Prop. 1959:135

('med förslag till förord\xad ning med särskilda bestämmelser om biografföre\xad ställningar m.m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

1

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning med särskilda bestämmelser om biografföre­ ställningar m.m.; given Stockholm slott den 3 april 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestäm­ melser om biograf föreställningar m.m.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att möjliggöra en differentiering av filmcensuren i fråga om filmer, som godkännes för barn, föreslås att en ny åldersgräns vid 11 år införes vid sidan av den gällande 15-årsgränsen. I samband därmed föreslås att den nuvarande biografförordningen ersättes med en ny förordning. Denna avses träda i kraft den 1 januari 1960.

1

—

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 135

3

Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till biografföreställning.

2 mom. Barn under femton år, som ej åtföljes av målsman eller annan till mogen ålder kommen person, må icke lämnas tillträde till biografföre­ ställning, som avslutas senare än klockan 22.

5 §.

Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmälan där­ om till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens längd och produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, huruvida filmen öns­ kas tillåten även för barn under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan biografbyrån i sär­ skilda fall medgiva befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat.

Kiaigl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

6

§.

1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset skall meddelas:

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt, 2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma ute­ slutits, särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid föreställning, till vilken barn under elva år eller barn, som fyllt elva men ej femton år, äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och polisman.

Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stad­ gas i stämpelförordningen.

2 mom. Ilar ur film uteslutits del, som berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, skall biografbyrån överlämna denna del till chefen för försvarsstaben mot kvitto. Sådan filmdel må utläm­ nas endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande för­ störas, sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Om så kan ske, skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

3 mom. Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av till- ståndsbeviset och den filmen åsatta registreringsnummer stämpeln. Sådant återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets ut­ färdande. Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns beprövande.

7 §.

Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas i den för biografbyrån gällande instruktionen.

8

§.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.

9 §.

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, före­ visas i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest av polischefen i orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, då förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar skall upphöra att gälla.

Redan före den nya förordningens ikraftträdande må film, med tillämp­ ning av de nya bestämmelserna, godkännas till förevisning efter ikraft­ trädandet.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april 1959.

Närvarande: Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

,

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.

Vid anmälan i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln, punkt 296) av statens biografbyrås avlöningsanslag anförde jag, att biografbyrån framlagt förslag i fråga om ändrade bestämmelser angående villkoren för barns tillträde till offentliga biograf föreställning ar, innebärande att dubbla åldersgränser skulle införas och att jag hade för avsikt att senare till pröv­ ning upptaga frågan om förslag till årets riksdag i berörda hänseende.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för detta ärende.

I. Inledning

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911. Bestämmelser i ämnet upp­ togs i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställ­ ningar — i det följande kallad biografförordningen. Normerna för film­ granskning blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då en väsentlig modernisering och rationalisering genomfördes. Sålunda omarbetades då bland annat de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för filmcen­ surens ingripanden av mentalhygieniska och social-etiska skäl. Ytterligare ändringar i biografförordningen gjordes år 1956 som en direkt följd av till­ komsten av den nya allmänna ordningsstadgan. Ändringarna innebar i hu­ vudsak att vissa särbestämmelser om tillstånd och andra liknande förhål­ landen, som ägde samband med biografföreställningar såsom offentliga till­ ställningar, upphävdes och ersattes med den nya ordningsstadgans all­ männa föreskrifter i ämnet. I sin gällande lydelse upptar biografförord­ ningen bestämmelser om vilka filmer som får visas, om granskning av filmer och om barns tillträde till biografföreställning.

Av förarbetena till biografförordningen framgår, att ett av huvudsyftena med censurens införande var att skydda barn från riskerna av skadliga upp­

levelser och påverkningar. I enlighet härmed stadgades i biografförord­ ningen ursprungligen att sådana biografbilder icke fick godkännas till vis­ ning för barn som var ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa». Efter den år 1954 företagna revisionen av biograf förordningen lyder ifrågavarande författ- ningsrum sålunda: »Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.» Denna bestämmelse kompletteras av ett stadgande, att barn under 15 år ej får lämnas tillträde till biografföreställning, där förevisning äger rum av annan film än sådan som blivit av statens biografbyrå godkänd till förevis­ ning jämväl för barn. Den som bryter mot denna föreskrift skall enligt för­ ordningen straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i biografförordningen kompletteras med avseende å film­ granskningen av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för statens bio­ grafbyrå. Enligt instruktionen utgöres biografbyrån av en direktör och chef, tillika filmcensor, samt två filmcensorer ävensom — till det antal Kungl. Maj :t prövar erforderligt — suppleanter för filmcensorerna samt extra film­ censorer och suppleanter för dessa. Till biografbyrån är sedan år 1954 såsom rådgivande organ knutet ett filmgranskningsråd. Enligt instruktionen har biografbyrån att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande eller eljest finner vara särskilt tveksam.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av gransknings- avgift och stämpelavgift, den förra efter en i instruktionen bestämd taxa.

I den proposition som låg till grund för 1954 års revision av biografför­ ordningen föreslogs i fråga om barntillåten och barnförbjuden film, att vid sidan av 15-årsgränsen skulle införas en ny lägre gräns vid 11 år. Samtidigt föreslogs att biografbyrån skulle förstärkas med en fjärde filmcensor med viss kompetens. I dessa delar vann propositionen ej riksdagens bifall. Hu­ vudsyftet med den framställning, som biografbyrån nu gjort, är att åstad­ komma en omprövning av dessa förslag. Därjämte har biografbyrån, dock utan att framställa något direkt yrkande, hemställt om nya överväganden beträffande ytterligare en fråga som år 1954 var föremål för statsmakternas prövning, nämligen frågan om ett förbud för barn under sju år att besöka biograf föreställning utan vuxens sällskap.

Över biografbyråns framställning, som är dagtecknad den 25 september 1958, har efter remiss yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinal­ styrelsen, som bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, efter hörande av poliskammaren och barnavårdsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

7

Göteborgs och Bohus län, efter hörande av poliskammaren och barnavårds­ nämnden i Göteborg, länsstyrelsen i Västernorrland s län — som överläm­ nat yttranden av stadsfullmäktige, drätselkammaren, poliskammaren och barnavårdsnämnden i Sundsvall, barnavårdsnämnden i Örnsköldsvik, förste provinsialläkaren i länet och statens socialvårdskonsulent i tolfte distriktet — samt barnfilmkommittén.

Därjämte har yttranden avgivits av målsmännens riksförbund, svenska föreningen för psykisk hälsovård, svenska barnpsykiatriska föreningen, Sve­ riges filmuthyrareförening, Sveriges biograf ägareförbund, svenska film- och biografföreningen, folketshusföreningarnas riksorganisation, Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler, landsorganisationen i Sverige — som överlämnat yttrande av svenska musikerförbun­ det såsom fackorganisation för biografanställda — samt Sveriges radio aktiebolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

II. Frågans tidigare behandling

Redan under biografförordningens första decennium blev frågan om ål­ dersgränsen för barns tillträde till biografföreställningar föremål för offent­ liga diskussioner. En höjning av 15-årsgränsen fördes ofta på tal. Såväl den dåvarande folkskoleöverstyrelsen som regeringen uppvaktades med fram­ ställningar i nämnda syfte. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt biografbyrån att utreda frågan om lämpligheten att vidtaga en sådan höjning, framlade biografbyrån år 1923 en utredning, som bland annat utmynnade i ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år. Förslaget ledde emellertid inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera dryftades saken i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945: 22). Ungdoms- vårdskommittén avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen för barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar från 15 till 16 år. Den fann vidare tillräckliga skäl inte föreligga för införande av förbud för barn under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén tillrådligt att införa två grupper barntillåtna filmer med en fixering av åldersgränserna till 15 år och 10 år.

Hithörande spörsmål behandlades av 1949 års filmkommitté i dess be­ tänkande om filmcensuren (SOU 1951: 16). Kommittén påpekade i denna del, att det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla en enda barngräns vid 15 år, eftersom barn under denna ålder reagerade helt olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén införandet av ytterligare en barngräns, satt vid 11 år, samt i anslutning härtill en höjning av den nuvarande gränsen till 16 år. Ett inom kommittén

diskuterat förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställ­ ningar ansågs däremot opåkallat, enär kommittén utgick från att genom­ förandet av en lägre barngräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring av de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

I anslutning till sitt förordande av två alternativa åldersgränser föreslog kommittén, att antalet dagligen tjänstgörande filmcensorer skulle ökas från tre till fyra och att två av dem skulle besitta kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater. Någon av dessa två, framhölls det, borde granska alla filmer, som kunde ifrågakomma för godkännande som barntillåtna, och avgöra frågan om åldersgränsen.

Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i det övervägande antalet avgivna remissyttranden (däribland av biografbyrån, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riks­ förbund, målsmännens riksförbund och kooperativa kvinnogillesförbundet samt filmfackorganisationer på producent-, uthyrar- och biografägaresi- dan). Kommittéförslaget stöddes också i princip av Kungl. Maj:t, som i pro­ positionen nr 116 till 1954 års riksdag uttalade sig dels för bibehållandet av en övre gräns vid 15 år, dels för införandet av en lägre gräns vid 11 år. Som skäl för ett bibehållande av 15-årsgränsen anförde min företrädare som departementschef bland annat följande.

Denna gräns har gällt under hela tiden från biografförordningens till­ komst år 1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar. Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kon­ trollsvårigheter sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biograf­ föreställningar avvisades av departementschefen, som ej heller ansåg sig kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss reservationsvis framfört förslag om att barn under 7 år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar.

I fråga om de dagligen tjänstgörande filmcensorernas antal och kompe­ tens anslöt sig departementschefen i princip till kommitténs förslag men för­ ordade i anslutning till biografbyråns remissyttrande i ämnet den jämk­ ningen, att två av de ifrågavarande censorerna skulle äga kvalificerad barn- psykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Departements­ chefen biträdde vidare biografbyråns i samma yttrande uttalade uppfatt­ ning, att det väl vore önskvärt, att de på angivet sätt meriterade censorerna granskade alla filmer som ifrågasattes bli godkända för barn men att en

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 135 år 1959

9

obligatorisk uppdelning av filmmaterialet skulle för biografbyrån medföra praktiska svårigheter.

Vid 1954 års riksdags behandling av propositionen nr 116 tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns av statsutskottets ma­ joritet (statsutskottets utlåtande nr 112, sid. 27—31), varemot en minoritet inom utskottet reserverade sig för avslag och bibehållande av gällande ord­ ning. Enligt reservanternas mening hade utskottet bort i frågan uttala bland annat följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något att invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad. Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kom­ mer att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika grupper måste nämli­ gen på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i stor utsträckning uteslu- tes från möjligheten att se film. Fn annan invändning är enligt utskottets mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en bio­ grafföreställning, liksom svårighet för gemensamma biografbesök även upp­ kommer för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invänd­ ningar vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av bio- grafägareförbundet och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenter­ nas villighet att satsa på produktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande, medan andra kammaren, dock först efter lottning, biträdde Kungl. Maj:ts förslag. Vid sedermera företagen gemensam votering — saken gällde även en an­ slagsfråga — avslogs förslaget med 201 röster mot 123.

I motionen II: 630 till 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående förskolebar­ nens tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

11

av den norska reformen varit goda. I sin framställning och bilagor till denna redovisar byrån material för att belysa verkningarna av de nya norska bestämmelserna, som trätt i kraft den 17 januari 1955 och som innebär åldersgränser vid 16 och 12 år samt förbud för barn under 7 år att gå på bio, om de ej börjat skolan. Materialet har sammanställts av ordföranden i Norsk Filmsamfunn, fru Elsa Brita Marcussen, tillika barn­ filmkonsulent för norska kirke- och undervisningsdepartementet, samt om­ fattar uttalanden i ämnet dels från Kommunale Kinematografers Lands- forbund, dels från två norska filmuthyrareföreningar, Frie Norske Film- utleiebyråers Förening (omfattande i huvudsak filmbyråer som distribuerar europeisk film) och Norske Filmbyråers Sammenslutning (omfattande de amerikanska filmuthyrningsbyråerna). I anslutning till dessa uttalanden har fru Marcussen — enligt vad biografbyrån redovisar — i huvudsak an­ fört följande.

Såsom av uttalandena framgår hyser man i dag inom filmbranschen i Norge icke någon önskan om en tillbakagång till de gamla censurreglerna. I stället möter man över lag en positiv hållning till den nya gruppindel­ ningen, och man är också tillfreds med censurens placering av filmerna i de olika grupperna. I uttalandet från Kommunale Kinematografers Landsfor- bund går man så långt att man säger sig »ha skäl att tro och hävda, att den differentierade censuren i stort sett bara är av godo och har bidragit till att skapa bättre och sundare förhållanden i flera avseenden». Att enstaka praktiska vanskligheter har anmält sig i samband med den nya lagens till- lämpning är icke ägnat att överraska. Men dessa vanskligheter är av samma slag som den nuvarande svenska 15-årsgränsens kontrollsvårigheter. Jag tror det är riktigt att säga — något som också antydes i svaret från Norske Filmbyråers Sammenslutning — att alla berörda parter i Norge räknar med att gränserna i praktiken ligger vid 6 år, 10 V²—11 år samt 14 Va—15 år. I trots av denna tendens till gränsförskjutning nedåt har man rätt att säga, att de nya norska censurreglerna har en viktig vägledande funktion. Det råder inget tvivel om att föräldrar i Norge, tack vare den differentierade censuren, har fått klart för sig, att de yngsta barnen har föga att hämta på bio och kan ta skada, om de konfronteras med film som de inte är mogna för. Och både föräldrar och barn har blivit inställda på att det är skillnad mellan film som passar för och roar de yngre skolbarnen och film som kan glädja ungdomsgruppen. Icke minst har censurreglerna bidragit till att skapa förståelse för behovet av särskilda barnfilmer för gruppen under 12 år. Reglerna bidrog efter allt att döma till att påskynda tillkomsten av ett anslag på den norska budgeten till stöd för produktionen av särskilda barn­ filmer samt anställandet av två barnfilmssakkunniga.

Under de år dessa censurregler varit i funktion har jag bedrivit en tämli­ gen omfattande föredragsverksamhet i husmoders- och föräldraföreningar om problemet barn och film. Det är mitt bestämda intryck, att man även från föräldrahåll ställer sig i stort sett positiv lill de nya reglerna, även om man bland föräldrar med barn i olika åldrar kan ha vissa svårigheter att leta sig fram till eu »familjefilm». Många har givit uttryck åt tacksamhet för den vägledning de nu har, när filmerna är uppdelade för barn och ung­ dom.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

18

4) Om barnen får »rätt film i rätt ålder», kan detta ha mycket att betyda för att bland dem skapa ett gediget filmintresse och därmed sådan glädje över god film som utgör grunden för ett sovrat filmval.

5) Även ur eu mera speciell synpunkt är en differentierad barncensur av värde. I syfte att främja produktion och visning av god barnfilm bär genom en från och med den 1 juli 1957 gällande ändring i nöjesskatteförordningen utrymme lämnats för nöjesskattebefrielse vid visning av film på barnmatiné eller vid filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn. Förut­ sättning för dylik befrielse är att filmen före föreställningens hållande god­ känts av Barnfilmkommitténs barnfilmjury (SFS 1957: 126, 7 § jämförd med SFS 1957: 125, 14 §). Med »god barnfilm» torde enligt förarbetena till författningsändringen i första hand ha avsetts film lämpad för barn under 11—12-årsåldern. Under tiden från ifrågavarande bestämmelses tillkomst har barnfilmjuryn såsom nöjesskattebefriande godkänt ett ganska bety­ dande antal filmer i normal- eller smalfilm, vilka bedömts som positivt lämpade för alla barn (under nuvarande 15-årsgräns) eller för barn inom särskilt angivna åldersgrupper (exempelvis genom åldersrekommendationer av typen »6—9 år», »7—10 år», »från 9 år» o. s. v.). A1 der sr ekom m eu d åt i o- nerna, som publiceras i filmlistor och i viss utsträckning genom s. k. film­ rutor i tidningarna under biografsäsongen, torde vara till god vägledning för de föräldrar som är måna om sina telningars filmval men är utan stöd av författningsbestämmelser icke förbindande för biografägarna. Med känne­ dom om flertalet föräldrars oförmåga eller bristande intresse att hålla upp­ sikt över barnens biobesök blir därför juryns åldersrekommendationer i viss mån illusoriska, eftersom biografägarna varken har legal skyldighet eller torde vilja underkasta sig besväret att från visningen utgallra barn i ålder under den som omfattas av rekommendationen. Införandet av differentie­ rade regler skulle i detta avseende medföra en ändring till det bättre.

Biografbyrån bemöter härefter de invändningar som fram­ kom i samband med 1 9 5 4 års prövning av förslaget om dubbla åldersgränser.

Med avseende å invändningen, att införandet av en alternativ åldersgräns nedåt skulle öka biograffunktionärernas kontroll­ besvär, anför biografbyrån.

Det skall inte förnekas, att införandet av ytterligare en gräns kan komma att medföra en viss ökning av redan nu föreliggande svårigheter att kontrol­ lera iakttagandet av åldersspärr. Särskilt övergångstiden från det gamla till det nya systemet kan bli besvärlig. Man måste dock samtidigt komma ihåg, att det aldrig blir mer än e n åldersgräns att hålla reda på vid varje film. De norska erfarenheter som hiir redovisats är goda, och man torde i Sverige liksom i Norge få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa för­ stånd och samvete» söker följa de instruktioner angående kontrollens ut­ övande som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om trots allt minderåriga förskaffar sig obehörigt tillträde till en föreställning och detta uppdagas vid poliskontroll, lärer ansvarspåföljd för biografägaren ej vara motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns stor­ lek och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke. Man lär väl även vara berättigad att säga, att det för syftet med åldersgruppering-

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

15

Biografbyråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten är sedan mer än ett decennium tillbaka, då barnpsykologiskt-mentalhygie- niska bedömningsgrunder slog igenom i filmcensuren, så restriktiv, att det finns hållbar grund att tro, att utbudet av helt barntillåten film relativt sett inte kommer att bli mindre eller åtminstone mycket mindre än nu. I till­ gången till film av typ att kunna visas för familjeauditorier torde därför ingen förändring inträda. Den enda mera påtagliga förändringen i förhål­ lande till nuvarande situation är, att en del film, som enligt tidigare barn- censurpraxis skulle ha barnförbjudits, nu kan friges för de något mognare barnen i åren närmast åldersgränsen för barntorbjudet. Biografbyrån syftar då på en del äventyrs-, detektiv- och Vilda Västern-filmer av sobrare typ. Erfarenheten utvisar, att filmer i denna genre i stor utsträckning är attrak­ tiva även på personer över 15 år långt upp i åren. Den norska censuren har under tiden för den nya censurgiven gjort den erfarenheten, att ungefär hälften av all film som icke blir tillåten för alla, har blivit helt barnför- bjuden, medan den andra hälften vunnit godkännande som tillåten även för den äldre barngruppen. Om utvecklingen skulle bli densamma i Sverige, vilket inte är osannolikt, har biografbyrån svårt att förstå, att en ålders- gruppering skulle för de mindre tätorternas biografer medföra några så ekonomiskt ogynnsamma verkningar.

Efter nu redovisade överväganden till förmån för en ändring av gällande bestämmelser upptar biografbyrån frågan om vilka åldersgränser som bör fastställas. Byrån förutskickar därvid, att genomförandet av en med de norska bestämmelserna i princip överensstämmande reform på området skulle innebära ett betydelsefullt steg såväl mot ett vidgat och underlättat samarbete mellan de nordiska filmcensurerna som för breddandet av mark­ naden för barnfilmproduktionen inom och mellan de nordiska länderna. Även om i allo överensstämmande åldersbestämmelser inte skulle kunna åvägabringas, får detta enligt byrån inte skymma blicken för den gynn­ samma effekt som skulle uppnås redan genom en samfälld uppslutning kring principen om en differentierad censurbedömning av de för biografernas barnpublik ifrågakommande filmerna.

Som övre åldersgräns förordar biografbyrån den nuvarande 15-årsgränsen. Byrån uttalar därvid, att den skvddshänsyn som i Norge åberopats för valet av 16 år som övre gräns är starkt uppmärksammad av byrån och att en höjning av åldersgränsen därför skulle bli av föga bety­ delse i sak. Biografbyrån ansluter sig i övrigt till den motivering för 15-års- gränsens bibehållande som departementschefen anfört i 1954 års proposition. Byrån påpekar också, att en gräns vid 15 år i fråga om barns medverkan vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 21 § i den nya allmänna ord- ningsstadgan.

Vid sidan av 15-årsgränsen förordar biografbyrån en åldersgräns vid 11 å r. Byrån anför därvid följande.

Vid sin prövning av frågan har biografbyrån funnit det spela mindre roll, om man verkställer den eftersträvade kategoriklyvningen vid 11 eller 12 år, såvida man inte hårt inriktar ansträngningarna på att få till stånd en med

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

16

Norge enhetlig lagstiftning på området. Ur sistnämnda synpunkt vore vis­ serligen fördelaktigt att sluta upp kring 12-årsgränsen. Accepteras biograf­ byråns förord för en övre gräns vid fyllda 15 år, synes det emellertid byrån som om 11-årsgränsen vore att föredraga, enär eljest gruppen mognare barn utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrup- perna 12-, 13- och 14-åringar. Biografbyrån har därför funnit övervägande skäl tala för ett förordande av 11-årsgränsen vid sidan av den förut rekom­ menderade 15-årsgränsen.

Biografbyrån upptar också till diskussion frågan om förskolebar­ nens tillträde till offentliga biografföreställning­ ar, samt anför därvid inledningsvis följande.

Man kan av flera skäl ifrågasätta lämpligheten av att barn i förskole­ åldern går på bio. För de allra yngsta åldersgrupperna får man bland annat räkna med vissa infektionsrisker i biograflokaler, där ett stort antal barn är samlade. De små blir också snart trötta och har svårt att sitta stilla och koncentrera uppmärksamheten på filmbilderna under någon längre tid. Vidare är småbarnens bilduppfattning bristfällig. Ett barn på 3—4 år upp­ fattar inte handlingen på den vita duken, och man får nog generellt konsta­ tera, att barn under skolåldern som regel inte är i stånd att följa handlingen i en längre film eller att förstå ens obetydligt komplicerade händelseförlopp. Detta betyder bland annat, att den skrämmande verkan av enskilda bilder i en film inte upphävs av lugnare scenföljder eller ett lyckligt slut på filmen. Av barnet under sex år uppfattas allt som rör sig på filmduken som en verklighet. Småbarnen kan därför ofta uppleva övergrepp, våld och grymhet mot någon av filmens agerande personer som ett hot mot dem själva. Den tecknade filmens groteska karikering av däri förekommande djur och män­ niskor i förening med denna filmarts högt uppdrivna bildrytm gör att man faktiskt måste av tanke på barnpubliken vara särskilt uppmärksam mot detta slag av film. Det råder inget tvivel om att många småbarn ofta upp­ lever en stark ängslan under biografföreställningar och kortare eller längre tid därefter kan plågas av nervösa symtom. Allmänt är man därför bland barnpsykologiskt orienterade personer ense om, att småbarnen som regel är bäst betjänta av att hållas borta från biograferna, tills de nått en sådan mognad att de kan ha positiv behållning av bioupplevelsen.

Biografbyrån erinrar om 1949 års filmkommittés överväganden i denna fråga och om det inom kommittén av ledamoten fru Wigforss reservations­ vis framförda förslaget, att barn under sju år endast i sällskap med målsman eller till mogen ålder kommen person skulle få beredas tillträde till biograf­ föreställning. Biografbyrån framhåller, att detta förslag vid remissbehand­ lingen av kommittébetänkandet fick instämmanden av sex lärarorganisatio­ ner liksom av målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars riksförbund, samt tillägger.

Även biografbyrån ställer sig positiv till en bestämmelse av sist angiven innebörd och vill utan att framställa något direkt yrkande hemställa att förslaget i fråga blir föremål för nya överväganden. Enär de positiva åt­ gärder, som 1949 års filmkommitté föreslog för att stimulera barnfilmpro­ duktionen, i väsentlig mån uteblivit, har urvalet av för små barn lämplig

Kungl. Mcij:ts proposition nr 135 år 1959

17

film minskat i stället för att öka. Detta förhållande reducerar i motsvarande grad de invändningar som tidigare blivit resta mot ett förbud för barn under 7 år att utan vuxens sällskap gå på bio. Enligt biografbyråns mening är den ifrågasatta anordningen ägnad att i det långa loppet påverka föräldra- opinionen och utveckla föräldrarnas insikter och ansvarskänsla på det vik­ tiga område av barnens fritidssysselsättningar som biografbesöken utgör. En avgjord fördel därmed synes slutligen vara, att förskolebarnens biobesök måste antas komma att starkt minska.

I sin framställning behandlar biografbyrån slutligen behovet av en ut­ ökning av antalet filmcensorer och av särskilda kom­ petenskrav beträffande dessa. Efter att ha erinrat om den tidigare behandlingen av dessa frågor, vilka förföll då förslaget om alternativa ål­ dersgränser avvisades av 1954 års riksdag, anför byrån.

Av de för närvarande dagligen tjänstgörande filmcensorerna är en barn­ läkare med barnpsykologiska erfarenheter. Däremot äger ingen av de båda andra fasta filmcensorerna (direktören och den humanistiskt-litterärt orien­ terade kvinnliga filmcensorn) någon motsvarande vare sig barnpsykologisk eller pedagogisk meritering för barnfilmgranskningens utövande. Hittills har också inom biografbyrån — på sätt som torde stå i överensstämmelse med biografbyråns instruktion § G — de fasta filmcensorerna var för sig hand­ haft bedömningen av all slags film utan någon principiellt genomförd kom­ petensfördelning dem emellan beträffande arten av film eller ur synpunkten av deras tillåtlighet för barn eller vuxna. Emellertid har det i praktiken befunnits lämpligt, att den barnpsykologiskt orienterade filmcensorn i första hand anförtrotts granskningen av dels sådan film som av någon anledning- kunde förmodas ge upphov till särskild tvekan, huruvida den borde bli barntillåten eller icke, dels sådan film som på grund av sin typ, enligt vunna erfarenheter, visat sig ställa problem ur sistnämnda synpunkt (så exempelvis vissa tecknade kortfilmer). Att konsekvent och kontinuerligt genomföra en särskild på barnfilmbedömningen inriktad arbetsfördelning har dock av praktiska och personella skäl varit ogörligt, utan uppkommande problem vid filmgranskningen över huvud taget har från fall till fall dryftats kolle­ gialt vid samråd, efter vilka man som regel kommit fram till en gemensam ståndpunkt. I den mån efter sådana samråd tveksamhet fortfarande före­ legat, liar man, när det gällt barnfilmbedömningen, begärt konsultation med någon av de censorer i suppleantställning som företräder sakkunskap och erfarenhet på det barnpsykologiska eller barnpsykiatriska området. I några enstaka fall har frågan om en films godkännande för barn ansetts böra underställas filmgranskningsrådet, som inom sin krets har tillgång till flera medlemmar av Barnfilmkommitténs barnfilmjury.

Denna arbetsform synes hittills icke ha gett anledning till berättigade anmärkningar. Emellertid iir det sannolikt, att ett genomförande av en ord­ ning med flera barnåldersgränser kommer att framför allt under de närmaste kvartalen efter reformens ikraftträdande ställa ökade anspråk på biograf­ byråns censorer. Man torde nämligen böra räkna med ett icke oansenligt antal yrkanden från filmbyråerna om omgranskning av film som tidigare barnförbjudits men som man i och med den nya censureringsgivcn hoppas få barni illåten för äldre barn. Att den nya given även kommer att i stort sett medföra svårare granskningsavvägningar om filmers barntillåtlighet

2

—

B ihan g till riksdagens protokoll

1050

.

1 sand.

År

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

19

IV. Yttranden

Förslaget om att en ny åldersgräns vid 11 år skall införas vid sidan av den nuvarande 15-årsgränsen, har vunnit instämmanden från det stora flertalet remissinstanser. Direkta avstyrkanden av förslaget före­ ligger endast i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län och två av de sju yttranden som denna länsstyrelse överlämnat. I ett yttrande förordas, att 12 och 16 år väljes som åldersgränser. I några yttranden, avgivna av filmfackorganisationer, har man ställt sig mer eller mindre tveksam inför förslaget om två åldersgränser. Särskild uppmärksamhet har ägnats svårig­ heterna att kontrollera åldersgränsernas iakttagande. I samband därmed har man vidare, särskilt för det fall att förslaget om ytterligare en åldersgräns genomföres, påfordrat ändrade bestämmelser ifråga om påföljd för över­ trädelse mot förbudet att lämna minderåriga tillträde till barnförbjuden film. Därvid synes man allmänt ha förutsatt att bötesstraff för sådan över­ trädelse nu kan följa även om varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas någon för kontrollen ansvarig till last. På flera håll utgår man dessutom från att särskilt tillstånd kräves för att anordna biografföreställningar och att tillståndet kan indragas så snart en överträdelse av förbudet ifråga skett.

Skolöverstyrelsen finner den nuvarande ordningen, enligt vilken alla barn under 15 år betraktas som en enhetlig biopublik, föga ändamålsenlig med hänsyn till större och mindre barns olikartade reaktioner inför samma film och anser det därför rimligt att censuren ges möjlighet till större nyansering.

Medicinalstyrelsen finner förslaget tillfredsställande.

Enligt socialstyrelsen får man icke se regler av ifrågavarande slag som annat än samhällets hjälpmedel åt dem som har en fostraruppgift. Med hän­ syn till filmens inverkan på barnens och ungdomarnas fantasiliv bör filmur­ valet göras mera nyanserat. En uppdelning i två åldersgränser kommer en­ ligt styrelsen även att ge föräldrarna ökad insikt om de skilda filmföreställ­ ningarnas lämplighet i varje särskilt fall.

Barnavårdsdirektören i Stockholm anför i ett av Stockholms stads barna­ vårdnämnd åberopat utlåtande, att starka skäl otvivelaktigt kan åberopas för en ökad åldersdifferentiering och att det rent allmänt med den känne­ dom man numera har om den psykiska utvecklingen hos barn framstår som en direkt oformlighet att behandla alla barn under 15 år som tillhörande en och samma grupp. I utlåtandet understrykes emellertid, att det för en lös­ ning av problemet barn och bio främst fordras åtgärder av positiv natur; utöver åtgärder i syfte att få till stånd en kontinuerlig produktion av spe­ ciella filmer för skilda barnåldrar bör uppmärksamheten i detta samman­ hang riktas på barnfilmkommitténs och barnfilmjuryns verksamhet samt på barnfilmklubbarna och likartade aktiviteter (sagostunder, barnteater o. dyl.) i syfte att skapa slagkraftiga alternativ till de kommersiella barnmatinéerna.

21

gräns för varje film, vilket måste underlätta kontrollen. En åldersgräns måste emellertid alltid bli schematisk och kan inte ta hänsyn till barnens olika mognadsgrad. Även om en del överträdelser är oundvikliga, torde man i stort sett uppnå huvudsyftet med de föreslagna differentierade censurbe­ stämmelserna.

Föreningen uttalar i anslutning härtill, att nuvarande bestämmelser om biografägarens ansvar lämpligen borde justeras med hänsyn till de ökade kontrollsvårigheterna. Biografförordningen borde sålunda enligt föreningen ge klart uttryck åt den av biografbyrån anförda tolkningen, att ansvars- påföljd i fall då minderåriga förskaffat sig obehörigt tillträde till en föreställ­ ning, ej är motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns storlek och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke.

Sveriges biografägareförbund uttalar sitt principiella intresse för ett ge­ nomförande av två åldersgränser och finner de härför åberopade skälen vägande. Å andra sidan säger sig förbundet förutse stora praktiska olägen­ heter av en sådan mera differentierad gruppindelning, »vilken i sämsta fall rent av kan komma att motverka strävandena att få fram för de mindre barnen lämpad film». Förbundet anför vidare bland annat.

Särskilda ordnings- och tjänstgörings bestämmelser äro utfärdade för biografpersonalen, däri föreskrifterna om barns tillträde till biografföreställ­ ning inskärpes hos såväl kassörskor som vaktmästare. Men redan nu före­ ligga för biografpersonalen stora svårigheter att bedöma de biografbesö­ kande barnens ålder och att strikt tillämpa nu gällande 15-årsgräns. Så mycket svårare måste övervakningen bli om föreslagna åldersgränserna vid It och 15 år fastställas. Ofta går det så till, att äldre och storvuxna barn köpa biljetterna. När sedan föreställningen skall taga sin början och köbild­ ning uppstår vid entrédörrarna har biografpersonalen näppeligen tid eller möjlighet att granska alla de ungdomar som äro ivriga att komma in. Det förekommer även att målsmän vid förfrågan om barnens ålder lämna fel­ aktiga uppgifter och vid sådana tillfällen har biografpersonalen svårt att inskrida. Förbundet måste därför starkt ifrågasätta skäligheten av att an­ svaret för barnen i förevarande hänseende — vilket främst bör åvila för­ äldrarna — helt övervältras på biografägarna och deras personal.

En uppmjukning av straffbestämmelsen så att den tar sikte på medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga får enligt förbundet anses ovillkor­ ligen påkallad vare sig förslaget om två åldersgränser genomföres eller ej.

Den omständigheten att även barn förbjudna filmer visas i television har enligt förbundet medfört irritation bland allmänheten redan mot den gäl­ lande åldersgränsen på biograferna. Det torde därför enligt förbundet kom­ ma att erbjuda svårigheter att vinna allmän förståelse och respekt för infö­ randet av ytterligare en åldersgräns.

Svenska film- och biografföreningen anför, att det icke råder någon tve­ kan om att den nuvarande 15-årsgränsen är svår att strikt följa i praktiken och att införandet av en ny åldersgräns ytterligare skulle öka biografperso­ nalens svårigheter, även om det aldrig kan bli fråga om att kontrollera mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

än en åldersgräns vid varje biografföreställning. Föreningen instämmer i vad biografägareförbundet anfört om ändring av straffbestämmelserna i biograf­ förordningen. I övrigt säger sig föreningen intet ha att erinra mot biograf­ byråns framställning.

Folketshusföreningarnas riksorganisation konstaterar vissa positiva drag i utvecklingen sedan år 1954. Nöjesskattebefrielsen för vissa barnmatinéer har sålunda ökat möjligheten att anordna sådana föreställningar med mindre publikunderlag, och på mindre platser skulle matinégivningen kunna övertas av de framväxande barnfilmklubbarna. En försämring av lands- bygdsbiografernas möjligheter att anordna särskilda barnföreställningar kommer emellertid enligt riksorganisationen att bli följden av förslagets genomförande. Med avseende å kontrollen av den nya åldersgränsen uttalar riksorganisationen att det ofta är svårare att skilja mellan 10 och 11 år än mellan 14 och 15. Riksorganisationen anför slutligen, att den med hänsyn till »det starka framhävandet av mentalhygieniska synpunkter» inte vill motsätta sig förslaget, även om organisationen för sin del anser att vägande invändningar fortfarande kan riktas mot detsamma. Som en förutsättning för detta ståndpunktstagande angives, att biografförordningen ändras på sådant sätt att påföljd ifrågakommer endast om biograf ägare eller biograf­ personal medvetet och vid upprepade tillfällen lämnat minderåriga tillträde till för dem icke tillåten film.

Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlings­ lokaler anför, att befogade anmärkningar knappast kan riktas mot förslagets syfte att skapa möjligheter till ökat filmurval för äldre barn och till hårdare gallring bland filmerna för yngre barn, men tillägger.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas om förslaget med den utbredning televisionen nu fått har avsedd verkan. Vad barnen genom censuren försko­ nas från att se på biografen kan de i obeskuret skick få se i hemmen via televisionsmottagare. Ansvaret att skydda barnen lägges i det ena fallet på föräldrarna, i det andra fallet på biografägarna.

Lämpligheten att från samhällets sida utsätta barn för frestelsen till osant intygande redan vid 10-årsåldern torde med rätta kunna ifrågasättas.

Ur kontrollsynpunkt kommer förslaget att innebära stora svårigheter. De till vår organisation anslutna biograferna har uttalat starka betänkligheter mot införandet av två åldersgränser, då svårigheter redan nu föreligger att utöva erforderlig kontroll.

Om det framlagda förslaget genomföres, förutsätter riksföreningen att endast medvetna och upprepade brott mot bestämmelsen i fråga skall kunna medföra straff eller påföljd av annat slag.

Svenska musikerförbundet, som uttalar att biografägarens ansvar i stor utsträckning överförts på hans anställda, anser att en författningsändring av nyss angivna innebörd bör ske oavsett om ytterligare en åldersgräns in­ föres eller ej. Förbundet ser sig i annat fall nödsakat att allvarligt över­ väga att ge sina biografanställda medlemmar direktiv att vägra barn till­

Ku7igl. May.ts proposition nr 135 år 1959

23

träde till biografföreställning, såvitt dessa inte med identitetskort kan styrka att de är berättigade till inträde. Åldersgränsernas utseendekaraktär har, anför förbundet, nu för tiden blivit så utjämnad, att det är alldeles omöjligt att »på utseendet» avgöra om ett barn är 14 eller 15 år respektive 10 eller 11 år.

Enligt förbundets mening kommer det ekonomiska underlaget för mati- néer att minskas genom dubbla åldersgränser; barn under 11 år får ju icke tillträde vid filmförevisning där elva år är minimiålder och de som är över 11 år kommer säkerligen att vägra att »gå på småbarnsfilmer».

Landsorganisationen i Sverige finner allmänna skäl tala för en differentie­ ring av åldersgränsen i enlighet med förslaget. LO understryker dock de av musikerförbundet påtalade svårigheterna för de anställda att utöva en ålderskontroll och hemställer, att hänsyn härtill tages vid utformningen av eventuella förslag till ändringar i biograf förordningen. Vidare finner LO i likhet med musikerförbundet det motiverat med en ny utformning och precisering av straffbestämmelsen så att biografpersonalen inte ålägges »ett i förhållande till kontrollmöjligheterna och till biografägarna orimligt stort ansvar».

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i sitt avstyrkande yttrande ansett övervägande skäl tala för att någon ändring i nuvarande ordning ej företages samt vidare anfört bland annat följande.

Länsstyrelsen fäster sig särskilt vid kompliceringen av kontrollen och de svårigheter, som i ekonomiskt hänseende sannolikt kommer att uppstå för landsbygdens biografer. Härtill kommer det läge som uppkommit genom televisionens snabba utveckling och som uppenbarligen minskat censurens betydelse.

Flertalet remissinstanser, som berört frågan om förskolebarnens biobesök, har ställt sig positiva till det inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss framförda och av biografbyrån nu aktualiserade förslaget om förbud för barn under sju år att utan vuxens sällskap gå på bio; och flera av dem har i motsats till biografbyrån framställt direkta yrkanden om en bestämmelse av sådan innebörd. Från några håll ifrågasättes dess­ utom ett totalt förbud. Ingen av filmfackorganisationerna har uttalat sig i frågan.

Biografbyråns hemställan, att förslaget måtte bli föremål för nya över­ väganden har fått instämmanden från socialstyrelsen och barnfilmkommittén. Socialstyrelsen anför, att styrelsen — såsom framgår av dess yttrande till riksdagens allmänna beredningsutskott över motionen II: G30 vid 1956 års riksdag — av flera skäl anser det mindre lämpligt med biobesök annat än i föräldrarnas sällskap.

Skolöverstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över 1949 års filmkommittés betänkande, vari överstyrelsen tillstyrkt fru Wigforss förslag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 135 år 1959

Medicinalstyrelsen anför, att ehuru styrelsen väl inser svårigheterna i praktiken att genomföra en bestämmelse av ifrågavarande innebörd, vill styrelsen doek understryka önskvärdheten av att ett sådant förbud stad­ fästes.

Poliskammaren i Göteborg uttalar som sin uppfattning att det torde vara lämpligt med ett stadgande av angivna innebörd.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård anför, att förskolebarnens bio­ besök är en fråga av speciellt stor betydelse, och anser, att det varit av värde om biografbyrån med större kraft yrkat på ett dylikt förbud.

Denna mening delas av Svenska barnpsykiatriska föreningen, som anser bestämmelsen i fråga ur mentalhygieniska synpunkter synnerligen välgrun­ dad och angelägen; närvaron av vuxna skulle medföra större trygghet för barnet. Föreningen anför vidare bl. a. följande.

I det praktiska barnpsykiatriska arbetet stöter man ofta på tillfällen, där barn i denna ålder reagerat med ängslan och oro efter att ha sett film­ scener, för vilka de inte varit mogna. Den vetenskapliga forskningen har visserligen inte ännu lämnat något svar på hur bestående sådana skade­ verkningar kunna vara på barnens emotionella utveckling. Man har dock anledning anta att här som i andra sammanhang, där barn utsatts för traumatiserande upplevelser, åldersfaktorn spelar en stor roll, ju yngre barnet är, desto starkare och mera ingripande återverkningar på längre sikt. Småbarnens identifieringsbenägenhet och suggestibilitet, deras oför­ måga att skilja mellan fiktion och verklighet och att uppfatta helheten i en film kan lätt väcka ångest och konflikter.

Målsmännens riksförbund hemställer, att i biograf förordningen intages en bestämmelse, att »barn under 7 år, som icke börjat sin skolgång, ej äger tillträde till biografföreställningar, såvida det icke åtföljes av målsman eller annan till mogen ålder kommen person». Ehuru barn under skolåldern en­ ligt förbundets mening endast i undantagsfall har utbyte av filmförevis­ ning, finner förbundet det inte motiverat att såsom i Norge införa ett totalt förbud för dem att bevista biografföreställning. Som skäl för ett av­ steg på denna punkt från strävandena att skapa enhetliga bestämmelser för de nordiska länderna anför förbundet att televisionen — som möjliggör för barn under sju år att i hemmen se barnfilmer i vuxnas sällskap — ej nått allmän spridning i Norge, då den åsyftade bestämmelsen tillkom.

Ett totalt förbud för barn under sju år att gå på bio annat än vid visning av särskilt för småbarn producerade filmer förordas däremot av barnavårdsdirektören i Göteborg i ett av Göteborgs barnavårdsnämnd åberopat ytt­ rande.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län. Därest inskränkning i småbarnens rätt till tillträde till biografföreställningar anses motiverad av att barnen — genom sin oförmåga att följa handlingen i filmen och sin benägenhet att som verklighet uppfatta förekommande scener med ett brutalt, grymt eller eljest skrämmande innehåll — utsättes

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

25

för fara till sin psykiska hälsa, synes det länsstyrelsen icke helt följdriktigt med bestämmelser, som medger, att barnen i sällskap med målsman eller till mogen ålder kommen person får tillträde till biografföreställningar. Ett verkligt skydd för barnen i förevarande hänseende synes förutsätta att för­ bud mot biografbesök stadgas för barn i förskoleåldern. Enligt länsstyrelsens förmenande talar starka skäl för ett sådant förbud, varför spörsmålet sna­ rast bör bliva föremål för ytterligare utredning och överväganden inom biografbyrån.

I några fall tar man å andra sidan avstånd från särskilda bestämmelser rörande förskolebarnen. Sålunda uttalar barnavårdsdirektören i Stockholm i sitt av Stockholms barnavårdnämnd åberopade utlåtande, att en vidare­ utveckling av de i utlåtandet berörda verksamhetsformerna1 torde få anses utgöra den lämpligaste vägen också vid försök att komma till rätta med förskolebarnens biospring. Och barnavårdsnämnden i Sundsvall uttalar att det bör ankomma på föräldrarna att avgöra, huruvida barnen skall få be­ söka biograferna eller ej. Samma mening har poliskammaren i Sundsvall.

Biografbyråns förslag att tillföra byrån ytterligare en fast an­ ställd censor — i första hand en med barnpsykologisk eller barn- psykiatrisk utbildning, i andra hand en med pedagogisk utbildning och om­ fattande erfarenhet av barn — har vunnit instämmanden i den mån det berörts i yttrandena.

Skolöverstyrelsen finner förslaget tillfredsställande; dock vill överstyrel­ sen i sammanhanget påpeka vikten av att någon av filmcensorerna är pe­ dagog med psykologisk utbildning och erfarenhet från praktiskt skolarbete. Barnavårdsdirektören i Stockholm uttalar, att förslaget förefaller helt obe­ roende av den aktuella åldersgränsfrågan synnerligen väl motiverat, samt tillägger.

För en institution som till väsentligaste uppgift har att förebygga upp­ komsten av psykisk skada hos barn är det uppenbarligen en brist att inom den ordinarie granskningsmannakåren helt sakna personal med reguljär barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utbildning. Den allmänt sett otill­ räckliga tillgången på sådan expertis har föranlett byrån att alternativt för­ orda en rekrytering från lärarkåren. Under nuvarande förhållanden torde också böra övervägas huruvida icke urvalskretsen i så fall lämpligen kunde utsträckas även till kvalificerad personal med erfarenhet från den sociala barnavårdens verksamhetsfält.

Medicinalstyrelsen finner förslaget välmotiverat och framhåller därvid särskilt vikten av att barnpsykiatrisk expertis blir företrädd bland film­ censorerna. Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt utlåtande över 1949 års filmkommittés betänkande tillstyrkt, att kompetenskraven för filmcensorer utformades så, att åtminstone en av de två ordinarie filmcensorerna skulle vara barnpsykiater. I detta sammanhang tillägger medicinalstyrelsen, att enligt styrelsens mening bland filmcensorerna bör finnas representanter

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

27

ter det sig emellertid med hänsyn till äldre och yngre barns olikartade reak­ tioner vid filmvisning högst otillfredsställande, att filmcensuren skall vara nödgad att tänka på de biografbesökande barnen som ett enda stort kollek­ tiv. Följden härav blir — såsom biografbyrån visat med konkreta, utom­ ordentligt belysande exempel — att även filmer, som i själva verket är särskilt lämpliga för barn i åldrarna närmast under 15 år, måste barnför- bjudas av hänsyn till de mindre barnen. En isolerad ändring av den gäl­ lande åldersgränsen skulle inte innebära en lösning av problemet utan endast en förskjutning av detta. Höjes gränsen, ökar de påtalade svårig­ heterna och sänkes den, måste detta tydligen gå ut över den vuxna publiken i form av en skärpning av censuren, eftersom hänsyn då måste tagas till de nytillkommande tonåringar som skulle få se all film. Den enda i princip möjliga vägen till den önskade större nyanseringen av de filmer som godkännes för barn torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om alternativa åldersgränser. Det öppnar en möj­ lighet för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd mot skrämmande inslag, godkänna ett större antal filmer för de större barnen och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämp­ lighet för olika åldrar. Med dylika konstateranden har flertalet remissin­ stanser oreserverat tillstyrkt förslaget. Till dem hör skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska föreningen för psykisk hälso­ vård, svenska barnpsykiatriska föreningen och Sveriges filmuthvrareför- ening. Men även filmbranschens organisationer på biografägarsidan såsom Sveriges biografägareförbund, folketshusföreningarnas riksorganisation och riksföreningen Våra gårdar har erkänt förtjänsterna hos förslaget och i vart fall inte avstyrkt detsamma. Den omständigheten att åldersgruppe- ringar av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i många andra länder talar givetvis starkt för att det också i vårt land är möjligt att på denna väg nå en bättre ordning. Särskild vikt fäster jag vid de goda erfa­ renheter som redovisats från den i Norge år 1955 genomförda åldersgräns­ reformen.

De omständigheter som jag i det föregående redovisat har övertygat mig om att förslaget om alternativa åldersgränser är förtjänt att genomföras, även om det skulle vara förbundet med vissa praktiska svårigheter eller olägenheter i övrigt. Jag övergår nu till att behandla de olägenheter som kan befaras.

Biografbyrån har i sin framställning ingående bemött de invändningar som framfördes vid frågans riksdagsbehandling år 1954. Byrån förnekar inte att kontrollbesvären, särskilt under en övergångstid, kommer att öka för biograffunktionärerna men menar att man i Sverige liksom i Norge torde få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd och samvete» följer de föreskrifter som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om någon barnfilmproduktion kan man, anför byrån, sedan år tillbaka inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

tala. Gentemot invändningen att det skulle bli svårare för familjer och syskon att gå på bio gemensamt framhåller byrån att det är av skyddshän- syn som de mindre barnen uteslutes från vissa föreställningar. Tillgången på familjefilmer kommer enligt byrån inte att förändras genom dubbla åldersgränser, eftersom byråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten redan länge varit restriktiv. Att en åldersgruppering skulle medföra ogynnsamma verkningar för de mindre tätorternas biografer mot- säges också enligt vad byrån framhåller av erfarenheterna i Norge, där man räknar med att hälften av all film, som inte blir tillåten för alla, god­ kännes för de äldre barnen.

Frånsett frågan om kontrollsvårigheterna, till vilken jag återkommer i det följande, har byråns synpunkter i stort sett lämnats utan erinran i remissyttrandena, och för egen del kan jag också i allt väsentligt ansluta mig till vad byrån anfört i dessa delar. När man i ett par yttranden berört verkningarna för. landsbygdens del av den föreslagna reformen, har det skett ur den speciella synvinkeln att det i en del mindre orter skulle bli omöjligt att på kommersiell grund anordna särskilda matinéföreställningar för barn. Dessa farhågor bygger tydligen på antagandet att de helt barn­ tillåtna filmerna framdeles inte skulle locka barn i den äldre åldersgruppen till matinébesök. Något verkligt stöd för ett sådant antagande har jag svårt att finna. Och även om farhågorna i någon mån skulle besannas, skulle det enligt min mening inte kunna leda till några avsevärda olägen­ heter, vare sig för barnen eller för biografägarna.

Ett större problem är frågan om kontrollsvårigheterna. Någon verkligt effektiv kontroll av de biografbesökande barnens ålder kan självfallet inte åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införes. En sådan lösning av kontrollfrågan diskuterades år 1954 men förkastades då som alltför omständlig. Enligt min mening bör den inte heller övervägas nu. Förutom att ett sådant system skulle bli tungrott, skulle det vara ägnat att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de identitetshandlingar systemet förutsätter. För att vinna huvudsyftet med flera åldersgränser är det emellertid inte nödvändigt att dessa kommer att helt kunna upprätthållas utan tillräckligt att sådana avvikelser förhindras som — med hänsyn till att klassificeringen av filmerna bygger på dessa åldersgränser — skulle medföra några egentliga skaderisker. Och detta mål bör under alla förhållanden kunna nås även genom en kontroll som bygger på biografpersonalens bedömning av barnens ålder. Frågan om en legitima­ tionsplikt har vid ärendets remissbehandling aktualiserats av svenska mu­ sikerförbundet, som menat att biografpersonalen —- som bestämmelserna nu är utformade — kan värja sig och biografägaren från påföljder endast genom att kräva att de biografbesökande barnen styrker sin ålder genom identitetskort. Svårigheterna att bedöma åldern på utseendet har påtalats också av de övriga i ärendet hörda filmfackorganisationerna, och några av dem menar dessutom att svårigheterna skulle bli större vid en lägre ålders­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 135 år 1959

29

gräns. I samtliga nu ifrågavarande yttranden har man yrkat, att påföljds- bestämmelserna ändras med hänsyn till de sålunda föreliggande kontroll­ svårigheterna. Därvid synes man allmänt ha utgått ifrån att bötesstraff enligt den nuvarande straffbestämmelsen kan följa oavsett om något uppsåt eller ens någon oaktsamhet ligger någon för kontrollen ansvarig till last. Att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet inte anges hör till van­ ligheten på specialstraffrättens område, och det är uppenbarligen för­ hastat att — såsom man tycks ha gjort i de nyss åsyftade yttrandena — av bestämmelsens lydelse dra den slutsatsen att bestämmelsen är avsedd att under alla förhållanden mekaniskt tillämpas så snart en minderårig fått tillträde till barnförbjuden film. Något exempel på en sådan tillämp­ ning av bestämmelsen är heller inte känt. Emellertid anser även jag en precisering önskvärd. Det förhållandet att man måste räkna med en viss felmarginal vid kontrollens utövande bör enligt min mening återspeglas i straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill torde denna böra ändras så, att den avser — förutom uppsåtliga överträdelser — endast sådana fall av oakt­ samhet som ej kan anses ringa. Vad slutligen angår den i vissa yttranden ådagalagda uppfattningen, att en biografägare riskerar indragning av till­ stånd att visa film så snart det visar sig att åldersgränskontrollen ej varit effektiv, vill jag — utan att närmare gå in på innebörden av tidigare gäl­ lande regler — hänvisa till att allmänna ordningsstadgan ej förutsätter särskilt tillstånd för att anordna biografföreställningar utan endast ålägger anordnaren anmälningsplikt.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att de olägenheter som ett system med alternativa åldersgränser kan tänkas medföra inte är större än att de mer än väl uppväges av systemets obestridliga fördelar. Jag förordar därför att ett sådant system införes. Beträffande frågan hur åldersgränserna skall sättas, vill jag i likhet med biografbyrån ansluta mig till vad min företrädare som departementschef i 1954 års proposition an­ förde som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen som övre åldersgräns samt understryka, att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Inte heller finner jag skäl att frångå förslaget, att den lägre gränsen sättes vid 11 år.

Vad härefter angår frågan om förskolebarnens biobesök har i flera ytt­ randen ådagalagts ett starkt intresse för en bestämmelse av innebörd att barn under sju år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar. Från några håll har även ett totalt förbud ifråga­ satts. Vissa skäl kan onekligen anföras för att genom särskilda anordningar söka uppskjuta småbarnens biografbesök. Å andra sidan kan det med fog sägas att detta bör vara cn angelägenhet för de enskilda hemmen, att för­ äldrarna bör ha särskild ansvarskänsla och möjlighet till kontroll i fråga om de minsta barnen samt att erforderlig påverkan i detta hänseende på föräldraopinionen i vart fall bör kunna ske med andra medel än lagstift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

ningsåtgärder. För egen del anser jag, att det för närvarande inte finns till­ räckliga skäl för en författningsreglering i detta hänseende.

I fråga om visning av film i television har Sveriges radio och biografbyrån överenskommit bland annat, att av byrån barnförbjuden film skall anmälas som »ej lämplig för barn» och att av censuren totalförbjudna filmer ej skall visas. I den mån visning i television i sinom tid sker av filmer, som biograf­ byrån med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna godkänt endast för barn i den äldre åldersgruppen, bör filmernas klassificering självfallet tillkännagivas på motsvarande sätt. Jag vill i detta sammanhang också uttala den uppfattningen, att de restriktioner som samhället uppställer i fråga om barns tillträde till offentliga biografföreställningar bör vara ägna­ de att leda till ökad insikt om vikten av att följa anvisningarna om olika televisionsprograms lämplighet för barn i skilda åldrar.

Vid bifall till förslaget om dubbla åldersgränser uppstår behov av ytter­ ligare en fast anställd censor vid biografbyrån. I årets statsverksproposition har hänsyn härtill tagits vid beräkningen av biografbyråns avlöningsan- slag (åttonde huvudtiteln, punkt 296).

Biografbyrån har föreslagit att de nya bestämmelser som föranledes av den förordade reformen skall träda i kraft den 1 september 1959. För egen del anser jag ikraftträdandet böra uppskjutas till den 1 januari 1960. Här­ igenom får filmbranschen bättre tid för erforderliga praktiska förberedelser, och det synes även lämpligt att den nya ordningen införes vid ett årsskifte.

Med hänsyn särskilt till de omgranskningar av tidigare barnförbjudna filmer som filmbyråerna kan väntas begära sedan de föreslagna nya be­ stämmelserna utfärdats, torde den nye censorn böra förordnas redan före bestämmelsernas ikraftträdande. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för förordnandet ävensom dess längd samt att med beaktande av de i ärendet anförda synpunkterna utvälja den nye censorn bland personer, som har särskild kompetens att pröva filmer från den synpunkten, om de kan vålla barn i olika åldersgrupper psykisk skada. Angående arbetsfördelningen mellan de dagligen tjänstgörande censorerna ansluter jag mig till vad biografbyrån uttalat i ämnet och anser det till­ fyllest att frågan regleras genom en intern arbetsföreskrift.

Förslaget om införande av en ny åldersgräns vid 11 år föranleder änd­ ringar på flera punkter i nu gällande biografförordning. Denna har tidigare varit föremål för åtskilliga ändringar, och fyra paragrafer har helt upphävts. Med hänsyn härtill finner jag det lämpligt, att den ersättes med en helt ny förordning. Inom ecklesiastikdepartementet har därför utarbetats förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående biografföreställningar in. m. Jag övergår nu till att något närmare behandla de särskilda bestäm­ melserna i detta förslag. Bortsett från bestämmelserna om åldersgräns och straffbestämmelsen överensstämmer förslaget med vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar med nu gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

31

1 § motsvarar § 1 i nuvarande förordning.1 Hänvisningen till vad eljest finnes föreskrivet avser främst förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, vilken förord­ ning innehåller föreskrifter angående skydd mot eldfara m. m., samt all­ männa ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Det kan anmärkas att biografförordningens bestämmelser är tillämpliga även på filmförevis­ ning vid allmän sammankomst, som avses i lagen den 14 december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster.

2 § första stycket ersätter § 4 första stycket och § 5 mom. 1 i den gäl­ lande förordningen.2 Andra stycket svarar mot 2 mom. i sistnämnda para­ graf.

3 och 4 §§ motsvarar § 6 respektive § 3 i nuvarande förordning.2 3 § 2 mom. och 4 § har dock jämkats i anledning av förslaget om ny åldersgräns.

5 § svarar mot § 5 mom. 3—4 i nuvarande förordning.2 I första stycket andra punkten har enligt förslag av biografbyrån det i § 5 mom. 3 första stycket förekommande ordet »fabrikat» utbytts mot »produktionsfirma».

6 § motsvarar § 7 i den gällande förordningen.1 Förutom en ändring i 1 mom. under 4) med hänsyn till den nya åldersgränsen har vissa redaktio­ nella jämkningar vidtagits.

7 § ersätter § 12 i gällande förordning.3 Straffbestämmelsen i 8 §, som närmare behandlats i det föregående, har sin motsvarighet i § 8 i nuvarande förordning.1

9 § första stycket överensstämmer med § 13 i den gällande förordningen.2 Andra stycket svarar mot § 4 andra stycket.1

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Nilsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1056: 622. 2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 6 och 13, se SFS 1951: 512. 3 Senaste lydelse, se SFS 1929:305.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959