3

ning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som

allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt. Den kan dock beviljas mot

förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser eller återtagande

av meddelaue licenser.

Statsgaranti kan vidare beviljas svensk exportör eller svensk bank eller

annan svensk kreditgivare mot förlust på grund av lagerhållning av svenska

exportvaror utomlands. Sådan garanti må högst avse, att 75 procent av

uppkommande förlust i samband med lagerhållningen täckes.

Slutligen kan garanti lämnas för kredit, som av svensk bank eller annan

svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av

svenska exportvaror. Därvid må garantien omfatta högst 75 procent av den

avsedda leveransens värde. För garantigivningen i de båda sistnämnda fal­

len äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter.

För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den som erhåller

garantien erlägga en premie avpassad med hänsyn till olika inverkande om­

ständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i import­

landet, andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så be­

räknas, att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnader­

na för exportkreditnämnden.

Gällande statsgarantier mot förlust på grund av lagerhållning av sven­

ska exportvaror utomlands och för kredit, som av svensk bank eller annan

svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av

svenska exportvaror, må tillsammans uppgå till högst ett belopp av 100

milj. kronor. Sammanlagda beloppet för samtliga här nämnda statsgarantier

må icke överstiga 600 milj. kronor. I de båda beloppen skall inräknas vad

exportkreditnämnden utgivit på grund av beviljad garanti, i den mån utbe­

talningarna icke täcks av återbetalningar eller av inkomst av premier, se­

dan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits.

Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premiein­

komster överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken

skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrations­

kostnader. I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret

förskottera medel till utgifterna för verksamheten.

Under tiden från nämndens tillkomst år 1933 till utgången av år 1958

har garantier utfärdats representerande ett sammanlagt ansvarsbelopp å

1 062 milj. kronor. Under de senaste åren har garantiverksamheten visat en

successivt stigande omfattning. Statens ansvar för utfärdade garantier, som

vid utgången av budgetåret 1956/57 uppgick till 36,3 milj. kronor, hade

sålunda vid utgången av budgetåret 1957/58 stigit till 81,1 milj. kronor och

vid utgången av andra halvåret 1958 till 91 milj. kronor. Vid sistnämnda

tidpunkt hade nämnden dessutom preliminärt ställt i utsikt garantier re­

presenterande ett sammanlagt ansvarsbelopp för staten å ca 135 milj. kro­

nor.

Sedan verksamhetens början till och med den 31 december 1958 har pre­

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

5

valutasynpunkt ansågs särskilt värdefull. I dagens läge har sysselsättnings­

synpunkten åter trätt i förgrunden.

Betydelsen av exportkredilgarantierna för att tillgodose skilda samhäl-

leliga syften varierar. Under en högkonjunktur, då några svårigheter icke

föreligger att avsätta produktionen vare sig på hemmamarknaden eller

utomlands, erbjuder dessa garantier förhållandevis ringa intresse för nä­

ringslivet. Exportören kan då i stor utsträckning välja kunder och mark­

nader och hans intresse koncentrerar sig på att fördela exporten så att den

bl. a. ur prissynpunkt ger det bästa utbytet. Möjligheterna att genom kre­

ditgarantier påverka denna fördelning så att den sker på ett ur samhällets

synpunkt önskvärt sätt har visat sig vara relativt begränsade. I rådande

skärpta konjunkturläge med avsättningssvårigheter på utlandsmarknader­

na har emellertid garantierna fått ett helt annat intresse, vilket samman­

hänger med kreditgivningens ökade betydelse som konkurrensfaktor. Även

om i det internationella ekonomiska samarbetet — inom OEEC, Bernunio-

nen etc. — en samordning eftersträvats av kreditvillkoren vid export torde

sålunda kunna konstateras, att en tävlan mellan olika länder pågår i att

erbjuda gynnsammast möjliga betalningsvillkor. Det stöd i form av kre­

ditgarantier som står exportörer i olika länder till buds, blir härvidlag

av stor betydelse.

För att ge den svenska exportnäringen ökade möjligheter att i kredit­

hänseende konkurrera på utlandsmarknaderna anser nämnden det ange­

läget att en effektivisering kommer till stånd av det svenska garantisyste­

met. Därvid bör bl. a. eftersträvas att ge det en sådan utformning att det

smidigt kan anpassas efter utvecklingen och varieras i styrka. För närva­

rande lider verksamheten av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med

att garantivillkoren under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål

— ändrats och byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fast­

ställts av riksdagen. Av utvecklingen påkallade jämkningar i villkoren kan

därför icke vidtagas utan riksdagens hörande, vilket — på grund av den

fördröjning som en riksdagsbehandling nödvändigtvis innebär — kan vara

förenat med stora olägenheter. Enligt nämndens mening torde med hän­

syn härtill riksdagens ställningstagande i fortsättningen böra begränsas till

de viktigare elementen i garantisystemet, såsom den finansiella ramen för

verksamheten, vilka garantiformer som skall tillämpas, vilka risker som

skall täckas etc. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj:t att -— från tid

till annan beroende pa de föreliggande förhallandena — meddela nämnden

närmare direktiv och anvisningar. Detaljutformningen av verksamheten

måste självfallet liksom hittills åvila nämnden själv.

Nämnden har vid sin översyn av garantisystemet haft till övervägande

principfrågan huruvida anledning föreligger att ändra målsättningen för

verksamheten därhän, all denna — på sätt som är fallet i många andra

länder mera direkt inriktas pa att innefatta så stor del av exporten som

möjligt med ty åtföljande ökad riskspridning. Vid eu sådan ordning inne­

fattas även kreditförsäljningar, vilka exportören anser riskfria eller för

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

7

e) utebliven transferering under sex månader (eller annan angiven tid) av

inbetalad förfallen köpeskilling eller motvärdet därav i importlandets valu­

ta, under förutsättning att köparen vidtagit alla på honom ankommande åt­

gärder för den inbetalade likvidens transferering;

f) vid skadefall inträffad kursändring under dröjsmål med betalning eller

transferering samt i vissa undantagsfall även andra kursrisker;

g) utanför köparens och säljarens kontroll liggande händelse, som föran­

leder avbrott i transport eller ändring av transportsätt eller transportväg och

som medför oförutsedda hos köparen ej uttagbara kostnader.

Täckning av kursrisker sker för närvarande endast i ett begränsat fall,

nämligen då fakturering skett i svenska kronor eller tredjelandsvaluta och

importören i vederbörlig ordning i bank inbetalat motvärdet till fakturabe­

loppet i inhemsk valuta men hinder sedan uppstått för transferering. Nämn­

den anser, att möjlighet bör finnas att i begränsad omfattning täcka kurs­

risken även i andra fall, då försäkring ej kan erhållas i annan ordning. Tänk­

bara fall då garanti kunde ifrågakomma vore exempelvis om en exportör

tvingats göra en affär i en mindre stabil valuta, för vilken kurssäkring ej

kan erhållas i bank, eller om han vid anbudsförfarande tvingats göra depo­

sition i sådan valuta.

Nämnden anser icke uteslutet, att det i en framtid kan vara påkallat att

täcka andra risker än de ovan uppräknade. Kungl. Maj :ts befogenheter bör

därför icke begränsas till vissa särskilt angivna risker utan ha en generell

karaktär.

Vilka risker som än täcks anser nämnden det angeläget att i största möj­

liga utsträckning anknyta garantierna till gripbara objektiva kriterier, som

vid tvist mellan nämnden och garantitagaren kan prövas av neutral instans

(skiljemän etc.). Av de angivna riskerna anses också samtliga utom den un­

der b) hänföra sig till sådana förhållanden, som objektivt kan fastställas.

Den under b) upptagna risken förutsätter däremot en relativt hög grad av

omdömesmässig värdering. För en sådan värdering torde nämnden på grund

av sin sammansättning få anses vara särskilt lämpad. Avgörandet huruvida

ett skadefall föreligger bör därför här slutligt ligga hos nämnden.

Garantier avseende risker efter leverans. Kommersiella risker

Exportkreditnämnden erinrar om att den enda kommersiella risk som för

närvarande täcks är utebliven betalning på grund av köparens insolvens.

Sålunda omfattas ej den risk för säljaren, som ligger i att köparen av annan

anledning icke fullgör sina avtalade förpliktelser. Enligt nämndens uppfatt­

ning föreligger goda skäl att utvidga garantien att även innefatta sistnämn­

da fall. Därvid bör tillses att garantien får en sådan utformning att möjlig­

het till skadereglering icke föreligger då köparens bristande fullgörande av

ett kontrakt beror på omständighet som helt eller delvis kan läggas säljaren

till last. I och för sig borde detta syfte kunna tillgodoses genom en specifice­

rad uppräkning av de risker som omfattas av garantien. Det har emellertid

8

visat sig vara förenat med stora tekniska svårigheter att åstadkomma prak­

tiskt användbara definitioner. Det synes därför mest ändamålsenligt, att

garantibeloppet i sådana fall beräknas icke med utgångspunkt från kredit­

beloppet — som eljest är brukligt —- utan från det till säljarens förmån fast­

ställda men av köparen ej erlagda skadeståndsbeloppet.

Då det gäller köpare, som är utländsk offentlig institution, torde det ofta

vara svårt för exportören att utröna den faktiska anledningen till en utebli­

ven betalning. Med hänsyn härtill anser nämnden, att det i sådana fall icke

bör krävas, att garantitagaren styrker faktisk insolvens. Skadefall bör anses

föreligga, då offentlig institution icke inom viss tid — förslagsvis sex måna­

der — betalar klar och förfallen fordran.

Under senare tid har från vissa håll uttalats tveksamhet huruvida ett stat­

ligt organ som exportkreditnämnden bör ägna sig åt täckning av kommer­

siella risker. Denna fråga bör enligt nämnden bedömas bl. a. med hänsyn till

vilka möjligheter exportörerna har att i annan ordning försäkra sig mot så­

dana. Sedan länge har i vårt land försäkring kunnat ske hos enskilda före­

tag av insolvensrisker. I början av 1900-talet meddelade sålunda ett betydan­

de antal försäkringsbolag kundkreditförsäkring. På grund av vissa missför­

hållanden blev emellertid en sanering nödvändig, och i slutet av 1920-talet

träffade försäkringsinspektionen under hand en överenskommelse med

branschen, vilken överenskommelse ledde till en koncentration av verksam­

heten till några få företag. För närvarande är kundkreditförsäkringen i hu­

vudsak begränsad till ett företag, vars ifrågavarande verksamhet emellertid

är av förhållandevis obetydlig omfattning och till helt övervägande del är

inriktad på krediter till köpare inom landet. Nämnden, som mera allmänt

övervägt de finansiella och tekniska förutsättningarna för en utvidgning av

det enskilda försäkringsväsendet, finner att en sådan i och för sig bör vara

möjlig. Det kan dock konstateras, att en utbyggnad av verksamheten därhän

att den helt skulle kunna tillgodose behovet av insolvensriskförsäkring måste

vara en fråga på längre sikt. Nämnden finner det emellertid ur skilda syn­

punkter önskvärt, att hithörande spörsmål göres till föremål för närmare

överväganden.

Även om en utbyggnad av den enskilda försäkringssektorn kommer till

stånd, finns det emellertid särskilda skäl som talar för att nämnden även

fortsättningsvis lämnar garantier för kommersiella risker. Härför talar bl. a.

angelägenheten av att kunna anpassa den kommersiella risktäckningen efter

växlingarna i konjunkturläget. Möjlighet bör sålunda finnas att intensifiera

garantigivningen i tider med avsättningssvårigheter för exportnäringen. I

den mån kreditförsäkring skulle helt ombesörjas av det privata försäkrings­

väsendet är det sannolikt att utrymmet för exportkrediter i ett försämrat

ekonomiskt läge inskränkes. Under sämre tider ökar som regel varukredit-

riskerna, och ett privat försäkringsföretag måste i första hand handla efter

strängt affärsmässiga grunder. Om det alltså kan befinnas önskvärt, att

nämnden i vissa lägen bedriver en mera omfattande kommersiell garantigiv-

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

9

ning, torde det emellertid vara nödvändigt att den även i normala tider ut­

övar en icke obetydlig sådan verksamhet. Nämnden skulle annars icke få

den kontakt med exportnäringen och marknaden, som är en förutsättning för

att med exportkreditgarantier någorlunda snabbt kunna åstadkomma den

stimulans, som ur samhällssynpunkt är önskvärd.

Garantier avseende risker före leverans (s. k. fabrikationsriskgaranti)

Fabrikationsriskgarantien är icke särskilt behandlad i garantikungörel­

sen utan har ansetts falla inom ramen för det allmänna stadgandet om

exportkreditgaranti. Den avser skydd för en tillverkare mot den förlust

som drabbar honom, om på grund av vissa utanför hans kontroll liggande

omständigheter leverans icke kommer till stånd av varor, för vilka han

haft framställningskostnader. De omständigheter som enligt nuvarande

praxis föranleder skadefall är att varuutbytet med köparens land till följd

av i detta inträffade politiska händelser utsättes för avbrott som kan vän­

tas bli långvarigt, att i köparens land införes moratorium, valutaspärr el­

ler liknande restriktioner eller att köparen blivit insolvent. Vad angår ga­

rantiprocentsatsen medges som regel förlusttäckning med 75 procent.

Såsom nämnts är garantien för närvarande förbehållen tillverkare. En han­

delsfirma, som i fast räkning låter hos ett annat företag tillverka en vara

vilken firman avser att exportera, kan sålunda icke erhålla täckning för

förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. Vidare

gäller, att fabrikationsriskgaranti endast meddelas för specialtillverkade

varor. Därmed avses att det skall vara fråga om varor, som producerats

särskilt för köparen och som saknar eller har ett begränsat värde för andra.

Med hänsyn till den stora betydelse som många handelsfirmor har för

vår export anser nämnden skäl icke föreligga att i framtiden utestänga

dem från möjligheten att försäkra risker före leverans. Samma regler bör

i princip gälla för dem som för exportörer som själva är tillverkare. • I

fråga om vilka varor som skall kunna försäkras föreslår nämnden, att som

förutsättning för garanti skall gälla, att varan särskilt tillverkas med an­

ledning av viss exportförsäljning, d. v. s. dess tillverkning skall påbörjas

först sedan exportören träffat försäljningsavtal med den utländske köpa­

ren. Vidare bör gälla, att produkten skall vara identifierbar, vilket inne­

bär t. ex. att tillverkaren skall vara skyldig dels att föra sådan redovisning

att för tillverkningen reserverade råvaror, halvfabrikat etc. kan särskiljas,

dels att åsätta färdigställda produkter sådan beteckning att de kan igen­

kännas som tillhörande den särskilda ordern. Några begränsningar i varu-

hänseende utöver de angivna anser nämnden icke böra finnas.

Vad angår den närmare utformningen av fabrikationsriskgarantien bör

den i princip omfatta samma riskmoment som garanti avseende risker ef­

ter leverans. Den bör vidare avgränsas så att den tillsammans med garanti

av sistnämnda slag ger ett i liden sammanhängande försäkringsskydd. Sam­

ma garantiprocentsats bör gälla för risker före och efter leverans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

18

tid klart, att om statsmakterna skulle finna det befogat att övertaga kurs­

risker på längre tider detta bör ske genom ett organ som har möjlighet

att åtminstone i någon utsträckning neutralisera riskerna. Dylika möjlig­

heter saknar exportkreditnämnden. Vad beträffar de valutor som överhuvud

icke är föremål för terminsaffärer anser Joge, att man från svensk sida icke

har något intresse av att genom garantistöd främja en exportkonkurrens

som består i godtagande av svaga valutor som kontraktsvaluta.

Remissyttranden

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmark­

nadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i rilcsgäldskontoret, Svenska bank­

föreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna ex­

portförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksför-

eningen, Svenska trävaruexportföreningen, Jernkontoret, Sveriges mekan-

förbund, Sveriges varvsindustriförening, Kooperativa förbundet och Lands­

organisationen i Sverige. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat ut­

låtanden från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands

handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gävle samt Västernorr-

lands och Jämtlands läns handelskammare. Vidare har i anledning av pro­

memorian yttrande inkommit från Svenska konsulterande ingenjörers för­

ening.

Behovet av en förstärkning och

e

f f

e

k t i v i s e r i n g av

det statliga exportkreditgarantistödet understrykes all­

mänt. I ett flertal yttranden framhålles sålunda, att den allt mer skärpta

konkurrensen på utlandsmarknaderna fört med sig långtgående krav från

köparnas sida i fråga om kreditlättnader. En förutsättning för att svensk

exportindustri under sådana förhållanden skall kunna hävda sin ställning

säges bl. a. vara, att den erhåller ett kreditstöd likvärdigt med vad som er-

bjudes dess utländska konkurrenter.

Exportkreditnämndens förslag anses också i stort sett väl ägnade att

stärka vår industris konkurrensförmåga. De allmänna utgångs­

punkterna för desamma godtas allmänt. Vad angår förslaget om vid­

gade befogenheter för Kungl. Maj:t att avpassa garantiformer och garanti­

villkor efter skiftande behov, delar remissinstanserna —- eller lämnar utan

erinran — nämndens uppfattning, att riksdagens ställningstagande bör be­

gränsas till de allmänna riktlinjerna, såsom den finansiella ramen, huvud­

villkoren för kreditgivning och risktagande etc., medan det bör ankomma

på Kungl. Maj :t att i anslutning till dessa riktlinjer närmare bestämma om

formerna för verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

19

Betydelsen av en ökad smidighet i systemet betonas bl. a. av Sveriges all­

männa exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund. Det framhålles,

att möjligheter därigenom skapas att successivt anpassa verksamheten med

hänsyn till ändrade förhållanden så att svenska exportörer i garantihänse­

ende kan konkurrera på lika villkor med utländska företag. I fråga om sys­

selsättningslägets inverkan på garantistödet hävdar Sveriges industriför­

bund och Stockholms handelskammare, att eventuella sysselsättningssvårig-

heter icke bör vara avgörande för garantigivningens utformning i de en­

skilda försäkringsfallen. Det stöd som i sådana fall kan vara motiverat för

vissa företag eller branscher bör ges i andra former än genom ett försäk­

ringsmässigt uppbyggt exportkreditgarantisystem. Denna uppfattning delas

icke av kommerskollegium, som anser att det bör finnas utrymme för att i

sysselsättningssyfte genom garantigivning underlätta för viss industri­

bransch eller för industrien inom viss landsdel att exportera sina produkter

också om konjunkturläget för exporten i stort skulle vara tillfredsställande.

—- Arbetsmarknadsstyrelsen — liksom Landsorganisationen — ser garanti­

systemet främst som ett led i samhällets sysselsättningsbefrämjande politik

och betonar vikten av att det smidigt kan anpassas med hänsyn till änd­

ringarna i arbetsmarknadsläget. — Sveriges mekanförbund — liksom Väs-

ternorrlands och Jämtlands läns handelskammare — framhåller, att även

om en viss flexibilitet i riktlinjerna för exportkreditnämndens verksamhet

är nödvändig det är angeläget att dessa riktlinjer utformas så att export­

företagen icke plötsligt får sina kreditförutsättningar ändrade. Speciellt vid

export av kapitalvaror kräves långsiktig planering från företagens sida, och

det är därvid av betydelse att man kan räkna med en viss stabilitet i villko­

ren för garantierna.

Nämndens förslag att antalet försäk ringsbara risker skall

utökas, i första hand i fråga om de politiska riskerna men även beträffande

den kommersiella risktäckningen, anser remissinstanserna allmänt vara

välmotiverat. Den av nämnden uppgjorda förteckningen på politiska

risker, som bör kunna omfattas av garantier, vill dock Svenska bank­

föreningen, Sveriges allmänna exportförening och Jernkontoret ha komplet­

terad i vissa smärre hänseenden.

Svenska bankföreningen erinrar om det system som tillämpas i vissa

länder att hänföra importvarorna till olika valutakategorier, därvid för vissa

kategorier tillämpas särskilt fördelaktiga valutakurser. Ett upphävande för

viss vara av sådan privilegierad valutabehandling bör enligt föreningen lik­

ställas med ett återtagande av meddelat import- eller valutatillstånd. Sve­

riges allmänna exportförening anser, att så över huvud bör vara fallet då

importlandets myndigheter företager ingripanden, vilka medför en väsent­

lig ökning av köparens kostnader. Varor kan t. ex. beläggas med så höga

import- eller depositionsavgifter, att åtgärderna kan jämföras med ett fak­

tiskt importstopp. — Jernkontoret erinrar om att enligt nämndens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

garanti bl. a. bör kunna avse förlust, som uppkommer på grund av varans

beslagtagande under transporten till köparen eller inträffande under trans­

porten av annan dylik händelse, som medför att varan icke nar köparen,

allt dock under förutsättning att säljaren vid händelsens inträffande står

faran för godset och att riskerna icke kan täckas på annat sätt, t. ex. genom

transportförsäkring. Den angivna reservationen bör enligt Jernkontoret änd­

ras så att exportkreditgarantien täcker risk för utebliven betalning dels om

försäljning sker fob och transportförsäkring tagits av motparten, dels om

försäljning sker eif och köparen redan disponerar över försäkringspolis och

övriga dokument.

Nämndens förslag om ett utvidgat garantiskydd för kursrisker avstyrkes

av statskontoret och fullmäktige i riksbanken, medan kommerskollegium

och Svenska bankföreningen uttalar tveksamhet. Statskontoret anser, att de

motiv som kan anföras till stöd för en sådan utvidgning icke uppväger de

olägenheter och svårbedömbara risker för framtida förluster, som blir följ­

den därav. Härtill kommer, att exportörerna redan nu har goda möjlighe­

ter att genom terminsaffärer hos valutabankerna hålla sig skadeslösa för

kursförluster i de mera allmänt förekommande kontraktsvalutorna. Någon

anledning att genom liberala försäkringsvillkor stimulera svensk export mot

betalning i mindre goda valutor synes icke föreligga. Fullmäktige i riksban­

ken anför liknande skäl för sitt avstyrkande. Svenska bankföreningen fram­

håller, att täckning av kursrisker i princip är en uppgift för affärsbankerna

och riksbanken och att det därför är angeläget att effektiva åtgärder först

och främst vidtages för att förbättra de möjligheter som står exportörerna till

buds på denna väg. Så länge den reguljära terminsmarknaden för valutor

icke kan erbjuda tillräckliga garantier i förevarande hänseende, kan dock

måhända skäl tala för att nämnden får vissa begränsade möjligheter till så­

dan risktäckning. Kommer skollegium delar Svenska bankföreningens tvek­

samhet men kommer — liksom föreningen — till slutsatsen att möjligheter

bör finnas till garantigivning i särskilda fall.

Nämnden förutsätter i sitt förslag, att garantitvister mellan nämnden och

garantitagaren skall kunna prövas av neutral instans (skiljemän etc.). Vad

angår de politiska riskerna, har reservation dock gjorts för visst fall, näm­

ligen då omständigheterna är sådana att det icke kan anses överensstämma

med normal ekonomisk klokhet att ställa varan till köparens förfogande.

Mot detta avsteg från huvudprincipen har ett flertal remissinstanser rea­

gerat.

Beträffande de kommersiella riskerna har förslaget, att garan­

tien skall utvidgas till att omfatta — förutom risken för utebliven betal­

ning på grund av insolvens — även risk för annat kontraktsbrott, allmänt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Yttrandena har

huvudsakligen kommit att behandla den principiella frågan huruvida sta­

ten eller enskilda försäkringsgivare bör svara för garantiverksamheten.

Kommerskollegium finner det tveksamt om garantigivningen hos nämn-

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

21

den bör omfatta de kommersiella riskerna. Härför talar dock bl. a. den om­

ständigheten, att den enskilda försäkringsrörelsen åtminstone för närvaran­

de icke är utbyggd för en sådan verksamhet och sannolikt också saknar re­

surser härför. Även det förhållandet torde böra beaktas, att försäkringsbo­

lagens benägenhet att bevilja kreditförsäkringar av naturliga skäl måste

bli mindre i en vikande konjunktur, vilket innebär en utveckling rakt mot­

satt den eftersträvade. En statlig garantigivning, som kan ske utan iaktta­

gande av strängt affärsmässiga principer, får i ett sådant läge sin särskilda

betydelse. Nämnden bör med hänsyn till angivna förhållanden tills vidare ha

möjlighet att lämna garantier även för kommersiella risker. Det synes emel­

lertid kollegium lämpligt, att en utredning verkställes angående möjligheter­

na att utbygga den enskilda försäkringsverksamheten på området.

Försäkrinysinspektionen lämnar i sitt yttrande en redogörelse för försäk­

ringsverksamheten på kundkreditområdet. Därav framgår att den enskilda

kundkreditförsäkringen är av förhållandevis begränsad omfattning och i

huvudsak koncentrerad till ett företag. Under sådana förhållanden synes

förutsättningar saknas för en avveckling av den kommersiella risktäckning,

som sker i exportkreditnämndens regi. — I sammanhanget redogöres för de

omständigheter som föranlett restriktivitet vid meddelande av nya konces­

sioner för kundkreditförsäkring. För det fall en utbyggnad av den enskilda

försäkringsverksamheten numera anses påkallad, är inspektionen emellertid

beredd att medverka vid en förutsättningslös omprövning av frågan.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, alt förutsättningarna för att tillgo­

dose konjunkturpolitiska syften genom kommersiell risktäckning måste an­

ses vara begränsade. Under sådana förhållanden synes det önskvärt, att av­

täckning av kommersiella risker i ökad utsträckning sker hos enskilda för­

säkringsgivare. Denna uppfattning delas av statskontoret och även av Lands­

organisationen, som dock anser det tveksamt om exportkreditområdet kan

göras attraktivt för försäkringsbolagen, bl. a. med tanke på svårigheterna

att klart skilja mellan de politiska och kommersiella riskerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska bankföreningen och Sve­

riges industriförbund, vilkas uppfattning i frågan torde återspegla den all­

männa inställningen bland remissinstanserna inom näringslivet, framhåller

att de kommersiella riskerna — i motsats till de politiska — i princip bör

täckas genom de enskilda försäkringsbolagen. De tekniska och finansiella

svårigheterna anses icke heller lägga några avgörande hinder i vägen härför.

Försäkringsbolagens övertagande av ansvaret är emellertid en fråga på sikt,

och i avvaktan på att hithörande problem blir närmare utredda bör export­

kreditnämnden tills vidare kunna fortsätta med sin verksamhet på området.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att om så skulle vara att

nämnden även framdeles meddelar garantier för kommersiella risker detta

i så fall bör ske efter strikt affärsmässiga principer. Om exempelvis nämn­

den låter försäkringen av politiska risker till någon del subventionera den

kommersiella risktäckningen blir det nämligen i längden omöjligt för bola­

gen att hävda sig i konkurrensen. Ur denna synpunkt framstår det som önsk­

värt, att nämnden i sin redovisning särskiljer de båda slagen av garantigiv-

ning.

Vad angår fabrikationsriskgarantien tillstyrker remissinstan­

serna — eller lämnar utan erinran — nämndens förslag, att sådan garanti

i fortsättningen skall kunna lämnas icke endast till tillverkare utan även

till handelsfirmor. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet torde enligt

Svenska bankföreningen och arbetsmarknadsstyrelsen även bli till hjälp för

småindustrien, vars försäljning på utlandsmarknaderna i inånga fall hand­

has av exportfirmor. •— Den av nämnden föreslagna uppmjukningen av nu­

varande praxis, enligt vilken fabrikationsriskgaranti kan erhållas endast för

specialtillverkade varor, anser kommerskollegium och Svenska bankförening­

en vara välmotiverad. Kollegium framhåller, att några bärande skäl icke

torde kunna anföras mot en sådan ordning, att garanti även utfärdas då det

gäller varor av mer eller mindre utpräglad standardtyp. — Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation understryker angelägenheten av att ga­

rantibestämmelserna i fortsättningen får en sådan utformning, att fabrika­

tionsriskgaranti och garanti avseende risker efter leverans ger ett i tiden

sammanhängande försäkringsskydd.

Förslaget att nämnden i fortsättningen icke normalt skall bevilja garan­

tier för risker i samband med lagerhållning utom­

lands utan endast i särskilda lägen och då efter bemyndigande av Kungl.

Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast arbets­

marknadsstyrelsen och Jernkontoret ställer sig tveksamma. Jernkontoret

anser sålunda, att nämnden alltjämt bör ha kvar möjligheten att lämna så­

dana garantier. I sammanhanget hänvisas till den skärpta konkurrensen

på utlandsmarknaderna. Som ett led i bearbetningen av dessa kommer i

fortsättningen — särskilt då det gäller avlägset belägna länder — att krävas

en mer omfattande lagerhållning än hittills. Med tanke på de osäkra mark­

nader det i många fall är fråga om bör exportörerna-lagerhållarna då ha

möjlighet att försäkra sig mot politiska risker av olika slag.

I fråga om garantier med syfte att tillgodose kapital­

behov vid export har Svenska bankföreningen, Sveriges mekanför-

bund och vissa handelskammare ställt sig tveksamma till nämndens för­

slag att statsgaranti icke längre skall kunna beviljas banker för kredit som

lämnas vid försäljning till utlandet. Den hittillsvarande garantimöjligheten

för banker har visserligen icke utnyttjats, men det anses realistiskt att räk­

na med att behov av sådana garantier framdeles kan uppkomma.

I övrigt har remissinstanserna huvudsakligen uppehållit sig vid garanti­

stödet i samband med tillverkning för export. Nämndens förslag att ifråga­

varande finansieringsgaranti i fortsättningen icke normalt skall ingå i dess

verksamhet utan endast i särskilda lägen och efter bemyndigande av Kungl.

Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Från vissa håll —

²²

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

23

Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges mekanförbund

och Landsorganisationen — har dock anmälts avvikande uppfattning.

Svenska bankföreningen delar nämndens uppfattning, att det icke nor­

malt bör åvila den att meddela garantier för finansieringskrediter, som av

exportörerna upptages hos banker och andra kreditinstitut. Finansieringen

av exportkreditgivningen är visserligen — särskilt när det gäller längre

kreditfrister —- ett bekymmersamt problem i dagens läge, men detta beror

mindre på svårigheter för företagen att ställa bankmässiga säkerheter än

på andra orsaker, främst då den allmänna knappheten på långfristigt ka­

pital. Finansieringsfrågan lär därför icke i mera väsentlig mån kunna lösas

genom att staten i ökad utsträckning tillhandahåller garantier utan andra

vägar måste sökas. Inom föreningen pågår en utredning angående möjlig­

heterna att genom medverkan av bankerna i en eller annan form underlätta

exportfinansieringen.

Sveriges industriförbund och Landsorganisationen säger sig visserligen

i princip dela nämndens uppfattning om den berörda finansieringsgarantien

men anser dock, att denna i särskilda fall kan bli ett lämpligt komplement

till övriga garantiformer och därför bör ingå i nämndens normala verk­

samhet.

Svensk industriförening framhåller, att ifrågavarande finansieringsgaran-

ti kan bli av särskild betydelse, då det gäller att förbättra småindustriens

exportmöjligheter. Det är nämligen för närvarande i många fall så att före­

tagen måste avstå från utlandsbeställningar därför att de saknar medel för

inköp av de extra råvaror och halvfabrikat som erfordras. De kreditmöjlig­

heter, som staten i annat sammanhang tillskapat för att stödja småindu­

strien, är härvidlag icke till någon större hjälp, då de i första hand syftar

till att möjliggöra investeringar i maskiner och anläggningar. Med hänsyn

till antydda förhållanden föreslår föreningen, att garantien bibehålies och

utformas till en speciell, på småindustriens export inriktad garantiform.

Föreningens uppfattning delas av Sveriges mekanförbund, som framhåller

att ett undantagande av angivna garanti från nämndens verksamhet kan

medföra allvarliga olägenheter i synnerhet för mindre och medelstora verk­

stadsföretag, som ofta har svårigheter att få en snabb exportökning finan­

sierad på kapitalmarknaden.

Nämndens förslag om införande av garanti för inflytande

av royalty, licensavgifter o. d. har remissinstanserna all­

mänt tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Vad angår nämndens uttalande

att garantigivningen därvid torde böra begränsas till fall där de bakom­

liggande nyttjanderättsupplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk

varuexport, framhåller Svenska bankföreningen och Sveriges industriför­

bund, att de icke kan se skäl för en sådan inskränkning i garantiens till-

lämpning. Enligt bankföreningen bör försäljning till utlandet av idéer och

tekniskt kunnande vara lika förtjänt av stöd som export av varor. Även

Sveriges allmänna exportförening understryker angelägenheten av en liberal

praxis vid ifrågavarande garantigivning.

24

Förslaget att den av riksdagen bestämda maximigränsen för garanti­

procentsatserna höjes från för närvarande 85 procent till 90 pro­

cent tillstyrkes allmänt. Endast statskontoret har uttalat viss tveksamhet.

Ämbetsverket framhåller, att den höjning nämnden föreslår av de faktiskt

tillämpade garantiprocentsatserna ligger inom ramen för den redan nu

gällande maximigränsen, d. v. s. 85 procent. Med hänsyn härtill är stats­

kontoret icke övertygat om nödvändigheten av en höjning av denna till

90 procent. Det vill dock icke motsätta sig en sådan, om exportläget anses

påkalla det, men föreslår att riksdagens bemyndigande göres tidsbegränsat,

förslagsvis till ett år.

Nämndens förslag om höjning av de faktiskt tillämpade procentsatserna

.— för politiska risker till procentsatser varierande mellan 85 och 75 pro­

cent beroende på köpareland och för kommersiella risker till procentsatser

varierande mellan 75 och 65 procent — vinner allmänt bifall. Vissa kri­

tiska synpunkter har dock anförts av några remissinstanser. Svenska bank­

föreningen delar visserligen nämndens uppfattning om lämpligheten av att

tillämpa en lägre maximiprocentsats för kommersiella än för politiska ris­

ker men anser det tveksamt huruvida procentsatserna i varje särskilt fall

skall avpassas så att den kommersiella risktäckningen blir lägre än den

politiska. En sådan ordning skulle i varje fall strida mot nämndens påpe­

kande, att insolvensriskens storlek är oberoende av om köparen är bosatt

i ett land med ansträngda betalningsförhållanden eller i ett land med gott

betalningsläge. — Landsorganisationen och Kooperativa förbundet ställer

sig tveksamma till nämndens praxis att differentiera procentsatserna för

olika länder och därigenom favorisera de stabila och valutastarka markna­

derna. Enligt Kooperativa förbundet synes det rimligare, att exportören

själv får intill en viss maximigräns välja önskad garantiprocentsats och

erlägga en däremot svarande premie.

Fullmäktige i riksbanken anser det motiverat — med hänsyn till rådande

exportläge och förhållandena på den svenska arbetsmarknaden -— att ga­

rantiprocentsatserna höjes och att staten sålunda ökar sitt risktagande.

Fullmäktige understryker dock att även om en mera aktiv politik från

nämndens sida är motiverad verksamheten dock skall syfta till att vara

självbärande och bedrivas på sådant sätt att inf rysning av exportfordringar

undvikes.

Förslaget om övergång från kreditandelsförsäkring till för­

lustriskförsäkring tillstyrkes allmänt. Bl. a. Sveriges allmänna ex­

portförening, Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Jernkon-

toret och Landsorganisationen understryker den betydelse för exporten, som

en sådan omläggning kommer att ha. Svenska bankföreningen framhåller

emellertid, att den — i likhet med nämnden — av många skäl finner det

önskvärt att vederbörande exportörer alltid står en viss, icke alltför obe­

tydlig självrisk. För att detta önskemål skall kunna tillgodoses vid ett sys­

Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

25

tem med förlustriskförsäkring torde krävas, att särskilda förbehåll intages

i garantiavtalen om självrisk intill ett visst fixerat belopp. — Statskontoret

utgår ifrån att omläggningen icke kommer att medföra anspråk på en ut­

vidgning av den för nämndens verksamhet fastställda garantiramen samt

understryker angelägenheten av att nämnden med uppmärksamhet följer

verkningarna av omläggningen så att bl. a. erforderliga justeringar av pre­

miesatserna snarast kan ske.

Nämndens uppfattning att skäl icke torde föreligga att föreslå ändrade

bestämmelser för att särskilt tillgodose småindustriens behov

av exportkreditgarantier delas av kommerskollegium och

Svenska bankföreningen. Kommerskollegium anser sålunda, att garanti-

givningen även såvitt avser småindustrien bör följa de riktlinjer, som all­

mänt gäller för nämndens verksamhet. För det fall särskilt stöd befinnes

påkallat, bör detta lämnas genom en utbyggnad av de kreditmöjligheter,

som i annan ordning står ifrågavarande företag till buds. — Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation anser, att nämnden dragit allt för hasti­

ga slutsatser av det förhållandet, att småindustrien hittills icke begagnat sig

av garantigivningen i någon större utsträckning. Om blott garantiinstitutet

får en smidigare utformning, om gällande bestämmelser samordnas och

förenklas och om ökad publicitet och information ges i fråga om garanti­

verksamheten kommer långt flera företag än hittills att taga nämndens

tjänster i anspråk. I sammanhanget påpekas, att ett växande antal mindre

industriföretag inför planerna på en gemensam europamarknad inriktar

sig på bearbetning av utlandsmarknaderna. Till följd härav kommer små­

industriens behov av exportkreditgarantier att successivt öka. Även Svensk

industriförening betonar vikten av att småindustriens möjligheter att erhålla

garantier förbättras. Särskilt betydelsefull är därvid finansieringsgarantien,

som bör bibehållas i nämndens normala verksamhet och speciellt utformas

med hänsyn till de mindre företagens behov.

Vad nämnden anfört om garantigivning som medel att främja och stödja

exporten till s. k. underutvecklade länder har föranlett

uttalanden av vissa remissinstanser.

Kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken framhåller, att garanti­

givning icke bör förekomma beträffande sådan export till underutvecklade

länder, som i första hand syftar till att främja mottagarlandets ekonomiska

utveckling. Avgörande för nämndens ställningstagande i garantiärenden

bör vara, om ifrågavarande export är värdefull ur svensk synpunkt och om

garantistödet kan lämnas med iakttagande av de principer som normalt gäl­

ler för nämndens verksamhet. Är det däremot fråga om att tillgodose ett

hjälpbehov bör ett eventuellt stöd lämnas i andra former. Enligt fullmäk­

tige i riksbanken bör stöd till ekonomisk utveckling främst ges i form av

långfristiga krediter, som då lämpligen tillhandahålles genom förmedling

av internationella organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

27

marknaderna präglas av hård konkurrens och avsättningssvårigheter. Köpa­

rens anspråk på krediter växer då, och möjligheterna att nå kontraktsavslut

blir ofta beroende av säljarens förmåga att erbjuda gynnsamma betalnings­

villkor. Härvidlag ökar betydelsen av det garantistöd som står exportörerna

till buds.

Från det svenska näringslivets sida har på senare tid i olika sammanhang

framhållits, att en förutsättning för att vår exportindustri under nuvarande

förhållanden skall kunna hävda sin ställning är att den erhåller ett garanti­

stöd motsvarande det som erbjudes dess utländska konkurrenter. För egen

del är jag väl medveten om de svårigheter som den långtgående konkur­

rensen i kredithänseende innebär. Redan de ökade kreditengagemangen ut­

gör för inånga företag en kännbar belastning. Härtill kommer att riskerna i

samband med kreditgivning allmänt tilltar med försämringen i det inter­

nationella betalningsläget och med det förhållandet att exportörerna i

dagens läge endast har begränsade möjligheter att välja kunder och mark­

nader. Jag anser det under sådana förhållanden angeläget att en förstärkning

och koncentration kommer till stånd av de statliga exportkreditgarantierna.

Icke minst är detta påkallat med hänsyn till exportens betydelse för syssel­

sättningen inom stora delar av vårt näringsliv. — Jag vill i detta samman­

hang erinra om den betydande utvidgning av ramen för garantigivningen som

vidtogs i fjol. Utvidgningen — från 300 till 600 milj. kronor — avvägdes med

hänsyn dels till den ökade omfattningen av den export som försäkras i

dagens läge, dels till de förlängda kredittider som numera tillämpas. En­

bart en utvidgning av garantiramen har dock icke ansetts tillräcklig för

att ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende konkurrera med

andra länder. Även en effektivisering av garantiformerna och en förstärk­

ning av garantiskyddet har bedömts påkallad. Detta har ansetts motiverat

bl. a. för att öka möjligheterna för svensk export att komma in på nya mark­

nader, där gynnsamma utvecklingsmöjligheter föreligger på längre sikt men

där konkurrensen i kredithänseende i dagens läge erbjuder särskilda svå­

righeter.

Mot bakgrunden av här angivna förhållanden har frågan om utformningen

av exportkreditgarantiverksamheten närmare övervägts av exportkredit­

nämnden, som i en nyligen avgiven promemoria framlagt förslag i ämnet.

En förutsättning för att garantisystemet skall kunna verka effektivt är

enligt exportkreditnämnden, att en sådan flexibilitet i garanti­

givningen kan åstadkommas, att denna smidigt kan anpassas och varie­

ras i styrka efter lägets växlingar. För närvarande kännetecknas verksam­

heten av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med att garantivillkoren

under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål — ändrats och

byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts av riksda­

gen. Följden har blivit, att ändring i de nuvarande garantibestämmelserna i

betydande utsträckning kräver dennas medverkan. Då det i många fall kan

vara förenat med olägenheter att låta av utvecklingen motiverade jämk­

ningar i verksamheten anstå i avvaktan på en riksdagsbehandling bör enligt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

soliditet. För risker av sistnämnt slag torde nämnden i normala fall icke

böra ikläda sig något ansvar. I den mån säljaren är i behov av kapital för

att genomföra en viss exportaffär synes den riktiga ordningen vara att han

vänder sig till en bank som enligt bankmässiga bedömningsgrunder avgör

om förutsättningar föreligger för erhållande av lån. För vissa delar av nä­

ringslivet finns dessutom särskilda statliga garanti- och låneformer, som

tar sikte direkt på kapitalförsörjningen. Likväl finner jag det icke otänkbart

att det i vissa situationer kan uppkomma behov av att använda även finan-

sieringsunderlättande exportkreditgarantier i syfte att på grund av t. ex.

sysselsättningssvårigheter stimulera exporten. Möjligheten härför bör en­

ligt min mening hållas öppen. Om sålunda ifrågavarande garantier enligt vad

nyss sagts icke bör ingå i den normala garantiverksamheten, synes de alltså

ändå böra bibehållas för att kunna komma till användning i särskilda lä­

gen. Detta torde i så fall böra ske efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, som

förutsättes ha befogenhet att meddela nämnden närmare anvisningar i fråga

om utformningen av garantistödet. Sådana anvisningar bör exempelvis avse

vilka slag av exporttransaktioner som skall omfattas av garantierna, vilken

garantiprocentsats som skall tillämpas och vilka kostnadselement som skall

beaktas. Den begränsning till dollarbetald export som för närvarande gäller

i fråga om finansieringsgarantier i samband med tillverkning bör bortfalla.

Vad jag sålunda ansett böra gälla överensstämmer i stort sett med export­

kreditnämndens förslag, som av det helt övervägande antalet remissinstan­

ser lämnats utan erinran.

I sin promemoria har exportkreditnämnden föreslagit, att garantier

i fortsättningen bör kunna meddelas för inflytande av royalty,

licensavgifter o. d., därvid dock garantistödet — närmast med hän­

syn till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osyn­

liga inkomster från utlandet — borde förbehållas sådana fall där de bakom­

liggande upplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk varuexport. En

sådan utvidgning av tillämpningsområdet, vilken av remissinstanserna all­

mänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran, synes väl motiverad. I och för

sig kan enligt min mening försäljning till utlandet av idéer och tekniskt

kunnande många gånger vara lika förtjänt av stöd som försäljning av va­

ror. Det bör därför icke vara uteslutet att kunna lämna exportkreditgaran­

tier även i fall, då sambandet med varuexport icke är så klart framträdande.

Några närmare riktlinjer härvidlag är det emellertid av naturliga skäl svårt

att ge. Det får bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen hur

långt nämnden anser sig kunna gå.

I fråga om garantiskyddet gäller för närvarande, att garanti pro­

centsatsen icke må överstiga 75 procent. Dock kan den, då särskilda

skäl föranleder därtill, höjas till 85 procent. I likhet med exportkreditnämn­

den anser jag, att den övre gränsen nu bör sättas vid 90 procent. Inom den

sålunda bestämda ramen bör det sedan ankomma på Kungl. Maj:t att allt­

efter omständigheterna genom direktiv till nämnden ange vilka procentsat­

ser som generellt skall tillämpas. Nämnas må i sammanhanget att nämn-

33

den, som tidigare tillämpat garantiprocentsatser växlande mellan 75 och GO

procent för politiska och kommersiella risker, från och med den 1 januari

1959 efter bemyndigande av Ivungl. Maj :t tillämpar procentsatser växlande

mellan 85 och 75 procent såvitt gäller de politiska riskerna. — Ytterligare en

förbättring har redan genomförts av nämnden. I stället för att meddela kre-

ditandelsförsäkring, d. v. s. garanti för inflytandet av viss del av den läm­

nade krediten, har nämnden nämligen från och med 1959 års ingång över­

gått till s. k. förlustriskförsäkring, som avser täckning av viss del av upp­

kommande slutlig förlust. Det speciella värdet för en exportör av sistnämn­

da slag av garanti ligger däri att den löper avsevärt längre tid, vilket givetvis

är av särskilt stor betydelse vid långa kredittider. — Den förbättring av ga-

lantiskyddet som skett genom höjningen av garantiprocentsatserna och

övergången till förlustriskförsäkring torde i väsentlig mån öka garantiernas

värde för exportörerna.

Nämnden har i sin promemoria slutligen behandlat vissa spörsmål, be-

tiäffande vilka det uttalats önskemål om att de måtte beaktas vid en över­

syn av garantisystemet. Däribland ingår frågan om garantistöd

åt småindustrien. Nämnden har haft samråd med företrädare för

småindustriens exportintressen, därvid framgått att de mindre företagens

export i stor utsträckning sker genom mellanled och att företagen i den mån

de själva ombesörjer sin export vanligen säljer på kontantbasis. Nämnden

har också kommit till den uppfattningen, att småindustriens exportproblem

icke i första hand sammanhänger med behovet av kreditgivning till köparna

utan mera är av organisatorisk och finansiell art. De organisatoriska pro­

blemen ligger därvid närmast i de svårigheter som kan uppstå för företa­

gen att kapacitetsmässigt klara beställningar av den storleksordning det

ofta blir fråga om vid utlandsförsäljningar, medan de finansiella samman­

hänger med företagens behov av kapital för erforderliga rationaliserings-

och utbyggnadsarbeten. Givetvis har de organisatoriska och de finansiella

problemen ett nära samband med varandra. Jag vill i sammanhanget fram­

hålla, att det framstår som angeläget att från statsmakternas sida stödja

småindustrien i dess strävanden att öka sin konkurrenskraft. De mindre

företagens kapitalförsörjningsproblem har också varit föremål för särskild

uppmärksamhet från statsmakternas sida under de senaste åren. Sålunda

har den av kommerskollegium bedrivna lånegarantiverksamheten väsent­

ligt utvidgats samtidigt som företagareföreningarnas utlåningsmöjligheter

ökats. I betydande utsträckning måste dock lösningen av aktuella problem

ankomma på näringslivet självt. Bl. a. synes kapacitetssvårigheterna vid ex­

port i många fall kunna lösas genom ökat samarbete mellan företagen, t. ex.

i den formen att flera företag slår sig samman för genomförande av viss

försäljning. Möjligheterna att utnyttja exportkreditgarantierna skulle sä­

kerligen också öka i den mån exporten kunde på lämpligt sätt samordnas.

Givetvis är det angeläget, alt exportkreditnämnden å sin sida i möjlig mån

lämnar sin medverkan till en lösning av hithörande problem.

Även frågan om garantigivning som medel att f r ä m j a

•i llihnnij till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 112

Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

34

exporten till underutvecklade länder har berörts i pro­

memorian. Nämndens uppfattning torde i korthet kunna anges så att så­

dant stöd till underutvecklade länder, som främst syftar till dessas ekono­

miska utveckling, i första hand bör ges i form av direkta statliga krediter.

Vill man vidtaga stödåtgärder som har det dubbla syftet att dels öka den

svenska hjälpinsatsen till berörda länder, dels direkt främja svenska ex­

portintressen på dessa, kan det emellertid enligt nämnden övervägas att

låta sådana åtgärder få formen av exportkreditgarantier. Härvid bör enligt

nämnden beaktas att, medan den ordinära verksamheten bör bedrivas efter

affärsmässiga grunder och premiesättningen sålunda anpassas efter före­

liggande risker, en garantigivning av nyssnämnt slag för att få önskvärd

effekt måste få karaktären av en medveten exportsubventionering. Då det är

angeläget att den affärsmässiga uppläggningen av verksamheten även i fort­

sättningen bibehålies, torde det därför bli nödvändigt att ett eventuellt sär­

skilt garantistöd till förmån för underutvecklade länder hålles skilt från

övrig garantigivning. Särskilda direktiv kräves angående den närmare ut­

formningen av garantistödet och medel måste i särskild ordning anvisas för

att täcka de förluster som kan väntas uppstå.

För egen del vill jag framhålla, att frågan om den närmare utformningen

av det stöd som från svensk sida kan lämnas till de s. k. underutvecklade

länderna inrymmer en rad frågeställningar som jag här icke torde behöva

gå närmare in på. I vad mån sådant stöd bör lämnas i form av export­

kreditgarantier eller på annat sätt blir beroende av omständigheterna i de

särskilda fallen — syftet med stödet, omfattningen av detta samt andra in­

verkande faktorer. Som framhållits av Landsorganisationen och Koopera­

tiva förbundet kan särskilda fördelar vara förenade med exportkreditga-

rantiformen. Affärsförbindelser, som på detta sätt bygges upp, kan bli ut­

gångspunkten för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svens­

ka exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Vid be­

dömningen av hithörande spörsmål bör emellertid även beaktas, att garan­

tier redan nu i stor utsträckning meddelas vid export till underutveck­

lade länder och att utrymmet för ytterligare sådana garantier är betydande.

Härtill kommer att genomförandet av nämndens förslag — ökning av an­

talet försäkringsbara risker, höjning av garantiprocentsatserna, övergång

till förlustriskförsäkring -— innebär att garantierna får ett ökat värde för

exportörerna. Dessa avlastas sålunda från risker vilka kanske tidigare i

särskild grad avhållit dem från exportaffärer på de underutvecklade mark­

naderna. Enligt min mening är det därför lämpligt att i första hand avvakta

erfarenheterna av den redan genomförda och nu föreslagna ytterligare om­

läggningen av garantiverksamheten för att säkrare kunna bedöma i vilken

utsträckning denna tillgodoser intresset att utveckla vår export till berörda

marknader. Jag anser emellertid, att möjlighet bör finnas att vid behov

kunna lämna särskilda direktiv för att genom garantier utöver den ordi­

narie verksamheten stödja önskvärd export till ifrågavarande länder. Jag

utgår från att Kungl. Maj :t kan meddela beslut därom förutsatt att ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

35

varande garantier hålles inom den av riksdagen fastställda garantiramen.

För att säkra att utrymme inom denna finnes för en sådan mera riskbeto-

nad garantigivning, synes Kungl. Maj:t lämpligen böra tills vidare reser­

vera ett par tiotal miljoner kronor för ändamålet. Jag förutsätter dock, att

för det fall en eventuell garantiverksamhet av detta slag medför förluster

riksdagen i särskild ordning anvisar medel för deras täckning.

Slutligen vill jag taga upp frågan om förlängning av det av riks­

dagen lämnade bemyndigandet att meddela exportkredit-

garantier. Detta bemyndigande omfattar som tidigare framhållits en

treårsperiod och gäller intill utgången av budgetåret 1959/60. Det innebär,

att staten får åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för export­

kredit till ett belopp av högst 600 milj. kronor. Med hänsyn till att endast

ett år återstår till dess frågan om en förlängning av bemyndigandet blir ak­

tuell, synes det lämpligt att nu utverka en sådan för en ny treårsperiod,

d. v. s. för tiden 1960/61—1962/63. Någon förändring av totalramen för

garantigivningen synes icke för närvarande påkallad med hänsyn till det

betydande outnyttjade utrymme som alltjämt finnes. Icke heller torde det

föreligga någon anledning att nu vidtaga ändring i den ram å 100 milj.

kronor, som uppställts för lagerhållnings- och finansieringsgarantierna.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva att staten må intill utgången av budgetåret

1962/63 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för

exportkredit till ett belopp av högst 600 miljoner kronor,

dels ock godkänna i det föregående angivna riktlinjer för

den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

Ur protokollet:

Pierre Vinde

590466 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag