Prop. 1959:122

('med förslag till lag om ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959 1

Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959 3

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att till 6 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan an­ given lydelse.

6

§.

4 mom. Har förmånstagare till pensionsförsäkring, som tagits annorledes än i samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet uppburit försäkringsbelopp före försäkringstagarens död och äro omständigheterna sådana att försäkringstagaren icke vid utbetalning av motsvarande belopp till förmånstagaren skulle hava varit berättigad till avdrag för beloppet så­ som för omkostnad eller periodiskt understöd, skall försäkringstagaren vara skattskyldig för beloppet. Vad nu sagts om försäkringstagaren skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som vid försäkringstagarens död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam­ ling, och skall tillämpas första gången vid 1960 års taxering. Förordningen skall dock icke äga tillämpning i fråga om belopp som på grund av förmåns- tagareförordnande uppburits före den 1 januari 1959 och ej heller i fråga om belopp som uppburits efter ingången av år 1959, där förordnandet av förmånstagare skett före ingången av sistnämnda år och visas icke hava kunnat återkallas efter nämnda tidpunkt.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, alt 37 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 no­ vember 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

2 mom. Vid avlämnande------------ iakttagas följande.

Avser sådan —---------- förmånen utgått. I kontrolluppgift,------------ traktainentsersättning utgått. Därest vid------------ som avdragits. Har arbetsgivare------------sålunda uppburits. I kontrolluppgift--------— preliminär A-skalt. Särskild uppgiftshandling — -—■ — före taxeringsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr i22 år 1959

Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser pen­ sionsförsäkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om försäkringstagaren eller, i förekommande fall, den som vid för­ säkringstagarens död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

Uppgift skall----------- lämpad blankett.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam­ ling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959 5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om skattskyldighet för vissa belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring och anför därvid följande.

1. Inledning. Vid inkomsttaxeringen erhåller ägare av pensionsförsäk­ ring i regel avdrag för erlagda premier för försäkringen. Såsom en konse­ kvens härav beskattas i allmänhet utfallande försäkringsbelopp. Bestäm­ melserna härom tar sikte på normalfallet, nämligen att försäkringstagaren eller dennes efterlevande även åtnjuter pensionen. Hos vem beskattningen skall ske, när särskilt förordnad förmånstagare uppbär försäkringsbeloppen, har tidigare icke varit fullt klarlagt. Några författningsbestämmelser som reglerar just denna situation finns inte. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december 1958 tillkal­ lade jag kammarrättsrådet N. G. Lindquist och försäkringsdirektören B.

Ekestaf för att utreda frågan om hur beskattningen av belopp, som utgår på grund av förmånstagareförordnande till pensionsförsäkring, bör ordnas.

Den 9 januari 1959 avlämnade utredningsmännen en promemoria (sten- cilerad) jämte författningsförslag i ämnet. Författningsförslagen torde så­ som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göte­ borgs och Bohus län, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska perso­ nal-pensionskassan och Folksam (Livförsäkringsanstalten Folket, Försäk- ringsanstalten Samarbete, Försäkringsanstalten Välfärd och Försäkrings­ aktiebolaget Leire).

2. Gällande rätt. I försäkringsavtalslagen (102 och 103 §§) finns de be­ stämmelser som reglerar möjligheten att insätta förmånstagare till försäk­ ringsbelopp. Stadgandenas innebörd är i huvudsak följande. Försäkringstagare kan, om han önskar att försäkringsbeloppet skall till­ falla annan, insätta denne som förmånstagare. Ett sådant förordnande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

i regel när som helst återkallas av försäkringstagaren, om han inte för­ bundit sig gentemot förmånstagaren att inte återkalla förordnandet. Efter försäkringstagarens död kan dock återkallelse inte ske.

För att förmånstagareförordnande skall bli giltigt fordras att förordnan­ det meddelas försäkringsgivaren skriftligen eller också att det genom för­ säkringsgivarens försorg antingen intas i eller antecknas på försäkrings- brevet. Några särskilda formella krav på förbindelse, varigenom förmåns­ tagareförordnande görs oåterkalleligt, finns inte. Förbindelsen behöver där­ för inte delges försäkringsgivaren eller antecknas på försäkringsbrevet.

För återkallelse av förmånstagareförordnande gäller samma formföreskrif­ ter som för insättandet av förmånstagare.

I kommunalskattelagens 31—33 och 46 §§ med tillhörande anvisningar återfinnes beskattningsreglerna rörande pensionsförsäkringar. De tillkom i huvudsak år 1950 i samband med en allmän reglering av beskattningen av försäkringsanstalter och försäkringstagare. Reglernas innebörd är följande.

Med pensionsförsäkring förstås i beskattningshänseende sådan försäkring, enligt vilken icke skall utgå andra försäkringsbelopp än ålderspension, in­ validpension eller efterlevandepension eller med sådan pension förenat ka­ pitalbelopp, som utgår i samband med att pensionen börjar utbetalas eller upphör eller försäkringen upphör.

Belopp som utfaller på grund av pensionsförsäkring räknas som skatte­ pliktig inkomst och avdrag medges i regel för premierna. Avdragsrätten till­ kommer försäkringstagaren. Däremot regleras inte i kommunalskattelagen vem som är skattskyldig för utfallande belopp. I normalfallet där pensionen utgår till försäkringstagaren eller dennes efterlevande utgör skattskyldig- hetsfrågan intet problem. Den som uppbär beloppet skall då självfallet även beskattas. I de fall där särskild förmånstagare finnes insatt och utfallande belopp utbetalas till förmånstagaren kan däremot tvekan uppkomma om hos vem skattskyldigheten ligger.

Denna fråga har visst samband med begränsningarna i avdragsrätten för periodiska understöd. Avdrag för sådant understöd medges i regel inte om fråga är om understöd till person i givarens hushåll eller -— med undantag för skadestånd -—- understöd till annans undervisning eller uppfostran. Av­ drag medges ej heller för periodiska understöd till bolag, föreningar, stiftel­ ser och andra juridiska personer.

I avsaknad av vägledande avgöranden från högsta instans har viss osä­ kerhet rått om vem som är skattskyldig för belopp som utfaller på grund av pensionsförsäkring och som utbetalas till särskilt insatt förmånstagare. Genom ett utslag av regeringsrätten den 11 november 1958 torde emellertid ett prejudicerande avgörande ha kommit till stånd. I utredningspromemo- rian sammanfattas rättsläget på området för tiden intill nyssnämnda utslag sålunda.

Oklarhet har därför rått särskilt beträffande beskattning av belopp, som utgått till förmånstagare under försäkringsägarens livstid, men man har —• med hänsyn till grunderna för 1951 års lagstiftning — hittills ansett sig

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

På samma sätt kan vidare indirekt avdrag erhållas för enstaka gåvor, för vilka avdragsrätt icke föreligger vid taxering, och för periodiska gåvor i så­ dana fall, då avdragsrätt icke föreligger för periodiskt understöd, således till annans undervisning och uppfostran, till person, som tillhör givarens hushåll, o. s. v.

Utredningsmännen anser att anledning saknas att i fortsättningen lämna försäkringsägare — utredningen använder av skäl som anges i det följande detta uttryck i stället för uttrycket försäkringstagare — möjligheter alt genom förmånstagareförordnande dirigera utbetalningen av belopp, som han eljest skulle vara skattskyldig för, på sådant sätt att han indirekt er­ håller avdrag för kostnader, som enligt allmänna regler inte är avdrags­ gilla. De finner det önskvärt att överensstämmelse nås mellan bestämmel­ ser om beskattning av pensionsförsäkringsbelopp och gällande bestämmel­ ser om beskattning av gåvor och periodiska understöd. Utfallande belopp bör därför, framhålles det i promemorian, upptagas som intäkt hos för­ säkringens ägare, eftersom denne, om förutsättningar därför finns, kan erhålla avdrag för motsvarande belopp såsom periodiskt understöd eller, om fråga är om tjänstepension, som pensionsutbetalning.

De sakkunniga påpekar att det sagda har avseende på belopp som utfaller under försäkringsägarens livstid. Utfaller försäkringsbeloppet efter försäk- ringsägarens död, gör sig icke samma synpunkter gällande. De sakkunniga anför härom följande.

Utredningsmännen kan för sin del icke förebringa något skäl mot att för- månstagaren blir skattskyldig för dessa belopp. Tvekan kan föreligga en­ dast i sådana fall, då beloppen tillfaller juridisk person. I och för sig torde nämligen kunna sägas att det är oegentligt att pensionsbelopp över huvud taget skall tillfalla juridisk person. Det må emellertid erinras om att juri­ disk person normalt insättes som förmånstagare på sådant sätt att de fy­ siska personer, som är i behov av efterlevandeskydd först tillgodoses. Efter­ som pensionsförsäkring med garanterade utbetalningar (försörjningsränta) oftast endast tecknas av den, som har familjemedlemmar eller andra an­ höriga att sörja för, torde utbetalning av försäkringsbelopp till juridisk per­ son efter försäkringsägarens död mera sällan förekomma. Försäkrings- ägaren kan ej heller förutse i vilken utsträckning sådana utbetalningar skall förekomma. Enligt utredningsmännens mening är frågan om beskattning av belopp, som tillfaller juridisk person såsom förmånstagare efter försäk­ ringsägarens död följaktligen av ringa fiskaliskt intresse och utrednings­ männen anser därför med hänsyn tagen jämväl till de praktiska svårigheter av olika slag lagstiftningsåtgärder på denna punkt utan tvivel skulle med­ föra, att ett ingripande här i varje fall bör anstå till dess det visar sig att be­ hov därav föreligger. I

I utredningspromemorian användes uttrycket försäkringens ägare i stäl­ let för försäkringsavtalslagens motsvarande uttryck, försäkringstagaren. Härom anföres följande.

I regel torde tvekan icke råda om vem som är ägare till försäkringen. Om ägaren avlider och förmånstagaren får förfoganderätt till försäkringen, in­ träder han i den avlidnes rätt. Han blir ägare till försäkringen och kan i sin

9

tur insätta förmånstagare. Annorlunda är däremot förhållandet om förord­ nandet är så utformat, att förmånstagaren icke blir ägare till försäkringen utan endast har rätt att disponera över de belopp, som utfaller under hans livstid. Det är ovisst huruvida detta kan ske genom förmånstagareförordnan- de. Ordalydelsen i 102 § försäkringsavtalslagen giver närmast vid handen, att han icke i sin tur skall kunna insätta förmånstagare till dessa belopp. Om han likväl skulle anses ha sådan rätt, bör han jämställas med ägare och i denna egenskap beskattas för pensionsbeloppen.

De sakkunniga har övervägt att i nu förevarande hänseenden göra skill­ nad mellan återkalleliga och oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. Är förordnandet oåterkalleligt, framhålles det, kan man göra gällande, att ägaren genom att helt avstå från dispositionsrätten över utfallande belopp vidtagit åtgärder som kan likställas med ett avhändande av förvärvskälla. Emellertid kan förbindelse att icke återkalla förmånstagareförordnande be­ gränsas att avse enstaka utbetalning, varigenom skillnaden mellan detta förordnande och ett återkalleligt förordnande blir obetydlig. Icke heller kan man helt bortse från möjligheten av att försäkringsägaren och förmånsta­ garen ingår överenskommelser, som innebär att oåterkalleligheten endast är skenbar. Med hänsyn härtill finner utredningsmännen det icke motiverat att göra skillnad mellan återkalleligt och oåterkalleligt förordnande.

Med utgångspunkt härifrån föreslås i utredningspromemorian att 53 § kommunalskattelagen och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt komplet­ teras med en bestämmelse av följande innehåll. Försäkringsägare skall vara skattskyldig för belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, oavsett om han är fysisk eller juridisk person. Det får sedan ankomma på försäk­ ringens ägare att i anledning av utbetalningen söka erhålla det avdrag för omkostnad eller periodiskt understöd vartill han enligt därom gällande reg­ ler kan vara berättigad. Vid ägarens död skall dock skattskyldigheten över­ gå på förmånstagaren, även om denne inte blir ägare till försäkringen.

Den föreslagna bestämmelsen avses skola omfatta även tjänstepensions- försäkringar.

Därutöver har utredningsmännen beaktat även det fall alt en pensions­ försäkring byter ägare. I promemorian anföres därom följande.

Enligt utredningsmännens mening torde problemet vara aktuellt endast då äganderätten övergår till juridisk person under försäkringsägarens livs­ tid. Från fiskalisk synpunkt synes det icke vara någon fråga av betydelse, men anledning torde dock föreligga att hindra exempelvis, att en person tecknar en pensionsförsäkring mot engångspremie och därefter under sin livstid överlåter försäkringen till sådan juridisk person, som enligt gällan­ de arvsskatteförordning icke är skyldig utgöra skatt för gåva. Genom att äganderätten på sådant sätt överföres till juridisk person, synes nämligen försäkringen ha förlorat sin karaktär av pensionsförsäkring och utrednings­ männen anser därför motiverat, att de påföljder, varom stadgas i punkt 10 anvisningarna till 32 § KL, i dylikt fall skall inträda för överlåtaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

En föreskrift av sådant innehåll föreslås såsom tillägg till denna anvis­ ningspunkt.

De föreslagna bestämmelserna torde inte, påpekas det i promemorian, be­ höva föranleda några ändringar i uppbördsförordningen. De sakkunniga anför därvid följande.

Bestämmelser om försäkringsgivarens skyldighet att innehålla preliminär A-skatt finnes i 3 § 2 mom. första punkten och 39 § uppbördsförordning­ en. De nu föreslagna beskattningsbestämmelserna torde icke behöva med­ föra någon ändring i angivna författningsrum, eftersom tvekan icke torde behöva uppkomma för vem skatt skall innehållas. Även i fråga om tjänste­ pension åvilar visserligen enligt förslaget skattskyldigheten försäkringens ägare, d. v. s. arbetsgivaren, men eftersom belopp, som utbetalas till för­ månstagare i detta fall kommer att utgöra skattepliktig intäkt av tjänst för denne, följer av gällande bestämmelser, att skatt skall dragas för förmåns- tagaren.

Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till taxeringsförordningens be­ stämmelse om skyldighet för försäkringsanstalt och understödsförening att utan anmaning till ledning för taxeringen lämna uppgift om belopp som utgivits på grund av sådan försäkring att skatteplikt föreligger (37 § 1 mom. punkt 3 taxeringsförordningen). Det föreslagna tillägget innebär, att upp­ giften skall innehålla besked om försäkringens ägare.

De sakkunniga anser, att de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas första gången vid 1960 års inkomsttaxering, dock att äldre bestämmelser bör gälla i fråga om dels belopp som före den 1 januari 1959 utbetalas till för­ månstagare och dels belopp som utgår på grund av oåterkalleligt förmåns- tagareförordnande, som gjorts före den 1 januari 1959.

4. Remissyttrandena. I remissyttrandena har behovet av en lagstiftning på området i regel vitsordats. De i utredningspromemorian föreslagna åtgärder­ na har även i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret, riksskattenämnden, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthål- larämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Folksam, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Svenska personal­ pensionskassan har ställt sig positiva till en lagstiftning i utredningsprome- morians syfte men har förordat att denna erhåller en annan utformning. Kammarrätten slutligen har avstyrkt förslaget och uttalat att ytterligare utredning bör föregå ett slutligt ståndpunktstagande till hithörande problem. Från remissyttrandena torde följande få återges.

Kammarrätten framhåller bl. a. följande.

Principiellt måste inom beskattningsrätten i huvudsak gälla, att den vil­ ken såsom därtill berättigad lyfter en inkomst också blir skattskyldig därför. I nu förevarande fall, där fråga är om skattskyldighet för förmånstagare tillförsäkrade, på grund av pensionsförsäkring utgående belopp, har denna princip enligt regeringsrättens avgörande fått göra sig gällande. Förmånsta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959 11

garen har i verkligheten fått sig tillförsäkrad en självständig rätt gent emot försäkringsgivaren, något som otvetydigt gäller åtminstone där förordnandet om förmånstagare gjorts oåterkalleligt. Att vid sådant förhållande överflytta skattskyldigheten till försäkringstagaren kan svårligen motiveras med att, under utnyttjande av laglig möjlighet därtill, förmånstagarinstitutet kom­ mit till användning i förhållande till ett rättssubjekt som är i beskattnings­ hänseende privilegierat. När skattskyldighet stadgas för mottagaren av pe­ riodiskt understöd, under det givaren äger åtnjuta avdrag för samma belopp, har man bortsett från huruvida, med hänsyn till skattens progressivitet, en minskning av skattebeloppet inträder eller ej, liksom från möjligheten att mottagaren rent av ej kommer att taxeras till inkomstskatt överhuvud. Det bör då knappast vara något i och för sig stötande däri, att en juridisk person, som av statsmakterna ansetts från allmänna synpunkter värd att åtnjuta skattefrihet, utsetts till förmånstagare. Syftet härmed kan väl i allmänhet icke vara alt undandraga det allmänna skatt, eftersom transaktionen dock medför avstående av en försäkringstagaren tillkommande rätt.

Kammarrätten anvisar dock såsom en väg för att nå det i promemorian åsyftade målet att avdragna premier återföres till beskattning, när såsom förmånstagare insättes någon, till vilken försäkringstagaren icke kan med avdragsrätt utge periodiskt understöd.

Även i yttranden som är positiva till en lagstiftning på området har be­ tänkligheter framförts mot den konsekvensen av förslaget att skatteansprå- ket kominer att rikta sig mot annan än den som uppbär inkomsten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför sådana betänkligheter men har — då länsstyrelsen inte kunnat finna någon lämpligare lösning av frågan — likväl tillstyrkt det framlagda förslaget.

Även försäkringsinspektionen har vissa erinringar mot den principiella utformningen av den i utredningspromemorian föreslagna lösningen. Bl. a. påtalas det förhållandet, att vid tjänstepensionering arbetsgivaren skall upp­ taga utbetalda pensioner såsom intäkt och därefter ha rätt att göra avdrag för samma belopp såsom kostnad. Försäkringsinspektionen finner metoden onödigt omständlig och arbetskrävande. Det kan knappast anses förenligt med vedertagna bokföringsprinciper att på detta sätt låta samma belopp två gånger passera en arbetsgivares vinst- och förlusträkning. Motivet för den föreslagna konstruktionen torde, framhålles det, ligga i kontrollsyn­ punkten. Denna torde dock sakna relevans, åtminstone vid kollektiv tjänste­ pension. Föreliggande utredning belyser inte mera ingående om särskilda kontrollbehov kan föreligga i fråga om vissa former av individuell pen­ sionsförsäkring. Eftersom en omedelbar författningsjustering är nödvändig för att förhindra att en praxis, som utformats i enlighet med regeringsrät­ tens förut berörda utslag, leder till en icke avsedd skattefrihet, torde någon närmare utredning på denna punkt inte medhinnas. Inspektionen tillstyr­ ker därför att den nu erforderliga författningsändringen utformas enligt de principer förslaget innehåller. Om en fortsatt utredning skulle visa, att modifikationer i bestämmelserna skulle behövas, kan jämkning följa se­ nare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Frågan om tjänstepension skall omfattas av de föreslagna bestäm­ melserna har berörts i de yttranden som avgivits av Folksam, Svenska för­ säkringsbolags riksförbund och Svenska personal-pensionskassan.

Svenska personal-pensions kassan anför i denna fråga bl. a. följande.

Till att börja med måste framhållas, att möjligheterna till åtgärder av så­ dant slag som föranlett den ifrågavarande utredningen praktiskt taget äro uteslutna i fråga om tjänstepensionsförsäkringar. Där finns det nämligen regelmässigt tre parter i försäkringsavtalet, sålunda förutom försäkringsgi­ varen den arbetsgivare som tecknat försäkringen och den anställde för vil­ ken försäkringen tecknats. Något utrymme för ytterligare förmånstagarför- ordnande beträffande pensioner finns därför som regel icke, och i varje fall icke förrän den anställde lämnat arbetsgivarens tjänst. SPP bär sig icke bekant något fall, då en f. d. anställd begärt få sätta in annan förmånstaga­ re i stället för den eller de i de allmänna försäkringsvillkoren angivna. SPP skulle, om något sådant fall uppkomme, för sin del ställa sig avvisande mot ett dylikt arrangemang.------------

Av det sagda framgår, att det i fråga om tjänstepensionsförsäkringar skulle innebära en helt orealistisk konstruktion att, som de sakkunniga synas göra, fingera att det är arbetsgivaren som uppbär pensionen från SPP och att han därför i princip skall skatta för den, medan han sedan vidare­ befordrar pensionen till pensionären och därvid får avdraga den vid be­ skattningen. Förhållandet är i själva verket det, att arbetsgivaren är helt avkopplad från pensionsutbelalningen, som i stället sker direkt till pen­ sionären från SPP, varvid i föreskriven ordning avdrag göres för källskatt. Det må i detta sammanhang påpekas, att arbetsgivaren mången gång inte ens vet hur stort pensionsbelopp som utbetalas till pensionären, eftersom till grundpensionen ofta komma återbäringsbelopp efter vissa rätt komplice­ rade beräkningar.

Kassan yrkar för sin del att bestämmelserna utformas så att i fråga om tjänstepensionsförsäkring pensionstagaren och icke den tidigare arbetsgiva­ ren göres skattskyldig.

Liknande synpunkter framföres av Folksam, som därjämte framhåller att tjänstepensionsförsäkring är en klart avgränsad kategori av pensionsförsäk­ ring och att något missbruk av skattebestämmelserna inte behöver befaras beträffande denna kategori försäkringar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att det helt domine­ rande antalet fall, då utbetalning på grund av pensionsförsäkring sker till annan än försäkringstagaren, avser just tjänstepensionsförsäkringar, där den anställde och hans efterlevande är förmånstagare. Det kan i dessa fall, anser förbundet, inte råda någon tvekan om att skattskyldigheten för ut­ fallande belopp bör åvila förmånstagaren. —- Förmånstagareförordnanden till förmån för juridisk person eller sådan fysisk person, beträffande vilken förutsättningar för avdrag såsom vid periodiskt understöd inte föreligger, är förhållandevis sällsynta. Det är emellertid blott i dessa fall som skatt­ skyldigheten slutligt skall stanna på försäkringstagaren. Riksförbundet fin­ ner att det inte är praktiskt att skattskyldigheten primärt lägges på försäk­ ringstagaren, eftersom det i det helt övervägande antalet fall är förmånstaga­ ren som slutligen skall erlägga skatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959 13

Den i promemorian föreslagna särskilda bestämmelsen rörande beskatt­ ning i samband med försäkringens överlåtelse på annan juridisk per­ son än pensionsstiftelse har berörts i ett par yttranden. Svenska försäkrings­ bolags riksförbund anser, att skattskyldighet blott bör inträda vid gåva och förutsätter därvid att skattskyldigheten kommer att åvila givaren. Riksskat­ tenämnden ifrågasätter om den i det framlagda författningsförslaget intag­ na undantagsbestämmelsen rörande pensionsstiftelser har praktisk bety­ delse.

Bestämmelsen att försäkringsanstalts kontrolluppgift rörande pen­ sionsförsäkring skall innehålla uppgift även om försäkringens ägare har mött invändningar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att uppgiften om för­ säkringens ägare skulle bli till nytta endast i ett relativt fåtal fall. Antalet förmånstagare som varje år uppbär pensionsbelopp på grund av tjänste- pensionsförsäkringar uppgår till ungefär 30 000. Riksförbundet tillägger föl­ jande.

Härtill kommer de försäkringar, där försäkringstagarna enligt reglerna för periodiska understöd skall kunna göra avdrag för de på grund av försäk­ ringen utfallande beloppen, och där således uppgiften om försäkringstagare likaså är helt överflödig. Det framgår härav tydligt att försäkringsgivarna genom den föreslagna ändringen ålägges ett mycket omfattande men helt improduktivt merarbete. Och dock stannar det icke härvid.

Då försäkringstagarna enligt de sakkunnigas förslag skall deklarera för utfallande pensionsbelopp, behöver även de uppgift om beloppens storlek. ------- — Det måste anses åligga försäkringsbolagen att härmed biträda sina försäkringstagare, vilkas majoritet säkerligen önska fullgöra sin deklara- tionsplikt på ett så fullständigt sätt som möjligt, även om en underlåtenhet i hithörande fall icke kan utsätta dem för något straffansvar, eftersom den icke innebär undandragande av skatt.

Riksförbundet anser det inte rimligt att bolagen i majoriteten av fall, då kontrolluppgift skall lämnas, måste uppge fakta som inte är av betydelse. Förbundet föreslår därför att den särskilda uppgiftsskyldigheten begränsas till annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring.

Svenska personal-pensionskassan uttalar sig i samma riktning. Försäkringsinspektionen ifrågasätter i viss mån behovet av det föreslagna tillägget till 37 § 1 mom. taxeringsförordningen. Om en arbetsgivare på båda sidor av vinst- och förlusträkningen skall upptaga de exakta pensionsbe­ lopp, som utbetalas av försäkringsgivaren, kommer han, liksom taxerings­ nämnderna, att från försäkringsgivaren få uppgift om dessa belopp.

Riksskattenämnden framhåller att kontrolluppgift från arbetsgivare m. fl. skall avse den som är skattskyldig för beloppen i fråga d. v. s. försäkringens ägare. Kontrollen av beskattningen av eventuella periodiska understöd i form av förmånstagareförordnanden får vid sådant förhållande ske i van­ lig ordning genom korrespondens mellan vederbörande taxeringsnämnder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

Bestämmelserna i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen bör, förklarar nämn­ den, omarbetas i enlighet därmed.

Den föreslagna reformens inverkan på uppbördsbestämmelser- n a berörs av riksskattenämnden. Nämnden anför.

Enligt 39 § 1 mom. uppbördsförordningen torde skyldighet för utbetalaren att verkställa skatteavdrag icke föreligga, när mottagaren av utfallande pen- sionsförsäkringsbelopp icke är ägare av försäkringen; enligt förslaget är det ju försäkringens ägare och icke förmånstagaren som är skattskyldig för ut­ fallande belopp. Riksskattenämnden anser någon invändning icke böra rik­ tas häremot. Nämnden anser det sålunda icke lämpligt med en sådan om­ läggning av förfarandet, att vid utbetalning av försäkringsbelopp till för­ månstagaren skatteavdrag skulle verkställas för gäldande av skatt, som åvi­ lar annan person nämligen försäkringens ägare. Enligt riksskattenämndens mening torde sålunda någon ändring av uppbördsbestämmelserna i denna del icke bliva erforderlig, därest de sakkunnigas förslag genomföres.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför i denna fråga bl. a. följande.

Om de sakkunnigas förslag genomfördes, torde nog resultatet i många fall komma att bli att försäkringsbolagen skulle bli tvungna att göra avdrag för preliminärskatt för den tidigare arbetsgivaren-försäkringstagaren. Denne i sin tur vore skyldig att tillhandahålla den tidigare anställde-förmånstaga- ren full pension, i förekommande fall med nytt avdrag för preliminärskatt. Dessa förhållanden skulle lätt komma att bli så tilltrasslade för alla parter — inte minst för uppbördsmyndigheterna — att det måste vara av stort vär­ de att undvika dem i så stor utsträckning som möjligt. Vidare skulle effek­ ten bli att försäkringstagaren kunde komma att få ligga ute med avsevärda belopp, som först efter lång tid komme att restitueras till honom, eller för att undvika detta kunde tvingas att begära jämkning av preliminär skatt. Ett sådant resultat kan icke medföra annat än missnöje och irritation.

Dessa problem skulle i de flesta fall elimineras om skattskyldigheten i en­ lighet med vad riksförbundet ovan föreslagit primärt lägges på förmåns­ tagaren. Om förutsättningarna skulle vara sådana att försäkringstagaren rätteligen skall beskattas för de utfallande pensionsbeloppen, kan förmåns­ tagaren hemställa hos uppbördsmyndigheten om befrielse från avdrag för preliminärskatt. Sådan hemställan skulle doek med den av riksförbundet här föreslagna uppläggningen icke behöva förekomma i många fall. Med det förfarande som de sakkunniga rekommenderat är det däremot att befara att uppbördsmyndigheterna skulle överhopas av dylika framställningar, må­ hända bl. a. från de flesta av rikets arbetsgivare som tecknat tjänstepen- sionsförsäkringar för sina anställda.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar att frågan om vem som är ägare till en tjänstepensionsförsäkring inte kan anses löst. Riksförbun­ det förordar därför benämningen försäkringstagare, då fråga är om den som tecknat försäkringen. Svenska personal-pensionskassan ger uttryck åt sam­ ma uppfattning. Riksskattenämnden ifrågasätter om inte samma uttrycks­ sätt som i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt kan komma till an­ vändning, nämligen försäkringstagare och den som vid försäkringstagares död erhåller förfoganderätten över försäkringen.