2

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Förslag

till

Stadga

angående enskilda sjukhem m.m.

Inledande begtämmelser

1

§•

1 mom. Med enskilt sjukhem förstås av annan än staten, kommun eller

landstingskommun driven anstalt med minst tre vårdplatser för beredande

av sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med

barnsbörd.

2 mom. Denna stadga äger icke tillämpning beträffande

1) sådan vård för psykiskt efterblivna, varom är särskilt stadgat;

2) sådan vård för vanföra och epileptiker, till vilken statsbidrag utgår;

3) kontrollerad familjevård eller annan jämförlig vård;

4) sanatorier, som drivas av Konung Oscar II:s jubileumsfond;

5) anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet;

6) anstalt för vård huvudsakligen av späda barn och deras mödrar

(mödrahem); eller

7) annan i 1 mom. avsedd anstalt i den mån Kungl. Maj:t förordnar att

den skall vara undantagen från stadgans tillämpning.

3 mom. Har enskilt sjukhem inrättats med bidrag av statsmedel eller

utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga

tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnju­

tande gällande bestämmelserna.

Tillsyn

2

§.

Högsta tillsynen över enskilda sjukhem utövas av medicinalstyrelsen.

Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av förste provinsial­

läkaren eller med honom likställd förste stadsläkare. Beträffande sjukhem,

avsett för vård huvudsakligen av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna,

ankommer dock tillsynen i annat än hygieniskt hänseende på hjälpverk-

samhetsläkaren vid det mentalsjukhus, inom vars upptagningsområde

hemmet är beläget, därest sådan läkare finnes. Medicinalstyrelsen äger före­

skriva att visst sjukhem ej skall stå under tillsyn av läkare som nu sagts

ävensom förordna annan läkare att utöva tillsynen.

föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger medi­

cinalstyrelsen återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse går omedelbart

i verkställighet, om ej annat förordnas.

7 §.

Nedlägges enskilt sjukhem, skall den som drivit hemmet inom en månad

göra anmälan om nedläggelsen till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren.

*i

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Föreståndare, läkare och annan personal

8

§•

1 mom. Enskilt sjukhem skall förestås av därför lämplig person.

Vid varje enskilt sjukhem skall vården av de intagna stå under inseende

av en läkare (anstaltsläkare). Medicinalstyrelsen äger, om särskilda omstän­

digheter påkalla det, medgiva undantag från skyldigheten att hava anstalts­

läkare.

Härutöver skola vara anställda läkare och annan personal i den omfatt­

ning verksamheten kräver.

2 mom. Medicinalstyrelsen äger bestämma, vilka behörighetskrav läkare

vid enskilt sjukhem skall uppfylla utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

så ock meddela instruktion för anstaltsläkare.

⁹

§•

Innan verksamheten å enskilt sjukhem tager sin början, åligger det den

som skall driva hemmet att tillställa medicinalstyrelsen och tillsynsläka­

ren skriftligt åtagande av den som antagits till anstaltsläkare.

Sker ombyte av anstaltsläkare, skall föreståndaren ofördröjligen till­

ställa medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren skriftligt åtagande av den till­

trädande anstaltsläkaren.

10 §.

Föreståndare åligger:

1) att, om det ej uppdragits åt anstaltsläkaren eller annan läkare att

ombesörja intagning av vårdsökande, besluta om intagning efter samråd

med anstaltsläkaren;

2) att enligt föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen, föra lig-

gare över de å hemmet vårdade;

3) att tillse, att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall

än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom, att

såvitt möjligt samråda med anstaltsläkaren innan sådan åtgärd vidtages

samt att, om dylikt samråd ej ägt rum, ofördröjligen underrätta anstaltf-

läkaren om vidtagen åtgärd;

6

Försummar någon att iakttaga vad som åligger honom enligt 7, 9, 10

eller 11 §, straffes, om ej försummelsen eljest är belagd med straff, med

dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom stadgan upphävas

stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och för­

lossningshem,

3, 4, 5 och 6 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sin­

nessjukvården i riket samt

kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046) angående tillämpning å

enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda anstalter av vissa bestäm­

melser om sanatorier och tuberkulossjukstugor.

Är vid denna stadgas ikraftträdande särskilt av Kungl. Maj :t utfärdat

reglemente gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, skall denna

icke gälla utan reglementet fortfarande äga tillämpning, i den mån ej Kungl.

Maj :t förordnar annat.

Beträffande sådant vid stadgans ikraftträdande befintligt enskilt sjuk­

hem, varå bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) eller stad­

gan den 19 september 1929 (nr 328) icke ägt tillämpning och ej heller gällt

särskilda för hemmet av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, skall vad i

4 § föreskrivits om tillstånd icke gälla. Dock åligger det den, som driver

hemmet, vid det i 13 § andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av

år 1960 till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren göra anmälan om verk­

samheten, innefattande uppgifter i de hänseenden som i 4 § sista stycket

sägs, och därvid tillika översända skriftliga åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ej heller erfordras tillstånd enligt 4 § beträffande annat vid stadgans

ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem, som har mindre än sex vård­

platser, eller sådan vid nämnda tidpunkt bedriven verksamhet, som avses i

12 §, därest anmälan om hemmets inrättande eller verksamhetens påbör­

jande gjorts i enlighet med bestämmelserna i 2 § tredje stycket stadgan

den 29 maj 1931 (nr 172) eller 125 § stadgan den 19 september 1929 (nr

328). Dock åligger det den, som driver här avsett sjukhem, vid det i 13 §

andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av år 1960 till medicinal­

styrelsen och tillsynsläkaren översända åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ombesörjes icke vård, som avses i de båda närmast föregående styckena,

på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande

beträffande sådan vård och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen förbjuda

den som driver verksamheten att fortsätta därmed. Bryter någon mot dylikt

förbud, straffes som i 13 § första stycket sägs.

8

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkarnes förening,

svenska socialvårdsförbundet, direktionen över allmänna barnbördshuset

i Stockholm, överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för Kronprin­

sessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn samt styrelserna för svenska

diakonissällskapet, barnsjukhuset Samariten, Sophiahemmet, Hultafors sa­

natorium, Göteborgs sjukhem och betaniastiftelsen i Sverige.

Samtliga remissinstanser utom en, som förordar uppskov med frågans

avgörande, har tillstyrkt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i

ämnet.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Gällande bestämmelser

Enligt stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och

förlossningshem avses med enskilt sjukhem och enskilt förlossningshem

sådan anstalt eller sådant hem för beredande av sluten kroppssjukvård resp.

sluten vård i samband med barnsbörd, för vars driftkostnad ansvar icke i

sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten, landsting, kommun eller

sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager (1 §).

Enskilt sjukhem om minst sex vårdplatser må ej dri­

vas, med mindre tillstånd meddelats av medicinalstyrelsen (2 §). Ansökan

om tillstånd skall åtföljas av, bland annat, de handlingar sökanden vill

åberopa till bevis för att den som skall förestå hemmet är lämplig härför

samt uppgift å vårdpersonal och om dennas utbildning (3 § 1 mom.). Om

meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis, innehållande uppgift å den som

skall driva hemmet, och å särskild föreståndare, då sådan skall finnas,

ävensom å hemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal per­

soner, som samtidigt må vårdas där (3 § 2 inom.). För hemmet skall finnas

legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att bestrida läkarvården,

öva tillsyn å vårdanordningarna och avgiva berättelse över verksamheten

vid hemmet (anstaltsläkare). Skall läkarverksamhet utövas av annan än

anstaltsläkaren, må dennes åtagande begränsas att avse tillsynen å vård­

anordningarna och avgivandet av verksamhetsberättelse. Innan verksam­

heten å hemmet tager sin början, skall föreståndaren eller, om särskild så­

dan ej finnes, den som skall driva hemmet tillställa medicinalstyrelsen

anstaltsläkarens förbindelse att bestrida läkarvården vid hemmet samt

tillika meddela upplysning, huruvida annan än anstaltsläkaren skall utöva

läkarverksamhet å hemmet (4 §). Vill den, som driver hemmet, flytta detta

till annan lägenhet, utvidga hemmet, byta föreståndare eller vidtaga annan

större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet, eller skall

annan övertaga driften, skall tillstånd därtill sökas hos medicinalstyrelsen.

9

Sker ombyte av anstaltsläkare, skall förbindelse som i 4 § sägs ofördröj-

ligen tillställas medicinalstyrelsen (5 §). Föreståndaren eller, om särskild

sådan ej finnes, den som driver hemmet skall föra journal över å hemmet

vårdade. Under mars månad varje år skall anstaltsläkaren till förste pro­

vinsialläkaren eller med förste provinsialläkare likställd stadsläkare avgiva

till medicinalstyrelsen ställd berättelse över hemmets verksamhet under

nästföregående kalenderår. Journal och berättelse skall vara upprättade

i enlighet med föreskrifter och formulär, som fastställes av medicinal­

styrelsen (6 §).

Den som driver enskilt sjukhem om mindre än sex.

vårdplatser är skyldig att inom två månader efter det verksamheten

å hemmet tagit sin början till medicinalstyrelsen samt till provinsial-, extra

provinsial-, köpings- eller municipalläkaren eller vederbörande för stad

anställde läkare i den ort, där hemmet är beläget, göra anmälan om hem­

mets inrättande med uppgift å hemmets ändamål och föreståndare, om

särskild sådan finnes, samt antalet vårdplatser (2 §). Flyttas sådant sjuk­

hem till annan lägenhet eller sker ombyte av föreståndare eller övertager

annan driften, skall likaledes anmälan göras (5 §). För hem av nu före­

varande storlek finnes inga bestämmelser om anstaltsläkare, journalföring

eller årsberättelse.

För enskilt förlossningshem gäller, oavsett antalet vårdplat­

ser, väsentligen samma föreskrifter som beträffande enskilt sjukhem om

minst sex vårdplatser. Därjämte föreskrives, att föreståndare för förloss­

ningshem, vilket ej tillika är att anse såsom barnavårdsanstalt jämlikt

barnavårdslagen, har att, sedan i hemmet intagen kvinna vårdats där i

tre veckor efter förlossningen, göra anmälan därom till barnavårdsassisten-

ten vid länsstyrelsen inom en vecka efter utgången av nämnda tid; anmälan

skall också ske i det fall att i förlossningshem intagen kvinna vid utskriv­

ningen kvarlämnar sitt barn, vilken anmälan skall göras ofördröj ligen efter

utskrivningen (7 § 3 mom.). Tillsyn över enskilt förlossningshem i annat

än medicinskt-hygieniskt hänseende utövas under inseende av socialstyrel­

sen utav länsstyrelsernas barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna

ävensom, då så erfordras, av särskilt tillkallade personer (7 § 2 mom.).

Lika för alla enskilda sjukhem och förlossningshem

gäller, att, om anstalt eller hem inrättats med bidrag av statsmedel eller om

statsbidrag utgår till dess drift, föreskrifterna i stadgan äger tillämpning

endast i den mån de icke strider mot de för bidragets åtnjutande gällande

bestämmelserna (1 § 3 mom.). Sjukhem och förlossningshem är i medicinskt-

hygieniskt hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, över­

stiger antalet vårdplatser 30, skall inspektionen verkställas med lämpliga

mellantider (7 § 1 inom.). Finnes vid inspektion eller eljest, att vården ej om-

besörjes på tillfredsställande sätt, eller att annat uppenbart missförhållande

föreligger, äger medicinalstyrelsen, om rättelse icke åstadkommes, med åter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

10

kallande av tillstånd då sådant meddelats, förbjuda den, som driver hem­

met, att fortsätta därmed (8 §).

Stadgan innehåller slutligen straff- och besvärsbestämmelser (9—12 §§).

Från stadgans föreskrifter är undantagna statsunderstödda enskilda tuber-

kulossjukvårdsanstalter ävensom sanatorier, som tillhör Konung Oscar II:s

jubileumsfond, och anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet.

Genom beslut den 29 maj 1931 och den 30 januari 1948 har Kungl. Maj:t

föreskrivit bland annat, att medicinalstyrelsen skall inhämta yttrande över

tillståndsansökning enligt sjukhemsstadgan av länsstyrelsen samt av förste

provinsialläkaren (förste stadsläkaren) efter hörande av vederbörande

lokale tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden. Avser ansökningen förloss­

ningshem, skall även vissa tillsynsorgan höras.

Enligt kungörelse den 20 december 1940 (nr 1046) skall för tuberkulos­

sjuka avsedd anstalt, för vars uppförande eller inrättande statsbidrag åtnju­

tits eller till vars drift statsbidrag utgår, i tillämpliga delar vara underkastad

vissa angivna bestämmelser i sjukhuslagen, ändå att anstalten ej drives av

landsting eller kommun. Därjämte skall i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse vad i sjukhusstadgan finnes föreskrivet om tuberkulossjukvårds-

anstalt av motsvarande slag. Vad i sjukhuslagen och sjukhusstadgan finnes

föreskrivet om landsting eller sjukvårdsberedning skall gälla, om anstalt

drives av förening, bolag eller stiftelse, i avseende å vederbörande styrelse

och, om anstalt drives av enskild, i avseende å denne; dock skall beslut om

tillsättande av underläkare och om utfärdande av instruktion för lasaretts-

läkare och underläkare underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

I stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården

i riket finnes bestämmelser för tre slag av enskild vård av psykiskt sjuka,

nämligen vård på enskilda sinnessjukhus (3 kap.), vård på enskilda vård­

hem för sinnessjuka (4 kap.) och annan enskild vård (5 kap.).

Enskilt sinnessjukhus — varmed förstås sinnessjukhus, som

drives av annan än staten, kommun, landstingskommun eller sammanslut­

ning vari kommun eller landstingskommun deltager —- må ej anläggas

utan att medicinalstyrelsen godkänt tomt och ritningar. Godkännande må

endast meddelas den, som befunnits lämplig att omhänderha verksamheten.

Motsvarande gäller i avseende å inrättande av enskilt sinnessjukhus i bygg­

nad, som använts för annat ändamål, samt i fråga om avsevärd till- eller

ombyggnad. Enskilt sinnessjukhus må icke öppnas för sjukhusverksamhet

förrän medicinalstyrelsen, efter det sjukhuset blivit besiktigat genom sty­

relsens försorg, godkänt sjukhuset (112 §).

Medicinalstyrelsen äger att låta verkställa inspektion av enskilt sinnes­

sjukhus samt att meddela föreskrifter för att trygga behörig vård åt de

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

11

intagna. Åsidosattes föreskrift, som givits i allmän lag eller författning

eller i vederbörlig ordning meddelats beträffande sjukhuset eller där an­

ställd personal, eller finner medicinalstyrelsen eljest, att verksamheten icke

utövas på ett tillfredsställande sätt, äger styrelsen förklara godkännande

förfallet. Vidare förfaller godkännande, om verksamheten utan medicinal­

styrelsens medgivande överlåtes på annan (113 §).

Enskilt sinnessjukhus är underkastat tillsyn av en inspektör, som förord­

nas av medicinalstyrelsen. Vid förfall för inspektören har medicinalstyrelsen

att förordna om befattningens uppehållande. Inspektören skall vara legi­

timerad läkare. Sinnessjukhusets innehavare är pliktig att till inspektören

utgiva arvode med belopp, som bestämmes av medicinalstyrelsen. I den mån

arvode icke kan uttagas av innehavaren, äger inspektören åtnjuta ersätt­

ning av allmänna medel. För inspektören utfärdar medicinalstyrelsen in­

struktion. Inspektören skall ha fritt tillträde till sjukhuset och är berättigad

att av sjukvårdsläkaren erhålla alla de upplysningar rörande sjukhuset och

där intagna som erfordras för inspektionens utövande (114 §).

Sjukvårdsläkare vid enskilt sinnessjukhus förordnas av medicinalstyrel­

sen. Sådant förordnande må ej meddelas annan än legitimerad läkare, som

föreslagits av sjukhusets innehavare. På medicinalstyrelsen ankommer också

att, då sjukvårdsläkare avgått eller åtnjuter ledighet, efter hörande av inne­

havaren förordna om tjänstens uppehållande (115 §).

Sjukvårdsläkaren, för vilken medicinalstyrelsen har att efter hörande

av sjukhusets innehavare fastställa instruktion, är pliktig att i tillämpliga

delar ställa sig till efterrättelse vissa angivna bestämmelser, som enligt sin-

nessjukvårdsstadgan gäller för motsvarande läkare vid statens sinnessjuk­

hus. Han har också att varje år före mars månads utgång till medicinal­

styrelsen avlämna berättelse för sjukhusets verksamhet under nästföre­

gående år (116 §).

På enskilt sinnessjukhus må vårdas såväl sinnessjuka som psykiskt efter­

blivna (133 §).

Med enskilt vårdhem förstås helt eller delvis för sinnessjuka

inrättat, för samtidig vård av mer än fem sjuka avsett enskilt sjukhus,

å vilket icke må utövas den särskilda befogenhet som avses i 4 § 1 mom.

2 st. sinnessjuklagen, innebärande bl. a. rätt att tvångsvis kvarhålla den in­

tagne på sjukhus. Enskilt vårdhem må ej drivas utan tillstånd av medi­

cinalstyrelsen (118 §).

Sinnessjuk, som är intagen å enskilt vårdhem, skall vårdas under inseende

av legitimerad läkare, som må utses av den sjuke själv eller, om annan

enligt lag har att sörja för den sjukes person, av denne (119 § 2 inom.).

I fråga om medicinalstyrelsens inspektion av vårdhem, om återkallande

av tillstånd m. in. och om inspektör för hemmet gäller väsentligen samma

bestämmelser som för enskilda sinnessjukhus. Inspektör vid vårdhem skall

övervaka, att de beträffande hemmet av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

14

ten eller Konung Oscar II:s jubileumsfond, eller som i avseende å hälso- och

sjukvården är underkastad statlig inspektion av annan än förste provin­

sialläkare. Detsamma gäller beträffande förste stadsläkare i Stockholm, Gö­

teborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, vilka är likställda med förste

provinsialläkare (§ 1). Enligt § 26 mom. 5 bör provinsialläkare under

tjänsteresor inom sitt distrikt, när tid och omständigheter medger det, un­

dersöka hälsovårdsförhållandena inom samma inrättningar och anstalter.

överinspektören för mentalsjukvården i riket har enligt 1 § i sin instruk­

tion (nr 331/1929) att inspektera sinnessjukvården å vart och ett av sinnes­

sjukhusen i riket minst en gång årligen. Annan sinnessjukvård, varom

föreskrifter meddelas i sinnessjukvårdsstadgan, skall han inspektera, när

i följd av anmärkning eller eljest anledning förekommer därtill. Vid inspek­

tion av vårdhem äger överinspektören samma befogenhet att förordna om

intagens skiljande från vårdhemmet, som enligt nyssnämnda stadga till­

kommer den för hemmet förordnade inspektören (3 § 2 mom.).

I den mån psykiskt efterblivna vårdas på enskilt sinnessjukhus eller i

enskilt hem om högst fem vårdplatser utövas nu nämnda tillsyn av över­

inspektören för psykiskt efterblivna (instruktion nr 513/1941).

tiungl. Mcij. ts proposition nr 63 år 1960

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

Allmän motivering

Kommittén framhåller, att i det av kommittén tidigare framlagda för­

slaget till ny sjukhuslag förordades ändring av den bestämmelse i 1940 års

sjukhuslag, vilken angav vad som skulle förstås med att sjukhus är drivet

av landsting eller kommun. Detta påkallar ändring i författningarna rö­

rande enskilda sjukvårdsanstalter. Definitionen på sjukhus, drivet av en­

skild, korresponderar nämligen med sjukhuslagens bestämning. Förslaget

till sjukhuslag innebar vidare, att författningsbestämmelserna för kropps-

sjukvård och psykiatrisk vård sammanfördes i en gemensam lag med

så långt möjligt enahanda bestämmelser för båda vårdområdena. På sam­

ma sätt bör enligt kommitténs mening föreskrifterna för motsvarande

enskilda anstalter samordnas i en författning. Vid sin granskning av bestäm­

melserna rörande enskilda anstalter har kommittén funnit, att dessa även

i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revision.

Inventering av befintliga hem

För att få ett underlag för sitt arbete har kommittén, med biträde av

förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) och hjälpverksamhetsläkarna

vid statens sinnessjukhus, verkställt en inventering av befintliga enskilda

sjukvårdsanstalter. Resultatet framgår a\ en till betänkandet fogad för­

teckning.

15

I fråga om hem, för vilka tillstånd erfordras, har i förteckningen endast

medtagits sådana, som erhållit tillstånd. Kommittén framhåller, att av

förste provinsialläkarna anmälts ett ganska stort antal hem, vilka icke inne­

har tillstånd. Dessa hem torde i de flesta fall tillhöra gränsområdet mellan

egentliga sjukhem och konvalescent- eller vilohem. De hem, för vilka endast

anmälningsplikt förelegat, har i den mån de anmälts vid inventeringen,

samtliga upptagits i förteckningen. De redovisade hemmen — till antalet

177 — har med hänsyn till det huvudsakliga vårdklientelet hänförts till

vissa grupper. Sammanlagt redovisas 4 125 vårdplatser, vilka fördelar sig

med 773 platser för lasarettsvård, 832 för annan akutvård, 1 284 för psykisk

sjukvård, 740 för kronikervård och 367 för konvalescentvård, vartill kommer

129 platser för blandad kroniker- och konvalescentvård.

Kommittén gör i anslutning till redovisningen följande kommentar.

Den slutna sjukvård, som meddelas av enskilda — stiftelser, bolag, för­

eningar eller enskilda personer — är av begränsad omfattning. De ständigt

stegrade kostnaderna har gjort det allt svårare för enskilda att driva an­

stalter för kvalificerad sjukvård. Större delen av de anstalter av denna typ

som alltjämt finnes — huvudsakligen i Stockholm — drives också numera

till väsentlig del med bidrag av kommunala medel. Inom den mindre kvali­

ficerade anstaltsvården — främst vården av kroniskt sjuka, lättskötta psy­

kiskt sjuka och konvalescenter — har den enskilda verksamheten haft lät­

tare att hävda sig och spelar alltjämt på många håll en icke obetydlig roll.

Väsentligen synes detta sammanhänga med i vilken omfattning vårdgrenen

inom området är utbyggd av vederbörande landsting (stad). Med hänsyn

särskilt till de hinder, som föreligger för erforderlig utbyggnad av den kom­

munala anstaltsvården, kommer behov av enskilda sjukvårdsanstalter otvi­

velaktigt att föreligga för lång tid framåt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

Vårdområden som författningsregleringen bör omfatta

Kommittén uttalar, att bestämmelserna för den enskilda anstaltsvården i

princip bör täcka samma vårdområden som bestämmelserna för den kom­

munala anstaltsvården, d. v. s. all sluten vård för sjukdom, skada, kropps-

fel och barnsbörd med undantag för den anstaltsvård för psykiskt efter­

blivna, varom är särskilt stadgat. Den vård, som betraktas såsom sjukvård,

då den lämnas av landsting och kommuner, bör rimligtvis betraktas på

samma sätt då den lämnas av enskilda.

Kommittén framhåller, att en sådan ordning i förhållande till vad som nu

gäller icke innebär någon väsentlig ändring utom möjligen för konva­

lescentvården. Gällande sjukhemsstadga avser, enligt 1 §, anstalter

eller hem för »sluten kroppssjukvård», vilket uttryck enligt kommitténs

mening bör inkludera konvalescentvård. Enligt 1940 års sjukhuslag inne­

fattas nämligen i »anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel» även

konvalescentvård. Vad som föranlett, att konvalescenthem likväl i allmän­

het icke registrerats enligt 1931 års sjukhemsstadga, har varit ett uttalande

16

av medicinalstyrelsen i förarbetena till stadgan, vari det heter, att från

stadgans tillämplighetsområden skulle uteslutas sådana hem (pensionat)

»där personer mottoges eller enligt gängse språkbruk inackorderades för

att på ett för dem bekvämare sätt kunna besöka läkare och eventuellt stå

under dennes omvårdnad och där ingen annan behandling utövades än den,

som vore att anse som ett fullföljande av föreskrifter meddelade av läkare,

t. ex. dietisk behandling, medikamentsbehandling, som kunde givas av an­

nan än läkare, elektrisk behandling, bad och dylikt». Medicinalstyrelsen

hade tydligen vid utarbetande av stadgeförslaget icke konvalescenthem i

tankarna.

Kommittén fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på stadgan den

8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse. Enligt denna stadga krä-

ves särskilt tillstånd för drivande av hotell- eller pensionatrörelse. Innehål­

ler den i rörelsen brukade byggnaden eller lägenheten högst fyra för gäs­

ters härbärgerande avsedda rum och är den icke avsedd för mottagande

samtidigt av flera gäster än åtta, erfordras dock icke tillstånd. Tillstånd

meddelas av poliskammare, magistrat eller länsstyrelse. Meddelat tillstånd

kan indragas. Även den som driver rörelse, varför tillstånd ej fordras, kan

under vissa förutsättningar förbjudas att vidare utöva rörelsen.

Kommittén anför, att konvalescenthemmen, om de icke underkastas be­

stämmelserna i sjukhemsstadgan, i stället bör bli att anse såsom hotell eller

pensionat. Huruvida de i praxis beviljas tillstånd såsom sådana undandra­

ger sig kommitténs kännedom. Oavsett huru härmed förhåller sig, synes

det mera tillfredsställande, att hemmen ställes under medicinsk tillsyn i

stället för den övervägande polisiära uppsikt, som är stadgad för hotell och

pensionat. Denna ståndpunkt är för övrigt en konsekvens av att landstingens

och kommunernas konvalescenthem är underkastade sjukhuslagen.

Det påpekas av kommittén, att gränsdragningen mellan sjukhemsstad-

gans och hotellstadgans tillämplighetsområden alltid torde komma att er­

bjuda vissa svårigheter. Kommittén anser dock, att av kommittén föresla­

gen gräns bör vara betydligt lättare att draga än den som ansetts följa av

förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga. Sålunda bör det vara klart att hem,

där intagning regelmässigt sker på läkarremiss, icke kan anses som hotell

eller pensionat. Även hem, där någon form av patientbehandling meddelas,

måste oavsett behandlingens art föras till sjukvårdssidan. Till ledning bör

också tjäna den reklam som hemmet bedriver. Till pensionat bör å andra

sidan hänföras vilohem, där någon patientbehandling icke rutinmässigt

meddelas.

Kommittén ingår vidare på frågan om vad som skall anses såsom för­

lossningshem och förordar, att s. k. mödrahem icke skall räknas

hit. Härom anföres i huvudsak.

I 1931 års stadga betecknas såsom förlossningshem anstalt eller hem för

beredande av sluten vård icke »vid barnsbörd» utan »i samband med barns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

18

hus, där de intagna enligt lag får underkastas tvång. De befintliga enskilda

sinnessjukhusen drives också på sådant sätt, att de står vårdhemmen när­

mare, och de har på förfrågan förklarat sig beredda att även formellt övergå

till vårdhem. Då kommittén förutsätter, att Kungl. Maj :t icke kommer att

godkänna nya enskilda sinnessjukhus, kommer alltså bestämmelser för

denna sjukhusgrupp att i fortsättningen bli överflödiga.

Hemmen för vård av psykiskt sjuka bör enligt kommitténs mening i

likhet med hemmen för kroppssjukvård betecknas sjukhem. Benämningen

vårdhem bör förbehållas anstalter tillhörande socialvården.

Enligt kommittén finns ej längre enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter,

som avses i den förut nämnda kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046).

Författningsreglering erfordras därför icke vidare på detfa område.

Kommittén erinrar, alt de enskilda förlossningshemmen vid tillkomsten

av 1931 års stadga utgjorde en stor och betydelsefull grupp. Den utbyggnad

av förlossningsvården, som sedermera ägt rum genom sjukhushuvudmän­

nens försorg, har medfört, att de enskilda hemmen undan för undan ned­

lagts. Numera återstår — bortsett från mödrahem — endast tre enskilda

förlossningshem. Av dessa är dock endast ett, drivet av Röda korset, helt

avsett för förlossningsvård (5 vårdplatser). De båda övriga är kombinerade

sjuk- och förlossningshem, och ett av dem använder f. n. sina barnbörds-

platser för egentlig sjukvård. Med hänsyn härtill synes det kommittén icke

påkallat att bibehålla förlossningshemmen såsom en särskild grupp av sjuk-

vårdsanstalter. De bör utan olägenhet kunna betecknas såsom sjukhem.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså alla enskilda sjukvårdsanstalter

—• oavsett vilken vård de avser att bereda — betecknas »sjukhem». Denna

beteckning är visserligen, yttrar kommittén, mindre lämplig för vissa större

anstalter, där ren lasarettsvård meddelas, men då det här rör sig om ett

fåtal anstalter, vilka redan i 1931 års stadga benämnes sjukhem, finns det

icke skäl att nu företaga någon ändring. För övrigt behöver ordet sjukhem

icke ingå i anstaltens officiella namn, utan det står innehavaren fritt att

välja lämplig benämning.

I gällande bestämmelser har icke föreskrivits någon minimigräns för

antalet platser på sjukhem eller förlossningshem men däremot på vårdhem

för sinnessjuka; platsantalet är där fixerat till minst sex. Den som motta­

ger mindre än sex psykiskt sjuka eller efterblivna är i annan ordning under­

kastad särskilda bestämmelser under förutsättning att vården lämnas mot

betalning eller eljest i förvärvssyfte.

Kommittén förordar, att ett minsta platsantal fastställes för sjukhemmen,

och anför härom.

Enligt kommitténs mening medför konstruktionen med hem utan fixerat

minimiantal platser en viss oklarhet. Skall t. ex. den som mottager endast en

patient anses driva ett sjukhem? Det förekommer numera i ganska stor om­

fattning, att landsting inackorderar kroniskt sjuka i enskilda hem. Dessa sy­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

19

nes icke betrakta sin verksamhet såsom sjukhem och iakttager icke bestäm­

melserna i 1931 års stadga. I sak synes intet vara att invända häremot, ty som

regel kan det icke anses påkallat, att sjukhemsbestämmelserna tillämpas på

denna verksamhet. Likväl kan det ifrågasättas, om förfarandet står i över­

ensstämmelse med stadgans föreskrifter. Den ordning som gäller beträffande

psykiskt sjuka är betydligt klarare — en minimigräns för vårdhem och vad

därunder är regleras för sig. Kommittén vill föreslå, att denna ordning i

princip blir gällande över hela linjen. Dock anser kommittén, att minimi­

gränsen för sjukhem bör sänkas. En verksamhet som är så stor, att tre, fyra

eller fem sjuka samtidigt kan mottagas, bör betraktas som sjukhem.

Om den sjukvårdande verksamheten är så ringa, att det endast är fråga

om en eller två patienter, bör enligt kommitténs mening särskilda bestäm­

melser träda i tillämpning, och det bör för dessa fall vara tillfyllest om för­

fattningsregleringen gäller verksamhet som drives yrkesmässigt. Verksam­

heten bör kunna lämnas oreglerad, om den icke har den kontinuitet som

ligger i bestämningen yrkesmässig. Om exempelvis ett landsting lämnar

ersättning till ett par makar för vård i hemmet av deras kroniskt sjuka för­

äldrar, bör detta icke kräva författningsreglering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Tillstånd

Kommittén erinrar, att för närvarande i vissa fall endast fordras, att an­

mälan göres då enskild driver sjukvårdande verksamhet. Kommittén finner,

att anmälningssystemet är behäftat med stora svagheter, och framför här-

utinnan följande synpunkter.

Det ligger i sakens natur, att det är lättare att vägra tillstånd till ett hem

som planeras än att ingripa och stoppa en igångsatt verksamhet sedan denna

anmälts. Det är över huvud taget mycket svårt att uppehålla skäliga stan­

dardkrav på hemmen, om icke det allmänna beredes möjlighet att på ett

tidigt stadium ge sin mening till känna. Kategoriklyvningen är över huvud

ägnad att ge innehavarna en känsla av att det inte är så noga med kraven

på den verksamhet, som icke förutsätter tillstånd. Den kan också utnyttjas

på ett icke önskvärt sätt. Det har sålunda förekommit, att en person sökt

tillstånd att driva och förestå ett mindre hem men vägrats detta, då han an­

setts olämplig såsom föreståndare, varefter han i stället begagnat sin rätt

att utan tillstånd öppna ett hem om fem vårdplatser. Det har slutligen visat

sig, att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning försummas — en ren

ordningsföreskrift tas inte lika allvarligt som en fråga vilken avser att för­

värva en rättighet.

Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen, att det allmänna

icke kan få den enskilda verksamheten under tillräcklig kontroll, med

mindre skyldigheten att söka tillstånd utsträckes. För medicinalstyrelsen

— som är del organ vilket meddelar tillstånd och som bör bibehållas i denna

funktion — skulle detta givetvis innebära en något ökad arbetsbelastning

men med den begränsade omfattning den enskilda verksamheten har bör

ökningen av arbetsbördan enligt kommitténs mening bli så ringa, att den

2*— Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 63

20

icke behöver utgöra något hinder. Kommittén föreslår sålunda, att sjukhem

oavsett storleken ej må drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen och att

detsamma stadgas även för sådan enskild verksamhet som avser vård av

mindre än tre patienter under förutsättning att verksamheten bedrives

yrkesmässigt.

Vid ansökan om tillstånd bör för det fall, att annan än sökanden skall

vara föreståndare, fogas skriftligt åtagande av den föreslagne att mottaga

uppdraget. Kommittén har inhämtat, att praktiskt behov av en dylik ordning

föreligger.

Kommittén anser icke påkallat, att — såsom nu är fallet — bestämmelser

utfärdas om yttranden över tillståndsansökan. Den läkare, som närmast

under medicinalstyrelsen skall ha att utöva tillsyn över hemmet, bör givet­

vis alltid yttra sig. Om tillsvnsläkaren själv känner till hemmet, torde den

lokale tjänsteläkarens yttrande icke vara erforderligt. Som regel torde även

ett kommunalt organ — lämpligen hälsovårdsnämnden — böra beredas

tillfälle yttra sig utom i fråga om de minsta hemmen. Detsamma synes

böra gälla beträffande länsstyrelserna, vilka har möjlighet att genom sin

expertis få de viktiga brandskyddsanordningarna granskade.

Varje hem bör godkännas för visst slag av vård och skall alltså icke utan

nytt tillstånd kunna övergå till annan vårdverksamhet. Kraven på ett hem

måste nämligen vara beroende av den vård, hemmet avser att bereda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Läkarvården

Enligt kommitténs mening är det en brist, att enligt gällande bestämmel­

ser icke kräves att läkare är knuten till de mindre sjukhemmen. Man får

visserligen utgå från att patienterna erhåller läkarvård genom särskilt till­

kallade läkare men det finns likväl ingen läkare som i medicinskt-hygie-

niskt hänseende har tillsyn över hemmet i dess helhet. Den statliga inspek­

tionen kan omöjligen bli tillräckligt intensiv för en sådan uppgift. Skyldig­

heten att ha anstaltsläkare bör därför utsträckas till alla sjukhem. Den

särskilda ordning, som nu råder vid vårdhemmen för sinnessjuka, bör i

samband härmed upphöra.

Kommittén framhåller, att utsträckandet av skyldigheten att ha anstalts­

läkare även till de små hemmen givetvis kan medföra en mindre kostnads­

ökning för dessa hem. Emellertid måste beaktas, att själva läkarvården på

det ena eller andra sättet ersättes redan nu och att vad som kan tillkomma

endast är ersättning för den medicinskt-hygieniska uppsikten över hemmet.

Med hänsyn till hemmens ringa storlek bör den kostnad, som kan komma

i fråga, bli så begränsad, att den icke kan få utgöra något hinder.

Kommittén anser hinder icke böra möta mot att läkarvård å sjukhem

utövas av annan än anstaltsläkaren, d. v. s. annan vid sjukhemmet anställd

läkare eller utomstående läkare.

dens karaktär och beträffande storlek. Det synes även i fortsättningen böra

överlåtas åt praxis att bestämma personalkraven i detalj. Emellertid vore det

önskvärt, om medicinalstyrelsen utarbetade och fastställde vissa normer i

dessa hänseenden till ledning för dem, som önskar anordna enskilda sjuk­

hem.

Beträffande föreståndares åligganden anför kommittén, att det bör an­

komma på föreståndare — och icke såsom nu på anstaltsläkare — att avgiva

årsberättelse. Skyldigheten bör gälla för alla sjukhem. Medicinalstyrelsen

torde endast ha behov av ett fåtal uppgifter från de enskilda anstalterna,

såsom antalet patienter och vårddagar, vilka bör redovisas i den allmänna

statistiken; medicinalstyrelsen bör äga bestämma vilka uppgifter som skall

lämnas. I sinnessjukvårdsstadgan finns ganska utförliga föreskrifter om

föreståndares åligganden, vilka föreskrifter kommittén anser efter bearbet­

ning kunna överföras till den nya författningen. Kommittén förutsätter, att

föreståndaren skall kunna delegera sin rätt att besluta om intagning av

patienter.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

Tillsyn

Kommittén erinrar, att tillsynen över sjukhemmen i sista hand tillkommer

medicinalstyrelsen. Denna tillsyn kan dock icke bli mera ingående, varför

även lokala och regionala organ måste anlitas. Kommittén yttrar härom bl. a.

Man kan icke räkna med att ett centralt organ med ett mycket stort in­

spektionsområde skall kunna utöva någon mera ingående uppsikt över de

små inrättningar, som de enskilda sjukvårdsanstalterna i regel utgör. Det

blir här nödvändigt att väsentligen grunda tillsvnen på lokala eller regionala

organ. I fråga om de mindre anstalter, för vilka tillståndstvång för närva­

rande icke föreligger, skall anmälan göras till provinsialläkaren. Det är

emellertid icke sörjt för att förste provinsialläkaren (förste stadsläkaren)

får kännedom om anmälningarna, och följaktligen kan man ej heller räkna

med att han skall kunna inspektera dessa hem. Provinsialläkarna har å

andra sidan ingen ovillkorlig inspektionsplikt. De mindre hemmen är så­

lunda nu tämligen okontrollerade. Även i övriga hänseenden hålles förste

provinsialläkaren nu ofta utanför vad som händer beträffande hemmen__

förbindelse av läkare, som antagits till anstaltsläkare, skall t. ex. ingå till

medicinalstyrelsen men ej till förste provinsialläkaren. Bättre förhåller det

sig med motsvarande hem för de psykiskt sjuka, där hjälpverksamhets-

lakaren ersätter både provinsialläkaren och förste provinsialläkaren.

Enligt kommitténs mening måste den egentliga tillsynen över sjukhem­

men liksom över de mindre hemmen om 1 å 2 platser åvila förste provin­

sialläkarna (förste stadsläkarna) eller, om det är fråga om psykiskt sjuka

eller efterblivna, hjälpverksamhetsläkarna. Det är därför också angeläget,

att dessa läkare hålles väl å jour med vad som händer beträffande dessa

hem. I Stockholm och Göteborg finnes icke hjälpverksamhetsläkare. Här

maste däiför förste stadsläkarna t. v. ha tillsyn även över hemmen för

24

Yttranden över sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

Remissinstanserna har praktiskt taget enhälligt lämnat kommitténs för­

slag utan erinran eller tillstyrkt, att förslaget i det väsentliga lägges

till grund för lagstiftning. Från flera håll anföres att förslaget är förtjänst­

fullt. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen sin fulla anslutning till kommit­

téns förslag att samordna erforderliga föreskrifter för enskilda anstalter i

en författning, gällande såväl kroppssjukvård som psykiatrisk vård — eu

åtgärd, som är helt i linje med det av kommittén tidigare framlagda försla­

get till ny sjukhuslag för de kommunala sjukvårdsanstalterna. Som eu

väsentlig fördel framhålles, att de enskilda konvalescenthemmen i likhet

med kommunala dylika anstalter nu kommer att underkastas medicinsk

kontroll. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes kommittén ha väl till­

varatagit möjligheterna till förenklingar i både sakligt och formellt hän­

seende; genom förslaget skapas ett bättre prövningsförfarande och en effek­

tivare tillsyn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att förslaget kan anses

väl fylla kravet på reda och klarhet, samtidigt som det synes väl ägnat att

möjliggöra erforderlig insyn och kontroll. Svenska landstingsförbundet

uttalar, att förslaget innebär en välbehövlig systematisering och rationali­

sering av gällande bestämmelser. Sveriges läkarförbund framhåller såsom

sin uppfattning, att kommittén löst sin uppgift på ett i stort sett tillfreds­

ställande sätt, och förste provinsialläkarnes förening finner förslaget inne­

bära väsentliga förbättringar i fråga om bl. a. tillståndsgivning, läkarvård

och tillsyn.

En avvikande uppfattning framföres av sjukhuschefen vid S:ta Annas

sjukhus, vilken anser, att lagstiftningsfrågan bör upp­

skjutas. Vid samordning av kroppssjukvård och mentalsjukvård behövs

nya medicinska termer. Vidare kan för andra sjuka än mentalsjuka erford­

ras speciella bestämmelser bl. a. ur retentionssynpunkt, t. ex. i viss utsträck­

ning inom epidemivården. Tiden är därför enligt sjukhuschefens mening

ännu icke mogen för en erforderlig radikal ändring av författningar på

sjuk- och hälsovårdens område. I fråga om kommitténs författningstext bör

en förenkling eftersträvas.

Remissinstanser, vilka särskilt upptagit frågan om behovet av

enskilda sju k vårdsanstalter, betonar i allmänhet, att ett så­

dant behov torde komma att föreligga under lång tid framåt. Uttalanden i

denna riktning göres bl. a. av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och

Malmöhus län samt av svenska stadsförbundet. Socialstyrelsen understryker

kommitténs åsikt, att de enskilda förlossningshemmen nu torde ha spelat

ut sin roll. En viss betänksamhet i fråga om den enskilda sjukvårdsverk­

samhetens och särskilt de små hemmens uppgift inom sjukvården fram­

träder i yttrandet från hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjuk­

hus. Enligt detta yttrande synes det tvivelaktigt, om den yrkesmässiga vår­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

26

riten, att enskilda anstalter av lasarettskaraktär bör benämnas sjukhus;

den nya stadgan borde då gälla enskilda sjukvårdsanstalter in. m., varvid

anstalterna skulle omfatta dels enskilda sjukhus av lasarettskaraktär och

dels sjukhem med verksamhet enligt kommittéförslaget.

Förslaget, att de enskilda sinnessjukhusen skall avvecklas, har nästan

enhälligt lämnats utan erinran. Kommittén för översyn av hälso- och sjuk­

vården i riket betonar, att det icke kan vara lämpligt, att av enskild person,

stiftelse eller förening drivet sjukhem skall ha retentionsrätt; dylik rätt bör

förbehållas mentalsjukhuset inom upptagningsområdet. Endast styrelsen

för betamastiftelsen i Sverige hyser den uppfattningen, att enskilda sinnes­

sjukhus bör få finnas; styrelsen anser nämligen, att stiftelsens sjukhem

Jakobsdal, som nu driver psykiatrisk vård med retentionsrätt, bör få fort­

sätta sin verksamhet i huvudsak enligt hittills tillämpade bestämmelser.

I några yttranden upptages frågan om de större enskilda sjukvårdsan-

stalternas ställning och föreslås, att för dem antingen skall tillämpas den

kommunala sjukhuslagstiftningens bestämmelser i tillämpliga delar eller

utfärdas särskilda reglementen. Sålunda anser svenska stadsförbundet, att

sjukhuslagens bestämmelser i tillämpliga delar bör gälla för det fåtal' en­

skilda sjukhem, som bedriver en kvalificerad sjukvård av lasarettskaraktär.

Dessa sjukhem har i regel ett relativt stort antal vårdplatser, och kostna­

derna bestrides till väsentlig del av kommunala medel.

Sjukhusdirektionen i Stockholm, som dock icke har något yrkande i frå­

gan, framhåller, att direktionen i stor utsträckning fullgör sjukvårdsbered­

nings uppgifter för fyra enskilda sjukvårdsinrättningar i staden, nämli­

gen Ersta sjukhus, allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas barn­

sjukhus och barnsjukhuset Samariten. Dessa sjukvårdsinrättningar under­

ställer direktionen små förslag till inkomst- och utgiftsstat, och Stockholms

stad ansvarar i sista hand för driftkostnaden vid allmänna barnbördshuset,

Kionprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset Samariten, beträf­

fande de två förstnämnda tillsammans med Stockholms läns landsting. Direk­

tionen utser en till två revisorer för envar av de fyra sjukvårdsinrättningar­

na samt visst antal ledamöter i direktionen över allmänna barnbördshuset

och styrelserna för Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset

Samariten. Dessa fyra sjukvårdsinrättningar står sålunda de kommunala

sjukhusen mycket nära, även om de i juridisk mening utgör enskilda inrätt­

ningar. Stadskollegiet i Stockholm åberopar direktionens yttrande. Sveriges

läkarförbund finner det böra närmare övervägas, om icke kategorien an­

stalter för mera kvalificerad vård, till vilken hänföres verkliga sjukhus av

s. k. normallasaretts karaktär, såsom Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt,

Röda korsets sjukhem, Sophiahemmet, Ersta sjukhus, betaniasystrarnas

sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg och Samariter-

hemmet i Uppsala, bör undantagas från sjukhemsstadgan och förslagsvis i

Kungi. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

27

stället hänföras under sjukhuslagens och sjukhusstadgans bestämmelser i

tillämpliga delar eller för dem fastställas särskilda reglementen.

Liknande lösningar förordas av direktionen över allmänna barnbörds-

huset samt styrelserna för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka

barn, svenska diakoniss-sällskapet och barnsjukhuset Samariten. I det

yttrande, som avgivits av styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt

för sjuka barn, anföres bl. a. följande.

I den till betänkandet fogade förteckningen över enskilda sjukvårdsan-

stalter upptages anstalter av olika storlek och av vitt skild karaktär. Så

finner man där verkliga sjukhus av s. k. normallasaretts karaktär t. ex.

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, som dessutom rymmer en av Karo­

linska Institutets undervisningskliniker, Ersta sjukhus och Samariterhem-

met i Uppsala. Vid de nu nämnda sjukhusen bedrives en högt kvalificerad

sjukvård, som vad arten beträffar icke i något avseende skiljer sig från

verksamheten vid de större lasaretten. Förteckningen upptar sedan ett stort

antal anstalter med olika platsantal, de minsta med t. o. m. endast 1 säng,

vilka representera, vad som kan kallas för sjukhem. Det synes verklighets­

främmande att tänka sig en för dessa båda slag av sjukvårdsanstalter ge­

mensamt gällande stadga. Det framlagda förslaget synes väl lämpat för

sjukhem för mindre kvalificerad sjukvård, men styrelsen kan ej tillstyrka,

att det antages att gälla även för den förra gruppen. Det synes styrelsen

diskutabelt, om en anstalt, vars drift till väsentlig del bekostas med kommu­

nala bidrag, helt kan betraktas som enskild. Under alla förhållanden måste

det anses befogat, att det allmänna får rätt till en viss kontroll av och insyn

i verksamheten, om allmänna medel i större omfattning tillskjutas. När det

gäller sjukhus för mera kvalificerad vård bör en stadga vara i överensstäm­

melse med den, som gäller för liknande av det allmänna helt ägda och driv­

na sjukhus. Här synes emellertid vissa svårigheter erbjuda sig. Åtgärder,

som skulle medföra, att de enskilda sjukhusens självstyrelse äventyrades,

skulle styrelsen ej kunna medverka till, ej heller till sådana, som ingrepe i

självbestämmanderätten över deras egendom. Det sätt, på vilket de enskilda

sjukhus, som alltjämt finnas, bedrivit sin verksamhet, torde få anses ha

varit av sådan karaktär, att dessa sjukhus med deras något friare admi­

nistration visat sig vara ett värdefullt komplement till den av det allmänna

bedrivna sjukhusvården. Såvitt styrelsen har sig bekant, ägas de enskilda

sjukhusen av föreningar eller stiftelser. Deras verksamhet regleras av fast­

ställda stadgar. Därtill komma de villkor, som de anslagsbeviljande myndig­

heterna uppställt för bidragens erhållande. Därest dessa verksamheten reg­

lerande faktorer ej kunna anses tillfyllest, ser styrelsen såsom en utväg ur

nämnda svårigheter, att den planerade sjukhuslagen kompletteras med en

bestämmelse, att den i tillämpliga delar skall gälla även för vissa av Ko­

nungen angivna enskilda sjukhus.

Den av kommittén föreslagna minimigränsen för sjukhem

godtages i allmänhet av remissinstanserna. Kommittén för översyn av hälso-

och sjukvården i riket, som hör till de tillstyrkande myndigheterna, fram­

håller bl. a. följande.

Förslaget skulle innebära, att till de 125 enskilda sjukvårdsanstalter med

3 912 vårdplatser, som i december 1957 innehade tillstånd alt bedriva verk­

Kurigl. Maj. ts proposition nr 63 är 1960

28

samhet av här angivet slag, under stadgan skulle komma ytterligare 41 av

de då befintliga enskilda sjukhemmen med tillhopa 195 vårdplatser. Av des­

sa hem bedrev 35 med 167 vårdplatser vård av psykiskt sjuka. För åter­

stående vid angivna tillfälle befintliga 11 sjukhem med 18 vårdplatser —

nämligen de med 1—2 vårdplatser — skulle enligt förslaget erfordras till­

stånd endast om driften vore att betrakta såsom yrkesmässig. Den ifråga­

satta sänkningen av antalet vårdplatser samt införandet under stadgan av

även yrkesmässig verksamhet av mindre omfattning skulle sålunda med­

föra en långtgående utvidgning av möjligheter till statlig kontroll. Att stad­

gan föreslagits få så stor omfattning synes oss särskilt värdefullt med hän­

syn till att de flesta nu »fria» enskilda sjukvårdsanstalterna är avsedda för

psykiskt sjuka, som mer än de somatiskt sjuka torde vara beroende av att

få sin vård samhälleligt kontrollerad.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids sjukhus vill gå längre än

kommittén, i det han — med hänsyn till svårigheten att avgöra vilka av ett-

och tvåhemmen som bedrives yrkesmässigt — anser tillståndskravet böra

vara generellt och alltså vill slopa all gränsdragning. Denna ståndpunkt god-

tages dock icke av medicinalstyrelsen, som finner det tillräckligt med den

inspektion av den icke yrkesmässiga verksamheten, som åvilar vederbö­

rande tjänsteläkare. Förste stadsläkaren i Göteborg yttrar, att avgränsning-

en till tre vårdplatser möjligen kan diskuteras. Det torde dock vara så sällan

sjukhem med mindre antal vårdplatser förekommer, att den gjorda avgräns-

ningen saknar betydelse.

En av de hörda myndigheterna nämligen länsstyrelsen i Stockholms län

ifrågasätter, om icke den föreslagna minimigränsen är väl låg. De bestäm­

melser, som enligt förslaget skall gälla för sjukvårdsverksamhet för högst

två patienter, möjliggör enligt länsstyrelsens mening en förhållandevis till­

fredsställande prövning och kontroll.

Riksförsäkringsanstalten upptar spörsmålet om sjukhemsstad-

gans tillämplighet i fall då Konungen förordnat, att

sjukhem skall betraktas såsom sjukhus enligt sjuk­

hus 1 a g e n. Anstalten erinrar, att enligt kommitténs förslag till sjukhus­

lag Konungen äger, under förutsättning att driftkostnaden för enskilt sjuk­

hem till väsentlig del bestrides av landstingskommun eller därmed jäm­

ställd stad utan att landstingskommunen eller staden likväl kan anses driva

hemmet, förordna, att hemmet skall betraktas som sjukhus enligt sjukhus­

lagen och landstingskommunen eller staden som hemmets huvudman. Ge­

nom ett dylikt förordnande skulle sjukhuslagen bli tillämplig beträffande

hemmet. Enligt den föreslagna sjukhemsstadgan synes förordnandet emeller­

tid icke medföra, att hemmet blir undantaget från stadgans tillämplighets­

område. Det skulle salunda bli underkastat såväl stadgans som sjukhus­

lagens bestämmelser, vilket knappast torde ha varit kommitténs avsikt. En­

ligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning bör 1 § i stadgan givas sådan ut­

formning, att det klart framgår, att stadgan icke är tillämplig beträffande

berörda hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

29

Kommitténs förslag, att tillstånd skall fordras för drivande av sjuk­

hem och för utövande av annan yrkesmässig sjukvårdsverksamhet, har ej

föranlett erinran.

Såsom förut anförts har hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids

sjukhus ansett tillstånd böra krävas även för icke yrkesmässigt utövad sjuk­

vårdsverksamhet.

Svenska stadsförbundet anser, att tillståndsprövningen även bör omfatta

en behovsprövning. Förbundet anför, att, såvitt av författningstexten fram­

går, medicinalstyrelsen har att meddela tillstånd, då alla förutsättningax

föreligger beträffande personal, lokaler in. in. Enligt förbundet bör styrel­

sen jämväl beakta behovet av sjukhemmet och bör stadgebestämmelserna

kompletteras i detta hänseende.

Om förfarandet vid tillståndsprövning uttalar förste provinsialläkaren i

Kronobergs lån, att kommitténs formulering, att ansökan om tillstånd skall

göras i god tid innan verksamheten avses att taga sin början, torde kunna

tolkas så, att tillstånd sökes först när sjukhemmet står färdigt eller är un­

der byggnad. Detta kan medföra, att vederbörande får vidkännas avsevärda

kostnader för ändringar innan tillstånd kan erhållas. Bestämmelsen borde

utformas så, att tillståndet skall erhållas, innan anstalten bygges eller, om

det gäller befintlig byggnad, inredes. Vederbörande kan på så sätt få en

klar uppfattning om fordringarna beträffande lokaler och personal, innan

kapital investeras på ett företag, som senare skulle visa sig ekonomiskt

ogenomförbart. Man skulle ock slippa ifrån en del sjukhem med en stan­

dard, som står på gränsen till det undermåliga. Länsstyrelsen i Kronobergs

län yttrar, att det måhända vore önskvärt, om någon form av förhands­

granskning hos medicinalstyrelsen av ritningar och andra handlingar röran­

de lokalerna kunde bli möjlig. Förste provinsialläkarnes förening ansex-, att

i författningstexten bör direkt utsägas, att sökande kan få förhandsgransk­

ning resp. förhandsgodkännande av lokalerna. Enligt föreningens erfaren­

het felinvesteras årligen icke obetydliga belopp inom den allmänna hälso-

och sjukvården.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Ryhovs sjukhus betonar det värdefulla

i att yttranden över tillståndsansökan avges av länsstyrelse och hälsovårds­

nämnd. Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, huruvida det icke kunde

vara lämpligt att höra landstingets sjukvårdsstyrelse, som med sin över­

blick över landstingets vårdbehov och sjukhusförhållanden kan beakta, att

det planerade hemmet på ett rationellt sätt infogas i sjukvårdsorganisatio­

nen. Även svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke yttrande bör inhäm­

tas från den för sjukvården i sjukvårdsområdet ansvarige huvudmannen

eller, om den enskilda verksamheten avses att sträcka sig utöver det lokala

sj ukvårdsområdet, huvudmannaorganisationerna.

I några remissyttranden diskuteras, huruvida icke tillståndsprövningen

kan i viss utsträckning decentraliseras. Förste provinsialläkarnes förening

;j — B ihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 63

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

30

anför, att antalet enskilda sjukhem redan nu är mycket stort. Med den be­

tydande ökning av antalet, som blir följden om ansökan skall ske även för

små enheter, maste arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen bli avsevärd.

Beträffande exempelvis ålderdomshemmen tillkommer godkännandet läns­

styrelserna; det gäller i detta fall institutioner av en helt annan storleks­

ordning än flertalet sjukhem. Föreningen ifrågasätter därför, huruvida

icke godkännande av enskilda sjukhem, förslagsvis med mindre än 15 vård­

platser, borde överlåtas till länsstyrelsen efter hörande av förste provinsial­

läkaren. Det förutsattes härvid, att medicinalstyrelsen i instruktion anger

normerna för godkännande. Genom den lokala kännedomen torde förut­

sättningarna för en riktig bedömning från den regionala instansens sida

vara lika stora som för centralmyndigheten. Förste provinsialläkaren i Stock­

holms län och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anför lik­

nande synpunkter och ifrågasätter, om icke godkännandet av sjukhem av

nyssnämnda storlek bör överlåtas åt länsstyrelsen eller förste provinsial­

läkaren. Även enligt länsstyrelsen i Stockholms lön bör en viss decentralise-

ring kunna ske utan olägenhet. Med hänsyn till bl. a. länsstyrelsernas be­

fattning med hälso- och sjukvården samt byggnads- och brandväsendet och

deras tillgång till expertis synes det lämpligt, att tillståndsprövningen an­

kommer på dem.

Den av kommittén föreslagna ordningen, att vid enskilt sjukhem skall

finnas anstaltsläkare, godtages i allmänhet av remissinstanserna.

I vissa yttranden yppas dock tvekan om möjligheten särskilt för de små

hemmen att förvärva läkare för uppdraget. Medicinalstyrelsen anser, att

en av det största förbättringarna förslaget skulle medföra är att skyldig­

heten att ha anstaltsläkare utsträckes till det stora flertalet sjukhem. Vis­

serligen kan svårigheter att erhålla anstaltsläkare beräknas möta i vissa

fall men för dessa bör dispens kunna komma ifråga. Styrelsen anför i

denna del.

Styrelsen får föreslå, att styrelsen med hänsyn till föreliggande svårig­

heter att anskaffa anstaltsläkare erhåller rätt att under en tid av förslags­

vis fem år i särskilda fall dispensera från skyldigheten att anställa dylik

läkare vid hem, där sådan skyldighet hittills icke förelegat. Även ifråga om

den tidpunkt efter stadgans ikraftträdande, inom vilken anmälan med ve­

derbörliga förbindelser från bland annat anstaltsläkaren föreslagits skola

avlämnas — 3 månader — bör styrelsen äga rätt att medgiva dispens i de

fall, då rådrum erfordras för angelägenhetens ordnande.

Hjälpverksamhetsöverlåkaren vid S:t Sigfrids sjukhus yttrar, att anstalts­

läkare hör finnas vid sjukhem för psykiskt sjuka med över fem vårdplat­

ser. Även vid de mindre sjukhemmen bör om möjligt anstaltsläkare finnas

men anordningen kan nog ej genomföras överallt på grund av anstalternas

belägenhet. Även hjälpverksamhetsöverläkarna vid S:t Lars och S:t Jörgens

sjukhus påpekar, att det på många håll kan bli vanskligt att få läkare att

binda sig. Den sistnämnde framhåller därvid särskilt svårigheten att få

Kungi. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

32

till förslaget, att föreståndaren skall besluta om intagning efter samråd med

anstaltsläkaren. Eftersom den senare har att tillse, att å hemmet icke vår­

das andra än sådana som lämpligen kan vårdas där, är det angeläget, att

sådant samråd sker. Det kan nämligen vara ytterst svårt att från ett sjuk­

hem förflytta en redan intagen olämplig patient. Hjälpverksamhetsöverlä-

karen vid Restads sjukhus påpekar, att genom samrådsbestämmelsen kan

väntas en förbättring beträffande den överbeläggning, som för närvarande

ofta vill uppstå. Förste provinsialläkaren i Stockholms län, Stockholms läns

landstings förvaltningsutskott och förste provinsialläkarnes förening vill,

att anstaltsläkaren skall ha en ännu starkare ställning och därvid få veto­

rätt mot föreståndaren; uttrycket »efter samråd» bör därför ersättas med

orden »i samråd». Styrelsen för Göteborgs sjukhem framhåller, att, ehuru

hemmet äges och förvaltas av en enskild stiftelse, styrelsen likväl tillsättes

av stadsfullmäktige i Göteborg och hemmet i allt väsentligt fungerar såsom

en kommunal sjukvårdsinrättning. Detta medför bl. a., att det åligger sjuk­

hemmets läkare att besluta om intagningen av patienter. Någon egentlig

olägenhet av kommittéförslaget synes dock ej behöva uppkomma, då intag-

ningsrätten torde kunna delegeras på sjukhemmets läkare. Skulle emeller­

tid ett stadgande kunna införas av innebörd, att intagningen alternativt be­

slutas av anstaltsläkaren, synes detta från sjukhemmets synpunkt kunna

vara en fördel.

Å andra sidan anser hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Lars sjukhus,

att samråd icke hör fastställas utan bestämmelsen uppmjukas t. ex. sålunda,

att i tveksamma fall anstaltsläkaren bör tillfrågas. En patients lämplighet är

mycket svår att bedöma i förväg, och lämpligheten kan växla från dag till

dag.

I fråga om behörighetskraven för anstaltsläkare uttalar styrelsen för barn­

sjukhuset Samariten, att stadgeförslagets bestämmelser, att medicinalsty­

relsen kan kräva behörighet utöver legitimation »då skäl därtill äro», är för

vagt formulerade och ofullständiga för att tillgodose de berörda sjukvårds-

anstalternas behov av normer för sin sjukvårdande verksamhet. Sjukhus­

chefen vid Gullberna sjukhus ifrågasätter, om ej för större hem för psykiskt

sjuka, t. ex. med 15 platser och därutöver, bör krävas psykiatrisk utbildning

för anstaltsläkaren. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus

säger sig förutsätta, att medicinalstyrelsen i varje fall för de större sjuk­

vårdsenheterna bestämmer, att anstaltsläkare skall ha åtminstone något

psykiatriskt kunnande. Medicinalstyrelsen finner det välbetänkt, att i stad­

gan icke fastställes särskilda behörighetsvillkor. Även om det självfallet är

i hög grad önskvärt att t. ex. anstaltsläkaren vid hem för psykiskt sjuka har

utbildning i psykiatri, kan man icke bortse från de svårigheter, som kan

uppstå vid upprätthållande av ett sådant krav med hänsyn till rådande

läkarbrist och andra omständigheter, såsom hemmets belägenhet. Det synes

därför vara en lämplig utväg, att medicinalstyrelsen på föreslaget sätt er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

33

håller bemyndigande att för visst sjukhem föreskriva erforderligt behörig­

hetskrav utöver legitimation.

Kommitténs förslag, att enskilt sjukhem skall ha särskild förestån­

dare har ej föranlett erinran. Remissyttrandena förutsätter vidare i likhet

med kommittén, att annan personal kan finnas inom enskild sjuk­

vårdsverksamhet.

Rörande personalens utbildning framhålles av de flesta av de remissin­

stanser, som yttrat sig i frågan, att vissa kompetenskrav bör gälla. Kommit­

tén för översyn av hälso- och sjukvården i riket understryker vikten av att

medicinalstyrelsen anger vägledande normer beträffande de krav, som bör

ställas på den sjukvårdsutbildade personalen. Hjälpverksamhetsöverläkar-

na vid Ryhovs sjukhus och Restads sjukhus samt sjukhuschefen vid Gull-

berna sjukhus anser normer böra fastställas, särskilt för föreståndare. En­

ligt hjälpverksamhetsöverläkarcn vid Sidsjöns sjukhus borde bestämda

kompetenskrav finnas för personal å sjukhem för mentalsjuka. Hjälpverk­

samhets överläkaren vid S:t Olofs sjukhus förordar, att i stadgan intages

bestämmelse att vid sjukhem skall — utom föreståndare och anstaltsläkare

— finnas i övrigt utbildad personal i den omfattning verksamheten kräver.

I yttrandet framhålles möjligheten att ha deltidsanställd kvalificerad perso­

nal. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Sundby sjukhus betonar önskvärd­

heten av att viss utbildning kräves av föreståndare, eventuellt annan perso­

nal vid hem för psykiskt sjuka. Samma kompetenskrav bör ställas på före­

ståndare för hem för psykiskt sjuka som på föreståndare för hem för soma­

tiskt sjuka, men med erfarenhet från mentalsjukvård som dominerande in­

slag i utbildningen. Om vederbörande ålägges viss tjänstgöring på mental­

sjukhus, kan man även bilda sig en uppfattning om den personliga lämplig­

heten. Medicinalstyrelsen yttrar, att regeln måste vara, att föreståndaren är

sjukvårdskunnig. Styrelsen är ej beredd att såsom föreståndare godkänna

annan person, såvida icke vid hemmet finnes anställd särskild sjukvårds-

utbildad personal, som skriftligen förbundit sig att ansvara för sjukvården

vid hemmet. Olika krav måste givetvis uppställas beträffande personalens

utbildning m. in. allt efter de skilda typer av hem, som förekommer.

En mera tveksam hållning till kravet på formell kompetens präglar vissa

andra utlåtanden. För hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjuk­

hus framstår det såsom viktigast att beträffande hemmen för psykiskt sjuka

medicinalstyrelsen uppställer stora krav på vårdnadshavarens personliga

kvalifikationer. Förste provinsialläkaren i Stockholms län och Stockholms

läns landstings förvaltningsutskott vill understryka kommitténs uttalande,

att regeln att minst en sjuksköterska skall finnas vid sjukhem med minst sex

vårdplatser icke torde kunna bibehållas oförändrad sedan även konvale-

scenthcinmen införts under bestämmelserna. Förste provinsialläkaren och

förvaltningsutskottet yttrar vidare, att även för de nu relativt fåtaliga egent­

liga sjukhemmen anskaffandet av legitimerad sjuksköterska är en synncr-

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

34

ligen svår uppgift. Många konvalescenthemsinnehavare, som haft för avsikt

att begära hemmets godkännande, har av denna anledning och av kostnads­

skäl tvingats avstå härifrån. Om kommittéförslaget skall kunna genom­

töras, måste därför fordringarna härutinnan åtminstone tillfälligt väsent­

ligt minskas eller möjligheterna till dispens lämnas öppna. I detta samman­

hang framhålles, att på de enskilda sjukhemmen finnes ett stort antal åld­

ringar, vilket bör hållas i minnet vid utbildningsfrågans bedömande.

Kommitténs förslag om att enskilda sjukhem och annan yrkesmässigt

bedriven enskild sjukvårdsverksamhet skall stå under statlig till­

syn har icke mötts av invändningar. Däremot har från förslaget avvikan­

de uppfattningar framförts ifråga om sättet för tillsynens utövande in. m.

Sålunda föreslås bl. a., att de större sjukhemmen skall ställas uteslutan­

de under medicinalstyrelsens och alltså icke därjämte under de lokala

tjänsteläkarnas tillsyn. Sveriges läkarförbund har påpekat, att bland de en­

skilda sjukhem, som meddelar lasarettsvård, befinner sig ett flertal anstalter

av sådan storlek och kvalitet, att den därstädes meddelade vården är lik­

värdig med den sjukhusvård, som bedrives av det allmänna. Vid dessa an­

stalter är anstaltsläkarna erfarna och högt kvalificerade sjukhusläkare och

besitter högre kompetens för sin uppgift än vad den föreslagne tillsynslä-

karen kan förutsättas äga. Tillsynen över dessa och eventuellt tillkomman­

de, därmed jämförliga sjukvårdsanstalter bör därför enligt förbundets me­

ning, därest de kommer att sammanföras med övriga enskilda anstalter,

liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen och icke delegeras på tjänste­

läkare. Denna senare anordning framstår som ännu mer överflödig, därest

anstaltsläkarnas behörighet säkerställes, såsom kommittén föreslagit kunna

ske vid behov. Styrelserna för Sophiahemmet och betaniasiiftelsen i Sve­

rige anför liknande synpunkter. Kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket föreslår, att tillsynen över större, enskilda sjukvårdsan­

stalter regleras i överensstämmelse med vad som avses skola gälla för kom­

munala sjukhus.

Beträffande sjukhemmen för psykiskt sjuka uttalar hjälpverksamhets-

överläkaren vid Ulleråkers sjukhus, att tillsynen bör ligga på medicinalsty­

relsen och överinspektören för mentalsjukvården. Att generellt lägga in-

spektörsverksamhet på hjälpverksamhetsläkarna bör undvikas. Dessa läka­

res uppgift bör såsom hittills vara rent sjukvårdande. Liknande synpunkter

anföres av Sveriges läkarförbund. Sjukhuschefen vid Gullberna sjukhus

ställer frågan, om en tillsynsläkare samtidigt kan vara anstaltsläkare. Medi­

cinalstyrelsen, som i princip godtager kommitténs förslag, uttalar, att för

upprätthållande av en god samordning med övriga verksamhetsgrenar in­

om sjukvården och dess olika organ bör i sista hand styrelsen samt över­

inspektörerna för mentalsjukvården och vården av psykiskt efterblivna ut­

öva viss tillsyn, när så finnes påkallat. Kombinationen tillsynsläkare-an-

staltsläkare är från principiell synpunkt olämplig. Med nuvarande brist på

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

Departementschefen

Den föregående år antagna nya sjukhuslagen och den i anslutning därtill

utfärdade nya sjukhusstadgan, vilka författningar trädde i kraft vid års­

skiftet, har för det kommunala sjukhusväsendets del inneburit väsentliga

förbättringar i förhållande till den gamla sjukhuslagstiftningen. Lagstift­

ningen har först och främst anpassats efter den utveckling som ägt rum

på området. Vidare har en koncentration och förenkling skett genom att

bestämmelserna för sjukhus i landstingskommuner och landstingsfria stä­

der samt för olika vårdgrenar så långt möjligt gjorts enhetliga och genom

att de tidigare på ett tiotal olika författningar spridda bestämmelserna i

huvudsak kunnat samlas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

I den nya sjukhuslagen har avgränsningen av lagens tillämplighetsom­

råde skett på annat sätt än i den gamla. Medan sjukhuslagen tidigare avsåg

sjukhus, för vars driftkostnad landsting eller kommun svarar i sista hand

helt eller delvis, är den nya lagen omedelbart tillämplig blott på sjukhus,

lör vilket landsting eller kommun har det juridiska ansvaret. Utanför sjuk­

huslagen faller statliga och enskilda sjukvårdsanstalter. Bestämningen av

tillämplighetsområdet för de regler, som gäller för dessa sjukvårdsanstal­

ter, måste tydligtvis anpassas efter vad sjukhuslagen innehåller i berörda

avseende.

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny stadga för enskilda sjuk­

hem innefattar en sådan anpassning, såvitt avser enskilda sjukvårds- och

förlossningsanstalter. I förslaget har vidare, liksom i den nya lagstiftningen

för kommunala sjukhus, gemensamma regler så långt möjligt givits för

olika vårdområden och olika slag av sjukvårdsanstalter. Av särskild bety­

delse är därvid, att också vården av psykiskt sjuka inordnats under den

nya sjukhemsstadgan, vilken alltså även ersätter bestämmelserna om en­

skild vård i sinnessjukvårdsstadgan. Därutöver innebär förslaget i vissa

avseenden en skärpning av kontrollen över enskild sjukvårdsverksamhet.

Kommitténs förslag, som i sina huvuddrag så gott som enhälligt god­

tagits av remissinstanserna, innefattar enligt min mening värdefulla för­

bättringar, och genomförandet av förslaget utgör ett betydelsefullt led i

reformarbetet på sjukhusväsendets område. Jag förordar därför, att en

ny stadga angående enskilda sjukhem utfärdas i allt väsentligt i överens­

stämmelse med kommitténs förslag.

Innehållet i sjukhemsstadgan torde visserligen vara av den art, att Kungl.

Maj:t enligt § 89 regeringsformen äger att ensam besluta om utfärdandet

av stadgan. 1931 års sjukhemsstadga tillkom emellertid efter riksdagens

hörande. Med hänsyn härtill och till att stadgan otvivelaktigt innebär visst

ingrepp i näringsfriheten — ett ingrepp som blir något större enligt den

nya stadgan — anser jag det mest förenligt med de riktlinjer, som i sam-

37

uand med ändring i regeringsformen 1948 drogs upp för riksdagens

medverkan i lagstiftning av ifrågavarande slag, att riksdagens ytt­

rande inhämtas över huvudgrunderna i stadgeförslaget. I fortsättningen

kommer jag att uteslutande uppehålla mig vid dessa huvudgrunder och

går inte in på detaljbestämmelserna i förslaget. Vid framdeles uppkom­

mande behov att ändra stadgan torde riksdagens yttrande böra inhämtas

endast då fråga är om ändring, som berör huvudgrunderna.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör sjuk hem sstadgans

tillämplighet avgränsas så, att stadgan kommer att avse den sjuk­

vård, som bedrives av annan än staten, kommun eller landstingskommun,

och vid bedömandet av vem som bedriver viss verksamhet bör den juri­

diska ansvarigheten för verksamheten vara avgörande. Från författnings­

regleringen bör, liksom för närvarande, vara undantagen vård, som lämnas

på polikliniker och liknande inrättningar, där de sjuka inte ligger kvar.

Den reglerade verksamheten bör alltså i princip avse sluten vård. Vid större

enskilda sjukvårdsanstalter, vilka är avsedda för sluten vård, torde emel­

lertid även kunna meddelas öppen vård. I den mån så sker, skall givetvis

också denna del av verksamheten anses omfattad av den nya stadgans be­

stämmelser.

Föreskrifterna för den enskilda sjukvårdsverksamheten torde i prin­

cip böra täcka samma vårdområden som den kommunala sjukhuslagstift­

ningen. Denna senare omfattar vård för »sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd» samt inbegriper såväl kroppssjukvård som psykisk vård.

Från den nya stadgans tillämplighet bör i enlighet med sjukhuslagstift-

ningskommitténs förslag undantagas sådan vård för psykiskt efterblivna,

varom är särskilt stadgat, vård för vanföra och epileptiker, till vilken

statsbidrag utgår, kontrollerad familjevård, sanatorier som drivs av Oscar

II:s jubileumsfond, pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter och mödrahem-

men. I den mån enskild i annat fall än i den kontrollerade familjevården

mottager vårdbehövande enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstings­

kommun eller landstingsfri stad, bör även denna vård vara undantagen från

den nya sjukhemsstadgans tillämplighet.

Bland de enskilda sjukvårdsanstalter, som kommittén redovisar, ingår

två enskilda sinnessjukhus. Vad som kännetecknar sådana sjukhus i mot­

sats till vårdhem för sinnessjuka är, att intagen på sjukhuset kan hållas

kvar där mot sin vilja. Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar, att det i

princip inte synes önskvärt, att tillstånd lämnas enskilda personer eller

sammanslutningar att driva sjukhus av sådan karaktär. Detta uttalande

har understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket. Av remissinstanserna i övrigt har endast styrelsen för betaniastif-

telsen i Sverige gjort invändningar på denna punkt under framhållande

att ett av stiftelsen drivet sinnessjukhus bör få behålla denna sin karaktär.

För egen del ansluter jag mig helt till sjukhuslagstiftningskommitténs upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

38

fattning, att enskilda icke bör få den makt, som ligger i nämnda retentions­

rätt. Vad beträffar den invändning som gjorts på denna punkt kan vidare

nämnas, att båda de av kommittén redovisade enskilda sinnessjukhusen

numera genom beslut av medicinalstyrelsen på innehavarnas ansökan god­

känts såsom vårdhem för psykiskt sjuka och alltså upphört att vara sin­

nessjukhus. I enlighet med det anförda bör särskilda bestämmelser av­

seende enskilda sinnessjukhus icke upptagas i den nya författningen.

Inom området för den vård, som regleras av den kommunala sjukhus­

lagstiftningen — både den gamla och den nya — faller bl. a. konvalescent­

vård. På grund av vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års sjukhems-

stadga har det ansetts oklart, om denna stadga äger tillämpning på kon­

valescentvård. Jag vill med anledning härav framhålla, att hem för kon-

valescentvård av sådan karaktär att den kan betraktas som sjukvård för

framtiden givetvis bör anses omfattad av den föreslagna definitionen på

sjukhem. Då tillstånd till sjukhemsrörelse avseende konvalescentvård hit­

tills icke torde ha sökts i många fall och ej heller anmälan om rörelsen

ägt rum, skulle den nya stadgan i praktiken komma att innebära en ut­

vidgning av det kontrollerade vårdområdet.

I vissa remissyttranden framhålles, att det är svårt att draga gränsen

emellan konvalescenthem, som skulle falla under den nya stadgan, och

»vilohem», vilka inte skulle lyda under stadgan men eventuellt falla un­

der stadgan för hotell- och pensionatrörelse. Vidare har i anslutning till

vissa yttranden av sjukhuslagstiftningskommittén anförts, att den nya

stadgans bestämmelser skulle kunna kringgås, genom att verksamheten

betecknas såsom vilohem. Man har även efterlyst närmare bestämmelser

i stadgan angående den berörda gränsdragningen.

Jag vill för min del uttala, att någon legal definition på konvalescent­

hem eller konvalescentvård inte lämpligen bör ges i den nya författningen,

liksom ej heller skett i sjukhuslagen. Konvalescentvård av nyss angivna

karaktär ingår i den vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, som avses

i stadgan. Att i vissa fall tvekan kan uppstå, huruvida en anstalt är avsedd

för sådan vård eller ej, skulle säkerligen inte kunna undvikas även om

man gåve en kompletterande definition på konvalescentvård. Till ledning

torde emellertid böra tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande, att

hem, där intagning regelmässigt sker på läkarremiss eller där någon form

av patientbehandling rutinmässigt meddelas, bör föras till sjukvårdssidan.

Någon avgörande betydelse kan däremot inte fästas vid reklamen eller vid

den benämning man ger hemmet. Avgörande måste vara själva verksam­

hetens beskaffenhet.

I en del remissyttranden förordas, att en särreglering genomföres för de

större enskilda sjukvårdsanstalterna, vid vilka meddelas kvalificerad sjuk­

vård av lasarettskaraktär. Några remissinstanser begränsar sig till att före­

slå, att de större anstalterna skall stå uteslutande under medicinalstyrel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

39

sens inspektion och alltså vara undantagna från den tillsyn, som enligt

kommittéförslaget skulle ankomma på de lokala tjänsteläkarna.

För egen del finner jag det inte behövligt eller lämpligt, att i den nya

stadgan intages särbestämmelser för vissa angivna typer av sjukvårds-

anstalter. Stadgan bör i stället utformas så att dess olika bestämmelser

kan tillämpas på anstalter av skilda slag och storlek. Kungl. Maj :t har

enligt sjukhuslagen befogenhet att förordna, att lagens bestämmelser skall

vara helt eller delvis tillämpliga på enskilt sjukhus, till vars driftkostna­

der landstingskommun eller landstingsfri stad bidrager. Meddelas sådant

förordnande blir givetvis sjukhemsstadgans tillämpning på sjukhuset i

motsvarande mån upphävd. Möjlighet bör emellertid finnas att i särskilda

fall dispensera från sjukhemsstadgans bestämmelser helt eller delvis, även

om inte kommun bidrager till driftkostnaderna. Ett stadgande av denna

innebörd har upptagits i 1 § i författningsförslaget. Särregleringen kan

få formen antingen av ett förordnande att sjukhuslagen och sjukhusstad­

gan helt eller delvis skall vara tillämpliga på sjukhuset eller av ett särskilt

reglemente för sjukhuset, vilken sistnämnda ordning framför allt torde bli

aktuell, då sjukhuset upplåtits för medicinsk undervisning. I den mån så

fortfarande erfordras kan med stöd av berörda stadgande särreglering även

ges för enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.

I likhet med kommittén anser jag, att de enskilda sjukvårdsinrättning­

arna i författningen lämpligen bör åsättas den gemensamma benäm­

ningen sjukhem. Något behov av olika benämningar finns nämligen

inte författningsmässigt sett. Hinder bör däremot inte möta att en större

anstalt i sitt namn intager ordet sjukhus eller att en anstalt för konva­

lescentvård benämnes konvalescenthem. Enligt kommitténs förslag avses

med sjukhem anstalt med minst tre vårdplatser. Därest den som utövar

enskild sjukvårdsverksamhet förfogar över ett mindre antal platser avses

delvis andra regler skola gälla än för sjukhemsrörelse.

Kommittén förordar, att för sjukhem alltid skall fordras tillstånd

och att för den mindre verksamheten skall krävas tillstånd om verksam­

heten drives yrkesmässigt. Detta innebär, bortsett från förlossningshem­

men, en skärpning av kontrollen över de små hemmen. För närvarande

föreligger tillståndstvång blott för sjukhem med sex eller flera vårdplatser

medan det för utövande av annan enskild sjukvårdsverksamhet är till­

räckligt att anmälan göres inom två månader efter det verksamheten på­

börjats. Som skäl för denna skärpning anför kommittén, att det är svårt

att uppehålla skäliga standardkrav på verksamheten, om det allmänna

inte i förväg får pröva dess förutsättningar, samt att den föreskrivna an­

mälningsplikten i stor utsträckning försummas, varigenom hemmen und­

går all kontroll från de medicinska myndigheternas sida. Så gott som

samtliga myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit om tillståndskrav för

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 ur 1960

40

sjukhem samt fordran på tillstånd för annan sjukvårdsverksamhet som

drivs yrkesmässigt.

För egen del anluter jag mig till kommitténs förslag. Därvid vill jag

framhålla, att de små hemmen i allmänhet torde drivas av enskilda, som

för sin utkomst är mer eller mindre beroende av hemmens avkastning. Sär­

skilt beträffande dessa hem måste det vara angeläget, att bestämmelser

finns, vilka tryggar att hemmen inrättas med iakttagande av skäliga stan­

dardkrav. De mera ansvarskännande bland dem, som vill syssla med en­

skild sjukvårdsverksamhet, torde snarast betrakta det som en förmån, att

de kan få besked som möjliggör för dem att redan från början anordna

verksamheten på sådant sätt, att de senare undgår anmärkning. När det

gäller de mindre ansvarskännande är det från allmänna synpunkter uppen­

barligen än mer motiverat, att man söker skapa garantier för en skälig

standard på verksamheten.

I något remissyttrande föreslås, att den nya stadgan skall kompletteras

med en bestämmelse, att vid tillståndsprövningen jämväl skall beaktas

behovet av den verksamhet, för vilken tillstånd sökes. Enligt min uppfatt­

ning bör man emellertid icke vid en prövning av det slag, som här är i

fråga, ingå på spörsmål som närmast är att betrakta såsom näringspoli­

tiska. Det nu gällande koncessionssystemet har inte heller sådant syfte.

Några remissinstanser diskuterar möjligheten att i viss utsträckning

decentralisera tillståndsgivningen från medicinalstyrelsen till länsstyrel­

serna eller förste provinsialläkarna. Såsom skäl för en decentralisering an-

föres, att en avsevärd arbetsbelastning annars skulle uppkomma för me­

dicinalstyrelsen, då tillståndstvånget enligt stadgeförslaget omfattar även

de små vårdenheterna. Medicinalstyrelsen har dock själv inte uttalat några

farhågor i detta hänseende.

Enligt de övergångsbestämmelser till stadgan, som kommittén föreslagit

och som jag i denna del ansluter mig till, kommer den utvidgning som gjorts

i den nya stadgan av tillståndstvånget inte att avse redan befintlig verk­

samhet. Med hänsyn härtill och då den enskilda sjukvårdsverksamheten

är under avtagande synes tillståndsprövningen tills vidare kunna bibehål­

las hos medicinalstyrelsen. Skulle det visa sig, att den nya stadgan medför

en väsentlig ökning av arbetsbelastningen hos styrelsen eller att andra

nackdelar är förbundna med central handläggning av dessa ärenden, får

frågan om decentralisering tagas upp till förnyat övervägande. Ett genom­

förande av den föreslagna förstärkningen av länsläkarorganisationen blir

av betydelse vid en sådan prövning.

Det tillstånd som lämnas att driva sjukhem är personligt. Om en enskild

person som har sådant tillstånd avlider, förfaller tillståndet. I 3 och 4 kap.

sinnessjukvårdsstadgan, vilka handlar om enskilda sinnessjukhus och en­

skilda vårdhem för sinnessjuka, finns bestämmelser, enligt vilka dödsbo

och konkursbo må fortsätta verksamheten viss tid, varunder verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

41

skall överlåtas till annan med medicinalstyrelsens medgivande. Sker ej

överlåtelse, förfaller godkännandet efter utgången av nämnda tid. I 1931

års sjukhemsstadga saknas bestämmelser av detta innehåll. Jag anser lik­

som kommittén att sådana bestämmelser ej heller bör upptagas i den nya

stadgan. Det betyder alltså, att tillstånd upphör omedelbart vid tillstånds-

havarens död eller när han blivit försatt i konkurs.

Kommitténs förslag innebär en skärpning även såtillvida, att an st alts-

läk are enligt förslaget skall finnas vid alla sjukhem medan sådan skyl­

dighet enligt nu gällande föreskrifter endast föreligger för sjukhem med

sex eller flera vårdplatser. Med anstaltsläkare avser kommittén en läkare,

som på grund av överenskommelse med ägare av sjukhem utövar kontinuer­

lig tillsyn över hemmet i medicinskt-hygieniskt hänseende.

Även i denna del har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen betraktar det som en stor förbättring, att skyldighe­

ten att anställa läkare vid sjukhem utsträckes. En viss tvekan har dock i

flera yttranden uttalats angående möjligheten att få läkare att åtaga sig

uppgiften som anstaltsläkare vid de minsta och avlägset belägna sjukhem­

men. Med hänsyn härtill anses dispens från skyldigheten att anställa lä­

kare böra kunna meddelas, och medicinalstyrelsen föreslår, att styrelsen

under en övergångstid av fem år får lämna dispens när det gäller sådana

sjukhem, där skyldigheten inte funnits tidigare.

Jag vill för min del förorda att kommitténs förslag i princip följes. Det

bör sålunda för varje sjukhem finnas en läkare, som har en kontinuerlig

tillsyn över verksamheten och ett visst ansvar för denna. Emellertid kan

det säkerligen, med den läkarbrist som råder och den stora arbetsbörda

provinsialläkarna har, på sina håll bli svårt att till de mindre sjukhemmen

knyta en läkare. Möjlighet bör därför finnas att dispensera från skyldig­

heten, och det bör tillkomma medicinalstyrelsen att handlägga dessa frå­

gor. För enskild sjukvårdsverksamhet med mindre än tre vårdplatser skall

liksom hittills ej krävas att särskild anstaltsläkare finnes.

Som kommittén föreslagit, bör det överlämnas åt medicinalstyrelsen

att föreskriva de behörighetskrav utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

som skall gälla för anstaltsläkare.

Enligt kommitténs författningsförslag skall vid varje sjukhem finnas

en föreståndare, vilket inte föranlett någon erinran under remiss­

behandlingen. Det är även enligt min mening nödvändigt, att en bestämd

person svarar för verksamheten vid sjukhemmet. Prövning av förestånda­

rens lämplighet måste också utgöra ett av de viktigaste leden i tillstånds­

prövningen. Med hänsyn till de enskilda sjukhemmens olika beskaffen­

het kan några formella kompetenskrav för föreståndaren inte anges i stad­

gan. I den mån speciell kompetens anses erforderlig, får detta beaktas vid

tillståndsprövningen.

Beträffande föreståndarens åligganden delar jag kommitténs av remiss­

Kungl. Maj.ts proposition, nr 63 år 1960

42

instanserna i allmänhet godtagna uppfattning, att intagningen på sjuk­

hemmet bör antingen ankomma på föreståndaren efter samråd med an-

staltsläkaren eller handhavas av anstaltsläkaren eller annan läkare vid sjuk­

hemmet.

Tillsynen över den enskilda sjukvårdsverksamheten bör i enlighet

med kommitténs förslag utövas av medicinalstyrelsen som högsta tillsyns-

organ samt under medicinalstyrelsen av förste provinsialläkaren, förste

stadsläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Det bör få ankomma på me­

dicinalstyrelsen att från nämnda läkares tillsynsverksamhet undantaga de

största sjukhemmen, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till lä­

karnas kvalifikationer på berörda sjukhem, samt att i särskilda fall för­

ordna annan läkare att utöva tillsynen.

Den som utövar tillsynen bör ha befogenhet att förordna att på enskilt

sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där, skall skil­

jas från sjukhemmet. En motsvarande befogenhet finns nu i sinnessjuk-

vårdsstadgan.

I övrigt bör i den nya sjukhemsstadgan ingå straffbestämmel­

se r i huvudsak överensstämmande med dem, som finns i den nu gällande.

Beträffande övergångsbestämmelserna förordar jag i enlig­

het med vad medicinalstyrelsen föreslagit att den tid, inom vilken äldre

hem i enlighet med kommitténs förslag har att göra anmälan om sin verk­

samhet med överlämnande av förbindelser från föreståndare och anstalts-

läkare, bestämmes till sex månader i stället för, såsom kommittén före­

slagit, tre månader. Vidare bör i övergångsbestämmelserna upptagas be­

fogenhet för medicinalstyrelsen att förbjuda fortsatt drivande av sådan

verksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna inte kräver tillstånd

och som icke sköts på tillfredsställande sätt. Förbudet bör vara straff sank­

tionerat.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t ville genom

proposition inhämta riksdagens yttrande över det förut omnämnda inom

inrikesdepartementet upprättade förslaget till stadga angående enskilda

sjukhem m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60

002250