2

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Förslag

till

Lag

om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

» I { f

(}

t

j /

I

r

‘.

; i )

1 §•

Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller min­

net av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att

anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för bygg-

nadsminne.

Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller

utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning

finnes stadgat.

Om skyddsföreskrifter

2

§.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom

skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i

vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården

av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att bygg­

naden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens ut­

seende och karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med

byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföre­

skrifter må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bi­

behållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skä­

liga önskemål.

3 §•

Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter

linnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring

eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela till­

stånd därtill.

3

4 §•

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade

skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av

riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforder­

liga åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning

och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas

honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärder­

na på ägarens bekostnad.

5 §.

Medföra skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja bygg­

nad eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till

ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller

om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastig­

heten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestäm­

mas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att

erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Om förfarandet

6

§■

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla

uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens

ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas

vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för bygg­

nadsminne.

Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upp­

tagits av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.

7 §•

Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må riks­

antikvarien i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst

sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kultur­

historiska värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill,

må förbudets giltighetstid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex

månader för varje gång.

Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möj­

ligheten att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas äga­

ren eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berätti­

gad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gott-

görelse, som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

4

Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av

beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan,

har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas

tillgängliga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

8

§•

9 §.

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riks­

antikvarien med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola ut­

färdas förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss tid,

minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid påföljd

att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fas­

tigheten.

¹⁰ §.

Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra

anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det ho­

nom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år

från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd

att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsmin­

ne, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande

av de villkor som därvid skola gälla beträffande ersättning. Kommer beslut

av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd

inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall do­

men ej längre vara bindande för parterna.

11

§.

Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå

på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till

ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersätt­

ning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om

fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nytt­

janderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kro­

nan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning bli­

vit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

5

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid

expropriationsdomstolen.

12

§.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola

bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga

delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å må­

let, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

13 §.

Riksantikvarien skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, då

fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom

lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan där­

om avslagits eller beslut därom hävts.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrät­

telse å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.

Om besvär m. m.

14 §.

I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som

beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas

till ecklesiastikdepartementet.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

15 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som

ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förord­

na, att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

16 §.

Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kring­

liggande område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avse­

värt försvåras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller annorledes

förstör byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs

eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 §, straffes med dags­

böter.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

18 §.

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med

stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efter

framställning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgär­

der härför.

Överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstö­

relse av byggnadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till

efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av riksantik­

varien eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för förrätt­

ningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla ena­

handa bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen av­

sedda fallet.

19 §.

Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträf­

fande vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på

vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock

företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga

för lagens tillämpning.

Särskilda bestämmelser

20

§.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves

såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

21

§.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kul­

turhistoriskt märkliga byggnader.

Beträffande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den

äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämpning intill dess byggnaden genom

lagakraftägande beslut förklarats för byggnadsminne enligt den nya lagen.

Fråga om meddelande av sådan förklaring skall av riksantikvarien upptagas

utan ansökan.

Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §

nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 april 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, L

indström

,

L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning

till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader samt anför därvid föl­

jande.

Genom beslut den 6 mars 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa

utredning av frågan om åtgärder för att bevara och skydda kulturhistoriskt

märkliga byggnader. Såsom sakkunniga tillkallades den 17 mars samma år

f. d. landshövdingen G. Andersson, dåvarande förste intendenten, numera

styresmannen för Nordiska museet och Skansen professor G. Berg, förste

antikvarien B. Berthelson, byggmästaren O. Engkvist och dåvarande lag­

byråchefen, numera hovrättspresidenten B. Kjellin. Åt Andersson uppdrogs

att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Att såsom experter biträda

utredningen tillkallades samtidigt byggnadsrådet D. Dahl, dåvarande förste

intendenten, numera chefen för livrustkammaren B. Hellner och sekretera­

ren i det sserlige Bygningssyn i Danmark, numera museumsinspektören H.

Langberg. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 3 juni 1953

landsantikvarien G. Svahnström. Sedan denne anhållit om befrielse från sitt

uppdrag, förordnades Berthelson den 27 december 1954 att fr. o. m. den

1 januari 1955 med bibehållande av sitt ledamotskap i utredningen tillika

vara dennas sekreterare. Samtidigt uppdrogs åt Svahnström att fr. o. m.

nämnda datum vara expert åt utredningen. Den 28 februari 1956 förordna­

des slutligen hovrättsassessorn, numera lagbyråchefen B. Hjern till expert,

räknat från den 1 januari 1956. De sakkunniga, som antagit benämningen

byggnadsminnesutredningen, har den 27 juli 1956 avgivit ett betänkande

med förslag om ökat skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader (SOU

1956: 26). Vid betänkandet fogat förslag till lag om byggnadsminnen torde

få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Göta hovrätt, hov­

rätten för övre Norrland, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksantikvarieämbetet, vitterhets his-

8

torie och antikvitetsakademien, överstyrelsen för yrkesutbildning, överståt-

hållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kanslern för rikets universitet, tek­

niska högskolan i Stockhom, Chalmers tekniska högskola, Nordiska museets

nämnd, akademien för de fria konsterna, fideikommissutredningen, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, riksförbundet lands­

bygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbud, föreningen för svensk kultur­

historia, föreningen Sveriges landsantikvarier, landsantikvarieorganisatio­

nernas samarbetsrad, länsarkitekternas förening, samfundet för hembygds­

vård, stadsantikvarien i Stockholm, svenska arkitekters riksförbund och

svenska museimannaföreningen. I ett stort antal yttranden har åberopats

yttranden från andra myndigheter, organ och sammanslutningar.

I särskild skrivelse den 25 januari 1960 har riksantikvarieämbetet utveck­

lat vissa synpunkter på byggnadsminnesvårdens nuvarande läge och därvid

framhållit behovet av att den föreslagna lagen kommer till stånd.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. Det torde

därvid vara lämpligt att jag till en början lämnar en kortfattad redogörelse

för utredningsförslagets allmänna innebörd.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Summarisk redogörelse för byggnadsmmnesutredmngens förslag

Utredningen (s. 117—119) framhåller, att dess uppgift varit att fram-

lägga förslag till en sådan utbyggnad av lagstiftningen, att effektivt skydd

skapas för kulturhistoriskt märkliga byggnader av alla slag oberoende av

äganderätten. Därjämte har utredningen haft att överväga åtgärder i syfte

att genom upplysning och propaganda, praktiskt stöd och ekonomiska lätt­

nader verka för och underlätta vården av dylika byggnader.

Utredningen föreslår införandet av en lag om byggnadsminnen, som skall

bereda skydd åt kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader, vilka

icke enligt gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande så­

dant. Enligt den föreslagna lagen skall en byggnad kunna förklaras för

byggnadsminne och därvid bli föremål för vissa i varje särskilt fall fixe­

rade skyddsföreskrifter. Av dessa skall framgå i vilka avseenden ägaren

vid förändringsarbeten på byggnaden och vid vården av denna skall vara

skyldig att inhämta särskilt medgivande eller underkasta sig kulturhisto­

risk kontroll. Byggnadsminnena föreslås fördelade på två klasser med olika

starkt skydd. Klass A omfattar byggnader, vilkas värde är att anse som

omistligt, och de för dem gällande föreskrifterna bör avse ett praktiskt ta­

get ovillkorligt skydd för deras kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för

byggnader i klass B bör i främsta rummet syfta till att ge ägaren möjlighet

att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Skyddsföreskrifterna skall

även kunna omfatta visst område omkring byggnad.

Då skyddsföreskrifternas tillämpning stundom kan tänkas medföra en

försämring av ägarens möjligheter att ekonomiskt utnyttja byggnad eller

område, bör — enligt vad utredningen framhåller — ersättning för sålunda

9

uppkommen värdeminskning i vissa fall utgå av allmänna medel. Utred­

ningen finner att bidrag även bör kunna utgå till restaurerings- och under­

hållsarbeten, då ökade kostnader uppkommer därigenom att arbetena till

följd av meddelade föreskrifter måste utföras på ett kostsammare sätt än

eljest varit fallet. För att möta kraven på ersättningar och bidrag anser ut­

redningen det erforderligt med ett särskilt anslag på riksstaten. Utredningen

föreslår att detta anslag tills vidare utgår med 500 000 kronor årligen. Lik­

som hittills bör expropriation kunna tillgripas, om annan möjlighet att

bevara en märklig byggnad icke föreligger.

Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt lagför­

slaget meddelas av länsstyrelsen, vilken i egenskap av exekutiv myndighet

även bör handhava den närmaste tillämpningen av lagen i övrigt. Såsom

sakkunniga vid beredningen av ärenden rörande byggnadsminnen skall läns­

arkitekten och landsantikvarien stå till länsstyrelsens förfogande.

Såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsmin­

nen bör enligt utredningens mening fungera en särskild nämnd, statens

bvggnadsminnesnämnd, bestående av ordförande och fem ytterligare leda­

möter, vilka samtliga utses av Kungl. Maj :t. I nämnden skall byggnadssty­

relsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet vara representerade. Av

de övriga ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domare­

ämbete och en kunnig i praktisk byggnadsverksamhet. Nämnden skall alltid

yttra sig angående byggnads förklarande för byggnadsminne i viss angiven

klass samt angående formulering av skyddsföreskrifter och vissa andra

viktigare spörsmål.

Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall enligt utredningsförslaget

tillika vara chef för nämndens kansli, vilket tills vidare föreslås placerat

i anslutning till riksantikvarieämbetet. Omkostnadsstaten för nämnden och

kansliet har beräknats till cirka 60 000 kronor årligen. Härvid förutsättes

att det allmännas kostnader för handläggningen ute i landet av ärenden

rörande byggnadsminnen bestrides av länsstyrelserna.

Enligt direktiven har utredningen prövat möjligheterna att genom skatte­

lättnader bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga

kostnader, som vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga bygg­

nader vanligen medför. Däremot har utredningen icke ägt att framlägga ut­

formade förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt utredningens mening bör

viss skattelindring vid arvsfall kunna genomföras, ävenså bör vid beräk­

ningen av underlaget för den årliga fastighetsbeskattningen hänsyn tagas

till den belastning som en kulturhistoriskt märklig byggnad ofta utgör för

ägaren. Vid reparationsavdrag bör särskild hänsyn tagas till kostnader, som

orsakats av att en byggnad har kulturhistoriskt värde.

Utredningen framlägger vidare vissa förslag rörande upplysnings- och

propagandaverksamhet. Särskilt angeläget har det synts utredningen vara

att byggnadsminnesvården tillräckligt beaktas vid undervisningen i konst­

historia och etnologi samt vid arkitektutbildningen. Därjämte torde kurser

böra anordnas för byggnadsnämnder, byggmästare etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

10

Slutligen framlägger utredningen vissa synpunkter på byggnadsnämn­

dernas befattning med lagen om byggnadsminnen och med byggnadsmin-

nesvården över huvud taget. Utredningen betonar att tillkomsten av en

ny lag om byggnadsminnen icke får försämra möjligheterna till vård av

sådana byggnader och bebyggelsemiljöer av kulturhistoriskt värde vilka icke

beröres av den föreslagna lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Huvudgrunder för en ny lagstiftning m. in.

Gällande bestämmelser

Utredningen har i betänkandet (s. 21—59) lämnat en utförlig redogörelse för

byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande ställning i vissa främmande

länder, däribland de nordiska grannländerna, samt i Sverige. Från denna

redogörelse, vartill torde få hänvisas, må här endast återgivas följande.

I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmel­

ser beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning

är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräk­

nade kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som samman­

fattas under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av

de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att

äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves __

med visst undantag — att den är övergiven. Undantaget avser märkliga

färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsendet innehåller bestämmelser till skydd för

byggnadsminnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inse­

ende samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte

till dem hörande anläggningar. Vad gäller statliga byggnader ges regler

om skydd och vård av sådana byggnader, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut

förklaras som byggnadsminnesmärken. Beträffande kyrkorna innehåller

kungörelsen föreskrifter av innebörd att såväl själva kyrkorna som med

dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar är tillförsäkrade

ett omfattande och i detalj reglerat skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Här­

utöver finnes i kungörelsen bestämmelser, som lämnar ett mera allmänt

skydd åt icke-statliga byggnadsminnesmärken under menighets eller all­

män institutions eller inrättnings förvaltning. Föreskrifterna är emellertid

i detta fall icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna anvis­

ningar.

I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande till-

lämpningsbestämmelser är intagna detaljerade stadganden till skydd för

prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Bestämmelser till skydd även för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

som icke tillhör någon av de förut berörda kategorierna, återfinnes i bygg­

11

nadslagen den 30 juni 19b7 och byggnadsstadgan samma dag liksom ock i

byggnadsstadgan den 30 december 1959, vilken fr. o. m. den 1 juli 1960 av­

löser 1947 års stadga. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud med­

delas för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som

äger betydelse med hänsyn till förekomsten av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området icke får fö­

retagas utan tillstånd av myndighet. Enligt föreskrift i 1 § nya byggnads­

stadgan åligger det byggnadsnämnd bl. a. att upprätta förslag och göra

framställningar i ämnen, som tillhör dess verksamhet, vilket bl. a. inne­

bär, att nämnden vid behov skall göra anmälan hos länsstyrelsen om

att byggnadsförbud bör införas. Vid uppgörande av planer för bebyggelse

— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner ■ skall

enligt 9 § nya byggnadsstadgan tillses, att sådan bebyggelse som har sär­

skilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhets­

synpunkt såvitt möjligt bevaras. Med avseende å de särskilda byggnadsföre­

tagen finns i 38 § nya byggnadsstadgan en bestämmelse om att byggnad av

större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke får

förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyg­

gelse i grannskapet, över iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer

det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Däremot saknas direkt mot­

svarighet till den i äldre byggnadsstadgan givna bestämmelsen om skyldig­

het i vissa fall för byggnadsnämnden att i dylika ärenden inhämta yttrande

av sakkunnig myndighet. Enligt uttalande av vederbörande departements­

chef (prop. 168/1959, s. 112) har emellertid förutsatts att byggnadsstyrel­

sen kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med anvisningar i dylika

ämnen, t. ex. med rådgivande förteckningar över myndigheter, vilkas ytt­

rande regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som till­

hör annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt syn­

nerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som

ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.

Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av

riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till formån för

kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga upp­

gift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt an­

svara för egendomen.

Beträffande byggnader, som icke tillhör de i fornminneslagen, föreskrif­

terna för det offentliga byggnadsväsendet och den ecklesiastika bostalls-

lagstiftningen angivna kategorierna och alltså icke åtnjuter skydd enligt

dessa lagar och författningar, kan skydd erhållas enligt bestämmelserna i lagen

den 12 juni 19b2 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt

1 § må till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande

park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden

och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme där­

omkring, meddelas särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter). Föreskrif­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

12

terna meddelas på ansökan av länsstyrelsen. För bifall till ansökan, som

gjorts av annan än fastighetens ägare, kräves dennes medgivande. Med äga­

ren likställes innehavare av fideikommiss eller fastighet, som innehas un­

der därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt. An­

sökan som gjorts av annan än riksantikvarien får ej bifallas utan dennes

tillstyrkan. Skyddsföreskrifterna må enligt 3 § avse att byggnaden eller viss

del därav icke må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt

yttre ombyggas eller förändras eller att byggnaden eller viss del därav ej

må utan sådant samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras

eller forses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt.

Skyddsföreskrifterna kan också avse bl. a. väsentliga förändringar av till

byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 § sägs liksom

ä\en byggnadens underhall. Hos riksantikvarien skall föras register över

byggnader, för vilka skyddsföreskrifter meddelats (6 § första stycket). Med­

delade skyddsföreskrifter kan i viss ordning och av särskilda i lagen angiv­

na skal upphävas. Lagen innehåller förutom bestämmelserna om skydds­

föreskrifter ett särskilt stadgande i 12 §, enligt vilket länsstyrelsen på an­

sökan av riksantikvarien äger att meddela förbud mot vidtagande av åt­

gärd, som kan medföra att en byggnads kulturhistoriska värde går förlorat.

Sådant förbud kan utfärdas för en tid av sex månader och kan förlängas

med ytterligare sex månader. Detta stadgande avser att bereda nödig tids­

frist för prövande av möjligheterna att lösa en uppkommen byggnadsfråga

pa sådant sätt, att objektets kulturhistoriska värde kan bevaras.

Antalet byggnader och byggnadskomplex, som registrerats sedan lagen

trädde i kraft den 1 januari 1943, är mycket begränsat. Det hos riksantik-

\arieämbetet förda registret över sådana anläggningar upptar för närva­

rande endast 155 nummer (jfr betänkandet, s. 58).

Beträffande förhållandena i utlandet må nämnas att all europeisk lag­

stiftning på detta område tar sin utgångspunkt i de stränga regler som un­

der den franska revolutionen tillkom för att skydda de kulturvärden, vilka

ansågs tillhöra hela folket. Huvudorgan för kulturminnesvården i Frankrike

är en Commission des monuments historlques vilken tillsattes 1837. Den

nu gällande lagen utfärdades 1913 men har sedermera justerats, komplette­

rats och även skärpts genom ett antal nya författningar. De franska bygg-

nadsminnena indelas i två klasser, monuments classés och monuments in-

scnts. Den förra kategorien, som är utomordentligt rigoröst skyddad, om­

fattar f. n. omkring 12 500 byggnader. Monuments inscrits är byggnader för

vilka en framtida klassering kan ifrågasättas och av sådana finns f. n. om­

kring 15 000. Bestämmelserna som gäller för dessa monument lägger hårda

band på ägarna, samtidigt som dessa genom skattelindringar och på annat

sätt erhåller en kompensation som allmänt anses uppväga olägenheterna av

att deras egendomar registrerats.

Sedan 1953 har även England en liknande lagstiftning genom den då an­

tagna lagen om skydd och förvärv av byggnader av stort historiskt och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

13

arkitekturhistoriskt intresse. Också i England är avsikten att registrera

byggnaderna, men detta arbete är ännu inte avslutat. Lagstiftningen bygger

därför tillsvidare på ett ansökningförfarande från ägarens sida, där staten

på vissa villkor ställer bidrag till förfogande för restaurering och underhåll.

För det budgetår, beträffande vilket uppgift i detta hänseende senast före­

ligger (1957), beviljades 350 000 pund för sådan stödverksamhet, men här­

jämte har staten också möjlighet att inlösa värdefulla byggnadsminnen, för

vilket ändamål man har tillgång till en av parlamentet 1946 avsatt fond på

50 miljoner pund, som erhölls genom realisation av överbliven krigsmate­

riel. Denna National Land Fund har sedan dess något ökats och lämnar

nu en årlig avkastning av omkring 1 miljon pund. Lagen som med goda

erfarenheter fungerat under tre år administreras av tre olika nämnder,

councils, en för England, en för Skottland och en för Wales. I England

har man sedan 1895 haft en enskild organisation, The National Trust, som

har till uppgift att säkerställa egendomar och även naturskyddsområden

som varit hotade av förstörelse. The National Trust of England, som f. n.

på detta sätt räddat ett 50-tal historiskt värdefulla byggnader åtnjuter skat­

tefrihet även för rörelse och kan därigenom förvalta sådan egendom som i

enskild hand, där även de tunga arvsskatterna tillkommer, inte skulle vara

räntabel. Numera finns en liknande trust även för Skottland.

Danmark var det första av de nordiska länderna som med hjälp av lag­

bestämmelser genomförde ett skydd för kulturhistoriskt märkliga byggna­

der i enskild ägo. Den danska lagen utfärdades 1918. I sina grunddrag an­

knyter den till den franska lagstiftningen och uppdelar sålunda de skydda­

de monumenten i två klasser, av vilka den första omfattar byggnader vilkas

värde är så framträdande, att deras nedrivning, förvanskning eller vanvård

skulle medföra en betydande minskning av nationens kulturskatt, medan

den andra klassen omfattar sådana vilkas värde är mindre framträdande,

men vilkas bevarande dock är av väsentlig betydelse. Genom denna lag

skyddas f. n. omkring 2 000 byggnader. Alla ärenden rörande skydd enligt

den danska lagen handlägges av en särskild kommission, Det sserlige Byg-

ningssyn. Den består av fem ledamöter, som tillsättes av undervisningsmi­

nisteriet. 1920 fick även Norge en motsvarande Lov om bygningsfredning,

vilken nära ansluter sig till den danska. Här förekommer emellertid icke

någon indelning i klasser. De skyddade byggnaderna uppgår f. n. till om­

kring 1 800, fördelade på ett tusental fastigheter. Av dem ligger ungefär

1/3 i städerna och 2/3 på landsbygden, medan förhållandet är det motsatta

i Danmark, återspeglande bebyggelsens olika karaktär i de båda länderna.

Liksom i Danmark finns en särskild institution kallad Den antikvariske

bygningsnemnd, bestående av fem ledamöter. Ordföranden utses av veder­

börande departement. Av ledamöterna är riksantikvarien eu och av de övriga

skall cn vara arkitekt, en jurist och en bvggnadskunnig. För Finlands del

gäller, att man sedan länge haft ett lagförslag färdigt. 1 avvaktan på detta

bär man fått nöja sig med bestämmelser i sladsplanelag och byggnadsstad­

ga av ett mera ingripande slag än hos oss.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Utredningen

Vad först gäller frågan om behovet av en skärpt lagstift­

ning på förevarande område anför utredningen (s. 68), att i relation till

hela beståndet av kulturhistoriskt märkliga byggnader i vårt land omfatt­

ningen av de byggnadskategorier, som genom gällande lagstiftning tillför­

säkras effektivt skydd, är påfallande ringa. Obligatoriskt skydd är tillför­

säkrat byggnadsverk som har karaktären av fast fornlämning, staten tillhö­

riga byggnader samt kyrkor och prästgårdar. Kommunala och enskilda bygg­

nader kan beredas skydd endast under förutsättning att ägaren medger

deras registrering enligt 1942 års lag om kulturhistoriskt märkliga bygg­

nader. Till denna kategori är det övervägande flertalet av landets kultur­

historiskt värdefulla byggnader hänförligt. Utredningen konstaterar (s. 58)

att de förhoppningar, som man vid lagens tillkomst hyste om ett allmän­

nare intresse för de skyddsmöjligheter lagen erbjuder, endast delvis in­

friats. Enligt utredningens uppfattning ligger ett väsentligt hinder i de över­

väganden av ekonomisk natur, som många ägare gör i samband med ställ­

ningstagandet till en registrering. De finner stundom, att skyddsföreskrif­

terna pålägger dem förpliktelser, som kan bli ekonomiskt betungande, och

att registreringen utgör en belastning, som i vissa fall kan minska salu­

värdet på en egendom. En annan orsak till att lagen inte fått större prak­

tisk betydelse är den bristande kännedomen om dess existens. Propagan­

dan för de möjligheter till skydd av värdefulla anläggningar, som lagen an­

visar, har nämligen icke kunnat göras tillräckligt omfattande. Detta beror

i sin tur till stor del på ansvällningen av riksantikvarieämbetets och lands­

antikvariernas löpande arbetsuppgifter, som tar tjänstemännen i anspråk

i sådan utsträckning, att de inte disponerar tillräcklig tid för en upplys­

ningsverksamhet till det frivilliga byggnadsskyddets fromma.

Efter att ha påvisat (s. 59—63) att på frivillig väg åtskilligt göres av in­

stitutioner, kommuner, företag och enskilda till byggnadsminnesvårdens

främjande framhåller utredningen att det frivilliga arbetet på detta område

bedrives efter flera olika linjer. Man urskiljer två huvudtyper. Den ena om­

fattar sådana åtgärder, som enbart eller i varje fall främst har till ända­

mål att bevara kulturhistoriskt märkliga anläggningar som minnesmärken.

Den andra karakteriseras av en samverkan mellan kulturminnesvårdens och

det praktiska livets intressen. Gemensamma för de båda typerna är behoven

av sakkunnig rådgivning och i många fall av ett visst ekonomiskt stöd. Er­

farenheten har ådagalagt, att ett planmässigt ordnande av dessa frågor är

nödvändigt, om icke bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader

skall få en tillfällig och slumpartad prägel.

Utredningen anför vidare (s. 68) att till följd av samhällets snabba om­

daning och levnadsstandardens höjning gamla byggnader försvinner såväl

i städerna som på landet i sådan utsträckning, att bebyggelsens grundka­

raktär undergår väsentlig förändring. Enligt utredningens uppfattning är

15

det naturligt att denna utveckling utgör ett särskilt starkt hot mot sådana

byggnadsgrupper, som icke är tillförsäkrade skydd enligt den nuvarande

lagstiftningen. Utredningen pekar på de förändringar och moderniseringar

av centrala äldre partier, som i många städer medfört att kulturhistoriskt

mycket värdefulla byggnader och miljöer raserats. Genom fortsatta sane-

ringsarbeten kommer ytterligare en råd märkliga stadspartier i farozonen.

Det ökade skattetrycket, stigande underhålls- och bränslekostnader och svå­

righeten att erhålla arbetskraft har för ägare av slott och herrgårdar skapat

stora och svårbemästrade problem. Som följd av den industriella utveck­

lingen har talrika bruksanläggningar förlorat sin ursprungliga funktion,

varigenom förutsättningarna för bibehållandet av deras både som helhet och

i enskilda detaljer mången gång värdefulla bebyggelse avsevärt försämrats.

Av samma skäl hotas en rad enstaka äldre anläggningar såsom gruvbyggna-

der, hyttor, sågar, väderkvarnar och vattenkvarnar av ett i allt snabbare

tempo fortgående förfall. Gamla samhällsbildningar och enhetliga komplex

av annan karaktär har även till följd av ändrade förhållanden helt eller

delvis mistat sin en gång givna betydelse och är därför utsatta för ett mer

eller mindre omedelbart hot. Detta gäller t. ex. slutna byar, fiskelägen, kyrk­

städer och fäbodar. En systematiskt bedriven bostadsförbättring medför

också faror för den gamla byggnadskulturen. Inte minst påtagliga är ris­

kerna för samlade gårdsanläggningar, som får vika för en bebyggelse av

helt ny typ. Även byggnader av skilda kategorier, som enligt byggnadslag­

stiftningens bestämmelser är föremål för viss allmän tillsyn och kontroll,

saknar ett betryggande individuellt skydd. Icke ens när stadgandena i och

för sig borde vara tillräckliga, såsom i fråga om laga prästgårdar, är den

praktiska tillämpningen alltid helt tillfredsställande.

Förutom frågan om restriktivt skydd mot förstörelse av byggnaders kul­

turhistoriska värde genom rivning, ombyggnad, miljöförändring eller dylikt

bör också — anför utredningen — spörsmålet om aktiv vård beaktas. Detta

spörsmål är nämligen av allra största betydelse, eftersom även ett väl ut­

byggt skydd mot direkta förstörelseåtgärder i längden blir meningslöst, om

det icke kompletteras med ett effektivt löpande underhåll. Utredningen kon­

staterar att möjligheterna att med stöd av gällande lagstiftning och med stat­

liga medel bedriva en aktiv byggnadsminnesvård hittills varit starkt begrän­

sade.

Med utgångspunkt från grundtanken att de kulturvärden, som finns ned­

lagda i märkliga och kulturhistoriskt värdefulla byggnader, måste betrak­

tas som en tillgång för hela vårt folk anger utredningen några allmänna

riktlinjer för effektivare skydd och vård av byggnadsmin-

nesmärken. Utredningen framhåller (s. 72) att det numera torde vara en

allmänt omfattad åsikt, att ägare till kulturhistoriskt märkliga byggnader

ej bör ha rätt att genom rivning eller andra åtgärder förstöra dessa värden.

Enligt gällande författningar måste ägare till fastigheter i vissa andra hän­

seenden underkasta sig allmännyttiga inskränkningar i sin fria förfogande­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

16

rätt. Det måste anses naturligt, att motsvarande inskränkningar genomfö­

res i syfte att skapa garantier mot förvanskandet av en egendoms värde ur

kulturhistorisk synpunkt.

Enbart en begränsning av ägarens fria förfoganderätt är enligt utred­

ningens mening emellertid icke tillräcklig för att nå betryggande resultat.

Varje byggnad kräver löpande underhåll för att icke förfalla. Då det gäller

äldre märkliga byggnader är det nödvändigt att vid underhållsarbetet ägna

särskild uppmärksamhet åt de kulturhistoriska värdena, så att dessa väl

tillvaratages. Även ansvaret för dylika aktiva vårdnadsåtgärder måste anses

som en betydelsefull plikt för det allmänna.

Utredningen betonar vikten av att det frivilliga arbetet inom byggnads-

minnesvården, vilket visat sig ha stor betydelse, vidmakthålles och intensi­

fieras. En sådan utveckling kan gynnas genom förmåner av olika slag, som

det allmänna kan bereda ägare eller vårdare av kulturhistoriskt märkliga

byggnader. Det är emellertid också angeläget, att kännedomen om sådana

byggnaders värde och om riktlinjerna för deras skydd och vård sprides i

så vida kretsar som möjligt. Den upplysnings- och propagandaverksamhet

som hittills bedrivits har medfört beaktansvärda resultat, och man har rätt

att vänta sig en ökad förståelse i samma mån som denna verksamhet ut­

vidgas.

Mot bakgrunden av nämnda förhållanden och synpunkter understryker

utredningen, att den viktigaste förutsättningen för ett resultatrikt byggnads-

minnesskydd är att uppskattningen av de kulturhistoriska värdena hos vår

äldre bebyggelse sprides i vida kretsar. Byggnadsminnesskyddet kräver vis­

serligen medverkan från det allmännas sida, men resultatet kan icke bli

tillfredsställande, om skydds- och underhållsåtgärder påtvingas en ägare

mer eller mindre mot hans vilja. Den enskilde ägarens och det allmännas

samfällda intresse och strävan måste vara utgångspunkten för de åtgärder,

som avser att tillvarataga vår gamla värdefulla byggnadskultur.

Utredningen anför, att samarbetet mellan den enskilde och staten främst

bör bedrivas på sådant sätt, att den senare tillhandahåller ägaren de upp­

lysningar, råd och anvisningar, som erfordras för planläggningen av under­

hålls- eller förändringsarbeten på en kulturhistoriskt värdefull byggnad,

under det att själva arbetets utförande i möjligaste mån bör ankomma

på ägaren, vilken dock därvid bör ha tillgång till sakkunnig kontroll och

rådgivning på det allmännas bekostnad.

Tillvaratagandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i vårt land kan

och bör enligt utredningens mening främjas dels genom en ökad upplys-

ningsverksamhet i syfte att stimulera ägarnas intresse och praktiska med­

verkan, dels genom utfärdande av bestämmelser, som reglerar vården av

sådana byggnader, som nu saknar laga skydd men som har så stort kultur­

historiskt värde, att de bör tillförsäkras sådant skydd.

Den av utredningen från nu angivna utgångspunkter föreslagna lagen

om byggnadsminnen avses skola ersätta 1942 års lag om skydd för

kulturhistoriskt märkliga byggnader. Utredningen menar att därav icke

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1960

17

föranledes några sakliga ändringar i de bestämmelser om byggnadsminnes-

skydd, som ingår i redan gällande författningar. Förslaget avser att effek­

tivisera skyddet och vården av landets kulturhistoriskt värdefulla byggna­

der genom att rätten till ingripande utbygges att omfatta byggnader inom

alla kategorier, alltså även den stora grupp byggnadsverk — innefattande

det övervägande flertalet av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnader —

som hittills icke inrymts under gällande skyddsbestämmelser. Syftemålet är

icke att för framtiden bevara alla byggnader av i ett eller annat avseende

kulturhistoriskt värde, något som utredningen funnit ligga utom det möj­

ligas och rimligas gräns, utan de föreslagna skyddsbestämmelserna avses

skola begränsas till att gälla individuellt skydd av ett urval av byggnader,

representerande särskilt stora kulturhistoriska värden. Utredningen har icke

funnit sig böra i detalj gå in på frågan om hur urvalet bör ske beträffande

de byggnader, som skall vara underkastade lagens bestämmelser. Dock

har det framhållits att vid sidan av en rent individuell värdering av ifråga-

kommande byggnader hänsyn bör tagas till dessas relativa betydelse inom

sin landsända eller sin bygd. Vidare torde man i vissa fall kunna inskränka

sig till att utvälja goda typexempel på kategorier, som under likartade be­

tingelser förekommer i stort antal. Å andra sidan kan det stundom vara av

vikt att genom skyddsbestämmelser för ett antal gruppvis sammanhörande

byggnader, även om dessa icke alla äger särskilt framträdande värde i och

för sig, bevara en som helhet betydelsefull miljö. Utredningen har härut­

över angivit några generella riktlinjer för urvalet av de kulturhistoriskt

märkliga byggnader som kan ifrågakomma som skyddsobjekt. I anslutning

härtill har utredningen också framhållit att ett aktuellt och i största möj­

liga utsträckning fullständigt inventeringsmaterial utgör en förutsättning

för ett urval av landets byggnadsminnen. Sedan lång tid tillbaka har Nor­

diska museet varit verksamt för insamling av dylikt material. Sådant finns

också insamlat hos vissa andra institutioner. Museets inventeringsarbete

sträcker sig över en så avsevärd tidrymd som ett sjuttiotal år eller mera

och måste därför förete en hög grad av ojämnhet, något som medför stor

olägenhet om samlingarna skall utnyttjas för praktiska syftemål. Utred­

ningen anser det därför av största betydelse, att museets arbete på detta om­

råde intensifieras, och betonar vikten av att dessa arbeten igångsattes utan

dröjsmål och fullföljes. Utredningen anser vidare ändamålsenligt att mu­

seet vinner ökat stöd för denna sin verksamhet. För närmare kännedom

om utredningens synpunkter härpå torde få hänvisas till betänkandet (s. 79

—82).

Byggnad, som anses böra tillförsäkras skydd, skall enligt utredningen för­

klaras för byggnadsminne och införas i ett register. Statliga byggnadsmin-

nesmärken, fasta fornlämningar och kyrkliga byggnader skall icke beröras

av lagen. Utslagsgivande för beslut att förklara eu byggnad för byggnads­

minne skall ■— med beaktande av nyss återgivna synpunkter på bedöm­

ningen —- vara graden av dess kulturhistoriska värde. I olikhet mot 1942

års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader hör lagen om

*2 Bihnnq till riksdagens protokoll 1960. I samt. AV 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

18

Kurujl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

byggnadsminnen kunna tillämpas på en byggnad oberoende av ägarens

eller annan rättsinnehavares medgivande.

Utredningen föreslår, att byggnadsminnena, efter graden av kulturhisto­

riskt värde, indelas i två klasser med olika starkt skydd. Den första klassen,

A-klassen, skall omfatta sådana byggnader, vilkas nedrivning eller för­

vanskning skulle innebära en oersättlig förlust för vårt land. Byggnader till­

hörande denna klass skall åtnjuta ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd. Den

andra klassen, B-klassen, skall omfatta byggnader av sådant värde, att det

ur del allmännas synpunkt är önskvärt att de bevaras.

Som motivering till sitt förslag att handläggningen av ärenden enligt den

föreslagna lagen och den närmaste tillämpningen av densamma skall an­

komma på länsstyrelsen framhåller utredningen att befintlig lokal admi­

nistrativ organisation och tillgänglig sakkunskap så långt möjligt bör tagas

i anspråk för dessa uppgifter. Genom att nära förbinda lagens handhavande

med länsstyrelsens verksamhet vinner man också den enligt utredningens

mening viktiga fördel, som en decentralisering och en lokal anknytning in­

nebär. Utredningen har emellertid också funnit nödvändigt att skapa ett

centralt organ med huvudsaklig uppgift att sörja för en enhetlig

handläggning av ärenden rörande byggnadsminnen och att såsom sakkun­

nig instans avgiva yttranden till ledning för länsstyrelsens beslut (statens

byggnadsminnesnämnd).

Under erinran om den diskussion beträffande frågan om tillsynsmyndig­

heten, som föregick antagandet av 1942 års lag (s. 76—78) anför utredning­

en några synpunkter på den nu aktuella frågan om handhavandet av lagen

om byggnadsminnen. I och med att 1942 års lag ersättes med en lag, som

möjliggör tvångsingripande till skydd för byggnaders kulturhistoriska vär­

den, blir enligt utredningens mening förutsättningarna för tillsyn, kontroll

och positivt bistånd gynnsammare. Om dessa förutsättningar tillfullo skall

kunna utnyttjas, är det emellertid nödvändigt att ägna särskild uppmärk­

samhet åt en samordning mellan å ena sidan den byggnadshistoriska forsk­

ningens resultat och den praktiska kulturminnesvården och å andra sidan

den gällande byggnadslagstiftningen. Då den nya lagen är avsedd att till­

godose ändamål av samma art som redan gällande lagar och förordningar

till skydd för byggnaders kulturhistoriska värden och då dessas tillämp­

ning ankommer på såväl byggnadsstyrelsen som riksantikvarieämbetet, bör

även den ifrågavarande nya lagen handhavas på ett sätt, som skapar största

möjliga enhetlighet i handläggningen av hela det komplex av ärenden, som

här kommer i fråga. Man måste dock ständigt fasthålla vid dess huvud­

syfte att tillvarataga de kulturhistoriska värdena i förhållande till krav av

annan art och till den moderna utvecklingen över huvud taget.

Utredningen har i överensstämmelse med vad i direktiven uttalats ute­

slutit alternativet med ett nytt ämbetsverk med uppgift att handlägga ären­

den, som faller inom ramen för den nu aktuella lagstiftningen. De tre i di­

rektiven nämnda institutionerna — två statliga ämbetsverk, riksantikvarie­

ämbetet och byggnadsstyrelsen, och en enskild, statsunderstödd stiftelse,

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

19

Nordiska museet ■— har jämlikt sina instruktioner ocli arbetsprogram vik­

tiga uppgifter att fylla i fråga om den byggnadshistoriska forskningen, den

därpå grundade praktiska byggnadsminnesvården och byggnadsväsendet i

allmänhet. Som flerstädes framhållits äger en nära samverkan mellan

byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet rum på basis av gällande la­

gar och förordningar. En intim kontakt upprätthålles vidare särskilt mellan

riksantikvarieämbetet och Nordiska museet, som bl. a. genom sitt rikhaltiga

inventeringsmaterial äger samlad erfarenhet och sakkunskap rörande bygg-

nadsskicket efter medeltidens slut. Utredningen har funnit det önskvärt,

att det redan existerande samarbetet mellan de tre institutionerna utbygges

till att omfatta behandlingen av frågor inom ramen för den nya lagen om

byggnadsminnen.

Ett samarbete skulle enligt utredningens mening visserligen kunna etable­

ras i den formen, att ärenden rörande byggnadsminnen handlades inom eu

av de tre institutionerna — varvid riksantikvarieämbetet eller byggnadssty­

relsen i egenskap av statliga ämbetsverk närmast kunde komma i fråga — och

att de övriga två fungerade som obligatoriska remissinstanser. Starka skäl,

av vilka några redan anförts, talar emellertid mot en dylik anordning.

Byggnadsminnena torde till större delen komma att utgöras av byggnader i

enskild ägo. De krav, som från det allmännas sida måste ställas på deras

vård, kommer sålunda att i väsentlig mån beröra en kategori av ägare, som

icke utan vidare kan jämställas med ägare till statliga byggnadsminnesmär-

ken, kyrkor och andra anläggningar, vilkas vård är ställd under rent stat­

lig kontroll. Ägare till byggnadsminne bör kunna göra anspråk på att åt­

gärder till skydd för lians egendoms kulturhistoriska värde blir föremål

för en så allsidig prövning som möjligt. Detta mål kan lättast nås om icke

endast de tre nyssnämnda institutionerna utan även representanter för den

allmänna samhällsorganisationen och för det praktiska livet deltager i be­

handlingen av ärendena. Samarbetet mellan nämnda institutioner och grup­

per bör ordnas i form av en nämnd, som synes böra benämnas statens

byggnadsminnesnämnd — i det följande kallad byggnadsminnesnämnden.

Inom ramen för en sådan nämnd torde kravet på eu likformig och allsidig

bedömning av förekommande frågor bli väl tillgodosett. Det är enligt utred­

ningens mening nödvändigt alt nämnden erhåller en auktoritativ samman­

sättning, emedan dess ståndpunktstagande skall ligga till grund bl. a. för åt­

gärder som gäller enskild egendom. Utredningen föreslår, att nämndens

kansli förlägges till riksantikvarieämbetet. Kostnaderna för byggnadsminnes­

nämnden har, som tidigare anförts, av utredningen beräknats till i runt tal

60 000 kronor om året.

Enligt utredningens mening har ett verksamt ekonomiskt och

praktiskt stöd från det allmännas sida lika stor betydelse

för tillvaratagandet av våra byggnaders kulturhistoriska värden som en än­

damålsenligt utformad lagstiftning. Utredningen hänvisar till att i utred­

ningsdirektiven betonats, alt restriktiva skyddsbestämmelser icke får domi­

nera, utan att aktiva vårdnadsåtgärder skall intaga en särskilt viktig ställ­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ning inom ramen för det allmännas insatser och ansvar. I överensstämmelse

härmed har utredningen uppmärksammat behovet av ökade statliga anslag

till byggnadsminnesvården med särskild hänsyn till de speciella förhållan­

den, som antagandet av en lag om byggnadsminnen skulle komma att med­

föra. Som inledningsvis antytts har utredningen föreslagit att ett anslag

på 500 000 kronor uppföres på riksstaten för bl. a. bidrag till restaurerings-

och underhållsarbeten å byggnadsminnen.

Utredningen har vidare till behandling upptagit frågan om statliga

lån för iståndsättande av äldre bostadsbyggnader. Ut­

redningen framhåller härutinnan (s. 90) att en ganska omfattande istånd-

sättning av äldre bostadsbyggnader, särskilt på landsbygden, försiggår med

stöd av statsmedel. Grunderna för denna verksamhet är uppdragna av stats­

makterna, och tillämpningen handhas centralt av bostadsstyrelsen och lo­

kalt av länsbostadsnämnderna. För att komma i åtnjutande av lån och

bidrag till bostadsförbättring erfordras bl. a. att byggnaden efter restaure­

ringen motsvarar vissa krav på standard och bekvämlighet. Det har uppgi-

vits för utredningen att normerna för dessa krav i enstaka fall kolliderat

med önskemålet att bevara en ålderdomlig byggnads karaktär, så att resul­

tatet blivit antingen att det kulturhistoriska intresset fått stå tillbaka eller

också att ägaren fått avstå från statligt stöd och företa reparationen med egna

medel. Utredningen har rörande dessa förhållanden överlagt med repre­

sentanter för bostadsstyrelsen, varvid från denna myndighets sida stor be­

redvillighet uttalats att beakta de kulturhistoriska synpunkterna vid gransk­

ning av ombyggnadsförslag rörande äldre bostadsbyggnader. Utredningen

anser det önskvärt, att de lokala organen — länsbostadsnämnderna — får

sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, så att i de särskilda fal­

len kontakter tages med dem som i länen har att bevaka byggnadsminnes-

vårdens intressen, landsantikvarierna och länsarkitekterna. Det understry-

kes från utredningens sida att det här icke är fråga allenast om sådana

byggnader, som kommer i åtnjutande av skydd enligt lag, utan även om

sådana som utan att vara kvalificerade att förklaras för byggnadsminnen

dock har ett visst kulturhistoriskt värde.

Utredningen har också övervägt, huruvida ekonomiska förmåner i form

av skattelättnader må kunna beredas ägare eller innehavare av

byggnadsminne. De möjligheter härvidlag som utredningen pekat på av­

ser såväl de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna som arvsbeskatt­

ningen. Det synes sålunda utredningen välmotiverat och lätt att genomföra

sådan ändring av 5 § 1 mom. kommunalskattelagen att byggnad som för­

klarats som byggnadsminne i likhet med museibyggnader erhåller en i skat­

tehänseende privilegierad ställning genom att byggnaden undantages från

skatteplikt till fastighetsskatt. Vidare har utredningen funnit angeläget att

det vid prövning av begärda reparationsavdrag beträffande kulturhistoriskt

värdefulla byggnader beaktas att reparation och underhåll av dylika bygg­

nader ställer sig förhållandevis mera kostsamma än motsvarande åtgärder

21

på vanliga byggnader. Utredningen framhåller att taxeringsmyndigheterna

flerstädes visat en viss generositet i hithörande avseenden men finner det

ändock önskvärt att ett uttalande införes i anvisningarna till 22 och 25 §§

kommunalskattelagen av innehörd, att vid bedömande av yrkanden om av­

drag för reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas

till merkostnader, som föranledes av att en byggnad är kulturhistoriskt \äi-

defull. I detta hänseende bör enligt utredningens mening begränsning icke ske

till sådana byggnader, som förklarats som byggnadsminnen enligt den före­

slagna byggnadsminneslagen. Vad gäller arvs- och kvarlatenskapsskatten

har utredningen funnit att i konsekvens med vad nyss anförts beträffande

fastighetsskatten såsom byggnadsminne förklarad fastighet bör vara befriad

från skattläggning vid arvfall eller endast beskattas till den del som den

vid fastighetstaxering ansetts utgöra skattepliktig fastighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Remissyttrandena

Behovet av skärpt lagstiftning för att åstadkomma ett för­

bättrat skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader i enskild

ägo har vitsordats av flertalet av de hörda myndigheterna och organisa­

tionerna. Riksantikvarieämbetet yttrar, att nu gällande författningar endast

lämnar ett ytterst ofullständigt skydd i nämnda hänseende. Det har sålunda

sedan länge stått klart för ämbetet, att 1942 års lag, vilken för att vinna till-

lämpning kräver medgivande av ägaren till den byggnad, för vilken skydd

begäres, icke infriat de förhoppningar, som ursprungligen knöts till den­

samma. Skälen härtill har säkerligen varit flera. Den främst bidragande or­

saken sammanhänger dock enligt ämbetets erfarenhet med ekonomiska

överväganden. Av fruktan för att egendomen skall minska i värde, om den

ej fritt kan disponeras, har ägare av kulturhistoriskt värdefulla byggna­

der, ehuru i och för sig intresserade, många gånger ej vågat begära att få

skyddsföreskrifter utfärdade. Även enligt vad länsstyrelsen i Kronobergs län

framhåller är de möjligheter till skydd för kulturhistoriskt värdefulla bygg­

nader nuvarande lagstiftning lämnar otillräckliga. Särskilt gällei detta

kommunala och enskilda byggnader, vilka endast under förutsättning att

ägaren medger registrering kan beredas skydd. Det är därför att hälsa med

tillfredsställelse, om vidgade möjligheter till skydd för bevarandet av dy­

lika byggnader kommer till stånd.

En annan uppfattning om värdet av 1942 års lag kommer till uttryck i det

yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Efter att ha påpekat

att lagen varit i kraft knappt fjorton år yttrar länsstyrelsen att den från sin

tillämpning av lagen eller sin handläggning av byggnadsärenden i allmän­

het icke har någon erfarenhet av att byggnadsminnen av betydenhet i länet

fått fara illa till följd av bristande effektivitet hos lagen. Däremot har läns­

styrelsen erfarit ett betydande intresse från privata ägares, kommuners

samt olika föreningars och institutioners sida att bevara befintliga bygg­

nadsminnen och göra härför erforderliga ekonomiska uppoffringar. I ett av

Kungl. Maj.ts proposition in- 161 år 1960

juridiska fakulteten i Uppsala åberopat yttrande av professorn Henrik Hess-

ier anför denne att man ännu ej verkligen prövat den frivillighetens väg

som lagfästes så sent som år 1942. Den då antagna lagen har icke fått visa

vad den duger till. Att, när läget är detta, den ståndpunkt de lagstiftande

myndigheterna så nyligen intagit skulle överges, och detta genom så långt­

gående åtgärder som det är fråga om i utredningens förslag, synes icke be­

fogat. I yttrandet tillfogas att det steg man i stället hör taga är att undan­

röja hindren mot att den gällande lagen får full effektivitet. Vad härutin-

nan kommer i fråga torde vara blott en måttlig förstärkning av vederbö­

rande myndigheters personella och ekonomiska resurser. I samband därmed

hör den i utredningen omtalade inventeringen av berörda byggnader full­

följas. Endast sedan sa skett har man erforderligt underlag för ett bedö­

mande av frågan, om ytterligare åtgärder från det allmännas sida är er-

lorderliga och vilka dessa i så fall bör vara.

Det av utredningen framlagda förslaget till lag om bygg-

ii a d s m i n n e n, avsedd att ersätta 1942 års lag, har, liksom utredningens

förslag i övrigt, i princip tillstyrkts av nästan samtliga remissinstanser. En­

dast i ett tåtal yttranden har förslaget direkt avstyrkts. Några remissinstan­

ser ställer sig tveksamma till den nya lagstiftningen.

Göta hovrätt yttrar, att det numera torde vara allmänt erkänt att det stora

antal kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnader, som finns i Sverige,

är en betydelsefull nationell tillgång, som det är angeläget att vårda och

bevara till fromma både för den nu levande och för kommande generationer.

Insikten härom synes ha vaknat förhållandevis sent i vårt land och vi står

i fråga om värden av7 detta kulturarv långt efter exempelvis våra västra

grannländer. De av utredningen framlagda förslagen om ökat skydd för de

kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnaderna innebär — om de ge­

nomföres — ett betydelsefullt framsteg på detta område och måste därför

hälsas med tillfredsställelse. Enligt vad akademien för de fria konsterna

framhåller genomgår svensk bygd för närvarande i snabb och till synes

allt mera ökad takt en omdaning, som torde sakna motstycke i vår äldre

kulturutveckling. Genom dessa förändringar försvinner mycket av uttrycken

för äldre kulturstadiers insatser utan att detta alltid synes vara nödvän­

digt. Ett kulturfolk borde dock även i sitt mest intensiva nydanararbete be­

akta att dess bemödanden skulle vara fafänga om det saknade den grund

äldre generationer lagt. Utredningen har med all rätt givit uttryck åt sin oro

för den äldre bebyggelsens bestånd i denna hotande situation. När det gäl­

ler att söka åstadkomma ökat lagskydd för denna bebyggelse har utred­

ningen av naturliga skäl sett sig nödsakad att begränsa sig till byggnadsverk

av en sådan art att de bestämt kan karakteriseras och infogas i en__ med

nödvändighet schematisk — värdeskala. Akademien understryker vikten av

att den föreslagna lagstiftningen snarast kommer till stånd men kan sam-

tidigt icke uraktlata framhålla att det framlagda förslagets praktiska verkan

med hänsyn till den nyss antydda utplåningsprocessen tyvärr kommer att

bli mycket begränsad. Med visshet torde man sålunda kunna räkna med att

23

lagförslagets genomförande icke kan rädda all värdefull bebyggelse från un­

dergång — detta gäller särskilt det villkorliga skydd, som beredes de B-

klassificerade byggnaderna. Akademien finner det oaktat förslaget innebäia

en praktiskt realiserbar lösning, som kan skydda de omistliga värdena och

bidraga till ökad vård och kontroll av våra byggnadsminnen. Nordiska mu­

seets nämnd ger uttryck åt liknande tankegångar. Nämnden uttalar, att be­

ståndet av äldre byggnader i icke ringa omfattning håller på att decime­

ras. Det finns ingen anledning att tro att denna utveckling inom överskåd­

lig framtid kommer att avbrytas eller ens minska takten. Nämnden påpekar,

att denna förvandlingsprocess hittills kommit till synes särskilt i städerna,

men att det säkerligen endast är en tidsfråga, när den kommer att i sin fulla

vidd inbegripa landsbygden, där näringslivets strukturella förändring icke

kan undgå att sätta en djupgående prägel även på detta område. I yttrandet

hävdas att en mängd svårbemästrade problem härvid uppkommer. Bland de

byggnader, som blir demolerade finns nämligen sådana, som har karaktä-

en av minnesmärken och därför är värda att bli bevarade till eftervärlden.

Men även i de fall där en dylik byggnad får kvarstå utsättes den ej sällan

för betydande risker genom eftersatt underhåll — ofta med slutlig följd att

rivning framstår som enda utvägen — genom olämpliga om- och tillbygg­

nader eller genom den närmaste omgivningens förvandling. Nämnden hälsar

med tillfredsställelse att dessa frågor nu blivit föremål för utredning och

delar i allt väsentligt de synpunkter, som redovisas i betänkandet. Själv­

fallet kommer vården av de kulturhistoriskt märkliga byggnaderna i fort

sättningen liksom hittills till övervägande del att ske på frivillighetens grund

av de enskilda ägarna. Genom förändringarna i samhällets sociala struktur,

på bostadsstandardens område och i fråga om trafikväsendet har emellei-

tid ett icke ringa antal av dessa byggnader blivit så otidsenliga, att de sna­

rare är en belastning än en tillgång för ägaren. Uppenbart är att om det

allmänna skall i någon större omfattning kunna lämna sitt stöd åt bevaran­

det av sådana äldre byggnader en sovring först måste ske, så att hjälpen

i första hand inriktas på de verkligt betydande monumenten.

I det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Värmlands län, understry-

kes att en ingående prövning av samtliga till byggnadsminnesvården höran­

de spörsmål, utmynnande i positiva förslag till lämpliga åtgärder för vin­

nande av en bättre tingens ordning, måste anses i hög grad motiverad. Om

sådana åtgärder icke skyndsamt vidtages, torde betydande risker föreligga

för att vårt på kulturhistoriskt värdefulla byggnader relativt fattiga land så

småningom skall i sådant avseende ytterligare utarmas. Länsstyrelsen finner

det därför glädjande att kunna konstatera, att utredningen på ett förtjänst­

fullt sätt tillvaratagit de kulturella intressen, som enligt utredningsdirektiven

avsetts skola tillgodoses, samtidigt som den, efler vad länsstyrelsen kunnat

finna, uppenbarligen sökt undvika tillskapandet av för vederbörande ägare

oskäligt betungande inskränkningar i äganderätten. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Holms län anser den begränsning av äganderätten, som förslagets

genomförande skulle innebära, vara fullt berättigad. Det gäller ju hår bcva-

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

24

rande av byggnader, som historiskt och kulturhistoriskt sett utgör en ideell

tillgång för hela vårt folk. — I yttrandet framhålles att vårt land i avseende

å skyddet av kulturhistoriskt märkliga byggnader ligger ganska långt efter

många jämförbara västeuropeiska kulturländer. Detta förhållande torde i

legislativt hänseende främst kunna förklaras av den frivillighetsgrundsats,

som ligger till grund för den svenska lagen. Härtill kommer att med nuva­

rande ordning en alltför tung ekonomisk börda lagts på innehavarna av i

enskild ägo befintliga byggnadsminnen. Mot bakgrunden härav tillstyrker

lansstyrelsen vad som får anses vara förslagets viktigaste legislativa nyhet,

nämligen frivillighetsgrundsatsens slopande.

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd anser förslaget ej utan

översyn böra laggas till grund för lagstiftning. I rådets yttrande framhålles

att den väsentliga skillnaden mellan lagförslaget och den nu gällande lagen

är, att ur kulturhistorisk synpunkt särskilt märkliga byggnader skall läm­

na beiedas skydd även mot ägarens vilja. En sådan skärpning av bygg*-

nadsminnesskyddet synes motiverad. Byggnader av detta slag är dock rela­

tivt fåtaliga. Vid sidan av dessa finns emellertid annan äldre och på sina

håll ganska omfattande bebyggelse, som ännu ger karaktär åt det svenska

kulturlandskapet och vars bevarande i görligaste mån ur många synpunkter

är av intresse. Denna sida av byggnadsminnesskyddet har tyvärr endast

i

förbigående berörts.

Enligt vad i yttrandet anföres kan det i detta fall endast vara fråga om

att ägaren frivilligt och av eget intresse bevarar de äldre byggnaderna. En

förhållandevis enkel och framkomlig väg för detta ändamål är, att det bör

givas den statliga lånegivningen till bostadsbyggandet större möjligheter att

taga hänsyn till äldre bebyggelse av kulturhistoriskt värde. Bestämmelser

borde sålunda införas att lånesökande har att uppgiva huruvida äldre bygg­

nad finnes och att vid ärendets bedömning beaktas huruvida en sådan äldre

byggnad, därest den kan anses ha kulturhistoriskt värde, lämpligen kan mo­

derniseras. Lånebestämmelserna bör anpassas för detta syfte. Föreningen

Sveriges landsantikvarier, som understrukit nödvändigheten av en sådan

utbyggnad av lagstiftningen att effektivt skydd skapas för kulturhistoriskt

märkliga byggnader av alla slag oberoende av äganderätten, yttrar att ut­

redningen allenast i allmänna resonemang berört skyddet på frivillighetens

grund. Några egentliga förslag, som tar sikte på bevarandet av det övervä­

gande antalet byggnader, vilka genom sitt förhållandevis stora antal ännu

har avgörande betydelse för kulturlandskapet, har ej framlagts. Ett utväl­

jande av ett antal byggnader, som göres till föremål för ett speciellt skydd,

synes aven om det i och för sig torde vara oundgängligt — om det öv­

riga byggnadsbeståndet lämnas åsido, med tiden medföra att endast ett an-

tal byggnader av mer eller mindre högreståndskaraktär och lösryckta ur sitt

sammanhang kommer att bevaras. En allvarlig brist i utredningen synes

därför vara, att inga egentliga förslag framlägges, som syftar till ett skydd

för den övervägande delen av landets äldre byggnadsbestånd. I det yttrande,

som avgivits av Sveriges arkitekters riksförbund, understrykes också det

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

25

frivilliga momentets stora betydelse. Gives detta visst ekonomiskt stöd torde

betydligt mera vara att vinna för bevarandet av byggnadsminnena, än om

denna angelägenhet genom detaljerade lagbestämmelser blir ett nytt bidrag

till det i landet rådande byggkrånglet. En lagstiftning måste i första hand

taga sikte på en positiv inställning, grundad på frivillighet med visst eko­

nomiskt stöd, och i andra hand ingripa genom föreskrifter av tvingande

natur.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som ytt­

rar att den icke kan finna annat än att det framlagda förslaget till lag

om byggnadsminnen i väsentliga stycken har karaktären av en tvångslag.

1 detta avseende har förslaget åtskilliga drag gemensamma med gällande

naturskyddslags regler till skydd för landskapsbilden. Den erfarenhet, läns­

styrelsen hittills vunnit av tillämpningen av dessa regler, ger icke stöd för

att tvångskaraktären enbart varit av godo. Länsstyrelsen har tvärtom trott

sig finna, att man i allmänhet når bättre resultat, åtminstone på längre sikt,

med överenskommelser på frivillighetens väg än med tvångsföreskrifter.

Dessa erfarenheter från naturskyddslagens tillämpning bör icke förbises,

då det gäller att utforma skyddet för byggnadsminnen.

Även Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget. Förbundet ytt­

rar:

I olika sammanhang framhåller utredningen att kulturhistoriskt värde­

fulla byggnader i många fall åtnjuta ett betryggande skydd i enlighet med

gällande lagar och förordningar. I fråga om enskilda fastigheter gälla näm­

ligen förutom åtskilliga bestämmelser i byggnadslagen lagen den 12 juni

1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader ävensom vissa

samtidigt tillkomna bestämmelser i expropriationslagen. Härjämte skyddas

dylika byggnader genom den omvårdnad, som på frivillighetens väg ägnas

byggnaderna. Detta av frivilliga insatser beroende skydd har under senare

år väsentligt förstärkts genom att medel för underhåll in. m. ställts till förfo­

gande av olika fonder. De sakkunniga ha även framhållit, att ett stort antal

byggnader åtnjuta en omvårdnad som stundom visat sig lika betryggande

som det skydd, som kan åstadkommas genom lagstadganden.

Mot bakgrunden av vad nu angivits, torde det till en början kunna ifråga­

sättas om det finnes behov av ytterligare lagstiftning för att tillgodose det

i och för sig självklara önskemålet att kulturhistoriskt värdefulla byggnader

icke förstöras eller förvanskas. De bestämmelser, som tillkommo i samband

med ändringen av expropriationslagen 1943, ha visserligen aldrig vunnit

tillämpning i praktiken, men enbart möjligheten att en byggnad eller eu

anläggning kan exproprieras, innebär en garanti mot att byggnaden eller

anläggningen förstöres eller förvanskas. Det torde nämligen ligga i ägarens

intresse att så sköta en kulturhistoriskt värdefull byggnad att han icke löper

risken att byggnaden tvångsvis avhändes honom. Anledningen till att ifråga­

varande bestämmelser icke i något enda fall tillämpats är icke att bestäm­

melserna skulle vara i och för sig olämpliga utan uteslutande att eu tillämp­

ning av desamma befaras bli för det allmänna alltför ekonomiskt betungande.

Av vad utredningen härutinnan anför framgår tydligt, att man bl. a. syftar

till att överflytta det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för bevarandet av

kulturhistoriskt värdefulla byggnader på den enskilde. Bevarandet av så­

dana byggnader är emellertid eu hela nationens angelägenhet och det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

lika naturligt som skäligt att kostnaderna för erforderliga åtgärder helt

skola åvila det allmänna.

Juridiska fakulteten i Uppsala har hänvisat till yttranden av professorer­

na Halvar G. F. Sundberg och Hessler i vilka dessa ställt sig avvisande till

förslaget.

Förslaget att såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande

byggnadsminnesvården inrätta en särskild nämnd, statens byggnads-

minnesnämnd, har i ett stort antal yttranden mer eller mindre hel­

hjärtat tillstyrkts. Förslaget har emellertid avstyrkts i flertalet yttranden.

Bland myndigheter, som tillstyrkt förslaget, må till en början näm­

nas riksantikvarieämbetet, som erinrar om den diskussion, som föregick an­

tagandet av 1942 års lag (refererad i betänkandet å s. 76 o. f.) och som

gällde lagens liandhavande. De grunder, som vid detta tillfälle befanns av­

görande för att lägga tillsynen över registrerade byggnader under riks­

antikvarieämbetet, synes ämbetet ännu bevara sin fulla giltighet.

Enligt vad ämbetet framhåller är det i själva verket fullt tänkbart att

ämbetet fungerar såsom centralt organ även med avseende på den nu före­

slagna lagen. Med hänsyn till de ömtåliga problem, som är förknippade med

lagens tillämpning, vore det lämpligt, att i sådant fall ett expertråd ställdes

vid ämbetets sida av i huvudsak den sammansättning som byggnadsminnes-

näinnden avsåges skola få. För byggnadsminnesvården i stort skulle ett dy­

likt arrangemang utan tvivel vara förmånligt, då det vore ägnat att be­

främja ett enhetligt bedömande av hithörande frågor och motverka en ur

allmänhetens synpunkt svårbegriplig och oläglig splittring på olika myndig­

heter. Ämbetet skulle även vara berett att påtaga sig denna uppgift om så

befunnes önskvärt, naturligtvis under förutsättning att ämbetet finge ökade

personalresurser. Då ämbetet likväl icke för närvarande vill påyrka denna

organisationsform, beror detta på de skäl som utredningen anfört (betän­

kandet s. 79), vartill ytterligare flera torde kunna fogas. Det är enligt äm­

betets mening betydelsefullt att byggnadsminnesskyddet icke skall fram­

stå som ett snävt vetenskapligt önskemål, lika litet som det får bli en arki­

tektonisk fråga om prydandet av stadsbilden eller landskapet. Dess syfte

ligger vida djupare. De nya ingrepp i dispositionsrätten till enskild egendom,

som den föreslagna lagen medger, bör därför icke ens få skenet av att vara

maktord från ett centralt ämbetsverk, representerande vissa fackintressen,

utan de måste framträda såsom uttryck för en samhällelig angelägenhet och

sålunda stödjas av en nämnd med mångsidig sammansättning och med på-

ta§ligt lekmannainslag. Med hänsyn till att den vetenskapliga sakkunskapen

rörande det bestånd av byggnadsminnesmärken, som lagen åsyftar, och all­

deles särskilt rörande den sektor av dessa, som omfattar allmogebebyggelsen,

är och torde förbli centralt samlad hos Nordiska museet, finner ämbetet det

naturligt och önskvärt att museet får medverka i realiserandet av lagens

bestämmelser under det ansvar och med det inflytande som en representa­

tion i byggnadsminnesnämnden medför. Detsamma gäller även det bistånd

27

som nödvändigtvis måste krävas av byggnadsstyrelsens kulturhistoriska

byrå, såvida icke byggnadsminnesnämnden utrustas med egna kulturhisto­

riskt kvalificerade arkitektexperter. Däremot finner ämbetet den administra­

tiva anknytning, som byggnadsminnesnämnden enligt utredningens förslag

givits till riksantikvarieämbetet, vara i sitt slag egenartad och alltför lös.

Ämbetet förordar för sin del att byggnadsminnesnämnden anslutes till riks­

antikvarieämbetet i principiellt samma form som statens heraldiska nämnd

har anslutits till riksarkivet (SFS 529/1953).

Vad riksantikvarieämbetet sålunda anfört delas icke av föredraganden

i ärendet — antikvarien P.-O. Westlund — vilken bl. a. yttrar:

Det synes mig olämpligt och ägnat att framkalla splittring och förvir­

ring att på sätt som föreslagits bryta loss denna speciella gren ur vår kul­

turminnesvård, som numera sedan landsantikvarieorganisationen från och

med år 1955 konsoliderats, är enhetligt och fast organiserad. En fristående

nämnd om sex ledamöter måste dessutom bli ovig då det gäller frågor, som

kräva snabbt ingripande.

Därest skäl likväl skulle anses tala för inrättandet av en byggnadsminnes-

nämnd torde denna böra erhålla karaktär av ett rådgivande organ, som i

vissa principiella eller eljest tvistiga frågor skall avgiva yttrande och råd

till riksantikvarieämbetet. I någon mån jämförbara förhållanden finnas

bland annat inom medicinalstyrelsen, vid vars sida två rådgivande organ

äro ställda, nämligen medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och medicinal­

styrelsens huvudmannaråd.

Den administrativa myndigheten, som sköter det löpande arbetet och fat­

tar beslut i de kulturhistoriska frågor, som väckas av lagen, bör dock enligt

min mening som hittills vara riksantikvarieämbetet.

Att ämbetet därvid såsom redan nu sker samråder med Nordiska museet

och byggnadsstyrelsen och anlitar den stora sakkunskap, som där finnes

representerad, är självfallet. Detta samarbete torde emellertid utan svårig­

het kunna äga rum under sedvanliga ämbetsmässiga former.

Det av riksantikvarieämbetet framförda förslaget att byggnadsminnes­

nämnden anslutes till ämbetet i principiellt samma form som statens heral­

diska nämnd har anslutits till riksarkivet biträdes av vitterhets historie

och antikvitetsakademien. Akademien hävdar, att organisationen därigenom

skulle bli sådan, att riksantikvarien bleve självskriven ordförande och leda­

mot i nämnden.

Mot akademiens beslut att tillstyrka förslaget om inrättande av ifråga­

varande nämnd har herr Curman reserverat sig. Med instämmande av yt­

terligare fjorton ledamöter yttrar herr Curman, att vi i vårt land — i mot­

sats till förhållandena i många andra länder — har förmånen att äga en

ganska enhetligt uppbyggd organisation för handhavande av den praktiska

kulturminnesvården i riket, en organisation med sekelgamla rötter, som suc­

cessivt har utvecklats alltefter de växlande uppgifterna och behoven, en or­

ganisation, som numera genom landsantikvarieinstitutionens slutliga stabi­

lisering fått ett vidsträckt nät av filialer för sin verksamhet landet runt och

därigenom upphört att vara enbart en huvudstadsorganisation. Det sålunda

på gamla rötter framvuxna riksantikvarieämbetet är sedan länge väl för­

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

28

ankrat i det svenska folkets medvetande och åtnjuter numera dess fulla för­

troende. Mot bakgrunden härav frågar sig reservanten varför då icke åt riks­

antikvarieämbetet skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften, som

ju icke alls är ny för ämbetet utan endast en utvidgning — låt vara bety­

delsefull — av en uppgift, som ända sedan 1942 åvilat ämbetet. Att ersätta

riksantikvarien såsom ansvarig beslutande myndighet i fråga om den profana

bygSna(isminnesvården med en sexhövdad nämnd är enligt reservantens upp­

fattning icke någon fördel. Divisionsansvar brukar bäras betydligt lättare

än ett odelat ansvar, och en administration med uppgifter, som till sin na­

tur kräver snabb handläggning, kan ej gärna skötas av en månghövdad sty­

relse, som säkerligen icke kan vara lätt sammankallad. Genom inrättande av

byggnadsminnesnämnden skulle en hittills på rot växande, klar och enhet-

lig organisation brytas, samtidigt som ökade möjligheter till motsättningar

och splittring av krafterna skapas. Reservanten förordar i stället att riks­

antikvarieämbetet får fungera såsom det centrala organet och att ett expert­

råd ställes vid ämbetets sida, sammansatt på i huvudsak det sätt som före­

slagits beträffande byggnadsminnesnämnden.

Byggnadsstyrelsen, som tillstyrkt förslaget, anser nämndens viktigaste

vara att ge riktlinjer för samt leda arbetet med registreringen av

byggnadsminnena. För den upplysnings- och propagandaverksamhet, som

därvid erfordras, synes en nämnd vara en lämplig lösning, förutsatt att den

erhåller ett brett opinionsunderlag. Arbetet bör nämligen enligt styrelsens

uppfattning utföras genom nära medverkan av vederbörande kommun. På

grund av det väntade behovet av revidering och fortlöpande översyn av be­

byggelseplanerna samt det nära samband som råder mellan byggnadsmin-

nes- och miljöfrågorna talar emellertid övervägande skäl för att byggnads-

minnesnämndens kansli anknytes till byggnadsstyrelsen, som har att svara

för de med bebyggelseplaneringen sammanhängande uppgifterna. Härige­

nom vinnes dessutom en naturlig anknytning till motsvarande verksamhet

i vad gäller staten tillhöriga byggnader, vilken uppgift handhaves av bygg­

nadsstyrelsen i samråd med riksantikvarieämbetet. Byggnadsminnesnämn-

dens gransknings- och rådgivningsverksamhet torde också i stor utsträck­

ning kräva direkt kontakt med teknisk personal.

Särskilt betydelsefullt finner Nordiska museets nämnd förslaget om in­

rättandet av den ifrågasatta byggnadsminnesnämnden vara. Enligt vad

nämnden framhåller torde samarbetet därigenom väsentligt kunna under­

lättas mellan de olika ämbetsverk och institutioner, som handlägger ären­

den rörande byggnadsminnenas vård. Så som sammansättningen av nämn­

den är planerad, med utrymme garanterat även för juridisk expertis och

praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket, skulle den säkerligen också för

allmänheten komma att framstå som en i hög grad auktoritativ instans på

detta område.

I särskilt yttrande, fogat till utlåtande avgivet av rektorsämbetet vid

Stockholms högskola, gör professorn John Granlund gällande, att kärnpunk­

ten i utredningens förslag är att inrätta en nämnd, som skall handha upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

29

giften att på en gång vara ett registrerande, undervisande, propagerande och

kontrollerande organ för att flertalet av kulturminnesfrågorna skall kunna

lösas på frivillighetens väg och samtidigt ha befogenhet att utdela anslag

till reparation, underhåll, inlösen o. s. v., i den mån dessa fördyras av bygg­

nadens egenskap av byggnadsminne. Kulturminnesvården i vårt land är

splittrad på flera organ och det befintliga vetenskapliga materialet, som

ligger till grund för att bedöma kulturminnesfrågor, befinner sig likaledes i

flera arkiv, främst i Nordiska museets. Genom förslaget att nämnden skall

sammansättas av representanter för samtliga de kulturminnesvårdande

myndigheterna och dessutom representanter för det praktiska livet och att

nämndens sekreterare skall vara anställd vid riksantikvarieämbetet, anses i

yttrandet att ett både smidigt och billigt organ skapats för att tillvarataga de

intressen, som utredningen företrätt.

Bland övriga remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, må nämnas över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands och

Västernorrlands län, landsantikvarien i Jämtlands län, länsarkitekten i Väs-

ternorrlands län samt Malmö stads museinämnd. överståthållaråmbetet ifrå­

gasätter emellertid, om icke nämnden såsom rådgivande organ bör anknytas

till riksantikvarieämbetet, varvid riksantikvarien i förekommande ärenden

skulle vara beslutande.

I åtskilliga yttranden ges till känna en mer eller mindre markerad tvek­

samhet till förslaget i nu berörda del. Styrelsen för svenska landskom­

munernas förbund yttrar sålunda, att ehuru den föreslagna byggnadsminnes-

nämnden väl närmast blir att betrakta såsom ett samarbetsorgan mellan på

området hittills verksamma statliga myndigheter och kostnaderna därför

kommer att hållas inom mycket anspråkslösa gränser inrättandet av en dylik

instans dock skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika

myndigheter, som redan nu har med byggnadsminnesvården att skaffa. En­

ligt förslaget beräknas nämnden komma att halla samnranträden en gang i

månaden. Man riskerar därför att avgörandet i de ärenden, som hänskjutes

till nämnden, kommer att fördröjas. Tidsfaktorn är i byggnadsfrågor av

förevarande slag ofta ett både fördyrande och i andra hänseenden äventyr­

ligt moment.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar tvekan, huruvida

det kan vara lämpligt att för ändamålet tillskapa ett nytt centralt organ. Av

bl. a. kostnadsskäl synes det länsstyrelsen böra övervägas om icke de, av den

nya lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, som bör handläggas centralt,

kunde omhänderhavas av någon redan bestående myndighet, förslagsvis

riksantikvarieämbetet, eventuellt förstärkt med adjungerade sakkunniga.

Det för ifrågavarande myndighet uppkommande merarbete, som är att på­

räkna __ särskilt under en period närmast efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande — synes kunna bemästras genom en personalförstärkning,

som tills vidare i avbidan på att närmare erfarenhet vinnes, torde böra göras

tillfällig. Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Hallands län.

Länsstyrelsen menar emellertid att det bör vara byggnadsstyrelsen som

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

30

skall fungera såsom centralmyndighet på ifrågavarande område. Byggnads­

styrelsen bör i så fall förstärkas med representanter för riksantikvarieäm­

betet och Nordiska museet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att riksantikvarieämbetets

befattning med frågor enligt nu gällande lagstiftning visat sig vara en ända­

målsenlig anordning och att samarbetet mellan ämbetet och byggnadssty­

relsen varit fruktbärande. Det synes därför i första hand böra undersökas,

om icke det etablerade samarbetet kan utvidgas till Övriga berörda myn­

digheter och organ, därav bl. a. bostadsstyrelsen, och säkerställas i annan

form än den föreslagna nämnden. Genom densamma skulle i vart fall vår­

den och tillsynen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ändock icke

samlas på en hand, eftersom byggnadsstyrelsen och andra statliga myndig­

heter alltjämt skulle handha staten tillhöriga byggnader av detta slag.

Bland övriga remissinstanser, som är tveksamma om förslagets lämplig­

het, må nämnas länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands lön, länsarki­

tekternas förening och Malmö fornminnesförening.

I de yttranden, vari förslaget avstyrkts, har i allmänhet förordats

att det uppdrages åt riksantikvarieämbetet att fullgöra de på den centrala

instansen belöpande arbetsuppgifterna. Så är exempelvis fallet med det

yttrande, som avgivits av statskontoret. Ämbetsverket påpekar att såväl riks­

antikvarieämbetet som byggnadsstyrelsen handlägger ärenden, som avser

den praktiska byggnadsminnesvården och byggnadsväsendet i allmänhet.

Jämväl Nordiska museet har vissa uppgifter beträffande byggnader av kul­

turhistoriskt värde. Vidare erinras i yttrandet om att utredningen över­

vägt, om icke ett samarbete mellan dessa organ kunde komma till stånd i

den formen, att ärenden rörande byggnadsminnen anförtroddes åt en av

dessa institutioner, varvid de övriga två borde fungera som obligatoriska

remissinstanser, men att en sådan lösning avvisats. Statskontoret kan för

sin del icke finna binder möta mot att ett på området redan befintligt organ

handhar de arbetsuppgifter, som avsetts för den tilltänkta nämnden. Då där­

till kommer, att enligt ämbetsverkets mening nya statliga organ icke bör

inrattas utan tvingande skäl, kan statskontoret icke tillstyrka förslaget om

en särskild byggnadsminnesnämnd. En anordning däremot som innebär att

riksantikvarieämbetet även enligt den nya lagen får ställningen som cen­

tralorgan på byggnadsminnesvårdens område synes särskilt lämplig med

hänsyn till att riksantikvarieämbetet får anses intaga ställningen av till­

synsmyndighet över landsantikvarieorganisationen, som utövar den lokala

ledningen över den kulturminnesvårdande verksamheten. Ett nära samarbe­

te bör givetvis äga rum mellan riksantikvarieämbetet samt byggnadsstyrel­

sen och Nordiska museet. Det synes jämväl kunna övervägas att tillföra

riksantikvarieämbetet särskild expertis, bl. a. på det byggnadsekonomiska

området.

Hovrätten för Övre Norrland anmärker att gällande instruktion för riks­

antikvarieämbetet ålägger ämbetet att utöva tillsyn över kulturminnesvår­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

31

den i riket. Att för de fall, som med förevarande förslag avses, tillskapa ett

organ vid sidan av ämbetet synes ej vara av nöden. Erforderligt samråd med

byggnadsstyrelsen torde kunna anordnas på ett vida enklare sätt. Och skulle

i något fall juridisk sakkunskap vara påkallad, torde ock sådan utan svå­

righet kunna adjungeras till ämbetet. Det synes för övrigt icke heller lämp­

ligt med en nämnd, som skulle kunna stanna i ett beslut, vars innehåll vore

stridande mot en åsikt som omfattades av ämbetet.

Enligt vad akademien för de fria konsterna framhåller skulle konsekven­

sen av förslaget bli att hädanefter tre var för sig beslutande instanser skulle

förekomma — riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen och byggnadsmin-

nesnämnden — vilket enligt akademiens mening vore både onödigt och

opraktiskt. Det riktiga synes i stället vara att ansluta de nya arbetskrafter,

som av utredningen föreslagits, till ettdera av de redan befintliga ämbets­

verken, varvid riksantikvarieämbetet närmast torde böra komma i fråga.

Föreningen Sveriges landsantikvarier yttrar:

Inrättandet av en byggnadsminnesnämnd är endast ett onödigt och dyr­

bart komplicerande av byggnadsminnesvården. Det synes helt oförståeligt,

varför riksantikvarieämbetet, som är och för allmänheten framstår som lan­

dets kulturminnesvårdande organ, genom tillkomsten av skärpt lagstiftning

inom ett område, som det sedan gammalt administrerar, skall ställas åt

sidan av ett nyskapat organ, som genom sin placering i anslutning till äm­

betet i stor utsträckning kommer att använda sig av dess resurser för olika

ändamål. Förutom att anordningen är opraktisk, omständlig och onödigt

dyrbar torde däri ligga fröet till intressemotsättningar, som ytterst torde

komma att gå ut över allmänheten och även över landsantikvarierna och de­

ras huvudmän.

Liknande synpunkter har utvecklats av landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd.

Även i det yttrande, som avgivits av kanslern för rikets universitet, göres

gällande att det närmast torde böra ankomma på riksantikvarieämbetet att

vara den centrala myndighet, som skall handlägga byggnadsminnesvårdens

löpande ärenden och genom kontinuerlig inspektion vaka över efterlevna­

den av vid varje tidpunkt gällande föreskrifter i ämnet.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om att i direktiven för utredningen

uttalats, att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ären­

den icke borde tillkomma. De av utredningen framlagda skälen för att det

oaktat föreslå tillskapandet av byggnadsminnesnämnden synes länsstyrel­

sen ej vara övertygande. Under den tid 1942 års lag varit gällande har ge­

nomsnittligt åtta anläggningar per år blivit registrerade som kulturhisto­

riskt märkliga. Med hänsyn till att skyddsföreskrifterna hädanefter icke

torde bli så ekonomiskt betungande för fastigheternas ägare, synes man vis­

serligen kunna räkna med att antalet behandlade ärenden kommer att öka.

Det synes dock länsstyrelsen som om den centrala rådgivningen skulle kun­

na anförtros något centralt verk, t. ex. riksantikvarieämbetet, i stället för ett

särskilt tillskapat organ. I den mån anlitande av allsidigare expertis anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

32

vara erforderlig torde särskilda sakkunniga kunna knytas till ämbetsverket.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att då ärendena i första hand

angår kulturhistoriska spörsmål, det synes naturligt, att de anknytes till ett

redan existerande centralt verk, därvid närmast riksantikvarieämbetet i sin

nuvarande gestalt eller efter lämplig utbyggnad torde böra komma i fråga.

Ämbetet bör vid sin handläggning av ärendena kunna tillförsäkras verk­

samt bistånd av byggnadsstyrelsen och eventuellt av Nordiska museet. En så­

dan uppläggning av den centrala organisationen torde icke, såsom utred-

ningen tycks förutsätta, innebära någon fara för att ärende angående bygg-

nadsminne, som äges av enskild person, icke skulle bli allsidigt bedömt. Nå­

gon beslutanderätt i sådana ärenden har icke tillerkänts det centrala orga­

net utan denna skall utövas av länsstyrelsen. Ägaren har därjämte alltid

möjlighet att anföra besvär, om han skulle vara missnöjd med något av

länsstyrelsen meddelat beslut i byggnadsminnesärendet.

Vissa av de remissinstanser, som ställt sig avvisande till förslaget att in­

rätta en byggnadsminnesnämnd, har menat att byggnadsstyrelsen ligger

närmast till hands att fungera som centralorgan på förevarande område.

Bland dessa må nämnas samfundet för hembygdsvård, som påpekar att

byggnadsstyrelsen redan har en kulturhistorisk byrå, under vilken läns­

arkitekterna sorterar. Länsarkitekterna kommer givetvis att få stor bety­

delse vid lagens tillämpning. Alternativt föreslås att byrån förlägges till

en särskild avdelning inom riksantikvarieämbetet.

I det av juridiska fakulteten i Uppsala åberopade yttrandet av professorn

Sundberg anföres att det ter sig föga tilltalande att till alla redan förefintliga

och missnöjesskapande regleringar inom byggnadsväsendet lägga ännu en.

Naturligare torde vara att anförtro byggnadsminnesvården åt de redan be­

fintliga, byggnadstekniskt kompetenta organen inom byggnadsväsendet,

byggnadsstyrelsen och byggnadsnämnderna. Därmed onödiggöres också den

ansvällning av den byråkratiska organisationen, som byggnadsminnesnämn-

den föranleder. Den erforderliga kulturhistoriska sakkunskapen lärer kunna

erhållas genom ett organiserat samarbete med riksantikvarieämbetet och

landsantikvarierna. Genom att anknyta till byggnadsväsendets nuvarande

myndigheter skulle dock bättre tillgodoses det av utredningen framhållna

önskemålet att undvika en sådan skarp gränsdragning mellan byggnads­

minnen i lagförslagets mening och övriga byggnadsminnesmärken att in­

tresset för de senare försvagas.

Svenska arkitekters riksförbund anser det mest ändamålsenligt, att de

n\a och ökade arbetsuppgifterna fördelas på redan existerande förvaltnings­

enheter, såsom byggnadsstyrelsen med länsarkitektorganisationen, riksantik­

varieämbetet m. fl. Dessa bör därvid, om så erfordras, förstärkas med yt­

terligare högt kvalificerade fackmän.

Byggnadsnämnden i Lund föreslår, att ett i varje län tillsatt organ skulle

i stället för den föreslagna byggnadsminnesnämnden — såsom sakkun­

nig instans avgiva yttrande till ledning för länsstyrelsens beslut. Kravet på

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

enhetlig handläggning torde kunna tillgodoses genom ett ändamålsenligt be-

svärsinstitut.

Förslaget om ett anslag på 500 000 kronor till ersätt­

ning för värdeminskning och bidrag till restaure­

rings- och underhållsarbeten har berörts i åtskilliga yttran­

den. Flertalet remissinstanser har ansett det föreslagna beloppet för lågt.

Beträffande det av utredningen behandlade spörsmålet o in stat­

liga lån för iståndsättande av äldre bostadshus anför

riksantikvarieämbetet, att frågan är av synnerlig vikt, framför allt för lands­

ortens vidkommande, och framhåller att mycket av positivt värde otvivel­

aktigt kan uträttas genom ett samarbete mellan de långivande och de kul­

turminnesvårdande samhällsorganen. Ännu har endast på vissa håll i lan­

det ett dylikt samarbete etablerats. Det framstår för ämbetet såsom en bety­

delsefull angelägenhet att detta samarbete utvidgas och stabiliseras. Icke

minst med tanke på en aktiv byggnadsminnesvård i vidare mening måste en

dylik utveckling vara önskvärd. Bostadsstyrelsen framhåller, att styrelsen

i sin låneverksamhet bemödat sig om att i varje enskilt fall finna framkom­

liga vägar för att belåna ombyggnader av äldre hus. Härvid har under med­

verkan av länsarkitektkontoren bevakats att ombyggnaden har utförts på

ett möjligast pietetsfullt sätt, och den bostadstekniska granskningen har där­

för tagit stor hänsyn till husets utformning. Många gånger har emellertid

husens — och därmed också ombyggnadskostnadernas — storlek utgjort hin­

der för beviljande av egnahemslån. Husets storlek spelar numera, efter vid­

tagen författningsändring, ingen roll beträffande ombyggnader. Däremot be­

reder höga ombyggnadskostnader större bekymmer än tidigare, särskilt se­

dan ett »tak» för egnahemslån infördes den 1 januari 1956.

Styrelsen påpekar, att den enklaste åtgärden för att underlätta ombygg­

nad och bevarande av de ofta ganska stora, äldre mangårdsbyggnaderna tor­

de vara ett medgivande för bostadsmyndigheten att behandla sådana ärenden

i särskild ordning. Då det torde bli fråga om endast ett begränsat antal fall

årligen, bör det eljest gällande belåningstaket kunna överskridas vid lån­

givning till detta slags ombyggnader. Fn förutsättning skulle vara, att så­

väl länsarkitekt som landsantikvarie bedömer byggnaden som värdefull

att bevara ur nu ifrågavarande synpunkter. Vidare kan det i en del fall vara

av betydelse, att de lånebeviljande organen får stöd för en långivning, som

innebär att något större risker än normalt kan tagas med avseende på

låneobjektets kreditvärde.

Statskontoret anmärker på att utredningen väl knapphändigt behandlat

förevarande spörsmål. Ämbetsverket finner det angeläget, att detsamma yt­

terligare överväges under ärendets fortsatta beredning.

Vad utredningen yttrat om möjligheterna att genom skattelättna­

der bereda ägare av byggnadsminnen viss gotlgörelse för de kostnader, som

3 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

33

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader medför, har

föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.

Riksantikvarieämbetet beklagar, att utredningen icke haft tillfälle att

framlägga konkreta förslag i ämnet och uttalar den förhoppningen att för­

slag om skattelättnader i annan ordning snarast kommer att framläggas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig tillstyrka att förslag till skat­

telättnader utarbetas. Länsstyrelsen delar helt utredningens mening, att

dessa skattelättnader bör omfatta alla byggnader med kulturhistoriskt

värde, oavsett om byggnaden förklarats såsom byggnadsminne eller icke.

Enligt vad byggnadsstyrelsen framhåller torde lättnader i beskattningsavse­

ende innebära ett direkt verkande medel till förbättrat underhåll av bygg-

nadsminnena. Överståthållarämbetet anser vissa skattelättnader vara moti­

verade och ansluter sig i huvudsak till vad utredningen i saken anfört. Läns­

styrelsen i Gotlands län yttrar, att kompensation genom någon form av

skattelättnad skulle hos vederbörande ägare stimulera intresset för bibehål­

landet och vårdandet av dem anförtrodda byggnadsminnen. Länsstyrelsen

i Hallands län gör gällande, att den nuvarande skattelagstiftningens utform­

ning och tillämpning säkerligen i många fall medfört, att kulturhistoriskt

värdefulla byggnader fått förfalla eller kommit att användas till ändamål,

som icke står i överensstämmelse med god byggnadsminnesvård. Länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län understryker särskilt vikten av att man icke

genom hårda arvs- och kvarlåtenskapsskatter förminskar den för byggnads-

minnesvården ytterst värdefulla ideella tillgång, som sammanhänger med

en släkts eller familjs kärlek till sin ärvda fasta egendom. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län har i princip intet att erinra mot vad utredningen anfört i frå­

ga om skattelättnader, förutsatt att reglerna i ämnet kan utformas så att

de ej kommer i strid med eljest godtagna skatterättsliga principer och rim­

liga krav på enkelhet i tillämpningen.

Vissa remissinstanser har mera utförligt behandlat skattefrågan. Länssty­

relsen i Södermanlands län yttrar, att länsstyrelsen icke bär sig bekant nå­

got fall, där nu gällande beskattningsregler medfört, att en kulturhistoriskt

värdefull byggnad icke bevarats. Då emellertid dylik byggnad ofta på grund

av sin ålderdomlighet drager högre kostnader för uppvärmning in. m. än

moderna byggnader, kan ägaren till byggnad av förstnämnt slag till slut

finna att dessa kostnader, vartill kommer skatter, icke motsvaras av den

tillfredsställelse, han känner över att äga en kulturhistoriskt värdefull

byggnad. Länsstyrelsen anser det därför påkallat att beskattningsreglerna

med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader ägnas en undersök­

ning. — I fråga om de utvägar till åvägabringande av skattelättnader, som

utredningen antytt, delar länsstyrelsen icke utredningens uppfattning, att

en »i skattehänseende privilegierad ställning», skulle vara lätt att genom­

föra beträffande ifrågavarande byggnader. Väl kommer det enligt försla­

get att fastslås, vilka byggnader, som äger kulturhistoriskt värde, men där­

med är icke alla svårigheter undanröjda. Den föreslagna lösningen — bygg­

nadernas undantagande från skatteplikt — kan i och för sig genomföras

35

utan svårighet i de fall, då byggnad icke nyttjas såsom bostad eller i för­

värvskälla. Men icke sällan förekommer det, att dylik byggnad helt eller

delvis användes såsom bostad för ägaren, i vilket fall det torde vara uteslutet

att undantaga byggnaden från skatteplikt. Därest bostadsdelen är klart av­

gränsad är en uppdelning av fastigheten i en skattepliktig och en skatte­

fri del tänkbar, men saken kompliceras, om en klar avgränsning icke är

möjlig eller ägaren endast tidvis bebor eller eljest nyttjar fastigheten. Men

trots dessa svårigheter anser länsstyrelsen det motiverat att undantaga bygg­

nader av kulturhistoriskt värde från skatteplikt. En snäv gräns bör dock

sättas. Hela frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning och av­

görande i större sammanhang. Av lösningen på denna fråga beror för öv­

rigt, huruvida ägare av kulturhistoriskt värdefull byggnad skall slippa ga­

rantiskatt samt frikallas från skattskyldighet för inkomst av byggnaden

genom dess begagnande för avsett ändamål. Detta framgår av 47 och 54 §§

kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.

Beträffande frågan om avdrag för reparationskostnader anser länsstyrel­

sen det icke vara erforderligt med den av utredningen ifrågasatta ändringen

av anvisningarna till kommunalskattelagen därhän att särskild hänsyn skall

tagas till den merkostnad, som föranledes av att byggnad är kulturhisto­

riskt värdefull. Bedömes de utförda arbetena vara av det slag att avdrags-

rätt redan enligt nu gällande skatteförfattningar föreligger, kan beskatt-

ningsnämnderna icke nedsätta yrkat avdrag under påstående att arbetena

kunnat ske på ett billigare sätt. överhuvudtaget anser länsstyrelsen, att de

avdrag för reparation och underhåll av byggnader, som enligt gällande skat­

teförfattningar kan medgivas, är tillräckliga för vidmakthållandet av bygg­

nad, av vad slag den vara må. Därvid är att märka, att enligt länsstyrel­

sens åsikt kostnad för åtgärder, som byggnads ägare eller ägare till kring­

liggande område kan komma att åläggas för bibehållande av byggnadsinin-

nes kulturhistoriska värde, är avdragsgill. — Enligt länsstyrelsens erfaren­

het åsättes icke bostadsförmån fullt värde, därest omständigheterna är så­

dana som utredningen i detta avseende anfört.

Länsstyrelsen hänvisar till att det ifrågasatts, att kulturhistoriskt värde­

fulla byggnader borde undantagas från förmögenhetsskatt samt arvs- och

kvarlåtenskapsskatt men menar alt tillräckliga skäl icke anförts för att läns­

styrelsen skall kunna ansluta sig till denna uppfattning. Frågan torde för

övrigt icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Förekomsten av slott och

slottsliknande byggnader bör icke påverka fastighets taxeringsvärde, som

här är av avgörande betydelse. Vad andra byggnader beträffar torde det

ligga i sakens natur, alt taxeringsvärdet icke bör sättas särskilt högt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Utredningen har föreslagit vissa skattelättnader för ifrågavarande bygg­

nader. Sålunda anser utredningen att byggnadsminnen böra principiellt jäm­

ställas med museibyggnader och undantagas från skatteplikt enligt bestäm­

melserna i 5 § kommunalskattelagen. Utredningen citerar i detta samman­

hang punkt 4 av anvisningarna till nämnda paragraf diir det bland annat

uttalas att slottsbyggnad vari samlingar förvaras ej är att anse såsom mu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

36

seum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom bostad för

annan än vaktpersonal. Om skattefrihet skulle medgivas för byggnadsmin­

nen, bör för skattefriheten gälla samma villkor som i denna anvisningspunkt

angivits för museum. Skattefriheten i 5 § kommunalskattelagen bör alltså

icke utsträckas till sådana byggnadsminnen, som begagnas för bostads­

ändamål.

Beträffande avdrag för reparation och underhåll av byggnadsminnen före­

slår utredningen ett tillägg till anvisningarna till 22 och 25 §§ kommunal­

skattelagen med föreskrift att vid bedömandet av yrkande om avdrag för

reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till mer­

kostnader, som föranledas av att en byggnad är kulturhistoriskt värdefull.

Ett sådant tillägg torde icke vara behövligt. Avdragsrätt får anses föreligga

om kostnaden verkligen haft karaktär av reparations- eller underhållskost­

nad, vilket väl regelmässigt är fallet när det gäller att bevara ett byggnads-

minne i ursprungligt skick. Dessutom torde, såsom utredningen också kon­

staterar, stort tillmötesgående redan nu visas vid bedömning av avdragsyr-

kanden i detta hänseende.

Vad slutligen angår arvsbeskattningen föreslår utredningen, att byggnads-

minne vid arvfall skall beskattas endast till den del som det vid fastighets­

taxeringen ansetts utgöra skattepliktig fastighet. Enligt den av länsstyrelsen

ovan gjorda erinringen skulle med en sådan bestämmelse icke följa någon

skattebefrielse beträffande byggnadsminnen, som utnyttjas för bostadsända­

mål. Utredningen synes dock vilja föreställa sig något sådant när den talar

om att »särskilt när det gäller slottsfastighet med höga taxeringsvärden

skulle en på ovan föreslaget sätt åstadkommen skattelindring vara av vä­

sentlig betydelse». De höga taxeringsvärdena för slottsfastigheter torde för

övrigt mindre hänföra sig till byggnader än till jord- och skogsvärden. Att

undantaga dylika värden från arvsbeskattning får väl anses uteslutet. En

eventuell skattefrihet skulle alltså endast avse byggnaderna med därtill hö­

rande tomtområde, i den mån byggnaderna fritagits från skatteplikt vid fas­

tighetstaxeringen.

I flera yttranden har framförts önskemål om att frågan om skattelättna­

der blir föremål för närmare utredning. Bland dem, som mer eller mindre

deciderat uttalat sig härför, må nämnas statskontoret, länsstyrelserna i

Stockholms, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus lån samt Sveriges fastig­

hetsägareförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 dr 1960

Riksantikvarieämbetets framställning 1960

Såsom inledningsvis omnämnts har riksantikvarieämbetet i skrivelse den

25 januari 1960 utvecklat vissa sjmpunkter på byggnadsminnesvårdens nu­

varande läge samt därvid framhållit behovet av att den föreslagna nya la­

gen kommer till stånd. Efter en kortfattad redogörelse för den hittillsva­

rande behandlingen av utredningens betänkande anför ämbetet, att anled­

ningen till att utredningsförslaget ännu icke föranlett proposition tydligen

sammanhänger med det kärvare statsfinansiella läge, som nödvändiggör

stor återhållsamhet med nya eller ökade statsutgifter.

37

Ämbetet anför i fortsättningen:

Byggnadsminnesvården erhöll under det sistförflulna aret väsentligt ökade

ekonomiska resurser. Den i april 1959 avlidne majoren Lars Lawski hade

nämligen testamenterat hela sin efterlämnade förmögenhet, mellan 3 och 4

miljoner kronor, till vitterhets historie och antikvitetsakademien att an­

vändas för byggnadsminnesvårdande ändamål. Avkastningen av detta kapi­

tal ger riksantikvarieämbetet möjlighet att subventionera sådana restaure­

ringar av byggnadsminnesmärken i enskild ägo som äro betingade av bygg­

nadernas kulturhistoriska värde och som därför rimligen höra ekonomiskt

stödjas av det allmänna. Det är dock uppenbart att enstaka insatser av myc­

ket stor omfattning icke kunna genomföras med avkastningen från Lars

Lawskis stiftelse. I den mån sådana måste ifrågakomma räknar riksantikva­

rieämbetet emellertid med att framdeles som hittills anslag från lotterime-

delsfonden (de senaste åren uppgående till i runt tal 400 000 kronor per år

för ändamål inom kulturminnesvården) och andra fonder skola kunna stå

till huds. Även städer och kommuner ha i allt större utsträckning visat sig

äga förståelse för sina förpliktelser att stödja vården av värdefulla byggna­

der och byggnadsmiljöer; som aktuella exempel må nämnas Stockholms

stads bidrag på 400 000 kronor (ill grundförstärkning av Petersenska huset

vid Munkbron och Ystad stads inköp av ett flertal ur kulturhistorisk syn­

punkt såväl individuellt som miljömässigt betydelsefulla fastigheter. Enligt

ämbetets mening bör det därför finnas reella möjligheter att i en visserligen

begränsad men Icke desto mindre betydelsefull omfattning utnyttja de till­

fällen till räddningsaktioner för hotade byggnadsminnesmärken som den

åsyftade byggnadsminneslagen skulle erbjuda. Byggnadsminnesvården skul­

le också, om denna lag, även i modifierat skick men med bibehållande av

möjligheten till tvångsingripande, komme till stånd, kunna ges mycket stör­

re planmässighet än vad nu är fallet, då den får gripa de tillfällen som hän­

delsevis erbjuda sig. Den extra arbetskraft, som måste krävas för alt de

första åren efter genomförandet av en byggnadsminneslag verkställa en in­

ventering och inspektion av byggnadsminnesmärken, lämpliga att registrera,

skulle kunna anställas med utnyttjande av särskilda, tidigare icke påräk­

nade fondanslag, som enligt löfte till riksantikvarieämbetet komma att stå

till ämbetets förfogande om lagen antages.

Riksantikvarieämbetet nödgas ständigt konstatera de otillräckliga möj­

ligheterna att ingripa till skydd för värdefulla byggnadsverk. Frånvaron av

skyddsbestämmelser för stora kategorier av byggnader, främst i enskild

ägo, framstår som en allt allvarligare fara. I inånga fall skulle eu laglig rått

att ingripa kunna leda till praktiska resultat redan därigenom, att ämbetet

kunde presentera förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar

på ett sätt, som vore kulturhistoriskt tillfredsställande utan att därför be­

höva medföra större kostnadsökningar.

Del är i förevarande sammanhang av stort intresse att betrakta förhållan­

dena inom detta område i våra grannländer Danmark och Norge, där lagar

av det slag, som här åsyftas varit gällande sedan 1918 respektive 1920. De

ekonomiska resurser, som där stått de kulturminnesvårdande myndigheterna

till buds — i Danmark till en början 20 000, numera 45 000 danska kronor,

1 Norge till en början inga anslag, numera 90 000 norska kronor, allt per

år__ha varit mycket små. Trots detta bar registreringsverksamheten i båda

dessa länder blivit mycket framgångsrik. I Danmark ba tills dato omkring

2 000 byggnader registrerats, däribland flera sammanhängande gatupartier

både i Köpenhamn'och i smärre städer. I Norge äro omkring t 000 fastig­

heter registrerade, och av dessa ba omkring 300 restaurerats med större

Kungl. Maj:Is proposition nr 161 år 1960

38

eller mindre insatser av statsbidrag. Härmed bör jämföras att i Sverige en­

dast 155 byggnader registrerats på frivillighetens väg. Man behöver sålunda

inte se alltför pessimistiskt på möjligheterna att åstadkomma något med

stöd av en lag, även om de ekonomiska resurserna äro relativt små. Det

mesta kommer an på hur lagen användes.

Ämbetet förklarar sig hysa den uppfattningen, att det skulle kunna bli

till den största nytta för byggnadsminnesvården i vårt land, om en lag om

byggnadsminnen med det snaraste kunde genomföras. Ett klokt och smidigt

handhavande av det instrument i kulturminnesvårdens tjänst, som denna

lag skulle utgöra, borde redan från början kunna ge goda resultat. På lång

sikt skulle lagen helt visst få alltmera ökad betydelse, icke minst därigenom

att våra byggnadsminnen skulle bli beaktade och respekterade på ett sätt,

som skulle stimulera ägare av skilda kategorier till insatser för deras be­

varande och vård.

I vad riksantikvarieämbetet sålunda anfört har Nordiska museet i skri­

velse den 25 januari 1960 till alla delar instämt. Museet har i skrivelsen för­

klarat sig berett att, om lagen genomföres, inom ramen för sina personella

och ekonomiska resurser lämna all den medverkan, som kan komma att

påfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Departementschefen

Strävandena att skydda och bevara kulturhistoriskt märkliga byggnader

har i vårt land hittills ej rönt något kraftigare stöd från lagstiftningens sida.

Ett visst framsteg innebar den år 1942 antagna lagen om skydd för kultur­

historiskt märkliga byggnader. Genom denna lag skapades en möjlighet att

få till stånd skyddsföreskrifter för dylika byggnader. För att sådana före­

skrifter skall få meddelas, fordras dock att ägaren lämnat sitt medgivande

därtill. Mot ägarens bestridande kan således lagen ej bli tillämplig på en

byggnad. Vid lagens tillkomst ansåg man sig nämligen böra gå fram med en

viss försiktighet och lita till att man skulle kunna vinna goda resultat på

frivillighetens väg. Samtidigt var man emellertid medveten om att lagstift­

ningen, om den ej ledde till önskat resultat, kunde behöva skärpas. Den föl­

jande utvecklingen har visat att de förhoppningar man knutit till 1942 års

lagstiftning icke blivit infriade. För endast ett tämligen ringa antal bygg­

nader har skyddsföreskrifter utfärdats. Visserligen har på senare år antalet

registrerade byggnader ökat. Risken för att beståndet av våra kulturhisto­

riskt märkliga byggnader efter hand kommer att utarmas synes emellertid

icke ha undanröjts av 1942 års lag.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden, som byggnadsminnes-

utredningen föreslagit genomförande av ny lagstiftning, innebärande att

byggnad som är ur kulturell synpunkt värdefull skall kunna omgärdas med

skyddsföreskrifter oberoende av ägarens medgivande. Att en sådan reform

är önskvärd har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, och även jag an­

ser att det föreligger ett klart behov av att lagstiftningen på området effek­

tiviseras genom införande av regler som möjliggör tvångsingripande. Frå-

39

»an har emellertid också ekonomiska aspekter. Om skyddsföreskrifter för

en byggnad skali kunna meddelas även mot ägarens bestridande, är det nöd­

vändigt att ersättning beredes honom för eventuell värdeminskning eller för

de inskränkningar i hans dispositionsrätt över byggnaden som i sådant fall

kan uppkomma. Det är också tydligt, att byggnadsminnesvården ej kan upp­

rätthållas enbart genom lagstiftningsåtgärder av skyddskaraktar. Även ak­

tiva vårdåtgärder är erforderliga. Utredningen har också starkt betonat

önskvärdheten av att det allmänna i högre grad än hittills engagerar sig pa

detta område och i det syftet föreslagit att ett årligt anslag till byggnads­

minnesvården om 500 000 kronor uppföres i riksstaten. Anslaget skulle an­

vändas för bidrag till restaurerings- och underhållsarbeten samt för ersätt­

ning i förekommande fall till ägare för ekonomisk skada som drabbat ho­

nom på grund av ingripande enligt lagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har emellertid riks­

antikvarieämbetet, med instämmande av Nordiska museet, nu förordat att

ny lagstiftning genomföres, även om det allmänna i ekonomiskt avseende

icke engagerar sig i större omfattning än tidigare. Ämbetet har framhållit,

att lagen skulle fylla en viktig funktion med de ekonomiska resurser, som re‘

dan f n står till buds. Dessa resurser är icke alldeles obetydliga. Sålunda har

de senaste åren i runt tal 400 000 kronor per år utgått ur lotterimedelsfon-

den för ändamål inom kulturminnesvården. Härtill kommer avkastningen

av olika privata fonder, avsatta för samma ändamål. Till bilden hor aven att

städer och andra kommuner i allt större utsträckning visat ett påtagligt in­

tresse för vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader inom kommunen.

Ämbetet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att i Danmark

och Norge, där man sedan länge haft lagar av i huvudsak samma innehål

som den lag byggnadsminnesutredningen nu föreslagit, åstadkommits bety­

dande resultat trots att de ekonomiska resurserna varit avsevärt mindre an

dem som står den svenska byggnadsminnesvården till buds. Det arliga be­

loppet utgör f. n. för Danmarks del endast 45 000 danska kronor och for

Norges del 90 000 norska kronor. Likväl är antalet registrerade byggnader

i dessa länder mycket högt. I Danmark har hittills omkring 2 000 och i Norge

omkring 1 800 byggnader registrerats enligt respektive lands lagstiftning

och därmed underkastats kulturhistoriskt skydd. Antalet registrerade bygg­

nader utgör i Sverige f. n. blott 155.

Enligt riksantikvarieämbetets mening skulle byggnadsminnesvården, om

den föreslagna lagen — låt vara i modifierat skick men med bibehållande

av möjligheten till tvångsingripande — komme till stånd, kunna goras myc­

ket mera planmässig och effektiv än vad f. n. är fallet. Ämbetet bär fram­

hållit, att en laglig rätt att ingripa i många fall skulle kunna leda till pra -

tiska resultat redan därigenom, att ämbetet kunde gå vederbörande till handa

med förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar på ett satt,

som vore ur kulturhistorisk synpunkt tillfredsställande utan att detta be­

hövde medföra några större kostnadsökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

40

Vad riksantikvarieämbetet anfört synes ge vid handen, att det finns an­

ledning att genomföra en mera effektiv lagstiftning på förevarande om­

råde. Vad som främst påkallas är, som framgår av det förut sagda, att

bereda möjlighet till att skyddsföreskrifter meddelas även mot ägarens

bestridande. Förutsättningen för ingripande bör vara att det med hän­

syn till byggnadens kulturhistoriska värde föreligger ett starkt allmänt

intresse att byggnaden bevaras för framtiden. .lag är emellertid angelä­

gen att betona att tvångsrätten bör brukas med varsamhet. Lagstiftning­

ens framsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete mellan fö­

reträdare for byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt märk-

liga byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter som finnes nöd­

vändiga utformas i samförstånd med byggnadens ägare. Tvång bör tillgripas

torst om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens väg är uttömda

Införandet av tvångsrätt förutsätter som jag förut framhållit att ägaren

av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas ersättning för skada

och intrång som åsamkas honom. I allmänhet torde det förhållandet att åt­

gärder vidtages för bevarande av kulturhistoriskt värdefull byggnad ej med-

föra att byggnadens värde minskas eller att ägaren eljest åsamkas skada

eller olagenhet. Tvärtom kan omvårdnaden från kompetenta kulturvårdande

myndigheters sida ofta innebära en vinst för ägaren. I den mån skada för

yggnadens agare likväl ej kan undvikas bör det givetvis tillses, att den hål-

es inom rimliga gränser. Detta bör, såsom utredningen föreslagit, markeras

i lagen genom stadgande att skyddsföreskrifterna ej får ålägga byggnadens

agare mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande av bvggnadens

kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Med dessa "utgångs­

punkter torde det kunna antagas, att det skall bli möjligt att på grundval

av den nya lagstiftningen effektivisera byggnadsminnesvården utan att mera

etydande ersättningar för skada eller intrång behöver utgå. För att oför­

utsedda skadeståndsanspråk ej skall kunna uppkomma bör emellertid i la­

gen upptagas uttrycklig föreskrift, att ingripande ej får ske utan att den

beslutande myndigheten förvissat sig om att medel finns tillgängliga för att

gottgora skada som kan föranledas av ingripandet. Vidare bör lagen inne­

hålla bestämmelse om att före utfärdandet av skyddsföreskrifter föreläg­

gande kan meddelas den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss

kortare tid göra anmälan därom vid påföljd att han eljest skall ha förlorat

sin talan.

Det synes icke erforderligt att — såsom utredningen förordat — indela

yggnadsmmnena i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska

varde. En sådan anordning är enligt min mening ägnad att både komplicera

och fördyra förfarandet, och det torde f. ö. vara vanskligt att i praktiken

verkstäHa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna bör i stället få det in-

nehall som omständigheterna och hänsynen till ägarens intressen i varje

särskilt fall påkallar. Det bör även, såsom utredningen föreslagit, beredas

möjlighet att meddela skyddsföreskrifter i avseende å ett snävt begränsat

område kring sjalva den byggnad, som avses i första hand skola skyddas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

11

En fråga, som vid remissbehandlingen tilldragit sig stor uppmärksamhet,

gäller byggnadsminnesskyddets organisation. Särskilt har det av utredning­

en framlagda förslaget om inrättande av en statens byggnadsminnesnämnd

såsom centralt sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen

tagits upp till diskussion. Förslaget har avstyrkts av flertalet remissinstan­

ser. Därvid har man bl. a. erinrat om att i direktiven för utredningen utta­

lats, att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ärenden

icke borde tillskapas samt framhållit att nya statliga organ icke borde inrät­

tas utan tvingande skäl. Det har påpekats, att inrättandet av en sådan nämnd

skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika myndigheter

— riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, Nordiska museet — som redan

nu sysslar med byggnadsminnesvården. Man har gjort gällande, att en sådan

anordning skulle innebära att byggnadsminnesvården i onödan kompliceras

och fördyras.

De remissinstanser, vilka sålunda motsatt sig förslaget om inrättande av

en statens byggnadsminnesnämnd, har i allmänhet förordat att de av den nya

lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, vilka bör handläggas centralt, i

stället anförtros någon redan bestående myndighet. Därvid har riksantikvarie­

ämbetet fått de flesta förespråkarna. En lösning i denna riktning har an­

givits som särskilt lämplig bl. a. av den anledningen att ämbetet får anses in­

taga ställningen av tillsynsmyndighet över landsantikvarieorganisationen,

vilken utövar den lokala ledningen över den kulturminnesvårdande verk­

samheten. Det har även framhållits, att ämbetets befattning med frågor en­

ligt nu gällande lagstiftning visat sig vara en ändamålsenlig anordning och

att det på grund därav icke funnes anledning att nu åvägabringa någon

ändring.

I den kritik som sålunda framkommit mot utredningens förslag om till­

skapandet av ett nytt organ för handläggningen av byggnadsminnesfrågor

kan jag i stort sett instämma. En mera rationell och närmare till hands lig­

gande lösning är enligt min mening att riksantikvarieämbetet får ställning­

en som beslutande organ enligt den nya lagen, önskemålet om ett centralt,

sammanhållande organ för handläggningen av frågor rörande hyggnadsmin-

nesvården får därmed anses tillgodosett. Det torde få förutsättas, att ämbetet

vid tillämpningen av lagen låter sig angeläget vara att upprätthålla ett nära

samarbete med de övriga organ, som företräder byggnadsminnesvårdens in­

tressen, bl. a. byggnadsstyrelsen och Nordiska museet. På det lokala planet

torde riksantikvarieämbetet kunna påräkna ett aktivt stöd främst från lands­

antikvariernas sida. Om hur samarbetet närmare skall gestaltas torde före­

skrifter få meddelas i administrativ ordning.

Vid övervägandet av olika åtgärder för stöd till byggnadsminnesvården

har utredningen även upptagit spörsmålet om möjligheterna att vid den

statliga långivningen för iståndsättning av äldre bostadsbyggnader beakta de

kulturhistoriska synpunkterna. Såsom i ett yttrande framhållits kan myc­

ket av positivt värde otvivelaktigt uträttas genom samarbete mellan de lån-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

givande och de kulturminnesvårdande samhällsorganen. Vid remissbehand­

lingen har också vitsordats att sådant samarbete på sina håll etablerats. Det

är angeläget att detta samarbete utsträckes, så att det omfattar landet i dess

helhet. I vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de lokala organen

— länsbostadsnämnderna — får sin uppmärksamhet riktad på denna ange­

lägenhet, så att i de särskilda fallen kontakt tages med dem som i länen har

att bevaka byggnadsminnesvårdens intressen, nämligen landsantikvarierna

och länsarkitekterna, kan jag helt instämma. Samma synpunkter gör sig i

viss mån gällande beträffande lantbruksnämnderna i deras verksamhet för

förbättring av ekonomibyggnader m. m.

Under framhållande att de höga ombyggnadskostnaderna f. n. bereder

större bekymmer än tidigare, särskilt sedan ett tak för egnahemslån inför­

des 1956, har bostadsstyrelsen påpekat att den enklaste åtgärden för att

underlätta ombyggnad av framför allt de ganska stora äldre mangårds-

byggnaderna torde vara medgivande för bostadsmyndigheten att i det be­

gränsade antal fall, som kan komma i fråga, överskrida det eljest gällande

belåningstaket; en förutsättning skulle vara att såväl länsarkitekt som

landsantikvarie bedömde byggnaden som värdefull.

För egen del anser jag mig, efter samråd med chefen för socialdeparte­

mentet, ej kunna tillstyrka att styrelsen erhåller ett mera allmänt bemyn­

digande att bevilja lån utöver vad som följer av bestämmelserna om högsta

belåningsvärde för bostadshus. Undantag från dessa bestämmelser kan f. n.

över huvud taget icke medges. Emellertid bör det ej vara uteslutet att för

det fall ombyggnad av en kulturhistoriskt synnerligen värdefull byggnad

drar avsevärda kostnader och finansieringen av företaget icke kan ordnas

på sedvanliga villkor staten tillskjuter ett extra lån. Av praktiska skäl torde

denna ökade kredit böra ges i form av en höjning av det statliga bostadslån,

som normalt kan beviljas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att

pröva eventuella framställningar om dylikt extra lån.

Det har fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga utformade för­

slag till bestämmelser i syfte att genom skattelättnader bereda ägare av

byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga kostnader, som vården och

underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader vanligen medför. Ut­

redningen har dock angivit vissa riktlinjer för reformer i detta hänseende.

I remissyttrandena har från flera håll framförts såsom önskvärt att be­

skattningsreglerna med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader

ägnas en närmare undersökning.

Byggnader med kulturhistoriskt värde, som användes för annat än mu-

seala ändamål, är enligt gällande rätt ej undantagna från fastighetsbeskatt­

ning. Detta har utredningen funnit otillfredsställande och förslag har av

utredningen framlagts att byggnadsminne skall undantagas från skatte­

plikt. I denna fråga må emellertid uppmärksammas, att repartitionstalet

för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen enligt beslut av 1957

års riksdag fr. o. m. 1958 års taxering sänkts från fyra till två och en halv

procent. Härigenom har betydelsen av spörsmålet i viss mån reducerats. Ut­

43

redningsförslaget i denna del har vidare kommit i ett väsentligt annat läge,

sedan 1957 års fastighetsskattesakkunniga den 6 februari i år framlagt för­

slag om avveckling av fastighetsbeskattningen, såvitt avser fastigheter till­

höriga bl. a fysiska personer. Ett genomförande av fastighetsskattesakkun-

nigas förslag skulle innebära, att den av utredningen väckta frågan löses.

Ställning till detta förslag torde komma att tagas inom en ej alltför avläg­

sen framtid.

Vad beträffar förslaget att i anvisningarna till kommunalskattelagen in­

föra ett tillägg av innebörd att vid bedömande av yrkande om avdrag för

reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till mer­

kostnader, som föranletts av att byggnaden har kulturhistoriskt värde, vill

jag framhålla, såsom också påpekats i ett par remissyttranden, att ett så­

dant tillägg torde vara överflödigt. Avdragsrätt får nämligen anses föreligga

om kostnaden verkligen haft karaktären av reparations- och underhålls­

kostnad. Det har av utredningen för övrigt omvittnats att taxeringsmyndig­

heterna i allmänhet vid bedömningen av yrkanden om avdrag för repara­

tion tagit hänsyn till byggnadens karaktär av kulturminnesmärke.

Förslaget om lättnader i arvsbeskattningen, när i behållningen ingår vär­

det av byggnad, som förklarats för byggnadsminne, torde få övervägas i sam­

band med att arvsskatteförordningen i ett större sammanhang upptages till

revision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Specialmotivering

Lagens rubrik har i departementsförslaget samma lydelse som utred­

ningen föreslagit. Uppställningen är däremot annorlunda. Sålunda har de­

partementsförslaget försetts med underrubriker. Frågan om förutsättning­

arna för byggnads förklarande för byggnadsminne behandlas i 1 § under

rubriken »Inledande bestämmelser». Om skyddsföreskrifter stadgas i

2—5 §§. Förfarandet regleras i 6—13 §§ och regler om besvär m. m. åter­

finnes i 14—18 §§. De återstående stadgandena har under rubriken »Övriga

bestämmelser» sammanförts i 19—21 §§.

I betänkandet har även föreslagits viss ändring i expropriationslagen. Då

denna ändring bygger på förutsättningen att en statens byggnadsminnes-

nämnd skulle tillskapas — ett förslag, som jag ej ansett mig kunna biträda

— innehåller departementsförslaget ej något förslag till ändring av nyss­

nämnda lag.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i utredningens förslag. Enligt detta

inledes lagen med en allmän definition av de byggnadsverk, som bör anses

ha kulturhistoriskt värde. Utredningen anför att detta värde i det övervä­

gande antalet fall är betingat av själva byggnadsskickct och den fasta in­

redningen. Även byggnader, vilka — utan att alltid äga större intresse som

byggnadsverk — är förbundna med minnet av betydelsefulla händelser eller

personer, inbegripes under begreppet kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

De bestämmelser, som upptages i de efterföljande paragraferna, hänför

sig till ett mera begränsat antal byggnader, betecknade såsom byggnads­

minnen. Utredningen anser att för lagens praktiska tillämpning ett sådant

urval är nödvändigt. Urvalet får emellertid icke tolkas så att allenast de

byggnader som förklaras för byggnadsminnen har kulturhistoriskt värde.

För att icke en sådan tolkning skall göra sig gällande, t. ex. vid tillämp­

ningen av byggnadslagstiftningen, har utredningen ansett det vara av värde

att i 1 § ge uttryck åt grundsatsen att alla kulturhistoriskt värdefulla bygg­

nader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibe­

hålies.

Rörande 2 § i förslaget anför utredningen (s. 100—101) att det enligt denna

paragraf kräves, att byggnad för att såsom byggnadsminne kunna åtnjuta

skydd enligt bestämmelserna i lagen ej blott skall äga kulturhistoriskt

värde enligt den i 1 § angivna definitionen utan därjämte skall vara synner­

ligen märklig. Hur urvalet av denna elitgrupp skall ske, bestämmes i 4 § i

utredningens förslag. Den omständigheten, att en byggnad på vilken lagen

är tillämplig redan är föremål för betryggande vård från ägarens sida, bör

enligt vad utredningen framhåller icke inverka på bedömningen av frågan,

huruvida den bör förklaras för byggnadsminne.

Att uttömmande ange vad som i lagen åsyftas med byggnad låter sig en­

ligt utredningens mening knappast göra. Utredningen har icke ansett det

möjligt att ur de lagar, vari ordet byggnad f. n. förekommer, utläsa något

entydigt innehåll i ordet. Snarast torde det förhålla sig så att ordet har sin

speciella betydelse i olika lagar, bestämd av det syfte varje lag tjänar. Ock­

så i förevarande lag torde ordet böra få sitt innehåll av lagens särskilda

ändamål. Härom anföres ytterligare i betänkandet:

Det är först och främst klart att byggnad icke kan avse något annat än

vad som är i vedertagen mening byggt. Föremålet måste alltså ytterst ut­

göra resultatet av mänskligt arbete. Såsom ytterligare kriterium torde böra

uppställas att fråga skall vara om föremål med en viss förankring vid mar­

ken. Den omständigheten att föremålet är flyttbart utgör däremot intet hin­

der för att det hänföres till byggnad, under det att ting, som varit eller är

avsedda för rörligt bruk, uppenbarligen icke bör hemfalla under lagen. Vi­

dare torde böra krävas att objektet till sin storlek icke är alltför ringa.

Det typiska exemplet på byggnad är husbyggnad, och det är naturligtvis

på sådan byggnad som lagen i första hand har avseende. Å andra sidan är

det tydligt att lagen måste taga sikte på varjehanda, som icke är att räkna

såsom husbyggnad. Exempel på föremål, vilka bör kunna skyddas genom

lagen är bryggor, murar, vallar och vallgravar, kalk- och masugnar, kvarnar,

sågar och brunnar. Också bro är att anse såsom byggnad i lagens mening

och bör följaktligen kunna beredas skydd i den ordning, som i förevarande

lag stadgas.

Vad nu sagts ger vid handen att ordet byggnad i denna lag är att fatta i

en tämligen vidsträckt bemärkelse. Detta är naturligtvis också fullt i sin

ordning i betraktande av det syfte som uppbär lagen.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

45

Beträffande kulturhistoriskt värdefulla möbler och inventarier anför ut­

redningen att sådana icke omfattas av den föreslagna lagen i vidare mån

än de kan anses som tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som

regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till

fast egendom.

Utredningen har icke funnit erforderligt att genom en åldersgräns när­

mare fixera det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket »gångna ti­

der». Regeln bör enligt utredningen vara att byggnad skall äga sådan ålder

att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas på frågan om dess värde ur

de synpunkter, som anges i lagförslagets 1 §.

Utredningen anför vidare att enbart historiska eller personhistoriska

skäl bör i särskilda fall kunna föranleda att en byggnad bedöms såsom syn­

nerligen märklig. Det är emellertid uppenbart, att en byggnad av ringa kul­

turhistoriskt intresse måste äga särskilt stort värde ur historisk eller person-

historisk synpunkt, om det skall vara befogat att förklara densamma för

byggnadsminne. I regel torde dock böra krävas att den skall äga värde även

som byggnadsverk.

Yttrandena. Göta hovrätt anmärker på att stadgandet i 1 § — förutom en

definition — allenast innefattar en allmänt hållen bestämmelse om att kul­

turhistoriskt märkliga och värdefulla byggnader i allmänhet bör skyddas

och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies. Bortsett från att

lagrubriken med hänsyn till detta stadgande icke är helt korrekt ifrågasätter

hovrätten, huruvida detsamma fyller något verkligt ändamål. Avfattningen

ger vid handen att ansvarsbestämmelsen i 23 § icke avsetts skola vara till­

lämplig i förevarande fall. Ej heller eljest finns för tryggande av efter­

levnaden av bestämmelsen någon sanktion stadgad. Den av utredningen ut­

talade farhågan för att lagstiftningen utan ifrågavarande bestämmelse skulle

kunna föranleda till den tolkningen exempelvis vid tillämpningen av bygg­

nadslagstiftningen, att blott de byggnader, som blivit förklarade för bygg­

nadsminnen, har kulturhistoriskt värde, torde vara obefogade eller i vart

fall betydligt överdrivna. Enligt hovrättens mening föreligger därför icke

tillräckliga skäl att i lagen upptaga ett stadgande av ifrågavarande inne­

börd. Stadgandet bör alltså utgå, och i stället torde definitionen av de bygg­

nader, som avses med lagstiftningen, böra inarbetas i 2 §. Juridiska fakul­

teten i Lund har däremot intet att invända mot byggnadsminnesvårdens

program sådant detta formulerats i 1 §. I yttrandet framhålles att det nu­

mera torde vara en i vida kretsar omfattad åsikt, att ägare till kulturhisto­

riskt märkliga byggnader ej bör ha rätt att förstöra eller förvanska sådana

byggnader.

Svenska arkitekters riksförbund instämmer i det syfte inledningspara­

grafen vill tillgodose men understryker samtidigt, att skyddet, såsom det

närmare beskrivits i olika delar av betänkandet, alltför ensidigt präglas av

huvudsakligen kulturhistoriska och arkeologiska synpunkter. Dessa får ej

skymma de arkitektoniska värdena i såväl enskilda byggnadsverk som i

hela byggnadsmiljöer. Det är därför väsentligt, att den i paragrafen givna

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G1 år 1960

46

definitionen »kulturhistoriskt märklig byggnad» får en vidare formulering,

som även inbegriper ett arkitektoniskt värde. För att klarare angiva detta

syfte synes paragrafen böra kompletteras i denna riktning. Gotlands hem­

bygdsförbund anser att det vore välbetänkt att till 1 § foga en passus, som

även upptager byggnadens värde ur estetisk och arkitektonisk synpunkt

bland de krav som uppställts för att en byggnad skall komma i åtnjutande

av lagens skydd.

Hovrätten för Övre Norrland anför, att det i förevarande paragraf upp­

tagna, allmänt hållna uttalandet skulle få en mer reell karaktär, därest be­

stämmelser gåves ägnade att systematiskt fästa vederbörandes uppmärksam­

het på det säkerligen betydande antal byggnader i stad och på landet, vilkas

kulturhistoriska värde bör föranleda deras skyddande och vårdande i lag­

stiftningens syfte.

Göta hovrätt anmärker, att den föreslagna lagtexten ej lämnar någon

ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas. En vägledande

uppräkning i lagen av de viktigaste av de i motiven angivna exemplen på

vad som är att förstå med byggnad i förevarande sammanhang synes hov­

rätten därför önskvärd. Även överståthållarämbetet ifrågasätter huruvida

icke ett närmare angivande av de olika byggnadsverk och anläggningar, som

skall skyddas, bör intagas i själva lagtexten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Lagförslaget nämner endast byggnader som skyddsföremål. Av betänkan­

det (s. 100) framgår dock att detta begrepp är avsett att tolkas mycket vitt.

Dit hänföres sålunda exempelvis bryggor, murar, vallar och brunnar. Även

om —- såsom de sakkunniga göra gällande — betydelsen av ordet byggnad

ges en olika vid tolkning i olika författningar, ifrågasätter länsstyrelsen dock

om den använda, mycket vida tolkningen kan rent språkligt godtagas. I vart

fall kommer det att erbjuda mycket stora svårigheter att draga upp en gräns

mellan anläggningar som anses falla under begreppet byggnad och andra.

Skall exempelvis en stengärdesgård eller ett gammalt trästängsel kunna hän­

föras dit?

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om icke ordet »byggnadsverk» ger bättre

täckning för vad med byggnad åsyftas. Samma tanke har framförts av läns­

arkitekternas förening.

Beträffande det i 1 § förekommande uttrycket »gångna tider»' anför Sven­

ska arkitekters riksförbund att detta icke får tolkas så, att det endast kan

bli fråga om mycket ålderdomlig bebyggelse. Typiska och värdefulla expo­

nenter för de s. k. halvgamla husen får icke glömmas bort i detta samman­

hang, liksom ej heller relativt nya byggnader av hög arkitektonisk och konst­

närlig kvalité. Det finns exempel på förstörelse av nyare byggnadsverk av

utomordentlig konstnärlig kvalitet, vilka är typiska exponenter för en tid,,

som ligger nära vår egen. Förbundet understryker, att en eventuell lag i

ämnet måste utformas så, att den icke får till följd att värdefulla byggna­

der och miljöer, som icke direkt kommer att beröras av bestämmelserna, äg­

nas en minskad uppmärksamhet och omvårdnad. Föreningen för svensk kul­

turhistoria anser det angeläget att även t. ex. 1920-talets byggnadsverk och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

47

den tongivande arkitekturen från funktionalismens genombrott ägnas till­

börlig uppmärksamhet, när det gäller att bevara prov av den för framtiden.

Stadsantikvarien i Stockholm yttrar:

Vad som avses med »gångna tiders byggnadsskick» preciseras icke närmare

i utredningens kommentar till lagförslaget, men ett tidigare kommittéförslag,

att ett byggnadsminnesmärke borde vara minst 50 år gammalt, anföres. Be­

träffande statens byggnadsminnesmärken ha emellertid även nutida bygg­

nadsverk av särskilt högt värde upptagits i den fastställda förteckningen.

Sålunda upptagas t. ex. Centralposten vid Vasagatan, Stadion samt Patent-

och Registreringsverkets hus vid Valhallavägen i Stockholm. Det synes önsk­

värt, att i analogi härmed skydd kunde beredas för kommunala byggnader

av likartat slag, såsom t. ex. Stadshuset och Stadsbiblioteket i Stockholm.

Lagförslagets § 1 borde därför ges en sådan formulering att även dessa bygg­

nader kunde inbegripas.

Även länsarkitekternas förening påpekar att jämväl byggnader av rela­

tivt ringa ålder kan vara så värdefulla, att de bör kunna åtnjuta skydd en­

ligt lagen. Sålunda torde det finnas byggnader av så sen datering som in

på tjugonde århundradet, vilka ur kulturhistorisk och arkitekturhistorisk

synpunkt kan vara omistliga.

Liknande synpunkter har anförts även i vissa andra yttranden.

I det av juridiska fakulteten i Uppsala åberopade yttrandet av professorn

Halvar Sundberg hävdas att regeln bör vara, att ett kulturhistoriskt per­

spektiv kan anläggas. I yttrandet ställes frågan, om uttrycket »gångna tider»

även omfattar de s. k. grosshandlarvillorna i Stockholms skärgård, 80- och

90-talsbebyggelsen på Östermalm, det s. k. Skandalhuset i Uppsala o. s. v.

Beträffande den i 2 § utredningsförslaget angivna beteckningen b y g g-

nads minne yttrar byggnadsnämnden i Landskrona att denna knappast

synes vara konsekvent; den torde emellertid kunna vara motiverad av en

önskan att åstadkomma en förenkling.

I anslutning till 2 § andra stycket nämnda förslag har riksantikvarieäm­

betet något berört det skydd, som f. n. är tillförsäkrat byggnader i kommu­

nal ägo. Ämbetet anför, att enligt ämbetets erfarenhet det ej sällan varit möj­

ligt att utöva vissa påtryckningar med hänvisning till bestämmelserna i 1920

års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet och

sålunda förhindra planerade rivningsföretag eller olämpliga ombyggnader.

Något säkert skydd för de kommunala byggnaderna lämnar emellertid icke

kungörelsen. Vida starkare ur formell synpunkt är det skydd som förlänats

våra prästgårdar tack vare den ecklesiastika boställsordningens bestämmel­

ser. Icke ens det skydd de åtnjuter är emellertid, såsom av utredningen när­

mare belyses, i realiteten fullt effektivt.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att det skydd som enligt ecklesiastika

boställsordningen tillförsäkras prästgård upphör så snart prästgården ej

längre fyller funktionen av laga prästboställe. Stadgandet att för kyrkliga

byggnader skall gälla vad därom i annan ordning finnes stadgat torde inne­

bära att dylika brister i hittillsvarande författningsbestämmelser ej beaktats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

48

Frånsett detta påpekar länsstyrelsen att begreppet »kyrkliga byggnader» ej

kan anses fullt klart till sin innebörd.

Stiftsnämnden i Visbij yttrar med instämmande av länsstyrelsen i Got­

lands län följande:

Kyrkoruiner, ödekyrkor samt övergivna kapell, kastaler och andra dy-

lika byggnader äro hänförliga till fasta fornlämningar, och för dessa bygg­

nader skola sålunda lagförslagets bestämmelser om byggnadsminne ej gäl­

la, utan samma byggnader skola åtnjuta skydd endast enligt lagen om forn­

minnen och annan nu gällande tillämplig författning.

Att som kyrkliga byggnader skola räknas byggnader, som avses i »Sär­

skilda bestämmelser rörande kyrkor in. in.» i kungörelsen rörande det

offentliga byggnadsväsendet, synes vara uppenbart; och meningen torde väl

också vara, att sistnämnda bestämmelser skola utesluta tillämpning av lag­

förslaget om byggnadsminnen.

Att bestämmelserna i lagförslaget avses skola få tillämpning å prästgår­

dar, framgår bland annat därav, att i betänkandet åberopats en bilaga, in­

nehållande en »preliminär förteckning över byggnader i Värmlands län, som

kunde ifrågakomma för registrering, företrädesvis i klass A», och att i

nämnda bilaga upptagits åtta prästgårdar. Det framgår emellertid icke klart

om och i vad mån gällande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning med

tillämpningsföreskrifter rörande byggnadsföretag å prästgård fortfarande

skola hava giltighet. Det torde få förutsättas, att nyssnämnda bestämmelser

i boställslagstiftningen måste undergå förändringar av icke blott formell

natur, om de skola kunna gälla jämsides med bestämmelserna i lagför­

slaget. Men det har av utredningen framhållits, att den nya lagen icke skall

behöva medföra sakliga ändringar i de bestämmelser om byggnadsminnes-

skydd, som ingå i gällande författningar. Närmast synes vara att antaga, att

prästgårdar icke räknats som »kyrkliga byggnader» i lagförslagets mening.

Länsstyrelsen tillfogar, att bestämmelserna om lagens tillämplighetsom­

råde icke synes vara tillräckligt klargörande beträffande de kyrkliga bygg­

naderna, särskilt prästgårdarna.

Stadsantikvarien i Stockholm anför att lagförslaget omfattar byggnader i

enskild ägo eller tillhörande kommun och annan samfällighet, institution

och allmän inrättning. Att kronan tillhöriga byggnadsminnesmärken icke

medtagits, såsom ifrågasatts i riktlinjerna för utredningen, motiveras med

att dessa byggnader redan genom 1920 års kungörelse är skyddade. Det

måste dock ifrågasättas, om icke samtliga profana byggnadsminnen borde

innefattas under den nya lagen. En enhetlig bedömning av såväl statliga

som kommunala och enskilda byggnadsminnen är önskvärd i fråga både

om klassificering, skyddsföreskrifter och lagens tillämpning.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig icke kunna finna, att tillräckligt

vägande skäl anförts för att statens byggnader skall undantagas från lagens

giltighet. Principiellt bör statens och enskildas byggnader behandlas lika.

Enligt vad samfundet för hembygdsvård framhåller är det betydelsefullt att

samma normer som gäller för skyddet av privata byggnadsminnen konse­

kvent tillämpas även för de byggnader i statens ägo, som i detta samman­

hang är aktuella. Visserligen finnes skyddsbestämmelser för sådana bygg-

nadsminnesmärken i fornminneslagen, men erfarenheten visar att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

49

skydd i praktiken är ganska bräckligt. I kronans ägo befinner sig f. n. ett

mycket stort antal byggnader, som behöver skydd och omedelbar omvård­

nad. Det torde vara allmänt känt, att detta byggnadsbestånd inte alltid vår­

das på ett föredömligt sätt och man skulle kunna peka på en rad exempel,

där verklig vanhävd förekommer. Det torde finnas små möjligheter att inge

allmän respekt för lagen, om icke kronan föregår med gott exempel. All­

deles särskilt gäller detta i sådana fall, där man väntar frivilliga insatser för

bevarandet av byggnadsminnen.

Departementschefen. Utredningens förslag innehåller i 1 § en bestämmelse,

som rent allmänt utsäger att byggnader, som bevarar minnet av gångna

tiders byggnadsskick, av historiskt betydelsefulla händelser eller av fram­

stående personer tillhör nationens kulturarv. Det stadgas vidare, att sådana

byggnader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibe­

hålies. Paragrafen har mönster i ett par andra lagar av i viss mån likartad

karaktär — fornminneslagen och naturskyddslagen ■— vilka inledes med

dylika bestämmelser av enbart deklaratoriskt innehåll. Det synes emellertid

ej påkallat att samma mönster följes i fråga om förevarande lag. Jag vill

förorda, att 1 och 2 §§ i utredningsförslaget sammanföres till en paragraf,

vilken anger under vilka förutsättningar byggnad skall kunna förklaras för

byggnadsminne. Såsom förutsättning bör gälla, att byggnaden bevarar egen­

arten hos gångna tiders byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelse­

fulla händelser och med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen märk­

lig. Byggnader, vilkas värde är betingat av ett samband med framstående

personer, bör falla under lagen endast i den mån byggnaden samtidigt re­

presenterar ett betydande historiskt värde. Vid bedömningen av frågan hu­

ruvida en byggnad skall anses vara ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen

märklig bör självfallet även byggnadens rent arkitektoniska värde i tillbör­

lig grad beaktas.

Redan av förevarande paragraf torde böra framgå att beslut om byggnads

förklarande för byggnadsminne fattas av riksantikvarien. Beträffande moti­

ven för att riksantikvarien valts såsom beslutande organ får jag hänvisa till

den allmänna motiveringen.

1 anledning av vad i ett yttrande anförts om att lagtexten ej lämnar nå­

gon ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas må framhållas, att det

knappast låter sig göra att i lagen ge något uttömmande besked härom.

Det torde få ankomma på rättstillämpningen att med ledning av de utta­

landen utredningen gjort i ämnet närmare utforma begreppet. Såsom ut­

redningen påpekat torde det ligga i linje med lagstiftningens syfte att detta

fattas i en tämligen vidsträckt bemärkelse. Att — såsom i några yttranden

ifrågasatts — i lagtexten intaga en exemplifiering av de olika slag av bygg­

nader, på vilka lagen tager sikte, anser jag ej lämpligt.

Det i utredningens förslag använda uttrycket »gångna lider» har icke

närmare fixerats genom eu åldersgräns. Detta förhållande har i ett par ytt­

randen påtalats. Att som förutsättning för lagens tillämplighet föreskriva

J nilmng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Xr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

50

en absolut sådan gräns synes emellertid vara en alltför stel anordning. Så­

som utredningen och en remissinstans påpekat bör principen vara att bygg­

naden skall ha sådan ålder, att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas

på frågan om dess värde ur de synpunkter som anges i lagen.

Såsom utredningen föreslagit torde lagen ej böra gälla för byggnad, som

tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. En bro skall sålunda icke för­

klaras för byggnadsminne, om den faller under fornminneslagen. Från

lagens tillämpning synes även böra undantagas kyrkliga byggnader. Skyd­

det för dessa torde nämligen vara tillgodosett genom de specialbestäm­

melser rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrif­

ter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Vad prästgårdarna beträffar

är dessa ej att anse såsom kyrkliga byggnader; de bör följaktligen kunna

förklaras för byggnadsminnen och sålunda bli delaktiga av det skydd den

nya lagen lämnar.

I likhet med utredningen anser jag att kulturhistoriskt värdefulla möb­

ler och inventarier icke bör omfattas av lagens skydd i vidare mån än de

kan anses utgöra tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som

regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till

fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Om skyddsföreskrifter

2

§•

I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelser om skyddsföre­

skrifter beträffande byggnadsminnen, innebär utredningens förslag att ett

byggnadsminnes omgivning i viss utsträckning skall kunna göras till före­

mål för skyddsföreskrifter. Sålunda föreslås i 7 § utredningsförslaget en

regel av innebörd att skyddsföreskrifterna, om det erfordras, jämväl må

innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick

att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Stadgandet bygger

på principen att lagen bör tillgodose skyddet av ett byggnadsminnes miljö

så långt detta är möjligt. Syftet med formuleringen är att markera en ägares

skyldighet att på ett kulturhistoriskt riktigt sätt vårda även det område, som

direkt sammanhänger med ett byggnadsminne och som ofta representerar

en del av dettas värde.

Vad gäller miljöer i mera vidsträckt mening eller med andra ord sådana

områden, där icke varje byggnad men väl helheten har ett kulturhistoriskt

värde, har utredningen ansett att skyddet — i fråga om bebyggelse inom

planlagda områden — främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstift­

ningen intagna bestämmelserna. Det individuella kulturhistoriska värdet

hos en byggnad skall alltså enligt utredningens förslag vara avgörande för

dess registrering som byggnadsminne. Det kan därför uppstå svårigheter,

då det gäller att med stöd av lagen om byggnadsminnen skapa skydd för

miljöer, där endast någon enstaka byggnad har stort värde i och för sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

51

En byggnads eller en byggnadsgrupps värde kan emellertid i vissa fall just

genom läget och anknytningen till angränsande bebyggelse bli ökat i sådan

grad, att byggnaden eller byggnaderna bör förklaras för byggnadsminnen.

Så som lagen föreslås konstruerad kan den däremot icke tillämpas på ett

större område med växlande bebyggelse, vars huvudsakliga kulturhistoriska

värde ligger i miljöbilden. Utredningen har understrukit den kulturhisto­

riska betydelsen av ett tillräckligt omfattande och effektivt miljöskydd.

Likväl har utredningen icke ansett det förenligt med grundlinjerna i lagen

om byggnadsminnen att ifrågasätta, att föreskrifterna för vården av bygg-

nadsminne skulle kunna ges en vidare omfattning än som måste anses

nödvändigt för byggnadsminnets bevarande på ett sätt, som svarar mot dess

värde och karaktär. I vilken utsträckning föreskrifterna därvid kan komma

att tillfredsställa önskemålen om ett vidare miljöskydd torde få bli bero­

ende av överväganden från fall till fall. Den effektivaste vägen att, när så

kräves, utbygga skyddet till att omfatta sammanhängande områden av kul­

turhistoriskt värde torde vara att väl utnyttja de möjligheter, som ges inom

byggnadslagstiftningens ram. Frånvaron av bestämmelser i lagen om bygg­

nadsminnen till skydd för sammanhängande områden torde i formellt hän­

seende bli kännbarast på platser, som saknar stads- eller byggnadsplan. I

samma mån som planarbetet fortskrider kommer emellertid de helt oregle­

rade områdena att begränsas till trakter med gles bebyggelse. Där torde

miljöproblemet i allmänhet vara relativt lätt att lösa.

Yttrandena. I anslutning till det i paragrafen upptagna stadgandet att

jämväl byggnaden kringliggande område skall skyddas anför länsstyrelsen i

Malmöhus län att någon erinran i princip ej synes kunna göras mot utred­

ningens tanke att skyddet av kulturhistoriskt viktiga miljöer i allt väsentligt

tillgodoses genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. Länsstyrelsen är

emellertid av den meningen att byggnadslagstiftningen bör i hithörande de­

lar överses och anpassas till den nu föreslagna lagstiftningen. Samfundet för

hembygdsvård anser, att byggnadslagen ännu är ett ganska bräckligt red­

skap, då det gäller skyddet av miljön. Stadsplanerna utarbetas ofta av ingen­

jörer som — ehuru duktiga inom sitt område — ej alltid har den kulturhis­

toriska förståelse, som här skulle vara nödvändig. Därtill kommer att stads­

planerna i första hand liar att ta hänsyn till en rad ekonomiska och trafik­

tekniska frågor, vilket gör att den kulturhistoriska aspekten ej sällan blir

skymd. Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner det tveksamt, huruvida

byggnadslagens bestämmelser är tillfyllest. Men frånvaron av bestämmelser

i detta hänseende måste, när det gäller platser, som saknar stads- eller bygg­

nadsplan, anses beklagligt. Det hade varit önskvärt, om utredningen hade

framlagt förslag beträffande miljöskydd särskilt för den i byggnadshän-

seende icke detaljreglerade landsbygden. Länsarkitekternas förening före­

slår, alt en samordning med och en eventuell komplettering av byggnnds-

lagstiftningen företages.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att kommunerna självfallet har

i f Bihanij till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

52

ett stort intresse av att värdefulla kulturmiljöer bevaras. Enligt vad länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län framhåller har de ömtåliga och kulturhis­

toriskt värdefulla miljöer, som påträffas i åtskilliga av Bohusläns fiskelägen,

i vissa fall icke kunnat beredas det skydd, som en jämlikt byggnadslagen

fastställd detaljplan erbjuder. Det har nämligen i praktiken — av ekonomis­

ka oeh andra skäl — visat sig svårt att få till stånd planläggning inom vissa

av dessa orter.

Departementschef en. 1 huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits vad skydds­

föreskrifter skall innehålla ävensom stadgande om att sådana föreskrifter

jämväl skall kunna avse byggnaden kringliggande område.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte i

törsta hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnes-

vårdens företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stad­

gandet att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd

med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel in­

nebär, att skyddsföreskrifternas innehall som regel blir beroende av resul­

tatet av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den

allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för

byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång

endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig

så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas

i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,

bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom

skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som för

bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och ägarens

skäliga önskemål. Stadgande även härom har upptagits i andra stycket.

Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd

tör kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning

att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen -— vilken

ju närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader -— kan

tillgodoses i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligt-

vis ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla mil­

jöer sa langt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna

räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera

inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse därmed.

Vad i detta hänseende pa sina hall ännu kan brista torde enligt min mening

bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke

niinst På de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. Det

lörtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till ålig­

gande att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras, och

att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

53

ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens om­

råde söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närva­

rande påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

3 §.

Utredningen har beträffande denna paragraf, vilken motsvarar 10 § första

stycket utredningens förslag, framhållit, att ombyggnad, flyttning och till­

byggnad är att betrakta såsom ändring.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det i paragrafen direkt bör ut­

sägas att ändring av byggnadsminne får medges endast om densamma ej är

till men för byggnadens kulturhistoriska värde.

Departementschefen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län

anfört vill jag framhålla, att tillstånd till ändring av byggnadsminne under­

stundom torde få lämnas, oaktat detta är till men för byggnadens kultur­

historiska värde. Andra intressen kan vara så betydelsefulla att de kultur­

historiska synpunkterna måste vika. Det kan vara nödvändigt att medgiva

en modernisering av byggnaden för att denna skall kunna i allt väsentligt

bevaras.

I enlighet med den av mig förordade ordningen att det skall ankomma

på riksantikvarien att meddela beslut i ärenden enligt den nya lagen har

i förevarande paragraf föreskrivits att tillstånd till ändring av byggnads­

minne skall meddelas av denne. I övrigt har paragrafen i sak utformats vä­

sentligen i överensstämmelse med motsvarande stadgande i utredningens

förslag. Detta upptar även en bestämmelse om vilka handlingar som skall

fogas vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne (10 § andra styc­

ket). Stadgande härom anser jag emellertid icke böra upptagas i själva la­

gen utan det torde få ingå i de administrativa tillämpningsföreskrifterna.

4 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar, att en tillämpning av paragrafen

ofta skulle kunna leda till obilliga konsekvenser. Föreläggande får visserli­

gen ej meddelas, om åtgärden är oskäligt betungande, men vad denna in­

skränkning i verkligheten innebär är svårt att förutse. Att ägare av bygg­

nadsminne försummar dess vård har sannolikt oftare sin grund i otillräck­

liga ekonomiska resurser än i bristande intresse. I sådana fall skulle stad­

gandet knappast kunna tillämpas. Ägaren kan exempelvis göra sannolikt att

en ifrågasatt åtgärd skulle försvåra nödvändiga reparationer eller förbätt­

ringar å andra delar av fastigheten eller t. o. m. äventyra hans förmåga att

fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

Enligt vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller torde stadgandet

medföra att en bedömning av vad som möjligen kan inträffa får äga rum,

innan beslut om byggnadens förklarande för byggnadsminne meddelas, och

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 ur 1960

i åtskilliga fall får den möjligheten tagas i beräkning, att bidrag till vården

kan erfordras. Det måste nämligen anses otillfredsställande att, sedan bygg­

nad väl förklarats för byggnadsminne, i brist på medel — hos ägaren eller

de kulturvårdande myndigheterna — behöva formellt eller i praktiken häva

skyddsföreskrifterna helt eller delvis.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna i den­

na paragraf erfordras för att i görligaste mån trygga skyddsföreskrifternas

efterlevnad i fråga om vården av byggnadsminne. Åtgärd, vilken med hän­

syn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt be­

tungande, får dock icke åläggas ägaren. Att i lagtexten närmare ange förut­

sättningarna för denna inskränkande föreskrift torde icke vara möjligt. Jag

anser mig därför kunna godtaga utredningens förslag i denna del.

Föreläggande, som avses i förevarande paragraf, torde som utredningen

föreslagit böra meddelas av länsstyrelsen. Initiativet bör emellertid utgå från

riksantikvarien genom att denne hos länsstyrelsen gör framställning i saken.

Det får förutsättas att innan sådan framställning göres riksantikvarien i en­

lighet med lagens anda sökt att i godo få rättelse till stånd. I den mån medel

ej finns tillgängliga för iståndsättnings- och underhållsarbeten å byggnads­

minne får länsstyrelsen avstå från att kräva uppfyllelse av sådana förplik­

telser, som är oskäligt betungande för ägaren.

Att den ekonomiska situationen bör beaktas redan då en byggnad förkla­

ras för byggnadsminne framgår indirekt av stadgandet i 15 §.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § och 17 § andra stycket utredningens förslag.

Utredningen uttalar (s. 105), att trots de i 7 § andra stycket utredningsför­

slaget meddelade bestämmelserna (jfr 2 § andra stycket departementsförsla-

get) det i vissa fall kan bli nödvändigt att utfärda så omfattande skyddsföre­

skrifter, att dessa kan komma att medföra sådan inskränkning i rätten och

möjligheten att utnyttja byggnad eller område, att ägaren eller nyttjande-

rättshavaren icke längre kan förfoga däröver på ett sätt, som står i rimligt

förhållande till dess tidigare värde. En ekonomisk förlust av denna typ torde

enligt utredningens mening böra berättiga till ersättning av allmänna medel.

Orsaken till ett mindre ekonomiskt utnyttjande av byggnad, som förkla­

rats för byggnadsminne, kan exempelvis vara den, att byggnaden tidigare

använts för ett ändamål eller i en utsträckning, som utgör en fara för dess

kulturhistoriska värde och som därför icke längre kan ifrågakomma. Det

kan vidare inträffa att en person förvärvat en fastighet i avsikt att där före­

taga ny- och ombyggnader, som skulle spoliera fastighetens värde ur här

förevarande synpunkter och som av denna anledning icke får utföras. Om

en ägare räknat med att vid behov kunna förfoga över mark i närheten av

en byggnad, och om sedermera såväl byggnaden som marken blir föremål

för skyddsföreskrifter, vilka hindrar genomförandet av ägarens planer, kan

en för honom kännbar värdeminskning bli följden av dessa föreskrifter.

55

Yttrandena. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förklarar,

att den omständigheten att det legislativa skyddet för kulturhistoriskt vär­

defulla byggnader fullständigas icke i och för sig innebär någon garanti

för att skyddet också blir effektivt. Därutöver krävs bl. a. att ägarna till

sådana byggnader beredes vissa lättnader för den begränsning i sin hand­

lingsfrihet och det tvång till vårdnadsåtgärder, som den nya lagstiftningen

medför. Enligt vad länsstyrelsen i Örebro län framhåller är det orimligt

att kräva att de myndigheter, som kommer att handha lagstiftningen, skall

hindra en enskild ägare från att på ett ur hans egen synpunkt förnuftigt

sätt disponera över sin egendom utan att på något sätt och i limlig ut­

sträckning hållas skadeslös. Svenska arkitekters riksförbund betonar ange­

lägenheten av att ägare till byggnad, vilken får vidkännas ökade kostnader

till följd av att denna förklaras för byggnadsminne, får ekonomisk kom­

pensation härför av det allmänna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den i 8 § utredningsför­

slaget upptagna skadeståndsregeln innefattar tillräckliga garantier för att

den enskildes ekonomiska intresse skall vinna vederbörligt beaktande. I det

yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, anföres föl­

jande:

Begär ägaren ersättning för inskränkt möjlighet att nyttja byggnaden,

måste myndigheterna först och främst bedöma, huruvida inskränkningen

är så omfattande att ersättning skulle kunna påfordras av agaren enligt

den föreslagna regeln härom. Besvaras den frågan jakande, maste vidare

undersökas om medel finnas tillgängliga för ändamålet, förutsatt att der

begärda ersättningen anses skälig. Disponeras icke erforderliga medel el er

kan överenskommelse icke träffas om ersättningens storlek, kan visserligen

beslut om byggnadens förklaring för byggnadsminne ändock fattas, men

därigenom bindes också kronan för en eventuell och till beloppet annu obe­

stämd ersättning, om nämligen ägaren väcker talan därom vid expropna-

tionsdomstolen. Motsvarande gäller om innehavare av särskild rätt till bygg­

naden, som förmenar sig lida avsevärd skada genom skyddsföreskrifterna.

Sveriges fastighetsägareförbund anför, att den genom skyddsbestämmel­

serna uppkomna värdeminskningen är betingad av det allmännas intresse

av att byggnadsminne skyddas och vårdas. Det kan därför icke anses rim­

ligt att fordra, att inskränkningen i ägarens möjlighet att förfoga över bygg­

naden skall stå i »uppenbart missförhållande» till byggnadens tidigare vär­

de. Det synes ur rättssäkerhetens synpunkt oeftergivligt, att stadgandet ut­

formas så, att ersättning skall utgå så snart inskränkning göres i rätten att

nyttja byggnad eller område, såframt ej inskränkningen medför allenast

ringa skada eller olägenhet. Länsstyrelsen i Östergötlands lön anser att ge­

nom orden »uppenbart missförhållande» rätten till ersättning givits en allt­

för snäv begränsning. Länsstyrelsen föreslår i enlighet med vad utred­

ningen uttalat i motiven Ull paragrafen alt denna erhåller följande ändrade

lydelse:

Medföra meddelade skyddsföreskrifter sådan inskränkning i ratten att

nyttja byggnad eller område, att ägare icke längre kan förfoga darover pa

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1060

56

ett sätt, som står i rimligt förhållande till dess tidigare värde, är han be­

rättigad till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Det-

sarnma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

ratt till tastigheten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anmärker på att varken i lagförslaget

eHei i förslaget till tillämpningsföreskrifter utsäges, vilken myndighet som

äger att a kronans vägnar träffa överenskommelse om ersättning.

Göta hovrätt anser, att hänsynen till den enskilde kräver att ägare av

byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter, i särskilda

fall skall äga påfordra inlösen av fastigheten. Enär denna rätt bör vara

starkt begränsad, torde olägenheterna därav för det allmänna icke behöva

bli alltför betydande. Såsom förutsättning för inlösningsrätt synes — i

analogi med 24 § lagen om allmänna vägar och 7 § naturskyddslagen —

kunna uppställas, att de meddelade skyddsföreskrifterna medför synner-

ligt men vid nyttjandet av fastigheten.

Hovrätten har motiverat förslaget på följande sätt:

* extrema fall torde en förut användbar byggnad till följd av att skydds-

toreski iftei na hindra erforderlig modernisering eller omändring av bygg­

naden kunna förvandlas till en för ägaren onyttig belastning. Även i fråga

om kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnader, som icke tjäna

nagot praktiskt ändamål, kunna skyddsföreskrifterna stundom — särskilt

om byggnaden är belägen inom ett område med tätbebyggelse — medföra

att innehavet av byggnaden blir en ren börda för ägaren. I dylika fall synes

agarens berättigade anspråk icke alltid bli tillbörligen tillgodosett genom

ratten till intrångsersättning. Visserligen står här den möjligheten till buds

atY,y.SS!la<?en exproprieras eller efter frivillig överenskommelse blir före­

mal för inlösen. Någon rätt för ägaren att påkalla inlösen föreslås emeller­

tid icke av utredningen, som överhuvud taget icke berör detta spörsmål.

Helt allmant uttalas dock i betänkandet, att förvärv för statens räkning av

kulturhistoriskt märkliga byggnader bör ske i starkt begränsad omfattning

och endast när sådant är oundgängligen nödvändigt för ernående av lag­

stiftningens syfte.

ö

I det yttrande, som avgivits av juridiska fakulteten i Uppsala, har pro­

fessorn Hessler framfört samma tanke.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar beträffande 17 § andra stycket

utredningsförslaget.

Reglerna rörande ersättning för skada ha utformats efter mönster av na­

turskyddslagens motsvarande föreskrifter. I enlighet därmed synes förslaget

utgå från att ersättningen — i vart fall vid expropriation — normalt skall

fastställas såsom engångsersättning. Länsstyrelsen anser sig i anledning

härav böra påpeka, att förhållandena icke äro helt jämförbara med den si-

tuation, som vanligen föreligger i fråga om naturskyddet. När det gäller

byggnader torde det nämligen bli vanligare att ett förordnande enligt den

föreslagna lagen häves. Så kommer att ske i det icke sällsynta fallet att en

skyddad byggnad brinner ned. Om detta inträffar relativt kort tid efter det

ersättning till byggnadens ägare tillfullo erlagts, kommer ersättningen icke

att stå i rimlig proportion till den kanske mycket kortvariga inskränkningen

i ägarens förfoganderätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

57

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna ersättningsregeln i

denna paragraf har utformats efter mönster av 7 § naturskyddslagen, vari

stadgas om ersättning i ett jämförligt fall. Liksom enligt naturskyddslagen

synes rätten till ersättning även enligt förevarande paragraf böra begränsas

till skada av mera väsentlig betydelse. Man torde emellertid kunna räkna

med att det endast i undantagsfall skall inträffa att skadan blir av någon

större omfattning. Enligt 2 § andra stycket departementsförslaget gäller,

att skyddsföreskrifterna skall utformas i samförstånd med fastighetsägaren

och att denne icke genom sådana föreskrifter må åläggas mera omfattande

skyldigheter än som för bibehållande av byggnad sminnets kulturhistoriska

värde är oundgängligen nödvändigt; därjämte stadgas att vid föreskriftei -

nas utfärdande hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens

skäliga önskemål. Det är alldeles tydligt, att dessa bestämmelser avsevärt

måste reducera risken för inträffande av ekonomisk skada till föjd av lagens

tillämpning. Härtill kommer att det icke är fråga om att sätta byggnaden ur

funktion på samma sätt som då t. ex. ett sandtag fridlyses enligt naturskydds­

lagen. Krav på ersättning torde även av detta skäl mindre ofta vara berätti­

gat, då det gäller byggnad sminne. Den av utredningen i förevarande para­

graf uppställda ersättningsregeln tar således sikte blott på de fall, där ekono­

misk förlust trots stadgandena i 2 § andra stycket icke kan undvikas. Som

jag understrukit i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av la­

gen eftersträvas, att den enskilde ej lider ekonomisk skada. Jag vill i detta

sammanhang vidare erinra om den i 8 § upptagna bestämmelsen, att innan

riksantikvarien fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till er­

sättning för ägare eller annan han har att förvissa sig om, att medel härför

tinns tillgängliga. Bestämmelsen innebär, att om medel ej står till förfogan­

de riksantikvarien är förhindrad att meddela skyddsföreskrifter, som kan

lända ägaren till ekonomiskt förfång.

1 anledning av påpekandet att utredningen icke föreslagit något stadgan­

de om rätt för ägare av byggnad eller område, som blir föremål för skydds­

föreskrifter, att i särskilda fall kunna påfordra inlösen av fastigheten må

framhållas att ägaren väl i allmänhet torde bli i tillräcklig mån gottgjord

för skada och intrång genom den ersättning han kan erhålla på grund av

den i paragrafen upptagna ersättningsregeln. De med all sannolikhet ytterst

sällsynta undantagsfall, där annat kunde tänkas bli förhållandet, torde vara

sådana att någon förklaring för byggnadsminne icke kan meddelas, om ej

byggnadens fortbestånd säkras genom inköp eller på annat sätt (jfr 15 §).

Något stadgande om rätt för fastighetsägaren att påfordra inlösen av fastig­

heten anser jag således icke erforderligt.

Självfallet bör det eftersträvas att få frågan om ersättning enligt före­

varande paragraf reglerad genom frivillig överenskommelse med den en­

skilde. Det torde få ankomma på riksantikvarien att med beaktande av stad­

gandet i 8 § träffa uppgörelse härom.

Utredningens förslag innebär att ersättning för skada och intrång som

regel skall fastställas all utgå på en gång. Endast om särskilda skäl förelig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1060

58

ger må ersättningen på begäran antingen av kronan eller fastighetsägaren

eller annan sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt

tor kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid änd­

rade forhållanden. De i naturskyddslagen i motsvarande hänseende medde­

lade bestämmelserna innebär en liknande reglering. Visserligen torde beslut

om byggnads förklarande för byggnadsminne i övervägande antalet fall

komma att bestå under avsevärd tid, en omständighet som närmast talar för

att huvudregeln bör vara att ersättningen skall utgå i form av engångsbe­

lopp. Emellertid förefaller det tänkbart, såsom i ett remissyttrande påpe­

kats, att hävande av beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

kommer att äga rum i något större utsträckning än vad som i allmänhet tor­

de vara fallet i fråga om fridlysning av naturminnen. Delvis torde detta sam­

manhänga med att ett byggnadsminne kan vara mer eller mindre beständigt.

Risken för att byggnaden skall eldhärjas och kanske härigenom helt eller

till största delen spolieras är i fråga om träbyggnader förhållandevis myc­

ket större än beträffande sten- och tegelhus. Även andra omständigheter

kan tänkas öva inflytande på frågan, huruvida ett byggnadsminne kan vän­

tas komma att bestå under längre eller kortare tid. Dessa förhållanden synes

mig motivera, att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att utan

inskränkande regler bestämma huruvida ersättningen skall utgå i form av

engångsbelopp eller periodvis. I andra stycket av förevarande paragraf har

därför föreskrivits att ersättningen må, där så befinnes lämpligt, faststäl­

las att utga med visst ärligt belopp och att i sådant fall ersättningen må

omprövas vid ändrade förhållanden. Bestämmelsen i utredningens förslag

om ersättningens bestämmande att utgå på en gång bör kunna utgå; att er­

sättningen ma bestämmas pa så sätt torde gälla oberoende av uttryckligt

stadgande i lagen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Om förfarandet

6

§.

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag.

I

j

tredningen föreslår, att befogenhet att ingiva ansökan om att byggnad

skall förklaras för byggnadsminne begränsas till byggnadens ägare, bygg-

nadsminnesnämnden, länsarkitekten eller landsantikvarien i länet, lokal

sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård samt byggnadsnämn­

den i orten. Härigenom skapas enligt utredningens mening garanti för att

en ansökan icke tillkommer av andra än rent kulturhistoriska hänsyn. I be­

greppet lokal sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård inne­

fattas även de fornminnes-, musei- och hembygdsföreningar eller hembygds­

förbund, som har ett län eller landskap till verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

59

Yttrandena. Stadsarkitekten i Lund finner det tveksamt, huruvida lokal

sammanslutning för kultur- och hembygdsvård skall äga göra ansökan om

byggnads förklarande för byggnadsminne, under det att Malmö fornminnes­

förening anser det riktigt, att sådan sammanslutning blir initiativberättigad.

Dessa sammanslutningar utgöres ofta av museiföreningar, och följaktligen

får enskilda museer förslagsrätt. Konsekvensen torde då kräva, att samma

rätt tillkommer av kommun eller stiftelse bekostade museer med inriktning

på byggnadsminnesvården. Malmö stads museinämnd konstaterar med bekla­

gande att ett stadsmuseum av Malmö museums storlek och till vilket två

tjänstemän med landsantikvariekompetens är knutna enligt förslaget icke

äger befogenhet att direkt ingiva ansökan om att byggnad skall förklaras för

byggnadsminne. Även stadsmuseerna bör utrustas med initiativrätt. Örebro

stads kulturvårdsnämnd yttrar, att bland dem som skall ha rätt att göra an­

sökan om byggnads förklarande för byggnadsminne även bör nämnas »kom­

munala organ med kulturvårdande uppgifter».

Under hänvisning till förhållandena i Stockholm föreslår skönhetsrådct

att bland förslagsställarna även skall upptagas stadsbyggnadsdirektören och

stadsantikvarien i Stockholm samt för kultur- och hembygdsvård verk­

samma kommunala myndigheter, nämnder eller råd. Ett liknande önskemål

bar framställts av stadsantikvarien i Stockholm.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker på den i utredningsförslaget

upptagna föreskriften, att vid ansökningen skall fogas gravationsbevis angå­

ende fastigheten. Det synes länsstyrelsen orimligt att lägga kostnaden härför

på någon av sökandena. Sådant bevis bör därför, om det icke självmant bifo­

gas ansökningen, anskaffas ex officio.

Göta hovrätt anför, att därest ansökan att byggnad skall förklaras för

byggnadsminne göres av annan än byggnadens ägare, denne självfallet skall

beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. En bestämmelse om att så skall ske

har också upptagits i förslaget till tillämpningsföreskrifter. Med hänsyn till

att det här är fråga om ett mot ägaren riktat tvångsförfarande av i vissa

fall djupt ingripande betydelse kan denna bestämmelse emellertid icke an­

ses såsom allenast en ordningsföreskrift, likställd med bestämmelserna om

det remissförfarande som avses skola äga rum. Regeln om kommunikation

med ägaren är fastmera uttryck för en viktig rättssäkerhetsprincip och bör

med hänsyn därtill upptagas i lagen.

Departementschefen. Befogenheten att ingiva ansökan om att byggnad

skall förklaras för byggnadsminne bar av utredningen begränsats till att en­

dast avse byggnadens ägare samt vissa i lagen särskilt uppräknade organ.

Detta har vid remissbehandlingen mött viss kritik och från olika häll har

påfordrats alt kretsen av initiativberättigade ytterligare vidgas. Själv är jag

av den meningen att det över huvud taget ej är påkallat att i lagen ange vilka

som skall äga göra ansökan. Vem som helst bör enligt min uppfattning äga

taga initiativ till byggnads förklarande för byggnadsminne. Det kan ej befa­

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

ras att en sådan ordning skulle leda till något nämnvärt antal obefogade an­

sökningar. Uppenbart ogrundade framställningar bör riksantikvarien givet­

vis omedelbart kunna avslå.

Fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne bör självfallet kun­

na upptagas av riksantikvarien även utan ansökan.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län bör föreskrif­

ten att sökanden skall vid ansökan om byggnads förklarande för byggnads­

minne foga gravationsbevis å fastigheten utgå. Sådant bevis torde i före­

kommande fall få anskaffas genom riksantikvariens försorg. Denna ändring

medför emellertid, att föreskrift bör i lagen ges om att ansökningen skall

innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen samt om fas­

tighetens ägare. Såsom utredningen föreslagit bör i ansökningen också angi­

vas vilka omständigheter som föranleder att byggnaden bör förklaras för

byggnadsminne.

För en riktig tillämpning av lagstiftningen är det av väsentlig betydelse

att enskilda ägare av de byggnader vilka kan ifrågakomma såsom byggnads­

minnen, är införstådda med byggnadsminnesvårdens mål och medel. Ehuru

lagen medger byggnads förklarande för byggnadsminne i strid mot ägarens

önskan, är dennes inställning givetvis av den största betydelse. Särskilt då

det gäller att fastställa skyddsföreskrifternas innehåll och räckvidd krävs

medverkan av ägaren. Självklart är därför att, därest initiativ till åtgärden

tagits av någon annan än ägaren, denne bör höras i ärendet. Såsom i ett

remissyttrande anförts kan ingripandet i vissa fall få en mycket stor bety­

delse för ägaren och hans rent privata intressen. Jag anser det därför nöd­

vändigt att i lagen uttryckligen fastslås att om ansökan gjorts av annan än

byggnadens ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien,

ägaren skall beredas tillfälle att yttra sig.

7

§■

Denna paragraf motsvarar 5 § utredningsförslaget.

L tredningen framhåller, att behandling av ansökan om byggnads förkla­

rande för byggnadsminne alltid måste kräva viss tid och att det är angelä­

get att byggnadens kulturhistoriska värde icke under denna tid förringas ge­

nom olämpliga åtgärder. Möjlighet bör därför finnas att för erforderlig tid

meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde

kan minskas eller förstöras. Utredningen anser lämpligt att sökanden redan

i ansökningen hemställer om sådant interimistiskt förbud, om sökanden an­

ser sådant påkallat. Förbudet torde, enligt utredningens mening, icke behöva

avse längre tid än högst tre månader men torde i särskilda fall böra kunna

förlängas med ytterligare tre månader.

Yttrandena. I åtskilliga yttranden har hävdats att de i paragrafen stad­

gade giltighetstiderna för förbud mot vidtagande av åtgärd, varigenom bygg­

nads kulturhistoriska värden kan minskas eller förstöras, är väl knappa med

hänsyn bl. a. till det för bvggnadsminnesärendenas handläggning föreskriv­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

61

na remissförfarandet. Bland dem, som omfattar denna mening, må näm­

nas byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och

Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Örebro län anser att de föreslagna tiderna

bör förlängas, åtminstone till det dubbla. Länsstyrelserna i Gotlands och

Malmöhus län bar uttalat sig i samma riktning. Länsarkitekten i Väster-

norrlands län anför, att de förhandlingar och undersökningar, som avses

skola äga rum under förbudstiden, ofta torde bli av så ömtålig och tids­

ödande karaktär att en förlängning av förbudstiden till sex respektive tolv

månader synes önskvärd.

Hovrätten för övre Norrland yttrar, att paragrafen skulle få en mera än­

damålsenlig utformning, om däri utsädes att förbud finge meddelas för tid

intill dess beslut i ärendet föreligger, sålunda oberoende av om beslutet med­

delas efter kortare eller längre prövotid. Detta synes också överensstämma

med uttalande i specialmotiveringen till 5 § utredningsförslaget. En sådan be­

stämmelse borde måhända kompletteras med bestämmelse om viss längsta

tid, inom vilken beslut skall vara meddelat.

Göta hovrätt anför:

Enligt förevarande paragraf skall i avbidan på prövning av ansökan, som

avses i 4 §, interimistiskt förbud kunna meddelas mot åtgärd, varigenom

byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Någon er­

sättning för härav föranlett intrång föreslås icke skola utgå. Detta får an­

tagas sammanhänga med förbudets tidsbegränsade karaktär; förklaras bygg­

naden för byggnadsminne, bli ersättningsreglerna i 8 § att tillämpa. Att gott-

görelse icke medgives vid interimistiskt förbud står i överensstämmelse med

principerna i byggnadslagstiftningen. Emellertid äro förhållandena icke

helt parallella på ifrågavarande båda områden. Interimistiskt förbud enligt

byggnadslagen torde sålunda praktiskt taget aldrig tillgripas annat än då

planering av bebyggelsen inom visst område kan antagas med säkerhet följa.

Beslut jämlikt förevarande paragraf i förslaget åter torde icke alltid komma

att resultera i att byggnaden i fråga förklaras för byggnadsminne. Förbudet

meddelas såsom en ren tillfällighetsåtgärd, avseende att hindra vissa åtgär­

der med byggnaden under den tid som åtgår för prövning av ansöknings-

ärendet. Vid denna prövning kan det befinnas, att tillräckliga förutsätt­

ningar att förklara byggnaden för byggnadsminne icke äro för banden. Av ett

motivuttalande framgår, att förbud enligt paragrafen icke avses skola med­

delas i andra fall än då det kan befaras att byggnadens kulturhistoriska

värde eljest skulle komma att äventyras genom olämpliga åtgärder av äga­

ren. Någon generell tillämpning av förbudsregeln är sålunda icke åsyftad.

Med hänsyn särskilt till att meddelat förbud icke skall kunna bestå under

längre lid än högst sex månader torde olägenheterna för ägaren av bygg­

naden i det stora flertalet fall icke kunna förväntas bli stora. Enär golt-

görclse enligt den princip, varå ersättningsregeln i 8 § vilar, skall utgå alle­

nast för intrång, som är av någon mera väsentlig betydelse, torde det alltså

kunna godtagas att i allmänhet intrångsersättning icke skall ifrågakomma

vid interimistiskt förbud enligt förevarande paragraf. Därest undantagsvis

ett meddelat förbud av ifrågavarande beskaffenhet skulle föranleda ett mera

avsevärt intrång, synes det dock skäligt att dylikt intrång blir ersatt. Före­

skrift i sådan riktning torde vara önsklig. Under alla förhållanden böra

emellertid de tänkbara konsekvenserna av ett tillfälligt förbud mana till sär­

skild försiktighet vid tillämpningen av förbudsregeln.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Departementschef en. Det är tydligt, att en regel som ger möjlighet att

meddela interimistiskt förbud icke kan undvaras, om den nya lagstiftning­

ens tillämpning skall kunna tryggas i alla situationer. Det bör emellertid

understrykas att sådant förbud icke bör komma till användning i andra

fall än då anledning verkligen förekommer till antagande att byggnadens

kulturhistoriska värde genom olämpliga åtgärder från ägarens sida är i fara

att minskas eller förstöras.

I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att utredningen föreslagit för

korta giltighetstider för förbud enligt förevarande paragraf. Tre månader i

normalfallen synes även enligt min mening vara en alltför knapp tidrymd,

särskilt med tanke på det remissförfarande som skall äga rum i varje ären­

de och de underhandlingar, som vanligen torde komma att föregå riksanti­

kvariens definitiva beslut. Jag föreslår därför att tiden förlänges till sex må­

nader. För vissa särskilda situationer, där handläggningstiden av olika skäl

oundgängligen måste komma att överstiga sex månader, är det emellertid

nödvändigt, att möjlighet finns till ytterligare förlängning av giltighetstiden.

Uppenbarligen torde behov därav kunna framträda t. ex. i det i 10 § avsed­

da fallet att kronan, innan beslut meddelas i anledning av gjord ansökan om

byggnads förklarande för byggnadsminne, skaffar sig klarhet om de eko­

nomiska konsekvenserna för det allmänna genom att föra fastställelsetalan

vid expropriationsdomstolen med avseende å ersättning, som kan komma

att utgå därest ansökningen skulle bifallas. I detta läge kan ärendets hand­

läggning tydligen komma att ej oväsentligt fördröjas. Även andra fall kan

tänkas förekomma, då handläggningstiden icke stannar vid sex månader.

Med hänsyn till det anförda bör förbud enligt förevarande paragraf, om

synnerliga skäl föreligger, kunna utsträckas utöver sex månader. Förläng­

ning bör emellertid icke kunna ske annat än för högst sex månader åt gången.

Det är tydligt att, därest ett interimistiskt förbud kommer att fortbestå un­

der någon längre tid, för fastighetens ägare eller annan sakägare kan upp­

komma olägenhet genom de inskränkningar i möjligheterna att förfoga över

fastigheten, som förbudet kan medföra. Det synes mig därför skäligt att för­

vissa fall föreskriva rätt till ersättning för skada i anledning av dylikt

förbud. Såsom förutsättning härför bör krävas att ägaren eller annan sak­

ägare tillskyndas avsevärt men. Ersättning, som sålunda kan komma att

utgå bör, om skäl därtill är, kunna avräknas å gottgörelse, som sedermera

kan komma att utgå enligt 5 §. Jag förordar, att bestämmelser med detta

innehåll upptages i förevarande paragraf. Utformningen av bestämmelserna

överensstämmer i huvudsak med vad som föreskrives i naturskyddslagen

för motsvarande fall.

Av 8 § framgår, att riksantikvarien icke äger enligt förevarande paragraf

meddela förbud av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för

ägare eller annan med mindre han förvissat sig om att för sådant ändamål

avsedda medel finns tillgängliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

63

8—12

§§.

Av dessa paragrafer saknar 8 och 9 §§ motsvarighet i utredningens förslag,

medan 10—12 §§ motsvaras av 17—19 §§ i utredningsförslaget. Paragraferna

innehåller bestämmelser, som anknyter till de i lagen upptagna ersättnings­

reglerna.

Beträffande 17 § utredningsförslaget påpekar Göta hovrätt, att enligt for­

slaget endast den som vill göra anspråk på ersättning skall kunna anhängig-

göra talan vid expropriationsdomstolen. Skäl torde föreligga för att jämväl

kronan skall äga taga initiativ till att genom domstolsprövning få ersättnings­

frågan avgjord. Det synes hovrätten också lämpligt att åt lagen om byggnads­

minnen och naturskyddslagen — vilka i övrigt nära överensstämmer beträf­

fande reglerna om ersättning — gives enhetlig utformning även i detta hän­

seende.

Länsstyrelsen i Jönköpings län patalar, att varken i lagförslaget ellei för­

slaget till tillämpningskungörelse upptagits de i naturskyddslagen och dess

tillämpningsföreskrifter meddelade bestämmelserna om behandling av er­

sättningsfrågor. Uppenbarligen måste dock i stort gälla samma regler, då

det icke är tänkbart att medelstilldelningen kan bli obegränsad. Byggnads-

ägaren måste sålunda uppge, om han har några ersättningsanspråk. I så fall

erfordras att nödiga medel finnes tillgängliga hos den myndighet som för­

valtar anslaget. Länsstyrelsen kan först när detta utretts meddela beslut.

Uppnås sedan icke överenskommelse om ersättningsbeloppets storlek, mås­

te talan inom ett år från det lagakraftägande beslut angående skyddsföre­

skrifter meddelats väckas hos domstol. Först när lagakraftägande dom fö­

religger kan medel, som byggnadsägaren gjort anspråk på men som ej ut­

dömts, nyttjas för täckande av andra ersättningsanspråk. Det skisserade

förfarandet ger en föreställning om den tid som ersättningsärendena kan

komma att kräva, och vilka anslag som därför kan bli erforderliga för att

ej hela verksamheten skall stoppa.

Göta hovrätt yttrar beträffande 18 § i utredningens förslag:

Med den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till expropriations­

lagen åsvftas uppenbarligen bestämmelserna i 57 § sagda lag. Av dessa be­

stämmelser följer, att om beträffande fastighet, som hör till fideikommiss,

överskott uppstår efter det inteckningshavare och med dem jamstallda ratts­

ägare blivit förnöjda, överskottet skall innehållas till dess Kungl. Maj.t for­

ordnat hur därmed skall förfaras. Däremot saknas motsvarande föreskrift

bland annat för det icke ovanliga fallet, då värdeminskning i fråga om en

fideikommissfastighet ej är av den storlek att den kan antagas inverka på

förut omförmälda fordringshavares rätt, och ersättning följaktligen icke

skall fördelas ulan helt tillkomma fideikommisset. Såsom lagrådet för mot­

svarande fall yttrade vid tillkomsten av naturskyddslagen är detta tydligen

mindre följdriktigt. En komplettering av förslaget i forevarande avseende

torde därför böra vidtagas. I likhet med vad som skett på naturskyddslag-

stiftningens område synas bestämmelser i ämnet lämpligen kunna upptagas

bland tillämpningsföreskrifterna.

64

Rörande 19 § utredningens förslag yttrar Sveriges fastighetsägareförbund,

att det enligt förbundets mening icke finns anledning att frångå den princip,

som kommit till uttryck i expropriationslagen, nämligen att exproprianten

skall ersätta motparten kostnaderna i målet. I många fall torde det bli av vital

betydelse för ägaren att få ersättningsfrågan prövad av domstol. Den risk för

ägaren att få svara för rättegångskostnaderna, som härigenom uppkommit,

innebär en betydlig inskränkning av det berättigade rättsskydd man genom

domstol sförfarandet velat tillförsäkra honom. Det är nödvändigt att stadgan­

det bringas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i expropria­

tionslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Departementschefen. Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats

att de i utredningens förslag uppställda reglerna rörande ersättningsfrågor­

nas behandling bör bringas i närmare överensstämmelse med naturskydds­

lagens motsvarande bestämmelser. Det har framhållits, att förutsättningarna

för de ekonomiska uppoffringar, som tillämpningen av lagen om byggnads­

minnen medför, i huvudsak är desamma som på naturskyddslagstiftningens

område. De regler i naturskyddslagen som närmast åsyftas torde vara stad­

gandet i 28 §, enligt vilket det åligger den som vill göra anspråk på ersättning

att inom viss lid göra anmälan därom till länsstyrelsen, samt 29 § andra styc­

ket, som tillerkänner kronan befogenhet att i anledning av väckt fråga om

fridlysning väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som vid

fridlysning skall gälla beträffande bl. a. ersättning. De nämnda bestämmel­

serna har förestavats av synpunkten att garantier bör finnas för att ersätt-

ningsieglerna icke medför alltför vittgående ekonomiska konsekvenser för

statsverket. Särskilt med hänsyn till att jag förutsatt att särskilda medel

icke skall behöva anvisas i riksstaten till ersättningar på grund av intrång

enligt förevarande lag är jag av den uppfattningen, att motsvarande bestäm­

melser bör upptagas i nu förevarande lagstiftning. De har i departementsför-

slaget inaibetats i 9 och 10 §§. Det bör även, som jag redan i den allmänna

motiveringen anfört, stadgas skyldighet för riksantikvarien att, innan be­

slut fattas i ärende av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning,

förvissa sig om att medel härför finnes tillgängliga. En motsvarande före­

skrift ingår i tillämpningsbestämmelserna till naturskyddslagen. För att

särskilt understryka betydelsen av denna grundsats såvitt angår byggnads-

minnesvården vill jag förorda att bestämmelsen här upptages i själva lagen

(se 8 § departementsförslaget).

Det av Göta hovrätt i anslutning till 18 § utredningsförslaget (11 § depar­

tementsförslaget) gjorda påpekandet beträffande innebörden av hänvisning­

en till expropriationslagen torde böra beaktas vid utformningen av tillämp­

ningsföreskrifterna till lagen. Vad beträffar 11 § departementsförslaget må

i övrigt framhållas att ersättning som avses i andra stycket givetvis skall

utgå av medel, som må finnas tillgängliga för riksantikvarien i enlighet med

vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Vad slutligen angår stadgandet i 12 § rörande rättegångskostnad i mål,

65

som enligt lagen skall upptagas vid expropriationsdomstol, finner jag ej

anledning föreligga att på grund av vad Sveriges fastighetsägareförbund an­

fört frångå utredningens förslag. Jag vill erinra om att samma regel gäller

enligt naturskyddslagen för motsvarande fall.

13 §.

I förevarande paragraf har med erforderlig anpassning till departements-

förslagets konstruktion upptagits bestämmelserna i 22 § utredningsförslaget.

Om besvär m. m.

14 §.

Riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt den föreslagna lagen bör

självfallet kunna överklagas. Beslut om byggnads förklarande för byggnads-

minne samt interimistiskt beslut enligt 7 § bör dock lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan. Bestämmelser härom, motsvarande 25 § utred­

ningsförslaget, har upptagits i förevarande paragraf.

15 §.

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket utredningens förslag.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i huvudsaklig överens­

stämmelse med utredningens förslag få upptagas stadgande om att riksanti­

kvarien skall upphäva meddelat beslut om att viss byggnad skall vara bygg-

nadsminne, därest upprätthållandet av sådant beslut är ändamålslöst eller

förbundet med oskälig kostnad. Det kan tänkas, att ett byggnadsminne ge­

nom byggnadsföretag i grannskapet eller genom andra miljöförändrande åt­

gärder, vilka icke kunnat förhindras, i så hög grad fått sin karaktär för­

vanskad, att det icke längre är motiverat att nedlägga särskilda kostnader

på tillvaratagandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde.

Av paragrafen följer indirekt att byggnad icke bör förklaras för byggnads­

minne, om det kan förutses att sådan förklaring skulle komma att medföra

oskälig kostnad.

Det ligger i sakens natur, att riksantikvarien också äger vidtaga smärre

ändringar eller jämkningar i utfärdade skyddsföreskrifter. Något särskilt

stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 3 § i departementsförslaget).

Självfallet bör riksantikvarien även då det gäller ändring av skyddsföre­

skrifter söka uppnå samförstånd med byggnadens ägare. Skulle det bli fråga

om att skärpa skyddsföreskrifterna i sådan grad, att ersättningsskyldighet

kan uppkomma, bör ärendet handläggas i samma ordning som gäller be­

träffande byggnads förklarande för byggnadsminne.

16 §.

Denna paragraf motsvaras i utredningens förslag av 15 §, vari utred­

ningen upptagit ett stadgande av innehåll alt Kungl. Maj :t må häva eller jäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

66

ka beslut, enligt vilket byggnad förklarats för byggnadsminne, eller därav

föranledda skyddsföreskrifter, om de hindrar genomförandet av planbestäm­

melser eller uppnåendet av ändamål, för vilket expropriation av byggnaden

eller kringliggande område beviljats, samt slutligen om de eljest hindrar

eller avsevärt försvårar företag av större allmän eller'enskild nytta.

Förslaget ansluter nära till lydelsen av 11 § i 1942 års lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län fäster uppmärksamheten på att para­

grafen endast gäller beträffande byggnad, som redan förklarats såsom bygg­

nadsminne. Om frågan kommer upp i samband med att byggnad skall för­

klaras såsom byggnadsminne, synes däremot den beslutande myndigheten

äga vägra meddela dylik förklaring. Den olikhet i behandlingen av dessa bå­

da fall, som förslaget uppställer, förefaller länsstyrelsen icke vara motiverad.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår sådant tillägg till paragrafen att det

klart framgår, att genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan utgör skäl

för hävande eller jämkning av meddelade bestämmelser till skydd för bygg­

nadsminne endast om det blivit klarlagt, att det icke utan större olägenhe­

ter är möjligt få till stånd en planläggning, vars genomförande icke skadar

byggnadsminnen Juridiska fakulteten i Lund anser att paragrafen fått en

alltför omfattande formulering. Sålunda må byggnads förklaring för bygg­

nadsminne och därav föranledda skyddsföreskrifter av Kungl. Maj :t hävas

eller jämkas, om de hindrar genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan,

endast när detta är synnerligen angeläget. Vidare bör av expropriationsända-

mal allenast sådant ändamål, för vilket expropriation av själva byggnaden

beviljats, få komma i fråga.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör möjlighet finnas

att i vissa trängande fall häva beslut om byggnads förklarande för bygg­

nadsminne eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter. I likhet med

utredningen anser jag det böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut

i dessa avseenden.

Självfallet bör byggnad ej förklaras för byggnadsminne, om situationen

redan från början är sådan att Kungl. Maj:t enligt förevarande paragraf

skulle kunna häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne.

17 §.

Paragrafen motsvarar 23 § utredningsförslaget, enligt vilken den som bry­

ter mot förbud eller föreskrift, som angivits i lagen eller meddelats med stöd

därav, straffas med dagsböter.

Göta hovrätt anser ansvarsbestämmelsen vara alltför allmänt hållen; det

torde därför i den praktiska tillämpningen kunna föranleda vanskliga tolk-

ningsspörsmål. En precisering av stadgandet är med hänsyn därtill önsk­

värd.

Departementschefen. Vad Göta hovrätt anfört synes böra beaktas genom

att i lagtexten angives att straff skall drabba den som i strid mot meddelade

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

föreskrifter ändrar byggnadsminne eller bryter mot förbud, som meddelats

med stöd av 7 §.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i utredningens förslag.

Göta hovrätt anför, att för tryggande av efterlevnaden av åläggande som

avses i paragrafens första stycke länsstyrelsen synes böra få möjlighet att

förelägga vite. Hovrätten framhåller vidare, att avfattningen av ifrågavaran­

de stycke ej tydligt ger vid handen mot vem föreläggande, som där sägs, skall

kunna riktas. Det är sålunda oklart, huruvida endast ägare av byggnadsmin­

ne skall kunna erhålla sådant föreläggande eller om avsikten är att detta

skall kunna riktas även mot annan, exempelvis en byggmästare som med vet­

skap om förbudet eller föreskriften i fråga utfört ändringen eller rivningen

av byggnadsminnet. Ett förtydligande synes därför böra ske. Länsstyrelsen

i Jönköpings län anser, att om åläggandet skall ha någon verkan möjlighet

måste finnas att förbinda det med vite.

överståthållarämbetet yttrar:

Något vitesföreläggande synes, i avsaknad av särskild bestämmelse därom,

icke kunna förekomma, och det torde även vara tveksamt, huruvida den i

23 § — således den närmast föregående paragrafen — meddelade allmänna

straffbestämmelsen kan vara tillämplig i detta fall. Visserligen har i andra

stycket angivits, att handräckning skall kunna meddelas av överexekutor för

ett byggnadsminnes återställande, men det har icke angivits, vilken myndig­

het, som har att begära dylik handräckning. Därest såsom överexekutor fun­

gerar annan myndighet än länsstyrelsen, torde det visserligen ligga närmast

till hands att länsstyrelsen påkallar handräckning hos överexekutor men om

länsstyrelsen själv är överexekutor, kan det ifrågasättas, om icke överexeku-

lors ställning som en administrativ domstol gör det lämpligt, att det allmän­

na i handräckningsmålet representeras av annan myndighet.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i paragrafen upp­

tagas stadgande om befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreläggande

om återställande av byggnadsminne. Sådan åtgärd bör dock få vidtagas först

efter framställning av riksantikvarien. I överensstämmelse med vad som i na­

turskyddslagen stadgas för motsvarande fall bör möjligheten att ålägga nå­

gon att vidtaga åtgärder för återställande av byggnadsminne förbindas med

rätt för länsstyrelsen att förelägga vite. Behov att kunna mot någon annan

än byggnadsminnets ägare ingripa med åläggande av angivet slag torde knap­

past föreligga. Utredningens förslag torde heller icke avse att inbegripa nå­

gon annan än ägaren under bestämmelsen.

Andra stycket i paragrafen torde böra kompletteras med en föreskrift,

enligt vilken ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien eller

allmän åklagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

67

Övriga bestämmelser

19 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 20 § utredningens förslag.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

20

§.

Denna paragraf motsvaras i utredningens förslag av 26 §.

I flera yttranden har hänvisats till de kulturvärden som är knutna till fidei­

kommissen. Fideikommissutredningen yttrar, att bland fideikommissen de

gamla slotts- och herrgårdsbyggnaderna med därtill hörande trädgårdsan-

läggningar och parker är särskilt framträdande och åtskilliga av dem räknas

till vårt lands förnämsta byggnadsminnen. Det tvångsvisa sammanhållandet

av egendom medelst fideikommissbandet har ofta visat sig vara ett verksamt

medel för tryggande av kulturvärdenas bestånd. Dessa förutsättningar kom­

mer vid en avveckling av fideikommissen att ändras. Frågan hur den allmän­

na byggnadsminnesvården anordnas får därför ökad aktualitet för fideikom­

missens vidkommande. Juridiska fakulteten i Lund understryker betydelsen

av att vid utformningen av den kommande fideikommisslagstiftningen sär­

skilt beaktas, att fideikommissens ofta synnerligen märkliga byggnader till­

försäkras betryggande vård.

Akademien för de fria konsterna — liksom tekniska högskolans i Stock­

holm kollegienämnd — anser det sannolikt förestående upphävandet av fi­

deikommissinstitutet vara att beklaga. Kulturhistoriskt värdefulla byggna­

der med inredningar, konstverk, bibliotek, arkiv, trädgårdar och parker har

genom att göras till fideikommiss kunnat bevaras genom århundraden icke

blott såsom en historisk enhet utan därjämte tillsamman med ett ekonomiskt

uppbärande underlag av jordegendom. Ur de synpunkter, som i förevarande

sammanhang är aktuella, skulle det förvisso te sig långt mera rimligt att

utbygga fideikommissinstitutet till ett mandat-institut för vårdande av kul­

turhistoriska värden än att blott avskaffa detsamma.

Departementschefen. Fideikommissutredningen har i sitt nyligen avgivna

betänkande angående avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40) ingå­

ende behandlat frågan om bevarande av de kulturvärden som är knutna till

åtskilliga fideikommiss (se bet. s. 139 ff). Vad fideikommissutredningen fö­

reslagit kommer att närmare övervägas sedan remissbehandlingen av betän­

kandet avslutats. Det är emellertid ej någon tvekan om att nu förevarande

lagstiftning bör vara tillämplig jämväl på byggnader som hör under fidei­

kommiss.

21

§.

I vissa avseenden behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrif­

ter. Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda såda­

na föreskrifter.

Ikraftträdande- och övergångsregler

Utredningen har i övergångsbestämmelserna till förslaget upptagit stad­

gande, att byggnad som registrerats enligt 1942 års lag skall utan särskild

ansökan förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Härvid har ut­

69

redningen förutsatt, att frågan om formuleringen av skyddsföreskrifter skall

prövas i den ordning som den nya lagen föreskriver. Ägaren bör beredas till­

fälle att yttra sig över skyddsföreskrifterna, om dessas formulering anses

böra avvika från den enligt 1942 års lag gällande. Om ägare till byggnad, som

registrerats enligt 1942 års lag ger tillkänna sin önskan att byggnaden icke

förklaras för byggnadsminne, bör detta önskemål upptagas till prövning vid

behandlingen av frågan om sådan förklaring.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1

januari 1961.

I fråga om övergångsförhållandena kan jag i huvudsak biträda utredning­

ens förslag. Det torde emellertid ej böra meddelas obligatorisk föreskrift,

att byggnad för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen

skall förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Möjligen kan i nå­

got fall inträffa, att tillämpningen av den nya lagen aktualiserar ersättnings­

krav, för vilkas täckande resurser saknas. Fråga om byggnads förklarande

för byggnadsminne enligt den nya lagen bör dock utan särskild ansökan upp­

tagas av riksantikvarien.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till lag om byggnadsminnen.

Förslaget har fogats såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i bilaga A upp­

tagna lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Ur protokollet:

Clas Amilon

5

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser

¹ §•

Byggnad som bevarar egenarten hos gångna tiders byggnadsskick eller

minnet av historiskt betydelsefulla händelser och som med hänsyn därtill är

att anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för bygg-

nadsminne.

Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller

utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning

finnes stadgat.

Om skyddsföreskrifter

2

§.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom

skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i

vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården

av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att bygg­

naden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens ut­

seende och karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med

byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföre­

skrifter må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bi­

behållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skä­

liga önskemål.

3 §•

Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter

finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring

eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela till­

stånd därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

71

4

§.

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade

skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av

riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga

åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och

omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas ho­

nom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna

på ägarens bekostnad.

5 §•

Medföra skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja bygg­

nad eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till

ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller

om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighe­

ten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestäm­

mas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att

erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Om förfarandet

6

§.

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla

uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens äga­

re ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas vilka

omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnads­

minne.

Därest ansökan gjorts av annan än byggnadens ägare eller frågan utan

ansökan upptagits av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra

sig.

7 §•

Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må riks­

antikvarien i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst

sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kultur­

historiska värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill,

må förbudets giltighetstid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex

månader för varje gång.

Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möj­

ligheten att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas äga­

72

ren eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berätti­

gad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gott-

görelse, som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

8

§.

Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av

beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har

han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas till­

gängliga.

9 §.

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riks­

antikvarien med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola ut­

färdas förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss

tid, minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid på­

följd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fas­

tigheten.

10

§.

Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra

anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det ho­

nom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år

från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd

att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsmin­

ne, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande

av de villkor som därvid skola gälla beträffande ersättning. Kommer beslut

av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd

inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen

ej längre vara bindande för parterna.

11

§.

Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå

på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till

ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersätt­

ning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om

fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nytt­

janderätt eller servitutsrätt upplåtes.

73

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kro­

nan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning bli­

vit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid

expropriationsdomstolen.

12

§.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola

bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga

delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å må­

let, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

13 §.

Riksantikvarien skall ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren:

då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne;

då ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne avslagits;

då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne vunnit laga kraft;

eller

då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne blivit jämlikt 15

eller 16 § hävt.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrät­

telse å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Om besvär m. m.

14 §.

I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som

beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas

till ecklesiastikdepartementet.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

15 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som

ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förord­

na, att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

16 §.

Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan eller bvggnadsplan hindras;

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kring­

liggande område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta förhindras eller av­

sevärt försvåras.

17 §.

Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter ändrar byggnadsminne

utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs eller bryter mot förbud, som meddelats

med stöd av 7 §, straffes med dagsböter.

18 §.

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med

stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efter

framställning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgär­

der härför.

överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstö­

relse av byggnadsminne eller återställa detta. Ansökan om handräckning

må göras av riksantikvarien eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att

kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.

I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § ut-

sökningslagen avsedda fallet.

Övriga bestämmelser

19 §.

Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträf­

fande vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på

vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock

företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga

för lagens tillämpning.

20

§.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves

såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

21

§.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kul­

turhistoriskt märkliga byggnader.

75

Beträffande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den

äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämpning intill dess byggnaden genom

lagakraftägande beslut förklarats för byggnadsminne enligt den nya lagen.

Fråga om meddelande av sådan förklaring skall av riksantikvarien upptagas

utan ansökan.

Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §

nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Bilaga B.

Byggnads minnesutredningens

förslag till

1) Lag om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer:

¹ §•

Byggnader som bevara minnet av gångna tiders byggnadsskick, av histo­

riskt betydelsefulla händelser eller av framstående personer tillhöra natio­

nens kulturarv. De böra skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska

värde bibehålies.

2

§•

Är byggnad med hänsyn till förhållande som avses i 1 § synnerligen märk­

lig, skall den såsom byggnadsminne åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i

denna lag.

...Vad { denna lag stadgas om byggnadsminne skall ej gälla byggnad, som

tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller

vad därom i annan ordning finnes stadgat.

3

§■

For de uppgifter, som angivas i denna lag, skall finnas en nämnd, statens

byggnadsminnesnamnd. Nämnden skall bestå av sex ledamöter och lika

många suppleanter, vilka utses av Konungen för en tid av tre år. Byggnads­

styrelsen, riksantikvarieämbetet och Nordiska museet skola vara represen­

terade^ nämnden med vardera en ledamot jämte suppleant. Av de Övriga

ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete och

en vara kunnig i praktisk byggnadsverksamhet.

Konungen uppdrager åt en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden.

Det ankommer på länsstyrelsen att på ansökan förklara byggnad för

byggnadsminne och i samband därmed meddela de skyddsföreskrifter, som

skola galla för byggnaden. Länsstyrelsens beslut skall angiva de skäl varpå

beslutet grundas.

1

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne må göras av

byggnadens agare, byggnadsminnesnämnden, länsarkitekten eller lands­

antikvarien i lanet, lokal sammanslutning för kultur- och hembygdsvård eller

byggnadsnämnden i orten. Ansökan av annan än byggnadsminnesnämnden

må ej bifallas med mindre nämnden tillstyrkt ansökningen

. -1 ansökan skall angivas vilka omständigheter som föranleda att byggnaden

bor förklaras för byggnadsminne. Vid ansökningen skall fogas gravations­

bevis samt beskrivning av byggnaden.

8

8

Har ansökan gjorts att byggnad skall förklaras för byggnadsminne må

lansstyrelsen i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock

77

högst tre månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kul­

turhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro

därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med ytterligare

tre månader.

6

§.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsininne skall den efter

graden av sitt kulturhistoriska värde av länsstyrelsen hänföras till endera

av två klasser, klass A eller klass B. Till klass A skall byggnadsminnet hän­

föras om dess värde är att anse såsom omistligt. I annat fall skall bygg­

nadsminnet hänföras till klass B.

Ej må byggnadsminne hänföras till klass A med mindre det tillstyrkts av

byggnadsminnesnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

7 §.

I skyddsföreskrifter skall angivas, i vilka delar byggnaden icke må ändras

och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för

vården av byggnaden. Då det för sådant ändamål erfordras, må skyddsföre­

skrifter jämväl innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas

i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas.

Byggnadens ägare eller ägare till kringliggande område må icke genom

skyddsföreskrifter åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibe­

hållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen nöd­

vändigt. Hänsyn skall härvid tagas till byggnadens användning och ägarens

bekvämlighet.

8

§•

Medföra meddelade skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att

nyttja byggnad eller område, att ägare kan förfoga däröver allenast på sätt,

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han be­

rättigad till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Det­

samma gäller om innehavare av sådan nyttj anderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

9 §.

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade

skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen förelägga honom att

inom viss skälig tid vidtaga erforderlig åtgärd. Åtgärder, som med hänsyn

till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt äro oskäligt be­

tungande, må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må läns­

styrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

10

§.

Byggnadsminne må ej i strid med meddelade skyddsföreskrifter ombyg­

gas, flyttas eller eljest ändras med mindre länsstyrelsen givit tillstånd där­

till. Sådant tillstånd må lämnas endast om ändringen är nödvändig för att

byggnaden skall vara till nytta eller om den kan anses påkallad av hänsyn

till ägarens bekvämlighet. Vid prövning av fråga om tillstånd att ändra

byggnadsminne skall hänsyn tagas till sådana förhållanden, som må hava

inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades.

Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne skall fogas ritning

och arbetsbeskrivning, utvisande arten och omfattningen av det arbete an­

sökningen avser, samt kostnadsberäkning.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

11

§.

Tillstånd att ändra byggnadsminne i klass A må icke meddelas utan bygg-

nadsminnesnämndens tillstyrkan.

Finner byggnadsminnesnämnden eller länsstyrelsen i ärende om tillstånd

att ändra byggnadsminne, att sökandens förslag icke kan godtagas, men kan

ändring i det hänseende ansökan avser på annat sätt utföras utan väsentlig

skada för byggnadens kulturhistoriska värde, skall det förslag härtill, som

nämnden eller länsstyrelsen finner erforderligt upprätta, utarbetas utan

kostnad för sökanden.

12

§.

Byggnadsminne i klass A må icke rivas.

Vill ägare riva byggnadsminne i klass B skall han skriftligen underrätta

länsstyrelsen därom med angivande av skälen för åtgärden samt den tid­

punkt, då han avser att tidigast påbörja rivning. Sedan tre månader förflutit

efter det underrättelsen inkom till länsstyrelsen, skola skyddsföreskrifterna

icke utgöra hinder mot åtgärden, därest icke länsstyrelsen dessförinnan ut­

färdat rivningsförbud. Sådant förbud må meddelas, om förhandling rörande

byggnadsminnets bibehållande pågår eller det eljest finnes skälig anledning

antaga, att byggnadsminnet skall kunna bevaras. Förbudet må gälla i högst

sex månader från den dag, då ägaren eljest enligt denna paragraf ägt på­

börja rivningen; har fråga om expropriation av byggnaden väckts, må dock

förbudet gälla till dess frågan därom slutligt avgjorts.

Rätt för ägaren att efter underrättelse som avses i andra stycket riva bygg­

nadsminne skall icke gälla längre än ett år från den dag, då rivning tidigast

fått påbörjas.

13 §.

Det åligger ägare av byggnadsminne att underrätta länsstyrelsen, innan

arbete med mera omfattande reparation, ändring eller rivning av byggnads­

minne igångsättes.

Skadas byggnadsminne av brand eller annan olycka, skall ägare ofördröj-

ligen underrätta länsstyrelsen.

överlåtes byggnadsminne, skall överlåtaren inom tre månader underrätta

länsstyrelsen därom.

14 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som

ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen förordna,

att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

Länsstyrelsen må ock, då det föranledes av ändrade förhållanden eller

eljest är påkallat av synnerliga skäl, ändra eller jämka skyddsföreskrifter

eller hänföra byggnadsminne till annan klass.

Beslut enligt denna paragraf må ej meddelas, om icke åtgärden tillstyrkts

av byggnadsminnesnämnden.

15 §.

Byggnads förklaring för byggnadsminne och därav föranledda skyddsföre­

skrifter må av Konungen hävas eller jämkas:

om de hindra genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan;

om de hindra ändamål, för vilket expropriation av byggnaden eller kring­

liggande området beviljats; eller

om de eljest hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller

enskild nytta.

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

16 §.

På byggnadsminne skall, då byggnadsminnesnämnden så föreskriver,

genom nämndens försorg och på kronans bekostnad utmärkas, att byggna­

den åtnjuter skydd enligt denna lag.

17 §.

Träffas ej överenskommelse om ersättning enligt 8 § har den som vill

göra anspråk på sådan ersättning att väcka talan mot kronan hos expropria-

tionsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå

anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten till ersättning för-

lustig.

Ersättning varom i första stycket sägs skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran an­

tingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas

att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättnings-

herättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägaren skall gälla jämväl mot den som efter

det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å

fastigheten.

18 §.

Är fastighetsägaren enligt 8 § tillkommande ersättning bestämd att utgå

på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett till ersätt­

ning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full

säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning

uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördel­

ning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla

vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjande­

rätt eller servitut upplåtes.

Har förlust å fordran som i första stycket avses uppstått till följd av att

nedsättning ej skett skall fordringens innehavare njuta ersättning av kro­

nan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma_ gäller

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning

blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid

expropriationsdom stolen.

19 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i till­

lämpliga delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kost­

nader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna fin­

ner skäligt annorlunda förordna.

20

§.

Tillträde till byggnad, beträffande vilken fråga väckts om dess förklaring

för byggnadsminne, så ock till byggnad, som omfattas av sådan förklaring,

må ei vägras myndighet, på vilken tillämpningen av denna lag ankommer.

Sådan myndighet äge ock företaga de undersökningar beträffande bygg­

naden, som finnas erforderliga för uppgörande av förslag till ändring eller

iståndsättning av denna.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

21

§.

Har till ägare av byggnadsminne utbetalats ersättning av allmänna medel

till ändring eller underhåll av byggnadsminne, må föreskrivas att byggna­

den eller del därav skall i den ordning, varom särskilda bestämmelser utfär­

das, hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid skall iakttagas, att enskild

person, som äger byggnaden eller där har sitt hem eller arbete, icke oskäligt

störes.

22

§.

Länsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren:

då ansökan inkommit om byggnads förklaring för byggnadsminne;

då sådan förklaring vunnit laga kraft;

då byggnads förklaring för byggnadsminne blivit jämlikt 14 eller 15 §

hävd.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen under­

rättelse å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighets- och inteck-

ningsboken.

23 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag eller

meddelats med stöd därav, straffas med dagsböter.

24 §.

Har någon i strid mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag

eller meddelats med stöd därav, ändrat eller rivit byggnadsminne och kan

detta återställas, äger länsstyrelsen ålägga honom att vidtaga åtgärder

härför.

överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående för­

störelse av byggnadsminne eller återställa detta. Begär utmätningsman att

kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.

I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 §

utsökningslagen avsedda fallet.

25 §.

över länsstyrelsens beslut enligt denna lag må talan föras hos

Konungen

genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Beslut enligt 4, 5 eller 12 § skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

26 §.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves

såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

27 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för

kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Ha skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen, skall byggnad,

som föreskrifterna avse, utan särskild ansökan förklaras för byggnadsminne

enligt den nya lagen. Till dess förklaring därom vunnit laga kraft, skall den

äldre lagen alltjämt äga tillämpning beträffande byggnaden.

Förbud som meddelats enligt 12 § i den äldre lagen skall fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

81

2) Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 108 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Expropriation för —

108 §

för egendomen

Fråga om expropriation för att be

vara kulturhistoriskt märklig bygg­

nad eller fast fornlämning eller om

expropriation av mark omkring så­

dan byggnad eller fornlämning må

väckas endast av riksantikvarien. Så­

dan expropriation må äga rum en­

dast till förmån för kronan, kommun

eller sådan förenling eller stiftelse,

vars huvudsakliga uppgift är ägnad

kulturminnesvård och som kan på

ett betryggande sätt ansvara för

egendomen.

Fråga om expropriation för att be­

vara kulturhistoriskt märklig bygg­

nad eller om expropriation av mark

omkring sådan byggnad må väckas

endast av byggnadsminnesnämnden.

År fråga om expropriation för att be­

vara fast fornlämning eller om ex­

propriation av mark omkring sådan

fornlämning må sådan fråga väckas

blott av riksantikvarien. Expropria­

tion som nu sagts må äga rum endast

till förmån för kronan, kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad kul­

turminnesvård och som kan på ett

betryggande sätt ansvara för egen­

domen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 maj

1960

Närvarande:

justitieråden B

eckman

,

E. SÖDERLUND,

T

ammelin

,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet den 14 april 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 8 april 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om byggnadsminnen.

Lagförslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av lagbyråchefen Bengt Hjern.

Lagrådet yttrade:

Beträffande märklig byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids

byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse, medför för­

slaget möjlighet att ingripa med skyddsföreskrifter även utan ägares medgi­

vande. Lagrådet anser lagstiftningens syfte att bevara kulturhistoriska vär­

den vara synnerligen behjärtansvärt och finner angeläget att förslaget nu

genomföres. Såsom departementschefen framhållit böra dock skyddsföre­

skrifterna få det innehåll som påkallas av omständigheterna och hänsynen

till ägarens intressen i varje särskilt fall. Självfallet bör försiktighet iakt­

tagas även vid övervägande av huruvida interimistiskt förbud bör meddelas

med stöd av 7 §. Det måste nämligen därvid fasthållas, att denna paragraf

endast får tillämpas då det är oundgängligt att tillfälligt förbjuda viss åt­

gärd för att byggnadens kulturhistoriska värde icke skall äventyras samt

att ett interimistiskt förbud ej får tillgripas när en förklaring enligt 1 §

framstår som utesluten, exempelvis därför att medel till ersättning enligt

5 § icke komma att stå till förfogande.

Vad angår förfarandet i fråga om byggnads förklarande för byggnadsmin-

ne skall enligt 6 § andra stycket byggnadens ägare beredas tillfälle att yttra

sig, därest ansökan gjorts av annan än honom eller frågan utan ansökan

upptagits av riksantikvarien. Detsamma bör tydligen gälla markens ägare,

om denne är en annan än byggnadens ägare. För att klargöra att varje ägare

måste höras hemställes, alt ordet »byggnadens» får utgå ur 6 § andra styc­

ket.

Enligt 13 § skall riksantikvarien ofördröj ligen underrätta inskrivnings­

domaren — förutom då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnads-

minne — då ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne av sia-

83

gits, då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne vunnit laga

kraft eller då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne blivit

jämlikt 15 eller 16 § hävt. Tydligen bör emellertid vid alla sådana avgöran­

den underrättelse ske först sedan lagakraftägande beslut föreligger. Lagrå­

det hemställer därför om sådan omformulering av 13 § första stycket, att

riksantikvarien ofördröjligen skall underrätta inskrivningsdomaren, då frå­

ga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom

lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan där­

om avslagits eller beslut därom hävts.

I anledning av bestämmelsen i 14 § om att ändring i riksantikvariens

eller länsstyrelses beslut kan sökas genom besvär hos Konungen, vill lag­

rådet framhålla, att i samband med förestående ändringar i regeringsrätts­

lagen får avgöras huruvida prövning av besvären skall ankomma på rege­

ringsrätten eller Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förslaget upptager 14—18 §§ under rubriken »Om besvär m. m.» samt

19—21 §§ under rubriken »Övriga bestämmelser». Emellertid innehåller

17 § bestämmelser om straff och bör därför icke stå under rubriken »Om

besvär m. m.». Lagrådet hemställer, att 17 § ävensom 18 och 19 §§, som äga

visst samband därmed, sättas under rubriken »Ansvarsbestämmelser m. m.»

samt 20 och 21 §§ under rubriken »Särskilda bestämmelser.»

I 17 § stadgas straff för bl. a. den som i strid mot meddelade föreskrifter

ändrar byggnadsminne utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs. Då tillstånd enligt

3 § icke kan erhållas till att riva eller på annat dylikt sätt helt förstöra bygg-

nadsminnet, synes detta fall böra nämnas särskilt. Lagrådet hemställer, att

straffbestämmelsen i denna del ändras till att avse den som i strid mot med­

delade skyddsföreskrifter river eller annorledes förstör byggnadsminne eller

ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs.

Enligt 18 § andra stycket första punkten äger överexekutor meddela

handräckning för att avbryta pågående förstörelse av byggnadsminne eller

återställa detta. Handräckning synes emellertid kunna vara påkallad även i

andra fall, exempelvis det i 4 § angivna. Lagrådet hemställer därför, att till

punkten läggas orden »eller där eljest till efterlevnad av denna lag så er­

fordras».

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna, skall enligt dessa beträf­

fande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt 1942 års lag

om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, nämnda lag äga tillämp­

ning intill dess byggnaden genom lagakraftägande beslut förklarats för

byggnadsminne enligt den nya lagen. Då det icke är lämpligt att den äldre

lagen för framtiden förblir gällande beträffande vissa byggnader, synes i de

tillämpningsbestämmelser, som enligt 21 § skola utfärdas, böra upptagas

föreskrift om att riksantikvariens prövning av frågan om alt göra nya lagen

tillämplig skall vara slutförd inom viss tid efter dess ikraftträdande.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

84

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 maj 1960.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

,

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 12 maj 1960 av­

givna utlåtande över det till lagrådet den 8 april 1960 remitterade förslaget

till lag om byggnadsminnen.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ej anfört några principiella invändningar mot lagförslaget.

De tillägg och jämkningar lagrådet förordat anser jag mig kunna tillstyrka.

Vissa ändringar av redaktionell natur torde också böra vidtagas.

Vad lagrådet anfört i anslutning till övergångsbestämmelserna torde böra

beaktas vid utformandet av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte

jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande samt förmäler att intet är att erinra mot att propositionen av

riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571141