Prop. 1959:136

('med förslag till förord\xad ning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 sep\xad tember 1951 (nr 6^8)',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

1

JNr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 sep­ tember 1951 (nr 6^8); given Stockholms slott den 3 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648).

Härigenom förordnas, att 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 inom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

1 mom. Ansökan om--------- — han vistas.

Ansökan skall----------- erhållit körkort. Vid ansökan----------- i riket.

Önskar någon, innan han under­ går förarprov, påkalla länsstyrelsens prövning, huruvida hinder för ut­ färdande av körkort möter oavsett utgången av provet, må han vid an­ sökningen foga allenast lämplighetsintyg samt de handlingar i övrigt, som han åberopar. Finner länsstyrel­ sen att hinder ej möter med hänsyn till de ingivna handlingarnas inne­ håll eller vad som eljest är känt om sökanden, skall länsstyrelsen före­ lägga honom viss lid att inkomma med övriga i tredje stycket omförmälda handlingar vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfal­ len.

Om ansökan------- — Konungen förordnar. Innan lämplighetsintyg------- — två åren. Polismyndighet skall----------- i saken. Framkommer anmärkning----------- att insändas. Sökande är------- — två åren. Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

1 Senaste lydelse av 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 inom., se 1958:222

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

(Gällande lydelse)

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länssty­ relsen att för sökanden utfärda kör­ kort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som under de två sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort, med mindre fråga uppenbarligen är om en enstaka för­ seelse av en i övrigt skötsam person.

För sökande, som lider av sådant ly­ te, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsent­ ligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas allenast i de fall och på de villkor, som Konung­ en bestämmer.

Formulär till - På körkort — Då körkort — Om sökanden

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länssty­ relsen att för sökanden utfärda kör­ kort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort innan två år för­ flutit från förseelsens begående, så­ vida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjuk­ dom eller sådan syn- eller hörsel­ nedsättning, som väsentligen mins­ kar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

------- av Konungen. — finnas angiven. — och traktor. -------- nödiga glasögon.

33 §.

2 mom. I följande----------- - åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till 5. om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning, som icke fylleri eller olovlig körning och det är att anse såsom en enstaka förse- ej kan anses uppenbart, att föraren else av en i övrigt skötsam person, ändock är att bedöma som en sköt- eller om föraren med hänsyn till sam person, eller om föraren med onyktert levnadssätt icke bör betros hänsyn till onyktert levnadssätt icke med att innehava körkort; bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren----------- sådant föreläggande. Återkallelse av------------körkortspliktigt fordon.

Kurigl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

1 mom. Sådan buss----------- i timmen.

Härtill--------------------------------------- 20.

Har till bil kopplats endast eu Har till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke översti­ ger en tredjedel av bilens tjänstevikt, må fordonen utan hinder av vad ovan stadgats föras med samma has­ tighet, som är medgiven för bilen utan släpvagn.

64

2 mom. Har beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats ut­ färdats lokal trafikföreskrift, avse­ ende förbud eller påbud för trafiken på vägen, eller har beträffande en­ skild väg sådan föreskrift meddelats av myndighet, skall föreskriften, om så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom förbudsmårke respek­ tive påbudsmärke.

Föreskrift om provkörning eller övningskörning må tillkännagivas i annan ordning.

Har väg----------- motorvägen

släpvagn, vars totalvikt icke översti­ ger en tredjedel av bilens tjänstevikt, må fordonen utan hinder av vad ovan stadgats föras med samma has­ tighet, som är medgiven för bilen utan släpvagn. Vad nu sagts om släpvagnens totalvikt skall, därest släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.

§•

2 in o m. Har beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats utfärdats lokal trafikföreskrift, av­ seende förbud eller påbud för trafi­ ken på vägen, eller har beträffande enskild väg sådan föreskrift medde­ lats av myndighet, skall föreskriften, om så lämpligen kan ske, tillkänna­ givas genom f ö r b u d s m ä r k e respektive påbudsmärke. Före­ skrift om provkörning eller övnings­ körning må tillkännagivas i annan ordning.

Vid allmän väg, gata eller annan allmän plats må påbudsmärke, som avser tillkännagivande att cirkulationstrafik skall förekomma, att fordonsförare skall hålla till vänster om märket eller att fordonsförare skall hålla till höger om märket, anbringas där väghållaren finner nödigt, såvida häremot stridande lokal trafikföre­ skrift ej meddelats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april 1959.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om änd­ ringar i vägtrafikförordningen samt anför härvid följande.

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har sedan sin till­ komst undergått åtskilliga ändringar, nämligen genom förordningar den 25 april 1952 (nr 164), den 5 juni 1953 (nr 300), den 4 juni 1954 (nr 338), den 25 mars 1955 (nr 99), den 14 juni 1955 (nr 313), den 25 augusti 1955 (nr 524), den 13 april 1956 (nr 122), den 27 april 1956 (nr 142), den 12 ok­ tober 1956 (nr 523), den 6 juni 1957 (nr 356), den 27 september 1957 (nr 537), den 16 maj 1958 (nr 222) och den 14 november 1958 (nr 540).

Flertalet av ändringarna i vägtrafikförordningen har gällt detaljfrågor. Vid två tillfällen har emellertid mera genomgripande reformer företagits, båda grundade på förslag av den år 1953 tillsatta trafiksäkerhetsutredning- en. Den ena av dessa reformer, närmare bestämt den som skedde genom för­ ordningen den 14 juni 1955, rörde i huvudsak själva trafikreglerna. Den andra reformen, vilken skedde genom förordningen den 16 maj 1958, avsåg reglerna om behörighet att föra motorfordon och vissa närstående ämnen.

Det har sålunda visat sig, att vägtrafikförordningen, trots alt den måste betecknas som en relativt modern författning, varit i behov av en ofta åter­ kommande översyn. Med hänsyn till den snabba takt, som f. n. känneteck­ nar vägtrafikens utveckling, är det naturligt, att ett visst behov av ändringar åter gjort sig påmint. Redan vid tiden för 1958 års nyssnämnda reform handlades inom kommunikationsdepartementet vissa frågor om ytterligare författningsändringar, vilka icke lämpligen kunde genomföras i anslutning till reformen. Även därefter har genom inkomna framställningar eller på annat sätt en del frågor om författningsändringar blivit aktuella.

Jag hemställer att nu få till behandling upptaga

dels en den 19 november 1957 dagtecknad framställning från fiskerikon- sulenten hos Södermanlands läns hushållningssällskap om ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, över vilken framställning ytt­

randen avgivits av statspolisintendenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd;

dels en den 5 mars 1958 dagtecknad framställning av väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen om ändringar i vägtrafikförordningen, avseende befogen­ heten att föranstalta om uppsättande av vissa vägmärken, över vilken fram­ ställning yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållar- ämbetet, samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges polismästare, Kungl. automobil klubben och Motormännens riksförbund, i vissa fall med bifogan­ de av utlåtanden från andra myndigheter och sammanslutningar;

dels en den 29 januari 1959 dagtecknad framställning av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län om ändring av 32 § vägtrafikförordningen;

dels ock en den 17 februari 1959 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen i Västerbottens län, avseende vissa frågor rörande tillämpningen av 32 § 2 mom. första stycket och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen.

Maximihastigheten för vissa fordon

Gällande bestämmelser

Inledningsvis torde böra erinras om vissa i 1 § 6 mom. vägtrafikförord­ ningen upptagna definitioner. Med bils tjänstevikt förstås sammanlagda vik­ ten av dels fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användande av tyngsta till fordonet hörande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och reservhjul ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av fordonet. Släpfordons tjänstevikt utgör vikten av fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri. Med bils eller släpfordons totalvikt förstås summan av fordonets tjänste­ vikt och maximilast. Med fordons bruttovikt förstås den vikt, som vid visst tillfälle uppbäres av fordonets samtliga hjul, band eller medar.

Dessa begrepp har bl. a. kommit till användning vid utformningen av be­ stämmelserna i 56 § vägtrafikförordningen om den högsta hastighet, som är tillåten för olika slag av fordon och fordonskombinationer. I första stycket av denna paragraf ges en bestämmelse, som generellt begränsar hastig­ heten för vissa tyngre bussar och lastbilar. Därefter ges i andra stycket spe­ ciella regler om maximihastighet i fall då till bil kopplats ett eller flera andra fordon. Bl. a. regleras i andra stycket a) och b) vissa fall, då till bil kopplats endast ett släpfordon, som är försett med effektiv broms­ anordning av närmare angiven beskaffenhet; maximihastigheten utgör då antingen 60 eller 50 kilometer i timmen, beroende på släpfordonets beskaf­ fenhet. Enligt andra stycket c) är eu maximihastighet av 40 kilometer i tim­ men föreskriven då bil i annat fall än som sägs under a) eller b) försetts med en släpvagn samt släpvagnen har eu bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt. Dessa och övriga i andra stycket förekommande speciella regler modifieras emellertid av eu i tredje stycket upptagen bestämmelse för det

fall, att till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt. Fordonen får då, utan hinder av nyss­ nämnda speciella regler, föras med den hastighet som är medgiven för bi­ len utan släpvagn.

Framkomna önskemål om författningsändringar

I förenämnda framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands läns hushållningssällskap har framhållits bl. a., att enligt 56 § vägtrafik­ förordningen en till bil kopplad tom släpkärra, vars vikt kanske betydligt understiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, ändå icke får framföras med mer än högst 40 kilometer i timmen, om kärrans vikt jämte den för kärran tillåtna största lasten överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.

Under åberopande härav har i framställningen yrkats sådan ändring av

56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, att ordet »totalvikt» ändras till »bruttovikt». Innebörden av bestämmelsen skulle alltså därefter bli den, att bil med tillkopplad släpvagn finge föras med samma hastighet som den för bilen utan släpvagn medgivna, förutsatt att släpvagnens fak­ tiska vikt vid tillfället (bruttovikten) icke överstege en tredjedel av bilens tjänstevikt.

Vidare har i framställningen yrkats på att den enligt 56 § 1 mom. andra stycket c) gällande högsta hastigheten för personbil med släpvagn måtte höjas från 40 till 60 kilometer i timmen.

Remissyttrandena

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen: Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit betydel­ sen ur trafiksäkerhetssynpunkt av att den obromsade släpvagnens vikt ej är för hög i förhållande till dragbilens. Det måste emellertid medgivas, att nuvarande bestämmelser kan få konsekvenser, som för fordonsföraren ter sig hindrande och onödiga. Sålunda får t. ex. en personbil med tjänstevik- ten 1 500 kg framföras med tillkopplad släpvagn med totalvikten 500 kg utan begränsning av hastigheten, medan samma personbil med en tom släpvagn, vägande 200 kg, ej får framföras med högre hastighet än 40 kilo­ meter i timmen, om släpvagnens totalvikt överstiger 500 kg. I tekniskt av­ seende och ur trafiksäkerhetssynpunkt bör förhållandet mellan dragbilens och släpvagnens faktiskt förhandenvarande vikter få vara avgörande för den hastighet som bör medges för fordonskombinationen. Med hänsyn här­ till och då styrelsen icke kunnat finna att trafiksäkerheten kan befaras bli lidande på den föreslagna ändringen, har styrelsen tillstyrkt framställningen.

Statens trafiksäkerhetsråd har icke velat motsätta sig att framställning­ en bifalles i denna del, men har framhållit, att svårigheter kan uppstå för polismyndigheten när det gäller att övervaka bestämmelsens efterlevnad.

Även statspolisintendenten har funnit det ur vissa synpunkter motiverat att utgå från släpvagnens bruttovikt i stället för dess totalvikt. Den före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

9

slagna författningsändringen skulle emellertid medföra att överträdelser av hastighetsbestämmelserna icke skulle kunna beivras utan vägning av de i fordonskombinationen ingående enheterna. Härigenom skulle övervakning­ en av bestämmelsernas efterlevnad omöjliggöras för polispersonal utan till­ gång till fordonsvågar, och även med tillgång till sådana vågar skulle över­ vakningsarbetet avsevärt försvåras. Med anledning härav har statspolis- intendenten förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen: Statens trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten har avstyrkt fram­ ställningen i denna del med motivering att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke kan anses tillrådligt att höja den medgivna hastigheten för en fordons- kombination, där en så avsevärd tyngd tillätes för den obromsade släpvag­ nen, nämligen en bruttovikt lika med bilens bruttovikt.

Departementschefen

Bestämmelsen i 56 § 1 mom. tredje stycket innebär, på sätt framgår av det nyss anförda, att man vid den föreskrivna jämförelsen mellan vikten av det dragande fordonet och vikten av släpvagnen skall utgå från antagandet, att släpvagnen är lastad intill maximum av vad som är tillåtet, även om den i själva verket går tom eller medför blott obetydlig last. De begränsningar, som detta betraktelsesätt medför i fråga om tillåten hastighet, kan icke an­ ses tillräckligt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämmelsen ut­ formats på angivet sätt, torde bero på önskemålet att möjliggöra en effektiv kontroll över hastighetsbestämmelsens efterlevnad.

En uppmjukning av bestämmelsen därhän, att den för bilen i allmänhet medgivna hastigheten får tillämpas så snart släpvagnens bruttovikt, d. v. s. dess faktiska vikt vid det tillfälle varom fråga är, icke överstiger en tredje­ del av bilens tjänstevikt, är visserligen önskvärd ur trafikanternas synpunkt men skulle medföra sådana svårigheter vid trafikövervakningen, att hastig- hetskontrollen i fråga om stora kategorier av släpfordon knappast kunde bli mera än illusorisk. För vissa fall kan emellertid en lättnad åstadkommas utan åsidosättande av möjligheterna till kontroll. Om släpvagnen icke är las­ tad synes den föreskrivna jämförelsen med vikten hos det dragande for­ donet lämpligen kunna grundas på släpvagnens tjänstevikt, varom enligt 21 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppgift skall finnas anbragt på fordo­ net. Med en sådan författningsändring är åtminstone något vunnet ur prak­ tisk synpunkt. Däremot är det av nyssnämnda skäl icke gärna möjligt att införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt att medföra viss mindre mängd last i fall, då släpfordonets tjänstevikt understiger men dess totalvikt över­ stiger en tredjedel av det dragande fordonets tjänstevikt. Jag förutsätter emellertid, att ett fordon icke bör betraktas såsom lastat, med mindre därå inedföres gods, som kan antagas märkbart påverka viktförhållandena, och alt ansvar alltså icke kommer alt inträda enbart därför att något enstaka mindre föremål av praktiska skäl mcdföres på släpvagnen i stället för i den dragande bilen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

Jag vill av nu angivna skäl förorda, att till de nuvarande bestämmelserna i 56 § tredje stycket vägtrafikförordningen fogas ett stadgande av innehåll att vad i nämnda författningsrum sägs om släpvagns totalvikt skall, därest släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.

Den påyrkade ändringen i 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordning­ en kan jag icke tillstyrka.

Användande av vissa påbudsmärken utan samband med lokal

trafikföreskrift

Gällande bestämmelser

I 61 § vägtrafikförordningen är bestämmelser givna om behörighet att ut­ färda lokala trafikföreskrifter m. in. Dylik behörighet tillkommer i vissa fall länsstyrelse och i vissa fall stadsmyndighet. Med stadsmyndighet avses poliskammaren, där sådan finnes, och i städer utan poliskammare magistra­ ten eller kommunalborgmästaren. Det åligger stadsmyndighet, som utfär­ dat lokal trafikföreskrift, att införa föreskriften i en för ändamålet avsedd liggare samt att vidtaga vissa andra åtgärder för att bringa föreskriften till myndigheters och enskildas kännedom.

Bestämmelser om vägmärken finns meddelade i 64 § vägtrafikförord­ ningen. I 2 mom. av nämnda paragraf ges de grundläggande bestämmelserna om förbuds-, påbuds- och motorvägsmärken. Förbuds- och påbudsmärke skall enligt detta stadgande användas för tillkännagivande av lokal trafik­ föreskrift, avseende förbud eller påbud för trafiken på allmän väg, gata eller annan allmän plats, samt sådan lokal trafikföreskrift beträffande en­ skild väg, som meddelats av myndighet. Någon ytterligare föreskrift om användning av förbuds- eller påbudsmärken finns ej meddelad i vägtrafik­ förordningen, men av 8 § kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744) angå­ ende vägmärken — vilken utfärdats med stöd av vägtrafikförordningen — framgår att förbudsmärke dessutom skall komma till användning för ut­ märkande att färdhastigheten inom tättbebyggt område är begränsad enligt 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Enligt 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen åligger det vägtrafikant att ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och signaler.

I 67 § första stycket vägtrafikförordningen finns en bestämmelse om straff för den, som åsidosätter föreskrifterna i 40 § samma förordning. I 68 § första stycket nämnda förordning stadgas straff för den, vilken bryter mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i 61 §.

Framkomna önskemål om författningsändringar

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förut omnämnda framställ­ ning anfört bl. a. att stadgandet i 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen enligt rättspraxis icke — åtminstone såvitt angår förbuds- eller påbudsmärken —

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år

11

är tillämpligt gentemot vägtrafikant, om icke lokal trafikföreskrift utfärdats och antecknats i den för ändamålet avsedda tiggaren. Därest så ej skett, kan vederbörande icke straffas för underlåtenhet att efterkomma anvis­ ningen å märket, med mindre han gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet, vårdslöshet eller likgiltighet, som föranleder beivrande enligt lagen om straff för vissa trafikbrott. Förhållandet hade observerats av riksåklagaräm­ betet, som genom cirkulärskrivelse den 8 november 1957 till rikets åklagare fäst uppmärksamheten på vissa hithörande frågor.

Styrelsen har uppgivit att den i sin verksamhet mött två olika uppfatt­ ningar om hur de lokala trafikföreskrifter, som sålunda erfordrades, borde avfattas. Enligt den ena uppfattningen skulle det beträffande t. ex. cirkula- tionsring enligt fig. 35 i vägmärkeskungörelsen vara tillräckligt med en ge­ nerell bestämmelse i länskungörelse eller motsvarande publikation av in­ nebörd, att plats, där cirkulationsring anbragts, skulle passeras i den rikt­ ning, som angåves av cirkulationsringen. Enligt den andra uppfattningen skulle en sådan bestämmelse icke vara tillräcklig för att åtal skulle kunna väckas, utan det borde krävas, att varje cirkulationsplats upptoges i ligga­ ren. På samma sätt skulle då också varje trafikdelarmärke enligt fig. 36 i kungörelsen behöva förtecknas.

Enligt styrelsens mening torde det från praktiska synpunkter vara ogör­ ligt att förteckna alla trafikdelarmärken, vilkas antal exempelvis i Stock­ holm uppginge till omkring 10 000. Då en sådan tolkning säkerligen icke va­ rit avsedd och då det måste vara föga rationellt att varje länsstyrelse och stadsmyndighet för sig införde generella — än mindre särskilda — bestäm­ melser om att fordonstrafikant skulle vara skyldig att under alla omständig­ heter åtlyda innebörden av påbudsmärkena eller genom vägmärken på annat sätt utmärkt cirkulationstrafik, ville styrelsen föreslå att ändring vidtoges i vägtrafikförordningen.

Styrelsens framställning innefattar jämväl förslag till författningsänd­ ringar, som enligt styrelsens uppfattning erfordras. Enligt förslaget skall till 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen fogas ett tillägg av innebörd att med lokal trafikföreskrift jämställes påbud eller förbud, som avser cirkulations­ trafik eller som eljest utmärkes genom trafikdelarmärke eller genom ljus­ signaler och andra anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten och för reglering av trafiken på väg, uppsatta av den, som jämlikt 64 § 4 mom. sagda förordning har att anbringa och underhålla vägmärken. Föreskriften skall icke behöva införas i liggaren över lokala trafikföreskrifter. — Vidare innebär förslaget ett tillägg till 64 § 2 mom. av innehåll, att förbudsmärke resp. påbudsmärke skall uppsättas i fall, som avses med den av styrelsen föreslagna nya bestämmelsen i 61 § 1 mom.

Remissyttrandena

Behovet av en reform i föreslagen riktning bar nästan enhälligt vitsordats i remissyttrandena. I ett flertal yttranden, närmare bestämt i dem som av­

givits av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Hallands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt Motormännens riksförbund, har förslaget lämnats utan erinran jämväl be­ träffande detaljerna.

Den kritik, som förekommit, går i allmänhet ut på att de föreslagna be­ stämmelserna icke innebär någon klar gränsdragning mellan å ena sidan länsstyrelsens och stadsmyndighetens samt å andra sidan väghållarens be­ fogenheter. Anmärkningar i detta hänseende har framställts av bl. a. hov­ rätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit som betänkligt, att väghållarna tydligen i stor utsträckning satt upp förbuds- och påbudsmär- ken utan stöd av lokala trafikföreskrifter. Detta bör för framtiden icke god­ tagas. Den trafikvårdande myndighetens mening bör först inhämtas. Läns­ styrelsen i Blekinge län har bestämt avstyrkt förslaget i dess föreliggande utformning med hänsyn till att befogenheten att meddela lokala föreskrif­ ter icke bör uppdelas på flera sidoordnade myndigheter. Länsstyrelsen i Örebro län har åberopat i stort sett samma synpunkter samt har rekommen­ derat, att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. Liknande syn­ punkter har anförts av Föreningen Sveriges polismästare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att de föreslagna bestämmelserna bör omformuleras så, att den som har att anbringa vägmärke uttryckligen förklaras behörig att meddela föreskrift som avser påbud angående trafiken.

Riksåklagarämbetet har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna fått eu vidare avfattning än som betingas av ändamålet. Viktigare lokala trafik­ föreskrifter, exempelvis föreskrifter om förbjuden färdriktning och stopp­ förbud samt möjligen även om huvudled, bör även i fortsättningen beslutas och kungöras i nu gällande ordning. Ämbetet har därför föreslagit, att stad­ gandet begränsas att avse sådana trafikanvisningar, som meddelas genom körriktningsmärke, cirkulationsring och trafikdelarmärke. Statens trafik­ säkerhetsråd har uttalat sig för att bestämmelsen i 61 § får avse körrikt­ ningsmärke, cirkulationsring, trafikdelarmärke och märke angivande att fordon får passera såväl till höger som till vänster om märket samt därut­ över ljussignaler men inga andra märken. Kungl. automobil klubben har an­ sett, att bestämmelserna bör avse cirkulationsringar, trafikdelarmärken och övergångsställen för gående.

Beträffande frågan, hur reformen skall genomföras i författningstekniskt hänseende, har olika meningar yppats. Riksåklagarämbetet har som sin me­ ning framhållit, att bestämmelserna bör få form av ett undantag från be­ stämmelserna i 61 § 1 mom. första och andra styckena vägtrafikförordning­ en. Statens trafiksäkerhetsråd har ifrågasatt, om icke den föreslagna bestäm­ melsen lämpligast bör införas i 61 § 3 mom., medan länsstyrelsen i Öster­ götlands län ansett det lämpligast att ta in föreskriften i 40 §. Länssty­ relsen i Uppsala län har rekommenderat, att bestämmelsen i 40 § vägtrafik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

13

förordningen om skyldighet att åtlyda trafikmärken göres ovillkorligen bin­ dande oavsett hur anordningen tillkommit. Överståthållarämbetet har ansett författningsändringen böra gå ut på att helt frikoppla påbud om cirkula- tionstrafik samt körning till vänster om trafikdelare från begreppet lokal trafikföreskrift. Länsstyrelsen i Värmlands län bar förordat, att frågan lö­ ses genom upptagande i vägmärkeskungörelsen av allmänna anvisningar angående cirkulationstrafik och anbringande av trafikdelarmärken.

En fråga, som behandlats utförligt i flera av remissyttrandena, är den gällande bestämmelsen om skyldighet att införa lokala trafikföreskrifter i liggare- Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat den uppfattningen, att underlåtenhet att införa en föreskrift i liggare ej medför att den, som -— sedan föreskriften i vederbörlig ordning tillkännagivits eller eljest blivit honom bekant — bryter mot densamma, undgår ansvar enligt 68 § första stycket vägtrafikförordningen. Emellertid har hovrätten, för det fall alt väghållare får befogenhet att meddela trafikföreskrifter, uttalat den mening­ en, att i dylika ärenden bör föras protokoll, varjämte besluten bör upptagas i liggare och underrättelse lämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det kan vidare ifrågasättas, om icke föreskrifterna också bör upptagas i kungörelse, varom förmäles i 62 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län har framhållit, att påbudsmärkenas stora antal gör det särskilt angeläget, att de förtecknas, och att vad som anförts av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen i första hand bör föranleda en undersökning, hur lig§aren lämpligen bör föras. Kungl. automobil klubben har förmenat, alt föreskrifter av mera genomgripande natur, såsom rörande enkelriktning, förbud mot genomfart, omkörningsförbud, stopplikt in. in., alltid bör infö­ ras i liggare. I motsats härtill har länsstyrelsen i Blekinge län som sin me­ ning framhållit, att den i 61 § 3 mom. omförmälda liggaren överhuvud icke har någon funktion att fylla annat än för internt bruk.

I anslutning till det remitterade förslaget har ett par remissmyndigheter framkommit med förslag till andra ändringar på närstående områden. Riks­ åklagarämbetet har uttalat sig för en revision av bestämmelsen i 40 § 1 inom. vägtrafikförordningen och i anslutning därtill jämväl av straffbestämmel­ sen i 67 § första stycket samma förordning. Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat upptagande i vägtrafikförordningen av föreskrift om att törbuds- och påbudsmärken icke får uppsättas av annan än den, på vil­ ken det enligt 64 § 4 mom. nämnda förordning ankommer att anbringa så­ dana märken, samt om ansvar för brott mot föreskriften i fråga.

Departementschefen

Vid tillkomsten av gällande vägtrafikförordning torde det ha varit avsett, att förhuds- och påbudsmärken skulle användas endast för att utmärka lo­ kala trafikföreskrifter.

Emellertid har det efter hand visat sig erforderligt alt använda vissa mär­ ken av förhuds- och påbudslyp även i andra fall. För utmärkande av den

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1950

i 56 § 2 mom. stadgade hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område användes samma förbudsmärke som då lokal trafikföreskrift meddelats om en högsta hastighet av 50 kilometer i timmen. Uttrycklig föreskrift om att så skall ske är meddelad i 8 § vägmärkeskungörelsen. Nämnas kan också, att det i 58 § 1 mom. stadgade förbudet att färdas in på huvudled utan att först stanna brukar utmärkas med ett förbudsmärke av samma typ som det, vil­ ket kommer till användning då lokal trafikföreskrift meddelats om skyl­ dighet att stanna vid viss väg, vilken icke är huvudled. Dessa avsteg från den ursprungliga principen bär knappast lett till några olägenheter av bety­ delse. Överträdelse av förbuden är straffbar enligt särskilda bestämmelser i vägtrafikförordningen, och den omständigheten att straffet utmätes efter annat lagrum än vid överträdelse av lokal trafikföreskrift är huvudsakligen blott av teoretiskt intresse.

Av annan och allvarligare art är de praktiska svårigheter, som påvisats i den nu föreliggande framställningen, nämligen att den relativt rikliga an­ vändningen av vissa märken gjort det svårt att upprätthålla sambandet mellan de lokala trafikföreskrifterna och utmärkningen vid gator och vä­ gar. På sina håll synes man icke ens ha försökt att upprätthålla sådant samband utan har helt förlitat sig på den i 40 § vägtrafikförordningen före­ kommande bestämmelsen om skyldighet för vägtrafikant att ställa sig upp­ satta vägmärken till efterrättelse. Då rättspraxis emellertid numera synes gå i den riktningen, att ansvar icke ådömes vägtrafikant för underlåtenhet att ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta motsvaras av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift, torde det bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att legalisera den skedda utmärk­ ningen. Detta kan ske antingen genom utfärdande av lokala trafikföreskrif­ ter i erforderlig omfattning eller genom en författningsändring, som ger väg- hållarna möjlighet att själva utfärda trafikföreskrifter eller tillerkänner märkena verkan utan att särskild föreskrift därom meddelats.

Att i de lokala trafikföreskrifterna införa bestämmelser om varje särskild plats, där något slag av påbuds- eller förbudsmärke erfordras, skulle medföra att föreskrifterna på vissa håll, särskilt i de större städerna, bleve synner­ ligen omfattande och svåröverskådliga. Att i trafikföreskrifterna för varje stad eller län upptaga en allmän regel om skyldighet att efterkomma väg­ märken är knappast heller lämpligt. Det synes f. ö. knappast sannolikt att rättspraxis kommer att tillerkänna en sådan regel större verkan än den i 40 § vägtrafikförordningen förekommande bestämmelsen av samma inne­ håll. Det torde med hänsyn härtill knappast kunna förnekas, att ett verkligt praktiskt behov föreligger att få en enklare form för utfärdande av de van­ ligaste påbuden och förbuden än medelst lokala trafikföreskrifter i den ut­ formning detta institut f. n. har. En författningsändring synes därför vara behövlig.

Å andra sidan talar givetvis starka skäl för att de lokala trafikmyndighe­ terna bibehålies vid den bestämmanderätt, som de hittills haft, och att tra­ fikföreskrifter av mera genomgripande natur endast får tillkomma i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Vissa detaljfrågor rörande utfärdande och återkallelse av körkort

Gällande bestämmelser

Reglerna om utfärdande och återkallelse av körkort är i huvudsak in­ rymda i 32 och 33 §§ vägtrafikförordningen.

Enligt 32 § 1 mom. gäller, bl. a., att ansökan om körkort skall göras skriftligen hos länsstyrelsen och innehålla vissa angivna upplysningar samt vara åtföljd av åldersbetyg, läkarintyg, fotografi, kompetensbevis och lämp- lighetsintyg. I 32 § 2 mom. angives förutsättningarna för att körkort skall beviljas. Vid prövningen skall länsstyrelsen särskilt beakta, huruvida sökan­ den gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som under de två sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort, med mindre fråga uppenbarligen är om en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjuk­ dom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer. — I anslut­ ning till nämnda bestämmelser har i 69 § vägtrafikkungörelsen givits vissa föreskrifter om möjlighet för körkortssökande att erhålla förhandsbesked, huruvida lyte, sjukdom e. d., varav sökanden lider, utgör hinder för utbe­ kommande av körkort.

I 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppräknas de fall, då länsstyrelsen skall återkalla utfärdat körkort. Bl. a. skall så ske, om föraren gjort sig skyl­ dig till fylleri eller olovlig körning, som icke är att anse såsom en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person, eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort. I 33 § 5 mom. ges närmare bestämmelser om minsta tid för återkallelse. Om körkort återkallats på grund av brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för vissa trafikbrott, får nytt körkort ej utfärdas innan två år förflutit från den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. För flertalet övriga fall — bl. a. det nyss omnämnda — gäller att nytt körkort ej får utfärdas förrän ett år förflutit från sagda dag. I vissa fall kan läns­ styrelsen i beslutet om återkallelsen föreskriva kortare tid än nu sagts, dock ej under viss minimitid.

Framkomna önskemål om författningsändringar

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sin förut omnämnda fram­ ställning den 29 januari 1959 påtalat en såsom mindre önskvärd betecknad konsekvens av bestämmelserna i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen om ut­ färdande av körkort för den, som under de två sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Länsstyrelsen har framhållit, att det ibland

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

17

kan dröja avsevärd tid, någon gång upp till etl par år, innan vederbörande blir åtalad och sakfälld. Det vore enligt länsstyrelsens mening lämpligast, att tvåårstiden räknades från den tidpunkt, då gärningen begicks.

Samma synpunkt har kommit till uttryck i framställningen den 17 februari 1959 från länsstyrelsen i Västerbottens län. Sistnämnda länssty­ relse har därjämte anmält tvekan angående tolkningen av gällande be­ stämmelser i 32 § 2 mom. och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförord­ ningen för det fall, att körkort återkallats på grund av förseelse, innefat­ tande fylleri eller olovlig körning. Närmaste anledningen till att tvekan uppstått har varit den, att körkort enligt förstnämnda lagrum icke får ut­ färdas förrän två år förflutit från det vederbörande sakfälldes, medan i sistberörda lagrum minimitiden för körkortsåterkallelse bestämts till ett år med möjlighet för länsstyrelsen att i samband med återkallelsen be­ stämma tiden ännu kortare. Vidare har anmärkts på att bestämmelserna enligt ordalagen synes möjliggöra att en person, som straffats för allvarligt brott, t. ex. kvalificerat rattfylleri, får nytt körkort efter avsevärt kortare tid än den som sakfällts för fylleriförseelser.

Departementschefen

Då nu närmare ett års erfarenheter föreligger av de år 1958 införda reg­ lerna om utfärdande och återkallelse av körkort, synes det lämpligt att i anslutning till övriga av mig förordade författningsändringar något under­ söka, huruvida behov gjort sig gällande av jämkning i körkortsbestäm- inelserna.

Före 1958 års författningsändring var bestämmelserna om körkorts­ återkallelse konstruerade så, att föraren i regel återfick sitt körkort efter utgången av en viss tid, som bestämdes i beslutet om återkallelsen. 1 mot­ sats härtill går de nuvarande reglerna — om man bortser från vissa spe­ ciella fall, t. ex. återkallelse av medicinska skäl — ut på att en körkorts­ återkallelse innebär definitiv mistning av körkortet. Vid bedömande, huru­ vida vederbörande åter skall kunna förvärva rätt att föra körkortspliktigt fordon, är han i princip jämställd med vilken annan körkortssökande som helst. Vid den allmänna lämplighetsprövningen skall emellertid hänsyn tagas till det förhållande, som föranlett återkallelsen. Om återkallelsen berott på förhållande, som ådagalägger att vederbörande är mindre lämplig som fö­ rare, bör han överhuvud icke vidare hetros med körkort. I allt fall bör detta cj ske, förrän så lång tid förflutit, att man skäligen bör kunna bort­ se från förhållandet. Det kan möjligen synas inkonsekvent, att författ­ ningen med denna inställning överhuvud upptager några bestämmelser om visst minimum för återkallelsetiden. Sådana bestämmelser har emellertid på hasis av tidigare erfarenheter ansetts ofrånkomliga för att förebygga eu alltför slapp tillämpning av reglerna om den allmänna lämplighetspröv­ ningen. Förekomsten av dessa bestämmelser kan emellertid, i belysning av del nu anförda, uppenbarligen icke tagas till intäkt för eu praxis av innc-