2

reglerna för avgränsning av den kategori vägar och gator, som är bidrags-

berättigad. Vidare innebär förslagen, att fördelningsplanerna för bidragstill-

delningen, vilka f. n. upprättas för två år i sänder, skall avse samma tids­

perioder som flerårsplanerna för vägbyggnad sföretag på landsbygden, d. v. s.

upprättas för fem år och förnyas vart tredje år. Till skillnad från vad som

nu gäller föreslås att kostnad för marklösen skall generellt få inräknas i den

statsbidragsberättigande byggnadskostnaden. Vissa förenklingar vidtages i

principerna för beräkning av bidrag i fall, då väg- eller gatuarbeten leder

till att ledningar, som nedlagts i vägen eller gatan, måste ändras. I stället

för nuvarande bestämmelser om avräkning från bidragsunderlaget av de

ersättningar för gatumark och gatubyggnadskostnad, som tomtägarna har

att utgiva, införes en förenklad regel om reduktion av bidragsprocenten i

fall, då sådan ersättning kan utgå.

Med avseende å reglerna om bidrag till väg- och gatuunderhållet i städer

och stadsliknande samhällen, vilka själva är väghållare, föreslås att den

s. k. underhållsperioden förkortas från fyra till två år i syfte att bättre an­

passa bidragstilldelningen efter de faktiska kostnaderna. Bidragsprocen­

ten blir oförändrad.

Beträffande städer och samhällen, där kronan är väghållare, föreslås nu­

varande regler om bidrag till kostnad för markanskaffning skola ersättas

av en lagregel om att dylik kostnad skall ersättas av kronan.

I reglerna om väghållningsskyldigheten föreslås en ändring, innebärande

att gränsen mellan de områden, där kronan är väghållare, och de områden,

där väghållningsskyldigheten ankommer på stad eller stadsliknande sam­

hälle, icke skall, sasom nu, nödvändigtvis behöva följa stadens eller samhäl­

lets administrativa gräns, utan skall, om särskilda skäl talar därför, kunna

bestämmas så, att kronan blir väghållare inom viss del av staden eller sam­

hället.

De nya bestämmelserna är avsedda att i huvudsakliga delar träda i kraft

den 1 januari 1961.

I anslutning till författningsförslagen framlägges förslag om anslagsan-

visning för bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

3 §.

Statsbidraget utgår med följande procent av stadens eller samhällets kost­

nad för byggnadsföretaget, nämligen

till byggande av väg med 95 procent;

till byggande av gata, mot vilken enligt gällande stadsplan utfart eller an­

nan utgång från tomt eller annan fastighet ej må anordnas, med 95 pro­

cent;

till utförande av större konstarbete eller trafikanordning, som ingår i

gata, med 95 procent; samt

till annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete med 85 procent.

Konungen äger, om synnerliga skäl föreligga, bevilja högre statsbidrag än

nu sagts samt äger därvid jämväl föreskriva särskilda villkor för åtnjutande

av det högre bidraget.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

⁴ §.

I kostnaden för byggnadsföretag må inräknas skälig ersättning för mark

och för intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begag­

nande, ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol.

Bygges väg eller gata efter högre standard än som betingas av den all­

männa samfärdselns behov, skall vid statsbidragsberäkningen bortses från

härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må icke inräknas i kostnaden för byggnadsföretag.

Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden

inräknas utgift för upprättande av arbetsplan, renstakning, av styrelsen fö­

reskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller ar­

betsledning.

5

§.

I samband med fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag eller

godkännande av dylik plan för gatubyggnadsföretag bestämmer väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen genom preliminärt beslut den kostnad som skall

ligga till grund för beräkning av statsbidrag till företaget.

Bidragsbeloppet fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan fö­

retaget slutförts. Därvid må den preliminärt bestämda kostnaden jämkas,

om sådant påkallas av inträffad större prisändring, medgivna tilläggsarbe­

ten eller annan omständighet som i väsentlig mån inverkar på beräkningen.

Har företaget utförts på entreprenad, skall entreprenadsumman ligga till

grund för fastställande av bidraget, såvida ej särskilda skäl föranleda annat.

6

§.

Statsbidrag utgår icke

a) till arbete, som utförts innan byggnadsföretaget upptagits i fördel-

ningsplan eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd

till påbörjandet;

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

och den uppskattade årliga kostnaden för underhållet efter beläggningens

utförande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av

vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av

den allmänna samfärdselns behov skall vid bidragsberäkningen bortses från

härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må ej inräknas i underhållskostnaden.

11

§■

Det belopp, vartill underhållskostnaderna beräknas årligen uppgå, fast­

ställes för varje stad och samhälle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

stadens eller samhällets hörande för en tid av två år i sänder. Inträda under

löpande tvåårsperiod väsentligt ändrade förhållanden i avseende å under­

hållet, må beräkningen jämkas med hänsyn härtill.

Beslut om fastställelse eller jämkning skall delgivas staden eller sam­

hället.

12

§.

Stad eller samhälle tillkommande statsbidrag för löpande kalenderår till

väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

juli månad.

Slutbestämmelser

13 §.

Stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, skall årligen före

den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för an­

vändningen under nästföregående år av staden eller samhället tilldelade

statsbidrag.

För företag, som avser byggande av väg eller gata, skall särskild redovis­

ning avgivas så snart företaget slutförts. Beträffande sådan redovisning har

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra mot erhållet statsbidrag

svarande byggnadsskyldighet, skall det bidragsbelopp, för vars användning

staden eller samhället ej förmått vederbörligen redovisa, återbetalas till väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem procent årlig ränta från den dag då

beloppet uppbars.

14 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tillde­

lats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna upp­

gift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten,

till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för

sådana arbeten.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar

Härigenom förordnas dels att 11, 16, 47, 48 och 50—52 §§ lagen den 30

juni 1943 om allmänna vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att överskriften vid 47 § nämnda lag skall erhålla den ändrade

lydelsen »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle»,

dels ock att överskriften vid 50 § berörda lag skall utgå ur lagen.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

§.

Väghållare är på landet kronan och

inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning

förordna, att köping eller annat

samhälle, för vilket byggnadslagens

bestämmelser för stad äga tillämp­

ning (stadsliknande samhälle), skall

vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadslik­

nande samhälle, som efter Konung­

ens förordnande är väghållare, sakna

förutsättningar därför, må Konung­

en förordna, att kronan skall vara

väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild

förpliktelse har att svara för väghåll­

ning, skall därvid förbliva, intill dess

väghållningen i den ordning, som är

1 Senaste lydelse av 11

Väghållare är på landet kronan

och inom stads område staden.

Om särskilda skäl äro därtill, äger

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen förordna, att kronan

skall vara väghållare inom visst om­

råde av stad. Finnes stad sakna för­

utsättningar för att vara väghållare,

må Konungen förordna, att kronan

skall vara väghållare inom staden

i dess helhet.

Konungen äger ock på därom gjord

framställning förordna, att köping

eller annat samhälle, för vilket bygg­

nadslagens bestämmelser för stad äga

tillämpning (stadsliknande samhäl­

le), skall vara väghållare inom sitt

område eller del därav. Beträffande

jämkning eller hävande av förord­

nandet gäller vad i andra stycket för

dur avsedda fall är stadgat.

Där någon på grund av särskild

förpliktelse har att svara för väghåll­

ning, skall därvid förbliva, intill dess

väghållningen i den ordning, som är

samt 50—52 §§, se 1947: 386.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

(Gällande lydelse)

Om stadens rätt att av tomtägare

uttaga ersättning för marken är stad­

gat i byggnadslagen.

51

För iordningställande och upplå­

tande av väg såsom gata är i stad

som här avses kronan i stället för

staden ansvarig efter vad i 55 § bygg­

nadslagen stadgas.

52

Underhåll av väg i stad varom här

är fråga skall, jämväl sedan vägen

upplåtits såsom gata, i stället för sta­

den åvila kronan enligt 74 § bygg­

nadslagen. Samma lag vare i fråga

om gata, som förklarats tillika vara

väg.

(Föreslagen lydelse)

ningskostnad, skola ersättas av kro­

nan.

§•

För iordningställande och upplå­

tande av väg såsom gata inom områ­

de i stad, för vilket kronan är väghål­

lare, är kronan i stället för staden an­

svarig efter vad i 55 § byggnadslagen

stadgas.

Underhåll av väg inom område i

stad, för vilket kronan år väghållare,

skall, jämväl sedan vägen upplåtits

såsom gata, i stället för staden åvila

kronan enligt 74 § byggnadslagen.

Samma lag vare i fråga om gata, som

förklarats tillika vara väg.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961, dock att 50 § i den äldre

lydelsen skall äga tillämpning i frå­

ga om vägbyggnadsföretag, som på­

börjats före sagda dag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Frågor om

på landet.

Är kronan väghållare allenast inom

visst område av stad, skall vad nu

sagts äga tillämpning vid handlägg­

ning av frågor, som angå det områ­

det.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1961.

Kungl. Majrls proposition nr 81 år 1960

15

Gällande författningar

Vägarna i Sverige är dels allmänna, dels enskilda. Beträffande de allmän­

na vägarna finns bestämmelser givna i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar ( AVL ; ang. ändringar se 1947:386 och 1952:236) jämte

vissa författningar i anslutning därtill. De viktigaste bestämmelserna om

enskilda vägar är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar ( EVL\ ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952:234 och

1954: 197). En tredje kategori av trafikleder är gator inom områden med

stadsplan. De huvudsakligaste bestämmelserna om gator är meddelade i

bgggnadslagen den 30 juni 1947 (BL; ang. ändringar se 1948:383, 1949:

666, 1953:329, 1954:198, 1955:316, 1958:430 och 1959:611).

Beträffande skyldighet att bekosta väg- och gatuhållning är till en bör­

jan i 11 § AVL stadgat, att kronan är väghållare på landet och att stad är

väghållare inom sitt område. På därom gjord framställning äger emellertid

Kungl. Maj :t förordna att köping eller annat samhälle, för vilket BL:s be­

stämmelser för stad äger tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara

väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som själv är väg­

hållare, befinnes sakna förutsättningar härför, kan Kungl. Maj :t förordna,

att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Är kronan väghål­

lare i fall, då väg skall byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fast­

ställd, skall staden resp. stadsplanesamhället utan kostnad för kronan till­

handahålla den mark, som erfordras för vägen (50 och 53 §§ AVL). — I

fråga om de enskilda vägarna innehåller EVL detaljerade regler om väg-

hållningsskyldighetens fördelning mellan de fastigheter, för vilka vägen är

till nytta. — Beträffande gatuhållning innehåller 49 § BL en bestämmelse,

enligt vilken iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av

gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer

på staden. Är kronan väghållare i staden, skall jämlikt 55 § BL nyssnämnda

bestämmelse i stället avse kronan, dock att kostnad, som föranledes av att

gala enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utfö­

rande i övrigt än som betingas av trafiken, skall gäldas av staden, om ej

Kungl. Maj :t förordnar annorlunda. Bestämmelserna i 50 och 53 §§ AVL

om skyldighet för stad eller stadsplanesamhälle att tillhandahålla mark av­

ser även nu ifrågavarande fall. Enligt 74 § BL åvilar även underhållet av

gator och andra allmänna platser staden. Är kronan väghållare, skall under­

hållet av allmän väg, som upplåtits till gata, ävensom av gata, vilken för­

klarats tillika vara allmän väg, åvila kronan med samma begränsning som

ifråga om iordningställandet. För fullständighetens skull bör här också

nämnas, att bestämmelserna om gatuhållningen modifieras av de i 56—69 §§

BL intagna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare in. fl. att utgiva

ersättning för gatumark och ersättning för gatubyggnadskostnad samt av

bestämmelserna i 70—73 §§ nämnda lag om marks avstående och iordning­

16

ställande i vissa fall. — Vad som sålunda i BL är föreskrivet för stad gäiler,

såsom nyss antytts, även för vissa stadsliknande samhällen (88 och 90 §§

byggnadslagen) och kan bringas i tillämpning för visst område på lands­

bygden (105 och 106 §§ samma lag).

Bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och

stadsliknande samhällen finns till en del meddelade redan i AVL. Enligt 47

och 49 §§ nämnda lag skall stad eller samhälle, som är väghållare, ha rätt

att under den förutsättning och i den ordning, som särskilt stadgas, erhålla

bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräk­

nade kostnaden för staden resp. samhället, efter avdrag av vad som belöper

på vägmark och förvaltningskostnad. De närmare bestämmelserna om stats­

bidrag de nu avsedda fallen är givna i förordningen den 30 juni 1943

(nr 438) om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och siadslik-

nande samhällen, som åro väghållare (i det följande kallad väg- och gatu-

bidragsförordningen). Om en annan form av statsbidrag handlar förordning­

en den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och samhällen, där

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.

(i det följande kallad markbidragsförordningen ). Till väghållningen å en­

skild väg kan bidrag utgå enligt flera olika författningar, bland vilka här

bör nämnas kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbi­

drag till enskild väghållning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Allmänna synpunkter

Utredningen

I anslutning till sin genomgång av gällande bestämmelser om statsbidrag

till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen har utred­

ningen på viktigare punkter redogjort för gällande praxis samt uttalat sin

egen uppfattning av bestämmelsernas tolkning i tveksamma fall. Utred­

ningen har vidare sökt klargöra hur bestämmelserna verkar i praktiken.

På grundval av dessa överväganden har utredningen framlagt förslag till

åtskilliga förenklingar såväl i själva bidragsreglerna som med avseende å

det administrativa förfarandet för beräknande av bidragsbeloppen och

kontrollen över bidragsmedlens användning.

Härutöver har utredningen föreslagit vissa utvidgningar av ramen för

bidragsgivningen vad angår såväl bidrag till byggande av gator och vägai

som bidrag till deras underhåll. Till en del sammanhänger de föreslagna

utvidgningarna av bidragsgivningen med förenklingen av bidragssystemet,

men till en del är de av mera självständig natur.

Utredningen har också gått in på frågan om statsbidrag till sådana

.enskilda vägar, som omhänderhaves av vägföreningar. I detta hänseende

har utredningen föreslagit en utvidgning av ramen för bidragsgivningen men

samtidigt en viss sänkning av procentsatserna. Vidare har utredningen för­

ordat att bidrag efter samma grunder skall utgå till kommun eller munici-

18

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 81 år 1960

bygden. Liknande synpunkter bär anlagts bl. a. i yttrandena från fullmäktige

i Stockholm och Malmö samt Svenska kommunal-tekniska föreningen. I åt­

skilliga yttranden från kommunala myndigheter har som en av de viktigaste

synpunkterna i sammanhanget framhållits, att procentsatserna för bidragen

bör höjas. Såsom exempel kan nämnas yttrandet från drätselkammaren i

Karlstad.

Departementschefen

Genom 1943 års väglagstiftning har som en allmän princip fastslagits, att

väghållningen på de allmänna vägarna skall handhavas och bekostas av

staten. Från denna princip har gjorts det undantaget, att flertalet städer och

vissa andra samhällen själva omhänderhar väghållningen inom sina ad­

ministrativa områden. För härav föranledd ökning av väghållningsbördan

kompenseras dessa städer och samhällen genom statsbidrag.

Omfattningen av statens väghållning beror i huvudsak på vilka trafikle­

der som ingår i det allmänna vägnätet. Denna fråga har icke reglerats ge­

nom någon uttrycklig lagbestämmelse. Vissa vägar var att anse som allmänna

redan före tillkomsten av 1943 års lagstiftning. Senare har det allmänna

vägnätet utökats dels genom att vägar byggts såsom allmänna och dels ge­

nom att enskilda vägar intagits till allmänt underhåll. Det avgörande vid

prövningen av dylika frågor har varit vägarnas och vägföretagens betydelse

ur allmän synpunkt. I regel har det icke kunnat komma i fråga att med det

allmänna vägnätet införliva trafikleder av endast lokal betydelse.

Det säger sig självt, att de nu angivna principerna icke låter sig helt utan

modifikationer anpassas till de särskilda förhållandena i städer och andra

tätorter. Den synpunkt, som varit ledande vid utformningen av de nuvarande

reglerna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen,

har varit att såvitt möjligt nå likställighet, genomsnittligt sett, mellan invå­

narna i städerna och på landsbygden i fråga om de sammanlagda kostna­

derna för hållande av trafikleder av olika slag. Detta mål är emellertid svårt

att uppnå bl. a. därför att väghållningsbördan varierar till art och omfatt­

ning i städerna och på landet samt därför att olika meningar kan råda om

vad en likställighet innebär. Fn mera definitiv prövning av dessa frågor

torde icke vara möjlig annat än i anslutning till en sådan mera omfattande

analys av biltrafikens problem ur samhällsekonomisk synpunkt, som det

ankommer på 1953 års trafikutredning att verkställa. Hithörande spörsmål

måste därför t. v. anstå.

Av nu anförda skäl kan det icke anses lämpligt att i detta sammanhang

vidtaga åtgärder, vilka innebär någon avsevärd förskjutning av bidragsnivån

vare sig uppåt eller nedåt. Någon generell vidgning av ramen för vad som

skall anses bidragsberättigat kan dessutom av statsfinansiella skäl f. n. knap­

past komma i fråga. Påtagliga ojämnheter i bidragstilldelningen och andra

dylika missförhållanden bör dock givetvis rättas till, där så kan ske. Om det

visar sig möjligt att göra bidragssystemet mera rationellt genom ändring av

anses vara viktiga för biltrafiken utan att därför vara nödiga för allmänna

samfärdseln.

Utredningen, som i princip uttalat sig för alt bestämmandet av de bidrags-

berättigade objekten i städerna alltjämt skall grundas på samma principer

som statens åtaganden i fråga om den allmänna väghållningen på landet, bär

med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå någon genomgripande änd­

ring av nuvarande bestämmelser på området. I syfte att få ett mera adekvat

uttryck för de av bidragsförordniugen åsyftade objekten och bringa förord­

ningens uttryckssätt i korrespondens med gällande praxis har emellertid ut­

redningen föreslagit, att uttrycket »för biltrafiken viktiga gator» utbytes mot

uttrycket »för den allmänna samfärdseln nödiga gator».

Härefter har utredningen övergått till frågan, huruvida och i vad mån

statsbidrag bör utgå till ordnande och underhåll av p arkeringspla t-

s e r.

Efter granskning av gällande bestämmelser och praxis har utredningen

kommit till slutsatsen, att anordnande av särskilda parkeringsplatser vid

tillämpning av nuvarande bidragsregler bör anses ligga utanför vad som er­

fordras för att gatorna skall fullgöra sin trafikfunktion och därmed icke blir

statsbidragsberättigat.

Härefter har utredningen redovisat sina synpunkter på hur frågan bör

regleras för framtiden. I princip bör även här gälla, att bidrag icke utgår

till andra anordningar än sådana, som prövas nödiga för den allmänna sam­

färdseln. Denna regel tarvar emellertid vissa förtydliganden, om den skall

tillämpas på parkeringsplatser. Svårigheter möter bl. a. när det gäller att

skilja mellan olika former av parkering liksom mellan parkering och upp­

ställning. I stadscentra torde efterfrågan på parkeringsplatser alltid kom­

ma att överstiga tillgången, och ett statsbidrag kan därför inte i och för

sig hjälpa till att lösa städernas parkeringsproblem. Det är visserligen önsk­

värt att tillgodose behovet av plats för fordon vid affärer, allmänna inrätt­

ningar, teatrar, restauranger, idrottsanläggningar etc., men detta måste

dock anses falla utom ramen för vad som påkallas för att tillgodose den all­

männa samfärdseln. Härtill kommer att statsbidragen lämpligen bör utgå ef­

ter enkla, överslagsmässiga regler. Utredningen har därför i princip utta­

lat sig för att statsbidrag icke skall utgå till anordnande av parkeringsplat­

ser. Däremot har utredningen ansett, att rätten till bidrag i princip bör an­

ses omfatta gator så dimensionerade att de fyller sin trafikfunktion. För en

normal stadsgata ingår häri möjligheten till kortvariga uppehåll. Om denna

möjlighet försvinner genom att trafiken nödvändiggör förbud att stanna på

gatan, måste rätt till statsbidrag i princip anses föreligga för åtgärder, som

avser att skapa ersättning härför. Som exempel på dylika åtgärder bär

nämnts, att trafiken kan avlastas genom enkelriktning eller annan trafik-

oinläggnmg, som leder in trafiken på andra gator. Som ett annat exempel

har nämnts att man omdisponerar gatans tvärsektion eller breddar gatan.

Om man ej på annat sätt kan nå en acceptabel lösning, kan det bli nödvän­

digt med mer eller mindre temporära åtgärder, t. ex. att iordningställa ett

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

22

även bidraget för underhållet får ökas med hänsyn till den ökade gatuytan.

Någon ändring härutinnan har utredningen icke ansett sig böra föreslå.

Bortsett från vad sist anförts har utredningen kommit till den slutsatsen,

att tunnelbaneanläggningar icke bör anses utgöra projekt, som berättigar

till bidrag av automobilskattemedel. I denna del har dock två av utredning­

ens ledamöter (Carlsson och Humble) anmält reservation samt har —

efter ingående kritik av utredningens motivering — förklarat sig anse gil­

tiga skäl föreligga alt erkänna tunnelbaneanläggningar såsom berättigade

till bidrag av bilskattemedel ävensom uttalat, att utredningen bort överväga

och föreslå närmare regler för denna särskilda bidragsgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Remissyttrandena

Förslaget att införa en ny definition av den kategori vägar och

gator, som i princip skall vara bidragsberättigad, har

praktiskt taget genomgående tillstyrkts. I ett flertal yttranden från kom­

munalt håll, bl. a. i yttrandena från Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunal-tekniska föreningen, har emellertid betonats, att ändringen icke

får tagas till intäkt för en mera restriktiv praxis vid bidragsgivningen.

Några tillstyrkande yttranden, speciellt de från fullmäktige i Malmö och

drätselkammaren i Kiruna, ger uttryck för uppfattningen, att utredningens

förslag bör anses innebära en vidgning av ramen för bidragsgivningen.

Länsstyrelsen i Hallands län har betonat det angelägna i att själva be­

greppet »gata» klarlägges närmare samt har härom anfört följande:

Utanför stadsplanelagt område kan endast allmän väg komma i fråga och

där gäller också väglagen utan inskränkningar. Så är emellertid icke fallet

inom stadsplanelagt område. Här förekommer såväl allmän väg (i allmänhet

väg som varit allmän innan stadsplanen fastställts och icke sammanfaller

med en enligt stadsplanen utbyggd led) som gata, torg och annat trafikom­

råde ävensom genom ett parkstråk framdragen vägtrafikled. Länsstyrelsen

förutsätter att till »gata» i nu förevarande sammanhang skall hänföras varje

för biltrafik upplåten led, som icke strider mot stadsplanen.

Även beträffande frågan i vad mån bidrag bör utgå till kostnaderna för

parkeringsplatser har utredningens förslag biträtts i flertalet re­

missyttranden. I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana från de i ärendet

hörda städerna, har dock uttalats önskemål om en liberalisering av bidrags­

givningen i detta hänseende.

Ur yttrandet från Svenska stadsförbundet må anföras följande:

Till den svåra frågan i vad mån statsbidrag skall utgå till parkeringsan-

läggningar har utredningen intagit en ståndpunkt, som må vara principiellt

försvarlig men, så som den formulerats, förefaller både svårtolkad och onö­

digt restriktiv. Grundsatsen bör här vara, att statsbidrag kan ges till varje

parkeringsanläggning, vars tillkomst är ägnad att rationalisera användning­

en av de utrymmen, som kan användas av den rörliga trafiken. — I sam­

manhanget måste påpekas, att utredningen utan några erinringar redovisar

den uppfattning om städernas skyldighet att svara för tillgången på parke­

ringsplatser, som ofta hävdas och som ursprungligen härleder sig ur förar­

betena till 1947 års byggnadslag men som numera är helt otidsenlig, näm-

Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna och Svenska stadsförbun­

det, har förordat, att tunnelbaneanläggningar generellt förklaras bidrags-

berättigade. Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat samma me­

ning samt har därjämte yrkat på motsvarande möjlighet att erhålla stats­

bidrag för spårväg på egen banvall.

En förmedlande ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadssty-

relsen, som funnit vissa skäl tala för bidrag av bilskattemedel till tunnel­

bana i centrala stadsdelar efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen i

varje särskilt fall. Byggnadsstyrelsen har ansett, att utredningens skäl för

att avvisa tanken på bidrag icke är helt övertygande. Länsstyrelsen i Stock­

holms län och fullmäktige i Malmö har också i princip uttalat sig för att bi­

drag bör kunna utgå efter prövning i speciella fall.

Enligt vissa remissmyndigheter är frågan icke utredd på sådant sätt, att

ett slutligt ståndpunktstagande är möjligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län har framhållit, att utredningen bedömt frågorna om bidrag till

tunnelbanor, parkeringsplatser in. fl. anläggningar endast i den mån de kan

sammankopplas med statsbidragsverksamheten och att en mera allsidig ut­

redning är påkallad. 1953 års trafikutredning har ansett, att frågan°kan

bedömas först inom ramen för en allmän översyn av vägtrafikbeskattningen.

Övriga yttranden har helt anslutit sig till utredningens åsikt, att bidrag

ej bör utgå till anläggningar av nu ifrågavarande art.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Departementschefen

På sätt utredningen framhållit utgår nuvarande bidragsförfattningar från

att avgräns ningen av den kategori vägar och gator, till

vilkas byggande och underhåll bidrag utgår, skall ske efter

huvudsakligen samma principer som dem man följer vid bestämmande,

vilka vägar på landsbygden som skall förklaras för allmänna, önskemålet

att så långt möjligt skapa likställighet mellan städerna och landsbygden i

fråga om grunderna för fördelning av väghållningsbördorna är icke mindre

aktuellt nu än när gällande bidragsförfattningar tillkom. Någon anledning

att reformera de grundläggande principerna i dessa författningar föreligger

sålunda icke.

Emellertid möter en del svårigheter, när det gäller att tillämpa de nämn­

da principerna på förhållandena i städer och liknande orter. Enbart trafik­

intensiteten, uttryckt i antal fordon av skilda slag, på de olika gatorna och

vägarna kan icke få vara avgörande. Om bidrag utginge till alla de gator

och vägar i städerna, vilka förmedlar en trafik av samma omfattning ut­

tryckt i antal fordon, som de mindre vägarna i landsbygdens allmänna väg­

nät, skulle städerna nästan helt befrias från väghållningsbördan, och stä­

dernas invånare skulle i praktiken få en privilegierad ställning i jämförelse

med invånarna på landsbygden. Det är därför nödvändigt att vid avgöran­

den i statsbidragsfrågor se icke blott till trafikvolymen utan även till tra­

fikens art och framför allt till de olika trafikledernas funktion. Detta inne­

bär givetvis icke något förnekande av att trafikvolymen är en av de faktorer

som måste beaktas, när det gäller att avgöra vilken funktion en viss trafik­

led fullföljer.

Den grupp av vägar och gator, som främst ifrågakommer till bidrag, är

genomfartslederna. Hit bör räknas alla riks- och länsvägar samt sådana ga­

tor, som har till huvudsakligt ändamål att förbinda dylika vägar med var­

andra. Bidrag bör också utgå till infartsleder av betydelse. Vidare bör till

det bidragsberättigade väg- och gatunätet hänföras sådana trafikleder inom

större tätområden, som har till huvudändamål att förbinda olika delar av

detta med varandra. Även större s. k. uppsamlingsgator bör kunna ifråga-

komma till bidrag i de delar de kan anses jämförliga med sådana förbindel­

seleder mellan olika delar av större tätområden, som nyss nämnts. Däremot

bör bidrag icke utgå till lokalgator och andra trafikleder, som normalt icke

begagnas av en större allmänhet. Utöver vad nu nämnts bör bidrag utgå till

trafikleder med ändamål att förbinda tätområden med trafikpunkter av

typen järnvägsstation, hamn eller flygplats, större allmänna inrättningar

såsom sjukhus m. m., eller industriområde.

Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de nu antydda principerna

ibland leder till att bidrag kommer att utgå till två eller flera parallellgator,

om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning att den måste fördelas

på olika trafikleder.

Den nu framförda tankegången torde i allt väsentligt överensstämma med

vad som f. n. gäller och avviker i princip icke heller från vad utredningen

förordat.

Vad beträffar den författningstekniska utformningen delar jag utredning­

ens åsikt, att nuvarande författning, i vilken den bidragsberättigade katego­

rien av trafikleder beskrivits med orden »för biltrafiken viktig gata», kan

leda till missförstånd. Den åsyftade begränsningen av bidragsgivningens om­

fattning kommer till bättre uttryck med den av utredningen föreslagna for­

muleringen, enligt vilken bidrag utgår till sådana gator, som är »nödiga för

den allmänna samfärdseln». Uppfattningen att sistnämnda uttryck skulle

i något hänseende kunna tilläggas en vidare innebörd än nuvarande bestäm­

melse, kan jag icke dela. Jag förordar att stadgandet avfattas i enlighet med

utredningens förslag.

Likaledes biträder jag i allt väsentligt utredningens åsikt i fråga om bi­

drag till anordnande och underhåll av parkeringsplatser. De utta­

landen, som utredningen i anslutning härtill gjort om att de bidragsberätti­

gade gatorna bör vara så dimensionerade, att de fyller sin trafikfunktion,

behöver emellertid förtydligas. Eu väg eller gata bör även enligt min

mening i regel vara så avpassad, att den, där så är motiverat av dess funk­

tion, ger utrymme icke bara för den rörliga trafiken utan även för tillfälliga

uppehåll. Detta betyder dock icke att vägen eller gatan behöver i hela sin

sträckning vara dimensionerad så, att de vägfarande kan stanna var som

helst. Vidare lär det, när fråga är om en väg eller gata, vilken förmedlar ge-

nomfartslrafik eller annan trafik, som enligt det nyss anförda är alt jämstäl­

la därmed i statsbidragsliänseende, icke kunna sägas ingå i genomfartsle­

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

25

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

dens funktion som sådan att den skall medge uppställning och parkering

även av fordon i lokal trafik. Genomfartstrafikens behov av uppställnings­

platser är i de flesta orter icke så framträdande, att det påkallar några mera

omfattande anordningar. Om man bortser från exceptionella fall synes be­

hovet vara väl tillgodosett, om genomfartsleden på de platser, där vägfaran-

de i genomfartstrafik mera allmänt gör uppehåll i färden, ger utrymme för

en uppställningsfil. Den omständigheten, att förbud mot parkering eller

annan uppställning införes på en kortare sträcka, bör således normalt ej

föranleda att statsbidrag utgår till anordnande av särskilda uppställnings­

platser i närheten, såvida vägen eller gatan i övriga delar fyller det nyss

angivna kravet. Ledes trafiken på två eller flera parallellgator, torde det

i vanliga fall vara tillfyllest, om uppställningsutrymme beredes på en av

dessa. Den omständigheten, att ett parkerings- eller uppställningsförbud

till en del föranledes av behovet att bereda plats för lokaltrafiken, bör icke

minska möjligheten att erhålla statsbidrag till anordnande av uppställnings-

utrymmen annorstädes. Huruvida de erforderliga utrymmena anordnas på

själva genomfartsleden eller på annan plats i anslutning till denna, bör ur

statsbidragssynpunkt vara likgiltigt. Statsbidrag bör dock givetvis icke utgå

till specialanordningar sådana som exempelvis parkeringshus.

Vad nu sagts gäller givetvis icke sådana genomfartsleder, som utföres med

motorvägsstandard. Där kan parkering eller uppställning över huvud icke

ifrågakomina.

Den omständigheten, att statsbidrag utgår till en väg eller gata, bör icke

hindra att parkering och uppställning av fordon belägges med avgift.

Busshållplatser bör i allmänhet anses som en del av den trafik­

led, å vilken de är belägna, och således räknas med bland de anordningar,

till vilka statsbidrag utgår. Statsbidrag bör således kunna utgå till exem­

pelvis särskild refuge för busspassagerare. Såsom utredningen anfört bör

dock undantagas större anläggningar av karaktären terminalanläggningar.

Jag vill härvid anmärka, att uttrycket »terminalanläggning» icke bör fat­

tas alltför bokstavligt och att avgörandet bör träffas främst med hänsyn till

anläggningens storlek och karaktär i övrigt samt således icke endast till den

omständigheten, huruvida anläggningen utgör ändpunkt för viss eller vis­

sa husslinjer. I enlighet härmed bör hinder icke anses möta att bidrag beräk­

nas exempelvis för refug vid en enkel vändslinga, medan å andra sidan en

anläggning med två eller flera refuger eller med en refug av osedvanligt stor

längd i allmänhet icke bör anses bidragsberättigad, oavsett om den utgör

slutpunkt för någon linje eller icke.

Vad beträffar frågan om bidrag till tunnelbanor anser utredningen,

att dylika företag generellt bör uteslutas från möjligheten att erhålla stats­

bidrag. Till stöd för motsatt åsikt kan bl. a. åberopas, att tunnelbanor sä­

kerligen även på längre sikt avlastar en betydande del av den trafik —- låt

vara huvudsakligen lokaltrafik — som eljest skulle vara hänvisad till vä­

garna och gatorna. Å andra sidan möter en bidragsgivning till tunnelbanor

och liknande anläggningar vissa betänkligheter med hänsyn till konsekven­

28

I detta sammanhang har utredningen också diskuterat frågan, hur man

bör förfara, om en stads byggnadsverksamhet blir mindre än vad fördel-

ningsplanen förutsätter. Principiellt bör därvid gälla, att de icke utnyttjade

medlen skall stå till stadens förfogande, d. v. s. överföras för stadens räkning

till nästfoljande plan. Därest stadens byggnadsverksamhet i den förnyade

planen uppenbarligen icke erhåller sådan omfattning att medlen erfordras

för dess del, bör de kunna genom beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen överföras till anslagets ofördelade behållning. Detta förfaringssätt över­

ensstämmer enligt utredningen med nuvarande praxis.

Med avseende å frågan, i vad män byggnadsföretagen bör

specificeras i fördelningsplanen, har utredningen betonat,

att den behovsprövning, som ligger till grund för planen, innebär en be­

gränsning av städernas valfrihet. Det beror av bedömningen hos de myn­

digheter, som har hand om angelägenhetsgraderingen — i detta fall väg-

ocb vattenbyggnadsverket samt länsstyrelserna — vilka projekt som över­

huvud skall upptagas i planen. I den mån bedömningen avviker från sta­

dens kan begränsningen verka icke blott så, att färre företag än de före-

slagna inkluderas, utan även så, att stadens förslag till turordning mellan

företagen frångås. Städernas valfrihet har också varit beskuren genom den

investeringsbegränsning, som varit gällande till för kort tid sedan och

som medfört, att byggnadstillstånd i huvudsak beviljats endast för de ur

allmänna samfärdselns synpunkt viktigaste företagen, främst städernas till­

farts- och genomfartsleder.

Enligt utredningen har det nuvarande systemet i stort sett fungerat till­

fredsställande. Myndigheterna har strävat efter att så långt möjligt till­

godose städernas önskemål. För att möjliggöra utförandet av smärre före­

tag har härjämte sedan ett antal år en mindre del av anslaget upptagits i

fordelningsplanerna för utförande av smärre företag under särskild rubrik,

och beloppet har sedan fördelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Syste­

met har emellertid medfört en viss osäkerhet för städernas del vad gäller

planläggningen av byggnadsverksamheten å det väg- och gatunät, som icke

kan hanföras till infarts- och genomfartsleder. Om anslagstilldelningen i

framtiden ökas, kommer ett större antal lokalt betingade företag än hittills

att inflyta i fordelningsplanerna, och detta kommer att göra avvägningen

väsentligt svårare för myndigheterna. Utredningen har därför funnit ank­

laget att söka uppnå förenklingar på detta område.

Det förslag, som utredningen i sådant hänseende framlagt, går ut på att i

fördelningsplanen skall specificeras endast de vägföretag, vilka avser sådana

allmänna vagar, som fortsätter utanför städernas judiciella områden, även

som de gatuföretag, som avser genomfartsleder och viktigare infartsleder.

I öviigt bör den varje stad tillkommande bidragsandelen ställas till sta­

dens förfogande för att i huvudsak efter stadens gotlfinnande användas till

sadana arbeten, som anslaget avser. Fördelningen mellan städerna av den

bidragsandel, som specificeras på särskilda företag, bör enligt utredningen

Kungl. Maj. ts proposition nr SI år 1960

30

bidragsvolymen. — Några av de remissorgan, som sålunda uttalat sig mot

lör slaget, har dock antytt möjligheten av ett hänsynstagande till utredning­

ens synpunkter genom att ett mindre ospecificerat belopp upptages i för-

delningsplanen för smärre förbättringsarbeten o. d. Till denna grupp hör

länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Jämt­

lands län, som också i princip motsatt sig förslaget, har därvid fogat den

anmärkningen, att lokalt betonade gator borde kunna redovisas i fördel-

ningsplanen på ett mera summariskt sätt än som f. n. tillämpas.

Departementschefen

Vad först angår fördelningsperiodernas längd är det, så­

som utredningen framhållit, ur praktisk synpunkt önskvärt att flerårspla-

nerna för vägbyggnadsföretagen på landsbygden och fördelningsplanerna

för bidragen till städer och stadsliknande samhällen avser samma tidsperio­

der. Förslaget att i framtiden upprätta fördelningsplan för fem år i sänder

med förnyelse vart tredje år avser att förverkliga detta önskemål. En in­

vändning, som möjligen skulle kunna framställas, är att den längre för-

delningsperioden är ägnad att göra bidragssystemet mindre smidigt än vad

det nu är. En sådan invändning vore dock knappast befogad. Fördelnings-

planen är nämligen icke bindande på sådant sätt, att den utgör hinder för

erforderliga jämkningar. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möj­

lighet att i samråd med vederbörande stad och efter länsstyrelsens hörande

utbyta ett i planen upptaget företag mot annat, som befinnes mera angelä­

get. Förslaget synes sålunda böra godtagas.

De flerårsplaner för landsbygdens vägnät, vilka f. n. är under upprät­

tande, kommer att avse tidsperioden 1961—1965. Den fördelningsplan, som

nu närmast skall fastställas, bör avse samma tidrymd. Visserligen blir tiden

för upprättande av den första nya fördelningsplanen något knapp. Efter­

som redan nu gällande fördelningsplan för åren 1960 och 1961 upptager

betydligt flera företag, än som kan förväntas komma till utförande under

perioden, och förnyelse enligt de nya reglerna skall ske redan efter tre år,

torde emellertid arbetet med komplettering av planen icke behöva bli alltför

omfattande. Jag föreslår därför att den nya fördelningsplanen upprättas

under år 1960 samt får avse perioden 1961—1965.

Utredningens uttalanden om dispositionen av oförbrukade anslagsmedel

föranleder icke någon erinran från min sida.

Mera tveksam är frågan, huruvida samtliga byggnadsföre­

tag bör specificeras i fördelningsplanen. Uppenbarligen

bör städernas och samhällenas frihet att välja investeringsobjekt och tid­

punkt för investeringarna icke begränsas mer än som är ofrånkomligt med

hänsyn till statens ansvar för väghållningen inom riket i dess helhet. Om

situationen är sådan, att resurserna svarar mot det aktuella behovet av nya

vägar och gator, föreligger icke något starkare skäl att i detalj specificera,

hur resurserna skall användas. F. n. är emellertid situationen den, att ett

mycket stort vägbyggnadsbehov föreligger, vilket det under alla förhållan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

31

den måste ta avsevärd tid att fylla. I ett sådant läge måste huvudparten av

tillgängliga resurser reserveras för de mest angelägna behoven. Det kan icke

undvikas, att en del projekt, även önskvärda sådana, t. v. får stå tillbaka

för andra. Ej heller är det gärna tänkbart att tillämpa väsentligt olika prin­

ciper för statens egen vägbyggnadsverksamhet och för väg- och gatubyg-

gandet i städer och stadsliknande samhällen.

Med hänsyn till det anförda synes det i nuvarande läge ofrånkomligt, att

de arbeten, till vilka statsbidragsmedlen avses skola användas, samtliga i

princip angelägenhetsprövas. De bör därför på lämpligt sätt redovisas i

samband med att fördelningsplanen uppgöres. Däremot torde någon befo­

gad invändning icke kunna framställas mot att mindre arbeten i själva pla­

nen upptages under en sammanfattande rubrik.

Härjämte torde, liksom hittills, ett lämpligt belopp böra upptagas i pla­

nen att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för diverse arbeten,

som icke kunnat specificeras i förväg. Därest fördelningsplanen i övrigt ut­

formas på sätt jag nyss förordat, torde emellertid denna del av anslaget bli

av helt underordnad betydelse. Den olägenhet, som uppskovet med fördel­

ningen av detta belopp innebär för bidragstagarna, kommer därigenom att

i huvudsak bortfalla.

Jag anser mig sålunda icke böra förorda någon principiell ändring i nu­

varande regler om vägföretagens upptagande i fördelningsplan utan anser,

att de olägenheter, som nuvarande system medfört i praxis, bör kunna be­

mästras genom sådana åtgärder med avseende å planernas utformning, som

kan genomföras utan författningsändring.

Städernas väg- och gatuhållning: Allmänna principer för beräkning av

bidragsunderlaget

Utredningen

Utredningen har erinrat om att bidrag enligt nu gällande författning utgår

på grundval av de beräknade kostnaderna för det bidragsberättigade bygg­

nadsföretaget. Om de beräknade kostnaderna överstiger de verkliga kostna­

derna, skall emellertid de verkliga kostnaderna läggas till grund för bestäm­

mande av bidragsbeloppet. Möjligheten av en kostnadsökning utöver de beräk­

nade kostnaderna beaktas i praxis genom att man i den arbetsplan, som läg-

ges till grund för företaget och vilken skall godkännas av väg- och vatten-

bvggnadsstyrelsen, regelmässigt tar upp en post till oförutsedda kostnader

in. in., normalt tio procent av den beräknade totalkostnaden. Vidare har i

praxis ansetts, att hinder ej möter att justera upp de beräknade kostnader­

na, om tilläggsarbeten medgivits eller påfordrats av väg- och vattenbyggnads­

verket eller prisstegringar inträffat, som slagit igenom i väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsens byggnadskostnadsindex och som därjämte inneburit en väsent­

lig förskjutning av kostnaderna för det enskilda företaget. En av utredning­

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

en verkställd beräkning rörande storleken av avvikelserna mellan ursprung­

ligen beräknad och slutligen godkänd kostnad för 128 företag har visat, att

full överensstämmelse mellan dessa kostnadsbelopp förelåg endast beträf­

fande 6 företag och att avvikelserna för 106 företag översteg 5 procent samt

för 49 företag översteg 25 procent. Totalt uppgick kostnadsstegringen till

8,2 milj. kr. i förhållande till eu ursprungligen beräknad kostnad av 16,0

milj. kr.

Med avseende å den framtida utformningen av bidragsreglerna har utred­

ningen som huvudregel förordat, att statsbidragsberäkningen alltjämt ankny-

tes till den på förhand beräknade kostnaden för vägbyggnadsföretagen.

Från denna regel bör dock undantag kunna göras i sådana fall som de nyss

beskrivna. Vidare bör jämkning kunna ske, om det under arbetets gång be-

finnes att företagets standard bör höjas och åtgärden godkännes av väg- och

vattenbyggnadsverket, samt i fall då omständigheter, som icke varit möjliga

att bedöma vid arbetsplanens upprättande, nödvändiggör tilläggsarbeten.

För att justering skall kunna ifrågakomma bör det dock åligga staden att

omedelbart anmäla förhållandet till väg- och vattenbyggnadsverket. Upp­

justering på grund av tilläggsarbeten bör vidare icke komma i fråga om ar­

betena endast avser förhållandevis obetydliga belopp. Det torde böra över­

lämnas åt utvecklingen att bestämma praxis härvidlag. -— Ett särskilt fall

då det kan finnas anledning att gå ifrån den beräknade kostnaden föreligger

vid entreprenader, eftersom det lätt händer att entreprenadsumman avviker

från den beräknade kostnaden. Det har synts utredningen naturligast att,

då entreprenadförfarande tillämpas, alltid låta entreprenadsumman ligga till

grund för den slutliga beräkningen av den bidragsgrundande kostnaden.

Bidragsförfattningen bör enligt utredningens mening icke utformas så,

att möjligheterna till uppjustering alltför snävt begränsas till vissa angivna

fall, utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör ha möjlighet att från fall

till fall pröva de faktorer, som förmenas påkalla jämkning av den beräknade

byggnadskostnaden.

För det motsatta fallet, nämligen då förändringar inträffat som medför

sänkning av de ursprungligen beräknade kostnaderna, bör enligt utredning­

en de beräknade bidragsgrundande kostnaderna under motsvarande förut­

sättningar som nyss nämnts justeras nedåt.

Förvaltningskostnad får enligt vad utredningen framhållit f. n. icke in­

räknas i byggnadskostnaden. Även utredningen har ansett, att det bör vara

städernas sak att hålla en organisation dimensionerad för den normala bygg­

nadsverksamheten och att härmed förenade kostnader icke bör grunda Vätt

till statsbidrag. Emellertid bör bidrag kunna komma i fråga vid byggnads­

företag av sådan omfattning eller svårighetsgrad, att en för stadens normala

väg- och gatubyggnadsverksamhet avpassad organisation icke rimligen kan

anses i stånd att ombesörja uppgiften.

Vidare har utredningen förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse

om möjlighet att efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande i bi-

dragsunderlaget inräkna utgift för upprättande av arbetsplan och för ren-

33

stakning ävensom för av styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen

medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

Remissyttrandena

I huvudparten av yttrandena har utredningens förslag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunal-tekniska föreningen har

uttalat sig för att statsbidragen utgår på grundval av de verkliga kostna­

derna för vägbyggnadsföretagen.

Fullmäktige i Stockholm har yrkat på en generell bestämmelse om att i

bidragsunderlaget skall inräknas kostnader för administration, projektering,

arbetsledning m. m. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus lön, fullmäktige i Malmö, drätselkamrarna i Ljungby

och Gävle, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunal-tekniska föreningen

m. fl.

Departementschefen

För den övervägande delen av de statliga anläggningsbidragen till kom­

munerna tillämpas regeln, att bidrag utgår på grundval av en i förväg gjord

kostnadsberäkning. Fördelen med denna metod framför metoden att verk­

ställa bidragsberäkningen i efterhand på grundval av de faktiska kostna­

derna består främst i att den bidragstagande kommunen får ett eget intresse

av att begränsa kostnaderna för företagets utförande. Denna synpunkt är av

särskild betydelse, när frågan, såsom i förevarande fall, gäller ett bidrag

som syftar till fullständig eller nära nog fullständig kostnadstäckning.

Å andra sidan erbjuder metoden att bestämma bidragen på grundval av

de faktiska kostnaderna den fördelen för den bidragstagande kommunen,

att denna undgår risken för kostnadsfördyring under arbetets gång.

Det förslag, som utredningen framlagt, går ut på att bidragen i princip

skall utgå på grundval av förhandsberäkningar men att möjlighet skall fin­

nas att jämka beräkningarna i efterhand. Förslaget — som till sina huvud­

drag överensstämmer med nu gällande regler — synes beträffande nu före­

varande bidragsform utgöra en godtagbar kompromiss, ägnad att så långt

möjligt tillvarataga fördelarna med båda de nyss skisserade beräknings-

sätten.

Även de av utredningen föreslagna reglerna om bidrag till förvaltnings­

kostnader i vissa fall samt till kostnader för upprättande av arbetsplan, ren-

stakning, platskontroll, särskild kontroll och arbetsledning överensstäm­

mer i allt väsentligt såväl med nu gällande bidragsregler som med be­

stämmelserna på flertalet andra bidragsområden. Några bärande skäl för

att vidtaga ändringar i dessa regler har ej förebragts.

Med avseende å det fall, att byggnadsföretag utförts på entreprenad, bi­

träder jag i princip utredningens mening att entreprenadsumman bör ligga

till grund för fastställande av bidraget. Enligt min mening bör emellertid

3

Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr SI

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

möjlighet finnas att frångå denna beräkningsmetod, om särskilda skäl före­

ligger därtill.

På sätt framgår av vad nu anförts tillstyrker jag utredningens förslag i

förevarande delar med allenast den jämkning, som följer av vad jag yttrat

rörande företag, som utföres på entreprenad.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidrag till kostnader för

marklösen m. m.

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit, är städerna — vare sig de själva är

väghållare eller icke — skyldiga att anskaffa mark till ga­

tor. Kostnaderna åvilar staden, men tomtägare är enligt BL i viss omfatt­

ning skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten. Be­

träffande väg utom stadsplan åligger markanskaffningsskyldigheten väg-

hållaren. Statsbidrag kan utgå till stadens kostnader för marklösen.

Om staden är väghållare, prövas statsbidragsfrågan av Kungl. Maj :t. Där

fråga är om mark till väg utanför stadsplanelagt område, utgår i regel stats­

bidrag; undantag utgör allenast sådana vägföretag som är av utpräglat lo­

kal betydelse och av särskild nytta för staden. Inom stadsplanelagt område

får däremot staden själv bära kostnaderna, om de icke är särskilt betung­

ande. Statsbidrag kan t. ex. ifrågakomma om staden på grund av det sätt,

varpå gatan bygges, icke kan ta ut gatumarksersättning av tomtägarna el­

ler om gatan är utan motsvarande nytta för staden. Även stadens ekono­

miska ställning kan inverka. Det belopp, varå bidrag medgives, inräknas i

kostnadsunderlaget för byggnadsbidraget, och statsbidraget utgör alltså 95

procent av detta belopp. — I städer och samhällen, där kronan är väghål­

lare, regleras frågan genom den särskilda markbidragskungörelsen. För

marklösenkostnader avseende sådan mark inom stadsplanelagt område,

som särskilt förvärvats för vägen eller gatan, utgår bidrag efter prövning av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 80 procent av kostnaden. Kungl. Maj :t

kan i särskilt fall bevilja högre bidrag samt kan bevilja bidrag även för

mark, som icke särskilt förvärvats för väg- eller gatuföretaget.

Motivet till den nu påtalade skillnaden i bidragshänseende mellan sådana

städer som är och sådana städer som icke är väghållare var enligt utred­

ningen från början att de förstnämnda städerna ansågs ha större nytta av

väg- och gatubyggnadsföretagen samt att byggnadsverksamheten i regel var

livligare därstädes och att gatumarksersättningarna därför inflöt snabbare.

Emellertid har förutsättningarna numera väsentligen ändrats genom mo­

torismens expansion. Utredningen har för sin del ansett, att anledning icke

finnes att göra skillnad mellan de större och de mindre städerna. Samma

bidragsregler bör gälla oavsett stadens karaktär.

Bidragsreglernas innehåll kan enligt utredningens förmenande ej heller

undgå att influeras av de krav, som bilismen ställer på vägarnas och gator­

35

nas beskaffenhet. Det allmänna trafikintresset dominerar nu alltmera över

städernas lokala trafikintressen och kräver eftergifter för det sistnämndas

del. Exempel härpå bjuder de fall, då gator måste enkelriktas eller av-

stängas i anslutning till utbyggnad av en allmän trafikled. Framdragandet av

större sådana leder medför dessutom i många fall betydande och bestående

ingrepp i stadsbilden. Krav reses på större bredd och förbud mot tomtut­

släpp på större trafikleder. Utredningen har därför kommit till den slut­

satsen, att kostnader för marklösen bör anses ingå som en del i kostnader­

na för byggnadsföretagen och sålunda vara bidragsgrundande i samma om­

fattning som byggnadskostnaden. Kostnad för marklösen bör alltså enligt

utredningen generellt få inräknas i bidragsunderlaget.

Enligt utredningens mening bör emellertid skyldigheten att anskaffa

mark av praktiska skäl alltjämt åvila städerna i samma omfattning som

f. n.

Beträffande sättet för beräkning av marklösen i statsbidragshänseende

har utredningen som sin mening uttalat, att i bidragsunderlaget bör inräk­

nas icke blott värdet av marken med därå befintliga byggnader m. m., be­

träffande vilka lösningsskyldighet föreligger, utan även ersättning för intrång

samt kostnader för ersättningens fastställande av domstol. I övrigt bör

marklösenkostnaden beräknas som nettokostnad. I princip bör beloppet be­

räknas på förhand, men jämkning bör ske vid mera väsentlig avvikelse

från beräkningen och i övrigt under samma förutsättningar som beträffan­

de byggnadskostnaderna. Förhandsberäkningen bör avlämnas av staden i

samband med framläggandet av arbetsplan. Utredningen har vidare genom

exempel, som fogats vid betänkandet, sökt att illustrera, hur enligt utred­

ningens uppfattning en skälig marklösenkostnad bör beräknas.

Med avseende å handläggningen av frågor om statsbidrag till marklösen

har utredningen framhållit, att de städer, där kronan är väghållare, i regel

lar kontakt med vägförvaltningen och ibland även med väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen redan vid tidpunkten för anskaffande av marken, men att så­

dant är mindre vanligt i städer, som själva är väghållare. Med hänsyn till

att statsbidraget föreslagits skola utgå efter en på förhand beräknad kost­

nad har utredningen förordat, att kontakt alltid tages på ett så tidigt sta­

dium som möjligt. Såsom ett villkor för att förhandsberäkningen skall

kunna justeras i efterhand bör gälla, att förhandsberäkningen är godkänd

av eller gjorts i samråd med väg- och vattenbyggnadsverket. — Den nuva­

rande regeln om att frågor om statsbidrag till städer som är väghållare skall

prövas av Kungl. Maj:t torde böra ersättas med en regel om att prövningen

i första hand skall ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang har utredningen även behandlat verkan i stalsbi-

dragshänsende av att ledningar av olika slag ibland måste ändras i

anledning av väg- och gatuarbeten.

Vad först angår elektriska ledningar har utredningen hänvisat till att

frågan beträffande allmän väg är reglerad genom kungörelsen om elektris­

ka starkströmsanläggningar (SFS 1957:001) samt kungörelsen med vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

36

bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströinsanläggningar

("SFS 1944: 5, ang. ändring se 1952: G85). Enligt utredningen brukar dessa

regler inom områden, varest kronan är väghållare, tillämpas jämväl å gata,

som tillika är allmän väg. För det fall att staden är väghållare, har uttalats

den meningen, att kostnad för ändring av starkströmsledningar är statsbi-

dragsberättigande i samband med vägarbeten men icke i samband med ga-

tuarbeten samt att kostnad för ändring av svagströmsledning icke i vanlig

ordning är statsbidragsberättigande vid vare sig väg- eller gatuarbeten. -—

Beträffande andra ledningar (för vatten, avlopp, gas m. in.) gäller, att kost­

nad för nyanläggning icke är statsbidragsberättigande annat än där fråga

är om dagvattenledning för avledande av vägens eller gatans ytvatten. —

Med avseende å kostnaderna för omläggning av spårväg inom gatuområde

har enligt utredningen olika principer brukat tillämpas beroende på huru­

vida spårområdet utnyttjats även för gatutrafiken. Där så varit fallet, har

statsbidrag utgått till samtliga kostnader för spårområdets iordningställan­

de, exklusive spår- och ledningsarbeten. Om trafiken icke kunnat utnyttja

spårområdet, har statsbidrag ej utgått. I ett annat fall, nämligen då spår-

vägsområde utanför väg- eller gatuområde behövt tagas i anspråk för bredd­

ning av väg eller gata, har kostnaden för lösen av spårvägsmarken och i

förekommande fall kostnaden för omläggning av spåren hänförts till mark-

lösenkostnader.

Härefter har utredningen övergått till att diskutera, hur frågan lämpli­

gen bör regleras för framtiden. Därvid har utredningen ansett sig böra

skilja mellan de regler, som bör gälla för väg, och de regler, som bör gälla

för gata. Beträffande vägarna har utredningen som sin uppfattning utta­

lat, att någon allmän rätt att framdraga ledningar icke föreligger och att

eventuellt erforderliga ändringar av förefintliga ledningar i vägen därför

ej kan aktualisera frågan om gottgörelse för intrång. Att kostnaden i delta

fall får gäldas av ledningsägaren kan ej anses oskäligt. Däremot är gator­

na i ett samhälle icke endast avsedda att disponeras för fordonstrafik utan

skall också kunna tagas i anspråk för andra nödvändiga kommunikationer,

såsom transporter av vatten, gas m. m. Med hänsyn härtill har utredning­

en ansett, att kostnad för sådana ledningsändringar, som föranledes av ga­

tuarbeten, bör betraktas som statsbidragsberättigad. Närmare bestämt bör

kostnaden inräknas bland utgifterna för marklösen. Detta betraktelsesätt

bör gälla även om gatan tillika är allmän väg, och statsbidrag till förevaran­

de art av marklösenkostnader bör följaktligen utgå oavsett om kronan är

väghållare eller om väghållningsbestyret ankommer på vederbörande stad,

köping eller municipalsamhälle. Principen bör gälla alla starkströms-, vat­

ten-, avlopps-, gasledningar och liknande. Den bör också tillämpas i fråga

om arbeten på spårväg.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande statsbidrag till kost­

nader för mar k lösen har nästan genomgående tillstyrkts i remiss­

yttrandena.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

37

Förslaget har dock avstyrkts av statskontoret, som visserligen funnit mo­

tiven för reformen vara sakligt grundade men likväl ansett att förslaget

icke lämpligen kan genomföras i nuvarande finansiella läge. Drätselkam­

maren i Jönköping har ansett, att förslagets genomförande kan inkräkta

på tilldelningen av bidrag för andra, mera angelägna ändamål, och har med

hänsyn härtill motsatt sig förslaget.

I en del fall har vissa modifikationer påyrkats i utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har med hänsyn till den nytta staden har av

gatumarken för framdragande av ledningar ansett skäligt, att staden bidra­

ger till kostnaden för anskaffande av gatumarken och att därför en lämp­

lig procentuell andel av marklösenkostnaden bör undantagas från att in­

räknas i kostnadsunderlaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit,

att tillkomsten av infartsleder kan skapa förutsättningar för kvarterssane-

ringar och att hänsyn bör tagas till de ekonomiska fördelar, som dessa kan

innebära för kommunen. Drätselkamrarna i Norrköping och Sundsvall har

förordat, att bidraget beräknas på den verkliga, ej den i förväg uppskattade

kostnaden. Svenska vägföreningen har ansett behov föreligga av närmare

regler för beräkning av bidragsunderlaget, exempelvis i form av anvisning­

ar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt den uppfattning, som uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus lön, bör skyldigheten att anskaffa mark åvila kronan

i de fall då kronan är väghållare.

Förslaget att inräkna kostnader för ledningsarbeten m. in. i

kostnaderna för marklösen har endast föranlett erinringar i ett fåtal fall.

Länsstyrelsen i Blekinge län har som sin mening uttalat, att vägar och

gator helst bör hållas fria från ledningar. Där detta ej kan ske, bör frågan

om ersättning för erforderliga ändringar av ledningarna bli föremål för av­

görande från fall till fall på samma sätt som f. n. sker beträffande kostnad

för marklösen.

Drätselkammaren i Gävle har betonat, att de av utredningen föreslagna

principerna bör gälla även svagströmsledningar.

Drätselkammaren i Örebro har befarat, att stora svårigheter kommer att

möta, när det gäller att bestämma den skäliga kostnaden för arbeten med

ändring av ledningar samt har yrkat på att närmare regler utarbetas för

kostnadsberäkningen.

Departementschefen

Jag delar utredningens mening att bestyret med att anskaffa

mark av praktiska skäl bör åvila städer och stadsliknande samhällen i

samma omfattning som f. n. och att någon ändring i gällande regler på detta

område således icke bör vidtagas.

Den skillnad, som enligt nuvarande bestämmelser råder mellan städer och

samhällen, som själva är väghållare, samt städer och samhällen, där kro­

nan är väghållare, i fråga om möjligheterna att erhålla statsbidrag

till kostnader för marklösen samt beträffande bidragspro­

centen, kan däremot enligt min mening icke anses tillräckligt motiverad.

38

För att likställighet skall uppnås, bör bidragen vara grundade på samma

principer i båda fallen.

Den princip som ligger närmast till hands, när det gäller att utforma reg­

ler om behandlingen av kostnaden för marklösen i statsbidragshänseende,

är otvivelaktigt den som utredningen förordat eller alltså att kostnad för

marklösen likställes med kostnad för byggande av väg. För städer och sam­

hällen, som själva är väghållare, innebär detta att bidragsunderlaget ökas

med marklösenkostnaden. För städer och samhällen, där kronan är väghål­

lare, blir konsekvensen att ersättning i annan form bör utgå för marklösen­

kostnaden.

Stadfästandet av en dylik princip innebär en icke obetydlig kostnadsök­

ning för statsverket. Det är emellertid fråga om ett rättvisekrav, som icke

bör åsidosättas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att bidragsreglerna ut­

formas efter den angivna principen.

Vissa skäl kan onekligen åberopas för att marklösenkostnaden bör redu­

ceras med hänsyn till den nytta, som anläggandet av nya gator samt ut­

vidgningar och andra förbättringar av äldre sådana innebär för staden el­

ler samhället. Alt utforma regler, som ger full rättvisa i detta hänseende,

torde emellertid icke vara möjligt. Vid sådant förhållande och då en enkel

och lättillämpad regel uppenbarligen är att föredraga framför en bestäm­

melse, som leder till komplicerade beräkningar och bedömningar, kan jag

icke förorda, att bidragsförfattningen belastas med stadganden av nu åsyf­

tad art.

I sakens natur ligger att en förhandsberäkning av marklösenkostnaden

blir behäftad med viss osäkerhet och att jämkningar i efterhand icke blir

ovanliga. Detta är emellertid icke något avgörande skäl för att på detta om­

råde frångå principen att kostnaden skall beräknas i förväg. Osäkerhets­

momenten kan f. ö. i stor utsträckning elimineras genom att den bidragsta-

gande kommunen, såsom utredningen förordat, i god tid tar kontakt med

vägmyndigheterna.

Vad speciellt angår kostnad för ändring av ledningar i väg eller gata

kan jag icke i allo biträda utredningens uppfattning om nuvarande för­

hållanden. I vissa fall föreligger enligt gällande bestämmelser, t. ex. jämlikt

stadganden i 7 och 8 kap. vattenlagen, en ganska vidsträckt rätt att utnyttja

vägmark för framdragande av ledningar. Vad angår gata är det visserligen

vanligt att gatumarken utnyttjas för ledningar av olika slag, men förplik­

telse för gatumarkens innehavare att medgiva dylikt nyttjande föreligger

endast i begränsad utsträckning. Emellertid tillhör huvuddelen av ledning­

arna i en gata oftast statliga eller kommunala anstalter, och det ställer sig

naturligt, att gatan användes för ledningsdragningen.

Det sagda hindrar emellertid icke, att det av praktiska skäl kan vara på­

kallat att tillämpa förenklade principer vid beräkning av statsbidrag.

För sådana fall, då väghållaren tillika är ägare av de ledningar, som

skall ändras, synes de av utredningen föreslagna principerna för bidrags-

beräkningen vara lämpliga. De innebär, närmare bestämt, att bidrag nor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

39

malt icke beräknas för arbete med ändring av ledning i väg men att bidrag

däremot konsekvent utgår för sådan ändring av ledning i gata, som påkallas

av anläggningsarbeten på gatan. Till kategorien bör i stad eller samhälle,

där kronan är väghållare, räknas även sådan gata, som tillika är allmän

väg. I enstaka fall, t. ex. om de nyss angivna reglerna i vattenlagen leder

till ersättning med mera avsevärt belopp för omläggning av ledning i allmän

väg, bör dock hinder icke anses möta mot att bidrag beräknas jämväl å

detta belopp. Vidare bör vid beräkning av kostnaderna för ändringen i skälig

mån beaktas den fördel som väghållaren vinner genom åtgärden, t. ex. att

eu uttjänt ledning ersättes med ny sådan. Kostnadsberäkningen bör grundas

på antagandet att ledningsarbetena på lämpligt sätt samordnas med gatu-

arbetena.

Om däremot de ledningar, som skall ändras, tillhör annan än väghållaren,

bör de civilrättsliga reglerna om fördelning av kostnaderna för ändringsai -

beten på ledningar läggas till grund för bidragsberäkningen, så att bidrag

utgår till de kostnader, vilka det åligger väghållaren att bestrida, men där­

emot icke till kostnader, vilka ej åvilar väghållaren. Detta utesluter dock

givetvis icke, att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att beräkna kost­

naderna överslagsmässigt. Några mera omfattande utredningar torde där­

för i allmänhet icke behövas.

Kostnaderna för ledningsändringar synes lämpligen böra redovisas såsom

marklösen.

Det nu anförda torde, såsom innefattande allenast vissa synpunktei pa

den praktiska tillämpningen av statsbidragsreglerna, icke behöva komma

till uttryck genom någon särskild bestämmelse i statsbidragsförfattningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Städernas väg- och gatuhållning: Tomtägarbidragen

Utredningen

Utredningen har framhållit, att tomtägarbidragen till gatorna utgår i två

former, nämligen dels såsom bidrag till gatubyggnadskostnad och dels så­

som gatumarksersättning.

Vad angår frågan om ersättning för gat u byggnadskos l-

nad har utredningen åberopat bestämmelsen i (>7 § BL, enligt vilken det

ankommer på stadsfullmäktige eller motsvarande organ i annan kommun

än stad att meddela bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga

till kostnaden för iordningställande av gata. Det har härvid framhållits, att

bidrag till gatubvggnadskostnad i praktiken icke kan påräknas annat än i

fråga om gata med tomtutsläpp. Sådant bidrag kan vidare endast uttagas vid

nyanläggning och breddning av gata men icke till ombyggnadsarbeten. 1

många städer och samhällen har bestämmelser om bidrag till gatubyggnads­

kostnad icke antagits av fullmäktige, och där sådana bestämmelser finns går

dessa långt ifrån alltid ut på att tomtägarna skall betala så mycket, som det

enligt BI, skulle vara möjligt att högst ta ut. Statsbidragsförordningen inne­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

håller emellertid — enligt vad utredningen framhållit — en regel innebä­

rande att byggnadskostnaden skall vid statsbidragsberäkningen reduceras

med beloppet av det högsta bidrag till gatubyggnadskostnader, som enligt

BL skulle kunna uttagas av tomtägarna. Man måste därför vid statsbidrags­

beräkningen alltid räkna ut detta maximibelopp. Detta medför ett betydan­

de arbete för städerna och för väg- och vattenbyggnadsverket. Lagreglerna

om beräkning av bidrag till gatubyggnadskostnad är dessutom icke mer be­

stämda, än att det lätt kan uppstå skiljaktiga meningar om det korrekta be­

loppet.

Enligt utredningens mening talar åtskilligt för införande av en schematisk

avdragsprocent i stället för det system med omfattande beräkningar, vilket

nu måste föregå avdragets bestämmande. För att belysa möjligheterna att

även med en schematisk avdragsprocent bibehålla den enskilda staden vid

avsedd kostnadstäckning har utredningen låtit undersöka 156 företag, ut­

förda under tidsperioden 1946—1957. Företagen i fråga hade dragit en total

byggnndskostnad om 35,5 milj. kr. De bidrag till gatubyggnadskostnad, som

maximalt kunnat uttagas, hade uppgått till 3,7 milj. kr. eller alltså 10,4 pro­

cent av den totala byggnadskostnaden.

Mot bakgrunden av denna undersökning —■ vars resultat för de enskilda

städernas del utförligt redovisats i tablåform — har utredningen diskuterat

möjligheten att införa ett enhetligt avdrag från statsbidraget med förslagsvis

tio procent av byggnadskostnaden i fall då bidrag till gatubyggnadskostnad

kunnat ifrågakomma. Resultatet skulle jämfört med nuvarande regler ha

blivit oförändrad bidragstilldelning för 9 företag, bidragsminskning med i

medeltal 9 % för 85 företag samt bidragsökning med i medeltal 21 % för 62

företag. För statsverkets del skulle de totala kostnaderna ha blivit oföränd­

rade.

Även om vinster och förluster för den enskilda staden icke alltid väger upp

varandra, har utredningen ansett en förenkling så angelägen, att utredning­

en för sin del förordat övergång till ett system med enhetliga avdrag. När­

mare bestämt bör systemet utformas så, att man skiljer mellan gator med

och gator utan tomtutsläpp. För gator utan tomtutsläpp bör någon reduktion

av bidragen icke komma i fråga. För gator med tomtutsläpp bör däremot

statsbidraget reduceras med tio procent av bidragsunderlaget i samband med

att de särskilda reglerna om avdrag för bidrag till gatukostnad slopas.

Från denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening göras

ett par undantag. Då särskilda omständigheter föreligger, t. ex. då det är

fråga om att på gata med tomtutsläpp utföra större konstarbeten såsom

broar, viadukter e. d., saknas i praktiken möjlighet att uttaga bidrag till

gatubyggnadskostnaden. Ej heller vid anläggande av större speciella trafik­

anordningar, vilka ju vanligen är betingade av den på leden framgående all­

männa samfärdselns behov, torde tomtägarbidrag rimligen kunna uttagas.

Även i dylika fall bör därför statsbidrag utgå med den högre procentsatsen.

Vidare har framhållits, att vissa gränsfall kan förekomma, när det gäller

42

dragsprocenten med hänsyn till tomtägarbidragen ej bör förekomma, samt

från drätselkammaren i Halmstad, som ansett att reduktionen bör begrän­

sas till 5 procent.

I flera yttranden, bl. a. i dem som inkommit från drätselkammaren i Sö­

dertälje samt Svenska kommunal-tekniska föreningen, har yrkats på sådan

modifikation av förslaget, att det högre statsbidraget om 95 procent skall

kunna utgå även i fall då befintlig bebyggelse intill en planerad större tra­

fikled medför, att leden icke kan göras helt fri från tomtutsläpp. Förening­

en liksom ock länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har vidare framhållit

det fallet, då en gata, för att undvika tomtutsläpp, kompletteras med lokala

körbanor, mot vilka tomtutsläpp medgives, samt har framhållit, att det

högre bidraget bör utgå i detta fall.

Drätselkammaren i Örebro har ifrågasatt, om icke möjlighet borde fin­

nas att i vissa fall variera procentsatsen mellan gränserna 85 och 95 pro­

cent, t. ex. genom prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband

med fastställande av arbetsplan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har som sin mening framhållit, att man

bör eftersträva formell likställighet städerna emellan och att bidrag till

marklösen för stad, varest kronan är väghållare, därför bör, om tomtutsläpp

förekommer, utgå med 90 % av marklösenkostnaden.

Departementschefen

Gällande regler om att den ersättning för gatubyggnads-

kostnad, som kan utgå från tomtägare, skall avräknas från statsbidrag

till byggande av gata inom område med stadsplan, fyller högt ställda an­

språk på rättvisa i bidragstilldelningen. Erfarenheten visar emellertid, att

de är svårtillämpade och ofta komplicerar statsbidragsberäkningen högst av­

sevärt. Att få till stånd en förenkling av bestämmelserna på detta område är

därför angeläget.

I jämförelse med vad som nu gäller innebär utredningens förslag en

schablonisering. Det av utredningen förebragta, ganska omfattande statis­

tiska materialet visar emellertid, att avvikelserna från de resultat, som er-

hålles genom en mera noggrann beräkning, blir måttliga. Totalt blir ut­

fallet av en bidragsgivning enligt de föreslagna reglerna praktiskt taget det­

samma som enligt gällande regler. Ur statens synpunkt är de föreslagna

förenklingarna därför obetingat att förorda. I det enskilda fallet, d. v. s. för

de bidragstagande kommunerna, kan förslaget medföra ett i viss mån änd­

rat utfall av bidragsgivningen. Eftersom förslaget i förevarande del lämnats

praktiskt taget utan erinran i remissyttrandena, torde man dock kunna ut­

gå från att önskemålet om en förenkling även ur bidragstagarnas synpunkt

väger över. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka förslaget, så­

vitt nu är i fråga.

Principen att det högre bidraget skall utgå blott beträffande gata, som

hålles helt fri från tomtutsläpp, torde med hänsyn till sin betydelse ur tra­

fiksynpunkt böra upprätthållas ganska strikt. I princip bör en gata i hela

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

43

sin längd hållas fri från tomtutsläpp för att det högre bidraget skall utgå

beträffande någon del av gatan. Såsom utredningen framhållit, bör dock un­

dantag kunna förekomma, om förbud mot utfarter icke kunnat genomföras

på en mindre sträcka av gatan. Hänsyn bör härvid tagas dels till svårighe­

terna att hålla gatan fri från utsläpp och dels till betydelsen ur trafiksyn­

punkt av att så sker. Ibland kan förhållandena vara sådana, att alternativet

att helt förhindra utsläpp icke innebär någon mera betydande fördel fram­

för alternativet att föra in trafiken på lokalgata och därifrån vidare till den

statsbidragsberättigade gatan. I det fall, att trafiken från tomterna lcdes in

på särskild lokalkörbana och därifrån till huvudkörbanan, bör det högre

bidraget utgå. Erinras må dock, att det i dylika fall icke är givet att stats­

bidrag utgår till lokalkörbanan, utan att denna tvärtom i regel torde i stats-

bidragshänseende böra betraktas som en särskild lokalgata.

Den form, vari förbud mot tomtutsläpp i praktiken förekommer, är me­

delst stadsplanebestämmelser. Bestämmelserna i ämnet brukar vara av in­

nebörd att i viss angiven kvartersgräns skall linnas stängsel, vari ej får

anordnas öppning som medger utfart mot gata eller allmän plats. Eventuellt

meddelas också bestämmelser om att byggnad i gatulinjen icke får förses

med port, som medger genomfart. Av flera skäl kan dylika bestämmelser

icke alltid genomföras omedelbart. Ett förbud mot anordnande av port mot

gatan hindrar icke att befintliga byggnader får stå kvar, även om de är för­

sedda med portar. Det kan därför ibland ta lång tid att genomföra en stads­

plan i dessa hänseenden. Det oaktat torde statsbidrag i regel böra beräknas

efter det högre beloppet, om släden eller samhället vidtagit de åtgärder, som

skäligen kan begäras. Någon gång kan emellertid förhållandena vara så­

dana, att ett förbud mot tomtutsläpp icke ens på längre sikt kan väntas leda

till märkbar förbättring av trafikförhållandena på gatan. Om åtgärden av

sådan orsak framstår som icke genomförbar, bör endast det lägre bidraget

utgå. Det sist anförda tar dock sikte endast på sällsynta undantagsfall.

Såsom utredningen framhållit innebär de nu förordade principerna eu

godtagbar lösning även av frågan, om och i vad mån hänsyn vid statsbi-

dragsberäkning skall tagas till sådan gatumarksersättnin g, som

tomtägarna är skyldiga att utgiva.

Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, uppstår

fråga om avräkning av gatumarksersättning i samband med att kronan er­

sätter staden eller samhället värdet av mark, som anskaffats för väg eller

gata. Såsom utredningen framhållit har emellertid frågan om gatumarks­

ersättning i dessa fall icke någon större ekonomisk betydelse. Den fördel,

som utredningens förslag innebär för sådana städer och samhällen, där

kronan är väghållare, i jämförelse med de städer och samhällen, som själva

är väghållare, är i huvudsak endast skenbar. I allt fall blir skillnaden i eko­

nomiskt hänseende mellan dessa grupper av städer och samhällen icke sa

betydande, att den senare gruppen rimligen kan av denna orsak resa någon

erinran mot förslaget ur rättvisesynpunkt. Jag finner mig av nu angivna

skäl kunna tillstyrka utredningens förslag även i denna del.

Kunyl. Maj .In proposition nr 81 år 1960

44

Lika med utredningen finner jag, att de nu framförda förslagen beträf­

fande städer och samhällen, som själva är väghållare, medför behov av änd­

ring i bl. a. 47 § AVL. I anslutning därtill bör även ordalagen i 48 § nämnda

lag jämkas något. Till de författningsändringar, som blir erforderliga i an­

ledning av vad som yttrats rörande bidrag till marklösen åt städer och sam­

hällen, där kronan är väghållare, torde jag senare få återkomma.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidragen till väg- och

gatuunderhållet

Utredningen

Inledningsvis har utredningen framhållit, att till grund för reglerna om

underhållsbidrag ligger i stort sett samma princip som för byggnadsbidra-

gen, nämligen att städerna skall erhålla kostnadstäckning till 95 % för ut­

förda arbeten på det bidragsberättigade väg- och gatunätet. Bidragsunder-

laget utgöres i detta fall av de beräknade skäliga kostnaderna för underhål­

let. Fastställandet av bidragsunderlaget ankommer på väg- och vattenbygg-

nadsstyrelsen samt grundas i första hand på uppgifter från städerna. Ge­

nom fastställelsebeslutet fixeras den beräknade årliga underhållskostnaden

lör en följande period av fyra år. Jämkning av underlaget kan därefter ske

endast om en stads väg- och gatuhållningsskyldighet ändras genom ökning

eller minskning av väg- och gatunätet eller om eljest väsentligt ändrade

förhållanden inträffar.

Utredningen har i sitt betänkande kritiserat de nuvarande reglerna i två

hänseenden. För del första bär anmärkts, att bestämmelserna om under-

liållsperiodens längd har ogynnsamma verkningar ur bidragstagarnas syn­

punkt. För det andra har utredningen kritiserat principen att underhålls­

bidrag utgår blott till en del av städernas väg- och gatunät.

Vad först angår frågan om underhållsperiodens längd har framhållits, att

de verkliga kostnaderna för gatuunderhållet regelmässigt ökat kraftigt un­

der tyraårsperioderna i förhållande till vad som beräknats vid periodens

början. Närmare bestämt utgjorde ökningen i genomsnitt 44 procent under

perioden 1944—1947, 47 procent under perioden 1948—1951 samt 35 procent

under perioden 1952—1955.

Utredningen har för sin del ansett, att det icke finns anledning räkna med

att utvecklingen skall undergå väsentlig ändring, ökningen av motorfor-

donsbeståndet kan väntas fortgå, och den på grund härav ökade trafikin­

tensiteten kan förutsättas även i fortsättningen medföra en avsevärd ök­

ning av underhållskostnaderna under löpande underhållsperiod. Också kost­

nadsförändringarna kan väntas påverka bidragsunderlaget i stegrande rikt­

ning. En ändring av de nuvarande bestämmelserna i syfte att kompensera

städerna för deras utgiftsökningar synes därför motiverad. Härför kan ock­

så åberopas önskemålet om likställighet mellan städer och landsbygd.

På uppdrag av utredningen har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

45

verkställts en undersökning angående möjligheterna att företaga schablon­

mässiga justeringar av underhållsbidraget under löpande underhållsperiod

med hänsyn till förändringar i trafikintensitet och prisnivå. Resultatet av

undersökningen har sammanfattats i en promemoria, som ger vid handen,

att förutsättningar synes föreligga för verkställande av dylika justeringar.

Utredningen har på grundval av undersökningen och övriga övervägan­

den som sin mening uttalat, att bidragsunderlaget bör liksom hittills fast­

ställas för en tid av fyra år men att det bör årligen justeras indexmässigt

med hänsyn till förändringar i trafik- och prisförhållanden. Härvid har

dock förutsatts, att justering icke skall äga rum med mindre förändring­

arna varit väsentliga. En liknande begränsning har föreslagits med avse­

ende å den nuvarande regeln om jämkning av bidragsunderlaget vid ökning

eller minskning av statens gatunät.

Med avseende å omfattningen av det väg- och gatunät, till vars underhåll

bidrag skall utgå, har utredningen förordat en utsträckning av rätten till

statsbidrag att avse även städernas nu icke bidragsberättigade gator. Stats­

bidraget till denna grupp av gator har föreslagits skola utgå med 50 pro­

cent.

Den föreslagna principen innebär, närmare bestämt, för de städer, som

själva är väghållare, ett bidrag skall, liksom hittills, utgå med 95 procent

av beräknade kostnaden för underhåll av allmänna vägar och för den all­

männa samfärdseln nödiga gator, samt att bidrag skall utgå med 50 procent

av beräknade kostnaderna för underhållet av övriga gator. Beträffande sist­

nämnda kategori bör dock i underhållskostnaden icke inräknas snöröjning.

I fråga om städer, där kronan är väghållare, blir konsekvensen, att särskilt

bidrag bör utgå med 50 procent av kostnaden för underhållet av de gator,

som icke omfattas av kronans väghållning. Även i detta fall bör kostnad

för snöröjning undantagas. Samma principer bör gälla även gator inom

stadsplanelagda områden i köpingar och andra samhällen, där kronan är

väghållare, samt i landskommuner. — Reformerna har beräknats dra en

sammanlagd årlig kostnad för statsverket av storleksordningen 16 milj. kr.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande underhållsperiodens längd och

möjligheten att jämka de uppskattade kostnaderna under löpande under­

hållsperiod har tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden.

Statskontoret har dock avstyrkt förslaget i denna del. Även enligt stats­

kontorets mening föreligger visserligen en del skäl, som talar för en om­

läggning av bestämmelserna i den av utredningen föreslagna riktningen. De

kostnadsmässiga konsekvenserna för statsverket, vilka vid en indexbind­

ning blir av helt automatisk karaktär, låter sig emellertid icke överblickas.

Då i andra sammanhang fråga varit om införande av indexbunden stats-

bidragsgivning, har stark återhållsamhet ansetts böra iakttagas.

Å andra sidan har i flera yttranden uttalats önskemål om att möjlighe­

ten att jämka bidraget i efterhand hör avse även det av utredningen före­

46

slagna 50-procentiga underhållsbidraget till det nu icke bidragsberättigade

gatunätet. Bland yttranden i denna riktning må nämnas de, som avgivits av

länsstyrelsen i Malmöhus län, fullmäktige i Malmö, Gävle och Luleå samt

Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Svenska vägföreningen har alternativt förordat 5-åriga underhållsperioder

med revision vart tredje år.

Förslaget att utsträcka reglerna om underhållsbidrag att avse också så­

dana gator, som icke anses nödiga för allmänna samfärdseln, har föranlett

delade meningar.

I en stor grupp av remissyttranden tillstyrkes förslaget varmt. Såsom

exempel må nämnas yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län, som fun­

nit förslaget i denna del vara synnerligen välmotiverat. Bland övriga ytt­

randen i tillstyrkande riktning må nämnas de, som inkommit från våg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, ett

flertal städer, 1953 års trafikutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska

vägföreningen, Länsvågnämndernas förbund och Svenska kommunal-tek­

niska föreningen.

I en del fall har påyrkats utvidgning av rätten till bidrag i förhållande

till vad utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Jönköping har uttryckt

önskemål om att bidrag får utgå även för kostnaden för bortforsling av snö.

Samma mening har uttalats av Svenska landskommunernas förbund och

Svenska kommunal-tekniska föreningen, vilka härjämte betecknat det som

inkonsekvent, att bidrag icke avsetts skola utgå till förvaltningskostnader

och att någon möjlighet icke beretts till jämkning av bidraget under löpan­

de underhållsperiod. Enligt fullmäktige i Göteborg bör bidrag utgå även för

underhåll av hamnområden.

Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att alla gator och vägar göres

berättigade till underhållsbidrag efter en enhetlig procentsats.

I avstyrkande riktning går bl. a. yttrande från statskontoret, som betonat

att stadfästandet av den föreslagna principen kan leda till synnerligen bety­

dande utgifter för staten i framtiden. Länsstyrelserna i Södermanlands, Ble­

kinge och Jämtlands län har betecknat det som olämpligt att i nuvarande

finansiella läge splittra de tillgängliga resurserna och framhållit, att bidra­

gen till upprustningen av väg- och gatunätet bör ha företräde framför en

liberalisering av reglerna om underhållsbidrag.

Departementschefen

Den kritik, vilken av utredningen och i åtskilliga remissyttranden anförts

mot nuvarande bestämmelser om den s. k. underhållsperioden, är icke obe­

fogad. Bestämmelserna har hittills lett till att bidragsunderlagen under den

senare delen av underhållsperioden understigit de verkliga kostnaderna för

väg- och gatuunderhållet och att statens andel av väghållningskostnaderna

blivit mindre än som ställdes i utsikt, när nuvarande regler kom till.

Motivet till att bidragsreglerna utformats på angivet sätt ligger säkerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

47

i önskemålet att icke betunga bidragsmyndigheterna med det omfattande

arbete, som det innebär att göra en ny kostnadsberäkning varje år. Detta

motiv är alltjämt bärande. Man måste acceptera det förhållandet, att kost­

nadsberäkningarna icke kan hållas alldeles aktuella, önskemålet att anpassa

bidragstilldelningen efter det aktuella läget måste vägas mot kravet på att

arbetet med framräknande av bidragen hålles inom rimliga gränser.

Utredningens förslag innebär i praktiken, att bidragsunderlaget skall fast­

ställas för varje år, låt vara att förslaget icke innebär krav på att beräk­

ningen mer än vart fjärde år skall grundas på fullständiga uppgifter från

de bidragstagande kommunerna. Förslaget innebär en hög grad av rättvisa

i bidragstilldelningen men medför allvarliga konsekvenser med tanke på bi-

dragsmyndigheternas arbetsbörda. Det är angeläget att om möjligt utforma

regler, som ställer sig något enklare att tillämpa.

Ett såväl ur statens som ur bidragstagarnas synpunkt godtagbart resul­

tat synes kunna uppnås, om underhållsperioderna bestämmes till två år.

De förskjutningar i kostnadsläget, som inträffar under en så kort period,

är i allmänhet måttliga och i allt fall icke av den omfattning, att de kan

sägas snedvrida principerna för bidragsberäkningen. En tvåårsregel synes

därför vara godtagbar ur rättvisesynpunkt. Vad som kan invändas är, att

den i jämförelse med nuvarande regler medför en högst betydande ökning

—• i det närmaste en fördubbling — av arbetet med framräknande av bi-

dragsunderlagen. Det är angeläget, att arbetsinsatsen hålles inom rimliga

gränser. I sådant hänseende må framhållas, att det knappast kan vara nöd­

vändigt att varje gång infordra fullständiga uppgifter från alla bidragsta-

gare. Åtminstone varannan gång beräkningen verkställes bör det vara möj­

ligt att begränsa uppgiftsskyldigheten och göra beräkningen mera summa­

riskt. Vidare bör — om underhållsperioden icke blir längre än två år —

de årliga jämkningarna av bidragsunderlaget med hänsyn till inträffade

ändringar i väg- och gatunätets omfattning kunna begränsas till sådana

fall, då väsentliga ändringar i dessa hänseenden inträffat under sista året.

Ett sådant system synes ägnat att i det väsentliga undanröja de påtalade

missförhållandena utan att alltför mycket belasta bidragsmyndigheten och

de bidragstagande kommunerna. Jag förordar därför, att bidragsreglerna

utformas på sätt nu nämnts.

Jag övergår nu till den andra av utredningen väckta frågan, nämligen om

utvidgning av det bidragsberättigade gatunätet att omfatta alla gator, oav­

sett deras betydelse för allmänna samfärdseln.

Utredningen har icke förebragt något egentligt skäl för sin åsikt, att ra­

men för bidragsgivningen bör vidgas, så att bidrag utgår till underhållet

av samtliga gator. Klart är emellertid, att det städse kan vara föremål för

delade meningar, vilken princip för fördelningen av gatuhållningskostna-

derna mellan staten och kommunerna, som är den lämpligaste. Ett argu­

ment för utredningens förslag kan också ligga däri, att uppdelningen av

gatunätet i bidragsberättigade och icke bidragsberättigade gator möter vissa

praktiska svårigheter.

48

Såsom jag tidigare framhållit är det emellertid i nuvarande situation nöd­

vändigt att vid fördelningen av de medel, som från statens sida kan ställas

till förfogande för väg- och gatuväsendet, strängt hålla fast vid kravet på

att de mest angelägna ändamålen skall tillgodoses i första hand. Att av skäl

sådana som de nyss anförda avsevärt vidga ramen för bidragsgivningen

samtidigt som angelägna vägprojekt måste vänta på sin lösning, är en åt­

gärd, som ej kan komma i fråga. De invändningar, som kan riktas mot nu­

varande principer för bidragsgivningen, kommer f. ö. i väsentliga delar

att kvarstå, även om utredningens förslag genomföres.

Jag kan av nu anförda skäl icke tillstyrka utredningens förslag i före­

varande avseende.

Kungi. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Städernas väg- och gatuhållning; Bidragsprocenten m. m.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att statsbidrag f. n. utgår med 95 pro­

cent av kostnaden för byggande av väg eller gata samt att statsbidrag till

underhållet likaså utgår med 95 procent. Vidare har erinrats om att bidra­

get till byggande av gata enligt nu gällande regler skall reduceras med det

belopp, som staden kan uttaga av tomtägarna i form av bidrag till gatu-

byggnadskostnad, samt om att stad vid byggande av gata i vissa fall kan

erhålla tillstånd att i kostnadsunderlaget inräkna kostnad för marklösen

med avdrag för vad staden beräknas uppbära i form av gatumarksersätt-

ning från tomtägarna.

Utredningen har föreslagit, att statsbidraget alltjämt skall i regel utgå

med 95 procent. I fråga om gata med tomtutsläpp, har, såsom förut fram­

hållits, i stället för den nuvarande avdragsregeln föreslagits en schablon­

regel av innebörd, att statsbidraget reduceras till 85 procent. En särskild

regel har föreslagits beträffande det av utredningen förordade underhålls­

bidraget till städernas nu icke statsbidragsberättigade gator.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit beträffande er­

sättning till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för värdet av

gatumark, har utredningen föreslagit att den nuvarande särskilda markbi-

dragsförordningen uppliäves och ersättes med en bestämmelse i 50 § AVL

av innehåll, att kronan skall ersätta vederbörande stad eller samhälle alla

skäliga kostnader för tillhandahållande av marken med avdrag för vad som

belöper på förvaltningskostnad.

Remissyttrandena

Det väsentliga av de uttalanden, som förekommit, har redovisats under

olika avsnitt i det föregående.

Departementschefen

Jag bar i det föregående på flertalet punkter tillstyrkt utredningens för­

slag till nya regler om bidrag till väg- och gatuhållningen i städer och sam­

49

hällen, vilka själva är väghållare. Av vad därvid anförts torde framgå, att

jag biträder utredningens åsikt jämväl i fråga om den procentsats, som skall

ligga till grund för bidragsberäkningen.

Jag delar också utredningens mening, att reglerna om den ersättning för

gatumark, som skall utgå av statsmedel till städer och samhällen, varest

kronan är väghållare, lämpligen bör ta form av en lagregel och inflyta i

50 § AVL. I detta hänseende erinras om vad jag yttrat under rubrikerna

»Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.» och »Tomtägarbidragen».

Eftersom jag icke kunnat tillstyrka utredningens förslag att underhålls­

bidrag skall utgå i fråga om sådana gator, som icke prövats nödiga för all­

männa samfärdseln, är något vidare yttrande i denna del icke erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Städernas väg- och gatuhålhiing: Uppdelning av väghålhungsbestyret

mellan städerna och kronan

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit innebär gällande bestämmelser om för­

delning av väghållningsbestyret mellan kronan och övriga väghållare, att

väghållningen ankommer antingen på kronan eller ock på vederbörande

stad eller samhälle. Däremot finns f. n. icke möjlighet att dela upp väghåll­

ningen inom en stads eller ett samhälles administrativa område på sadant

sätt, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet begränsas t. ex. ge­

nom att kronan ombesörjer väghållning på viss väg och staden ombesörjer

väghållningen på övriga gator och vägar. Sådant kan endast ske i den for­

men, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtager sig att lämna staden bi­

träde med vissa väghållningsarbeten, d. v. s. att verket för stadens räkning

såsom entreprenör ombesörjer en del av den väghållning, vilken enligt gäl­

lande regler åligger staden såsom väghållare. Väg- och vattenbyggnadssty­

relsen har av Kungl. Maj :t erhållit vissa bemyndiganden att träffa överens­

kommelser av nu angivet innehåll. I några fall har dessa bemyndiganden

förenats med föreskrift om att statsbidraget skall höjas till 100 procent.

Utredningen har vidare erinrat om att man redan vid tillkomsten av nu­

varande bestämmelser förutsåg att visst behov kunde uppkomma att dela

upp väghållningen inom städerna och samhällena. Emellertid ansågs — när­

mast med hänsyn till spörsmålet hur den lokala representationen i vägnämn-

derna skulle ordnas — att sådan uppdelning icke borde ske. Det torde dess­

utom ha förutsatts, att frågan icke skulle bli aktuell annat än i ett fåtal fall.

Emellertid har till följd av den år 1952 genomförda nya kommunindelning­

en flera städer kommit att omfatta så stora landsbygdsområden, att de an­

sett sig icke ha resurser att själva omhänderha underhållet av samtliga

allmänna vägar inom dessa områden, överenskommelser av den art som nyss

beskrivits har därför blivit ganska vanliga. Även i samband med nybildning

av städer har liknande frågor ibland blivit aktuella. Vidare har trafikutveck­

lingen medfört ett allt mera framträdande behov av att väghållningen å tra-

4

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 81

50

fikleder för genomgående trafik ombesörjes av en och samma väghållare

oberoende av de administrativa gränserna.

Av nu angivna skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att

väghållningen inom stad, som är väghållare, i vissa fall bör få delas upp mel­

lan kronan och staden.

En sådan uppdelning kan teoretiskt ske på flera olika sätt. Utredningen

har diskuterat tre alternativ, nämligen för det första att stadens väghåll-

ningsskyldighet begränsas att avse vissa slag av arbeten, medan kronan över­

tar väghållningen i övrigt, för det andra att kronan övertar väghållningen i

fråga om vissa bestämda trafikleder samt för det tredje att kronan övertar

all väghållning inom en del av stadens administrativa område. Av dessa al­

ternativ är enligt utredningen det sistnämnda att föredraga bl. a. därför att

man endast på detta sätt kan vinna full klarhet i sådana förhållanden, som

sammanhänger med väghållarens skyldigheter och ansvar gentemot exem­

pelvis markägare och vägtrafikanter. Omfattningen av det område, inom vil­

ket kronan skall vara väghållare, bör bestämmas ur väghållningstekniska

synpunkter. Det är därvid inte uteslutet, att området i praktiken ibland kan

komma att begränsas till endast viss trafikled i en stad.

Vad beträffar frågan om ordnandet av den lokala representationen har

utredningen förklarat sig anse, att uppdelning av en stads väghållning bör

kunna ske utan att ändring göres av indelningen i vägnämndsområden eller

gränsdragningen mellan dessa områden. De lokala vägintressena inom stads-

område, där kronan är väghållare, bör kunna företrädas av stadens full­

mäktige och övriga lokala organ under förutsättning att hänsyn till indel­

ningen tages vid vägärendenas handläggning. En stad med delområde, in­

om vilket kronan är väghållare, bör härvid inträda i den funktion, som el­

jest tillkommer vägnämnd, beträffande samtliga vägärenden som berör sta­

den. Staden bör kallas till vägförrättning och få tillfälle att avgiva yttrande

över förslag till flerårsplaner och över arbetsplan inom staden m. m. Den

initiativrätt i olika vägfrågor, som tillkommer vägnämnd, bör även tillkom­

ma staden.

Vad beträffar de förutsättningar, under vilka en uppdelning av väghåll­

ningen skall kunna ske, har utredningen förordat, att möjlighet till uppdel­

ning skall föreligga dels om staden saknar förutsättningar att handhava den

ifrågavarande väghållningen och dels om en uppdelning eljest är motiverad

med hänsyn till de fördelar, som vinnes för det allmänna.

Initiativet till uppdelning bör enligt utredningen kunna tas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen eller av den kommun, som frågan

rör. Prövningen måste föregås av en noggrann och allsidig utredning. Be­

slutanderätten bör ankomma på Kungl. Maj:t. Det är emellertid angeläget

att den gräns, som genom sådant beslut fastlägges mellan kronans och sta­

dens väghållning, på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas efter ändrade

förhållanden. Därför har föreslagits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall kunna besluta om sådan ändring av gränsen, som icke innebär väsent-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

51

lig avvikelse från av Kungl. Maj :t meddelat beslut eller från vad som förut

gällt.

Område inom stad, beträffande vilket kronan kommer att övertaga väg­

hållningen enligt nu föreslagna regler, bör enligt utredningen i väghållnings-

hänseende jämställas med stad, där kronan är väghållare. De föreskrifter,

som gäller sådan stad, bör — med undantag för bestämmelserna om väg-

nämnder — i tillämpliga delar avse även delområden, där kronan är väg­

hållare.

I fråga om väghållningens finansiering innebär utredningens förslag, att

kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna trafikleder inom om­

råde, varest kronan blir väghållare, skall helt bäras av kronan samt bestridas

ur de anslag, som är avsedda för väghållning på landsbygden.

Om ett delområde, inom vilket kronan handhar väghållningen, helt eller

delvis är stadsplanelagt, kan gata inom området — i likhet med vad som

gäller i stad där kronan är väghållare — tillika bli allmän väg. Statsbidrag

till marklösenkostnader bör därvid utgå efter enahanda grunder som i stad

där kronan är väghållare.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen upprättat dels ett

förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om all­

männa vägar, dels ock ett förslag till kungörelse om ändring i stadgan den

30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstad-

gan). Närmare bestämt innebär förslagen jämkningar i lydelsen av 11, 16

och 53 §§ AVL samt 41 § vägstadgan. I detta sammanhang bör jämväl näm­

nas, att utredningen av skäl, som redovisats i det föregående, föreslagit

vissa ändringar också i 47 och 50 §§ AVL.

Remissyttrandena

Förslaget har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Nämnas må dock, att länsstyrelsen i Värmlands län i sitt yttrande intagit

den principiella ståndpunkten, att städerna endast bör vara väghållare be­

träffande stadskärnan och att kronan bör övertaga all övrig väghållning.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör den av utredningen förordade

principen göras ömsesidig, så att möjlighet även beredes stad att övertaga

väghållningen beträffande väg, som eljest skulle hållits av kronan.

Departementschefen

De nuvarande reglerna om fördelning av väghållningsbestyren mellan

kronan samt städerna och de stadsliknande samhällena har i stort sett funge­

rat tillfredsställande. Någon anledning att rubba de principer, på vilka lag­

stiftningen i detta hänseende är grundad, föreligger sålunda ej.

Emellertid har, såsom utredningen framhållit, ett visst behov gjort sig

gällande att i vissa fall kunna fördela väghållningen inom stad eller stadslik­

nande samhälle på så sätt, att kronan blir väghållare inom en del av stadens

eller samhällets administrativa område och staden eller samhället blir väg-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

hållare inom området i övrigt. Denna detaljfråga har visat sig vara av sådan

praktisk betydelse, att den snarast bör lösas, även om lösningen är förbun­

den med vissa författningslekniska svårigheter.

I anslutning härtill uppkommer givetvis även fråga, huruvida möjlighet

bör beredas städer och stadsliknande samhällen att bli väghållare utanför

sina administrativa områden. Sistnämnda fråga är emellertid icke av stör­

re betydelse ur praktisk synpunkt och kan därför lämnas åsido.

I de synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om formerna för

kronans deltagande i väghållningen inom den nu avsedda gruppen av stä­

der och samhällen, kan jag i allt väsentligt instämma. Jag anser mig kun­

na förorda, att frågan löses efter de av utredningen angivna riktlinjerna.

Såsom utredningen framhållit, innebär det nu gjorda ställningstagandet

att vissa ändringar bör vidtagas bl. a. i AVL. I 11 § berörda lag — vilket

lagrum innehåller de grundläggande stadgandena om väghållare i olika or­

ter — bör inflyta bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj :t om särskilda skäl

föreligger därtill, äger förordna att kronan skall vara väghållare inom visst

område av stad eller sådant stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Utredningen har vidare föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

under vissa angivna förutsättningar skall kunna besluta mindre väsentliga

ändringar av vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut gäller i nu berörda

frågor. Jag biträder i princip förslaget även i denna del men anser att ut­

rymme bör ges för en smidigare tillämpning än som möj liggöres med den av

utredningen föreslagna avfattningen av bestämmelsen. Lämpligast synes

vara att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att från fall till fall bestämma, i

vad mån beslutanderätten skall delegeras till styrelsen. De förordade änd­

ringarna synes även böra leda till vissa redaktionella jämkningar av para­

grafen i övrigt. — I 16 § bör vidtagas en av utredningen föreslagen jämkning

såsom följd av ändringen ill §. — Jämväl i 51 och 52 §§ synes vissa mindre

jämkningar vara påkallade. Om dessa ändringar vidtages, blir däremot en av

utredningen föreslagen jämkning av 53 § överflödig. — Jag vill i detta sam­

manhang också framhålla, att mina i det föregående framförda förslag på­

kallar vissa ändringar i 47, 48 och 50 §§ ifrågavarande lag. Vidare förordar

jag, alt rubriksättningen i lagen ändras, så att avsnitten »Särskilda bestäm­

melser för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare» (47—49 §§)

och »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kro­

nan är väghållare» (50—53 §§) sammanslås till ett avsnitt. Detta torde böra

ske genom att rubriken till det förra avsnittet ändras, så att orden »som är

väghållare» bortfaller, samt genom att rubriken till det senare avsnittet ut­

går ur lagen.

Till 41 § vägstadgan — vilken innehåller bestämmelser angående de stä­

der, där kronan är väghållare — bör, såsom utredningen förordat, fogas ett

tillägg angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst om­

råde av en stad. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör emeller­

tid undergå viss redaktionell jämkning. Vidare torde det, med hänsyn bl. a.

till lydelsen av rubrikerna i vägstadgan, vara ofrånkomligt, att i avdelning

III av stadgan —- vilken innehåller bestämmelser angående städer och stads-

53

liknande samhällen, som är väghållare — göra hänvisning till det nya stad­

gandet i 41 §. Hänvisningen bör lämpligen inflyta i en ny paragraf, beteck­

nad 39 a §. Med hänsyn till att författningen om statsbidrag får ändrad be­

nämning, erfordras tillika en ändring i 37 §, som innehåller en hänvisning

till nämnda författning. 40 § bör också förtydligas.

Statsbidragen till vägföreningsvägar m. in.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Utredningen

Utredningen har betonat, att inom tätbebyggelse av den art, som avses

med bestämmelserna om vägföreningar, frågorna om bebyggelseplaneringen

och frågorna om planeringen av vägnätet intimt sammanhänger med var­

andra. Att samhällsbildningen redan från början ledes i en sund riktning

och det för området betydelsefulla vägnätet planlägges, utbygges och under-

hålles på ett lämpligt sätt är enligt utredningens mening ett betydande all­

mänt intresse.

Utredningen har vidare framhållit, att gällande bidragsförfattning icke

gör någon åtskillnad mellan vägar inom glesbebyggelse och vägar inom så­

dana tättbebyggda områden, där vägföreningar finnes. Det oaktat har till-

lämpningen av bidragsreglerna för underhåll av enskilda vägar givit vid

handen en större restriktivitet beträffande vägföreningarnas än beträffan­

de vägsamfälligheternas vägar.

En synpunkt, som enligt utredningens mening bör tilläggas betydelse när

det gäller att ta ställning till bidragsreglerna, är att vägföreningarna endast

liar till åliggande att hålla sådana vägar, som kan förutsättas i mera avse­

värd omfattning komma att trafikeras av flertalet fastigheter inom vägför-

eningsområdet. Genom den laga förättning, som föregått vägföreningens bil­

dande, har fastslagits, att utformningen av detta vägnät skapar förutsätt­

ningar för en rationell och planmässig väghållning.

Det är vidare enligt utredningen förenat med icke ringa administrativt

arbete att bland en vägförenings vägar utvälja dem, som skall anses bi-

dragsberättigade, och att därefter uppskatta den skäliga kostnaden för den­

na del av vägföreningens underhållsarbete.

Utredningen bar mot bakgrunden av det nu anförda förklarat sig anse,

att till grund för underhållsbidraget till vägförenings vägar bör läggas upp­

skattad skälig kostnad för underhållet av vägförenings samtliga vägar.

En speciell fråga, som utredningen behandlat i anslutning härtill, gäller

huruvida bidragen bör begränsas till vägföreningar inom områden med be­

byggelse bestående av permanenta bostäder, eller om bidrag bör utgå även

till föreningar inom områden med t. ex. sommarstugebebyggelse. Utredning­

en har uttalat sig för att statsbidrag till underhållet av vägföreningsvägar

bör utgå oavsett bebyggelsens art.

Vidare bar utredningen förordat, att underhållsbidrag enligt samma be­

räkningsgrunder som för vägförening skall utgå jämväl till kommun eller

municipalsamhälle, som ombesörjer underhåll av de enskilda vägarna inom

område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Beträffande bidragsprocenten har utredningen föreslagit, att statsbidrag

till underhåll skall utgå med 50 % för alla vägföreningar. Eftersom de nu

gällande reglerna i ett fåtal fall skulle ge högre bidragsprocent, har dock

föreslagits en övergångsbestämmelse om att vägförening, som enligt gällan­

de bestämmelser åtnjutit ett högre bidrag än som skulle utgå enligt de nya

reglerna, skall kunna erhålla ett i motsvarande mån ökat bidrag.

Det må i detta sammanhang framhållas, att en av utredningens ledamöter

i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit, att utredningen i en­

lighet med sina direktiv icke haft att ta befattning med frågor som rör den

enskilda väghållningen i övrigt. Bidragsgivningen till vägsamfälligheter har

således legat utanför utredningsuppdraget. Emellertid har trafikutveckling­

en ställt ökade krav även på dessa enskilda vägar med därav följande större

kostnader. De nuvarande bidragsbestämmelserna till enskild väghållning tar

icke hänsyn till dessa kostnadsökningar. Därför bör också dessa bestämmel­

ser bli föremål för översyn i samband med genomförandet av utredningens

förslag.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag i förevarande del har meningarna varit

delade i remissyttrandena.

Statskontoret har funnit, att den av utredningen föreslagna uppmjukning­

en av praxis beträffande förbindelse- och bostadsvägar mindre väl låter sig

förena med den syn, som ligger till grund för statsbidragsgivningen till de

enskilda vägarna. De skäl, som av utredningen anförts till stöd för förslaget

är enligt ämbetsverkets mening ej heller i och för sig tillräckliga för att mo­

tivera ett genomförande av desamma. Beaktas bör såväl den kostnadsökning

för statsverket, vilken direkt skulle bli följden därav, som de statsfinan-

siella konsekvenserna av den principiella utvidgning av statens ansvar för

väghållningen, som förslaget i förening med den förordade utsträckningen

av bidragsunderlaget i övrigt får anses innebära. Länsstyrelserna i Blekinge

och Jämtlands län har uttalat sig mot att förslaget genomföres i nuvarande

läge. Länsstyrelsen i Västerbottens län har också ansett, att förslaget bör

ställas på framtiden, även om länsstyrelsen ansett sig böra förorda att stats­

bidrag får utgå icke blott till stamvägar utan även till vissa andra viktigare

vägföreningsvägar.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, är att nämna länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och

Norrbottens län samt Länsvägnämndernas förbund.

Lantmäteristyrelsen, som i princip tillstyrkt förslaget, har dessutom

ifrågasatt, om icke även byggnadsbidrag bör utgå till kommun eller muni-

cipalsamhälle, som ombesörjer byggandet av de enskilda vägarna inom om­

råde, för vilket bildande av vägförening kan ifrågakomma. En liknande upp­

fattning har uttalats av fullmäktige i Gävle. Väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen har i sitt yttrande sagt sig förutsätta, att även iståndsättningsbidrag skall

kunna utgå till det enligt utredningens förslag vidgade vägnätet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

55

Departementschefen

Liksom utredningen anser jag det vara av vikt att den del av det enskilda

vägnätet, som vägföreningsvägarna utgör, planlägges, utbygges och under-

hålles på ett ändamålsenligt sätt. Häri ligger f. ö. det väsentliga motivet till

att denna grupp av vägar blivit föremål för särskild behandling i väglag-

stiftningen.

Av det sagda följer dock icke att vägarna inom vägföreningsområdena be­

höver göras till föremål för särskild behandling även i bidragshänseende.

Jag har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av att reglerna om bi­

drag till väghållningen inom städer och stadsliknande samhällen utformas

så, att principiell likställighet erhålles mellan invånarna i dessa orter och

invånarna på landsbygden. Även reglerna om statliga bidrag till väghåll­

ningen i sådana orter, där väghållningen ankommer på vägföreningar, bör

bygga på samma principer som reglerna om väghållningen i städer och lik­

nande samhällen och reglerna om väghållningen på den egentliga landsbyg­

den. Detta innebär att bidragen i huvudsak reserveras för de viktigare trafik­

lederna. Då det, såsom förut framhållits, icke är möjligt att vidga denna ram

för bidragsgivningen på andra områden, är det icke lämpligt att så sker i

fråga om bidragen till vägföreningsvägarna.

En sak, som också bör uppmärksammas i detta sammanhang, är att lag­

bestämmelserna om vägföreningsvägar i åtskilliga fall fått en mycket vid­

sträckt tillämpning. Det är icke ovanligt att vägföreningarna omhänderhar

vägar, som endast är av intresse för ett fåtal fastighetsägare. Att utsträcka

bidragsmöjligheterna även till dylika vägar vore att helt frångå hittillsvaran­

de principer.

Utredningen har anmärkt, att tillämpningen av reglerna om bidrag till

enskilda vägar lett till större restriktivitet beträffande vägföreningarnas vä­

gar än i fråga om övriga vägsamfälligheters vägar. I den mån en dylik

ojämnhet i bidragstilldelningen kan konstateras, bör förhållandet rättas till.

Någon författningsändring är emellertid icke erforderlig för detta ändamål.

Urvalet av de vägar, till vilka bidrag skall utgå, kan givetvis i en del fall

vålla svårigheter. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än vid bi­

dragsgivningen till städernas väghållning och till väghållningen på den

egentliga landsbygden.

Jag kan av nu anförda skäl icke förorda utredningens förslag att bidrag

utan särskild prövning skall utgå till samtliga vägar, som handhaves av väg­

förening.

Den av utredningen speciellt berörda frågan om bidrag till vägar inom

s. k. fritidsbebyggelse bör enligt min mening i princip lösas så, att dylik be­

byggelse icke generellt uteslutes från bidrag men att vid avgörande av bi-

dragsfrågan skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av

betydelse blott under vissa årstider. Någon författningsändring synes ej vara

påkallad.

Goda skäl talar för att kommun, som frivilligt åtagit sig väghållning inom

område, för vilket vägförening eljest skulle ha kunnat bildas, skall kunna

56

erhålla samma bidrag som en vägförening. Detta innebär dock icke, att jag

obetingat biträder utredningens förslag i ämnet. Mot förslaget kan sålunda

åberopas bl. a. det förhållandet, att tillämpningsområdet för lagbestämmel­

serna om vägföreningar är relativt obestämt. En bidragsregel med den av

utredningen anvisade lydelsen skulle därför bli svår att tillämpa. Den

skulle dessutom troligen leda till att vägföreningar icke komme till stånd

i den omfattning, som bestämmelserna i EVL syftar till, vilket bl. a. skulle

innebära, att de där givna reglerna om vägnätets utformning sattes ur spel.

Förfarandet vid bildande av vägförening har betydligt förenklats genom

lagändring år 1954. I praktiken bildar man icke sällan vägförening också

i fall, då väghållningen helt eller delvis ombesörjes av kommun. Och även

om vägförening icke bildats, torde nuvarande bestämmelser ej utgöra hin­

der för att bidrag utgår i fall då kommun ombesörjer enskild väghållning.

Något mera framträdande behov av speciella regler i detta ämne synes alltså

icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Kostnads- och anslagsfrågor m. m.

Utredningen

Utredningen har föreslagit, att de nya bidragsreglerna skall träda i kraft

den 1 januari 1961, dock med den modifikationen, att nuvarande bestäm­

melser alltjämt skall gälla för väg- och gatubyggnadsföretag, som påbör­

jats före nämnda dag. Vidare har erinrats om vad som tidigare yttrats rö­

rande tidpunkten för upprättande av ny fördelningsplan och den tidrymd,

som planen skall avse.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag i

fråga om bidrag till kostnader för marklösen har framhållits, att förslaget

icke innebär något ökat åtagande för statsverket vad angår vägföretagen

men däremot medför vissa kostnadsökningar beträffande gatuföretagen.

Vad härvid först angår gatuföretag inom städer och samhällen, som själva

är väghållare, har med ledning av uppgifter rörande de gatuföretag, vilka

utförts eller beräknats bli utförda med statsbidrag under åren 1952—1959,

kostnadsökningen beräknats uppgå till ca 6 milj. kr. under förutsättning

att bidragsgivningen till byggande av vägar totalt uppgår till ett belopp av

100 milj. kr. Motsvarande kostnadsökning för företag inom städer och

samhällen, där kronan är väghållare, har uppskattats till omkring 400 000 kr.

Utredningens förslag att årligen jämka bidragsunderlaget för underhålls­

bidragen till städer och samhällen, som själva är väghållare, har beräknats

medföra en kostnadsökning, uppgående till omkring 4 milj. kr.

Det förslag, som utredningen framlagt i fråga om uppdelning av väg­

hållningen mellan kronan och övriga väghållare, torde enligt utredningen

icke få några mera långtgående ekonomiska konsekvenser. En exakt kost­

nadsberäkning är emellertid mycket svår att verkställa. Speciellt gäller detta

merkostnaden för byggnadsarbeten å de trafikleder, för vilka kronan kom­

57

mer att bli väghållare. Utredningen har dock uttalat förmodan, att kost­

nadsökningen kommer att stanna vid några tiotusental kronor per år och

att den i allt fall icke blir så stor, att den får betydelse för beräkning av

väganslagen. ökningen av kronans utgifter för underhållsarbeten har av

utredningen överslagsvis uppskattats till 150 000 kr.

Remissyttrande

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har — efter framhållande att den första

fördelningsplanen efter nya ordningen lämpligen bör omfatta perioden 1961

—1965 — anfört bl. a. följande:

Anslag till bidrag till byggande av vägar och gator

Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar

beträffande tidpunkten för ikraftträdandet att påverka anslaget för det nu

aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1961).

Härvid kommer endast förslaget att statsbidrag generellt skall utgå till

marklösenkostnader, att vid viss förutsedd byggnadsvolym innebära ökat

behov av anslag. På grundval av den ingående utredning som gjorts be­

träffande marklösenkostnaden för gatuföretag torde kostnaderna under år

1961 som är ett övergångsår kunna beräknas till ca 4 milj. kr. vid en bi-

dragsgivning om 145 milj. kr. Beträffande utredningens förslag rörande

uppdelning av väghållningen torde det — utan närmare utredning om i

vilken omfattning kronan kan komma att övertaga väghållningen i städerna

— vara ogörligt att angiva hur anslagsfördelningen mellan stad och lands­

bygd kan komma att påverkas. Den merkostnad statsverket åsamkas genom

att staten bestrider hela kostnaden för byggnadsföretagen kan ur anslags-

synpunkt anses vara så obetydlig att den icke märkbart påverkar anslags­

behovet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 dr 1960

Anslag till bidrag till underhåll av vägar och gator

Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar be­

träffande tidpunkten för ikraftträdandet icke att påverka anslaget för det

nu aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1960).-----------------------------

Statsbidrag till marklösen i städer och samhällen där kronan

är väghållare

Såsom utredningen angivit torde den av utredningen föreslagna stats-

bidragsgivningen till marklösen innebära ett ökat anslagsbehov av ca

400 000 kr.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yrkanden om anslag till Bidrag till

byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61

De under senare budgetår anvisade anslagen till Bidrag till byggande av

vägar och galor, dispositionen av dessa anslag samt innebörden av det för­

slag, som i det följande kommer att framläggas, framgår av följande sam­

manställning.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Anslag

Nettoutgift

Reservation

vid budget­

årets utgång

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

1957/58 .............................................. ........ 45,0

82,0

155,3

1958/59 ..............................................

1959/60 (statsliggaren s. 401) ........ ........ 55,0

88,4

70,9

1960/61 styrelsen............................... ........ 145,0

departementschefen............ ........ 115,0

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 augusti 1959 hem­

ställt, att anslaget måtte höjas till 145 milj. kr.

För 1958 —1959 års fördelningsplan räknade styrelsen ursprungligen med

att kunna disponera ca 250 milj. kr. i statsbidragsmedel. Genom den be­

gränsning av verksamheten som skett synes omslutningen under perioden i

stället bli (90 -|- 90) 180 milj. kr. Detta har medfört förskjutningar i stä­

dernas arbetsprogram med därav följande svårigheter i vad avser arbetenas

rationella bedrivande, sysselsättningen m. m.

Vid upprättandet av fördelningsplanen för åren 1960—1961 har styrelsen

att utgå från dels en av riksdagen för år 1960 medgiven byggnadsvolym,

motsvarande 90 milj. kr. i statsbidrag, dels ock av styrelsen här äskade

145 milj. kr. för 1961. En medelsanvisning av sistnämnda storlek torde vara

ofrånkomlig, därest eftersläpningar och komplikationer av samma slag,

som kännetecknat genomförandet av nu gällande plan, skall kunna und­

vikas.

Behovet av att byggnadsverksamheten kan överblickas — i vart fall under

så lång tid som planen gäller — är särskilt påtagligt med avseende å väg-

och gatubyggnadsarbeten inom städernas tätortsområden. Där krävs näm­

ligen för ett effektivt utnyttjande av städernas tekniska organisation även­

som för arbetenas rationella bedrivande en samordning av dessa med

andra arbeten såsom utrymning och rivning av berörda byggnader, led-

ningsarbeten m. m.

De uppdämda byggnadsbehov som föreligger inom städerna framgår del­

vis av de uppgifter, som vid årskiftet 1958/59 lämnats av städerna beträf­

fande projekteringsläget m. m. Enligt dessa uppgifter — vilka kan anses

grundade på en tilldelning under år 1959 i enlighet med vad som förut­

satts i fördelningsplanen vid dess fastställande — beräknades företag till

en sammanlagd kostnad av 170 milj. kr. komma till utförande under år

1959. Den stora återhållsamheten i fråga om investeringar i vägar och ga­

tor i städerna har också såtillvida varit ogynnsam, som man i många fall

tvingats att satsa medel på förstärknings- och förbättringsarbeten på nu­

varande vägar oaktat hel ombyggnad ur framkomlighets- och trafiksäker­

hetssynpunkt bedömts vara erforderlig.

Enligt uppgifter per den 1 januari 1959 beräknas vid utgången av för-

delningsplansperioden 1958—1959 omslutningen av återstående i fördel­

ningsplanen upptagna arbeten till ca 600 milj. kr. Härav hänför sig ca 185

59

milj. kr. till företag med en genomsnittlig kostnad per företag (176) av ca

1,0 milj. kr. Fördelat på 106 städer ger 185 milj. kr. i genomsnitt 1,75 milj.

kr. per stad. Detta motsvarar utbyggnadskostnaden för ca 2,5 km tvåfilig

väg (gata) under tvåårsperioden. Av resterande 415 milj. kr. hänför sig

100 milj. kr. till Tingstadstunneln i Göteborg, 45 milj. kr. till Värmdövä-

gen inom Nacka stad, 27 milj. kr. till förbifartsväg vid Södertälje och 70

milj. kr. till fortsatt bedrivande av pågående företag, medan återstoden

huvudsakligen avser företag av storleksordningen 5—10 milj. kr., till större

delen lokaliserade till städernas infarts- och förbifartsvägar.

Mot bakgrunden av de mycket stora investeringsbehov, som alltså före­

ligger, samt de ytterligare projekt, som är aktuella att börja åren 1960—

1961, bl. a. byggandet av Essingeleden i Stockholm för ca 150 milj. kr.,

framstår det som synnerligen angeläget att en väsentligt ökad anslagstill­

delning kommer till stånd. Styrelsen understryker nödvändigheten av att

medelstilldelningen till städerna så avpassas, att densamma möjliggör ett

successivt drivande av storföretag såsom Tingstadstunneln, Essingeleden,

Värmdövägen m. fl., ävensom en samordning då det gäller utbyggnaden

av huvudtrafikleder i samband med bebyggelseexploatering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Departementschefen

De av mig i det föregående föreslagna nya bidragsbestämmelserna torde,

såsom utredningen föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1961, dock

att nuvarande bestämmelser bör äga tillämpning i fråga om beräkning av

bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda tid­

punkt. Vidare bör, i enlighet med vad som tidigare framhållits, ny fördel-

ningsplan för bidragen till byggande av vägar och gator första gången

upprättas att omfatta perioden 1961—1965. Ny beräkning av kostnaderna

för väg- och gatuunderhållet torde böra äga rum första gången år 1962

samt gälla åren 1962 och 1963.

Under dessa förutsättningar torde de av mig i det föregående framförda

förslagen till nya bidragsregler m. m. få följande anslagsmässiga konse­

kvenser.

Förslaget om nya regler för underhållsbidragen av innebörd att under-

hållsperiodens längd sättes till två år torde, såsom pris- och trafikutveck­

lingen gestaltat sig under senare år, medföra en årlig kostnadsökning mel­

lan 2 och 3 milj. kr. Först fr. o. m. budgetåret 1962/63 (kalenderåret 1962)

behöver emellertid hänsyn tagas härtill vid bedömning av medelsbehovet

under anslaget till Bidrag till underhåll av vägar och gator.

Förslaget om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väg­

hållare kan komma att påverka anslagsfördelningen mellan stad och lands­

bygd. Ett ökat statligt övertagande av väghållningen kommer att medföra

ett minskat mcdelsbehov under bidragsanslagen till städernas väg- och ga­

tuhållning och en motsvarande ökad belastning av de allmänna vägansla-

gen. I avsaknad av närmare utredning i vilken omfattning kronan kan

60

komma att behöva övertaga väghållningen är det i dagens läge ej möjligt

att ange någon av detta skäl ändrad anslagsfördelning för nästa budgetår.

Under alla förhållanden rymmes emellertid en ev. ökad belastning av de

allmänna väganslagen redan under nästa budgetår inom de anslagsbelopp,

som föreslagits i årets statsverksproposition.

Förslaget om statsbidrag till marklösen i städer och samhällen, där kro­

nan är väghållare, torde komma att innebära en ökad årlig belastning om ca

400 000 kr. av de allmänna vägbyggnadsanslagen. Hänsyn härtill har tagits

vid avvägningen av ifrågavarande anslag i årets statsverksproposition. —

Förslaget om att marklösenkostnader generellt skall inräknas i kostnaderna

vid beräkningen av statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer,

som är väghållare, kommer att innebära ett ökat medelsbehov under ansla­

get till Bidrag till byggande av vägar och gator under budgetåret 1960/61

(kalenderåret 1961). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat mer­

kostnaderna härför under år 1961 till approximativt 4 milj. kr. vid en bygg­

nadsvolym om 145 milj. kr. räknat i statsbidrag. Emellertid har i årets stats­

verksproposition föreslagits en byggnadsvolym för år 1961 om 115 milj. kr.

i statsbidrag. Vid en bidragsgivning av sistnämnda storleksordning torde

merkostnaden kunna beräknas stanna vid ett något lägre belopp än 4 milj.

kr. förslagsvis ca 3,5 milj. kr. Hänsyn till detta medelsbehov bör tagas vid

avvägningen av anslaget till Byggande av vägar och gator för nästa budgetår.

Jag övergår härefter till beräkningen av sistnämnda bidragsanslag, som i

årets statsverksproposition upptagits med ett till 115 milj. kr. preliminärt

beräknat belopp. Beräkningen avser bidragsbehovet för kalenderåret 1961.

De under kalenderåret 1958 enligt fördelningsplanen för åren 1958 och

1959 utförda bidragsberättigade arbetena på vägar och gator inom städer

och samhällen, som är egna väghållare, motsvarar en bidragstilldelning av

ca 90 milj. kr.

För verksamheten under år 1959 gav statsmakterna ursprungligen väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen rätt att ställa statsbidrag i utsikt intill vad

som motsvarade den sammanlagda byggnadsvolym, som uppnåddes under

år 1958, eller 90 milj. kr. i statsbidrag. Såsom jag anmält i årets statsverks­

proposition (s. 25) har Kungl. Maj :t sedermera genom beslut den 29 okto­

ber 1959 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med

arbetsmarknadsstyrelsen under år 1959 bevilja statsbidrag med ytterligare

högst 15 milj. kr. till i fördelningsplanen ingående gatuföretag, vilkas fort­

satta bedrivande prövades oundgängligen erforderligt ur arbetsmarknads-

synpunkt. Härigenom höjdes alltså bidragsramen för år 1959 till 105 milj.

kr. Omslutningen av anläggningsverksamheten för år 1959 kan beräknas till

omkring 104 milj. kr., räknat i statsbidrag.

För verksamheten under år 1960 har statsmakterna fastställt en bidrags-

ram om 90 milj. kr. för gatubyggandet.

För år 1961 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt ett anslagsbe­

lopp om 145 milj. kr.

I årets statsverksproposition framhöll jag, att det blivit mer och mer up­

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

61

penbart, att utbyggnaden av det för den allmänna biltrafiken viktiga väg-

och gatunätet i och kring våra städer bör i ökad utsträckning beaktas vid

fördelningen av tillgängliga vägbyggnadsmedel. Med hänsyn härtill förorda­

de jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle få rätt att för byggnads­

verksamheten under år 1961 ställa i utsikt statsbidrag till ett avsevärt högre

belopp än det som utgår under år 1960, nämligen med ytterligare 25 milj.

kr. eller intill vad som motsvarar en sammanlagd byggnadsvolym av 115

milj. kr. i statsbidrag. Jag vidhåller detta förslag och förutsätter härvid be­

träffande bidragsfördelningen under år 1961 att särskild uppmärksamhet

ägnas de behov av gatuinvesteringar, som föreligger i våra större städer.

Vad därefter beträffar den egentliga anslagsberäkningen för nästa budget­

år bör förevarande anslag beräknas så, att det förslår till utbetalning av bi­

drag i den omfattning, som svarar mot den medgivna byggnadsverksamhe­

ten, därvid hänsyn bör tagas till det ökade medelsbehov, som mitt förslag

om bidrag till marklösenkostnader kan medföra. Den kassamässiga behåll­

ningen under anslaget vid utgången av budgetåret 1958/59 uppgick till ca 71

milj. kr. Med beaktande av denna reservationsmedelsbehållning har jag be­

räknat behovet av ytterligare medel för att täcka den kassamässiga förbruk­

ningen intill den 30 juni 1961 till 115 milj. kr.

I enlighet härmed förordar jag, att förevarande anslag för budgetåret

1960/61 beräknas till 115 milj. kr. Anslaget bör ha karaktär av reserva­

tionsanslag samt avräknas mot automobilskattemedlen.

I anledning av vad som anförts i det föregående har inom kommunika­

tionsdepartementet upprättats förslag till följande författningar, nämligen

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och

stadsliknande samhällen;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar; samt

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).

Förslagen torde såsom bilagor1 fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 2)

nämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamå­

let inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Nils Engdahl

1 Förslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

har här uteslutits,

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars

1960.

Närvarande:

justitieråden B

eckman

,

E. SÖDERLUND,

T

ammelin

,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över kom-

munikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19

februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

63

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets

den 3 mars 1960 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1960 till lag­

rådet remitterade förslaget till

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vä­

gar.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran samt med

hänvisning till vad föredraganden vid anmälan av ärendet i statsrådet den

19 februari 1960 anfört rörande vissa andra författningsfrågor och beträffan­

de anslag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61 hem­

ställer föredraganden att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att godkänna det vid remissprotokollet fogade för­

slaget till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och

stadsliknande samhällen;

dels föreslå riksdagen att antaga

2) förenämnda lagförslag;

dels inhämta riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade

förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslå riksdagen att till Bidrag till byggande av vägar och ga­

tor för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag av 115 000 000 kr.

att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Ohrner