Jag förordar också, att den i 86 § intagna spe­

ciella regeln beträffande sjukvårdsersättning till vissa barn utgår.

De ökade kostnader för sjukförsäkringen, som blir en följd av den före­

slagna sjukhjälpen till utlandssvenskarna, torde bli av förhål­

landevis ringa storlek. Jag anser därför, att något statsbidrag till sjukkas­

sorna för dessa kostnader inte påkallas.

Höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att medföra vissa

ökade kostnader för yrkesskadeförsäkringen och för stats­

verket enligt olika författningar om ersättning av statsmedel i anledning

av kroppsskador, ådragna under tjänstgöring för det allmänna m. in. Kost­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

89

nadsökningen synes för yrkesskadeförsäkringens del inte behöva leda till

höjda avgifter, och i de övriga fallen torde den inte inverka på beräkningen

av vederbörande statsanslag.

Förslaget om att 1957 års överskott å arbetsgivarbidragen skall fon­

deras efter samma grunder som motsvarande överskott för de båda

föregående åren har inte mött någon invändning, och för egen del vill

jag också förorda detsamma. Såsom jag tidigare omnämnt har viss kritik

riktats mot att härefter upphöra med avsättningarna till allmänna sjukför­

säkringsfonden. Härvid har det pekats på att de överskott, som uppkommit

för år 1956 och kan förväntas för år 1957, är något mindre än man vid pro­

memorians tillkomst hade anledning att räkna med. Även enligt min me­

ning finns det visst fog för att anse att den centrala fond, som bildas genom

avsättning av överskotten för åren 1955—1957, blir väl knapp. Då det

samtidigt, som jag i det följande återkommer till, av andra skäl inte torde

vara möjligt att sätta vissa av de föreslagna ändringarna i kraft före den

1 januari 1959, synes det lämpligt, att uppskjuta ikraftträdandet även av

de ändrade bestämmelserna om arbetsgivarbidragets fördelning till nämnda

tidpunkt. På detta vis kommer även överskottet för innevarande år att stå

till förfogande för fondering. Härigenom kan fonden antagas bli tillförd

ytterligare omkring 50 milj. kr. Jag föreslår därför att beslut fattas om

att jämväl uppkommande överskott å arbetsgivarbidraget för år 1958 fon­

deras enligt samma grunder som motsvarande överskott för tidigare år.

Ikraftträdande

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den däri förordade förbättringen av förmå­

nerna från sjukförsäkringen och höjningen av vårdavgifterna skall ge­

nomföras den 1 juli 1958. Omfördelningen av arbetsgivarbidraget och den

ändrade ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa anses

böra ske vid ett årsskifte. Det synes enligt promemorian möjligt att låta

de nya bestämmelserna härom lända till efterrättelse redan från den 1 ja­

nuari 1958, vilket därför förordas.

Yttranden

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det inte möjligt alt sedan

beslut under våren 1958 fattats om genomförande av förslagen medhinna

de åtgärder, som erfordras före ikraftträdandet, till den 1 juli 1958. An­

stalten anser därför, att besluten bör träda i kraft tidigast den 1 januari

1959. Svenska sjukkasseförbundet framhåller som önskvärt, att sjukkas­

sorna får en inte alltför knappt utmätt tid till förfogande för förberedelser

av administrativ art, och föreslår därför, att ändringarna i SFL träder i

kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

90

Svenska landstingsförbundet påpekar, att landstingen fastställt vårdav­

gifterna för innevarande år och att någon ändring i avgifterna under detta

år ej torde kunna ske, om inte ett urtima landsting sammanträder och fat­

tar beslut härom. Härav framgår, anför förbundet, att åtminstone vad

landstingen angår den i promemorian föreslagna avgiftshöjningen som

regel icke torde kunna genomföras den 1 juli utan först vid nästa årsskifte.

Svenska stadsförbundets styrelse är villig att rekommendera, att höjningen

av vårdavgifterna genomföres den 1 juli 1958. I övrigt anföres i förbundets

yttrande, att ett ikraftträdande den 1 juli 1958 av den föreslagna ändringen

rörande tiden för utgivande av oreducerad sjukpenning kommer att ur löne-

och förhandlingstekniska synpunkter skapa betydande problem för kom­

munerna i deras egenskap av arbetsgivare. Förbundet fortsätter.

I samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen skedde

nämligen en anpassning av på den kommunala arbetsmarknaden gäl­

lande tjänsteregleinenten och kollektivavtal efter det sålunda uppkomna

nya läget på så sätt att i reglementen och avtal infördes bestämmelser om

att från de sjuklöneförmåner —• enligt gällande avtals- och reglements-

bestämmelser uppgående till 80 % av lönen under 1 års sjukledighet —

kommunerna tillförsäkrat sina anställda skulle avdragas belopp som sva­

rade mot den sjukpenning som utgick från sjukkassan. I anslutning till

sjukförsäkringslagens bestämmelser om full sjukpenning under viss tid

och därefter reducerad sjukpenning utformades avdragsbestämmelserna så

att för de första 90 dagarna tillämpades ett högre avdrag och för tiden där­

efter ett lägre avdrag. Om tiden för full sjukpenning enligt sjukförsäkrings­

lagen nu ändras från 90 till 180 dagar måste uppenbarligen en motsvarande

justering äga rum av här åsyftade bestämmelser i tjänsteregleinenten och

kollektivavtal. En sådan ändring synes emellertid icke möjlig genomföra

förrän fr. o. m. årsskiftet 1958/59 bl. a. av det skälet att gällande"kollektiv­

avtal utlöper först vid denna tidpunkt.

Liknande synpunkter anlägges av Svenska landskommunernas förbund,

som förordar, att den föreslagna ändringen av tiden för den högre sjuk­

penningen i varje fall inte genomföres tidigare än den 1 januari 1959. Sta­

tens avtalsnämnd anför, att det kollektivavtal, som reglerar bl. a. sjukav­

löning för de statsanställda arbetarna, gäller t. o. m. den 31 december 1959

och att det därför synes vara av visst värde om utsträckningen av tiden för

den högre sjukpenningen kunde uppskjutas till efter den 1 januari 1960.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar, att om de nya bestäm­

melserna angående sjukpenning träder i kraft redan den 1 juli 1958, torde

den nödvändiga anpassningen av olika förmåner vid sjukdom från försäk-

ringsinrättningar, understödsföreningar in. fl. i många fall inte kunna

genomföras fr. o. m. ikraftträdandet. Förbundet anser, att denna synpunkt

bör väga så tungt, att ikraftträdandet icke bör äga rum före den 1 januari

1959. Det synes då förbundet vara riktigast, att även bestämmelsen om om­

fördelning av arbetsgivarbidraget träder i kraft vid samma tidpunkt. På

likartat sätt uttalar sig Socialförsäkringsbolagens förening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

91

Departementschefen

Genomförandet av den föreslagna förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning torde för sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens vid­

kommande kräva vissa förberedelser. Därjämte kan behov uppstå av att

anpassa lönebestämmelser och enskilda försäkringsavtal m. m. efter det

nya läget. I anledning av vad som i vissa yttranden anförts beträffande

avtalsbestämmelser om sjuklön vill jag dock framhålla, att dessa i flera fall

—- liksom motsvarande föreskrifter i de statliga avlöningsreglementena —

är utformade på så sätt att en utsträckning av tiden för den oreducerade

sjukpenningen inte i och för sig medför behov av ändrade bestämmelser.

Då tillräcklig tid bör stå till förfogande för förberedelser och erforderliga

anpassningsåtgärder, synes ifrågavarande lagändring inte böra sättas i kraft

förrän den 1 januari 1959.

Höjningen av vårdavgifterna på landstingens anstalter synes av Svenska

landstingsförbundets yttrande att döma inte bli genomförd före den 1

januari 1959. Inte heller för övriga anstalters del synes höjningen böra

verkställas tidigare. I det föregående har jag förordat, att det överskott,

som för 1958 kan väntas uppkomma på arbetsgivarbidraget, tillföres all­

männa sjukförsäkringsfonden. Omfördelningen av detta bidrag bör därför

anstå till nästkommande årsskifte.

Med hänsyn till det anförda synes det lämpligt, att samtliga de av mig

i de föregående avsnitten föreslagna åtgärderna träder i kraft den 1 januari

1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i SFL samt

till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro

bosatta i riket, och förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Därjämte har i anled­

ning av de föreslagna ändringarna i SFL förslag uppgjorts till lag angående

ändring i lagen om moderskapshjälp och lag angående ändrad lydelse av 3

och 8 §§ lagen om ersättning åt smittbärare. Beträffande förslagen, av vilka

de som avser ändring i SFL, lagen om moderskapshjälp och lagen om ersätt­

ning åt smittbärare jämväl behandlar en i det föregående inte berörd fråga,

torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

22

§.

Sjukpenningens storlek i de olika sjukpenningklasserna angives i den

tabell som är intagen i denna paragraf. Tabellen innehåller en grupp av

kolumner, som utvisar storleken av sjukpenningen under de första 90 da­

garna av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår, och en annan, som

92

anger sjukpenningbeloppen under följande dagar av sjukperioden. Vid för­

längning av tiden för den högre sjukpenningen till 180 dagar bör således

talet »90» i huvudet till den förstnämnda gruppen av kolumner ersättas

med »180». Paragrafens femte stycke innehåller ett stadgande angående

beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen ned-

sättes. I anledning av tidens utsträckning till 180 dagar bör formuleringen

av denna bestämmelse ändras, vilket lämpligen synes kunna ske genom att

orden »av nittio dagar» uteslutes. Ändringarna i denna paragraf har an­

givits i ingressen till lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

29 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd.

Huvudregeln är att sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård vid varje sjukdom utgår för högst 730 dagar. För folkpensio­

närer gäller dock, att sådan sjukhjälp får utgå för högst 90 dagar efter

utgången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 67 år eller börjat

uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. För förvärvs­

arbetande personer, som åtnjuter invalidpension, sjukbidrag, änkepension

eller hustrutillägg, gäller under vissa förutsättningar en förmånligare regel.

Sjukhjälpstiden utgör en enhet. Om den försäkrade exempelvis uppburit

enbart sjukpenning i 200 dagar, kan han därefter erhålla ersättning för

sjukhusvård vid samma sjukdom i högst 530 dagar och vice versa. Mot­

svarande gäller beträffande sjukhjälpstiden om 90 dagar.

När nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer i allmänhet vad angår ersätt­

ning för sjukhusvård föreslås förlängd till 180 dagar, medan tiden för sjuk­

penning alltjämt förutsättes vara begränsad till 90 dagar, avses härmed inte

att göra någon ändring i principen om sjukhjälpstidens enhet. Har sålunda

en sjukpenningförsäkrad ålderspensionär först uppburit enbart sjukpenning

i 90 dagar, är han därefter vid samma sjukdom berättigad till ersättning

för sjukhusvård i högst 90 dagar.

Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid en viss mindre förbätt­

ring även i fråga om rätten till sjukpenning. Om exempelvis en sjukpen­

ningförsäkrad ålderspensionär vid en ny sjukdom omedelbart intages på

sjukhus och vårdas där i 100 dagar får han enligt nuvarande bestämmelser

sjukpenning (hempenning) i endast 87 dagar, dvs. 90 dagar minskade med

de tre karensdagar, under vilka enbart sjukhusvårdsersättning utgår. Enligt

den föreslagna bestämmelsen utgår i sådant fall sjukpenningen i 90 dagar.

Skulle det fallet inträffa, att en folkpensionär, som inte är sjukpenningför­

säkrad, efter att ha åtnjutit ersättning för sjukhusvård i exempelvis 100

dagar tillfrisknar och går i arbete, så att han blir sjukpenningförsäkrad, äger

han, om han inom två år får ett recidiv i samma sjukdom, uppbära sjuk­

penning i 80 dagar. I sistnämnda fall får han enligt nuvarande regler ingen

sjukpenning alls.

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

30 §.

I första stycket av denna paragraf föreskrives, att framställning om

sjukhjälp skall göras inom sex månader, som vad angår sjukpenning räknas

från den dag sjukpenningen avser och i fråga om annan sjukhjälp börjar

löpa från den dag den försäkrade betalat det belopp, för vilket han begär

ersättning. Iakttages inte denna tid går rätten till sjukhjälp förlorad.

På anmodan av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt ut­

redning av frågan huruvida behov av ändring i förevarande bestämmelse

föreligger. Riksförsäkringsanstalten har därvid införskaffat yttrande från

samtliga centralsjukkassor, som i sin tur hört anslutna lokalsjukkassor.

Flertalet sjukkassor har ansett, att bestämmelsen behöver ändras. I fråga

om angelägenhetsgraden är emellertid uppfattningarna delade. Några cen­

tralsjukkassor bedömer behovet vara stort. Andra är av den meningen, att

ett visst behov förefinnes, utan att uttala sig om dess styrka. Ett mindretal

kassor anser behovet av ändring ringa. Såsom skäl för ändring anföres bland

annat, att den nuvarande ovillkorliga sexmånadersfristen framkallar irrita­

tion hos medlemmarna, vilka har svårt att förstå bestämmelsens innebörd

och acceptera dess verkningar. Flera centralsjukkassor framhåller, att

mindre stränga preskriptionsregler inte behöver befaras medföra några

nämnvärda administrativa svårigheter för sjukkassorna. Några kassor grun­

dar denna uppfattning på erfarenheter från de erkända sjukkassornas tid.

När det gäller frågan, hur eu ändring bör utformas, går sjukkassornas

uppfattning isär. En del kassor anser, att den nu stadgade sexmånaders­

fristen blivit så allmänt känd, att en ändring av densamma varken är er­

forderlig eller lämplig. En uppmjukning av bestämmelserna bör i stället

åvägabringas genom att möjlighet öppnas att efter prövning meddela

dispens. Somliga centralsjukkassor förordar en förlängning av preskrip­

tionstiden till ett år med möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall,

medan andra anser, att preskriptionstiden bör förlängas till ett eller två

år utan dispensmöjlighet. Ett fåtal centralsjukkassor slutligen anser, att

den särskilda preskriptionsbestämmelsen skall slopas. Ersättningsrätten

bör enligt deras mening endast kunna gå förlorad enligt reglerna om tio­

årig preskription.

Med hänsyn till den genom sjukkassorna verkställda utredningen och

mot bakgrunden av viss inom riksförsäkringsanstalten gjord undersökning

av statistisk art finner anstalten, att ett visst, ehuru icke särskilt framträ­

dande behov av ändring i preskriptionsbestämmelsen i förevarande para­

graf föreligger. I fråga om utformningen av en ändrad regel anför anstalten,

att införande av ett dispensinstitut ur såväl principiell soin praktiskt admi­

nistrativ synpunkt synes olämpligt. Om prövningen av dylika dispensfrågor

anförtros åt centralsjukkassorna erhållcs inte tillräcklig garanti för önsk­

värd enhetlig praxis. Ett förläggande av dispensprövningen till riksförsäk­

ringsanstalten eller Kungl. Maj:t skulle visserligen bättre tillgodose kravet

på likformighet i rättstillämpningen, men ärendenas prövning skulle bl. a.

ur rättvisesynpunkt komma att bli förenad med ej ringa svårigheter. En

dylik ordning skulle också enligt riksförsäkringsanstaltens mening utgöra

en vidlyftigare administrativ apparat än ärendena motiverar. Riksförsäk-

ringsanstalten avstyrker därför att en villkorlig preskriptionsregel införes.

I stället förordar anstalten att en viss utsträckning göres av den ovillkorliga

preskriptionstiden å sex månader. Mot bakgrunden av den verkställda ut­

redningen föreslår anstalten en förlängning till två år. Överensstämmelse

uppnås därvid även med den i 29 § YFL stadgade tidsfristen.

Svenska sjukkasseförbundet, som tagit del av utredningen, har förklarat

sig tillstyrka anstaltens ändringsförslag.

För egen del kan jag också godtaga riksförsäkringsanstaltens förslag.

Stadgandet har därför ändrats i enlighet härmed.

38 §.

Genom ändringen i denna paragraf kommer den i det föregående föror­

dade omfördelningen av arbetsgivarbidraget till uttryck i lagtexten.

39 §.

Enligt de ändringar, som vidtagits i denna paragraf, skall den för sjuk-

vårdsförsäkringen avsedda delen av arbetsgivarbidraget för varje kalen­

derår fördelas mellan centralsjukkassorna inte som nu efter medlems­

antalet utan i förhållande till centralsjukkassornas och till dem anslutna

lokalsjukkassors utgifter för försäkringen. Jämförelsetalen erhålles genom

att utgifterna under kalenderåret för sjukhusvård sammanlägges dels med

sådana under året bestridda utgifter, som enligt 41 § första stycket a) grun­

dar rätt till sjukhjälpsbidrag från staten, och dels med de på kalenderåret be­

löpande utgifter för läkemedel, som skall åvila kassorna enligt förord­

ningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

58 §.

I denna paragraf har införts en bestämmelse om skyldighet för sjukkassa

att utgiva sjukhjälp till svenska medborgare, som inte är bosatta i riket.

Då det inte ansetts lämpligt att tynga SFL med detalj föreskrifter om sådan

sjukhjälp, har bestämmelsen erhållit fullmaktskaraktär. De närmare reg­

lerna om sjukhjälp åt utlandssvenskar förutsättes skola beslutas av Ko­

nungen med riksdagen och föreslås komma att inflyta i en särskild för­

ordning i ämnet.

86

§.

Ändringen i denna paragraf är föranledd av vad som i det föregående

föreslagits beträffande ansvarsfördelningen mellan centralsjukkassor och

lokalsjukkassor i fråga om sjukvårdsförsäkringen.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

95

övergångsbestämmelser

Såsom tidigare nämnts föreslås de nya bestämmelserna träda i kraft den

1 januari 1959. Har en sjukperiod börjat före ikraftträdandet bör den nya

bestämmelsen om tiden för oreducerad tilläggssjukpenning gälla, under

förutsättning att tilläggssjukpenning med lägre belopp på grund av be­

stämmelsens tidigare lydelse inte börjat utgå dessförinnan. På samma sätt

bör den nya regeln om förlängd sjukhjälpstid för folkpensionärer äga till-

lämpning även på sjukdom, som inträffat före ikraftträdandet, i den mån

inte sjukhjälpstiden enligt de äldre bestämmelserna redan utlöpt. Före­

skrifter härom har upptagits i 2 och 3 st. i övergångsbestämmelserna. Utan

särskilt stadgande torde gälla, att den nya preskriptionsregeln skall till-

lämpas på sjukhjälp för tid före ikraftträdandet, om inte preskription enligt

den äldre bestämmelsen inträtt dessförinnan.

Sista st. i övergångsbestämmelserna innehåller den i det föregående före­

slagna regeln om dispens från ålders- och hälsovillkoren i 49 § under första

halvåret 1959 för vissa försäkringstagare i den frivilliga försäkringen, som

vill höja sitt sjukpenningtillägg för tiden fr. o. in. den nittioförsta t. o. m.

den etthundraåttionde dagen av en sjukperiod.

Förslaget till lag angående, ändring i lagen om moderskapshjälp

7 §•

Ändringen i denna paragraf är av rent formell natur och sammanhänger

med ändringen i 22 § SFL.

15 §.

I överensstämmelse med förslag av riksförsåkringsanstalten har preskrip­

tionstiden undergått motsvarande förlängning som i 30 § SFL.

16 §.

Ansvarsfördelningen mellan central- och lokalsjukkassor i fråga om ut­

givandet av ersättning för förlossningsutgifter har ändrats på samma sätt

som skett beträffande fördelningen av kassornas ansvar inom sjultvårds-

försäkringen enligt SFL.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §,§ lagen om ersättning

åt smittbärare

3 §•

Paragrafen har underkastats en ändring, som är föranledd av ändringen

i 22 § SFL. I stort sett har ändringen i förevarande paragraf endast formell

96

innebörd. När det gäller kvinnor, som tecknat frivillig försäkring jämlikt

47 § 2 st. SFL för sjukpenningtillägg med 90 dagars karenstid, medför dock

den föreslagna ändringen en förbättring av ersättningen enligt lagen om

ersättning åt smittbärare. Medan i dylika fall ersättningen f. n. är begränsad

till belopp motsvarande sjukpenning enligt den obligatoriska sjukförsäk­

ringen, blir i fortsättningen denna sjukpenning jämte tillägget enligt den

frivilliga försäkringen normerande för ifrågavarande ersättning.

8

§.

Denna paragraf innehåller en motsvarighet till preskriptionsbestämmel-

serna i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp. Tiden sex månader

är dock inte som i de båda nämnda lagarna ovillkorlig, utan Konungen

kan meddela dispens.

Riksförsåkringsanstalten har ansett, att förlängningen av preskriptions­

tiden till två år i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp inte bör

medföra att även preskriptionstiden enligt förevarande paragraf förlänges.

Eftersom det är samma organ, sjukkassorna, som skall tillämpa såväl

SFL och lagen om moderskapshjälp som lagen om ersättning åt smitt­

bärare, synes det mig dock lämpligast, att preskriptionstiden enhetligt be­

stämmes till två år. I samband härmed bör den särskilda dispensmöjlig­

het, som föreligger enligt sistnämnda lag, borttagas.

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare,

som icke åro bosatta i riket

I enlighet med vad som förutsättes i den föreslagna nya lydelsen av 58

§ SFL framlägges här förslag till närmare föreskrifter angående sjukhjälp

åt utlandssvenskar.

Förslaget tillerkänner i 1 § utlandssvenskar, som inte är bosatta i riket,

rätt att vid sjukdom under vistelse i Sverige erhålla sjukhjälp från all­

män sjukkassa enligt de regler som anges i de följande paragraferna.

Sjukhjälpen skall enligt 2 § 1 st. omfatta samma förmåner, som enligt

14—18 §§ SFL utges till sjukvårdsförsäkrade personer. Enligt 18 § SFL

må sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de när­

mare föreskrifter, som meddelas av nämnda myndighet, besluta, att er­

sättning skall utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed

jämförlig behandling eller för konvalescentvård. Stadgandet gäller lokal­

sjukkassa eller stadscentralsjulckassa. Samtliga sålunda berörda sjukkas­

sor har med tillsynsmyndighetens medgivande visserligen i sina stadgar

infört likalydande bestämmelser, genom vilka medlemmarna tillförsäkras

dylik ersättning. Då det emellertid — för den händelse ändring härutinnan

skulle ske — ej synes böra ifrågakomma, att utlandssvenskar från en läns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

97

centralsjukkassa erhåller vidsträcktare förmåner i förevarande avseende,

än som tillkommer samtliga i samma centralsjukkassa obligatoriskt tör-

säkrade, har en uttrycklig bestämmelse härom upptagits i detta stycke.

I andra stycket av 2 § upptages vissa bestämmelser i syfte att begränsa

rätten till ersättning. Till förebyggande av att utlandssvenskar uppsöker

hemlandet endast för att komma i åtnjutande av sjukvård stadgas sålunda,

att ersättning utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelsen i

Sverige. Vidare föreskrives, att ersättning skall utgå endast i den mån rätt

till ersättning för vården ej föreligger jämlikt annan svensk lagstiftning

eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med främ­

mande makt. Utlandssvenskar, som vistas i Sverige, kan bli berättigade

till ersättning för sjukvårdsutgifter enligt annan svensk lag, t. ex. lagen

om yrkesskadeförsäkring. Även utländsk sjömanslagstiftning kan vara

gällande å utlandssvensk under tillfällig vistelse härstädes. Vidare kan

utlandssvenskar ibland enligt konvention med främmande stat vid sjuk­

dom under vistelse i Sverige bli berättigade till försäkringsförmåner. I be­

rörda fall skall alltså ersättning enligt förevarande förordning utgå endast

i den mån den överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i annan

ordning.

Sjukhjälpen skall enligt 3 § utgivas av sjukkassan för den ort, där vården

erhålles. Lokalsjukkassa skall äga utfå sålunda utgiven sjukhjälp av veder­

börande centralsjukkassa. Vidare föreskrives, att kostnaden skall belasta

sjukvårdsförsäkringen i centralsjukkassorna.

1 4 § hänvisas till åtskilliga bestämmelser i SFL, vilka förklaras skola i

tillämpliga delar gälla beträffande här avsedd sjukhjälp. Detta gäller reg­

lerna om ersättning för läkarvård, sjukhusvård och resor in. in., sjukhjälps-

tidens längd, tiden för ansökan om sjukhjälp och preskription av rätten här­

till, bortfall av rätten till sjukhjälp vid avsiktligt ådragen sjukdom, skyl­

digheten för sjukkassor att biträda varandra med utgivande av sjukhjälp

och utövande av sjukkontroll in. in., besvär in. in., utmätningsfrihet för sjuk­

hjälp in. in. samt regressrätt in. in.

De tillämpningsföreskrifter, som blir erforderliga, får enligt 5 § utfärdas

av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av riksförsäkringsan-

stalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslaget till förordning om ändrad hjdelse av 2 och 3 §§ förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Förslaget, som innebär att utlandssvenskar på besök här i landet skall bli

berättigade till läkemedelsförmåner på samma sätt som här bosatta svenska

medborgare, torde inte tarva någon särskild kommentar.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

7 — Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

98

förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är för­

slagen till lagar angående ändring i SFL och lagen om moderskapshjälp av

den natur att lagrådets yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande depar­

tementschefen, att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdeparte­

mentet upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1951 (nr 266) om moder­

ska pshjälp

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck * i

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

1 Denna bilaga har här utelämnats. De däri upptagna förslagen är — om man bortser

från förslaget till lag angående ändring i SFL och förslaget till förordning om sjukhjälp

i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket, vilket senare underkastats

viss formell jämkning — av samma lydelse som de vid propositionen fogade förslagen.

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i SFL skiljer sig

från det till lagrådet remitterade — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa redak­

tionella ändringar — därutinnan att i anledning av vid lagrådsbehandlingen gjorda an­

märkningar

dels

ett i det remitterade förslaget infört nytt tredje stycke i 58 § uteslutits

och ersatts med ett nytt första stycke i 110 §, i samband varmed det nuvarande tredje

stycket i 58 § jämkats,

dels ock

sista stycket i övergångsbestämmelserna erhållit ändrad

lydelse. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade lagförslaget hade följande lydelse.

58 § tredje stycket

Allmän sjukkassa är pliktig att i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar

utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke är bosatt i riket.

övergångsbestämmelserna sista stycket

Medlem, som vid utgången av år 1958 är frivilligt försäkrad enligt 47 § första stycket

för erhållande av det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de

första nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning på grund av den obligato­

riska försäkringen utgår, äger utan hinder av att de i 49 § första stycket stadgade villkoren

ej äro uppfyllda rätt att, i den mån de nya bestämmelserna så medgiva, övergå till högre

sjukpenningtillägg för nämnda tid, såvida framställning därom göres senast den 30

juni 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958

99

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 mars

1958.

Närvarande:

justitieråden W

alin

,

S

jöwall

,

H

agbergh

,

regeringsrådet K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 14 mars 1958 tillhandakonimet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

7 mars 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moder-

skapshjålp.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Beträffande 58 § lagen om allmän sjukförsäkring har föreslagits att som

tredje stycke införa en bestämmelse, enligt vilken allmän sjukkassa skall

vara pliktig att, i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar, ut­

giva sjukhjälp till svensk medborgare som icke är bosatt i riket. Stadgande

om rätt för Konungen att med riksdagen utfärda förordnande i ämnet torde

emellertid böra ha sin plats i den avdelning av lagen som har rubriken

Särskilda bestämmelser, förslagsvis som första stycke i 110 §. Det nuvarande

tredje stycket i 58 §, som för det fall att överenskommelse med främmande

stat berör allmän sjukkassa ålägger kassan att utöva verksamhet i enlighet

med vad överenskommelsen innehåller, torde böra utvidgas så att det kom­

mer alt täcka jämväl det fall att förordnande meddelats jämlikt det av lag­

rådet föreslagna första stycket i 110 §.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

1 slutstadgandet till förslaget om ändring i sjukförsäkringslagen har som

sista stycke intagits bestämmelse vilken möjliggör för den som tecknat lri-

villig försäkring om sjukpenningtillägg att erhålla sådan försäkring oavsett

ålder och hälsotillstånd. Möjligheten står emellertid öppen allenast om han

förut tecknat sig för det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för

tiden efter de första nittio dagarna. Det kan måhända bero av förbiseende att

frivillig försäkring vid lagens ikraftträdande ej gäller för högsta möjliga

belopp, och det föreslagna villkoret synes därför mindre lämpligt. Vi för­

orda, att bestämmelsen utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig för­

säkring om sjukpenningtillägg vilken var gällande vid tiden för lagändring­

ens ikraftträdande.

Ur protokollet:

Clas Amilon

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Kungl. Mnj:ts proposition nr 126 år 1958

101

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i stats­

rådet å Stockholms slott den 21 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, K

ling

, S

kog

­

lund

, E

denman

, N

etzén

, K

jellin

, J

ohansson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 mars

1958 avgivna utlåtande över de den 7 i samma månad till lagrådet remit­

terade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moder-

skapshjälp.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Beträffande det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen

om allmän sjukförsäkring har lagrådet ansett, att den i 58 § upptagna be­

stämmelsen om att allmän sjukkassa skall vara pliktig att, i den mån stats­

makterna så förordnar, utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke

är bosatt i riket, bör utbytas mot ett motsvarande stadgande i 110 § samt

att i anledning härav det nuvarande tredje stycket i 58 § bör jämkas. Vad

lagrådet sålunda föreslagit synes böra iakttagas.

I det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring har såsom sista stycke i övergångsbestämmelserna upp­

tagits stadgande om viss dispens från de ålders- och hälsovillkor, som en­

ligt 49 § första stycket sjukförsäkringslagen gäller för tecknande av fri­

villig försäkring. Undantaget skulle enligt förslaget endast avse personer,

som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är försäkrade för det för

dem högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 da­

garna av varje sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår enligt den obliga­

toriska försäkringen. Tre av lagrådets ledamöter har anfört, att denna in­

skränkning synes mindre lämplig med hänsyn till att det kan bero på

förbiseende att frivillig försäkring inte gäller för högsta möjliga belopp

vid ikraftträdandet. Dessa ledamöter förordar därför, att bestämmelsen

utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig försäkring, som gällde vid

lagändringens ikraftträdande. Detta förslag kan jag godtaga. Bestämmel­

sen har omformulerats i enlighet härmed.

102

Utöver vad nu anförts synes vissa redaktionella ändringar böra vidtagas

i det ifrågavarande lagförslaget och i förslaget till förordning om sjukhjälp

i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro­

position föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moder-

skapshjålp,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956

(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni

1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock besluta att

a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de

på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggs-

sjukpenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning

enligt lagen om inoderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i

de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och

b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall

gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande

arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1958

Ur protokollet:

Ulf Betts

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958

103

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen............................................................................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp............................ 8

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare................ 10

Förslag till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket................................................................................................... 12

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel............................................................ 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den

7

mars

1958..........................................................

15

Inledning

..................................................................................................................... 15

Gällande bestämmelser in. m

........................................................................................ 17

Sjukförsäkringslagen.................................................................................................. 17

Lagen om moderskapshjälp....................................................................................... 22

Läkemedelsförmåner.................................................................................................. 23

Lagen om yrkesskadeförsäkring................................................................................ 23

Folkpensioneringslagen m. m..................................................................................... 25

Sjukhuslagen............................................................................................................... 28

Konventioner m. m..................................................................................................... 28

Folkbokföringsförordningen...................................................................................... 29

Tilläggssjukpenningen

................................................................................................ 30

Utredning av riksförsäkringsanstalten..................................................................... 30

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning.............................................. 31

Departementspromemorian....................................................................................... 37

Yttranden över departementspromemorian............................................................. 39

Departementschefen................................................................................................... 44

Vårdavgifter m. m

........................................................................................................ 50

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter.............................................................. 50

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anstaltsvårdade.............. 51

Departementspromemorian....................................................................................... 53

Yttranden.................................................................................................................... 57

Departementschefen................................................................................................... 62

Sjukförsäkring för utlandssvenskar

............................................................................ 66

Utredningsmannens förslag........................................................................................ 66

Yttranden.................................................................................................................... 72

Departementschefen................................................................................................... 74

Finansieringsfrågor m. m

........................................................................................... 78

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen in. in...................... 78

Departementspromemorian....................................................................................... 80

Betänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar................. 83

Yttranden.................................................................................................................... 84

Departementschefen................................................................................................... 86

Ikraftträdande.................................................................................................................... 89

Departementspromemorian....................................................................................... 89

Yttranden........................ ..................... ."i.................................................................. 89

Departementschefen................................................................................................... 91

Specialmotivering

......................................................................................................... 91

Förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen.................................... 91

Förslaget till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp.......................... 95

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare.............................................................................................................. 95

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som

icke äro bosatta i riket................................................................

i

....................... 96

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel............................................................ ⁹⁷

Departementschefens hemställan ................................................................................. 98

Lagrådets yttrande..................................................................................................... 99

Utdrag av statsrådsprotokollet den

21

mars

1958

..................................................... 101

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58

803299