med förslag till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI år 1960 1

Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m.; given Stockholms slott den 4 mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag vill Kungl. Maj :t härmed dels föreslå riksdagen att godkänna förslaget till 1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen; dels föreslå riksdagen att antaga förslaget till 2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar; dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget till 3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan); dels ock föreslå riksdagen att med avseende å anslagsanvisning för bidrag till byggande av vägar och gator bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningstörslagen innefattar dels nya legler om statens bidrag till finansiering av väg- och gatunäten i städer och stadsliknande samhällen och dels vissa ändringar i bestämmelserna om väghållningsskyldighet. Till kostnaderna för byggande av vägar och gator i sådana städer och samhällen, som själva är väghållare, förutsättes bidrag skola utgå i väsentligen oförändrad omfattning. Emellertid föreslås en del förtydliganden av bl. a.

1 liihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr SI

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

reglerna för avgränsning av den kategori vägar och gator, som är bidragsberättigad. Vidare innebär förslagen, att fördelningsplanerna för bidragstilldelningen, vilka f. n. upprättas för två år i sänder, skall avse samma tidsperioder som flerårsplanerna för vägbyggnad sföretag på landsbygden, d. v. s. upprättas för fem år och förnyas vart tredje år. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att kostnad för marklösen skall generellt få inräknas i den statsbidragsberättigande byggnadskostnaden. Vissa förenklingar vidtages i principerna för beräkning av bidrag i fall, då väg- eller gatuarbeten leder till att ledningar, som nedlagts i vägen eller gatan, måste ändras. I stället för nuvarande bestämmelser om avräkning från bidragsunderlaget av de ersättningar för gatumark och gatubyggnadskostnad, som tomtägarna har att utgiva, införes en förenklad regel om reduktion av bidragsprocenten i fall, då sådan ersättning kan utgå. Med avseende å reglerna om bidrag till väg- och gatuunderhållet i städer och stadsliknande samhällen, vilka själva är väghållare, föreslås att den s. k. underhållsperioden förkortas från fyra till två år i syfte att bättre anpassa bidragstilldelningen efter de faktiska kostnaderna. Bidragsprocenten blir oförändrad. Beträffande städer och samhällen, där kronan är väghållare, föreslås nuvarande regler om bidrag till kostnad för markanskaffning skola ersättas av en lagregel om att dylik kostnad skall ersättas av kronan. I reglerna om väghållningsskyldigheten föreslås en ändring, innebärande att gränsen mellan de områden, där kronan är väghållare, och de områden, där väghållningsskyldigheten ankommer på stad eller stadsliknande samhälle, icke skall, sasom nu, nödvändigtvis behöva följa stadens eller samhällets administrativa gräns, utan skall, om särskilda skäl talar därför, kunna bestämmas så, att kronan blir väghållare inom viss del av staden eller samhället. De nya bestämmelserna är avsedda att i huvudsakliga delar träda i kraft den 1 januari 1961. I anslutning till författningsförslagen framlägges förslag om anslagsanvisning för bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 3

Förslag till

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, äga enligt vad nedan sägs erhålla statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar och för den allmänna samfärdseln nödiga gator. Vad som hör till väg och är att anse såsom väg samt vad som räknas till byggande och underhåll av väg är vid tillämpning av denna förordning att avgöra efter de i lagen om allmänna vägar stadgade grunderna; och skola dessa härvid äga motsvarande tillämpning beträffande gata. På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer att efter länsstyrelsens hörande bestämma, vilka gator som skola anses nödiga för den allmänna samfärdseln.

Bidrag till byggande av väg eller gata

2 §•

Statsbidrag till byggande av väg eller gata utgår i mån av tillgång på därtill anslagna medel och enligt fastställd fördelningsplan. Fördelningsplanen uppgöres och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av uppgifter från de städer och stadsliknande samhällen, som beröras av frågan, samt efter länsstyrelsernas hörande. Till grund för planen skall läggas graden av de olika byggnadsföretagens behövlighet för den allmänna samfärdseln. Planen skall avse fem år och skall förnyas vart tredje år, såvida ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Beslutet om fastställande av planen skall delgivas samtliga därav berörda städer och samhällen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger efter samråd med vederbörande stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att visst i fördelningsplanen upptaget företag må utbytas mot annat. Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag till visst företag utöver vad i fördelningsplanen upptagits, skall vägoch vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag och villkoren för dess åtnjutande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

3 §. Statsbidraget utgår med följande procent av stadens eller samhällets kostnad för byggnadsföretaget, nämligen till byggande av väg med 95 procent; till byggande av gata, mot vilken enligt gällande stadsplan utfart eller annan utgång från tomt eller annan fastighet ej må anordnas, med 95 procent; till utförande av större konstarbete eller trafikanordning, som ingår i gata, med 95 procent; samt till annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete med 85 procent. Konungen äger, om synnerliga skäl föreligga, bevilja högre statsbidrag än nu sagts samt äger därvid jämväl föreskriva särskilda villkor för åtnjutande av det högre bidraget.

4 §.

I kostnaden för byggnadsföretag må inräknas skälig ersättning för mark och för intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol. Bygges väg eller gata efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, skall vid statsbidragsberäkningen bortses från härav föranledd merkostnad. Förvaltningskostnad må icke inräknas i kostnaden för byggnadsföretag. Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande av arbetsplan, renstakning, av styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

5 §.

I samband med fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag eller godkännande av dylik plan för gatubyggnadsföretag bestämmer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom preliminärt beslut den kostnad som skall ligga till grund för beräkning av statsbidrag till företaget. Bidragsbeloppet fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan företaget slutförts. Därvid må den preliminärt bestämda kostnaden jämkas, om sådant påkallas av inträffad större prisändring, medgivna tilläggsarbeten eller annan omständighet som i väsentlig mån inverkar på beräkningen. Har företaget utförts på entreprenad, skall entreprenadsumman ligga till grund för fastställande av bidraget, såvida ej särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Statsbidrag utgår icke a) till arbete, som utförts innan byggnadsföretaget upptagits i fördelningsplan eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd till påbörjandet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 5

b) till arbete, som utförts innan arbetsplanen för byggnadsföretaget godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller som utförts i strid mot fastställd sådan plan; samt c) till arbete å byggnadsföretag, som utförts på entreprenad, om icke staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänt entreprenören. Om särskilda skäl föranleda därtill, må dock Konungen medgiva, att bidrag till arbete, som avses i första stycket, må utgå utan hinder av vad där sägs.

7 §• Statsbidrag till väg- eller gatubyggnadsföretag utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av bidraget, i regel en tiondel, bör innehållas till dess arbetet blivit godkänt. Till företag eller del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits. För utbekommande av bidraget har staden eller samhället att i god tid hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmäla när bidragsberättigat byggnadsföretag avses skola påbörjas eller efter avbrott återupptagas.

8 §•

Det åligger stad och samhälle att årligen utföra arbeten å de i fördelningsplanen upptagna företagen i den omfattning som svarar mot staden eller samhället enligt planen tilldelade bidragsmedel. Medel, som vid årets utgång kvarstå oförbrukade hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, må dock stå till stadens eller samhällets förfogande under nästföljande år, där ej styrelsen av särskild anledning finner att så ej bör ske.

Bidrag till väg- och gatuunderhåll

9 §• Till stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, utgår årligen statsbidrag med 95 procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna och de för allmänna samfärdseln nödiga gatorna beräknas skäligen böra uppgå.

10 §.

I kostnaden för underhåll av vägar och för den allmänna samfärdseln nödiga gator må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för utförande av beläggning av väg eller gata ävensom avskrivning å kostnaden för beläggning med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet. Härför erfordras, att beläggningen utförts efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande och utan statsbidrag. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning

6 Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

och den uppskattade årliga kostnaden för underhållet efter beläggningens utförande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering. Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov skall vid bidragsberäkningen bortses från härav föranledd merkostnad. Förvaltningskostnad må ej inräknas i underhållskostnaden.

11 §■

Det belopp, vartill underhållskostnaderna beräknas årligen uppgå, fastställes för varje stad och samhälle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter stadens eller samhällets hörande för en tid av två år i sänder. Inträda under löpande tvåårsperiod väsentligt ändrade förhållanden i avseende å underhållet, må beräkningen jämkas med hänsyn härtill. Beslut om fastställelse eller jämkning skall delgivas staden eller samhället.

12 §.

Stad eller samhälle tillkommande statsbidrag för löpande kalenderår till väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i juli månad.

Slutbestämmelser

13 §. Stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen under nästföregående år av staden eller samhället tilldelade statsbidrag. För företag, som avser byggande av väg eller gata, skall särskild redovisning avgivas så snart företaget slutförts. Beträffande sådan redovisning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter. Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra mot erhållet statsbidrag svarande byggnadsskyldighet, skall det bidragsbelopp, för vars användning staden eller samhället ej förmått vederbörligen redovisa, återbetalas till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem procent årlig ränta från den dag då beloppet uppbars.

14 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för sådana arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 7

Uraktlåter staden eller samhället att ställa sig till efterrättelse av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhållandet till Konungen.

15 §. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelar Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961, då förordningen den

30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till gatuhållningen i städer och samhållen, som äro väghållare, samt förordningen sistnämnda dag (nr 439) om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. skola upphöra att gälla. Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1 januari 1961, skola de äldre bestämmelserna äga tillämpning. Fördelningsplan enligt 2 § nya förordningen skall första gången upprättas år 1960 att gälla åren 1961—1965. Den före nya förordningens ikraftträdande senast verkställda beräkningen av städernas och de stadsliknande samhällenas kostnader för väg- och gatuunderhåll skall ligga till grund för beräkning av statsbidrag för tiden till och med år 1961. I fråga om jämkning av beräkningen skall nya förordningen äga tillämpning.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Förslag till

Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas dels att 11, 16, 47, 48 och 50—52 §§ lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att överskriften vid 47 § nämnda lag skall erhålla den ändrade lydelsen »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle», dels ock att överskriften vid 50 § berörda lag skall utgå ur lagen.

Väghållare är på landet kronan och Väghållare är på landet kronan inom stads område staden. Konungen och inom stads område staden. äger på därom gjord framställning Om särskilda skäl äro därtill, äger förordna, att köping eller annat Konungen eller, efter Konungens besamhälle, för vilket byggnadslagens myndigande, väg- och vattenbyggbestämmelser för stad äga tillämp­ nadsstyrelsen förordna, att kronan ning (stadsliknande samhälle), skall skall vara väghållare inom visst omvara väghållare. råde av stad. Finnes stad sakna förFinnes stad eller sådant stadslik­ utsättningar för att vara väghållare, nande samhälle, som efter Konung­ må Konungen förordna, att kronan ens förordnande är väghållare, sakna skall vara väghållare inom staden förutsättningar därför, må Konung­ i dess helhet. en förordna, att kronan skall vara Konungen äger ock på därom gjord väghållare i staden eller samhället. framställning förordna, att köping eller annat samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Beträffande jämkning eller hävande av förordnandet gäller vad i andra stycket för dur avsedda fall är stadgat. Där någon på grund av särskild Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghåll­ förpliktelse har att svara för väghållning, skall därvid förbliva, intill dess ning, skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är väghållningen i den ordning, som är

1 Senaste lydelse av 11 samt 50—52 §§, se 1947: 386.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 9

stadgad för förändring av enskild stadgad för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghål- väg till allmän, övertages av annan lare som i första stycket avses. i denna paragraf omförmäld väghållare.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de stä- vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av der, där kronan ensam är väghållare, vägnämnder och länsvägnämnder i av vägnämnder och länsvägnämnder enlighet med vad därom är särskilt i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. stadgat.

47 §. Stad som är väghållare vare berätti- Stad som är väghållare vare berätgad att, under de förutsättningar och tigad alt, under de förutsättningar i den oialning särskilt stadgas, erhål- och i den ordning särskilt stadgas, erla bidrag av statsmedel till väghåll- hålla bidrag av statsmedel till vägningen med nittiofem procent av den hållningen. beräknade kostnaden för staden, efter avdrag för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

48 §. Underlåter staden att bygga väg, Underlåter staden alt bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd för vilken arbetsplan blivit fastställd och för vars byggande staden erhål- och för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av stats- lit i 47 § omförmält bidrag av statsmedel, eller eftersätter staden under- medel, eller eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse ef- hållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvaltningen, ter tillsägelse av vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- skall förhållandet anmälas till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen äger — — — stadens bekostnad. Innan föreläggande ■—• — ■— yttrande inhämtas.

50 §. Skall i stöd, där kronan är väghål- Skall i fall, då kronan är väghållalare, väg byggas inom område, för ro, väg byggas inom område i stad, vilket stadsplan blivit fastställd, för vilket stadsplan blivit lastställd, skall, där ej Konungen annorlunda skall staden tillhandahålla den mark, förordnar, staden utan kostnad för som erfordras för vägen. kronan tillhandahålla den mark, som Skäliga kostnader härför, efter averfordras för vägen. drag för vad som belöper på förvalt-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Om stadens rätt att av tomtägare ningskostnad, skola ersättas av krouttaga ersättning för marken är stad­ nan. gat i byggnadslagen.

51 §• För iordningställande och upplå­ För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad tande av väg såsom gata inom områsom här avses kronan i stället för de i stad, för vilket kronan är väghålstaden ansvarig efter vad i 55 § bygg­ lare, är kronan i stället för staden annadslagen stadgas. svarig efter vad i 55 § byggnadslagen stadgas.

52 Underhåll av väg i stad varom här Underhåll av väg inom område i är fråga skall, jämväl sedan vägen stad, för vilket kronan år väghållare, upplåtits såsom gata, i stället för sta­ skall, jämväl sedan vägen upplåtits den åvila kronan enligt 74 § bygg­ såsom gata, i stället för staden åvila nadslagen. Samma lag vare i fråga kronan enligt 74 § byggnadslagen. om gata, som förklarats tillika vara Samma lag vare i fråga om gata, som väg. förklarats tillika vara väg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, dock att 50 § i den äldre lydelsen skall äga tillämpning i fråga om vägbyggnadsföretag, som påbörjats före sagda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 11

Förslag till

Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)

Härigenom förordnas dels alt 37, 40 och 41 §§ stadgan den 30 juni 1943 angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i stadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 39 a §, av nedan angiven lydelse.

Om upprättande av fördelnings- Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen om stats­ plan stadgas i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i bidrag till väg- och gatuhållning i visstäder och stadsliknande samhällen, sa städer och stadsliknande samhälsom äro väghållare. len.

39 a §. Angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst område av stad, stadgas i il .§.

40 §•

Har Konungen förordnat, att kö­ Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, ping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestäm­ för vilket byggnadslagens bestämmelmelser angående stad äga tillämp­ ser angående stad äga tillämpning, ning, skall vara väghållare inom sitt skall vara väghållare, skall vad i 35— område, skall vad i 35—39 §§ är stad­ 39 §§ är stadgat i tillämpliga delar gat i tillämpliga delar gälla jämväl gälla jämväl med avseende å det ommed avseende å sådant samhälle. råde, som omfattas av samhällets väghådlningsskyldighet.

* Senaste lydelse av 41 §, so 1947:392.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Är kronan väghållare allenast inom

visst område av stad, skall vad nu

sagts äga tillämpning vid handlägg­

ning av frågor, som angå det områ­

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 13

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar i reglerna om statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning m. m. samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson sakkunniga1 för att verkställa översyn av bestämmelserna om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som är väghållare, m. in. Genom beslut den 12 april 1957 uppdrog Kungl. Maj :t — med anledning av en den 2 februari 1956 dagtecknad skrivelse från Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län — åt de sakkunniga att jämväl verkställa översyn av tillämpningen av gällande bestämmelser om statsbidrag till enskild väghållning, i vad de avsåg vägar inom tättbebyggda områden, samt att framlägga de förslag, till vilka denna översyn kunde ge anledning. Till de sakkunniga har vidare för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget av Kungl. Maj :t överlämnats dels en med skrivelse den 19 augusti 1955 av Svenska stadsförbundet till Kungl. Maj :t överlämnad skrift från drätselkammaren i Borås angående statsbidrag till ordnande av uppställningsplatser för motorfordon, dels en den 18 februari 1957 dagtecknad skrivelse från Stockholms stad om bidrag av automobilskatteincdel till tunnelbaneanläggning, dels ock en med skrivelse den 11 september 1958 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnad skrift från Stockholms stads gatukontor i fråga om statsbidrag till kostnaderna för omläggning av ledningar och spårvägsspår i samband med vissa väg- och gatuarbeten.

* Sakkunniga har varit led. av riksdagens I. kamm. B. Nasgård (till d. 1/3 19°7’ ”förande), numera direktören S. A. S. Tånneryd (ordförande fr. o. m. d. 1/3 1957), led. av riksdagens II kamm. N. Agerberg, direktören G. W. Carlsson, numera överdirektören G. V. Hall, direktören i Svenska stadsförbundet E. A. S. Humblc, led. av riksdagens II kamm. G. K. V. Larsson (fr. o. m. d. 1/3 1957), led. av riksdagens II kamm. F. J. H. Persson (fr. o. m. d. 17/10 1958) samt numera talmannen i riksdagens II kamm. S. P. Svensson (till d. 17/10 1958).

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

De sakkunniga — vilka antagit benämningen Utredningen om städernas väghållning —- har till fullgörande av de nu omnämnda utredningsuppdragen den 18 juni 1959 avgivit ett betänkande med titeln »Statsbidragen till städernas vägar och gator, m. m.» (SOU 1959: 19). Vid betänkandet har fogats följande författningsförslag, nämligen förslag till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, förslag till förordning om statsbidrag till gatuhållning i städer, där kronan är väghållare, m. m., förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, förslag till kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan), samt förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning. Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Svenska landskommunernas förbund, Länsvägnämndernas förbund, Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län samt 1953 års trafikutredning. Vid yttrandet från lantmäteristyrelsen har fogats utlåtanden från överlantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län. Till yttrandet från överståthållarämbetet har bifogats yttrande av stadsfullmäktige i Stockholm. Jämväl vid länsstyrelsernas yttranden har i flertalet fall fogats yttranden från fullmäktige eller drätselkammare i ett antal städer, varjämte vid ett par av yttrandena fogats utlåtanden av andra myndigheter och tjänstemän. Sedan de frågor, som utredningen behandlat, varit föremål för beredning inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag att nu få upptaga desamma. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag under den allmänna vägöversikten i årets statsverksproposition (bil. 8 sid. 20) anmält min avsikt att förorda särskild proposition till riksdagen i anledning av det betänkande, som framlagts av utredningen om städernas väghållning, varvid jag tillika uttalat förmodan att vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet kunde komma att föreslås. Vidare föreslog jag i anledning härav under anslaget till Bidrag till byggande av vägar och gator (sid. 36), att anslaget skulle uppföras med preliminärt belopp i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Jag uppskattade medelsbehovet till 115 milj. kr.

Kungl. Majrls proposition nr 81 år 1960 15

Gällande författningar

Vägarna i Sverige är dels allmänna, dels enskilda. Beträffande de allmänna vägarna finns bestämmelser givna i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (AVL; ang. ändringar se 1947:386 och 1952:236) jämte vissa författningar i anslutning därtill. De viktigaste bestämmelserna om enskilda vägar är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL\ ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952:234 och 1954: 197). En tredje kategori av trafikleder är gator inom områden med stadsplan. De huvudsakligaste bestämmelserna om gator är meddelade i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (BL; ang. ändringar se 1948:383, 1949: 666, 1953:329, 1954:198, 1955:316, 1958:430 och 1959:611). Beträffande skyldighet att bekosta väg- och gatuhållning är till en början i 11 § AVL stadgat, att kronan är väghållare på landet och att stad är väghållare inom sitt område. På därom gjord framställning äger emellertid Kungl. Maj :t förordna att köping eller annat samhälle, för vilket BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som själv är väghållare, befinnes sakna förutsättningar härför, kan Kungl. Maj :t förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Är kronan väghållare i fall, då väg skall byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, skall staden resp. stadsplanesamhället utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för vägen (50 och 53 §§ AVL). — I fråga om de enskilda vägarna innehåller EVL detaljerade regler om väghållningsskyldighetens fördelning mellan de fastigheter, för vilka vägen är till nytta. — Beträffande gatuhållning innehåller 49 § BL en bestämmelse, enligt vilken iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer på staden. Är kronan väghållare i staden, skall jämlikt 55 § BL nyssnämnda bestämmelse i stället avse kronan, dock att kostnad, som föranledes av att gala enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken, skall gäldas av staden, om ej Kungl. Maj :t förordnar annorlunda. Bestämmelserna i 50 och 53 §§ AVL om skyldighet för stad eller stadsplanesamhälle att tillhandahålla mark avser även nu ifrågavarande fall. Enligt 74 § BL åvilar även underhållet av gator och andra allmänna platser staden. Är kronan väghållare, skall underhållet av allmän väg, som upplåtits till gata, ävensom av gata, vilken förklarats tillika vara allmän väg, åvila kronan med samma begränsning som ifråga om iordningställandet. För fullständighetens skull bör här också nämnas, att bestämmelserna om gatuhållningen modifieras av de i 56—69 §§ BL intagna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare in. fl. att utgiva ersättning för gatumark och ersättning för gatubyggnadskostnad samt av bestämmelserna i 70—73 §§ nämnda lag om marks avstående och iordning­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

ställande i vissa fall. — Vad som sålunda i BL är föreskrivet för stad gäiler, såsom nyss antytts, även för vissa stadsliknande samhällen (88 och 90 §§ byggnadslagen) och kan bringas i tillämpning för visst område på landsbygden (105 och 106 §§ samma lag). Bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen finns till en del meddelade redan i AVL. Enligt 47 och 49 §§ nämnda lag skall stad eller samhälle, som är väghållare, ha rätt att under den förutsättning och i den ordning, som särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden resp. samhället, efter avdrag av vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad. De närmare bestämmelserna om statsbidrag de nu avsedda fallen är givna i förordningen den 30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och siadsliknande samhällen, som åro väghållare (i det följande kallad väg- och gatubidragsförordningen). Om en annan form av statsbidrag handlar förordningen den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. (i det följande kallad markbidragsförordningen). Till väghållningen å enskild väg kan bidrag utgå enligt flera olika författningar, bland vilka här bör nämnas kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning.

Allmänna synpunkter

Utredningen I anslutning till sin genomgång av gällande bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen har utredningen på viktigare punkter redogjort för gällande praxis samt uttalat sin egen uppfattning av bestämmelsernas tolkning i tveksamma fall. Utredningen har vidare sökt klargöra hur bestämmelserna verkar i praktiken. På grundval av dessa överväganden har utredningen framlagt förslag till åtskilliga förenklingar såväl i själva bidragsreglerna som med avseende å det administrativa förfarandet för beräknande av bidragsbeloppen och kontrollen över bidragsmedlens användning. Härutöver har utredningen föreslagit vissa utvidgningar av ramen för bidragsgivningen vad angår såväl bidrag till byggande av gator och vägai som bidrag till deras underhåll. Till en del sammanhänger de föreslagna utvidgningarna av bidragsgivningen med förenklingen av bidragssystemet, men till en del är de av mera självständig natur. Utredningen har också gått in på frågan om statsbidrag till sådana .enskilda vägar, som omhänderhaves av vägföreningar. I detta hänseende har utredningen föreslagit en utvidgning av ramen för bidragsgivningen men samtidigt en viss sänkning av procentsatserna. Vidare har utredningen förordat att bidrag efter samma grunder skall utgå till kommun eller munici-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 17

palsamhälle, som ombesörjer underhåll av enskilda vägar inom område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma. De av utredningen verkställda beräkningarna av de merkostnader, som vid förslagens genomförande skulle uppstå för statsverket, kommer att närmare redovisas i det följande.

Remissyttrandena Flertalet remissinstanser har intagit en positiv ställning till utredningens förslag som helhet betraktade. Speciellt har förslagen om förenklingar tillvunnit sig gillande. Bland dem, som starkt förordat, att förslagen i dessa delar förverkligas, må nämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser. Från vissa håll har doek framkommit ganska kraftig kritik mot sådana förslag, som kan antagas medföra mera avsevärda kostnadsökningar. Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, om författningsändringar av denna innebörd överhuvud bör företagas. Statskontoret har starkt understrukit nödvändigheten av återhållsamhet med statsutgifterna. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands lön bör tillgängliga resurser i första hand sättas in på att tillgodose det skriande behovet av sådana väg- och gatuombyggnader, som är av betydelse för biltrafiken, i stället för att splittras på mindre angelägna objekt. Länsstyrelsen i Blekinge län, som är av samma mening, har för sin del ansett att utredningens förslag i nuvarande läge av denna anledning närmast bör betecknas som orealistiska. Länsstyrelsen i Östergötlands län, vilken i princip tillstyrkt huvudparten av förslagen, har dock härvid fogat det förbehållet, att förverkligandet av förslagen bör anstå till en tidpunkt, då detta kan anses lämpligt ur statsfinansiell synpunkt. På en del andra håll, t. ex. i yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län, har betonats att resultatet av de föreslagna åtgärderna blir beroende på om tillräckliga anslag kan ställas till förfogande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har hänvisat till det betänkande, som nyligen framlagts av besparingsutredningen, samt har framhållit att, om sagda utrednings förslag förverkligas, en jämkning bör övervägas av de i förevarande betänkande förordade anslagen. En grupp av yttranden ställer sig i princip icke avvisande till utredningens förslag men anser att dessa icke innebär någon tillräckligt radikal lösning av frågan. 1953 års trafikutredning har icke haft något att erinra mot eu utvidgning av bidragsgivningen enligt utredningens förslag såsom ett provisorium. Emellertid har samtidigt efterlysts kostnadsanalyser, som visar om förslagen på längre sikt är samhällsekonomiskt motiverade. En slutlig lösning av statsbidragsgivningens problem torde böra ske inom ramen för den översyn av beskattningen, som ankommer på trafikutredningen. Svenska stadsförbundet har funnit beklagligt, att icke en genomgripande överarbetning av hela materialet kommit till stånd, varvid bl. a. övervägande borde ha skett, hur bilskattcmedlcn bör fördelas mellan städerna och lands-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 sand. Nr 81

18 Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 81 år 1960

bygden. Liknande synpunkter bär anlagts bl. a. i yttrandena från fullmäktige i Stockholm och Malmö samt Svenska kommunal-tekniska föreningen. I åtskilliga yttranden från kommunala myndigheter har som en av de viktigaste synpunkterna i sammanhanget framhållits, att procentsatserna för bidragen bör höjas. Såsom exempel kan nämnas yttrandet från drätselkammaren i Karlstad.

Departementschefen Genom 1943 års väglagstiftning har som en allmän princip fastslagits, att väghållningen på de allmänna vägarna skall handhavas och bekostas av staten. Från denna princip har gjorts det undantaget, att flertalet städer och vissa andra samhällen själva omhänderhar väghållningen inom sina administrativa områden. För härav föranledd ökning av väghållningsbördan kompenseras dessa städer och samhällen genom statsbidrag. Omfattningen av statens väghållning beror i huvudsak på vilka trafikleder som ingår i det allmänna vägnätet. Denna fråga har icke reglerats genom någon uttrycklig lagbestämmelse. Vissa vägar var att anse som allmänna redan före tillkomsten av 1943 års lagstiftning. Senare har det allmänna vägnätet utökats dels genom att vägar byggts såsom allmänna och dels genom att enskilda vägar intagits till allmänt underhåll. Det avgörande vid prövningen av dylika frågor har varit vägarnas och vägföretagens betydelse ur allmän synpunkt. I regel har det icke kunnat komma i fråga att med det allmänna vägnätet införliva trafikleder av endast lokal betydelse. Det säger sig självt, att de nu angivna principerna icke låter sig helt utan modifikationer anpassas till de särskilda förhållandena i städer och andra tätorter. Den synpunkt, som varit ledande vid utformningen av de nuvarande reglerna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, har varit att såvitt möjligt nå likställighet, genomsnittligt sett, mellan invånarna i städerna och på landsbygden i fråga om de sammanlagda kostnaderna för hållande av trafikleder av olika slag. Detta mål är emellertid svårt att uppnå bl. a. därför att väghållningsbördan varierar till art och omfattning i städerna och på landet samt därför att olika meningar kan råda om vad en likställighet innebär. Fn mera definitiv prövning av dessa frågor torde icke vara möjlig annat än i anslutning till en sådan mera omfattande analys av biltrafikens problem ur samhällsekonomisk synpunkt, som det ankommer på 1953 års trafikutredning att verkställa. Hithörande spörsmål måste därför t. v. anstå. Av nu anförda skäl kan det icke anses lämpligt att i detta sammanhang vidtaga åtgärder, vilka innebär någon avsevärd förskjutning av bidragsnivån vare sig uppåt eller nedåt. Någon generell vidgning av ramen för vad som skall anses bidragsberättigat kan dessutom av statsfinansiella skäl f. n. knappast komma i fråga. Påtagliga ojämnheter i bidragstilldelningen och andra dylika missförhållanden bör dock givetvis rättas till, där så kan ske. Om det visar sig möjligt att göra bidragssystemet mera rationellt genom ändring av

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 19

bidragsbestämmelserna, bör den omständigheten att ändringen kan medföra måttliga förskjutningar av bidragsbeloppen icke utgöra hinder för en reform. Med hänsyn till vad som sist anförts anser jag, att en översyn av författningarna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen nu bör komma till stånd. De förslag, som utredningen framlagt, torde kunna läggas till grund för denna översyn.

Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsobjekten

Utredningen Till en början har utredningen behandlat frågan, vilka vägar och gator som bör vara bidragsberältigade. Härvid har även diskuterats, huruvida och i vad mån bidrag bör utgå till vissa speciella anordningar sådana som parkeringsplatser, busshållplatser och tunnelbanor. Vad först angår huvudfrågan, nämligen avgränsningen av den kategori vägar och gator, till vilka bidrag bör utgå, har utredningen framhållit, att bidrag f. n. enligt 1 § väg- och gatubidragskungörelsen utgår till byggande och underhåll av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator. Frågan, vilka vägar som skall vara allmänna, prövas enligt 14 § AVL av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen och skall, om dessa stannar i olika meningar, hänskjutas till Kungl. Maj :t. Beträffande frågan, vilka gator som skall anses viktiga för biltrafiken, har utredningen hänvisat till ett uttalande av vederbörande riksdagsutskott vid 1943 års riksdag, enligt vilket sådana gator bör medtagas, som ingår i infarts- och genomfartsleder eller som beträffande trafikmängd och beskaffenhet kan jämställas med infarts- och genomfartsgator, ävensom mera trafikerade bussleder och viktigare trafikleder till hamn, järnvägsstation, flygplats eller annan större allmän inrättning samt industriområde. De nu återgivna reglerna har, enligt vad utredningen framhållit, utformats i direkt syfte att skapa största möjliga likställighet mellan stad och landsbygd. Statsbidraget är grundat på samma principer som dem, vilka gäller för statens direkta åtagande i fråga om väghållningen på landet. Även tilllämpningen av bestämmelserna har enligt utredningens mening skett under beaktande av det nämnda likställighetskravet. Det sagda utesluter dock enligt utredningens uppfattning icke, att de gällande reglerna ger utrymme för kritik i vissa hänseenden. Vagheten i uttryckssätt kan ge upphov till avgränsningsproblem. Tätorterna är i hög grad trafikalstrande och är dessutom ofta skärningspunkter för genomgående leder. Gatunätet ger i regel tillfälle till val mellan olika färdvägar. Det är därför ofta svårt att urskilja de delar av gatunätet, som kan anses vara nödiga för den allmänna samfärdseln. Vid sådant förhållande får en förhållandevis liberal tolkning anses motiverad. Själva uttrycket »för biltrafiken viktig gata» framstår f. ö. numera som oegentligt. Åtskilliga gator, till vilka bidrag icke utgår, får

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

anses vara viktiga för biltrafiken utan att därför vara nödiga för allmänna samfärdseln. Utredningen, som i princip uttalat sig för alt bestämmandet av de bidragsberättigade objekten i städerna alltjämt skall grundas på samma principer som statens åtaganden i fråga om den allmänna väghållningen på landet, bär med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå någon genomgripande ändring av nuvarande bestämmelser på området. I syfte att få ett mera adekvat uttryck för de av bidragsförordniugen åsyftade objekten och bringa förordningens uttryckssätt i korrespondens med gällande praxis har emellertid utredningen föreslagit, att uttrycket »för biltrafiken viktiga gator» utbytes mot uttrycket »för den allmänna samfärdseln nödiga gator». Härefter har utredningen övergått till frågan, huruvida och i vad mån statsbidrag bör utgå till ordnande och underhåll av p arkeringspla ts e r. Efter granskning av gällande bestämmelser och praxis har utredningen kommit till slutsatsen, att anordnande av särskilda parkeringsplatser vid tillämpning av nuvarande bidragsregler bör anses ligga utanför vad som erfordras för att gatorna skall fullgöra sin trafikfunktion och därmed icke blir statsbidragsberättigat. Härefter har utredningen redovisat sina synpunkter på hur frågan bör regleras för framtiden. I princip bör även här gälla, att bidrag icke utgår till andra anordningar än sådana, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln. Denna regel tarvar emellertid vissa förtydliganden, om den skall tillämpas på parkeringsplatser. Svårigheter möter bl. a. när det gäller att skilja mellan olika former av parkering liksom mellan parkering och uppställning. I stadscentra torde efterfrågan på parkeringsplatser alltid komma att överstiga tillgången, och ett statsbidrag kan därför inte i och för sig hjälpa till att lösa städernas parkeringsproblem. Det är visserligen önskvärt att tillgodose behovet av plats för fordon vid affärer, allmänna inrättningar, teatrar, restauranger, idrottsanläggningar etc., men detta måste dock anses falla utom ramen för vad som påkallas för att tillgodose den allmänna samfärdseln. Härtill kommer att statsbidragen lämpligen bör utgå efter enkla, överslagsmässiga regler. Utredningen har därför i princip uttalat sig för att statsbidrag icke skall utgå till anordnande av parkeringsplatser. Däremot har utredningen ansett, att rätten till bidrag i princip bör anses omfatta gator så dimensionerade att de fyller sin trafikfunktion. För en normal stadsgata ingår häri möjligheten till kortvariga uppehåll. Om denna möjlighet försvinner genom att trafiken nödvändiggör förbud att stanna på gatan, måste rätt till statsbidrag i princip anses föreligga för åtgärder, som avser att skapa ersättning härför. Som exempel på dylika åtgärder bär nämnts, att trafiken kan avlastas genom enkelriktning eller annan trafikoinläggnmg, som leder in trafiken på andra gator. Som ett annat exempel har nämnts att man omdisponerar gatans tvärsektion eller breddar gatan. Om man ej på annat sätt kan nå en acceptabel lösning, kan det bli nödvändigt med mer eller mindre temporära åtgärder, t. ex. att iordningställa ett

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 21

område vid gatan för parkering. Nu exemplifierade åtgärder bör enligt utredningen vara statsbidragsberättigade. I detta sammanhang har också diskuterats frågan om parkeringsavgifter. Utredningen har bedömt dylika avgifter som ett både ur principiell och praktisk synpunkt tilltalande medel att reglera trafiken. Vidare har utredningen övervägt frågan om statsbidrag till ordnande av s. k. stationsparkering i städernas utkanter för dem, som fortsätter färden mot centrum med kollektiva trafikmedel. Tanken på bidrag till dylika åtgärder har emellertid avvisats av utredningen bl. a. därför att de representerar ett ekonomiskt intresse för dem, som driver de kollektiva trafikföretagen, av sådan art att de icke bör subventioneras med statsmedel. Vad angår frågan, i vad mån statsbidrag bör beräknas till kostnaden för busshållplatser, har utredningen ansett tvekan icke böra råda om att bidrag bör utgå för sådana hållplatser, som endast utgöres av breddningar i körbanan med eller utan åtskiljande refuger. Busstationer, d. v. s. verkliga terminalanläggningar, bör däremot betraktas som anordningar utförda för visst eller vissa trafikföretag och icke som anordningar för den allmänna samfärdseln. Dylika busstationer bör således icke utgöra bidragsberättigade objekt. Tillämpningen av denna regel har av utredningen illustrerats med ett flertal exempel. Vid behandlingen av frågan om bidrag till tunnelbanor har utredningen redovisat de motiv, som enligt dess mening möjligen kunde tala för bidrag, samt underkastat dessa motiv en närmare granskning. Ett sådant motiv är att staden ibland har möjlighet att välja mellan trafik i tunnelbana och busstrafik samt att en regel av innebörd att statsbidrag utgår endast vid det ena alternativet skulle kunna rubba objektiviteten i bedömningen. Emellertid har utredningen för sin del ansett, att man i de fall, då anläggande av tunnelbana kan komma i fråga, i praktiken icke har något fritt val utan måste hålla båda alternativen öppna, d. v. s. differentiera transportapparaten. Ett annat tänkbart motiv för statsbidrag är, att ett trafiksystem med spårbunden trafik minskar kostnaderna för väg- och gatuväsendet. Denna synpunkt skulle emellertid med lika skäl kunna åberopas till stöd för alt bidrag av bilskattemedel utginge till de flesta transportföretag, som icke nyttjar landsvägarna, t. ex. till ett stort antal järnvägsföretag, vilket skulle leda till orimliga konsekvenser. EU tredje motiv för bidrag är den avlastning av trafik från gator och vägar, som eu tunnelbana medför. Det är enligt utredningen visserligen riktigt, att den trafikomläggning, som anläggandet av tunnelbana innebär, tillfälligt minskar trängseln på gatorna. Någon ytterligare trafikabel yta tillkommer emellertid icke genom åtgärden. Omläggningen får anses som ett naturligt och nödvändigt led i storstadens utveckling, och dess verkningar är snart övergående. Ett specialfall är det, då anläggandet av en tunnelbana medför indragning av spårbunden trafik på gatan. I detta fall blir ytterligare gatuutrymme tillgängligt för motortrafik. Redan nu gäller emellertid, alt kostnaden för iordningställande av gatuområdet för motortrafik är statsbidragsberättigad och alt

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

även bidraget för underhållet får ökas med hänsyn till den ökade gatuytan. Någon ändring härutinnan har utredningen icke ansett sig böra föreslå. Bortsett från vad sist anförts har utredningen kommit till den slutsatsen, att tunnelbaneanläggningar icke bör anses utgöra projekt, som berättigar till bidrag av automobilskattemedel. I denna del har dock två av utredningens ledamöter (Carlsson och Humble) anmält reservation samt har — efter ingående kritik av utredningens motivering — förklarat sig anse giltiga skäl föreligga alt erkänna tunnelbaneanläggningar såsom berättigade till bidrag av bilskattemedel ävensom uttalat, att utredningen bort överväga och föreslå närmare regler för denna särskilda bidragsgivning.

Remissyttrandena Förslaget att införa en ny definition av den kategori vägar och gator, som i princip skall vara bidragsberättigad, har praktiskt taget genomgående tillstyrkts. I ett flertal yttranden från kommunalt håll, bl. a. i yttrandena från Svenska stadsförbundet och Svenska kommunal-tekniska föreningen, har emellertid betonats, att ändringen icke får tagas till intäkt för en mera restriktiv praxis vid bidragsgivningen. Några tillstyrkande yttranden, speciellt de från fullmäktige i Malmö och drätselkammaren i Kiruna, ger uttryck för uppfattningen, att utredningens förslag bör anses innebära en vidgning av ramen för bidragsgivningen. Länsstyrelsen i Hallands län har betonat det angelägna i att själva begreppet »gata» klarlägges närmare samt har härom anfört följande: Utanför stadsplanelagt område kan endast allmän väg komma i fråga och där gäller också väglagen utan inskränkningar. Så är emellertid icke fallet inom stadsplanelagt område. Här förekommer såväl allmän väg (i allmänhet väg som varit allmän innan stadsplanen fastställts och icke sammanfaller med en enligt stadsplanen utbyggd led) som gata, torg och annat trafikområde ävensom genom ett parkstråk framdragen vägtrafikled. Länsstyrelsen förutsätter att till »gata» i nu förevarande sammanhang skall hänföras varje för biltrafik upplåten led, som icke strider mot stadsplanen.

Även beträffande frågan i vad mån bidrag bör utgå till kostnaderna för parkeringsplatser har utredningens förslag biträtts i flertalet remissyttranden. I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana från de i ärendet hörda städerna, har dock uttalats önskemål om en liberalisering av bidragsgivningen i detta hänseende. Ur yttrandet från Svenska stadsförbundet må anföras följande: Till den svåra frågan i vad mån statsbidrag skall utgå till parkeringsanläggningar har utredningen intagit en ståndpunkt, som må vara principiellt försvarlig men, så som den formulerats, förefaller både svårtolkad och onödigt restriktiv. Grundsatsen bör här vara, att statsbidrag kan ges till varje parkeringsanläggning, vars tillkomst är ägnad att rationalisera användningen av de utrymmen, som kan användas av den rörliga trafiken. — I sammanhanget måste påpekas, att utredningen utan några erinringar redovisar den uppfattning om städernas skyldighet att svara för tillgången på parkeringsplatser, som ofta hävdas och som ursprungligen härleder sig ur förarbetena till 1947 års byggnadslag men som numera är helt otidsenlig, näm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 23

liaen att (let generellt skulle ankomma på städerna att sörja för tillgången på parkeringsplatser för s. k. korttidsparkering. Att detta ej är en rimlig ståndpunkt är egentligen självklart. Det kan inte vara städernas angelägenhet att sörja för det behov av korttidsparkeringsplatser, som alstras t. ex. av ett varuhus, i ett butiksstråk eller ett shoppingcentrum, av ett nojesetabhssement o s. v. Över huvud taget är det icke möjligt att genom någon definition eller formel fastlägga en skyldighet för städerna att i viss bestämd omfattning tillgodose parkeringsbehovet i staden, eftersom det inte ar möjligt att precisera begreppet parkeringsstandard och behovet av vad byggnadslagen kallar »allmänna» parkeringsplatser helt och hållet beror pa hur stor tillgången på »enskilda» platser är.

Vissa av yttrandena ger uttryck för uppfattningen att statsbidrag bör utgå för s. k. infarts- eller stationsparkeringsplatser. Bland yttrandena av denna innebörd må nämnas de som avgivits av överståthållarämbetet samt fullmäktige i Stockholm och drätselkammaren i Solna. På andra håll, bl. a. i yttrandena från fullmäktige i Malmö och drätselkammaren i Kiruna, har man ansett, att bidrag i princip bör utgå till alla parkeringsplatser i anslutning till gator, som bedömes nödiga för allmänna samfärdseln. Drätselkammaren i Luleå har yrkat på att åtminstone parkeringsplatser vid genomgående gator generellt förklaras bidragsberättigade. Emellertid finns också en grupp av yttranden, i vilka påyrkas storre restriktivitet vid bidragsgivningen än utredningen uttalat sig för. Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län ansett att bidragsmöjligheten bör, vad angår parkeringsplats, reserveras för sådana fall då parkeringsplatsen ingår i gatans område. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att principerna på förevarande område bör på något sätt få komma till uttryck i själva författningen, så att frågan ej helt överlämnas åt praxis och uttalanden i förarbeten.

1953 års trafikutredning har uttalat meningen, att lösningen av förevarande bidragsproblem bör vara avhängig av i vad mån inrättandet av parkeringsplatser är förorsakat av motortrafikens tillväxt. Väsentligt synes vidare vara, att motorfordonstrafikens kostnadsansvar för parkeringsplatserna på lämpligt sätt kommer till uttryck. Frågan om parkeringsplatsernas ställning i statsbidragsliänseende torde med hänsyn härtill böra bedömas utifrån andra utgångspunkter än dem utredningen angivit. Vad beträffar frågan om bidrag till bussliåll p 1 a t s e r har utredningens förslag nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. T ett par fall, t. ex. i yttrandet från fullmäktige i Stockholm, har dock påyrkats, att bidrag utgår i större omfattning än enligt nuvarande bidragsförfattning Svenska stadsförbundet har särskilt framhållit önskemålet, att bidrag utgår till vändslingor för omnibustrafiken. Svenska kommunal-tekniska föreningen har förklarat sig tolka utredningens uttalanden på det sättet, att sådana centralt anordnade omstigningsplatser för stadstrafiken, som av trafiktekniska skäl anordnas skilda från körbanan, blir bidragsberättigade. Beträffande frågan om bidrag till 1 u n n e 1 b a n o r har meningarna varit delade i remissyttranden. En grupp av yttranden, företrädd av överståthållarämbetet, fullmäktige i

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna och Svenska stadsförbundet, har förordat, att tunnelbaneanläggningar generellt förklaras bidragsberättigade. Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat samma mening samt har därjämte yrkat på motsvarande möjlighet att erhålla statsbidrag för spårväg på egen banvall. En förmedlande ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som funnit vissa skäl tala för bidrag av bilskattemedel till tunnelbana i centrala stadsdelar efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen i varje särskilt fall. Byggnadsstyrelsen har ansett, att utredningens skäl för att avvisa tanken på bidrag icke är helt övertygande. Länsstyrelsen i Stockholms län och fullmäktige i Malmö har också i princip uttalat sig för att bidrag bör kunna utgå efter prövning i speciella fall. Enligt vissa remissmyndigheter är frågan icke utredd på sådant sätt, att ett slutligt ståndpunktstagande är möjligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att utredningen bedömt frågorna om bidrag till tunnelbanor, parkeringsplatser in. fl. anläggningar endast i den mån de kan sammankopplas med statsbidragsverksamheten och att en mera allsidig utredning är påkallad. 1953 års trafikutredning har ansett, att frågan°kan bedömas först inom ramen för en allmän översyn av vägtrafikbeskattningen. Övriga yttranden har helt anslutit sig till utredningens åsikt, att bidrag ej bör utgå till anläggningar av nu ifrågavarande art.

Departementschefen På sätt utredningen framhållit utgår nuvarande bidragsförfattningar från att avgräns ningen av den kategori vägar och gator, till vilkas byggande och underhåll bidrag utgår, skall ske efter huvudsakligen samma principer som dem man följer vid bestämmande, vilka vägar på landsbygden som skall förklaras för allmänna, önskemålet att så långt möjligt skapa likställighet mellan städerna och landsbygden i fråga om grunderna för fördelning av väghållningsbördorna är icke mindre aktuellt nu än när gällande bidragsförfattningar tillkom. Någon anledning att reformera de grundläggande principerna i dessa författningar föreligger sålunda icke. Emellertid möter en del svårigheter, när det gäller att tillämpa de nämnda principerna på förhållandena i städer och liknande orter. Enbart trafikintensiteten, uttryckt i antal fordon av skilda slag, på de olika gatorna och vägarna kan icke få vara avgörande. Om bidrag utginge till alla de gator och vägar i städerna, vilka förmedlar en trafik av samma omfattning uttryckt i antal fordon, som de mindre vägarna i landsbygdens allmänna vägnät, skulle städerna nästan helt befrias från väghållningsbördan, och städernas invånare skulle i praktiken få en privilegierad ställning i jämförelse med invånarna på landsbygden. Det är därför nödvändigt att vid avgöranden i statsbidragsfrågor se icke blott till trafikvolymen utan även till trafikens art och framför allt till de olika trafikledernas funktion. Detta innebär givetvis icke något förnekande av att trafikvolymen är en av de faktorer

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 25

som måste beaktas, när det gäller att avgöra vilken funktion en viss trafikled fullföljer. Den grupp av vägar och gator, som främst ifrågakommer till bidrag, är genomfartslederna. Hit bör räknas alla riks- och länsvägar samt sådana gator, som har till huvudsakligt ändamål att förbinda dylika vägar med varandra. Bidrag bör också utgå till infartsleder av betydelse. Vidare bör till det bidragsberättigade väg- och gatunätet hänföras sådana trafikleder inom större tätområden, som har till huvudändamål att förbinda olika delar av detta med varandra. Även större s. k. uppsamlingsgator bör kunna ifrågakomma till bidrag i de delar de kan anses jämförliga med sådana förbindelseleder mellan olika delar av större tätområden, som nyss nämnts. Däremot bör bidrag icke utgå till lokalgator och andra trafikleder, som normalt icke begagnas av en större allmänhet. Utöver vad nu nämnts bör bidrag utgå till trafikleder med ändamål att förbinda tätområden med trafikpunkter av typen järnvägsstation, hamn eller flygplats, större allmänna inrättningar såsom sjukhus m. m., eller industriområde. Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de nu antydda principerna ibland leder till att bidrag kommer att utgå till två eller flera parallellgator, om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning att den måste fördelas på olika trafikleder. Den nu framförda tankegången torde i allt väsentligt överensstämma med vad som f. n. gäller och avviker i princip icke heller från vad utredningen förordat. Vad beträffar den författningstekniska utformningen delar jag utredningens åsikt, att nuvarande författning, i vilken den bidragsberättigade kategorien av trafikleder beskrivits med orden »för biltrafiken viktig gata», kan leda till missförstånd. Den åsyftade begränsningen av bidragsgivningens omfattning kommer till bättre uttryck med den av utredningen föreslagna formuleringen, enligt vilken bidrag utgår till sådana gator, som är »nödiga för den allmänna samfärdseln». Uppfattningen att sistnämnda uttryck skulle i något hänseende kunna tilläggas en vidare innebörd än nuvarande bestämmelse, kan jag icke dela. Jag förordar att stadgandet avfattas i enlighet med utredningens förslag. Likaledes biträder jag i allt väsentligt utredningens åsikt i fråga om bidrag till anordnande och underhåll av parkeringsplatser. De uttalanden, som utredningen i anslutning härtill gjort om att de bidragsberättigade gatorna bör vara så dimensionerade, att de fyller sin trafikfunktion, behöver emellertid förtydligas. Eu väg eller gata bör även enligt min mening i regel vara så avpassad, att den, där så är motiverat av dess funktion, ger utrymme icke bara för den rörliga trafiken utan även för tillfälliga uppehåll. Detta betyder dock icke att vägen eller gatan behöver i hela sin sträckning vara dimensionerad så, att de vägfarande kan stanna var som helst. Vidare lär det, när fråga är om en väg eller gata, vilken förmedlar genomfartslrafik eller annan trafik, som enligt det nyss anförda är alt jämställa därmed i statsbidragsliänseende, icke kunna sägas ingå i genomfartsle­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

dens funktion som sådan att den skall medge uppställning och parkering även av fordon i lokal trafik. Genomfartstrafikens behov av uppställningsplatser är i de flesta orter icke så framträdande, att det påkallar några mera omfattande anordningar. Om man bortser från exceptionella fall synes behovet vara väl tillgodosett, om genomfartsleden på de platser, där vägfarande i genomfartstrafik mera allmänt gör uppehåll i färden, ger utrymme för en uppställningsfil. Den omständigheten, att förbud mot parkering eller annan uppställning införes på en kortare sträcka, bör således normalt ej föranleda att statsbidrag utgår till anordnande av särskilda uppställningsplatser i närheten, såvida vägen eller gatan i övriga delar fyller det nyss angivna kravet. Ledes trafiken på två eller flera parallellgator, torde det i vanliga fall vara tillfyllest, om uppställningsutrymme beredes på en av dessa. Den omständigheten, att ett parkerings- eller uppställningsförbud till en del föranledes av behovet att bereda plats för lokaltrafiken, bör icke minska möjligheten att erhålla statsbidrag till anordnande av uppställningsutrymmen annorstädes. Huruvida de erforderliga utrymmena anordnas på själva genomfartsleden eller på annan plats i anslutning till denna, bör ur statsbidragssynpunkt vara likgiltigt. Statsbidrag bör dock givetvis icke utgå till specialanordningar sådana som exempelvis parkeringshus. Vad nu sagts gäller givetvis icke sådana genomfartsleder, som utföres med motorvägsstandard. Där kan parkering eller uppställning över huvud icke ifrågakomina. Den omständigheten, att statsbidrag utgår till en väg eller gata, bör icke hindra att parkering och uppställning av fordon belägges med avgift. Busshållplatser bör i allmänhet anses som en del av den trafikled, å vilken de är belägna, och således räknas med bland de anordningar, till vilka statsbidrag utgår. Statsbidrag bör således kunna utgå till exempelvis särskild refuge för busspassagerare. Såsom utredningen anfört bör dock undantagas större anläggningar av karaktären terminalanläggningar. Jag vill härvid anmärka, att uttrycket »terminalanläggning» icke bör fattas alltför bokstavligt och att avgörandet bör träffas främst med hänsyn till anläggningens storlek och karaktär i övrigt samt således icke endast till den omständigheten, huruvida anläggningen utgör ändpunkt för viss eller vissa husslinjer. I enlighet härmed bör hinder icke anses möta att bidrag beräknas exempelvis för refug vid en enkel vändslinga, medan å andra sidan en anläggning med två eller flera refuger eller med en refug av osedvanligt stor längd i allmänhet icke bör anses bidragsberättigad, oavsett om den utgör slutpunkt för någon linje eller icke. Vad beträffar frågan om bidrag till tunnelbanor anser utredningen, att dylika företag generellt bör uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag. Till stöd för motsatt åsikt kan bl. a. åberopas, att tunnelbanor säkerligen även på längre sikt avlastar en betydande del av den trafik —- låt vara huvudsakligen lokaltrafik — som eljest skulle vara hänvisad till vägarna och gatorna. Å andra sidan möter en bidragsgivning till tunnelbanor och liknande anläggningar vissa betänkligheter med hänsyn till konsekven­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 27

serna på andra närstående områden, t. ex. i fråga om förortsbanor i allmänhet. Över huvud är spörsmålet om de åtgärder, som erfordras för att på längre sikt främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel, f. n. icke så utrett, att någon definitiv ståndpunkt ännu kan tagas till en delfråga sådan som den förevarande. Den ingår emellertid i det frågekomplex, som det ankommer på 1953 års trafikutredning att klarlägga. Men ställningstagandet torde därför få anstå i avbidan på residtatet av nämnda utredning.

Städernas väg- och gatuhållning: Fördelning av bidragen till byggande av vägar och gator

Utredningen Utredningen har framhållit, att medel till bidragen för städernas väg- och ■gatubyggnadsverksamhet anvisas från ett i riksstaten uppfört reservationsanslag till bidrag till byggande av vägar och gator. Anslaget fördelas av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen med det undantaget, att Kungl. Maj :t regelmässigt innehåller ett mindre belopp för oförutsedda, brådskande företag. Till grund för styrelsens fördelning av anslaget ligger en fördelningsplan, som upprättas vartannat år och som avser en tidrymd av två år. Planen är baserad på en angelägenhetsgradering av företagen. Uppgifter till planen lämnas av städerna och beredes av vägförvaltningarna, varefter planen efter länsstyrelsernas hörande fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I planen anges för varje stad alla under tvåårsperioden bidragsberättigade väg- och gatubyggnadsprojekt samt den andel av anslaget, som tillkommer staden. Planen inrymmer emellertid väsentligt flera företag än som svarar mot de anslag, vilka förväntas under perioden. En viss frihet har nämligen förutsatts för städerna att själva välja, för vilket eller vilka av de i planen upptagna företagen deras bidragsmedel skall utnyttjas. Vidare är åtskilliga företag så stora, att de icke kan färdigställas inom två år, och dylika företag återkommer då i två eller flera på varandra följande fördelningsplaner. Om särskilda förhållanden påkallar det, kan styrelsen utbyta i planen upptaget företag mot annat företag. Då utredningen härefter övergått till att diskutera för delning speriodens längd har utredningen anmärkt, att de flerårsplaner, som upprättas över vägbyggnadsföretag på landsbygden, avser en tid av fem år och förnyas vart tredje år. Det är enligt utredningens mening starkt motiverat, att samma regler får gälla även för fördelningsplanerna. Eftersom fördelningsplanerna i själva verket upptar företag motsvarande byggnadsverksamheten under avsevärt längre tid än två år, innebär detta icke någon väsentlig förändring i nuvarande arbetssätt. Utredningen har för sin del förordat, att fördelningsplanen får avse en tid av fem år och förnyas vart tredje år. För att få korrespondens med förhållandena på landsbygden bör dock Kungl. Maj:t, om särskilda förhållanden påkallar det, kunna besluta annan tid för förnyandet.

28 Kungl. Maj. ts proposition nr SI år 1960

I detta sammanhang har utredningen också diskuterat frågan, hur man bör förfara, om en stads byggnadsverksamhet blir mindre än vad fördelningsplanen förutsätter. Principiellt bör därvid gälla, att de icke utnyttjade medlen skall stå till stadens förfogande, d. v. s. överföras för stadens räkning till nästfoljande plan. Därest stadens byggnadsverksamhet i den förnyade planen uppenbarligen icke erhåller sådan omfattning att medlen erfordras för dess del, bör de kunna genom beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överföras till anslagets ofördelade behållning. Detta förfaringssätt överensstämmer enligt utredningen med nuvarande praxis. Med avseende å frågan, i vad män byggnadsföretagen bör specificeras i fördelningsplanen, har utredningen betonat, att den behovsprövning, som ligger till grund för planen, innebär en begränsning av städernas valfrihet. Det beror av bedömningen hos de myndigheter, som har hand om angelägenhetsgraderingen — i detta fall vägocb vattenbyggnadsverket samt länsstyrelserna — vilka projekt som överhuvud skall upptagas i planen. I den mån bedömningen avviker från stadens kan begränsningen verka icke blott så, att färre företag än de föreslagna inkluderas, utan även så, att stadens förslag till turordning mellan företagen frångås. Städernas valfrihet har också varit beskuren genom den investeringsbegränsning, som varit gällande till för kort tid sedan och som medfört, att byggnadstillstånd i huvudsak beviljats endast för de ur allmänna samfärdselns synpunkt viktigaste företagen, främst städernas tillfarts- och genomfartsleder. Enligt utredningen har det nuvarande systemet i stort sett fungerat tillfredsställande. Myndigheterna har strävat efter att så långt möjligt tillgodose städernas önskemål. För att möjliggöra utförandet av smärre företag har härjämte sedan ett antal år en mindre del av anslaget upptagits i fordelningsplanerna för utförande av smärre företag under särskild rubrik, och beloppet har sedan fördelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Systemet har emellertid medfört en viss osäkerhet för städernas del vad gäller planläggningen av byggnadsverksamheten å det väg- och gatunät, som icke kan hanföras till infarts- och genomfartsleder. Om anslagstilldelningen i framtiden ökas, kommer ett större antal lokalt betingade företag än hittills att inflyta i fordelningsplanerna, och detta kommer att göra avvägningen väsentligt svårare för myndigheterna. Utredningen har därför funnit anklaget att söka uppnå förenklingar på detta område. Det förslag, som utredningen i sådant hänseende framlagt, går ut på att i fördelningsplanen skall specificeras endast de vägföretag, vilka avser sådana allmänna vagar, som fortsätter utanför städernas judiciella områden, även som de gatuföretag, som avser genomfartsleder och viktigare infartsleder. I öviigt bör den varje stad tillkommande bidragsandelen ställas till stadens förfogande för att i huvudsak efter stadens gotlfinnande användas till sadana arbeten, som anslaget avser. Fördelningen mellan städerna av den bidragsandel, som specificeras på särskilda företag, bör enligt utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1960 29

ske med hänsyn till omfattningen av trafikarbetet på berörda trafikleder, uttryckt i enheten fordonskilometer. Mot detta förslag har en av utredningens ledamöter (Hall) anmält reservation med förmälan, att behovet av ombyggnad och förbättring av vägar och gator är så stort, att en behovsprövning av de särskilda företagens angelägenhetsgrad alltjämt får anses nödvändig.

Remissyttrandena Utredningens förslag i fråga om fördelning sperioder nas längd har icke föranlett erinran från något håll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid framhållit önskvärdheten av att man får parallellitet mellan de nya fördelningsplanerna för städerna och flerårsplanerna för landsbygden och att de nya fördelningsplanerna därför upprättas under år 1960 samt omfattar perioden 1961—1965. Frågan, huruvida alla byggnadsföretag bör specificeras i fördelningsplanen, har föranlett delade meningar i remissyttrandena. Utredningens förslag har tillstyrkts i yttrandena från flertalet städer samt i de yttranden, som avgivits av byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Länsvägnämndernas förbund och Svenska kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat samma mening med betonande att bidragsfördelningen enligt utredningens förslag blir enkel och att risken för att statsbidragen förbrukas på mindre angelägna företag är ringa, så länge resurserna väsentligt understiger de aktuella behoven. Länsstyrelsen i Hallands län har ansett att en behovsprövning, sådan som följer av en noggrann specifikation av bidragsföretagen, ofta blir beroende av tillfälligheter och subtila bedömanden. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig biträda förslaget under förutsättning att samråd sker med länsstyrelsen beträffande de företag, som skall tillhöra den icke specificerade gruppen samt att det fastställes, vilken standard, som skall tillämpas för företagen. Några yttranden innehåller tillstyrkanden med vissa modifikationer. Länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län har tillstyrkt förslagen endast under förutsättning att schablonbidragen begränsas till en mindre del av bidragsvolymen. I övrigt går yttrandena mestadels i avstyrkande riktning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen liar betonat angelägenheten av att de statsbidragsmedel, som ställes till förfogande, disponeras för de mest angelägna väg- och gatubyggnadsprojelden. Detta synes under nuvarande förhållanden beträffande medelstilldelningen böra ske genom att samtliga av städerna framförda förslag till byggnadsobjekt i princip angelägenhetsprövas. Som exempel på de många yttranden, vilka gått i samma riktning, må nämnas yttrandet från drätselkammaren i Karlskoga, som ansett en schablonisering innebära övervägande nackdelar, om den icke förenas med en avsevärd utökning av

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

bidragsvolymen. — Några av de remissorgan, som sålunda uttalat sig mot lör slaget, har dock antytt möjligheten av ett hänsynstagande till utredningens synpunkter genom att ett mindre ospecificerat belopp upptages i fördelningsplanen för smärre förbättringsarbeten o. d. Till denna grupp hör länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som också i princip motsatt sig förslaget, har därvid fogat den anmärkningen, att lokalt betonade gator borde kunna redovisas i fördelningsplanen på ett mera summariskt sätt än som f. n. tillämpas.

Departementschefen Vad först angår fördelningsperiodernas längd är det, såsom utredningen framhållit, ur praktisk synpunkt önskvärt att flerårsplanerna för vägbyggnadsföretagen på landsbygden och fördelningsplanerna för bidragen till städer och stadsliknande samhällen avser samma tidsperioder. Förslaget att i framtiden upprätta fördelningsplan för fem år i sänder med förnyelse vart tredje år avser att förverkliga detta önskemål. En invändning, som möjligen skulle kunna framställas, är att den längre fördelningsperioden är ägnad att göra bidragssystemet mindre smidigt än vad det nu är. En sådan invändning vore dock knappast befogad. Fördelningsplanen är nämligen icke bindande på sådant sätt, att den utgör hinder för erforderliga jämkningar. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet att i samråd med vederbörande stad och efter länsstyrelsens hörande utbyta ett i planen upptaget företag mot annat, som befinnes mera angeläget. Förslaget synes sålunda böra godtagas. De flerårsplaner för landsbygdens vägnät, vilka f. n. är under upprättande, kommer att avse tidsperioden 1961—1965. Den fördelningsplan, som nu närmast skall fastställas, bör avse samma tidrymd. Visserligen blir tiden för upprättande av den första nya fördelningsplanen något knapp. Eftersom redan nu gällande fördelningsplan för åren 1960 och 1961 upptager betydligt flera företag, än som kan förväntas komma till utförande under perioden, och förnyelse enligt de nya reglerna skall ske redan efter tre år, torde emellertid arbetet med komplettering av planen icke behöva bli alltför omfattande. Jag föreslår därför att den nya fördelningsplanen upprättas under år 1960 samt får avse perioden 1961—1965. Utredningens uttalanden om dispositionen av oförbrukade anslagsmedel föranleder icke någon erinran från min sida. Mera tveksam är frågan, huruvida samtliga byggnadsföretag bör specificeras i fördelningsplanen. Uppenbarligen bör städernas och samhällenas frihet att välja investeringsobjekt och tidpunkt för investeringarna icke begränsas mer än som är ofrånkomligt med hänsyn till statens ansvar för väghållningen inom riket i dess helhet. Om situationen är sådan, att resurserna svarar mot det aktuella behovet av nya vägar och gator, föreligger icke något starkare skäl att i detalj specificera, hur resurserna skall användas. F. n. är emellertid situationen den, att ett mycket stort vägbyggnadsbehov föreligger, vilket det under alla förhållan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 31

den måste ta avsevärd tid att fylla. I ett sådant läge måste huvudparten av tillgängliga resurser reserveras för de mest angelägna behoven. Det kan icke undvikas, att en del projekt, även önskvärda sådana, t. v. får stå tillbaka för andra. Ej heller är det gärna tänkbart att tillämpa väsentligt olika principer för statens egen vägbyggnadsverksamhet och för väg- och gatubyggandet i städer och stadsliknande samhällen. Med hänsyn till det anförda synes det i nuvarande läge ofrånkomligt, att de arbeten, till vilka statsbidragsmedlen avses skola användas, samtliga i princip angelägenhetsprövas. De bör därför på lämpligt sätt redovisas i samband med att fördelningsplanen uppgöres. Däremot torde någon befogad invändning icke kunna framställas mot att mindre arbeten i själva planen upptages under en sammanfattande rubrik. Härjämte torde, liksom hittills, ett lämpligt belopp böra upptagas i planen att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för diverse arbeten, som icke kunnat specificeras i förväg. Därest fördelningsplanen i övrigt utformas på sätt jag nyss förordat, torde emellertid denna del av anslaget bli av helt underordnad betydelse. Den olägenhet, som uppskovet med fördelningen av detta belopp innebär för bidragstagarna, kommer därigenom att i huvudsak bortfalla. Jag anser mig sålunda icke böra förorda någon principiell ändring i nuvarande regler om vägföretagens upptagande i fördelningsplan utan anser, att de olägenheter, som nuvarande system medfört i praxis, bör kunna bemästras genom sådana åtgärder med avseende å planernas utformning, som kan genomföras utan författningsändring.

Städernas väg- och gatuhållning: Allmänna principer för beräkning av bidragsunderlaget

Utredningen Utredningen har erinrat om att bidrag enligt nu gällande författning utgår på grundval av de beräknade kostnaderna för det bidragsberättigade byggnadsföretaget. Om de beräknade kostnaderna överstiger de verkliga kostnaderna, skall emellertid de verkliga kostnaderna läggas till grund för bestämmande av bidragsbeloppet. Möjligheten av en kostnadsökning utöver de beräknade kostnaderna beaktas i praxis genom att man i den arbetsplan, som lägges till grund för företaget och vilken skall godkännas av väg- och vattenbvggnadsstyrelsen, regelmässigt tar upp en post till oförutsedda kostnader in. in., normalt tio procent av den beräknade totalkostnaden. Vidare har i praxis ansetts, att hinder ej möter att justera upp de beräknade kostnaderna, om tilläggsarbeten medgivits eller påfordrats av väg- och vattenbyggnadsverket eller prisstegringar inträffat, som slagit igenom i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex och som därjämte inneburit en väsentlig förskjutning av kostnaderna för det enskilda företaget. En av utredning­

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

en verkställd beräkning rörande storleken av avvikelserna mellan ursprungligen beräknad och slutligen godkänd kostnad för 128 företag har visat, att full överensstämmelse mellan dessa kostnadsbelopp förelåg endast beträffande 6 företag och att avvikelserna för 106 företag översteg 5 procent samt för 49 företag översteg 25 procent. Totalt uppgick kostnadsstegringen till 8,2 milj. kr. i förhållande till eu ursprungligen beräknad kostnad av 16,0 milj. kr. Med avseende å den framtida utformningen av bidragsreglerna har utredningen som huvudregel förordat, att statsbidragsberäkningen alltjämt anknytes till den på förhand beräknade kostnaden för vägbyggnadsföretagen. Från denna regel bör dock undantag kunna göras i sådana fall som de nyss beskrivna. Vidare bör jämkning kunna ske, om det under arbetets gång befinnes att företagets standard bör höjas och åtgärden godkännes av väg- och vattenbyggnadsverket, samt i fall då omständigheter, som icke varit möjliga att bedöma vid arbetsplanens upprättande, nödvändiggör tilläggsarbeten. För att justering skall kunna ifrågakomma bör det dock åligga staden att omedelbart anmäla förhållandet till väg- och vattenbyggnadsverket. Uppjustering på grund av tilläggsarbeten bör vidare icke komma i fråga om arbetena endast avser förhållandevis obetydliga belopp. Det torde böra överlämnas åt utvecklingen att bestämma praxis härvidlag. -— Ett särskilt fall då det kan finnas anledning att gå ifrån den beräknade kostnaden föreligger vid entreprenader, eftersom det lätt händer att entreprenadsumman avviker från den beräknade kostnaden. Det har synts utredningen naturligast att, då entreprenadförfarande tillämpas, alltid låta entreprenadsumman ligga till grund för den slutliga beräkningen av den bidragsgrundande kostnaden. Bidragsförfattningen bör enligt utredningens mening icke utformas så, att möjligheterna till uppjustering alltför snävt begränsas till vissa angivna fall, utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör ha möjlighet att från fall till fall pröva de faktorer, som förmenas påkalla jämkning av den beräknade byggnadskostnaden. För det motsatta fallet, nämligen då förändringar inträffat som medför sänkning av de ursprungligen beräknade kostnaderna, bör enligt utredningen de beräknade bidragsgrundande kostnaderna under motsvarande förutsättningar som nyss nämnts justeras nedåt. Förvaltningskostnad får enligt vad utredningen framhållit f. n. icke inräknas i byggnadskostnaden. Även utredningen har ansett, att det bör vara städernas sak att hålla en organisation dimensionerad för den normala byggnadsverksamheten och att härmed förenade kostnader icke bör grunda Vätt till statsbidrag. Emellertid bör bidrag kunna komma i fråga vid byggnadsföretag av sådan omfattning eller svårighetsgrad, att en för stadens normala väg- och gatubyggnadsverksamhet avpassad organisation icke rimligen kan anses i stånd att ombesörja uppgiften. Vidare har utredningen förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse om möjlighet att efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande i bidragsunderlaget inräkna utgift för upprättande av arbetsplan och för ren-

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 33

stakning ävensom för av styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

Remissyttrandena I huvudparten av yttrandena har utredningens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat sig för att statsbidragen utgår på grundval av de verkliga kostnaderna för vägbyggnadsföretagen. Fullmäktige i Stockholm har yrkat på en generell bestämmelse om att i bidragsunderlaget skall inräknas kostnader för administration, projektering, arbetsledning m. m. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön, fullmäktige i Malmö, drätselkamrarna i Ljungby och Gävle, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunal-tekniska föreningen m. fl.

Departementschefen För den övervägande delen av de statliga anläggningsbidragen till kommunerna tillämpas regeln, att bidrag utgår på grundval av en i förväg gjord kostnadsberäkning. Fördelen med denna metod framför metoden att verkställa bidragsberäkningen i efterhand på grundval av de faktiska kostnaderna består främst i att den bidragstagande kommunen får ett eget intresse av att begränsa kostnaderna för företagets utförande. Denna synpunkt är av särskild betydelse, när frågan, såsom i förevarande fall, gäller ett bidrag som syftar till fullständig eller nära nog fullständig kostnadstäckning. Å andra sidan erbjuder metoden att bestämma bidragen på grundval av de faktiska kostnaderna den fördelen för den bidragstagande kommunen, att denna undgår risken för kostnadsfördyring under arbetets gång. Det förslag, som utredningen framlagt, går ut på att bidragen i princip skall utgå på grundval av förhandsberäkningar men att möjlighet skall finnas att jämka beräkningarna i efterhand. Förslaget — som till sina huvuddrag överensstämmer med nu gällande regler — synes beträffande nu förevarande bidragsform utgöra en godtagbar kompromiss, ägnad att så långt möjligt tillvarataga fördelarna med båda de nyss skisserade beräkningssätten. Även de av utredningen föreslagna reglerna om bidrag till förvaltningskostnader i vissa fall samt till kostnader för upprättande av arbetsplan, renstakning, platskontroll, särskild kontroll och arbetsledning överensstämmer i allt väsentligt såväl med nu gällande bidragsregler som med bestämmelserna på flertalet andra bidragsområden. Några bärande skäl för att vidtaga ändringar i dessa regler har ej förebragts. Med avseende å det fall, att byggnadsföretag utförts på entreprenad, biträder jag i princip utredningens mening att entreprenadsumman bör ligga till grund för fastställande av bidraget. Enligt min mening bör emellertid

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr SI

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

möjlighet finnas att frångå denna beräkningsmetod, om särskilda skäl föreligger därtill. På sätt framgår av vad nu anförts tillstyrker jag utredningens förslag i förevarande delar med allenast den jämkning, som följer av vad jag yttrat rörande företag, som utföres på entreprenad.

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit, är städerna — vare sig de själva är väghållare eller icke — skyldiga att anskaffa mark till gator. Kostnaderna åvilar staden, men tomtägare är enligt BL i viss omfattning skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten. Beträffande väg utom stadsplan åligger markanskaffningsskyldigheten väghållaren. Statsbidrag kan utgå till stadens kostnader för marklösen. Om staden är väghållare, prövas statsbidragsfrågan av Kungl. Maj :t. Där fråga är om mark till väg utanför stadsplanelagt område, utgår i regel statsbidrag; undantag utgör allenast sådana vägföretag som är av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden. Inom stadsplanelagt område får däremot staden själv bära kostnaderna, om de icke är särskilt betungande. Statsbidrag kan t. ex. ifrågakomma om staden på grund av det sätt, varpå gatan bygges, icke kan ta ut gatumarksersättning av tomtägarna eller om gatan är utan motsvarande nytta för staden. Även stadens ekonomiska ställning kan inverka. Det belopp, varå bidrag medgives, inräknas i kostnadsunderlaget för byggnadsbidraget, och statsbidraget utgör alltså 95 procent av detta belopp. — I städer och samhällen, där kronan är väghållare, regleras frågan genom den särskilda markbidragskungörelsen. För marklösenkostnader avseende sådan mark inom stadsplanelagt område, som särskilt förvärvats för vägen eller gatan, utgår bidrag efter prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 80 procent av kostnaden. Kungl. Maj :t kan i särskilt fall bevilja högre bidrag samt kan bevilja bidrag även för mark, som icke särskilt förvärvats för väg- eller gatuföretaget. Motivet till den nu påtalade skillnaden i bidragshänseende mellan sådana städer som är och sådana städer som icke är väghållare var enligt utredningen från början att de förstnämnda städerna ansågs ha större nytta av väg- och gatubyggnadsföretagen samt att byggnadsverksamheten i regel var livligare därstädes och att gatumarksersättningarna därför inflöt snabbare. Emellertid har förutsättningarna numera väsentligen ändrats genom motorismens expansion. Utredningen har för sin del ansett, att anledning icke finnes att göra skillnad mellan de större och de mindre städerna. Samma bidragsregler bör gälla oavsett stadens karaktär. Bidragsreglernas innehåll kan enligt utredningens förmenande ej heller undgå att influeras av de krav, som bilismen ställer på vägarnas och gator­

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 35

nas beskaffenhet. Det allmänna trafikintresset dominerar nu alltmera över städernas lokala trafikintressen och kräver eftergifter för det sistnämndas del. Exempel härpå bjuder de fall, då gator måste enkelriktas eller avstängas i anslutning till utbyggnad av en allmän trafikled. Framdragandet av större sådana leder medför dessutom i många fall betydande och bestående ingrepp i stadsbilden. Krav reses på större bredd och förbud mot tomtutsläpp på större trafikleder. Utredningen har därför kommit till den slutsatsen, att kostnader för marklösen bör anses ingå som en del i kostnaderna för byggnadsföretagen och sålunda vara bidragsgrundande i samma omfattning som byggnadskostnaden. Kostnad för marklösen bör alltså enligt utredningen generellt få inräknas i bidragsunderlaget. Enligt utredningens mening bör emellertid skyldigheten att anskaffa mark av praktiska skäl alltjämt åvila städerna i samma omfattning som f. n. Beträffande sättet för beräkning av marklösen i statsbidragshänseende har utredningen som sin mening uttalat, att i bidragsunderlaget bör inräknas icke blott värdet av marken med därå befintliga byggnader m. m., beträffande vilka lösningsskyldighet föreligger, utan även ersättning för intrång samt kostnader för ersättningens fastställande av domstol. I övrigt bör marklösenkostnaden beräknas som nettokostnad. I princip bör beloppet beräknas på förhand, men jämkning bör ske vid mera väsentlig avvikelse från beräkningen och i övrigt under samma förutsättningar som beträffande byggnadskostnaderna. Förhandsberäkningen bör avlämnas av staden i samband med framläggandet av arbetsplan. Utredningen har vidare genom exempel, som fogats vid betänkandet, sökt att illustrera, hur enligt utredningens uppfattning en skälig marklösenkostnad bör beräknas. Med avseende å handläggningen av frågor om statsbidrag till marklösen har utredningen framhållit, att de städer, där kronan är väghållare, i regel lar kontakt med vägförvaltningen och ibland även med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan vid tidpunkten för anskaffande av marken, men att sådant är mindre vanligt i städer, som själva är väghållare. Med hänsyn till att statsbidraget föreslagits skola utgå efter en på förhand beräknad kostnad har utredningen förordat, att kontakt alltid tages på ett så tidigt stadium som möjligt. Såsom ett villkor för att förhandsberäkningen skall kunna justeras i efterhand bör gälla, att förhandsberäkningen är godkänd av eller gjorts i samråd med väg- och vattenbyggnadsverket. — Den nuvarande regeln om att frågor om statsbidrag till städer som är väghållare skall prövas av Kungl. Maj:t torde böra ersättas med en regel om att prövningen i första hand skall ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I detta sammanhang har utredningen även behandlat verkan i stalsbidragshänsende av att ledningar av olika slag ibland måste ändras i anledning av väg- och gatuarbeten. Vad först angår elektriska ledningar har utredningen hänvisat till att frågan beträffande allmän väg är reglerad genom kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar (SFS 1957:001) samt kungörelsen med vissa

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströinsanläggningar ("SFS 1944: 5, ang. ändring se 1952: G85). Enligt utredningen brukar dessa regler inom områden, varest kronan är väghållare, tillämpas jämväl å gata, som tillika är allmän väg. För det fall att staden är väghållare, har uttalats den meningen, att kostnad för ändring av starkströmsledningar är statsbidragsberättigande i samband med vägarbeten men icke i samband med gatuarbeten samt att kostnad för ändring av svagströmsledning icke i vanlig ordning är statsbidragsberättigande vid vare sig väg- eller gatuarbeten. -— Beträffande andra ledningar (för vatten, avlopp, gas m. in.) gäller, att kostnad för nyanläggning icke är statsbidragsberättigande annat än där fråga är om dagvattenledning för avledande av vägens eller gatans ytvatten. — Med avseende å kostnaderna för omläggning av spårväg inom gatuområde har enligt utredningen olika principer brukat tillämpas beroende på huruvida spårområdet utnyttjats även för gatutrafiken. Där så varit fallet, har statsbidrag utgått till samtliga kostnader för spårområdets iordningställande, exklusive spår- och ledningsarbeten. Om trafiken icke kunnat utnyttja spårområdet, har statsbidrag ej utgått. I ett annat fall, nämligen då spårvägsområde utanför väg- eller gatuområde behövt tagas i anspråk för breddning av väg eller gata, har kostnaden för lösen av spårvägsmarken och i förekommande fall kostnaden för omläggning av spåren hänförts till marklösenkostnader. Härefter har utredningen övergått till att diskutera, hur frågan lämpligen bör regleras för framtiden. Därvid har utredningen ansett sig böra skilja mellan de regler, som bör gälla för väg, och de regler, som bör gälla för gata. Beträffande vägarna har utredningen som sin uppfattning uttalat, att någon allmän rätt att framdraga ledningar icke föreligger och att eventuellt erforderliga ändringar av förefintliga ledningar i vägen därför ej kan aktualisera frågan om gottgörelse för intrång. Att kostnaden i delta fall får gäldas av ledningsägaren kan ej anses oskäligt. Däremot är gatorna i ett samhälle icke endast avsedda att disponeras för fordonstrafik utan skall också kunna tagas i anspråk för andra nödvändiga kommunikationer, såsom transporter av vatten, gas m. m. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att kostnad för sådana ledningsändringar, som föranledes av gatuarbeten, bör betraktas som statsbidragsberättigad. Närmare bestämt bör kostnaden inräknas bland utgifterna för marklösen. Detta betraktelsesätt bör gälla även om gatan tillika är allmän väg, och statsbidrag till förevarande art av marklösenkostnader bör följaktligen utgå oavsett om kronan är väghållare eller om väghållningsbestyret ankommer på vederbörande stad, köping eller municipalsamhälle. Principen bör gälla alla starkströms-, vatten-, avlopps-, gasledningar och liknande. Den bör också tillämpas i fråga om arbeten på spårväg.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande statsbidrag till kostnader för mar k lösen har nästan genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 37

Förslaget har dock avstyrkts av statskontoret, som visserligen funnit motiven för reformen vara sakligt grundade men likväl ansett att förslaget icke lämpligen kan genomföras i nuvarande finansiella läge. Drätselkammaren i Jönköping har ansett, att förslagets genomförande kan inkräkta på tilldelningen av bidrag för andra, mera angelägna ändamål, och har med hänsyn härtill motsatt sig förslaget. I en del fall har vissa modifikationer påyrkats i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län har med hänsyn till den nytta staden har av gatumarken för framdragande av ledningar ansett skäligt, att staden bidrager till kostnaden för anskaffande av gatumarken och att därför en lämplig procentuell andel av marklösenkostnaden bör undantagas från att inräknas i kostnadsunderlaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att tillkomsten av infartsleder kan skapa förutsättningar för kvarterssaneringar och att hänsyn bör tagas till de ekonomiska fördelar, som dessa kan innebära för kommunen. Drätselkamrarna i Norrköping och Sundsvall har förordat, att bidraget beräknas på den verkliga, ej den i förväg uppskattade kostnaden. Svenska vägföreningen har ansett behov föreligga av närmare regler för beräkning av bidragsunderlaget, exempelvis i form av anvisningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt den uppfattning, som uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön, bör skyldigheten att anskaffa mark åvila kronan i de fall då kronan är väghållare. Förslaget att inräkna kostnader för ledningsarbeten m. in. i kostnaderna för marklösen har endast föranlett erinringar i ett fåtal fall. Länsstyrelsen i Blekinge län har som sin mening uttalat, att vägar och gator helst bör hållas fria från ledningar. Där detta ej kan ske, bör frågan om ersättning för erforderliga ändringar av ledningarna bli föremål för avgörande från fall till fall på samma sätt som f. n. sker beträffande kostnad för marklösen. Drätselkammaren i Gävle har betonat, att de av utredningen föreslagna principerna bör gälla även svagströmsledningar. Drätselkammaren i Örebro har befarat, att stora svårigheter kommer att möta, när det gäller att bestämma den skäliga kostnaden för arbeten med ändring av ledningar samt har yrkat på att närmare regler utarbetas för kostnadsberäkningen.

Departementschefen Jag delar utredningens mening att bestyret med att anskaffa mark av praktiska skäl bör åvila städer och stadsliknande samhällen i samma omfattning som f. n. och att någon ändring i gällande regler på detta område således icke bör vidtagas. Den skillnad, som enligt nuvarande bestämmelser råder mellan städer och samhällen, som själva är väghållare, samt städer och samhällen, där kronan är väghållare, i fråga om möjligheterna att erhålla statsbidrag till kostnader för marklösen samt beträffande bidragsprocenten, kan däremot enligt min mening icke anses tillräckligt motiverad.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

För att likställighet skall uppnås, bör bidragen vara grundade på samma principer i båda fallen. Den princip som ligger närmast till hands, när det gäller att utforma regler om behandlingen av kostnaden för marklösen i statsbidragshänseende, är otvivelaktigt den som utredningen förordat eller alltså att kostnad för marklösen likställes med kostnad för byggande av väg. För städer och samhällen, som själva är väghållare, innebär detta att bidragsunderlaget ökas med marklösenkostnaden. För städer och samhällen, där kronan är väghållare, blir konsekvensen att ersättning i annan form bör utgå för marklösenkostnaden. Stadfästandet av en dylik princip innebär en icke obetydlig kostnadsökning för statsverket. Det är emellertid fråga om ett rättvisekrav, som icke bör åsidosättas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att bidragsreglerna utformas efter den angivna principen. Vissa skäl kan onekligen åberopas för att marklösenkostnaden bör reduceras med hänsyn till den nytta, som anläggandet av nya gator samt utvidgningar och andra förbättringar av äldre sådana innebär för staden eller samhället. Alt utforma regler, som ger full rättvisa i detta hänseende, torde emellertid icke vara möjligt. Vid sådant förhållande och då en enkel och lättillämpad regel uppenbarligen är att föredraga framför en bestämmelse, som leder till komplicerade beräkningar och bedömningar, kan jag icke förorda, att bidragsförfattningen belastas med stadganden av nu åsyftad art. I sakens natur ligger att en förhandsberäkning av marklösenkostnaden blir behäftad med viss osäkerhet och att jämkningar i efterhand icke blir ovanliga. Detta är emellertid icke något avgörande skäl för att på detta område frångå principen att kostnaden skall beräknas i förväg. Osäkerhetsmomenten kan f. ö. i stor utsträckning elimineras genom att den bidragstagande kommunen, såsom utredningen förordat, i god tid tar kontakt med vägmyndigheterna. Vad speciellt angår kostnad för ändring av ledningar i väg eller gata kan jag icke i allo biträda utredningens uppfattning om nuvarande förhållanden. I vissa fall föreligger enligt gällande bestämmelser, t. ex. jämlikt stadganden i 7 och 8 kap. vattenlagen, en ganska vidsträckt rätt att utnyttja vägmark för framdragande av ledningar. Vad angår gata är det visserligen vanligt att gatumarken utnyttjas för ledningar av olika slag, men förpliktelse för gatumarkens innehavare att medgiva dylikt nyttjande föreligger endast i begränsad utsträckning. Emellertid tillhör huvuddelen av ledningarna i en gata oftast statliga eller kommunala anstalter, och det ställer sig naturligt, att gatan användes för ledningsdragningen. Det sagda hindrar emellertid icke, att det av praktiska skäl kan vara påkallat att tillämpa förenklade principer vid beräkning av statsbidrag. För sådana fall, då väghållaren tillika är ägare av de ledningar, som skall ändras, synes de av utredningen föreslagna principerna för bidragsberäkningen vara lämpliga. De innebär, närmare bestämt, att bidrag nor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 39

malt icke beräknas för arbete med ändring av ledning i väg men att bidrag däremot konsekvent utgår för sådan ändring av ledning i gata, som påkallas av anläggningsarbeten på gatan. Till kategorien bör i stad eller samhälle, där kronan är väghållare, räknas även sådan gata, som tillika är allmän väg. I enstaka fall, t. ex. om de nyss angivna reglerna i vattenlagen leder till ersättning med mera avsevärt belopp för omläggning av ledning i allmän väg, bör dock hinder icke anses möta mot att bidrag beräknas jämväl å detta belopp. Vidare bör vid beräkning av kostnaderna för ändringen i skälig mån beaktas den fördel som väghållaren vinner genom åtgärden, t. ex. att eu uttjänt ledning ersättes med ny sådan. Kostnadsberäkningen bör grundas på antagandet att ledningsarbetena på lämpligt sätt samordnas med gatuarbetena. Om däremot de ledningar, som skall ändras, tillhör annan än väghållaren, bör de civilrättsliga reglerna om fördelning av kostnaderna för ändringsai beten på ledningar läggas till grund för bidragsberäkningen, så att bidrag utgår till de kostnader, vilka det åligger väghållaren att bestrida, men däremot icke till kostnader, vilka ej åvilar väghållaren. Detta utesluter dock givetvis icke, att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att beräkna kostnaderna överslagsmässigt. Några mera omfattande utredningar torde därför i allmänhet icke behövas. Kostnaderna för ledningsändringar synes lämpligen böra redovisas såsom marklösen. Det nu anförda torde, såsom innefattande allenast vissa synpunktei pa den praktiska tillämpningen av statsbidragsreglerna, icke behöva komma till uttryck genom någon särskild bestämmelse i statsbidragsförfattningen,

Städernas väg- och gatuhållning: Tomtägarbidragen

Utredningen Utredningen har framhållit, att tomtägarbidragen till gatorna utgår i två former, nämligen dels såsom bidrag till gatubyggnadskostnad och dels såsom gatumarksersättning. Vad angår frågan om ersättning för gat u byggnadskos lnad har utredningen åberopat bestämmelsen i (>7 § BL, enligt vilken det ankommer på stadsfullmäktige eller motsvarande organ i annan kommun än stad att meddela bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata. Det har härvid framhållits, att bidrag till gatubvggnadskostnad i praktiken icke kan påräknas annat än i fråga om gata med tomtutsläpp. Sådant bidrag kan vidare endast uttagas vid nyanläggning och breddning av gata men icke till ombyggnadsarbeten. 1 många städer och samhällen har bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad icke antagits av fullmäktige, och där sådana bestämmelser finns går dessa långt ifrån alltid ut på att tomtägarna skall betala så mycket, som det enligt BI, skulle vara möjligt att högst ta ut. Statsbidragsförordningen inne­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

håller emellertid — enligt vad utredningen framhållit — en regel innebärande att byggnadskostnaden skall vid statsbidragsberäkningen reduceras med beloppet av det högsta bidrag till gatubyggnadskostnader, som enligt BL skulle kunna uttagas av tomtägarna. Man måste därför vid statsbidragsberäkningen alltid räkna ut detta maximibelopp. Detta medför ett betydande arbete för städerna och för väg- och vattenbyggnadsverket. Lagreglerna om beräkning av bidrag till gatubyggnadskostnad är dessutom icke mer bestämda, än att det lätt kan uppstå skiljaktiga meningar om det korrekta beloppet. Enligt utredningens mening talar åtskilligt för införande av en schematisk avdragsprocent i stället för det system med omfattande beräkningar, vilket nu måste föregå avdragets bestämmande. För att belysa möjligheterna att även med en schematisk avdragsprocent bibehålla den enskilda staden vid avsedd kostnadstäckning har utredningen låtit undersöka 156 företag, utförda under tidsperioden 1946—1957. Företagen i fråga hade dragit en total byggnndskostnad om 35,5 milj. kr. De bidrag till gatubyggnadskostnad, som maximalt kunnat uttagas, hade uppgått till 3,7 milj. kr. eller alltså 10,4 procent av den totala byggnadskostnaden. Mot bakgrunden av denna undersökning —■ vars resultat för de enskilda städernas del utförligt redovisats i tablåform — har utredningen diskuterat möjligheten att införa ett enhetligt avdrag från statsbidraget med förslagsvis tio procent av byggnadskostnaden i fall då bidrag till gatubyggnadskostnad kunnat ifrågakomma. Resultatet skulle jämfört med nuvarande regler ha blivit oförändrad bidragstilldelning för 9 företag, bidragsminskning med i medeltal 9 % för 85 företag samt bidragsökning med i medeltal 21 % för 62 företag. För statsverkets del skulle de totala kostnaderna ha blivit oförändrade. Även om vinster och förluster för den enskilda staden icke alltid väger upp varandra, har utredningen ansett en förenkling så angelägen, att utredningen för sin del förordat övergång till ett system med enhetliga avdrag. Närmare bestämt bör systemet utformas så, att man skiljer mellan gator med och gator utan tomtutsläpp. För gator utan tomtutsläpp bör någon reduktion av bidragen icke komma i fråga. För gator med tomtutsläpp bör däremot statsbidraget reduceras med tio procent av bidragsunderlaget i samband med att de särskilda reglerna om avdrag för bidrag till gatukostnad slopas. Från denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening göras ett par undantag. Då särskilda omständigheter föreligger, t. ex. då det är fråga om att på gata med tomtutsläpp utföra större konstarbeten såsom broar, viadukter e. d., saknas i praktiken möjlighet att uttaga bidrag till gatubyggnadskostnaden. Ej heller vid anläggande av större speciella trafikanordningar, vilka ju vanligen är betingade av den på leden framgående allmänna samfärdselns behov, torde tomtägarbidrag rimligen kunna uttagas. Även i dylika fall bör därför statsbidrag utgå med den högre procentsatsen. Vidare har framhållits, att vissa gränsfall kan förekomma, när det gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 41

att avgöra vad som skall hänföras till kategorien »gata med tomtutsläpp». I sådana fall är en smidig tillämpning önskvärd. Därest utmed en ringa del av en gata beträffande tomtutsläpp gäller något från gatan i dess huvuddel avvikande, bör förhållandena på huvuddelen vara avgörande för bidragsprocentens storlek. Härefter har utredningen övergått till att diskutera frågan om de g a t umarksersättningar, som tomtägarna kan vara skyldiga att utgiva på grund av bestämmelser i BL. Vad härvid först angår de städer och samhällen, som själva är väghållare, har utredningen erinrat om sitt tidigare refererade förslag att marklösenkostnaderna skall inkluderas i kostnadsunderlaget i de fall, då byggnadsbidrag utgår. Detta innebär — med hänsyn till den nyss skisserade regeln om reduktion av statsbidragsprocenten för gator med tomtutsläpp -— att bidraget till dylik gata reduceras med tio procent av marklösenkostnaden. Härigenom får enligt utredningens mening även frågan om avdrag för gatumarksersättning i städer som själva är väghållare en enkel och praktisk lösning. Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, har utredningen framhållit, att ersättningarna för gatumark därstädes spelar en utomordentligt ringa roll och att tillämpningen av BL:s regler om uttagande av gatumarksersättning visat sig synnerligen svårbemästrad. Utredningen har därför föreslagit, att avdrag för gatumarksersättning icke skall ske i dessa städer och samhällen och att de alltså ej skall behöva till kronan inleverera de belopp, vilka eventuellt inflyter i form av sådan ersättning. De nu framförda förslagen medför enligt utredningen -— förutom ändringar av reglerna i väg- och gatubidragskungörelsen — att det av redaktionella skäl icke längre blir lämpligt att låta 47 § AVL upptaga föreskrift om de procenttal, med vilka statsbidrag till väg- och gatuhållningen skall utgå. Denna paragraf bör därför ändras. — De författningstekniska konsekvenserna av förslaget i fråga om städer och samhällen, där kronan är väghållare, redovisas i annat sammanhang.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har nästan genomgående tillstyrkts i princip. Såsom exempel må nämnas, att Svenska stadsförbundet betecknat förslaget som den enda praktiskt möjliga lösningen, om man vill åstadkomma en förenkling. I flera yttranden har emellertid framställts yrkanden om jämkningar i förslaget i ett eller annat hänseende. Å ena sidan är att nämna yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett, att differensen i statsbidrag mellan s. k. fasadfri väg- och gatuled och sådan led med tomtutsläpp lämpligen bör vara större än enligt förslaget. Å andra sidan må nämnas yttrandena från drätselkammaren i Luleå, som med ingående motivering gjort gällande, att någon reduktion av bi­

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

dragsprocenten med hänsyn till tomtägarbidragen ej bör förekomma, samt från drätselkammaren i Halmstad, som ansett att reduktionen bör begränsas till 5 procent. I flera yttranden, bl. a. i dem som inkommit från drätselkammaren i Södertälje samt Svenska kommunal-tekniska föreningen, har yrkats på sådan modifikation av förslaget, att det högre statsbidraget om 95 procent skall kunna utgå även i fall då befintlig bebyggelse intill en planerad större trafikled medför, att leden icke kan göras helt fri från tomtutsläpp. Föreningen liksom ock länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har vidare framhållit det fallet, då en gata, för att undvika tomtutsläpp, kompletteras med lokala körbanor, mot vilka tomtutsläpp medgives, samt har framhållit, att det högre bidraget bör utgå i detta fall. Drätselkammaren i Örebro har ifrågasatt, om icke möjlighet borde finnas att i vissa fall variera procentsatsen mellan gränserna 85 och 95 procent, t. ex. genom prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband med fastställande av arbetsplan. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har som sin mening framhållit, att man bör eftersträva formell likställighet städerna emellan och att bidrag till marklösen för stad, varest kronan är väghållare, därför bör, om tomtutsläpp förekommer, utgå med 90 % av marklösenkostnaden.

Departementschefen

Gällande regler om att den ersättning för gatubyggnadskostnad, som kan utgå från tomtägare, skall avräknas från statsbidrag till byggande av gata inom område med stadsplan, fyller högt ställda anspråk på rättvisa i bidragstilldelningen. Erfarenheten visar emellertid, att de är svårtillämpade och ofta komplicerar statsbidragsberäkningen högst avsevärt. Att få till stånd en förenkling av bestämmelserna på detta område är därför angeläget. I jämförelse med vad som nu gäller innebär utredningens förslag en schablonisering. Det av utredningen förebragta, ganska omfattande statistiska materialet visar emellertid, att avvikelserna från de resultat, som erhålles genom en mera noggrann beräkning, blir måttliga. Totalt blir utfallet av en bidragsgivning enligt de föreslagna reglerna praktiskt taget detsamma som enligt gällande regler. Ur statens synpunkt är de föreslagna förenklingarna därför obetingat att förorda. I det enskilda fallet, d. v. s. för de bidragstagande kommunerna, kan förslaget medföra ett i viss mån ändrat utfall av bidragsgivningen. Eftersom förslaget i förevarande del lämnats praktiskt taget utan erinran i remissyttrandena, torde man dock kunna utgå från att önskemålet om en förenkling även ur bidragstagarnas synpunkt väger över. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka förslaget, såvitt nu är i fråga. Principen att det högre bidraget skall utgå blott beträffande gata, som hålles helt fri från tomtutsläpp, torde med hänsyn till sin betydelse ur trafiksynpunkt böra upprätthållas ganska strikt. I princip bör en gata i hela

Kunyl. Maj .In proposition nr 81 år 1960 43

sin längd hållas fri från tomtutsläpp för att det högre bidraget skall utgå beträffande någon del av gatan. Såsom utredningen framhållit, bör dock undantag kunna förekomma, om förbud mot utfarter icke kunnat genomföras på en mindre sträcka av gatan. Hänsyn bör härvid tagas dels till svårigheterna att hålla gatan fri från utsläpp och dels till betydelsen ur trafiksynpunkt av att så sker. Ibland kan förhållandena vara sådana, att alternativet att helt förhindra utsläpp icke innebär någon mera betydande fördel framför alternativet att föra in trafiken på lokalgata och därifrån vidare till den statsbidragsberättigade gatan. I det fall, att trafiken från tomterna lcdes in på särskild lokalkörbana och därifrån till huvudkörbanan, bör det högre bidraget utgå. Erinras må dock, att det i dylika fall icke är givet att statsbidrag utgår till lokalkörbanan, utan att denna tvärtom i regel torde i statsbidragshänseende böra betraktas som en särskild lokalgata. Den form, vari förbud mot tomtutsläpp i praktiken förekommer, är medelst stadsplanebestämmelser. Bestämmelserna i ämnet brukar vara av innebörd att i viss angiven kvartersgräns skall linnas stängsel, vari ej får anordnas öppning som medger utfart mot gata eller allmän plats. Eventuellt meddelas också bestämmelser om att byggnad i gatulinjen icke får förses med port, som medger genomfart. Av flera skäl kan dylika bestämmelser icke alltid genomföras omedelbart. Ett förbud mot anordnande av port mot gatan hindrar icke att befintliga byggnader får stå kvar, även om de är försedda med portar. Det kan därför ibland ta lång tid att genomföra en stadsplan i dessa hänseenden. Det oaktat torde statsbidrag i regel böra beräknas efter det högre beloppet, om släden eller samhället vidtagit de åtgärder, som skäligen kan begäras. Någon gång kan emellertid förhållandena vara sådana, att ett förbud mot tomtutsläpp icke ens på längre sikt kan väntas leda till märkbar förbättring av trafikförhållandena på gatan. Om åtgärden av sådan orsak framstår som icke genomförbar, bör endast det lägre bidraget utgå. Det sist anförda tar dock sikte endast på sällsynta undantagsfall. Såsom utredningen framhållit innebär de nu förordade principerna eu godtagbar lösning även av frågan, om och i vad mån hänsyn vid statsbidragsberäkning skall tagas till sådan gatumarksersättnin g, som tomtägarna är skyldiga att utgiva. Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, uppstår fråga om avräkning av gatumarksersättning i samband med att kronan ersätter staden eller samhället värdet av mark, som anskaffats för väg eller gata. Såsom utredningen framhållit har emellertid frågan om gatumarksersättning i dessa fall icke någon större ekonomisk betydelse. Den fördel, som utredningens förslag innebär för sådana städer och samhällen, där kronan är väghållare, i jämförelse med de städer och samhällen, som själva är väghållare, är i huvudsak endast skenbar. I allt fall blir skillnaden i ekonomiskt hänseende mellan dessa grupper av städer och samhällen icke sa betydande, att den senare gruppen rimligen kan av denna orsak resa någon erinran mot förslaget ur rättvisesynpunkt. Jag finner mig av nu angivna skäl kunna tillstyrka utredningens förslag även i denna del.

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Lika med utredningen finner jag, att de nu framförda förslagen beträffande städer och samhällen, som själva är väghållare, medför behov av ändring i bl. a. 47 § AVL. I anslutning därtill bör även ordalagen i 48 § nämnda lag jämkas något. Till de författningsändringar, som blir erforderliga i anledning av vad som yttrats rörande bidrag till marklösen åt städer och samhällen, där kronan är väghållare, torde jag senare få återkomma.

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidragen till väg- och gatuunderhållet

Utredningen Inledningsvis har utredningen framhållit, att till grund för reglerna om underhållsbidrag ligger i stort sett samma princip som för byggnadsbidragen, nämligen att städerna skall erhålla kostnadstäckning till 95 % för utförda arbeten på det bidragsberättigade väg- och gatunätet. Bidragsunderlaget utgöres i detta fall av de beräknade skäliga kostnaderna för underhållet. Fastställandet av bidragsunderlaget ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt grundas i första hand på uppgifter från städerna. Genom fastställelsebeslutet fixeras den beräknade årliga underhållskostnaden lör en följande period av fyra år. Jämkning av underlaget kan därefter ske endast om en stads väg- och gatuhållningsskyldighet ändras genom ökning eller minskning av väg- och gatunätet eller om eljest väsentligt ändrade förhållanden inträffar. Utredningen har i sitt betänkande kritiserat de nuvarande reglerna i två hänseenden. För del första bär anmärkts, att bestämmelserna om underliållsperiodens längd har ogynnsamma verkningar ur bidragstagarnas synpunkt. För det andra har utredningen kritiserat principen att underhållsbidrag utgår blott till en del av städernas väg- och gatunät. Vad först angår frågan om underhållsperiodens längd har framhållits, att de verkliga kostnaderna för gatuunderhållet regelmässigt ökat kraftigt under tyraårsperioderna i förhållande till vad som beräknats vid periodens början. Närmare bestämt utgjorde ökningen i genomsnitt 44 procent under perioden 1944—1947, 47 procent under perioden 1948—1951 samt 35 procent under perioden 1952—1955. Utredningen har för sin del ansett, att det icke finns anledning räkna med att utvecklingen skall undergå väsentlig ändring, ökningen av motorfordonsbeståndet kan väntas fortgå, och den på grund härav ökade trafikintensiteten kan förutsättas även i fortsättningen medföra en avsevärd ökning av underhållskostnaderna under löpande underhållsperiod. Också kostnadsförändringarna kan väntas påverka bidragsunderlaget i stegrande riktning. En ändring av de nuvarande bestämmelserna i syfte att kompensera städerna för deras utgiftsökningar synes därför motiverad. Härför kan också åberopas önskemålet om likställighet mellan städer och landsbygd. På uppdrag av utredningen har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 45

verkställts en undersökning angående möjligheterna att företaga schablonmässiga justeringar av underhållsbidraget under löpande underhållsperiod med hänsyn till förändringar i trafikintensitet och prisnivå. Resultatet av undersökningen har sammanfattats i en promemoria, som ger vid handen, att förutsättningar synes föreligga för verkställande av dylika justeringar. Utredningen har på grundval av undersökningen och övriga överväganden som sin mening uttalat, att bidragsunderlaget bör liksom hittills fastställas för en tid av fyra år men att det bör årligen justeras indexmässigt med hänsyn till förändringar i trafik- och prisförhållanden. Härvid har dock förutsatts, att justering icke skall äga rum med mindre förändringarna varit väsentliga. En liknande begränsning har föreslagits med avseende å den nuvarande regeln om jämkning av bidragsunderlaget vid ökning eller minskning av statens gatunät. Med avseende å omfattningen av det väg- och gatunät, till vars underhåll bidrag skall utgå, har utredningen förordat en utsträckning av rätten till statsbidrag att avse även städernas nu icke bidragsberättigade gator. Statsbidraget till denna grupp av gator har föreslagits skola utgå med 50 procent. Den föreslagna principen innebär, närmare bestämt, för de städer, som själva är väghållare, ett bidrag skall, liksom hittills, utgå med 95 procent av beräknade kostnaden för underhåll av allmänna vägar och för den allmänna samfärdseln nödiga gator, samt att bidrag skall utgå med 50 procent av beräknade kostnaderna för underhållet av övriga gator. Beträffande sistnämnda kategori bör dock i underhållskostnaden icke inräknas snöröjning. I fråga om städer, där kronan är väghållare, blir konsekvensen, att särskilt bidrag bör utgå med 50 procent av kostnaden för underhållet av de gator, som icke omfattas av kronans väghållning. Även i detta fall bör kostnad för snöröjning undantagas. Samma principer bör gälla även gator inom stadsplanelagda områden i köpingar och andra samhällen, där kronan är väghållare, samt i landskommuner. — Reformerna har beräknats dra en sammanlagd årlig kostnad för statsverket av storleksordningen 16 milj. kr.

Remissyttrandena Vad utredningen föreslagit beträffande underhållsperiodens längd och möjligheten att jämka de uppskattade kostnaderna under löpande underhållsperiod har tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden. Statskontoret har dock avstyrkt förslaget i denna del. Även enligt statskontorets mening föreligger visserligen en del skäl, som talar för en omläggning av bestämmelserna i den av utredningen föreslagna riktningen. De kostnadsmässiga konsekvenserna för statsverket, vilka vid en indexbindning blir av helt automatisk karaktär, låter sig emellertid icke överblickas. Då i andra sammanhang fråga varit om införande av indexbunden statsbidragsgivning, har stark återhållsamhet ansetts böra iakttagas. Å andra sidan har i flera yttranden uttalats önskemål om att möjligheten att jämka bidraget i efterhand hör avse även det av utredningen före­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

slagna 50-procentiga underhållsbidraget till det nu icke bidragsberättigade gatunätet. Bland yttranden i denna riktning må nämnas de, som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, fullmäktige i Malmö, Gävle och Luleå samt Svenska kommunal-tekniska föreningen. Svenska vägföreningen har alternativt förordat 5-åriga underhållsperioder med revision vart tredje år. Förslaget att utsträcka reglerna om underhållsbidrag att avse också sådana gator, som icke anses nödiga för allmänna samfärdseln, har föranlett delade meningar. I en stor grupp av remissyttranden tillstyrkes förslaget varmt. Såsom exempel må nämnas yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län, som funnit förslaget i denna del vara synnerligen välmotiverat. Bland övriga yttranden i tillstyrkande riktning må nämnas de, som inkommit från våg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, ett flertal städer, 1953 års trafikutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Länsvågnämndernas förbund och Svenska kommunal-tekniska föreningen. I en del fall har påyrkats utvidgning av rätten till bidrag i förhållande till vad utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Jönköping har uttryckt önskemål om att bidrag får utgå även för kostnaden för bortforsling av snö. Samma mening har uttalats av Svenska landskommunernas förbund och Svenska kommunal-tekniska föreningen, vilka härjämte betecknat det som inkonsekvent, att bidrag icke avsetts skola utgå till förvaltningskostnader och att någon möjlighet icke beretts till jämkning av bidraget under löpande underhållsperiod. Enligt fullmäktige i Göteborg bör bidrag utgå även för underhåll av hamnområden. Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att alla gator och vägar göres berättigade till underhållsbidrag efter en enhetlig procentsats. I avstyrkande riktning går bl. a. yttrande från statskontoret, som betonat att stadfästandet av den föreslagna principen kan leda till synnerligen betydande utgifter för staten i framtiden. Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Jämtlands län har betecknat det som olämpligt att i nuvarande finansiella läge splittra de tillgängliga resurserna och framhållit, att bidragen till upprustningen av väg- och gatunätet bör ha företräde framför en liberalisering av reglerna om underhållsbidrag.

Departementschefen

Den kritik, vilken av utredningen och i åtskilliga remissyttranden anförts mot nuvarande bestämmelser om den s. k. underhållsperioden, är icke obefogad. Bestämmelserna har hittills lett till att bidragsunderlagen under den senare delen av underhållsperioden understigit de verkliga kostnaderna för väg- och gatuunderhållet och att statens andel av väghållningskostnaderna blivit mindre än som ställdes i utsikt, när nuvarande regler kom till. Motivet till att bidragsreglerna utformats på angivet sätt ligger säkerligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 47

i önskemålet att icke betunga bidragsmyndigheterna med det omfattande arbete, som det innebär att göra en ny kostnadsberäkning varje år. Detta motiv är alltjämt bärande. Man måste acceptera det förhållandet, att kostnadsberäkningarna icke kan hållas alldeles aktuella, önskemålet att anpassa bidragstilldelningen efter det aktuella läget måste vägas mot kravet på att arbetet med framräknande av bidragen hålles inom rimliga gränser. Utredningens förslag innebär i praktiken, att bidragsunderlaget skall fastställas för varje år, låt vara att förslaget icke innebär krav på att beräkningen mer än vart fjärde år skall grundas på fullständiga uppgifter från de bidragstagande kommunerna. Förslaget innebär en hög grad av rättvisa i bidragstilldelningen men medför allvarliga konsekvenser med tanke på bidragsmyndigheternas arbetsbörda. Det är angeläget att om möjligt utforma regler, som ställer sig något enklare att tillämpa. Ett såväl ur statens som ur bidragstagarnas synpunkt godtagbart resultat synes kunna uppnås, om underhållsperioderna bestämmes till två år. De förskjutningar i kostnadsläget, som inträffar under en så kort period, är i allmänhet måttliga och i allt fall icke av den omfattning, att de kan sägas snedvrida principerna för bidragsberäkningen. En tvåårsregel synes därför vara godtagbar ur rättvisesynpunkt. Vad som kan invändas är, att den i jämförelse med nuvarande regler medför en högst betydande ökning —• i det närmaste en fördubbling — av arbetet med framräknande av bidragsunderlagen. Det är angeläget, att arbetsinsatsen hålles inom rimliga gränser. I sådant hänseende må framhållas, att det knappast kan vara nödvändigt att varje gång infordra fullständiga uppgifter från alla bidragstagare. Åtminstone varannan gång beräkningen verkställes bör det vara möjligt att begränsa uppgiftsskyldigheten och göra beräkningen mera summariskt. Vidare bör — om underhållsperioden icke blir längre än två år — de årliga jämkningarna av bidragsunderlaget med hänsyn till inträffade ändringar i väg- och gatunätets omfattning kunna begränsas till sådana fall, då väsentliga ändringar i dessa hänseenden inträffat under sista året. Ett sådant system synes ägnat att i det väsentliga undanröja de påtalade missförhållandena utan att alltför mycket belasta bidragsmyndigheten och de bidragstagande kommunerna. Jag förordar därför, att bidragsreglerna utformas på sätt nu nämnts. Jag övergår nu till den andra av utredningen väckta frågan, nämligen om utvidgning av det bidragsberättigade gatunätet att omfatta alla gator, oavsett deras betydelse för allmänna samfärdseln. Utredningen har icke förebragt något egentligt skäl för sin åsikt, att ramen för bidragsgivningen bör vidgas, så att bidrag utgår till underhållet av samtliga gator. Klart är emellertid, att det städse kan vara föremål för delade meningar, vilken princip för fördelningen av gatuhållningskostnaderna mellan staten och kommunerna, som är den lämpligaste. Ett argument för utredningens förslag kan också ligga däri, att uppdelningen av gatunätet i bidragsberättigade och icke bidragsberättigade gator möter vissa praktiska svårigheter.

48 Kungi. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Såsom jag tidigare framhållit är det emellertid i nuvarande situation nödvändigt att vid fördelningen av de medel, som från statens sida kan ställas till förfogande för väg- och gatuväsendet, strängt hålla fast vid kravet på att de mest angelägna ändamålen skall tillgodoses i första hand. Att av skäl sådana som de nyss anförda avsevärt vidga ramen för bidragsgivningen samtidigt som angelägna vägprojekt måste vänta på sin lösning, är en åtgärd, som ej kan komma i fråga. De invändningar, som kan riktas mot nuvarande principer för bidragsgivningen, kommer f. ö. i väsentliga delar att kvarstå, även om utredningens förslag genomföres. Jag kan av nu anförda skäl icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande avseende.

Städernas väg- och gatuhållning; Bidragsprocenten m. m.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att statsbidrag f. n. utgår med 95 procent av kostnaden för byggande av väg eller gata samt att statsbidrag till underhållet likaså utgår med 95 procent. Vidare har erinrats om att bidraget till byggande av gata enligt nu gällande regler skall reduceras med det belopp, som staden kan uttaga av tomtägarna i form av bidrag till gatubyggnadskostnad, samt om att stad vid byggande av gata i vissa fall kan erhålla tillstånd att i kostnadsunderlaget inräkna kostnad för marklösen med avdrag för vad staden beräknas uppbära i form av gatumarksersättning från tomtägarna. Utredningen har föreslagit, att statsbidraget alltjämt skall i regel utgå med 95 procent. I fråga om gata med tomtutsläpp, har, såsom förut framhållits, i stället för den nuvarande avdragsregeln föreslagits en schablonregel av innebörd, att statsbidraget reduceras till 85 procent. En särskild regel har föreslagits beträffande det av utredningen förordade underhållsbidraget till städernas nu icke statsbidragsberättigade gator. Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit beträffande ersättning till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för värdet av gatumark, har utredningen föreslagit att den nuvarande särskilda markbidragsförordningen uppliäves och ersättes med en bestämmelse i 50 § AVL av innehåll, att kronan skall ersätta vederbörande stad eller samhälle alla skäliga kostnader för tillhandahållande av marken med avdrag för vad som belöper på förvaltningskostnad.

Remissyttrandena

Det väsentliga av de uttalanden, som förekommit, har redovisats under olika avsnitt i det föregående.

Departementschefen

Jag bar i det föregående på flertalet punkter tillstyrkt utredningens förslag till nya regler om bidrag till väg- och gatuhållningen i städer och sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 49

hällen, vilka själva är väghållare. Av vad därvid anförts torde framgå, att jag biträder utredningens åsikt jämväl i fråga om den procentsats, som skall ligga till grund för bidragsberäkningen. Jag delar också utredningens mening, att reglerna om den ersättning för gatumark, som skall utgå av statsmedel till städer och samhällen, varest kronan är väghållare, lämpligen bör ta form av en lagregel och inflyta i

50 § AVL. I detta hänseende erinras om vad jag yttrat under rubrikerna »Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.» och »Tomtägarbidragen». Eftersom jag icke kunnat tillstyrka utredningens förslag att underhållsbidrag skall utgå i fråga om sådana gator, som icke prövats nödiga för allmänna samfärdseln, är något vidare yttrande i denna del icke erforderligt.

Städernas väg- och gatuhålhiing: Uppdelning av väghålhungsbestyret mellan städerna och kronan

Utredningen Enligt vad utredningen framhållit innebär gällande bestämmelser om fördelning av väghållningsbestyret mellan kronan och övriga väghållare, att väghållningen ankommer antingen på kronan eller ock på vederbörande stad eller samhälle. Däremot finns f. n. icke möjlighet att dela upp väghållningen inom en stads eller ett samhälles administrativa område på sadant sätt, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet begränsas t. ex. genom att kronan ombesörjer väghållning på viss väg och staden ombesörjer väghållningen på övriga gator och vägar. Sådant kan endast ske i den formen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtager sig att lämna staden biträde med vissa väghållningsarbeten, d. v. s. att verket för stadens räkning såsom entreprenör ombesörjer en del av den väghållning, vilken enligt gällande regler åligger staden såsom väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har av Kungl. Maj :t erhållit vissa bemyndiganden att träffa överenskommelser av nu angivet innehåll. I några fall har dessa bemyndiganden förenats med föreskrift om att statsbidraget skall höjas till 100 procent. Utredningen har vidare erinrat om att man redan vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser förutsåg att visst behov kunde uppkomma att dela upp väghållningen inom städerna och samhällena. Emellertid ansågs — närmast med hänsyn till spörsmålet hur den lokala representationen i vägnämnderna skulle ordnas — att sådan uppdelning icke borde ske. Det torde dessutom ha förutsatts, att frågan icke skulle bli aktuell annat än i ett fåtal fall. Emellertid har till följd av den år 1952 genomförda nya kommunindelningen flera städer kommit att omfatta så stora landsbygdsområden, att de ansett sig icke ha resurser att själva omhänderha underhållet av samtliga allmänna vägar inom dessa områden, överenskommelser av den art som nyss beskrivits har därför blivit ganska vanliga. Även i samband med nybildning av städer har liknande frågor ibland blivit aktuella. Vidare har trafikutvecklingen medfört ett allt mera framträdande behov av att väghållningen å tra-

4 llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 81

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

fikleder för genomgående trafik ombesörjes av en och samma väghållare oberoende av de administrativa gränserna. Av nu angivna skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att väghållningen inom stad, som är väghållare, i vissa fall bör få delas upp mellan kronan och staden. En sådan uppdelning kan teoretiskt ske på flera olika sätt. Utredningen har diskuterat tre alternativ, nämligen för det första att stadens väghållningsskyldighet begränsas att avse vissa slag av arbeten, medan kronan övertar väghållningen i övrigt, för det andra att kronan övertar väghållningen i fråga om vissa bestämda trafikleder samt för det tredje att kronan övertar all väghållning inom en del av stadens administrativa område. Av dessa alternativ är enligt utredningen det sistnämnda att föredraga bl. a. därför att man endast på detta sätt kan vinna full klarhet i sådana förhållanden, som sammanhänger med väghållarens skyldigheter och ansvar gentemot exempelvis markägare och vägtrafikanter. Omfattningen av det område, inom vilket kronan skall vara väghållare, bör bestämmas ur väghållningstekniska synpunkter. Det är därvid inte uteslutet, att området i praktiken ibland kan komma att begränsas till endast viss trafikled i en stad. Vad beträffar frågan om ordnandet av den lokala representationen har utredningen förklarat sig anse, att uppdelning av en stads väghållning bör kunna ske utan att ändring göres av indelningen i vägnämndsområden eller gränsdragningen mellan dessa områden. De lokala vägintressena inom stadsområde, där kronan är väghållare, bör kunna företrädas av stadens fullmäktige och övriga lokala organ under förutsättning att hänsyn till indelningen tages vid vägärendenas handläggning. En stad med delområde, inom vilket kronan är väghållare, bör härvid inträda i den funktion, som eljest tillkommer vägnämnd, beträffande samtliga vägärenden som berör staden. Staden bör kallas till vägförrättning och få tillfälle att avgiva yttrande över förslag till flerårsplaner och över arbetsplan inom staden m. m. Den initiativrätt i olika vägfrågor, som tillkommer vägnämnd, bör även tillkomma staden. Vad beträffar de förutsättningar, under vilka en uppdelning av väghållningen skall kunna ske, har utredningen förordat, att möjlighet till uppdelning skall föreligga dels om staden saknar förutsättningar att handhava den ifrågavarande väghållningen och dels om en uppdelning eljest är motiverad med hänsyn till de fördelar, som vinnes för det allmänna. Initiativet till uppdelning bör enligt utredningen kunna tas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen eller av den kommun, som frågan rör. Prövningen måste föregås av en noggrann och allsidig utredning. Beslutanderätten bör ankomma på Kungl. Maj:t. Det är emellertid angeläget att den gräns, som genom sådant beslut fastlägges mellan kronans och stadens väghållning, på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas efter ändrade förhållanden. Därför har föreslagits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna besluta om sådan ändring av gränsen, som icke innebär väsent-

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 51

lig avvikelse från av Kungl. Maj :t meddelat beslut eller från vad som förut gällt. Område inom stad, beträffande vilket kronan kommer att övertaga väghållningen enligt nu föreslagna regler, bör enligt utredningen i väghållningshänseende jämställas med stad, där kronan är väghållare. De föreskrifter, som gäller sådan stad, bör — med undantag för bestämmelserna om vägnämnder — i tillämpliga delar avse även delområden, där kronan är väghållare. I fråga om väghållningens finansiering innebär utredningens förslag, att kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna trafikleder inom område, varest kronan blir väghållare, skall helt bäras av kronan samt bestridas ur de anslag, som är avsedda för väghållning på landsbygden. Om ett delområde, inom vilket kronan handhar väghållningen, helt eller delvis är stadsplanelagt, kan gata inom området — i likhet med vad som gäller i stad där kronan är väghållare — tillika bli allmän väg. Statsbidrag till marklösenkostnader bör därvid utgå efter enahanda grunder som i stad där kronan är väghållare. Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen upprättat dels ett förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, dels ock ett förslag till kungörelse om ändring i stadgan den

30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan). Närmare bestämt innebär förslagen jämkningar i lydelsen av 11, 16 och 53 §§ AVL samt 41 § vägstadgan. I detta sammanhang bör jämväl nämnas, att utredningen av skäl, som redovisats i det föregående, föreslagit vissa ändringar också i 47 och 50 §§ AVL.

Remissyttrandena

Förslaget har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena. Nämnas må dock, att länsstyrelsen i Värmlands län i sitt yttrande intagit den principiella ståndpunkten, att städerna endast bör vara väghållare beträffande stadskärnan och att kronan bör övertaga all övrig väghållning. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör den av utredningen förordade principen göras ömsesidig, så att möjlighet även beredes stad att övertaga väghållningen beträffande väg, som eljest skulle hållits av kronan.

Departementschefen

De nuvarande reglerna om fördelning av väghållningsbestyren mellan kronan samt städerna och de stadsliknande samhällena har i stort sett fungerat tillfredsställande. Någon anledning att rubba de principer, på vilka lagstiftningen i detta hänseende är grundad, föreligger sålunda ej. Emellertid har, såsom utredningen framhållit, ett visst behov gjort sig gällande att i vissa fall kunna fördela väghållningen inom stad eller stadsliknande samhälle på så sätt, att kronan blir väghållare inom en del av stadens eller samhällets administrativa område och staden eller samhället blir väg-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

hållare inom området i övrigt. Denna detaljfråga har visat sig vara av sådan praktisk betydelse, att den snarast bör lösas, även om lösningen är förbunden med vissa författningslekniska svårigheter. I anslutning härtill uppkommer givetvis även fråga, huruvida möjlighet bör beredas städer och stadsliknande samhällen att bli väghållare utanför sina administrativa områden. Sistnämnda fråga är emellertid icke av större betydelse ur praktisk synpunkt och kan därför lämnas åsido. I de synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om formerna för kronans deltagande i väghållningen inom den nu avsedda gruppen av städer och samhällen, kan jag i allt väsentligt instämma. Jag anser mig kunna förorda, att frågan löses efter de av utredningen angivna riktlinjerna. Såsom utredningen framhållit, innebär det nu gjorda ställningstagandet att vissa ändringar bör vidtagas bl. a. i AVL. I 11 § berörda lag — vilket lagrum innehåller de grundläggande stadgandena om väghållare i olika orter — bör inflyta bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj :t om särskilda skäl föreligger därtill, äger förordna att kronan skall vara väghållare inom visst område av stad eller sådant stadsliknande samhälle, som är väghållare. Utredningen har vidare föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under vissa angivna förutsättningar skall kunna besluta mindre väsentliga ändringar av vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut gäller i nu berörda frågor. Jag biträder i princip förslaget även i denna del men anser att utrymme bör ges för en smidigare tillämpning än som möj liggöres med den av utredningen föreslagna avfattningen av bestämmelsen. Lämpligast synes vara att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att från fall till fall bestämma, i vad mån beslutanderätten skall delegeras till styrelsen. De förordade ändringarna synes även böra leda till vissa redaktionella jämkningar av paragrafen i övrigt. — I 16 § bör vidtagas en av utredningen föreslagen jämkning såsom följd av ändringen ill §. — Jämväl i 51 och 52 §§ synes vissa mindre jämkningar vara påkallade. Om dessa ändringar vidtages, blir däremot en av utredningen föreslagen jämkning av 53 § överflödig. — Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att mina i det föregående framförda förslag påkallar vissa ändringar i 47, 48 och 50 §§ ifrågavarande lag. Vidare förordar jag, alt rubriksättningen i lagen ändras, så att avsnitten »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare» (47—49 §§) och »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare» (50—53 §§) sammanslås till ett avsnitt. Detta torde böra ske genom att rubriken till det förra avsnittet ändras, så att orden »som är väghållare» bortfaller, samt genom att rubriken till det senare avsnittet utgår ur lagen. Till 41 § vägstadgan — vilken innehåller bestämmelser angående de städer, där kronan är väghållare — bör, såsom utredningen förordat, fogas ett tillägg angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst område av en stad. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör emellertid undergå viss redaktionell jämkning. Vidare torde det, med hänsyn bl. a. till lydelsen av rubrikerna i vägstadgan, vara ofrånkomligt, att i avdelning III av stadgan —- vilken innehåller bestämmelser angående städer och stads-

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 53

liknande samhällen, som är väghållare — göra hänvisning till det nya stadgandet i 41 §. Hänvisningen bör lämpligen inflyta i en ny paragraf, betecknad 39 a §. Med hänsyn till att författningen om statsbidrag får ändrad benämning, erfordras tillika en ändring i 37 §, som innehåller en hänvisning till nämnda författning. 40 § bör också förtydligas.

Statsbidragen till vägföreningsvägar m. in.

Utredningen

Utredningen har betonat, att inom tätbebyggelse av den art, som avses med bestämmelserna om vägföreningar, frågorna om bebyggelseplaneringen och frågorna om planeringen av vägnätet intimt sammanhänger med varandra. Att samhällsbildningen redan från början ledes i en sund riktning och det för området betydelsefulla vägnätet planlägges, utbygges och underhålles på ett lämpligt sätt är enligt utredningens mening ett betydande allmänt intresse. Utredningen har vidare framhållit, att gällande bidragsförfattning icke gör någon åtskillnad mellan vägar inom glesbebyggelse och vägar inom sådana tättbebyggda områden, där vägföreningar finnes. Det oaktat har tilllämpningen av bidragsreglerna för underhåll av enskilda vägar givit vid handen en större restriktivitet beträffande vägföreningarnas än beträffande vägsamfälligheternas vägar. En synpunkt, som enligt utredningens mening bör tilläggas betydelse när det gäller att ta ställning till bidragsreglerna, är att vägföreningarna endast liar till åliggande att hålla sådana vägar, som kan förutsättas i mera avsevärd omfattning komma att trafikeras av flertalet fastigheter inom vägföreningsområdet. Genom den laga förättning, som föregått vägföreningens bildande, har fastslagits, att utformningen av detta vägnät skapar förutsättningar för en rationell och planmässig väghållning. Det är vidare enligt utredningen förenat med icke ringa administrativt arbete att bland en vägförenings vägar utvälja dem, som skall anses bidragsberättigade, och att därefter uppskatta den skäliga kostnaden för denna del av vägföreningens underhållsarbete. Utredningen bar mot bakgrunden av det nu anförda förklarat sig anse, att till grund för underhållsbidraget till vägförenings vägar bör läggas uppskattad skälig kostnad för underhållet av vägförenings samtliga vägar. En speciell fråga, som utredningen behandlat i anslutning härtill, gäller huruvida bidragen bör begränsas till vägföreningar inom områden med bebyggelse bestående av permanenta bostäder, eller om bidrag bör utgå även till föreningar inom områden med t. ex. sommarstugebebyggelse. Utredningen har uttalat sig för att statsbidrag till underhållet av vägföreningsvägar bör utgå oavsett bebyggelsens art. Vidare bar utredningen förordat, att underhållsbidrag enligt samma beräkningsgrunder som för vägförening skall utgå jämväl till kommun eller municipalsamhälle, som ombesörjer underhåll av de enskilda vägarna inom område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Beträffande bidragsprocenten har utredningen föreslagit, att statsbidrag till underhåll skall utgå med 50 % för alla vägföreningar. Eftersom de nu gällande reglerna i ett fåtal fall skulle ge högre bidragsprocent, har dock föreslagits en övergångsbestämmelse om att vägförening, som enligt gällande bestämmelser åtnjutit ett högre bidrag än som skulle utgå enligt de nya reglerna, skall kunna erhålla ett i motsvarande mån ökat bidrag. Det må i detta sammanhang framhållas, att en av utredningens ledamöter i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit, att utredningen i enlighet med sina direktiv icke haft att ta befattning med frågor som rör den enskilda väghållningen i övrigt. Bidragsgivningen till vägsamfälligheter har således legat utanför utredningsuppdraget. Emellertid har trafikutvecklingen ställt ökade krav även på dessa enskilda vägar med därav följande större kostnader. De nuvarande bidragsbestämmelserna till enskild väghållning tar icke hänsyn till dessa kostnadsökningar. Därför bör också dessa bestämmelser bli föremål för översyn i samband med genomförandet av utredningens förslag.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag i förevarande del har meningarna varit delade i remissyttrandena. Statskontoret har funnit, att den av utredningen föreslagna uppmjukningen av praxis beträffande förbindelse- och bostadsvägar mindre väl låter sig förena med den syn, som ligger till grund för statsbidragsgivningen till de enskilda vägarna. De skäl, som av utredningen anförts till stöd för förslaget är enligt ämbetsverkets mening ej heller i och för sig tillräckliga för att motivera ett genomförande av desamma. Beaktas bör såväl den kostnadsökning för statsverket, vilken direkt skulle bli följden därav, som de statsfinansiella konsekvenserna av den principiella utvidgning av statens ansvar för väghållningen, som förslaget i förening med den förordade utsträckningen av bidragsunderlaget i övrigt får anses innebära. Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län har uttalat sig mot att förslaget genomföres i nuvarande läge. Länsstyrelsen i Västerbottens län har också ansett, att förslaget bör ställas på framtiden, även om länsstyrelsen ansett sig böra förorda att statsbidrag får utgå icke blott till stamvägar utan även till vissa andra viktigare vägföreningsvägar. Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, är att nämna länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och Norrbottens län samt Länsvägnämndernas förbund. Lantmäteristyrelsen, som i princip tillstyrkt förslaget, har dessutom ifrågasatt, om icke även byggnadsbidrag bör utgå till kommun eller municipalsamhälle, som ombesörjer byggandet av de enskilda vägarna inom område, för vilket bildande av vägförening kan ifrågakomma. En liknande uppfattning har uttalats av fullmäktige i Gävle. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande sagt sig förutsätta, att även iståndsättningsbidrag skall kunna utgå till det enligt utredningens förslag vidgade vägnätet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 55

Departementschefen Liksom utredningen anser jag det vara av vikt att den del av det enskilda vägnätet, som vägföreningsvägarna utgör, planlägges, utbygges och underhålles på ett ändamålsenligt sätt. Häri ligger f. ö. det väsentliga motivet till att denna grupp av vägar blivit föremål för särskild behandling i väglagstiftningen. Av det sagda följer dock icke att vägarna inom vägföreningsområdena behöver göras till föremål för särskild behandling även i bidragshänseende. Jag har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av att reglerna om bidrag till väghållningen inom städer och stadsliknande samhällen utformas så, att principiell likställighet erhålles mellan invånarna i dessa orter och invånarna på landsbygden. Även reglerna om statliga bidrag till väghållningen i sådana orter, där väghållningen ankommer på vägföreningar, bör bygga på samma principer som reglerna om väghållningen i städer och liknande samhällen och reglerna om väghållningen på den egentliga landsbygden. Detta innebär att bidragen i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna. Då det, såsom förut framhållits, icke är möjligt att vidga denna ram för bidragsgivningen på andra områden, är det icke lämpligt att så sker i fråga om bidragen till vägföreningsvägarna. En sak, som också bör uppmärksammas i detta sammanhang, är att lagbestämmelserna om vägföreningsvägar i åtskilliga fall fått en mycket vidsträckt tillämpning. Det är icke ovanligt att vägföreningarna omhänderhar vägar, som endast är av intresse för ett fåtal fastighetsägare. Att utsträcka bidragsmöjligheterna även till dylika vägar vore att helt frångå hittillsvarande principer. Utredningen har anmärkt, att tillämpningen av reglerna om bidrag till enskilda vägar lett till större restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar än i fråga om övriga vägsamfälligheters vägar. I den mån en dylik ojämnhet i bidragstilldelningen kan konstateras, bör förhållandet rättas till. Någon författningsändring är emellertid icke erforderlig för detta ändamål. Urvalet av de vägar, till vilka bidrag skall utgå, kan givetvis i en del fall vålla svårigheter. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än vid bidragsgivningen till städernas väghållning och till väghållningen på den egentliga landsbygden. Jag kan av nu anförda skäl icke förorda utredningens förslag att bidrag utan särskild prövning skall utgå till samtliga vägar, som handhaves av vägförening. Den av utredningen speciellt berörda frågan om bidrag till vägar inom s. k. fritidsbebyggelse bör enligt min mening i princip lösas så, att dylik bebyggelse icke generellt uteslutes från bidrag men att vid avgörande av bidragsfrågan skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av betydelse blott under vissa årstider. Någon författningsändring synes ej vara påkallad. Goda skäl talar för att kommun, som frivilligt åtagit sig väghållning inom område, för vilket vägförening eljest skulle ha kunnat bildas, skall kunna

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

erhålla samma bidrag som en vägförening. Detta innebär dock icke, att jag obetingat biträder utredningens förslag i ämnet. Mot förslaget kan sålunda åberopas bl. a. det förhållandet, att tillämpningsområdet för lagbestämmelserna om vägföreningar är relativt obestämt. En bidragsregel med den av utredningen anvisade lydelsen skulle därför bli svår att tillämpa. Den skulle dessutom troligen leda till att vägföreningar icke komme till stånd i den omfattning, som bestämmelserna i EVL syftar till, vilket bl. a. skulle innebära, att de där givna reglerna om vägnätets utformning sattes ur spel. Förfarandet vid bildande av vägförening har betydligt förenklats genom lagändring år 1954. I praktiken bildar man icke sällan vägförening också i fall, då väghållningen helt eller delvis ombesörjes av kommun. Och även om vägförening icke bildats, torde nuvarande bestämmelser ej utgöra hinder för att bidrag utgår i fall då kommun ombesörjer enskild väghållning. Något mera framträdande behov av speciella regler i detta ämne synes alltså icke föreligga.

Kostnads- och anslagsfrågor m. m.

Utredningen

Utredningen har föreslagit, att de nya bidragsreglerna skall träda i kraft den 1 januari 1961, dock med den modifikationen, att nuvarande bestämmelser alltjämt skall gälla för väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda dag. Vidare har erinrats om vad som tidigare yttrats rörande tidpunkten för upprättande av ny fördelningsplan och den tidrymd, som planen skall avse. Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag i fråga om bidrag till kostnader för marklösen har framhållits, att förslaget icke innebär något ökat åtagande för statsverket vad angår vägföretagen men däremot medför vissa kostnadsökningar beträffande gatuföretagen. Vad härvid först angår gatuföretag inom städer och samhällen, som själva är väghållare, har med ledning av uppgifter rörande de gatuföretag, vilka utförts eller beräknats bli utförda med statsbidrag under åren 1952—1959, kostnadsökningen beräknats uppgå till ca 6 milj. kr. under förutsättning att bidragsgivningen till byggande av vägar totalt uppgår till ett belopp av

100 milj. kr. Motsvarande kostnadsökning för företag inom städer och samhällen, där kronan är väghållare, har uppskattats till omkring 400 000 kr. Utredningens förslag att årligen jämka bidragsunderlaget för underhållsbidragen till städer och samhällen, som själva är väghållare, har beräknats medföra en kostnadsökning, uppgående till omkring 4 milj. kr. Det förslag, som utredningen framlagt i fråga om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väghållare, torde enligt utredningen icke få några mera långtgående ekonomiska konsekvenser. En exakt kostnadsberäkning är emellertid mycket svår att verkställa. Speciellt gäller detta merkostnaden för byggnadsarbeten å de trafikleder, för vilka kronan kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 dr 1960 57

mer att bli väghållare. Utredningen har dock uttalat förmodan, att kostnadsökningen kommer att stanna vid några tiotusental kronor per år och att den i allt fall icke blir så stor, att den får betydelse för beräkning av väganslagen. ökningen av kronans utgifter för underhållsarbeten har av utredningen överslagsvis uppskattats till 150 000 kr.

Remissyttrande

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har — efter framhållande att den första fördelningsplanen efter nya ordningen lämpligen bör omfatta perioden 1961 —1965 — anfört bl. a. följande:

Anslag till bidrag till byggande av vägar och gator Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar beträffande tidpunkten för ikraftträdandet att påverka anslaget för det nu aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1961). Härvid kommer endast förslaget att statsbidrag generellt skall utgå till marklösenkostnader, att vid viss förutsedd byggnadsvolym innebära ökat behov av anslag. På grundval av den ingående utredning som gjorts beträffande marklösenkostnaden för gatuföretag torde kostnaderna under år

1961 som är ett övergångsår kunna beräknas till ca 4 milj. kr. vid en bidragsgivning om 145 milj. kr. Beträffande utredningens förslag rörande uppdelning av väghållningen torde det — utan närmare utredning om i vilken omfattning kronan kan komma att övertaga väghållningen i städerna — vara ogörligt att angiva hur anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd kan komma att påverkas. Den merkostnad statsverket åsamkas genom att staten bestrider hela kostnaden för byggnadsföretagen kan ur anslagssynpunkt anses vara så obetydlig att den icke märkbart påverkar anslagsbehovet.

Anslag till bidrag till underhåll av vägar och gator Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar beträffande tidpunkten för ikraftträdandet icke att påverka anslaget för det nu aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1960).-----------------------------

Statsbidrag till marklösen i städer och samhällen där kronan är väghållare Såsom utredningen angivit torde den av utredningen föreslagna statsbidragsgivningen till marklösen innebära ett ökat anslagsbehov av ca

400 000 kr.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yrkanden om anslag till Bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61

De under senare budgetår anvisade anslagen till Bidrag till byggande av vägar och galor, dispositionen av dessa anslag samt innebörden av det förslag, som i det följande kommer att framläggas, framgår av följande sammanställning.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Anslag Nettoutgift Reservation

vid budget­

årets utgång

Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 59

milj. kr. till företag med en genomsnittlig kostnad per företag (176) av ca 1,0 milj. kr. Fördelat på 106 städer ger 185 milj. kr. i genomsnitt 1,75 milj. kr. per stad. Detta motsvarar utbyggnadskostnaden för ca 2,5 km tvåfilig väg (gata) under tvåårsperioden. Av resterande 415 milj. kr. hänför sig

100 milj. kr. till Tingstadstunneln i Göteborg, 45 milj. kr. till Värmdövägen inom Nacka stad, 27 milj. kr. till förbifartsväg vid Södertälje och 70 milj. kr. till fortsatt bedrivande av pågående företag, medan återstoden huvudsakligen avser företag av storleksordningen 5—10 milj. kr., till större delen lokaliserade till städernas infarts- och förbifartsvägar. Mot bakgrunden av de mycket stora investeringsbehov, som alltså föreligger, samt de ytterligare projekt, som är aktuella att börja åren 1960— 1961, bl. a. byggandet av Essingeleden i Stockholm för ca 150 milj. kr., framstår det som synnerligen angeläget att en väsentligt ökad anslagstilldelning kommer till stånd. Styrelsen understryker nödvändigheten av att medelstilldelningen till städerna så avpassas, att densamma möjliggör ett successivt drivande av storföretag såsom Tingstadstunneln, Essingeleden, Värmdövägen m. fl., ävensom en samordning då det gäller utbyggnaden av huvudtrafikleder i samband med bebyggelseexploatering.

Departementschefen

De av mig i det föregående föreslagna nya bidragsbestämmelserna torde, såsom utredningen föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1961, dock att nuvarande bestämmelser bör äga tillämpning i fråga om beräkning av bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda tidpunkt. Vidare bör, i enlighet med vad som tidigare framhållits, ny fördelningsplan för bidragen till byggande av vägar och gator första gången upprättas att omfatta perioden 1961—1965. Ny beräkning av kostnaderna för väg- och gatuunderhållet torde böra äga rum första gången år 1962 samt gälla åren 1962 och 1963. Under dessa förutsättningar torde de av mig i det föregående framförda förslagen till nya bidragsregler m. m. få följande anslagsmässiga konsekvenser. Förslaget om nya regler för underhållsbidragen av innebörd att underhållsperiodens längd sättes till två år torde, såsom pris- och trafikutvecklingen gestaltat sig under senare år, medföra en årlig kostnadsökning mellan 2 och 3 milj. kr. Först fr. o. m. budgetåret 1962/63 (kalenderåret 1962) behöver emellertid hänsyn tagas härtill vid bedömning av medelsbehovet under anslaget till Bidrag till underhåll av vägar och gator. Förslaget om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väghållare kan komma att påverka anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd. Ett ökat statligt övertagande av väghållningen kommer att medföra ett minskat mcdelsbehov under bidragsanslagen till städernas väg- och gatuhållning och en motsvarande ökad belastning av de allmänna väganslagen. I avsaknad av närmare utredning i vilken omfattning kronan kan

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

komma att behöva övertaga väghållningen är det i dagens läge ej möjligt att ange någon av detta skäl ändrad anslagsfördelning för nästa budgetår. Under alla förhållanden rymmes emellertid en ev. ökad belastning av de allmänna väganslagen redan under nästa budgetår inom de anslagsbelopp, som föreslagits i årets statsverksproposition. Förslaget om statsbidrag till marklösen i städer och samhällen, där kronan är väghållare, torde komma att innebära en ökad årlig belastning om ca

400 000 kr. av de allmänna vägbyggnadsanslagen. Hänsyn härtill har tagits vid avvägningen av ifrågavarande anslag i årets statsverksproposition. — Förslaget om att marklösenkostnader generellt skall inräknas i kostnaderna vid beräkningen av statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer, som är väghållare, kommer att innebära ett ökat medelsbehov under anslaget till Bidrag till byggande av vägar och gator under budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1961). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat merkostnaderna härför under år 1961 till approximativt 4 milj. kr. vid en byggnadsvolym om 145 milj. kr. räknat i statsbidrag. Emellertid har i årets statsverksproposition föreslagits en byggnadsvolym för år 1961 om 115 milj. kr. i statsbidrag. Vid en bidragsgivning av sistnämnda storleksordning torde merkostnaden kunna beräknas stanna vid ett något lägre belopp än 4 milj. kr. förslagsvis ca 3,5 milj. kr. Hänsyn till detta medelsbehov bör tagas vid avvägningen av anslaget till Byggande av vägar och gator för nästa budgetår. Jag övergår härefter till beräkningen av sistnämnda bidragsanslag, som i årets statsverksproposition upptagits med ett till 115 milj. kr. preliminärt beräknat belopp. Beräkningen avser bidragsbehovet för kalenderåret 1961. De under kalenderåret 1958 enligt fördelningsplanen för åren 1958 och

1959 utförda bidragsberättigade arbetena på vägar och gator inom städer och samhällen, som är egna väghållare, motsvarar en bidragstilldelning av ca 90 milj. kr. För verksamheten under år 1959 gav statsmakterna ursprungligen vägoch vattenbyggnadsstyrelsen rätt att ställa statsbidrag i utsikt intill vad som motsvarade den sammanlagda byggnadsvolym, som uppnåddes under år 1958, eller 90 milj. kr. i statsbidrag. Såsom jag anmält i årets statsverksproposition (s. 25) har Kungl. Maj :t sedermera genom beslut den 29 oktober 1959 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen under år 1959 bevilja statsbidrag med ytterligare högst 15 milj. kr. till i fördelningsplanen ingående gatuföretag, vilkas fortsatta bedrivande prövades oundgängligen erforderligt ur arbetsmarknadssynpunkt. Härigenom höjdes alltså bidragsramen för år 1959 till 105 milj. kr. Omslutningen av anläggningsverksamheten för år 1959 kan beräknas till omkring 104 milj. kr., räknat i statsbidrag. För verksamheten under år 1960 har statsmakterna fastställt en bidragsram om 90 milj. kr. för gatubyggandet. För år 1961 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt ett anslagsbelopp om 145 milj. kr. I årets statsverksproposition framhöll jag, att det blivit mer och mer up­

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960 61

penbart, att utbyggnaden av det för den allmänna biltrafiken viktiga vägoch gatunätet i och kring våra städer bör i ökad utsträckning beaktas vid fördelningen av tillgängliga vägbyggnadsmedel. Med hänsyn härtill förordade jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle få rätt att för byggnadsverksamheten under år 1961 ställa i utsikt statsbidrag till ett avsevärt högre belopp än det som utgår under år 1960, nämligen med ytterligare 25 milj. kr. eller intill vad som motsvarar en sammanlagd byggnadsvolym av 115 milj. kr. i statsbidrag. Jag vidhåller detta förslag och förutsätter härvid beträffande bidragsfördelningen under år 1961 att särskild uppmärksamhet ägnas de behov av gatuinvesteringar, som föreligger i våra större städer. Vad därefter beträffar den egentliga anslagsberäkningen för nästa budgetår bör förevarande anslag beräknas så, att det förslår till utbetalning av bidrag i den omfattning, som svarar mot den medgivna byggnadsverksamheten, därvid hänsyn bör tagas till det ökade medelsbehov, som mitt förslag om bidrag till marklösenkostnader kan medföra. Den kassamässiga behållningen under anslaget vid utgången av budgetåret 1958/59 uppgick till ca 71 milj. kr. Med beaktande av denna reservationsmedelsbehållning har jag beräknat behovet av ytterligare medel för att täcka den kassamässiga förbrukningen intill den 30 juni 1961 till 115 milj. kr. I enlighet härmed förordar jag, att förevarande anslag för budgetåret 1960/61 beräknas till 115 milj. kr. Anslaget bör ha karaktär av reservationsanslag samt avräknas mot automobilskattemedlen.

I anledning av vad som anförts i det föregående har inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag till följande författningar, nämligen 1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen; 2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar; samt 3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan). Förslagen torde såsom bilagor1 fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 2) nämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet: Nils Engdahl

1 Förslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits,

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars 1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19 februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 63

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets den 3 mars 1960 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1960 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar. Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran samt med hänvisning till vad föredraganden vid anmälan av ärendet i statsrådet den

19 februari 1960 anfört rörande vissa andra författningsfrågor och beträffande anslag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61 hemställer föredraganden att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels föreslå riksdagen att godkänna det vid remissprotokollet fogade förslaget till 1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen; dels föreslå riksdagen att antaga 2) förenämnda lagförslag; dels inhämta riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade förslaget till 3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan); dels ock föreslå riksdagen att till Bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag av 115 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Ohrner