Prop. 1959:155

('med förslag till förord\xad ning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid grkesmässig försäljning av bilar',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

1

Ur 155

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid grkesmässig försäljning av bilar; given Stockholms slott den 11 april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens ytt­ rande över härvid fogat förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehål]

I början av 1950-talet träffades mellan staten och organisationerna inom bilbranschen en överenskommelse om regler för avbetalningshandeln med bi­ lar. Reglerna innebar i huvudsak, att vid försäljning av bilar viss del av köpesumman skulle betalas kontant och återstoden inom närmare angiven tid, allt i syfte att begränsa kreditköpen på detta område, överenskommel­ ser i saken har därefter gällt till den 1 juli 1958. Skälet till att denna regle­ ring upphörde var, att åtskilliga bilhandlare ställde sig utanför och därige­ nom var oförhindrade att erbjuda bilköpare förmånligare betalningsvillkor än då gällande överenskommelse medgav.

En ny överenskommelse om kreditregler för bilbranschen har den 16 april 1959 preliminärt träffats med Sveriges automobilhandlareförbund. För att garantier skall vinnas för en enhetlig tillämpning av de överens­ komna kreditreglerna har det förutsatts, att bestämmelser skall utfärdas, varigenom bilhandlare som står utanför överenskommelsen förpliktas att följa motsvarande regler för kreditgivningen. I propositionen framlägges förslag till bestämmelser av sådan innebörd.

1 liiliang till riksdagens protokoll 1!)59. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 april 1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che- len för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar samt anför därvid följande.

Sedan länge har avbetalningskrediternas samhälleliga betydelse uppmärk­ sammats, i främsta rummet för deras för- och nackdelar i privatekonomiskt hänseende men också på grund av deras ställning i konjunkturförloppet. Enligt ekonomiska undersökningar som gjorts på området tenderar avbetal- ningskrediterna för konsumtionsändamål att förstärka de ekonomiska fluk­ tuationerna. I en period med inflationstendenser och förväntningar om steg­ rade inkomster och priser är en expansion av avbetalningshandeln ett ka­ rakteristiskt inslag. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man sökt finna medel att påverka omfattningen av dessa krediter. I flera främmande länder bär bestämmelser om obligatoriska betalningsvillkor inom avbetalningshandeln använts som ett verksamt led i stabiliseringspolitiken. Även i vårt land har hithörande frågor prövats vid olika tillfällen.

Sålunda må erinras om den utredning som år 1949 tillsattes med uppdrag att utreda förutsättningarna för en provisorisk lagstiftning rörande avbe­ talnings- och förskottsköp in. in. Denna utredning redovisade i sitt betän­ kande (SOU 1949:38) skilda lagstiftningsåtgärder som skulle kunna ge­ nomföras och då bl. a. regler om skärpta avbetalningsvillkor, såvitt anginge handpenning och avbetalningstid. Utredningen ville emellertid icke förorda sådana åtgärder utan menade den lämpligaste vägen vara att genom för­ handlingar mellan staten och vederbörande branschorganisationer få till stånd en skärpning av nämnda villkor. Härvid föreslogs att kommerskolle­ gium skulle få i uppdrag att å statens vägnar föra förhandlingarna.

Kungl. Maj :t godkände förslaget och uppdrog genom beslut den 22 sep­ tember 1950 åt kommerskollegium att på sätt utredningen förordat upptaga förhandlingar om skärpning av villkoren för avbetalningsköp och låneköp samt om inskränkning i kontokrediten, allt i den utsträckning som med

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

5

undvikas. Reklam för avbetalningsköp fick ej förekomma. Vid köp på av­ betalning av lastbilar med en maximilast av högst 3 000 kg eller personbilar, avsedda att användas i yrkesmässig trafik, skulle minst 40 procent av köpe­ summan erläggas kontant — dvs. innan bilen utlämnades till köparen —■ samt återstoden vara erlagd inom 24 månader från det köparen mottagit bilen. Beträffande andra nya personbilar föreskrevs i överenskommelsen att kontantinsatsen skulle vara minst 50 procent av köpesumman och av­ betalningstiden längst 12 månader. I fråga om vanliga begagnade personbi­ lar gällde, att kontantinsatsen skulle uppgå till minst 40 procent av köpe­ summan och avbetalningstiden sträcka sig över längst 15 månader. Vidare stadgades i överenskommelsen att syftet med denna ej fick motverkas ge­ nom övergång till andra kreditformer. Härutöver åtog sig automobilhand- lareförbundet att — om så erfordrades i samverkan med industriföreningen och importörförbundet — från bilhandlarna införskaffa förbindelser att till- lämpa nyss angivna grundsatser vid försäljning av bilar ävensom att un­ derkasta sig viss kontroll och, om reglerna rörande kontantinsatsens stor­ lek eller avbetalningstidens längd överträddes, utgiva skadestånd till auto- mobilhandlareförbundet med 2 000 kronor för varje fordon som sålts i strid mot dessa regler. Influtna skadeståndsbelopp skulle, i den mån de icke an­ vändes till de med kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Sven­ ska vanförevårdens centralkommitté. Bilhandlare, som icke var medlem av automobilhandlareförbundet, skulle få inlämna förbindelsen till bilfabrikant eller bilimportör för vilken han var återförsäljare. Uppkommande tvister mellan förbundet och av överenskommelsen bunden bilhandlare skulle, om part så önskade, hänskjutas till skiljenämnd. Beträffande kontrollen förband sig automobilhandlareförbundet att i samverkan med industriföreningen och importörförbundet vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor eller annan kompetent person övervaka att de i överenskommelsen intagna grundsatserna tillämpades. Kostnaderna för kontrollen skulle bestridas av influtna skadestånd eller, om sådana medel saknades, av automobilhandlare­ förbundet.

Övriga överenskommelser var utformade i stort sett efter samma grund­ satser som dem för vilka nyss redogjorts, dock att de saknade bestämmelser om sanktioner mot den säljare som underlät att rätta sig efter avbetalnings- reglerna.

överenskommelserna biträddes emellertid icke av de inom de olika bran­ scherna verksamma företagarna i den utsträckning som uppenbarligen för­ utsatts av organisationerna. Då kommerskollegium hösten 1956 på uppdrag av Kungl. Maj:t inledde förhandlingar om en förlängning av överenskommel­ serna, visade sig denna omständighet ha stor betydelse. Visserligen förklara­ de sig bilbranschen och tvättmaskinsbranschen villiga att förlänga sina överenskommelser, men beträffande övriga branscher kunde enighet icke nås. Vederbörande organisation avböjde att gå med på förlängning under hänvisning till all utanför överenskommelserna stående företag under­ låtit att tillämpa avbetalningsreglerna, med påföljd att de av överenskom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

7

lar, eller omkring 2,5 miljarder kronor, uppskattningsvis 35 procent erlades i form av s. k. begagnade inbytesvagnar, 40 procent kontant och 25 procent — eller alltså 600 miljoner kronor — genom avbetalningskrediter; omkring 70 procent av samtliga bilköp var att hänföra till avbetalningsköp.

Vidare har utredningen sökt utröna, i vilken utsträckning överenskommel­ sen följdes av bilhandlarna. Därvid hänvisas till de erfarenheter automobil- handlareförbundet åren 1956 och 1957 vunnit av den kontroll som förbun­ det verkställde med hjälp av auktoriserad revisor. Från förbundets sida har sagts att det allmänna intrycket av kontrollverksamheten vore, att de av överenskommelsen bundna bilhandlarna i stort sett lojalt iakttog avbetal- ningsreglerna och att förbundets medlemmar i detta hänseende var mera noggranna än de övriga. Beträffande de bilhandlare som icke biträdde över­ enskommelsen framhåller utredningen, att det vore omöjligt att angiva i vad mån de höll sig inom reglerna. Åtskilligt tydde emellertid på att de i vissa fall tillämpade kreditvillkor, som var gynnsammare för köparen än som kunde erbjudas enligt överenskommelsen.

Utredningen erinrar härefter om att den omständigheten, att överenskom­ melserna icke var bindande för samtliga bilhandlare, utgjorde en så allvar­ lig belastning att de till överenskommelsen anslutna företagen fann det i längden omöjligt att stå fast vid denna. Detta hade sammanhängt med upp­ fattningen, att konkurrensen icke kunde ske under samma betingelser; de utomstående var oförhindrade att erbjuda fördelaktigare avbetalningsvill­ kor. De av överenskommelsen bundna företagarna utsattes ständigt för fres­ telsen att frångå de avtalade reglerna för att kunna hävda sig på markna­ den gentemot de utomstående. Denna frestelse var särskilt stark, när kun­ den — vilket ej torde ha varit alltför ovanligt — sanningsenligt eller falske- ligen uppgav att han kunde få köpa bilen annorstädes mot lägre kontant­ insats eller med längre avbetalningstid än överenskommelsen tillät.

Enligt sitt uppdrag har utredningen, som i hithörande frågor haft över­ läggningar med bilbranschens organisationer samt varit i förbindelse med andra organ inom näringslivet, eftersträvat att utforma ett system som — utan att grunda sig på lagstiftning — lämnade fullständiga garantier för en tillämpning i dess helhet av en avbelalningsöverenskommelse. Efter att ha redogjort för olika vägar, som skulle kunna vara i och för sig framkomliga, fastslår emellertid utredningen på närmare angivna skäl, att den ej lyckats finna ett sådant system. Vidare framhåller utredningen, att de enskilda nä- ringsntövarna i allmänhet motsätter sig en lagstiftning på området och att mot denna bakgrund en av staten tvångsvis genomförd reglering kan vålla svårigheter vid tillämpningen. Vid sina överläggningar med branschorganisa­ tionerna bar dock utredningen funnit, att dessa för sin del vore beredda att godtaga eu ordning, som sannolikt skulle komma att biträdas av över­ vägande antalet bilhandlare och beträffande vilken det enligt utredningens mening borde övervägas, om den skulle prövas.

Utredningens förslag ansluter sig nära till den ordning som senast gällde för bilbranschens del; endast smärre ändringar förordas, samtliga syftande

Departementschefen. Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att under åren 1957 och 1958 i vårt land såldes omkring 154 000 resp. 147 000 nya person­ bilar. Beaktas även handeln med begagnade bilar framkommer att den sam­ manlagda försäljningssumman för ettvart av de båda åren uppgick till ungefär 2,5 miljarder kronor. Denna nivå har nåtts efter en mycket snabb utveckling. Bilköpen utgör med andra ord en stor och expansiv sektor av den totala konsumtionen i landet. En betydande del av de nya bilarna köps från utlandet, och i fråga om bensin och andra förnödenheter för deras drift är vårt land praktiskt taget helt beroende av import. Bilkonsumtionen tar följaktligen i anspråk en ej oväsentlig del av våra löpande valutatillgångar.

Bilköpen sker i betydande utsträckning på avbetalning. Här liksom i ut­ landet har det befunnits angeläget att finna fasta regler för denna avbetal- ningshandel och därigenom begränsa kreditgivningen på området. Den reg­ lering av avbetalningshandeln med bilar som funnits i vårt land sedan bör­ jan av 1950-talet är enligt min mening en från flera synpunkter värdefull stabiliserande faktor och bör därför behållas i någon form.

Beträffande frågan vilken form som lämpligen bör väljas må till en början erinras om alt jag vid milt ställningstagande till stabiliseringsnämndens för­ slag fann mig böra biträda den från flera håll framförda meningen, att över­ enskommelser mellan staten och de olika branscherna vore att föredraga framför lagstiftning. Det syntes mig som om en samförståndslösning vore bättre ägnad än ett påbud från statens sida att göra avbetalningsregleringen effektiv. På min hemställan beslöt också Kungl. Maj :t att förhandlingar i saken skulle upptagas med branschorganisationerna. Såsom av det anförda framgått ledde förhandlingarna till en rad överenskommelser, som dock ef­ ter hand upphörde. Jag anser alltjämt, att avtalsformen i princip bör ha före­ träde, men såsom erfarenheterna från dessa överenskommelser lärt måste garantier föreligga för att eu överenskommelse blir bindande för samtliga inom branschen verksamma företagare. Jag fann därför angeläget att låta undersöka om sådana garantier kunde skapas såvitt anginge bilbranschen innan andra åtgärder övervägdes.

Den undersökning som härutinnan verkställts av utredningen visar dock att fullständiga garantier knappast kan erhållas, om icke lagstiftningsvägen anlitas. Utredningen har visserligen framlagt ett förslag till system, byggt enbart på avtal, men enligt min mening tillgodoses härigenom icke de an­ språk som skäligen bör ställas i förevarande avseende. Säkerligen skulle fortfarande åtskilliga bilhandlare komma att ställa sig utanför, med på­ följd att överenskommelsen aldrig träder i kraft eller kan upprätthållas endast någon kortare tid, eller också skulle den med överenskommelsen av­ sedda regleringen komma att mer eller mindre stanna på papperet. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att det av utredningen ifrågasatta, tämligen invecklade systemet ej prövas.

Härav följer enligt min mening icke att den tidigare använda ordningen med överenskommelser bör överges. För att garantier skall vinnas för eu tillämpning över hela linjen av överenskomna avbetalningsregler har det

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

reskriver s. k. normerade böter. I fråga om böternas storlek synes de i över­ enskommelsen lämnade föreskrifterna vara väl avvägda, och jag förordar därför att motsvarande bestämmelser upptages i förordningen. Detta inne­ bär att böterna i regel skall komma att motsvara en tiondel av värdet av varje bil som sålts i strid mot föreskrivna regler om kontantinsats eller kredittid. Samtidigt stadgas emellertid afl bötesbeloppet icke får under­ stiga 500 kronor och ej överstiga 2 000 kronor.

Den ifrågasatta regleringen gäller yrkesmässig försäljning av bilar och då i princip endast vanliga personbilar. För att försvåra ett kringgående har emellertid överenskommelsen och den föreslagna förordningen gjorts tillämpliga också på droskbilar samt mindre lastbilar såsom skåp- och sta- tionsvagnar.

De regler som förordats i fråga om minsta kontantinsats och längsta kre­ dittid vid bilförsäljningar synes kunna godtagas ur de synpunkter om vilka här är fråga. Kontantinsatsen, vari värdet av s. k. inbytesvagn må inräk­ nas, avses ej få understiga ett belopp motsvarande 40 procent av det avta­ lade vederlaget för den försålda bilen. Också här har automobilhandlare- förbundet ansett det nödvändigt att införa en regel, ägnad att motverka kringgående. I enlighet härmed föreskrives i överenskommelsen och för­ slaget till förordning, att kontantinsatsen ej får inbegripa lån, som köpa­ ren erhållit av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk in­ tressegemenskap — t. ex. ett av säljaren ägt finansieringsinstitut. Kredit­ tiden får normalt ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om droskbilar och mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. I detta sam­ manhang bör framhållas att det med hänsyn till konjunkturlägets väx­ lingar kan bli aktuellt att framdeles ändra kontantinsatsens minimibelopp eller kredittidens maximilängd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förhandlingar med automobilliandlareförbundet besluta om så­ dana ändringar.

Slutligen får jag i detta sammanhang uppta en särskild fråga till behand­ ling. Enligt överenskommelsen skall automobilliandlareförbundet i erfor­ derlig utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan kompetent per­ son kontrollera, att de bilhandlare som anslutit sig till överenskommelsen också följer dess föreskrifter. Vidare skall en särskild nämnd handlägga dit hänskjutna frågor om utdömande av vite för överträdelse av föreskrifterna om kontantinsats och kredittid. I anslutning härtill har avtalats att kostna­ derna skall gäldas med inflytande viten eller, därest dylika medel saknas, betalas av automobilliandlareförbundet, dock med rätt för förbundet att av statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet sålunda utgivit. Att döma av erfarenheterna från förut gällande överenskommelse kommer statsverket genom ett sådant åtagande att åsamkas endast obetydliga utgifter; de kan beräknas bli högst 20 000 kronor per år räknat. Dessa eventuellt upp­ stående utgifter synes lämpligen böra bestridas från den i kommerskolle­ giets omkostnadsanslag ingående delposten till övriga expenser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 195!)

2

Bilaga

Överenskommelse

mellan Kungl. Konnnerskollegiuin, enligt vederbörligt bemyndigande, och Sveriges Automobilhandlareförbund angående vissa betalningsvillkor vid

yrkesmässig försäljning av bilar.

1

§•

Denna överenskommelse avser yrkesmässig försäljning av bilar, dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola utgå, helt eller delvis, i penningar, överlåtelse anses föreligga även i det fall, att säljaren i avtalet har gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första stycket avbetalningslagen, eller har betecknat avtalet på sätt varom i 1 § andra stycket samma lag förmäles.

§•

Automobilhandlareförbundet åtager sig att från de för förbundet kända bilhandlarna infordra förbindelser att vid försäljning av bilar iakttaga de be­ talningsvillkor som angivas i 3 § ävensom att i övrigt underkasta sig de reg­ ler som återfinnas i 4—7 §§.

3 §.

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen har till honom er­ lagt minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt för­ bundit sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om lastbil, buss eller personbiravsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugo­ fyra månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk in­ tressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då bilen ut­ lämnades av säljaren.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 3 §, skall er­ lägga vite med belopp, motsvarande en tiondedel av bilens värde, dock lägst femhundra kronor och högst tvåtusen kronor.

3

§.

Automobilhandlareförbundet åtager sig att i erforderlig utsträckning ge­ nom auktoriserad revisor eller annan härför skickad person kontrollera, att