Prop. 1959:153

('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

1

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 3 april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att kontantunderstöd, som utgives av arbetslös- hetsnämnd med bidrag av statsmedel, skall befrias från beskattning. Det­ samma föreslås skola gälla bidrag, vilka enligt vad därom finnes stadgat kan utgå av allmänna medel till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra m. fl. i samband med utbildning eller omskolning. 1

1

Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 153

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt anvisningarna till samma paragraf1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Till skattepliktig----------- allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp-------

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan----------- skatteplik­

tig intäkt.

Bestämmelsen att —-------- sist­

nämnda lag.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig------- — allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord;

kontantunderstöd, som utgives av

arbetslöshetsnämnd med bidrag av

statsmedel.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp -—-—

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan ------------ skatteplik­

tig intäkt.

Bestämmelsen att------------- sist­

nämnda lag.

Skatteplikt föreligger icke för bi­

drag från stat eller kommun, vilka

enligt av Kungl. Maj:t eller av stat­

lig myndighet meddelade bestämmel­

ser utgå, i samband med utbildning

eller omskolning, till arbetslösa och

partiellt arbetsföra samt med dem i

fråga om sådana bidrag likställda.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning vid 1959 års taxering eller vid eftertaxering för

år 1959 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1958: 296 samt av anvisningarna till 19 § se 1956: 88.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

3

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 10 § uppbördsförordningen den 5 juni 19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10

§.

Preliminär A-skatt ------------- kost­ nadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension enligt lagen om folkpensionering;

b) bidrag enligt----------- av kropps­ skada;

e) kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

f) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.; eller

g) sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 500 kronor för år.

Då lön------- -— nämnda ersättning. Preliminär A-skatt------------ i kon­ kurs.

(Föreslagen lydelse)

10 §.

Preliminär A-skatt----------- kost­ nadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension enligt lagen om folkpensionering, där ej annat följer av förordnande enligt 3 § 3 mom.;

b) bidrag enligt----------- av kropps­ skada;

e) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.; eller

f) sådan pension, livränta eller an­ nan skattepliktig ersättning från för­ säkringsanstalt, som uppgår till högst 1 500 kronor för år.

Då lön----------- nämnda ersättning. Preliminär A-skatt — -------- i kon­ kurs.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 10 § so 1954: 340.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande beskattning

av kontaniunderstöd vid arbetslöshet, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

I samband med olika åtgärder för att bereda hjälp vid arbetslöshet har

uppmärksamheten fästs vid vissa skattefrågor. Med den avfattning, som be­

skattningsreglerna för närvarande bär, kan understöd, som utgives vid ar­

betslöshet, komma att i ökad omfattning tagas till beskattning hos motta­

garna.

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprät­

tats en i januari 1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) angående be­

skattningen av vissa understöd av allmänna medel vid arbetslöshet. I pro­

memorian har skattefrihet föreslagits bl. a. för kontantunderstöd, som utgives

av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.

Vidare har skattelagssakkunniga i en den 15 januari 1959 dagtecknad pro­

memoria (stencilerad) framlagt förslag om skattefrihet för vissa utbild­

ningsbidrag, som utgår i samband med den av överstyrelsen för yrkesutbild­

ning i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna yrkesutbildnings- och

omskolningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra, utlänningar

m. fl.

Med anledning av nämnda promemorior har, efter remiss, yttranden av­

givits av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, so­

cialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jön­

köpings, Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Älvsborgs, Västmanlands, Kop­

parbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stads­

förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

5

tion, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbyg­ dens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska socialvårdsförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation samt Taxeringsnämnds- ordförandenas riksförbund.

II. Beskattningen av understöd av allmänna medel vid arbetslöshet

Gällande bestämmelser m. m.

Kontanthjälp till försörjning vid arbetslöshet utgår för närvarande dels i form av ersättning till försäkringstagare i den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, dels i form av understöd, som utgives av kom­ munen.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som regleras av 1956 års förord­ ning (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, är avsedd att bereda för­ säkringstagarna ekonomisk hjälp vid övergående arbetslöshet. Bärare av försäkringen är arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva såsom rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna, som är bildade av ve­ derbörande fackliga organisationer, är i föreningsrättsligt hänseende under­ stödsföreningar och juridiskt helt fristående från organisationerna. Rätt till inträde i kassorna föreligger oavsett organisationstillhörighet. För de fack­ ligt organiserade löntagarna är medlemskap i regel föreskrivet i de olika fackförbundens stadgar. I den mån arbetslöshetskassorna sökt och erhållit godkännande av arbetsmarknadsstyrelsen såsom erkänd arbetslöshetskassa, har de tillerkänts statsbidrag för finansiering av sin i övrigt genom avgifter från de försäkrade bedrivna verksamhet, vilken står under styrelsens kon­ troll. Det försäkringsskydd, som erhålles från kassorna, är i regel begränsat till högst 156 ersättningsdagar under ett försäkringsår.

För arbetslös, som ej tillhört och i en del fall ej heller haft möjlighet att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa eller som från sådan kassa utfått all den ersättning från försäkringen, som han är berättigad till, och sålunda blivit utförsäkrad, föreligger möjlighet att utfå understöd som utbetalas genom kommunerna. Sådant understöd kan utgå såsom kontant arbetslöshetsun­ derstöd eller såsom socialhjälp.

Den kontanta arbetslöshetsunderstödsverksamheten, som regleras av 1949 års kungörelse (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgär­ der And arbetslöshet, omhänderhaves av kommunerna, i regel genom ar- betslöshetsnämnder, och bekostas av kommunala medel samt statsbidrag. För att kommun skall få bedriva sådan verksamhet fordras bl. a., att kom­ munen anvisat medel härför samt att, innan verksamheten börjas, arbets­ marknadsstyrelsens medgivande inhämtas. Ansökan om statsbidrag avser i själva verket att få bedriva understödsverksamliet för arbetslösa i annan form än socialhjälp. — I andra fall lämnas kommunal hjälp åt oförvållat arbetslösa såsom socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen.

Arbetslöshetsunderstöd utgår efter behovsprövning av i huvudsak samma

6

Kungl. Maj. ts proposition nr i53 år 1959

natur som socialhjälpens, men beloppen är maximerade. En del kommuner

har fastställt lägre understöd än maximibeloppen, och vidare sker efter be-

hovsprövning i viss omfattning reduktion av maximibeloppen. De genom­

snittliga understödsbeloppen ligger därför något under de i arbetslöshets-

kungörelsen fastställda maximibeloppen. De ersättningar som utgår i form

av kommunalt kontantunderslöd är i avsikt att uppmuntra till deltagande

i försäkringen så avvägda, att de skall bli något lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshet, som påkallat kommunala stödåtgärder i form av kontant-

understöd, har under senare år förekommit i ringa omfattning. Sålunda har

de flesta kommuner icke tillsatt någon särskild arbetslöshetsnämnd.

Beträffande beskattningen av de olika formerna av ersättning vid arbets­

löshet gäller olika regler.

Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas ersättning, som vid arbetslöshet

tillfallit någon på grund av försäkring, icke såsom skattepliktig inkomst. Pre­

mier, som erlagts för sådan försäkring, är å andra sidan icke avdragsgilla

vid taxeringen annat än inom ramen för det socialt motiverade s. k. försäk-

ringsavdraget, vilket medger avdrag för premier och avgifter för vissa för­

säkringar, däribland arbetslöshetsförsäkring, med högst 300 kronor för en­

samstående person och högst 600 kronor för makar eller skattskyldiga med

minderåriga barn.

Vad beträffar de understöd, som vid arbetslöshet utbetalas genom kom­

munerna, bedömes dessa efter de regler som gäller vid beskattning av sociala

bidrag och understöd.

Dessa regler måste ses mot bakgrunden av att den kraftiga utvecklingen

av socialvården icke varit förutsedd vid kommunalskattelagens tillkomst.

Även om begränsade spörsmål reglerats genom lagstiftning, är den skatte-

mässiga behandlingen av sociala understöd för skilda ändamål i viss ut­

sträckning en tolkningsfråga. Gränsen mellan vad som är skattepliktigt och

vad som icke är skattepliktigt blir härigenom delvis flytande. Denna oklarhet

medför givetvis ojämnheter vid taxeringen.

Såsom allmän princip torde få anses gälla, att socialt understöd är skatte­

pliktigt såvitt det icke genom uttrycklig bestämmelse frikallats från skatte­

plikt. Härvidlag torde samma betraktelsesätt anläggas vare sig fråga är om

kommunala eller statliga bidrag.

Vad beträffar sådana understöd, som vid arbetslöshet utbetalas av kom­

mun, blir till följd härav formen för understödets utanordnande avgörande

för om mottagaren är skattskyldig för understöden eller ej.

För arbetslöshetsunderstöd finnes intet stadgande om skattefrihet. Enligt

praxis (jfr R. Å. 1934 ref. 55) har alltså sådana understöd ansetts vara att

hänföra till skattepliktig inkomst.

Socialhjälp är däremot enligt särskilt stadgande i anvisningarna till 19 §

kommunalskattelagen undantagen från skatteplikt. Såsom motivering för

skattefriheten har, förutom sociala skäl, anförts, att viss återbetalningsskyl-

dighet föreligger för erhållen socialhjälp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

7

På grund av arbetslöshetens under senare år ringa omfattning torde skatteplikten för arbetslöshetsunderstöd icke ha haft någon större betydelse. Härtill torde även de förhöjda ortsavdragen, jämte tillämpning av bestäm­ melserna i 50 § kommunalskattelagen om extra avdrag, ha medverkat. Enligt uttryckligt stadgande i 10 § upphördsförordningen skall preliminär A-skatt inte uttagas för kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel. Frågan om beskattning av sådana understöd blir såle­ des aktuell först vid taxeringen.

Departementspromemorian

Rörande skälen för och emot införande av skattefrihet för arbetslöshets­ understöden anföres i promemorian, att mot skattefrihet kan anföras den principiella invändningen, att understöden är att anse som ersättningar för förlorad arbetsförtjänst och därför bör beskattas.

Det framhålles emellertid, att, även om denna invändning icke kan från- kännas visst berättigande, den dock icke torde böra tillmätas alltför stor be­ tydelse vid bedömning av den föreliggande frågan. Understöden har en rent social motivering. De avser att under tider av arbetslöshet bereda en nöd­ torftig försörjning åt den arbetslöse och hans familj och ger ingen marginal för betalning av å dem belöpande skatter. Om statsmakternas syfte är att under arbetslöshet ge den arbetslöse så stort understöd, som motsvarar hans nödvändiga levnadskostnader, måste en beskattning av understöden inne­ bära, alt detta syfte till dels omintetgörs genom att det allmänna i form av skatt återkräver en del av bidragen.

Det anföres vidare, att understöden icke kan tillföra mottagaren någon skattekraft vid tiden för mottagandet. Den skatteförmåga han tilläventyrs har, erhålles genom de normala arbetsförtjänster, som han kan förvärva under inkomståret. Vid tiden för mottagandet förmår understödsmottagaren följaktligen icke vidkännas avdrag för källskatt å understödsbeloppen. Skattens uttagande måste därför uppskjutas till en tidpunkt, då han åter erhållit skattekraft.

Enligt särskilt stadgande i 10 § upphördsförordningen har, påpekas det i promemorian, arbetslöshetsunderstöden undantagits från lcällskatteavdrag vid utbetalningen. Uppskovet med skatteinbetalningen innebär för den skatt­ skyldige, att lättnad i skattebelastningen visserligen erhålles under året för understödens mottagande, men att skatten i stället drabbar honom under året därefter. Under hittills rådande förhållanden torde denna anordning av skatteuppbörden i och för sig ha varit ägnad att minska bördan av skatte­ plikten för arbetslöshetsunderstöd eller i vart fall göra erläggandet av skat­ ten mindre kännbart. Under de gångna åren av god arbetstillgång torde näm­ ligen understöden i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i jämförelse med mottagarnas inkomster av arbete. Den å arbetsinkomsterna vid utbetalningen avdragna källskatten, som beräknats med utgångspunkt från normal årsinkomst av arbete, torde i stor utsträckning helt eller delvis ha kunnat förslå även till skatt å arbetslöshetsunderstöden. Någon kvarstå­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

ende skatt av betydenhet torde alltså i allmänhet icke ha förorsakats av un­

derstöden. Då dessutom möjligheterna att åter få arbetsinkomster och för­

måga att erlägga eventuellt kvarstående skatter varit goda, torde skatteplik­

ten för arbetslöshetsunderstöden under senare år icke haft större betydelse.

I promemorian framhålles, att frågan vid en större arbetslöshet kommer

i ett ändrat läge. Understöden kan väntas komma att utgå under längre tids­

perioder och uppgå till avsevärda belopp. Det kan då befaras, att de arbets­

lösa i många fall kommer att, på grund av uppskovet med skatteuppbör-

den, ådraga sig en betydande eftersläpande skattebelastning för understöden,

samtidigt som deras möjligheter att med hjälp av arbetsinkomster gälda

skatten försämras. Skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden kommer då att

verka med en helt annan tyngd än hittills. Vid fortlöpande arbetslöshet kan

en anhopning av resterande skatter uppkomma. För det fall mottagaren

åter erhåller arbete, kommer skattebelastningen att bli större än hans skat-

teförmåga, då han har att, förutom sedvanlig källskatt å löpande arbetsin­

komster, vidkännas även avdrag för kvarstående skatter.

Ökad arbetslöshet skulle vidare, påpekas det, om arbetslöshetsunderstö­

den enligt arbetslöshetskungörelsen beskattades, medföra en förskjutning

av understödsverksamheten från skattefria till skattepliktiga bidrag då det

skydd, som arbetslöshetsförsäkringen bjuder, förbrukas. Vidare torde den

kommunala hjälpverksamheten komma att i ökad omfattning taga formen

av arbetslöshetsunderstöd i stället för socialhjälp. Om arbetslöshetsunder­

stöd icke friades från beskattning, skulle alltså bidrag vid arbetslöshet

komma att beskattas i en helt annan omfattning än tidigare.

I promemorian konstateras med ledning av det anförda, att en beskatt­

ning av arbetslöshetsunderstöden skulle få den verkan, att samhällets skat­

tekrav icke endast skärpes mot den enskilde bidragstagaren utan även vidgas

till en allt större krets av bidragstagare. En sådan utveckling torde enligt

promemorian icke låta sig förena med de sociala intentioner som på senare

år varit vägledande.

Av vad som anförts dras i promemorian den slutsatsen, att arbetslöshets­

understöden icke bör beskattas. Rörande det praktiska genomförandet av

skattefriheten anföres, att två metoder kan övervägas för att i praktiken

åstadkomma erforderlig lättnad i beskattningen för understödstagarna, näm­

ligen dels ändring av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

om medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av

arbetslöshet och dels införande i 19 § samma lag av bestämmelser om un­

dantagande av arbetslöshetsunderstöden från beskattning.

Om det förra alternativet valdes, skulle bestämmelserna, framhålles det,

kunna avfattas på ett sådant sätt, att skattelindringen kunde graderas med

hänsyn till den i varje särskilt fall föreliggande angelägenheten av skattebe­

frielse och vägras i sådana fall, där skattelindring med hänsyn till den skatt­

skyldiges skatteförmåga eller förhållanden i övrigt icke vore påkallad. I

promemorian konstateras emellertid, att man inte kan förvänta att ett så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

9

dant stadgande komme att fungera tillfredsställande eller tillämpas på ett enhetligt sätt. Detta alternativ torde med hänsyn härtill icke kunna för­ ordas.

Ur tillämpningssynpunkt bjuder, framhålles det, metoden att helt fritaga understöden från beskattning uppenbara fördelar i taxerings- och uppbörds- hänseende.

En fullständig skattefrihet torde enligt promemorian stå bäst i överens­ stämmelse med de grunder enligt vilka understöden utmätts och det syfte de skall tillgodose. Arbetslöshetsunderstöden måste anses såsom nettobe­ lopp, för vilka skatt ej borde erläggas.

Ur beskattningssynpunkt kan enligt promemorian visserligen en generell skattefrihet för bidragen medföra fördelar för sådana skattskyldiga, vilka, vid jämförelse med andra skattskyldiga, på grund av storleken av sina in­ komster under det år bidragen uppbäres, i och för sig icke synes ha något egentligt behov av skattelättnad. Denna olägenhet torde emellertid få accep­ teras såsom en oundviklig följd av att utgående understödsbelopp enligt sin ändamålsbestämning inte är avsedda att öka mottagarens skattekraft. Något egentligt avsteg från principen om beskattning efter skatteförmåga torde enligt promemorian knappast kunna anses vara för handen, eftersom skatte­ bördan för arbetslöshetsunderstöd, på grund av det ur uppbördssynpunkt nödvändiga uppskjutandet av tidpunkten för skattens erläggande, i vart fall aldrig skulle träffa inkomsterna under året för understödens uppbärande, utan ett senare år, oavsett vilken skatteförmåga mottagaren då har.

I promemorian har därför föreslagits en komplettering av 19 § kommu­ nalskattelagen med bestämmelse om skattefrihet för kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel. I enlighet därmed har föreslagits jämväl viss ändring av 10 § uppbördsförordningen. Författ­ ningsändringarna förutsättes träda i kraft snarast möjligt och tillämpas första gången beträffande inkomster som tages till beskattning vid 1960 års taxering. Den föreslagna skattefriheten kommer då att gälla samtliga under år 1959 utbetalda understöd.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran försla­ get att kontantunderstöd som utgives av arbetslöshetsnämnd skall undanta­ gas från beskattning.

Ur innehållet i de remissyttranden som tillstyrker förslaget må an­ föras följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget med hänsyn till att likfor­ mighet i fråga om beskattningen av arbetslöshetsbidrag är önskvärd och en förenklad administrativ handläggning av arbetslöshetsärenden bör eftersträ­ vas.

Socialstyrelsen uttalar, alt det ur administrativ synpunkt givetvis skulle medföra praktiska fördelar om kommunerna och beskattningsmyndigbeterna

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

befriades från att ur beskattningssynpunkt ta befattning med arbetslösliets-

nämndernas understödsverksamhet. Den centrala frågan i detta samman­

hang är emellertid, framhåller styrelsen, huruvida understödet från arbets-

löshetsnämnderna bör tillerkännas någon skattekraft. Det bör enligt styrel­

sen då beaktas att understödet i de största städerna ligger i nivå med och

stundom under socialhjälpen — som är skattefri. Den ligger också oftast läg­

re och ej sällan väsentligt lägre än ersättningen från försäkringen som också

är skattefri. Man kan, säger styrelsen, uppenbarligen icke räkna med att

understödstagare, som för sitt uppehälle är hänvisade till ifrågavarande un­

derstöd, besitter någon nämnvärd skattekraft. Av angivna skäl och då det

icke minst av hänsyn till de arbetslösa är önskvärt att enhetliga regler ge­

nomföres för beskattning av samtliga former av understöd vid arbetslöshet

kan socialstyrelsen biträda förslaget att understöd från arbetslöshetsnämn-

derna göres skattefritt.

Landsorganisationen framhåller, att arbetslöshetsnämnder finns inrättade

endast i ett mindretal av landets kommuner, varför de understöd som utbe­

talas i alla andra kommuner utgår enligt socialhjälpslagen. Den olikhet som

råder i beskattningen kan nu ha till följd att två arbetslösa, bosatta i olika

kommuner, erhåller samma understödsbelopp, samt att den ene blir skatte­

pliktig därför men inte den andre. I de fall då en kommun inrättar arbets-

löshetsnämnd kan det också inträffa att en arbetslös erhåller understöd med

samma belopp före och efter inrättandet, men att han blir skattepliktig för

arbetslöshetsunderstödet. Slutligen kan också med nuvarande ordning in­

träffa, att den som är arbetslös och erhåller understöd enligt kungörelsen

blir skattepliktig för ett lägre understödsbelopp än den skattefria socialhjälp

någon annan erhåller inom samma kommun. Enligt landsorganisationens

mening utgör enbart möjligheten av att sådana fall kan förekomma ett starkt

skäl för att införa likartade beskattningsregler för båda slagen av under­

stöd.

Svenska landstingsförbundet finner en fullständig skattefrihet för kon-

tantunderstöden från såväl principiella som praktiska synpunkter naturlig

med hänsyn till det syfte de skall tillgodose och de grunder enligt vilka kon-

tantunderstöden utgår.

Svenska stadsförbundet anför, att ett genomförande av förslaget givetvis

kommer att medföra ett visst skattebortfall för kommunerna men att detta

skattebortfall får antagas bli av relativt begränsad omfattning och i allt fall

inte bör få hindra genomförandet av en beskattningsreform som synes vara

i hög grad välmotiverad.

Centrala uppbördsnämnden tillstyrker förslaget med hänsyn till de för­

delar ur uppbördssvnpunkt som förslaget bjuder. Nämnden yttrar.

Såsom i promemorian framhålles torde någon kvarstående skatt av bety­

denhet i allmänhet icke hittills ha förorsakats av understöden, eftersom

desamma i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i jämförelse

med mottagarnas inkomster av arbete. En befarad ökad arbetslöshet skulle

emellertid på grund av bidrag under längre perioder kunna komma att med­

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

11

föra en eftersläpning av skatter till sådant belopp att detsamma skulle kom­ ma att överstiga lians skatteförmåga. En sådan utveckling icke endast stri­ der mot det nuvarande uppbördssystemets grundidé utan får också anses icke önskvärd ur social synpunkt.

Det är angeläget att så vitt möjligt söka åstadkomma en samordning mellan källskatteuttag och taxering. En sådan samordning har lagstiftnings­ vägen skett av bestämmelserna i uppbördsförordningen om existensminimum vid källskatlen och reglerna i kommunalskattelagen om extra avdrag vid taxeringen. I syfte att i görligaste mån undvika ovan antydda olägenheter med skatteeftersläpning torde det i analogi med nyssnämnda samordning ligga närmast till hands att beträffande arbetslöshetsunderstöd, för vilka av­ drag för preliminär skatt enligt gällande bestämmelser icke skall ske, före­ skriva medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av arbetslöshet. En sådan anordning synes emellertid på grund av de i pro­ memorian redovisade omständigheterna vara mindre ändamålsenlig.

I åtskilliga yttranden framhålles, att principiella skäl visserligen talar mot kontantunderstödens undantagande från beskattning men att skattefrihet ändock bör medges av sociala och praktiska skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att arbetslöshetsunderstödet tjänar samma syfte som arbetslöshetsförsäkringen. Beloppsmässigt ligger un­ derstödet i stort sett i linje med ersättningen på grund av arbetslöshetsför­ säkring. Det framstår då enligt länsstyrelsen som en klar inkonsekvens, om ej jämväl arbetslöshetsunderstöden undantages från beskattning. Läns­ styrelsen anför vidare.

Att sociala synpunkter beaktas vid skattelagstiftning är icke något för lag- stiftningen främmande eller någon nyhet. Sålunda korresponderar den en­ ligt 46 § kommunalskattelagen föreliggande rätten till avdrag för försäk­ ringspremier icke — såsom eljest är fallet beträffande rätt till avdrag för premier — med beskattningen av utfallande försäkringsbelopp utan har till­ kommit av sociala skäl. Bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteför­ måga, då skattskyldigs inkomst på grund av långvarig oförvållad arbetslös­ het eller stor försörjningsbörda understigit existensminimium är visserligen betingade av den allmänna principen att skatt bör uttagas efter förmåga men torde dessutom åtminstone i viss mån kunna tjäna som ett exempel på skattelagstiftning med sociala aspekter. Detsamma kan anses gälla den år 1948 tillkomna ändringen av 50 § kommunalskattelagen, varigenom maxi­ mibeloppet vid avdrag för nedsatt skatteförmåga höjdes och vars syfte var alt motverka beskattningens reducerande effekt på de fr. o. in. 1948 utgåen­ de, höjda folkpensionerna. Bätten till förvärvsavdrag för gift kvinna utgör ett ytterligare belägg på sociala hänsynstaganden i skattelagstiftningen.

EU undantagande av understöden från skatteplikt innebär, framhåller länsstyrelsen, att ersättning för förlorad arbetsinkomst ej blir beskattad. Härigenom sker sålunda ett avsteg från en av skatterättens allmänna grund­ satser. Emellertid har denna princip i gällande skattelagstiftning redan un­ derhåll betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade, modifikationer (exem­ pelvis i fråga om ersättning för mistad inkomst till följd av olycksfall). Med beaktande av understödens rent sociala motivering och då de ej kan anses

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillföra mottagaren någon skattekraft i egentlig mening, synes enligt läns­

styrelsen en undantagsställning av anfört slag böra godtagas.

Länsstyrelsen uttalar sålunda som sin mening, att avgörande skäl före­

ligger för genomförande av skattefrihet beträffande de kommunala arbets­

löshetsunderstöden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, även om en jämförelse med fa­

miljebidragen — vilka är underkastade skatteplikt — kan ge anledning till

viss tveksamhet, övervägande skäl talar för skattefrihet för här ifrågakom-

na, socialt motiverade bidrag; en beskattning skulle bl. a. medföra automa­

tisk ökning av bidragsbeloppen för att dessa skulle kunna fylla sitt ända­

mål. I fråga om beskattningen av sociala bidragsformer finner länsstyrelsen

det för övrigt i särskild grad försvarligt att låta de principiella synpunkterna

stå tillbaka för de praktiska, framför allt när de senare gör sig gällande med

sådan styrka som här är fallet.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen tidi­

gare i olika sammanhang givit uttryck för den uppfattningen, att utgående

socialförmåner och liknande bidrag från det allmänna i princip borde vara

skattepliktig inkomst och att beloppens storlek borde avpassas med hänsyn

till detta förhållande. Organisationen är emellertid medveten om att en så­

dan omläggning av beskattningen måste föregås av en allsidig utredning

och i varje fall ske i ett större sammanhang. Det föreliggande förslaget har

därför bedömts utgående från de speciella betingelser, under vilka ifråga­

varande bidrag utbetalas och med hänsynstagande till nu gällande beskatt­

ningsregler för liknande förmåner och ersättningar. Organisationen tillstyr­

ker förslaget och yttrar bl. a. följande.

Vad först angår frågan om arbetslöshetsunderstöden grundar sig olikhe­

terna i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan ersättningarna från

arbetslöshetskassorna och å andra sidan arbetslöshetsunderstöden främst

på ett formellt betraktelsesätt. Vid tillämpningen måste dessa regler få syn­

nerligen egendomliga konsekvenser. En av de grundläggande principerna i

skattesystemet är att skatten skall uttas efter förmåga. Längre tids arbets­

löshet minskar vederbörandes skatteförmåga, även om den arbetslöse er­

håller ersättning ur arbetslöshetskassa. Med nuvarande regler inträffar för

flertalet arbetslösa det förhållandet, att när arbetslösheten varat i 138 eller

156 dagar och skatteförmågan därigenom minskat i avsevärd grad, inträder

skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden. Detta kan ej anses överensstäm­

ma med skatteförmågeprincipen. De belopp, som kommunerna utbetalar i

kontant arbetslöshetsunderstöd är dessutom lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna, vilket ytterligare poängterar det orimliga i systemet.

Sveriges akademikers centralorganisation uttalar som sin, principiella

uppfattning, att andra ersättningar vid arbetslöshet än sådana, som utgått

på grund av försäkring, bör beskattas med hänsyn till att de är att anse som

ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den omständigheten att bidragen

har en rent social motivering kan enligt organisationens mening icke i och

för sig utgöra tillräckligt skäl för att frångå en vedertagen beskattnings-

princip. Om man av sociala skäl vill åstadkomma lindringar i beskattning

för vissa grupper bör detta i princip ske genom att medgiva särskilt avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

13

vid nedsatt skatteförmåga jämlikt bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommu­

nalskattelagen, ej genom att undantaga vissa ersättningar från beskattning.

Emellertid torde, framhålles det vidare, med hänsyn till de former i vilka

ersättningen till arbetslösa för närvarande utgår, vissa praktiska svårighe­

ter ur uppbörds- och taxeringssynpunkt uppkomma om man här genomför

denna princip. I avvaktan på en samordning av de olika socialpolitiska

åtgärderna tillstyrker organisationen förslaget med hänsyn till angelägen­

heten av att i nuvarande arbetsmarknadsläge förenkla administrationen av

bidragsgivningen.

Förslaget om skattefrihet för kontantunderstöden avstyrkes av kam­

marrätten samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Väster­

bottens och Norrbottens län. Sålunda anför kammarrätten.

Såsom principiell invändning mot skattefrihet för arbetslöshetsunderstö­

den har brukat åberopas, att de vore att anse såsom ersättning för förlorad

arbetsförtjänst. Förslagsställaren har ej heller förnekat invändningens rik­

tighet i och för sig men har ej velat tillmäta den alltför stor betydelse vid

bedömningen av den föreliggande frågan.

Mot det framlagda förslaget torde emellertid även kunna anföras skäl,

hänförliga till principen om rättvisa och likformighet i beskattningen. Kam­

marrätten syftar härvid på att en mycket stor grupp personer beskattas för

inkomster, som icke överstiga de särskilda ersättningarna.

Att en person med arbetsfri inkomst skulle ha mindre skattekraft än den,

som förvärvar samma inkomst genom arbete, torde icke vara riktigt. Om en

arbetare under början av ett år uppburit arbetslöshetsunderstöd och där­

efter under året erhållit välavlönat arbete, men en annan arbetare haft ar­

bete under hela året, ehuru mindre välavlönat, så att den samlade arbetsin­

komsten understigit den förres, lärer den förres skattekraft vara större än

den senares. Och likväl har den senare arbetaren kanske dessutom fått vara

med om att i sin mån bidraga till den förres, mera bärkraftiges understöd.

Kammarrätten framhåller vidare bl. a., att arbetslösa med väsentligt

nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet torde

kunna få sina befogade anspråk på skattelindring tillgodosedda enligt 50 §

2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig in­

komstskatt.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anlägger liknande

synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att frågan om

beskattning av sociala bidrag synes kräva en närmare utredning och att det

synes lämpligt att frågan härom i sin helhet göres till föremål för övervä­

gande av sakkunniga.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att förslaget icke isolerat bör

upptagas till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan

om de sociala förmånernas beskattning överhuvud. Länsstyrelsen finner för­

slaget om skattefrihet principiellt omotiverat. Länsstyrelsen anför.

Det må även framhållas, att vid nu förevarande skatteproblems bedö­

mande man icke rimligen kan undgå beakta den föreslagna skattefrihetens

inverkan på beskattningen av annan under samma år inflytande inkomst.

Skatteprivilcgier av föreslagen art medför en i och för sig alldeles omotiverad

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

nedsättning av skatten på denna andra inkomst. Ortsavdragets verkan som

reglerande skatteprogressionen i de lägre inkomstskikten förfelas, om för

viss tid inflytande inkomst fritages från skatteplikt. Detta är så mycket mer

obefogat, som skattekraften under övriga delar av året icke vid källskatte-

beräkningen anses påverkad av en tids arbetslöshet. Det är för övrigt ej ur

skatteförmågesynpunkt riktigt att likställa den som under viss del av året

åtnjuter bidrag av det allmänna av nu förevarande slag med dem som —-

med samma inkomst under året i övrigt — icke har sådant bidrag.

Det vill synas som borde nu förevarande förslag icke isolerat upptagas

till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan om de

sociala förmånernas beskattning över huvud. Eftersom så många förmåner

av social natur anknyter till taxeringarnas höjd, bör icke utan synnerligen

vägande skäl skatteprivilegier tillskapas, vars konsekvenser icke kan över­

blickas.

Länsstyrelsen vill till slut framhålla, att det är principiellt felaktigt att

av sociala skäl frikalla vissa inkomster från skatteplikt. Sociala olägenhe­

ter av beskattningen skall undanröjas genom generella regler om ortsav-

drag och extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga. Den andra ut­

vägen leder till orättvisor och ett onödigt komplicerande av beskattningsap-

paraten. Den som på grund av kroppsligt handikap eller annan särskild om­

ständighet icke förmår förtjäna mer än exempelvis 5 000 kronor om året

är i lika stort behov av skattefrihet för inkomsten som den vilken lyfter

samma belopp i arbetslöshetsunderstöd. Gentemot dessa principiella invänd­

ningar synes sådana omständigheter som svårigheter med källskatteupp-

börd o. dyl. vara av så underordnad art att de icke bör tillmätas någon större

betydelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att andra bidrag av

social karaktär, vilka är av ungefär samma storleksordning som de nu ifrå­

gavarande bidragen, är föremål för beskattning. Sålunda utgör familjebi­

drag till värnpliktiga skattepliktig inkomst, och även folkpension är i prin­

cip skattepliktig. Många skattskyldiga med inkomster till lägre belopp än

bidragen till de arbetslösa får betala skatt på hela sin arbetsinkomst utan

reduktion. Även om arbetslöshetsproblemet utgör en viktig social fråga, bör

enligt länsstyrelsens mening de arbetslösa icke vid inkomstbeskattningen

behandlas efter andra grunder än andra medborgare. Om bidrag vid arbets­

löshet göres skattefritt, skulle detta innebära, att den, som under samma be­

skattningsår uppburit sådant bidrag i någon form och därjämte haft viss

arbetsinkomst, skulle bli skattefri icke endast för arbetslöshetsbidraget utan

även för arbetsinkomsten till den del denna inkomst motsvaras av ortsav-

drag för ett helt år. Han skulle vidare gå fri från folkpensionsavgift och

sjukförsäkringsavgift, belöpande på arbetslöshetsbidraget, ehuru inkomst

till motsvarande belopp under andra förhållanden drabbas av dylika av­

gifter.

Riksskattenämnden uttalar, att förslaget om skattefrihet för arbetslös­

hetsunderstöd knappast kan motiveras ur rent skattemässiga synpunkter,

men nämnden tar icke ställning till fragan huruvida skattebeflieisen kan

motiveras av socialpolitiska och psykologiska skäl. Riksskattenämnden an­

ser, att skattefrihet för ifrågavarande bidrag skulle innebära att dessa er­

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

15

håller en i beskattningsavseende privilegierad ställning. I promemorian an* föres visserligen såsom ett skäl för skattefrihet, att bidraget icke ger någon marginal för betalning av å dessa belöpande skatter. Detta uttalande måste emellertid, framhåller nämnden, ses i belysning av att ett mycket stort an­ tal personer, vilkas inkomster icke överstiger arbetslöshetsersättningarna, icke förty anses äga skattekraft och göres till föremål för beskattning (taxe­ ringsåret 1957 redovisade sålunda cirka 700 000 skattskyldiga inkomster liggande mellan 2 000—4 000 kronor).

Riksskattenämnden anser sig i detta sammanhang böra framhålla att orts- avdrag, även om förslaget genomföres, kommer att utgå till bidragstagarna med fullt årsbelopp ehuru inkomsterna under en del av året är skattefria. En principiell konsekvens av skattefrihet för bidragen borde enligt nämn­ den rätteligen vara, att ortsavdragen reducerades med hänsyn till den tid under vilken de skattefria inkomsterna åtnjutits. Det kan enligt nämndens mening icke råda tvivel om att ur synpunkten av likformighet och rättvisa i beskattningen en dylik regel vore väl motiverad. Emellertid skulle en dylik reduktionsregel medföra avsevärda praktiska olägenheter vid taxeringsar- betet. Riksskattenämnden anser sig därför —- trots det sagda — icke böra ifrågasätta införandet av en dylik reduktionsregel.

Vidare framhåller riksskattenämnden, att man icke bör bortse från att om en arbetslös, som erhållit skattefri ersättning, övergår till beredskaps­ arbete, skatteplikt inträder för den inkomst han förvärvar genom detta ar­ bete. Det synes angeläget att man noga beaktar, att icke skillnaden mellan å ena sidan den arbetsinkomst — reducerad med å densamma belöpande skatt — som i genomsnitt faktiskt erhålles vid beredskapsarbete och, å andra sidan, skattefria bidrag av nu förevarande art blir så ringa att den arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskapsarbete.

I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att Svenska arbetsgivareför­ eningen inte velat motsätta sig de i promemorian framförda förslagen. Om de av arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatta särskilda ersättningarna till med­ lemmar av arbetslöshetskassor inte införes, anser dock föreningen, att an­ ledning saknas att undantaga kontantunderstöden från skatteplikt.

Vad angår möjligheterna att tillgodose behovet av skattelättnad för mot­ tagare av arbetslöslietsbidrag med hjälp av bestämmelser om avdrag vid nedsatt s katteförmåga har delade meningar gjort sig gäl­ lande i remissyttrandena.

I vissa yttranden har sålunda hävdats, att berättigade anspråk på skatte­ lättnad skulle kunna tillgodoses redan med gällande bestämmelser i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Denna mening företrädes av kammarrätten samt länsstgrclserna i Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar en lösning av frågan genom vissa ändringar av bestämmelserna i 50 § 2 mom. koinmunalskatte- lagen. Länsstyrelsen anför därvid bl. a. följande.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Att understöd och bidrag vid arbetslöshet förklaras skola utgöra skatte­

pliktig inkomst torde icke böra medföra ändring i nuvarande ordning, en­

ligt vilken sådana belopp äro fritagna från preliminär beskattning. Inne­

börden härav blir emellertid, att föreskriften i 50 § 2 mom. tredje stycket

kommunalskattelagen om beaktande av existensminimum vid långvarig ar­

betslöshet vanligen kommer att sakna betydelse, icke endast vid den pre­

liminära beskattningen utan även vid den statliga taxeringen. Det synes icke

lämpligt att lösa denna svårighet enligt den metod, som nu tillämpas för

folkpensionärema. Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att skattelindring på

grund av oförvållad arbetslöshet må kunna givas icke endast i det fall,

varom talas i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, d. v. s. en­

ligt reglerna om existensminimum, utan även enligt andra stycket av an­

givna 50 § 2 mom. Långvarig arbetslöshet bör med andra ord på samma sätt

som långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra när­

stående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet, kunna utgöra skäl för skatte­

lindring. Härvid torde böra gälla, att extra skattelindring regelmässigt bör

givas under förutsättning, att bidraget till den arbetslöse, med bortseende

från däri ingående särskilt barnbidrag, under beskattningsåret överstigit

ortsavdraget. Skattelindringsavdraget bör i sådana fall uppgå till åtminsto­

ne skillnaden mellan dessa båda belopp. Härigenom kommer den, som un­

der året endast haft arbetslöshetsunderstöd, att bliva fri från skatt. Skall

ytterligare skattelindring kunna givas, bör detta göras beroende av en pröv­

ning i det särskilda fallet. Det torde ligga i sakens natur, att beskattnings-

myndigheten vid denna prövning har att taga all erforderlig liänsyn till att

skattskyldigs skatteförmåga varit svag.

De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid emot användandet av

denna metod. Sålunda anför riksskattenämnden.

Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen må skattskyldig,

som på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet fått sin skatteförmåga

väsentligen nedsatt, erhålla avdrag med högst 3 000 kronor utöver föreskri­

vet ortsavdrag, om inkomsten understigit vad han kan anses hava behövt

för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). I enlig­

het med denna bestämmelse torde skattelindring kunna medgivas i ett be­

tydande antal fall av arbetslöshet, men i ett läge med omfattande arbetslös­

het torde den dock icke kunna förväntas komma att fungera tillfredsstäl­

lande, bland annat när arbetslösheten i det enskilda fallet icke förelegat un­

der större delen av beskattningsåret. Regeln kan även befaras komma att

tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det ifrågavarande alterna­

tivet — att uppnå skattefrihet genom ändring och utvidgning av bestämmel­

serna om avdrag vid nedsatt skatteförmåga — visserligen har den fördelen,

att den erforderliga lagändringen kunde inflyta i ett sammanhang, där re­

dan förut rätt till avdrag vid oförvållad arbetslöshet regleras. Emellertid

påpekar länsstyrelsen, att de understöd, som under ett år sammanlagt kan

komma att utbetalas till en person, i vissa lägen kan uppgå till sådant be­

lopp, att nu gällande avdrag ej blir tillfyllest. För att uppnå skattefrihet

skulle det då bli nödvändigt att antingen laborera med två avdragsbelopp

eller att generellt höja det för närvarande gällande och nyligen ändrade av­

draget. Båda utvägarna liksom för övrigt även en gradering av avdraget

med hänsyn till angelägenheten av skattelindring förefaller enligt länssty­

relsens mening' mindre lämpliga och även svårframkomliga.

Departementschefen

Bidragen till försörjning av arbetslösa utgår för närvarande — utom i form

av kommunalt kontantunderstöd — såsom försäkringsersättning från arbets­

löshetsförsäkringen eller såsom kommunal socialhjälp. Dessa både senare bi­

dragsformer är skattefria. Däremot är de kommunala kontantunderstöden

skattepliktiga, ehuru preliminär A-skatt inte avdrages vid utbetalningen.

Om ett försämrat läge på arbetsmarknaden skulle uppstå, kan det för­

väntas, att kontantunderstöden från arbetslöshetsnämnderna kommer att få

relativt stor omfattning. Man har alltså då att räkna med en övergång från

skattefria bidragsformer till en skattepliktig sådan, och detta utan att bidra­

gen höjes. Tvärtom torde kontantunderstöden kunna bli något lägre än för­

säkringsersättningarna och socialhjälpen.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget att frita jämväl kon­

tantunderstöden från skatteplikt är att se mot denna bakgrund. Förslaget

syftar emellertid också till att undanröja den inadvertens som redan tidigare

framträtt däri att det är beroende av vilken bidragsform kommunen väljer

— socialhjälp eller kontantunderstöd — om ett bidrag från kommunen i

mottagarens hand skall bli skattepliktigt eller ej.

Remissbehandlingen utvisar, att flertalet remissinstanser är eniga om att

skattereglerna bör ändras så att man uppnår det i promemorian åsyftade re­

sultatet. Vissa betänkligheter har emellertid anförts utifrån principiella

skattemässiga synpunkter. Därvid synes man på några håll ha ansett, att

dessa betänkligheter skulle bli mindre om man valde alternativet att utbygga

reglerna om extra avdrag vid taxeringen i stället för att stadga skattefrihet

för de uppburna beloppen.

Emellertid torde de framförda synpunkterna icke i första hand ha av­

seende på frågan huruvida skattefrihet eller avdragsrätt vid taxeringen av

principiella skäl är att föredraga. Skattefrihet kan nämligen även tiller­

kännas mottagare av arbetslöshetsunderstöd genom en ändring av bestäm­

melserna om extra avdrag, förutsatt att bestämmelserna utformas så, att det

extra avdraget motsvarar beloppet av de under inkomståret uppburna un­

derstöden. Ur principiell synpunkt torde en sådan avdragsregel knappast

kunna bedömas annorlunda än ett uttryckligt undantagande av understöden

från beskattning. Innebörden av de principiella invändningarna torde fastmer

vara den, att man ansett, att skattelindringen i varje särskilt fall bör kunna

graderas med hänsyn till understödstagarens totala inkomster under det år

understödet uppburits samt till övriga på hans skatteförmåga inverkande

förhållanden. Om dessa synpunkter beaktas, måste emellertid bestämmel­

serna rörande extra avdrag ges en så allmän utformning, att de medger

skattemyndigheterna utrymme för hänsynstaganden inom mycket vida grän­

ser. I tillämpningen skulle eu så utformad regel icke kunna undgå att

vålla avsevärda svårigheter. Det torde vidare med fog kunna befaras, att

bestämmelserna skulle komma alt tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

2

Biliang till riksdagens protokoll J959. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

17

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Såsom i promemorian anförts, har alternativet med skattefriheten valts

främst på grund av praktiska taxerings- och uppbördssynpunkter. I betrak­

tande av de olägenheter, som ur dessa synpunkter skulle möta om alterna­

tivet med extra avdrag valdes, synes den i promemorian intagna ståndpunk­

ten vara välgrundad. De flesta remissinstanserna delar också den i prome­

morian framförda meningen.

Det återstår då att granska de principiella betänkligeter som anförts mot

förslaget om skattefrihet för kontantunderstöd samt pröva, om nämnda be­

tänkligheter äger sådan tyngd att de bör hindra att detta av sociala och

praktiska skäl underbyggda förslag förverkligas.

Vad först beträffar invändningen, att understöden utgör ersättning för

förlorad arbetsförtjänst och därför i enlighet med allmänna grundsatser

för beskattningen bör utgöra skattepliktig inkomst, kan — såsom ock skett

i något remissyttrande — erinras om, att denna grundsats i gällande lag­

stiftning undergått betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade modifika­

tioner.

Det har vidare anförts, att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag skulle stri­

da mot principen om rättvisa och likformighet vid beskattningen på den

grund, att en mycket stor grupp personer beskattas för inkomster, som icke

överstiger bidragen. Till en början vill jag då erinra om att årsinkomstens

storlek i de inkomstlägen varom här är fråga icke i och för sig utgör någon

tillförlitlig mätare på en skattskyldigs skattekraft. Beträffande den som

varit arbetslös under ett helt år torde det emellertid i regel icke föreligga

tvekan om att någon skattekraft ej föreligger. Vad beträffar de båda kom­

munala bidragsformerna, kontant arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp,

är dessa så bestämda att de förslår endast till nödvändiga levnadskostnader,

men ej till skatter. I praktiken torde man alltså kunna räkna med, att en

årsinkomst, bestående uteslutande av arbetslöshetsbidrag, icke tillför motta­

garen någon skattekraft utan för hans del nära sammanfaller med existens­

minimum. Under sådana förhållanden kan det svårligen anses strida mot

rättvisa och likformighet vid beskattningen om skattefrihet medgives.

De invändningar av principiell natur som i övrigt rests mot förslaget om

skattefrihet för kontanta arbetslöshetsunderstöd är av sådan art, att de med

samma rätt kan framföras mot nära nog varje form av skattefrihet. Av

praktiska taxeringstekniska skäl kan det knappast undvikas att en person

med viss skattefri inkomst kan vid taxering komma i åtnjutande av fullt orts-

avdrag. Eftersom skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift och sjukför­

säkringsavgift är beroende av den taxerade inkomstens storlek, blir följden

vidare att dessa avgifter blir lägre än om inkomsten i fråga tagits till be­

skattning. Storleken av den laxerade inkomsten är därjämte i vissa fall be­

stämmande för utfåendet av sociala förmåner. Dessa olägenheter — vilkas

betydelse icke bör överdrivas — måste alltid tagas med i beräkningen vid

undantagande från beskattning av inkomster, som enligt eljest gällande reg­

ler skulle vara underkastade skatteplikt. Olägenheterna får vägas mot ange­

lägenheten ur social och praktisk synpunkt av skattefrihet. På grund av det

speciella uppbördsförfarande, som framtvingats av bidragstagarens oför­

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

19

måga att vid bidragens mottagande gälda skatt, kan en beskattning av de nu ifrågavarande bidragen vid arbetslöshet väntas medföra en eftersläpning av skatten, som vid tiden för erläggandet kan överstiga den skattskyldiges skat- teförmåga. En sådan eftersläpning står i uppenbar strid mot uppbördssyste- mets grundidé att åstadkomma samordning mellan källskatteuttag och taxering.

I något remissyttrande har uttalats farhågor för att skattefrihet för ar- betslöshetsbidrag' skulle kunna medföra, att skillnaden mellan efter skat­ teavdrag behållen inkomst av beredskapsarbete och de skattefria bidragen blir så ringa att den arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskaps­ arbete. Dessa farhågor torde med hänsyn till lönesättningen å sådana ar­ beten helt sakna fog. Det hör även observeras, att någon valfrihet inte före­ ligger. Den som avböjer att mottaga erbjudet beredskapsarbete riskerar att avstängas från all arbetslöshetslijälp.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan jag icke finna, att de åberopade principiella skälen har sådan vikt, att de bör förhindra genomförande av förslaget om skattefrihet för de kontanta arbetslöshetsunderstöden. I lik­ het med flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, anser jag, att avgörande betydelse bör fästas vid de stora fördelar av social, ad­ ministrativ och praktisk natur, som förslagets genomförande medför.

I enlighet med det anförda förordar jag, att i 19 § kommunalskattelagen införes ett stadgande av innebörd att kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel, icke skall räknas till skatte­ pliktig inkomst enligt samma lag. Till följd härav bör ur bestämmelserna i 10 § uppbördsförordningen stadgandet om kontantunderstöds undanta­ gande från preliminär A-skatt utgå.

I 10 § uppbördsförordningen bör därjämte i överensstämmelse med vad som angivits i propositionen nr 63 företagas en redaktionell ändring, föran­ ledd av att källskatteavdrag avses skola ske å folkpension, när den utbe­ talas i särskild ordning med hänsyn till samordning med statliga pensions­ förmåner.

III. Beskattningen av vissa utbildningsbidrag

Gällande bestämmelser m. m.

Om de bidrag varom här är fråga inhämtas från skattelagssakkunnigas promemoria följande. Uppgifterna om utgående belopp har kompletterats i enlighet med beslut av innevarande riksdag.

Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildnings- kurser för arbetslösa kan kurser anordnas för yrkesutbildning åt arbetslösa och partiellt arbetsföra. Kurserna anordnas i regel som nybörjarkurser, fortbildningskurser eller omskolningskurser. 1 statsbidragshänseende skiljes mellan kommunal arbetslöshelskurs, arbetslöshetskurs vid central verk­ stadsskola och central arbetslöshetskurs. Kursverksamheten slår under cen­ tral ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i olika frågor har

20

att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kostnaderna för anordnandet

resp. bidrag till anordnandet av kurserna samt kostnaderna för timpenning

till kursdeltagarna bestrides av statsbidrag. Vederbörande kommun har i

regel att ersätta 25 procent av vissa bidrag till deltagarna.

Till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs må av statsmedel ut­

betalas timpenning. För närvarande utgår dylik timpenning med en krona

per arbetstimme. Till deltagare i nybörjarkurs må av statsmedel utgå sti­

pendium i enlighet med vad som är eller må varda stadgat angående sti­

pendier åt elever vid statsunderstödda yrkesskolor. Beträffande understöd

i övrigt åt deltagare i yrkesutbildningskurs för arbetslösa in. fl. gäller vad i

sådant hänseende är eller må varda särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter

om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. har meddelats i kungl. brev den

4 juni 1954.

Sådant utbildningsbidrag utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familje-

tillägg och särskilt bidrag.

Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades up­

pehälle med högst 410 kronor för månad.

Hyresbidrag må utgå

a) till familjeförsörjare högst med belopp motsvarande den faktiska hy­

reskostnaden, däri inräknad kostnaden för uppvärmning;

b) till annan med ett belopp för månad av högst 70 kronor i ortsgrupp II,

85 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 100 kronor i ortsgrupp V.

Familjeförsörjare må vid utbildning å annan ort än hemorten erhålla,

förutom bidrag till familjebostaden, bidrag till egen bostad enligt vad som

sägs under b).

Familjetillägg kan utgå

a) för make med högst 55 kronor för månad vid utbildning i hemorten

och högst 140 kronor för månad vid utbildning utom hemorten;

b) för husföreståndarinna med nyssnämnda belopp, under förutsättning

att maketillägg icke utgår samt att bidragstagaren sammanbor med egna

eller makes barn eller adoptivbarn under sexton år;

c) för barn eller adoptivbarn under 16 år med högst 45 kronor för barn

och månad.

Även försörjningspliktig, som inte sammanlever med sin familj, kan er­

hålla på visst sätt maximerade hyresbidrag och familjetillägg.

Såsom särskilt bidrag må utbetalas

åt i samband med utredning om yrkesutbildning resekostnadsersättning

och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlags-

prövning ävensom gottgörelse för lörlorad arbetsförtjänst samt

b) i anslutning till beviljad yrkesutbildning resekostnadsersättning och

traktamente för resor mellan hemorten och utbildningsorten samt för stu­

dieresor ingående i utbildningen, bidrag till dagliga resor mellan bostaden

och utbildningsplatsen ävensom till kursavgifter, undervisningsmateriel och

arbetskläder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

21

Resekostnadsersättning och traktamente må utgå högst med belopp mot­ svarande ersättning enligt lägsta rese- och traktamentsklass i allmänna re- sereglementet.

Utbildningsbidrag skall, om ej särskilda skäl föranleder till annat, mins­ kas med hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension, sjukpen­ ning eller annan försäkringsersättning samt timpenning och annan med utbildningen förenad inkomst.

Vid bestämmande av utbildningsbidrag skall hänsyn vidare tas till arbets­ lönen i det yrke, som bidragstagaren kan beräknas komma att tillhöra, samt, i fråga om familjeförsörjare, familjemedlems inkomst under utbild­ ningstiden.

Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg kan även utgå dels vid sjukdom under högst 15 dagar per kalenderår; dels i förskott för högst en månad, dock att, om utbildningen avbrytes, erhållet förskott i regel skall återbetalas;

dels under högst en månad efter slutad utbildning såsom starthjälp mot återbetalningsskyldighet.

Av kommunen skall ersättas 25 procent av kostnaderna för grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och i förekommande fall timpenning. Kommu­ nen har att för varje person, som beviljas utbildningsbidrag, skriftligen för­ binda sig att svara för kommunandelen.

Genom kungl. brev den 11 april 1958 har arbetsmarknadsstyrelsen be­ myndigats att i enlighet med bestämmelserna i 1954 års kungl. brev bevilja utbildningsbidrag åt arbetslös, som deltager i fortbildnings- eller omskol­ ningskurs enligt 1945 års kungörelse angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, eller som jämlikt styrelsens medgivande deltager i yrkesutbild­ ning anordnad inom den ordinarie undervisningen eller inom näringslivet, under följande förutsättningar, nämligen

att den arbetslöse fyllt 16 år och sökt arbete genom den offentliga arbets­ förmedlingen samt

att fortsatta försörjningsmöjligheter inom det förutvarande yrket bedö- ines icke vara för handen inom rimlig tid men arbetsmarknadsförhållan- dena beräknas möjliggöra placering inom annat yrkesområde eller

att arbetslös med viss yrkeserfarenhet genom utbildning kan förbättra sina yrkeskunskaper samt därigenom erhålla större möjligheter till an­ ställning inom yrket, eller

att yrkestillhörighet och yrkeskunskap saknas och yrkesutbildning skulle underlätta en arbetsplacering eller

att det med hänsyn till arbetsmarknadsläget eller eljest är av väsentlig betydelse att omedelbara åtgärder vidtages för att snabbt öka tillgången på yrkesulbildad arbetskraft.

Enligt kungl. brev den 27 juni 1957 må utbildningsbidrag lämnas par­ tiellt arbetsför, som av arbetsmarknadsstyrelsen beviljats yrkesutbildning eller arbetsprövning. Därvid skall i del föregående angivna bestämmelserna

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillämpas, dock att blindtillägg och vårdtillägg, varom stadgas i 10 § lagen

om folkpensionering, samt i samband med dessa tillägg utgående grund­

pension inte skall räknas såsom inkomst vid bestämmande av utbildnings­

bidragets storlek.

Enligt kungl. brev den 11 april 1958 skall de bestämmelser, som medde­

lats beträffande utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, äga motsvarande

tillämpning i fråga om yrkesutbildning av utländska flyktingar.

Efter samma grunder utgår vidare utbildningsbidrag vid omskolning av

i militärtjänst skadade enligt kungl. brev den 13 september 1957.

yrkesutbildning och omskolning kan även beredas ensamställda kvinnor

samt medelålders och äldre manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fort­

satta försörjningsmöjligheter inom det egna yrket icke anses föreligga eller

som eljest är svårplacerad på arbetsmarknaden. Därvid utgår utbildnings­

bidrag efter samma grunder som till partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang bör nämnas, att enligt 32 § arbetslöshetskungörelsen

den 27 maj 1949, nr 278, må efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande

kontant understöd utgå för tid, varunder arbetslös deltager i kurs, som an­

ordnas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1945, nr 445.

Vad beträffar de regler som bör beaktas vid prövning av utbildningsbi­

dragens beskattning framhåller skattelagssakkunniga, att i 19 § kommunal­

skattelagen såsom icke skattepliktiga inkomster uppräknas bl. a.:

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför gi­

varen jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

I anvisningarna till 19 § stadgas att till skattepliktig inkomst icke är att

hänföra socialhjälp, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, in. m. dyl.

I 20 § kommunalskattelagen föreskrives att — vid beräkning av inkoms­

ten från särskild förvärvskälla — avdrag icke må ske bl. a. för vad skatt­

skyldig utgivit såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk

utbetalning till annans undervisning eller uppfostran (avdragsrätt förelig­

ger dock i fråga om utbetalning, som utgör skadestånd eller skett på grund

av förutvarande anställning i förvärvskälla). I 46 § 2 mom. samma lag fin­

nes en liknande föreskrift beträffande allmänna avdrag.

Genom särskild förordning den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för

vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader har förklarats att vissa

statliga och kommunala bidrag för nedbringande av bostadskostnader icke

skall utgöra skattepliktig inkomst.

Av intresse i förevarande sammanhang är främst, framhåller skattelags­

sakkunniga, bestämmelsen om skattefrihet för stipendier till studerande vid

undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning. Den­

na bestämmelse tillkom vid antagandet av kommunalskattelagen år 1928 och

har sedan dess kvarstått oförändrad. Lagen innehåller icke några föreskrif­

Kungi. Maj:ts proposition nr i53 år 1959

23

ter om vilka bidrag som skall anses inbegripna under uttrycket stipendium. Ej heller förarbetena till kommunalskattelagen innehåller något därom. I 1921 års kommunalskattekommittés betänkande 1924 (s. 406) nämndes en­ dast att motsvarande bestämmelse saknades i då gällande skattelagstiftning men att den föreslagna bestämmelsen icke innebar någon ändring av vad som redan tillämpats. — Det må erinras att stipendieväsendet efter tillkoms­ ten av kommunalskattelagen betydligt utvecklats. Vid tiden för utform­ ningen av lagen utdelades stipendier huvudsakligen av donationer och gåvo- medel. Stipendierna utgick i allmänhet endast vid den första utbildningen. Någon motsvarighet till de stipendier, som här avses, torde knappast ha funnits.

Föreskriften om skattefrihet för mottaget understöd till undervisning el­ ler uppfostran, som enligt 19 och 20 §§ kommunalskattelagen föreligger då givaren icke är berättigad till avdrag för understödet, har enligt skattelags- sakkunniga knappast någon direkt betydelse för frågan om skatteplikten för statliga och kommunala utbildningsbidrag, eftersom fråga icke uppkom­ mer om avdragsrätt för utgivna sådana bidrag.

Förordningen om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bo­ stadskostnader är, framhåller de sakkunniga, av visst intresse i förevarande sammanhang. Vid dess antagande synes ha förutsatts att periodiskt utgåen­ de bidrag eller understöd från det allmänna till enskild person är att anse såsom skattepliktigt periodiskt understöd, i den mån icke direkta föreskrifter eller speciella omständigheter föranleder till annat betraktelsesätt.

Det framhålles slutligen, att utbildningsbidragen är att hänföra till för­ värvskällan tjänst, i den mån de är skattepliktiga. Annan förvärvskälla tor­ de icke kunna komma i fråga. Föreskrifterna i 31 § kommunalskattelagen om vad som hänföres till eller likställes med tjänst eller i 32 § kommunal­ skattelagen om vad som skall hänföras till intäkt av tjänst har emellertid, enligt vad de sakkunniga vidare uttalar, icke sådan avfattning, att därav direkt framgår, om och i vad mån utbildningsbidragen utgör skattepliktig intäkt.

Vid tolkningen av gällande bestämmelser har olika åsikter gjort sig gäl­ lande i fråga om skatteplikten för utbildningsbidragen. Frågan har veter­ ligen icke bragts under prövning av regeringsrätten.

I ett utslag den 22 oktober 1958 har emellertid kammarrätten tagit ställ­ ning till spörsmålet om beskattning av utbildningsbidrag och därvid funnit att dylikt bidrag finge anses likställt med sådana stipendier, vilka enligt 19 § kommunalskattelagen icke skall räknas till skattepliktig inkomst.

På grund av de olika uppfattningar, som gjort sig gällande i frågan, har Stockholms stads arbetslöshetsnämnd hos riksskattenämnden hemställt om uttalande huruvida och i vad mån vissa utbildningsbidrag till arbetslösa ut­ gjorde för mottagaren skattepliktig inkomst.

Riksskattenämnden har därefter i en till finansdepartementet inkommen skrivelse anmält spörsmålet och ifrågasatt om det icke lämpligen bör efter närmare utredning regleras lagstiftningsvägen. I skrivelsen, som överlämnats

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

till skattelagssakkunniga, framhåller riksskattenämnden att med hänsyn

till de skilda uppfattningar, som finnes angående utbildningsbidragens skat-

terättsliga natur, förutsättningar knappast torde finnas att lösa frågan ge­

nom anvisningar från riksskattenämnden.

Skattelagssakkunnigas promemoria

I sin promemoria framhåller skattelagssakkunniga, att de förmåner, som

kan utgå i samband med omskolning av arbetslösa och partiellt arbetsföra,

är av sinsemellan olika karaktär och att olika förutsättningar gäller för

deras utfående.

Vissa i utbildningsbidragen ingående förmåner har till syfte att täcka

sådana utgifter, som direkt sammanhänger med utbildningen. Detta är fallet

med det hyresbidrag till egen bostad å utbildningsorten, som kan utgå till

familjeförsörjare, resekostnadsersättning och traktamente för resor mellan

hemorten och utbildningsorten och för studieresor ingående i utbildningen,

bidrag till dagliga resor mellan bostad och utbildningsplats samt bidrag till

kursavgifter, undervisningsmateriel och arbetskläder. Andra förmåner har

till syfte att bereda möjlighet till den arbetslöses egen försörjning under

utbildningstiden. Hit hör grundbidraget, vilket i princip är detsamma för

ogifta och gifta, och hyresbidraget till annan än familjeförsörjare. Även

timpenning, vilken inte utgör ersättning för utfört arbete utan närmast har

karaktär av flitpremie, torde kunna hänföras hit. Andra delar av utbild­

ningsbidraget har emellertid i viss mån en annan karaktär. Till familjeför­

sörjare kan — utöver de i det föregående nämnda bidragen — utgå bl. a. fa­

milj etillägg för make samt tillägg för barn, adoptivbarn och i vissa fall för

husföreståndarinna. Dessa bidrag utgör således bidrag till familjens för­

sörjning under utbildningstiden. Detsamma gäller hyresbidrag till familje­

försörjare, som kan utgå med högst den faktiska hyreskostnaden inklusive

uppvärmningskostnad. Härvidlag anmärker dock de sakkunniga, att i de

fall där den arbetslöse genomgår utbildning i hemorten och således bor i fa­

miljebostaden, hyresbidraget åtminstone till en del kan anses avse kostnad

för hans egen bostad. Sistnämnda del, som torde kunna schablonmässigt

bestämmas till de belopp, som utgår såsom hyresbidrag till icke familjeför­

sörjare, kan närmast jämställas med detta.

De sakkunniga framhåller vidare att bidragen i princip utgår endast så

länge utbildningen pågår och är till storleken direkt beroende av utbildnings­

tidens längd. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet

för stipendium förutsätter, att stipendiet utgår till studerande vid under­

visningsanstalt eller eljest är avsett för mottagarens utbildning och torde

vara tillämplig vid såväl praktisk som teoretisk utbildning. Även omskolning

av arbetslösa torde enligt de sakkunniga kunna anses såsom sådan utbild­

ning, varom är fråga i nämnda lagrum.

I vissa fall har, anmärker de sakkunniga, enligt regeringsrättens praxis

såsom stipendium betecknad ersättning, ehuru den utgått under utbild­

ningstid, ansetts såsom sådan med tjänst förenad förmån, som utgör skatte­

pliktig intäkt. I dessa fall har emellertid varit fråga om utbildning i inne-

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

25

liavd anställning eller i och för framtida anställning i bidragsgivarens tjänst, vilket ansetts utesluta tillämpningen av bestämmelsen i 19 § kommunalskat­ telagen. Beträffande förevarande utbildningsbidrag föreligger emellertid, påpekar de sakkunniga, icke något anställningsförhållande mellan bidrags­ givarna — stat och kommun — och mottagarna av bidraget. Det torde inte heller enligt de sakkunniga kunna göras gällande att fråga är om ersätt­ ning för mistad arbetsförtjänst eller eljest för utebliven inkomst. Visser­ ligen finnes en bestämmelse, att vid utmätandet av utbildningsbidrag hänsyn skall tas till arbetslönen i det yrke, som bidragstagaren kan komma att till­ höra. Denna bestämmelse har emellertid, påpekar de sakkunniga, tillkom­ mit i syfte att maximera understödet under utbildningstiden på sådant sätt, att bidragsmottagaren inte under denna tid erhåller större förmåner än han kan påräkna, då han efter utbildningen inträder i förvärvsarbete inom det arbetsområde för vilket han utbildats eller omskolats.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har åtminstone vissa av de i utbild­ ningsbidraget ingående förmånerna sådan karaktär att de enligt 19 § kom­ munalskattelagen är att anse såsom stipendium och därför icke skall räknas såsom skattepliktig inkomst. Detta gäller först och främst de i det föregåen­ de angivna förmåner, varmed avses att de av utbildningen föranledda mer­ kostnaderna skall täckas. Detsamma får emellertid enligt de sakkunniga även anses gälla övriga förmåner avsedda för den arbetslöses egen försörj­ ning under utbildningstiden. I denna del torde således utbildningsbidraget vara skattefritt redan enligt gällande rätt.

Beträffande övriga förmåner — d. v. s. de som utgör bidrag främst till familjens försörjning under utbildningstiden -— anlägger de sakkunniga föl­ jande synpunkter.

Avsikten med dessa senare förmåner är att de skall täcka familjens nöd­ vändigaste levnadskostnader under den tid den arbetslöse undergår utbild­ ning. Därigenom undvikes att familjen nödgas anlita socialhjälp under ut­ bildningstiden. Bidraget har sålunda en rent social motivering och frågan om beskattningen av bidragen — i den mån de inte kan behandlas såsom skat­ tefria stipendier — bör ses mot bakgrunden av hur beskattningen av andra bidrag av social natur är anordnad. Det har gjorts gällande, att sociala un­ derstöd av personlig art är underkastade skatteplikt, såvida de ej är uttryck­ ligen undantagna från beskattning. I enlighet härmed skulle kunna ifråga­ sättas att den nu ifrågavarande delen av utbildningsbidraget är skattepliktig enligt gällande rätt. Kammarrätten har emellertid i ett nyligen meddelat ut­ slag kommit till eu annan uppfattning, och frågan synes i varje fall vara så tveksam, att de nu gällande lagbestämmelserna bör förtydligas. Med hänsyn till de väsentliga undantag från skatteplikt som genom särskild lagstiftning numera föreligger i fråga om bidrag av social natur, finnes an­ ledning överväga om icke jämväl utbildningsbidragen bör undantas från skatteplikt.

Av de ifrågavarande förmånerna är framför allt hyresbidraget att betrakta såsom nettobelopp, eftersom det i sin helhet åtgår för visst ändamål, näm­ ligen att möjliggöra för familjen alt behålla innehavd bostad under utbild­ ningstiden. Hyresbidraget är alltså så avvägt, alt det ej skulle vara tillräckligt för sitt ändamål om skatt uttas för detsamma. I detta sammanhang kan er­ inras om att vissa statliga bidrag för nedbringande av hyra eller annan års­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

kostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet enligt förordningen den

13 mars 1953, nr 79, icke utgör skattepliktig inkomst. Inte heller familje-

tilläggen synes vara så avvägda att de kan anses tillföra mottagaren någon

egentlig skattekraft. Beloppen torde i stort sett hålla sig inom ramen för vad

som kan beviljas i socialhjälp.

Det bör vidare framhållas att bidragsmottagaren ofta har en arbetslöshets­

period bakom sig, då han undergår utbildningen, och på grund därav saknar

skatteförmåga. Ofta skulle anledning föreligga att lindra eller undanröja be­

skattningen med tillämpning av de särskilda reglerna om beviljande av

extra avdrag i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förord­

ningen om statlig inkomstskatt.

Det må i detta sammanhang erinras om att sjukpenningen enligt den all­

männa sjukförsäkringen utformats såsom en nettoförmån, vilken är undan­

tagen från skatteplikt.

Såsom skäl för skattefrihet för familjetilläggen kan även anföras, att dessa

tillägg i åtskilliga hänseenden kan jämföras med socialhjälp och därför i

beskattningshänseende bör vara likställda med sådan hjälp.

De sakkunniga erinrar om att vissa skäl kan anföras mot att den ifråga­

varande delen av utbildningsbidraget undantas från skatteplikt.

Därvid framhålles, att bidragen i fråga har till syfte att täcka normala lev­

nadskostnader, för vilka avdrag i princip inte medges vid beskattningen i vi­

dare mån än de inrymmes under ortsavdragen eller i vissa fall de högre be­

lopp, vilka enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen kan anses utgöra den

skattskyldiges existensminimum. Har inkomsterna — efter sedvanliga om­

kostnadsavdrag och allmänna avdrag — överstigit nämnda belopp, kan,

säger de sakkunniga, göras gällande, att den omständigheten att de utgår

av sociala hänsyn i och för sig inte utgör något skäl att i beskattningshän­

seende ge dem en förmånligare behandling än normala inkomster av samma

storlek.

Vid övervägande av de anförda synpunkterna har de sakkunniga likväl an­

sett sig böra förorda att utbildningsbidragen helt frikallas från skatteplikt.

Härigenom nås även den fördelen att bidragen blir föremål för en enhetlig

behandling i skattehänseende.

Beträffande utformningen av det lagstadgande, som erfordras för genom­

förande av förslaget, anför skattelagssakkunniga vidare att det, eftersom

utbildningsbidragen till större delen består av sådana förmåner, vilka enligt

de sakkunnigas uppfattning redan nu är hänförliga till stipendier i kommu­

nalskattelagens mening, är naturligt att vid en eventuell lagstiftning i äm­

net utgå från bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för

stipendium. Då tveksamheten rörande behandlingen i skattehänseende av

övriga delar av utbildningsbidragen till stor del beror på att en närmare de­

finition av begreppet stipendium saknas i skattelagstiftningen, kunde, en­

ligt vad de sakkunniga framhåller, tveksamheten undanröjas genom att be­

greppet definierades på sådant sätt att hela utbildningsbidraget blev hänför-

ligt till stipendium och därmed skattefritt. Emellertid torde det ställa sig

svårt att genom en sådan definition få en klar avgränsning mot andra former

av understöd, för vilka skatteplikt alltjämt bör föreligga. Särskilt med hän­

syn till lättheten att skapa nya stipendieformer kan det enligt de sakkunni­

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

27

gas mening befaras att en alltför vid definition av stipendiebegreppet i 19 § kommunalskattelagen skulle komma att leda till missbruk och förorsaka tolkningstvister. De sakkunniga finner därför, att man bör, åtminstone tills vidare, nöja sig med en lagstiftning, som enbart rör de nu aktuella bidra­ gen. Lämpligen bör den kunna utformas så att den nuvarande bestämmel­ sen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för stipendier lämnas oför­ ändrad men att i anvisningarna införes följande tillägg.

Skatteplikt föreligger icke för de bidrag, vilka enligt vad därom finnes särskilt stadgat kunna utgå till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra i samband med deras utbildning.

Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft omedelbart men icke tilläm­ pas vid 1959 års taxering.

Remissyttrandena

På ett undantag när tillstyrker samtliga remissinstanser att utbildnings­ bidragen helt undantages från skatteplikt. I flera yttranden framhålles, att det är angeläget att klara bestämmelser utfärdas, då åsikterna om den skat- temässiga behandlingen av dessa bidrag går starkt isär.

Riksskattenämnden anser sig icke ha anledning att göra någon erinran mot den föreslagna lösningen av frågan.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om de administrativa olägenheter som är förknippade med handläggningen av dessa skatteärenden och tillstyrker förslaget med hänsyn härtill samt till vikten av att en för hela landet enhet­ lig behandling i skattehänseende ernås.

Ett fleral länsstyrelser omvittnar, att utbildningsbidragen under senare år vållat avsevärda besvärligheter såväl i taxerings- som uppbördshänseende.

Centrala uppbärdsnämnden förklarar sig, ur de synpunkter nämnden har att företräda, icke ha något att erinra mot skatlelagssakkunnigas förslag.

Flera remissinstanser ger uttryck för den uppfattningen, att utbildnings­ bidrag i vad de avser att täcka mottagarens egna kostnader i samband med utbildningen bör betraktas som stipendier och därför ej skattepliktiga. Det framhålles vidare, att ehuru vissa betänkligheter av principiell art kan an­ föras, övervägande skäl talar för att bidrag, som avser familjens försörjning under utbildningstiden, jämväl bör undantagas från skatteplikt. Kammar­ rätten anför sålunda.

Redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser har kammarrätten ansett utbildningsbidrag av ifrågavarande slag — i varje fall i den mån de utgått för täckande av den skattskyldiges egna utgifter under utbildnings­ tiden — kunna likställas med stipendier och således vara undantagna från skatteplikt. Såsom de sakkunniga framhållit är emellertid denna fråga tvek­ sam, och den har även bland beskattningsmyndigheterna varit föremål för delade meningar. Kammarrätten finner fördenskull önskvärt, att frågan om de ifrågavarande utbildningsbidragens behandling i beskattningshänseende ut­ tryckligen regleras i lagstiftningen. Även om vissa skäl av principiell natur skulle kunna åberopas mot skattefrihet för ifrågavarande bidrag, i den mån de utgöras av bidrag till familjens försörjning under utbildningstiden, finner kammarrätten på grund av föreliggande omständigheter bidragen jämväl i denna del böra undantagas från skatteplikt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker bifall till det framlagda förslaget,

då bidragen till sin allmänna karaktär — till den del de ej kan anses utgöra

stipendier — närmast bör jämföras med socialhjälp och då en enhetlig be­

dömning av skattepliktsfrågan synes i hög grad eftersträvansvärd. Länssty­

relsen i Västernorrlands län framhåller, att bedömningen av skatteplikten

icke förändras därigenom, att tvekan kan råda, huruvida vissa i utbildnings­

bidragen ingående förmåner utgör stipendium eller socialhjälp.

Svenska landstingsförbundet finner en uppdelning av utbildningsbidragen

i en skattefri och en skattebelagd del icke motiverad med hänsyn till att

den del, som i så fall skulle skattebeläggas, därigenom icke skulle bli tillräck­

lig för att tillgodose de med bidragen avsedda syftena. Denna sistnämnda

del är dessutom, framhåller förbundet, rent socialt motiverad och bör där­

för likställas med andra sociala bidrag, för vilka skattefrihet föreligger.

I några yttranden framhålles, att utbildningsbidragen icke är ägnade att

tillföra mottagaren skattekraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

finner därvid, att ett viktigt skäl för utbildningsbidragens undantagande från

beskattning är att dessa bidrag, åtminstone hittills, i stor utsträckning utgått

till partiellt arbetsföra och flyktingar, vilka uppenbarligen saknat förmåga

att betala skatt. Socialstyrelsen framhåller, att avsikten med de förmåner,

vilka icke enligt de sakkunnigas uppfattning är att hänföra till stipendier,

är att de under utbildningstiden skall täcka familjens nödvändiga levnads­

kostnader. Av dessa förmåner är hyresbidraget liksom vid socialhjälp att

betrakta såsom nettobelopp och så avvägt, att det ej skulle vara tillräckligt

för sitt ändamål, om det skulle beskattas. Även familjetilläggen är avvägda

så, att de ej kan anses tillföra mottagaren någon egentlig skattekraft, då

de i stort sett torde hålla sig inom ramen för vad som beviljas i socialhjälp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den omständigheten att utbild­

ningsbidraget delvis även innefattar hjälp till bestridande av levnadskostna­

der för bidragsmottagarens familj ej bör utgöra något hinder för skattefri­

het. Det avgörande synes enligt länsstyrelsen vara, att bidraget i sin helhet

har en klart social motivering och att det ej kan anses tillföra mottagaren

någon skattekraft i egentlig mening.

Svenska stadsförbundet framhåller, att ett genomförande av skattefrihet

för utbildningsbidrag visserligen skulle föranleda ett visst skattebortfall

för kommunerna men att detta skattebortfall kan bedömas få ringa omfatt­

ning. Enligt förbundets uppfattning är förslaget välmotiverat, i all synnerhet

om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden genomföres.

Landsorganisationen finner motiven mot att utbildningsbidragen skall ut­

göra skattepliktig inkomst helt övertygande. Vidare påpekas följande. Enligt

arbetslöshetskungörelsen kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att kontant-

understöd kan utgå under tiden en arbetslös deltar i utbildningskurs. På

samma sätt kan arbetslöshetskassa utbetala försäkringsersättning till ar­

betslös medlem som genomgår utbildningskurs. Försäkringsersättningen ut­

gör redan enligt nu gällande regler icke skattepliktig inkomst. Enligt förslag

som landsorganisationen tillstyrkt skulle skatteplikt icke heller komma att

29

föreligga för kontantunderstöden. Det skulle enligt landsorganisationens me­ ning var olyckligt om skilda beskattningsregler skulle motivera hänsyn vid valet av hjälpform då arbetslös deltar i utbildningskurs.

Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att utbildningsbidragen till sin natur i väsentliga hänseenden är att jämställa med arbetslöshetsunder­ stöden. De syftar till att lämna möjlighet till försörjning för den arbetslöse och hans familj under utbildningstiden utan att annan form av samhälls­ stöd behöver komma i fråga. Detta förhållande talar enligt föreningens me­ ning för att ifrågavarande bidrag, i de delar de anses täcka normala levnads­ kostnader, men ej i de delar de avses täcka med utbildningen förenade extra kostnader, bör i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som nyss­ nämnda kontantunderstöd.

Länsstgrelsen i Jönköpings län och Sveriges akademikers centralorganisa­ tion företräder den meningen, att utbildningsbidrag även till den del det ut­ går till familjebostad och familjs uppehälle bör anses utgöra stipendium.

Länsstyrelsen erinrar om att periodiskt understöd, som utgår till studerande med familj, i praxis anses utgöra icke avdragsgillt studieunderstöd. Det förefaller därför länsstyrelsen motiverat att till stipendier hänföra ej endast normal kostnad för den omskolades eget uppehälle utan även kostnader för familjen.

Ett avstyrkande yttrande har avgivits av länsstgrelsen i Västerbottens län, som anför.

Ortsavdragen äro numera av sådan storleksordning att de med en samti­ dig tillämpning av bestämmelserna i 50 § kommunal skattelagen om extra avdrag komma att medföra skattefrihet för ett betydande antal medborgare i de lägre inkomstskikten. Redan den befintliga lagstiftningen har alltså skapat viss trygghet i skattehänseende för de mindre inkomsttagarna. Det kan således ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen är av behovet på­ kallad. Det kan måhända förtjäna att framhållas i detta sammanhang, att familjebidrag till värnpliktig som inkallats till fullgörande av repetitionsöv- ning enligt gällande rätt utgör för honom skattepliktig inkomst. Det måste slutligen anses olyckligt, om vårt skattesystem, som redan nu tynges av en mångfald specialregler, skulle ytterligare sönderbrytas av undantagsbestäm­ melser, betingade såsom i förevarande fall av tillfälliga konjunktursväng­ ningar.

I några remissyttranden har ytterligare några särskilda spörsmål upptagits till behandling.

Beträffande avfattningen av den föreslagna föreskriften i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen ifrågasätter kammarrätten att föreskriften i enlighet med de sakkunnigas intentioner uttryckligen angives avse bidrag, som utgår av allmänna medel. Riksskattenämnden framför ett liknande för­ slag och förordar därvid att det angives, alt fråga är om bidrag som utgår enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser. Vidare erinrar nämnden om, att utbildningsbidrag kan utgå till utländska flyktingar, under militärtjänst skadade personer, vissa ensamstående kvin­ nor in. fl. Då riksskattenämnden utgår från alt det icke varit avsikten att

Kungl. Maj.ts proposition nr i53 år 1959

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

göra åtskillnad mellan de olika grupperna, föreslås att lagtexten fullständigas

även i detta avseende.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att genom styrelsens försorg

även anordnas utbildningskurser, som är avsedda för andra kategorier än

arbetslösa. I dessa kurser, som benämnes andra särskilda utbildningskur­

ser, erhålles utbildning för yrken, där brist råder på arbetskraft. Till delta­

garna i dessa kurser utgår av statsmedel endast timpenning. Dessa bidrag

bar av vissa skattemyndigheter förklarats utgöra skattepliktig inkomst, ett

förhållande som föranlett avsevärt administrativt arbete för kursledningen.

Överstyrelsen föreslår, att även dessa bidrag undantages från beskattning.

Departementschefen

Av remissyttrandena framgår, att nästan fullständig enighet råder om att

förslaget om skattefrihet för utbildningsbidragen bör genomföras. Man har

här att göra med en fråga som vållat avsevärda svårigheter såväl för de

skattskyldiga som för de myndigheter som administrerar utbildningen. Den

bar även föranlett svårbemästrade problem i samband med taxering och

uppbörd.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall anvisningarna till 19 § kom­

munalskattelagen kompletteras så att utbildningsbidragen hänföres till där

angivna slag av icke skattepliktig inkomst. I likhet med de sakkunniga fin­

ner jag detta förfaringssätt lämpligare än att åstadkomma befrielse från

skatteplikt för utbildningsbidragen genom en utvidgning av det skatterätts-

liga begreppet stipendium.

Vad avser räckvidden av den föreslagna bestämmelsen har bl. a. av kam­

marrätten och riksskattenämnden anmärkts, att det av de sakkunniga fram­

lagda förslaget till lagtext bör kompletteras för att ge en klarare definition

av de former av bidrag som avses. Dessa anmärkningar synes böra beak­

tas. Däremot har jag, med hänsyn framför allt till svårigheten att för när­

varande bedöma omfattningen och konsekvenserna av en ytterligare vidgad

skattefrihet, icke ansett mig kunna tillstyrka att, på sätt överstyrelsen för

yrkesutbildning föreslagit, även vissa andra bidrag undantages från be­

skattning.

Den avsedda preciseringen av författningsbestämmelsen synes lämpligen

kunna erhållas sålunda, att för skattefrihet kräves att utbildnings- eller om-

skolningsbidragen bekostas av stat eller kommun samt att de utgår enligt

bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t eller av statlig myndighet.

Bidragen skall givetvis i första hand vara avsedda för arbetslösa och par­

tiellt arbetsföra. Uppfyller ett utbildnings- eller omskolningsbidrag här an­

givna förutsättningar, bör det emellertid vara skattefritt även om det utgår

till andra kategorier. Så är för närvarande fallet med utländska flyktingar,

i militärtjänst skadade, ensamställda kvinnor samt medelålders eller äldre

manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta försörjningsmöjlig­

heter inom det egna yrket icke kan anses föreligga eller som eljest är svår-

placerad på arbetsmarknaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

31

Jag förordar i överensstämmelse med det anförda, att bidrag från stat el­

ler kommun, vilka enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade

bestämmelser utgår, i samband med utbildning eller omskolning, till arbets­

lösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag lik­

ställda, skall genom en komplettering av anvisningarna till 19 § kommunal­

skattelagen undantagas från skatteplikt.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272).

Författningsändringarna är avsedda att tillämpas första gången beträf­

fande inkomster som tages till beskattning vid 1960 års taxering. Den före­

slagna skattefriheten kommer då att gälla samtliga under år 1959 utbetalda

understöd och utbildningsbidrag. Under framhållande tillika att det inte

torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas se­

nare än under innevarande vårsession hemställer jag, att författningsför-

slagen måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Waldau

590520 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag