2

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt anvisningarna till samma paragraf1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Till skattepliktig----------- allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp-------

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan----------- skatteplik­

tig intäkt.

Bestämmelsen att —-------- sist­

nämnda lag.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig------- — allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord;

kontantunderstöd, som utgives av

arbetslöshetsnämnd med bidrag av

statsmedel.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp -—-—

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan ------------ skatteplik­

tig intäkt.

Bestämmelsen att------------- sist­

nämnda lag.

Skatteplikt föreligger icke för bi­

drag från stat eller kommun, vilka

enligt av Kungl. Maj:t eller av stat­

lig myndighet meddelade bestämmel­

ser utgå, i samband med utbildning

eller omskolning, till arbetslösa och

partiellt arbetsföra samt med dem i

fråga om sådana bidrag likställda.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning vid 1959 års taxering eller vid eftertaxering för

år 1959 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1958: 296 samt av anvisningarna till 19 § se 1956: 88.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande beskattning

av kontaniunderstöd vid arbetslöshet, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

I samband med olika åtgärder för att bereda hjälp vid arbetslöshet har

uppmärksamheten fästs vid vissa skattefrågor. Med den avfattning, som be­

skattningsreglerna för närvarande bär, kan understöd, som utgives vid ar­

betslöshet, komma att i ökad omfattning tagas till beskattning hos motta­

garna.

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprät­

tats en i januari 1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) angående be­

skattningen av vissa understöd av allmänna medel vid arbetslöshet. I pro­

memorian har skattefrihet föreslagits bl. a. för kontantunderstöd, som utgives

av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.

Vidare har skattelagssakkunniga i en den 15 januari 1959 dagtecknad pro­

memoria (stencilerad) framlagt förslag om skattefrihet för vissa utbild­

ningsbidrag, som utgår i samband med den av överstyrelsen för yrkesutbild­

ning i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna yrkesutbildnings- och

omskolningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra, utlänningar

m. fl.

Med anledning av nämnda promemorior har, efter remiss, yttranden av­

givits av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, so­

cialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jön­

köpings, Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Älvsborgs, Västmanlands, Kop­

parbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stads­

förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

6

Kungl. Maj. ts proposition nr i53 år 1959

natur som socialhjälpens, men beloppen är maximerade. En del kommuner

har fastställt lägre understöd än maximibeloppen, och vidare sker efter be-

hovsprövning i viss omfattning reduktion av maximibeloppen. De genom­

snittliga understödsbeloppen ligger därför något under de i arbetslöshets-

kungörelsen fastställda maximibeloppen. De ersättningar som utgår i form

av kommunalt kontantunderslöd är i avsikt att uppmuntra till deltagande

i försäkringen så avvägda, att de skall bli något lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshet, som påkallat kommunala stödåtgärder i form av kontant-

understöd, har under senare år förekommit i ringa omfattning. Sålunda har

de flesta kommuner icke tillsatt någon särskild arbetslöshetsnämnd.

Beträffande beskattningen av de olika formerna av ersättning vid arbets­

löshet gäller olika regler.

Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas ersättning, som vid arbetslöshet

tillfallit någon på grund av försäkring, icke såsom skattepliktig inkomst. Pre­

mier, som erlagts för sådan försäkring, är å andra sidan icke avdragsgilla

vid taxeringen annat än inom ramen för det socialt motiverade s. k. försäk-

ringsavdraget, vilket medger avdrag för premier och avgifter för vissa för­

säkringar, däribland arbetslöshetsförsäkring, med högst 300 kronor för en­

samstående person och högst 600 kronor för makar eller skattskyldiga med

minderåriga barn.

Vad beträffar de understöd, som vid arbetslöshet utbetalas genom kom­

munerna, bedömes dessa efter de regler som gäller vid beskattning av sociala

bidrag och understöd.

Dessa regler måste ses mot bakgrunden av att den kraftiga utvecklingen

av socialvården icke varit förutsedd vid kommunalskattelagens tillkomst.

Även om begränsade spörsmål reglerats genom lagstiftning, är den skatte-

mässiga behandlingen av sociala understöd för skilda ändamål i viss ut­

sträckning en tolkningsfråga. Gränsen mellan vad som är skattepliktigt och

vad som icke är skattepliktigt blir härigenom delvis flytande. Denna oklarhet

medför givetvis ojämnheter vid taxeringen.

Såsom allmän princip torde få anses gälla, att socialt understöd är skatte­

pliktigt såvitt det icke genom uttrycklig bestämmelse frikallats från skatte­

plikt. Härvidlag torde samma betraktelsesätt anläggas vare sig fråga är om

kommunala eller statliga bidrag.

Vad beträffar sådana understöd, som vid arbetslöshet utbetalas av kom­

mun, blir till följd härav formen för understödets utanordnande avgörande

för om mottagaren är skattskyldig för understöden eller ej.

För arbetslöshetsunderstöd finnes intet stadgande om skattefrihet. Enligt

praxis (jfr R. Å. 1934 ref. 55) har alltså sådana understöd ansetts vara att

hänföra till skattepliktig inkomst.

Socialhjälp är däremot enligt särskilt stadgande i anvisningarna till 19 §

kommunalskattelagen undantagen från skatteplikt. Såsom motivering för

skattefriheten har, förutom sociala skäl, anförts, att viss återbetalningsskyl-

dighet föreligger för erhållen socialhjälp.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

ende skatt av betydenhet torde alltså i allmänhet icke ha förorsakats av un­

derstöden. Då dessutom möjligheterna att åter få arbetsinkomster och för­

måga att erlägga eventuellt kvarstående skatter varit goda, torde skatteplik­

ten för arbetslöshetsunderstöden under senare år icke haft större betydelse.

I promemorian framhålles, att frågan vid en större arbetslöshet kommer

i ett ändrat läge. Understöden kan väntas komma att utgå under längre tids­

perioder och uppgå till avsevärda belopp. Det kan då befaras, att de arbets­

lösa i många fall kommer att, på grund av uppskovet med skatteuppbör-

den, ådraga sig en betydande eftersläpande skattebelastning för understöden,

samtidigt som deras möjligheter att med hjälp av arbetsinkomster gälda

skatten försämras. Skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden kommer då att

verka med en helt annan tyngd än hittills. Vid fortlöpande arbetslöshet kan

en anhopning av resterande skatter uppkomma. För det fall mottagaren

åter erhåller arbete, kommer skattebelastningen att bli större än hans skat-

teförmåga, då han har att, förutom sedvanlig källskatt å löpande arbetsin­

komster, vidkännas även avdrag för kvarstående skatter.

Ökad arbetslöshet skulle vidare, påpekas det, om arbetslöshetsunderstö­

den enligt arbetslöshetskungörelsen beskattades, medföra en förskjutning

av understödsverksamheten från skattefria till skattepliktiga bidrag då det

skydd, som arbetslöshetsförsäkringen bjuder, förbrukas. Vidare torde den

kommunala hjälpverksamheten komma att i ökad omfattning taga formen

av arbetslöshetsunderstöd i stället för socialhjälp. Om arbetslöshetsunder­

stöd icke friades från beskattning, skulle alltså bidrag vid arbetslöshet

komma att beskattas i en helt annan omfattning än tidigare.

I promemorian konstateras med ledning av det anförda, att en beskatt­

ning av arbetslöshetsunderstöden skulle få den verkan, att samhällets skat­

tekrav icke endast skärpes mot den enskilde bidragstagaren utan även vidgas

till en allt större krets av bidragstagare. En sådan utveckling torde enligt

promemorian icke låta sig förena med de sociala intentioner som på senare

år varit vägledande.

Av vad som anförts dras i promemorian den slutsatsen, att arbetslöshets­

understöden icke bör beskattas. Rörande det praktiska genomförandet av

skattefriheten anföres, att två metoder kan övervägas för att i praktiken

åstadkomma erforderlig lättnad i beskattningen för understödstagarna, näm­

ligen dels ändring av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

om medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av

arbetslöshet och dels införande i 19 § samma lag av bestämmelser om un­

dantagande av arbetslöshetsunderstöden från beskattning.

Om det förra alternativet valdes, skulle bestämmelserna, framhålles det,

kunna avfattas på ett sådant sätt, att skattelindringen kunde graderas med

hänsyn till den i varje särskilt fall föreliggande angelägenheten av skattebe­

frielse och vägras i sådana fall, där skattelindring med hänsyn till den skatt­

skyldiges skatteförmåga eller förhållanden i övrigt icke vore påkallad. I

promemorian konstateras emellertid, att man inte kan förvänta att ett så­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

befriades från att ur beskattningssynpunkt ta befattning med arbetslösliets-

nämndernas understödsverksamhet. Den centrala frågan i detta samman­

hang är emellertid, framhåller styrelsen, huruvida understödet från arbets-

löshetsnämnderna bör tillerkännas någon skattekraft. Det bör enligt styrel­

sen då beaktas att understödet i de största städerna ligger i nivå med och

stundom under socialhjälpen — som är skattefri. Den ligger också oftast läg­

re och ej sällan väsentligt lägre än ersättningen från försäkringen som också

är skattefri. Man kan, säger styrelsen, uppenbarligen icke räkna med att

understödstagare, som för sitt uppehälle är hänvisade till ifrågavarande un­

derstöd, besitter någon nämnvärd skattekraft. Av angivna skäl och då det

icke minst av hänsyn till de arbetslösa är önskvärt att enhetliga regler ge­

nomföres för beskattning av samtliga former av understöd vid arbetslöshet

kan socialstyrelsen biträda förslaget att understöd från arbetslöshetsnämn-

derna göres skattefritt.

Landsorganisationen framhåller, att arbetslöshetsnämnder finns inrättade

endast i ett mindretal av landets kommuner, varför de understöd som utbe­

talas i alla andra kommuner utgår enligt socialhjälpslagen. Den olikhet som

råder i beskattningen kan nu ha till följd att två arbetslösa, bosatta i olika

kommuner, erhåller samma understödsbelopp, samt att den ene blir skatte­

pliktig därför men inte den andre. I de fall då en kommun inrättar arbets-

löshetsnämnd kan det också inträffa att en arbetslös erhåller understöd med

samma belopp före och efter inrättandet, men att han blir skattepliktig för

arbetslöshetsunderstödet. Slutligen kan också med nuvarande ordning in­

träffa, att den som är arbetslös och erhåller understöd enligt kungörelsen

blir skattepliktig för ett lägre understödsbelopp än den skattefria socialhjälp

någon annan erhåller inom samma kommun. Enligt landsorganisationens

mening utgör enbart möjligheten av att sådana fall kan förekomma ett starkt

skäl för att införa likartade beskattningsregler för båda slagen av under­

stöd.

Svenska landstingsförbundet finner en fullständig skattefrihet för kon-

tantunderstöden från såväl principiella som praktiska synpunkter naturlig

med hänsyn till det syfte de skall tillgodose och de grunder enligt vilka kon-

tantunderstöden utgår.

Svenska stadsförbundet anför, att ett genomförande av förslaget givetvis

kommer att medföra ett visst skattebortfall för kommunerna men att detta

skattebortfall får antagas bli av relativt begränsad omfattning och i allt fall

inte bör få hindra genomförandet av en beskattningsreform som synes vara

i hög grad välmotiverad.

Centrala uppbördsnämnden tillstyrker förslaget med hänsyn till de för­

delar ur uppbördssvnpunkt som förslaget bjuder. Nämnden yttrar.

Såsom i promemorian framhålles torde någon kvarstående skatt av bety­

denhet i allmänhet icke hittills ha förorsakats av understöden, eftersom

desamma i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i jämförelse

med mottagarnas inkomster av arbete. En befarad ökad arbetslöshet skulle

emellertid på grund av bidrag under längre perioder kunna komma att med­

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillföra mottagaren någon skattekraft i egentlig mening, synes enligt läns­

styrelsen en undantagsställning av anfört slag böra godtagas.

Länsstyrelsen uttalar sålunda som sin mening, att avgörande skäl före­

ligger för genomförande av skattefrihet beträffande de kommunala arbets­

löshetsunderstöden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, även om en jämförelse med fa­

miljebidragen — vilka är underkastade skatteplikt — kan ge anledning till

viss tveksamhet, övervägande skäl talar för skattefrihet för här ifrågakom-

na, socialt motiverade bidrag; en beskattning skulle bl. a. medföra automa­

tisk ökning av bidragsbeloppen för att dessa skulle kunna fylla sitt ända­

mål. I fråga om beskattningen av sociala bidragsformer finner länsstyrelsen

det för övrigt i särskild grad försvarligt att låta de principiella synpunkterna

stå tillbaka för de praktiska, framför allt när de senare gör sig gällande med

sådan styrka som här är fallet.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen tidi­

gare i olika sammanhang givit uttryck för den uppfattningen, att utgående

socialförmåner och liknande bidrag från det allmänna i princip borde vara

skattepliktig inkomst och att beloppens storlek borde avpassas med hänsyn

till detta förhållande. Organisationen är emellertid medveten om att en så­

dan omläggning av beskattningen måste föregås av en allsidig utredning

och i varje fall ske i ett större sammanhang. Det föreliggande förslaget har

därför bedömts utgående från de speciella betingelser, under vilka ifråga­

varande bidrag utbetalas och med hänsynstagande till nu gällande beskatt­

ningsregler för liknande förmåner och ersättningar. Organisationen tillstyr­

ker förslaget och yttrar bl. a. följande.

Vad först angår frågan om arbetslöshetsunderstöden grundar sig olikhe­

terna i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan ersättningarna från

arbetslöshetskassorna och å andra sidan arbetslöshetsunderstöden främst

på ett formellt betraktelsesätt. Vid tillämpningen måste dessa regler få syn­

nerligen egendomliga konsekvenser. En av de grundläggande principerna i

skattesystemet är att skatten skall uttas efter förmåga. Längre tids arbets­

löshet minskar vederbörandes skatteförmåga, även om den arbetslöse er­

håller ersättning ur arbetslöshetskassa. Med nuvarande regler inträffar för

flertalet arbetslösa det förhållandet, att när arbetslösheten varat i 138 eller

156 dagar och skatteförmågan därigenom minskat i avsevärd grad, inträder

skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden. Detta kan ej anses överensstäm­

ma med skatteförmågeprincipen. De belopp, som kommunerna utbetalar i

kontant arbetslöshetsunderstöd är dessutom lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna, vilket ytterligare poängterar det orimliga i systemet.

Sveriges akademikers centralorganisation uttalar som sin, principiella

uppfattning, att andra ersättningar vid arbetslöshet än sådana, som utgått

på grund av försäkring, bör beskattas med hänsyn till att de är att anse som

ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den omständigheten att bidragen

har en rent social motivering kan enligt organisationens mening icke i och

för sig utgöra tillräckligt skäl för att frångå en vedertagen beskattnings-

princip. Om man av sociala skäl vill åstadkomma lindringar i beskattning

för vissa grupper bör detta i princip ske genom att medgiva särskilt avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

13

vid nedsatt skatteförmåga jämlikt bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommu­

nalskattelagen, ej genom att undantaga vissa ersättningar från beskattning.

Emellertid torde, framhålles det vidare, med hänsyn till de former i vilka

ersättningen till arbetslösa för närvarande utgår, vissa praktiska svårighe­

ter ur uppbörds- och taxeringssynpunkt uppkomma om man här genomför

denna princip. I avvaktan på en samordning av de olika socialpolitiska

åtgärderna tillstyrker organisationen förslaget med hänsyn till angelägen­

heten av att i nuvarande arbetsmarknadsläge förenkla administrationen av

bidragsgivningen.

Förslaget om skattefrihet för kontantunderstöden avstyrkes av kam­

marrätten samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Väster­

bottens och Norrbottens län. Sålunda anför kammarrätten.

Såsom principiell invändning mot skattefrihet för arbetslöshetsunderstö­

den har brukat åberopas, att de vore att anse såsom ersättning för förlorad

arbetsförtjänst. Förslagsställaren har ej heller förnekat invändningens rik­

tighet i och för sig men har ej velat tillmäta den alltför stor betydelse vid

bedömningen av den föreliggande frågan.

Mot det framlagda förslaget torde emellertid även kunna anföras skäl,

hänförliga till principen om rättvisa och likformighet i beskattningen. Kam­

marrätten syftar härvid på att en mycket stor grupp personer beskattas för

inkomster, som icke överstiga de särskilda ersättningarna.

Att en person med arbetsfri inkomst skulle ha mindre skattekraft än den,

som förvärvar samma inkomst genom arbete, torde icke vara riktigt. Om en

arbetare under början av ett år uppburit arbetslöshetsunderstöd och där­

efter under året erhållit välavlönat arbete, men en annan arbetare haft ar­

bete under hela året, ehuru mindre välavlönat, så att den samlade arbetsin­

komsten understigit den förres, lärer den förres skattekraft vara större än

den senares. Och likväl har den senare arbetaren kanske dessutom fått vara

med om att i sin mån bidraga till den förres, mera bärkraftiges understöd.

Kammarrätten framhåller vidare bl. a., att arbetslösa med väsentligt

nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet torde

kunna få sina befogade anspråk på skattelindring tillgodosedda enligt 50 §

2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig in­

komstskatt.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anlägger liknande

synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att frågan om

beskattning av sociala bidrag synes kräva en närmare utredning och att det

synes lämpligt att frågan härom i sin helhet göres till föremål för övervä­

gande av sakkunniga.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att förslaget icke isolerat bör

upptagas till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan

om de sociala förmånernas beskattning överhuvud. Länsstyrelsen finner för­

slaget om skattefrihet principiellt omotiverat. Länsstyrelsen anför.

Det må även framhållas, att vid nu förevarande skatteproblems bedö­

mande man icke rimligen kan undgå beakta den föreslagna skattefrihetens

inverkan på beskattningen av annan under samma år inflytande inkomst.

Skatteprivilcgier av föreslagen art medför en i och för sig alldeles omotiverad

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

nedsättning av skatten på denna andra inkomst. Ortsavdragets verkan som

reglerande skatteprogressionen i de lägre inkomstskikten förfelas, om för

viss tid inflytande inkomst fritages från skatteplikt. Detta är så mycket mer

obefogat, som skattekraften under övriga delar av året icke vid källskatte-

beräkningen anses påverkad av en tids arbetslöshet. Det är för övrigt ej ur

skatteförmågesynpunkt riktigt att likställa den som under viss del av året

åtnjuter bidrag av det allmänna av nu förevarande slag med dem som —-

med samma inkomst under året i övrigt — icke har sådant bidrag.

Det vill synas som borde nu förevarande förslag icke isolerat upptagas

till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan om de

sociala förmånernas beskattning över huvud. Eftersom så många förmåner

av social natur anknyter till taxeringarnas höjd, bör icke utan synnerligen

vägande skäl skatteprivilegier tillskapas, vars konsekvenser icke kan över­

blickas.

Länsstyrelsen vill till slut framhålla, att det är principiellt felaktigt att

av sociala skäl frikalla vissa inkomster från skatteplikt. Sociala olägenhe­

ter av beskattningen skall undanröjas genom generella regler om ortsav-

drag och extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga. Den andra ut­

vägen leder till orättvisor och ett onödigt komplicerande av beskattningsap-

paraten. Den som på grund av kroppsligt handikap eller annan särskild om­

ständighet icke förmår förtjäna mer än exempelvis 5 000 kronor om året

är i lika stort behov av skattefrihet för inkomsten som den vilken lyfter

samma belopp i arbetslöshetsunderstöd. Gentemot dessa principiella invänd­

ningar synes sådana omständigheter som svårigheter med källskatteupp-

börd o. dyl. vara av så underordnad art att de icke bör tillmätas någon större

betydelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att andra bidrag av

social karaktär, vilka är av ungefär samma storleksordning som de nu ifrå­

gavarande bidragen, är föremål för beskattning. Sålunda utgör familjebi­

drag till värnpliktiga skattepliktig inkomst, och även folkpension är i prin­

cip skattepliktig. Många skattskyldiga med inkomster till lägre belopp än

bidragen till de arbetslösa får betala skatt på hela sin arbetsinkomst utan

reduktion. Även om arbetslöshetsproblemet utgör en viktig social fråga, bör

enligt länsstyrelsens mening de arbetslösa icke vid inkomstbeskattningen

behandlas efter andra grunder än andra medborgare. Om bidrag vid arbets­

löshet göres skattefritt, skulle detta innebära, att den, som under samma be­

skattningsår uppburit sådant bidrag i någon form och därjämte haft viss

arbetsinkomst, skulle bli skattefri icke endast för arbetslöshetsbidraget utan

även för arbetsinkomsten till den del denna inkomst motsvaras av ortsav-

drag för ett helt år. Han skulle vidare gå fri från folkpensionsavgift och

sjukförsäkringsavgift, belöpande på arbetslöshetsbidraget, ehuru inkomst

till motsvarande belopp under andra förhållanden drabbas av dylika av­

gifter.

Riksskattenämnden uttalar, att förslaget om skattefrihet för arbetslös­

hetsunderstöd knappast kan motiveras ur rent skattemässiga synpunkter,

men nämnden tar icke ställning till fragan huruvida skattebeflieisen kan

motiveras av socialpolitiska och psykologiska skäl. Riksskattenämnden an­

ser, att skattefrihet för ifrågavarande bidrag skulle innebära att dessa er­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Att understöd och bidrag vid arbetslöshet förklaras skola utgöra skatte­

pliktig inkomst torde icke böra medföra ändring i nuvarande ordning, en­

ligt vilken sådana belopp äro fritagna från preliminär beskattning. Inne­

börden härav blir emellertid, att föreskriften i 50 § 2 mom. tredje stycket

kommunalskattelagen om beaktande av existensminimum vid långvarig ar­

betslöshet vanligen kommer att sakna betydelse, icke endast vid den pre­

liminära beskattningen utan även vid den statliga taxeringen. Det synes icke

lämpligt att lösa denna svårighet enligt den metod, som nu tillämpas för

folkpensionärema. Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att skattelindring på

grund av oförvållad arbetslöshet må kunna givas icke endast i det fall,

varom talas i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, d. v. s. en­

ligt reglerna om existensminimum, utan även enligt andra stycket av an­

givna 50 § 2 mom. Långvarig arbetslöshet bör med andra ord på samma sätt

som långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra när­

stående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet, kunna utgöra skäl för skatte­

lindring. Härvid torde böra gälla, att extra skattelindring regelmässigt bör

givas under förutsättning, att bidraget till den arbetslöse, med bortseende

från däri ingående särskilt barnbidrag, under beskattningsåret överstigit

ortsavdraget. Skattelindringsavdraget bör i sådana fall uppgå till åtminsto­

ne skillnaden mellan dessa båda belopp. Härigenom kommer den, som un­

der året endast haft arbetslöshetsunderstöd, att bliva fri från skatt. Skall

ytterligare skattelindring kunna givas, bör detta göras beroende av en pröv­

ning i det särskilda fallet. Det torde ligga i sakens natur, att beskattnings-

myndigheten vid denna prövning har att taga all erforderlig liänsyn till att

skattskyldigs skatteförmåga varit svag.

De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid emot användandet av

denna metod. Sålunda anför riksskattenämnden.

Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen må skattskyldig,

som på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet fått sin skatteförmåga

väsentligen nedsatt, erhålla avdrag med högst 3 000 kronor utöver föreskri­

vet ortsavdrag, om inkomsten understigit vad han kan anses hava behövt

för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). I enlig­

het med denna bestämmelse torde skattelindring kunna medgivas i ett be­

tydande antal fall av arbetslöshet, men i ett läge med omfattande arbetslös­

het torde den dock icke kunna förväntas komma att fungera tillfredsstäl­

lande, bland annat när arbetslösheten i det enskilda fallet icke förelegat un­

der större delen av beskattningsåret. Regeln kan även befaras komma att

tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det ifrågavarande alterna­

tivet — att uppnå skattefrihet genom ändring och utvidgning av bestämmel­

serna om avdrag vid nedsatt skatteförmåga — visserligen har den fördelen,

att den erforderliga lagändringen kunde inflyta i ett sammanhang, där re­

dan förut rätt till avdrag vid oförvållad arbetslöshet regleras. Emellertid

påpekar länsstyrelsen, att de understöd, som under ett år sammanlagt kan

komma att utbetalas till en person, i vissa lägen kan uppgå till sådant be­

lopp, att nu gällande avdrag ej blir tillfyllest. För att uppnå skattefrihet

skulle det då bli nödvändigt att antingen laborera med två avdragsbelopp

eller att generellt höja det för närvarande gällande och nyligen ändrade av­

draget. Båda utvägarna liksom för övrigt även en gradering av avdraget

med hänsyn till angelägenheten av skattelindring förefaller enligt länssty­

relsens mening' mindre lämpliga och även svårframkomliga.

Departementschefen

Bidragen till försörjning av arbetslösa utgår för närvarande — utom i form

av kommunalt kontantunderstöd — såsom försäkringsersättning från arbets­

löshetsförsäkringen eller såsom kommunal socialhjälp. Dessa både senare bi­

dragsformer är skattefria. Däremot är de kommunala kontantunderstöden

skattepliktiga, ehuru preliminär A-skatt inte avdrages vid utbetalningen.

Om ett försämrat läge på arbetsmarknaden skulle uppstå, kan det för­

väntas, att kontantunderstöden från arbetslöshetsnämnderna kommer att få

relativt stor omfattning. Man har alltså då att räkna med en övergång från

skattefria bidragsformer till en skattepliktig sådan, och detta utan att bidra­

gen höjes. Tvärtom torde kontantunderstöden kunna bli något lägre än för­

säkringsersättningarna och socialhjälpen.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget att frita jämväl kon­

tantunderstöden från skatteplikt är att se mot denna bakgrund. Förslaget

syftar emellertid också till att undanröja den inadvertens som redan tidigare

framträtt däri att det är beroende av vilken bidragsform kommunen väljer

— socialhjälp eller kontantunderstöd — om ett bidrag från kommunen i

mottagarens hand skall bli skattepliktigt eller ej.

Remissbehandlingen utvisar, att flertalet remissinstanser är eniga om att

skattereglerna bör ändras så att man uppnår det i promemorian åsyftade re­

sultatet. Vissa betänkligheter har emellertid anförts utifrån principiella

skattemässiga synpunkter. Därvid synes man på några håll ha ansett, att

dessa betänkligheter skulle bli mindre om man valde alternativet att utbygga

reglerna om extra avdrag vid taxeringen i stället för att stadga skattefrihet

för de uppburna beloppen.

Emellertid torde de framförda synpunkterna icke i första hand ha av­

seende på frågan huruvida skattefrihet eller avdragsrätt vid taxeringen av

principiella skäl är att föredraga. Skattefrihet kan nämligen även tiller­

kännas mottagare av arbetslöshetsunderstöd genom en ändring av bestäm­

melserna om extra avdrag, förutsatt att bestämmelserna utformas så, att det

extra avdraget motsvarar beloppet av de under inkomståret uppburna un­

derstöden. Ur principiell synpunkt torde en sådan avdragsregel knappast

kunna bedömas annorlunda än ett uttryckligt undantagande av understöden

från beskattning. Innebörden av de principiella invändningarna torde fastmer

vara den, att man ansett, att skattelindringen i varje särskilt fall bör kunna

graderas med hänsyn till understödstagarens totala inkomster under det år

understödet uppburits samt till övriga på hans skatteförmåga inverkande

förhållanden. Om dessa synpunkter beaktas, måste emellertid bestämmel­

serna rörande extra avdrag ges en så allmän utformning, att de medger

skattemyndigheterna utrymme för hänsynstaganden inom mycket vida grän­

ser. I tillämpningen skulle eu så utformad regel icke kunna undgå att

vålla avsevärda svårigheter. Det torde vidare med fog kunna befaras, att

bestämmelserna skulle komma alt tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

2

Biliang till riksdagens protokoll J959. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

17

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Såsom i promemorian anförts, har alternativet med skattefriheten valts

främst på grund av praktiska taxerings- och uppbördssynpunkter. I betrak­

tande av de olägenheter, som ur dessa synpunkter skulle möta om alterna­

tivet med extra avdrag valdes, synes den i promemorian intagna ståndpunk­

ten vara välgrundad. De flesta remissinstanserna delar också den i prome­

morian framförda meningen.

Det återstår då att granska de principiella betänkligeter som anförts mot

förslaget om skattefrihet för kontantunderstöd samt pröva, om nämnda be­

tänkligheter äger sådan tyngd att de bör hindra att detta av sociala och

praktiska skäl underbyggda förslag förverkligas.

Vad först beträffar invändningen, att understöden utgör ersättning för

förlorad arbetsförtjänst och därför i enlighet med allmänna grundsatser

för beskattningen bör utgöra skattepliktig inkomst, kan — såsom ock skett

i något remissyttrande — erinras om, att denna grundsats i gällande lag­

stiftning undergått betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade modifika­

tioner.

Det har vidare anförts, att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag skulle stri­

da mot principen om rättvisa och likformighet vid beskattningen på den

grund, att en mycket stor grupp personer beskattas för inkomster, som icke

överstiger bidragen. Till en början vill jag då erinra om att årsinkomstens

storlek i de inkomstlägen varom här är fråga icke i och för sig utgör någon

tillförlitlig mätare på en skattskyldigs skattekraft. Beträffande den som

varit arbetslös under ett helt år torde det emellertid i regel icke föreligga

tvekan om att någon skattekraft ej föreligger. Vad beträffar de båda kom­

munala bidragsformerna, kontant arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp,

är dessa så bestämda att de förslår endast till nödvändiga levnadskostnader,

men ej till skatter. I praktiken torde man alltså kunna räkna med, att en

årsinkomst, bestående uteslutande av arbetslöshetsbidrag, icke tillför motta­

garen någon skattekraft utan för hans del nära sammanfaller med existens­

minimum. Under sådana förhållanden kan det svårligen anses strida mot

rättvisa och likformighet vid beskattningen om skattefrihet medgives.

De invändningar av principiell natur som i övrigt rests mot förslaget om

skattefrihet för kontanta arbetslöshetsunderstöd är av sådan art, att de med

samma rätt kan framföras mot nära nog varje form av skattefrihet. Av

praktiska taxeringstekniska skäl kan det knappast undvikas att en person

med viss skattefri inkomst kan vid taxering komma i åtnjutande av fullt orts-

avdrag. Eftersom skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift och sjukför­

säkringsavgift är beroende av den taxerade inkomstens storlek, blir följden

vidare att dessa avgifter blir lägre än om inkomsten i fråga tagits till be­

skattning. Storleken av den laxerade inkomsten är därjämte i vissa fall be­

stämmande för utfåendet av sociala förmåner. Dessa olägenheter — vilkas

betydelse icke bör överdrivas — måste alltid tagas med i beräkningen vid

undantagande från beskattning av inkomster, som enligt eljest gällande reg­

ler skulle vara underkastade skatteplikt. Olägenheterna får vägas mot ange­

lägenheten ur social och praktisk synpunkt av skattefrihet. På grund av det

speciella uppbördsförfarande, som framtvingats av bidragstagarens oför­

20

att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kostnaderna för anordnandet

resp. bidrag till anordnandet av kurserna samt kostnaderna för timpenning

till kursdeltagarna bestrides av statsbidrag. Vederbörande kommun har i

regel att ersätta 25 procent av vissa bidrag till deltagarna.

Till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs må av statsmedel ut­

betalas timpenning. För närvarande utgår dylik timpenning med en krona

per arbetstimme. Till deltagare i nybörjarkurs må av statsmedel utgå sti­

pendium i enlighet med vad som är eller må varda stadgat angående sti­

pendier åt elever vid statsunderstödda yrkesskolor. Beträffande understöd

i övrigt åt deltagare i yrkesutbildningskurs för arbetslösa in. fl. gäller vad i

sådant hänseende är eller må varda särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter

om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. har meddelats i kungl. brev den

4 juni 1954.

Sådant utbildningsbidrag utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familje-

tillägg och särskilt bidrag.

Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades up­

pehälle med högst 410 kronor för månad.

Hyresbidrag må utgå

a) till familjeförsörjare högst med belopp motsvarande den faktiska hy­

reskostnaden, däri inräknad kostnaden för uppvärmning;

b) till annan med ett belopp för månad av högst 70 kronor i ortsgrupp II,

85 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 100 kronor i ortsgrupp V.

Familjeförsörjare må vid utbildning å annan ort än hemorten erhålla,

förutom bidrag till familjebostaden, bidrag till egen bostad enligt vad som

sägs under b).

Familjetillägg kan utgå

a) för make med högst 55 kronor för månad vid utbildning i hemorten

och högst 140 kronor för månad vid utbildning utom hemorten;

b) för husföreståndarinna med nyssnämnda belopp, under förutsättning

att maketillägg icke utgår samt att bidragstagaren sammanbor med egna

eller makes barn eller adoptivbarn under sexton år;

c) för barn eller adoptivbarn under 16 år med högst 45 kronor för barn

och månad.

Även försörjningspliktig, som inte sammanlever med sin familj, kan er­

hålla på visst sätt maximerade hyresbidrag och familjetillägg.

Såsom särskilt bidrag må utbetalas

åt i samband med utredning om yrkesutbildning resekostnadsersättning

och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlags-

prövning ävensom gottgörelse för lörlorad arbetsförtjänst samt

b) i anslutning till beviljad yrkesutbildning resekostnadsersättning och

traktamente för resor mellan hemorten och utbildningsorten samt för stu­

dieresor ingående i utbildningen, bidrag till dagliga resor mellan bostaden

och utbildningsplatsen ävensom till kursavgifter, undervisningsmateriel och

arbetskläder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillämpas, dock att blindtillägg och vårdtillägg, varom stadgas i 10 § lagen

om folkpensionering, samt i samband med dessa tillägg utgående grund­

pension inte skall räknas såsom inkomst vid bestämmande av utbildnings­

bidragets storlek.

Enligt kungl. brev den 11 april 1958 skall de bestämmelser, som medde­

lats beträffande utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, äga motsvarande

tillämpning i fråga om yrkesutbildning av utländska flyktingar.

Efter samma grunder utgår vidare utbildningsbidrag vid omskolning av

i militärtjänst skadade enligt kungl. brev den 13 september 1957.

yrkesutbildning och omskolning kan även beredas ensamställda kvinnor

samt medelålders och äldre manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fort­

satta försörjningsmöjligheter inom det egna yrket icke anses föreligga eller

som eljest är svårplacerad på arbetsmarknaden. Därvid utgår utbildnings­

bidrag efter samma grunder som till partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang bör nämnas, att enligt 32 § arbetslöshetskungörelsen

den 27 maj 1949, nr 278, må efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande

kontant understöd utgå för tid, varunder arbetslös deltager i kurs, som an­

ordnas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1945, nr 445.

Vad beträffar de regler som bör beaktas vid prövning av utbildningsbi­

dragens beskattning framhåller skattelagssakkunniga, att i 19 § kommunal­

skattelagen såsom icke skattepliktiga inkomster uppräknas bl. a.:

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför gi­

varen jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

I anvisningarna till 19 § stadgas att till skattepliktig inkomst icke är att

hänföra socialhjälp, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, in. m. dyl.

I 20 § kommunalskattelagen föreskrives att — vid beräkning av inkoms­

ten från särskild förvärvskälla — avdrag icke må ske bl. a. för vad skatt­

skyldig utgivit såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk

utbetalning till annans undervisning eller uppfostran (avdragsrätt förelig­

ger dock i fråga om utbetalning, som utgör skadestånd eller skett på grund

av förutvarande anställning i förvärvskälla). I 46 § 2 mom. samma lag fin­

nes en liknande föreskrift beträffande allmänna avdrag.

Genom särskild förordning den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för

vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader har förklarats att vissa

statliga och kommunala bidrag för nedbringande av bostadskostnader icke

skall utgöra skattepliktig inkomst.

Av intresse i förevarande sammanhang är främst, framhåller skattelags­

sakkunniga, bestämmelsen om skattefrihet för stipendier till studerande vid

undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning. Den­

na bestämmelse tillkom vid antagandet av kommunalskattelagen år 1928 och

har sedan dess kvarstått oförändrad. Lagen innehåller icke några föreskrif­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

till skattelagssakkunniga, framhåller riksskattenämnden att med hänsyn

till de skilda uppfattningar, som finnes angående utbildningsbidragens skat-

terättsliga natur, förutsättningar knappast torde finnas att lösa frågan ge­

nom anvisningar från riksskattenämnden.

Skattelagssakkunnigas promemoria

I sin promemoria framhåller skattelagssakkunniga, att de förmåner, som

kan utgå i samband med omskolning av arbetslösa och partiellt arbetsföra,

är av sinsemellan olika karaktär och att olika förutsättningar gäller för

deras utfående.

Vissa i utbildningsbidragen ingående förmåner har till syfte att täcka

sådana utgifter, som direkt sammanhänger med utbildningen. Detta är fallet

med det hyresbidrag till egen bostad å utbildningsorten, som kan utgå till

familjeförsörjare, resekostnadsersättning och traktamente för resor mellan

hemorten och utbildningsorten och för studieresor ingående i utbildningen,

bidrag till dagliga resor mellan bostad och utbildningsplats samt bidrag till

kursavgifter, undervisningsmateriel och arbetskläder. Andra förmåner har

till syfte att bereda möjlighet till den arbetslöses egen försörjning under

utbildningstiden. Hit hör grundbidraget, vilket i princip är detsamma för

ogifta och gifta, och hyresbidraget till annan än familjeförsörjare. Även

timpenning, vilken inte utgör ersättning för utfört arbete utan närmast har

karaktär av flitpremie, torde kunna hänföras hit. Andra delar av utbild­

ningsbidraget har emellertid i viss mån en annan karaktär. Till familjeför­

sörjare kan — utöver de i det föregående nämnda bidragen — utgå bl. a. fa­

milj etillägg för make samt tillägg för barn, adoptivbarn och i vissa fall för

husföreståndarinna. Dessa bidrag utgör således bidrag till familjens för­

sörjning under utbildningstiden. Detsamma gäller hyresbidrag till familje­

försörjare, som kan utgå med högst den faktiska hyreskostnaden inklusive

uppvärmningskostnad. Härvidlag anmärker dock de sakkunniga, att i de

fall där den arbetslöse genomgår utbildning i hemorten och således bor i fa­

miljebostaden, hyresbidraget åtminstone till en del kan anses avse kostnad

för hans egen bostad. Sistnämnda del, som torde kunna schablonmässigt

bestämmas till de belopp, som utgår såsom hyresbidrag till icke familjeför­

sörjare, kan närmast jämställas med detta.

De sakkunniga framhåller vidare att bidragen i princip utgår endast så

länge utbildningen pågår och är till storleken direkt beroende av utbildnings­

tidens längd. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet

för stipendium förutsätter, att stipendiet utgår till studerande vid under­

visningsanstalt eller eljest är avsett för mottagarens utbildning och torde

vara tillämplig vid såväl praktisk som teoretisk utbildning. Även omskolning

av arbetslösa torde enligt de sakkunniga kunna anses såsom sådan utbild­

ning, varom är fråga i nämnda lagrum.

I vissa fall har, anmärker de sakkunniga, enligt regeringsrättens praxis

såsom stipendium betecknad ersättning, ehuru den utgått under utbild­

ningstid, ansetts såsom sådan med tjänst förenad förmån, som utgör skatte­

pliktig intäkt. I dessa fall har emellertid varit fråga om utbildning i inne-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

kostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet enligt förordningen den

13 mars 1953, nr 79, icke utgör skattepliktig inkomst. Inte heller familje-

tilläggen synes vara så avvägda att de kan anses tillföra mottagaren någon

egentlig skattekraft. Beloppen torde i stort sett hålla sig inom ramen för vad

som kan beviljas i socialhjälp.

Det bör vidare framhållas att bidragsmottagaren ofta har en arbetslöshets­

period bakom sig, då han undergår utbildningen, och på grund därav saknar

skatteförmåga. Ofta skulle anledning föreligga att lindra eller undanröja be­

skattningen med tillämpning av de särskilda reglerna om beviljande av

extra avdrag i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förord­

ningen om statlig inkomstskatt.

Det må i detta sammanhang erinras om att sjukpenningen enligt den all­

männa sjukförsäkringen utformats såsom en nettoförmån, vilken är undan­

tagen från skatteplikt.

Såsom skäl för skattefrihet för familjetilläggen kan även anföras, att dessa

tillägg i åtskilliga hänseenden kan jämföras med socialhjälp och därför i

beskattningshänseende bör vara likställda med sådan hjälp.

De sakkunniga erinrar om att vissa skäl kan anföras mot att den ifråga­

varande delen av utbildningsbidraget undantas från skatteplikt.

Därvid framhålles, att bidragen i fråga har till syfte att täcka normala lev­

nadskostnader, för vilka avdrag i princip inte medges vid beskattningen i vi­

dare mån än de inrymmes under ortsavdragen eller i vissa fall de högre be­

lopp, vilka enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen kan anses utgöra den

skattskyldiges existensminimum. Har inkomsterna — efter sedvanliga om­

kostnadsavdrag och allmänna avdrag — överstigit nämnda belopp, kan,

säger de sakkunniga, göras gällande, att den omständigheten att de utgår

av sociala hänsyn i och för sig inte utgör något skäl att i beskattningshän­

seende ge dem en förmånligare behandling än normala inkomster av samma

storlek.

Vid övervägande av de anförda synpunkterna har de sakkunniga likväl an­

sett sig böra förorda att utbildningsbidragen helt frikallas från skatteplikt.

Härigenom nås även den fördelen att bidragen blir föremål för en enhetlig

behandling i skattehänseende.

Beträffande utformningen av det lagstadgande, som erfordras för genom­

förande av förslaget, anför skattelagssakkunniga vidare att det, eftersom

utbildningsbidragen till större delen består av sådana förmåner, vilka enligt

de sakkunnigas uppfattning redan nu är hänförliga till stipendier i kommu­

nalskattelagens mening, är naturligt att vid en eventuell lagstiftning i äm­

net utgå från bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för

stipendium. Då tveksamheten rörande behandlingen i skattehänseende av

övriga delar av utbildningsbidragen till stor del beror på att en närmare de­

finition av begreppet stipendium saknas i skattelagstiftningen, kunde, en­

ligt vad de sakkunniga framhåller, tveksamheten undanröjas genom att be­

greppet definierades på sådant sätt att hela utbildningsbidraget blev hänför-

ligt till stipendium och därmed skattefritt. Emellertid torde det ställa sig

svårt att genom en sådan definition få en klar avgränsning mot andra former

av understöd, för vilka skatteplikt alltjämt bör föreligga. Särskilt med hän­

syn till lättheten att skapa nya stipendieformer kan det enligt de sakkunni­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker bifall till det framlagda förslaget,

då bidragen till sin allmänna karaktär — till den del de ej kan anses utgöra

stipendier — närmast bör jämföras med socialhjälp och då en enhetlig be­

dömning av skattepliktsfrågan synes i hög grad eftersträvansvärd. Länssty­

relsen i Västernorrlands län framhåller, att bedömningen av skatteplikten

icke förändras därigenom, att tvekan kan råda, huruvida vissa i utbildnings­

bidragen ingående förmåner utgör stipendium eller socialhjälp.

Svenska landstingsförbundet finner en uppdelning av utbildningsbidragen

i en skattefri och en skattebelagd del icke motiverad med hänsyn till att

den del, som i så fall skulle skattebeläggas, därigenom icke skulle bli tillräck­

lig för att tillgodose de med bidragen avsedda syftena. Denna sistnämnda

del är dessutom, framhåller förbundet, rent socialt motiverad och bör där­

för likställas med andra sociala bidrag, för vilka skattefrihet föreligger.

I några yttranden framhålles, att utbildningsbidragen icke är ägnade att

tillföra mottagaren skattekraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

finner därvid, att ett viktigt skäl för utbildningsbidragens undantagande från

beskattning är att dessa bidrag, åtminstone hittills, i stor utsträckning utgått

till partiellt arbetsföra och flyktingar, vilka uppenbarligen saknat förmåga

att betala skatt. Socialstyrelsen framhåller, att avsikten med de förmåner,

vilka icke enligt de sakkunnigas uppfattning är att hänföra till stipendier,

är att de under utbildningstiden skall täcka familjens nödvändiga levnads­

kostnader. Av dessa förmåner är hyresbidraget liksom vid socialhjälp att

betrakta såsom nettobelopp och så avvägt, att det ej skulle vara tillräckligt

för sitt ändamål, om det skulle beskattas. Även familjetilläggen är avvägda

så, att de ej kan anses tillföra mottagaren någon egentlig skattekraft, då

de i stort sett torde hålla sig inom ramen för vad som beviljas i socialhjälp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den omständigheten att utbild­

ningsbidraget delvis även innefattar hjälp till bestridande av levnadskostna­

der för bidragsmottagarens familj ej bör utgöra något hinder för skattefri­

het. Det avgörande synes enligt länsstyrelsen vara, att bidraget i sin helhet

har en klart social motivering och att det ej kan anses tillföra mottagaren

någon skattekraft i egentlig mening.

Svenska stadsförbundet framhåller, att ett genomförande av skattefrihet

för utbildningsbidrag visserligen skulle föranleda ett visst skattebortfall

för kommunerna men att detta skattebortfall kan bedömas få ringa omfatt­

ning. Enligt förbundets uppfattning är förslaget välmotiverat, i all synnerhet

om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden genomföres.

Landsorganisationen finner motiven mot att utbildningsbidragen skall ut­

göra skattepliktig inkomst helt övertygande. Vidare påpekas följande. Enligt

arbetslöshetskungörelsen kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att kontant-

understöd kan utgå under tiden en arbetslös deltar i utbildningskurs. På

samma sätt kan arbetslöshetskassa utbetala försäkringsersättning till ar­

betslös medlem som genomgår utbildningskurs. Försäkringsersättningen ut­

gör redan enligt nu gällande regler icke skattepliktig inkomst. Enligt förslag

som landsorganisationen tillstyrkt skulle skatteplikt icke heller komma att

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

göra åtskillnad mellan de olika grupperna, föreslås att lagtexten fullständigas

även i detta avseende.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att genom styrelsens försorg

även anordnas utbildningskurser, som är avsedda för andra kategorier än

arbetslösa. I dessa kurser, som benämnes andra särskilda utbildningskur­

ser, erhålles utbildning för yrken, där brist råder på arbetskraft. Till delta­

garna i dessa kurser utgår av statsmedel endast timpenning. Dessa bidrag

bar av vissa skattemyndigheter förklarats utgöra skattepliktig inkomst, ett

förhållande som föranlett avsevärt administrativt arbete för kursledningen.

Överstyrelsen föreslår, att även dessa bidrag undantages från beskattning.

Departementschefen

Av remissyttrandena framgår, att nästan fullständig enighet råder om att

förslaget om skattefrihet för utbildningsbidragen bör genomföras. Man har

här att göra med en fråga som vållat avsevärda svårigheter såväl för de

skattskyldiga som för de myndigheter som administrerar utbildningen. Den

bar även föranlett svårbemästrade problem i samband med taxering och

uppbörd.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall anvisningarna till 19 § kom­

munalskattelagen kompletteras så att utbildningsbidragen hänföres till där

angivna slag av icke skattepliktig inkomst. I likhet med de sakkunniga fin­

ner jag detta förfaringssätt lämpligare än att åstadkomma befrielse från

skatteplikt för utbildningsbidragen genom en utvidgning av det skatterätts-

liga begreppet stipendium.

Vad avser räckvidden av den föreslagna bestämmelsen har bl. a. av kam­

marrätten och riksskattenämnden anmärkts, att det av de sakkunniga fram­

lagda förslaget till lagtext bör kompletteras för att ge en klarare definition

av de former av bidrag som avses. Dessa anmärkningar synes böra beak­

tas. Däremot har jag, med hänsyn framför allt till svårigheten att för när­

varande bedöma omfattningen och konsekvenserna av en ytterligare vidgad

skattefrihet, icke ansett mig kunna tillstyrka att, på sätt överstyrelsen för

yrkesutbildning föreslagit, även vissa andra bidrag undantages från be­

skattning.

Den avsedda preciseringen av författningsbestämmelsen synes lämpligen

kunna erhållas sålunda, att för skattefrihet kräves att utbildnings- eller om-

skolningsbidragen bekostas av stat eller kommun samt att de utgår enligt

bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t eller av statlig myndighet.

Bidragen skall givetvis i första hand vara avsedda för arbetslösa och par­

tiellt arbetsföra. Uppfyller ett utbildnings- eller omskolningsbidrag här an­

givna förutsättningar, bör det emellertid vara skattefritt även om det utgår

till andra kategorier. Så är för närvarande fallet med utländska flyktingar,

i militärtjänst skadade, ensamställda kvinnor samt medelålders eller äldre

manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta försörjningsmöjlig­

heter inom det egna yrket icke kan anses föreligga eller som eljest är svår-

placerad på arbetsmarknaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

31

Jag förordar i överensstämmelse med det anförda, att bidrag från stat el­

ler kommun, vilka enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade

bestämmelser utgår, i samband med utbildning eller omskolning, till arbets­

lösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag lik­

ställda, skall genom en komplettering av anvisningarna till 19 § kommunal­

skattelagen undantagas från skatteplikt.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272).

Författningsändringarna är avsedda att tillämpas första gången beträf­

fande inkomster som tages till beskattning vid 1960 års taxering. Den före­

slagna skattefriheten kommer då att gälla samtliga under år 1959 utbetalda

understöd och utbildningsbidrag. Under framhållande tillika att det inte

torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas se­

nare än under innevarande vårsession hemställer jag, att författningsför-

slagen måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Waldau

590520 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag