Prop. 1960:22
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
1
Nr 22
Kungl. Maj.ts propos’ition till riksdagen med anhållan om riks
dagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade beslut; gi ven Stockholms slott den 18 december 1959.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över social ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens ytt rande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sam manträde fattade beslut.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 antagna konventioner och rekommendationer, nämligen konventionerna (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, (nr 113) angå ende läkarundersökning av fiskare och (nr 114) angående fiskares anställ ningsavtal samt rekommendationen (nr 112) angående företagshälsovård. Ratificering från svensk sida av de tre konventionerna avstyrkes. Beträffan de rekommendationen förordas, att densamma överlämnas till arbetar- skyddsstyrelsen för prövning av frågan om och i vad mån rekommendatio nens principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av sty relsen utfärdade anvisningar.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. i samt. Nr 22
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 22 år 1960
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 de
cember 1959.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che
ferna för jordbruks- och inrikesdepartementen anmäler chefen för socialde
partementet, statsrådet Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisatio
nens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade
beslut samt anför.
Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.
Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskon-
ferensen — som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekom
mendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en reso
lution.
Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och re
kommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidta
gande av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyl
dighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åt
gärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndig
het, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss kon
vention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirek
tör avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende å de i
konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, ad
ministrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande tillika
av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen av kon
ventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med tillägg,
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960
3
att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommenda tioner, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller till- lämpning av bestämmelserna i desamma.
Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konven tioner och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorga nisationen, har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsby- rån (artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med be stämmelsen i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.
Internationella arbetskonferensens fyrtiotredje sammanträde hölls i Ge neve under tiden den 3—25 juni 1959. I sammanträdet deltog representan ter för 75 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträ det med en fullständig delegation.1
Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie »Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggnings- ämnen:
I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse. II. Finansiella och budgetära frågor. III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämp
ning av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.
IV. Organisation av företagshälsovård (andra behandling).
V. Fiskares arbetsförhållanden (andra behandling). VI. Skydd för arbetstagare mot joniserande strålning (första behand
ling).
VII. Frågor rörande icke-manuella arbetstagare, däri inbegripna tekni
ker, arbetsledare m. fl. (allmän diskussion).
'Genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 april 1959 hade att deltaga i konferensen utsetts såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter chefen för departementets rättsavdelning, hovrättsrådet Liss Granqvist, kanslirådet Lars-Åke Åström och byrådi rektören Sten-Eric Heinrici i nämnda departement, byrådirektören hos arbctarskydds- styrelsen Signe Holst och civilingenjören Bo Lindell, radiofysiska institutionen;
såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Ber- genström samt såsom experter direktörerna Curt-Steffan Gicsccke och Lennart Cron- qvist, professorn Sven Forssman, civilingenjören Gideon Gerhardsson och sekreteraren lohan von Holten, samtliga i nämnda förening;
såsom arbetstagarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom experter ombudsmannen i Landsorganisationen Ture Flyboo, ordföranden i Han- delsanställdas förbund Algot Jönsson, sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Rönquist samt direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Bertil östergren.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
VIII. Samarbete på branschplanet och på det nationella planet mellan of
fentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisa
tioner (första behandling).
Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Interna
tionella arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1960; budgeten fast
ställdes till 9 003 909 U. S. dollars.
Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV
och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av
Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen
1) Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete
inom fisket,
2) Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare,
3) Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal,
4) Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård.
Texterna till konventionerna och rekommendationen i översättning torde
få såsom bilagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.
I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid kon
ferensen antagna resolutioner.
Konventionerna angående anställningsförhållanden inom fisket
Samtliga tre konventioner rörande anställningsförhållanden inom fisket
har varit föremål för behandling vid två på varandra följande arbetskonfe-
renser. En första diskussion rörande dessa instrument ägde sålunda rum år
1958 och ledde efter ytterligare överväganden vid 1959 års konferens till in
strumentens antagande.
Beträffande innehållet i konventionerna må följande anmärkas.
I konventionen angående minimiålder stadgas, att barn under 15 år icke
må användas till arbete ombord å fiskefartyg. I syfte att tillgodose de s. k.
famiijebåtarnas intresse har emellertid medgivits, att barn under 15 år må
tillfälligtvis under skolferierna deltaga i arbete ombord å fiskefartyg, under
förutsättning att arbetet icke är skadligt för deras hälsa eller normala ut
veckling, att det icke inverkar menligt på deras skolgång samt att det icke
bedrives i vinstsyfte. Beträffande barn som fyllt 14 år må den nationella
lagstiftningen medgiva att bevis utfärdas, som tillåter användande av sådant
barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig myndighet finner, att ar
betet länder barnet till nytta. Slutligen föreskrives att minderåriga under 18
år icke må användas till arbete såsom kollämpare eller eldare ombord å
koleldade fartyg.
Konventionen angående läkarundersökning föreskriver, att ingen må an
ställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han företer ett av god
5
känd läkare utfärdat intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han skall sysselsättas till sjöss. De närmare reglerna för läkarunder sökningens utförande skall fastställas av vederbörande myndighet efter samråd med berörda fiskebåtsägares och fiskares organisationer. I fråga om minderåriga under 21 år skall läkarintyget äga giltighet högst ett år från dagen för utfärdandet. Har någon efter undersökning förvägrats läkar intyg, skall han kunna undergå förnyad undersökning av särskilt utsedd läkare, som skall vara oberoende av parternas organisationer.
Konventionen om fiskares anställningsavtal, som innehåller bestämmel ser rörande slutande av sådant avtal mellan båtägare och fiskare, anger vissa formaliteter som därvid skall iakttagas och vissa uppgifter, som avtalet skall innehålla. Konventionen föreskriver i korthet, att i fråga om fiskare skall tillämpas liknande bestämmelser rörande anställning och anteck ningar om tjänsteuppgifter som gäller för personal i handelsflottan.
Var och en av dessa tre konventioner blev å konferensen föremål för sär skild omröstning. Därvid antogs konventionen om minimiålder med 160 röster mot 46 och 29 nedlagda, konventionen om läkarundersökning med 159 röster mot 45 och 33 nedlagda samt konventionen om anställningsavtal med 155 röster mot 41 och 37 nedlagda. Med hänsyn till det bestämda mot stånd mot en svensk anslutning till konventionerna, som kommit till ut tryck i fiskeristyrelsens och vederbörande fiskareorganisations remissytt randen i samband med den förberedande behandlingen av konventionstexter- na, nedlade de svenska regeringsombuden sina röster vid samtliga tre om röstningar. Arbetsgivarombudet röstade emot och arbetarombudet för kon ventionernas antagande.
Yttranden
över konventionerna har yttrande inhämtats från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som sin tur hört fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund.
Fiskeristyrelsen hänvisar till innehållet i ett tidigare till delegationen av givet utlåtande i ärendet, vari styrelsen bl. a. framhållit, att de förhållan den, som man åsyftar att komma till rätta med genom de föreslagna kon ventionerna, främst torde föreligga i sådana länder, där fisket bedrives med anställt folk å stora trålare. Eftersom de fiskande i vårt land till nästan 100 procent är egna företagare, kan det enligt styrelsens mening icke an ses påkallat att föreskriva att bestämmelserna i fråga skall gälla även för
Sveriges del, och i vårt land har icke något behov av dylika bestämmelser gjort sig gällande. Styrelsen vidhållér sin tidigare uttalade uppfattning, alt en internationell reglering av här ifrågavarande ämnesområden bäst erhåller formen av rekommendationer och icke av konventioner. Med hänsyn till del anförda avstyrker fiskeristyrelsen ratificering från svensk sida av någon av de tre konventionerna.
Sveriges fiskares riksförbund hänvisar likaledes till yttranden som för bundet avgivit till delegationen i samband med förarbetena till de nu an
Kungi. Maj:ts proposition nr 22
år
1960
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
tagna konventionerna. I dessa yttranden anmärkte förbundet, att de före
slagna konventionerna icke kunde anses som aktuella för vårt lands vid
kommande på grund av det svenska fiskets struktur och det sätt, på vilket
detsamma bedrives. Inom det svenska fisket förekommer nämligen icke
några anställda, utan de fiskande är genomgående egna företagare. Vidare
sker samarbetet mellan båtägare och icke båtägare i enlighet med lokala
överenskommelser. Förbundet nämner slutligen, att man vid de överlägg
ningar i ärendet, som ägt rum vid västeuropeiska fiskerisammankomster,
enhälligt beslutat föreslå alt ifrågavarande internationella reglering borde
ske genom rekommendationer och icke genom konventioner.
Med åberopande av vad sålunda anförts motsätter sig förbundet bestämt
en svensk anslutning till förevarande konventioner.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avstyrker
under hänvisning till innehållet i nu återgivna yttranden, att ifrågavarande
konventioner ratificeras av Sverige.
Departementschefen
Ifrågavarande konventioner tar närmast sikte på fiske, som bedrives un
der andra förhållanden än det svenska. Konventionerna saknar därför — så
som remissinstanserna framhållit — aktualitet för det svenska fisket.
Svensk ratificering av konventionerna har avstyrkts av samtliga remissin
stanser. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och finner således att kon-
A-entionerna icke bör ratificeras av Sverige.
Rekommendationen angående företagshälsovård
Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbets-
konferensens sammanträde år 1958, varvid till grund för diskussionen lades
de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —
bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat fråge
formulär, hade ärendet uppförts på dagordningen för 1959 års arbetskon-
ferens för slutligt avgörande.
Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet fram
lades av arbetsbyrån ett efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat
förslag till rekommendation i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för
utskottets förhandlingar.
Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.
Rekommendationen är tillämplig pa företagshälsovård, dvs. sådan verk
samhet som upprättas på eller i närheten av en arbetsplats i syfte att skydda
arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kan bli utsatta till följd av
arbetet eller arbetsförhållandena, att medverka till arbetstagarnas fysiska
och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetsta
garna samt genom anvisning av arbetsuppgifter, för vilka de är lämpade,
7
samt att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.
Tillämpningsmetoderna för och organisationen av företagshälsovården har utformats så smidigt, att hänsyn kunnat tagas till den nuvarande situa tionen i olika länder samt till olikheter i lokala förhållanden. Bland de prin ciper som klart kommit till uttryck i rekommendationen må särskilt näm nas, att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur, att den icke bör medföra utgifter för arbetstagarna samt att den icke bör handha kontrollen av bortovaro på grund av sjukdom.
Rekommendationen innehåller även en förteckning över de uppgifter som hör ankomma på företagshälsovården. Denna förteckning, som är mycket detaljerad, tager hänsyn till de senaste rönen på företagshälsovårdens om råde och angiver hur dess tjänster bör samordnas med andra avdelningar i företaget. De funktioner, som enligt förteckningen tillagts företagshälsovår den, motsvarar det mål, vilket man hör söka uppnå med all sådan vård, men rekommendationen lämnar även utrymme för ett etappvis genomförande av företagshälsovårdens program. Instrumentet angiver vidare vissa villkor, som måste vara uppfyllda för att företagshälsovården skall kunna veder börligen fullgöra sina uppgifter. I sådant hänseende kräves bl. a. att läkaren intager en helt oberoende ställning, såväl yrkesmässigt som moraliskt, i för hållande till både arbetsgivare och arbetstagare samt att de yrkeshemlig heter, som må komma till den med företagshälsovården sysselsatta persona lens kännedom i tjänsten, till fullo respekteras.
Ytterligare uttalas i rekommendationen att företagshälsovården bör äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda anlägg ningar samt få tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och ar betsmetoder, som kommer till användning eller som man planerar att an vända. Företagshälsovården bör även äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära utförande av besiktningar och undersök ningar rörande hälsorisker, som kan hota arbetstagarna.
Slutligen innehåller rekommendationen vissa allmänna anvisningar rö rande metoder för finansiering och övervakning av företagshälsovården.
Rekommendationen antogs av konferensen med 240 röster mot 0 och två nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens anta gande.
Yttranden
Över rekommendationen har yttrande inhämtats från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen har i sin tur hört arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.
Arbetarsskijddsstyrelsen har intet att erinra mot den i rekommendationen föreslagna texten, som i stort sett sammanfaller med styrelsens åsikter då det gäller organisation och arbetsuppgifter för cn företagshälsovård. I vä sentliga delar överensstämmer den också med Svenska arbetsgivareförening
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960
8
Kungl. Maj:Is proposition nr 22 år 1960
ens och Landsorganisationens normer för företagshälsovård och -sjukvård.
Då det gäller tillämpningsområdet lämnar rekommendationen stort spelrum
för de enskilda länderna att genomföra företagshälsovård på ett för det en
skilda landet lämpligt sätt. Enligt styrelsens åsikt är detta också den enda
framkomliga vägen för att en rekommendation av detta slag skall kunna
vinna burskap.
Styrelsen anmärker, att vissa av de åtgöranden, som föreskrives i rekom
mendationen, redan påfordras i vårt land enligt gällande lagstiftning. Vad
rekommendationen därutöver syftar till synes lämpligen böra genomföras
genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Slutligen framhåller styrelsen, att det stora flertalet av de frågor, som är
upptagna i rekommendationen, är av den natur, att de faller under bestäm
melserna i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen har således i des
sa delar de befogenheter, som skall tillkomma den myndighet, som enligt
punkt 25 i rekommendationen skall vara ansvarig för övervakningen av fö
retagshälsovårdens verksamhet. De frågor som icke faller under arbetar-
skyddsverkets tillsynsområde, t. ex. de i kapitel V upptagna frågorna angå
ende personal och utrustning, torde böra handhas av annan myndighet, när
mast medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen, som finner det synnerligen tillfredsställande alt före
tagshälsovård blivit föremål för Internationella arbetsorganisationens in
tresse, kan i huvudsak ansluta sig till rekommendationens innehåll. Styrel
sen betonar inledningsvis att det direkta skyddet mot olycksfall och svåra
re hälsorisker under arbetet endast utgör en del av ett modernt arbetar
skydd. Uppgiften är vida större och innefattar en rad åtgärder av socialhy-
gienisk och socialmedicinsk natur med positiva hälsobefordrande och pres-
tationsbefordrande syftemål. Modern arbetsfysiologi och arbetspsykologi
har, säger styrelsen, lämnat värdefulla bidrag till en verksamhet av denna
art, som skall syfta till skapandet av bästa möjliga arbetsmiljö med bästa
möjliga arbetsresultat. Arbetarskydd har intima relationer till den klas
siska omgivningshygienen, den egentliga medicinen och dess forskning samt
allmänsjukvård.
Beträffande vissa av punkterna i rekommendationen framför medicinal
styrelsen följande synpunkter.
Punkt 2. Av de alternativa förslagen till reglering av företagshälsovår
dens genomförande framstår för medicinalstyrelsen det andra alternativet,
nämligen avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som det mest tillta
lande. Detta synes också bäst överensstämma med praxis inom andra om
råden av svenskt arbetsliv.
Beträffande punkt 3 a) finner medicinalstyrelsen det vara att föredraga
att företagshälsovården organiseras i vederbörande företags egen regi, ehu
ru enligt styrelsens erfarenhet även anslutning till en från företaget fri
stående hälsocentral kan ge tillfredsställande resultat, särskilt för mindre
personalgrupper. En inom det egna företaget organiserad hälsocentral har
emellertid påtagliga fördelar; bl. a. får läkare lättare och smidigare tillfälle
9
att lära känna de sanitära förhållanden, under vilka personalen arbetar, och de hälsorisker arbetet kan medföra, kan lättare få intim kontakt med företagsledningen, med andra avdelningar inom företaget osv. samt kan bättre följa arbetstagarna i deras dagliga arbete m. in.
Beträffande punkt 3 b i)—ii) torde svaret bli både och. Är företaget till räckligt stort, är en egen hälso- och sjukvårdsavdelning att föredraga. Mind re företag tvingas emellertid ofta bl. a. av ekonomiska skäl att gå samman med andra liknande företag om gemensam hälsovård.
Beträffande punkt -i- kan medicinalstyrelsen ansluta sig till den i styckena
a) och b) angivna prioriteten; jämlikt svensk arbetarskyddslagstiftning är arbetstagare som avses under b) redan nu tillförsäkrad speciell hälsoöver- vakning (silikos, bly, bensol, radiologiskt arbete).
Med avseende å punkt 4 c) ifrågasätter medicinalstyrelsen om företags hälsovården författningsenligt eller genom allmänna direktiv av annat slag bör begränsas till företag med viss personalstyrka. Icke minst vid de små företagen torde det för arbetarna finnas hälsorisker som påkallar medicinsk kontroll.
I punkt 6 sägs att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen före byggande natur. Punkt 7 torde kunna ses som en utveckling av denna tes. Medicinalstyrelsen, som livligt understöder kravet på förebyggande åtgär der för alla medborgare, icke minst när det gäller åtgärder inom hälso- och sjukvården, understryker dock kraftigt det intima samband som finns mel lan preventiva och kurativa åtgärder.
I enlighet med sekelgammal praxis inom svensk hälso- och sjukvård sy nes inom företagshälsovården detta samband böra beaktas så långt möjligt är. Åtskilliga svenska industriföretag bedriver också en framgångsrik in dustrihälsovård enligt denna samordningsprincip. Detta har även bedömts vara till fördel för arbetstagarna. När det i punkt 7 anges, att företags hälsovården icke bör hindras vare sig från att utröna de förhållanden, som kan ha lett till en arbetstagares sjukledighet, eller att inhämta upplysning ar om sjukdomens förlopp, så synes det medicinalstyrelsen som om den na turliga vägen härför vore, att också sjukvården eller i varje fall kontrollen av sjukfrånvaro förlädes till det lokala organ som handhar företagshygic- nen och det individuellt-profylaktiska arbetet d. v. s. till företagets hälsocen tral. I stället för att i rekommendationen direkt varna för en sammankopp ling av de olika medicinska funktionerna synes det medicinalstyrelsen som en sådan samordning hellre borde uppmuntras. I den riktningen torde också i Sverige böra tolkas stadgandet i 19 § 2 st. lagen om allmän sjukförsäkring. Den principiella samordningen utesluter givetvis icke att företagets liälso- vårdsorgan, läkare osv. som komplettering av de egna resurserna anlitar andra instanser för speciella uppgifter. Detta gäller såväl sjukvården som hälsovården.
I fråga om punkt 15, där industriläkarnas anställningsvillkor behandlas, anför medicinalstyrelsen endast, att det hittills icke ansetts böra ankomma
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
10
på statliga myndigheter att reglera sådana villkor; enligt styrelsens erfa
renhet har industriläkarnas intressen med framgång hävdats av läkarnas
egna fackorganisationer.
Punkt 20. Rättigheter för företagets läkare att taga del av alla för den
medicinska verksamheten viktiga faktorer inom företaget torde redan nu
förefinnas på alla svenska arbetsplatser. Det måste emellertid, vilket ju ock
så sägs i punkt 21, vara en förutsättning att icke härigenom tillverknings-
hemligheter o. dyl. blottas.
Beträffande punkterna 23—24 vill medicinalstyrelsen, som i princip har
full förståelse för att hälso- och sjukvård icke skall ekonomiskt onödigt
betunga medborgarna, erinra om att i Sverige de enskilda individernas an
del i dessa kostnader regleras bl. a. genom bestämmelserna om allmän sjuk
försäkring. Någon anledning att lagstiftningsvägen bryta ut arbetstagare
ur detta sammanhang synes icke finnas, de olika parterna på arbetsmarkna
den givetvis obetaget att träffa särskilda avtal om kostnadsfördelningen för
hälso- och sjukvården vid viss verksamhet.
Vad slutligen beträffar punkt 25 erinrar medicinalstyrelsen om sina all
männa skyldigheter och rättigheter att övervaka den medicinska och hy
gieniska verksamheten i vårt land samt om medicinalpersonalens ansvar
inför den högsta medicinska instansen, medicinalstyrelsen. I princip har
styrelsen rätt att övervaka och bedöma medicinalpersonalens medicinska
handlande. Å andra sidan har även arbetarskyddsstyrelsen övervaknings-
skyldigheter och rättigheter vis å vis arbetstagare. Några speciella föreskrif
ter om inspektion av den medicinska verksamheten vid företagen finnes för
närvarande icke. Det vore enligt medicinalstyrelsens mening synnerligen
lämpligt att sådana utformades. Ett samgående mellan arbetarskyddssty
relsen och medicinalstyrelsen torde här kunna bli till stort gagn. För över
vakningen ute i fältet kan visserligen tänkas flera alternativ, men enligt me
dicinalstyrelsens åsikt bör härvid främst förste provinsialläkarinstitutionen
komma i fråga. Frågan om dennas utbyggande till en mera allsidigt funge
rande länshälsovardsorganisation med den blivande länsläkaren som hu
vudagerande har varit föremål för utredning av kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket och förslag till riksdagen om en sådan länslä-
karorganisation, med vilken yrkes- och socialinspektören skulle intimt sam
arbeta, torde vara att förvänta relativt snart. Som ett annat alternativ vill
medicinalstyrelsen peka på den till förtroenderådet i varje yrkesinspektions-
distrikt knutna läkaren.
Svenska arbetsgivareföreningen anser, att rekommendationen icke bör för
anleda några åtgärder från den svenska regeringens sida. I sak och i stort
sett ansluter sig rekommendationen visserligen till de i de flesta industri
länder tillämpade normerna för hälso- och sjukvård i företag. Ett flertal av
rekommendationens bestämmelser går emellertid utöver vad som kan anses
vara lämpligt och önskvärt i vårt land. Den svenska företagshälsovården
utvecklas framgångsrikt och snabbt under medverkan av föreningens me
dicinska expertis och efter samråd med arbetarpartens organisationer. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
11
vore därför olyckligt om genom lagstiftning eller andra åtgärder denna or ganiska utveckling stördes eller hindrades.
Föreningen framhåller, att rekommendationen förutsätter att företagshälso vård skall beredas alla arbetstagare. Att organisera sådan hälsovård möter dock stora praktiska svårigheter för anställda inom småföretag samt icke industriella företag, särskilt jordbruket. I dessa fall torde det för den enskil de individen vara fördelaktigast att direkt anlita den allmänna hälsovården och att särskild företagshälsovård sålunda icke inrättas.
Enligt föreningens mening är företagshälsovården huvudsakligen en ar betsgivarens med företagsledandet sammanhängande angelägenhet. Erfa renheterna i Sverige har emellertid visat, att riktlinjerna för företagshälso vården med fördel kan behandlas i samråd med de anställda; sådant sam råd ägde rum vid arbetsmarknadskommitténs sammanträde i mars 1954, då vissa grundläggande principer för företagshälsovårdens målsättning och ut formning accepterades av arbetsmarknadsparterna. Företagshälsovården kan genom den valda metoden på ett smidigt sätt anpassas till förhållande na i företagen och till dessas skiftande behov. Någon formlig överenskom melse, vari arbetsgivarna åtagit sig att genomföra företagshälsovård, före ligger alltså icke. Det är därför tveksamt huruvida den svenska ordningen överensstämmer med rekommendationens olyckligt långt gående krav i punkt 2, där det utsäges, att sådan hälsovård bör genomföras genom lagstift ning, kollektivavtal, annan överenskommelse eller på annat sätt. En anslut ning till rekommendationens innehåll i detta avseende är på ovan anförda grunder — att företagshälsovården huvudsakligen är en arbetsgivarens an gelägenhet och att den svårligen kan genomföras för alla företag — icke önskvärd. I detta sammanhang framhåller föreningen, att punkt 19, vilken beträffande lokaler och utrustning för företagshälsovården hänvisar till en
>av vederbörande myndighet föreskriven standard», rimmar mindre väl med
förhållandena i Sverige, där som antytts utformningen av företagshälsovår den gjorts i samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vidare anför föreningen, att enligt den praxis, som tillämpas i åtskilliga industriländer och även i Sverige, företagsläkaren är chef för företagshälso vården. Såsom sådan är han företagets medicinske rådgivare. Det åligger honom bl. a. att »hos företagsledningen föreslå erforderliga förebyggande åtgärder» (företagsläkarens arbetsuppgifter sådana de godtagits vid arbets- marknadskommitténs ovannämnda sammanträde). Det vore icke lämpligt alt i företagsläkarens åligganden infoga vad som innefattas i rekommenda tionens punkt 20 e), enligt vilken »företagshälsovården hör äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av tillämpningen av fast ställda normer för sundhet och säkerhet i arbetet». Det är nämligen klart otillfredsställande att ett expertorgan inom ett företag helt på egen hand och ulan företagsledningens vetskap på detta sätt skulle kunna tillkalla re presentanter för vederbörande myndigheter. Företagshälsovården hör, som ovan framhållits, om så erfordras framlägga förslag till förebyggande åtgär der inom hälsovård och arbetarskydd. Om man inom företaget önskar upp
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
lysning angående tillämpningen av fastställda normer för sundhet och sä
kerhet i arbetet (arbetarskyddslagen in. m.) torde åtgärder härför ankom
ma på företagsledningen. Om arbetstagarna bär klagomål på att hälsoför-
hållandena och säkerheten icke uppfyller fastställda krav och frågorna inte
kan lösas på vanligt sätt genom förhandlingar mellan parterna, får det an
komma på skyddsombuden eller arbetstagarnas organisation på platsen och
icke på företagsläkaren att taga kontakt med vederbörande myndighet.
Slutligen anmärker föreningen, att bestämmelserna i punkterna 23 och 2't
om kostnaderna för företagshälsovården ej kan eller bör generellt tilläm
pas för Sveriges del.
Landsorganisationen erinrar, alt organisationen vid tidigare tillfälle ytt
rat sig över det sakliga innehållet i rekommendationen och att organisatio
nen därför i detta sammanhang endast har att taga ställning till spörsmålet,
om och i vad mån rekommendationens anvisningar för Sveriges del eventu
ellt bör föranleda lagstiftning eller andra åtgärder från statsmakternas sida.
Enligt rekommendationen skall företagshälsovårdens organisation kunna
fastställas genom lagstiftning, genom kollektivavtal eller på annat, av ve
derbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagarnas
sammanslutningar godkänt sätt. Vad angår frågan om eventuella svenska
lagstiftningsåtgärder står valet tydligen, framhåller LO, mellan att helt eller
delvis införliva rekommendationens bestämmelser med vår gällande arbetar-
skyddslagstiftning eller att skapa en specialförfattning. En lagreglering vare
sig i ena eller andra formen kräver emellertid dessförinnan utredning angå
ende i vilka särskilda delar en sådan reglering över huvud är möjlig och lämp
lig med hänsyn till svenska förhållanden. Ett antal av i rekommendationen
behandlade frågor torde visserligen vara sådana att de för vårt lands vidkom
mande bäst ägnar sig för reglering genom kollektivavtal. Beträffande den
närmare avgränsningen av sådana frågor från spörsmål, vilka ändamålsenli-
gare regleras genom lag eller medelst anvisningar är LO dock icke beredd
att nu framföra något förslag. Inte heller torde det vara möjligt för delega
tionen för det internationella socialpolitiska samarbetet att på grundval
av i emissyttrandena framlägga några konkreta förslag till lagstiftningsåt
gärder.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser LO för sin del det riktigaste
vara att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen med upp
drag att, i den mån de behandlade frågorna är av natur att häst regleras
genom lag — och givetvis i den mån den svenska lagstiftningen icke redan
upptar mot rekommendationen svarande föreskrifter — utreda frågan om
eventuell komplettering av ifrågakommande författningar och därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med de förslag som utredningen anses föranleda.
Tjänstemännens centralorganisation har icke funnit skäl till några sär
skilda uttalanden med anledning av rekommendationen.
Majoriteten inom delegationen för det internationella socialpolitiska sam
13
arbetet förordar i likhet med Landsorganisationen, att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för utredning av frågan om och i vad mån principerna i rekommendationen lämpligen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning. Med hänsyn till de erinringar som medicinalstyrelsen framfört i ärendet bör arbetarskyddsstyrelsen enligt delegationens mening vid fullgörande av ett sådant uppdrag samråda med medicinalstyrelsen. Sam råd synes jämväl böra äga rum med arbetsmarknadens parter.
Gentemot detta utlåtande har Svenska arbetsgivareföreningens represen tant i delegationen under åberopande av föreningens i ärendet avgivna ytt rande anmält reservation, vari yrkas att rekommendationen icke skall för anleda någon åtgärd från svensk sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Departementschefen
Bestämmelser angående företagshälsovård saknas i stort sett i den sven ska arbetarskyddslagstiftningen. Vissa föreskrifter rörande organisationen av första hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall finns dock i 1949 års arbetar skyddslag och den därtill anslutna arbetarskyddskungörelsen. Härutöver finns bestämmelser om läkarkontroll av minderåriga dels i arbetarskydds lagen och dels i kungörelsen den 6 maj 1949, nr 213, om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. Slutligen må erinras om kungörelsen av samma dag, nr 211, om läkarundersökning och läkarbesikt ning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar.
Beträffande flertalet av de i rekommendationen förekommande anvis ningarna saknas emellertid motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen bör, såsom arbetsgivareföreningen anser, företagshälsovården utvecklas fritt under samråd mellan arbetsmarknadens parter. Detta hindrar givetvis inte, att lagstiftningen i ett eller annat avseende kan behöva kompletteras till följd av rekommendationen. Frågan huruvida så bör ske synes i första hand böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som jämväl bör överväga i vad mån rekommendationens principer bör komma till uttryck i styrelsens anvis ningar. Jag förordar därför att rekommendationen för angivna ändamål överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen. I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner jag, att en sådan prövning lämpligen bör äga rum i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmark nadens parter.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
alt Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmäl- da, av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde antagna konventio ner och rekommendation.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Lundin
Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1960
15
Bilagn .1
Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam manträde,
och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,
antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio följande konvention, som må benämnas »konvention angående minimiål der (fiskare), 1959» [Minimum Age (Fishermen) Convention, 1959].
Artikel 1
1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i salt vatten. .
2. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flod mynningar, ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.
Artikel 2
1. Barn under femton år må icke användas till arbete ombord å fiske fartyg.
2. Barn som nyss nämnts må dock tillfälligtvis under skolferierna del taga i arbete ombord å fiskefartyg, under förutsättning att arbetet
a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;
b) icke inverkar menligt på deras skolgång; samt
c) icke bedrives i vinstsyfte.
3. Vidare må beträffande barn, som uppnått fjorton års ålder, den na tionella lagstiftningen medgiva utfärdande av bevis, som tillåter användan de av dylikt barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig av den natio nella lagstiftningen angiven myndighet, med vederbörlig hänsyn till bar nets hälsa och kroppsbeskaffenhet samt till de framtida och omedelbara fördelar anställningen kan medföra, finner att denna skall lända barnet till nytta.
Artikel 3
Minderåriga under aderton år må icke användas till arbete såsom kol- lämpare eller eldare ombord å koleldade fartyg.
Artikel i
Bestämmelserna i artikel 2 äga icke tillämpning å arbete, som utföres av barn å skol- eller övningsfartyg, därest arbetet är godkänt och övervakas av offentlig myndighet.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960
Artikel 5
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter
nationella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.
Artikel 6
1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter
nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av gene
raldirektören.
2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikatio
ner registrerats av generaldirektören.
3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna
der efter den dag, då dess ratifikation registrerats.
Artikel 7
1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år för-
ilutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den
samma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns gene
raldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett
år efter det den registrerats.
2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna arti
kel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
följande tioårsperiod.
Artikel 8
1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.
2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re
gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konven
tionen träder i kraft.
Artikel 9
Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jäm
likt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förkla
ring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestäm
melserna i föregående artiklar.
Artikel 10
Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall
styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konfe
rens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervä
gande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning upp
föra frågan om dess revision, helt eller delvis.
Artikel 11
1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande re
vision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konven
tionen icke föreskriver annat,
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
17
a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 7 här ovan stadgas;
b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlem marna.
2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, reviderade konventionen.
Artikel 12
De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 22
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Bilaga B
Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam
manträde,
och beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av
fiskare, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets
dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,
antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående läkar
undersökning (fiskare), 1959 [Medical Examination (Fishermen) Conven-
tion, 1959].
Artikel 1
1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av
fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i
saltvatten.
2. Vederbörande myndighet må efter hörande av berörda fiskebåtsägares
och fiskares organisationer, där sådana finnas, medgiva undantag från
bestämmelserna i denna konvention beträffande fartyg, vilka icke regel
mässigt vistas till sjöss under längre tid än tre dagar.
3. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flod
mynningar, ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.
Artikel 2
Ej må någon anställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han
företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han
skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av en av vederbö
rande myndighet godkänd läkare.
Artikel 3
1. Vederbörande myndighet skall efter samråd med berörda fiskebåtsäga
res och fiskares organisationer, där sådana finnas, föreskriva, huru läkar
undersökningen skall utföras och vad läkarintyget skall innehålla.
2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn ta
gas till den undersöktes ålder samt det arbete han har att utföra.
3. Av läkarintyget skall särskilt framgå att vederbörande icke lider av
någon sjukdom, som kan antagas bliva förvärrad av eller göra honom odug
lig för tjänstgöring till sjöss eller som kan antagas medföra fara för övriga
ombordvarandes hälsa.
Artikel 4
1. Läkarintyget skall beträffande minderåriga under tjuguett år äga gil
tighet högst ett år räknat från dagen för utfärdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
19
2. Beträffande minderåriga, som uppnått tjuguett års ålder, skall veder börande myndighet bestämma läkarintygets giltighetstid.
3. Om tiden för intygets giltighet utlöper under pågående resa, skall det fortfara att gälla till resans slut.
Artikel 5
Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning förvägrats läkarintyg, må erhålla tillfälle till förnyad undersökning av en eller flera för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av varje fiskebåtsägare eller varje organisation av fiskebåtsägare eller fiskare.
Artiklarna 6—13
jDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtill vida att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta i artikel 12 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till ar tikel 8.]
20
Kiingl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Bilaga C
Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sam
manträde,
och beslutat antaga vissa förslag angående fiskares anställningsav
tal, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dag
ordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,
antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående fiskares an
ställningsavtal, 1959 (Fishermen’s Artides of Agreement, 1959).
Artikel 1
1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av
registrerade eller med skeppspapper försedda fartyg och båtar, i allmän
eller enski d ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.
2. Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda fiskebåtsägares
och fiskares organisationer, där sådana finnas, från bestämmelserna i före
varande konvention undantaga fiskefartyg av viss typ och storlek.
3. Finner vederbörande myndighet, att i denna konvention behandlade
ämnen tillfredsställande regleras genom kollektivavtal, som slutits mellan
å ena sidan fiskebåtsägarna el er deras organisationer samt å andra sidan
fiskarnas organisationer, må myndigheten från konventionens bestämmel
ser angående individue la anställningsavtal undantaga ägare och fiskare,
på vilka sådana kollektivavtal äro tillämpliga.
Artikel 2
I uttrycket »fiskare» inbegripes i denna konvention varje person, som i
vad egenskap som helst är anstä ld eller antagen ombord å fiskefartyg och
som införts i sjömansrullan, dock med undantag av lotsar, elever å skolfar
tyg samt genom särskilt lärlingsavtal anställda lärlingar, besättningen å
krigsfartyg samt andra personer med fast statsanställning.
Artikel 3
1. Anstä’lningsavtal skall undertecknas av fiskefartygets ägare eller hans
befullmäktigade ombud samt av fiskaren. Tillfälle att granska avtalet skall,
innan det undertecknas, beredas fiskaren och dennes eventuelle rådgivare.
2. De förhållanden, under vilka fiskaren skall underteckna avtalet, skola
i den nationella lagstiftningen angivas på sådant sätt, att tillfredsställande
övervakning från vederbörande offentliga myndighets sida säkerställes.
3. Förestående bestämmelser sko'a anses iakttagna, därest vederbörande
myndighet intygar, att avtalets bestämmelser skriftligen företetts inför myn
digheten samt att de bekräftats av såväl fiskebåtsägaren eller hans befull
mäktigade ombud som fiskaren.
21
4. Den nationella lagstiftningen skall genom lämpliga föreskrifter trygga, att fiskaren förstår avtalets innebörd.
5. Avta et må icke innehålla något som strider mot den nationella lag stiftningen.
6. Den nationella lagstiftningen skall föreskriva sådana ytterligare for maliteter och garantier beträffande avtalets slutande, som må anses erfor derliga för att skydda fiskebåtsägarens och fiskarens intressen.
Artikel 4
1. Lämpliga åtgärder skola i enlighet med den nationella lagstiftningen vidtagas för att garantera att avta et icke kommer att innehålla bestämmel se, genom vilken parterna på förhand överenskomma att avvika från van liga regler angående domstolarnas behörighet att upptaga tvister rörande avtalet.
2. Denna bestämmelse må icke tolkas så, att den utesluter anlitande av skiljedom.
Artikel 5
För varje fiskare skola anteckningar rörande hans tjänsteuppgifter föras, antingen av vederbörande myndighet eller enligt av myndigheten utfärdade föreskrifter. Efter avslutandet av varje resa eller expedition skall ett tjänst göringsintyg beträffande resan eller expeditionen tillhandahållas fiskaren eller införas i hans arbetsbok.
Artikel 6
1. Avtalet kan ingås antingen för bestämd tid eller för viss resa eller, om den nationella lagstiftningen så medgiver, för obestämd tid.
2. Avtalet skall tydligt angiva vardera partens rättigheter och skyldig heter.
3. Det skall innehålla följande uppgifter, såvida icke införandet av en eller flera av dessa uppgifter är obehövligt med hänsyn till att frågan re dan reglerats på annat sätt i den nationella lagstiftningen:
a) fiskarens fullständiga namn, födelsedag eller ålder samt födelseort;
b) ort och dag för avtalets slutande;
c) namn å det eller de fiskefartyg, varå fiskaren förbinder sig att tjänst
göra;
d) den eller de resor, som skola företagas, om dessa vid avtalets ingående
kunna angivas;
e) den tjänst, vari fiskaren skall användas;
f) såvitt möjligt plats och tid för fiskarens inställelse till tjänstgöring
ombord;
g) det kosthåll, som skall tillhandahållas fiskaren, där ej den nationella
lagstiftningen föreskriver annat system i förevarande avseende;
h) lönens belopp, andelens storlek samt sättet för dess beräkning, om
hans ersättning skall utgå i form av andel, eller lönens belopp och andelens storlek samt sättet för den senares beräkning, om hans er sättning skall utgå i båda dessa former i förening ävensom den mi nimilön, som må ha överenskoinmits;
i) avtalets upphörande och villkoren härför, d. v. s.
i) om avtalet är ingånget för bestämd tid, dagen för avtalets utlö
pande; ii) om avtalet är ingånget för viss resa, destinationshamnen och den
tid som måste förflyta efter ankomsten, innan fiskaren har rätt att lämna tjänsten;
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
22
iii) om avtalet är ingånget för obestämd tid, de villkor, under vilka
vardera parten kan uppsäga avtalet, ävensom uppsägningstiden,
vilken icke må vara kortare för fiskefartygets ägare än för fis
karen;
j) andra uppgifter, som den nationella lagstiftningen må föreskriva.
Artikel 7
Om den nationella lagstiftningen föreskriver, att sjömansrulla skall föras
ombord, skall anställningsavtalet antecknas i eller fogas vid rullan.
Artikel 8
För att fiskaren skall kunna erhålla kännedom om beskaffenheten och
omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter, skall vederbörande myn
dighet angiva vilka åtgärder som skola vidtagas för att möjliggöra för fis
karen att ombord inhämta noggranna upplysningar om anställningsvill
koren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Artikel 9
Avtal, som avser viss resa eller bestämd eller obestämd tid, skall anses
vara vederbörligen hävt genom
a) överenskommelse mellan parterna;
b)
fiskarens död;
c) fartygets förolyckande eller fullständiga sjöovärdighet;
d) varje annan i den nationella lagstiftningen angiven orsak.
Artikel 10
Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola an
giva de omständigheter, under vilka ägaren eller skepparen må omedelbart
avskeda fiskaren.
Artikel 11
Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola
jämväl angiva de omständigheter, under vilka fiskaren äger rätt att erhålla
omedelbart entledigande.
Artikel 12
Såvida icke annorlunda stadgas i förevarande konvention, må tillämp
ningen av densamma tryggas genom nationell lagstiftning eller genom kol
lektivavtal.
Artiklarna 13—20
[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr
112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtill
vida att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta
i artikel 19 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisnina till ar
tikel 15.]
y
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
23
Bilaga D
Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje samman träde,
och beslutat antaga vissa förslag angående företagshälsovård, vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommenda tion,
antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundr af em do- nio följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation an gående företagshälsovård, 1959» (Occupational Health Services Recommen- dation, 1959).
I. Definition
1. Med uttrycket »företagshälsovård» avses i denna rekommendation en på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, som har till syfte
a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli
utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta utföres;
b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, sär
skilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvis ning av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;
c) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta
möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.
II. Tillämpningsmetoder
2. Företagshälsovården bör med hänsyn till olikheterna i de enskilda län dernas förhållanden och praxis, allt efter omständigheterna, genomföras
a) genom lagstiftning;
b) genom kollektivavtal eller annan mellan berörda arbetsgivare och ar
betstagare träffad överenskommelse; eller
c) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar
nas och arbetstagarnas organisationer godkänt sätt.
III. Organisation
3. Företagshälsovården bör, alltefter omständigheterna och med beaktan de av tillämpliga normer,
a) organiseras av vederbörande företag eller anslutas till ett utomstående
organ;
b) organiseras
i) såsom en särskild verksamhet inom ett enda företag; eller
ii) såsom en för flera företag gemensam verksamhet.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
4. I syfte att bereda alla arbetstagare tillfälle att komma i åtnjutande av
företagshälsovård, bör sådan anordnas för industriella och icke industriella
företag, för jordbruksföretag samt för allmän tjänst; dock att därest före
tagshälsovård icke kan omedelbart anordnas för alla företag, dylik verk
samhet i första hand bör upprättas
a) för företag, där hälsoriskerna synas vara störst;
b) för företag, där arbetstagarna äro utsatta för speciella hälsorisker;
c) för företag, vilka sysselsätta mera än ett föreskrivet minimiantal ar
betstagare.
5. Där företagshälsovård, enligt definitionen i denna rekommendation,
icke tills vidare kan genomföras av geografiska eller andra skäl, bör före
taget träffa avtal med en läkare eller ett lokalt hälsovårdsorgan rörande
a) handhavandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall;
b) läkarundersökningar, föreskrivna i den nationella lagstiftningen;
c) övervakning av de hygieniska förhållandena inom företaget.
IV. Uppgifter
6. Företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur.
7. Företagshälsovården bör icke handha kontrollen av bortovaro på grund
av sjukdom; den bör dock icke hindras vare sig från alt utröna de förhål
landen som kunna ha lett till en arbetstagares sjukledighet eller från att
inhämta upplysningar om sjukdomens förlopp, för att därigenom bättre
kunna planera sitt f örebyggande arbete, upptäcka yrke srisker samt föreslå
lämplig arbetsplacering i rehabiliterande syfte.
8. Företagshälsovårdens uppgifter böra, allt efter omständigheterna och
med beaktande av den utsträckning, i vilken en eller flera av sagda upp
gifter lösas på ett tillfredsställande sätt av andra lämpliga organ i enlighet
med nationell lagstiftning eller praxis, successivt utvecklas att omfatta i
synnerhet följande:
a) övervakning av alla inom ett företag förekommande faktorer, som
kunna påverka arbetstagarnas hälsa, samt rådgivning i detta hänseende
till företagsledning och arbetstagare eller deras representanter inom
företaget;
b) arbetsanalys eller deltagande i dylik från hygieniska, fysiologiska och
psykologiska synpunkter samt rådgivning till företagsledning och ar
betstagare rörande bästa möjliga anpassning av arbetet efter arbets
tagaren med beaktande av dessa synpunkter;
c) samverkan med andra berörda avdelningar och organ inom företaget
i förebyggandet av olycksfall och yrkessjukdomar samt i övervak
ningen av personlig skyddsutrustning och dess användande ävensom
rådgivning till företagsledning och arbetstagare i detta hänseende;
d) övervakning av hygienen inom företagets sanitära anläggningar samt
övriga för arbetstagarna avsedda välfärdsanordningar, såsom kök,
marketenterier, barndaghem och vilohem samt i förekommande fall
övervakning av för arbetstagarnas räkning inrättade dietiska anord
ningar;
e) läkarundersökningar vid nyanställning samt periodiska och speciella
läkarbesiktningar — om så befinnes erforderligt även biologiska un
dersökningar och röntgenundersökningar — vilka föreskrivas i na
tionell lagstiftning eller i avtal mellan berörda parter eller organisa
tioner eller vilka industriläkaren finner tillrådliga i förebyggande
syfte; sådana undersökningar böra trygga en särskild övervakning
av vissa arbetstagarkategorier, såsom kvinnor, minderåriga arbets
tagare utsatta för speciella yrkesrisker samt partiellt arbetsföra;
25
f) övervakning av arbetets anpassning till arbetstagarna, särskilt de par
tiellt arbetsföra, i överensstämmelse med deras fysiska förutsättningar, deltagande i sådana arbetstagares rehabilitering och omskolning även som rådgivning i detta hänseende;
g) rådgivning till företagsledning och arbetstagare i samband med pla
cering eller omflyttning av arbetstagare;
h) rådgivning på framställning av enskilda arbetstagare i fråga om sjuk-
domsbesvär, som må uppkomma eller förvärras under arbetet;
i) första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall samt under vissa om
ständigheter och i samförstånd med berörda parter (arbetstagarens egen läkare däri inbegripen) ambulant behandling av arbetstagare, som ej avbrutit sitt arbete eller som återupptagit detsamma;
j) utbildning och regelbunden träning av personal för första hjälp vid
olycks- och sjukdomsfall samt övervakning och underhåll av utrust ning för sådan hjälp, där så befinnes lämpligt i samverkan med andra avdelningar eller organ;
k) upplysningsverksamhet bland företagets personal i frågor rörande
hälsa och hygien;
l) sammanställning och periodisk granskning av statistiska uppgifter rö
rande hälsotillståndet inom företaget;
m) forskning rörande företagshälsovård eller deltagande i sådan forsk
ning i samverkan med sakkunniga personer eller institutioner.
9. Där en eller flera av de i föregående punkt uppräknade uppgifterna i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utövas av andra lämpliga organ än det som omhänderhar företagshälsovården, böra dessa tillhanda hålla industriläkaren varje upplysning av betydelse, som han kan anse sig behöva. 10. Företagshälsovården bör upprätthålla nära kontakt med andra be rörda avdelningar eller organ inom företaget rörande arbetstagarnas hälsa, säkerhet eller välfärd, särskilt med social-, säkerhets- och personalavdel ningarna, fackföreningsrepresentanterna inom företaget, skydds- och hälso- kommittéerna liksom varje annan kommitté eller person inom företaget som befattar sig med hälso- och välfärdsfrågor. 11. Företagshälsovården bör jämväl upprätthålla kontakt med tjänster och organ utanför företaget, vilka befatta sig med frågor rörande arbetar nas hälsa, säkerhet, omskolning, rehabilitering, omplacering och välfärd. 12. 1) Företagshälsovården bör vid undersökning av arbetstagaren i sam band med nyanställning eller vid hans första besök lägga upp ett personligt konfidentiellt hälsokort, som kompletteras vid varje påföljande undersök ning eller besök. 2) Företagshälsovården bör dessutom föra lämpliga anteckningar, så att erforderliga upplysningar kunna lämnas rörande dess verksamhet och rö rande arbetstagarnas allmänna hälsotillstånd, dock att därvid de i punkten 21 lämnade anvisningarna skola iakttagas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
V. Personal och utrustning
13. Varje tjänst inom företagshälsovården bör stå under ledning av eu läkare, som har att svara för verksamheten antingen direkt inför företags ledningen eller inför den myndighet som verksamheten är underställd. 14. Läkare inom företagshälsovården böra icke under sin vård ha ett större antal arbetstagare än de effektivt kunna övervaka med beaktande av de särskilda problem, som äro förenade med ifrågavarande industris typ och natur.
!! Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 saml. Yr 22
26
15. Läkare inom företagshälsovården böra i yrkesmässigt och moraliskt
hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhållande till såväl arbets
givare som arbetstagare. I syfte att trygga detta oberoende böra industri-
läkarnas anställningsvillkor, särskilt med avseende på tillträde till och av
gång ur tjänst, regleras i den nationella lagstiftningen eller i avtal mellan
berörda parter eller organisationer.
16. Den läkare som anförtros ledningen av företagshälsovården bör så
vitt möjligt äga specialutbildning i sådan hälsovård eller bör åtminstone
vara fortrogen med yrkeshygieniska frågor, första hjälpen vid olycks- och
sjukdomsfall samt arbetspatologi ävensom med den lagstiftning som berör
hans olika åligganden. Läkaren bör beredas tillfälle att vidareutbilda sig på
dessa områden.
17. Den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av
vederbörande myndighet föreskrivna kvalifikationer.
18. Personalen för den första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall bör
a) bestå uteslutande av lämpligt kvalificerade personer;
b) vara lätt tillgänglig under arbetstid.
19. Företagshälsovårdens lokaler och utrustning böra uppfylla en av ve
derbörande myndighet föreskriven standard.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år i960
VI. Nödvändiga förutsättningar för uppgifternas fullgörande
20. För att framgångsrikt kunna fullgöra sina uppgifter bör företags
hälsovården
a) äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda
anläggningar;
b) inspektera arbetsplatserna med lämpliga mellanrum, om så erfordras
gemensamt med andra organ inom företaget;
c) äga tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbets
metoder som tillämpas och de ämnen som komma till användning el
ler som man planerar att använda;
d) äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära
utförande av
i) besiktningar och undersökningar beträffande potentiella hälsoris
ker i arbetet, t. ex. genom provtagning och analys av luften i ar
betslokalerna, av produkter och ämnen, som användas i produk
tionen, eller av annat material, som kan antagas vara skadligt;
ii) kontroll av förekomsten av skadliga fysiska faktorer;
e) äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av
tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet i ar
betet.
21. Varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnads
plikt med avseende pa saväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka
i samband med fullgörandet av deras ovan angivna uppgifter och verksam-
het må komma till deras kännedom, dock med de undantag som den natio
nella lagstiftningen må föreskriva.
VII. Allmänna anvisningar
22. Alla arbetstagare och deras organisationer böra lämna sin fulla med
verkan till förverkligandet av företagshälsovårdens mål.
23. De tjänster som företagshälsovården tillhandahåller inom ramen för
denna rekommendation böra vara kostnadsfria för arbetstagarna.
27
24. Där den nationella lagstiftningen icke annorledes föreskriver och i av saknad av överenskommelse mellan berörda parter, böra kostnaderna föi företagshälsovårdens organisation och verksamhet bestridas av arbetsgi varen. 25. Den nationella lagstiftningen bör föreskriva vilken myndighet som skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens organisation och verksamhet. I tillämpliga fall må rådgivningsverksamheten på detta område delegeras på erkända tekniska organ.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960
Bilaga E
Resolutioner
I. Resolution angående frågor rörande unga arbetstagare.
II. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens befattning
med frågor rörande hälsa och säkerhet inom industrien och organisa-
uonens deltagande i det föreslagna internationella medicinska forsk
ningsåret.
verksamh^ an^aen(*e Internationella arbetsorganisationens praktiska
IV. Resolution angående utvecklingen av Internationella arbetsorganisa-
tionens verksamhet beträffande mindre utvecklade länder.
'. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens fortsatta
verksamhet för fiskare.
VL Resolution angående möjligheten av att antaga en konvention rörande
företagshälsovård.
VII. Resolution angående ersättning till arbetstagare, vilka skadats genom
joniserande strålning.
s
VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetstagare mot joni
serande strålning.
J
IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konterenssammanträde av frågan om samråd och samverkan på
branschplanet och det nationella planet mellan offentliga myndigheter
samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.
X. Resolution angående antagande av budget för 42 :a budgetåret (1960)
och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlems-
diurci.
XI. Resolution angående ändring av artikel 12 i finansreglementet.
Xll. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag för
ar 1960 till arbetsbyråns tjänstepensionskassa.
XIII. Resolution angående viss ändring i beräkningen av pensionsgrundande
inkomst för högre tjänstemän, vilka tillhör Internationella arbetsbv-
rans tjänstepensionskassa.
XIV. Resolution angående formuleringen av ny text till artikel 33 i regle-
mentet för Internationella arbetsbyråns tjänstepensionskassa.
AV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella ar-
betsbyrans tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepen-
sionskommitté (Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).
AVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella ar
betsorganisationens administrativa domstol.
Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
591638