2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

året. För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om en miljon

kronor.

Statsverkets sammanlagda kostnader för de nu föreslagna åtgärderna, som

avses skola genomföras från och med den 1 juli 1960, kan för budgetåret

1960/61 beräknas till ca 10 miljoner kronor.

I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda framlägges vidare förslag

om att kammarrätten och inte som nu regeringsrätten skall vara sista instans

i nöjesskattemål. Av samma anledning föreslås en utvidgning av möjlighe­

terna till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Även dessa förslag är avsedda

att träda i kraft den 1 juli 1960.

4

Kungi. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som -------- - — till länsstyrel­

sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt

må ändring sökas hos

Kungl. Maj:t

genom besvär, vilka skola ingivas till

finansdepartementet.

över beslut--------— särskilt stad­

gas.

(Föreslagen lydelse)

vid inbetalandet av nöjesskatt för fö­

reställningen avräkna ett mot erlagt

bidrag svarande belopp, år särskilt

stadgat.

30 §.

Den som — —■ — till länsstyrel­

sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt

må ändring sökas hos

kammarrät­

ten

genom besvär, vilka skola ingi­

vas till

länsstyrelsen. Den omstän­

digheten att besvären inkommit di­

rekt till kammarrätten må dock ej

utgöra hinder för besvärens pröv­

ning; kammarrätten har att i sådant

fall omedelbart översända handling­

arna till länsstyrelsen. Kammarrät­

tens utslag må icke överklagas.

Över beslut--------— särskilt stad­

gas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande.

ÄJd.re bestämmelser skola, utom såvitt angår 13 och 30 §§, alltjämt äga

tillämpning i fråga om nöjestillställning som tagit sin början före ikraftträ­

dandet.

,.2- äldre lydelsen av 13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt för

biogr åt föreställning, vilken tagit sin början före den vecka som utgår när­

mast efter ikraftträdandet.

3. Den äldre lydelsen av 30 § skall gälla när talan fullföljes mot sådant

utslag av länsstyrelse som meddelats före ikraftträdandet.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

ducenten eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upp­

tages till prövning.

Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket, skall läns­

styrelsen föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av

biografföreställningen.

7

§•

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna för­

ordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960, då förordningen den 8 juni

1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film upphör att

gälla. De äldre bestämmelserna skola emellertid alltjämt äga tillämpning med

avseende å biografföreställning, som tagit sin början före den 1 juli 1960.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 feb­

ruari 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson,

L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson,

^af G^eijerstam, N^ordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändring i nöjes-

heskattningen av biograf föreställningar, m. m.

samt anför därvid följande.

Inledning

1 början av år 1959 framlade

1957 års filmstödutredning -

f. d. överdi-

ⁱ ektören H. Älmeby - - sitt betänkande om filmstöd och biografnöjesskatt

(SOU 1959:2). Vid remissbehandlingen uttalades starkt delade meningar

i fråga om de i betänkandet föreslagna åtgärderna. Mot bakgrunden härav

och då förhållandena på området kunde ändras ganska snabbt, ansågs slut­

giltig ståndpunkt inte böra tagas till förslagen vid 1959 års riksdag. I avbi-

dan på den slutliga prövningen genomfördes dock vid nämnda riksdag vis­

sa provisoriska åtgärder i fråga om biografnöjesskatten samt det särskilda

lör viss tid fastställda producentbidraget till den svenska filmindustrin.

Skatten sänktes sålunda från 38 till 33 procent. Producentbidraget åter för­

längdes på ett år och höjdes samtidigt från 20 till 30 procent för svartvit

film och från 35 till 45 procent för färgfilm. (Prop. 1959: 97, BevU 40, SU

92, Rskr 271 och 250.)

Under den tid, som förflutit sedan 1959 års riksdagsbeslut, har nytt ma­

terial tillförts ärendet samt situationen för den svenska film- och biograf­

näringen ytterligare belysts. Jag anhåller nu att till slutligt ställningstagande

tå anmäla frågorna angående omfattningen och utformningen av beskatt­

ningen och stödet på förevarande område.

I anslutning härtill torde även få upptagas vissa spörsmål angående änd­

ring av instansordningen i nöjesskattemål och utvidgning av möjligheterna

till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Dessa spörsmål sammanhänger med

1 rågan om regeringsrättens arbetsbalans, en fråga som varit aktuell i olika

sammanhang under senare år. Antalet till regeringsrätten fullföljda mål har

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Vid 1957 års riksdag beslöts — på grundval av 1954 års nöjesskatteutred-

nings betänkande — vissa ändringar i reglerna för biografnöjesskatten (SFS

1957: 125). Den progressiva skatteskalan, som medförde ett genomsnittligt

skatteuttag av drygt 39 procent, ersattes med en proportionell skattesats

av 38 procent. Samtidigt infördes en särskild skattelindring för mindre bio­

grafer. Denna innebar befrielse från skyldighet att erlägga nöjesskatt till

den del skatten icke översteg 75 kronor per visningsställe och vecka. Villkor

för befrielsen var att på visningsstället utöver barnmatinéer högst tre nöjes-

skattepliktiga föreställningar ägt rum under veckan. Vidare föreskrevs, att

i särskild ordning godkända barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av

barnfilmklubbar, skulle vara skattefria.

Även 1959 års riksdag beslöt vissa lättnader i nöjesbeskattningen på bio­

grafföreställningar (SFS 1959: 206). Skatten sänktes som tidigare nämnts

från 38 till 33 procent. Samtidigt vidgades den år 1957 införda särskilda

skattelindringen för mindre biografer till att omfatta även visningsställen

med — utöver barnmatinéer — högst fyra skattepliktiga föreställningar per

vecka.

Bestämmelser om särskilt bidrag till svensk filmproduktion infördes vid

1951 års riksdag i anledning av de försämrade ekonomiska villkoren för den

svenska filmindustrin. Bestämmelserna (SFS 1951: 457), som ursprungligen

gällde för fyra år, innebar att de svenska filmproducenterna skulle erhålla

bidrag av statsmedel för av dem producerade långfilmer. Bidraget skulle

utgå med 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning

vid vilken sådan film visats. Det skulle betalas av biografägaren direkt till

filmproducenten, varefter biografägaren fick göra ett häremot svarande av­

drag i sin nöjesskattedeklaration.

Bestämmelserna om filmstöd förlängdes 1955 på ytterligare fyra år (SFS

1955:169). Bidragsprocenten höjdes därvid till 35 för färgfilm. Vid 1959

års riksdag gavs som tidigare nämnts bestämmelserna giltighet under ytter­

ligare ett år eller t. o. in. den 30 juni 1960 och bidragsprocenten höjdes till

45 för färgfilm och 30 för svartvit film (SFS 1959: 209).

1954 års nöjesskatteutredning hade i sitt betänkande bl. a. föreslagit en

omläggning och höjning av stödet till de svenska filmproducenterna. För­

slaget innebar att tio öre för varje försåld biobiljett — detta belopp skulle

vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt organ för fördelning

mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle en fjärdedel av det

influtna beloppet användas till premiering av kvalitetsfilm m. m. Detta för­

slag föranledde inte något beslut från statsmakternas sida. Det förutsattes

emellertid i den proposition (1957: 66), vari betänkandet anmäldes, att ut­

redningens förslag i nämnda del skulle upptas på nytt vid utgången av den

period för vilken det dåvarande stödet gällde. Från riksdagens sida (Be\T

34) framhölls, att det är ett allmänt önskemål att stödåtgärderna till för­

mån för den svenska filmproduktionen framför allt kan inriktas på åt!

främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående filmer. På hem­

11

ställan av bevillningsutskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning angående fortsatt stöd åt svensk filmproduk­

tion. I anledning härav tillkallades 1957 års filmstödutredning.

Filmstödutredningen

Utredningen föreslog såväl en sänkning av nöjesskatten på biografföre­

ställningar som en höjning av filmstödet.

Skattesänkningen borde enligt utredningen ske genom att bottenavdra­

get höjdes från 75 till 100 kronor per vecka och utsträcktes att gälla för

alla biografer oavsett antalet skattepliktiga föreställningar. För ambule­

rande biografföretag förordades dock i stället en sänkning av skatteprocen-

ten med 3 enheter.

Beträffande filmstödet innebar utredningens förslag att av den totala stat­

liga delen av biograf nöj esskatten — således även den på utländsk film —

11 procent skulle utgå i filmstöd. Därigenom skulle filmstödet höjas med

ungefär 60 procent i förhållande till det redan utgående stödet. Av stödbe­

loppet skulle enligt förslaget tre fjärdedelar utdelas som generellt stöd åt

svensk långfilmsproduktion. Den återstående fjärdedelen skulle användas

för premiering av en från allmänna synpunkter önskvärd långfilmsproduk­

tion samt för stöd åt produktionen av barnfilm och kortfilm ävensom för

forskning och exportfrämjande åtgärder, allt efter vissa i betänkandet an­

givna regler för fördelningen de olika ändamålen emellan. Det generella

stödet skulle fördelas dels i förhållande till produktionskostnaderna och

dels i förhållande till spelintäkterna med visst maximum och minimum för

stödets storlek. För administration och fördelning av stödmedlen föreslogs

att ett särskilt bolag skulle bildas. Premierna till förtjänta producenter av

svensk film borde enligt utredningens mening fördelas av en särskild jury.

Såsom framgår av det anförda hade utredningen i valet mellan fortsatt

direkt stöd åt filmproduktionen och en generell sänkning av nöjesskatten

till sådan nivå att direkt stöd ej skulle behövas stannat för ett bibehållande

av producentstödet. De huvudsakliga skälen för detta ställningstagande var

att en större nöjesskattesänkning i första hand skulle tillgodose den utländ­

ska filmen, från vilken ungefär tre fjärdedelar av skatteintäkterna kommer,

samt att den skulle gynna de svenska producenter som även äger biografer

(s. k. integrerade företag) men medföra eu försämrad ställning för de fri­

stående producenterna.

Med den föreslagna formen för skattesänkning via bottenavdraget ville

utredningen gynna de mindre och medelstora biograferna, vilka enligt ut­

redningens mening i första hand behövde kompensation. Utredningen fram­

höll att övergången 1957 från progressiv till proportionell beskattning med­

fört inkomstökning för biografer med högre biljcttprislägen än ungefär

2:05 kronor samt att en minskning av besöksfrekvensen icke drabbade de

centralt belägna biograferna med de högsta biljettprislägena lika hårt som

andra biografer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 ur 1000

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960

Vid remissbehandlingen framkom, såsom inledningsvis nämnts, starkt

delade meningar i fråga om de åtgärder på området som var påkallade. I

det stora flertalet yttranden förordades dock att filmbranschen erhöll lätt­

nader genom ökat stöd åt den svenska filmproduktionen och sänkning av

biograf nöj esskatten. I fråga om filmstödet uttalade man sig därvid i regel

för en höjning utöver den nivå utredningen räknat med. Däremot gick me­

ningarna starkt isär om vilka former som var lämpliga för filmstödet. Be­

träffande skattesänkningen förordade åtskilliga remissinstanser en krafti­

gare sänkning än den av utredningen föreslagna. Meningarna var också de­

lade om formen för skattesänkningen.

Rörande innehållet i övrigt i utredningens betänkande och remissyttran­

dena torde få hänvisas till propositionen nr 97 till 1959 års riksdag.

1 en den 18 augusti 1959 till finansdepartementet inkommen skrivelse har

utredningsmannen framställt vissa erinringar i anledning av det av För­

eningen Sveriges filmproducenter avgivna remissyttrandet.

Vidare har Sveriges biografägareförbund och filraproducentföreningen i

skrivelser till finansdepartementet den 21 december 1959 respektive den 8

februari 1960 hemställt om sänkning av biografnöjesskatten till 15 procent.

Filmproducenterna har i sin skrivelse också begärt dels att hela nöjesskatten

för svensk film, således även den kommunala delen, skall utgå i produ­

centbidrag och dels att ett särskilt anslag skall beviljas för premiering av

kvalitetsfilm.

Vissa andra handlingar i saken har också ingivits av förbundet och för­

eningen.

Filmproducentföreningen har därjämte tillsammans med motsvarande

danska och norska organisationer i skrivelse den 11 december 1959 fram

ställt önskemål om att filmer, som produceras i nordiskt samarbete, i re­

spektive länder skall erhålla de förmåner som tillkommer de inhemska

filmerna.

Nuläget för svensk film

Filmstödutredningen räknade med eu årsproduktion av 30 svenska lång­

filmer. Viss anledning torde dock finnas att utgå från en något lägre års­

produktion, även om biografnöjesskatten sänkes och filmstödet höjes. De

senaste tillgängliga siffrorna, avseende budgetåret 1958/59, visar eu pro­

duktion av allenast 17 långfilmer.

Utvecklingen pekar däremot tämligen bestämt på att färgfilmen ökar på

den svartvita filmens bekostnad. Nyss nämnda budgetår hade sålunda

färgfilmsproduktionen stigit från tidigare några få filmer per år till 8,

d. v. s. ungefär hälften av samtliga 17 filmer.

Kostnaderna för produktion av färgfilm är betydligt högre äu för svart­

vit film. Enligt av filmbranschen lämnade uppgifter uppgår genomsnitts­

kostnaden för en färgfilm till omkring 1 miljon kronor. Producentens in-

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1960

13

täkter för sådan film — filmstödet inräknat — torde i genomsnitt ligga vid

700 000 kronor.

Filmbranschen anser att besöksfrekvensen på biograferna kommer att

sjunka med över 40 procent jämfört med förhållandena före televisionens

tillkomst. Tillgängliga siffror visar en minskning fram till årsskiftet 1959/

60, för Stockholm med något mer än 35 procent samt för Göteborg och

Malmö med i det närmaste 30 procent. I Norrland, där televisionen ännu

icke utbyggts, steg under samma tid besöksfrekvensen med 5 procent. Film-

stödutredningen räknade med en nedgång i besöksfrekvensen av 15 procent.

Vid denna tid (november 1958) var antalet TV-licenser något över 200 000.

Vid riksdagsbehandlingen några månader senare (april) av 1959 års pro­

position hade antalet licenser stigit till ca 350 000. 1 början av februari 1960

hade man nått talet 700 000.

I USA sjönk besöksfrekvensen enligt tillgängliga uppgifter med 40—45

procent, sedan televisionen börjat. Där har nu en viss återhämtning skett i

fråga om besöksfrekvensen, låt vara hittills endast med 2—3 procent.

De senaste årens nedgång i besöksfrekvensen på biograferna har själv­

fallet medfört en fortlöpande försämring av lönsamheten för film- och bio­

grafbranscherna.

Departementschefen

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har under senare år olika

åtgärder vidtagits i syfte att lätta nöjesbeskattningen på filmområdet. Dessa

åtgärder, som föranletts av de försämrade ekonomiska villkoren för den

svenska filmproduktionen och biografnäringen, har genomförts på två olika

vägar. Å ena sidan har sålunda med början år 1957 en successiv sänkning

skett av nöjesskatten på biografföreställningar. Å andra sidan har redan

från och med år 1951 införts särskilda bidrag till producenter av svensk

film genom att dessa tillerkänts viss del av den staten tillkommande nöjes­

skatten på sådan film. Även producentbidragen har efter hand höjts.

De senaste åtgärderna genomfördes vid 1959 års riksdag. De innebar att

procenttalet för nöjesskatten sänktes från 38 till 33 enheter samt att pro­

ducenternas andel i den statliga nöjesskatten på svensk film höjdes från 20

till 30 procent för svartvit film och från 35 till 45 procent för färgfilm. Åt­

gärderna betecknades som provisoriska i avbidan på slutlig prövning av

1957 års filmstödutrednings betänkande angående filmstöd och biograf­

nöjesskatt.

Filmstödutredningen hade efter ingående undersökningar av den svenska

filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska förhållanden fram­

lagt förslag till omläggning och höjning av filmstödet samt till sänkning

av biografnöjesskatten. Nöjesskatten skulle sålunda enligt förslaget sänkas

genom att det skattefria bottenbeloppet för de mindre biograferna utsträck­

tes till att gälla alla biografer och höjdes från 75 till 100 kronor i veckan.

Stödet till svenska filmproducenter föreslogs skola beräknas på den statliga

nöjesskatten för all film, även den utländska, och utgå med 11 procent.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Härav skulle tre fjärdedelar användas för generellt stöd åt den svenska lång-

filmsproduktionen, medan huvuddelen av vad som återstod skulle användas

för premiering av en från allmänna synpunkter önskvärd sådan produktion.

1 remissyttrandena över utredningens förslag gick meningarna starkt isär

beträffande såväl omfattningen som den närmare utformningen av åtgär­

derna på området. Praktiskt taget samtliga remissinstanser förordade emel­

lertid att filmbranschen erhöll lättnader i form av ökat stöd åt den svenska

filmproduktionen och genom sänkning av nöjesskatten. Även för egen del

kom jag till den uppfattningen att branschen under den närmaste framtiden

inte kunde bära en skattebelastning av den rådande storleken. I den propo­

sition i ämnet, som förelädes 1959 års riksdag, uttalade jag därför att jag

ansåg det ofrånkomligt att föreslå vässa lättnader.

Vid frågans behandling i riksdagen underströk bevillningsutskottet det

rimliga i att staten även i fortsättningen medverkade till att underlätta den

svenska filmproduktionen. Utskottet nämnde i sammanhanget att ett bort­

fall av den svenska filmen med säkerhet skulle betyda en avsevärd minsk­

ning av nöjesskatten.

De år 1959 genomförda lättnaderna i beskattningen innebar som nämnts

ett provisorium i avbidan på den slutliga prövningen av filmstödutredning-

ens förslag.

Utredningens förslag är liksom 1959 års riksdagsbeslut att betrakta mot

bakgrunden av förhållandena i slutet av 1958 och början av 1959 samt den då

förutsebara utvecklingen. Situationen har sedan dess snabbt ändrats.

Den svenska film- och biografnäringens ekonomiska svårigheter under

senare år synes till väsentlig del vara att tillskriva det bortfall av biograf­

publik, som televisionens genombrott orsakat. Televisionens frammarsch

har emellertid skett i ett betydligt snabbare tempo än man ännu bara för

något år sedan hade anledning räkna med.

Antalet TV-licenser, som vid årsskiftet 1958—59 ännu icke uppgick till

250 000, passerade i början av februari i år 700 000-strecket. Minskningen i

besöksfrekvensen på biograferna i förhållande till tiden före televisionens

genombrott utgör, där televisionen nått längst (Stockholm), ca 35 procent

och på vissa andra håll inemot 30 procent.

Nu angivna förhållanden gör att de åtgärder, som föreslogs av filmstöd-

utredningen, i dagens situation icke längre framstår som tillräckliga för

att möjliggöra för branschen att anpassa sig till det ändrade konkurrens­

läge som televisionen skapat. Vid det slutliga ställningstagande till utred­

ningens förslag, som nu bör ske, synes det därför ofrånkomligt alt bran­

schen beredes ytterligare lättnader i beskattningshänseende. Det sagda in­

nebär icke något avståndstagande från min sida till de av utredningen upp­

dragna riktlinjerna för beskattningens utformning. Tvärtom finner jag de

av utredningen — på grundval av ingående och som jag anser förtjänstfulla

undersökningar av branschens ekonomiska förhållanden — anvisade möj­

ligheterna till frågans lösande böra i väsentliga stycken tillvaratagas. Vad det

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960

15

här gäller är därför närmast att man, som jag nyss nämnde, måste gå längre

än utredningen föreslagit.

När det alltså nu är fråga om att välja en lösning, efter vilken branschen

har att inrätta sig för framtiden, bör det understrykas att svårigheterna inte

kan avhjälpas enbart genom att staten avstår från nöjesskatt samt ökar

det direkta stödet till branschen. Denna måste också genom egna åtgärder

söka anpassa sig till den nya situationen. En bidragande orsak till att bran­

schens svårigheter ej minskat torde vara att finna i det förhållandet att nå­

got egentligt samarbete ej finns mellan film och television. Såsom statsut­

skottet uttalade vid fjolårets riksdagsbehandling av den förevarande frågan

bör det ligga nära tillhands att överväga en samverkan så att filmproduk­

tionen kan nyttiggöras även för framställning av televisionsprogram såsom

skett i ett flertal andra länder. Denna samverkan måste parterna emeller­

tid själva gestalta.

I likhet med filmstödutredningen anser jag alt de statliga åtgärder, var­

om nu kan bliva fråga, bör bestå i såväl en sänkning av biografnöjesskat­

ten som en höjning av det direkta stödet till den svenska filmproduktionen.

En skattesänkning återverkar omedelbart på såväl biografnäringens som

filmindustriens lönsamhet. En höjning av producentstödet däremot gynnar

i första hand den svenska filmproduktionen men får indirekt återverk­

ningar även för biografbranschens vidkommande. Jag vill i sammanhanget

erinra om att biografnöjesskatten till ungefär en fjärdedel härrör från vis­

ning av svensk film, medan mindre än en tiondedel av antalet visade filmer

är svenska.

Vad härefter till en början angår frågan om utformningen och omfatt­

ningen av en skattesänkning, anser jag att syftet med en sådan åtgärd icke

kan tillgodoses enbart genom att höja det nuvarande bottenavdraget och ut­

vidga dess tillämplighet till alla biografer. För att få erforderlig verkan bör

sänkningen i första hand avse själva skatteprocenten. Denna har sedan år

1957 i två omgångar sänkts från ett högsta läge av ca 39 procent (enligt

dåvarande progressiva beskattning) till den nuvarande proportionella skat­

tesatsen av 33 procent. I en tid då det statsfinansiella läget kräver en be­

skattning till och med av livsviktiga förnödenheter, är en ytterligare sänk­

ning av nöjesskatten i och för sig ägnad att inge allvarliga betänkligheter, och

i vart fall talar starka skäl för att sänkningen får begränsad omfattning. Det

oaktat anser jag mig kunna tillstyrka att nu på en gång genomföres en

lika stor skattesänkning som vid de två tidigare tillfällena tillsammans, eller

med sex procentenheter. Därvid har jag särskilt beaktat att de förslag, som

nu framlägges, såsom förut nämnts är avsedda att utgöra en lösning efter

vilken branschen kan inrätta sig för framtiden. Jag förordar därför all

nöjesskatten på biograf föreställningar sänkes till 27 procent.

Av den nuvarande nöjesskatten på 33 procent tillfaller en fjärdedel eller

3,25 procent vederbörande kommun och återstoden staten. I fråga om andra

nöjen utgör den kommunala andelen 7.5 procent (hälften av den här gäl­

16

Kurigl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

lande skattesatsen på 15 procent). De hittillsvarande fördelningsgrunderna

skulle vid en sänkning av biografnöjesskatten till 27 procent reducera kom­

munens andel till 6,75 procent. Då denna andel i fråga om antalet procent­

enheter biografnöjesskatt inte bör understiga vad som eljest utgår bör för­

delningsgrunderna jämkas. En lämplig avvägning synes mig vara att kom­

munen erhåller tre tiondedelar av den sänkta biografnöjesskatten eller (0,3

X 27 =) 8,1 procentenheter.

Den nu förordade generella sänkningen av skatteprocenten till 27 enhe­

ter träder som nämnts i stället för filmstödutredningens förslag att medge

bottenavdrag åt alla biografer. Det oaktat vill jag ansluta mig till förslaget

om höjning av avdragsbeloppet till 100 kronor, såvitt avser de mindre bio­

grafer för vilka det nuvarande 75-kronorsavdraget gäller. Dessa biografer

torde ha drabbats hårdast av den minskade publikfrekvensen och är minst

rustade att bära sådana påfrestningar. För att den nu förordade skatte­

lättnaden skall få åsyftad verkan förutsättes att bottenavdraget liksom hit­

tills helt kommer biografföretagen till godo. Jag utgår alltså från att någon

ändrad ståndpunkt härvidlag inte kommer att intagas från filmbranschens

sida. Enligt min mening bör det framstå som ett angeläget intresse för

filmindustrien att driften av sådana mindre biografer, som det här gäller

och som utgör inemot två tredjedelar av samtliga biografer, vidmakthålles.

Beträffande det direkta stödet till svensk filmproduktion är jag med hän­

syn till det läge, vari branschen för närvarande befinner sig, beredd att till­

styrka långt gående åtgärder. En gräns för de åtaganden, varom i föreva­

rande avseende kan bli fråga, anser jag dock ligga i att stödet bör utgå en­

dast av nöjesskatten på svensk film och därvid icke beröra den kommunala

andelen. Inom denna ram finner jag mig kunna förorda att i princip hela

nöjesskatten tillföres den svenska filmproduktionen såsom direkt bidrag.

Vid utformningen av bidragsgivningen kan jag ansluta mig till filmstöd­

utredningens tanke att större delen bör utgå som ett generellt stöd, medan

återstoden förbehålles speciella åtgärder, främst en premiering av kvalitets-

filmer. Det generella stödet synes lämpligen böra utformas på grundval av

de nuvarande tidsbegränsade bestämmelserna om automatiskt utgående

bidrag till producenter av svenska filmer. Bidragsprocenten, som för när­

varande är 30 för svartvit film och 45 för färgfilm, synes böra bestämmas lika

till 80 procent. Jag är i förevarande sammanhang icke beredd att tillmötesgå

de nordiska filmproducentorganisationernas framställning om stöd åt sam­

produktion av nordisk film. Ett sådant stöd låter sig icke förena med de

enkla och lättillämpade bestämmelser som bör gälla i fråga om det auto­

matiskt utgående producentbidraget. Tilläggas kan emellertid, att såsom pro­

ducentstödet är utformat, detta inte utesluter en ganska långt gående sam­

verkan mellan producenter i Sverige och i andra länder.

Den återstående delen av den statliga nöjesskatten på svensk film, som

kan beräknas bli omkring en miljon kronor om året, bör helt utgå i form

av premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer. För ändamålet bör

ett särskilt reservationsanslag, benämnt

Kvalitetsstöd till svensk film pro­

17

duktion,

uppföras på budgeten under sjunde huvudtiteln. Anslaget bör lyda

på 1 000 000 kronor.

De nu ifrågavarande premierna bör, när det gäller långfilm, vara förhål­

landevis höga. Mer än 3—5 sådana belöningar för varje år synes därför som

regel ej böra utdelas. Även kortfilmer bör givetvis kunna ifrågakomma till

premiering. Premierna bör utgå oberoende av filmernas produktionskost­

nader och den täckning härför som kan erhållas på andra vägar. Självfallet

skall utdelning endast ske i den mån under året förekommit filmer, som kan

anses fylla de kvalitetskrav som måste ställas. I annat fall får premiesum­

man helt eller delvis reserveras till följande år.

Såsom filmstödutredningen föreslagit bör ett särskilt organ tillsättas för

fördelning av premierna. En sådan filmpremienämnd synes lämpligen böra

bestå av 7 ledamöter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utse leda­

möterna i nämnden. Därvid synes lämpligen vardera en ledamot böra före­

slås av författareföreningen, publicistklubben, filmproducentföreningen, bio-

grafägareförbundet och samorganisation för studieförbunden. Därest barn­

film ifrågakommer till belöning synes nämnden böra inhämta barnfilm-

juryns mening. Nämnden bör sammanträda under april—maj för beslut om

vilka filmer, premiärsatta under den gångna säsongen, som skall premieras.

Närmare bestämmelser om nämndens sammansättning och verksamhet tor­

de få meddelas av Kungl. Maj :t.

De nu föreslagna åtgärderna i fråga om biografnöjesskatten och filmstö­

det bör träda i kraft den 1 juli 1960. De kan för budgetåret 1960/61 beräknas

kosta staten sammanlagt ca 10 miljoner kronor.

Kungt. Mnj:ts proposition nr 79 år 1960

Instansordningen i nöjesskattemål

Gällande bestämmelser m. m.

Nöjesskattemål upptages i regel av uppbördsmyndigheten såsom första

instans. Det ankommer nämligen på den kommun, inom vars område nöjes-

tillställning äger rum, alt fastställa beloppet av nöjesskatten och uppbära

den. Såsom uppbördsmyndighet fungerar i Stockholm uppbördsverket, i

annan stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden, där ej

vederbörande kommun annorlunda bestämt.

Besvär över uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt skall jäm­

likt 30 § första stycket nöjesskatteförordningen anföras hos länsstyrelsen.

I vissa fall upptages nöjesskattemål av länsstyrelsen såsom första instans.

Delta är fallet bl. a. med ansökningar angående befrielse från nöjesskatt

jämlikt 16 § nöjesskatteförordningen, d. v. s. när behållningen av nöjestill-

ställning är avsedd för välgörande eller allmännyttiga ändamål. Ett annat

iall är att länsstyrelsen vid granskning av uppbördsmyndighetens redovis­

ning jämlikt 13 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen fin­

ner alt myndigheten underlåtit all utkräva nöjesskatt eller alt skatt utta-

2 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 79

18

gits med för lågt belopp. Länsstyrelsen skall då direkt upptaga frågan om

åtgärder i anledning härav till behandling och ålägga anordnaren av veder­

börande nöjestillställning alt inbetala felande belopp till länsstyrelsen.

Av länsstyrelsen avgjorda nöjesskattemål — vare sig de handlagts av läns­

styrelsen som andra eller första instans — överklagas jämlikt 30 § andra

stycket nöjesskatteförordningen hos Kungl. Maj:t och tillhör därvid rege­

ringsrättens upptagande och avgörande. Regeringsrätten utgör alltså i dessa

mål antingen tredje instans eller andra instans. Länsstyrelses beslut om

föreläggande av vite — för att åvägabringa ingivande eller fullständigande

av nöjesskattedeklaration — får dock icke överklagas (29 § tredje stycket).

Vissa speciella slag av nöjesskattemål handlägges enligt särskilda regler.

Om sålunda revisionen hos riksräkenskapsverket framställer anmärkning

mot beslut angående påföring av eller befrielse från statsverket tillkom­

mande nöjesskatt, har riksräkenskapsverket att besluta i anledning av revi­

sionens talan. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i sådant mål (an-

märkningsmål) skall jämlikt 35 § instruktionen för riksräkenskapsverket

den 20 september 1957 (nr 573) och 1 § stadgan för kammarrätten den 1

december 1959 (nr 545) upptagas hos kammarrätten, varefter besvär mot

kammarrättens utslag i målet jämlikt 83 § samma stadga anföres hos Kungl.

Maj :t för handläggning i regeringsrätten. I dessa anmärkningsmål blir allt­

så regeringsrätten tredje instans.

Sedan år 1955 pågår särskild utredning genom tillkallade sakkunniga

angående redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sam­

manhängande frågor (utredningen angående redogöraransvaret m. in.).

Ytterligare former för besvär i frågor rörande nöjesskatt finnes.

I 16 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen föreskrives att

i fråga om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkort-

ning och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån nöjes­

skatteförordningen eller tillämpningskungörelsen icke innehåller särskilda

bestämmelser härutinnan, vad i uppbördsförordningen i sådant avseende före­

skrivits i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I dessa ärenden, som när­

mast angår det tekniska förfarandet vid debitering etc. av nöjesskatt och

därför icke bör hänföras till nöjesskattemål i egentlig mening, överklagas

sålunda länsstyrelses beslut i enlighet med uppbördsförordningens bestäm­

melser hos kammarrätten. Besvär över kammarrättens utslag anföres — i

de fall fullföljd icke, såsom beträffande avkortning och avskrivning, är ute­

sluten — hos Kungl. Maj:t och avgöres i regeringsrätten.

Frågor om nöjesskatt kan också komma under prövning av Kungl. Maj:t

i statsrådet (finansdepartementet). Det rör sig därvid i allmänhet om fall,

där anordnare av nöjestillställning — i samband med att besvär anföres över

beslut i nöjesskattemål eller eljest — anhåller att Kungl. Maj :t måtte, ändå

att skatteplikt föreligger, medge befrielse från nöjesskatten. I andra fall åter

har vederbörande försummat att inom föreskriven tid hos länsstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960

19

ansöka om befrielse från nöjesskatt enligt 16 § nöjesskatteförordningen och

anhåller hos Kungl. Maj:t att det oaktat få åtnjuta sådan befrielse.

Vidare skall enligt 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen nöjesskatt

icke utgå för biografföreställning med film, vars visning enligt särskilt,

före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked av statens

biografbyrå förklaras vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upp­

lysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte. Enligt 18 § instruktionen

lien 4 oktober 1929 (nr 306) för biografbyrån skall besvär mot dess beslut

anföras hos Kungl. Maj:t. Handläggningen sker därvid hos Kungl. Maj:t i

statsrådet (ecklesiastikdepartementet).

Frågan om en ändring av instansordningen har tidigare varit aktuell.

1954 års nöjesskatteutredning

hade denna fråga under utredning. I sitt

betänkande (SOU 1956:23) framhöll nöjesskatteutredningen, att, om full­

följ dsrätten till regeringsrätten borttogs, denna domstol måste ersättas med

annat organ. Utredningen ansåg det svårt att tänka sig annan domstol eller

myndighet än kammarrätten som utan större organisatoriska förändringar

lämpligen kunde övertaga regeringsrättens roll som sista instans i nöjes­

skattemålen.

Det kunde, framhöll utredningen, knappast göras gällande, att nöjes-

skattemålen inte skulle bli föremål för en tillfredsställande handläggning

och bedömning av kammarrätten, som ju redan utgjorde sista instans i

betydande grupper av mål, exempelvis avlönings-, fattigvårds- och mantals-

skrivningsmål. Utredningen tilläde följande.

Erfarenheten har visat, att nöjesskattemålen till stor del utgöras av mål

av enkel beskaffenhet och röra jämförelsevis små belopp. Att ändringsfre-

kvensen hos regeringsrätten i dessa mål hittills varit ganska hög torde bero

på att behandlingen hos de 25 särskilda länsstyrelserna, därav några givetvis

endast haft ett fåtal mål om året att handlägga, brustit i enhetlighet. Den

utjämnande faktor, som målens samlande hos en för hela riket gemensam

överinstans utgjort, kommer ju emellertid att kvarstå, även om målen över­

flyttas till kammarrätten. Vi förutsätta, att nöjesskattemålen där koncen­

treras till viss division och att föredragningen anförtros endast åt viss eller

vissa föredragande.

Utredningen uttalade emellertid vissa betänkligheter mot en sådan över­

flyttning av målen. Med sin dåvarande sammansättning arbetade regerings­

rätten omkring 300 dagar av året. Avverkningen av inkomna nöjesskatte-

mål beräknades årligen la 3 å 4 dagar. Utredningen ansåg att en överflytt­

ning av dessa mål skulle få relativt ringa betydelse för regeringsrättens

arbete. Samtidigt hade kammarrätten en balans av mål som motsvarade icke

oväsentligt mera än ett års avverkning. Den invändningen kunde därför

göras, att man under sådana förhållanden inte borde överföra ytterligare mål

till kammarrätten utan en samtidig organisatorisk förstärkning.

Nöjesskatteutredningen fann dock alt regeringsrättens arbetsbalans i frå­

ga om skattemål var så stor, att regeringsrätten borde befrias från alla mål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 7!) år 1960

20

som lämpligen kunde överföras till annan myndighet. På grund härav ansåg

sig utredningen, trots sina betänkligheter, böra föreslå, att nöjesskatte-

målen i fortsättningen skulle handläggas av kammarrätten som sista in­

stans.

I proposition nr 66/1957 framlades på grundval av nöjesskatteutredning-

ens betänkande förslag till vissa lättnader i nöjesbeskattningen. I proposi­

tionen erinrades om att utredningen i fråga om ändrad instansordning i

nöjesskattemal framhållit, att vissa betänkligheter kunde anföras mot för­

slaget att göra kammarrätten till slutinstans i stället för regeringsrätten.

Under remissbehandlingen av utredningsförslaget hade dessa betänkligheter

understrukits från flera håll. Vidare hade framhållits, att spörsmålet om

fullföljdsrätten i nöjesskattemål inte borde prövas, förrän ställning tagits i

den större frågan om inskränkningar i rätten att fullfölja talan i mål om

taxering för inkomst och förmögenhet. I samband härmed hade bl. a. från

besvärssakkunnigas sida framförts tanken att göra kammarrätten till mel-

laninstans i nöjesskattemal över länsstyrelserna men under regeringsrät­

ten; för fullföljden till regeringsrätten kunde därvid stadgas inskränkning­

ar motsvarande dem som kunde föreskrivas beträffande mål om inkomst-

axering. Dessa skäl mot att i då förevarande sammanhang ändra instans-

rdningen ansågs bärande. I propositionen framlades fördenskull inte nå­

got förslag i ämnet.

Kort tid innan nyss nämnda proposition framlades hade utredningen an­

gående fullföljdsrätt i skattemål framlagt sitt betänkande (SOU 1957: 3). I

betänkandet framlades förslag om att besvär över kammarrättens utslag i

mål om inkomst- eller förmögenhetstaxering skulle få komma under re­

geringsrättens prövning endast efter särskilt prövningstillstånd. Vidare be­

handlades även frågan om möjligheterna att avskilja vissa andra målkate­

gorier från regeringsrättens prövning. Beträffande de mål, som här närmast

kunde komma i fråga, bl. a. nöjesskattemålen, fanns enligt utredningens

mening icke vid den tidpunkten anledning att överflytta prövningen i sista

instans från regeringsrätten till annat forum eller att begränsa fullföljds­

rätten till regeringsrätten.

Under remissbehandlingen av fiillföljdsutredningens förslag berördes frå­

gan om nöjesskattemålen.

Regeringslättens flesta ledamöter förordade sålunda att regeringsrätten

befriades från nöjesskattemålen. Dessa ledamöter anförde att det här rörde

sig om till stor del enkla mål, gällande små belopp, och att det saknades

anledning antaga, att icke ett slutligt bedömande i kammarrätten skulle va­

ra till fyllest; för vinnande av enhetlig rättstillämpning kunde målen lämp­

ligen koncentreras till en division av kammarrätten. Under 1956 hade för

dessa mål åtgått ungefär 4 hela föredragningsdagar, men under 1957 antogs

minst dubbla tiden bli erforderlig. Vad angick fiillföljdsutredningens syn­

punkt att med fragans avgörande borde anstå, invände ledamöterna, att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

21

vilken form än utredningens förslag genomfördes det knappast var anled­

ning att avstå från den rationalisering av regeringsrättens arbete, som från­

skiljandet av så enkla och förhållandevis oviktiga mål som nöjesskattemå-

len utgjorde, i varje fall ej om målens behandling krävde en så pass stor

del av domstolens arbetstid som under den närmaste tiden syntes bli fallet.

Två regeringsråd förklarade sig inte på dåvarande stadium beredda att

förorda, att några målkategorier undantogs från regeringsrättens uppta­

gande.

En länsstyrelse uttalade sig i samma riktning som regeringsrättens flesta

ledamöter, medan en motsatt ståndpunkt kom till uttryck i bl. a. yttrande

från länsstyrelsen i Södermanlands län. Denna länsstyrelse menade, att mot

den ifrågasatta förändringen talade den omständigheten att även kammar­

rätten hade en avsevärd balans att avverka.

I

proposition nr A 32/1958

framlades på grundval av fullföljdsutred-

ningens betänkande förslag om prövningstillstånd som villkor för fullföljd

till regeringsrätten av vissa taxeringsmål. Beträffande spörsmålet om full­

följd i nöjesskattemålen framhölls i propositionen att denna fråga skulle

upptagas sedan frågan om fullföljdsbegränsningen i taxeringsmålen vunnit

sin lösning.

Den i propositionen föreslagna fullfölj dsbegränsningen antogs av riks­

dagen och har trätt i kraft den 1 januari 1959. Bestämmelserna innebär i

huvudsak följande. Begränsning av rätten att till regeringsrätten fullfölja

talan i skattemål från kammarrätten ernås genom en beloppsspärr, summa

revisibilis, differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för

den skattskyldige. Fullföljdsspärren tager sikte på sådana mål, där kam­

marrättens utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om

höjning eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärsta-

lan i inkomsttaxeringsmål får icke, utan att regeringsrätten meddelat par­

ten tillstånd därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om

taxerad inkomst icke uppgår till minst 500 kronor och tillika minst en tion­

dedel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål

om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000

kronor. Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall

kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),

eller parten eljest visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig bety­

delse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens). Från fullföljdsbe-

gränsning undantages eftertaxeringsmålen samt huvudparten av de mål, i

vilka klaganden kan åheropa omständigheter som grundar extraordinär be-

svärsrätt.

Tnstansordningen i nöjesskattemål har även varit aktuell i ett annat sam­

manhang. I ett av

brsnnrssnkkunnign

avgivet betänkande (SOU 1957:50)

framlades förslag till en för olika indirekta skatter gemensam lag om för­

farandet. Beträffande nöjesskatten uttalades, att det av de sakkunniga ut­

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

formade besvärsförfarandet måhända kunde göras tillämpligt även för nö­

jesskattens del. Enligt detta skulle talan mot beskattningsmyndighets be­

slut ske hos generaltullstyrelsen och styrelsens beslut överklagas hos Kungl.

Maj:t i regeringsrätten.

I remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag blev frågan om nöjes-

skattemålens inordnande under det föreslagna förfarandet närmare behand­

lat endast av ett fåtal remissinstanser. De gjorda uttalandena i frågan gick

i avstyrkande riktning.

Besvärssakkunnigas förslag har legat till grund för förordningen den 3

april 1959 (SFS nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

in. m. Denna förordning innehåller inga bestämmelser som har avseende å

instansordningen i nöjesskattemål.

Promemorian

I promemorian redovisas vissa statistiska uppgifter rörande regerings­

rättens befattning med nöjesskattemålen. Bland annat anges följande siff­

ror rörande 1 O-årsperioden 1950—1959.

Inkomna

Avgjorda

(Till föredragning Beräknad åtgång

använd tid

av dagar för före-

(timmar)

dragning av in­

komna mål

1950 ................... ............... 142

147

23,5

5,4

1951................... ............... 94

126

22,5

3,9

1952 ................... ............... 96

72

16

5,0

1953 ................... ............... 101

49

6

2,9

1954 ................... ............... 86

165

25

3,1

1955 ................... ............... 76

33

5,5

3,0

1956 ................... ............... 77

65

16,6

4,7

1957 ................... ............... 54

91

33,7

4,8

1958 ................... ............... 82

89

30,4

6,7

1959 ................... ............... 53

109

43,3

5,0

Med ledning av dessa siffror konstateras i promemorian följande. A ena

sidan har utvecklingen gått mot en minskning av antalet till regeringsrät­

ten inkomna nöjesskattemål. För de sista årens del kan detta möjligen sam­

manhänga med de inskränkningar i skatteplikten som genomfördes år 1957.

Å andra sidan har, trots detta, handläggningstiden i regeringsrätten för nö­

jesskattemålen undergått en påtaglig ökning. Detta synes antyda, att nö­

jesskattemålen under de senaste åren i genomsnitt varit av mer arbetskrä-

vande beskaffenhet än tidigare. Möjligen sammanhänger detta med att se­

rier av mål av inbördes likartad beskaffenhet förekommit i mindre omfatt­

ning än tidigare samt att 1957 års ändringar i nöjesbeskattningen åstad­

kommit att vissa kategorier av nöjesskattemål av enklare beskaffenhet av­

skilts.

Vidare framhålles att, medan nöjesskatteutredningen ansåg sig kunna

23

räkna med en handläggningstid av 3—4 dagar per arbetsår, uppgifterna för

de sista åren utvisar, att handläggningsliden numera knappast kan beräk­

nas underskrida 5 dagar per arbetsår.

Även kammarrättens arbetsbörda är av intresse i detta sammanhang. An­

talet mål och ärenden i kammarrätten framgår av följande uppställning,

som dock beträffande år 1959 redovisar blott preliminära uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Under året

Vid årets utgång

inkomna

avgjorda

balanserade

1950 ..........................

11 839

1951.......................... ..................... 9 757

10 840

10 756

1952 .......................... ..................... 9 996

11389

9363

1953 .......................... ..................... 14815

11 422

12 756

1954 .......................... ..................... 15179

12 266

15 669

1955 .......................... ..................... 12 826

13 288

15 207

1956 .......................... ..................... 11376

12 836

13 747

1957 .......................... ...................... 9 929

12 286

11390

1958 .......................... ..................... 13 454

12 755

12089

1959 .......................... ..................... 9 089

12108

9 070

Såsom kommentar anmärkes i promemorian, att den uppgång av målan­

talet, som inträtt och bibehållit sig några år räknat från år 1953 och som

återkommit år 1958, härleder sig från mål angående besvär över de i regel

vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringar, som senast ägt

rum åren 1952 och 1957.

I fråga om regeringsrättens nuvarande arbetsbörda torde få hänvisas till

propositionen nr 41 till innevarande riksdag.

I promemorian anföres följande synpunkter på frågan om instansordning­

en i nöjesskattemålen.

Av uppgifterna rörande målfrekvensen, målavverkningen och målbalan­

sen hos regeringsrätten framgår, att enbart fullföljdsbegränsningen i taxe-

ringsmål knappast kan väntas medföra en erforderlig minskning av rege­

ringsrättens arbetsbörda inom rimlig tid. Förhållandena synes nu vara så­

dana, att ytterligare åtgärder är erforderliga för att bromsa upp måltill­

strömningen till regeringsrätten. Strävandena måste inriktas på att från

regeringsrätten avskilja vissa kategorier av mål, vilka utan större olägen­

heter kan överlåtas till andra instanser. Av de mål, som tillhör finansdepar­

tementets föredragning, kommer då nöjesskattemålen först i fråga.

1 tidigare sammanhang har emot ett sådant avskiljande framförts, att

nöjesskattemålens överförande från regeringsrätten icke skulle medföra nå­

gon större lättnad i regeringsrättens arbetsbörda, eftersom målen dels är

ganska få och dels tager en relativt liten del av domstolens arbetstid i an­

språk. Regeringsrättens flesta ledamöter har emellertid själva förordat, att

regeringsrätten befrias från nöjesskattemålen, och därvid framhållit, att

det knappast var anledning att avslå från den rationalisering av domstolens

24

arbete som frånskiljandet av nöjesskatteinålen utgör. Denna synpunkt synes

vinna stöd av de uppgifter, som i det föregående givits dels rörande nöjes-

skattemålens frekvens och handläggningstid och dels rörande ökningen av

den totala målfrekvensen och målbalansen hos regeringsrätten.

I promemorian erinras vidare om att det tidigare anförts, att ett överföran­

de av nöjesskatteinålen från regeringsrätten till lägre instans skulle inne­

bära ett avsteg från den i allmänhet i beskattningsmål, som kan röra annat

än värderings- eller uppskattningsfrågor, hittills gällande principen, att den

skattskyldige skall kunna draga målet under Kungl. Maj :ts prövning. Här­

om anföres i promemorian följande.

Denna invändning synes ha mist mycket av sin vikt i och med genomfö­

randet av tullföljdsbegränsningen i taxeringsmål. Det bör vidare "framhål-

as, vilket jamval framgått under remissbehandlingen, att nöjesskattemå-

^en i.!11 st?r del ar mål av enkel beskaffenhet, gällande små belopp. Det torde

dartor, sasom anförts av regeringsrättens flesta ledamöter, saknas anled­

ning antaga, att icke ett slutligt bedömande i kammarrätten skulle vara till

tyllest.

I fråga om kammarrättens lämplighet som överinstans i nöjesskattemål

erinras om nöjesskatteutredningens nyss återgivna uttalande i frågan. Vi­

dare framhålles följande. Farhågorna för att eu överflyttning av nöjesskat-

temålen till kammarrätten skulle medföra eu alltför stor belastning för

denna domstol torde icke behöva tillmätas någon större betydelse. Av de

uppgifter, som givits beträffande kammarrättens arbetsbelastning, framgår

att kammarrättens arbetsbörda visserligen fortfarande är stor men under

senaie år dock något lindrats. Fn jämförelse med regeringsrätten visar, att

proportionen mellan avgjorda mål samt inkomna och balanserade mål är

avsevärt fördelaktigare för kammarrättens del än för regeringsrättens. Från

kammarrättens sida har icke heller vid remissbehandlingen framförts någ­

ra erinringar mot nöjesskatteutredningens förslag att överföra nöjesskatte-

målen till kammarrätten.

I promemorian hävdas den uppfattningen, att de praktiska fördelarna av

att överflytta nöjesskatteinålen från regeringsrätten till kammarrätten sy­

nes vara så stora, att en sådan åtgärd bör vidtagas försåvitt icke starka skäl

av annan art kan anses tala däremot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Vidare erinras i promemorian om att den tanken tidigare framförts, att

kammarrätten borde göras till mellaninstans i nöjesskatteinålen över läns­

styrelsen och under regeringsrätten. Härom anföres följande.

Starka skäl synes tala emot en sådan anordning av nöjesskattemålens

provning. Nöjesskattemålen synes sålunda knappast vara av sådan beskaf-

tenhet, att de motiverar prövning i ytterligare en instans. Icke heller svnes

någon säkerhet finnas for att den extra belastning, som målens prövning

skulle innebära for kammarrätten, skulle motsvaras av en motsvarande lätt­

nad för regeringsrätten på grund av att nöjesskattemålen i mindre omfatt­

ning skulle komma att fullföljas dit. Vidare synes nöjesskattemålen knap­

past motivera en mer omfattande prövningsrätt än den som kommer de mer

komplicerade och svårbedömda inkomst- och förmögenhetsskattemålen till

del eftei genomförandet av tullföljdsbegränsningen för dessa mål.

25

Även alternativet att överföra nöjesskattemålen till kammarrättens hand­

läggning och göra fullföljdsrätt till regeringsrätten beroende av tillstånds­

prövning i regeringsrätten avvisas i promemorian. Tillståndsprövningen skul­

le nämligen inte gärna kunna ordnas enligt summa revisibilismetoden och

skulle antagligen draga hart när lika lång tid i regeringsrätten som målets

prövning i sak. Ur rationaliseringssynpunkt skulle resultatet därför kunna

bli till lika liten nytta som en oinskränkt fullfölj dsrätt mot kammarrättens

utslag.

I promemorian tillägges följande.

I den mån vägledning erfordras för rättstillämpningen synes allt tala för

att kammarrätten, som redan är slutinstans i betydande och viktiga grupper

av mål, kan fullgöra uppgiften såsom prejudikatgivare. En enhetlig tillämp­

ning synes kunna garanteras genom nöjesskattemålens förläggande till en

särskild division inom kammarrätten.

Avslutningsvis framhålles, att övervägande skäl talar för att regeringsrät­

ten bör befrias från befattning med de nöjesskattemål, som fullföljes dit

enligt bestämmelserna i nöjesskatteförordningen, och att dessa mål i stället

bör överföras till kammarrätten såsom sista instans. 30 § nöjesskatteförord­

ningen bör ändras i enlighet därmed.

I promemorian beröres även frågan om hur processen bör ordnas, när frå­

ga om nöjesskatt uppkommer i anmärkningsmål. Konsekvensen av den före­

slagna instansordningen i nöjesskattemålen synes bli, att även frågor om nö­

jesskatt, vilka anhängiggöres genom anmärkning, avföres från regeringsrät­

tens handläggning. Under åberopande av vad som i den frågan anfördes i

proposition nr 66/1957 uttalas dock, att någon ändring av rättsläget på detta

område icke utan tvingande skäl bör vidtagas med tanke på att frågan om re-

dogöraransvaret är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Dessa

kommer att inom kort framlägga ett betänkande med förslag till ändringar

i anmärkningsprocessen. I promemorian tillägges i detta sammanhang bl. a.

följande.

Detta synes emellertid icke behöva föranleda uppskov med genomföran­

det av en" ny instansordning för de nöjesskattemål som handlägges enligt

de fullföljdsbestäminelser som ges i nöjesskatteförordningen. Den inkonse­

kvens som skulle komma att ligga i att vanliga nöjesskattemål slutligt av-

göres i kammarrätten, medan talan mot kammarrättens utslag i anmärk­

ningsmål rörande nöjesskatt kan överklagas till regeringsrätten, synes näm­

ligen väsentligen vara av teoretisk natur. I praktiken fullföljes anmärknings-

mål av detta slag ytterst sällan till regeringsrätten. En undersökning har vi­

sat att endast 16 sådana mål förekommit hos regeringsrätten under åren

1950—1954 och intet under den sista femårsperioden.

Remissyttrandena

Den i promemorian föreslagna instansordningen i nöjesskattemål har i

regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Tillstyrkande föreligger sålun­

da bl. a. från kammarrätten, besvärssakkunniga och samtliga länsstyrelser

utom en.

3 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 79

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

Besvårssakkunniga finner det vara en rationell och riktig ordning att kam­

marrätten införes som besvärsinstans i nöjesskattemålen. Vad angår rätten

till fortsatt fullföljd hos regeringsrätten föreligger enligt de sakkunniga tre

alternativ, nämligen antingen obegränsade möjligheter till fullföljd eller på

visst sätt begränsad fullföljdsrätt eller slutligen förbud mot fullföljd. De

sakkunniga anser det uppenbart att en anknytning till de regler om full-

följdsbegränsning som gäller för taxeringsmålen inte är lämplig. Särregler

rörande begränsad fullföljdsrätt skulle innebära en överbetoning av nöjes­

skattemålen. Alternativet med fullföljdsbegränsning har de sakkunniga där­

för ansett inte böra komma i fråga. De sakkunniga anför fortsättningsvis

följande.

Principiellt är det angeläget, att möjlighet finnes att fullfölja talan ända

till regeringsrätten. Rätten att klaga hos Kungl. Maj:t är den svenska förvalt­

ningens äldsta och värdefullaste rättsskyddsgaranti. Det må emellertid er­

inras om att redan under 1600-talet begränsningar infördes i rätten att hos

Konungen överklaga kammarrättens avgöranden och att under 1900-talet

fullföljdsförbud tillkommit i åtskilliga grupper av de mål, som handläggas

av kammarrätten, utan att detta ansetts medföra något men ur rättssäker­

hetssynpunkt. Såtillvida innebär det föreliggande förslaget dock något nytt,

som det nu för första gången är fråga om att införa absolut fullföljdsförbud

för en grupp skatteärenden.

Besvårssakkunniga har emellertid funnit, att det ur allmänna organisa­

toriska synpunkter ter sig föga rationellt att den högsta administrativa dom-

stolsinstansens tid och krafter skall kunna tagas i anspråk för ärenden, som

rör obetydliga värden eller är av enkel beskaffenhet och som redan varit

föremål för bedömning i en för hela riket central domstol. Regeringsrättens

ledamöter har själva vitsordat, att nöjesskattemålen regelmässigt icke är

av den svårbedömda eller ingripande beskaffenhet, att de ej skulle kunna

slutligt avgöras annorstädes. Såvitt de sakkunniga kan bedöma, tillgodoses

genom fullföljdsrätten till kammarrätten i huvudsak de krav, som rimligen

kan ställas ur rättsskyddssynpunkt. Mot denna bakgrund vill de sakkunniga

inte motsätta sig, att kammarrätten blir slutlig besvärsinstans i nöjesskatte­

målen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län avvisar tanken på att fullföljdsrät­

ten i nöjesskattemål begränsas enligt samma regler som gäller för taxerings-

mål. Länsstyrelsen föreslår i stället obegränsad besvärsrätt till regeringsrät­

ten. En stor del av nöjesskattemålen skulle nämligen på sin väg upp mot

regeringsrätten komma att stanna i kammarrätten. Detta antagande vinner

enligt länsstyrelsen stöd av det förhållandet att anmärkningsmål angående

nöjesskatt ytterst sällan brukat fullföljas från kammarrätten till regerings­

rätten. Om promemorieförslaget likväl anses böra genomföras, hemställer

länsstyrelsen att borttagandet av fullföljdsrätten i allt fall förenas med möj­

lighet att erhålla prejudikats- och intressedispens. I denna fråga anför läns­

styrelsen bl. a. följande.

Det förhåller sig onekligen så att flertalet mål angående nöjesskatt är

av så okomplicerad beskaffenhet att de inte behöver komma under Rege-

iingsrättens prövning, men att det å andra sidan förekommer vissa nöjes-

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

skattemål av sådan karaktär att fullföljdsrätt till Regeringsrätten för dem

är mycket väl motiverad. Länsstyrelsen behöver endast erinra om den

grupp av mål, som gäller tillämpning av 16 § nöjesskatteförordningen,

d. v. s. mål angående befrielse från nöjesskatt, enär behållningen av nöjes-

tillställning skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål. På

grund av lagtextens vaga avfattning har flera mål av detta slag — avse­

ende t. ex. befrielse från nöjesskatt för tillställningar som anordnats av

barnensdagsföreningar under medverkan av professionella tivoliföretag och

för nöjestillställningar vilkas behållning skolat användas för allmänna sam­

lingslokaler — visat sig synnerligen svårbedömda och besvärliga att komma

tillrätta med.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m.

tar upp frågan om in­

stansordningen i anmärkningsmål rörande nöjesskatt. Utredningen vitsor­

dar den i promemorian framförda uppfattningen, att rätten till fullfölj ds-

talan mot kammarrättens utslag i sådana anmärkningsmål saknar större

praktisk betydelse. Enligt utredningens mening är det dock icke tillfreds­

ställande, att anmärkningsmål rörande nöjesskatt skall kunna fullföljas till

regeringsrätten även sedan kammarrätten blivit sista instans i vanliga nö-

jesskattemål. Ej heller finner utredningen det sakligt påkallat att undan­

röjandet av denna bristande överensstämmelse i besvärsförfarandet upp-

skjutes till dess ställning tages till utredningens blivande förslag angående

redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Betänkande med förslag här­

om kommer att avlämnas inom den allra närmaste tiden. Utredningen kom­

mer att föreslå att anmärkningsprocessen bibehålies. Beträffande instans­

ordningen för anmärkningsmål ämnar utredningen icke föreslå någon änd­

ring. På grund härav finner utredningen lämpligt, att fullföljdsrätten i an­

märkningsmål rörande nöjesskatt regleras i samband med införandet av ny

instansordning i nöjesskattemål. Utredningen föreslår förbud mot fullföljd

av talan mot kammarrättens utslag i anmärkningsmål.

Riksräkenskapsverket

och

besvärssakkunniga

uttalar sig likaledes för att

fullfölj dsrätten avskäres i anmärkningsmål. Enligt de sakkunnigas mening

bör det allmänna vid missnöje med kammarrättens praxis beträffande en

speciell tolkningsfråga inte ha möjlighet att vinna omprövning hos regerings­

rätten, när den enskilde i motsvarande läge saknar sådan möjlighet.

Sveriges lantbruks förbund

understryker att nöj esskatt emålen för en en­

hetlig rättstillämpning bör handläggas av en särskild division i kammar-

TdtoTerståthållarämbetet

framhåller vikten av att prejudicerande beslut av

kammarrätten publiceras i lättillgänglig form, lämpligen i kammarrattens

årsbok, avdelning II.

Kammarrätten

anför bl. a. följande.

I det vid promemorian fogade förslaget om ändrad lydelse av 30 § 2 styc­

ket nöjesskatteförordningen angives bland annat att i länsstyrelsens utsh „

i anledning av besvär enligt 30 § första stycket eller i annat ärende rörande

nöjesskatMnå ändring sökas hos kammarratten »genom besvai, som skola

ingivas till länsstyrelsen eller kammarrätten» . . . Eu bestämmelse att be sva

alternativt kunna ingivas till olika myndigheter ar enligt kaminarratlen.

28

mening icke att förorda. Av praktiska skäl böra besvären över länsstyrelsens

beslut ingivas till länsstyrelsen. Kammarrätten föreslår därför, att uttrycket

»eller kammarrätten» utgår och i stället tillägges »dock att besvärstiden

skall anses iakttagen även om besvären inom sagda tid ingivits direkt till

kammarrätten».

Även

besvärssakkunniga

anser, att besvären skall inges till länsstyrelsen.

Den som av misstag inom rätt tid inger sin besvärsinlaga till kammarrätten

bör emellertid vara bevarad vid sin talerätt.

Departementschefen

Det i promemorian framlagda förslaget utgör ett led i strävandena att

begränsa regeringsrättens arbetsbörda och att underlätta för regeringsrätten

att avarbeta sin balans. Det viktigaste medlet härvidlag har ansetts vara att

från regeringsrättens prövning undantaga mindre betydelsefulla mål. Den

vid 1958 års riksdag genomförda fullfölj dsbegränsningen i taxeringsmål

bygger på denna princip.

Kammarrätten utgör redan nu slutinstans för stora grupper mål. Utöver

de med fullföljdsbegränsningen avsedda taxeringsmålen kan nämnas fa­

milj ebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål och avlöningsmål. En­

ligt departementspromemorian skall nöjesskattemålen inrymmas bland de

målgrupper som kammarrätten skall avdöma i sista instans. Denna instans­

ordning för nöjesskattemålen föreslogs redan av 1954 års nöjesskatteutred-

ning. Regeringsrättens flesta ledamöter har också i samband med förbere­

delserna för lagstiftningen om fullfölj dsbegränsning i taxeringsmål utta­

lat sig för att nöjesskattemålen borde slutligt avgöras i kammarrätten.

I de över departementspromemorian avgivna yttrandena tillstyrkes ge­

nomgående att besvär över länsstyrelses beslut i nöjesskattemål skall slut­

ligt prövas av kammarrätten.

För egen del finner jag, att den föreslagna besvärsordningen tillgodoser

alla de krav som med hänsyn till nöjesskattemålens i regel enkla beskaffen­

het rimligen kan ställas ur rättsskyddssynpunkt. Jag vill därför förorda att

den i departementspromemorian föreslagna instansordningen för dessa mål

genomföres.

Jag förutsätter, att målens handläggning i kammarrätten koncentreras

till viss eller vissa divisioner. Så förfares för närvarande med de speciella

målgrupper, där talan icke får föras mot kammarrättens utslag. Beslut i

denna fråga ankommer emellertid enligt 17 § stadgan för kammarrätten

på domstolen själv.

Därest den av mig nu föreslagna omläggningen av instansordningen be­

slutas, bör därjämte i administrativ ordning bestämmelser utfärdas som

medger kammarrätten att i vissa fall handlägga nöjesskattemål i plenum

och som ålägger kammarrätten att i sin årsbok i erforderlig utsträckning

publicera sina avgöranden i dessa mål.

Av vad utredningen angående redogöraransvaret in. m. anfört i sitt remiss­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

29

yttrande framgår, att något hinder icke föreligger att nu ompröva jämväl

instansordningen för anmärkningsmål rörande nöjesskatt. Jag delar utred­

ningens uppfattning, att när besvär ej får föras över kammarrättens utslag

i nöjesskattemål, kammarrätten bör vara slutinstans även i anmärknings­

mål rörande sådan skatt. Denna princip tillämpas beträffande andra mål­

grupper, där kammarrätten är sista instans. Denna ändring bör genomföras

i administrativ ordning.

Förslag till erforderliga ändringar i 30 § nöjesskatteförordningen har ut­

arbetats inom finansdepartementet. Stadgandet om vart besvärsskrift skall

ingivas har därvid formulerats efter de principer som förordats av kammar­

rätten och besvärssakkunniga.

Förhandsbesked i taxeringsfrågor av prejudicerande karaktär

Såsom antytts i inledningen har i den inom finansdepartementet upprät­

tade promemorian — vid sidan av den föreslagna ändrade fullföljdsordning-

en i nöjesskattemål — framlagts jämväl ett annat förslag med samma syfte,

d. v. s. att begränsa regeringsrättens arbetsbörda. Det föreslås sålunda ut­

vidgade möjligheter att meddela bindande förhandsbesked rörande taxering

för inkomst och förmögenhet.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskatte­

nämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor må riksskattenämnden,

därest sådant för någon finnes vara av synnerlig vikt, efter ansökan lämna

förhandsbesked angående viss fråga, som avser sökandens taxering till kom­

munal inkomstskatt, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskift-

ningsskatt, ersättningsskatt eller taxering av fastighet.

Beskedet sökes skriftligen senast å sista dagen för avgivande av veder-

börandes deklaration. Det är avsett att förhandsbesked normalt skall kunna

meddelas inom sådan tid, att det kan beaktas redan vid taxering i första

instans, över inkommen ansökan, som ej finnes böra avvisas, skall yttrande

infordras från vederbörande taxeringsintendent (eller allmänna ombudet

hos mcllankommunala prövningsnämnden). Då ansökan är av särskilt in­

tresse för vederbörande kommun, kan denna få yttra sig. Där så finnes på­

kallat, kan sökanden och taxeringsintendenten få tillfälle att muntligen

lämna upplysningar inför nämnden. Ansökan kan avvisas, om förhandsbe­

skedet finnes icke böra meddelas, över avvisningsbeslut må besvär ej an­

föras.

Upptages ansökan, meddelar nämnden besked, hur den aktuella frågan

skall bedömas vid taxering. I regel anges allenast de grunder, som skall föl­

jas vid taxeringen. Beskedet kan överklagas av sökanden, taxeringsinten­

dent och kommun genom besvär hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten eller, i

vissa fall rörande fastighetstaxering, hos kammarrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

Det lagakraftvunna förhandsbeskedet binder såväl beskattningsnämnder

som skattedomstolar men blott om och i den mån sökanden så yrkar. Beske­

det kan avse mer än ett års taxering. Författningsändring, som skett efter

det beskedet lämnats och som är av beskaffenhet att påverka taxering i det

avseende beskedet angår, medför att beskedet förlorar verkan.

Till grund för 1951 års lagstiftning om förhandsbesked låg ett av 1947 års

taxeringsscikkunniga avgivet betänkande om inrättande av en riksskatte­

nämnd in. m. (SOU 1949: 62). I betänkandet föreslogs, att såsom förutsätt­

ning för erhållande av förhandsbesked endast skulle gälla att sådant besked

fanns vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.

I fråga om förhandsbeskedens prejudicerande verkan anförde de sakkun­

niga följande.

Då riksskattenämnden sålunda i sin beskedsgivande verksamhet i vissa

fall kommer att göra bindande uttalanden jämväl i rena lagtolkningsspörs-

mål, ligger den frågan nära till hands, om icke tillämpningen av förhands­

beskedet skulle kunna utsträckas så, att förhandsbeskedet kunde anlitas för

åstadkommande av en snabb lösning av aktuella sådana spörsmål av mera

allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning i antydd riktning av för­

handsbeskedets tillämpningsområde medföra, att på en omväg uppnåddes

det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom att riksskattenämn­

den gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande tillämpningen av

skatteförfatlningarna med för beskattningsnämnderna och skattedomsto-

larna bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att meddelat för­

handsbesked även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess bindande

verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser. I fråga om

andra skattskyldigas taxering får, såsom redan anförts, av riksskattenämn­

den meddelat förhandsbesked betydelse såsom prejudikat. Detta torde vara

tillfyllest.

I proposition nr 64/1951, genom vilken bl. a. lagstiftningen om förhands­

besked förelädes riksdagen, framhölls att, eftersom den föreslagna riksskatte­

nämnden genom befogenheten att meddela allmänna anvisningar i taxerings-

frågor fått relativt vidsträckta möjligheter att lämna vägledande uttalanden,

ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked torde föreligga i ett

begränsat antal fall. Emellertid ansågs det icke vara möjligt att i lagtext

precisera de fall, där förhandsbesked borde kunna ifrågakomma. I sådant

läge förordades de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. Det fram­

hölls dock att en restriktiv tillämpning av bestämmelserna avsågs.

I sitt remissyttrande över fullföljdsutredningens i det föregående om­

nämnda betänkande föreslog riksskattenämnden en utvidgning av förut­

sättningarna för meddelande av förhandsbesked. Nämnden anförde i detta

sammanhang följande.

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande

verksamhet främja en riktig och likformig taxering. De anvisningar till led­

ning för taxeringsmyndigheterna, som riksskattenämnden utfärdar såsom

ett led i fullgörandet av denna uppgift, torde hava varit av betydelse för

vinnandet av ökad likformighet inom beskattningen. Dessa anvisningar äro

31

emellertid icke bindande för beskattningsnämnderna och skattedomstolarna,

varför risk alltid finnes för att en anvisning i vissa fall icke följes. Däremot

bär riksskattenämnden i förhandsbeskedsinstitutet en möjlighet att meddela

för skattemyndigheterna bindande beslut. Förhandsbesked kan emellertid

endast gälla en viss skattskyldigs egen taxering och kan vidare endast med­

delas om det för denne är av synnerlig vikt att i förväg erhålla klarhet om

hur en för honom aktuell skattefråga skall bedömas. Till följd härav kan

förhandsbesked som regel endast meddelas om sökandens framtida hand­

lande är beroende av skattefrågans utgång. Enbart del förhållandet att frå­

gan gäller ett stort belopp berättigar icke en sökande att erhålla förhands­

besked. För åstadkommandet av enhetlighet i taxeringen vore det emeller­

tid, enligt vad erfarenheten från riksskattenämndens hittillsvarande verk­

samhet utvisar, av stor betydelse om nämnden kunde meddela förhands­

besked i anledning av ett föreliggande prejudikatintresse. Det är exempelvis

vanligt, att organisationer av skilda slag höra sig för hos riksskattenämnden

om skattefrågor som röra deras medlemmar. Om i sådana fall förhandsbe­

sked beträffande en medlems taxering kunde meddelas i prejudikatsyfte,

skulle utan tvivel mycket arbete inbesparas för samtliga taxeringsinstanser.

Regeringsrättens utslag i mål angående besvär över förhandsbesked medde­

las' i regel så snabbt att den aktuella beskattningsfrågan definitivt hunnit

klarläggas redan innan taxering sker i första instans. Riksskattenämnden

har __ i syfte att på angivet sätt främja taxeringsarbetet — meddelat för­

handsbesked i några fall, där prejudikatintresset varit det verkliga motivet.

Regeringsrätten har emellertid undanröjt beskeden i dessa fall, eftersom

formella förutsättningar för förhandsbesked icke förelegat. Riksskattenämn­

den föreslår därför, att förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av

riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor ändras så att

förhandsbesked kan meddelas även när riksskattenämnden finner det vara

av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Den utvidgning av

förhandsbeskedsinstitutet, som' riksskattenämnden sålunda förordar, har

nära samband med nu föreliggande förslag om fullföljdsbegränsning i skat­

temål, men bör genomföras oavsett hur sistnämnda fråga löses.

Frågan fick icke sin lösning i samband med införandet av fullföljdsbe­

gränsning i taxeringsmål. I

propositionen nr A 32/1958

uttalades emellertid

att nämndens förslag syntes värt att pröva närmare. Frågan borde, sedan den

ytterligare beretts, kunna upptas i särskild ordning.

Genom 1959 års lagstiftning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt-

ning infördes möjlighet att erhålla förhandsbesked jämväl i frågor rörande

punktskatter. Bestämmelsen om förhandsbesked utformades på följande

sätt. Beskattningsmyndigheten kan på ansökan meddela förhandsbesked dels

om viss vara är skattepliktig dels om tillämplig skattesats. Såsom förutsätt­

ning för förhandsbesked gäller, med hänsyn till punktskatternas särskilda

karaktär av övervältringsskatter, allenast att den av sökanden förebragta

utredningen skall vara tillräcklig. Meddelat förhandsbesked överklagas hos

kammarrätten. Talan mot kammarrättens utslag föres genom besvär hos

Kungl. Maj:t och kommer under regeringsrättens prövning. Mot beskatt-

ningsmyndighets beslut att avvisa ansökning om förhandsbesked får talan

däremot icke föras.

Förhandsbesked förekommer också i frågor rörande allmän varuskatt. Be­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

skeden meddelas av riksskattenämnden på ansökan av den som driver

eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet till allmän varuskatt

ifrågakommer. Beskedet skall avse sökandens taxering. Såsom förutsättning

för meddelande av förhandsbesked anges bl. a. att beskedet finnes vara av

vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning. I fråga om besvär över riksskattenämndens besked i varu-

skattefråga gäller i huvudsak detsamma som i fråga om besvär över för­

handsbesked i taxeringsfråga.

Promemorian

Det framhålles i promemorian att man vid tillkomsten av bestämmelserna

om förhandsbesked i taxeringsfrågor visserligen erkände förhandsbeskedens

prejudikatvärde, men likväl ansåg att enbart hänsynen till ett allmänt pre­

judikatintresse icke i och för sig borde motivera att förhandsbesked lämna­

des. I främsta rummet var syftet att bereda de skattskyldiga möjlighet att

i god tid överblicka de skatterättsliga konsekvenserna av någon ifrågasatt

åtgärd.

Även om rätten att meddela förhandsbesked begränsats till de fall, där

beskedet är av synnerlig vikt för sökanden, kan det icke undgås att förhands­

beskeden får verkningar långt utöver de fall beskeden formellt avser. Då

möjligheten att erhålla förhandsbesked icke är beroende av beskattnings-

frågans materiella beskaffenhet följer att beskeden kan gälla såväl bedöm-

ningsfrågor som rena rättsfrågor. I det senare fallet får de ett betydande

prejudikatvärde såsom principuttalanden i tolkningsspörsmål. Detta har

förutsetts i förarbetena, men man synes icke ha ansett den kompetenskon­

flikt, som på grund härav kunde uppkomma med skattedomstolarna, vara

av särskilt allvarlig natur, då man utgått från att ett verkligt legitimt behov

av förhandsbesked skulle föreligga endast i ett ganska begränsat antal fall

och att de i förhandsbeskeden avhandlade spörsmålen huvudsakligen skulle

vara av sådan natur, att de kunde hänföras till bedömningsfrågor.

Under de år som gått, sedan förordningen om förhandsbesked i taxerings­

frågor trädde i kraft, har förhandsbeskedsinstitutet visat sig äga ett bety­

dande värde för de skattskyldiga. Detta framgår av antalet meddelade be­

sked. Under de åtta åren 1952—1959 inkom sålunda 1 794 ansökningar om

förhandsbesked (sedermera återkallade ansökningar oräknade). Det mot­

svarar genomsnittligt 224 ansökningar årligen. 1 711 av ansökningarna var

avgjorda vid årsskiftet 1959/60. I promemorian framhålles, såsom belysande

för hur stort det legitima behovet av förhandsbesked bedömts vara, att —

trots de begränsade möjligheterna att få förhandsbesked och bestämmelser­

nas restriktiva tolkning — förhandsbesked meddelats i anledning av det helt

övervägande antalet inkomna ansökningar. Sålunda har nämnden avvisat

blott 212 ansökningar och meddelat förhandsbesked i återstående 1 499 fall,

d. v. s. genomsnittligt 187 förhandsbesked varje år.

Besvär över meddelade förhandsbesked har anförts (återkallade besvär

oräknade) i 242 fall. 237 av dessa besvärsmål var avgjorda vid utgången av

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

33

år 1959. I åtta av dessa fall har regeringsrätten funnit att riksskattenämnden

bort avvisa ansökan om förhandsbesked.

I anslutning härtill anföres i promemorian följande.

Det torde inte kunna ifrågasättas annat än att förhandsbeskeden fått en

mycket stor betydelse såsom vägledande prejudikat vid rättstillämpningen.

Detta är fallet såväl beträffande sådana förhandsbesked mot vilka talan

fullföljts till regeringsrätten, vilka ofta är av stort allmänt prejudikatintresse,

som beträffande många förhandsbesked, där riksskattenämndens beslut vun­

nit laga kraft. Såsom exempel på områden, där förhandsbeskeden starkt

bidragit till klarläggande av aktuella skattespörsmål torde här endast be­

höva nämnas avgöranden rörande familjebolags beskattning vad beträf­

far såväl gränsdragning mellan svarta och vita bolag som avsättning till

pensionsstiftelser, frågor rörande inkomst- och utskiftningsskatt vid lik­

vidation av bolag samt frågan rörande hyresrätters beskattning i rörelse.

Till förhandsbeskedens stora värde såsom prejudikat torde i hög grad ha

bidragit de utförliga sakframställningar och motiveringar som riksskatte­

nämnden regelmässigt ger i förhandsbeskeden.

Det framhålles att rätten att meddela förhandsbesked i taxeringsmål allt­

mer torde för riksskattenämnden ha kommit att framstå såsom ett nöd­

vändigt komplement till rätten att meddela vägledande anvisningar till led­

ning för taxeringsmyndigheterna. Ett påtagligt uttryck härför är, att av­

göranden i viktigare förhandsbeskedsärenden i likhet med anvisningarna

publiceras i riksskattenämndens meddelanden och tillställes skattemyn­

digheterna.

Förhandsbesked kan endast avse sådan fråga angående sökandens egen

taxering rörande vilken det är av synnerlig vikt att på förhand få besked.

I praxis synes detta i regel icke ha ansetts vara fallet med mindre sökandens

framtida handlande är beroende av skattefrågans utgång. Det torde kunna

antas att ett prejudikatintresse spelar en stor roll i många fall, där ett för­

handsbesked visserligen sökes av en person som själv fyller förutsättningar­

na för erhållande av förhandsbesked, men bakom vilken finnes en organisa­

tion, vars medlemmar har intresse av att få ett skattespörsmål snabbt av­

gjort. Det torde icke heller finnas någon garanti för att den skattefråga som

ställes i en ansökan om förhandsbesked verkligen har avseende på ett hand­

lande, som allvarligt överväges.

I promemorian konstateras, att förhandsbeskeden icke endast tagit en

omfattning, som man vid förhandsbeskedsinstitutets inrättande knappast

väntat sig, utan även i högre grad än väntat kommit att avse spörsmål av

allmänt intresse vid rättstillämpningen. Till följd härav har förhandsbe­

skeden, fastän de formellt icke är bindande för skattemyndigheterna annat

än i de särskilda taxeringsfall beskeden avser, i realiteten av dessa myndig­

heter tillmätts eu mycket stor betydelse såsom ledning vid bedömningen av

skattespörsmål inom vidsträckta områden av skatterätten. Såtillvida synes

en ändring ha inträtt beträffande förhandsbeskedsinstitulet, att institutet,

som ursprungligen varit avsett att tjäna de enskilda skattskyldigas intresse

av att få snabba besked rörande sina skatteförhållanden, alltmer kommit

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

att uppfattas även såsom ett medel att snabbt få aktuella prejudikatfrågor

klarlagda. Denna utveckling får ses mot bakgrunden av vår invecklade skat­

telagstiftning, de höga skatterna och den långa tid, som processen hos skatte-

domstolarna tager. Dessa förhållanden har skapat ett starkt behov av snabba

och auktoritativa besked rörande författningarnas tillämpning såväl hos

skattemyndigheterna som hos allmänheten. Förhållandena torde nu vara

sådana, att man vid ett övervägande av förutsättningarna för meddelande

av förhandsbesked i taxeringsfrågor icke kan undgå att fästa stor vikt vid

förhandsbeskedens betydelse för främjande av en rättvis och likformig taxe­

ring. Gällande bestämmelser synes ha den verkan, att de visserligen icke

lägger hinder i vägen för prejudikat såsom en biprodukt, när förutsätt­

ningar för meddelande av förhandsbesked på annan grund föreligger, men

åstadkommer en helt irrationell begränsning av möjligheterna att få preju-

dicerande avgöranden i viktiga frågor.

Vidare anföres följande.

En antydan om hur lagstiftarna numera ser på denna fråga torde infö­

randet på sista tiden av förhandsbesked på prejudikatgrund inom den indi­

rekta beskattningen ge. Åtminstone såvitt avser allmän varuskatt synes så

väsentliga likheter med den direkta beskattningen i instansordning före­

ligga, att samma synpunkter bör anläggas på det intrång, som förhandsbe­

skeden kan anses göra på skattedomstolarnas kompetensområde.

En utvidgning av rätten att meddela förhandsbesked i prejudikatfrågor

torde enligt promemorian inte innebära något större intrång å skattedomsto­

larnas rätt att pröva besvär av prejudicerande intresse, eftersom skattedom-

stolarna icke är bundna av de förhandsbesked som meddelas av riksskatte­

nämnden annat än i det speciella fall beskeden avser.

Emot en utvidgning kan, fortsätter promemorian, möjligen anföras, att

utvidgningen skulle pålägga riksskattenämnden och regeringsrätten en yt­

terligare arbetsbörda. Häremot anföres att nämnden själv är beredd att taga

konsekvenserna härav. För regeringsrättens del kan en viss ökning förut­

ses av de mål, som dit fullföljes genom besvär över riksskattenämndens

beslut rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor. Denna ökning torde emel­

lertid flerfaldigt kompenseras därigenom att riksskattenämndens och re­

geringsrättens avgöranden i viktiga frågor får till följd att regeringsrätten

i fortsättningen undgår en mängd besvär rörande samma frågor. — Att för-

handsbeskedsinstitutet hittills haft denna effekt har, påpekas det, hävdats

av en av regeringsrättens ledamöter i en uppsats i Svensk Skattetidning,

årgång 1960, s. 246.

Under åberopande härav föreslås i promemorian den ändringen att i 1 §

förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor införes ett stadgande av innehåll, att förhandsbesked även

må meddelas, därest detta finnes vara av betydelse för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning. Bestämmelsen skall enligt förslaget träda i kraft den

1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

35

Remissy ttrand ena

Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna för riksskattenämnden att

meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor har i regel tillstyrkts. Två re­

missinstanser vill dock närmast avstyrka förslaget,

överståthållarämbetet

är

inte berett att förorda förslagets genomförande. Ämbetet framhåller att riks­

skattenämnden genom sin befogenhet att meddela allmänna anvisningar till

ledning för taxeringen kunnat fylla en viktig uppgift såsom rådgivande och

vägledande myndighet. Behov att härutöver utvidga de befogenheter, som

tillkommer nämnden, har inte visats föreligga.

Länsstyrelsen i Västernorr-

lands län

har samma uppfattning och intar fördenskull en avvaktande håll­

ning till frågan om en lagändring.

Kammarrätten,

som anser att bindande förhandsuttalanden rörande

skatteförfattningarnas tillämpning i princip endast borde avges av skatte-

domstol, vill inte motsätta sig den föreslagna utvidgningen av möjligheterna

att ge förhandsbesked. Kammarrätten finner nämligen en sådan utvidgning

värdefull. Enligt gällande instansordning finnes det icke någon möjlighet

att snabbt åstadkomma ett prejudikat och detta är en brist, som med nu­

varande höga skatter och invecklade skattelagstiftning är synnerligen känn­

bar för såväl de skattskyldiga som skattemyndigheterna. Härtill kommer,

fortsätter kammarrätten, att de mål, som föres fram i skatteprocessen ofta

är mindre väl ägnade som grund för prejudikat därför att de är belastade

med biomständigheter och brister i utredningen som kan påverka avgöran­

det i den ena eller andra riktningen. Beträffande förhandsbeskeden torde för­

hållandena vara i viss mån annorlunda. Ett prejudikat kan denna väg snabbt

komma till stånd och större möjligheter föreligga att renodla en viss fråga

och därmed skapa ett entydigt prejudikat.

Besvärssakkunniga

anser alt vägande praktiska skäl blivit anförda för

förslaget.

Sveriges lantbruksförbund

är av den uppfattningen att nu gällande

inskränkning i riksskattenämndens befogenhet att meddela förhandsbesked

varit att beklaga. Frågor kan i enskilda fall synas av mindre vikt men likväl

vara betydelsefulla genom deras tillämplighet på ett stort antal skattskyldiga.

Förbundet delar den i promemorian uttalade uppfattningen att prejudikat­

intresset bör motivera att riksskattenämnden — därest den finner skäl där­

till föreligga — skall kunna lämna besked i fråga av betydelse för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning, oavsett om frågan för sökanden är av

synnerlig vikt eller icke.

Sveriges industriförbund

anser att riksskattenämndens verksamhet med

förhandsbesked underlättat de skattskyldigas ekonomiska planering även­

som deklarations- och taxeringsbestyren samt att åtskilliga taxeringsproces-

scr undvikits genom förhandsbeskedsinstitutet. Med den föreslagna utvidg­

ningen av rätten att meddela förhandsbesked kommer detta institut att yt­

terligare gagna de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.

Riksskattenämnden

understryker, att behov av den föreslagna reformen

föreligger. Genom sina kontakter såväl med olika organisationer och sam­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

manslutningar som med skattemyndigheterna torde nämnden ha särskilda

förutsättningar att bedöma i vilka fall förhandsbesked i prejudikatfrågor

erfordras. Enligt nämndens mening kan det därför ifrågasättas, om det icke

bör få ankomma på nämnden att slutligt pröva frågan huruvida förhands­

besked i prejudikatfråga bör meddelas eller icke. Det synes nämnden knap­

past påkallat att denna fråga göres till processföremål i regeringsrätten i sam­

band med ett eventuellt överklagande, överprövningen i regeringsrätten bör

avse allenast själva sakfrågan. -—- Nämnden framhåller vidare, att förhands­

besked i prejudikatfrågor torde, även om ett påtagligt behov av sådana för­

handsbesked föreligger, endast behöva förekomma i en snävt begränsad om­

fattning. Nämnden anför härom följande.

Nämnden anser förhandsbesked främst böra ifrågakomma i sådana fall,

där frågan berör ett stort antal skattskyldiga, bosatta i olika län, och där

betydande ovisshet om innebörden av gällande rätt råder. Ett större kom­

plex av sammanhängande frågor anser riksskattenämnden emellertid allt­

jämt vara bättre ägnat att tillrättaläggas genom allmänna anvisningar från

nämnden. Härav följer att nämnden — om den ifrågasatta utvidgningen av

rätten att meddela förhandsbesked kommer till stånd — det oaktat torde

komma att utfärda anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna i

ungefär samma omfattning som hittills.

Bcsvärssakkunniga

framhåller att ett förhandsbesked får verkligt preju­

dikatvärde först sedan det efter överklagande prövats av regeringsrätten.

För att ett förhandsbesked skall kunna bliva av åsyftad betydelse för enhet­

lig lagtolkning eller rättstillämpning, måste sålunda ett överklagande kom­

ma till stånd. Rätteligen borde i varje fall, där förhandsbesked meddelas av

prejudikatskäl, någon form av garanti föreligga för att ärendet fullföljes till

regeringsrätten. De sakkunniga anser att det därför bör övervägas att i ad­

ministrativ ordning stadga åliggande för taxeringsintendenten att, så snart

förhandsbesked meddelats av prejudikathänsyn, noga pröva överklagande­

spörsmålet.

Riksskattenämnden

och

Sveriges lantbruksförbund

ifrågasätter om inte

förhandsbesked i prejudikatfrågor borde obligatoriskt underställas rege­

ringsrätten. Om en sådan regel inte anses böra föreskrivas torde, fortsätter

riksskattenämnden, nämnden ha vissa möjligheter att verka för att sådana

besked genom besvär underställes regeringsrätten, därest omständigheterna

gör detta påkallat.

Resvärssakkunniga

finner det oegenlligt att tillämpa nuvarande sekretess­

regler rörande förhandsbesked i sådana fall då till stöd för ansökan åbe­

ropats behovet av vägledande prejudikat. De sakkunniga anser att en regel

bör införas om att sökande, som till stöd för sin ansökan om förhandsbesked

åberopat prejudikatskäl, därmed också skall anses ha samtyckt till ett even­

tuellt beskeds omedelbara offentliggörande.

I fråga om utformningen av lagtexten anför besvärssakkunniga följande.

Den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket KF den 1 juni 1952 om rätt

att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor fyller

37

knappast de krav å tydlighet, som böra kunna uppställas. Denna anmärkning

riktar sig också mot nu gällande lydelse. Vem som kan ansöka om förhands­

besked framgår icke klart av författningstexten. Såsom förutsättning för

meddelande av ett förhandsbesked angives nämligen, att sådant skall finnas

vara av synnerlig vikt för »någon». Endast indirekt — genom att beskedet

säges skola avse »sökandens» taxering — kan utläsas, att icke vem som helst

och icke heller taxeringsintendenten utan blott den skattskyldige själv kan

söka förhandsbesked. Detta bör klart utsägas. Något hinder synes icke möta

mot att därvid låta ordet skattskyldig syfta även på den som söker förhands­

besked av innehåll att skattskyldighet icke åvilar honom. De sakkunniga

föreslå, att ifrågavarande lagrum gives följande lydelse: »På ansökan av

skattskyldig må riksskattenämnden lämna besked på förhand (förhands­

besked) angående viss fråga, som avser sökandens taxering till etc. För­

handsbesked må icke meddelas, med mindre det finnes vara av synnerlig

vikt för den skattskyldige eller av betydelse för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning.»

Kammarrätten

ifrågasätter lämpligheten av att uttryckligen angiva pre­

judikatintresse såsom grund för meddelande av förhandsbesked, något som

skulle kunna föranleda det missförståndet, att ett av regeringsrätten icke

prövat, av prejudikatintresse föranlett förhandsbesked skulle kunna binda

skattedomstolarna.

Departementschefen

Även det nu behandlade förslaget i promemorian äger samband med strä­

vandena att begränsa regeringsrättens arbetsbörda. Det har visat sig, att

riksskattenämndens förhandsbesked i taxeringsfrågor, i synnerhet om dessa

genom besvär dragits under regeringsrättens prövning, fått stor betydelse

som prejudikat. Den snabbare proceduren i mål om förhandsbesked gör det

möjligt att få vägledande avgöranden från regeringsrätten långt tidigare än

inom den ordinära taxeringsprocessen. Härigenom blir många taxeringsbe-

svär, som eljest fått anföras i avbidan på ett avgörande i regeringsrätten,

överflödiga. Det har då framstått som en brist att riksskattenämnden inte

kan tillmötesgå en begäran om förhandsbesked, när denna kan motiveras

uteslutande av intresset att erhålla ett vägledande prejudikat.

Det föreliggande förslaget avser att avhjälpa denna brist. Invändningar

har endast på något enstaka håll framkommit vid remissbehandlingen, och

jag kan tillstyrka detsamma. Jag vill i sammanhanget erinra om att en mot­

svarande anordning redan genomförts beträffande mål om allmän varuskatt.

I fråga om förslagets närmare utformning anser jag mig kunna följa pro­

memorian. Jag kan således inte biträda framkomna förslag att förhands­

beskeden i nu avsedda fall obligatoriskt skall underställas regeringsrätten,

även om det med tanke på den föreslagna författningsändringens syfte i och

för sig är önskvärt alt frågan genom besvär regelmässigt dragés under rege­

ringsrättens prövning. Å andra sidan bör regeringsrätten jämväl i här ak­

tuella fall b a befogenhet att avgöra om målet är av sådan art att förhands­

besked bör meddelas eller ej. Av besvärssakkunniga föreslagen omredige­

ring av 1 § förordningen om förhandsbesked finner jag inte anledning till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 79 år 1960

styrka, då den nuvarande formuleringen tillämpats under en lång följd av

år utan att, såvitt är känt, ha föranlett några missförstånd. Jag vill tillägga,

att den omständigheten att en frågas intresse från prejudikatsynpunkt skall

kunna föranleda att förhandsbesked meddelas, givetvis icke innebär, att så­

dana förhandsbesked skall tillmätas annan betydelse som prejudikat än de

besked som lämnas enligt redan gällande bestämmelser. Formellt bindande

verkan kan beskedet endast erhålla med avseende på sökandens taxering.

I anledning av vad besvärssakkunniga anfört om sekretessreglerna röran­

de förhandsbesked, vill jag framhålla att sekretesskyddet hittills inte hind­

rat, att förhandsbesked i principfrågor refererats i riksskattenämndens med­

delanden eller regeringsrättens årsbok. Å andra sidan kan ett upphävande,

helt eller delvis, av sekretesskyddet tänkas minska benägenheten hos de

skattskyldiga att begära förhandsbesked i prejudikatfrågor. På grund härav

anser jag att nuvarande bestämmelser i ämnet bör bibehållas oförändrade.

Under åberopande av det anförda vill jag förorda att 1 § nyssnämnda

förordning får ett tillägg av innebörd att förhandsbesked i taxeringsfråga

får meddelas om detta finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rätts­

tillämpning.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungi.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

A) antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1)

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt;

2)

förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film;

och

3)

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni

1951 (nr krr2) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxering sfrågor;

B) godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter av svensk

film, som förordats i det föregående; samt

C) till

Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion

för budgetåret 1960/61

under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Bothén

600485 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag