Prop. 1961:109
('angående ng orga\xad nisation av krigsmaktens högsta ledning',)
Kungl. Maj:Is proposition nr 109 år 1901
1
Nr 109
Kmigl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ng orga
nisation av krigsmaktens högsta ledning; given Stock
holms slott den JO mars 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en reform av krigsmaktens högsta ledning, inne bärande ändringar beträffande principerna för ansvars- och uppgiftsför delning mellan myndigheter och stabsorgan inom denna ledning i krig och fred samt i fråga om försvarsstabens fredsorganisation och grunddragen av högkvarterets krigsorganisation. Huvudpunkterna i förslagen är föl
jande.
överbefälhavaren skall under Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för de viktigaste funktionerna inom krigsmakten, nämligen i fred operativt krigs förberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägning inom krigsmakten samt i krig operativ verksamhet. Ansvaret för utbildning, utrustning in. fl. »förbandsproducerande funktioner» skall alltjämt åvila försvarsgiensche- ferna, men överbefälhavarens inflytande på dessa funktioner skall stärkas, överbefälhavaren skall biträdas av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Denna skall koncentrera sig på de viktigaste frågorna och undvika detalj arbete. Militärledningens verksamhet effektiviseras.
1 — 1930 61Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 samt. Nr 109
2
I fråga om förvaltningstjänsten föreslås bland annat alt beslut fattas
om inrättande av ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Tygförvalt
ningstjänsten lörutsättes alltjämt tills vidare vara försvarsgrensvis orga
niserad, men en utveckling i riktning mot fackförvaltningar och, på lång
sikt, ett gemensamt tygförvaltningsverk bör främjas. Härvidlag fästes stort
avseende vid en reformerad och utvidgad huvudförvaltningsprincip. För
svarets förvaltningsdirektion skall i sitt arbete för samordning och ratio
nalisering ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande icke försvars-
grensbundna system. I propositionen lägges vikt vid att de högsta militära
cheferna får tillräckligt inflytande på förvaltningstjänsten, ehuru i delvis
nya former; sålunda anses tygförvaltningarna böra få särskilda chefer i
stället för att, som nu, stå under chefskap av försvarsgrenscheferna.
Ändringarna i försvarsstabens fredsorganisation innebär bland annat att
en operationsledning inrättas, att den provisoriska planeringssektionen blir
permanent och att befästningsinspektionen inordnas i staben. Antalet
aktiva officerare i försvarsstaben ökas med 14. Den sammanlagda ökningen
av lönekostnaderna under alla berörda anslag beräknas till omkring 400 000
kronor för helt år.
Reformen föreslås skola — med visst undantag — genomföras den 1
oktober 1961. Det förutsättes att försvarsgrensstabernas organisation skall
överses och att därav föranledda ändringar bör kunna genomföras bud
getåret 1962/63.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 nr 1901
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
3
Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1961.
Närvarande :
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, stats
råden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
,
K
ling
, S
koglund
, E
denman
, N
etzén
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
,
H
ermansson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny orga nisation av krigsmaktens högsta ledning och anför därvid följande.
I. Inledning
Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret erinrades om att 1955 års försvarsbe- redning framhållit angelägenheten av att möjligheterna till en ökad sam ordning och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det militära försvaret beträffade, anmäldes att viss personal ställts till överbe fälhavarens förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier, avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Chefen för försvarsdepartementet förklarade sig tillmäta det sålunda igångsatta utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslutning därtill, att det inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörs mål det gällde borde utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär regi slutförts, lämpligen utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet skulle erhållas.
Departementschefen anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala för svaret men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av inveck lad och svårbedömbar beskaffenhet och bland annat berörde frågan om regeringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emel lertid angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala för svarets olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myn
I
Kungl. Mnjds proposition nr 109 dr 1901
digheternas arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt syntes en all sidig utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt samman hang.
I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär regi slut förts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utredningsarbe tet borde anförtros eu kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.
Den i det föregående omnämnda arbetsgruppen avlöstes efter slutfört uppdrag av eu expertkommitté som med stöd av Kungl. Maj :ts den 3 okto ber 1958 lämnade bemyndigande tillsattes av överbefälhavaren för att verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Denna kommitté — 1958 års försvarsledningskommitté — avgav i mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU 1960: 12). överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, efter att ha inhämtat yttranden över betänkandet från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets förvaltningsdirektion, att krigsmaktens högsta ledning skulle — med vissa avsteg i detaljfrågor — organiseras i enlighet med de i betänkandet framlagda principerna.
Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens högsta ledning sålunda fullföljts, tillkallade chefen för försvarsdeparte mentet med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 27 maj 1960 utred ningsmän1 1960 års försuarsledningsutredning — för att verkställa utred ning om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning. Utredningen har den 22 december 1960 redovisat den sistnämnda delen av sitt uppdrag med ett betänkande »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961: 7).
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av överbefälhava ren (efter hörande av inspektören över rikets befästningar), chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets förvaltnings direktion, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifika- tionsförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, armétygförvaltningen, armé intendent urförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets
1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K. A. F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riks dagens andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sak kunnig ställdes generalmajoren K. R. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.
o
forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisa- tionsnämnd, statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk för svarsberedskap, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilföi - svarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, 1954 äis utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 195(5 års försvarsförvalt- ningssakkunniga, 1960 års försvarsupplysningsutredning, Sveriges industri förbund, Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sverige, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig, bar anmält att den funnit sig sakna an ledning därtill.
Jag kommer nu att redogöra för huvudinnehållet i de förslag och andra meningsyttringar rörande ordnandet av krigsmaktens högsta ledning, som framkommit i samband med de senaste årens utredningsarbete. 1960 års försvarsledningsutredning har anfört att utredningen såsom arbetsmaterial i första hand utnyttjat 1958 års försvarsledningskommittés betänkande och att den sökt begränsa sin egen framställning genom hänvisningar till nämnda betänkande. På grund härav har jag under de olika avsnitten i det följande i allmänhet ansett det nödvändigt att redogöra för såväl kommit téns som utredningens uttalanden. Beträffande den svenska försvarsled- ningsfrågans historiska utveckling samt utländska förhållanden och ten denser hänvisar jag dock till kommitténs betänkande. Såsom jag redan nämnt har överbefälhavaren i sin skrivelse den 16 maj 1960 endast i detalj frågor avvikit från kommitténs förslag. Jag har därför icke funnit anled ning att särskilt redovisa innehållet i skrivelsen.
Remissyttrandena upptages i anslutning till kommitténs och utiedning- ens förslag under de särskilda avsnitten. Mina egna synpunkter och förslag framlägger jag slutligen i ett sammanhang. II.
Ktingl, Maj:ts proposition nr 109 år 1961
II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
Lnnebörilm av begreppet krigsmaktens högsta ledning
Krigsmaktens högsta ledning består enligt den terminologi, som använts av 1958 års försvarsledningskommittc och 1960 års försvarsledningsutred ning, av överbefälhavaren, militärledningen och högkvarteret. I högkvar teret ingår enligt gällande bestämmelser försvarsstaben, arméledningen, marinledningen, flygledningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, fort i fika tionsförva It ningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, inspektören över rikets befästningar, försvarets forskningsanstalt, försva rets radioanstalt, militärpsykologiska institutet och krigsarkivet samt, sedan byggnads- och reparationsberedskapen trätt i verksamhet, chelen för denna organisation med ett till hans förfogande slående centralkontor.
Kungl. Maj:ts proposition nr t09 är 1961
Arméledningen omfattar chefen för armén, arméstaben, centrala värn- pliktsbyrån, rikshemvärnschefen jämte hemvärnsstaben, tjänstegrensin- spektörerna, arméchefen direkt underlydande personalkårchefer, armétyg- förvaltningen och arméintendenturförvaltningen.
Marinledningen omfattar chefen för marinen, marinstaben, kustartilleri- inspektionen, tjänstegrensinspektörerna, marinchefen direkt underlydande personalkårchefer samt marinförvaltningen.
Flygledningen omfattar chefen för flygvapnet, flygstaben, inspektören för luftbevakningen, inspektören för bastjänsten, flygöverdirektören, flyg överläkaren och flygförvaltningen.
Organisation och uppgifter i fred
Överbefälhavaren utövar under Kungl. Maj:t den högsta militära led ningen av och uppsikten över krigsmaklen — med undantag för de kungliga staherna — och är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planlägges och ledes i enlighet med av
Kungl. Maj:t angivna riktlinjer.
överbefälhavaren åligger bl. a. att verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan, ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter;
att till Kungl. Maj:t avge förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter;
att utfärda grundläggande bestämmelser för underlydande myndigheters operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planlägg ning och genomförande;
att leda militära operationer; att utfärda grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemen samma frågor samt även i övrigt ange de allmänna riktlinjerna för verk samheten inom krigsmakten;
att genom inspektioner skaffa sig kännedom om stridskrafternas krigs duglighet och beredskap samt att i övrigt följa verksamheten inom krigs makten ;
att leda för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar;
att i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvars grenarna i fråga om användningen av nyttigheter, som är avsedda för krigsmakten, ävensom enligt vad därom särskilt stadgas företrädesrätten med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. in.; samt
att handlägga sådana till centrala värnpliktsbyråns verksamhetsområde hörande ärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan för
7
svarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra.
Direkt under överbefälhavaren lyder — förutom överbefälhavarens per sonliga stab — chefen för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna, chefen för försvarshögskolan samt — i vad rör del operativa krigsförberedelse- arbetet och operationernas planläggning och genomförande jämte därmed sammanhängande frågor om luftförsvar, underhållstjänst, kommunika tioner, underrättelsetjänst samt signal- och kryptotjänst — militärbefäl- havarna och chefer för självständiga förband ur armén, marinen och flyg vapnet. Militärbefälhavarnas här angivna lydnadsställning beträffande operativ verksamhet gäller i vad rör armén.
Det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen av de militära operationerna i stort ankommer på chefen för försvarsstaben på grundval av överbefälhavarens bestämmelser. Samråd sker härvid med marin- och flygvapencheferna. Del närmare operativa krigsförberedelse arbetet samt planläggningen av operationerna i detalj utföres i vad rör armén av chefen för försvarsstaben och militärbefälhavarna samt i vad rör marinen och flygvapnet av vederbörande försvarsgrenschef. överbefäl havaren har dock befogenhet att, då skäl därtill föreligger, förordna annor lunda för särskilda delar av marinen och flygvapnet, överbefälhavaren är skyldig att, innan grundläggande beslut fattas beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet i vad del rör armén, bereda chefen för armén till fälle att framföra sina synpunkter i sådana med beslutet sammanhängande frågor, som berör dennes arbetsområden. Chefen för armén äger vidare att enligt överbefälhavarens anvisningar inspektera militärbefälhavares opera tiva krigsförberedelsearbete och på grund av härvid gjorda iakttagelser göra erforderliga framställningar till överbefälhavaren.
De militära operationerna ledes direkt under överbefälhavaren, biträdd av försvarsstaben, i vad rör armén av militärbefälhavare eller chefer för självständiga förband in. in. samt i vad rör marinen och flygvapnet av vederbörande försvarsgrenschef. Då skäl därtill föreligger, kan överbe fälhavaren förordna annorlunda för särskilda delar av marinen och flyg vapnet.
I förvaltningsfrågor äger överbefälhavaren meddela försvarsförvalt- ningarna de direktiv, som han finner erforderliga för alt tillgodose krigs- beredskapen och för de militära operationernas planläggning och genom förande.
Militärledningens uppgift är att från det samlade riksförsvarets syn punkt överlägga om för krigsmakten centrala frågor och verka för närmare samordning inom krigsmakten. Militärledningen består av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. Chefen för försvarsstaben deltar i överlägg ningarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 År 1961
Cheferna för civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk för svarsberedskap ävensom företrädare för andra myndigheter, vilkas verk samhet är av betydelse för det totala försvaret, skall beredas tillfälle att, när så erfordras med hänsyn till förekommande ärendens art, närvara vid militärledningens sammanträden.
Militärledningen skall bl. a. behandla förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara, som skall avges till Kungl. Maj :t, samt till grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma frågor och till allmänna riktlinjer i övrigt för verksamheten inom krigsmakten;
företrädesrätten mellan försvarsgrenarna i fråga om användningen av nyttigheter, som är avsedda för krigsmakten, ävensom företrädesrätten med avseende på rekvisition och förfogande m. m.;
värnpliktsärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra;
frågor rörande luftförsvaret, som är av för försvarsgrenarna gemensam natur;
för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som samman hänger med det operativa krigsförberedelsearbetet; ävensom
andra krigsmakten berörande frågor av större räckvidd eller principiell betydelse.
Militärledningen har ingen beslutanderätt, och genom dess verksamhet inskränkes eller förändras inga befogenheter eller tjänstevägar för de be rörda myndigheterna.
Sammanträden med militärledningen äger rum en gång i månaden och därutöver då överbefälhavaren finner det erforderligt eller försvarsgrens- chef gjort framställning därom. Det åligger försvarsgrenschef och chefen för försvarsstaben att till överläggning i militärledningen anmäla i veder börlig försvarsgrensledning respektive försvarsstaben under arbete varande ärende av sådan art, som militärledningen enligt sin instruktion skall behandla.
Försvarsstabens uppgifter är att närmast under överbefälhavaren handha dels del operativa krigsförberedelsearbetet inom krigsmakten, i fråga om armén i den mån detta icke ankommer på militärbefälhavare (chef för självständigt förband in. in.) samt i fråga om marin- och flygstridskraf terna endast med avseende på dessa stridskrafters uppgifter i stort och deras samverkan med övriga försvarsgrenar;
dels det krigsförberedelsearbete i övrigt, som är gemensamt för försvars grenarna;
dels ock den ytterligare verksamhet, som är gemensam för försvars grenarna.
9
Försvarsstaben skall jämväl i övrigt verka för åstadkommande av sam verkan och enhetlighet mellan försvarsgrenarna ävensom främja sam verkan mellan krigsmakten och civila myndigheter.
Försvarsstabschefen är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj:t och överbefälhavaren ansvarig för fullgörandet av försvarsstabens uppgifter.
Det åligger honom bl. a. att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och verksamhet vid krig eller krigs fara med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter, vid utarbetande av grundläggande bestämmelser för överbefälhavaren underlydande myn digheters operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planläggning och genomförande, vid ledande av militära operationer, vid utarbetande av bestämmelser rörande ordning och säkerhet samt vid för beredande av sådana för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar, som skall ledas av överbefälhavaren;
att handlägga sådana frågor rörande luftförsvaret samt signal- och kryptotjänsten, vilka är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan handläggas av dessa, och att därutinnan utarbeta be stämmelser för åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvars grenarna, ävensom att handlägga sådana för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sammanhänger med det operativa krigsförberedelse arbetet och med planläggningen och ledningen av de militära operationerna;
att följa kommunikationsväsendets utveckling samt efter framställning från försvarsgrenscheferna biträda dessa vid planläggning av transporter i samband med fälttjänst- och krigsövningar in. m.;
att införskaffa, granska och sammanställa underrättelser rörande för- svarsväsendet och därmed sammanhängande förhållanden i utlandet samt att till försvarsgrensledningarna och vederbörande civila myndigheter lämna de underrättelser, vilka kan vara av värde för deras verksamhet;
att utbilda försvarsstabens personal för dess verksamhet i fred och krig, särskilt med hänsyn till befordrandet av samverkan mellan försvars grenarna; samt
att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende på militär säker hetstjänst, press, rundradio och film, personalvård samt fototjänst, i den mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet och den är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan hand läggas av dessa, ävensom att därutinnan utfärda bestämmelser för åstad kommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna.
För samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter är militär assistenter knutna till de viktigaste totalförsvarsmyndigheterna samt i vissa fall även till dessa myndigheters regionalorgan. Dessa militärassis tenter är underställda försvarsstabschefen.
Sammanfattningsvis är således försvarsstaben stabsorgan åt överbefäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
havaren, samordnande organ inom högkvarteret, samordnande organ för militär samverkan med civila myndigheter samt centralorgan inom krigs makten för bl. a. underrättelsetjänst, säkerhetstjänst och personalvård.
Försvarsgrenschef utövar under Kungl. Maj :t och överbefälhavaren den militära ledningen av och uppsikten över vederbörande försvarsgren och är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t och överbefälhavaren an svarig för försvarsgrenens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt.
Försvarsgrenschef åligger bl. a. att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom försvars grenens verksamhetsområde och föranstalta om eller föreslå åtgärder, som är ägnade att främja försvarsgrenens tidsenliga organisation och utrust ning;
att låta utarbeta planer och bestämmelser för försvarsgrenens krigsorga nisation och mobilisering eller avge förslag till sådana planer och bestäm melser till Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren;
att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom försvarsgrenen samt utarbeta erforderliga utbildningsbestämmelser, reglementen och instruk tioner;
att leda större övningar inom försvarsgrenen; att utöva eller leda erforderlig inspektionsverksamhet; att skaffa sig kännedom om den kvalificerade personalens duglighet och användbarhet samt till Kungl. Maj :t avge förslag om anställning, befordran, avgång m. m. eller själv avgöra sådana ärenden enligt gällande särskilda bestämmelser; samt
att i erforderlig grad samråda med övriga försvarsgrenschefer, chefen för försvarsstaben och andra myndigheter.
Härutöver åligger det cheferna för marinen och flygvapnet att på grund val av överbefälhavarens bestämmelser utföra det närmare operativa krigs förberedelsearbetet inom respektive försvarsgrenar samt planlägga och leda respektive stridskrafters operationer, utom för de delar beträffande vilka överbefälhavaren må ha förordnat annorlunda.
Chefen för flygvapnet åligger särskilt att till chefer ur armén och mari nen meddela erforderliga anvisningar och föreskrifter beträffande luftbe vakningen samt att svara för krigsmaktens väderlekstjänst.
I frågor, som rör personal, organisation, utrustning, utbildning och värnpliktsväsende, gör försvarsgrenschef direkt hos Kungl. Maj:t de fram ställningar som finnes påkallade. Därest sådan fråga är av betydelse för det operativa krigsförberedelsearbetet, för planläggningen eller ledningen av operationer eller för samverkan mellan försvarsgrenarna eller avgörandet eljest kan ha inflytande på annan försvarsgren eller överbefälhavaren för visst fall så förordnat, skall dock framställning insändas genom över befälhavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
11
Försvarsgrenschef är tillika chef för försvarsgrenens centrala förvalt ningsmyndigheter) och har i denna sin egenskap att besluta i viktiga frågor rörande förvaltningsverksamheten. I sin egenskap av chef för för svarsgrenen äger han meddela försvarets civilförvaltning, fortifikations- förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse och egen försvarsgrensförvalt- ning de anvisningar och föreskrifter av rent militär art, som han med av seende på vederbörande myndighets verksamhet finner erforderliga.
Cheferna för marinen och flygvapnet biträdes vid handläggning av värn- pliktsfrågor av den i arméledningen ingående centrala värnpliktsbyrån.
Sammanfattningsvis består skillnaden i ansvarsställning mellan för- svarsgrenscheferna däri, att cheferna för marinen och flygvapnet under överbefälhavaren svarar för den egna försvarsgrenens operativa krigs förberedelsearbete och därmed i alla avseenden för befälet över samtliga försvarsgrenen tillhörande chefer, staber och förband, under det att chefen för armén beträffande arméstridskrafternas operativa krigsförberedelse arbete endast utövar viss inspektionsverksamhet och icke för något opera tivt befäl över arméns regionala chefer, staber och förband. Detta befäl utövas i stället av överbefälhavaren, under vilken försvarsstabschefen sva rar för den del av arméstridskrafternas operativa krigsförberedelsearbete, som icke lämpligen kan handhavas av militärbefälhavarna.
Armétgg-, arméintendentur-, marin- och flygförvaltningarna benämnes gemensamt försvarsgrensförvaltningarna. De utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över förvaltningen vid respektive försvarsgrenar. Det närmaste chefskapet över försvarsgrensförvaltning utövas under vederbörande försvarsgrens chef av en souschef.
Försvarsgrensförvaltning åligger bl. a. att föranstalta om de åtgärder, vilka erfordras för att försvarsgrenen skall vara försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och full ständig materiel samt övriga erforderliga förnödenheter;
att ombesörja att försvarsgrenens materiel hålles i tidsenligt och bruk- bart skick samt övervaka att försvarsgrenens förråd är fullständiga och i gott skick;
att följa den tekniska utvecklingen inom förvaltningens ämbetsområde, bearbeta insamlat material och tillhandahålla den det vederbör erforderliga upplysningar i detta hänseende; samt
att fastställa ritningar till, modeller av och benämningar på försvars grenens materiel, i den mån sådant icke ankommer på Kungl. Maj:t eller annan myndighet.
Försvarsgrensförvaltning skall vid fullgörandet av sina uppgifter ställa sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära opera
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
tionernas planläggning och genomförande. Det åligger försvarsgrensför- valtning att hålla överbefälhavaren underrättad om uppkommande frågor av sådan art. Därest i särskilt fall försvarsgrensförvaltning finner sig icke kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv och samförstånd icke kan nås, skall frågan av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t.
Försvarsgrensförvaltning har vidare att ta behörig hänsyn till de anvis ningar och föreskrifter av militär art, som vederbörande försvarsgrenschef finner erforderligt meddela rörande ämbetsverkets verksamhet.
Det åligger försvarsgrensförvaltning att biträda överbefälhavaren med utarbetande av de förslag, som berör ämbetsverkets arbetsområde och som överbefälhavaren kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t, samt att till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och utredningar, som han påkallar och som ämbetsverket kan lämna.
Försvarets civilförvaltning utövar ledningen av och uppsikten över av lönings-, kassa- och räkenskapsväsendet samt i övrigt allmän kontroll över medelsförvaltningen inom försvaret med undantag för försvarsgrensför- valtningarna, fortifikationsförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, för svarets radioanstalt och försvarets forskningsanstalt. Civilförvaltningen skall vid planläggning och förberedelse av kassa- och räkenskapsväsendet vid krig eller krigsfara följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt de militära operationernas planläggning och genomförande. Förvaltningen skall även ta behörig hänsyn till de anvisningar och föreskrifter av militär art som försvarsgrenschef finner erforderligt meddela.
Fortifikationsförvaltningen utövar i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över fortifikations- och byggnadsväsen- det inom försvaret. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civil förvaltningen.
Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar i tekniskt och ekonomiskt av seende ledningen av och uppsikten över krigsmaktens hälso- och sjukvård.
Ämbetsverket har emellertid även vissa uppgifter utanför förvaltnings tjänstens område, såsom att genom inspektioner förskaffa sig kännedom om hälso- och sjukvården inom krigsmakten samt att verka för samordning av den för hälso- och sjukvården avsedda personalens utbildning inom krigsmakten. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civilförvaltningen.
Försvarets förvaltningsdirektion skall i vissa hänseenden samordna den verksamhet, som bedrives inom krigsmaktens centrala förvaltnings
13
myndigheter. Den skall härvid bl. a. utse huvudförvaltningsmyndighet lör olika förnödenheter och besluta om inrättande av särskilda samarbets- delegationer. Dessa skall verka för att likartade arbetsuppgifter samordnas mellan de centrala förvaltningsmyndigheterna. Vidare skall förvaltnings- direktionen bl. a. samordna krigsproduktionsplanläggningen för krigs makten i dess helhet och i detta hänseende ge de rekommendationer, som direktionen finner påkallade. Direktionen skall därvid ta hänsyn till de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela de centrala förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära operationernas planläggning och genomförande, ävensom till av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap meddelade anvisningar rörande krigsproduktionsplanläggningen inom berörda förvaltningsmyndig heter.
Som ordinarie ledamöter av direktionen ingår tre av Kungl. Maj :t ut sedda, i näringslivet väl insatta personer — av vilka en skall vara ordfö rande — souscheferna för armétyg-, arméintendentur-, marin- och flygför valtningarna samt chefen för försvarets fabriksverk, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna må inträda såsom ledamöter av direktionen, när de finner det lämpligt. Försvarsgrenscheferna ersätter därvid vederbörande souschefer (arméchefen en av dessa), överbefälhavaren skall utöva ord förandeskapet vid sammanträde, i vilket han deltar. Chefen för försvars staben äger närvara vid direktionens sammanträden samt delta i direktio nens överläggningar men ej i dess beslut. Samma rätt tillkommer chefen för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vid behandling av fråga om krigsproduktionsplanläggningen. Därest i direktionen behandlas fråga, vilken berör försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse eller fortifikationsförvaltningen eller fråga som kräver sakkunskap från någon av dessa myndigheter eller från försvarets forskningsanstalt, skall vederbörande verkschef inträda som ledamot i direktionen.
Direktionen biträdes av ett kansli under ledning av en kanslidirektör.
Inspektören över rikets befästningar lyder direkt under överbefäl havaren. Inspektören skall följa befästningsväsendets utveckling samt handlägga ärenden, som berör denna. Han skall verka för att militära och större civila byggnadsobjekt, som särskilt skall utformas med hänsyn till skydd mot vapenverkan, anpassas till befästningsväsendets utveckling.
Därutöver skall inspektören bl. a. även föra register över rikets befäst ningar. Inspektören skall inom sitt tjänsteområde lämna biträde åt chefen för försvarsstaben samt försvarsgrenscheferna. Inspektören över rikets befästningar jämte stab utgör befästningsinspektionen. Han är tillika chef för fortifikationskåren och för fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå samt ställföreträdare för chefen för nämnda ämbetsverk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Försvarets forskningsanstalt skall omhänderha naturvetenskaplig, tek- niskt-vetenskaplig och medicinsk forskning för försvarsändamål. Anstalten skall därvid följa den vetenskapliga utvecklingen på områden, som är eller kan förutses bli av betydelse för rikets försvar. Vidare skall anstalten in hämta kännedom om samt samordna och främja inom landet bedriven forskningsverksamhet av angiven art. Vid sin planläggning av forsknings verksamheten skall anstalten samråda med överbefälhavaren beträffande verksamhetens huvudsakliga inriktning. Forskningsanstalten har att till närmare undersökning uppta forskningsuppgift, som anvisas av överbefäl havaren, försvarsgrenschef, central förvaltningsmyndighet inom krigsmak ten, civilförsvarsstyrelsen eller statens medicinska forskningsråds försvars- medicinska nämnd. Vissa regler finnes meddelade för det fall, att anstalten finner hinder föreligga mot att utföra forskningsuppgiften. Forsknings anstaltens ledning utövas av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för anstalten såsom ordförande samt tre militära och tre civila ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t. överbefälhavaren äger utse lämplig militär befattningshavare att såsom sin företrädare närvara vid styrelsens sammanträden.
Försvarets radioanstalt lyder direkt under Kungl. Maj :t. 1 vad avser verksamheten har dock överbefälhavaren överinseende och direktivrätt.
Militärpsykologiska institutet är krigsmaktens centrala organ för mili tärt inriktad psykologisk, pedagogisk och sociologisk forskning och tillämp ning. Institutet, vars chef är en militäröverpsykolog, står under överinseende av överbefälhavaren. Denne äger meddela institutet direktiv rörande den allmänna inriktningen av verksamheten. Chefen för försvarsstaben, för svarsgrenschef samt chefen för centrala värnpliktsbyrån äger anvisa institutet arbetsuppgifter att upptagas till närmare undersökning. Finner institutet hinder föreligga mot att utföra anvisad uppgift skall institutet göra anmälan därom till den myndighet som anvisat uppgiften. Om därvid samförstånd icke kan nås, skall frågan av institutet underställas överbefäl havaren.
Krigsarkivet är såsom stabsorgan inom högkvarteret anknutet till för svarsstaben. Krigsarkivet skall vara gemensam arkivmyndighet för alla under försvarsdepartementet lydande myndigheter m. fl. Därjämte skall arkivet vara arkivdepå för de handlingar m. m., som överlämnas till arkivet, samt vara kartbibliotek. Under krig skall krigsarkivet biträda vid beredning av med operationerna sammanhängande ärenden rörande arkivvård.
Krigsarkivets chef, krigsarkivarien, är Kungl. Maj :t i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av krigsarkivets uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
15
Försvarets fabriksstyrelse utövar under Kungl. Maj:t i administrativt,
tekniskt och ekonomiskt hänseende ledningen av de statliga fabriker och
anstalter, som underställts styrelsen. Dessa fabriker och anstalter utgör
tillsammans med styrelsen försvarets fabriksverk som är ett affärsdrivan-
de verk. Styrelsen skall ställa sig till efterrättelse de direktiv, som över
befälhavaren meddelar för tillgodoseende av krigsberedskapen och de mili
tära operationernas planläggning och genomförande, samt biträda över
befälhavaren med utarbetande av de förslag i verkets ämbetsområde be
rörande frågor, som denne kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t.
— Fabriksstyrelsen ingår icke i högkvarteret men har likväl ansetts böra
omnämnas i detta sammanhang.
Slutligen må erinras om att vid 1960 års riksdag (prop. 142) fattades
beslut om inrättande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola, som
skall lyda direkt under överbefälhavaren men vara underkastad försvars-
grenschefernas direktiv- och inspektionsrätt beträffande delar av undervis
ningen.
Organisation och uppgifter i krig
Det åligger överbefälhavaren att utfärda erforderliga föreskrifter för hög
kvarterets verksamhet. Bestämmelser rörande högkvarterets krigsorganisa
tion och mobilisering meddelas, enligt stadgande i överbefälhavarens in
struktion, av Kungl. Maj:t i kommandoväg på förslag av överbefälhavaren.
För att i praktiken få ett grepp om högkvarterets krigsorganisation har
försvarsstaben upprättat ett särskilt mobiliseringsverk. Detta innehåller
sammansättningsplaner för i högkvarteret ingående myndigheter utom för-
svarsgrensledningarna. Förslag till dessa sammansättningsplaner upprättas
i samarbete mellan försvarsstaben och vederbörande myndigheter, varefter
förslagen av överbefälhavaren insändes till Kungl. Maj:t. Sammansättnings
planer för försvarsgrensledningarna utarbetas av försvarsgrenscheferna,
som därvid har att följa samordnande direktiv från överbefälhavaren. Dessa
planer fastställes, jämlikt lagen om kommandomål med tillämpningsföre
skrifter, av Kungl. Maj :t eller av försvarsgrenscheferna själva.
Myndigheternas uppgifter i krig framgår i princip av vederbörliga in
struktioner. Dessa kompletteras dels av de order och planer som överbefäl
havaren skall utfärda, dels i vissa fall av särskilda utav Kungl. Maj :t ut
färdade föreskrifter. Det må i samband härmed framhållas, att i Kungl.
Maj:ts instruktion för militärledningen icke anges om denna skall fungera
i krig. Enligt gällande föreskrifter för högkvarteret förutsättes dock att mi
litärledningen vid behov är i verksamhet även i krig.
Verksamhet i krig och fred
I)en operativa verksamheten indelas, enligt av överbefälhavaren fast
ställda bestämmelser för belalsförhållanden in. m. i regional instans, efter
stridstekniska grunder i territoriell verksamhet, sjöoperativ verksamhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År t9C>1
och luftoperativ verksamhet. Den territoriella verksamheten indelas i sin tur i samordnande verksamhet och markoperativ verksamhet. Den samord nande och den markoperativa verksamheten ledes direkt under överbefäl havaren, biträdd av försvarsstaben, av militärbefälhavare. De sjö- och luft operativa verksamheterna ledes, under överbefälhavaren av cheferna för marinen respektive flygvapnet i central instans och av marinkommandochef respektive flygeskaderchef i regional instans. Beträffande sjö- och luftope rativ verksamhet biträder chefen för försvarsstaben överbefälhavaren med utarbetande av bestämmelser avseende marin- och flygstridskrafternas upp gifter i stort.
1958 års försvarsledningskommitté framhåller, att uttrycken »operativ» och »operationer» för närvarande användes på ett så skiftande sätt inom de olika försvarsgrenarna, att de icke utan närmare bestämningar kan be gagnas vid diskussioner berörande hela krigsmakten. Kommittén har för sin del formulerat följande begreppsbestämningar.
Med operativ verksamhet inom krigsmaktens högsta ledning i krig för stås all den verksamhet som i denna instans måste äga rum för att leda våra stridskrafter. Verksamheten består i att bestämma hur resurserna skall fördelas och omfördelas, hur uppgifter skall ställas och hur dessa i nya lägen skall förändras samt hur stridskrafterna skall stödjas genom under hålls- och andra stödfunktioner.
Med operativt krigsförberedelsearbete inom krigsmaktens högsta ledning förstås dels en verksamhet, som omfattar studier och analyser av vårt lands värde för en angripare och av övriga förutsättningar för landets försvar och genom vilken kraven på vårt försvar skall formuleras, dels utarbetande och utfärdande till direkt under den högsta ledningen lydande chefer och myndigheter av order och anvisningar för den operativa krigsplanlägg ningen, dels ock utförandet av de delar av denna planläggning, som ankom mer på den högsta ledningen.
Med de sålunda bestämda begreppen sammanhänger nära begreppet mo biliserings planläggning. Denna verksamhet syftar till att vid given tidpunkt och på given plats ställa vissa bestämda stridskrafter med fastställd utrust ning till den operativa ledningens förfogande. Den operativa krigsplanlägg ningen och mobiliseringsplanläggningen påverkar varandra, men den se nare är i sig själv icke av operativ art.
Försvarsledningskommittén understryker, att resonemang och förslag i dess betänkande icke kan rätt uppfattas med mindre den sålunda angivna betydelsen av uttrycken ifråga hålles i minnet.
1960 års försvarsledningsutredning har i sitt arbete utgått från de av försvarsledningskommittén gjorda begreppsbestämningarna. Likaså har ut redningen anslutit sig till kommitténs förslag, att innebörden av uttrycken operativ verksamhet i krig och operativt krigsförheredelsearbete fastställes genom för hela krigsmakten gällande definitioner av i huvudsak det inne håll kommittén angivit.
Långsiktsplaneringen är till namnet en ny verksamhetsgren. I praktiken är dock planering på lång sikt icke något nytt inom krigsmakten, liksom
17
den icke heller är något för den militära verksamheten speciellt. Långsikts planeringen innebär egentligen endast en i erforderlig grad samordnad planläggning av det arbete, som i fred bedrives inom krigsmakten. Plan läggningen skall utmynna i en inriktning av verksamheten i framtiden så långt man kan bedöma den eller så långt det för arbetet med krigsmaktens utveckling är nödvändigt att bedöma den. I april 1958 utfärdade överbefäl havaren särskilda anvisningar för långsiktsplaneringen inom krigsmakten, i vilka angavs vissa konkreta, avgränsade ändamål med denna verksamhet. Överbefälhavarens anvisningar avser att långsiktsplaner skall utarbetas för krigsorganisation, materielanskaffning, personalorganisation och fredsor- ganisation. Långsiktsplanerna skall i vad avser driftbudgeten grundas på fastställda kostnadsramar, omfattande summan av de årliga kostnaderna för den avsedda planeringsperioden. Kostnadsramarna skall fördelas på års kvoter för de enskilda budgetåren. Planerna skall främst ha karaktär av kostnadsplaner, vilka normalt skall omfatta sju år. De myndigheter som direkt beröres av överbefälhavarens anvisningar för långsiktsplaneringen är försvarsstaben, försvarsgrensledningarna och försvarets forskningsan stalt.
Den samordnade långsiktsplaneringen fick en fast grund genom att stats makterna med 1958 års försvarsbeslut uppdrog riktlinjer för krigsmaktens utformning och inriktning samt beslöt, att den fortsatta utvecklingen skulle ske inom bestämda ekonomiska ramar. Ett första led i den samordnande långsiktsplaneringens arbete har varit att skapa gemensamma utgångspunk ter och metoder för verksamheten samt lämpliga former för denna. De nyss nämnda av överbefälhavaren utfärdade anvisningarna är ett resultat härav.
Långsiktsplaneringen måste bygga på en för försvarsgrenarna gemen sam uppfattning av de grundläggande strategiska problemen. Hittills har det därför kommit att vara den främsta uppgiften för försvarsstabens pla- neringssektion att utarbeta en förnyad strategisk studie samt en på denna och på utredningar rörande den tekniska utvecklingen grundad strategisk prognos.
För att ge underlag för avvägning mellan försvarsgrenarna samt för ma- terielplanering och taktiska föreskrifter in. m. bedrives s. k. samstudier och systemutredningar enligt riktlinjer, som utfärdats av överbefälhavaren. 1 detta arbete deltar personal ur försvarsstaben, försvarsgrenarna och försva rets forskningsanstalt.
I krig kommer någon egentlig långsiktsplanering icke alt bedrivas. Hu vuddelen av den kvalificerade personal, som i fred är knuten till denna verksamhet, kan i krig frigöras för annan verksamhet.
Arbetet med att fortlöpande utveckla och anpassa organisationen av krigsmaktens olika delar efter de krav, som i olika hänseenden ställes, är 1 stort anförtrott åt försvarsgrenschcferna och chefer för fristående myn digheter. När större omorganisationer erfordrats, har i regel särskilda ut redningar tillsatts av Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
Några samordnade långsiktsplaner för personalorganisation finnes ännu
ej. I överbefälhavarens anvisningar lämnades allmänna direktiv för plan
läggningen vid underlydande myndigheter. Då försvarsstaben saknar sär
skilda resurser för handläggning av personalfrågor, utom för stabens egna
behov, har överbefälhavaren i skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1958
begärt att få tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utarbeta en prognos
rörande landets personella resurser för att tjäna som underlag för bedö
mande av möjligheterna att rekrytera personal till försvaret samt kvalitets
kraven och utbildningsbehoven m. in. Med anledning av framställningen har
Kungl. Maj:t uppdragit åt 1954 års utredning rörande totalförsvarets per
sonalbehov att med beaktande av totalförsvarets behov pröva frågan om
krigsmaktens behov av personal med teknisk utbildning m. m. och föreslå
erforderliga åtgärder.
Utbildningsverksamheten inom krigsmakten bedrives och ledes i huvud
sak försvarsgrensvis, och försvarsgrenscheferna är direkt inför Kungl.
Maj:t ansvariga för denna verksamhet, överbefälhavaren har formella be
fogenheter att påverka utbildningen endast i den mån sådana kan utläsas av-
vissa allmänt avfattade bestämmelser i hans instruktion, t. ex. att han har att
verka för åstadkommande av enhetlighet mellan de olika försvarsgrenarna
och att ange de allmänna riktlinjerna för verksamheten inom krigsmakten.
Chefen för försvarsstaben skall enligt sin instruktion till Kungl. Maj:t eller
överbefälhavaren avge förslag rörande sådana utbildningskurser, i vilka
personal från två eller flera försvarsgrenar avses delta i större utsträck
ning eller som i övrigt faller inom försvarsstabens verksamhetsområde.
I praktiken har ett relativt omfattande samarbete etablerats mellan för
svarsgrenarna i utbildningsfrågor. Vid försvarsstaben utbildas specialper
sonal i icke ringa omfattning. Exempel på sådan personal är transportled-
ningspersonal, fångförhörsledare och tolkar, pressofficerare, säkerhetsoffi-
cerare, fototolkar samt personalvårdspersonal av olika slag.
Den blivande gemensamma krigshögskolan har omnämnts i det föregå
ende (s. 15).
I krig kommer utbildningsverksamheten inom krigsmakten att avsevärt
reduceras och förändras samt i första hand koncentreras till sådan verk
samhet, som erfordras för att snabbt höja de krigsorganiserade stabernas
och förbandens krigsduglighet eller som i övrigt kan ge resultat på kort
sikt. III.
III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen framhåller att krigsmaktens högsta lednings upp
gifter i krig och fred bestämmes av de krav, som statsmakterna i
enlighet med vår utrikes- och försvarspolitik och mot bakgrunden av en
målsättning för totalförsvaret ställer på krigsmakten. Härom anför ut
redningen :
»Syftet med vår utrikes- och försvarspolitik är att trygga vår fred och
vår frihet. Om ett krig skulle utbryta, är det vårt lands strävan att stå
utanför kriget. För att öka våra möjligheter härtill har vi valt att icke
ansluta oss till någon försvarsallians. Vårt land medverkar efter måttet
av sin förmåga — i första hand inom FN:s ram — i det internationella
arbetet för avspänning och en fredlig utveckling, en medverkan som under
senare tid tagit sig särskilt konkreta uttryck. Uppgifter, som den på detta
sätt sammanfattade politiken ställer krigsmakten inför, är att i sin mån
förhindra att vi dragés in i krig, bevara vår handlingsfrihet och avvisa
varje kränkning av vårt lands integritet. Om vi likväl blir angripna, skall
målen för krigsmaktens verksamhet vara, att fienden i det längsta hindras
att få fast fot på svensk mark, att ingen del av landet behöver uppgivas
utan segt motstånd i olika former och att överrumplingsförsök skall av
värjas. I fred skall krigsmakten göra sig skickad och hålla sig beredd att
fylla dessa uppgifter. Den skall därjämte, om och i den mån statsmak
terna beslutar att även framdeles ställa i Sverige organiserade militära
vaktstyrkor till FN:s förfogande, tillhandahålla sådana.
Det är från dessa uppgifter för krigsmakten man har att utgå vid över
väganden rörande ansvars- och organisationsförhållanden inom krigsmak
tens högsta ledning. Avgörande för de krav, som måste ställas på led
ningen, är krigsmaktens direkt till vårt eget land knutna uppgifter att
verka fredsbevarande och försvara folk och territorium; de krav som den
nyssnämnda fredsbevarande uppgiften på det internationella planet ställer
torde däremot icke vara av sådan art att de påverkar ledningens prin
cipiella utformning. Av det sagda följer att ansvars- och organisationsför
hållanden, icke blott i krig utan även i fred, inom krigsmaktens högsta led
ning måste bestämmas utifrån de uppgifter denna ledning kan komma att
ställas inför i krig. Utredningen finner det angeläget att understryka
detta förhållande, icke minst därför att den utrikes- och inrikespolitiska
utvecklingen under den långa tid vårt land levat i fred övat inflytande på
bedömandet av vår krigsmakts uppgifter och den inbördes betydelsen av
dess olika funktioner.»
Ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen, d. v. s.
statsmakterna, och den högsta militära ledningen beskrives
av utredningen på följande sätt:
»Det ankommer på den politiska ledningen att ange målsättningen för
landets totala försvar och verka för alt den allmänna försvarsviljan upp-
rätthålles. Den politiska ledningen bär således det yttersta ansvaret för
krigsmaktens verksamhet och utformning. Den skall tilldela den högsta
militära ledningen uppgifterna för del militära försvaret och däremot sva
rande resurser. Dessa uppgifter och resurser måste avvägas mot bakgrund
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
19
av en målsättning för det militära försvaret, vilken utgår från målsätt- ningen för hela totallörsvaret. Den militära ledningsorganisationen har att i fred, på grundval av de beslut statsmakterna fattat, leda krigsmaktens uPPbyggnad till en slagkraftig försvarsorganisation, som kan utgöra ett stöd för utrikespolitiken. Denna organisation måste successivt moderni- seias och inriktas med hänsyn till förändringar i förutsättningarna, den måste utbildas och övas samt hållas i en efter läget anpassad beredskap. Den militära ledningsorganisationen skall i krig, enligt de riktlinjer stats makterna uppdragit för totalförsvaret, leda användningen av krigsmakten i syfte att bevara nationens frihet och oberoende.»
Utredningen anser det vara av grundläggande betydelse för vårt för svar, att ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen och den högsta krigsmaktsledningen är klarlagd och tydligt framgår av gällande instruktioner och författningar. För att alla viktiga ledningsområden skall bli beaktade är det enligt utredningens mening särskilt betydelsefullt att ansvarsfördelningen är fullständig.
Om sambandet mellan vår utrikespolitik och vår krigsmakts högsta lednings sammansättning och verksamhet anför ut redningen följande. Den alliansfria utrikespolitiken ställer kravet, att vår krigsmakt i sig själv skall innehålla alla de element — stridskrafter, vapen system och underhåll sresurser in. in. av olika slag — som erfordras för att uppfylla målsättningen för vårt försvar. Krigsmaktens högsta ledning måste därför också innefatta resurser för ledning av alla funktioner, som erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda detta försvar i fred. Det operativa krigsförberedelsearbetet ställer större krav på ledningen vid en alliansfri ställning än om den egna försvarsmakten hade ingått i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste också ha möjlig heter att utveckla egna metoder, egen materiel och egen organisation. Stora krav ställes därför på vår försvarsforskning och vår materielutveck ling i övrigt, vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem från grunden fiam till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt att ha sådana grundläggande sammanhang för ögonen, när man tar ställ ning till de frågor som utredningen avsett.
De omfattande vapen- och stridstekniska resurser, som en motståndare i ett nutida krig kan insätta mot oss, ställer enligt utredningen det all männa kravet på vår krigsmakt att stridskrafter ur de tre försvarsgrenarna skall genom en gemensam insats kunna lösa en stridsuppgift. Härav följer att krigsmaktens högsta ledning skall ha förmåga att samla stridskrafter ur olika försvarsgrenar till det operationsområde, där ett avgörande efter strävas eller väntas, och inom detta område leda dem så att stridskrafter nas samordnade insats ger högsta möjliga försvarseffekt. Mot denna bak grund har utredningen sett som sin uppgift att vid lösandet av lednings- problemen främja en effektiv samordning mellan krigsmaktens
Kungl. Mcij:ts proposition nr 109 är 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
21
olika delar. Utredningen framhåller, att effektivitetskravet måste vara vägledande vid lösandet av organisationsproblemen och att ledningens orga nisation måste vara så utformad, att den underlättar, ej hindrar, en snabb och fullständig anpassning till de krav och möjligheter krigsmakten ställes inför.
Krigsmaktens fredsorganisation i stort präglas alltjämt av indelningen i försvarsgrenar. Dessa har den huvuduppgiften gemensam, att de skall uppställa krigsdugliga förband. Enligt utredningen har emellertid den militärtekniska utvecklingen icke medfört, att det ännu eller inom den tid som utredningen anser sig kunna överblicka — en period av om kring tio år -— finnes tillräckligt starka skäl för att sammanföra all verk samhet i detta syfte i en organisation under dix-ekt ledning av överbefäl havaren eller av en enda myndighet under honom. Man måste därför en ligt utredningens mening alltjämt räkna med ett system, enligt vilket ett begränsat antal särskilt kvalificerade chefer under överbefälhavaren har att svara för avgränsade och såvitt möjligt enhetliga verksamhetsområden. Uppdelningen i ansvarsområden kan tänkas ske på olika sätt, anför ut redningen, och det är sannolikt att utvecklingen så småningom kommer att göra den nu gällande ansvarsfördelningen mellan försvarsgrenarna otidsenlig. För nu överblickbar tid har utredningen funnit att det saknas anledning att räkna med någon annan principiell indelningsgrund än den nuvarande, vilken i stort sett bygger på olika metoder att förflytta strids medel. Däremot är det antagligt att denna indelningsgrund kommer att steg för steg modifieras till följd av förskjutningar mellan försvarsgrenarnas ansvarsområden. På längre sikt kan en sådan utveckling leda till en för ändrad indelning. I detta sammanhang framhåller utredningen särskilt, att betydelsefulla frågor rörande luftförsvaret måste lösas inom en icke avlägsen framtid, däribland frågan om var ansvaret för uppsättande av olika för luftförsvaret avsedda stridskrafter skall förläggas.
Utredningen berör härefter vissa frågor om krigsmaktens högsta lednings personalbehov in. in. Vissa uttalanden rörande föi-hållan- det mellan den högsta ledningens och förbandens personalbehov i fred, som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté, sammanfattar utred ningen sålunda:
Staber och förvaltningar har som enda uppgift att utveckla och leda krigsmakten. Det är felaktigt, om den kvalificerade personalen reserveras för dem i så stor utsträckning, att det medför bestående skadeverkningar på den praktiska utvecklingen av krigsförbanden och dugligheten vid dessa. Den tekniska utvecklingen medför emellertid allt svåi-are och mer tidskrä vande problem, när det gäller studier av det framtida krigets natur, analys och utformning av den operativa planläggningen samt studium och val av vapensystem och annan materiel. Detsamma gäller för alla länders krigs makter. Inom allmän och enskild företagsamhet är det också påtagligt, hur sådana funktioner som planering, prognosverksamhet, konstruktion och arbetsledning ökar i betydelse. Detta förhållande framtvingas av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
tekniska utvecklingen. Det är naturligt att motsvarande process äger rum inom vår krigsmakt, liksom fallet är i andra staters krigsmakter. Allmänt sett har emellertid vår krigsmakts högsta ledning i förhållande till sina uPP§ifter en personalstyrka, som i jämförelse med motsvarande förhållan den utomlands är liten. De krav, som den nämnda utvecklingen ställer på den högsta ledningen, har till större delen icke kunnat tillgodoses på annat sätt än genom kommendering av personal från förbanden, vilkas verksamhet därigenom påverkats ogynnsamt.
Den tendens till ökning av personalbehovet i krigsmaktens högsta led ning, som alltid kommer att vara en följd av teknisk utveckling och krav på hög beredskap, måste mötas av en strävan att genom ständigt på gående rationaliseringar förenkla organisationen och hålla personalstyr kan inom rimliga gränser. Det är av största vikt att ledningen konstrueras så, att den har goda förutsättningar att i första hand själv verka i denna riktning.
Utredningen ansluter sig till vad försvarsledningskommittén sålunda anfört och tillägger för egen del, efter att ha lämnat vissa uppgifter bland annat om antalet i försvarsstaben och försvarsgrensstaberna tjänstgörande officerare:
I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att den finner det icke vara rationellt, att arbetskraftsbehovet i de centrala staberna i så hög grad som nu är fallet varaktigt tillgodoses genom kommendering av personal från förbanden. Systemet bygger på avvägningar i varje uppkom mande fall mellan stabernas uppgifter av planläggningskaraktär och för bandens utbildningsuppgifter. Organisations- och ansvarsförhållanden med för att det möter större svårigheter att kommenderingsvägen öka personal tillgången i försvarsstaben än i en försvarsgrensstab. I det senare fallet skall den inbördes betydelsen av de båda verksamhetsområdena fastställas av försvarsgrenschefen, vilken har ett direkt ansvar för dem båda och äger förfoga över officerspersonalen inom hela försvarsgrenen. I det förra fallet däremot representeras de båda områdena av var sin chef, försvars stabschefen och försvarsgrenschefen, och kommenderingsfrågan blir — även beträffande personvalet — beroende av den överenskommelse som kan träffas mellan dessa chefer. Det är därför enligt utredningens mening i hög grad önskvärt att minska den gemensamma försvarsstabens beroende av kommenderingar ur försvarsgrenarnas personalkårer för handläggandet av arbetsuppgifter av icke tidsbegränsad natur, som åvilar staben. Sett ur utbildningsarbetets synvinkel gäller samma önskemål med avseende å så väl försvarsstaben som försvarsgrensstaberna. Även om en viss rörlighet med hänsyn till variationer i verksamheten alltid måste känneteckna de centrala staberna, bör man därför enligt utredningens mening söka komma fram till en ordning, enligt vilken personalförteckningar för dessa staber i högre grad än nu avspeglar det verkliga personalbehovet. Detta bör vara en riktpunkt vid organisationsarbetet i samband med genomförandet av den försvars- ledningsreform, om vilken utredningen framlägger förslag. Därmed skulle en principiell anslutning komma att ske till den översyn av förbandens befäls- behov, som påbörjats och som hittills föranlett beslut om ny befälsordning för infanteriet och kavalleriet.
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961
23
Yttranden
Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till de principer, som för-
svarsledningsutredningen lagt till grund för sina förslag. Kritik, som icke
inskränker sig till detalj erinringar, riktas i stort sett endast mot vissa av
de förslag som avser förvaltningstjänstens ledning; härtill återkommer
jag i samband med att jag redovisar dessa förslag.
IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta
ledning i krig
Eu modernt krigs karaktär
1960 års försvarsledningsutredning erinrar om vad 1958 års
för svar sledningskommitté anfört härom och uttalar för egen del följande.
Ledningen av krigsmakten måste vara uppbyggd så, att den kan fullgöra
sin uppgift i det eller de slag av krig man kan bedöma som sannolikt.
Nutida stridsmedel gör det möjligt för en motståndare att slå hårda slag
mot stora delar av vårt land efter endast en kort tid av händelser, som
kan innebära en förvarning för oss att göra oss beredda. Eftersom ett så
dant inledningsskede av ett krig kan anses som troligt, måste organisa
tionen av krigsmaktens högsta ledning i första hand anpassas därefter.
Andra, långsammare händelseförlopp ställer ej samma hårda krav. Om
den högsta ledningen är uppbyggd för att verka vid och efter ett över
raskande och våldsamt krigsutbrott, bör det icke vara förenat med svårig
heter att anpassa dess verksamhet efter ett från ledningssynpunkt enklare
händelseförlopp.
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i krig
1958 års försvarsledningskommitté
Vad kommittén i förevarande hänseende anfört kan i korthet samman
fattas sålunda.
Den högsta militära ledningens uppgift i krig är att leda operationerna
i överensstämmelse med den inriktning av försvaret i stort, som stats
makterna kan komma att anbefalla. Ledningens beslut är därvid beroende
av de underrättelser den kan skaffa och bearbeta. Den militära toppmyndig
heten skall vara rådgivande åt regeringen beträffande krigföringen i stort
och bistå regeringen i dess verksamhet gentemot utlandet. För att kunna
fullgöra dessa uppgifter måste ledningen utformas så, att den kontinuer
ligt bar en aktuell bild av det samlade krigsläget samt de totala militära
resurserna och handlingsmöjligheterna. Toppmyndigheten måste ha så
dant ansvar och sådana befogenheter, att alla operativa åtgärder vidtages
inom ramen för en enda sammanhängande plan. På samma sätt måste det
säkerställas, att toppmyndighetens förslag till regeringen, dess krav på
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
övriga grenar av totalförsvaret och dess order till regionala militära myn digheter är samordnade.
Toppmyndigheten måste under krig successivt kunna ge regeringen en preciserad och aktuell bild av det militära behovet av bistånd från andra nationer. Om det bedömes möjligt att erhålla bistånd, måste toppmyndig heten kunna lösa de uppgifter som regeringen kan komma att ålägga den för att utveckla och tillgodogöra oss lämpligt militärt bistånd. Härför fordras goda stabsresurser och tillgång på lämplig samverkanspersonal.
Toppmyndigheten bör — när så erfordras även med stor snabbhet — kunna fatta avgörande beslut om användningen av våra knappa resurser. Den bör därför vara allsidigt utbyggd och kunna fungera med enkelhet och utan fördröjande mellaninstanser.
Det är nödvändigt att krigsorganisationen medger kvalificerat och full ständigt stabsarbete i lämplig skiftindelning dygnet runt.
Ett viktigt skyddskrav är att ledningsorganisationen uppdelas lokalt så, att varje del har godtagbar förmåga att vid behov ensam leda hela verksamheten.
En allmän princip för organisationsarbetet inom krigsmakten bör vara, att fredsorganisationen snabbt och utan funktionsavbrott skall kunna övergå i krigsorganisationen. Freds- och krigsorganisationerna skall i hän seenden, som från denna synpunkt är vitala, vara så lika som möjligt. 1 krig tillkommer dock nya uppgifter och utgår fredstida ledningsuppgifter i stor omfattning, varför det är orealistiskt att eftersträva en fullständig likhet mellan ledningsorganisationerna. Det är emellertid angeläget, att de personer, som i krig har nyckelbefattningar i operativt hänseende, i fredstid upprätthåller motsvarande befattningar och är samtränade. Det är också angeläget, att de viktigaste orderlinjerna och lydnadsförhållandena i krig och fred stämmer överens samt att inga överflyttningar av ansvar och befogenheter mellan sidoordnade myndigheter behöver företagas vid k rigsorganisering.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen konstaterar, att den viktigaste verksamheten i krig är den operativa och att all annan verksamhet då är underordnad denna. Den högsta ledningen i krig måste därför ha ansvar, befogenheter och organisa tion som motsvarar de krav som kommer att ställas på den från operativ synpunkt. Med instämmande i de krav på den högsta ledningen, som upp ställts av 1958 års kommitté, understryker utredningen särskilt betydelsen av hög beredskap i fred, nödvändigheten av att snabbt kunna fatta beslut av avgörande karaktär samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från högsta ledningen till direkt underlydande chefer. Utredningen betonar även vikten av att arbetet inom krigsmaktens högsta ledning sker i nära samarbete med ledningen av det totala försvarets civila grenar, vilket
Kungl. Muj:ts proposition nr 109 är 1961
25
kräver samordning av den geografiska grupperingen och ett effektivt ut nyttjande av sambandsresurserna.
Med hänsyn till de moderna stridsmedlens stora effekt måste, framhåller utredningen, vid grupperingen tillses att ledningsorgan finnes i reserv i tillräcklig omfattning och att dessa kontinuerligt hålles orienterade, så att de utan omgång kan överta ledningen. Därjämte måste underlydande chefer kunna handla utan order från den högsta ledningen, om denna under kortare eller längre tid sättes ur funktion. Detta kräver att alla chefer är väl insatta i de allmänna planerna för krigföringen och att de har erforderliga befogenheter och resurser att ensamma eller i samverkan med andra myndigheter lösa operativa uppgifter.
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet
1958 års för svar sledningskommitté
Kommittén anser det vara ett mycket starkt önskemål, att kärnan av högkvarterets operativa del i krig fungerar som en enda vältrimmad stab för att största möjliga snabbhet och saklighet i arbetet skall kunna ernås. Det är enligt kommitténs uppfattning nödvändigt, att denna kärna är sam spelad och sainövad i fred och därigenom har en hög beredskap. Emeller tid är högkvarteret enligt gällande krigsorganisation sammansatt av ett antal krigsorganiserade staber och stabsdelar in. in., vilka i fred icke arbetar tillsammans annat än vid enstaka större övningar. Vid mobilisering kan därför väntas ett betydande igångsättningsmotstånd. Vidare finnes det icke under överbefälhavaren personligen någon befattningshavare eller myndig het med befogenhet att leda och ansvara för hela stabsverksamheten inom högkvarterets operativa del. Försvarsstabschefen skall visserligen samordna och leda förberedelser och föredragningar, men vid meningsskiljaktigheter på stabsplanet måste överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna engageras innan ärendets beredning kan fullföljas. Överbefälhavaren kan härigenom bli tvingad att befatta sig med ledning av stabstjänsten, vilket — förutom att det ökar hans redan förut stora arbetsbörda — icke kan anses rimligt med hänsyn till arten av hans övriga uppgifter.
Kommittén framhåller vidare, att försvarsgrenschefernas ställning inom högkvarteret i krig är delvis olika. Arméchefens uppgifter är klart av gränsade och omfattar främst inspektionsverksamhet och ledning av organisation, utrustning och utbildning. Marin- och flygvapencheferna utövar härutöver ledning av det operativa arbetet inom respektive för svarsgrenar. Den direkta ledningen av det operativa stabsarbetet utövas dock av cheferna för marin- och flygstaberna i samarbete med chefen för försvarsstaben, varför försvarsgrenschefernas inflytande på detta är kom plicerat och delvis svårt att bestämma.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
1960 års försvarsledningsutredning
Utiedningen betonar värdet av att det redan i nuläget finnes en över befälhavare, som i fredstid — biträdd av7 försvarsstaben och försvarsgrens- ledningarna —- genomför ett omfattande krigsförberedelsearbete och som i ki ig äi beredd att leda verksamheten. Svagheterna i den nuvarande organisationen ligger enligt utredningen främst i den bristande överens stämmelsen mellan freds- och krigsorganisation, som medför en otillfreds ställande beredskap, samt i att det icke finnes en enhetlig ledning av den operativa verksamheten i högkvarteret. I fråga om den inre organisatio nen av högkvarterets operativa del anför utredningen, att det i nuläget finnes risker för att kompetenstvister kan uppstå mellan cheferna för de olika stabsdelarna och för att högkvarterets verksamhet utåt — gentemot regering, samverkande civila myndigheter och direkt underlydande — icke kommer att i tillräcklig utsträckning få prägeln av en klar helhetssyn.
Synpunkter och förslag
1958 års försvarsledningskommitté
Utgående från uppställda krav samt anförda förtjänster och brister i nuvarande organisation har kommittén granskat tänkbara alternativ för organisationen av krigsmaktens högsta ledning i krig. Kommittén fram håller, att vid en värdering av de många kravens inflytande på organisa tionen hänsyn i första hand endast bör tagas till de väsentliga kraven. Vid sin jämförelse mellan olika alternativ för högsta ledningens krigsorganisa tion har kommittén följaktligen endast beaktat de krav, som avser led ningen av den operativa verksamheten, innefattande jämväl stödfunktioner.
De granskade alternativen har benämnts ÖB-alternativet och militär- ledningsalternativet. Såsom gemensamma förutsättningar har bland annat angivits att toppmyndigheten skall biträdas av en stab, som har erforder liga resurser — bättre än den nuvarande försvarsstabens — att framlägga ett samordnat och allsidigt belyst stabsunderlag, samt att stabsdelar, som kontinuerligt skall samarbeta, under hänsynstagande till skyddskravet skall grupperas i anslutning till varandra.
Försvarsledningskommitténs granskning har främst syftat till att klar- lägga för- och nackdelar med en ensamt beslutande överbefälhavare (ÖB- alternativet) och en kollegial ledningsform (militärledningsalternativet). Kommittén har konstaterat att stabsarbetet i högkvarteret måste ledas enhetligt för att bli effektivt. Likaså måste besluten fattas av en ansvarig befattningshavare och icke av flera. Om besluten skulle fattas kollegialt, komme det vid oenighet att kunna bli rubbningar i ansvarslinjerna, och enheten i det operativa handlandet skulle kunna äventyras. Det skulle även föreligga risk för oklarheter i stabsarbetet, och ödesdigra tidsför luster skulle kunna uppstå innan beslut fattades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
27
Kommittén har valt en typlösning för organisationen av den högsta
militära ledningen i krig, som innebär
att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd
främst av en allsidigt sammansatt försvarsstab,
att de operativa orderlinjerna går direkt från överbefälhavaren till regio
nala chefer samt
att försvarsgrenscheferna utövar det operativa inflytande, som bör till
komma dem, i egenskap av rådgivare åt och ställföreträdare för överbe
fälhavaren.
Om de närmare uppgifterna för överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna
och försvarsstaben i krig har kommittén gjort uttalanden av följande inne
börd.
överbefälhavaren skall utöva en enhetlig ledning av krigsmaktens an
strängningar. Han skall ge operativa order direkt till regionala chefer.
Dessa order skall utarbetas i en allsidigt sammansatt försvarsstab. Det
skall dock ej vara uteslutet att överbefälhavaren kan uppdraga åt
andra chefer i högkvarteret att utfärda kompletterande order och an
visningar.
Chefen för försvarsstaben skall ha fullständigt ansvar och klara befogen
heter att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret. Försvarsstaben
bör, med hänsyn till kraven på att verksamheten skall kunna fortgå dygnet
runt och på alternativa platser, förstärkas genom att försvarsgrensstabs-
cheferna och delar av försvarsgrensstaberna tillföres. Härigenom kommer
försvarsstaben även att disponera experter på verksamhet som eljest icke
är företrädd i staben, bland annat sådan personal som i fredstid arbetar
med mobiliseringsförberedelser.
Försvarsgrenscheferna bör vara ställföreträdare för överbefälhavaren.
I denna egenskap kan de få till uppgift att på överbefälhavarens uppdrag
inspektera och ge order till regionala chefer vid besök på dessa chefers
grupperingsplatser eller att representera krigsmakten utomlands vid för
handlingar. En av de ställföreträdande överbefälhavarna bör vara beredd
att, om överbefälhavaren sättes ur spel, med kort varsel överta ledningen
till dess regeringen utsett en ny överbefälhavare.
Någon sådan reglerad rådgivning till överbefälhavaren, som i fredstid
äger rum i militärledningen, räknar kommittén icke med under krigsför-
hållanden.
1960 års f örsvarsledningsutredning
Försvarsledningskommitténs förslag tillgodoser enligt utredningens upp
fattning de allmänna krav, som uppställts mot bakgrunden av ett nutida
krigs karaktär. Utredningen framhåller hur väsentligt det är, att beredska
pen i fredstid för en snabb övergång till krigsorganisation hålles hög.
Detta kräver enligt utredningen att den personal, som skall ingå i den
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901
krigsorganiserade försvarsstaben, d. v. s. såväl försvarsstabens egen per sonal som den som skall tillföras från försvarsgrensstaberna i fred, får en grundlig utbildning och göres väl förtrogen med förutsedda arbetsupp- giftei. En intensifierad utbildning och träning i stabsarbete finner ut redningen därför nödvändig.
Utredningen anför att det bör ankomma på överbefälhavaren att ut arbeta bestämmelser för högkvarterets övergång till krigsorganisation, att fastställa den närmare sammansättningen av högkvarterets operativa del samt att utge erforderliga stabsmässiga föreskrifter för verksamhetens bedrivande.
Beträffande frågan om vilka uppgifter som i krig bör åvila de delar av försvarsgrensstaberna, som icke tages i anspråk för att förstärka försvars staben, framhåller utredningen att det i första hand gäller att skapa en organisation för den högsta ledningen i krig, som effektivt kan leda den operativa verksamheten. Ledningen av sådan verksamhet som är av mera fredsbetonad art måste komma i andra hand. Hänsynen till det allmänna kravet, att krigsmakten i första hand skall inriktas för att stå emot ett häftigt inledningsskede av ett krig, medför att det ej är motiverat att upprätthålla sådan verksamhet annat än i begränsad omfattning. De per sonella resurserna, framför allt av kvalificerad personal, torde enligt ut redningen ej heller medge att några större organisationer i krig vidmakt- hålles för verksamheten i fråga. Endast sådan icke-operativ verksamhet bör därför kvarstå, som är ägnad att snabbt höja eller vid förluster vidmakthålla de krigsorganiserade stabernas och förbandens krigsduglig- liet eller i övrigt kan ge resultat på kort sikt. I enlighet med vad sålunda anförts finner utredningen, att huvuddelen av den personal, som ingår i försvarsgrensstaberna och som icke tages i anspråk för tjänst i försvars staben, bör utnyttjas i krigsorganisationen vid regionala staber och i stridskrafterna. En mindre del bör dock alltjämt stå till försvarsgrens- chefernas förfogande främst för inspektionsverksamhet och ledning av utbildning vid depåer. I samband härmed framhåller utredningen, att betydande delar av de centrala förvaltningsmyndigheternas uppgifter är av sådan natur, att de bör nedläggas i krig. Av detta men även av andra skäl anser utredningen det vara angeläget, att kraftiga ansträngningar göres för att nedbringa förvaltningarnas krigsorganisation.
Till förslaget att försvarsgrenscheferna i krig skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren och på hans uppdrag fullgöra vissa uppgifter, anslu ter sig utredningen i princip. Den har dock funnit anledning att närmare beröra frågan om vem som i första hand bör ersätta överbefälhavaren, för den händelse denne skulle vara försatt ur spel för längre tid eller definitivt. 1958 års kommitté har ansett att ersättaren i sådant fall bör vara en försvarsgrenschef och därvid anfört, att försvarsstabschefen san nolikt icke kan komma i fråga, enär han får antagas ha befunnit sig på
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
29
samma plats som överbefälhavaren. För en sådan situation har utred
ningen intet att erinra mot förslaget. Skulle emellertid i stället det läget
ha inträtt, att överbefälhavaren men icke försvarsstabschefen är försatt
ur spel, finner utredningen det naturligt att den sistnämnde inträder som
ersättare intill dess Kungl. Maj :t utsett ny överbefälhavare. Försvars
stabschefen är, säger utredningen, genom sin verksamhet synnerligen väl
förtrogen med överbefälhavarens grundläggande tankegångar och aktuella
planer för den pågående krigsverksamheten, vilket bör underlätta arbetets
kontinuerliga bedrivande i högkvarteret och minska riskerna för en svag-
hetsperiod i samband med befälets övertagande. Utredningen tillägger, att
det under alla omständigheter är angeläget att Kungl. Maj :t meddelar erfor
derliga bestämmelser rörande den nu berörda frågan senast vid krigsutbrott.
Yttranden
Överbefälhavaren samt cheferna för marinen och flygvapnet anser till
skillnad från utredningen, att försvarsgrenschef i första hand bör in
träda som ersättare för överbefälhavaren. Till stöd härför anföres att
kontinuiteten i ledningen av högkvarterets arbete bäst bevaras, om för
svarsstabschefen kvarstår i sin befattning, överbefälhavaren framhåller,
att utformandet av erforderliga bestämmelser i ämnet bör ske i fred
och icke uppskjutas till krigsutbrott, samt anger sin avsikt att inkomma
med förslag till bestämmelser.
Vad utredningen anfört om de centrala förvaltningsmyndigheternas
uppgifter och omfattning i krigsorganisationen har föranlett kommen
tarer i ett par yttranden. Sålunda framhåller arméintendenturförvalt-
ningen, att för dess vidkommande visserligen en del funktioner kommer
att upphöra vid krig men att samtidigt andra verksamhetsgrenar ökar i
omfattning, exempelvis anskaffningen av livsmedel. Liknande synpunk
ter frainföres av marinförvaltningen. Flygförvaltningen vitsordar betydel
sen av att förvaltningarnas krigsorganisation begränsas så mycket som
möjligt och anmäler, att avsevärda reduktioner av ämbetsverkets krigs
organisation genomförts. I detta sammanhang framhåller verket, att det
är av vikt att ledande förvaltningspersonal göres förtrogen med sina upp
gifter i krig genom övningar in. in. V.
V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta
ledning i fred
1'i'Cflsverksainhetens innebörtl
1960 års försvarslednings utredning
Utredningen framhåller, att huvuddelen av verksamheten inom krigs
makten i fred ulgöres av förberedelser för att lösa krigsuppgifterna, och
återger följande uttalande av 1958 års försvarsledningskommitté.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
Vårt försvar måste i fred utvecklas med hänsyn till att stora variationer är möjliga i ett modernt krigs karaktär. De hänsyn, som därvid bör tagas till olika angrepj)sformer, skall komma till uttryck i vår beredskap och våra operationsplaner samt i planerna för krigsmaktens utveckling på lång sikt. Detta är kärnan i den högsta militära ledningens arbete i fredstid och grun den för verksamheten i krig. Den avvägning mellan olika delar av krigs makten, som härvid måste ske, är den svåraste av all fredstida militär verk samhet. Med de begränsade resurser, som står till buds för vårt försvar, är det nämligen i regel omöjligt att stärka vår motståndskraft i ett avseende utan att samtidigt minska den i något annat. Därvid dröjer det ofta lång tid från det beslut har fattats till dess styrketillväxten kan utnyttjas. För svagningar inträder i regel snabbare.
Verksamheten kan indelas i ett flertal funktioner, vilka principiellt sett är sidoordnade men har ett nära inbördes sammanhang. De viktigaste är enligt utredningen operativ verksamhet, långsiktsplanering, forskning och förvaltningsverksamhet. Den operativa verksamheten är en huvudfunktion, som kan indelas i operativt krigsförberedelsearbete — inklusive åtgärder för beredskap —- och åtskilliga stödfunktioner, såsom sambands- och övrig tele tjänst, underrättelsetjänst, kommunikationstjänst, kvartermästar- och övrig under hållst jänst, fältarbetstjänst, säkerhetstjänst samt upplysnings- och presstjänst. Med de förstnämnda, grundläggande funktionerna samman hänger taktik, organisation, utrustning, mobilisering, utbildning, övningar och personaltjänst. Dessa senare funktioner syftar gemensamt till att vid given tidpunkt och på bestämda platser ställa krigsberedda stridskrafter i fastställt antal till den operativa ledningens förfogande. Utredningen använ der för dem den gemensamma benämningen »förbandsproducerande funk tioner».
Om behovet av anknytning mellan olika funktioner säger utredningen bland annat att detta är särskilt påtagligt mellan det operativa krigsför beredelsearbetet i fred och stödfunktionerna därför, mellan den operativa verksamheten, långsiktsplaneringen och budgetarbetet samt mellan lång siktsplaneringen för materielanskaffning, å ena sidan, och funktionerna organisation, utrustning och förvaltning, å den andra. Rörande den opera tiva verksamheten och långsiktsplaneringen framhålles särskilt att de utgår från samma underlag och kräver ett dagligt samarbete i fråga om krigsmaktens utveckling på längre sikt. Kravet på nära samband är även starkt, men ej i lika iiög grad, mellan den operativa verksamheten och de förbandsproducerande funktionerna, vilka i sin tur erfordrar ett mycket nära samband med varandra. Enligt utredningens mening måste dessa för hållanden beaktas vid överväganden om ledningsorganisationens uppbygg nad. Utredningen anför också, att sambandet mellan olika funktioner främjas om personer, som på olika nivåer inom krigsmakten har till upp gift att bereda ärenden tillhörande de särskilda funktionerna, har en lik artad grundutbildning samt besjälas av gemensam strävan att nå uppställda mål och hyser förtroende för varandra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
31
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred
1960 års försvarsledningsutredning
De viktigaste kraven har av utredningen ansetts kunna sammanfattas så
lunda.
N
Ledningen måste vara uppbyggd så, att den kan åstadkomma en stra
tegisk grundsyn samt utveckla och tillämpa denna. Inom krigsmaktens
högsta ledning bör ansvar och befogenheter vara samlade så att inrikt
ningen av krigsmaktens verksamhet får kontinuitet och sammanhang. An
svaret och befogenheterna måste även vara avvägda mot varandra och
motsvaras av kvalitativt och kvantitativt tillräckliga personella resurser.
Ledningsorganisationen skall möjliggöra ett gott och effektivt samarbete
med ledningsorganen för de civila grenarna av totalförsvaret.
Den största betydelse måste tillmätas kravet, att den högsta ledningen
i fred har en hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen
mobilisering och för att utföra operativ ledning. Detta leder i sin tur till att
fredsorganisationen skall överensstämma med krigsorganisationen, så långt
hänsynen till ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möj
ligt, och att åtminstone i de viktigaste befattningarna bör vara placerade
samma personer i fred som i krig. I enlighet härmed måste det inom den
högsta ledningen i fred finnas en fast och enhetlig organisation för ledning
av operativ verksamhet med stödfunktioner, vilken kan utgöra stommen
till högkvarterets operativa del i krig.
Krigsmaktens ledning måste kunna framlägga ett sakligt, entydigt och
överskådligt underlag för statsmakternas prövning av olika behov inom en
given kostnadsram och även kunna verka för en snabb och fortgående
rationalisering av verksamheten inom krigsmakten.
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet
1958 års försvarsledningsko in mit té
Som en allmän synpunkt anför kommittén, att strävandena till rationa
lisering och besparing m. m. fått till följd att erforderliga stabsresurser
saknas på flera områden och att beredskapen icke kan tillgodoses i önsk
värd omfattning. Genom den ofta stora arbetsbelastningen i fred och genom
att freds- och krigsuppgifterna delvis är olika begränsas möjligheterna att
utbilda och öva högkvarterets kvalificerade personal för dess krigsupp-
gifter. Detta finner kommittén särskilt betänkligt beträffande den chefs-
och stabspersonal, som har krigsuppgifter inom den operativa sektorn med
dess stödfunktioner.
Kommittén anser att nu berörda förhållanden, sedda mot bakgrunden
av kravet på en ökad beredskap, utgör allvarliga brister, som måste be
aktas vid utformningen av den framtida högsta krigsmaktsledningens
organisation.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
De mest påtagliga bristerna i fråga om det operativa krigsförberedelse
arbetet torde, säger kommittén, bestå i och bero på divergerande uppfatt
ningar i vissa grundläggande strategiska frågor, bl.a. beträffande Skandina
viens och Sveriges strategiska betydelse, de olika landsdelarnas inbördes be
tydelse samt de relativa riskerna för olika angreppsformer. Skilda uppfatt
ningar förekommer också i frågor som rör effekten av fiendens och våra
vapensystem samt därpå grundade avvägningar mellan försvarsfunktio
nerna och mellan vapensystemen, vidare beträffande avvägningen mellan
kvalitet och kvantitet samt i frågor rörande beredskap och uthållighet.
Kommittén anser det angeläget, att det strategiska studiearbetet föres vidare
så att förutsättningarna för det operativa krigsförberedelsearbetet för
bättras.
De order och direktiv, som överbefälhavaren med nuvarande organisa
tion kunnat ge för det operativa krigsförberedelsearbetet, har kommittén
funnit vara mycket allmänt hållna. Kommittén ifrågasätter därför, om de
utgör tillräcklig grund för en samlad och samordnad krigsplanläggning.
Vidare anföres att de organisatoriska förutsättningarna för gemensamma
operativa studier och analyser är ogynnsamma, emedan ingen del av de högre
staberna avses härför eller har de erforderliga resurserna. Sådan verksam
het kräver därför särskilda arbetsgrupper eller en improviserad samordning
av olika stabers arbete. Verksamhet i dessa avseenden bedrives för när
varande vid den provisoriskt inrättade planeringssektionen i försvars
staben. Detta betecknar kommittén som en nödlösning, eftersom planerings-
organisationen varken är avsedd eller avpassad för detta arbete utan skall
kunna ägna sig helt åt att uppdraga riktlinjer för krigsmaktens utveckling
på lång sikt.
I fråga om långsiktsplaneringen uttalar kommittén bland annat, att verk
samheten försvårats av de påtalade skilda uppfattningarna i grundläggande
frågor, samtidigt som planeringspersonalen måste engagera sig även i de
operativa problemen. Vidare anför kommittén:
Svårigheterna att få fram det underlag, som erfordras för avvägningar
inom krigsmakten, är stora. Ansvaret för det utredningsarbete, som ligger
till grund härför, vilar nu till största delen på försvarsgrenscheferna. Var
och en av dessa skall härvid utreda en försvarsfunktion, för vilken han ej
har det fulla ansvaret och inom vilken hans försvarsgren endast har att
lösa en del av uppgifterna. Även om experter från de andra försvarsgrenarna
ställes till förfogande för att biträda med utredningsarbetet, måste risken
för övervärdering av den egna försvarsgrenens uppgifter och behov anses
påtaglig. Det är nödvändigt att söka lösa detta problem för att undvika
fortsatta försvarsgrensstrider, vilka alltid tar en del av våra knappa mili
tära ledningsresurser i anspråk, säkerligen till större skada än nytta. En
centralisering av allt utredningsarbete till toppmyndigheten och dess stab
skulle emellertid medföra att denna stabs resurser måste ökas i sådan
grad, att det varken kunde anses principiellt lämpligt eller praktiskt möjligt.
De erforderliga resurserna finnes redan av andra skäl, förutom hos vissa
33
gemensamma myndigheter, till största delen inom försvarsgrensledning-
arna, varför det huvudsakliga utredningsarbetet även i fortsättningen bör
bedrivas där. Däremot hör det ankomma på toppmyndighetens stab att ut
arbeta förslag rörande utredningar som bör verkställas samt utförliga direk
tiv för dessa, att följa upp och samordna utredningarna samt att utvärdera
dem och sammanställa dem till helhetsbilder inom långsiktsplaneringens
ram. Toppmyndigheten synes emellertid för närvarande sakna resurser för
att ge tillräckligt utförliga och klara direktiv för utredningarna samt för
att i nödvändig utsträckning följa och samordna utredningsarbetet. De
resurser, som toppmyndigheten hittills kunnat avdela för utvärdering av
och jämförelser mellan erhållna utredningsresultat, har varit otillräckliga.
Dessa brister måste enligt kommitténs uppfattning avhjälpas för att topp
myndigheten skall kunna leda långsiktsplaneringen på det sätt, som
kommittén här angivit.
Kommittén framhåller, att inom krigsmaktens högsta ledning icke
finnes några resurser för att få en samlad överblick av andra personal
frågor än sådana som rör värnpliktig personal. Detta anser kommittén
vara en brist, främst mot bakgrunden av att utvecklingen inom krigsmak
ten ständigt medför nya personalbehov inom vissa delar av denna, medan
det kan uppstå minskad arbetsbelastning inom andra delar. Toppmyndig-
lieten saknar även möjligheter att i tillräcklig grad följa upp och påverka
utbildning och tjänstgöringsförhållanden för personal, som kan bli aktuell
för tjänstgöring inom för krigsmakten gemensamma organ, t. ex. försvars
staben, samt att överblicka den kvalificerade personalens användning i
krigsorganisationen och utfärda ur det samlade försvarets synvinkel önsk
värda direktiv härför. Vidare uttalar kommittén:
För närvarande är officerspersonalen indelad i och tillhör personalkårer
vid vederbörande försvarsgren, oavsett var inom krigsmakten personalen
tjänstgör. Den enskilde officeren är följaktligen för sin framtid starkt
beroende av försvarsgrenschefen och de officerare ur försvarsgrenen, som
ingår i befordringsberedningen. Omvänt måste försvarsgrenschefen känna
som sin plikt mot den underlvdande personalen att slå vakt om dess intres
sen. Detta kan medföra att officerare, som sättes i befattningar vid gemen
samma myndigheter — framför allt vid försvarsstaben — kommer i kon
fliktsituationer, då lojaliteten mot den tillfällige chefen och hänsynen till
den egna försvarsgrenen icke kan förenas. Kommittén anser, att denna
personals möjligheter att arbeta fri från risker för dylika störningar måste
förbättras.
Under erinran om att den operativa verksamheten och långsiktsplane
ringen på topplånet i avsevärd omfattning är av samordnande och av
vägande karaktär uttalar kommittén, att det skulle vara av stort värde om
de för försvarsgrenarnas utveckling närmast ansvariga cheferna kunde
inom militärledningen förbereda och verka för denna samordning
och avvägning. Även om så delvis skett, har enligt kommittén verksam
heten allmänt sett varken till arten eller till omfattningen motsva
rat nutidens och framtidens behov. Militärledningen synes kommittén
3
—
1930 Öl
llihaiifi till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
mera ha blivit ett organ för ömsesidig orientering än ett organ för
debatt och överläggning om bestämda problem eller ärenden. Att möj
ligheterna att lösa problem i militärledningen blivit så begränsade, an
ser kommittén i stor utsträckning bero på att bristen på gemensamma
stabsresurser kommit de olika medlemmarna att använda sina egna staber
för att förbereda ärenden, avsedda att behandlas i militärledningen. Dessa
staber — möjligen med undantag för försvarsstaben i vissa fall — har ofta
icke haft förmåga och resurser att utreda aktuella problem ur det samlade
försvarets synvinkel. Militärledningens medlemmar har därför icke alltid
fått problemen allsidigt belysta och har ofta varit låsta i sina uppfattningar
redan före sammanträdena. Detta har medfört svårigheter att komma till
eniga uppfattningar inom militärledningen och sannolikt även en viss obe
nägenhet att till behandling ta upp frågor, i vilka stora meningsskiljaktig
heter kunnat förutsättas.
Kommittén anser, att berörda förhållanden utgör stora brister i den nu
varande organisationen och att mycket står att vinna genom en militärled
ning med bättre förutsättningar för sitt arbete, främst i form av mer
preciserade uppgifter och arbetsformer samt förbättrat gemensamt stabs-
underlag. Samtidigt är kommittén av den uppfattningen, att enbart eu
effektivisering av militärledningens arbete icke är tillräcklig för att de
grundläggande frågorna rörande krigsmaktens verksamhet skall lösas. Det
måste dock vara betydelsefullt att genom en lämplig utformning av militär
ledningens uppgifter och verksamhet ge ledamöterna möjlighet att få de
olika problemen belysta ur det samlade försvarets synvinkel och att under
debatt utveckla sina egna synpunkter på dem. Härigenom torde, säger
kommittén, deras förmåga och benägenhet att vid sina ställningstaganden
ta hänsyn till det samlade försvarets intressen avsevärt öka.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen ansluter sig till de av 1958 års kommitté anförda syn
punkterna och anför, att de brister m. in. som kommittén påtalat främst
beror på avsaknad av en för krigsmakten gemensam grundsyn på våra för-
svarsproblem, bristande resurser hos vissa myndigheter i förhållande till
deras ansvar samt olikartad och i vissa fall otillräcklig utbildning hos
stabspersonalen. Härtill fogar utredningen konstaterandet, att det inom
försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemensamma staber och
institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna försvarsgrenens
uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna omständighet
tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt som icke gagnat krigsmaktens
effektivitet.
De påvisade bristerna anser utredningen vara av den arten, att
genomgripande åtgärder fordras för att skapa en effektivare orga
nisation av den högsta ledningen och en starkare samhörighetskänsla
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
35
inom krigsmakten. Åtgärder kräves på både kort och lång sikt. Sålunda
betecknas det som angeläget att utan dröjsmål åstadkomma klara och
rationella ansvarsförhållanden inom den högsta ledningen, överse stabs
organens organisation och resurser samt bringa dessa i överensstämmelse
med de befogenheter, som skall tillkomma vederbörande chefer. Härvid är det
enligt utredningen av särskild vikt att toppledningens stab — försvars
staben — får sådana resurser som behövs för att ge förekommande ären
den en allsidig belysning. Nödvändiga förbättringar, som dock verkar först
på längre sikt, är att utbildningen för kvalificerad personal tillhörande
alla försvarsgrenarna intensifieras, samordnas och göres mera likformig.
Utredningen finner det väsentligt att en gemensam grundsyn får genom
syra de tre försvarsgrenarna så att skadligt »försvarsgrenstänkande» för
svinner och en helhetssyn på krigsmakten och dess problem blir domine
rande. Ej minst av detta skäl fäster utredningen vikt vid den nu beslutade
gemensamma krigshögskolan, vilken i sin utbildningsverksamhet bör
lägga sig vinn om att befordra framväxten av en sådan gemensam grund
syn. Vidare framhålles att den personal, som är avsedd för tjänst i kvali
ficerade befattningar i gemensamma staber, bör få särskild skolning samt
att toppmyndigheten bör få större möjligheter än i nuläget att öva infly
tande på urval och befordran.
Yttranden
Chefen för marinen förklarar sig kunna biträda uppfattningen, att åt
skilligt brister inom krigsmaktens högsta ledning, medan han däremot
icke i alla avseenden delar utredningens syn på dessa problem. De allvar
ligaste bristerna i nuläget anser marinchefen bestå i obalans i försvars
stabens organisation och bemanning, en mindre väl fungerande militärled
ning samt avsaknaden av ett försvarsråd eller en försvarsnämnd.
Beträffande det av utredningen använda uttrycket »försvarsgrenstän
kande» anför chefen för marinen, att han såsom försvarsgrenschef anser
det viktigt att denna stämpel icke sättes på en konstruktiv sakkunskap och
övertygelse om den egna försvarsgrenens möjligheter och uppgifter m. m.
Vidare framhåller marinchefen bland annat att den vidgade kännedom
om totalförsvarets problem, som enligt utredningen kräves av stabsper-
sonal, i lika mån erfordras för motsvarande personal i teknisk tjänst.
Ledning av operativ verksamhet och långsiktsplanering
1958 års försvarsledningsko mm it té
Kommittén har ingående diskuterat tänkbara alternativ för krigs
maktens högsta ledning i fred på grundval av följande gemensamma förut
sättningar.
1. Toppmyndighetens stab får ansvar, befogenheter och resurser, som
ger den goda möjligheter (bättre än den nuvarande försvarsstabens) att
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
inför den beslutande myndigheten framlägga ett samordnat och allsidigt
belyst stabsunderlag i ärenden som berör krigsmaktens gemensamma grund
läggande problem.
2. Stabsofficerarnas förmåga att bearbeta gemensamma problem ökas
genom en vidgad utbildning härför och en närmare samordnad planering
av tjänstgöringen i gemensamma institutioner — främst försvarsstaben —
för officerare ur olika försvarsgrenar. Åtgärder vidtages för att minska
stabsofficerarnas beroende av sina försvarsgrenar vid sådan tjänstgöring.
3. De staber (stabsdelar) som har särskilt stort behov av samarbete
sammanföres lokalt. I fred kan detta ske genom att de viktigaste staberna
förlägges till samma eller angränsande byggnader.
De uppställda huvudalternativen har, liksom då det gällt ledningen
i krig, varit ett ÖB-alternativ och ett militärledningsalternativ (jfr under
IV i det föregående). I alternativen har — med utgångspunkt i förut angivna
krav på organisationen samt konstaterade förtjänster och brister i nu
varande organisation — främst diskuterats fördelningen mellan toppmyn
digheten och försvarsgrenscheferna av ansvaret för de viktigaste funk
tionerna, nämligen operativ verksamhet (krigsförberedelsearbete) och
långsiktsplanering. Kommittén har funnit, att en organisation med en
hetlig toppledning ger de bästa förutsättningarna för utvecklingen av ett
effektivt försvar. Den förordar därför att eu överbefälhavare skall under
Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för det operativa krigsförberedelse
arbetet samt krigsmaktens inriktning och avvägning, överbefälhavaren
skall besluta ensam. I väsentliga och grundläggande frågor skall lian fatta
sina beslut i en militärledning efter att ha hört ledamöternas råd.
De underalternativ till ÖB-alternativet, som kommittén undersökt, har
benämnts uppdelningsalternativet, status-quo-alternativet och samordnings-
alternativet. Av kommitténs utförliga resonemang om dessa skall här endast
lämnas följande sammanfattning.
Uppdelningsalternativet innebär att överbefälhavaren utövar sitt befäl
i operativa frågor helt genom försvarsgrenscheferna, vilka till sitt för
fogande har var sin operationsavdelning. En fördel anges vara, att goda
organisatoriska förutsättningar skapas för ett nära samarbete inom för-
svarsgrensledningarna mellan företrädarna för den operativa verksam
heten och företrädarna för organisation, utrustning och utbildning av
stridskrafterna. Som den största nackdelen med alternativet framhålles att
detta icke överensstämmer med den krigsorganisation av högsta ledningen
som kommittén funnit nödvändig. Vidare får man en oklar ansvarsgräns
mellan överbefälhavaren och arméchefen vid handläggning av ärenden
rörande den territoriella verksamheten.
Status-quo-alternativet skiljer sig från uppdelningsalternativet genom
att den territoriella verksamheten även i fortsättningen ledes av överbe
fälhavaren genom militärbefälhavarna. Mot fördelen av att den territoriella
verksamhetens ledning sammanhålles ställer kommittén flera nackdelar,
bland annat att försvarsgrenarna blir ojämnt representerade i försvars
staben.
Enligt samordningsalternativet ger överbefälhavaren i ärenden rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
37
operativt krigsförberedelsearbete direkta order till regionala chefer. De
operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och flygstaberna, över
föres till försvarsstaben. Den främsta fördelen med alternativet anser
kommittén vara, att ansvarsförhållandena i fred och krig kommer att över
ensstämma i väsentliga drag och att samma operativa ordervägar kommer
att användas. En svaghet i jämförelse med uppdelningsalternativet är där
emot, att den personal som handlägger operativa ärenden icke får samma
nära kontakt som i sistnämnda alternativ med den personal som ansvarar
för stridskrafternas taktik, organisation m. m.
Kommittén förklarar sig anse, att överensstämmelse mellan krigs- och
fredsorganisationen, ett nära organisatoriskt sammanhang mellan opera
tivt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering samt enkla och entydiga
linjer för samverkan med de civila delarna av totalförsvaret är faktorer,
som vid val av underalternativ till ÖB-alternativet måste tillmätas en
avgörande betydelse. Kommittén har funnit, att samordningsalternativet
är det som bäst uppfyller dessa fordringar, och förordar därför detta.
1960 års försvarsledningsutredning
De motiv som 1958 års kommitté anfört för en omorganisation av
krigsmaktens högsta ledning, varigenom ledningen av de viktigaste funk
tionerna — operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering -—
kommer att utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare med biträde
av en allsidigt sammansatt försvarsstab, finner utredningen riktiga och
övertygande. Utredningen anser att en på dessa grunder uppbyggd lednings
organisation bäst kan motsvara de krav som utredningen uppställt.
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
1958 års försvarslednings kom mit té
Kommitténs uppfattning är, att försvarsgrenschef bör bibehålla det an
svar för sin försvarsgrens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt, som
enligt nuvarande instruktioner åvilar honom. Liksom hittills bör det enligt
kommittén särskilt åligga försvarsgrenschef att vidta och främja åtgärder
för tidsenlig organisation och utrustning, utarbeta planer för krigsorgani
sation och mobilisering, fastställa riktlinjer för utbildningen samt fatta be
slut i vissa personalfrågor. Försvarsgrenschef förutsättes skola inspektera
de nämnda verksamhetsområdena inom sin försvarsgren.
Såsom tidigare framgått anser kommittén det vara en nackdel med sam
ordningsalternativet, jämfört med övriga underalternativ, att den för ope
rativ verksamhet och långsiktsplanering ansvariga personalen stabsmässigt
skiljes från den personal som ansvarar för de förbandsproducerande funk
tionerna. Kommittén anser emellertid alt olägenheten härav kan minskas
genom olika åtgärder, bland annat vissa ändringar i militärledningens
verksamhet enligt grunder som kommittén anger.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen har övervägt möjligheten och lämpligheten av att åstad
komma en ännu starkare integration av krigsmaktens högsta ledning än
den som 1958 års kommitté föreslagit. Särskilt intresse har därvid ägnats
frågan, huruvida försvarsgrenschefernas uppgifter att leda de förbands-
producerande funktionerna kan och bör närmare än som sker enligt sagda
kommittés förslag samordnas med den genom försvarsstaben utövade led
ningen av funktionerna operativ verksamhet, jämväl innefattande under
rättelsetjänst m. fl. stödfunktioner, och långsiktsplanering. I fråga om
motiven för att överväga en dylik ytterligare sammanknytning hänvisar
utredningen till att toppmyndigheten måste ha de olika funktionerna i
sin hand i den utsträckning som behövs för att säkerställa sammanhanget
i krigsmaktens verksamhet. Utredningen förklarar sig också fästa stor vikt
vid alla åtgärder som kan vara ägnade att eliminera icke önskvärda former
av »försvarsgrenstänkande» och i stället främja en ökad känsla för krigs
makten som helhet hos envar befattningshavare, oberoende av försvars-
grenstillhörighet.
Det mest långtgående alternativet för en ändring skulle enligt utred
ningen innebära, att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de förbandsproduce-
rande funktionerna odelat tillkomme överbefälhavaren och att dessa funk
tioner helt leddes genom hans stab, försvarsstaben, som då finge förut
sättas bli utökad i mycket hög grad. I detta alternativ skulle icke finnas
några motsvarigheter till nuvarande försvarsgrenschefer. De högsta måls
männen under överbefälhavaren och försvarsstabschefen för ifrågavarande
funktioner skulle komma att bli befattningshavare i försvarsstaben. Utred-
ningen anser att ett dylikt system skulle bli alltför tungrott och komplicerat
och har därför icke funnit anledning att närmare överväga detta alternativ.
Den därnäst mest långtgående förändringen skulle i fråga om ansvaret
inför Kungl. Maj:t för de förbandsproducerande funktionerna likaså inne
bära, att detta helt överfördes från försvarsgrenscheferna till överbefäl
havaren. Försvarsgrenschefernas nuvarande tjänsteväg till Kungl. Maj:t
skulle alltså avklippas, d. v. s. framställningar, rapporter o. s. v. till Kungl.
Maj :t skulle avges av överbefälhavaren i stället för av försvarsgrensche
ferna. I motsats till vad fallet var i det först behandlade alternativet skulle
emellertid det omedelbara ansvaret under överbefälhavaren tillkomma sär
skilda befattningshavare — inspektörer — som icke inginge i försvars
staben utan med egna staber lydde direkt under överbefälhavaren och så
ledes vore dennes organ för de förbandsproducerande funktionerna. Mot detta
alternativ talar enligt utredningens mening främst, att det skulle ge över
befälhavaren ett så vidsträckt ansvarsområde, att det — oaktat delegation
av beslutanderätt finge förutsättas ske i stor omfattning — sannolikt
komine att splittra hans verksamhet i alltför hög grad. Utredningen anför
vidare, att redan de förändringar, som föreslås beträffande huvudfunktio
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
39
nernas ledning, måste medföra vissa svårigheter under en övergångstid
innan verksamheten anpassats till nya organisationsformer och tjänste-
vägar m. m. Skulle samtidigt med dessa förändringar genomföras en reform
av ledningen av de förbandsproducerande funktionerna enligt nu före
varande alternativ, kan man enligt utredningens mening riskera, att effek
tiviteten i krigsmaktens arbete nedgår mera än som med hänsyn bland
annat till beredskapskraven kan godtagas. Även om utredningen anser
vissa skäl tala för alternativet i fråga, har den därför icke ansett sig böra
förorda att detsamma nu genomföres.
Ett tredje alternativ skulle innebära, att försvarsgrenscheferna alltjämt
vore ansvariga inför både Kungl. Maj :t och överbefälhavaren men att
dennes inflytande ökades genom föreskrifter, innebärande att varje fram
ställning, rapport etc. från försvarsgrenschef i ärende som berörde en för-
bandproducerande funktion skulle insändas genom överbefälhavaren.
Denne skulle dock äga rätt att förordna om undantag härifrån beträffande
vissa grupper av ärenden. Alternativet, som innebär en betydande skärpning
av nuvarande bestämmelser, skulle enligt utredningens uppfattning ge över
befälhavaren en fortlöpande och omfattande information om verksamheten
inom försvarsgrenarna och en överblick, som är nödvändig för att han skall
kunna rätt lösa sina uppgifter. Det måste emellertid — anför utredningen
— bestämt förutsättas, att tillämpningen blir sådan att onödigt detaljarbete
icke utföres i försvarsstaben. Ett av skälen härför anges vara, att sådana för
dröjningar icke får uppkomma som skulle kunna medföra att rimlig tid
icke komme att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj :ts
kansli. Om detta krav iakttages, anser utredningen att anordningen bör bli
till fördel för försvarsdepartementets arbete. Ett visst personalbehov upp
kommer i försvarsstaben för studium och eventuell beredning av ifråga
varande ärenden. Behovet bedömes emellertid bli mindre än enligt de båda
förut skisserade alternativen.
Av sålunda anförda skäl föreslår utredningen, att ändringar i gällande
instruktioner vidtages i enlighet med det tredje alternativet.
Yttranden
Förslaget att försvarsgrenschefs framställningar m. m. i ärenden berö
rande förbandsproducerande funktioner skall insändas till Kungl. Maj :t
genom överbefälhavaren tillslyrkes av denne men avstyrkes — bland annat
med hänsyn till befarad arbetsbelastning för försvarsstaben — av samtliga
försvarsgrenschefer och marinförvaltningen. Enligt arméchefen gör ären
denas mångfald det lämpligare, att överbefälhavaren får befogenhet att
ange vilka slags ärenden som skall insändas genom honom. Chefen för ma
rinen anser det vara smidigare att försvarsgrenschefs framställning till
Kungl. Maj :t i större eller principiella frågor regelmässigt delges överbefäl
havaren, och chefen för flygvapnet ifrågasätter att överbefälhavaren regel
mässigt skall erhålla avskrifter av framställningar m. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Förvaltningstjänstens ledning
Förvaltningstjänstens natur
1960 års försvarsledningsutredning anför, att det på sina håll
kan spåras en tendens att se förvaltningstjänsten som något från den »mi
litära» verksamheten fristående. Utredningen vill emellertid för sin del
närmast beteckna förvaltningsfunktionen inom krigsmakten såsom en viktig
stödfunktion med nära anknytning till övriga funktioner. Man bör enligt
utredningens mening slå fast, att förvaltningstjänsten — bortsett från att
civilförvaltningstjänsten erbjuder särskilda aspekter — har till allmän upp
gift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning på kort
och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut rörande målsätt
ning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på opera
tiva grunder. Därav följer att såväl den operativa ledningen som de för
stridskrafternas utrustning och utbildning ansvariga myndigheterna måste
ha befogenheter att dirigera förvaltningsverksamheten, ehuru med de be
gränsningar som följer av förvaltningsmyndigheternas ansvar i ekonomiskt
och tekniskt hänseende. För att man skall nå bästa möjliga totalresultat
av förvaltningsverksamheten och den planläggnings- och organisationsverk-
samhet, som den skall betjäna, är det nödvändigt att ett nära samarbete
bedrives mellan berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika nivåer, säger
utredningen vidare.
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning
Tidigare förslag m. m.
1946 års militära förvaltningsutredning (SOU 1950: 36) förordade (med
reservation av en ledamot) att intendenturförvaltningens centrala organi
sation skulle sammanföras till ett för försvaret gemensamt ämbetsverk.
Vid 1954 ars förvaltningsreform bibehölls dock den försvarsgrensvis ord
nade förvaltningen, men valet av organisationsform innebar icke något de
finitivt ståndpunktstagande. Principen om gemensam intendenturförvalt
ning avvisades ej men ställdes på framtiden (prop. 1954: 109).
Frågan om ändrad organisation av intendenturförvaltningen har under
1960 aktualiserats av 1958 års försvarsledningskommitté, 1959 års be-
sparingsutredning för försvaret (SOU 1960: 23) och 1954 års utredning an
gående vissa personalkårer inom försvaret. De båda förstnämnda utred
ningarna har uttalat sig för gemensam central intendenturförvaltning, och
personalkårutredningen har i skrivelse till chefen för försvarsdepartemen
tet den 27 juni 1960 föreslagit försök med gemensam förvaltning för ären
den rörande förplägnad och förplägnadsmateriel. Vid remissbehandlingen
av dessa förslag har flertalet myndigheter — såväl civila som militära __
förordat inrättandet av gemensam intendenturförvaltning. En klart avvi
sande hållning har dock intagits av cheferna för armén och marinen samt
av marinförvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
41
Chefen för försvarsdepartementet har den 14 oktober 1960 tillkallat en
sakkunnig för att verkställa utredning rörande organisation m. m. av ett
för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid utverkandet av
Kungl. Maj :ts bemyndigande härtill uttalade departementschefen som sin
mening, att förutsättningar för inrättande av ett dylikt verk vore för han
den. Vidare anfördes att utredningen borde avse frågor om organisation och
arbetsuppgifter m. m. för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Efter
som det inginge i försvarsledningsutredningens uppdrag att pröva frågan
om lämpligheten av att inrätta ett sådant verk, borde den sakkunnige där
emot icke behandla denna fråga.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen erinrar om att den övervägande delen av anskaffningsverk-
samheten inom intendenturområdet koncentrerats till arméintendenturför-
valtningen genom en successivt ökad tillämpning av huvudförvaltnings-
principen. Vidare anföres att de förvaltningsmässiga förutsättningarna
för bland annat gemensam förrådshållning är under utredning genom en
av försvarets förvaltningsdirektion inrättad samarbetsdelegation. På in-
tendenturmaterielområdet underlättas en utveckling mot gemensam förråds
hållning av att intendenturmaterielen nyligen klassificerats och kodifierats
gemensamt för armén, marinen och flygvapnet. Ett sammanförande av den
centrala förrådskontrollen till en myndighet torde därför enligt utredningen
icke behöva bereda större svårigheter. Under hänvisning till personalkårut-
redningens förenämnda förslag uttalas att goda förutsättningar föreligger
för en gemensam central organisation i fråga om förplägnadstjänsten med
hänsyn såväl till dennas enhetliga karaktär som till redan genomförd
centralisering.
Vid anmälan av 1954 års förvaltningsproposition anfördes bland annat
att en för försvaret gemensam intendenturkår skulle utgöra en — låt vara
icke oeftergivlig — men i hög grad önskvärd förutsättning för ett gemen
samt verk. Dessa två frågor borde därför lösas i ett sammanhang. Personal-
kårutredningen, åt vilken uppdragits att utreda frågan om gemensam inten-
denturkår, har emellertid i sin förenämnda skrivelse anmält att enligt ut
redningens uppfattning sambandet mellan de båda frågorna bör bedömas
på så sätt, att en gemensam intendenturkår förutsätter ett gemensamt
centralt intendenturförvaltningsverk, under det alt ett dylikt gemensamt
verk kan fungera även om försvarsgrenarna har skilda intendenturkårer.
Denna bedömning biträdes av försvarsledningsutredningen, som finner det
naturligt att frågan om intendenturförvaltningens organisation löses innan
ställning tages till kårfrågan.
Eu sammanslagning av de resurser, som nu finnes inom den tredelade
inlendcn lur förvaltningsorganisationen, måste enligt försvar sledningsu Ired
ningen rimligtvis medföra fördelar från ekonomisk och organisatorisk syn
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901
punkt. Standardisering av materiel och förvaltningsrutiner anses kunna
underlättas, liksom även övergång till eu gemensam förrådshållning, var
igenom saväl den totala förradsupphörden som behovet av lokaler, personal
och hanteringsmateriel bör kunna reduceras. Eu viss arbetsbesparing säges
kunna väntas vid gemensam intendenturförvaltning genom att det arbete,
som nu utföres i samarbetsdelegationer för intendenturfrågor och i ett fler
tal arbetsgrupper, kan bedrivas som internt byråarbete. Vidare anföres att
krigsplanläggningsarbetet kommer att underlättas. Icke minst på det regio
nala och lokala planet beräknas fördelar stå att vinna, bland annat i form
av förenklad krigsplanläggning och anskaffning i synnerhet på livsmedels
området.
De olikheter beträffande innebörden i begreppet intendenturförvaltning,
som för närvarande råder mellan försvarsgrenarna, bör enligt utredningens
mening icke få utgöra hinder för att gemensamma intendenturförvaltnings-
frågor vilka torde vara huvuddelen — sammanföres till en intendentur
förvaltning. I den mån det beträffande särskilda förvaltningsfunktioner,
som nu hänföres till intendenturförvaltningstjänsten inom respektive för
svarsgrenar, befinnes föreligga vägande skäl mot att de omhänderhaves av
ett gemensamt verk, finnes möjlighet att överföra sådana funktioner till
andra förvaltningsorgan, förklarar utredningen.
Om de skäl mot en sammanslagning av intendenturförvaltningarna, som
framförts vid de tillfällen då denna fråga tidigare behandlats, säger utred
ningen att de har en gemensam bakgrund, nämligen önskemålet om en
integrering av all verksamhet inom en försvarsgren i syfte att uppnå bästa
effekt vid lösandet av de uppgifter som tilldelats försvarsgrenen. Även om
detta motiv för bibehållande av försvarsgrensvis, ordnad förvaltning i och
för sig är beaktansvärt, kan det likväl enligt utredningens mening icke
uppväga de argument, som kan åberopas till stöd för en gemensam central
intendenturförvaltningsorganisation. Utredningen förordar följaktligen att
en dylik organisation kommer till stånd och förutsätter därvid, att denna
organisation utan större svårigheter skall kunna utformas på sådant sätt, att
försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina speciella önskemål och
behov inom intendenturområdet tillgodosedda icke blir eftersatt.
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning
Tidigare förslag in. m.
Vid anmälan av prop. 1954: 109 stannade dåvarande chefen för för
svarsdepartementet för att förorda en försvarsgrensvis ordnad tygförvalt-
ningstjänst. Han underströk dock, att han icke var främmande för tanken
att gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvaltningens
område framdeles kunde komma att visa sig innebära den mest fördelaktiga
lösningen. Förutsättningarna därför borde emellertid organiskt växa fram
Kungl. MajUs proposition lir 109 är 1961
43
på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden, vilka ingick
som viktiga beståndsdelar i den då förestående förvaltningsreformen. Ett
dylikt sammanförande syntes vidare förutsätta en ändrad försvarsordning.
Därest i framtiden en försvarsordning skulle genomföras, vilken icke i
samma mån som den nuvarande byggde på tre från varandra fristående för
svarsgrenar och en tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsdug
lighet, borde enligt föredraganden frågan om ytterligare samordning av tyg
förvaltningstjänsten tagas upp till förnyad prövning.
1958 års försvarsledningskommitté uttalade den meningen, att det icke
efter 1954 års förvaltningsreform inträffat och ej heller kunde under över-
blickbar tid förutses inträffa några så avgörande förändringar i förutsätt
ningarna för 1954 års beslut, att grundvalarna för tygförvaltningstjänstens
organisation nu lämpligen borde rubbas. Samma ståndpunkt intog överbe
fälhavaren, försvarsgrenscheferna och försvarets förvaltningsdirektion.
Frågan om gemensam tygförvaltning behandlades senare under 1960
av riksdagen (med anledning av 1959 års riksdagsrevisorers uttalande i
ämnet) samt av 1959 års besparingsutredning för försvaret. Riksdagen
(skr. 302) ställde sig tveksam till om några fördelar skulle stå att vinna
genom att sammanslå försvarsgrensförvaltningarna till ett gemensamt verk.
Den storleksordning ett sådant verk skulle få komme att innebära avse
värda risker för tungroddhet i arbetsformerna och minskad effektivitet.
Förutsättningar för ett ställningstagande till frågan saknades enligt riks
dagens mening, innan pågående överväganden om försvarets högsta led
ning lett till beslut. — Besparingsutredningen för försvaret förordade eu
gemensam tygförvaltning, närmast av ekonomiska motiv, och ansåg att den
borde ledas av en styrelse i vilken bland andra försvarsgrenscheferna skulle
ingå. Flertalet remissmyndigheter var negativa till förslagen eller hänvisade
till försvarsledningsutredningens pågående arbete. Statens sakrevision an
såg däremot övervägande skäl tala för att en gemensam tygförvaltning på
något längre sikt komme till stånd. Efter ett principbeslut, vilket borde
fattas snarast möjligt, borde som ett första steg de nuvarande tygförval-
tande verken underställas en gemensam styrelse med viss beslutanderätt.
1960 års försvarsledningsulredning
Utredningen finner det för sin del uppenbart, att åtskilliga betydande
fördelar skulle kunna vara förenade med ett lämpligt organiserat, effektivt
arbetande gemensamt tygförvaltningsverk. Därvidlag nämnes enhetligt upp
trädande gentemot leverantörer av krigsmateriel, mera allsidig behandling
av stora systemprojekt som icke är klart försvarsgrensbundna, bättre ut
nyttjande av personalen, särskilt tekniska specialister, ökade förutsätt
ningar för intern rationalisering och vidgade möjligheter att på ett ratio
nellt sätt utnyttja vissa funktionella organ. Såsom en nackdel framhålles å
andra sidan att ett gemensamt verk, även om det finge antagas bli mindre
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
personalkrävande än tre tristående verk, likväl skulle få en efter svenska
förhållanden mycket stor omfattning med därav följande administrativa och
andra svårigheter.
Med utgångspunkt i del sålunda anförda finner utredningen att det vid
en avvägning mellan för- och nackdelar synes som om fördelarna — åt
minstone på längre sikt — klart skulle mer än uppväga nackdelarna. Vid
en dylik avvägning måste emellertid, säger utredningen, med hänsyn till
tygmaterielens natur och betydelse stort avseende fästas vid rent militära
synpunkter. Utredningen förklarar sig icke vara beredd att göra en slutlig
avvägning av ifrågavarande slag, eftersom utredningen av skäl, som redo
visas i det följande, ställer sig avvisande till att beslut om en gemensam
central tygförvaltningsorganisation fattas i förevarande sammanhang. Här
efter anför utredningen.
Ett karakteristiskt drag i utvecklingen inom krigsmaterielområdet är
att stora och komplicerade vapensystem efter hand
tillkommer
Dessa
system dominerar området i ekonomiskt hänseende. De är — i allt fall
ännu under överskådlig tid — övervägande försvarsgrensbundna i den me
ningen, att de utformas för användning uteslutande eller huvudsakligen
tillsammans med stridskrafter som uppsättes av viss försvarsgren. Redan
nu framtages emellertid vapensystem, som kan utnyttjas tillsammans med
stridskrafter uppsatta av olika försvarsgrenar eller beträffande vilka tvekan
kan råda, huruvida de lämpligast bör kombineras med stridskrafter ur den
ena eller den andra försvarsgrenen. Det förefaller sannolikt, att denna ut
veckling kommer att accentueras. Det är en av de mest angelägna uppgif
terna vid organiserandet av tygförvaltningstjänstens ledning att tillse, att
frågor rörande nu avsedda system blir allsidigt och sakkunnigt behandlade
under beaktande av de samlade försvarsintressena. I och för sig skulle detta
sannolikt med fördel kunna ske inom en samordnad central tygförvaltning.
Så länge huvudparten av krigsmaterielen likväl är försvarsgrensbunden i
ovan angiven mening, kan enligt utredningens mening tiden icke anses
mogen att inrätta en dylik förvaltning. Några egentliga hållpunkter för att
bestämma dess uppbyggnad och indelning finnes för närvarande heller icke.
Bland annat inställer sig frågan, huruvida sakavdelningarna i ett gemensamt
verk skulle utformas som »fackorgan» för olika systemkomponenter, t. ex.
robotar, vapenbärare, ammunition och fordon, eller som systemorgan.
Det skulle givetvis kunna ifrågasättas, om icke med hänsyn till den långa
tid, som måste åtgå för uppbyggnad av ett gemensamt tygförvaltningsverk,
ett principbeslut om inrättande av ett dylikt verk likväl borde fattas. Icke
ens för ett principbeslut föreligger emellertid enligt utredningens mening
tillräckligt underlag. Ett sådant beslut skulle för övrigt kunna få från
beredskapssynpunkt olyckliga konsekvenser, eftersom det under planerings-
och övergångstiden måhända skulle möta svårigheter att genomföra i och
för sig väl motiverade ändringar i den bestående organisationen.
Även om utredningen sålunda icke kan tillstyrka att något beslut om ge
mensam central tygförvaltning nu fattas, säger sig utredningen icke stå
främmande för tanken, att med nuvarande utveckling inom krigsmateriel
området förhållandena inom ett antal år kan ändras därhän, att ett gemen
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
45
samt verk framstår som den mest rationella organisationsformen för den
centrala tygförvaltningen. Utredningen framhåller som angeläget, att inga
organisatoriska åtgärder vidtages som kan utgöra hinder för en utveckling
i sådan riktning.
Huvudförvaltningsprincipen
Denna princip har i försvarets anskaffningskungörelse (1954: 470) ut
tryckts sålunda:
Vid anskaffning av förnödenheter skall, i den utsträckning och i de av
seenden så lämpligen kan ske, den myndighet, inom vars arbetsområde det
faller att anskaffa den största mängden av en för flera försvarsgrenar ge
mensam förnödenhet, handhava anskaffningen av ifrågavarande förnöden
het för försvaret i dess helhet och svara för den krigsindustriella planlägg
ningen därav.
Enligt gällande instruktion för försvarets förvaltningsdirektion åligger
det denna att utse huvudförvaltningsmyndighet för olika förnödenheter, att
där så befinnes lämpligt förordna att huvudförvaltningsprincipen helt eller
delvis icke skall gälla samt att avgöra övriga frågor om tillämpning av
denna princip.
1958 års försvarsledningskommitté
1958 års försvarsledningskommitté erinrar om den stora vikt, som vid
1954 års förvaltningsreform (prop. 109) tillmättes samordningsfrågorna,
bland annat huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Kommittén fram
håller att en utveckling mot ökad samordning också ägt rum men att en
begränsning ligger däri, att huvudförvaltningsprincipen avser endast ma-
terielanskaffning och krigsproduktionsplanläggning. Enligt kommittén är
det angeläget att undersöka och praktiskt pröva, vilka möjligheter som
finnes att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta även förråds-
hållning, vård och underhåll samt materielinspektion. Om och i den mån en
dylik utvidgning visar sig möjlig och lämplig, skulle man nå fram till ett
system där en förvaltning beträffande viss materiel helt betjänar flera för
svarsgrenar.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen anmäler, att den tagit del av en inom försvarets förvalt
ningsdirektion verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens
praktiska tillämpning. I sistnämnda utredning har gjorts uttalanden av
bland annat följande innebörd.
De praktiska tillämpningsformer som utvecklats för huvudförvaltnings-
principen går i flera avseenden utöver anskaffningskungörelsens bestäm
melser. Kungörelsen bör ändras så att den smidighet i tillämpningen, som
ett riktigt utnyttjande av huvudförvaltningsidén förutsätter, får stöd i be
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
stämmelserna. Sålunda bör icke huvudförvaltningsansvar ovillkorligt kny
tas vare sig till hela anskaffningsförloppet eller till all materiel i en för-
nödenhetsgrupp, för vilken försvarets förvaltningsdirektion utsett huvud-
förvaltningsmyndighet. Huvudförvaltningsansvar bör heller icke åläggas
enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden av en
för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet. En undersökning av varje
särskilt stadium i anskaffningsproceduren för en förnödenhet, varvid olika
förvaltningars förutsättningar att omhänderha de olika stadierna väges mot
varandra, torde ge bättre underlag för rätt val av huvudförvaltningsmyndig
het. Därvid kan det visa sig lämpligt att anskaffningens olika led fördelas
mellan flera förvaltningar.
Till skillnad från vad som nu gäller bör huvudförvaltningsansvaret om
fatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. icke endast krigs
industrien planläggning utan även planläggning för anskaffning genom
köp, rekvisition och förhyrning.
Möjligheterna att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta
även förrådshållning och materielunderhåll har undersökts. Undersök
ningarna har lett till slutsatsen, att utöver det tekniska ansvar, som enligt
anskaffningskungörelsen ligger i huvudförvaltningsmyndighetens skyldig
het att utarbeta materielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktioner,
förrådshållning och materielunderhåll icke bör generellt innefattas i en
huvudförvaltningsmyndighets ansvar. Ett flertal faktorer, såsom militär
organisation och beredskapskrav, vilka ligger utanför den egentliga förvalt-
ningsverksamheten, medför att lämpligheten av att utsträcka huvudförvall-
ningsansvaret till att omfatta även förrådshållning och materielunderhåll
bör undersökas i varje särskilt fall. Vid utredning om huvudförvaltnings-
principens tillämpning för viss förnödenhet bör emellertid beaktas, huru
vida den tillämnade huvudförvaltningsmyndigheten helt eller delvis kan
omhänderha även de nämnda funktionerna.
Försvarsledningsutredningen anser sig kunna konstatera att huvudför
valtningsprincipen såsom instrument för samordning av förvaltningsverk-
samheten varit av betydande värde men att ytterligare möjligheter till sam
ordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten kan vinnas genom
en ändrad definition av huvudförvaltningsprincipen och en följdriktig till-
lämpning av denna. Försvarsledningsutredningen biträder i huvudsak de
slutsatser, som dragits i förvaltningsdirektionens utredning, och anser att en
huvudförvaltningsprincip, som utformas enligt där uppdragna riktlinjer,
bör kunna bli ett värdefullt instrument för ytterligare samordning inom
tygförvaltningsområdet. Vid framläggandet av sina förslag om ledningen
av de centrala förvaltningsmyndigheterna räknar försvarsledningsutred-
ningen med att huvudförvaltningsprincipen kommer att få i stort sett den
innebörd som sålunda angivits.
Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna
1960 års försvarsledningsutredning
Vid sin behandling av frågan om de högsta militära chefernas befogen
heter med avseende å förvaltningen använder utredningen termerna »di
rektiv» och »anvisningar» med följande innebörd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
47
Med direktiv avser utredningen mera allmänna riktlinjer för verksam
hetens eller en viss verksamhetsgrens inriktning, omfattning och målsätt
ning. Vid meddelande av direktiv skall de ekonomiska, tekniska och orga
nisatoriska förutsättningarna för att direktiven skall kunna följas vara
åtminstone i huvudsak klarlagda. Den av direktiven närmast berörda in
stansen bör få tillfälle att ta del av dem innan de fastställes. Direktiv
skall lämnas skriftligen och uttryckligen anges utgöra sådana.
Direktiv skall följas, och någon ordning, enligt vilken de kan hänskjutas
till högre instans, förutsättes icke. Givetvis kan direktiv, om omständig
heterna föranleder det, bland annat efter hänvändelse från den myndighet,
som fått direktiven, modifieras eller ändras.
Anvisningar går mera i detalj och kan direkt föranleda särskilda för
valtningsbeslut och andra åtgärder. Anvisningar skall dock vara utformade
så, att de medger en viss frihet i fråga om verkställigheten. Även för
anvisningar bör gälla att de organisatoriska, tekniska och ekonomiska för
utsättningarna för deras efterkommande skall vara i huvudsak klarlagda,
och de bör i första hand utformas i samförstånd med den berörda myn
digheten. Man kan emellertid av praktiska skäl knappast kräva att an
visningar alltid skall lämnas skriftligen, även om detta förfaringssätt hör
vara den allmänna regeln.
Myndighet, som erhåller i behörig ordning meddelade anvisningar, har
att utgående från sin ställning och sina åligganden självständigt pröva,
om de kan eller bör följas. Finner myndigheten detta icke vara fallet, har
den att genom föreställningar hos den myndighet, som meddelat anvis
ningarna, söka utverka de ändringar den anser erforderliga. Om detta icke
lyckas, bör anvisningarna kunna underställas högre instans, som regel
Kungl. Maj:t.
Anvisningar får sålunda icke lämnas obeaktade utan skall följas, om
icke ändring kan utverkas.
Beträffande såväl direktiv som anvisningar bör gälla, att de icke får
obehörigen binda förvaltningsverksamheten. I
I fråga om överbefälhavarens inflytande anför utredningen som
sin uppfattning, att den strategiska grundsyn och den prognos rörande
den militärtekniska utvecklingen, som omfattas av överbefälhavaren, samt
dennes därpå grundade, inom ramen för statsmakternas beslut bedrivna
planering i stort skall vara normerande för den centrala förvaltningsverk-
samhetens inriktning lika väl som för försvarsverksamheten i övrigt. I
enlighet därmed bör överbefälhavaren inom förvaltningsområdet äga de
befogenheter m. in., som anges härefter och som väsentligen överensstäm
mer med vad 1958 års försvarsledningskommitté föreslagit. Det är själv
fallet, säger utredningen, alt dylika befogenheter alltid måste utövas inom
de gränser som beslut eller bestämmelser av statsmakterna kan utgöra,
liksom att överbefälhavarens beslut i en del frågor — exempelvis godkän
nande av materielplaner — normalt efterföljes av beslut även från Kungl.
Maj:ts sida. Utredningen framhåller vidare att överbefälhavarens kom
munikation med tygförvaltningsmyndigheterna — utom i ett särskilt
angivet avseende — förutsättes äga rum genom försvarsgrenscheferna.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i anslutning till den
planerande verksamheten i försvarsstaben meddela direktiv rörande mate
rielutvecklingens inriktning och verksamheten i stort. Han skall i huvud
drag fastställa förslag till materielplaner och mera väsentliga ändringar
av sådana. Motsvarande befogenhet skall tillkomma honom med avseende
å personal-, byggnads- och befästningsplaner. Stora materielprojekt och
planerade mera omfattande beställningar från utlandet skall underställas
överbefälhavaren. Då fråga är om materielprojekt, som berör mer än en
försvarsgren, skall överbefälhavaren ha att fastställa arbets- och ansvars
fördelning samt i stora drag reglera erforderlig samverkan mellan för
svarsgrenarna. Dylika beslut kan enligt utredningen bli i viss mån nor
merande även för förvaltningarnas verksamhet med avseende på projektet.
Överbefälhavarens avgöranden av de slag, som nu angivits, anser utred
ningen böra fattas i militärledningen.
Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i frågor, som an
knyter till det operativa krigsförberedelsearbetet, äga anvisningsrätt direkt
gentemot förvaltningarna (d. v. s. icke genom försvarsgrenscheferna). Så
dana anvisningar bedömes främst komma att avse frågor rörande förråds-
och underhålls- samt kommunikations- och signal tjänsten.
Utredningen anser det böra uttryckligen fastslås, att överbefälhavaren
skall ha en ovillkorlig rätt att bli regelbundet och systematiskt informerad
rörande den centrala förvaltningsverksamheten. Likaså anses det ligga i
sakens natur att förvaltningarna, liksom för närvarande, skall vara skyl
diga att tillhandagå överbefälhavaren med uppgifter och utredningar som
underlag för bland annat den planerande och avvägande verksamheten.
I förevarande avsnitt av betänkandet framhålles slutligen att utredning
ens förslag rörande försvarets förvaltningsdirektion och i fråga om bud
getarbetets ledning ger överbefälhavaren ytterligare inflytande över för
valtningstjänsten.
Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för för-
svarsgrensförvaltning. Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta
beslut i den ordning, som gäller för förvaltningen i fråga. Detta innebär
bland annat reservationsrätt för souschef och föredragande m. fl. I vissa
ärenden, främst förslag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig
att utöva detta sitt chefskap över förvaltningen.
Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsledningskommitté redo
gjort för tillkomsten av »det dubbla chefskapet» och att kommittén ansett
sig icke böra föreslå ändring beträffande detta samt att kommitténs stånd
punkt biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. För egen
del framhåller utredningen, att anordningen i fråga kommer att bortfalla
inom intendenturområdet, om utredningens förslag om gemensamt inten-
denturförvaltningsverk genomföres. Beträffande frågan, huruvida den bör
bibehållas i de tygförvaltande verken, anför utredningen i huvudsak
följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
49
Vad som främst ansetts utgöra en fördel med det nuvarande systemet
torde vara, att alla meningsskiljaktigheter mellan försvarsgrenschef och
förvaltning kan avgöras på ett auktoritativt sätt genom att försvarsgrens-
chefen konstituerar sig som förvaltningschef och fattar erforderliga be
slut. Det har ofta hävdats, att den möjlighet systemet sålunda erbjuder
rent av är oumbärlig för att försvarsgrenschef skall kunna bära sitt ansvar
för försvarsgrenens utrustning.
Den rådande ordningen har emellertid vissa nackdelar. Försvarsgrens-
chefs dubbla vägar att inverka på förvaltningsverksamheten, nämligen dels
genom sin rätt att lämna anvisningar och föreskrifter, dels genom sin
möjlighet att inträda som verkschef, kan lätt verka förvillande. Den fel
aktiga uppfattningen kan komma till synes, att försvarsgrenschefen i detta
sitt ämbete är överordnad förvaltningen. Förhållandet är ju i stället det,
att han i sin person förenar chefskapet över försvarsgrenen med chef
skapet över förvaltningen, en anordning som har principiella likheter med
att innehavaren av ett visst ämbete kan vara självskriven ordförande i
eu från ämbetet fristående nämnd eller dylikt. Chefen för ett ämbetsverk
har givetvis att vid utövandet av denna sin befattning utgå från de syn
punkter ämbetsverket enligt sin instruktion närmast har att bevaka, i
detta fall tekniska och ekonomiska. En försvarsgrenschef kan, när han
fungerar som förvaltningschef, komma i den situationen att han måste
göra en avvägning mellan å ena sidan ämbetsverkets synpunkter och å
andra sidan anvisningar, som han i sin andra egenskap — såsom försvars
grenschef — tillställt ämbetsverket. Detta kan i extrema fall tvinga honom
att i samma fråga fatta två mot varandra stridande beslut. Vissa kompli
kationer med systemet kan befaras uppkomma i den mån förvaltningarna
undergår en utveckling i riktning mot fackförvaltningar, varvid en för
valtning får allt flera uppgifter för mera än en försvarsgren och därmed
i ökad grad kommer att mottaga anvisningar från olika försvarsgrens-
chefer. Även om de praktiska olägenheterna icke bör överdrivas, finner
utredningen för sin del att den nuvarande konstruktionen av chefskapet
över tygförvaltningarna företer logiska bristfälligheter. Det må vidare
framhållas, att chefskapet för förvaltning för närvarande av naturliga skäl
i realiteten endast kan utövas sporadiskt och att det icke kan begäras av
en försvarsgrenschef, att denne skall ha djupare insikter i förvaltnings
verksamheten eller förvaltningens interna förhållanden.
Med hänsyn till angivna förhållanden har utredningen funnit det ange
läget att undersöka om det icke vore tänkbart att finna ett alternativ, en
ligt vilket försvarsgrenschef i denna sin egenskap utrustas med sådana
befogenheter, all han -- utan att vara chef för försvarsgrensförvaltningen
__ med stöd av dem kan utöva del inflytande på förvaltningsverksam
heten, som bör tillkomma honom. Utredningen har därvid kommit fram
till följande lösning.
Förslag till materielplaner och ändringar av sådana skall, givetvis inom
ramen för överbefälhavarens direktiv rörande materielutvecklingen, utar
betas av försvarsgrenschef (försvarsgrensstab) och förvaltning i samråd.
Större materielprojekt, mera omfattande försök, större beställningar, sär
skilt från utlandet, materieltypcr som är färdiga för serietillverkning,
Itihang till riksdagens protokoll 1901- I samt. Nr 109
4—1930 61
50
Knngl. Maj:Is proposition nr 10!) år 1!)ti1
in. in., skall underställas försvarsgrenschef för godkännande. I de fall, då
dylika frågor också skall underställas överbefälhavaren, förulsättes detla
ske genom försvarsgrenschefens försorg.
Försvarsgrenschef skall enligt förslaget ha anvisningsrätt gentemot för-
svarsgrensförvaltning. 1 den män dessa förvaltningar utvecklas mot att
mera än nu bli »fackförvaltningar», kommer anvisningsrätlen att i viss
omfattning avse även annan än egen försvarsgrenslörvaltning. Anvisning
arna kan avse mycket skilda frågor, såsom krav på inateriels prestanda,
prioritet mellan olika slag av materiel, från militär synpunkt nödvändiga
eller önskvärda modifikationer och ändringar i fråga om viss mate
riel m. m.
Försvarsgrenschefs rätt att bli regelbundet informerad om förvaltnings-
verksamheten bör enligt utredningen släs fast, liksom förut angivits i
fråga om överbefälhavaren. Förvaltningarna skall också vara skyldiga att
tillhandagä försvarsgrenschef med erforderliga uppgifter och utredningar.
Det uttalas att försvarsgrenschef icke skall ta befattning med förvaltning
ens inre angelägenheter eller genom sina anvisningar obehörigen binda
förvaltningsverksamheten.
Enligt nu gällande instruktioner skall vissa befattningshavare i för-
svarsgrensledningarnas stabsdelar — inspektörer m. fl. — enligt försvars
grenschefens närmare bestämmande delta i beredningen inom vederbö
rande försvarsgrensförvaltning av ärenden, som berör deras verksamhets
områden. Motsvarande bestämmelser förutsättes skola gälla även om för
svarsgrenschef icke längre skall vara förvaltningschef. I detta sammanhang
framhålles att hinder givetvis icke möter för försvarsgrenschef att för
överläggning eller orientering tillkalla förvaltningschef jämte vederbörande
föredragande i förvaltningen eller att efter överenskommelse med förvalt
ningschefen själv närvara i förvaltningen vid behandlingen av visst ärende
och framföra sina synpunkter på detta.
Vid eu jämförelse mellan nuvarande ordning och den alternativt skis
serade lösningen bar utredningen kommit till den uppfattningen, att den
sistnämnda är att föredra. Utredningen anför, att denna lösning företer
principiell likhet med och väl anpassar sig till vad som föreslagits i fråga
om överbefälhavaren samt att de högsta militära chefernas inflytande på
förvaltningstjänsten därigenom skulle komma att utövas i former, som
bildar ett logiskt och sammanhängande system och som icke obehörigen
inkräktar på de centrala förvaltningarnas ställning såsom Kungl. Maj :t
direkt underställda organ. Lösningen anses även ansluta sig väl till den
av utredningen förut uttalade principen, att organisationen bör utformas
så att den icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i
riktning mot en gemensam central tygförvaltning. På grund därav anser
utredningen, att försvarsgrenschefernas chefskap över de tygförvaltande
K ungt. Maj:ts proposition nr 10:9 dr t Hd 1
51
ämbetsverken bör upphörn och ersättas med sädana befogenheter som här
angivits.
I fråga om de gemensamma förvaltningarna förutsätter utredningen
ingen annan ändring än att begreppen »direktiv» och »anvisningar» ges
den innebörd för vilken förut redogjorts.
Utredningens uppfattning om försvarsgrensc-hefernas förhållande till
tygförvaltningarna delas icke av herrar NVedén och Kolmodin, vilka i sär
skilt yttrande anför bland annat följande. Tygförvaltningen intar inom
alla försvarsgrenar en särställning, eftersom det är tillsammans med den,
som den egentliga stridsmaterielen utformas och anskaffas. Ansvaret för
stridskrafternas uppställande skall enligt utredningens förslag åvila för-
svarsgrenscheferna. Dessa måste då ha vederbörliga tygförvaltningar i
sin hand på grund av det intima samarbete mellan stab och förvaltning,
som är erforderligt. Ett samarbete med en fristående förvaltning räcker
icke härför, och anvisningsrätten kan för övrigt lätt komma i konflikt
med dennas förvaltningsansvar. Vidare framhålles att en utveckling i rikt
ning mot icke försvarsgrensbundna sakförvaltningar måste bli begränsad,
eftersom sammanbyggda enheter, innehållande vitt skilda sakkomponenter,
av praktiska skäl icke kan skiljas i förvaltningshänseende. Av sålunda
anförda skäl förordar de båda reservanterna, att försvarsgrenscheferna
skall bibehålla sitt nuvarande chefskap för tygförvaltningarna.
Frågan om en ökad samordning av förvaltningstjänsten anser
utredningen vara mest aktuell inom tygförvaltningsområdet. Utredningen
erinrar om sina uttalanden, att en utveckling i riktning mot eu gemensam
central tygförvaltning icke bör hindras, att möjligheter till vidgad tillämp
ning av huvudförvaltningsprincipen bör öppnas och att det är angeläget
att mycket stor uppmärksamhet ägnas frågor rörande icke helt försvars
grensbundna vapen- och andra system. Vid bedömande av spörsmålet, i
vilka organisationsformer en med dessa utgångspunkter bedriven samord
ning bör äga rum, är det enligt utredningens mening naturligt att i första
hand bygga på försvarets förvaltningsdirektion. Angående frågan om in
rättande av en styrelse för de tygförvaltande verken, vilken fråga väckts
vid remissbehandlingen av de av 1959 års besparingsutredning för för
svaret avgivna förslagen, anföres följande. Om en styrelse inrättades, skulle
förvaltningsdirektionen — vars verksamhet nu omfattar hela förvaltnings
området — icke därigenom bli överflödig men få sin verksamhet begrän
sad till de delar av förvaltningstjänsten, som representeras av de gemen
samma förvaltningarna. Genom förekomsten av Ivå olika samordnings
organ inom förvaltningsområdet skulle man löpa risken av att det sam
manhang, som föreligger mellan förvaltningstjänstens olika grenar, för
svagades. Detta vore enligt utredningens mening olyckligt. En del
principiellt likartade frågor skulle komma all behandlas i både direktionen
och styrelsen, och kanslipersonalen skulle kunna bli mindre rationellt
Knnt/I. Mnj:ts proposition nr 109 År 1961
utnyttjad. Utredningen anser därför övervägande skäl tala för att man
bygger vidare på förvaltningsdirektionen. Det synes utredningen möjligt
att ändra denna så, att man med bibehållande av sambandet mellan olika
förvaltningsgrenar kan lägga tyngdpunkten i verksamheten på tygförvalt
ningstjänsten och därvidlag på eu enklare väg i allt väsentligt uppnå den
samordningseffekt som avsetts med förslaget om en särskild styrelse.
De befogenheter och uppgifter, som bör tillkomma förvaltningsdirek
tionen med avseende å tygförvaltningen, kan enligt vad utredningen funnit
endast skisseras, och blivande bestämmelser i frågan måste till en början
bli provisoriska, eftersom en mera definitiv reglering måste bygga på en
icke alltför kort tids erfarenhet.
Förvaltningsdirektionen förutsättes alltjämt skola besluta om huvud-
förvaltningsprincipens tillämpning, varvid erinras om uttalandena i det
föregående rörande utformningen av denna princip. Direktionen bör också
kunna vidta åtgärder för att anstalter, förråd, verkstäder m. m., hänförliga
till viss försvarsgren, där så befinnes lämpligt skall betjäna även annan
försvarsgren. Erfordras därvid någon form av försöksorganisation som
berör mer än en försvarsgren, anses frågan härom böra hänskjutas till
överbefälhavaren, som efter hörande av berörda försvarsgrenschefer bör
kunna avgöra densamma, under förutsättning att frågan kan lösas inom
ramen för de resurser av personal, lokaler, underhållsmedel m. m., som
genom statsmakternas beslut ställts till förfogande. Mera vittgående be
slut i dylika frågor bör av överbefälhavaren omedelbart anmälas för Kungl.
Maj:t. Direktionen bör alltjämt besluta om inrättande av sainarbetsdele-
gationer. Vidare förutsätter utredningen alt direktionen skall ha upp
märksamheten riktad på att det stundom kan vara önskvärt, att personal
tillfälligt omflyttas mellan olika förvaltningar eller att särskilda organisa
tionsenheter försöksvis inrättas inom den centrala förvaltningsorganisatio
nen för handläggning av gemensamma arbetsuppgifter. I de fall direktionen
finner dylika åtgärder erforderliga, bör den ha att göra framställning i
ärendet till Kungl. Maj:t. Sedan eu försöksorganisation prövats, bör det
ankomma på direktionen att til! Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
mera definitiva åtgärder.
Frågor om materiel och system, som berör mer än en försvarsgren, bör
enligt utredningen redan på projektstadiet prövas av förvaltningsdirektio
nen från tekniska och ekonomiska synpunkter, varvid direktionen bland
annat bör ha all med beaktande av vad överbefälhavaren kan ha föreskrivit
rörande försvarsgrenarnas uppgifter in. in. reglera förvaltningsverksamhe-
ten med avseende å anskaffning, underhåll o. s. v. I samband därmed fram-
hålles att det är eu betydelsefull uppgift för såväl överbefälhavaren som
direktionen att vid granskning av större matericlprojekl redan på ett tidigt
stadium — envar från sina utgångspunkter verka för att utformningen
så långt möjligt sker med tanke på att materielen (systemet) skall kunna
,V2
53
betjäna flera försvarsgrenar eller i erforderlig omfattning anpassas till
inom annan försvarsgren projekterad materiel (system).
Allmänt bör förvaltningsdirektionen, liksom enligt nu gällande före
skrifter, verka för att de centrala förvaltningsmyndigheterna i olika avse
enden samarbetar rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. I
denna allmänna uppgift bör bland annat ingå att verka för eu mera lång
siktig samverkan med den berörda industrien, ägna uppmärksamhet åt att
den tekniska planeringen (projektering, systemplanering) bedrives ratio
nellt, samordna den interna ralionaliseringsverksamheten och i förekom
mande fall föranstalta om expertundersökningar inom olika områden.
Utredningen biträder 1358 års försvarsledningskommittés förslag, att
direktionen bör verka för utveckling och samordning av budgettekniska
regler och metoder samt på begäran av överbefälhavaren lämna uppgifter
och verkställa utredningar inom budgetområdet.
För att gynnsamma förutsättningar för en intensifiering och effektivi-
sering av förvaltningsdirektionens verksamhet inom tygförvaltningsområ
det skall åstadkommas, anser utredningen vissa ändringar i direktionens
arbetsformer böra vidtagas. Utredningen föreslår, att i behandlingen av
frågor som berör enbart de tygförvaltande verken skall delta endast vissa
av direktionens ledamöter, nämligen ordföranden, de två Övriga av Kungl.
Maj :t förordnade ledamöterna samt cheferna för de tygförvaltande verken.
Behov anses dock ofta kunna föreligga av att även chefen för försvarets
forskningsanstalt kallas att deltaga. I princip bör endast gemensamma
frågor eller frågor, som berör mer än en förvaltning, behandlas. I frågor
av stor principiell räckvidd, som återverkar på försvarsberedskapen eller
har operativa aspekter, måste — framhåller utredningen - överbefälha
varens godkännande givetvis inhämtas innan beslut fattas. I)å frågornas
natur så kräver, skall samråd sökas med berörda försvarsgrenscheter. För
att det skall säkerställas att beslut icke fattas i eu fråga utan att de stabs-
mässiga aspekterna på densamma blivit klarlagda, anses vid direktionens
sammanträden alltid böra närvara eu representant för överbefälhavaren.
Enligt utredningens mening bör ordförandeskapet i direktionen liksom
nu uppdragas åt en utanför krigsmakten stående person med stor erfaren
het och överblick. Utredningen understryker, att ett villkor för den lörut-
satta intensifieringen är, att som ordförande kan törvärvas eu person som
har möjlighet att ägna en avsevärd lid åt uppdraget.
Om formerna för fattande av beslut i direktionen anföres följande. Be
slutanderätten bör utövas enligt majoriletsprineipen med utslagsröst för
ordföranden. Enighet bör dock eftersträvas i frågor av större räckvidd i
tekniskt, ekonomiskt och organisatoriskt avseende. I anslutning till vad
tidigare anförts förutsättes del, all dylika frågor Inre avgörandet i vissa
avseenden underställts överbefälhavaren och berörda lörsvarsgrcnscheler.
När det gäller en fråga av stor betydelse, i vilken enighet icke kunnat
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961
vinnas men soni bör avgöras utan längre uppskov, anser utredningen det
vara motiverat att överbefälhavaren får det avgörande ordet. Mot tanken
att ett ansvar eller en befogenhet av denna art skulle åläggas den högsta
militära myndigheten kan enligt utredningens uppfattning icke riktas
någon befogad principiell erinran. Det synes nämligen utredningen knap
past vara möjligt att på den högsta nivån inom krigsmakten dra någon
skarp gräns mellan »militär» verksamhet och förvaltning. Beslutanderätten
för överbefälhavaren bör utövas på så sätt, att han inträder som ord
förande i direktionen och därvid är ensam beslutande, varvid emellertid
ledamöterna, den ordinarie ordföranden inbegripen, skall äga reservations
rätt. överbefälhavarens beslutanderätt bör kunna aktualiseras på två olika
sätt. Sålunda bör ett ärende kunna hänskjutas till överbefälhavarens av
görande på begäran exempelvis av den ordinarie ordföranden jämte en
ledamot eller två ledamöter. Möjlighet bör emellertid också föreligga för
överbefälhavaren att på eget initiativ inträda som beslutande ordförande,
sedan han fått kännedom om att den förut beskrivna situationen föreligger
beträffande visst ärende. Oberoende av hur förutsättningarna och for
merna för överhetälhavarens beslutande funktioner i förvaltningsdirektio-
nen utformas, bör det vara honom obetaget att kalla direktionen till över-
i olika frågor eller närvara vid sammanträden, där exempelvis
mera betydelsefulla orienteringar lämnas.
Utredningen ifrågasätter om icke av överbefälhavaren såsom ordförande
i direktionen träffade avgöranden bör, jämte eventuella reservationer, an
mälas till Kungl, Maj:t.
Utredningen anser att det kan förtjäna övervägas, huruvida icke ett tek
niskt rådgivande organ, förslagsvis benämnt teknisk delegation, kunde vara
av värde såväl för överbefälhavaren i bland annat den planerande och
avvägande verksamheten som för förvaltningsdirektionen. Delegationen
kunde tänkas bestå av ett antal — förslagsvis 8—12 — erfarna tekniker
inom och utom försvaret. Uppdraget skulle fullgöras vid sidan av ordi
narie tjänst.
Förvaltningarnas ställning i krig behandlar utredningen icke närmare.
Den förutsätter emellertid, all de anskaffande förvaltningarnas verksamhet
i krig kommer all krympa och ändra karaktär. De anvisningar överbefäl
havaren lämnar lör tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära
operationernas planläggning och genomförande måste sannolikt i så stor
utsträckning bli avgörande för verksamheten, att förvaltningarna de facto
blir underställda överbefälhavaren.
Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1901
55
Budgetarbetets ledning
Nuvarande ordning
I prop. 1943: 180 uppdrogs vissa riktlinjer för krigsmaktens budget
arbete, vilka godkändes av riksdagen. Dessa riktlinjer, som alltjämt till-
lämpas, innebar i huvudsak följande.
Framställning om anvisande av medel borde avges av den myndighet
som förvaltade ifrågavarande anslag. I fråga om de anslag, som förval
tades av de gemensamma förvaltningsmyndigheterna, ansågs det nödvän
digt att vidta särskilda anordningar för att säkra ett inflytande för för-
svarsgrenscheferna. Detta borde ske genom att skyldighet uppställdes tör
nämnda myndigheter att grunda sina anslagsberäkningar på det militär
organisatoriska underlag, som försvarsgrenscheferna ställde till förfogande.
För fortifikationsförvaltningens del ansågs i viss mån speciella förhållanden
råda, i det att bedömandet huruvida vissa byggnader skulle uppföras eller
andra byggnadsåtgärder vidtagas ieke enbart berodde på militärorganisa
toriska problem utan även sammanhängde med tillgången på arbetskraft
m. m. Fortifikationsförvaltningen måste därför kunna förhållandevis själv
ständigt bedöma vilka byggnadsföretag som borde igångsättas eller vilka
markinköp som borde företagas under el t visst budgetår. Den borde
emellertid vara skyldig att redovisa av försvarsgrenscheferna framställda
önskemål.
I frågor rörande avvägningen mellan förvaltningsmyndigheternas an-
slagsäskanden för olika ändamål ansågs »ett bestämmande inflytande på
förvaltningsmyndigheternas åtgöranden» böra inrymmas åt överbefälhava
ren. Innan försvarsgrenscheferna avgav sitt militärorganisatoriska under
lag till förvaltningsmyndigheterna, borde de underställa detsamma över
befälhavarens granskning. Man utgick därvid t rån att överbefälhavaren
vid sitt ståndpunktslagande till underlaget icke skulle ha att ingå i några
detaljer ulan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen.
Sedan arbetet inom förvaltningarna fortskridit så långt, att preliminära
anslagsberäkningar förelåg, borde dessa beräkningar föredragas inför över
befälhavaren för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänse-
ende, som beräkningarna kunde föranleda. Ffler erforderliga justeringar
och jämkningar i de preliminära beräkningarna skulle förvaltningsorganen
var för sig till Kungl. Maj :t avlåta framställningarna till statsverkspropo
sitionen, varvid emellertid dessa borde överlämnas till överbefälhavaren för
att av honom med eget yttrande inges till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till
den i förhållande till de militära myndigheterna mera obundna ställning,
som försvarets civilförvaltning avsågs skola inlaga, borde dock detta
ämbetsverk inge sina anslagsäskanden direkt till Kungl. Maj:t.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
1958 års förs v arsledningskom mitte
Kommittén framhåller, att budgetarbetet och dess ledning i hög grad
bestämmes av del genom 1958 års försvarsbeslut införda systemet med i
förväg fastställda ärliga kostnadsramar för försvarshuvudtiteln. Den un
derstryker detta systems betydelse för att ett meningsfyllt arbete med
krigsmaktens utveckling skall vara möjligt.
Behovet av eu central ledning av krigsmaktens budgetarbete finner kom
mittén vara fullt klarlagt. Denna ledning anses böra utövas av överbefäl
havaren. Nuvarande begränsningar i överbefälhavarens rätt att meddela
anvisningar1 för utarbetandet av förslag till anslagsäskanden bör i huvudsak
upphävas. Dylika anvisningar1 bör enligt kommitténs mening kunna riktas
till alla myndigheter inom krigsmakten, som utarbetar sådana förslag, samt
avse alla anslag utom försvarets civilförvaltnings anslag för ämbetsverkets
egen verksamhet. Likaså bör alla inom krigsmakten upprättade förslag
till äskanden insändas genom överbefälhavaren — undantag härifrån gäller
för närvarande beträffande de förslag, som upprättas av försvarets civil
förvaltning, armémuseum, försvarets förvaltningsdirektion, krigsarkivet
och försvarets forskningsanstalt.
Överbefälhavaren föreslås erhålla befogenhet att pålägga försvarsgrens-
cheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar för för
slag till äskanden, som överbefälhavaren tilldelar försvarsgrenarna, samt
för att dessa ramar icke överskrides. Försvarsgrenscheferna bör erhålla
anvisningsrätt gentemot berörda försvarsgrensförvaltningar med avseende
på upprättandet av förslag till äskanden.
Försvarets förvaltningsdirektion bör — såsom tidigare nämnts — åläg
gas att verka för utveckling och samordning av budgettekniska regler och
metoder samt all på begäran av överbefälhavaren tillhandahålla denne
utredningar och uppgifter inom budgetområdet.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen ansluler sig till vad 1958 års kommitté anfört. Beträffande
frågan om samordning och utveckling av budgettekniska regler och meto
der erinrar utredningen om att visst samarbete inom detta område före
kommer mellan törvaltningsdirektionens kansli och försvarsstabens budget
organ. Utredningen understryker betydelsen av att detta samarbete ut
vecklas så att de båda organen kan komplettera varandra effektivt.
Yttranden
Chefen för armén ansluter sig till de av utredningen angivna grundsat
serna i fråga om förhållandet mellan förvaltningsverksamheten och annan
verksamhet inom krigsmakten. Annéchcfen anför dock att grundsatserna
icke konsekvent tillämpats av utredningen, när denna uppgjort sina förslag
1 Enligt nuvarande terminologi.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
57
rörande förvaltningstjänstens ledning, och förklarar sig därför i viktiga av
seenden icke kunna biträda dessa förslag. Marinförvaltningen understryker
betydelsen av vad utredningen anfört om förvaltningstjänstens nära sam
band med den rent militära verksamheten. Däremot ställer sig ämbetsverket
synnerligen tveksamt till uttalandena om befogenheter för den operativa
ledningen m. fl. att med vissa begränsningar dirigera förvaltningsverksam-
heten. Innebörden av uttrycket »dirigera», sett i relation till förvaltnings
myndigheternas ansvar, är för ämbetsverket oklar. Sammanfattningsvis
anser marinförvaltningen, att hela avsnittet om förvaltningstjänstens led
ning på väsentliga punkter är oklart utformat och därmed svårtolkat. Där
berörda frågor bör enligt förvaltningens mening ånyo utredas, innan in-
struktionsändringar kan göras. Flygförvaltningen framhåller, att samban
det mellan förvaltningstjänst och andra funktioner för flygvapnets del är
ännu starkare än som framgår av vad utredningen anfört.
Förslaget om gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, för
svarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, sex reservanter i
arméintendenturförvaltningen, flygförvaltningen, statskontoret, statens or-
ganisationsnämnd, statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga och svenska
arbetsgivareföreningen, överbefälhavaren anser, att med ett definitivt ställ
ningstagande bör anstå intill dess den pågående särskilda utredningen rö
rande organisation in. m. av ett för försvaret gemensamt intendenturför
valtningsverk blivit slutförd. Chefen för flygvapnet biträder utrednings
förslaget med hänsyn till de rationaliseringsvinster, som kan uppkomma
för krigsmakten i dess helhet, trots att vissa nackdelar torde vara förenade
med detsamma för flygvapnets, del. Jordbruksnämnden räknar med att en
gemensam central intendenturförvaltning kommer att skapa ännu bättre
förutsättningar för en effektiv krigsplanläggning på livsmedelsområdet. En
ligt riksnämndens mening skulle den krigsproduktionsplanläggning, som
sker i samverkan med riksnämnden, komma att underlättas och rationali
seras. — I avstyrkande riktning uttalar sig chefen för armén, chefen för
marinen, arméintendenturf örvaltningen (utom reservanterna) och marin
förvaltningen. Vad utredningen anfört om afl visst arbete, som nu utföres
av samarbetsdelegationer, genom tillkomsten av en gemensam intendentur
förvaltning skulle kunna överföras till internt byråarbete, föranleder marin
förvaltningen att framhålla att systemgrupper — för marinens del med
representation från intendenturverket, marinförvaltningen och marinsta
ben — kommer att erfordras i stället för samarbetsdelegationer. Ämbets
verket anser att skälen för och emot en gemensam intendenturförvaltning
icke tillräckligt analyserats och säger sig icke kunna underlåta att be
teckna utredningens redovisning av denna organisationsfråga som anmärk
ningsvärd.
58
Arméchefen hävdar, att det vid eventuellt beslut om gemensam intenden-
turförvaltning torde bli nödvändigt att till armétygförvaltningen överföra
sadan materiel in. in., som äger direkt anknytning till av tygförvaltningen
anskaffade förnödenheter; som exempel nämnes distributionsmateriel för
drivmedel. Under angiven förutsättning anser arinéchefen det även böra
övervägas att överföra arméns övningsanslag till armétygförvaltningen. Syn
punkterna biträdes av arméintendenturförvaltningen, medan däremot de
förut nämnda reservanterna i ämbetsverket av närmare angivna skäl tar
avstånd från dem.
I fråga om tygförvaltningens centrala organisation delar alla remiss
myndigheter, som uttalat sig i ämnet, utredningens mening att tillräckligt
underlag ens för principbeslut om ett gemensamt tygförvaltningsverk icke
föreligger. Överbefälhavaren framhåller, att ett bibehållande tills vidare av
nuvarande ordning icke begränsar möjligheterna att framdeles åstadkomma
en ökad integrering av organisationen, om detta skulle visa sig vara ratio
nellt. I anslutning härtill anmäler överbefälhavaren sin avsikt att låta full
följa undersökningarna på förvaltningsområdet med inriktning främst på
verksamheten inom tygförvaltningarna samt att återkomma med förslag i
ärendet, när anledning därtill föreligger, överbefälhavaren finner det ange
läget att påpeka, att ett genomförande av utredningens förslag i vad det
a\ser stabssidan icke hindras av att nuvarande ordning på förvaltnings-
sidan bibehålies. Chefen för armén anför att cirka 90 % av kostnaderna för
arméns planerade tygmaterielanskaffning för perioden 1960/69 hänför sig
till materiel, som kan finna användning enbart inom armén; av återståen
de kostnader avses huvuddelen för materiel, för vilken armétvgförvalt-
ningen är huvudförvaltningsmyndighet. Försvarets civilförvaltning ger ut
tryck för uppfattningen, att man bör sikta till en längre gående samordning
på tygförvaltningstjänstens område än som kan ske inom ramen för nu
varande organisation. Civilförvaltningen delar därför — i likhet med armé-
tggförvaltningen och flygförvaltningen — utredningens mening att inga
organisatoriska åtgärder bör vidtagas, som kan utgöra hinder för en ut
veckling i riktning mot fackförvaltningar. Flygförvaltningen understryker
dock mycket starkt, att detta principiella ståndpunktstagande icke får tagas
till intäkt för skärpt restriktivitet från statsmakternas sida i fråga om er
forderliga personalförändringar och organisatoriska reformer. I stället
måste man söka häva nuvarande svårigheter med personalrekryteringen ge
nom positiva åtgärder. Enahanda synpunkter framföres av marinförvalt
ningen.
Bland uttalandena om huvudförvaltningsprincipen, vilka genomgående
uttrycker principiell anslutning till utredningen, må nämnas att försvarets
civilförvaltning anser det viktigt, att principen genomföres även beträffande
andra materielfrågor än anskaffningsärenden, exempelvis lagerhållnings-
och underhållsproblem. Marinförvaltningen, som i stort sett icke har något
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
59
att erinra mot vad utredningen i förevarande hänseende anfört, understry
ker betydelsen av att förrådshållning och materielunderhåll icke generellt
innefattas i huvudförvaltningsmyndighetens ansvar utan att frågan därom
får bedömas från fall till fall. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga fin
ner det särskilt betydelsefullt att huvudförvaltningsprincipen tillämpas på
sådant sätt, att anskaffning av gemensamma förnödenheter i första hand
skall oinhänderhavas av den förvaltning, som med hänsyn till allmän in
riktning, resurser och erfarenheter får anses lämpligast.
Det av utredningen föreslagna systemet med direktiv och anvisningar
samt definitionerna av dessa begrepp kritiseras i vissa yttranden. Chefen för
armén finner systemet oklart och kan därför icke tillstyrka att denna del
av utredningens förslag lägges till grund för beslut. Marinförvaltningen
uttalar, att förslagen innebär en så komplicerad och förvirrad bild i fråga
om befäls-, direktiv-, anvisnings-, rapport- m. fl. linjer, att det inger starka
betänkligheter. Vidare anser ämbetsverket, att de högsta militära cheferna
efter genomförande av förslagen icke torde kunna fritagas från ekonomiskt
och tekniskt ansvar. Ansvarsfrågorna behandlas också av försvarets civil
förvaltning, som finner det ytterst angeläget att klara gränslinjer uppdrages
mellan ansvaret för den som meddelat direktiv och de förvaltningsmyndig
heter som har att fullfölja direktiven. Det synes civilförvaltningen ligga i
sakens natur, att direktivgivande myndighet bör ha odelat ansvar för sina
direktiv i den mån dessa går emot förvaltningsmyndighetens på förhand
tillkännagivna uppfattning. Om icke helt otvetydiga bestämmelser härvid
lag kan meddelas, anser ämbetsverket det vara ofrånkomligt att man om
prövar frågan om rätt för förvaltningsmyndigheten att anmäla reservation
eller att hänskjuta direktivfrågan till Kungl. Maj:t. Civilförvaltningen öns
kar även få klarlagt, om försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska
underlag för ämbetsverkets förslag till anslagsäskanden är att betrakta
som anvisningar. Att direktiv hör kunna underställas Kungl. Maj :ts pröv
ning anser också försvarets förvaltningsdirektion, fortifikations förvalt
ningen och marinförvaltningen. Armétggförvaltningen förklarar att direk
tivgivande myndighet bör vara skyldig att i tekniska och ekonomiska frågor
skriftligt samråda med förvaltningen samt att av blivande bestämmelser
måste klart framgå, att ämbetsverket i tekniskt och ekonomiskt avseende är
ansvarigt endast inför Kungl. Maj:t.
De föreskrifter, som överbefälhavaren skall kunna meddela central för
valtningsmyndighet för tillgodoseende av krigsberedskapen och de militära
operationerna, är enligt överbefälhavaren av sådan natur att de bör ha for-
men av direktiv. Om förvaltningsmyndigheten skulle äga pröva, huruvida
dylika föreskrifter kunde eller borde följas, skulle nämligen överbefäl
havarens möjligheter alt påverka eu väsentlig del av det operativa krigs
förberedelsearbetet komma att inskränkas. Armétggförvaltningen kan icke
dela utredningens åsikt, att överbefälhavarens kommunikation med äm
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
betsverket skall äga rum genom arméchefen, utan håller före att denna
kommunikation med hänsyn till ämbetsverkets ställning direkt under
Kungl. Maj :t bör ske direkt och arméchefen hållas orienterad t. ex. genom
avskrifter. Flygförvaltningen betonar däremot vikten av att såväl överbe
fälhavarens direktiv som hans operativt betingade anvisningar går genom
chefen för flygvapnet, bland annat emedan dylika anvisningar kan röra för
hållanden som omedelbart angår försvarsgrenschefen såsom ansvarig för
förbandsproducerande funktioner.
Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschef
icke längre skall vara chef för försvarsgrenens tygförvaltning, tillstyrkes av
1956 års försvarsförvaltningssakkunniga samt av sex reservanter i armé-
ty g förvaltningen. De sakkunniga anför att det nuvarande systemet visser
ligen synes ha fungerat väl men att vissa komplikationer kan väntas in
träda, när utvecklingen — som de sakkunniga anser sannolikt — leder till
att de tygförvaltande verken i allt större utsträckning måste övergå till att
bli fackförvaltningar. Reservanterna anger soin förutsättning för sitt ställ
ningstagande, att arméchefen såsom förbandsproducerande myndighet till-
lägges — utöver vad utredningen föreslagit — viss direktivrätt så utfor
mad att det reella inflytandet icke försvagas. Direktivrätten anses böra i
huvudsak anknyta till de ärenden som för närvarande ankommer på che
fen för armétygförvaltningen såsom beslutande. I förevarande sammanhang
må nämnas att de förut omtalade reservanterna i arméintendenturförvalt-
ningen anser såväl överbefälhavarens som försvarsgrenschefs berättigade
inflytande över ett gemensamt intendenturförvaltningsverk kunna tillför
säkras genom en klart och entydigt utformad direktiv-(anvisnings-)rätt.
Försvarets förvaltnings direktion, försvarets civilförvaltning och statens
organisationsnämnd gör uttalanden av innebörd, att med ändring i fråga
om chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna bör anstå. Förvaltnings-
direktionen motiverar denna sin mening med att utredningen icke tillräckligt
utförligt behandlat konsekvenserna av sitt förslag samt att huvudfrågorna rö
rande krigsmaktens högsta ledning först bör avgöras. De båda övriga myn
digheterna anser att en mera påtaglig utveckling mot fackförvaltningar
bör avvaktas. Civilförvaltningen erinrar dock om att nuvarande anordning
av chefskapet kan vara ägnad att konservera försvarsgrenstänkandet och
hindra ett naturligt framväxande av fackförvaltningar, varför åtminstone
på längre sikt åtgärder synes böra vidtagas för att avlösa densamma. Övriga
myndigheter m. fl., som behandlar det nu förevarande spörsmålet, ansluter
sig till det vid utredningens förslag fogade särskilda yttrandet. Uttalanden
av denna innebörd göres av överbefälhavaren, försvarsgrenschef erna, för
svarsgrensförvaltningarna (utom reservanterna i armétyg- och arméinten-
denturförvaltningarna) samt statskontoret och Sveriges akademikers cen
tralorganisation. Motiveringarna är i allmänhet, att nuvarande system fun
gerat väl och att eu ändring enligt utredningens förslag skulle innebära ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
steg tillbaka i utvecklingen. Härjämte åberopas försvarsgrenschefernas an
svar för de förbandsproducerande funktionerna.
Beträffande den föreslagna anvisningsrätten för försvarsgrenschef för
utsätter fortifikations förvaltningen, att ämbetsverket alltjämt skall äga det
avgörande ordet i fråga om disponerandet av underhållsmedel i de fall då
tekniska och ekonomiska synpunkter dominerar. Vidare anses det böra
ytterligare klarläggas hur försvarsgrenschefernas ställning i fråga om
fastighetsfondens stat påverkas, om försvarsgrenarnas delfonder samman
slås till en gemensam fond.
Vad utredningen anfört om förvaltningsdirektionens avsedda uppgifter
är enligt marinchefens mening ägnat att inge betänkligheter genom den ut
ökning av direktionens verksamhet och befogenheter som signaleras. Lik
nande uttalanden göres av marinförvaltningen, som finner att direktionens
uppgifter och befogenheter beskrivits på ett oklart sätt. Detta är också flgg-
förvaltningens mening; ämbetsverket framhåller därjämte bland annat att
det måste undvikas att direktionen allför mycket ägnar sig åt detaljer samt
att den växer ut i stor omfattning eller i realiteten kommer att fungera som
en styrelse. Försvarets forskningsanstalt anser att utredningen ej tillräck
ligt undersökt de reella och formella konsekvenserna av ett vidgat infly
tande för direktionen. Dennas huvudsakliga uppgifter bör vara att koordi
nera och rationalisera förvaltningstjänsten samt anvisa lämpliga former
för tjänstens bedrivande. Direktionens kansli anses också kunna fungera
som ett stabsorgan åt överbefälhavaren i fråga om samordning och rådgiv
ning på det administrativa och ekonomiska planet. Den närmare innebörden
och konsekvenserna av utredningens förslag måste klarläggas, innan ställ
ning tages till detsamma. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
understryker vikten av att förvaltningsdirektionens uppgifter klart definie
ras och begränsas till frågor som rör den praktiska samordningen av förvalt
ningarnas verksamheter. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga anser det
nödvändigt, att direktionens arbetsuppgifter liksom för närvarande begrän
sas till samordning och fördelning av arbetsuppgifter. Förvaltningsdirektio-
nen uttalar att den i huvudsak bör vara ett utredande och samordnande
organ och ett forum för överläggningar på högsta nivå. Det anses betydelse
fullt att provisoriska bestämmelser prövas under tillräckligt lång tid. Med
avseende å de särskilda uppgifter, som föreslagits av utredningen, anför
direktionen — liksom även marinförvaltningen — att den icke lämpligen
bär ha att redan på projektstadiet från teknisk och ekonomisk synpunkt
pröva frågor om materiel och system som berör mer än en försvarsgren;
detta skulle förutsätta att direktionen utbyggdes med kvalificerad sakkun
skap inom ett flertal tekniska områden. Förvaltningsdirektionen framhåller
vidare, att den icke kan i praktiken ges funktioner som styrelse; även om
Kungl. Maj :t uttryckligen ger direktionen befogenheter att besluta i vissa
ärenden, kan detta nämligen — om förvaltningsansvaret icke skall övertagas
Öl
Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
av divektiones ledamöter — gälla endast sådana ärenden som icke får bin
dande organisatoriska eller ekonomiska konsekvenser inom de enskilda äm
betsverkens ämbetsområden. Sammanfattningsvis anser direktionen att den
bör kunna fatta för berörda myndigheter bindande beslut — i form av di
rektiv eller anvisningar — om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, om
inrättandet av samarbetsdelegationer och arbetsgrupper, om enhetliga bud
gettekniska regler och metoder samt om enhetliga normer för krigsanskaff-
ningsplaneringen. Härtill skulle komma utredningar och förslag bland annat
i frågor om gemensamt utnyttjande av förråd in. m. tillhörande viss för
svarsgren samt rekommendationer avseende rationellt samarbete mellan för
valtningarna. Statens organisationsnamnet framhåller att förvaltningsdirek-
tionen och det nya statskontoret kommer att få delvis samma arbetsområde
inom försvaret, när det gäller samordning av den interna rationaliserings-
verksamheten, och att samarbetet mellan de båda myndigheterna bör klar
läggas så att dubbelarbete undvikes.
1 fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning anför direktionen,
att det bör kunna övervägas att genom ändring av reglerna om beslutförhet
skapa viss frihet för direktionen att sammanträda i den med hänsyn till
ärendenas art lämpligaste formen. I den av utredningen förutsatta »mindre»
direktionen skulle den privata industrien bli representerad genom de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Skäl kan enligt direktionen anföras för
att även den statliga industrien blir företrädd genom chefen för försvarets
fabriksverk, som är ordinarie ledamot i direktionen. Sistnämnda fråga be
rörs även av försvarets fabriksstyrelse, som anser tillräckliga skäl icke före-
för ändring av direktionens nuvarande organisation och arbetsformer
i fråga om tygförvaltningsärenden. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga,
som finner att behovet av effektiv samordning mellan förvaltningarna är
mest påtagligt inom tygförvaltningsområdet, anser däremot att anordningen
med en reducerad förvaltningsdirektion för samordningen på detta område
synes ändamålsenlig. De sakkunniga uttalar att de föreslagna uppgifterna
för direktionens ordförande torde komma alt ställa betydligt större krav på
dennes medverkan än nu och att det därför kan ifrågasättas att inrätta en
heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Vidare anses suppleanter böra utses
för övriga utanför försvaret stående ledamöter. Den utökning av direk
tionens kansli, som möjligen kan erfordras på grund av ökade arbetsupp-
gilter, bör enligt de sakkunniga under alla förhållanden begränsas till en
eller annan tjänst.
Förvaltningsdirektionen anser, att i direktionens yttrande föreslagen verk
samhet ställer ökade krav på kansliet, bland annat i fråga om utrednings
arbete. Dessa krav anses bli tillgodosedda, om direktionens förslag till an-
slagsäskanden för budgetåret 1961/62 bifalles (uppflyttning av kanslidirek-
törstjänsten från Bp 4 till Bp 5 samt tillkomst av två tjänster för förste
byråsekreterare i högst lönegrad A 23) och därjämte den befintliga tjänsten
för byrådirektör i Ae 26 omvandlas till byråchefstjänst i lönegrad Be 1.
02
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
63
Vad utredningen föreslår om överbefälhavarens möjligheter att inträda
som ensamt beslutande ordförande i förvaltningsdirektionen biträdes av
överbefälhavaren, förvaltningsdirektionen och flygförvaltningen. Direktio
nen erinrar om att överbefälhavaren såsom ordförande självfallet icke kan
få större inflytande över förvaltningstjänsten än det som direktionen själv
äger utöva. Chefen för armén och armétggförvaltningen anser, att de kla
raste ansvarsförhållandena erhålles om överbefälhavaren i avsedda fall beslu
tar i denna sin egenskap och icke såsom ordförande i direktionen. Liknande
mening uttalas av försvarets civilförvaltning och försvarsförvaltningssak-
kunniga. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ifrågasätter om
icke majoritetsprincipen borde tillämpas även i det fall att överbefälha
varen inträder såsom ordförande.
I fråga om budgetarbetets ledning göres icke några egentliga invänd
ningar mot utredningens förslag. Försvarets civilförvaltning föreslår emeller
tid, att personaläskandena för försvarsgrenarna skall — under viss med
verkan av civilförvaltningen — uppgöras i respektive försvarsgrensstaber
och inges till Kungl. Maj :t av försvarsgrenscheferna i stället för av ämbets
verket. Som motiv härför anföres följande. Vid nuvarande system med fasta
kostnadsramar är civilförvaltningens möjligheter att göra en reell gransk
ning av de militärorganisatoriska underlagen ytterst begränsade. Ämbets
verket ser icke någon möjlighet att fullgöra sin del av budgetarbetet på
kortare tid än nu, vilket emellertid skulle bli nödvändigt om alla förslag
till äskanden skall insändas genom överbefälhavaren. Vidare utgör ifråga
varande arbete för närvarande till stor del ett dubbelarbete.
Inrättandet av en teknisk delegation avstyrkes av de myndigheter, som
yttrat sig därom, såsom icke tillräckligt motiverat.
VI. Vissa särskilda frågor
Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst
Inom armén sammanföres för närvarande för högre stabstjänst och
högre truppföring särskilt utbildade officerare i en särskild personalkår,
generalstabskåren, varjämte tekniska stabsofficerare bildar eu särskild be-
fordringsenhet inom fälttygkåren. Officerarna inom generalstabskåren
tjänstgör främst vid försvars- och arméstaberna samt militärbefälsstaberna,
men även vid vissa högre skolor och andra institutioner. Inom marinen
och flygvapnet finnes icke några motsvarigheter till nämnda kår och be-
fordringsenhet inom armén.
19ö8 års försvarsledningskommitté uttalar, att nuvarande for
mer för personalens kårtillhörighet icke i tillräcklig utsträckning främjat
den anda av gemensamt ansvar för krigsmakten i dess helhet, som kommit
tén anser nödvändig inom krigsmaktens högsta ledning för att åstadkomma
enhetlighet i stabsarbetet, t. ex. vid skapandet av en strategisk grundsyn.
04
Knnyl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
Den enskilde officeren är för närvarande för sin framtid beroende av sin
försvarsgrenschef och av de högre officerare i övrigt som i befordrings-
beredningarna bedömer hans lämplighet och föreslår eller avstyrker be
fordran. Härtill kommer att försvarsgrenschef av naturliga skäl känner
det som sin plikt att slå vakt om sina underlydandes intressen. Dessa för
hållanden gör — anföres det vidare — att den enskilde officeren vid tjänst
göring utom egen försvarsgren, t. ex. i försvarsstaben, kan komma i lojali
tetskonflikt mellan den tillfällige chefen och försvarsgrenschefen.
Inrättandet av en gemensam personalkår för stabsofficerare torde enligt
kommittén kunna verka som ett medel att öka den berörda personalens
samhörighet och möjligheterna att på lämpligt sätt kommendera och be
fordra dylika officerare. I en sådan kår skulle för högre stabstjänst kvali
ficerade officerare från alla tre försvarsgrenarna ingå under den tid de
tjänstgör inom krigsmaktens högsta ledning eller i högre regionala staber.
Det är nämligen väsentligt att gemensamhetsandan finnes icke bara i för
svarsstaben och övriga delar av högsta ledningen utan även inom de regio
nala staberna, säger kommittén, som också anser att lämpliga tjänstgö-
ringsföljder och inom hela krigsmakten samordnade befordringsförhållan-
den för högre stabsofficerare bäst kan åstadkommas om dessa officerare
är sammanförda i en kår.
Generalstabskårens nuvarande uppgifter skulle, om en för krigsmakten
gemensam stabskår inrättades, i allt väsentligt komma att övertagas av
denna.
Efter att ha redovisat för- och nackdelar med en gemensam stabskår
uttalar kommittén sammanfattningsvis, att införandet av en sådan kår i
princip ligger i linje med kommitténs synpunkter och förslag rörande en
mer samordnad högsta ledning av krigsmakten men att de praktiska och
tekniska svårigheterna är påtagliga. Kommittén finner det önskvärt att en
särskild utredning av frågan kommer till stånd.
1960 års försvarsledningsutredning instämmer i kommitténs
principuttalanden. Den uttalar vidare, att förberedande undersökningar
rörande en gemensam stabskår torde kunna igångsättas nu men att ställ
ning icke kan tagas till omfattningen och sammansättningen av en sådan
kår förrän det klarlagts, vilka befattningar i central och regional instans
som bör besättas med personal ur kåren. Underlag härför kommer att
föreligga först sedan beslut fattats om den militära ledningens organisa
tion i regional instans.
Vissa åtgärder anses emellertid redan nu erforderliga för att åstad
komma ett intensifierat samarbete i personalfrågor mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna. Sålunda förutsätter utredningen, att militärled
ningen kommer att behandla viktigare personalfrågor av gemensam natur.
Därjämte bör chefen för försvarsstaben vara representerad i försvarsgre
narnas befordringsberedningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
65
Underrättelsetjänstens ledning
1960 års försvarsledningsutredning framhåller, att det måste
finnas en strävan att upprätthålla en godtagbar balans mellan försvarsbe
redskap och underrättelseverksamhet. Den beredskap som upprätthålles
vid våra stridskrafter är relativt låg i jämförelse med den som många
stater i vår närhet anser nödvändig för sin säkerhet. Vår beredskap vid
stridskrafterna kan därför godtagas endast under förutsättning att vårt
underrättelseväsen hålles på en hög beredskapsnivå. Med hänsyn härtill
anser utredningen det vara väl befogat, att underrättelseorganisationen suc
cessivt utbygges i enlighet med ett av överbefälhavaren år 1955 avgivet för
slag (jfr 1956 års statsverksproposition, bil. 6, p. 1) vilket hittills föranlett
inrättande av ett fåtal beställningar och tjänster. Härjämte göres vissa
uttalanden om personalförstärkningar för underrättelsetjänst vid en kom
mande omorganisation av försvarsstaben.
Sjukvårdstjänstens ledning
Försvarets sjukvårdstjänst har under lång tid varit föremål för olika
utredningar och överväganden. I särskild berättelse den 3 juni 1957 om
för svar ssjukvårdens centrala ledning lämnade riksdagens revisorer en ut
förlig redogörelse för utvecklingen till och med våren 1957 och gjorde för
egen del vissa uttalanden i ämnet. Kungl. Maj :t uppdrog den 27 september
samma år åt sjukvårdsstyrelsen att utreda organisationen av den militära
sjukvårdens ledning m. m.
Riksdagens statsutskott tog i sitt utlåtande nr B 34 år 1958 upp de pro
blem som revisorerna behandlat i nyssnämnda berättelse, varvid reviso
rernas förslag sammanfattades i sex punkter:
1. Förnyad översyn av den militära sjukvårdens organisationsformer.
2. Ställningstagande till gemensam försvarsläkarkår.
3. Ställningstagande till gemensam utbildning av värnpliktiga läkare.
4. Det militära veterinärväsendets överförande till sjukvårdsstyrelsen.
5. Frågan om civilförsvarssjukvårdens inordnande i sjukvårdsstyrelsen.
6. Frågan om sjukvårdsstyrelsens förhållande till medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd och riksnämnden för ekonomisk försvarsbe
redskap.
Beträffande »de rent militära sjukvårdsfrågorna» — varmed torde ha
åsyftats punkterna 1.—3. — förklarade sig utskottet kunna helt ansluta
sig till revisorernas synpunkter, och utskottet förordade att uppdraget åt
sjukvårdsstyrelsen skulle utvidgas till att avse en sådan översyn som revi
sorerna åsyftat. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet anfört.
Till 1959 års statsverksproposition gjorde chefen för försvarsdeparte
mentet följande uttalande, vilket icke föranledde någon erinran från riks
dagens sida:
5—1930 01
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 109
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Likaså är enligt min uppfattning frågan om det militära sjukvårdsväsen-
dets ledning beroende av hur försvarets högsta ledning utformas. Frågan
om försvarets högsta ledning är för närvarande under omprövning, bet
finns därför anledning att dröja någon tid, innan en utredning om för-
svarssjukvårdens ledning påbörjas. Sedan utgångspunkterna blivit klara,
kan det däremot bli aktuellt att, möjligen i anslutning till pågående över
syn av försvarets högsta ledning, taga upp frågan om försvarssjukvårdens
och det militära veterinärväsendets organisation.
1958 års försvarsledningskommitté har funnit det angeläget, att
den av chefen för försvarsdepartementet antydda utredningen snarast möj
ligt kommer till stånd och att frågan om ledningen av försvarets hälso- och
sjukvård bringas till en lösning. De förslag kommittén framlägger beträf
fande krigsmaktens högsta ledning i övrigt anses icke vara direkt avgö
rande för hur ledningen av krigsmaktens hälso- och sjukvård bör orga
niseras. Kommittén framlägger likväl vissa synpunkter i ämnet.
Överbefälhavaren har i skrivelse den 1 september 1960 hemställt,
att en översyn rörande ledningen av den militära sjuk- och veterinärvården
samt formerna för samverkan såväl inom den militära sektorn som mellan
denna och den civila sektorn måtte komma till stånd i enlighet med vad
som närmare anförts i skrivelsen. Denna har remitterats till 1960 års
försvarsledningsutredning som anmäler att utredningen med an
ledning därav igångsatt förberedande undersökningar, i första hand
syftande till att kartlägga de olika aspekter frågan erbjuder såsom total-
försvarsproblem.
Försvarsforskningens ledning
1958 års försvarsledningskommitté anser att överbefälhavarens
behov av att kunna påverka inriktningen av försvarets forskningsanstalts
verksamhet synes i huvudsak vara i tillfredsställande grad tillgodosedda
i olika former. Enligt anstaltens instruktion skall forskningens inriktning
planläggas i samråd med överbefälhavaren, som också äger anvisa forsk
ningsuppgift. överbefälhavaren äger vidare utse militär befattningshavare
att såsom hans företrädare närvara vid anstaltsstyrelsens sammanträden.
Representanten har visserligen icke rösträtt i styrelsen men väl reserva
tionsrätt. Genom den ledning av långsiktsplanering och budgetarbete, som
enligt kommitténs förslag skall tillkomma överbefälhavaren, kommer denne
att ha ett direkt inflytande på den ram, inom vilken forskningsverksam
heten skall bedrivas, liksom även på forskningens inriktning.
Om forskningsverksamhetens samordning säger kommittén, att den på
det högsta planet naturligen hör nära samman med långsiktsplaneringen
för försvaret i dess helhet, för vilken överbefälhavaren skall ansvara. Forsk-
ningsavdelningen i försvarsstaben står därvid till hans förfogande som
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
67
samordningsorgan. I övrigt anses däremot linjerna för forskningens sam
ordning icke vara fullt klara. Kommittén tillmäter samordningsfrågorna
stor betydelse och anser det nödvändigt att man når fram till en effektiv
arbetsrutin. Den uttalar, att forskningsanstalten synes böra vara samman
hållande härvidlag.
1960 års försvarsledningsutredning ansluter sig till kommit
téns uttalanden.
Centrala värnpliktsbyråns ställning
1958 års försvarsledningskonnnitté, till vars uttalanden i före
varande ämne 1960 års för svar sledningsutredning ansluter sig,
framhåller att centrala värnpliktsbyrån handhar värnpliktsärenden för
hela försvaret (för närvarande dock med vissa undantag beträffande flyg
vapnet) och att det därför i och för sig kunde synas naturligt att byrån
skulle lyda under en för försvaret gemensam myndighet och icke som nu
under chefen för armén. Kommittén har emellertid icke funnit tillräckliga
skäl tala för en förändring av värnpliktsbyråns nuvarande lydnadsställ-
ning. I samband härmed uttalar kommittén bland annat, att det icke kan
anses lämpligt att ställa flera organ än nödvändigt direkt under överbefäl
havaren och därmed öka dennes arbetsuppgifter av sekundär natur till
förfång för huvuduppgifterna.
Yttranden
Rörande frågan om gemensam personalkår för officerare i högre stabs-
tjänst delar överbefälhavaren och chefen för armén utredningens uppfatt
ning, att ställning till frågan icke kan tagas förrän beslut fattats om den
militära ledningens organisation i central och regional instans, överbefäl
havaren, som förklarar sig ämna utreda frågan när underlag står till för
fogande, understryker även betydelsen av att chefen för försvarsstaben
blir representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar. Armétyg-
förvaltningen anser det nödvändigt att i en eventuell gemensam kår ingår
personal med kvalificerad teknisk utbildning, och flygförvaltningen fram
håller att en utredning i ämnet måste beakta behovet av teknisk expertis
i högsta ledningen. En ökad teknisk medverkan anses befogad och skulle
enligt ämbetsverket i viss omfattning kunna frigöra militär personal.
Vad utredningen anfört om underrättelsetjänstens ledning understrykes
av överbefälhavaren och flera andra myndigheter inom krigsmakten. Där
vid erinras om tidigare begärda personalförstärkningar för ändamålet. Ut
talandena om sjukvårdstjänstens och försvarsforskningens ledning samt
centrala värnpliktsbyråns ställning har icke heller mött någon erinran vid
remissbehandlingen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
VII. Högsta ledningen av det totala försvaret
Det bemyndigande, som låg till grund för tillsättandet av 1958 års för-
svarsledningskommitté, avsåg — som tidigare berörts —- en förberedande
utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Det har där
för icke ankommit på denna kommitté att behandla frågor rörande total
försvarets ledning. Enligt de direktiv överbefälhavaren lämnat för utred
ningsarbetet har kommittén dock haft att uppmärksamma krigsmaktens
inpassande i det totala försvaret och klarlägga militära synpunkter på en
ändamålsenlig ledning av detta. Kommittén har också gjort vissa uttalan
den i dessa hänseenden.
1960 års försvarsledningsutrednings uppdrag avser såväl krigsmaktens
som totalförsvarets högsta ledning och därjämte krigsmaktens regionala
ledning. Vid anmälan till statsrådsprotokollet av frågan om utredningens
tillsättande anfördes att utredningen borde pröva, huruvida det vore möj
ligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta
ledning — i vilket ämne ett relativt omfattande underlag redan förelåg —
utan att avvakta de resultat vartill utredningen kunde komma beträffande
totalförsvarsledningen. Om så befanns vara fallet, vore det önskvärt att
förslag till lösning av frågan om krigsmaktens högsta ledning snarast före
lädes Kungl. Maj :t. Ehuru förslagen i utredningens nu föreliggande första
betänkande endast avser krigsmaktens högsta ledning, har där också in
tagits vissa redogörelser och uttalanden i fråga om totalförsvarsledningen
och, framför allt, om krigsmaktsledningens beroende av dennas organi
sation.
1958 års försvarsledningskommitté förklarar sig ha kommit
till den uppfattningen, att variationer i den högsta krigsmaktsledningens
förhållande till och beroende av den politiska ledningen och riksledningen
i övrigt endast i mindre grad har inflytande på dess organisation. Krigs
maktens högsta ledning har sina huvuduppgifter inom krigsmakten och
dessa uppgifter bör bestämma ledningens organisation och fördelningen
av ansvar, befogenheter och resurser mellan dess myndigheter. En för
skjutning av uppgifter mellan riksledningen och krigsmaktens högsta led
ning säges visserligen kunna leda till förändrad arbetsvolym och därmed
till ökning eller minskning av delar av den militära ledningsorganisatio
nen men sannolikt ej till principiella ändringar i denna. Det torde således
enligt kommittén icke erfordras annat än smärre justeringar för att in
passa en ändamålsenligt uppbyggd krigsmaktsledning i totalförsvaret.
1960 års försvarsledningsutredning har efter de överväganden
utredningen hittills ägnat frågan om totalförsvarets ledning ansett sig
kunna draga slutsatserna, att det i fred erfordras en ökad samordning
vid beredningen av totalförsvarsärenden i Kungl. Maj :ts kansli, vilket
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
69
torde förutsätta bland annat organisatoriska förändringar, att totalför
svarsledningen i krig kräver någon form av krigskabinett samt att den i
Frankrike tillämpade anordningen med en särskild totalförsvarsstab, vilken
organisatoriskt utgör ett mellanled mellan å ena sidan krigsmakten och
de civila försvarsgrenarna och å andra sidan regeringen, icke utgör ett för
svensk del godtagbart alternativ.
I fråga om det inbördes beroendet mellan frågorna om totalförsvarets
och krigsmaktens högsta ledning anföres bland annat följande. Det kan i
och för sig vara tänkbart att det skulle befinnas lämpligt att sammanföra
totalförsvarsfunktioner på annat sätt än nu. En dylik omgruppering finge
i så fall tänkas ha den innebörden, att man bröt ut någon eller några
funktioner av typen stödfunktioner, som förekommer i flera av de nu
varande totalförsvarsgrenarna. Exempel på sådana funktioner är forsk
ning, sjukvård, transporter och sambandstjänst. Utredningens förslag
rörande krigsmaktens högsta ledning är emellertid uppbyggt främst med
hänsyn till de grundläggande krigsmaktsfunktionerna operativ verksamhet
i krig, operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering. Det är
överväganden rörande ledningen av dessa funktioner, som ger förslagen
deras karaktär. Ingen av ifrågavarande funktioner är av sådan art, att
den rimligen kan beröras av en eventuell integration med den innebörd
som här antytts. Skulle en dylik integration framdeles bli aktuell, kan
den alltså enligt utredningens mening icke rubba grunderna för den orga
nisation av krigsmaktens högsta ledning, som nu föreslås.
Utredningen går härefter in på spörsmålet om vilket inflytande en på
ena eller andra sättet åvägabragt ökad samordning inom totalförsvaret kan
tänkas ha på den principiella organisationen av krigsmaktens högsta led
ning och vilka krav som därvid ställes på denna. Oavsett hur samord
ningen utformas i högsta instans och i verksinstans, måste enligt utred
ningen följande allmänna krav ställas på den centrala ledningen av krigs
makten. Ledningen måste vara så beskaffad, att den med full auktoritet
kan företräda hela krigsmakten inför regeringen och övriga totalförsvars-
myndigheter. Härför fordras att den har tillräckliga befogenheter i fråga
om alla väsentliga funktioner inom krigsmakten och tillräckliga resurser
för att utöva dem. Den måste också ha full överblick över krigsmaktens
hela verksamhetsfält. Av dessa skäl är det nödvändigt att order- och andra
kontaktlinjer inom krigsmakten är direkta och enkla. De nu angivna
kraven tillgodoses enligt utredningens mening av det framlagda förslaget
till ny organisation av krigsmaktens högsta ledning, vilket synes ge förut
sättningar för att överbefälhavarens förslag till regeringen, hans anspråk
på övriga delar av totalförsvaret och hans order till de regionala militära
myndigheterna blir samordnade. Krigsmaktens representation utåt blir
enkel och entydig, och de civila myndigheterna kan i sina samråd i fråga
om krigsförberedelsearbete vända sig till eu enda militär myndighet, som
disponerar all erforderlig expertis.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Utredningen anser alltså, att dess nu framlagda förslag kan genomföras
utan att de kommande förslagen rörande totalförsvarets ledning avvaktas.
Vid sådant förhållande finner utredningen det angeläget, icke minst från
beredskapssynpunkt, att krigsmaktens högsta ledning snarast omdanas en
ligt utredningens förslag.
Y ttranden
Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till utredningens uppfattning,
att frågan om krigsmaktens högsta ledning kan lösas utan att man av
vaktar de resultat, till vilka utredningen kan komma beträffande totalför
svarets högsta ledning. Chefen för marinen finner det beklagligt, att utred
ningen icke tagit ställning till frågan om försvarsråd (försvarsnämnd),
och anser att det bör övervägas att för riksdagen framlägga förslag i ämnet
i samband med förslagen om krigsmaktens högsta ledning.
VIII. Krigsmaktens regionala ledning
1958 års försvarsledningskommitté har, oaktat frågan om krigs
maktens regionala ledning icke ingått i dess uppdrag, framlagt vissa syn
punkter i ämnet. I fråga om sambandet mellan central och regional led
ning anför kommittén, att de principiella ändringar av krigsmaktens högsta
ledning, som kommittén föreslår, icke synes påverkas av den regionala
ledningens nuvarande organisation och funktion. Ej heller anses några
ändringar av den regionala ledningen i och för sig vara nödvändiga som
följd av förslaget beträffande den centrala ledningen. Kommittén fram
håller att möjligheterna att samordna den regionala ledningen ökas genom
den organisation för den operativa verksamheten inom högkvarteret, som
kommittén föreslår, och att förstärkning av resurserna vid försvarsstaben
torde ge den centrala ledningen bättre möjligheter att överblicka och lösa
problemen på det regionala planet. Icke minst av beredskapsskäl föreslås
att frågan om ändring av den regionala ledningen tages upp till behand
ling först sedan föreslagna åtgärder beträffande den centrala ledningen
genomförts och tillräckliga erfarenheter vunnits rörande dessa åtgärders
inverkan på det regionala planet.
1960 års försvarsledningsutredning, som enligt sina direktiv
har till uppgift att pröva frågan om ökad samordning även på det regionala
ledningsplanet inom krigsmakten, förklarar sig vilja belysa sambandet
mellan den militära högsta och regionala ledningen i syfte att fastställa,
huruvida problemen om den högsta ledningens organisation kan lösas utan
att man avvaktar de resultat vartill utredningen kan komma beträffande
den regionala ledningen. Beträffande innebörden för regionala chefer av
utredningens förslag om den högsta ledningen framhålles bland annat, att
71
chefer för marinkommandon och flygeskadrar kommer att få en dubbel
lydnadsställning på samma sätt som för närvarande är fallet med militär
befälhavarna. I fråga om operativt krigsförberedelsearbete kommer de
sålunda att lyda direkt under överbefälhavaren men i fråga om mobilise-
ringsplanläggning in. m. under vederbörande försvarsgrenschef. För att
en dylik dubbel lydnadsställning icke skall medföra svårigheter för order
mottagarna är det av avgörande betydelse, att de stabsdelar, som i hög
kvarteret bereder ärenden om operativ verksamhet och om mobiliserings-
planläggning m. m., har ett nära och kontinuerligt samarbete med varandra
samt icke minst att stabernas befattningshavare har en gemensam grund
syn på aktuella problem och är insatta i varandras verksamhetsområden.
Utredningen anser för sin del, att dess förslag till organisation av högsta
ledningen innebär goda förutsättningar för att de regionala chefernas
dubbla lydnadsställning icke skall medföra några olägenheter av betydelse.
Till svar på en förfrågan från utredningen har överbefälhavaren med
delat, att han anser att organisationen av krigsmaktens högsta ledning
kan och bör beslutas enligt hans på 1958 års försvarsledningskommittés
betänkande grundade förslag, utan att resultaten av utredningsarbetet
rörande den regionala ledningen avvaktas, överbefälhavaren har angivit
bland annat följande motiv härför.
Den föreslagna omorganisationen av den högsta ledningen kommer att
medföra att det operativa ansvaret koncentreras till överbefälhavaren och
att de operativa orderlinjerna kommer att gå från denna myndighet till
de regionala cheferna. Härigenom förbättras möjligheterna till samord
ning av det regionala krigsförberedelsearbetet och av operationernas led
ning i krig. Orderlinjerna vad gäller underhåll, förvaltning m. in. för
ändras ej så att den regionala ledningens funktion påverkas. Omorganisa
tionen av den centrala ledningen försvårar således icke den regionala led
ningen i dess nuvarande form och nödvändiggör därför icke en samtidig
omorganisation av denna.
Tvärtom torde undersökningen av den regionala ledningen underlättas
om den utföres sedan organisationen för och arbetsordningen i den cen
trala instansen närmare utformats. En organisation i central instans borde
först få tillfälle att verka. Mot bakgrunden av härvid vunna erfarenheter
kan den centrala ledningsorganisationen slutgiltigt bestämmas och kraven
på den regionala uppställas. En omorganisation innebär en omställnings-
period som otvivelaktigt medför att arbetskapacitet och fasthet i arbetet
nedgår under och närmast efter tidpunkten för omorganisation. Ur krigs-
beredskapssynpunkt synes det därför olägligt att omorganisera såväl den
högsta som den regionala ledningen samtidigt. Även av denna orsak synes
undersökningen av den regionala ledningen böra anstå något.
Utredningen ansluter sig till vad 1958 års försvarsledningskommitté och
överbefälhavaren anlört och anser alltsa, att med lösandet av frågan om
eu ökad samordning av den regionala ledningen kan anstå till eu senare
etapp i utredningens arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Yttranden
De myndigheter som yttrat sig över förevarande spörsmål anser i likhet
med utredningen, att med lösandet av frågan om ökad samordning av
krigsmaktens regionala ledning kan anstå till en senare etapp i utredning
ens arbete, överbefälhavaren och armétygförvaltningen anser att erfaren
heter av den centrala ledningens funktion bör avvaktas innan ändringar
vidtages i den regionala ledningen.
IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas
och militärledningens uppgifter in. in.
Överbefälhavaren
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen har konstaterat, att en enhetlig ledning av krigsmakten i
fred och krig är ett villkor för att krigsmakten skall kunna fullgöra sina
uppgifter på effektivaste sätt och för att sålunda största möjliga utbyte
skall erhållas av de resurser, som avses för vårt försvar. I enlighet här
med bör överbefälhavaren ha ansvar, befogenheter och resurser för att
under Kungl. Maj:t i krig och fred utöva högsta ledningen av den opera
tiva verksamheten inom krigsmakten, åstadkomma en gemensam inrikt
ning av dennas ansträngningar och besluta om erforderliga avvägningar
för att tillgodose dess olika behov. Med avseende å de särskilda funktio
nerna inom krigsmakten bör överbefälhavarens befogenheter enligt utred
ningen ha i huvudsak följande innebörd (jfr avsnitten IV—VI i det före
gående).
Överbefälhavaren skall ge operativa order direkt till regionala chefer.
Han skall vidare utfärda grundläggande bestämmelser (order) beträffande
långsiktsplanering, beredskap och andra för krigsmakten gemensamma
frågor. I andra frågor, som sammanhänger med överbefälhavarens ansvar
för operativ verksamhet och långsiktsplanering samt krigsmaktens krigs-
duglighet och tjänstbarhet i övrigt, skall han utfärda erforderliga direktiv.
I frågor om de förbandsproducerande funktionerna skall överbefälhavaren
till försvarsgrenscheferna utfärda sådana anvisningar, som är betingade
av hans ansvar för operativ verksamhet och för samordning och enhetlig
het försvarsgrenarna emellan.
Det skall åligga överbefälhavaren att fördela ansvar och arbete samt
reglera samverkan mellan försvarsgrenarna, bland annat i fråga om system
och projekt som är gemensamma för krigsmakten eller berör mer än en
försvarsgrens verksamhetsområde, överbefälhavaren skall äga rätt att —
inom ramen för tillgängliga medel och resurser i övrigt — anbefalla för-
söksorganisationer som erfordras för handhavande eller utveckling av
dylika system och projekt. Därvid skall även personal ur viss försvarsgren
kunna underställas chefen för annan försvarsgren.
Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
73
Överbefälhavaren skall äga rätt att åt underlydande chef uppdra bered
ning och avgörande av ärenden för hans räkning (huvudstabsprincipen).
Forskningens inriktning skall planläggas av överbefälhavaren och för
svarets forskningsanstalt i samråd, överbefälhavaren skall, liksom i nu
läget, äga anvisa forskningsuppgift åt anstalten, överbefälhavarens infly
tande i övrigt på forskningsverksamheten tillgodoses genom de befogen
heter, som utredningen föreslår skola tillkomma honom i fråga om
långsiktsplanering, samt genom att han skall ha att tilldela forsknings
anstalten en ekonomisk ram som utgångspunkt för dess förslag till
anslagsäskanden.
överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten och budgetarbetet
skall stärkas och komma till uttryck i olika former, nämligen beslut
(i vissa fall meddelade i försvarets förvaltningsdirektion), direktiv och an
visningar.
överbefälhavarens beslut i vissa större frågor skall fattas i militärled
ningen. (Utredningens förslag härom redovisas närmare i ett följande
avsnitt.)
För att överbefälhavaren skall kunna genomföra sina uppgifter kräves
att alla centrala myndigheter inom krigsmakten har en ovillkorlig skyl
dighet att ge honom systematisk och regelbunden information om verk
samhetens bedrivande inom respektive områden. Denna skyldighet bör ta
sig uttryck bland annat i en ökad orienteringsverksamhet i militärledningen
från försvarsgrenschefernas sida.
Försvarsgrenscheferna
1960 års försvarsledningsutredning
Försvarsgrenscheferna bör enligt utredningen liksom nu vara Kungl.
Maj:t och överbefälhavaren ansvariga för krigsduglighet och tjänstbarhet
i övrigt hos försvarsgrenen och av denna organiserade staber och förband.
De bör följaktligen alltjämt bära det omedelbara ansvaret för de s. k. för-
bandsproducerande funktionerna. Denna ledning bör de emellertid utöva
på grundval av allmänna order och direktiv samt anvisningar, som över
befälhavaren utfärdar. Försvarsgrenschefs förslag och framställningar till
Kungl. Maj :t förutsättes, som angivits i det föregående, skola insändas
genom överbefälhavaren i den mån denne icke beträffande särskilda äien-
desgrupper förordnar annorlunda. Utredningen framhåller anyo, att denna
ordning självfallet icke får leda till sådan fördröjning, att rimlig tid icke
kommer att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj:ts
kansli.
Försvarsgrenschef skall ha att efterkomma de direktiv och anvisningar
som överbefälhavaren utfärdar med stöd av sin instruktion. Han skall
vara skyldig att kontinuerligt hålla överbefälhavaren orienterad om verk
samheten inom försvarsgrenen samt att lämna denne det biträde i stabs-
arbetet som påfordras.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
I fråga om försvarsgrenschefs befattning med den centrala förvaltnings
tjänsten erinras om att försvarsgrenschef enligt utredningens förslag icke
längre skall vara chef för vederbörligt tygförvaltande verk utan öva er
forderligt inflytande på dess verksamhet i andra former.
Försvarsgrenschef erna bör enligt överbefälhavarens närmare anvisningar
inspektera det operativa krigsförberedelsearbete, som utföres av regionala
chefer och andra omedelbart under överbefälhavaren lydande chefer. Denna
verksamhet bör enligt förslaget kunna omfatta icke blott krigsförberedelse
arbetet för användningen av stridskrafter, som organiseras av den egna
försvarsgrenen, utan även åtgärder för samordning av verksamhet, som
skall bedrivas av stridskrafter ur olika försvarsgrenar.
Utredningen framhåller att försvarsgrenscheferna enligt dess förslag
blir inbördes likställda gentemot Kungl. Maj:t och överbefälhavaren. När
de såsom ledamöter i militärledningen har att ta ställning till operativa
och andra för krigsmakten centrala frågor, skall de göra detta på grundval
av ett för militärledningens alla ledamöter gemensamt, allsidigt stabs-
underlag, som framlägges av försvarsstaben. Om en försvarsgrenschef
därvid finner anledning att hävda en uppfattning, som avviker från över
befälhavarens, är orsaken därtill följaktligen — säger utredningen — att
han drar andra slutsatser av det föreliggande materialet än överbefälhava
ren. Försvarsgrenschefen har i ett sådant fall att ge uttryck för sin upp
fattning i den ordning reglerna för militärledningens arbete föreskriver. De
nödvändiga diskussionerna och åsiktsbrytningarna kommer, till skillnad
från nuläget, att äga rum inom krigsmaktens högsta ledning från gemen
samma utgångspunkter.
I krig bör försvarsgrenscheferna, jämte chefen för försvarsstaben, vara
ställföreträdare för överbefälhavaren.
Militärledningen
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen förutsätter, att överbefälhavaren skall fatta vissa av sina
beslut i militärledningen efter att ha tagit del av övriga ledamöters upp
fattningar. De frågor som bör bli föremål för överläggningar i militärled
ningen beskrives på följande sätt. Militärledningen skall överlägga om för
krigsmakten centrala frågor samt verka för samordning och enhetlighet
såväl inom krigsmakten som mellan krigsmakten och övriga grenar av
totalförsvaret. Det skall åligga militärledningen att mot bakgrund av den
av statsmakterna angivna målsättningen för vårt försvar särskilt behandla
grundläggande operativa frågor, förslag till planer för krigsmaktens be
redskap, viktigare ärenden rörande krigsmaktens verksamhet vid krigsfara
och krig, förslag till riktlinjer för krigsmaktens utveckling, frågor rörande
avvägningen mellan försvarsgrenarna, förslag till överbefälhavarens direk
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
75
tiv för myndigheternas anslagsäskanden och budgetarbetet i övrigt samt
viktigare frågor rörande utbildning och personal.
Enligt utredningens mening bör bestämmelserna om militärledningen
gälla endast i fred.
Syftena med verksamheten i militärledningen anges av utredningen så
lunda. Verksamheten skall ge ökade förutsättningar för överbefälhavaren
att välja riktiga lösningar och fatta riktiga beslut. Den skall trygga den
samverkan, som är nödvändig för krigsmaktens utveckling och rätta funk
tion, samt underlätta genomförandet av överbefälhavarens beslut och
främja en enhetlig utveckling genom den kännedom försvarsgrenscheferna
får om besluten. Försvarsgrenscheferna, som är de för försvarsgrenarnas
utveckling närmast ansvariga cheferna, skall kunna förbereda och verka
för samordning och avvägning inom operativ verksamhet och långsikts
planering. De skall genom deltagandet i militärledningens arbete få vid
gade möjligheter att bedöma de olika problemen från hela krigsmaktens
synpunkt ävensom en god uppfattning om överbefälhavarens viktigaste
uppgifter och försvarsstabens verksamhet. Den nackdel, som ligger i att
ensidighet hos en överbefälhavare skulle kunna felaktigt påverka studie-
och utredningsverksamheten och följaktligen avvägningen mellan försvars
grenarna, anses genom militärledningens arbete kunna motverkas, liksom
även eventuella risker för minskad livaktighet i den interna militära de
batten och ensidighet i den offentliga försvarsdebatten. Slutligen förutsättes
militärledningen bereda möjligheter att på det högsta chefsplanet stärka
kontakten mellan »operatörer och planerare» samt »organisatörer och
taktiker».
De viktigaste medlen för att nå de angivna syftena anser utredningen
vara dels att diskussionen i militärledningen sker på grundval av ett
gemensamt och allsidigt stabsunderlag, som framlägges av försvarsstaben,
dels att försvarsgrenschefernas nuvarande skyldighet att orientera över
befälhavaren utsträckes att omfatta även viktigare ärenden som enbart
berör den egna försvarsgrenen. Utredningen föreslår vidare, att ledamot
av militärledningen skall vara skyldig att ange sin ståndpunkt i varje
ärende som förelägges honom. Protokollföring anses alltjämt böra vara
föreskriven. I fall, då överläggning utgör förberedelse för en framställning
av överbefälhavaren till Kungl. Maj :t eller departementschef eller eljest
för överbefälhavarens beslut i en viktig operativ fråga, bör av protokollet
framgå ledamöternas slutliga ställningstaganden samt överbefälhavarens
beslut. När skrivelse avlåtes till Kungl. Maj:t eller departementschef, bör
eventuellt förekommande avvikande meningar återges i skrivelsen eller i
form av protokollsutdrag bifogas denna. Detta bör enligt utredningen be
traktas som en redovisning av råd, vilka överbefälhavaren mottagit men
ansett sig icke böra följa, och det understrykes att avvikande meningar
icke är att anse såsom reservationer till överbefälhavarens beslut.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Utredningen betonar vidare, att militärledningen skall vara ett rådgi
vande organ och utgöra ett forum för reglerade överläggningar och utbyte
av informationer mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna samt
att dess verksamhet icke ändrar gällande tjänstevägar för ärendenas hand-
läggning.
Yttranden
Erinringar mot förslagen i förevarande delar göres — utom vad beträffar
formerna för försvarsgrenschefernas inflytande på de tygförvaltande ver
ken — endast i följande hänseenden. Chefen för armén uttalar, att den
av utredningen förutsatta skyldigheten för försvarsgrenschef att enligt
överbefälhavarens anvisningar inspektera visst krigsförberedelsearbete skall
fullgöras icke i vederbörandes egenskap av försvarsgrenschef utan såsom
ställföreträdande överbefälhavare. Chefen för marinen anser i motsats till
utredningen, att militärledningen bör fungera även i krig, oaktat den då
icke kan arbeta på samma sätt som i fred.
Cheferna för marinen och flygvapnet understryker betydelsen av att
militärledningens verksamhet aktiveras och regleras på det sätt utred
ningen angivit; chefen för flygvapnet ser däri ett medel att balansera de
föreslagna ökade befogenheterna för överbefälhavaren.
X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber
1958 års försvarslednings kommitté
Kommittén uttalar, att försvarsstaben skall vara överbefälhavarens
stabsorgan och att den skall vara allsidigt sammansatt. Chefen för för
svarsstaben bör enligt kommitténs mening icke vid sidan av att han är
överbefälhavarens stabschef bära det högsta ansvaret under Kungl. Maj :t
för vissa verksamhetsgrenar. Kommittén anför vidare, att försvarsstaben
skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verksamhetsområdena och
icke betungas med detaljarbete samt att den bör befrias från att leda sådan
verksamhet, som visserligen är av för krigsmakten gemensam natur men
av mindre väsentlig art. Som exempel anges utbildning av olika slags
tekniker och specialister, bostadsförmedling och fotogranskning. Sådana
ärendesgrupper anses i största utsträckning böra brytas ut ur försvars
staben och tillföras andra myndigheter. Vid den översyn av försvarssta
bens och andra stabers uppgifter och organisation, som förutsättes äga
rum i anslutning till kommande beslut om krigsmaktens högsta ledning,
bör man tillämpa en huvudstabsprincip med en innebörd i huvudsak mot
svarande huvudförvaltningsprincipens.
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961
77
Enligt kommittén bör i försvarsstaben främst följande uppgifter lösas:
a) Grundläggande studier av strategisk och operativ art. Bedömning av
landets samlade behov av stridskrafter. Gemensam inriktning för och sam
ordning av planeringsverksamheten inom olika delar av krigsmakten.
b) Det operativa krigsplanläggningsarbetet i central instans. Operativa
order till de regionala myndigheterna samt härav föranledda direktiv till
förvaltningsmyndigheterna. Stöd åt samt samordning, övning och kontroll
av verksamheten i regional instans.
c) Upprätthållande av beredskap för operativ ledning i central instans
med särskild uppmärksamhet på förmågan att leda innan krigsorganisation
hunnit intagas samt på genomförandet av övergången till krigsorganisa
tion. Utbildning och övningar i dessa syften. Utveckling av stabsmetodik.
Förslaget innebär i princip, att sådana ärenden av operativ art eller av
seende därmed nära besläktade stödverksamheter, som nu handlägges i
marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben, men också att i
denna stab upptages vissa studier in. in., som utgör nytillkommande arbets
uppgifter. I försvarsstaben nybildas ett särskilt organ för ledning av den
operativa verksamheten -— operationsledningen.
I fråga om verksamheten i försvarsgrensstaberna uttalas att vid över
förandet av operativa ärenden till försvarsstaben huvuddelen av arbets
uppgifterna för de nuvarande operationsavdelningarna i marin- och flyg
staberna kommer att kvarstå. Dessa uppgifter kan i princip hänföras till
något av områdena taktik, mobilisering, utrustning och övningar samt vid
marinen dessutom fortifikations- och byggnadsverksamhet. De är sålunda
icke av operativ art. Arbetsuppgifterna ifråga bör kvarstanna i respektive
försvarsgrensstaber, där operationsavdelningarna ersättes av avdelningar,
som förslagsvis benämnes centralavdelningar. I fråga om arméstabens
organisation anses inga väsentliga förändringar i fråga om ansvars- och
arbetsfördelning erforderliga, men det kan övervägas att även i denna stab
bilda en centralavdelning.
Förslag av överbefälhavaren
I sitt förslag den 16 maj 1960 anför överbefälhavaren bland annat, att
försvarsstabens fredsorganisation måste ses över med hänsyn till de nya
uppgifterna och att i samband därmed även försvarsgrensstaberna bör
anpassas till den ändrade ordningen beträffande det operativa ansvaret.
Försvarsgrenscheferna har i sina till överbefälhavarens förslag fogade
yttranden över kommitténs betänkande bland annat understrukit vikten
av att försvarsstabens arbete verkligen inriktas på de stora frågorna och
att detaljarbete icke utföres där.
I ett till 1960 års försvarsledningsutredning den 23 november 1960 av
givet förslag till omorganisation av försvarsstaben har överbefälhavaren
angivit, att stabens viktigaste arbetsområden bör vara
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
operativt krigsförberedelsearbete, inkluderande studier; order till regio
nala chefer samt direktiv till försvarsgrenschefer och för försvaret gemen
samma förvaltningar; reglering av beredskap inom högkvarteret och den
regionala ledningsorganisationen, övningar och kontroll;
operativ underhållstjänst;
operativ transporttjänst;
operativ sambandstjänst;
underrättelsetj änst;
utrikestjänst (attachéer, FN m. m.);
säkerhetstjänst;
upply sningst j änst;
långsiktsplanering, inkluderande planering för organisation, materiel,
personal, byggnader (befästningar) och ekonomi;
budgetarbete;
befästningsutveckling och rustningsplanläggning samt
personalvårdsverksamhet för hela krigsmakten.
Försvarsstaben skall enligt förslaget även lämna underlag för överbe
fälhavarens samverkan med totalförsvaret i övrigt och ombesörja detta
samarbete samt kunna ge underlag för överbefälhavarens ställningstagan
den i samband med den mångskiftande verksamhet, som uppkommer dels
genom förslag till och remisser från Kungl. Maj:t och dels genom sam
arbetet med totalförsvarets myndigheter i övrigt. Försvarsstaben skall
också framtaga underlag för militärledningens verksamhet.
En med överbefälhavarens förslag överlämnad studie rörande försvars
stabens framtida organisation innehåller bland annat förslag till definition
av en huvudstabsprincip. Enligt förslaget bör en sådan princip innebära,
att högre chef kan fördela ärenden eller grupper av ärenden till honom
underställd chef eller myndighet för beredning. Denne underställde chef
låter bereda ärendet på samma sätt som annars skulle ha skett i den högre
chefens stab och föredrar (låter föredra) ärendet för den högre chefens
beslut. Högre chef kan, generellt eller i särskilda fall, delegera beslutande
rätt i ärenden, som fördelats enligt huvudstabsprincip, till den beredande
myndigheten, som i så fall beslutar på uppdrag av den högre chefen.
Huvudstabsprincipen anses främst böra tillämpas på sådana ärenden som
medför stort antal beslut av rutinmässig karaktär eller för vilka en under
ställd myndighet själv förfogar över tillräcklig expertis eller av andra skäl
har tillräcklig kapacitet. Vidare anföres att försvarsstaben i fråga om ären
den, som utlagts för handläggning enligt huvudstabsprincipen, skall kunna
inskränka sin verksamhet till en allmän uppföljning av utvecklingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
79
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen anser, att den av 1958 års kommitté föreslagna ansvars-
och arbetsfördelningen mellan högre staber i princip är lämplig och att
anförda motiveringar är bärande, varför utredningen vid sina övervägan
den rörande försvarsstabens verksamhet och inre organisation utgått från
grundprinciperna i kommitténs förslag. Utredningen finner heller icke
anledning till erinran mot överbefälhavarens förslag rörande försvarssta
bens arbetsområde. Liksom 1958 års kommitté och försvarsgrenscheferna
betonar utredningen, att från den nya försvarsstaben bör avlastas vissa
ärendesgrupper av för krigsmakten gemensam natur och att staben icke
får betungas med detaljarbete. Utredningen föreslår att bestämmelser in
föres om en huvudstabsprincip, innebärande att överbefälhavaren skall äga
ålägga underställda myndigheter att för hans räkning bereda ärenden och
i vissa fall besluta på hans uppdrag. En tids arbete i den nya organisa
tionen är enligt utredningens uppfattning nödvändigt för att man skall få
tillräckligt underlag för att bedöma i vilken utsträckning huvudstabsprin-
cipen kan och bör tillämpas.
Utredningen konstaterar att arbetsomfånget i försvarsstaben kommer
att öka, utan att en motsvarande minskning sker i försvarsgrensstaberna.
Skälen härtill är främst att försvarsstabens befattning med operativ verk
samhet och långsiktsplanering föreslås bli utvidgad och intensifierad.
Arbetsuppgifter, som tidigare icke alls eller endast otillräckligt beaktats,
bör enligt utredningens mening nu tillgodoses för att de allmänna krav på
krigsmaktens högsta ledning som utredningen uppställt skall kunna fyllas.
Enär frågorna om försvarsgrensstabernas framtida arbetsomfång och
inre organisation nära sammanhänger med motsvarande frågor beträffande
försvarsstaben, bör de enligt utredningens mening undersökas med ut
gångspunkt i förslagen rörande denna stab. En dylik undersökning anses
emellertid påkallad även av andra skäl än den föreslagna försvarslednings-
reformen; sålunda erinras om att alla tre försvarsgrensstaberna sedan flera
år arbetar i provisoriska organisationsformer. Utredningen anser därför,
att dessa stabers organisation bör underkastas en allmän och genomgri
pande översyn, vars huvudändamål bör vara — förutom en anpassning till
försvarsledningsreformens principer — att åstadkomma rationalisering och
ökad fasthet i organisationen, överbefälhavaren föreslås erhålla Kungl.
Maj:ts uppdrag att efter försvarsgrenschefernas hörande inkomma med
förslag i ämnet vid sådan tidpunkt, att erforderliga förändringar kan
genomföras från och med budgetåret 1962/63.
Yttranden
Chefen för armén förklarar sig vilja med skärpa understryka vikten av
alt den närmare utformningen av försvarsstabens organisation och verk
samhet grundas på den av 1958 års försvarsledningskommitté formulerade
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
principen, att staben skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verk
samhetsområdena och icke betungas med detaljarbete. 1956 års försvars-
förvaltningssakkunniga anser det böra tillses att icke dubbelarbete eller
andra komplikationer uppkommer genom att inom centrala staber utföres
sådant arbete, för vilket förvaltningarna är avsedda och har personal. I
samband härmed framhålles angelägenheten av att den ganska omfattande
anskaffning av telemateriel, som nu äger rum inom försvarsstaben, över
föres till förvaltningssidan.
Försvarets civilförvaltning understryker vikten av att försvarsgrenssta-
bernas organisation underkastas en allmän och genomgripande översyn i
de syften utredningen angivit. Chefen för marinen anser det icke möjligt
att utan skadlig forcering helt genomföra ifrågavarande översyn till den
tidiga tidpunkt, som utredningen räknat med. Enligt marinchefen bör en
omorganisation, i varje fall av marinstaben, grundas på erfarenheterna
från den nya utformningen av försvarsstaben m. m. och därför ske succes
sivt under de närmaste åren. Chefen för armén uttalar, att de arbetsupp
gifter, som avses skola överföras från försvarsstaben till arméstaben,
är så begränsade att några omfattande ändringar i arméstabens freds-
organisation icke förutses bli erforderliga på grund därav.
Försvarsstabens inre organisation
Försvarsstabens nuvarande organisation framgår i sina huvuddrag av
bilaga 1.
Under de senaste åren har chefen för försvarsstaben i sina förslag till
anslagsäskanden anmält följande behov såsom särskilt angelägna, nämligen
att souschefskapet, som enligt stabschefens beslut med stöd av gällande
instruktion är förenat med chefskapet för sektion I, frikopplas härifrån
och att souschefen får — utöver att vara ställföreträdande chef — som
främsta uppgift att samordna de operativa ärendena med planeringsären-
dena;
att en ny befattning för sektionschef inrättas;
att särskilda beställningar inrättas för planeringssektionens avdelnings
chefer;
att en ny beställning för regementsofficer tillkommer i utrikesavdel-
ningen samt
att en centralavdelning får inrättas.
Kungl. Maj :t har lämnat medgivande av innebörd att souschefen för
tiden den 1 oktober 1960—den 30 september 1961 frikopplas från chef
skapet över sektion I och att denna sektion ställes under ledning av en
tjänsteförrättande sektionschef. Till övriga förslag har statsmakterna icke
tagit ställning.
Kunt/l. Maj:lx proposition nr 109 År 1901
81
195 8 års försvar sled n i ngskomm i tté
Kommitténs organisationsförslag innebär följande.
Armé-, marin- samt flyg- och luftförsvarsavdelningarna utgår ur nu
varande sektion 1. Eu ny organisationsenhet bildas i försvarsstaben. Denna
enhet benämnes operationsledningen och ingår organisatoriskt vid sidan
av nuvarande sektioner. Försvarsstabschefen bör utöva det omedelbara be
fälet över operationsledningen. Han skall i princip främst ägna sig åt den
operativa verksamheten och den härmed nära sammanhängande långsikts
planeringen. Dessa uppgifter är av sädan vikt och omfattning att försvars
stabschefen bör så långt möjligt befrias från ledningen av stabens verk
samhet i övrigt. De befogenheter, som i enlighet härmed måste delegeras,
bör samlas hos en särskild, kvalificerad befattningshavare. En beställning
för souschef vid försvarsstaben erfordras därför.
I fråga om försvarsstabens organisation i övrigt föreslås att i sektion I
tillkommer en allmän avdelning med uppgift främst att bereda sådana
ärenden, som nu åvilar sektionens operativa avdelningar men som med
hänsyn till sin art varken bör överföras till operationsledningen eller, med
tillämpning av en huvudstabsprincip, överflyttas till andra myndigheter.
Det anses även böra övervägas att överföra press- och filmavdelningen till
sektion 1 eller II, varigenom sektion 111 skulle kunna utgå.
Operationsledningen skall alltså enligt kommitténs förslag trämst ut
föra det samordnade operativa stabsarbetet. Dess inre organisation föreslås
skola uppbyggas efter funktionella grunder. Operationsledningen kan så
lunda innehålla en del som handlägger ärenden rörande beredskap, en
annan del som svarar för det kontinuerliga arbetet med den strategiska
studien och en tredje som har till uppgift att utarbeta order och anvis
ningar för det operativa krigsförberedelsearbetet. Andra funktionella in
delningsgrunder är tänkbara, men oavsett vilken grund som kan komma
att väljas bör eu beredskapsdel alltid ingå. Denna representerar högkvar
terets beredskap för operativ ledning. Den hör ha till uppgift att genomföra
spel och övningar för träning av egen färdighet i lösande av krigsuppgifter
samt leda utbildning och träning av i angelägenhetsordning — opera
tionsledningen i dess Iredstida sammansättning, den krigsorganiserade
operationsledningen, högkvarterets olika delar samt regionala staber. Den
bör utveckla stabsmetodik i samverkan med operationsledningens övriga
delar samt forskningsanstalten och de militära högskolorna.
I fråga (till organisation och personalbehov för långsiktsplaneringen
anser kommittén, att den nuvarande personaltillgången i den provisoriskt
inrättade planeringssektionen utgör eu god grund för att bygga upp en
organisation med tillräcklig stadga. Nuvarande provisorium beträffande
sektionens personalorganisation bör emellertid hävas, och beställningar bör
6 1930 fil
liihoni/ till riksilui/ens protokoll 1901. 1 samt. Xr 109
82
Kniii/l. Maj:h proposition nr 109 År 1901
tillkomma på försvarsstabens stat för den nuvarande personalen. Personal-
förstärkningar i övrigt erfordras enligt kommitténs mening bland annat
för att tillgodose önskemål om expertis för vetenskaplig analys.
Förslag av överbefälhavaren
Enligt överbefälhavarens förenämnda förslag den 28 november 1960 till
1960 års försvarsledningsutredning bör försvarsstaben i stort indelas så
lunda:
Försvarsstabschef.
Souschef.
Operationsledning — överbefälhavarens operativa ledningsorgan.
Sektion
1 — operativa stödfunktioner.
»
II — underrättelse- och säkerhetstjänst.
»
III — upplysningsverksamhet.
>
IV — långsiktsplanering och budgetarbete.
Befästningsinspektion.
Personalvårdsbyrå.
Adjutanturavdelning — försvarsstabens personal, förvaltning, kassa,
expedition m. m.
Operationslerfningens huvudsakliga uppgifter bör enligt förslaget vara
att lämna överbefälhavaren underlag för operativa bedömningar och beslut,
utarbeta strategiska och operativa studier, utarbeta och utge överbefäl
havarens order och anvisningar för operativt krigsförberedelsearbete i cen
tral och regional instans, tillse krigsmaktens och framför allt lednings
organisationens beredskap, anordna och biträda vid av överbefälhavaren
anbefallda spel och övningar och vid hans kontroll av operativt planlägg-
ningsarbete samt framtaga operativt underlag för militärledningens arbete.
Operationsledningen bör enligt överbefälhavarens mening indelas i tre delar
efter de funktionella grunder 1958 års försvarsledningskommitté angivit.
Genom denna indelning blir personalen icke knuten till försvarsgrensvis
indelade arbetsuppgifter, utan alla tvingas bearbeta förelagda uppgifter ur
den samlade krigsmaktens synvinkel. Huvuduppgiften blir att arbeta fram
och vidareutveckla en strategisk grundsyn och att bringa denna att tränga
igenom i högkvarterets och de regionala ledningsorganens hela verksamhet.
överbefälhavaren understryker, att införandet av den gemensamma
operationsledningen är den för reformen av den högsta militära ledningen
viktigaste förändringen inom försvarsstaben. Om operationsledningen till
kommer och kompletteras med viss personal för underrättelse-, underhålls-
och sambandstjänst, skapas möjligheter för försvarsstaben att åt överbe
fälhavaren och militärledningen framtaga ett allsidigt underlag för den
operativa verksamheten inom krigsmakten.
Knntjl. Mnj:ts proposition nr 109 år 1901
83
Sektion 1 bör enligt överbefälhavarens förslag ba till uppgift att koordi
nera och handlägga all sådan följd- och stödverksamhet, som operations-
ledningens och planeringssektionenx verksamhet kan föranleda men som
dessa icke själva bör belastas med. Dit hör i främsta rummet sådan operativ
stödverksamhet, som redan nu handlägges vid kvartermästar-, kommunika
tions- och signaltjänstavdelningarna. Den får ökad omfattning i vad avser
marinen och flygvapnet genom att den operativa underhållsplanläggningen
koncentreras till försvarsstaben. Signaltjänstavdelningens nuvarande tek
niska och ekonomiska arbetsuppgifter hör enligt överbefälhavaren i över
ensstämmelse med huvudförvaltningsprincipen så småningom avvecklas
och fördelas på förvaltningarna. Avdelningens uppgift bör kunna avgränsas
till att gälla den operativa sambandstjänsten med tillhörande signalskydds-
tjänst. Några få högt kvalificerade sambandstekniker bör dock även i fort
sättningen permanent ingå i försvarsstaben för att ombesörja samverkan
i utvecklingsarbetet med televerket och olika myndigheter inom krigs
makten.
överbefälhavaren föreslår även att en allmän avdelning inrättas i sek
tion I. Avdelningens uppgifter bör främst vara att genomföra utredningar
av mera allmän karaktär samt att behandla remisser. Vid avdelningen bör
även handläggas andra för krigsmakten gemensamma ärenden såsom
administrativ beredskap, neutralitetsfrågor, ingenjörtekniska ärenden samt
ärenden om samverkan med civila myndigheter.
Sektion II bör liksom hittills ha underrättelse- och säkerhetstjänst som
sina uppgifter. Organisationen bör i stort bibehållas. Fotoavdelningens
huvuddel föreslås dock överförd till arméstaben, där den skall kunna ut
nyttjas av överbefälhavaren enligt huvudstabsprincipen, varjämte utrikes-
avdelningens nuvarande uppdelning på två byråer anses böra ersättas med
en indelning i avdelningar.
överbefälhavaren reser bestämda invändningar mot försvarslednings-
kommitténs förslag att press- och filmavdelningen skall överföras till
sektion I eller II och att sektion III därvid bör utgå. Härom uttalas bland
annat följande. Sektion III :s uppgift bör vara att handha upplysningsverk
samheten i fred och krig för överbefälhavarens behov. Både denne och
chefen för försvarsstaben måste i fred lill sitt omedelbara förfogande ha
en representativ, allmänt kunnig, erfaren och omdömesgill officer som upp-
lysningsofficer, såväl när det gäller att inåt och utåt med auktoritet och
utan omgång tillhandagå de allmänna och militära nyhets- och informa-
tionsorganen med aktuella upplysningar berörande hela försvaret som när
det gäller att genomföra planläggningen för försvarets del av den inåt- och
utåtriktade upplysningsverksamheten i krig i samarbete med civila organ
med motsvarande uppgifter. Han måste också besitta personlig auktoritet
vid sitt samarbete med eu rad militära och civila upplysningsorgan. Han
skall vidare vara lämpad att företräda överbefälhavarens synpunkter i ett
84
Knngl. Maj:In proposition nr 109 ur 1901
flertal kvalificerade nämnder, t. ex. beredskapsnämnden för del psyko
logiska försvaret och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,
samt i arbetsutskott i sådana organisationer som Folk och Försvar. Fn
sådan officer måste besitta kvalifikationer, som meriterar honom för eu
sektionschef sbefattning.
Uppgifterna för sektion IV hör enligt överbefälhavaren avpassas så att
sektionen kan anskaffa, sammanfatta, bearbeta och utvärdera allt det
underlag, som överbefälhavaren behöver för ledning av långsiktsplane
ringen och därav följande budgetarbete inom krigsmakten. Sektionen skali
därvid principiellt endast verka som ledande och samordnande organ i
högkvarteret i nära samarbete med motsvarande organ i försvarsgrens-
staber, förvaltningar och forskningsanstalten. Men sektionen måste också
vara kapabel att under chefen för försvarsstaben la initiativ till och själv
leda vissa grundläggande gemensamma undersökningar och analyser. Både
organisations-, personal-, materiel- och ekonomisk planering måste kunna
granskas och ledas. Det är betydelsefullt att sektionens budgetpersonal är
kvantitativt rustad för att tränga in i och följa upp budgetarbetet inom
högkvarterets olika delar i sådan omfattning, att överbefälhavaren kan
erhålla hållbara ekonomiska kalkyler för sin långsiktsplanering och sina
ställningstaganden till myndigheternas förslag till äskanden.
I fråga om samordningen mellan verksamheten vid operationsledningen
och sektion IV anföres, att del blir försvarsstabschefens angelägenhet att
inför överbefälhavaren åstadkomma en slutlig operativ värdering på grund
val av operationsledningens bedömningar och planeringssektionens allsi
diga undersökningar. Sektionen föreslås indelad i planeringsavdelning,
forskningsavdelning och budgetdetalj.
Enligt överbefälhavarens mening är erfarenheterna från den nyinrättade
personalvårdsbgråns ställning, indelning m. in. goda, och några skäl för
ändringsförslag anses icke föreligga.
Genom inrättandet av en ad jutnntnrrwdelning uppnås enligt överbefäl
havaren en rationalisering av nuvarande uppgiftsfördelning mellan adju
tanturen, förvaltningsofficeren, kassan och chefsexpeditionen. Vissa upp
gifter bör även överföras till allmänna avdelningen i sektion I.
överbefälhavaren föreslår vidare alt befristningsinspektionen (d. v. s.
inspektören över rikets befästningar med stab) överföres till försvarsstaben
och framhåller därvid hland annat, att inspektionen icke är något för
valtningsorgan utan ett rent stabsorgan, som åt överbefälhavaren (för
svarsstabschefen) utför grundläggande utredningar och utger anvisningar
till regionala chefer. Befästningsverksamheten har genom vapenteknikens
utveckling fått en allt större inverkan på de operativa bedömandena. Den
medför också allt större ekonomiska och tekniska avvägningsproblem,
emedan ökade skyddsnivåer och utspridning av befästningar ökar kost
naderna. I befästningsinspektionen genomföres vidare den omfattande rust-
85
ningsplanläggningen i central instans, vilken står i direkt sammanhang
med den operativa planläggningen och är av största betydelse med hänsyn
till vapenutvecklingen. Alla avvägningsproblcm, som måste studeras, och
de operativ t-lckniska överväganden och anvisningar, som måste utfärdas,
anses bestämt tala för att den främsta befästningstekniska expertisen
knytes närmare till överbefälhavaren och försvarsstaben. Visserligen äi
inspektörsbefattningen kombinerad med befattningen som chef för befäst-
ningsbyrån i fortifikationsförvaltningen, men detta i)ör enligt överbefäl
havaren icke hindra att inspektionen, vilken icke har några uppgifter i
förvaltningen, överflyttas till försvarsstaben. Frågan om inspektörens ställ
ning såsom chef för fortifikationskåren upptar överbefälhavaren icke till
behandling.
Arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och souschefen bör enligt
överbefälhavaren bestämmas av den förstnämnde allt efter behov och per
sonliga förutsättningar, överbefälhavaren framhåller att samverkan och
samarbete med civila delar av totalförsvaret samt representation i nämn
der, råd och motsvarande institutioner därvid kommer i hlickpunkten,
ävensom samordning av verksamheten i operationsledningen med verk
samheten i fråga om stödfunktionerna och deras återverkningar i försvars-
grensledningarna och hos andra myndigheter. Överbefälhavaren föreslår
vidare att han skall kunna låta sig företrädas av antingen försvarsstabs
chefen eller souschefen, vilket icke hindrar att överbefälhavaren — särskilt
i frågor, där ansvar delegerats till försvarsgrenschef jämlikt huvudstabs-
principen — lämpligen kan företrädas av denne.
Överbefälhavaren framför även synpunkter och förslag rörande försvars
stabens organisation i krig. Man framhåller, att organisationen i krig icke
bör ändras, förrän högkvarterets krigsorganisation blivit föremål för över
syn. Detta kan icke lämpligen ske förrän förändringarna i fredsorganisa
tionen blivit fastställda och uppgiftsfördelningen mellan de högsta cheferna
bestämts. Dessutom kan en ny krigsorganisation icke omedelbart tillämpas,
emedan förberedelserna för att genomföra eu sådan måste ta avsevärd
tid. Det torde emellertid, anför överbefälhavaren, efter genomförda föränd
ringar i fred sorganisationen vara möjligt att provisoriskt ändra krigsorga
nisationen så att högkvarterets operativa verksamhet kan anpassas till
grundtankarna i 1958 års försvarsledningskommittés betänkande. Studier,
övningar och installationer kan genomföras nligt principerna för kom
mande krigsorganisation.
Vid överbefälhavarens förslag har fogats yttranden av försvarsgrens-
clieferna. Dessa har biträtt förslaget i princip men i flera hänseenden fram
fört kritik mot detaljer i organisationen. De bär även anmält all det före
ligger avsevärda svårigheter att i nuläget avstå personal och framför allt
beställningar i den omfattning överbefälhavaren förutsatt. I fråga om
Kanyl. Mnj:ts proposition nr 109 är 1961
86
Kungl. Majits proposition nr 109 nr 1961
enskildheterna i försvarsgrenschefernas yttranden torde få hänvisas till
1960 års försvarsledningsutrednings betänkande.
1960 års försvars lednings utred ning
Utredningen ansluter sig i allt väsentligt till de principiella synpunkter,
som överbefälhavaren anlagt på försvarsstabens indelning i stort och på
uPPS'ftsfördelningen mellan olika stabsdelar, men framhåller följande.
I nuvarande sektion III ingår press- och filmavdelningen samt krigs
historiska avdelningen. Utredningen förutsätter liksom överbefälhavaren,
att sistnämnda avdelning i enlighet med förslag av 1958 års militärhisto
riska utredning skall utgå ur försvarsstaben. Därvid anser utredningen
tillräckliga skäl icke föreligga för att bibehålla en särskild sektion för upp
lysnings- och pressverksamhet. Antalet direkt under chefen för försvars
staben lydande chefer bör enligt utredningens mening begränsas så långt
det är rimligt och möjligt. Utredningen föreslår -- under erinran om 1958
års försvarsledningskommittés förslag i frågan — att press- och filmav
delningen anknytes till sektion II, varigenom även vinnes en jämnare be
lastning på sektionscheferna. I likhet med överbefälhavaren anser utred
ningen att det bör ställas höga krav på personliga kvalifikationer hos den
officer, som under chefen för försvarsstaben ansvarar för presstjänsten
inom staben. Dessa krav bör dock enligt utredningens mening kunna väl
uppfyllas av en regementsofficer, utan att denne behöver vara sektions
chef. Det bör enligt utredningen förutsättas att avdelningschefen kommer
att i arbetsordning ges erforderlig handlingsfrihet — på samma sätt som i
nuläget — att sköta sina uppgifter. Utredningen tillägger, att om en star
kare koncentration av krigsmaktens upplvsningstjänst kommer att beslutas
i anslutning till pågående särskild utredning, det bör övervägas huruvida
försvarsstabens upplysningsavdelning bör få en annan ställning inom
stabens organisation. — Intill dess beslut fattats om de organisatoriska
formerna för den krigshistoriska verksamhetens bedrivande, anses krigs
historiska avdelningen böra stå direkt under chefen för försvarsstaben,
något som kan antagas icke påverka dennes arbetsbörda i nämnvärd grad.
Den av utredningen föreslagna indragningen av sektion III aktualiserar
frågan om hur sektion IV (planeringssektionen) i fortsättningen bör be
nämnas, Utredningen liar vid övervägande härav funnit sig böra föreslå,
att denna sektion får benämningen »planeringsledningen». Enligt utred
ningens mening ges därigenom lämpligt uttryck åt att detta organ vid sidan
av operationsledningen företräder den mest väsentliga av försvarsstabens
verksamhet.
I fråga om befästningsinspektionen anser utredningen att den från och
med budgetåret 1961/62 bör överföras till försvarsstaben. Inspektören över
rikets befästningar är i nuläget tillika byråchef i fortifikationsförvaltningen
och chef för fortifikationskåren. I förstnämnda egenskap är han tillika
87
ställföreträdare för chefen för fortifikationsförvaltningen. Utredningen an
för, att inspektören efter överflyttningen till försvarsstaben icke längre kan
åläggas förvaltningsuppgifter, varför han bör frigöras från befattningen
som byråchef och eu ny tjänst för byråchef inrättas i fortifikationsfor-
valtningen. 1 samband härmed erinras om att utredning om fortifikations
förvaltningen pågår genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.
Frågan om inspektörens ställning såsom personatkårchef bör närmare
undersökas, säger utredningen, som dock anser övervägande skäl tala för
att inspektören bibehåller chetskapet över fortifikationskåren och i denna
egenskap alltjämt lyder under chefen för armén.
Beträffande arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och sous
chefen har överbefälhavaren ansett, att den bör bestämmas av försvars
stabschefen allt efter behov och personliga förutsättningar. 1958 års
försvarsledningskommitté räknade däremot med att försvarsstabschefen
främst skulle ägna sig åt den operativa verksamheten och långsiktsplane
ringen och att de av stabschefens befogenheter i övrigt, som på grund här
av måste delegeras, skulle samlas hos souschefen. Utredningen finner över
vägande skäl tala för överbefälhavarens förslag.
Enligt utredningens mening bör försvarsstabens fredsorganisation så
ledes i huvudsak ordnas i enlighet med överbefälhavarens förslag, ehuru
med de ändringar som här berörts.
Vad överbefälhavaren anfört om försvarsstabens krigsorganisation har
icke givit utredningen anledning till erinran.
Yttranden
överbefälhavaren framhåller att den föreslagna organisationen av för
svarsstaben måste betraktas som preliminär och att justering kan bli erfor
derlig, sedan vidare erfarenheter vunnits och i samband med översynen
av försvarsgrensstabernas organisation. Liknande synpunkter framföres av
chefen för armén.
Inrättandet av en befattning som souschef i försvarsstaben avstyrkes
av chefen för armén, som hänvisar till att motsvarande anordning prövats
vid arméstaben men där befunnits medföra oklara ansvarsförhållanden. I
stället bör man enligt arméchefen hland annat undersöka möjligheterna
att minska antalet direkt under stabsehefen lydande enheter. V.ivilförsvarx-
stijrelsen ansluter sig däremot till utredningen på denna punkt och anför,
att främst förslagen om inrättande av eu souschefshefattning och en all
män avdelning medför förbättrade möjligheter till samverkan mellan krigs
maktens och civilförsvarets högsta ledning. 1 samband härmed betecknat
styrelsen det som angeläget, att försvarsstaben lar erforderliga resurser
för det omfattande arbete, som är förenat med planläggning och genom
förande på militär sida av övningar med totalförsvarets ledningsorgan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
88
Kanyl. Maj.ts proposition nr 109 nr 1961
Frågan om upplysningsorganets ställning i organisationen har föranlett
åtskilliga uttalanden, överbefälhavaren motsätter sig att upplysningsverk
samheten inordnas i sektion II, som genom underrättelse- och inrikesav-
delningarna företräder i förhållande till nämnda verksamhet motsatta
intressen rörande publicitet. Press- och upplysningsverksamheten, som
berör hela stabens arbetsområde, bör handläggas vid ett organ som står
direkt under stabschefen. Vidare framhålles bland annat att ett bibe
hållande av benämningen sektion ger överensstämmelse med krigsorganisa
tionen. Enligt överbefälhavarens uppfattning bör gällande organisation icke
ändras i avvaktan på resultatet av pågående utredning om försvarsupp-
lysningen. Sistnämnda ståndpunkt intar också 1960 års försvarsupplys-
ningsutredning och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Utred
ningen anför vidare att den lör närvarande icke kan förorda ett avskaf
fande av sektion III som centralorgan för krigsmaktens upplysningsverk
samhet. Beredskapsnämnden har den allmänna uppfattningen, att den
militära upplysningsverksamheten bör företrädas av en sektionschef i för-
svaisstaben, vilken intar en sådan ställning att han av allmänheten be
traktas som en auktoriserad talesman för den militära högsta ledningen.
Chefen för armén föreslår, att upplysningsavdelningen tillsammans med
personal vårdsbyrån och den föreslagna adjutanturavdelningen infogas i en
sektion III. Visserligen har personalvårdsbyråns ställning nyligen fastställts
av statsmakterna, men arméchefen anser omorganisationen av försvarets
högsta ledning innebära eu så stor omvälvning, att byråns lydnadsför-
hållanden trots detta bör tas upp till förnyad granskning. Chefen för flyg
vapnet anser överbefälhavarens förslag vara att förorda, medan chefen för
marinen föreslår en fristående upplvsningsavdelning direkt under försvars
stabschefen.
Den föreslagna namnändringen från sektion IV till planeringsledningen
avstyrkes av överbefälhavaren, som uttalar att parallellitet med operations-
ledningen icke föreligger beträffande uppbyggnad och ledning, samt av
chefen för armen, som föreslår benämningen »studie- och forskningssek-
tion». Sistnämnda förslag sammanhänger med att arméchefen anser gräns
dragningen mellan operationsledningen och planeringsorganet böra göras
annorlunda än utredningen tänkt sig. Försvarets forskningsanstalt anser
att planeringsledningen bör, liksom nuvarande sektion IV, innefatta eu
avdelning för operationsanalys i avvaktan på eu nödvändig översyn av för-
söksorganisationen för operationsanalytisk verksamhet. Det av 1954 års
utredning rörande totalförsvarets personalbehov framförda önskemålet om
en regementsofficersbeställning för personalplanering understrykes av
denna utredning och tillstyrkes av överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,
arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarssIyreisen.
Befästningsinspektionens inordnande i försvarsstaben tillstyrkes av
fortifikations förvaltningen, som föreslår att i samband därmed två civila
89
tjänster i lönegraderna Ae 10 och Ae 7 samt en arvodesbefattning i A: 24
överföres från förvaltningens till försvarsstabens stat. Förvaltningen anför
vidare att en ny tjänst i lönegrad Bp 4 för chef för ämbetsverkets befäst-
ningsbyrå måste inrättas på verkets stat. Överbefälhavaren framför i
huvudsak samma förslag men förutsätter att den nya tjänsten uppföres
på fortifikationskårens personalförteckning och att ytterligare en tjänst
(Ae 7) skall överföras till försvarsstabens stat. Även 1956 års försvarsför-
valtningssakkunniga tillstyrker att inspektionen inordnas i försvarsstaben.
Statskontoret uttalar däremot att detta förslag icke bör närmare prövas
förrän resultatet av den åt försvarsförvaltningssakkunniga uppdragna över
synen av fortifikationsförvaltningens organisation föreligger. Chefen för
armén finner ansvarsförhållandena icke vara i erforderlig grad utredda
och anser att dessa frågor bör klarläggas närmare, innan beslut fattas
om inspektionens överförande till försvarsstaben. Icke heller chefen för
marinen finner utredningens motiv på förevarande punkt vara över
tygande; vissa av befästningsinspektionens uppgifter är enligt marin
chefen icke av den arten att de bör inrymmas i försvarsstaben.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation
1958 års försvarsledningskommitté
Kommittén uttalar att det föreligger en påtaglig brist på stabspersonal
för den av kommittén föreslagna, delvis mycket kvalificerade stabstjänsten.
Redan den nuvarande verksamhetens omfattning medför stundom, att
stabspersonalen i de högre staberna pålägges alltför stora uppgifter. Kom
mittén framhåller även att dess förslag till personalökningar är ringa och
att de behov som måste täckas i allt väsentligt hänför sig till verksamhets
områden, som i nuläget är eftersatta. Förslagen innebär, att beställningar
inrättas för souschef i försvarsstaben i lönegrad Bo 4 och för de tre högsta
befattningshavarna i operationsledningen i lönegrad Bo 4/3. Härutöver
föreslås att beställningar tillkommer i planeringssektionen för den perso
nal, som nu är kommenderad dit för tjänstgöring. Chefen för planerings
sektionen bör enligt kommitténs mening placeras i lönegrad Bo 4/3 i stället
för, som nu, i Bo 1. I fråga om försvarsstabschefen anföres att han bör
förordnas för viss tid — omkring sex år — och placeras i lönegrad B 5.
Kommittén förutsätter att eventuellt erforderliga ytterligare precise
ringar av personalbehovet kommer att göras i samband med den fortsatta
handläggningen av ledningsreformen.
Förslag av överbefälhavaren
överbefälhavaren framhåller i sitt förslag den 23 november 1960 att per
sonalbehovet i försvarsstaben beräknats framför allt med sikte på att utan
nya personaläskanden inom krigsmakten skapa eu organisation för central
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
ledning av den operativa verksamheten. Personalbehovet bör enligt över
befälhavarens mening tillgodoses genom
omflyttning av nuvarande tillgångar,
överflyttning av beställningar från försvarsgrenarna,
utnyttjande av tidigare äskade och anmälda beställningar,
överföring av sådana beställningar till försvarsstabens stat, som enligt
gällande organisationsbeslut finnes uppförda på försvarsgrenarnas perso
nalförteckningar men är avsedda för placering vid försvarsstaben,
omvandling av tidigare disponerade beställningar genom lönegradsupp-
flyttning samt
fortsatt kommendering.
I fråga om behovet av aktiva officerare — utom försvarsstabsaspiranter
och personal vid befästningsinspektionen m. fl. — innebär förslaget ökning
med 21 och minskning med fyra officerare i förhållande till nuläget. Av-
ökningen med 21 officerare föreslås 12 överförda från försvarsgrenarna.
Nya beställningar föreslås för souschefen samt för en regementsofficer och
två kompaniofficerare i underrättelseavdelningen. Dessa beställningar har
alla tidigare äskats eller anmälts men icke inrättats; såsom förut berörts har
dock för tiden 1 oktober 1960—30 september 1961 möjliggjorts att sous
chefen befriats från chefskapet över sektion I. Härutöver föreslår över
befälhavaren, att tidigare äskade beställningar för två regementsofficerare
(avdelningschefer) måtte tillkomma i planeringssektionen för nu kom
menderad personal. Lönegradsuppflyttningar föreslås för chefen för plane
ringssektionen från Bo 1 till Bo 4/3 samt för en kapten till regementsoffi
cer. Denne är avsedd såsom chef för den allmänna avdelningen. De för
de tre högsta befattningshavarna i operationsledningen avsedda beställ
ningarna för överste (kommendör) föreslås skola tillkomma genom över
föring från försvarsgrenarna och i samband därmed omregleras till lönegrad
Bo 4/3.
Av överbefälhavarens förslag framgår att vissa ytterligare beställningar
anses angelägna ehuru de icke nu äskas. Detta gäller främst fyra beställ
ningar avsedda för den allmänna avdelningen. Överbefälhavaren anser sig
emellertid icke för närvarande böra äska ytterligare beställningar, varför
behov av kommenderad personal alltjämt kommer att föreligga. Antalet
kommenderade föreslås ökat med en regementsofficer ur inarinintenden-
turkåren, avsedd såsom chef för planeringssektionens budgetdetalj.
Överbefälhavaren föreslår en ökning av antalet försvarsstabsaspiranter.
I nuläget tjänstgör 11 stabsaspiranter vid staben. Enligt beslut vid 1948
års riksdag (prop. 209) skall antalet aspiranter vara 16, fördelade med
10 från armén samt tre från vardera marinen och flygvapnet. I den om
organiserade försvarsstaben bedömer överbefälhavaren behovet till 20.
Dessa bör enligt förslaget fördelas med fyra från armén samt tre från
Öl
vardera marinen och flygvapnet, medan återstående aspiranter kan uttagas
oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Förslaget innebär dels att försvars
grenarna skall lämna det antal aspiranter som fastställdes 1948, dels att
marinen och flygvapnet vardera bör lämna ytterligare två. För dessa fyra
sistnämnda föreslås beställningar tillkomma vid respektive försvarsgrenar.
De avgångar som föreslås skola ske från den nuvarande försvarsstaben
avser främst personal från fotoavdelningen, som bör överföras till armé
staben.
Utöver här redovisade personaländringar föreslår överbefälhavaren, att
befästningsinspektionens personal tillkommer samt att en assistenttjänst
i lönegrad Ae 17 överföres från flygstaben till försvarsstabens underrättel
seavdelning.
Överbefälhavarens förslag innebär för hela krigsmakten en ökning med
10 officersbeställningar, varav sex på försvarsstabens stat och två vid var
dera marinen och flygvapnet.
1960 års försvarsledningsutredning
En omdaning av krigsmaktens högsta ledning enligt de av utredningen
föreslagna principerna förklarar sig utredningen anse från olika synpunk
ter så betydelsefull, att den vill understryka vikten av att tillräckliga
personalresurser kommer att stå till förfogande för att den nya lednings
organisationen skall kunna genomföras och fungera tillfredsställande. Det
skulle, anför utredningen, icke vara välbetänkt att genomföra de föreslagna
ändringarna i ansvars- och arbetsfördelning under annan förutsättning.
Utredningen framhåller, att förslagen beträffande de grundläggande funk
tionerna operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering innebär,
att viss mycket väsentlig verksamhet, som i nuvarande organisation icke
alls eller endast i otillräcklig grad bedrivits, kommer att åläggas försvars
staben. Det är alltså här fråga om nya arbetsuppgifter, som i huvudsak
tillkommer utöver redan befintliga. Upptagandet av dessa arbetsuppgifter
anges jämte andra förbättringar, som reformförslaget innebär, vara ägnat
att höja vår försvarseffekt i betydande grad, bland annat därigenom att
val mellan olika utvecklingslinjer för vårt försvar kommer att kunna göras
på säkrare och mera rationella grunder.
Utredningen har prövat överbefälhavarens förslag till personalorganisa
tion för den nya försvarsstaben mot den sålunda tecknade bakgrunden.
Därvid säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att för
slaget är sakligt motiverat och att ökningen av antalet beställningar
visserligen kan inge betänkligheter men att hänsynen till de därigenom
ökade möjligheterna att utvinna full effekt av försvarsanslagen väger över.
Utredningen tillstyrker alltså förslaget. Utöver de lönegradsförändringar,
som innefattas i detta, bör enligt utredningens mening försvarsstabschefens
beställning, på sätt 1958 års försvarsledningskommittc föreslagit, omregle
ras från Bo 5/4 till Bo 5.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
Från 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har
försvarsledningsutredningen mottagit en promemoria, vari på anförda skål
bland annat föreslås att i försvarsstaben (planeringsledningen) tillkommer
en beställning för major eller kommendörkapten, avsedd för långsiktig
personalplanering. Försvarsledningsutredningen, som i ärendet samrått
med 1954 års utredning, betraktar de ifrågavarande arbetsuppgifterna som
mycket angelägna och anser också att de är av natur att böra handläggas
i försvarsstaben. Emellertid har utredningen funnit sig icke kunna med
säkerhet hedöma, huruvida en beställning nu bör inrättas för ändamålet
eller om det är lämpligare att i avvaktan på erfarenheter tillgodose per
sonalbehovet genom mera provisoriska åtgärder. Med hänsyn därtill har
utredningen icke ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet.
Försvarsstabens omorganisation bör enligt utredningens mening på
börjas snarast möjligt och genomföras successivt. Erforderliga nya be
ställningar bör tillkomma från och med budgetåret 1961/62 och överföring
av beställningar ske efter hand som de kan lösgöras. Utredningen förut
sätter att de kommenderingar av personal, med vilka överbefälhavarens
förslag räknar, tillgripes först efter hand som det befinnes oundgängligen
erforderligt.
Planläggningen i detalj för försvarsstabens omorganisation och genom
förandet av denna föreslås skola ankomma på överbefälhavaren.
Beträffande försvarsstabens krigsorganisation instämmer utredningen i
överbefälhavarens uttalande att denna fråga nära sammanhänger med
frågan om hela högkvarterets krigsorganisation. Utredningen anser att det
bör åligga överbefälhavaren att inkomma med förslag härom och förut
sätter, att dess förslag om försvarsstabens krigsorganisation därvid kom
mer att vara vägledande. Vidare understrykes att den största begränsning
bör iakttagas vid fastställande av de olika myndigheternas — såväl stabers
som förvaltningars — behov av personal i krigsorganisationen.
Yttranden
Utredningens uppfattning — redovisad under III i det föregående — att
de centrala stabernas verkliga personalbehov i högre grad än nu bör av
speglas i personalförteckningar för dessa staber, biträdes av överbefäl
havaren, försvarets civilförvaltning och statens organisationsnämnd. Civil
förvaltningen tillägger, att fastställandet av personalförteckningar enligt
denna princip dock icke får hindra att — särskilt vid tillämpning av liu-
vudstabsprincipen — vissa möjligheter förefinnes för de olika staberna att
vid behov låna personal från varandra.
Chefen för flygvapnet anser det vara viktigt, alt försvarsgrenarna fål
en i stort sett likvärdig representation i försvarsstaben. Häremot fram
håller chefen för armén, att fördelningen på försvarsgrenar bör avgöras
av de kvalitativa kraven och arbetsuppgifternas art. Enligt arméchefens
93
bestämda uppfattning är det nödvändigt, att för de ledande befattningarna
i försvarsstaben utväljes de därtill mest kvalificerade officerarna, obero
ende av försvarsgrenstillhörighet. överbefälhavaren anser också, att vid
tillsättande av befattning lämplighet för denna och verksamhetens art bör
vara utslagsgivande, samt framhåller att genom den beslutade gemen
samma högskoleutbildningen och kompletterande stabsutbildningen ökade
urvalsmöjligheter efter hand kommer att stå till buds. Statens organisa-
tionsnämnd förutsätter, att växling mellan stabs- och trupptjänst kommer
att äga rum i sådan omfattning, att försvarsstabens personal får en levande
kunskap om och har god kontakt med truppförbandens utbildning och all
männa stridsduglighet.
Försvarets forskningsanstalt förklarar det vara av största vikt, att lång
siktsplaneringen kan centralt sammanhållas och inriktas med beaktande
av såväl militära som tekniska och ekonomiska synpunkter och att därvid
kontakterna med den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen blir effektiva, så
att tekniska nyheter och tendenser kan beaktas och utnyttjas på ett så tidigt
stadium som möjligt. Med hänsyn härtill synes det forskningsanstalten
tveksamt, om föreslagna personella förstärkningar inom försvarsstaben
verkligen är tillräckliga. Anstalten understryker vikten av att personal
förstärkningen blir av sådan storlek, att avsedd effektivisering kan komma
till stånd. Sveriges akademikers centralorganisation har överlämnat ett
yttrande från Sveriges civilingenjörsförbund och försvarsväsendets civil
militära ingenjörers förbund, vari dessa organisationer uttalar att plane-
ringsledningen bör tillföras ett antal kvalificerade tekniker i chefsbefatt
ningar.
Statskontoret konstaterar, att utredningens förslag rörande stabsperso-
nalen i försvarsstaben väsentligen undandrar sig ämbetsverkets bedömande,
men framhåller dock angelägenheten av att försiktighet iakttages med in
rättandet av nya beställningar.
överbefälhavaren uttalar sig om vissa personalbehov, för vilka han i
sitt till utredningen avgivna förslag den 23 november 1960 icke räknat
med beställningar eller tjänster. Såsom förut berörts föreslår överbefäl
havaren nu, att en beställning tillkommer för regementsofficer, avsedd för
personalplanering. Vidare föreslås tjänster tillkomma för tre kanslibiträ
den (Ao 7) och fem kontorsbiträden (Ao 5), samtliga avsedda för nyorga-
niserade och ombildade avdelningar, överbefälhavaren, som konstaterar att
en brist på fyra kaptener föreligger vid den allmänna avdelningen, delar
av chefen för marinen uttalad mening, att en kapten ur vardera marinen
och flygvapnet bör placeras vid avdelningen för att denna skall bli allsidigt
sammansatt, men anser sig likväl icke nu böra äska ifrågavarande fyra
beställningar utan förklarar sig undersöka möjligheterna att på annat håll
frigöra beställningar som kan omdisponeras för ändamålet.
Chefen för armén uttalar, att inga officersbeställningar ur armén, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
04
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961
icke redan nu är avsedda för försvarsstaben, för närvarande kan överföras
till denna. Bland annat framhålles beträffande den beställning i lönegrad
Bo 1, som enligt förslaget skall överföras från luftvärnets till försvars
stabens personalförteckning, att denna beställning enligt arméns personal
planer förutsatts skola omdisponeras inom armén. Arméchefen anser
vidare, att det föreslagna överförandet av tre beställningar för alternativt
överstelöjtnant eller major (Ao 26/24) från armén (generalstabskåren) till
försvarsstaben i stället bör avse en dylik beställning och två majorsbe-
ställningar, varvid de sistnämnda i samband med överförandet bör om
vandlas till alternativa beställningar i Ao 26/24. Förslaget motiveras bland
annat med att hänsyn bör tagas till den nuvarande relationen mellan gene
ralstabskårens beställningar för överstelöjtnant och för major. Beträffande
de för operationsledningen föreslagna beställningarna i lönegrad Bo 4/3
anser arméchefen, att de bör placeras i B 3 för att bredaste möjliga re
kryteringsbas samt önskvärd sänkning av medelåldern och gynnsamma
uttransportmöjligheter för innehavarna skall erhållas. Statstjänsteman
nens riksförbund, som förklarar sig i princip vara emot användningen av
alternativa beställningar, finner dock sannolikt att för nu ifrågavarande
tre beställningar aktuell personal smidigare kan utnyttjas om en alternativ
löneställning tillgripes och vill därför i detta speciella fall icke motsätta
sig en sådan lösning.
Utredningens förslag bör enligt chefen för flygvapnet ses och genom
föras som en helhet. Fly g förval t ningen biträder i princip den tidsplan som
angivits av utredningen men uttalar, att till de reella förutsättningarna för
genomförandet hör en åtminstone i huvudsak åstadkommen allsidig sam
mansättning av försvarsstaben. Man måste därför, enligt ämbetsverket, ha
klart för sig att det kommer att ta flera år innan den nya organisationen
ger full effekt.
XI. Departementschefen
Inledningsvis har jag erinrat om de uttalanden i försvarsledningsfrågan,
som gjordes av riksdagen vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition.
Genom dessa uttalanden framförde riksdagen klara önskemål om en ökad
samordning och mera enhetlig ledning av det militära försvaret, liksom av
hela totalförsvaret. Båda de utredningar, vilkas resultat jag nu i huvuddrag
redovisat, har efter genomförda undersökningar föreslagit reformer med
avseende å krigsmaktens högsta ledning, vilkas allmänna innebörd över
ensstämmer med de av riksdagen sålunda angivna önskemålen. De grund
läggande tankegångarna bakom utredningsförslagen har vunnit allmän an
slutning från de myndigheter m. fl., som yttrat sig i ärendet.
För egen del har jag vid studium av utredningarnas redovisning av sitt
arbete funnit, att förslagen är väl underbyggda genom grundliga undersök
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
95
ningar och överväganden av de betydelsefulla och komplicerade problem
det här gäller. Jag ansluter mig därför i allt väsentligt till förslagen och
anser att de bör läggas till grund för beslut om ny organisation m. m. av
krigsmaktens högsta ledning.
Utredningarna — särskilt 1958 års försvarsledningskommitté — har in
gående granskat nuvarande ansvarsfördelning, organisation och verksamhet
inom krigsmaktens högsta ledning. Denna granskning har givit dem an
ledning att påvisa förtjänster men också påtagliga brister. De gjorda vär
deringarna kan jag i stort sett biträda. Det synes mig emellertid befogat att
i detta sammanhang erinra om att nuvarande ordning, när den i sina hu
vuddrag fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut, betecknade ett stort
steg framåt mot enhetlighet i ledningen och vid internationella jämförelser
torde ha representerat en för sin tid radikal lösning. Att den nu — efter
ett kvartssekel med allt vad det inneburit av förändringar i fråga om krigs-
medel och krigsmetoder — framstår som mindre ändamålsenlig, är natur
ligt. Konstaterandet av de brister som föreligger får mot den nu angivna
bakgrunden icke enbart betraktas som en kritik av det bestående utan
innebär framför allt en uppfordran att med all den framsynthet som är
möjlig vidtaga de förbättringar, som ändrade förhållanden kräver för att
vår krigsmakt skall kunna utveckla största möjliga effekt vid fullgörandet
av sina uppgifter att verka fredsbevarande och att värna vårt lands in
tegritet.
I enlighet med 1958 års uttalanden i försvarsledningsfrågan innefattar
det åt 1960 års försvarsledningsutredning lämnade uppdraget även frågan
om totalförsvarets högsta ledning. Vid inhämtandet av Kungl. Maj :ts be
myndigande att tillsätta utredningen anfördes att både denna fråga och
frågan om krigsmaktens högsta ledning var angelägna och brådskande.
Eftersom det redan förelåg ett relativt omfattande underlag för prövningen
av sistnämnda spörsmål, borde emellertid utredningen pröva huruvida det
vore möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens
högsta ledning utan att avvakta de resultat, vartill utredningen kunde
komma beträffande totalförsvarsledningen. Såsom den lämnade redogörel
sen visar har utredningen vid denna prövning funnit, att beslut om krigs
maktens högsta ledning kan och — bland annat av beredskapsskäl — även
bör fattas nu, utan hinder av att underlag för ett beslut om totalförsvarets
högsta ledning ännu icke föreligger.
Utredningen har, utom de två nu berörda problemkomplexen, också fått
sig anförtrodd frågan om eu ökad samordning på det regionala lednings-
planet inom krigsmakten. Även denna del av uppdraget har utredningen
på anförda skäl funnit kunna anstå till en senare etapp.
Vid remissbehandlingen har icke gjorts någon erinran mot att förslag
rörande de tre delarna av utredningens undersökningsområde upptages till
prövning och beslut vid skilda tidpunkter. För min del hyser jag också,
efter att ha granskat de skäl utredningen anfört för ett dylikt tillvägagångs
sätt, den uppfattningen att anledning saknas att dröja med ett beslut om
krigsmaktens högsta ledning. Den utformning av denna ledning, som nu
föreslås, är nämligen sådan att den icke binder senare val mellan rimliga
lösningar av de båda övriga ledningsfrågorna. Vid sådant förhållande och
då en ganska lång tid får beräknas förflyta från igångsättandet av en så
ingripande ledningsreform, som det nu gäller, intill dess den nya organisa
tionen kan verka med full kraft, anser jag det angeläget att beslut om ny
organisation av krigsmaktens högsta ledning fattas utan dröjsmål. Dessa
beslut bör avse dels principerna för ansvars- och uppgiftsfördelning mellan
myndigheter och stabsorgan inom den högsta ledningen, dels grunddragen
i högkvarterets krigsorganisation, dels ock försvarsstabens fredsorganisa-
tion. Besluten bör — med visst i det följande angivet undantag — träda
i kraft den 1 oktober 1961. Tillräckligt underlag finnes icke för att i detta
sammanhang även besluta om fredsorganisationen av försvarsgrenssta-
berna. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, avser jag emeller
tid att föreslå Kungl. Maj :t åtgärder som bör göra det möjligt att för
1962 års riksdag framlägga förslag i denna fråga.
Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter och ställningstaganden
beträffande de särskilda delarna av föreliggande utredningsförslag. Därvid
ansluter jag i huvudsak till den ordningsföljd, som tillämpats vid den före
gående redogörelsen för förslagen och remissyttrandena.
06
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
För ställningstagandet till de framlagda förslagen rörande ansvarsför
delning in. m. är det av stor betydelse, vilken innebörd som lägges i be
greppen operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete.
Mot de bestämningar av dessa begrepp, som gjorts av 1958 års försvars-
ledningskommitté och biträtts av 1960 års försvarsledningsutredning, har
jag icke något att invända. I detta sammanhang finner jag anledning att
framhålla vikten av att inom var och en av krigsmaktens funktioner en
klar och så långt möjligt enhetlig terminologi kommer till användning.
Strävanden med detta syfte är ägnade att rationalisera verksamheten, icke
minst därigenom att en smidig samverkan mellan olika delar av krigsmak
ten underlättas. I viss utsträckning aktualiseras hithörande spörsmål givet
vis vid utformningen av författningar in. in. i försvarsdepartementet, men
i stora delar regleras krigsmaktens verksamhet av bestämmelser, vilkas
fastställande är anförtrott åt myndigheterna. Inom förvaltningsområdet är
det en naturlig uppgift för försvarets förvaltningsdirektion att verka för en
enhetlig terminologi. När det gäller andra verksamhetsområden, torde upp
giften i allmänhet böra ankomma på överbefälhavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961
97
Vissa utgångspunkter och riktlinjer
Under denna rubrik har i det föregående återgivits vissa av 1960 års
försvarsledningsutredning gjorda uttalanden av principiell natur. Uttalan
dena avser sådana frågor som krigsmaktens högsta lednings uppgifter i
krig och fred, ansvarsfördelningen mellan den politiska och den militära
högsta ledningen, sambandet mellan vår utrikespolitik och krigsmaktens
högsta lednings utformning, indelningen i försvarsgrenar, ledningens per
sonalbehov och formerna för dess tillgodoseende etc. Enligt min mening
har dessa väsentliga spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda av ut
redningen, och jag kan ansluta mig till de framförda uppfattningarna. Här
utöver anser jag mig i detta sammanhang endast böra göra ett par kom
mentarer. Sålunda vill jag särskilt understryka vad utredningen anfört om
de krav, som den alliansfria utrikespolitiken ställer på vår krigsmakts
högsta ledning i fråga om kvalitativa och kvantitativa resurser. Jag vill
vidare framhålla, att sådana efter hand inträdande förskjutningar mellan
de nuvarande försvarsgrenarnas ansvarsområden, som utredningen förkla
rat sig räkna med, icke bör förutsättas komma till stånd först i en mera
avlägsen framtid, efter den period av omkring tio år som utredningen ansett
möjligt att nu överblicka. Att en sådan utveckling tvärtom kan göra sig
märkbar redan inom en mera näraliggande tidrymd är betydelsefullt i olika
hänseenden; bland annat framhäves därigenom kravet, att den högsta led
ningen snarast organiseras så att den kommer att äga god överblick av ut
vecklingen inom krigsmaktens olika verksamhetsområden och har möjlig
heter att i tid vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder.
Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig
Jag finner det vara en riktig utgångspunkt för organisationen av krigs
maktens högsta ledning, att den i första hand skall kunna verka vid och
efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav, som de
båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrånkom
liga. Den verkställda granskningen av nu gällande principer för den högsta
ledningens organisation och verksamhet påvisar emellertid, att nuvarande
ordning i betydelsefulla hänseenden icke uppfyller dessa krav. När det
gällt att bedöma vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa bristerna,
har utredningarna granskat två principiellt skiljaktiga typlösningar, ÖB-
alternativet och militärledningsalternativet. Det förra alternativet känne
tecknas av att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare,
medan det senare innebär kollegial ledning. Utredningarna och samtliga
remissmyndigheter har förordat ÖB-alternativet. Jag anser också skälen för
alt välja detta alternativ vara övertygande. Likaså finner jag det vara fullt
klarlagt, att en befattningshavare — chefen för försvarsstaben — bör ha
fullständigt ansvar och klara befogenheter att leda allt operativt stabsar-
bete inom högkvarteret.
7
—1930
61
Bihang till riksdagens protokoll
1961
.
1
samt. Nr
109
98
Under krigsförhållanden kan det med säkerhet antagas uppkomma be
hov av att för speciella uppdrag äga tillgång till högt kvalificerade militära
befattningshavare med sådan utbildning och erfarenhet, som en försvars-
grenschef repiesenterar. Arten av de uppdrag som därvid kan komma i
fråga synes mig motivera, att försvarsgrenscheferna under krig erhåller
ställning som ställföreträdande överbefälhavare. Det har också föreslagits,
att försvarsgrenscheferna skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren i
den meningen, att de skall vara beredda att vid förfall för överbefälhavaren
överta dennes uppgifter intill dess ny innehavare av ämbetet förordnats av
Kungl. Maj :t. Häremot har hävdats att det vore lämpligare att chefen för
försvarsstaben inträdde som ersättare för överbefälhavaren. Om behovet
av en automatiskt verkande ordning för det högsta befälets övertagande
i ett sådant fall, som här avses, är jag för egen del övertygad. Det synes
mig emellertid icke erforderligt att i detta sammanhang ta ställning till hur
en dylik ordning bör utformas.
Till försvarsledningsutredningens uttalanden om vikten av att de cen
trala förvaltningsmyndigheternas omfattning i krigsorganisationen be
gränsas sa mycket som möjligt kan jag helt ansluta mig. Det är angeläget
att planeringen för förvaltningarnas krigsorganisation sker med sikte på
en väsentlig sådan begränsning.
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred. Granskning av nuvarande
organisation och verksamhet
När utredningarna formulerat de allmänna krav, som bör ställas på
krigsmaktens högsta ledning i fred, och med kraven som utgångspunkt
granskat ledningens nuvarande organisation och verksamhet, har de haft
att behandla synnerligen komplicerade sammanhang. Det är enligt min
mening icke orimligt att påstå, att det från vissa synpunkter möter större
svårigheter att konstruera en effektiv ledning av krigsmakten för freds-
förhållanden än för krig. Medan ledningens verksamhet i krig förutsättes
koncentrerad till det operativa området, skall den i fred avse ett stort antal
funktioner, varjämte hänsyn måste tagas till faktorer — exempelvis av
ekonomisk eller psykologisk art — från vilka man kan och måste bortse
under krigsförhållanden.
Vid sidan av det operativa krigsförberedelsearbetet utgör arbetet med
krigsmaktens utveckling den dominerande uppgiften i fred. Utredningarna
har också, när de studerat alternativa lösningar av frågan om krigsmaktens
högsta lednings organisation i fred, utgått från de krav som ledandet av
dessa båda funktioner ställer. Detta finner jag vara ett riktigt sätt att an
gripa problemen. Jag anser också att utredningarna angivit de väsentliga
krav som bör uppställas. Vad beträffar de brister som utredningarna ansett
föreligga i nuläget, vill jag särskilt understryka vad som anförts om från
varon av en enhetlig strategisk grundsyn. Även om det kan vara vanskligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901
99
att göra en gradering mellan sådana ting som strategisk grundsyn, bered
skap etc., är jag benägen att beteckna åstadkommandet av en sådan grund
syn som ett ofrånkomligt villkor för att krigsmaktens ledning skall kunna
verka på ett riktigt sätt. De åtgärder som föreslagits i fråga om ansvars
fördelning och organisation synes mig ge förbättrade förutsättningar för att
en enhetlig grundsyn skall komma att prägla arbetet inom krigsmaktens
skilda verksamhetsområden; åtgärder av organisatorisk art är emellertid
icke ensamma tillfyllest. Jag vill fästa uppmärksamheten på den stora vikt
som i förslagen tillagts ett ökat studium av strategiska och operativa frågor
under överbefälhavarens ledning i militärledningen och i försvarsstaben.
Lämplig utbildning av personal som avses tjänstgöra i högre staber är nöd
vändig men verkar först på längre sikt. Slutligen kommer det också an på
den enskilde befattningshavarens vilja att underordna sig och sin arbets
insats det samlade försvarets bästa. Försvarsledningsutredningen har an
fört, att det inom försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemen
samma staber och institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna
försvarsgrenens uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna
omständighet tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt, som icke gagnat
krigsmaktens effektivitet. Den företeelse som utredningen här åsyftar är
vad som brukar benämnas försvarsgrenstänkande. Jag finner icke anled
ning att nu gå närmare in på detta problemkomplex, dess innebörd och
orsaker. Det må vara tillräckligt att framhålla, att vad utredningen kriti
serat — enligt min mening icke utan fog -— är något annat än den känsla
av samhörighet med den egna yrkeskåren eller organisationsenheten, som
förekommer icke minst inom vår krigsmakt och om vars värde tvekan icke
behöver råda. Jag vill uttrycka förhoppningen, att en inställning av samma
slag som den jag sist berört kommer att bli allmän i förhållande till krigs
makten som helhet och att den försvarsledningsreform, som nu föreslås,
skall kunna bidraga därtill.
Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering
Enligt det alternativ utredningen föreslagit för ledningen i fred — ÖB-
alternativet — kommer överbefälhavaren att såsom ensam beslutande un
der Kungl. Maj:t leda och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt
krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt
sammansatt försvarsstab. Jag har vid studium av de anförda motiven blivit
övertygad om att detta är en lösning som är nödvändig för att möta tidens
och utvecklingens krav. Ledningen av en så omfattande organisation och
en så förgrenad verksamhet, som krigsmakten representerar, måste ut
formas på ett sätt som så långt möjligt säkerställer kontinuitet och sam
manhang i verksamheten. Det är av flera olika skäl ett starkt intresse för
statsmakterna att så sker och att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de vik
tigaste funktionerna är samlat på en hand. I detta sammanhang vill jag
100
Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1961
erinra om att förslaget icke innebär någon förskjutning av befogenheter
från Kungl. Maj :t till överbefälhavaren utan enbart från andra myndig
heter inom krigsmakten till denne. När det gäller organisationens närmare
utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet, har utredningarna
ansett att överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen, ett nära
organisatoriskt sammanhang mellan operativt krigsförberedelsearbete och
långsiktsplanering samt enkla och entydiga linjer för samverkan med de
civila delarna av totalförsvaret är faktorer, som måste tillmätas avgörande
betydelse. Dessa fordringar anses bli bäst tillgodosedda i en organisation
av krigsmaktens högsta ledning, som innebär att överbefälhavaren i ären
den rörande operativt krigsförberedelsearbete ger direkta order till regionala
chefer samt att de operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och
flygstaberna, handlägges i försvarsstaben. Jag kan helt ansluta mig till
dessa synpunkter och förslag, enligt vilka den operativa ledningen kommer
att präglas av den enhetlighet och samordning som måste eftersträvas.
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
I fråga om ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna —
utrustning, utbildning m. m. — innebär försvarsledningsutredningens för
slag, att ansvaret för dessa funktioner alltjämt skall åvila respektive för-
svarsgrenschefer. Utredningen har emellertid föreslagit viss ändring av de
regler, som nu gäller i fråga om skyldighet för försvarsgrenschef att in
sända till Kungl. Maj :t riktade framställningar, avseende någon av nämnda
funktioner, genom överbefälhavaren.
För egen del ansluter jag mig till grundtankarna i dessa förslag, vilka
syftar till att åstadkomma ökad överblick för överbefälhavaren och närmare
kontakt mellan den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, å
ena sidan, samt förbandsproduktionen, å den andra. Beträffande insändan
det av ifrågavarande framställningar bör huvudregeln vara, att de skall
insändas genom överbefälhavaren, men undantag härifrån skall kunna
göras. Jag anser emellertid att reglerna i ämnet bör utformas så, att av
görandet rörande vilka typer av ärenden, som sålunda skall undantagas,
tillkommer Kungl. Maj :t. Vidare vill jag med skärpa understryka vad ut
redningen anfört därom, att den nya ordningen icke får leda till tidsnöd
vid ärendenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli. Detta måste ovillkorligen
beaktas såväl av de myndigheter, som har att upprätta framställningar
varom här är fråga, som av vederbörlig personal i försvarsstaben.
Förvaltningstjänstens natur
Försvarsledningsutredningen har uttalat, att förvaltningstjänsten har till
allmän uppgift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utform
ning på kort och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut om
målsättning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på
101
operativa grunder. Jag anser att utredningen därmed på ett adekvat sätt
angivit förvaltningstjänstens förhållande till övrig verksamhet inom krigs
makten. Med denna utgångspunkt står det för mig klart, att såväl den ope
rativa ledningen som de för stridskrafternas utrustning och utbildning an
svariga myndigheterna måste ha avsevärda befogenheter att styra förvalt-
ningsverksamheten, såvitt det gäller dennas allmänna inriktning, tidsprio-
ritering av olika projekt m. m. Vid mina överväganden av de framkomna
förslagen rörande formerna för förvaltningstjänstens ledning har jag också
betraktat det som en grundläggande förutsättning, att den lösning som väl-
jes måste säkerställa ett tillräckligt inflytande för de operativa och för-
bandsproducerande funktionernas företrädare. Jag fäster också stort av
seende vid att ett nära samarbete bedrives mellan berörda förvaltnings-
och stabsorgan på olika nivåer.
Intendenturförvaltningstjänstens centrala organisation
Såsom försvarsledningsutredningens redogörelse visar har frågan om
sammanförande av de tre nu befintliga centrala organen för försvarsgre
narnas intendenturförvaltningstjänst länge stått på dagordningen och un
der det sistförflutna året aktualiserats från flera håll. När jag den 14 ok
tober 1960 hemställde om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en ut
redningsman för att verkställa utredning rörande inrättande av ett för för
svaret gemensamt intendenturförvaltningsverk, uttalade jag bland annat
följande. Vad som under den senaste tiden framkommit beträffande förut
sättningarna för inrättandet av ett dylikt verk hade bibragt mig den upp
fattningen, att sådana förutsättningar vore för handen redan vid oförändrad
principiell organisation av krigsmaktens högsta ledning. Resultaten av de
pågående övervägandena rörande totalförsvarets och krigsmaktens högsta
ledning kunde icke antas leda till att förutsättningarna för inrättandet av
ett gemensamt intendenturförvaltningsverk försämrades.
Efter att ha tagit del av vad som anförts i ämnet av försvarslednings-
utredningen och olika remissmyndigheter har jag blivit befäst i min upp
fattning, att de — av utredningen närmare angivna — fördelar, som står
att vinna genom att intendenturförvaltningstjänstens ledning koncentreras
till ett för krigsmakten gemensamt verk, vida överväger tänkbara olägen
heter. Med anledning av vad chefen för armén i sitt yttrande anfört om att
det skulle bli erforderligt att till armétygförvaltningen överföra förvalt
ningen av arméns övningsanslag och av viss materiel, vill jag erinra om
att den nyss omnämnde utredningsmannen har att ägna särskild uppmärk
samhet åt förutsättningarna för att åstadkomma en rationell avgränsning
av intendenturförvaltningsverkets arbetsuppgifter gentemot såväl försvarets
övriga förvaltningsmyndigheter som de högre militära staberna.
Jag anser således, att principbeslut nu hör fattas om övergång till ge
mensam central intendenturförvaltning. 1 likhet med försvarsledningsutred-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
ningen förutsätter jag, att den nya organisationen skall kunna utformas
på sådant sätt att försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina
speciella behov tillgodosedda icke blir eftersatt. Det gemensamma inten-
denturförvaltningsverket bör om möjligt tillkomma under budgetåret 1962/
63. Den särskilda utredningen om det nya verkets organisation m. in. skall
enligt lämnade direktiv bedrivas med sikte på att inrättandet efter veder
börlig riksdagsbehandling skall kunna ske den 1 juli 1962.
Tygförvaltningstjänstens centrala organisation
När försvarsledningsutredningen funnit sig icke kunna tillstyrka att nå
got beslut om gemensam central tygförvaltning nu fattas, har de avgörande
motiven varit följande. Tygmaterielområdet domineras i ekonomiskt hän
seende av stora och komplicerade vapensystem, som efter hand tillkom
mer. Redan nu framtages system, vilkas användningsområden sträcker sig
över försvarsgrensgränserna, och denna utveckling kommer sannolikt att
accentueras. Så länge huvuddelen av tygmaterielen likväl är försvarsgrens-
bunden, kan tiden icke anses mogen att inrätta en gemensam tygförvalt
ning.
Efter noggrant övervägande av olika synpunkter på spörsmålet om tyg
förvaltningens centrala organisation har jag funnit det riktigast att be
döma frågan på samma sätt som utredningen. Detta innebär, att jag för
ordar ett bibehållande tills vidare av den nuvarande tredelade organisatio
nen. När jag intar denna ståndpunkt, vill jag emellertid uttala som min
bestämda mening, att organisationen bör utformas så att den främjar en
utveckling i riktning mot ett för krigsmakten gemensamt tygförvaltnings
verk. Utvecklingen fram till detta — för närvarande relativt avlägsna —
mål måste enligt min mening innefatta en gradvis skeende omvandling av
försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot fackförvaltningar.
Huvudförvaltningsprincipen
Försvarsledningsutredningen har refererat resultaten av en på försvarets
förvaltningsdirektions uppdrag verkställd utredning rörande huvudförvalt-
ningsprincipens praktiska tillämpning. Denna utredning utmynnar i hu
vudsakligen följande förslag, vilka biträdes av försvarsledningsutred
ningen. Huvudförvaltningsansvaret, som nu avser anskaffning och krigs-
produktionsplanläggning, bör — såsom försvarsledningskommittén föror
dat — i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll.
Lämpligheten härav bör dock undersökas i varje särskilt fall. Vidare bör
ansvaret omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. plan
läggning icke endast för krigsproduktion utan även för anskaffning genom
köp, rekvisition och förhyrning. Å andra sidan bör huvudförvaltningsan
svar icke som nu ovillkorligt knytas till hela anskaffningsförloppet eller
till all materiel i en förnödenhetsgrupp. Sådant ansvar bör icke heller
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
103
åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mäng
den av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet.
De föreslagna förändringarna i huvudförvaltningsprincipens innehåll
synes mig ägnade att möjliggöra en smidigare och vidgad tillämpning av
denna princip och därigenom öka dess värde som ett instrument för sam
ordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten. Då emellertid
den nyssnämnda särskilda utredningen ännu icke slutbehandlats inom för-
valtningsdirektionen, är jag icke beredd att nu i detalj ta ställning till hur
en reviderad huvudförvaltningsprincip bör utformas. Det torde ankomma
på Kungl. Maj :t att sedermera, eventuellt på grundval av förslag från för-
valtningsdirektionen, besluta därom. Det är önskvärt att detta kan ske utan
större tidsutdräkt. Jag vill nu endast tillägga, att en lämpligt definierad
och rationellt tillämpad huvudförvaltningsprincip utgör ett effektivt me
del att styra och påskynda en utveckling mot fackförvaltningar. Icke minst
av detta skäl bör enligt min mening stort avseende fästas vid strävanden
att utveckla denna princip.
Direktiv och anvisningar
Enligt den av försvarsledningsutredningen föreslagna ordningen skall
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna utöva dem tillkommande in
flytande på förvaltningsverksamheten bland annat genom direktiv och an
visningar, och utredningen har närmare angivit den avsedda innebörden
av dessa termer. Jag finner det värdefullt att ett försök nu gjorts att
systematisera ifrågavarande begreppsområde. Med anledning av att syste
met med direktiv och anvisningar av vissa remissmyndigheter ansetts vara
oklart vill jag framhålla, att förslagen i fråga torde böra undergå en tek
niskt^ uridisk överarbetning, innan de omsättes i instruktionsbestämmel-
ser. Därvid kan det också bli anledning att närmare överväga när direktiv
respektive anvisningar bör begagnas. I det följande använder jag emeller
tid dessa termer på samma sätt som utredningen.
Det har av vissa remissmyndigheter ansetts, att icke blott anvisningar
utan även direktiv bör kunna av mottagaren underställas högre myndighet.
Direktiv skall enligt utredningens förslag utgå endast från överbefälhava
ren. Direktiven skall utgöra allmänna riktlinjer för myndigheternas hand
lande, vilka skall avspegla den grundsyn som det ankommer på överbefäl
havaren att fastställa och hävda i planeringen för krigsmaktens utveck
ling. Med den karaktär direktiven sålunda har synes det mig icke annat
än i sällsynta undantagsfall kunna uppkomma behov av att de underställes
Kungl. Maj :ts prövning. Skulle emellertid en myndighet i något fall er
hålla direktiv, som strider mot för myndigheten utfärdade föreskrifter och
som denna därför finner det oförenligt med sitt ansvar inför Kungl. Maj :t
att följa, bör myndigheten hos överbefälhavaren hemställa om att få direk
tiven modifierade. Om därvid en enhetlig bedömning icke kan uppnås, har
överbefälhavaren att biinskjuta frågan till Kungl. Maj:t.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Vad beträffar de fall, då direktiv avser ämnen i vilka den mottagande
myndigheten har att göra framställning till Kungl. Maj :t — exempelvis
förslag till anslagsäskanden — ligger det i sakens natur att myndigheten
äger rätt och skyldighet att, samtidigt som den fullgör vad som ålagts den
genom direktiven, även redovisa sin egen på tjänsteansvar grundade upp
fattning.
De av överbefälhavarens direktiv, som berör förvaltningsmyndigheterna,
torde få förutsättas ingå i det större komplexet av direktiv för krigsmak
tens utveckling, som överbefälhavaren utfärdar, varför jag finner det
naturligt att de lämnas genom respektive försvarsgrenschefer. Denna ord
ning torde vara lämplig icke blott när det gäller försvarsgrensförvaltning-
arna utan även i den mån direktiv är avsedda att inverka på gemensamma
förvaltningsmyndigheters verksamhet. Det bör dock stå överbefälhavaren
fritt att med ledning av erfarenheten bestämma vilken ordning som skall
iakttagas beträffande dessa myndigheter.
Vad härefter beträffar anvisningar, vilka även enligt utredningens för
slag skall kunna underställas högre myndighet, synes det förtydligandet
böra göras att denna högre myndighet alltid bör vara Kungl. Maj:t, oavsett
om anvisningarna meddelats av överbefälhavaren eller av försvarsgrens-
chef. Jag vill vidare framhålla, att myndighet, som icke erhållit anvis
ningar rörande viss fråga men som finner tvekan kunna råda om överbe
fälhavarens eller försvarsgrenschefs inställning till frågan, givetvis bör
hemställa om anvisningar för sitt handlande.
Överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten
Utredningens förslag härutinnan har icke föranlett några egentliga er
inringar i remissyttrandena, och jag kan för egen del begränsa mig till ett
par påpekanden i detaljfrågor.
Överbefälhavarens operativt betingade anvisningar har av utredningen
bedömts främst komma att avse frågor inom de områden, som i försvars
staben representeras av kvartermästar-, kommunikations- och signal tjänst
avdelningarna. Det torde böra tilläggas, att frågor som stabsmässigt be-
redes inom befästningsinspektionen i stor utsträckning är av natur att för
anleda anvisningar från överbefälhavaren till fortifikationsförvaltningen.
Frågan huruvida överbefälhavarens kommunikation med förvaltnings-
myndigheterna bör äga rum direkt eller — som utredningen ansett —
genom försvarsgrenscheferna, har dryftats av ett par remissmyndigheter.
För egen del finner jag det naturligt, att de operativt betingade anvisning
arna, men icke direktiven, riktas direkt till förvaltningarna; försvarsgrens
cheferna bör dock erhålla kännedom även om anvisningarna genom av
skrifter eller på annat sätt.
I övrigt vill jag beträffande utredningens förslag i nu förevarande delar
endast uttala, att jag funnit förslagen väl avvägda och att de synes mig
ägnade att ge överbefälhavaren erforderligt inflytande på förvaltningsmyn
digheternas verksamhet utan att betunga honom med detaljarbete.
Försvarsgrenschefs inflytande på förvaltningstjänsten
Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrens-
chefernas chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk
skall upphöra, har klart tillstyrkts av 1956 års försvarsförvaltningssakkun-
niga och av reservanterna i armétygförvaltningen. Försvarets civilförvalt
ning uttalar sin principiella anslutning till förslaget men ifrågasätter en tids
uppskov med genomförandet. Härtill kommer två myndigheter — försvarets
förvaltningsdirektion och statens organisationsnämnd — som utan att di
rekt avstyrka förslaget likaledes anser att med dess genomförande bör
anstå. I övrigt har förslaget mött starkt motstånd, främst från de militära
remissmyndigheterna.
Ifrågavarande förändring i det formella chefskapet i tygförvaltningarna
kan synas vara en radikal reform. Jag har därför noggrant vägt skälen
för och emot densamma. Från rent systematisk synpunkt kan den nuva
rande ordningen ge anledning till erinringar. Det kan dock knappast för
nekas, att den i praktiken medfört vissa fördelar i de fall den tillämpats.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att väsentligt skiljaktig
praxis utvecklats inom de olika förvaltningarna. I något fall har försvars-
grenschefen i mycket begränsad utsträckning utövat sitt chefskap i för
valtningen. Effektiviteten i tygförvaltningarnas verksamhet synes emeller
tid icke ha uppvisat några differenser förvaltningarna emellan, som kan
antagas bero på den olika frekvens med vilken försvarsgrenscheferna ut
övat sitt chefskap över respektive förvaltningar. Såvitt jag på basis av
gjorda iakttagelser kunnat konstatera, har samarbetet mellan stab och
förvaltning över lag fungerat väl.
Jag vill också fästa uppmärksamheten vid att enligt de förslag jag upp
tar i förevarande proposition skall försvarsgrenschefs till Kungl. Maj :t
riktade framställningar framdeles i princip insändas genom överbefälha
varen. Med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning skulle emel
lertid det förhållandet inträda, att försvarsgrenschef såsom chef i förvalt
ningen skulle kunna vända sig direkt till Kungl. Maj :t. En sådan ordning
skulle följaktligen leda till att försvarsgrenschef erhöllc friare ställning
som chef för tygförvaltning än i sin egenskap av chef för försvarsgrenen.
Då det sistnämnda chefskapet är det primära, vilket också kommer till
uttryck i den mera påtagliga aktivitet med vilken vederbörande utövar
detta chefskap, förefaller eu sådan friare ställning ologisk.
När jag stannat för att biträda utredningsmajoritetens förslag, har —
förutom att detta förslag synes logiskt och systematiskt riktigt — huvud
skälet härtill varit den av mig i det föregående angivna principen, att or
ganisationen bör utformas så att den främjar en utveckling i riktning från
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
105
106
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
försvarsgrensförvaltning mot fackförvaltning. En sådan utveckling, vilken i
första hand främjas genom den vidgade tillämpning av huvudförvaltnings-
principen som nu föreslås, medför bland annat att försvarsgrenschef i
växande omfattning har att meddela anvisningar till flera tygförvaltningar,
allt eftersom dessa blir mindre försvarsgrensbundna. I takt med att en
sådan ordning mera markant växer fram ter sig förvaltningschefskapets
bundenhet till försvarsgrenschefen alltmer omotiverat. Även om den rå
dande ordningen för tygförvaltningsverkens ledning sannolikt skulle kunna
fungera tillfredsställande ännu någon tid, måste man enligt min mening
räkna med att utvecklingen mot fackförvaltning förr eller senare kommer
att framtvinga en ändring. Jag har ansett det lämpligast att principbeslut
om denna ändring fattas i samband med den försvarsledningsreform som
nu förestår men att genomförandet sker vid en senare tidpunkt, t. ex. då
det nya gemensamma intendenturförvaltningsverket träder i verksamhet.
Under erinran om att jag i det föregående klart uttalat mig för principen,
att krigsmaktens förvaltningstjänst måste i avsevärd utsträckning styras
militärt, vill jag framhålla att den av försvarsledningsutredningens majo
ritet föreslagna lösningen synes mig ägnad att ge försvarsgrenscheferna det
mått av inflytande på förvaltningstjänsten, som de behöver för att kunna
bära sitt ansvar för den förbandsproducerande verksamheten. Det bör be
aktas, att försvarsgrenschefen enligt förslaget skall utöva sitt inflytande
icke blott genom den i och för sig betydelsefulla anvisningsrätten utan
också därigenom, att vissa frågor skall underställas hans prövning. Det
kan enligt min mening rentav med visst fog göras gällande, att försvars-
grenschefens inflytande genom det nya systemet i realiteten kan visa sig
bli starkare än nu, när det gäller frågor som rör hans egen försvarsgren.
Jag vill med hänsyftning på vad som anförts i något remissyttrande tillfoga,
att det såvitt jag kan se icke finnes någon grund för ett antagande, att det
nödvändiga dagliga samarbetet mellan staber och förvaltningar skulle
komma att äventyras genom den nya ordningen.
Försvarets förvaltningsdirektion
Jag vill erinra om att förvaltningsdirektionen tillkom vid den år 1954
beslutade förvaltningsreformen med främsta uppgift att besluta om huvud-
förvaltningsprincipens tillämpning. För ett organ av denna mycket spe
ciella typ har uppgiften att finna de rätta arbetsformerna naturligen icke
varit fri från svårigheter. Det är emellertid min uppfattning att förvalt
ningsdirektionen visat sig kunna göra insatser av betydande värde för sam
ordning och rationalisering av förvaltningarnas verksamhet. Jag anser där
för i likhet med utredningen, att det är mest ändamålsenligt att bygga vi
dare på direktionen i strävandena att ytterligare utveckla denna samord
ning och rationalisering särskilt inom tygförvaltningens område. I enlighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
1U7
härmed kan jag icke förorda tillkomsten av någon fristående styrelse för
de tygförvaltande verken.
Vissa remissyttranden betecknar förslagen om uppgifter och befogen
heter för förvaltningsdirektionen som oklara och otillräckligt genomarbe
tade. För egen del vill jag anföra följande. Jag har i det föregående uttalat
mig för en i vissa avseenden ändrad och utvidgad huvudförvaltningsprin-
cip som ett medel att påskynda en utveckling mot fackförvaltning. Att
besluta om tillämpningen av principen i fråga kommer även framdeles att
vara en huvuduppgift för förvaltningsdirektionen. Liksom hittills kom
mer det också att åligga direktionen att besluta om inrättande av sam-
arbetsdelegationer och om deras verksamhet. Vilka uppgifter och befogen
heter som i övrigt bör tillkomma direktionen har utredningen funnit en
dast kunna skisseras, och den har ansett att blivande bestämmelser därom
till en början måste bli provisoriska i avvaktan på närmare erfarenheter.
Jag kan icke se något anmärkningsvärt häri utan finner tvärtom utred
ningens försiktiga bedömanden i dessa frågor realistiska. Jag förutsätter
sålunda, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att efter hand som
underlag därför erhålles precisera uppgifter och befogenheter för direk
tionen. Det av utredningen skisserade förslaget ävensom förvaltningsdirek-
tionens remissyttrande i frågan bör därvid kunna tjäna som underlag för
en mera provisorisk reglering tills vidare. Jag vill emellertid i detta sam
manhang understryka betydelsen av att förvaltningsdirektionen från de
synpunkter den har att anlägga ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor
rörande icke försvarsgrensbundna system.
Förslaget att direktionen i vissa fall skall kunna arbeta med eu mindre
krets av ledamöter finner jag beaktansvärt. Även i detta ämne bör det an
komma på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga föreskrifter.
I likhet med utredningen finner jag det angeläget att direktionens ord
förande har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget. 1956 års för-
svarsförvaltningssakkunniga har i sitt yttrande ansett det kunna ifråga
sättas att inrätta en heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Fn sådan åt
gärd anser jag emellertid icke motiverad. Däremot avser jag att vid an
mälan senare denna dag av frågan om direktionens avlöningsanslag för
nästa budgetår föreslå en uppräkning av ordförandens årsarvode. Därvid
ämnar jag även föreslå, att kanslidirektörstjänsten höjes i lönegrad från
Bp 4 till Bp 5 samt att en tjänst för förste byråsekreterare eller förste byrå
ingenjör i högst lönegrad Ae 23 tillkommer.
Jag övergår härefter till frågan om överbefälhavarens förhållande till
förvaltningsdirektionen. Till en början vill jag erinra om att överbefälha
varen enligt nu gällande regler äger rätt att inträda som ledamot i direk
tionen, när han finner det lämpligt, och att han därvid skall utöva ord
förandeskapet. Direktionens beslut fattas enligt majoritetsprincipen. Alt
överbefälhavaren sålunda, när det gäller att inverka på direktionens beslut,
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
är hänvisad till att deltaga i omröstning, anser jag mindre väl förenligt
med hans ställning såsom krigsmaktens främste målsman under Kungl.
Maj:t. Jag kan emellertid icke heller ansluta mig till utredningens förslag,
att överbefälhavaren skulle äga möjlighet att under vissa förutsättningar
ensam fatta direktionens beslut. Utredningen har ansett att en sådan möj
lighet borde tillkomma överbefälhavaren när det gäller frågor av stor be
tydelse, i vilka enighet icke kunnat vinnas inom direktionen men som bör
avgöras utan längre uppskov. I dylika fall synes mig den riktiga lösningen
vara, att den föreliggande frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t. Man torde
böra utgå från att Kungl. Maj :t före avgörandet regelmässigt inhämtar
överbefälhavarens mening.
I övrigt anser jag att överbefälhavarens förhållande till förvaltnings-
direktionen bör i stora drag regleras enligt följande. I överensstämmelse
med utredningens förslag bör överbefälhavaren vara representerad vid
direktionens sammanträden och äga rätt att kalla direktionen till över
läggningar. Den skyldighet att hålla överbefälhavaren orienterad om för-
valtningsverksamheten, som enligt utredningen bör åvila de centrala för
valtningsmyndigheterna, bör av naturliga skäl gälla även för direktionen.
Det synes vidare böra framhållas, att de direktiv överbefälhavaren utfär
dar för krigsmaktens utveckling givetvis är bindande för förvaltningsdirek-
tionen liksom för varje annan myndighet inom krigsmakten, i den mån
de berör materiel- eller andra förvaltningsfrågor. Några anvisningar kan
rimligtvis icke lämnas direktionen, eftersom denna icke har att vidtaga
konkreta förvaltningsåtgärder av det slag, som förutsättes skola »styras»
anvisningsvägen. Däremot bör det stå överbefälhavaren fritt att anbefalla
direktionen att till behandling upptaga vissa samordningsfrågor, särskilt
sådana med operativ anknytning, och att ange viss tidpunkt vid vilken frå
gorna bör vara reglerade. Skulle det visa sig att beslut icke kan fattas
inom angiven tid eller att beslutet från överbefälhavarens synpunkter fram
står som otillfredsställande, bör överbefälhavaren kunna anmäla förhållan
det hos Kungl. Maj :t.
Slutligen vill jag ansluta mig till vad utredningen anfört om att förvalt-
ningsdirektionens kansli bör nära samarbeta med försvarsstaben i budget
frågor och att det i sådana frågor i viss mån bör kunna fungera även som
utredningsorgan åt överbefälhavaren.
Budgetarbetets ledning
Vad utredningen anfört om budgetarbetets ledning kan jag i allt väsent
ligt ansluta mig till. Jag vill dock starkt betona, att genomförandet av
ifrågavarande förslag icke får leda till någon förkortning av den tid som
står till buds för anslagsäskandenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli.
Försvarets civilförvaltning har enligt min mening anfört vägande skäl för
sitt förslag, att äskandet av försvarsgrenarnas avlöningsanslag skall an
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
109
komma på försvarsgrenscheferna under medverkan av civilförvaltningen.
Jag biträder därför förslaget.
Erforderliga åtgärder för genomförande av nu angivna förändringar
torde få vidtagas av Kungl Maj :t.
Vissa särskilda frågor
De uttalanden av försvarsledningsutredningen, som i det föregående
redovisats under denna rubrik, kan jag i stort biträda. Jag finner icke an
ledning att i detta sammanhang beröra de olika frågorna i vidare mån än
att jag vill anmäla min avsikt att vid ett senare tillfälle föreslå Kungl.
Maj :t att meddela beslut, innebärande att chefen för försvarsstaben skall
vara representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar.
Högsta ledningen av det totala försvaret. Krigsmaktens regionala ledning
Spörsmålet om utredning etappvis av de tre frågekomplexen rörande
krigsmaktens högsta ledning, totalförsvarets högsta ledning och krigsmak
tens regionala ledning har jag redan berört. Vad försvarsledningsutred
ningen i övrigt anfört rörande totalförsvarets ledning finner jag beaktans-
värt. Då det emellertid icke nu är aktuellt att fatta några beslut i detta
ämne, anser jag mig icke böra närmare kommentera dessa uttalanden.
Chefen för marinen har i sitt remissyttrande förklarat sig finna det be
klagligt, att utredningen icke tagit ställning till frågan om ett försvarsråd
eller en försvarsnämnd, och ansett att principförslag i denna fråga even
tuellt bör framläggas i samband med att förslag om krigsmaktens högsta
ledning förelägges riksdagen. Med anledning härav vill jag endast fram
hålla, att det av chefen för marinen berörda spörsmålet enligt min mening
tillhör frågorna om totalförsvarets högsta ledning. Jag förutsätter att det
kommer att behandlas i den påbörjade andra etapp av försvarsledningsut-
redningens arbete, som avser totalförsvarsledningen.
Militärledningen
Vad de båda utredningarna anfört om militärledningen har bibragt mig
uppfattningen, att en effektivisering och intensifiering av verksamheten i
detta forum är önskvärd och att åtskilligt torde stå att vinna därigenom.
Inom militärledningen bör, på sätt utredningarna förordat, överläggningar
äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor. De medel som före
slagits för att verksamheten skall ge bättre utbyte — främst utnyttjandet
av ett gemensamt stabsunderlag för överläggningarna samt skyldighet för
ledamöterna att ange sina ståndpunkter i förelagda ärenden — synes mig
lämpligt valda. Jag finner det också värdefullt, att försvarsledningsutred
ningen så klart fastslagit militärledningens karaktär av ett organ för över
läggningar inen icke för kollektiva beslut. I övrigt vill jag endast fram
hålla att jag är övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning, att
bestämmelserna om militärledningen bör gälla endast i fred.
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber
Enighet synes råda mellan de båda utredningarna och remissmyndig-
heterna om principerna beträffande försvarsstabens ställning och uppgif
ter. Det är alltså en allmänt omfattad mening, att försvarsstaben i fram
tiden icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab,
liksom att dess arbete bör koncentreras till de viktigaste verksamhetsom
rådena och icke innefatta detaljarbete, som kan utföras på annat håll. Även
jag ansluter mig till dessa principer och finner det angeläget, att de blir
vägledande för arbetet i den omorganiserade staben.
I del föregående har redovisats vilka grupper av ärenden som enligt
överbefälhavarens och försvarsledningsutredningens mening bör handläg
gas i försvarsstaben. Detta spörsmål torde komma att närmare regleras
av Kungl. Maj:t i ny instruktion för staben. De föreliggande förslagen
synes mig emellertid icke i detta sammanhang ge anledning till erinran.
Den viktigaste ändringen i rådande arbetsfördelning mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna är, att sådana ärenden av operativ art, som nu
handlägges i marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben. Jag
vill i anslutning härtill framhålla, att något operativt krigsförberedelse-
arbete i den mening, som framgår av den förut omnämnda bestämningen
av detta begrepp, i fortsättningen givetvis icke skall bedrivas i någon av
försvarsgrensstaberna.
Mot förslaget om införande av en huvudstabsprincip — innebärande
att överbefälhavaren skall äga ålägga underställda myndigheter att för
hans räkning bereda ärenden och, i vissa fall, att besluta på hans uppdrag
— har jag i och för sig intet att invända. Utformningen och den prak
tiska tillämpningen av en sådan princip torde dock få närmare undersökas
inom försvarsdepartementet i samband med utarbetandet av nya instruk
tioner. Bland annat måste det undersökas, hur tillämpningen skall kunna
förenas med den av statsmakterna gjorda tilldelningen av personella och
andra resurser till skilda staber.
I anslutning till vad som uttalats av överbefälhavaren och 1956 års för-
svarsförvaltningssakkunniga vill jag framhålla, att den anskaffning av
telemateriel, som handhaves av försvarsstaben, bör överföras till förvalt
ningsorganisationen så snart sig göra låter.
Försvarsstabens inre organisation
Jag begränsar mig här till att behandla vissa frågor, i vilka min upp
fattning avviker från försvarsledningsutredningens eller som eljest synes
mig påkalla särskilda uttalanden.
Förslaget om inrättande av en souschef sbefattning i försvarsstaben har
avstyrkts av chefen för armén, som hänvisat till att en motsvarande an
ordning prövats vid arméstaben men där befunnits olämplig. Jag vill med
anledning härav framhålla, att erfarenheterna av en befattning för vissa
uppgifter hos en myndighet icke gärna kan ge besked om lämpligheten
av att hos en annan myndighet inrätta en befattning med samma namn
men avsedd för andra arbetsuppgifter. För min del anser jag behovet av
en souschef i försvarsstaben vara klarlagt, både när det gäller uppgifter
inom staben och -— icke minst — det samarbete med civila totalförsvars-
organ in. fl. institutioner, som nu ankommer främst på försvarsstabs
chefen. Under erinran om vad bland andra civilförsvarsstyrelsen anfört
i sitt yttrande tillstyrker jag alltså, att en befattning som souschef inrättas.
Beträffande den ställning, som upplysningsorganet i försvarsstaben
(motsvarigheten till nuvarande press- och filmavdelningen inom sektion
III) bör inta, har meningarna varit åtskilligt delade, såsom framgår av
min redogörelse i det föregående. För egen del ansluter jag mig till för-
svarsledningsutredningens förslag så till vida, att jag anser ifrågavarande
organ böra utgöra en avdelning och icke en sektion. Däremot har jag fun
nit några egentliga fördelar icke vara förenade med avdelningens inord
nande i en sektion, eftersom avdelningschefen -— vilket även synes ha varit
utredningens mening — finge förutsättas fullgöra sina uppgifter i huvud
sak oberoende av vederbörande sektionschef. Jag har därför stannat för
att föreslå, att en upplysningsavdelning inrättas och ställes direkt under
försvarsstabschefen, varvid nuvarande sektion III utgår.
Vissa erinringar har gjorts mot den av utredningen föreslagna benäm
ningen »planeringsledningen» för den enhet inom försvarsstaben, som skall
svara för långsiktsplanering m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att sedermera besluta i denna namnfråga.
Jag anser det vara lämpligt att befästningsinspektionen, vars verksam
het har åtskilliga anknytningar till olika verksamhetsgrenar inom försvars
staben och som för närvarande lyder direkt under överbefälhavaren, in
ordnas i försvarsstaben. Befattningen som befästningsinspektör måste
därvid skiljas från befattningen som chef för fortifikationsförvaltningens
befästningsbyrå. För sistnämnda befattning erfordras följaktligen en ny
tjänst. Då frågan om fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag för bud
getåret 1961/62 har anmälts i årets statsverksproposition, torde den nya
tjänsten icke kunna tillkomma redan från och med nästa budgetår. Eu
provisorisk anordning torde därför få tillämpas intill den 1 juli 1962 i
form av förordnande att bestrida göromål som eljest ankommer på tjänste
man i lönegrad Bp 4. Jag räknar därvid med att kostnaderna skall be
stridas från fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag.
Befästningsinspektören bör liksom nu vara chef för fortifikationskåren
och i denna egenskap lyda under chefen för armén. Erforderligt biträde
med göromålen i kårchefsbefattningen torde böra lämnas av personal vid
befästningsinspektionen.
Slutligen vill jag anmäla, att jag finner det naturligt och angeläget, att
långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland arbetsuppgif-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
111
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961
terna för försvarsstabens planeringsorgan. Jag kommer i det följande att
föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.
Huvuddragen av försvarsstabens organisation enligt mitt förslag fram
går av bilaga 2.
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation
Antalet vid försvarsstaben tjänstgörande officerare på aktiv stat (utom
militärassistenter, försvarsattachéer, personal vid krigshistoriska avdel
ningen och personalvårdsbyrån samt försvarsstabsaspiranter) uppgick vid
utgången av september 1960 till 81. Av dessa innehade 30 beställning på
försvarsstabens stat, medan de övriga uppbar lön från försvarsgrenarnas
stater och var placerade till tjänstgöring i försvarsstaben eller kommen
derade dit. — Vid befästningsinspektionen tjänstgjorde vid samma tid
punkt fyra aktiva officerare, alla på fortifikationskårens stat.
För den organisation av försvarsstaben -— inklusive befästningsinspek
tionen men exklusive militärassistenter m. fl. ovan angivna kategorier —
som försvarsledningsutredningen föreslagit på grundval av ett från över
befälhavaren inhämtat underlag, bör behovet av officerare beräknas till
102. Om hänsyn tages även till den för långsiktig personalplanering av
sedda befattning, om vilken jag förut talat, utgör antalet erforderliga offi-
cersbefattningar 103, vilket innebär en ökning med 18 i förhållande till
nuvarande antal befattningar i försvarsstaben och befästningsinspektio
nen. Personalbehovet för 14 av dessa 18 befattningar skall enligt förslaget
tillgodoses genom följande åtgärder. Från försvarsgrenarna överföres till
försvarsstabens stat elva beställningar. Å andra sidan överföres två be
ställningar från försvarsstaben till armén. Nya beställningar inrättas på
försvarsstabens stat till ett antal av sju, varav två ersätter tidigare kom-
menderingar. Vidare upphör ytterligare två men tillkommer två konnnen-
deringar. För det återstående behovet av fyra officerare, vilket hänför sig
till allmänna avdelningen, har beställningar ansetts icke nu böra äskas,
och frågan om hur behovet skall fyllas har tills vidare lämnats öppen. I
enlighet härmed skulle organisationen nu komma att omfatta 99 offi
cerare av här ifrågavarande kategorier. — Av ifrågavarande 99 officerare
skulle enligt vad nu sagts (30 + 11 —2+7=) 46 komma att inneha be
ställningar på försvarsstabens stat. Emellertid föreslås vidare att 35 be
ställningar på försvarsgrenarnas stater, vilkas innehavare för närvarande
tjänstgör på befattningar i försvarsstaben, överföres till staten för denna
stab. På grund härav bör enligt förslaget sammanlagt (46 + 35 =) 81
beställningar finnas uppförda på försvarsstabens stat för personal, varom
nu är fråga.
Som jag nämnt, innefattar de uppgifter jag nu lämnat icke försvars
stabsaspiranter. I samband med de beslut om försvarsstabens organisation,
som fattades 1948, angavs som en beräkningsgrund (prop. 209, s. 43 f.)
Kangl. i\laj:ts proposition nr 109 ur 1961
113
att i staben borde tjänstgöra 16 aspiranter, varav tio ur armén samt tre
ur vardera marinen och flygvapnet. Enligt överbefälhavarens av utred
ningen tillstyrkta förslag bör i fortsättningen beräknas ytterligare två
aspiranter ur envar av de båda sistnämnda försvarsgrenarna. Beställ
ningar härför föreslås tillkomma på dessa försvarsgrenars stater.
Förslaget innefattar vidare, på sätt framgår av den lämnade redogörel
sen, omregleringar i lönegradshänseende av några militära beställningar
samt inrättande av fem och indragning av två arvodesbefattningar för pen
sionerad personal. Därutöver föreslås överflyttning av en sådan befatt
ning från fortifikationsförvaltningens till försvarsstabens stat.
Redan i det föregående har jag givit uttryck för vilken vikt jag till
mäter den försvarsledningsreform som nu förestår. Mitt grundläggande
motiv för att föreslå denna i många avseenden genomgripande reform är
självfallet, att jag är övertygad om att möjligheter därigenom öppnas att
i betydande grad öka vår försvarseffekt; från en synpunkt sett innebär
detta, att vi kan räkna med större säkerhet för att de medel som anslås
till vårt försvar och de uppoffringar i övrigt som detta betingar kommer
till största nytta. Det står emellertid klart för mig, att den effektivare
ledning av krigsmaktens verksamhet, som vi önskar uppnå, icke kan väntas
komma till stånd enbart genom att man föreskriver ändringar i ansvars
förhållandena och den organisatoriska indelningen. En nödvändig förut
sättning är också, att erforderliga stabsresurser ställes till förfogande för
beredning av överbefälhavarens beslut in. m. Jag har vid mina övervä
ganden kommit till det resultatet, att försvarsledningsutredningen gjort
riktiga bedömanden när den enhälligt föreslagit de kvantitativa och kvali
tativa förstärkningar av försvarsstaben, som jag nyss redovisat. Härvid
har jag beaktat, att det här i väsentlig grad är fråga om nya arbetsupp
gifter, som i huvudsak tillkommer utöver redan befintliga. Jag ansluter
mig således till utredningens förslag i dessa hänseenden och kommer att
vid anmälan senare denna dag av försvarsstabens och försvarsgrenarnas
m. fl. avlöningsanslag framlägga vederbörliga detalj förslag med kostnads
beräkningar. Jag vill emellertid i detta sammanhang anmäla, att de totala
kostnadsökningarna för löner under olika anslag utgör i runt tal 400 000
kronor för helt budgetår.
Det torde vara erforderligt, att jag härefter anger min uppfattning i
några speciella hänseenden. Jag vill sålunda framhålla att mitt tillstyr
kande av personalökningarna även avser tillkomsten av en beställning för
major eller kommendörkapten av 2. graden i Ao 24 på försvarsstabens stat,
avsedd för långsiktig personalplanering. Däremot anser jag mig icke böra
tillstyrka, att den i överbefälhavarens yttrande föreslagna kaptensbeställ
ningen vid centrala värnpliktsbyrån, vars innehavare skulle få arbetsupp
gifter inom samma område, tillkommer under nästa budgetår. Vissa tjäns
ter för kontorspersonal vid försvarsstaben, vilkas inrättande likaså före-
8—1930
61
It ihan g till riksdagens protokoll
1961
.
1
samt. Nr
109
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
slagits i överbefälhavarens yttrande, synes mig vara erforderliga till följd
av stabens omorganisation men bör uppföras som icke-ordinarie.
I sitt remissyttrande har chefen för flygvapnet ansett det vara viktigt,
att försvarsgrenarna får en likvärdig representation i försvarsstaben, över
befälhavaren och chefen för armén har häremot invänt, att för de ledande
befattningarna måste utväljas de därtill mest kvalificerade officerarna,
oavsett vilka försvarsgrenar dessa tillhör. Det är mig angeläget att uttala,
att jag i denna fråga utan tvekan intar den ståndpunkt som angivits av de
båda sistnämnda myndigheterna.
Slutligen vill jag erinra om försvarsledningsutredningens uttalanden till
förmån för en ordning, enligt vilken personalförteckningar för de högre
staberna i högre grad än nu är fallet avspeglar det verkliga personalbe
hovet. För egen del ansluter jag mig till principen och fäster därvid sär
skilt avseende vid önskemålet att i så liten utsträckning som möjligt och
åtminstone icke för tillgodoseende av varaktiga personalbehov i staberna
störa utbildningsarbetet vid förbanden genom kommendering av personal
från dem. De förslag rörande tillgodoseendet av försvarsstabens personal
behov, som jag nu framlägger, förutsätter visserligen att en del befatt
ningar alltjämt skall beklädas av kommenderad personal. Jag vill emel
lertid anföra, att jag i likhet med försvarsledningsutredningen utgår från
att de beräknade kommenderingarna av personal tillgripes först efter hand
som det befinnes oundgängligen erforderligt. Vidare räknar jag med att
försvarsstabens nya personalorganisation efter någon tid kommer att be
höva överses, varvid säkrare hållpunkter för bestämmande av stabens nor
malbehov av personal torde erhållas. Därvid bör självfallet det nu berörda
spörsmålet upptagas till ny prövning.
Förslagets genomförande
Försvarsledningsutredningen har föreslagit att den nya organisationen
in. in. av krigsmaktens högsta ledning skall gälla från och med budget
året 1961/62. För egen del anser jag det önskvärt att den nya ordningen
kan börja tillämpas så snart som möjligt men finner en mindre tidsför
skjutning ofrånkomlig med hänsyn till de omfattande förberedelser i fråga
om instruktionsarbete, personaldisposition m. in. som erfordras. På grund
härav bör ledningsreformen, såsom jag redan tidigare uttalat, träda i kraft
den 1 oktober 1961, dock med undantag för den föreslagna förändringen
i fråga om chefskapet över tygförvaltningarna, vilken bör genomföras vid
senare tidpunkt.
Försvarsgrensledningarnas organisation ni. ni.
Det är enligt min mening angeläget att snarast möjligt få klarlagt vilka
arbetsuppgifter, vilken organisation och vilka personalresurser som bör
avses för de nu mer eller mindre provisoriskt organiserade försvarsgrens-
staberna jämte övriga i försvarsgrensledningarna ingående enheter utom
försvarsgrensförvaltningarna. Nämnda spörsmål bör självfallet ses mot
bakgrunden av de beslut, som nu föreslås bli fattade i fråga om ansvars-
och arbetsfördelningen inom krigsmaktens högsta ledning samt försvars
stabens organisation. Jag anser därför i likhet med försvarsledningsutred-
ningen, att undersökningar i angivet syfte bör verkställas.
Även om det i och för sig hade varit värdefullt, att erfarenheter av de
nu förestående beslutens verkningar kunnat utnyttjas vid undersökning
arna, finner jag mig icke kunna förorda ett sådant dröjsmål med arbetets
igångsättande som därvid skulle bli nödvändigt. Jag anser alltså att över
synen bör genomföras snarast möjligt med sikte på att beslut i ärendet
skall kunna, efter vederbörlig prövning från riksdagens sida, börja till-
lämpas under budgetåret 1962/63. Sedan den beslutade organisationen till-
lämpats någon tid, bör den överses med hänsyn till vunna erfarenheter.
Allmänna riktlinjer för översynen bör, såsom försvarsledningsutred-
ningen anfört, vara anpassning till försvarsledningsreformens principer
samt åstadkommande av rationalisering och ökad fasthet i organisationen.
Härjämte vill jag anföra, att uppmärksamhet bör ägnas frågan om att ge
de tre försvarsgrensledningarna en i fråga om grunddragen mera likfor
mig organisation än för närvarande samt att alla möjligheter att -— utan
förfång för tjänstens ofrånkomliga krav — vinna personalbesparingar
givetvis bör tillvaratagas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen
att besluta att krigsmaktens högsta ledning skall organi
seras enligt de riktlinjer som angivits i det föregående.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
115
Carl Hanström
Adjutan tur-
avdelning
Förvaltnings-
officer
Kassa
avdelning
Chefs
expedition
Bilaga 1. Huvuddragen i försvarsstabens nuvarande organisation
CFst
Sektion I
Armé
avdelning
Marin
avdelning
Flyg- och luft-
förs varsavdeln.
Kvartermästar-
avdelning
Kommunika-
tionsavdelning
Press- och
filmavdelning
Krigshistorisk
avdelning
Sektion III
Undervisnings-
avdelning
Central
avdelning
Personal-
vårdsbyrå
Planerings-
avdelning
Forsknings-
avdelning
Budgetdetalj
Sektion IV*
Fotoavdelning
Inrikes-
avdelning
Underrättelse
byrå
Attachébyrå
Ulrikes-
avdelning
Sektion II
1 Fristående sousch 1 oktober 1960—30 september 1961 enligt Kungl. Maj:ts medgivande.
1 Provisorisk organisation av sektion IV.
1
1
6
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
0 9
d r
1
9
6
1
Bilaga 2. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt departementschefens förslag
Adjutantur-
avdelning
Upplysnings-
avdelning
CFst
-------- Sousch
Operations-
ledning
Planerings-
sektion
Sektion I
Sektion II
Befästnings-
inspektion
Studier
Planerings-
avdelning
Allmän
avdelning
Underrättelse
avdelning
Krigsförbere
delsearbete
Forsknings-
avdelning
Kvartermästar-
avdelning
Attaché-
avdelning
Personal-
vårdsbyrå
Beredskap,
övningar mm
Budgetdetalj
Kommunika-
tionsavdelning
Inrikes-
avdelning
Signaltjänst-
avdelning
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
0 9
å r
1
9
6
1
11
7
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning
................................................................................................................ 3
II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
..................................... 5
III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer
.............................................................. 18
IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig
....................... 23
V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i fred
Fredsverksamhetens innebörd .......................................................................... 29
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred ........................... 31
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet ........................... 31
Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering ................... 35
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna ................... 37
Förvaltningstjänstens ledning .......................................................................... 40
Förvaltningstjänstens natur ......................................................................... 40
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning 40
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning ........... 42
Huvudförvaltningsprincipen ........................................................................ 45
Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna ........................... 46
Budgetarbetets ledning ................................................................................. 55
VI. Vissa särskilda frågor
Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst ....................... 63
Underrättelsetjänstens ledning ......................................................................... gg
Sjukvårdstjänstens ledning ................................................................................ gg
Försvarsforskningens ledning .......................................................................... gg
Centrala värnpliktsbyråns ställning ................................................................ g7
VII. Högsta ledningen av det totala försvaret .................................................... gg
VIII. Krigsmaktens regionala ledning
....................................................................... 7
q
IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas och militär
ledningens uppgifter m.m
...................................................................................
72
X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber ................................... 7g
Försvarsstabens inre organisation .................................................................... gg
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation ............... 89
XI. Departementschefen
............................................................................................. g4
Bilagor
1
—2 ..................................................................................................................... jjg
Sthlni 1961. K. L. Beckmans Boktr.