2

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264),

så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

Härigenom förordnas, dels att 6, 15, 17, 19 och 21 §§ valutaförordning­

en den 5 juni 1959 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att förordningen, vilken gäller till och med den 30 juni 1960, i så­

lunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.

(Nuvarande lydelse)

⁶ §•

Betalningsmedel så — — — till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bo­

satt här i riket, skall

1) direkt eller genom annans för­

medling, i annat fall än i första styc­

ket avses, mottaga betalning från

någon, som är bosatt i utlandet;

2) lämna försträckning mot säker­

het av borgen av någon, som är bo­

satt i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är

bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom bran­

schen allmänt tillämpade köpevill-

kor eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och

4—10 §§ meddelade föreskrifterna

eller

2) för kringgående av förbud, som

gäller enligt dylik föreskrift, använ­

der sig av eller medverkar såsom

bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaf­

far sig rätt till förvärv eller förytt­

ring av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot veder­

lag i svenskt mynt eller till riksban­

kens tillstånd, där sådant erfordras,

eller

(Föreslagen lydelse)

⁶ §.

Betalningsmedel så — — — till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bo­

satt här i riket, skall

1) direkt eller genom annans för­

medling, i annat fall än i första styc­

ket avses, mottaga betalning från

någon, som är bosatt i utlandet; eller

2) ikläda sig gäld till någon som är

bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom bran­

schen allmänt tillämpade köpevill-

kor eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och

4—10 §§ meddelade föreskrifterna

eller

2) för kringgående av förbud, som

gäller enligt dylik föreskrift, använ­

der sig av eller medverkar såsom

bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaf­

far sig rätt till förvärv eller förytt­

ring av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot veder­

lag i svenskt mynt eller ock riksban­

kens tillstånd, där sådant erfordras,

eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, E^denman,

N^etzén, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valuta-

reglering, m. m. samt anför därvid följande.

Enligt stadgande i 1 § tredje stycket valutalagen äger under vissa förut­

sättningar Kungl. Maj :t — på framställning av fullmäktige i riksbanken —

med riksdagens samtycke förordna om valutareglering i enlighet med vad

i lagen anges. Sådant förordnande har givits för tiden från och med den

1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960 (SFS 1959: 263).

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 4 februari 1960 hemställt

om fortsatt valutareglering under tiden från och med den 1 juli 1960 till

och med den 30 juni 1961.

över fullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av

fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, kommerskol­

legium (efter hörande av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Gävle), Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen,

Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Därjämte har ytt­

rande inkommit från Stockholms handelskammare.

Gällande bestämmelser m. m.

Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) är en fullmaktslag, vilken tidigare

förlängts för ett år i sänder men numera — sedan den 1 juli 1959 (SFS nr

262) — gäller tills vidare. Med stöd av valutalagen kan Kungl. Maj:t under

vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering; vid krig

inträder denna befogenhet automatiskt. De allmänna föreskrifterna om va­

lutaregleringens tillämpning upptages i valutaförordningen, som utfärdas

av Kungl. Maj :t. Riksbanken äger meddela de särskilda tillämpningsföre­

skrifter, som erfordras i anslutning till valu!aförordningen.

De närmare förutsättningarna för valutareglering angives i 1 § valutala­

gen. Paragrafens första och andra stycken innehåller stadganden om valu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960

7

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till ri­

ket (punkt 5);

att över värdepapper, som införes till riket eller som bär förvaras för den,

som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försälj­

ning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt

6); och

att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsme­

del, utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riks­

banken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till

valutabank (punkt 7).

Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden

som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller

som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.

I 5 § valutalagen ges Kungl. Maj :t befogenhet att — där så finnes behöv­

ligt för tillsyn å efterlevnad av förordnande som meddelats i enlighet med

det anförda — vidtaga vissa åtgärder. Berörda befogenheter upptages i pa­

ragrafen under tre särskilda punkter. Enligt punkt 1 äger Kungl. Maj :t stad­

ga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

Punkt 2 ger Kungl. Maj :t möjlighet att medge rätt för polismyndighet, riks­

banken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och

granska i postverkets vård befintliga brev och andra försändelser till eller

från utlandet. Slutligen kan Kungl. Maj :t enligt punkt 3 i övrigt meddela

erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande så ock till förhind­

rande av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det

med förordnandet avsedda ändamålet.

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,

må enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förver­

kande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som

brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot sva­

rande värde.

Före den 1 juli 1959 var valutalagstiftningen som nyss antytts uppbyggd

på ett annat sätt än det, för vilket nu redogjorts. Valutalagen var då tids­

begränsad. Förordnande om valutareglering meddelades av Kungl. Maj:t —

med riksdagens samtycke — genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter

(valutaförordningen den 25 februari 1940, nr 97, med däri sedermera vid­

tagna ändringar). Det av riksdagen ursprungligen lämnade samtycket an­

sågs fortfarande gälla så länge valutalagens giltighetstid förlängdes. Valu­

taförordningen kom dock under riksdagens bedömande i samband med änd­

ringarna däri. Valutalagens giltighetstid förlängdes årligen, sista gången

för tiden den 1 juli 1958 — den 30 juni 1959. De materiella reglerna för va-

hitareglcringcn var då något mera omfattande än de som nu gäller.

Förordnande om valutareglering enligt de från och med den 1 juli 1959

gällande bestämmelserna har, såsom inledningsvis berörts, givits för tiden

Iiungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

9

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige hemställer i sin skrivelse, såsom inledningsvis nämnts,

att Kungl. Maj:t måtte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära

riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1959

— den 30 juni 1960. Enligt fullmäktiges framställning bör valutaregleringen

avse samma lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 §

första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Såsom i det följande kommer att närmare anges förordar fullmäktige där­

jämte, dels att en viss lättnad i valutaregleringen i förhållande till vad som

nu gäller införes i valutaförordningen, och dels att kretsen av de institu­

tioner som äger driva valutahandel vidgas i vissa hänseenden.

I sin skrivelse erinrar fullmäktige till en början om att, då föregående år

förordnande gavs om valutareglering för tiden intill den 1 juli 1960, det

svenska valutaläget var relativt stabilt. Vidare hade bl. a. genom det inter­

nationella ekonomiska samarbetet valutornas utbytbarhet ökats. Vittgående

lättnader i valutaregleringen liksom i regleringen av utrikeshandeln hade

efter hand möjliggjorts. För betalningar avseende transaktioner av löpande

natur hade sålunda, anför fullmäktige, uppnåtts en i det närmaste fullstän­

dig frihet, varemot såsom valutaregleringens viktigaste uppgift kvarstod att

kontrollera kapitalrörelserna.

Den valutasituation, i vilken sålunda beslut fattades om valutareglering

för tiden intill den 1 juli 1960, är i sina huvuddrag alltjämt oförändrad, fort­

sätter fullmäktige. Främst med hänsyn till behovet av kontroll över kapital­

rörelserna är enligt fullmäktiges mening erforderligt att valutaregleringen

består även för tiden efter den 1 juli 1960. Fullmäktige framhåller att —

frånsett Sveriges betalningsarrangemang med Sovjet, vilka grundar sig på

clearing — de bilaterala betalningsarrangemang som Sverige alltjämt upp­

rätthåller är beroende av att betalningar från och till Sverige kan styras

av valutaregleringen. Ehuru totalt sett dessa betalningsarrangemang är av

ringa betydelse, nödvändiggör de alltjämt valutareglering, låt vara att i ett

läge där valutareglering av andra skäl kan avskaffas en omläggning till

clearingavtal är tekniskt möjlig.

Fullmäktige finner vissa skäl kunna tala för att upptaga frågan om en

förfaltningsinässig nydaning av valutaregleringen och anför.

Ett skäl för eu sådan materiell översyn av valutaförfattningarna kan ses

redan i det förhållandet att dessa tillkommit i det speciella krisläget 1939—-

1940 och då hade till uppgift att skapa förutsättningar för en ransonering

av valutor, medan författningarna under eflerkrigsåren väsentligen måst

tagas i anspråk för andra uppgifter såsom att förhindra icke önskvärda

kapitalrörelser samt kontrollera och leda betalningar till och från Sverige i

bestämda betalningskanaler. Motsatsen mellan å ena sidan gällande valuta­

förordnings omfattande förbud och å andra sidan den faktiska frihet som

tinnes enligt riksbankens dispenser bidrager också till att göra det mate­

riella innehållet i valutaregleringen svårtillgängligt. Dessa skäl för en

11

rum b) meddelat postverket tillstånd »att driva den handel med utländska

betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och

postgiro». Under senare tid har i olika sammanhang upptagits frågan om

utvidgning av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från ge­

neralpoststyrelsens sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte

jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och

genomföra vissa för poströrelscn erforderliga valutaaffärer. Denna fram­

ställning har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning

måst avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riks­

banken vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas

banks sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för för­

säljning deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos

sparbanker, har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfa­

randet förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valuta­

författningarna tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av all­

männa skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbe-

talningar, borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder

mot att låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad

personal finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln.

Med åberopande av vad sålunda anförts uttalar fullmäktige uppfattning­

en att — ehuru någon allmän översyn av valutaförfattningarna nu ej synes

böra komma till stånd — det likväl bör övervägas att genom ändringar av,

om så anses erforderligt, 2 § första stycket 1) valutalagen och av 2 § andra

stycket valutaförordningen vidga kretsen av dem som äger driva handel

med utländska valutor.

Fullmäktige anmäler slutligen att riksbankens valutastyrelse behandlat

frågan, vilka ändringar i valutaförordningen som kan anses påkallade dårest

valutaregleringen förlänges, och därvid enhälligt anslutit sig till fullmäk­

tiges uppfattning att 6 § andra stycket 2) valutaförordningen bör utgå och

kretsen av de till valutahandel berättigade vidgas medan valutaförordning­

ens betalningsförbud alltjämt bör bibehållas.

Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har in­

om fullmäktige herrar Svärd, Wedén och Elofsson anmält reservation samt

hävdat, att tiden är inne för en genomgripande översyn av den svenska va­

lutaregleringen och dess materiella innehåll. Reservanterna säger sig inte

kunna finna några avgörande skäl, som talar mot en sådan översyn, trots

att de är medvetna om att den internationella diskussionen i hithörande

frågor ännu är något trevande och osäker. Enligt reservanternas mening

borde fullmäktige hos Kungl. Maj :t begära en översyn, byggd på undersök­

ningar under medverkan av expertis också från näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Remissyttrandena

Riksgäldsfullmäklige, bank- och fondinspektionen och kommerskolle­

gium tillstyrker fortsatt valulareglering under den av bankofullmäktige

föreslagna tiden och med det materiella innehåll fullmäktige förordat. Ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

13

Ovissheten om den internationella utvecklingen på kapitalrörelsernas om­

råde manar också enligt kollegii åsikt till försiktighet när det gäller att be­

döma hithörande frågor. Sålunda måste det anses uteslutet att valutaregle­

ringen i vårt land upphäves, innan frågorna blivit ingående och allsidigt

utredda. Visserligen bör, anför kollegium, enligt bankofullmäktiges mening

denna utredning anstå tills de internationella förhållandena klarnat, men

det synes förhålla sig så, att vissa länder för kapitalrörelser i förhållande

till andra länder börjat tillämpa mera liberala regler än tidigare. Främst

på grund härav och då den slutliga utformningen av internationella regler

på området troligen dröjer, ansluter sig kollegium till uppfattningen att be­

rörda utredning bör påbörjas redan nu. Det är angeläget, uttalar kollegium,

att kunna anpassa den svenska valutaregleringen till de faktiska förhållan­

dena på den internationella kapitalmarknaden. Utredningen bör ske i nära

samråd med näringslivet. Kollegium omtalar att också de av kollegium hör­

da företrädarna för näringslivet -— med hänsyn till den betydelse som ka­

pitalrörelserna kan väntas få för den integrerade handeln i Europa — hem­

ställt att till underlättande av valutaregleringens avveckling en utredning

påbörjas under medverkan av näringslivet.

Kollegium förklarar sig — vid tillstyrkandet av att valutaregleringen för-

länges för ett år framåt — förutsätta, att de av bankofullmäktige förordade

uppmjukningarna därvid genomföres. Enligt kollegii mening bör ytterligare

uppmjukningar i regleringen anstå i avbidan på resultatet av den förordade

utredningen.

Svenska bankföreningen uttalar att av bankofullmäktiges skrivelse fram­

går, att valutarestriktionerna numera knappast har någon betydelse i fråga

om betalningar avseende transaktioner av löpande natur, utan användes hu­

vudsakligen för att kontrollera kapitalrörelserna. Som motiv för ett bibe­

hållande av valutaregleringen även efter den 1 juli 1960 anför bankofull­

mäktige också främst, framhåller bankföreningen, att kontroll över kapi­

talrörelserna fortfarande är behövlig. Enligt bankföreningens mening är

det i hög grad angeläget att kapitalrörelser såväl till som från Sverige kan

få äga rum i betydligt större utsträckning än för närvarande. På den euro­

peiska kontinenten kan i dag skönjas en tydlig tendens att medge större rör­

lighet för kapitalet. Etablering av företag i andra länder än det egna blir, an­

för bankföreningen, allt vanligare, och det förekommer också i stor utsträck­

ning att främmande kapitalmarknader tages i anspråk för emission av obli­

gationslån. Även handeln med utländska värdepapper har på flera håll mer

eller mindre fullständigt frigjorts, och ett förslag om mera allmän liberalise­

ring av denna handel torde enligt bankföreningen inom kort komma att

föreläggas OEEC:s ministerråd. Allt detta ligger också, anför föreningen,

helt i linje med de ekonomiska samarbetssträvanden som hittills resulterat

i sex- och sju-statsavtalen och som man hoppas så småningom skall vinna

ytterligare framgång. 1 dessa strävanden har vårt land spelat en framträ­

dande roll, och det förefaller därför bankföreningen inkonsekvent att sam­

tidigt bibehålla eu restriktiv inställning till kapitalrörelser över gränserna.

Kungl. Maj:Is proposition nr 127 år 1960

15

— framhöll vi — särskilt betydelsefullt, att man vid utformandet av de fram­

tida planerna för vår valutalagstiftning och dess tillämpning gåve dessa en

inriktning, som förde mot successiva lättnader i den bestående valutaregle­

ringen.

Utvecklingen bar sedan dess gått raskt framåt. Avvecklandet av handels-

och betalningshindren mellan de till Romavtalet anslutna sex staterna bär

påbörjats och redan givit till resultat omfattande inbördes kapitalöverfö­

ringar. Den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bar förverkli­

gats och man måste räkna med att denna på sikt kommer att medföra ett

vidgat handelsutbyte med därav följande krav på en expanderande och rör­

lig kapitalmarknad medlemsländerna emellan. Som bekant är ett av EFTA’s

huvudsyften att fullfölja planerna på ett gemensamt europeiskt frihandels-

område, vars förverkligande öppnar än vidare perspektiv i fråga om en mel-

lanstatlig ekonomisk integration.

Den internationella valutasituationen har även påtagligt förändrats un­

der det senaste året. Kapitalrörelserna såväl mellan de västeuropeiska län­

derna som mellan dessa och Amerikas Förenta Stater har nått en väsentligt

mycket större omfattning än tidigare. De förutvarande bristerna i betal­

ningsbalansen emellan å ena sidan de europeiska staterna och å andra sidan

USA har utjämnats. Liksom i Förenta Staterna har man numera i Tyskland

och i Schweiz en helt fri utländsk kapitalmarknad. Sedan den franska valu­

tan stabiliserats, har detta land kunnat visa ett ekonomiskt uppsving, som

medfört, att utländskt kapital i allt större utsträckning börjat söka sig dit

och att kapitalrörelserna med utlandet över huvud taget starkt utvecklats.

Även Storbritanniens valutamässiga ställning har stärkts och man har där

kunnat genomföra avsevärda liberaliseringar i fråga om kapitaltransaktio­

ner med andra länder.

För Sveriges del har, anför grossistförbundet, under de senaste åren vissa

lättnader skett i valutaregleringen, bl. a. i form av generella medgivanden

i fråga om allmänhetens inköp av valutor samt i särskilda fall med avseende

på valutabankernas valutahandel och betalningsförmedling. Lättnaderna

har även i viss utsträckning gällt kapitalrörelser. Utvecklingen av våra in­

ternationella handels- och betalningsförbindelser motiverar emellertid, an­

ser förbundet, att de nuvarande formerna för vår valutareglering ges en

provisorisk karaktär och att fortsatt förordnande om valutareglering endast

innefattar de bestämmelser, som är ofrånkomliga med hänsyn till behovet

av en fortsatt kontroll över kapitalrörelserna.

Grossistförbundet anser att den utveckling som skett internationellt un­

der det senaste året motiverar att den av förbundet år 1958 begärda utred­

ningen nu kommer till stånd och anför härom vidare.

I motsats till bankofullmäkliges majoritet förmenar vi, alt det förhållan­

det att den internationella valutamarknaden befinner sig i ett starkt ut­

vecklingsskede är en omständighet, som talar för att man utan dröjsmål bör

igångsätta en översyn av vår valutalagstiftning. De starka tendenser till

ökad internationell handel, som i dag gör sig märkbara inom den västeuro­

peiska världen, är i hög grad underbyggda av stora kapitalrörelser länderna

emellan i investeringssyfte. Dessa stödjes bland annat genom åtgärder, som

vidtagits på inånga håll utomlands, för att skapa eu för investeringar gynn­

sam atmosfär, såväl när det gäller inländskt som utländskt kapital. Man

17

länderna underlättas samt utländska investeringar i Sverige och svenska i

utlandet stimuleras. De ansträngningar, man i andra europeiska länder

gjort för att skapa en för utländska investeringar attraktiv eller åtminstone

neutral miljö, ha beklagligtvis icke någon motsvarighet i vårt land.

Väl visas för närvarande gentemot de direkta investeringarna — såväl

svenska i utlandet som utländska i Sverige — liberalitet vid tillståndsgiv-

ningen. Beträffande båda slagen av investeringar gäller emellertid, att de

icke kunna företagas med mindre riksbanken beredes insyn i projektet,

något som är ägnat att hos utländska intressenter väcka allvarliga betänk­

ligheter. Vad särskilt gäller svenska investeringar i utlandet, klavbindas

dessa ej sällan genom villkor om insyn och kontroll, för att icke säga an­

språk på medbestämmanderätt. Även om dessa villkor icke alltid utnyttjas

av riksbanken enligt deras innehåll, framstå de för de av villkoren bundna

såsom ett hinder att draga full nytta av det investerade kapitalet. De för­

dröja också och komplicera uppgörelser med utländska affärsförbindelser.

Ändringar i dessa hänseenden böra snarast möjligt komma till stånd.

Den ökning av det intereuropeiska varuutbytet, som nu allmänt efter­

strävas, måste få sin motsvarighet även i fråga om utbyte av företagarverk-

samhet och tekniskt kunnande. Detta möjliggöres numera ofta genom ka­

pitaltransaktioner i samband med nyetablering utomlands. Det är därför

även ur sådan synpunkt angeläget, att liberaliseringen av kapitalrörelserna

underlättas. En viss frihet beträffande kapitalrörelser över huvud är likaså

en viktig faktor i konkurrensen om utländskt, till direkta investeringar vil­

ligt kapital. Dylika investeringar ske i regel genom bolags- eller filialbild­

ning, och i Sverige verksamma dotterbolag eller filialer till utländska före­

tag betraktas ju såsom valutainlänningar och äro därmed underkastade

samma begränsningar i valutahänseende som andra svenska bolag.

Organisationerna påpekar att indirekta investeringar, s. k. portföljplace­

ringar, som regel icke medges, vare sig svenska i utlandet eller utländska i

Sverige. Organisationerna delar visserligen den av riksbanken synbarligen

omfattade åsikten, att en liberalisering av de direkta investeringarna bör

komma i första rummet men anser att gränsen mellan direkta och indirekta

investeringar är flytande och att produktiva internationella kapitalrörelser

väsentligen underlättas genom rörlighet i värdepappershandeln. De betänk­

ligheter mot större frihet för de indirekta investeringarna, som alltjämt åbe­

ropas av riksbanken, synes i dagens läge överdrivna. Ståndpunkten bör där­

för — särskilt i betraktande av den ökade rörlighet för kapitalet som nu­

mera gäller i flertalet övriga europeiska länder — tagas under omprövning.

Det kan enligt organisationerna icke vara till fördel för svensk ekonomi att

ställa sig utanför den internationella utvecklingen i detta hänseende. För

våra utländska handelspartners måste det, mot bakgrunden av läget i det

övriga Europa, te sig obegripligt och knappast förtroendeingivande, att en

utlänning alls icke — eller blott med största svårighet — får placera pengar

i Sverige eller göra sina här innestående medel räntebärande.

Organisationerna vänder sig mot vad bankofullmäktige i sin framställ­

ning anfört i fråga om en översyn av valutalagstiftningen och anför bl. a.

att den omständigheten att utvecklingen fortskrider på valutaområdet icke

kan vara något skäl mot en utredning rörande avveckling av regleringen.

Det kommer, menar organisationerna, ända tills den slutliga avvecklingen

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

19

s. k. inköpsanmälningarna. Något generellt betalningsförbud bör i varje

fall ej ifrågakomma. — — —

Upplåning eller annan skuldsättning gentemot utlandet bör medgivas, i

varje fall i anslutning till löpande betalningar, så att övertrasseringar å kon­

ton eller diskontering av växlar i utlandet kunna ske utan särskilt tillstånd.

Likaså bör det vara möjligt för en exportör att utan särskild exportlicens

lämna kredit på längre tid än sex månader.

Formaliteterna liksom de av riksbanken uppställda villkoren i samband

med de direkta investeringarna böra — såsom redan i det föregående an­

märkts -— avskaffas. Frågor om tilldelning av valuta för mindre sådana in­

vesteringar böra kunna handläggas direkt av valutabankerna.

Organisationerna erinrar vidare om att enligt gällande dispenser valutain-

länning äger försälja utländska värdepapper till annan valutainlänning

och likaså utföra utländska värdepapper för försäljning utomlands och

därefter använda influten likvid till inköp av andra utländska värdepapper.

Organisationerna anser att det under sådana förhållanden även bör vara

tillåtet att för inköp av utländska värdepapper förvärva sådan utländsk

valuta, som skapats genom försäljning av utländska värdepapper. Detta

skulle kunna genomföras genom anordnande av särskilda »kapitalvaluta-

konton». För den utländska handeln med svenska värdepapper kunde en

motsvarande anordning prövas.

Vad angår valutaförordningen finner organisationerna de av bankofull­

mäktige föreslagna ändringarna otillräckliga för att motsvara den valuta­

reglering som faktiskt upprätthålles. Av de för valutaregleringen i dagens

läge avgörande skiljelinjerna mellan å ena sidan kapitaltransaktioner och

å den andra löpande betalningar samt, inom denna senare grupp, mellan

bilaterala betalningar och övriga återfinnes icke, anför organisationerna,

något i valutaförordningens bestämmelser. Redan en flyktig blick på med­

delade generella dispenser ger vid handen, menar organisationerna, att de

i valutaförordningen intagna in- och utförselförbuden samt betalningsför-

buden kan modifieras i väsentliga hänseenden.

Organisationerna fortsätter.

I 6 § andra stycket 3) stadgas förbud för valutainlänning att ikläda sig

gäld till någon, som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om ingående av

köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vid­

tagande av därmed jämförliga åtgärder. Detta stadgandes räckvidd är all­

deles för vidsträckt. Bestämmelsen bör erhålla en snävare avfattning, så att

utanför dess tillämplighetsområde falla åtminstone upptagande i utlandet

av korta krediter, övertrasseringar samt diskontering av växlar.

De i §§ 7 och 8 upptagna bestämmelserna böra kunna lindras eller upp­

hävas.

9 § andra stycket innehåller bl. a. förbud för valutainlänningar att sins­

emellan överlåta värdepapper. Stadgandet infördes 1949 i uppgivet syfte

alt hindra hugade emigranter från att skaffa sig tillgångar i utlandet. Med

hänsyn till vad valutastyrelsen i sin senaste redogörelse uppgivit beträf­

fande behandlingen av emigranter i valutahänseende samt till innehållet i

de generella dispenser, riksbanken meddelat beträffande värdepappershan-

deln, bör detta förbud numera kunna utgå ur valutaförordningen.

I It) § andra stycket stadgas, beträffande försäljning mellan ekonomiskt

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1960

21

ning rörande valutaregleringen snarast kommer till stånd. De flesta av dessa

remissinstanser anser därjämte att regleringen bör förlängas på allenast ett

halvt år och förordar för denna tid ett mindre omfattande förordnande än

bankofullmäktige föreslagit.

För egen del anser jag liksom bankofullmäktige, att valutareglering icke

kan undvaras efter utgången av juni månad innevarande år. Jag tillstyrker

därför att riksdagens samtycke till fortsatt sådan reglering inhämtas. För­

ordnandet om valutareglering bör såsom hittills avse ett år. Det bör inne­

hålla fullmakter för Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad bankofull­

mäktige förordat. Jag vill emellertid i detta sammanhang förutskicka att den

faktiska omfattningen av regleringen på området därmed icke är helt av­

gjord. Detta sker — inom de gränser som uppdrages av fullmakterna ■— i

första hand genom valutaförordningen. Till denna återkommer jag i det

följande.

I likhet med bankofullmäktige finner jag vissa skäl tala för att frågan

om en författningsmässig nydaning av valutaregleringen upptages till pröv­

ning. Jag är emellertid inte beredd att omedelbart föranstalta om utredning

i ämnet. Såsom fullmäktige framhållit synes den internationella utveck­

lingen på valutaområdet för närvarande befinna sig i ett övergångsskede.

I flertalet remissyttranden betonas också att förhållandena på detta om­

råde nu är underkastade fortlöpande och ej oväsentliga förändringar. Att

så är fallet synes för övrigt vara en naturlig följd av öppnandet av sex- och

sjustatsmarknaderna. Den utveckling som sålunda pågår bör enligt min

åsikt antaga fastare konturer, innan tiden är mogen för en utredning i nyss

angivna hänseende. Frågan får således prövas när läget kan bättre över­

blickas.

Fullmäktige i riksbanken har föreslagit en viss lättnad i fråga om den

fortsatta valutaregleringen. Sålunda anser fullmäktige att man i valutaför­

ordningen kan undvara det i 6 § andra stycket 2) upptagna förbudet för

den, som är bosatt här i riket, att lämna försträckning mot säkerhet av

borgen av någon, som är bosatt i utlandet. Till denna uppfattning, som

biträtts av samtliga remissinstanser, kan jag ansluta mig.

Vidare finner fullmäktige skäl föreligga för eu vidgning av kretsen av de

institutioner, som äger driva handel med valutor. Sålunda skulle postgiro­

kontoret jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlan­

det och genomföra vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Där­

jämte ifrågasättes om icke sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvali­

ficerad personal finnes tillgänglig, borde få medverka vid utlandsbetalningar.

Invändningar mot bankofullmäktiges framställning i dessa delar har gjorts

av Svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen. Hankförening­

en ställer sig sålunda avvisande till tanken att ge postgirokontoret ställning

som valutabank. Bankinspektionen — som inte motsätter sig att sparbank

engageras i valutahandeln, därest den har eu för ändamålet lämplig orga­

nisation och verksamheten bedrives i betryggande ordning — anser alt

22

det från sparbankshåll föreslagna systemet med in blanco utställda checkar

icke kan godtagas såvitt nu är i fråga.

Enligt min mening talar i och för sig goda skäl för att jämställa postgiro-

kontoret med valutabank. Saken synes emellertid erfordra ytterligare bered­

ning och torde, sedan denna skett, få upptagas i lämpligt sammanhang. Det

beträffande sparbankerna väckta förslaget finner jag icke vara av beskaf­

fenhet att kunna genomföras i föreliggande skick, utan frågan synes böra

bli föremål för förnyade överväganden.

Bankofullmäktige har icke ifrågasatt annan ändring i valutaförordningen

än nyss angivits. Flertalet av de remissinstanser, som representerar det pri­

vata näringslivet, anser däremot att genom valutaförordningen bör medges

ytterligare, delvis betydande lättnader i valutaregleringen.

Såsom jag tidigare uttalat bör en utredning rörande valutaregleringen

komma till stånd då läget bättre kan överblickas. Vid utredningen bör helt

naturligt särskild uppmärksamhet ägnas de stadganden som från olika syn­

punkter gjorts till föremål för ändringsförslag. I avbidan på en sådan över­

syn är jag icke nu beredd att tillstyrka några inskränkningar i valutaför­

ordningens materiella innehåll utöver vad jag nyss förordat. Jag vill emel­

lertid i sammanhanget erinra om riksbankens möjlighet att ge dispenser,

vilken i icke oväsentlig omfattning utnyttjats.

I samband med att valutaregleringen nu förlänges vill jag förorda att de

delvis föråldrade ansvarsbestämmelserna i valutaförordningen anpassas till

modernare strafflagstiftning. Utformningen synes kunna ske i huvudsak

efter mönster av motsvarande bestämmelser i det förslag till lag om straff

för varusmuggling, i fråga om vilket proposition till riksdagen beslutats ti­

digare i dag.

De ändringar i valutaförordningens ansvarsbestämmelser — 15, 17, It)

och 21 §§ — som nu förordas, innebär vissa lindringar i förhållande till gäl­

lande stadganden. Av betydelse är i främsta rummet att ansvaret för icke

uppsåtliga brott som avses i 15 § begränsas till fall av grov oaktsamhet samt

att frihetsstraff, medverkansansvar och förverkande endast skall kunna

ifrågakomma vid uppsåtligt brott. Ändringarna bör genomföras från och

med den 1 juli 1960. Med hänsyn till att lagen om straff för varusmuggling

avses träda i kraft den 1 januari 1961, torde emellertid 21 § valutaförord­

ningen — vari rörande användningen av tvångsmedel m. m. hänvisas till

gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

— intill sistnämnda dag få tillämpas i sin nu gällande lydelse.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i

2 § första stycket 1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) även­

som 9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

23

under tiden från och med den 1 juli 1960 till och med den

30 juni 1961;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över ett inom finans­

departementet upprättat förslag till förordning om ändring

i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264-), så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydel­

se bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Bihang

Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Inledande bestämmelser

1

§•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i ut­

ländskt mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som

här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fort­

farande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom

riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar

av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,

så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över vär­

depapper (certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt

mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda

i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fy­

sisk person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlän­

ning, som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk per­

son skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bo­

lag eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt till­

stånd driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska

fordringar

2

§•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess för­

medling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

25

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalnings­

medel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med ut­

ländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riks­

banken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka

villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot veder­

lag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960

Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

5 §.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,

som föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller över­

föring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är

bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för

i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om försäljning

av värdepapper med mera

6

§■

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;

2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

26

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1960

7 §.

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annor-

ledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda

införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med

deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken an­

nat medgiver.

8

§.

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts

eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riks­

bankens tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken

jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken om­

fattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper med mera

9 §.

över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så

förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej

-erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,

som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande

utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

10

§.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej med­

giva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betal­

ning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av

handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings be­

stämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har

gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till an­

nat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra lik­

nande åtgärder.

Särskilda bestämmelser

11

§•

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkomman­

de befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den in­

ternationella regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Interna-

tionaux).

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

27

12

§.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör

främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller be­

skickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan

persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro

utländska medborgare.

13 §.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är plik­

tig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken

lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola till­

komma honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som

förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gent­

emot utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl i

andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken

finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska be­

talningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock

angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jäm­

väl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, ford-

ringsbevis, värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga upp-

giftsskyldig att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens väg­

nar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använ­

der sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i

svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, av­

giver oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare slraf-

28

fet dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fäng­

else i högst ett år dömas.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot

6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom

oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda para­

graf under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåt­

ligen genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant

tillstånd.

17 §.

Dömes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skä­

ligt finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värde­

papper, som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej till­

höra den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan

eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, ut­

giva deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning med­

delats av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd

med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dags­

böter straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §.

Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsva­

rande tillämpning.

20

§.

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej

innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet an-

hängiggöres vid allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riks­

banken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om utta­

gande av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.

21

§.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varu-

införsel är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämp­

ning; dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i

nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill före­

ligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med

den 30 juni 1960.

600630 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag