Prop. 1959:6
('med förslag till förord\xad ning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunktur\xad utjämning',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959
1
Nr 6
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunktur utjämning; given Stockholms slott den 5 december 1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an taga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Mot bakgrunden av vunna erfarenheter föreslås, bl. a. med tanke på vissa långsiktiga investeringar, några ändringar i lagstiftningen om investerings fonder. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 6
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
Härigenom förordnas, att 4, 5, It—13, 15, 17 och 22 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning1 skola'erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 9 § samma förordning skall fogas ett nytt moment, benämnt 3 inom., av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
4 §.
Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 34 § taxe- ringsförordningen har att avlämna allmän självdeklaration för det be skattningsår, då avsättning till inves teringsfond skett.
5 §.
Å konto------------ 22 §§ stadgas. Sedan fem år förflutit från ingång en av det år varunder inbetalningen verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio procent av det ursprung ligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen för att tillställas veder börande taxeringsmyndighet. Sär skild underrättelse skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett samt innehålla uppgift om företagets namn och adress även som det uttagna beloppets storlek. 1
(Föreslagen lydelse)
4 §.
Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava verkställts under det beskattningsår, för vilket avsättning till investerings fond skett, eller ock därefter men icke senare än den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 34 § taxeringsför- ordningen har att avlämna allmän självdeklaration för nämnda beskatt ningsår.
5 §.
Å konto------------ 22 §§ stadgas. Sedan fem år förflutit från ingång en av det kalenderår varunder inbe talningen verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet el ler, i förekommande fall, av vad där av återstår efter återbetalning enligt 18 §. Det belopp som sålunda ifrågakommer till uttag efter uppsägning skall minskas med vad som må hava återbetalats med stöd av 16 och 22 §§.
Har uttag efter uppsägning skett, ålig ger det riksbanken att lämna under rättelse därom till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande taxe ringsmyndighet. Särskild underrättel se skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket nttag skett samt in nehålla uppgift om företagets namn
1 Senaste lydelse av 4, 5 och 17 §§ se 1957: 63.
Kungi. Maj.ts proposition nr 6 år 1959
3
(Nuvarande lydelse)
9 §.
11
§■
Tager företag —--------nedan sägs:
investeringsfond för------------ bygg-
nader; samt
investeringsfond för rörelse:
a) för avskrivning — — — i rörel
sen;
h) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsed
da inventarier, som anskaffats under
och adress ävensom det uttagna be
loppets storlek.
När medel utbetalas med stöd av
16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta
medel tagas i anspråk före senare in
sättningar.
9 §•
3 mom. Finnes det med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden och öv
riga förekommande omständigheter
vara av synnerlig vikt för det allmän
na att viss investering igångsättes,
äger Kungl. Maj.t på ansökan, med
avseende å längre tid än som kan ske
enligt 1 mom., besluta att investe
ringsfond må tagas i anspråk för
sitt ändamål. Kungl. Maj.t må ock
under enahanda förutsättning med
dela preliminärt beslut att investe
ringsfond, som framdeles avsättes,
må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Har sådant preliminärt beslut medde
lats och inkommer uppgift om inves
teringsfonden enligt 27 §, skall arbets
marknadsstyrelsen meddela slutligt
beslut i enlighet med det preliminära
beslutet.
Beslut enligt första stycket må av
se högst sjuttiofem procent av såda
na vid tid punken för beslutet kvar
stående fondmedel, beträffande vil
ka beslut enligt 1 mom. icke medde
lats, och, såvitt avser framtida av
sättningar, sjuttiofem procent av des
sa. Belopp, som enligt beslutet må ta
gas i anspråk, må vidare icke över
stiga sjuttiofem procent av kostna
derna under den tid beslutet avser
för däri angivna investeringar eller
bidrag. 11
11
§•
Tager företag------- — nedan sägs:
investeringsfond för------------ bygg-
nader; samt
investeringsfond för rörelse:
a) för avskrivning------------ i rörel
sen;
b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsed
da inventarier, som anskaffats under
(Föreslagen lydelse)
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
beskattningsåret eller, vad angår far
tyg, anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande om
byggnad av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvaran
de kostnaderna under beskattnings
året för ombyggnaden;
c) för nedskrivning -—------- med
givet; samt
d) för kostnader---------— liknan
de fyndighet.
Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande be
skattningsår för ny-, till- eller om
byggnad eller för underhållsarbeten å
byggnad samt ifrågavarande arbeten
pågått under flera av dessa år, må
företaget, under förutsättning att av
drag för kostnaderna under de tidi
gare åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för
avskrivning å byggnaden eller för
täckande av underhållskostnaden
med högst ett belopp motsvarande de
uppkomna kostnaderna under de
ifrågavarande åren. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ny- eller ombyggnad av far
tyg-
Kungl. Maj :t må, — — — riket
tillverkar.
Vid tillämpning -------------under be
skattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
12
§.
Kungl. Maj :t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk.
(Nuvarande lydelse)
13 §.
Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl
därtill föreligga, medgiva att inves
teringsfond för rörelse tages i an
språk för avskrivning av kostnader
beskattningsåret eller, vad angår far
tyg, anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande om
byggnad av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvaran
de kostnaderna under beskattnings
året för ombyggnaden, ävensom för
kostnader för reparation av fartyg;
c) för nedskrivning — -— -— med
givet; samt
d) för kostnader-------------liknan
de fyndighet.
Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i
anspråk under flera på varandra föl
jande beskattningsår för ny-, till- el
ler ombyggnad eller för underhålls
arbeten å byggnad samt ifrågavaran
de arbeten pågått under flera av des
sa år, må företaget, under förutsätt
ning att avdrag för kostnaderna un
der de tidigare åren icke redan skett,
under det sista året taga fonden i an
språk för avskrivning å byggnaden el
ler för täckande av underhållskostna
den med högst ett belopp motsvaran
de de uppkomna kostnaderna under
de ifrågavarande åren. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ny- eller ombyggnad av far
tyg-
Kungl. Maj :t må, — — — riket
tillverkar.
Vid tillämpning------------ under be
skattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
12
§.
Kungl. Maj:t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk, så ock eljest för investe
ring i annan förvärvskälla än den, i
vilken avsättning skett.
13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, med
giva att investeringsfond för rörelse
tages i anspråk för avskrivning av
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
5
för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningstäl lande i övrigt av tomtområde för be byggelse samt liknande arbeten.
(Nuvarande lydelse)
15 §.
Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för taxering till kommunal och stat lig inkomstskatt verkställda inkomst beräkningen för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är, åtnjuta ett extra avdrag (investe- ringsavdrag) med belopp motsvaran de tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.
17 §.
Har arbetsmarknadsstyrelsen -— --------vederbörande taxeringsmyndig het.
Har förordnats------- - — i anspråk. Underrättelse som enligt ovan an kommer på arbetsmarknadsstyrelsen skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift härom.
§.
Har investeringsfond helt eller del vis enligt taxering, som vunnit laga kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investe ring av ett belopp motsvarande fyr tio procent av den återförda fondav-
kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iord ningställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbe ten. I fält som avses i 9 § 3 mom. skall dock fråga som nu sagts prövas av Kungl. Maj:t.
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Företag, som tagit investerings fond i anspråk jämlikt bestämmel serna i denna förordning utan att fråga är om fall som i 9 § 3 mom. el ler 10 § sägs, må vid den för taxering till kommunal och statlig inkomst skatt verkställda inkomstberäkning en för beskattningsåret för den för värvskälla, varom fråga är, åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.
17 §.
Har arbetsmarknadsstyrelsen ■— --------vederbörande taxeringsmyndig het.
Har förordnats ■—• --------i anspråk. Underrättelse som enligt ovan an kommer på arbetsmarknadsstyrelsen skall innehålla uppgift om år för vil ka investeringsfond skall tagas i an språk samt, därest medgivandet av ser investering för visst ändamål, uppgift härom ävensom uppgift hu ruvida investeringsavdrag enligt 15 § skall åtnjutas.
22
§.
Har investeringsfond helt eller del vis återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av fö retaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investe ring av ett belopp motsvarande fyr tio procent av den återförda fondav sättningen i den mån medlen icke ti-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
sättningen i den mån medlen icke ti digare återgått till företaget.
(Nuvarande lydelse)
digare återgått till företaget. Förord nande som nu sagts må ej utan med givande av vederbörande taxeringsintendent meddelas förrän taxeringen vunnit laga kraft.
(Föreslagen lydelse)
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Därvid skall iakttagas följande.
1. I stället för vad som stadgas i sista stycket av övergångsbestämmelser na till förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) skall, beträffande sådan kon junkturinvesteringsfond och investeringsfond, som bildats före ikraftträdan det av nämnda förordning, utöver vad som framgår av sagda övergångsbe stämmelser i övrigt, gälla att fonden må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt förord ningen den 27 maj 1955 (nr 256), så ock eljest för investering i annan för värvskälla än den i vilken avsättning skett, att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 § sista stycket förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i deras lydelse enligt denna förordning skola äga motsvarande tillämpning, att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första styc ket vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) angivna ändamål, att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första styc ket vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna för ordning angivna ändamål samt att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj :t i stället skall, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning, tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.
2. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1959 års taxe ring eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 december 1958.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga rörande ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för kon junkturutjämning samt anför därvid följande.
Under nu rådande svårigheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen har investeringsfonder för konjunkturutjämning i betydande utsträckning kunnat efter vederbörligt tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen tagas i an språk för sitt ändamål. I samband därmed har aktualiserats fråga om att komplettera bestämmelserna på området i syfte att främja mera långsiktiga investeringar. Jag anhåller att få upptaga denna fråga och att i samband därmed få föreslå vissa andra jämkningar som föranledes av vunna erfa renheter.
Gällande bestämmelser m. m.
Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturut jämning har åsyftats att på beskattningsområdet ernå en anordning, som kunde bidraga till en utjämning i produktion och sysselsättning. Bestäm melserna innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för fram tida investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta investeringar vid högkonjunktur och att, under arbetsmarknadsstyrelsens kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksam het från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955 fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investerings fonder tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstift- ning. Lagstiftningen utbyggdes efter hand och erhöll år 1947 permanent karaktär. 1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock äger förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investerings fonder, som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.
Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening. Avsättning får ske till investeringsfond för
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst fyrtio procent av årsvinsten före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast un der förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetal ningen skall ha verkställts senast den dag, då företaget haft att avgiva all män självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning till investerings fond skett.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbets marknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Be slutet kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet, eller ock gälla visst eller vissa företag. Självfallet kan be slutet endast avse fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare beskattningsår, och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomst taxeringen. Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må tagas i anspråk. Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvår dande arbeten i vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för avskrivning å byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och för vissa kostnader för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyn dighet m. m. Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk.
För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att trettio procent av fondavsättningen får utan tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen och efter företagets eget bedömande fritt tagas i anspråk efter fem år. Sedan fem år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts, äger företaget sålunda att efter uppsägning hos riksbanken ut taga högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Även denna »fria sektor» av investeringsfonden skall tagas i anspråk för sådana ändamål som tidigare angivits.
I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att om investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråk- tagna fondmedel. -—- Sådant avdrag åtnjutes givetvis inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd utnyttjar den fria sektorn.
Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga inte är om ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning. Samma gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till beskattning upptagas även ett extra belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden återförts. Om avtal träffats om överlåtelse, pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall
9
Kungl. Maj. ts proposition nr G år 1959
fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillagg av tio procent.
Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de lios riksban
ken insatta medlen först sedan taxeringen i fråga vunnit laga kraft.
Det må vidare framhållas, att Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för
företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga
fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogs
bruk samt att — om särskilda skäl föreligger — medgiva att investerings
fond för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom för
avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avlopps
ledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt
liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel inte i någon form
är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.
Angående omfattningen av de medel som avsatts till investeringsfonder
har inhämtats följande.
T. o. in. 1958 års taxering hade följande avsättningar verkställts enligt
1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Beskattningsår
1955
1956
1957
Investeringsfond
för rörelse
142
288 586
111 512 220
208 114 no
461 914 916
Investeringsfond
för skogsbruk
24 350 200
13 887 000
6 970 000
45 207 200
Summa
fonder
166 638 786
125 399 220
215 084 110
507 122 116
Vid utgången av beskattningsåret 1957 kvarstod avsättningar till investe
ringsfonder enligt 1947 och tidigare års förordningar till ett sammanlagt be
lopp av 247 189 978 kronor. Om nu nämnda fonder kan i sammanhanget
tillfogas följande. Även dessa fonder står under arbetsmarknadsstyrelsens
tillsyn. Mot fonderna svarar emellertid inte några insättningar i riksbanken,
enär dylika insättningar inte krävdes i 1947 och tidigare års förordningar
om investeringsfonder. Enligt sistnämnda förordningar fick avsättning en
dast ske i förvärvskällan rörelse. Redan vid avsättningen till investerings
fond måste företagen ta ställning till för vilket ändamål fonden skulle an
vändas. Avsättning kunde således enligt 1947 års förordning ske till investe
ringsfond för byggnader, investeringsfond för inventarier, investeringsfond
för varulager samt investeringsfond för arbeten i gruva. Nyssnämnda be
lopp 247 189 978 kronor fördelar sig på de olika fonderna sålunda.
Investeringsfond för byggnader........... 200 700 379
■»
•» inventarier...........
31774210
»
» varulager ............. 13 838 819
»
» arbeten i gruva . .
876 570
Beträffande investeringsfonder, som avsatts enligt 1947 och tidigare års
förordningar, linnes inte någon fri sektor, vilken får tas i anspråk utan ar
betsmarknadsstyrelsens tillstånd. Enligt stadgande i övergångsbestämmel
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959
serna till 1955 års förordning medgives — i enlighet med vad som gäller
enligt sistnämnda förordning — ett särskilt investeringsavdrag med tio pro
cent när äldre investeringsfonder tages i anspråk för sitt ändamål i enlighet
med beslut av arbetsmarknadsstyrelsen. I övergångsbestämmelserna till 1955
års förordning stadgas därjämte, att äldre investeringsfond må efter av
Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med
investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års förordning.
Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen har styrelsen under tiden
fram till den 1 december 1958 bifallit 212 ansökningar från 173 företag om
ianspråktagande av fonder. Besluten avser både fonder enligt 1955 års för
ordning och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har där
emot inte utfärdats. Efter sammanräkning av angivna byggnads- och an
skaffningskostnader (eller fondavsättningar i de fall angiven kostnad över
stigit avsättningen) beräknar styrelsen att dessa individuella medgivanden
omfattar cirka 225 000 000 kronor. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat, att t. o. m. beskattningsåret 1957 (det räkenskapsår, för vilket
taxering ägt rum 1958) verkställda avsättningar till fond för skogsbruk
må under beskattningsåren 1958 och 1959 tagas i anspråk för sitt ända
mål för under tiden 15 juli 1958—30 juni 1959 nedlagda kostnader.
Dessutom har ett mindre antal medgivanden lämnats av Kungl. Maj:t.
Departementschefen
Lagstiftningen om investeringsfonder har i rådande konjunkturläge visat
sig vara ett verksamt medel att stimulera investeringsverksamheten och där
igenom skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. Dels innebär de ökade av
skrivningar, som får åtnjutas då investeringsfonderna tages i anspråk, en sti
mulans, dels medför återbetalningen av de i riksbanken insatta medlen att
företagens möjligheter att finansiera investeringar ökar. De vunna erfa
renheterna synes ge vid handen, att lagstiftningen om investeringsfonder i
stort sett får anses ändamålsenligt utformad. Det har emellertid kunnat kon
stateras, att vissa bestämmelser bör överses.
Syftet med investeringsfondslagstiftningen är som redan nämnts att sti
mulera till investeringar under tider, då sysselsättningssvårigheter uppkom
mer. Tillstånd att ta investeringsfonder i anspråk bör därför i princip endast
avse sådan tidrymd, för vilken konjunkturutvecklingen med någon sanno
likhet kan överblickas. De tillstånd, som arbetsmarknadsstyrelsen hittills
meddelat, har även i allmänhet begränsats till att avse det aktuella beskatt
ningsåret och/eller det påföljande beskattningsåret, d. v. s. högst två år.
De investeringar som kunnat igångsättas med anlitande av fonderna är i
och för sig betydande. De nyss angivna begränsningarna har emellertid lett
till att lagstiftningens stimulerande verkningar i huvudsak kommit att om
fatta projekt som kan slutföras under ett eller ett par år. Härigenom har i
praktiken en gräns satts även för investeringarnas storlek. De största pro
Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959
11
jekten kräver nämligen i regel betydligt längre tid än två år, och företagen
har då icke ansetts kunna erhålla tillstånd som avsett hela utbyggnadstiden.
Härtill kommer, att det är först efter ikraftträdandet av 1955 års lagstift
ning som fondavsättningar börjat göras mera allmänt. Under den jämförel
sevis korta tiden därefter har företagen i regel inte hunnit göra avsättningar
som motsvarar kostnaderna för dylika mycket stora investeringar.
För att upprätthålla sysselsättningen i en lågkonjunktur är det angeläget
att planerade investeringar igångsättes så snart som möjligt. Självfallet gäl
ler detta i hög grad de stora, svsselsättningsskapande projekt som jag har
nämnt. Att sådana investeringar igångsättes är emellertid också önskvärt
från allmänt ekonomiska synpunkter och inte minst mot bakgrund av de
västeuropeiska samarbetssträvandena på det ekonomiska området. Det fram
står som ett viktigt allmänt intresse, att våra stora, på export inriktade bas
industrier kan rusta sig att ta upp konkurrensen under de förutsättningar
som kommer att föreligga om dessa strävanden förverkligas.
Jag har därför kommit till den uppfattningen, att möjligheterna att ta
investeringsfonder i anspråk bör något utvidgas. Fondmedel bör under här
angivna omständigheter kunna tas i anspråk för längre tid än nu ansetts
möjligt. Det bör också kunna medgivas, att framtida fondavsättningar får
användas. Självfallet skulle detta icke få innebära något avkall på kravet att
insättningar skall göras i riksbanken i den utsträckning som förordningen
redan nu föreskriver.
Även andra utvägar att stimulera långfristiga investeringar skulle själv
fallet kunna övervägas. En sådan utväg skulle vara att generellt tillåta ökade
avskrivningar. I ett flertal länder däribland Danmark medges t. ex. vissa
extra avskrivningar, i regel i form av högre initialavskrivningar. Finland
har ett system, som ger exportföretagen vissa skattelättnader och ökade av-
skrivningsmöjligheter, vilka står i proportion till de i Finlands bank depone
rade utländska valutorna etc.
Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas, att de svenska
skattereglerna innebär möjligheter till avskrivningar och annan s. k. för
täckt resultatutjämning som är större än i flertalet andra länder. En gene
rell utvidgning av rätten till avskrivningar skulle därför i vårt land få and
ra och från skattepolitisk synpunkt mera betänkliga konsekvenser än mot
svarande åtgärder i utlandet. Den skulle också gå utanför det här aktuella
syftet, som kan sägas vara att utbygga de regler om investeringsfonder, som
stimulerar till investeringar under lågkonjunktur, så att motsvarande effekt
nås beträffande vissa från allmän synpunkt angelägna, långsiktiga investe
ringar, på vilka dessa regler till följd av sin konstruktion inte kan göra av
sedd verkan.
Av det sagda följer, att en utvidgning av den nuvarande tillståndsgivning-
en inte bör ifrågakomma i andra fall än nyss angivits. En sådan begränsning
torde inte kunna åstadkommas utan en ingående prövning i varje särskilt
fall. I första hand bör det tillses, att tillstånd inte medges med mindre inves
teringen i fråga för den tid man kan överblicka är angelägen av sysselsätt-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
ningspolitiska skäl. Det bör vidare stå klart, att investeringen kräver den tid som uppgives och att den längre investeringstiden icke har sin motive ring i likviditetssynpunkter eller andra i detta sammanhang ovidkommande överväganden. Investeringen bör vidare prövas från allmänt ekonomiska synpunkter. Självfallet måste hänsyn också tas till de skattepolitiska kon sekvenserna. Det synes naturligt att denna prövning äger rum inom ramen för lagstiftningen om investeringsfonder. Med hänsyn till de skattepolitiska konsekvenserna bör emellertid prövningen verkställas av Kungl. Maj :t, själv fallet efter arbetsmarknadsstyrelsens hörande.
Av här anförda skäl förordar jag, att i förordningen om investeringsfon der vidtages sådana ändringar, att medgivande att taga fondmedel i an språk kan i särskild ordning lämnas även beträffande mera långsiktiga in vesteringar av särskild betydelse. Som nyss nämnts kan läget vara det, att företaget i fråga inte gjort tillräckliga avsättningar till investeringsfonder. Kungl. Maj :t bör därför äga möjlighet besluta att även framtida avsätt ningar får tagas i anspråk.
Om på detta sätt beslut meddelas för längre tid än föreliggande syssel- sättningssvårigheter kan väntas fortbestå och med ianspråktagande av framtida avsättningar, är det givet att de speciella förmåner i investerings- fondslagstiftningen, som tillkommit för att stimulera till avsättningar, inte skall få åtnjutas. Jag syftar här främst på investeringsavdraget men även på möjligheten att efter fem år taga trettio procent av fondmedlen i anspråk utan tillstånd. Vissa andra begränsningar synes även vara påkallade. För att inte det ursprungliga syftet med investeringsfondslagstiftningen skall bli förfelat, synes det sålunda angeläget att beträffande dessa i särskild ordning meddelade tillstånd inte hela avsättningen får utnyttjas. Medgivan det att ta investeringsfonderna i anspråk synes böra begränsas till förslags vis sjuttiofem procent av fondavsättningarna. Inte heller bör mer än sjuttio fem procent av kostnaderna för investeringarna få avskrivas med anlitande av investeringsfonder. Företaget bör med andra ord åläggas att för framtida behov hålla ett belopp motsvarande en fjärdedel av investeringskostnaden innestående på fond.
Godtages vad jag här förordat, blir vissa ändringar och tillägg i 1955 års förordning erforderliga. Det synes lämpligt behandla dessa ändringar och tillägg — som i främsta rummet avser 9 § ■— i paragrafnummerordning. I samma ordning torde få upptagas några jämkningar i vissa detaljbestäm melser som påkallas av vunna erfarenheter.
4 §•
I denna paragraf föreskrives att inbetalningen av medel i riksbanken skall ha verkställts senast den dag företaget haft att avlämna allmän självdekla ration för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett. Nå got stadgande om, när inbetalning tidigast får ske, har inte ansetts erfor derligt. Det ligger dock i sakens natur att inbetalningen skall ha skett efter det aktuella beskattningsårets ingång. Fråga har emellertid uppkommit, hu
Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959
13
ruvida ett företag, genom att göra förskottsinbetalningar för kommande
beskattningsår, skulle få utnyttja den »fria sektorn» vid en tidigare tid
punkt än som eljest varit möjligt. Enligt bestämmelserna i 5 § äger näm
ligen företaget uttaga trettio procent av det ursprungligen inbetalade belop
pet sedan fem år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen
verkställts. I förtydligande syfte synes därför 4 § böra jämkas så att därav
framgår, att inbetalningen inte får ske före beskattningsårets ingång.
5 §.
I 1947 och tidigare års förordningar om investeringsfonder fanns stad-
ganden av innebörd, att tidigare till investeringsfond avsatta medel skulle
anses ha tagits i anspråk före senare avsättningar. Ett sådant stadgande var
erforderligt, enär fonderna enligt dessa äldre förordningar skulle, därest
de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning efter visst
antal år, därvid visst räntetillägg skulle verkställas. Det var därför nödvän
digt att veta när de fonder, som fanns kvar, hade avsatts. Ett motsvarande
stadgande ansågs inte erforderligt i 1955 års förordning, enär de fonder
som avsatts enligt sistnämnda förordning inte är tidsbegränsade och något
räntetillägg icke skall göras vid återföringen.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § andra stycket om rätt för före
tagen att efter fem år uttaga trettio procent av inbetalade medel har det
emellertid befunnits önskvärt att en bestämmelse finnes om i vilken ord
ning dessa medel skall anses återbetalade. Därjämte synes böra regleras
när och i vilken utsträckning den fria sektorn skall anses ha tagits i an
språk i de fall fonderna enligt erhållet tillstånd användes för sitt ändamål.
Följande exempel torde klarlägga det sagda.
Ett företag antages ha gjort följande avsättningar till investeringsfond
för rörelse och följande inbetalningar i riksbanken.
Avsättning till
Inbetalning i
investeringsfond
riksbanken
Beskattningsår 1....................... 2 000 000
800 000
»
2....................... 1000000
400 000
»
3....................... 3 000000
1200000
Om arbetsmarknadsstyrelsen beslutar att av investeringsfonderna
4 000 000 kronor får tagas i anspråk för sitt ändamål, äger företaget från
riksbanken utbekomma fyrtio procent härav eller 1 G00 000 kronor. Fråga
uppkommer då vilka inbetalningar, som skall anses återbetalade. Det ligger
närmast till hands att anse att de först inbetalade medlen också först tas
i anspråk. Återbetalning har då skett av de åren 1 och 2 inbetalade belop
pen, tillsammans 1 200 000 kronor, samt 400 000 kronor av inbetalningen
för år 3. Det återstår emellertid under dessa förhållanden alt avgöra, om
återbetalningen av de år 3 inbetalade medlen i sin helhet eller till viss del
avser den s. k. fria sektorn. Frågan gäller med andra ord i vilken utsträck
ning företaget har kvar rätten att sedan fem år förflutit från ingången av
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
år 3 uttaga trettio procent av det nämnda år ursprungligen inbetalade be
loppet eller (30 % av 1 200 000 =) 360 000 kronor.
För egen del finner jag, såsom nyss antytts, naturligt, att redan gällande
bestämmelser tolkas så, att de först inbetalade medlen skall anses ha först
tagits i anspråk för återbetalning. I förtydligande syfte synes emellertid ett
uttryckligt stadgande härom böra införas som ett nytt tredje stycke i 5 §.
Vad så angår frågan, när den fria sektorn skall anses ha tagits i anspråk,
vill jag framhålla följande. Stadgandet i 5 § andra stycket att trettio pro
cent av fondmedlen skall få tagas i anspråk efter fem år har tillkommit för
att stimulera till avsättningar. Bestämmelsen utgör en garanti för att i vart
fall en del av fondmedlen skall få användas även om sådana förhållanden
inte skulle inträda, att arbetsmarknadsstyrelsen finner skäl medgiva att
fondmedlen må tas i anspråk. Utvecklingen har emellertid blivit den, att
företagen i stor utsträckning fått taga fondmedlen i anspråk innan fem år
förflutit från insättningen. Det synes då inte böra möta några berättigade
erinringar att anse, att det i första hand är den fria sektorn, som tagits i
anspråk. Om, såsom i det tidigare anförda exemplet, det för år 3 inbetalade
beloppet endast till en del återbetalas, bör det i första hand anses vara den
fria sektorn som utbetalas. För år 3 i exemplet skulle således utbetalas
360 000 kronor av den fria sektorn och 40 000 kronor av den bundna. Därav
följer, att företaget i fråga inte skulle äga rätt att såsom fri sektor uttaga
någon del av det för år 3 inbetalade beloppet. Skulle återbetalningen i exem
plet endast ha utgjort 300 000 kronor för år 3 hade företaget, sedan fem år
förflutit från ingången av nämnda år, ägt uttaga (360 000—300 000=)
60 000 kronor. När återbetalning av medel sker på grund av bestämmel
serna i 22 §, d. v. s. då investeringsfond återförs till beskattning, bör lika
ledes gälla, att det i första hand är den fria sektorn som återbetalas.
För att förebygga missförstånd synes — inte minst med tanke på de nu
aktuella utvidgningarna av företagens möjligheter att taga fonder i anspråk
— uttryckliga bestämmelser i ämnet böra upptagas i 5 § andra stycket. Här
igenom tillgodoses det tidigare nämnda önskemålet, att rätten att använda
den fria sektorn skall bortfalla, i den mån tillstånd erhålles enligt det före
slagna nya 3 mom. av 9 §.
I detta sammanhang bör måhända framhållas, att någon speciell uppsäg
ningstid inte gäller då medel uttages på grund av bestämmelserna i 5 §
andra stycket.
9 §.
Såsom jag tidigare framhållit har det i vissa fall framstått som önskvärt,
att tillstånd kan ges att ta investeringsfond i anspråk för mera långsiktiga
investeringar av särskild betydelse för det allmänna samt att preliminärt
beslut kan meddelas att företaget får ta i anspråk framdeles gjorda avsätt
ningar. Ett viktigt syfte med tillståndsgivningen skall dock även i dessa
fall vara, att investeringen, då beslutet meddelas och så långt konjunktur
läget då kan överblickas, är från sysselsättningssynpunkt angelägen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
15
De erforderliga bestämmelserna föreslås upptagna i ett nytt 3 mom. i 9 §. Där bör även anges vissa av de begränsningar i de skattemässiga förmånerna som enligt vad tidigare förordats bör gälla här avsedda tillstånd. Ett beslut enligt de föreslagna nya bestämmelserna skall sålunda begränsas till att avse högst sjuttiofem procent av förefintliga och framtida avsättningar. Vidare får det belopp av investeringsfonden, som enligt beslutet må tagas i anspråk, icke överstiga sjuttiofem procent av kostnaden under respektive beskatt ningsår för den investering, som beslutet avser.
I övrigt skall de skattemässiga förmånerna, såsom tidigare förordats, i främsta rummet begränsas på det sätt att investeringsavdrag enligt 15 § inte medgives. Utöver vad som redan sagts i denna fråga vill jag erinra om att investeringsavdraget har tillkommit för att stimulera till avsättningar i ti der, då man inte vet när fonden kan få tagas i anspråk. Ett sådant avdrag är därför inte motiverat, när förhandsbeslut om fondens ianspråktagande meddelats. Ett beslut att få taga fondmedlen i anspråk för långsiktiga in vesteringar är så förmånligt, att det även i dylika fall är berättigat att inte medgiva investeringsavdrag. Begränsningen i fråga bör upptagas i 15 § och jag återkommer till densamma vid behandlingen av nämnda paragraf.
De tillstånd som meddelas enligt det föreslagna 9 § 3 mom. är helt skil da från de tillstånd som nu meddelas enligt 9 § 1 mom. Reglerna om sistnämnda tillstånd påverkas inte, och kombinationer av de olika slagen av tillstånd i fråga om samma investeringar bör i princip inte ske. Företagen har alltså i förekommande fall att välja mellan att söka ett mera begränsat till stånd enligt 1 mom. med fulla skattemässiga förmåner eller ett mera omfat tande medgivande enligt 3 inom. med de inskränkningar i de skattemässiga förmånerna som här angivits.
Ett beslut enligt det föreslagna 9 § 3 mom. bör, i likhet med de beslut som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen, innebära, att investeringsfon derna får tagas i anspråk med högst ett i beslutet angivet belopp. Därtill kommer så de spärregler, som angives i andra stycket av 3 mom.
Det bör som nyss nämnts i princip inte ifrågakomma att för samma in vestering meddelas dels beslut enligt 1 mom. av arbetsmarknadsstyrelsen och dels beslut eller förhandsbeslut enligt 3 mom. av Kungl. Maj :t. Härav följer att arbetsmarknadsstyrelsen väl äger jämlikt 1 mom. besluta, att de tjugu fem procent av fondmedlen, som inte omfattas av beslutet enligt 3 inom., lår tagas i anspråk för sitt ändamål, men inte för samma investering, som avsetts med beslutet enligt 3 mom. Något formellt hinder för arbetsmark nadsstyrelsen att med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden göra avsteg från denna princip har jag dock icke ansett böra uppställas.
Då preliminärt beslut meddelas, torde gången i regel bli följande. För- handsbeslutet innebär, alt företaget — därest avsättning till investerings fond godkännes vid ett eller flera kommande års taxeringar — skall äga taga ett visst belopp av dessa fondmedel i anspråk för under viss tid verk ställd, i beslutet närmare angiven investering. Det belopp, som sålunda får tagas i anspråk, må dock icke överstiga vare sig sjuttiofem procent av de
16
sålunda avsatta fondmedlen eller sjuttiofem procent av kostnaderna under
ifrågavarande tid för de i beslutet angivna investeringarna. Sedan arbets
marknadsstyrelsen enligt bestämmelserna i 27 § erhållit underrättelse om
att avdrag för avsättning till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxe
ringen, skall styrelsen meddela ett slutligt beslut — även detta enligt be
stämmelserna i 3 mom. — i överensstämmelse med förhandsbeslutet. För-
handsbeslutet skall således inte ha någon annan funktion än att ge före
taget garanti för att viss del av framtida avsättningar, som godkänts vid
inkomsttaxeringen, skall få tagas i anspråk. Det preliminära beslutet fri
tager inte företaget från skyldighet att i riksbanken inbetala ett belopp mot
svarande fyrtio procent av avsättningen.
11
§•
Från arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framförts önskemål om att
investeringsfonderna även bör få lagas i anspråk för reparation av fartyg.
Denna fråga berördes av företagsbeskattningskommittén (SOU 1954: 19 s.
252), vilken emellertid fann, att en dylik utvidgning av lagstiftningen tills
vidare borde anstå. Då ldassningar och i samband därmed utförda repara
tionsarbeten måste företagas på i huvudsak bestämda tider och oberoende av
läget på arbetsmarknaden, kunde enligt kommittén någon egentlig effekt från
konjunktursynpunkt knappast förväntas av att investeringsfonderna fick
tagas i anspråk för fartygsreparationer. För egen del anser jag mig böra fästa
avgörande vikt vid det förhållandet att en dylik åtgärd — om än effekten
från konjunktur synpunkt torde bli begränsad — bör kunna bidraga till att
sysselsättning erhålles inom den svenska varvsindustrien i tider av syssel-
sättningsminskning. Jag vill därför inte motsätta mig, att en dylik utvidg
ning sker av bestämmelserna i 11 §.
12
§.
I denna paragraf stadgas, att Kungl. Maj:t må meddela tillstånd för före
tag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fon
den i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk.
Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1954: 19 s.
255), att med hänsyn till denna frågas natur tillstånd borde få lämnas en
dast av Kungl. Maj :t, därvid vederbörligt beaktande borde ägnas jämväl rö
relsekommunens intressen. Bortsett från detta undantag gäller — med hän
syn till kommunintresset — att investeringsfond, som avsatts i en förvärvs
källa inte får tagas i anspråk för investering i annan förvärvskälla. Enligt
vad arbetsmarknadsstyrelsen under hand meddelat har till styrelsen inkom
mit ett flertal ansökningar, genom vilka aktualiserats frågan om möjlighet
att ianspråklaga investeringsfond i annan förvärvskälla än den, för vilken
fonden avsatts. Styrelsen finner det angeläget, att möjlighet öppnas för före
tagen att även i andra fall än det, som reglerats i 12 §, få taga investerings
fond i anspråk i annan förvärvskälla än den, vari den avsatts. Då det från
arbetsmarknadssynpunkt kan vara önskvärt att så i vissa fall får ske, an
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
17
ser jag mig kunna tillstyrka, att Kungl. Maj :ts befogenhet enligt 12 § utvid gas i enlighet härmed. Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :t vid med delandet av dylika beslut måste beakta de kommunala intressena.
13 §.
Enligt bestämmelserna i denna paragraf må Kungl. Maj:t, om särskilda skäl föreligger, medgiva att investeringsfond för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avlopps ledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt liknande arbeten. Att befogenheten att meddela dispens i dessa fall har an setts böra tillkomma Kungl. Maj :t beror på, att de angivna kostnaderna överhuvudtaget inte är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Det innebär där för en betydande förmån för företagen att få använda investeringsfonderna för dylika ändamål.
Arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framhållit, att företagen ofta inte skiljer på kostnader för byggnad och för grundförbättringar m. in. De sistnämnda arbetena är ofta eu förutsättning för egentliga byggnadsarbeten. Erfarenheterna har enligt styrelsen visat, att det är förenat med betydande olägenheter att ha två beslutande myndigheter för projekt, som av sökan den betraktas som en enhet. Att grundförbättringar eljest icke är avdragsgilla synes enligt arbetsmarknadsstyrelsens förmenande inte böra utgöra ett hin der för att styrelsen utövar beslutanderätten även i detta hänseende.
Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser jag mig kunna tillstyrka, att den i 13 § åt Kungl. Maj :t inrymda befogenheten överflyttas på arbets marknadsstyrelsen. Jag utgår härvid ifrån att styrelsen tillser att investe ringsfonderna såvitt möjligt i första hand tages i anspråk för investeringar enligt 11 §. Såsom ett uttryck härför bör bestämmelsen i ämnet kvarstå som en särskild paragraf och inte inarbetas i 11 §. I fall, som avses i det före slagna 9 § 3 mom., bör dock befogenheten att meddela nu ifrågavarande tillstånd kvarligga hos Kungl. Maj :t.
15 §.
Såsom jag framhållit i det föregående vid behandlingen av 9 §, bör in- vesteringsavdrag inte medgivas när fråga är om beslut enligt det föreslagna nya 3 mom. i nämnda paragraf. Härav påkallas en jämkning i 15 §.
16, 17 och 19 §§.
Sedan Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att ett företag skall eller må taga investeringsfond helt eller delvis i anspråk, kan företaget enligt bestämmelserna i 16 § göra framställning till arbets marknadsstyrelsen, att styrelsen skall förordna om utbetalning från riks banken av ett belopp motsvarande fyrtio procent av det belopp av investe ringsfonden, som enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det kan sy nas vara en onödig omgång alt arbetsmarknadsstyrelsen skall särskilt för ordna om utbetalning av medel från riksbanken. Föreskriften har emel-
Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
lertid tillkommit främst med tanke på de fall då arbetsmarknadsstyrelsen
ålägger företagare att taga fondmedel i anspråk. I normalfallet, d. v. s. då
beslutet grundar sig på överläggningar mellan företaget och arbetsmark
nadsstyrelsen och beslutet innebär bifall till en ansökan om att få ta fond
medel i anspråk, synes det ändamålsenligt, att förordnandet om utbetal
ning intages i tillståndsbeslutet. Bestämmelserna i 16 § utgör enligt min
mening icke något hinder för ett sådant förfaringssätt.
Då arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att fondmedel skall eller må tagas
i anspråk och företaget i följd härav utfått medel från riksbanken, skall
banken enligt föreskrift i 16 § lämna arbetsmarknadsstyrelsen underrät
telse om utbetalningen. Om beslutet inneburit att fondmedel må tagas i
anspråk, skall styrelsen enligt bestämmelserna i 17 §, sedan besked från
riksbanken erhållits, meddela taxeringsmyndigheterna att av investerings
fonden ett belopp motsvarande två och en halv gånger utbetalningen skall
användas. Tager sedan företaget inte så stor del av investeringsfonden i an
språk inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt, återföres den resterande
delen till beskattning enligt bestämmelserna i 19 §. Företaget måste därför
tillse, att från riksbanken inte uttages större belopp än som svarar mot den
del av investeringsfonden, som med säkerhet kommer att tagas i anspråk.
Självfallet kan det innebära vissa problem för företagen att undvika att in
vesteringsfonder återföres till beskattning på grund av att för stora uttag
gjorts från riksbanken. Innebörden av det sagda belyses av följande tänkta
fall.
Det antages att arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att ett företag må un
der två år taga 1 000 000 kronor av investeringsfonden i anspråk för viss
investering. Företaget har då möjlighet att omedelbart från riksbanken
uttaga 400 000 kronor. Om företaget med säkerhet kan räkna med att un
der de två åren göra sådana investeringar, som avses med beslutet, till ett
sammanlagt belopp av 1 000 000 kronor, kan företaget utan några konse
kvenser i beskattningshänseende omedelbart uttaga medlen. Är det där
emot tveksamt om företaget under de två åren hinner verkställa investe
ringar för 1 000 000 kronor, är läget ett annat. Om företaget uttager 400 000
kronor från riksbanken men investeringar endast verkställes för t. ex.
800 000 kronor, kommer enligt bestämmelserna i 19 § 200 000 kronor av
fondmedlen att återföras till beskattning, varvid tillägg göres med en
tiondel därav. Företaget har enligt gällande bestämmelser inte någon möj
lighet att undgå denna konsekvens genom att återbetala medel till riks
banken. Det synes heller inte böra ifrågakomma att komplicera lagstift
ningen genom att införa bestämmelser av sådan innebörd.
Företaget kan emellertid förfara på följande sätt. I första hand bedömes
hur stora investeringar som med säkerhet kan beräknas bli verkställda un
der de två åren. Om man därvid finner, att investeringar till ett belopp
av 800 000 kronor under alla förhållanden bör kunna verkställas, bör före-
/ 40
taget till att börja med endast uttaga X 800 000 =) 320 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
19
Skulle det visa sig att investeringar kommer att verkställas för mer än
800 000 kronor, kan resterande belopp uttagas senare. Läget kan också
vara det att man först sedan bokslutet för det andra året verkställts kan
konstatera för hur stort belopp investeringar gjorts. Visar det sig då att
t. ex. 900 000 kronor tagits i anspråk, kan företaget lyfta ytterligare 40 000
kronor hos riksbanken.
Det kan även inträffa, att företaget på goda grunder räknat med att
kunna verkställa investeringar för 1 000 000 kronor och därför uttagit
400 000 kronor från riksbanken men att investeringen på grund av förhål
landen, som inte kunnat förutses, blir mindre än beräknat. I dylika fall har
arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet att utsträcka den tid, under vilken fond
medlen skall tagas i anspråk.
Vad jag här anfört föranleder mig inte att föreslå ändringar av bestäm
melserna i 16—19 §§. Av andra skäl bör dock ett tillägg göras i 17 §. Om,
såsom jag tidigare förordat, investeringsavdrag inte skall medgivas vid
beslut enligt det föreslagna nya 3 mom. i 9 §, bör arbetsmarknadsstyrelsen
i underrättelser, som styrelsen enligt 17 § skall lämna till företag och taxe
ringsmyndigheter, även angiva om investeringsavdrag skall åtnjutas eller
ej. En uttrycklig föreskrift härom föreslås intagen i sista stycket av 17 §.
22
§.
Då investeringsfond återföres till beskattning, äger företaget återfå i riks
banken inbetalade medel. Enligt bestämmelserna i 22 § skall emellertid
medlen återbetalas först sedan taxeringen vunnit laga kraft. Då taxerings-
intendentens besvärstid i allmänhet inte utgår förrän den 30 april året
efter taxeringsåret och ett överklagande ytterligare kan förskjuta den tid
punkt då taxeringen vinner laga kraft, kan utbetalningen bli avsevärt för
dröjd. Detta uppskov med återbetalningen synes i vissa fall icke motiverat.
Om frågan om återlöring av fondmedlen inte är föremål för tvist, bör en
ligt min mening återbetalning kunna ske redan då taxeringsnämnden avslu
tat sitt arbete. Då det bör ankomma på taxeringsintendenten att bedöma,
om taxeringen kan väntas bli överklagad såvitt gäller återföringen, bör
denna tidigare återbetalning göras beroende av tillstyrkan från taxerings
intendenten. Ett tillägg av denna innebörd föreslås i 22 §.
övergångsbestämmelserna
I det föregående har endast berörts frågor om ändringar och tillägg i
1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Emel
lertid bör en del av de här föreslagna ändringarna och tilläggen få till-
lämpning även i fråga om investeringsfonder som avsatts enligt tidigare
förordningar. Sålunda bör Kungl. Maj:t äga rätt besluta, att även äldre
fonder får tagas i anspråk för mera långsiktiga investeringar. Överhuvud
taget bör enligt min mening som allmän regel gälla att äldre fonder skall
tagas i anspråk före fonder enligt 1955 års förordning. Vidare bör inves
20
teringsfond för inventarier enligt äldre förordningar få tagas i anspråk för
reparationer av fartyg, och Kungl. Maj :t bör även beträffande äldre fon
der äga medgiva att de får användas i annan förvärvskälla än den, i vilken
avsättning skett. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att, om sär
skilda skäl därtill föreligger, medgiva att även investeringsfond för bygg
nader enligt äldre förordningar får tagas i anspråk för avskrivning av kost
nader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordning
ställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse och liknande arbeten. Även
de föreslagna tilläggen i 15 och 17 §§ bör bli tillämpliga beträffande äldre
investeringsfonder. För genomförande av vad sålunda förordats erfordras
särskilda övergångsbestämmelser, vilka innebär vissa tillägg till och änd
ringar i övergångsbestämmelserna till 1955 års förordning om investerings
fonder för konjunkturutjämning.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författ-
ningsförslag måtte genom proposition föreläggas 1959 års riksdag till an
tagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959
Ur protokollet:
Lennart Skoglund
581962
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag