Prop. 1961:109

('angående ng orga\xad nisation av krigsmaktens högsta ledning',)

Kungl. Maj:Is proposition nr 109 år 1901

1

Nr 109

Kmigl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ng orga­

nisation av krigsmaktens högsta ledning; given Stock­

holms slott den JO mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reform av krigsmaktens högsta ledning, inne­ bärande ändringar beträffande principerna för ansvars- och uppgiftsför­ delning mellan myndigheter och stabsorgan inom denna ledning i krig och fred samt i fråga om försvarsstabens fredsorganisation och grunddragen av högkvarterets krigsorganisation. Huvudpunkterna i förslagen är föl­

jande.

överbefälhavaren skall under Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för de viktigaste funktionerna inom krigsmakten, nämligen i fred operativt krigs­ förberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägning inom krigsmakten samt i krig operativ verksamhet. Ansvaret för utbildning, utrustning in. fl. »förbandsproducerande funktioner» skall alltjämt åvila försvarsgiensche- ferna, men överbefälhavarens inflytande på dessa funktioner skall stärkas, överbefälhavaren skall biträdas av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Denna skall koncentrera sig på de viktigaste frågorna och undvika detalj­ arbete. Militärledningens verksamhet effektiviseras.

1 — 1930 61Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 samt. Nr 109

2

I fråga om förvaltningstjänsten föreslås bland annat alt beslut fattas

om inrättande av ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Tygförvalt­

ningstjänsten lörutsättes alltjämt tills vidare vara försvarsgrensvis orga­

niserad, men en utveckling i riktning mot fackförvaltningar och, på lång

sikt, ett gemensamt tygförvaltningsverk bör främjas. Härvidlag fästes stort

avseende vid en reformerad och utvidgad huvudförvaltningsprincip. För­

svarets förvaltningsdirektion skall i sitt arbete för samordning och ratio­

nalisering ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande icke försvars-

grensbundna system. I propositionen lägges vikt vid att de högsta militära

cheferna får tillräckligt inflytande på förvaltningstjänsten, ehuru i delvis

nya former; sålunda anses tygförvaltningarna böra få särskilda chefer i

stället för att, som nu, stå under chefskap av försvarsgrenscheferna.

Ändringarna i försvarsstabens fredsorganisation innebär bland annat att

en operationsledning inrättas, att den provisoriska planeringssektionen blir

permanent och att befästningsinspektionen inordnas i staben. Antalet

aktiva officerare i försvarsstaben ökas med 14. Den sammanlagda ökningen

av lönekostnaderna under alla berörda anslag beräknas till omkring 400 000

kronor för helt år.

Reformen föreslås skola — med visst undantag — genomföras den 1

oktober 1961. Det förutsättes att försvarsgrensstabernas organisation skall

överses och att därav föranledda ändringar bör kunna genomföras bud­

getåret 1962/63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 nr 1901

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901

3

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 mars 1961.

Närvarande :

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, stats­

råden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

,

H

ermansson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny orga­ nisation av krigsmaktens högsta ledning och anför därvid följande.

I. Inledning

Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret erinrades om att 1955 års försvarsbe- redning framhållit angelägenheten av att möjligheterna till en ökad sam­ ordning och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det militära försvaret beträffade, anmäldes att viss personal ställts till överbe­ fälhavarens förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier, avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Chefen för försvarsdepartementet förklarade sig tillmäta det sålunda igångsatta utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslutning därtill, att det inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörs­ mål det gällde borde utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär regi slutförts, lämpligen utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet skulle erhållas.

Departementschefen anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala för­ svaret men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av inveck­ lad och svårbedömbar beskaffenhet och bland annat berörde frågan om regeringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emel­ lertid angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala för­ svarets olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myn­

I

Kungl. Mnjds proposition nr 109 dr 1901

digheternas arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt syntes en all­ sidig utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt samman­ hang.

I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär regi slut förts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utredningsarbe­ tet borde anförtros eu kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.

Den i det föregående omnämnda arbetsgruppen avlöstes efter slutfört uppdrag av eu expertkommitté som med stöd av Kungl. Maj :ts den 3 okto­ ber 1958 lämnade bemyndigande tillsattes av överbefälhavaren för att verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Denna kommitté — 1958 års försvarsledningskommitté — avgav i mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU 1960: 12). överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, efter att ha inhämtat yttranden över betänkandet från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets förvaltningsdirektion, att krigsmaktens högsta ledning skulle — med vissa avsteg i detaljfrågor — organiseras i enlighet med de i betänkandet framlagda principerna.

Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens högsta ledning sålunda fullföljts, tillkallade chefen för försvarsdeparte­ mentet med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 27 maj 1960 utred­ ningsmän1 1960 års försuarsledningsutredning — för att verkställa utred­ ning om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning. Utredningen har den 22 december 1960 redovisat den sistnämnda delen av sitt uppdrag med ett betänkande »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961: 7).

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av överbefälhava­ ren (efter hörande av inspektören över rikets befästningar), chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets förvaltnings­ direktion, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifika- tionsförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, armétygförvaltningen, armé­ intendent urförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets

1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K. A. F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riks­ dagens andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sak­ kunnig ställdes generalmajoren K. R. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.

o

forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisa- tionsnämnd, statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk för­ svarsberedskap, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilföi - svarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, 1954 äis utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 195(5 års försvarsförvalt- ningssakkunniga, 1960 års försvarsupplysningsutredning, Sveriges industri­ förbund, Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sverige, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig, bar anmält att den funnit sig sakna an­ ledning därtill.

Jag kommer nu att redogöra för huvudinnehållet i de förslag och andra meningsyttringar rörande ordnandet av krigsmaktens högsta ledning, som framkommit i samband med de senaste årens utredningsarbete. 1960 års försvarsledningsutredning har anfört att utredningen såsom arbetsmaterial i första hand utnyttjat 1958 års försvarsledningskommittés betänkande och att den sökt begränsa sin egen framställning genom hänvisningar till nämnda betänkande. På grund härav har jag under de olika avsnitten i det följande i allmänhet ansett det nödvändigt att redogöra för såväl kommit­ téns som utredningens uttalanden. Beträffande den svenska försvarsled- ningsfrågans historiska utveckling samt utländska förhållanden och ten­ denser hänvisar jag dock till kommitténs betänkande. Såsom jag redan nämnt har överbefälhavaren i sin skrivelse den 16 maj 1960 endast i detalj­ frågor avvikit från kommitténs förslag. Jag har därför icke funnit anled­ ning att särskilt redovisa innehållet i skrivelsen.

Remissyttrandena upptages i anslutning till kommitténs och utiedning- ens förslag under de särskilda avsnitten. Mina egna synpunkter och förslag framlägger jag slutligen i ett sammanhang. II.

Ktingl, Maj:ts proposition nr 109 år 1961

II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet

Lnnebörilm av begreppet krigsmaktens högsta ledning

Krigsmaktens högsta ledning består enligt den terminologi, som använts av 1958 års försvarsledningskommittc och 1960 års försvarsledningsutred­ ning, av överbefälhavaren, militärledningen och högkvarteret. I högkvar­ teret ingår enligt gällande bestämmelser försvarsstaben, arméledningen, marinledningen, flygledningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, fort i fika tionsförva It ningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, inspektören över rikets befästningar, försvarets forskningsanstalt, försva­ rets radioanstalt, militärpsykologiska institutet och krigsarkivet samt, sedan byggnads- och reparationsberedskapen trätt i verksamhet, chelen för denna organisation med ett till hans förfogande slående centralkontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr t09 är 1961

Arméledningen omfattar chefen för armén, arméstaben, centrala värn- pliktsbyrån, rikshemvärnschefen jämte hemvärnsstaben, tjänstegrensin- spektörerna, arméchefen direkt underlydande personalkårchefer, armétyg- förvaltningen och arméintendenturförvaltningen.

Marinledningen omfattar chefen för marinen, marinstaben, kustartilleri- inspektionen, tjänstegrensinspektörerna, marinchefen direkt underlydande personalkårchefer samt marinförvaltningen.

Flygledningen omfattar chefen för flygvapnet, flygstaben, inspektören för luftbevakningen, inspektören för bastjänsten, flygöverdirektören, flyg­ överläkaren och flygförvaltningen.

Organisation och uppgifter i fred

Överbefälhavaren utövar under Kungl. Maj:t den högsta militära led­ ningen av och uppsikten över krigsmaklen — med undantag för de kungliga staherna — och är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planlägges och ledes i enlighet med av

Kungl. Maj:t angivna riktlinjer.

överbefälhavaren åligger bl. a. att verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan, ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter;

att till Kungl. Maj:t avge förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter;

att utfärda grundläggande bestämmelser för underlydande myndigheters operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planlägg­ ning och genomförande;

att leda militära operationer; att utfärda grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemen­ samma frågor samt även i övrigt ange de allmänna riktlinjerna för verk­ samheten inom krigsmakten;

att genom inspektioner skaffa sig kännedom om stridskrafternas krigs­ duglighet och beredskap samt att i övrigt följa verksamheten inom krigs­ makten ;

att leda för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar;

att i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvars­ grenarna i fråga om användningen av nyttigheter, som är avsedda för krigsmakten, ävensom enligt vad därom särskilt stadgas företrädesrätten med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. in.; samt

att handlägga sådana till centrala värnpliktsbyråns verksamhetsområde hörande ärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan för­

7

svarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra.

Direkt under överbefälhavaren lyder — förutom överbefälhavarens per­ sonliga stab — chefen för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna, chefen för försvarshögskolan samt — i vad rör del operativa krigsförberedelse- arbetet och operationernas planläggning och genomförande jämte därmed sammanhängande frågor om luftförsvar, underhållstjänst, kommunika­ tioner, underrättelsetjänst samt signal- och kryptotjänst — militärbefäl- havarna och chefer för självständiga förband ur armén, marinen och flyg­ vapnet. Militärbefälhavarnas här angivna lydnadsställning beträffande operativ verksamhet gäller i vad rör armén.

Det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen av de militära operationerna i stort ankommer på chefen för försvarsstaben på grundval av överbefälhavarens bestämmelser. Samråd sker härvid med marin- och flygvapencheferna. Del närmare operativa krigsförberedelse­ arbetet samt planläggningen av operationerna i detalj utföres i vad rör armén av chefen för försvarsstaben och militärbefälhavarna samt i vad rör marinen och flygvapnet av vederbörande försvarsgrenschef. överbefäl­ havaren har dock befogenhet att, då skäl därtill föreligger, förordna annor­ lunda för särskilda delar av marinen och flygvapnet, överbefälhavaren är skyldig att, innan grundläggande beslut fattas beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet i vad del rör armén, bereda chefen för armén till­ fälle att framföra sina synpunkter i sådana med beslutet sammanhängande frågor, som berör dennes arbetsområden. Chefen för armén äger vidare att enligt överbefälhavarens anvisningar inspektera militärbefälhavares opera­ tiva krigsförberedelsearbete och på grund av härvid gjorda iakttagelser göra erforderliga framställningar till överbefälhavaren.

De militära operationerna ledes direkt under överbefälhavaren, biträdd av försvarsstaben, i vad rör armén av militärbefälhavare eller chefer för självständiga förband in. in. samt i vad rör marinen och flygvapnet av vederbörande försvarsgrenschef. Då skäl därtill föreligger, kan överbe­ fälhavaren förordna annorlunda för särskilda delar av marinen och flyg­ vapnet.

I förvaltningsfrågor äger överbefälhavaren meddela försvarsförvalt- ningarna de direktiv, som han finner erforderliga för alt tillgodose krigs- beredskapen och för de militära operationernas planläggning och genom­ förande.

Militärledningens uppgift är att från det samlade riksförsvarets syn­ punkt överlägga om för krigsmakten centrala frågor och verka för närmare samordning inom krigsmakten. Militärledningen består av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. Chefen för försvarsstaben deltar i överlägg­ ningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Kungl. Maj:ls proposition nr 109 År 1961

Cheferna för civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk för­ svarsberedskap ävensom företrädare för andra myndigheter, vilkas verk­ samhet är av betydelse för det totala försvaret, skall beredas tillfälle att, när så erfordras med hänsyn till förekommande ärendens art, närvara vid militärledningens sammanträden.

Militärledningen skall bl. a. behandla förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara, som skall avges till Kungl. Maj :t, samt till grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma frågor och till allmänna riktlinjer i övrigt för verksamheten inom krigsmakten;

företrädesrätten mellan försvarsgrenarna i fråga om användningen av nyttigheter, som är avsedda för krigsmakten, ävensom företrädesrätten med avseende på rekvisition och förfogande m. m.;

värnpliktsärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra;

frågor rörande luftförsvaret, som är av för försvarsgrenarna gemensam natur;

för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som samman­ hänger med det operativa krigsförberedelsearbetet; ävensom

andra krigsmakten berörande frågor av större räckvidd eller principiell betydelse.

Militärledningen har ingen beslutanderätt, och genom dess verksamhet inskränkes eller förändras inga befogenheter eller tjänstevägar för de be­ rörda myndigheterna.

Sammanträden med militärledningen äger rum en gång i månaden och därutöver då överbefälhavaren finner det erforderligt eller försvarsgrens- chef gjort framställning därom. Det åligger försvarsgrenschef och chefen för försvarsstaben att till överläggning i militärledningen anmäla i veder­ börlig försvarsgrensledning respektive försvarsstaben under arbete varande ärende av sådan art, som militärledningen enligt sin instruktion skall behandla.

Försvarsstabens uppgifter är att närmast under överbefälhavaren handha dels del operativa krigsförberedelsearbetet inom krigsmakten, i fråga om armén i den mån detta icke ankommer på militärbefälhavare (chef för självständigt förband in. in.) samt i fråga om marin- och flygstridskraf­ terna endast med avseende på dessa stridskrafters uppgifter i stort och deras samverkan med övriga försvarsgrenar;

dels det krigsförberedelsearbete i övrigt, som är gemensamt för försvars­ grenarna;

dels ock den ytterligare verksamhet, som är gemensam för försvars­ grenarna.

9

Försvarsstaben skall jämväl i övrigt verka för åstadkommande av sam­ verkan och enhetlighet mellan försvarsgrenarna ävensom främja sam­ verkan mellan krigsmakten och civila myndigheter.

Försvarsstabschefen är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj:t och överbefälhavaren ansvarig för fullgörandet av försvarsstabens uppgifter.

Det åligger honom bl. a. att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och verksamhet vid krig eller krigs­ fara med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter, vid utarbetande av grundläggande bestämmelser för överbefälhavaren underlydande myn­ digheters operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planläggning och genomförande, vid ledande av militära operationer, vid utarbetande av bestämmelser rörande ordning och säkerhet samt vid för­ beredande av sådana för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större övningar, som skall ledas av överbefälhavaren;

att handlägga sådana frågor rörande luftförsvaret samt signal- och kryptotjänsten, vilka är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan handläggas av dessa, och att därutinnan utarbeta be­ stämmelser för åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvars­ grenarna, ävensom att handlägga sådana för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sammanhänger med det operativa krigsförberedelse­ arbetet och med planläggningen och ledningen av de militära operationerna;

att följa kommunikationsväsendets utveckling samt efter framställning från försvarsgrenscheferna biträda dessa vid planläggning av transporter i samband med fälttjänst- och krigsövningar in. m.;

att införskaffa, granska och sammanställa underrättelser rörande för- svarsväsendet och därmed sammanhängande förhållanden i utlandet samt att till försvarsgrensledningarna och vederbörande civila myndigheter lämna de underrättelser, vilka kan vara av värde för deras verksamhet;

att utbilda försvarsstabens personal för dess verksamhet i fred och krig, särskilt med hänsyn till befordrandet av samverkan mellan försvars­ grenarna; samt

att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende på militär säker­ hetstjänst, press, rundradio och film, personalvård samt fototjänst, i den mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet och den är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan hand­ läggas av dessa, ävensom att därutinnan utfärda bestämmelser för åstad­ kommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna.

För samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter är militär­ assistenter knutna till de viktigaste totalförsvarsmyndigheterna samt i vissa fall även till dessa myndigheters regionalorgan. Dessa militärassis­ tenter är underställda försvarsstabschefen.

Sammanfattningsvis är således försvarsstaben stabsorgan åt överbefäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

havaren, samordnande organ inom högkvarteret, samordnande organ för militär samverkan med civila myndigheter samt centralorgan inom krigs­ makten för bl. a. underrättelsetjänst, säkerhetstjänst och personalvård.

Försvarsgrenschef utövar under Kungl. Maj :t och överbefälhavaren den militära ledningen av och uppsikten över vederbörande försvarsgren och är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t och överbefälhavaren an­ svarig för försvarsgrenens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt.

Försvarsgrenschef åligger bl. a. att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom försvars­ grenens verksamhetsområde och föranstalta om eller föreslå åtgärder, som är ägnade att främja försvarsgrenens tidsenliga organisation och utrust­ ning;

att låta utarbeta planer och bestämmelser för försvarsgrenens krigsorga­ nisation och mobilisering eller avge förslag till sådana planer och bestäm­ melser till Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren;

att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom försvarsgrenen samt utarbeta erforderliga utbildningsbestämmelser, reglementen och instruk­ tioner;

att leda större övningar inom försvarsgrenen; att utöva eller leda erforderlig inspektionsverksamhet; att skaffa sig kännedom om den kvalificerade personalens duglighet och användbarhet samt till Kungl. Maj :t avge förslag om anställning, befordran, avgång m. m. eller själv avgöra sådana ärenden enligt gällande särskilda bestämmelser; samt

att i erforderlig grad samråda med övriga försvarsgrenschefer, chefen för försvarsstaben och andra myndigheter.

Härutöver åligger det cheferna för marinen och flygvapnet att på grund­ val av överbefälhavarens bestämmelser utföra det närmare operativa krigs­ förberedelsearbetet inom respektive försvarsgrenar samt planlägga och leda respektive stridskrafters operationer, utom för de delar beträffande vilka överbefälhavaren må ha förordnat annorlunda.

Chefen för flygvapnet åligger särskilt att till chefer ur armén och mari­ nen meddela erforderliga anvisningar och föreskrifter beträffande luftbe­ vakningen samt att svara för krigsmaktens väderlekstjänst.

I frågor, som rör personal, organisation, utrustning, utbildning och värnpliktsväsende, gör försvarsgrenschef direkt hos Kungl. Maj:t de fram­ ställningar som finnes påkallade. Därest sådan fråga är av betydelse för det operativa krigsförberedelsearbetet, för planläggningen eller ledningen av operationer eller för samverkan mellan försvarsgrenarna eller avgörandet eljest kan ha inflytande på annan försvarsgren eller överbefälhavaren för visst fall så förordnat, skall dock framställning insändas genom över­ befälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

11

Försvarsgrenschef är tillika chef för försvarsgrenens centrala förvalt­ ningsmyndigheter) och har i denna sin egenskap att besluta i viktiga frågor rörande förvaltningsverksamheten. I sin egenskap av chef för för­ svarsgrenen äger han meddela försvarets civilförvaltning, fortifikations- förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse och egen försvarsgrensförvalt- ning de anvisningar och föreskrifter av rent militär art, som han med av­ seende på vederbörande myndighets verksamhet finner erforderliga.

Cheferna för marinen och flygvapnet biträdes vid handläggning av värn- pliktsfrågor av den i arméledningen ingående centrala värnpliktsbyrån.

Sammanfattningsvis består skillnaden i ansvarsställning mellan för- svarsgrenscheferna däri, att cheferna för marinen och flygvapnet under överbefälhavaren svarar för den egna försvarsgrenens operativa krigs­ förberedelsearbete och därmed i alla avseenden för befälet över samtliga försvarsgrenen tillhörande chefer, staber och förband, under det att chefen för armén beträffande arméstridskrafternas operativa krigsförberedelse­ arbete endast utövar viss inspektionsverksamhet och icke för något opera­ tivt befäl över arméns regionala chefer, staber och förband. Detta befäl utövas i stället av överbefälhavaren, under vilken försvarsstabschefen sva­ rar för den del av arméstridskrafternas operativa krigsförberedelsearbete, som icke lämpligen kan handhavas av militärbefälhavarna.

Armétgg-, arméintendentur-, marin- och flygförvaltningarna benämnes gemensamt försvarsgrensförvaltningarna. De utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över förvaltningen vid respektive försvarsgrenar. Det närmaste chefskapet över försvarsgrensförvaltning utövas under vederbörande försvarsgrens­ chef av en souschef.

Försvarsgrensförvaltning åligger bl. a. att föranstalta om de åtgärder, vilka erfordras för att försvarsgrenen skall vara försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och full­ ständig materiel samt övriga erforderliga förnödenheter;

att ombesörja att försvarsgrenens materiel hålles i tidsenligt och bruk- bart skick samt övervaka att försvarsgrenens förråd är fullständiga och i gott skick;

att följa den tekniska utvecklingen inom förvaltningens ämbetsområde, bearbeta insamlat material och tillhandahålla den det vederbör erforderliga upplysningar i detta hänseende; samt

att fastställa ritningar till, modeller av och benämningar på försvars­ grenens materiel, i den mån sådant icke ankommer på Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

Försvarsgrensförvaltning skall vid fullgörandet av sina uppgifter ställa sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära opera­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

tionernas planläggning och genomförande. Det åligger försvarsgrensför- valtning att hålla överbefälhavaren underrättad om uppkommande frågor av sådan art. Därest i särskilt fall försvarsgrensförvaltning finner sig icke kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv och samförstånd icke kan nås, skall frågan av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t.

Försvarsgrensförvaltning har vidare att ta behörig hänsyn till de anvis­ ningar och föreskrifter av militär art, som vederbörande försvarsgrenschef finner erforderligt meddela rörande ämbetsverkets verksamhet.

Det åligger försvarsgrensförvaltning att biträda överbefälhavaren med utarbetande av de förslag, som berör ämbetsverkets arbetsområde och som överbefälhavaren kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t, samt att till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och utredningar, som han påkallar och som ämbetsverket kan lämna.

Försvarets civilförvaltning utövar ledningen av och uppsikten över av­ lönings-, kassa- och räkenskapsväsendet samt i övrigt allmän kontroll över medelsförvaltningen inom försvaret med undantag för försvarsgrensför- valtningarna, fortifikationsförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, för­ svarets radioanstalt och försvarets forskningsanstalt. Civilförvaltningen skall vid planläggning och förberedelse av kassa- och räkenskapsväsendet vid krig eller krigsfara följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt de militära operationernas planläggning och genomförande. Förvaltningen skall även ta behörig hänsyn till de anvisningar och föreskrifter av militär art som försvarsgrenschef finner erforderligt meddela.

Fortifikationsförvaltningen utövar i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över fortifikations- och byggnadsväsen- det inom försvaret. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civil­ förvaltningen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar i tekniskt och ekonomiskt av­ seende ledningen av och uppsikten över krigsmaktens hälso- och sjukvård.

Ämbetsverket har emellertid även vissa uppgifter utanför förvaltnings­ tjänstens område, såsom att genom inspektioner förskaffa sig kännedom om hälso- och sjukvården inom krigsmakten samt att verka för samordning av den för hälso- och sjukvården avsedda personalens utbildning inom krigsmakten. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civilförvaltningen.

Försvarets förvaltningsdirektion skall i vissa hänseenden samordna den verksamhet, som bedrives inom krigsmaktens centrala förvaltnings­

13

myndigheter. Den skall härvid bl. a. utse huvudförvaltningsmyndighet lör olika förnödenheter och besluta om inrättande av särskilda samarbets- delegationer. Dessa skall verka för att likartade arbetsuppgifter samordnas mellan de centrala förvaltningsmyndigheterna. Vidare skall förvaltnings- direktionen bl. a. samordna krigsproduktionsplanläggningen för krigs­ makten i dess helhet och i detta hänseende ge de rekommendationer, som direktionen finner påkallade. Direktionen skall därvid ta hänsyn till de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela de centrala förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära operationernas planläggning och genomförande, ävensom till av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap meddelade anvisningar rörande krigsproduktionsplanläggningen inom berörda förvaltningsmyndig­ heter.

Som ordinarie ledamöter av direktionen ingår tre av Kungl. Maj :t ut­ sedda, i näringslivet väl insatta personer — av vilka en skall vara ordfö­ rande — souscheferna för armétyg-, arméintendentur-, marin- och flygför­ valtningarna samt chefen för försvarets fabriksverk, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna må inträda såsom ledamöter av direktionen, när de finner det lämpligt. Försvarsgrenscheferna ersätter därvid vederbörande souschefer (arméchefen en av dessa), överbefälhavaren skall utöva ord­ förandeskapet vid sammanträde, i vilket han deltar. Chefen för försvars­ staben äger närvara vid direktionens sammanträden samt delta i direktio­ nens överläggningar men ej i dess beslut. Samma rätt tillkommer chefen för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vid behandling av fråga om krigsproduktionsplanläggningen. Därest i direktionen behandlas fråga, vilken berör försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse eller fortifikationsförvaltningen eller fråga som kräver sakkunskap från någon av dessa myndigheter eller från försvarets forskningsanstalt, skall vederbörande verkschef inträda som ledamot i direktionen.

Direktionen biträdes av ett kansli under ledning av en kanslidirektör.

Inspektören över rikets befästningar lyder direkt under överbefäl­ havaren. Inspektören skall följa befästningsväsendets utveckling samt handlägga ärenden, som berör denna. Han skall verka för att militära och större civila byggnadsobjekt, som särskilt skall utformas med hänsyn till skydd mot vapenverkan, anpassas till befästningsväsendets utveckling.

Därutöver skall inspektören bl. a. även föra register över rikets befäst­ ningar. Inspektören skall inom sitt tjänsteområde lämna biträde åt chefen för försvarsstaben samt försvarsgrenscheferna. Inspektören över rikets befästningar jämte stab utgör befästningsinspektionen. Han är tillika chef för fortifikationskåren och för fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå samt ställföreträdare för chefen för nämnda ämbetsverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Försvarets forskningsanstalt skall omhänderha naturvetenskaplig, tek- niskt-vetenskaplig och medicinsk forskning för försvarsändamål. Anstalten skall därvid följa den vetenskapliga utvecklingen på områden, som är eller kan förutses bli av betydelse för rikets försvar. Vidare skall anstalten in­ hämta kännedom om samt samordna och främja inom landet bedriven forskningsverksamhet av angiven art. Vid sin planläggning av forsknings­ verksamheten skall anstalten samråda med överbefälhavaren beträffande verksamhetens huvudsakliga inriktning. Forskningsanstalten har att till närmare undersökning uppta forskningsuppgift, som anvisas av överbefäl­ havaren, försvarsgrenschef, central förvaltningsmyndighet inom krigsmak­ ten, civilförsvarsstyrelsen eller statens medicinska forskningsråds försvars- medicinska nämnd. Vissa regler finnes meddelade för det fall, att anstalten finner hinder föreligga mot att utföra forskningsuppgiften. Forsknings­ anstaltens ledning utövas av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för anstalten såsom ordförande samt tre militära och tre civila ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t. överbefälhavaren äger utse lämplig militär befattningshavare att såsom sin företrädare närvara vid styrelsens sammanträden.

Försvarets radioanstalt lyder direkt under Kungl. Maj :t. 1 vad avser verksamheten har dock överbefälhavaren överinseende och direktivrätt.

Militärpsykologiska institutet är krigsmaktens centrala organ för mili­ tärt inriktad psykologisk, pedagogisk och sociologisk forskning och tillämp­ ning. Institutet, vars chef är en militäröverpsykolog, står under överinseende av överbefälhavaren. Denne äger meddela institutet direktiv rörande den allmänna inriktningen av verksamheten. Chefen för försvarsstaben, för­ svarsgrenschef samt chefen för centrala värnpliktsbyrån äger anvisa institutet arbetsuppgifter att upptagas till närmare undersökning. Finner institutet hinder föreligga mot att utföra anvisad uppgift skall institutet göra anmälan därom till den myndighet som anvisat uppgiften. Om därvid samförstånd icke kan nås, skall frågan av institutet underställas överbefäl­ havaren.

Krigsarkivet är såsom stabsorgan inom högkvarteret anknutet till för­ svarsstaben. Krigsarkivet skall vara gemensam arkivmyndighet för alla under försvarsdepartementet lydande myndigheter m. fl. Därjämte skall arkivet vara arkivdepå för de handlingar m. m., som överlämnas till arkivet, samt vara kartbibliotek. Under krig skall krigsarkivet biträda vid beredning av med operationerna sammanhängande ärenden rörande arkivvård.

Krigsarkivets chef, krigsarkivarien, är Kungl. Maj :t i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av krigsarkivets uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

15

Försvarets fabriksstyrelse utövar under Kungl. Maj:t i administrativt,

tekniskt och ekonomiskt hänseende ledningen av de statliga fabriker och

anstalter, som underställts styrelsen. Dessa fabriker och anstalter utgör

tillsammans med styrelsen försvarets fabriksverk som är ett affärsdrivan-

de verk. Styrelsen skall ställa sig till efterrättelse de direktiv, som över­

befälhavaren meddelar för tillgodoseende av krigsberedskapen och de mili­

tära operationernas planläggning och genomförande, samt biträda över­

befälhavaren med utarbetande av de förslag i verkets ämbetsområde be­

rörande frågor, som denne kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t.

— Fabriksstyrelsen ingår icke i högkvarteret men har likväl ansetts böra

omnämnas i detta sammanhang.

Slutligen må erinras om att vid 1960 års riksdag (prop. 142) fattades

beslut om inrättande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola, som

skall lyda direkt under överbefälhavaren men vara underkastad försvars-

grenschefernas direktiv- och inspektionsrätt beträffande delar av undervis­

ningen.

Organisation och uppgifter i krig

Det åligger överbefälhavaren att utfärda erforderliga föreskrifter för hög­

kvarterets verksamhet. Bestämmelser rörande högkvarterets krigsorganisa­

tion och mobilisering meddelas, enligt stadgande i överbefälhavarens in­

struktion, av Kungl. Maj:t i kommandoväg på förslag av överbefälhavaren.

För att i praktiken få ett grepp om högkvarterets krigsorganisation har

försvarsstaben upprättat ett särskilt mobiliseringsverk. Detta innehåller

sammansättningsplaner för i högkvarteret ingående myndigheter utom för-

svarsgrensledningarna. Förslag till dessa sammansättningsplaner upprättas

i samarbete mellan försvarsstaben och vederbörande myndigheter, varefter

förslagen av överbefälhavaren insändes till Kungl. Maj:t. Sammansättnings­

planer för försvarsgrensledningarna utarbetas av försvarsgrenscheferna,

som därvid har att följa samordnande direktiv från överbefälhavaren. Dessa

planer fastställes, jämlikt lagen om kommandomål med tillämpningsföre­

skrifter, av Kungl. Maj :t eller av försvarsgrenscheferna själva.

Myndigheternas uppgifter i krig framgår i princip av vederbörliga in­

struktioner. Dessa kompletteras dels av de order och planer som överbefäl­

havaren skall utfärda, dels i vissa fall av särskilda utav Kungl. Maj :t ut­

färdade föreskrifter. Det må i samband härmed framhållas, att i Kungl.

Maj:ts instruktion för militärledningen icke anges om denna skall fungera

i krig. Enligt gällande föreskrifter för högkvarteret förutsättes dock att mi­

litärledningen vid behov är i verksamhet även i krig.

Verksamhet i krig och fred

I)en operativa verksamheten indelas, enligt av överbefälhavaren fast­

ställda bestämmelser för belalsförhållanden in. m. i regional instans, efter

stridstekniska grunder i territoriell verksamhet, sjöoperativ verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År t9C>1

och luftoperativ verksamhet. Den territoriella verksamheten indelas i sin tur i samordnande verksamhet och markoperativ verksamhet. Den samord­ nande och den markoperativa verksamheten ledes direkt under överbefäl­ havaren, biträdd av försvarsstaben, av militärbefälhavare. De sjö- och luft­ operativa verksamheterna ledes, under överbefälhavaren av cheferna för marinen respektive flygvapnet i central instans och av marinkommandochef respektive flygeskaderchef i regional instans. Beträffande sjö- och luftope­ rativ verksamhet biträder chefen för försvarsstaben överbefälhavaren med utarbetande av bestämmelser avseende marin- och flygstridskrafternas upp­ gifter i stort.

1958 års försvarsledningskommitté framhåller, att uttrycken »operativ» och »operationer» för närvarande användes på ett så skiftande sätt inom de olika försvarsgrenarna, att de icke utan närmare bestämningar kan be­ gagnas vid diskussioner berörande hela krigsmakten. Kommittén har för sin del formulerat följande begreppsbestämningar.

Med operativ verksamhet inom krigsmaktens högsta ledning i krig för­ stås all den verksamhet som i denna instans måste äga rum för att leda våra stridskrafter. Verksamheten består i att bestämma hur resurserna skall fördelas och omfördelas, hur uppgifter skall ställas och hur dessa i nya lägen skall förändras samt hur stridskrafterna skall stödjas genom under­ hålls- och andra stödfunktioner.

Med operativt krigsförberedelsearbete inom krigsmaktens högsta ledning förstås dels en verksamhet, som omfattar studier och analyser av vårt lands värde för en angripare och av övriga förutsättningar för landets försvar och genom vilken kraven på vårt försvar skall formuleras, dels utarbetande och utfärdande till direkt under den högsta ledningen lydande chefer och myndigheter av order och anvisningar för den operativa krigsplanlägg­ ningen, dels ock utförandet av de delar av denna planläggning, som ankom­ mer på den högsta ledningen.

Med de sålunda bestämda begreppen sammanhänger nära begreppet mo­ biliserings planläggning. Denna verksamhet syftar till att vid given tidpunkt och på given plats ställa vissa bestämda stridskrafter med fastställd utrust­ ning till den operativa ledningens förfogande. Den operativa krigsplanlägg­ ningen och mobiliseringsplanläggningen påverkar varandra, men den se­ nare är i sig själv icke av operativ art.

Försvarsledningskommittén understryker, att resonemang och förslag i dess betänkande icke kan rätt uppfattas med mindre den sålunda angivna betydelsen av uttrycken ifråga hålles i minnet.

1960 års försvarsledningsutredning har i sitt arbete utgått från de av försvarsledningskommittén gjorda begreppsbestämningarna. Likaså har ut­ redningen anslutit sig till kommitténs förslag, att innebörden av uttrycken operativ verksamhet i krig och operativt krigsförheredelsearbete fastställes genom för hela krigsmakten gällande definitioner av i huvudsak det inne­ håll kommittén angivit.

Långsiktsplaneringen är till namnet en ny verksamhetsgren. I praktiken är dock planering på lång sikt icke något nytt inom krigsmakten, liksom

17

den icke heller är något för den militära verksamheten speciellt. Långsikts­ planeringen innebär egentligen endast en i erforderlig grad samordnad planläggning av det arbete, som i fred bedrives inom krigsmakten. Plan­ läggningen skall utmynna i en inriktning av verksamheten i framtiden så långt man kan bedöma den eller så långt det för arbetet med krigsmaktens utveckling är nödvändigt att bedöma den. I april 1958 utfärdade överbefäl­ havaren särskilda anvisningar för långsiktsplaneringen inom krigsmakten, i vilka angavs vissa konkreta, avgränsade ändamål med denna verksamhet. Överbefälhavarens anvisningar avser att långsiktsplaner skall utarbetas för krigsorganisation, materielanskaffning, personalorganisation och fredsor- ganisation. Långsiktsplanerna skall i vad avser driftbudgeten grundas på fastställda kostnadsramar, omfattande summan av de årliga kostnaderna för den avsedda planeringsperioden. Kostnadsramarna skall fördelas på års­ kvoter för de enskilda budgetåren. Planerna skall främst ha karaktär av kostnadsplaner, vilka normalt skall omfatta sju år. De myndigheter som direkt beröres av överbefälhavarens anvisningar för långsiktsplaneringen är försvarsstaben, försvarsgrensledningarna och försvarets forskningsan­ stalt.

Den samordnade långsiktsplaneringen fick en fast grund genom att stats­ makterna med 1958 års försvarsbeslut uppdrog riktlinjer för krigsmaktens utformning och inriktning samt beslöt, att den fortsatta utvecklingen skulle ske inom bestämda ekonomiska ramar. Ett första led i den samordnande långsiktsplaneringens arbete har varit att skapa gemensamma utgångspunk­ ter och metoder för verksamheten samt lämpliga former för denna. De nyss nämnda av överbefälhavaren utfärdade anvisningarna är ett resultat härav.

Långsiktsplaneringen måste bygga på en för försvarsgrenarna gemen­ sam uppfattning av de grundläggande strategiska problemen. Hittills har det därför kommit att vara den främsta uppgiften för försvarsstabens pla- neringssektion att utarbeta en förnyad strategisk studie samt en på denna och på utredningar rörande den tekniska utvecklingen grundad strategisk prognos.

För att ge underlag för avvägning mellan försvarsgrenarna samt för ma- terielplanering och taktiska föreskrifter in. m. bedrives s. k. samstudier och systemutredningar enligt riktlinjer, som utfärdats av överbefälhavaren. 1 detta arbete deltar personal ur försvarsstaben, försvarsgrenarna och försva­ rets forskningsanstalt.

I krig kommer någon egentlig långsiktsplanering icke alt bedrivas. Hu­ vuddelen av den kvalificerade personal, som i fred är knuten till denna verksamhet, kan i krig frigöras för annan verksamhet.

Arbetet med att fortlöpande utveckla och anpassa organisationen av krigsmaktens olika delar efter de krav, som i olika hänseenden ställes, är 1 stort anförtrott åt försvarsgrenschcferna och chefer för fristående myn­ digheter. När större omorganisationer erfordrats, har i regel särskilda ut­ redningar tillsatts av Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

Några samordnade långsiktsplaner för personalorganisation finnes ännu

ej. I överbefälhavarens anvisningar lämnades allmänna direktiv för plan­

läggningen vid underlydande myndigheter. Då försvarsstaben saknar sär­

skilda resurser för handläggning av personalfrågor, utom för stabens egna

behov, har överbefälhavaren i skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1958

begärt att få tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utarbeta en prognos

rörande landets personella resurser för att tjäna som underlag för bedö­

mande av möjligheterna att rekrytera personal till försvaret samt kvalitets­

kraven och utbildningsbehoven m. in. Med anledning av framställningen har

Kungl. Maj:t uppdragit åt 1954 års utredning rörande totalförsvarets per­

sonalbehov att med beaktande av totalförsvarets behov pröva frågan om

krigsmaktens behov av personal med teknisk utbildning m. m. och föreslå

erforderliga åtgärder.

Utbildningsverksamheten inom krigsmakten bedrives och ledes i huvud­

sak försvarsgrensvis, och försvarsgrenscheferna är direkt inför Kungl.

Maj:t ansvariga för denna verksamhet, överbefälhavaren har formella be­

fogenheter att påverka utbildningen endast i den mån sådana kan utläsas av-

vissa allmänt avfattade bestämmelser i hans instruktion, t. ex. att han har att

verka för åstadkommande av enhetlighet mellan de olika försvarsgrenarna

och att ange de allmänna riktlinjerna för verksamheten inom krigsmakten.

Chefen för försvarsstaben skall enligt sin instruktion till Kungl. Maj:t eller

överbefälhavaren avge förslag rörande sådana utbildningskurser, i vilka

personal från två eller flera försvarsgrenar avses delta i större utsträck­

ning eller som i övrigt faller inom försvarsstabens verksamhetsområde.

I praktiken har ett relativt omfattande samarbete etablerats mellan för­

svarsgrenarna i utbildningsfrågor. Vid försvarsstaben utbildas specialper­

sonal i icke ringa omfattning. Exempel på sådan personal är transportled-

ningspersonal, fångförhörsledare och tolkar, pressofficerare, säkerhetsoffi-

cerare, fototolkar samt personalvårdspersonal av olika slag.

Den blivande gemensamma krigshögskolan har omnämnts i det föregå­

ende (s. 15).

I krig kommer utbildningsverksamheten inom krigsmakten att avsevärt

reduceras och förändras samt i första hand koncentreras till sådan verk­

samhet, som erfordras för att snabbt höja de krigsorganiserade stabernas

och förbandens krigsduglighet eller som i övrigt kan ge resultat på kort

sikt. III.

III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen framhåller att krigsmaktens högsta lednings upp­

gifter i krig och fred bestämmes av de krav, som statsmakterna i

enlighet med vår utrikes- och försvarspolitik och mot bakgrunden av en

målsättning för totalförsvaret ställer på krigsmakten. Härom anför ut­

redningen :

»Syftet med vår utrikes- och försvarspolitik är att trygga vår fred och

vår frihet. Om ett krig skulle utbryta, är det vårt lands strävan att stå

utanför kriget. För att öka våra möjligheter härtill har vi valt att icke

ansluta oss till någon försvarsallians. Vårt land medverkar efter måttet

av sin förmåga — i första hand inom FN:s ram — i det internationella

arbetet för avspänning och en fredlig utveckling, en medverkan som under

senare tid tagit sig särskilt konkreta uttryck. Uppgifter, som den på detta

sätt sammanfattade politiken ställer krigsmakten inför, är att i sin mån

förhindra att vi dragés in i krig, bevara vår handlingsfrihet och avvisa

varje kränkning av vårt lands integritet. Om vi likväl blir angripna, skall

målen för krigsmaktens verksamhet vara, att fienden i det längsta hindras

att få fast fot på svensk mark, att ingen del av landet behöver uppgivas

utan segt motstånd i olika former och att överrumplingsförsök skall av­

värjas. I fred skall krigsmakten göra sig skickad och hålla sig beredd att

fylla dessa uppgifter. Den skall därjämte, om och i den mån statsmak­

terna beslutar att även framdeles ställa i Sverige organiserade militära

vaktstyrkor till FN:s förfogande, tillhandahålla sådana.

Det är från dessa uppgifter för krigsmakten man har att utgå vid över­

väganden rörande ansvars- och organisationsförhållanden inom krigsmak­

tens högsta ledning. Avgörande för de krav, som måste ställas på led­

ningen, är krigsmaktens direkt till vårt eget land knutna uppgifter att

verka fredsbevarande och försvara folk och territorium; de krav som den

nyssnämnda fredsbevarande uppgiften på det internationella planet ställer

torde däremot icke vara av sådan art att de påverkar ledningens prin­

cipiella utformning. Av det sagda följer att ansvars- och organisationsför­

hållanden, icke blott i krig utan även i fred, inom krigsmaktens högsta led­

ning måste bestämmas utifrån de uppgifter denna ledning kan komma att

ställas inför i krig. Utredningen finner det angeläget att understryka

detta förhållande, icke minst därför att den utrikes- och inrikespolitiska

utvecklingen under den långa tid vårt land levat i fred övat inflytande på

bedömandet av vår krigsmakts uppgifter och den inbördes betydelsen av

dess olika funktioner.»

Ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen, d. v. s.

statsmakterna, och den högsta militära ledningen beskrives

av utredningen på följande sätt:

»Det ankommer på den politiska ledningen att ange målsättningen för

landets totala försvar och verka för alt den allmänna försvarsviljan upp-

rätthålles. Den politiska ledningen bär således det yttersta ansvaret för

krigsmaktens verksamhet och utformning. Den skall tilldela den högsta

militära ledningen uppgifterna för del militära försvaret och däremot sva­

rande resurser. Dessa uppgifter och resurser måste avvägas mot bakgrund

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

19

av en målsättning för det militära försvaret, vilken utgår från målsätt- ningen för hela totallörsvaret. Den militära ledningsorganisationen har att i fred, på grundval av de beslut statsmakterna fattat, leda krigsmaktens uPPbyggnad till en slagkraftig försvarsorganisation, som kan utgöra ett stöd för utrikespolitiken. Denna organisation måste successivt moderni- seias och inriktas med hänsyn till förändringar i förutsättningarna, den måste utbildas och övas samt hållas i en efter läget anpassad beredskap. Den militära ledningsorganisationen skall i krig, enligt de riktlinjer stats­ makterna uppdragit för totalförsvaret, leda användningen av krigsmakten i syfte att bevara nationens frihet och oberoende.»

Utredningen anser det vara av grundläggande betydelse för vårt för­ svar, att ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen och den högsta krigsmaktsledningen är klarlagd och tydligt framgår av gällande instruktioner och författningar. För att alla viktiga ledningsområden skall bli beaktade är det enligt utredningens mening särskilt betydelsefullt att ansvarsfördelningen är fullständig.

Om sambandet mellan vår utrikespolitik och vår krigsmakts högsta lednings sammansättning och verksamhet anför ut­ redningen följande. Den alliansfria utrikespolitiken ställer kravet, att vår krigsmakt i sig själv skall innehålla alla de element — stridskrafter, vapen­ system och underhåll sresurser in. in. av olika slag — som erfordras för att uppfylla målsättningen för vårt försvar. Krigsmaktens högsta ledning måste därför också innefatta resurser för ledning av alla funktioner, som erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda detta försvar i fred. Det operativa krigsförberedelsearbetet ställer större krav på ledningen vid en alliansfri ställning än om den egna försvarsmakten hade ingått i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste också ha möjlig­ heter att utveckla egna metoder, egen materiel och egen organisation. Stora krav ställes därför på vår försvarsforskning och vår materielutveck­ ling i övrigt, vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem från grunden fiam till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt att ha sådana grundläggande sammanhang för ögonen, när man tar ställ­ ning till de frågor som utredningen avsett.

De omfattande vapen- och stridstekniska resurser, som en motståndare i ett nutida krig kan insätta mot oss, ställer enligt utredningen det all­ männa kravet på vår krigsmakt att stridskrafter ur de tre försvarsgrenarna skall genom en gemensam insats kunna lösa en stridsuppgift. Härav följer att krigsmaktens högsta ledning skall ha förmåga att samla stridskrafter ur olika försvarsgrenar till det operationsområde, där ett avgörande efter­ strävas eller väntas, och inom detta område leda dem så att stridskrafter­ nas samordnade insats ger högsta möjliga försvarseffekt. Mot denna bak­ grund har utredningen sett som sin uppgift att vid lösandet av lednings- problemen främja en effektiv samordning mellan krigsmaktens

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109 är 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

21

olika delar. Utredningen framhåller, att effektivitetskravet måste vara vägledande vid lösandet av organisationsproblemen och att ledningens orga­ nisation måste vara så utformad, att den underlättar, ej hindrar, en snabb och fullständig anpassning till de krav och möjligheter krigsmakten ställes inför.

Krigsmaktens fredsorganisation i stort präglas alltjämt av indelningen i försvarsgrenar. Dessa har den huvuduppgiften gemensam, att de skall uppställa krigsdugliga förband. Enligt utredningen har emellertid den militärtekniska utvecklingen icke medfört, att det ännu eller inom den tid som utredningen anser sig kunna överblicka — en period av om­ kring tio år -— finnes tillräckligt starka skäl för att sammanföra all verk­ samhet i detta syfte i en organisation under dix-ekt ledning av överbefäl­ havaren eller av en enda myndighet under honom. Man måste därför en­ ligt utredningens mening alltjämt räkna med ett system, enligt vilket ett begränsat antal särskilt kvalificerade chefer under överbefälhavaren har att svara för avgränsade och såvitt möjligt enhetliga verksamhetsområden. Uppdelningen i ansvarsområden kan tänkas ske på olika sätt, anför ut­ redningen, och det är sannolikt att utvecklingen så småningom kommer att göra den nu gällande ansvarsfördelningen mellan försvarsgrenarna otidsenlig. För nu överblickbar tid har utredningen funnit att det saknas anledning att räkna med någon annan principiell indelningsgrund än den nuvarande, vilken i stort sett bygger på olika metoder att förflytta strids­ medel. Däremot är det antagligt att denna indelningsgrund kommer att steg för steg modifieras till följd av förskjutningar mellan försvarsgrenarnas ansvarsområden. På längre sikt kan en sådan utveckling leda till en för­ ändrad indelning. I detta sammanhang framhåller utredningen särskilt, att betydelsefulla frågor rörande luftförsvaret måste lösas inom en icke avlägsen framtid, däribland frågan om var ansvaret för uppsättande av olika för luftförsvaret avsedda stridskrafter skall förläggas.

Utredningen berör härefter vissa frågor om krigsmaktens högsta lednings personalbehov in. in. Vissa uttalanden rörande föi-hållan- det mellan den högsta ledningens och förbandens personalbehov i fred, som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté, sammanfattar utred­ ningen sålunda:

Staber och förvaltningar har som enda uppgift att utveckla och leda krigsmakten. Det är felaktigt, om den kvalificerade personalen reserveras för dem i så stor utsträckning, att det medför bestående skadeverkningar på den praktiska utvecklingen av krigsförbanden och dugligheten vid dessa. Den tekniska utvecklingen medför emellertid allt svåi-are och mer tidskrä­ vande problem, när det gäller studier av det framtida krigets natur, analys och utformning av den operativa planläggningen samt studium och val av vapensystem och annan materiel. Detsamma gäller för alla länders krigs­ makter. Inom allmän och enskild företagsamhet är det också påtagligt, hur sådana funktioner som planering, prognosverksamhet, konstruktion och arbetsledning ökar i betydelse. Detta förhållande framtvingas av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

tekniska utvecklingen. Det är naturligt att motsvarande process äger rum inom vår krigsmakt, liksom fallet är i andra staters krigsmakter. Allmänt sett har emellertid vår krigsmakts högsta ledning i förhållande till sina uPP§ifter en personalstyrka, som i jämförelse med motsvarande förhållan­ den utomlands är liten. De krav, som den nämnda utvecklingen ställer på den högsta ledningen, har till större delen icke kunnat tillgodoses på annat sätt än genom kommendering av personal från förbanden, vilkas verksamhet därigenom påverkats ogynnsamt.

Den tendens till ökning av personalbehovet i krigsmaktens högsta led­ ning, som alltid kommer att vara en följd av teknisk utveckling och krav på hög beredskap, måste mötas av en strävan att genom ständigt på­ gående rationaliseringar förenkla organisationen och hålla personalstyr­ kan inom rimliga gränser. Det är av största vikt att ledningen konstrueras så, att den har goda förutsättningar att i första hand själv verka i denna riktning.

Utredningen ansluter sig till vad försvarsledningskommittén sålunda anfört och tillägger för egen del, efter att ha lämnat vissa uppgifter bland annat om antalet i försvarsstaben och försvarsgrensstaberna tjänstgörande officerare:

I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att den finner det icke vara rationellt, att arbetskraftsbehovet i de centrala staberna i så hög grad som nu är fallet varaktigt tillgodoses genom kommendering av personal från förbanden. Systemet bygger på avvägningar i varje uppkom­ mande fall mellan stabernas uppgifter av planläggningskaraktär och för­ bandens utbildningsuppgifter. Organisations- och ansvarsförhållanden med­ för att det möter större svårigheter att kommenderingsvägen öka personal­ tillgången i försvarsstaben än i en försvarsgrensstab. I det senare fallet skall den inbördes betydelsen av de båda verksamhetsområdena fastställas av försvarsgrenschefen, vilken har ett direkt ansvar för dem båda och äger förfoga över officerspersonalen inom hela försvarsgrenen. I det förra fallet däremot representeras de båda områdena av var sin chef, försvars­ stabschefen och försvarsgrenschefen, och kommenderingsfrågan blir — även beträffande personvalet — beroende av den överenskommelse som kan träffas mellan dessa chefer. Det är därför enligt utredningens mening i hög grad önskvärt att minska den gemensamma försvarsstabens beroende av kommenderingar ur försvarsgrenarnas personalkårer för handläggandet av arbetsuppgifter av icke tidsbegränsad natur, som åvilar staben. Sett ur utbildningsarbetets synvinkel gäller samma önskemål med avseende å så­ väl försvarsstaben som försvarsgrensstaberna. Även om en viss rörlighet med hänsyn till variationer i verksamheten alltid måste känneteckna de centrala staberna, bör man därför enligt utredningens mening söka komma fram till en ordning, enligt vilken personalförteckningar för dessa staber i högre grad än nu avspeglar det verkliga personalbehovet. Detta bör vara en riktpunkt vid organisationsarbetet i samband med genomförandet av den försvars- ledningsreform, om vilken utredningen framlägger förslag. Därmed skulle en principiell anslutning komma att ske till den översyn av förbandens befäls- behov, som påbörjats och som hittills föranlett beslut om ny befälsordning för infanteriet och kavalleriet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961

23

Yttranden

Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till de principer, som för-

svarsledningsutredningen lagt till grund för sina förslag. Kritik, som icke

inskränker sig till detalj erinringar, riktas i stort sett endast mot vissa av

de förslag som avser förvaltningstjänstens ledning; härtill återkommer

jag i samband med att jag redovisar dessa förslag.

IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta

ledning i krig

Eu modernt krigs karaktär

1960 års försvarsledningsutredning erinrar om vad 1958 års

för svar sledningskommitté anfört härom och uttalar för egen del följande.

Ledningen av krigsmakten måste vara uppbyggd så, att den kan fullgöra

sin uppgift i det eller de slag av krig man kan bedöma som sannolikt.

Nutida stridsmedel gör det möjligt för en motståndare att slå hårda slag

mot stora delar av vårt land efter endast en kort tid av händelser, som

kan innebära en förvarning för oss att göra oss beredda. Eftersom ett så­

dant inledningsskede av ett krig kan anses som troligt, måste organisa­

tionen av krigsmaktens högsta ledning i första hand anpassas därefter.

Andra, långsammare händelseförlopp ställer ej samma hårda krav. Om

den högsta ledningen är uppbyggd för att verka vid och efter ett över­

raskande och våldsamt krigsutbrott, bör det icke vara förenat med svårig­

heter att anpassa dess verksamhet efter ett från ledningssynpunkt enklare

händelseförlopp.

Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i krig

1958 års försvarsledningskommitté

Vad kommittén i förevarande hänseende anfört kan i korthet samman­

fattas sålunda.

Den högsta militära ledningens uppgift i krig är att leda operationerna

i överensstämmelse med den inriktning av försvaret i stort, som stats­

makterna kan komma att anbefalla. Ledningens beslut är därvid beroende

av de underrättelser den kan skaffa och bearbeta. Den militära toppmyndig­

heten skall vara rådgivande åt regeringen beträffande krigföringen i stort

och bistå regeringen i dess verksamhet gentemot utlandet. För att kunna

fullgöra dessa uppgifter måste ledningen utformas så, att den kontinuer­

ligt bar en aktuell bild av det samlade krigsläget samt de totala militära

resurserna och handlingsmöjligheterna. Toppmyndigheten måste ha så­

dant ansvar och sådana befogenheter, att alla operativa åtgärder vidtages

inom ramen för en enda sammanhängande plan. På samma sätt måste det

säkerställas, att toppmyndighetens förslag till regeringen, dess krav på

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

övriga grenar av totalförsvaret och dess order till regionala militära myn­ digheter är samordnade.

Toppmyndigheten måste under krig successivt kunna ge regeringen en preciserad och aktuell bild av det militära behovet av bistånd från andra nationer. Om det bedömes möjligt att erhålla bistånd, måste toppmyndig­ heten kunna lösa de uppgifter som regeringen kan komma att ålägga den för att utveckla och tillgodogöra oss lämpligt militärt bistånd. Härför fordras goda stabsresurser och tillgång på lämplig samverkanspersonal.

Toppmyndigheten bör — när så erfordras även med stor snabbhet — kunna fatta avgörande beslut om användningen av våra knappa resurser. Den bör därför vara allsidigt utbyggd och kunna fungera med enkelhet och utan fördröjande mellaninstanser.

Det är nödvändigt att krigsorganisationen medger kvalificerat och full­ ständigt stabsarbete i lämplig skiftindelning dygnet runt.

Ett viktigt skyddskrav är att ledningsorganisationen uppdelas lokalt så, att varje del har godtagbar förmåga att vid behov ensam leda hela verksamheten.

En allmän princip för organisationsarbetet inom krigsmakten bör vara, att fredsorganisationen snabbt och utan funktionsavbrott skall kunna övergå i krigsorganisationen. Freds- och krigsorganisationerna skall i hän­ seenden, som från denna synpunkt är vitala, vara så lika som möjligt. 1 krig tillkommer dock nya uppgifter och utgår fredstida ledningsuppgifter i stor omfattning, varför det är orealistiskt att eftersträva en fullständig likhet mellan ledningsorganisationerna. Det är emellertid angeläget, att de personer, som i krig har nyckelbefattningar i operativt hänseende, i fredstid upprätthåller motsvarande befattningar och är samtränade. Det är också angeläget, att de viktigaste orderlinjerna och lydnadsförhållandena i krig och fred stämmer överens samt att inga överflyttningar av ansvar och befogenheter mellan sidoordnade myndigheter behöver företagas vid k rigsorganisering.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen konstaterar, att den viktigaste verksamheten i krig är den operativa och att all annan verksamhet då är underordnad denna. Den högsta ledningen i krig måste därför ha ansvar, befogenheter och organisa­ tion som motsvarar de krav som kommer att ställas på den från operativ synpunkt. Med instämmande i de krav på den högsta ledningen, som upp­ ställts av 1958 års kommitté, understryker utredningen särskilt betydelsen av hög beredskap i fred, nödvändigheten av att snabbt kunna fatta beslut av avgörande karaktär samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från högsta ledningen till direkt underlydande chefer. Utredningen betonar även vikten av att arbetet inom krigsmaktens högsta ledning sker i nära samarbete med ledningen av det totala försvarets civila grenar, vilket

Kungl. Muj:ts proposition nr 109 är 1961

25

kräver samordning av den geografiska grupperingen och ett effektivt ut­ nyttjande av sambandsresurserna.

Med hänsyn till de moderna stridsmedlens stora effekt måste, framhåller utredningen, vid grupperingen tillses att ledningsorgan finnes i reserv i tillräcklig omfattning och att dessa kontinuerligt hålles orienterade, så att de utan omgång kan överta ledningen. Därjämte måste underlydande chefer kunna handla utan order från den högsta ledningen, om denna under kortare eller längre tid sättes ur funktion. Detta kräver att alla chefer är väl insatta i de allmänna planerna för krigföringen och att de har erforderliga befogenheter och resurser att ensamma eller i samverkan med andra myndigheter lösa operativa uppgifter.

Granskning av nuvarande organisation och verksamhet

1958 års för svar sledningskommitté

Kommittén anser det vara ett mycket starkt önskemål, att kärnan av högkvarterets operativa del i krig fungerar som en enda vältrimmad stab för att största möjliga snabbhet och saklighet i arbetet skall kunna ernås. Det är enligt kommitténs uppfattning nödvändigt, att denna kärna är sam­ spelad och sainövad i fred och därigenom har en hög beredskap. Emeller­ tid är högkvarteret enligt gällande krigsorganisation sammansatt av ett antal krigsorganiserade staber och stabsdelar in. in., vilka i fred icke arbetar tillsammans annat än vid enstaka större övningar. Vid mobilisering kan därför väntas ett betydande igångsättningsmotstånd. Vidare finnes det icke under överbefälhavaren personligen någon befattningshavare eller myndig­ het med befogenhet att leda och ansvara för hela stabsverksamheten inom högkvarterets operativa del. Försvarsstabschefen skall visserligen samordna och leda förberedelser och föredragningar, men vid meningsskiljaktigheter på stabsplanet måste överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna engageras innan ärendets beredning kan fullföljas. Överbefälhavaren kan härigenom bli tvingad att befatta sig med ledning av stabstjänsten, vilket — förutom att det ökar hans redan förut stora arbetsbörda — icke kan anses rimligt med hänsyn till arten av hans övriga uppgifter.

Kommittén framhåller vidare, att försvarsgrenschefernas ställning inom högkvarteret i krig är delvis olika. Arméchefens uppgifter är klart av­ gränsade och omfattar främst inspektionsverksamhet och ledning av organisation, utrustning och utbildning. Marin- och flygvapencheferna utövar härutöver ledning av det operativa arbetet inom respektive för­ svarsgrenar. Den direkta ledningen av det operativa stabsarbetet utövas dock av cheferna för marin- och flygstaberna i samarbete med chefen för försvarsstaben, varför försvarsgrenschefernas inflytande på detta är kom­ plicerat och delvis svårt att bestämma.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961

1960 års försvarsledningsutredning

Utiedningen betonar värdet av att det redan i nuläget finnes en över­ befälhavare, som i fredstid — biträdd av7 försvarsstaben och försvarsgrens- ledningarna —- genomför ett omfattande krigsförberedelsearbete och som i ki ig äi beredd att leda verksamheten. Svagheterna i den nuvarande organisationen ligger enligt utredningen främst i den bristande överens­ stämmelsen mellan freds- och krigsorganisation, som medför en otillfreds­ ställande beredskap, samt i att det icke finnes en enhetlig ledning av den operativa verksamheten i högkvarteret. I fråga om den inre organisatio­ nen av högkvarterets operativa del anför utredningen, att det i nuläget finnes risker för att kompetenstvister kan uppstå mellan cheferna för de olika stabsdelarna och för att högkvarterets verksamhet utåt — gentemot regering, samverkande civila myndigheter och direkt underlydande — icke kommer att i tillräcklig utsträckning få prägeln av en klar helhetssyn.

Synpunkter och förslag

1958 års försvarsledningskommitté

Utgående från uppställda krav samt anförda förtjänster och brister i nuvarande organisation har kommittén granskat tänkbara alternativ för organisationen av krigsmaktens högsta ledning i krig. Kommittén fram­ håller, att vid en värdering av de många kravens inflytande på organisa­ tionen hänsyn i första hand endast bör tagas till de väsentliga kraven. Vid sin jämförelse mellan olika alternativ för högsta ledningens krigsorganisa­ tion har kommittén följaktligen endast beaktat de krav, som avser led­ ningen av den operativa verksamheten, innefattande jämväl stödfunktioner.

De granskade alternativen har benämnts ÖB-alternativet och militär- ledningsalternativet. Såsom gemensamma förutsättningar har bland annat angivits att toppmyndigheten skall biträdas av en stab, som har erforder­ liga resurser — bättre än den nuvarande försvarsstabens — att framlägga ett samordnat och allsidigt belyst stabsunderlag, samt att stabsdelar, som kontinuerligt skall samarbeta, under hänsynstagande till skyddskravet skall grupperas i anslutning till varandra.

Försvarsledningskommitténs granskning har främst syftat till att klar- lägga för- och nackdelar med en ensamt beslutande överbefälhavare (ÖB- alternativet) och en kollegial ledningsform (militärledningsalternativet). Kommittén har konstaterat att stabsarbetet i högkvarteret måste ledas enhetligt för att bli effektivt. Likaså måste besluten fattas av en ansvarig befattningshavare och icke av flera. Om besluten skulle fattas kollegialt, komme det vid oenighet att kunna bli rubbningar i ansvarslinjerna, och enheten i det operativa handlandet skulle kunna äventyras. Det skulle även föreligga risk för oklarheter i stabsarbetet, och ödesdigra tidsför­ luster skulle kunna uppstå innan beslut fattades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901

27

Kommittén har valt en typlösning för organisationen av den högsta

militära ledningen i krig, som innebär

att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd

främst av en allsidigt sammansatt försvarsstab,

att de operativa orderlinjerna går direkt från överbefälhavaren till regio­

nala chefer samt

att försvarsgrenscheferna utövar det operativa inflytande, som bör till­

komma dem, i egenskap av rådgivare åt och ställföreträdare för överbe­

fälhavaren.

Om de närmare uppgifterna för överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna

och försvarsstaben i krig har kommittén gjort uttalanden av följande inne­

börd.

överbefälhavaren skall utöva en enhetlig ledning av krigsmaktens an­

strängningar. Han skall ge operativa order direkt till regionala chefer.

Dessa order skall utarbetas i en allsidigt sammansatt försvarsstab. Det

skall dock ej vara uteslutet att överbefälhavaren kan uppdraga åt

andra chefer i högkvarteret att utfärda kompletterande order och an­

visningar.

Chefen för försvarsstaben skall ha fullständigt ansvar och klara befogen­

heter att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret. Försvarsstaben

bör, med hänsyn till kraven på att verksamheten skall kunna fortgå dygnet

runt och på alternativa platser, förstärkas genom att försvarsgrensstabs-

cheferna och delar av försvarsgrensstaberna tillföres. Härigenom kommer

försvarsstaben även att disponera experter på verksamhet som eljest icke

är företrädd i staben, bland annat sådan personal som i fredstid arbetar

med mobiliseringsförberedelser.

Försvarsgrenscheferna bör vara ställföreträdare för överbefälhavaren.

I denna egenskap kan de få till uppgift att på överbefälhavarens uppdrag

inspektera och ge order till regionala chefer vid besök på dessa chefers

grupperingsplatser eller att representera krigsmakten utomlands vid för­

handlingar. En av de ställföreträdande överbefälhavarna bör vara beredd

att, om överbefälhavaren sättes ur spel, med kort varsel överta ledningen

till dess regeringen utsett en ny överbefälhavare.

Någon sådan reglerad rådgivning till överbefälhavaren, som i fredstid

äger rum i militärledningen, räknar kommittén icke med under krigsför-

hållanden.

1960 års f örsvarsledningsutredning

Försvarsledningskommitténs förslag tillgodoser enligt utredningens upp­

fattning de allmänna krav, som uppställts mot bakgrunden av ett nutida

krigs karaktär. Utredningen framhåller hur väsentligt det är, att beredska­

pen i fredstid för en snabb övergång till krigsorganisation hålles hög.

Detta kräver enligt utredningen att den personal, som skall ingå i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901

krigsorganiserade försvarsstaben, d. v. s. såväl försvarsstabens egen per­ sonal som den som skall tillföras från försvarsgrensstaberna i fred, får en grundlig utbildning och göres väl förtrogen med förutsedda arbetsupp- giftei. En intensifierad utbildning och träning i stabsarbete finner ut­ redningen därför nödvändig.

Utredningen anför att det bör ankomma på överbefälhavaren att ut­ arbeta bestämmelser för högkvarterets övergång till krigsorganisation, att fastställa den närmare sammansättningen av högkvarterets operativa del samt att utge erforderliga stabsmässiga föreskrifter för verksamhetens bedrivande.

Beträffande frågan om vilka uppgifter som i krig bör åvila de delar av försvarsgrensstaberna, som icke tages i anspråk för att förstärka försvars­ staben, framhåller utredningen att det i första hand gäller att skapa en organisation för den högsta ledningen i krig, som effektivt kan leda den operativa verksamheten. Ledningen av sådan verksamhet som är av mera fredsbetonad art måste komma i andra hand. Hänsynen till det allmänna kravet, att krigsmakten i första hand skall inriktas för att stå emot ett häftigt inledningsskede av ett krig, medför att det ej är motiverat att upprätthålla sådan verksamhet annat än i begränsad omfattning. De per­ sonella resurserna, framför allt av kvalificerad personal, torde enligt ut­ redningen ej heller medge att några större organisationer i krig vidmakt- hålles för verksamheten i fråga. Endast sådan icke-operativ verksamhet bör därför kvarstå, som är ägnad att snabbt höja eller vid förluster vidmakthålla de krigsorganiserade stabernas och förbandens krigsduglig- liet eller i övrigt kan ge resultat på kort sikt. I enlighet med vad sålunda anförts finner utredningen, att huvuddelen av den personal, som ingår i försvarsgrensstaberna och som icke tages i anspråk för tjänst i försvars­ staben, bör utnyttjas i krigsorganisationen vid regionala staber och i stridskrafterna. En mindre del bör dock alltjämt stå till försvarsgrens- chefernas förfogande främst för inspektionsverksamhet och ledning av utbildning vid depåer. I samband härmed framhåller utredningen, att betydande delar av de centrala förvaltningsmyndigheternas uppgifter är av sådan natur, att de bör nedläggas i krig. Av detta men även av andra skäl anser utredningen det vara angeläget, att kraftiga ansträngningar göres för att nedbringa förvaltningarnas krigsorganisation.

Till förslaget att försvarsgrenscheferna i krig skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren och på hans uppdrag fullgöra vissa uppgifter, anslu­ ter sig utredningen i princip. Den har dock funnit anledning att närmare beröra frågan om vem som i första hand bör ersätta överbefälhavaren, för den händelse denne skulle vara försatt ur spel för längre tid eller definitivt. 1958 års kommitté har ansett att ersättaren i sådant fall bör vara en försvarsgrenschef och därvid anfört, att försvarsstabschefen san­ nolikt icke kan komma i fråga, enär han får antagas ha befunnit sig på

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

29

samma plats som överbefälhavaren. För en sådan situation har utred­

ningen intet att erinra mot förslaget. Skulle emellertid i stället det läget

ha inträtt, att överbefälhavaren men icke försvarsstabschefen är försatt

ur spel, finner utredningen det naturligt att den sistnämnde inträder som

ersättare intill dess Kungl. Maj :t utsett ny överbefälhavare. Försvars­

stabschefen är, säger utredningen, genom sin verksamhet synnerligen väl

förtrogen med överbefälhavarens grundläggande tankegångar och aktuella

planer för den pågående krigsverksamheten, vilket bör underlätta arbetets

kontinuerliga bedrivande i högkvarteret och minska riskerna för en svag-

hetsperiod i samband med befälets övertagande. Utredningen tillägger, att

det under alla omständigheter är angeläget att Kungl. Maj :t meddelar erfor­

derliga bestämmelser rörande den nu berörda frågan senast vid krigsutbrott.

Yttranden

Överbefälhavaren samt cheferna för marinen och flygvapnet anser till

skillnad från utredningen, att försvarsgrenschef i första hand bör in­

träda som ersättare för överbefälhavaren. Till stöd härför anföres att

kontinuiteten i ledningen av högkvarterets arbete bäst bevaras, om för­

svarsstabschefen kvarstår i sin befattning, överbefälhavaren framhåller,

att utformandet av erforderliga bestämmelser i ämnet bör ske i fred

och icke uppskjutas till krigsutbrott, samt anger sin avsikt att inkomma

med förslag till bestämmelser.

Vad utredningen anfört om de centrala förvaltningsmyndigheternas

uppgifter och omfattning i krigsorganisationen har föranlett kommen­

tarer i ett par yttranden. Sålunda framhåller arméintendenturförvalt-

ningen, att för dess vidkommande visserligen en del funktioner kommer

att upphöra vid krig men att samtidigt andra verksamhetsgrenar ökar i

omfattning, exempelvis anskaffningen av livsmedel. Liknande synpunk­

ter frainföres av marinförvaltningen. Flygförvaltningen vitsordar betydel­

sen av att förvaltningarnas krigsorganisation begränsas så mycket som

möjligt och anmäler, att avsevärda reduktioner av ämbetsverkets krigs­

organisation genomförts. I detta sammanhang framhåller verket, att det

är av vikt att ledande förvaltningspersonal göres förtrogen med sina upp­

gifter i krig genom övningar in. in. V.

V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta

ledning i fred

1'i'Cflsverksainhetens innebörtl

1960 års försvarslednings utredning

Utredningen framhåller, att huvuddelen av verksamheten inom krigs­

makten i fred ulgöres av förberedelser för att lösa krigsuppgifterna, och

återger följande uttalande av 1958 års försvarsledningskommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961

Vårt försvar måste i fred utvecklas med hänsyn till att stora variationer är möjliga i ett modernt krigs karaktär. De hänsyn, som därvid bör tagas till olika angrepj)sformer, skall komma till uttryck i vår beredskap och våra operationsplaner samt i planerna för krigsmaktens utveckling på lång sikt. Detta är kärnan i den högsta militära ledningens arbete i fredstid och grun­ den för verksamheten i krig. Den avvägning mellan olika delar av krigs­ makten, som härvid måste ske, är den svåraste av all fredstida militär verk­ samhet. Med de begränsade resurser, som står till buds för vårt försvar, är det nämligen i regel omöjligt att stärka vår motståndskraft i ett avseende utan att samtidigt minska den i något annat. Därvid dröjer det ofta lång tid från det beslut har fattats till dess styrketillväxten kan utnyttjas. För­ svagningar inträder i regel snabbare.

Verksamheten kan indelas i ett flertal funktioner, vilka principiellt sett är sidoordnade men har ett nära inbördes sammanhang. De viktigaste är enligt utredningen operativ verksamhet, långsiktsplanering, forskning och förvaltningsverksamhet. Den operativa verksamheten är en huvudfunktion, som kan indelas i operativt krigsförberedelsearbete — inklusive åtgärder för beredskap —- och åtskilliga stödfunktioner, såsom sambands- och övrig tele­ tjänst, underrättelsetjänst, kommunikationstjänst, kvartermästar- och övrig under hållst jänst, fältarbetstjänst, säkerhetstjänst samt upplysnings- och presstjänst. Med de förstnämnda, grundläggande funktionerna samman­ hänger taktik, organisation, utrustning, mobilisering, utbildning, övningar och personaltjänst. Dessa senare funktioner syftar gemensamt till att vid given tidpunkt och på bestämda platser ställa krigsberedda stridskrafter i fastställt antal till den operativa ledningens förfogande. Utredningen använ­ der för dem den gemensamma benämningen »förbandsproducerande funk­ tioner».

Om behovet av anknytning mellan olika funktioner säger utredningen bland annat att detta är särskilt påtagligt mellan det operativa krigsför­ beredelsearbetet i fred och stödfunktionerna därför, mellan den operativa verksamheten, långsiktsplaneringen och budgetarbetet samt mellan lång­ siktsplaneringen för materielanskaffning, å ena sidan, och funktionerna organisation, utrustning och förvaltning, å den andra. Rörande den opera­ tiva verksamheten och långsiktsplaneringen framhålles särskilt att de utgår från samma underlag och kräver ett dagligt samarbete i fråga om krigsmaktens utveckling på längre sikt. Kravet på nära samband är även starkt, men ej i lika iiög grad, mellan den operativa verksamheten och de förbandsproducerande funktionerna, vilka i sin tur erfordrar ett mycket nära samband med varandra. Enligt utredningens mening måste dessa för­ hållanden beaktas vid överväganden om ledningsorganisationens uppbygg­ nad. Utredningen anför också, att sambandet mellan olika funktioner främjas om personer, som på olika nivåer inom krigsmakten har till upp­ gift att bereda ärenden tillhörande de särskilda funktionerna, har en lik­ artad grundutbildning samt besjälas av gemensam strävan att nå uppställda mål och hyser förtroende för varandra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

31

Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred

1960 års försvarsledningsutredning

De viktigaste kraven har av utredningen ansetts kunna sammanfattas så­

lunda.

N

Ledningen måste vara uppbyggd så, att den kan åstadkomma en stra­

tegisk grundsyn samt utveckla och tillämpa denna. Inom krigsmaktens

högsta ledning bör ansvar och befogenheter vara samlade så att inrikt­

ningen av krigsmaktens verksamhet får kontinuitet och sammanhang. An­

svaret och befogenheterna måste även vara avvägda mot varandra och

motsvaras av kvalitativt och kvantitativt tillräckliga personella resurser.

Ledningsorganisationen skall möjliggöra ett gott och effektivt samarbete

med ledningsorganen för de civila grenarna av totalförsvaret.

Den största betydelse måste tillmätas kravet, att den högsta ledningen

i fred har en hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen

mobilisering och för att utföra operativ ledning. Detta leder i sin tur till att

fredsorganisationen skall överensstämma med krigsorganisationen, så långt

hänsynen till ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möj­

ligt, och att åtminstone i de viktigaste befattningarna bör vara placerade

samma personer i fred som i krig. I enlighet härmed måste det inom den

högsta ledningen i fred finnas en fast och enhetlig organisation för ledning

av operativ verksamhet med stödfunktioner, vilken kan utgöra stommen

till högkvarterets operativa del i krig.

Krigsmaktens ledning måste kunna framlägga ett sakligt, entydigt och

överskådligt underlag för statsmakternas prövning av olika behov inom en

given kostnadsram och även kunna verka för en snabb och fortgående

rationalisering av verksamheten inom krigsmakten.

Granskning av nuvarande organisation och verksamhet

1958 års försvarsledningsko in mit té

Som en allmän synpunkt anför kommittén, att strävandena till rationa­

lisering och besparing m. m. fått till följd att erforderliga stabsresurser

saknas på flera områden och att beredskapen icke kan tillgodoses i önsk­

värd omfattning. Genom den ofta stora arbetsbelastningen i fred och genom

att freds- och krigsuppgifterna delvis är olika begränsas möjligheterna att

utbilda och öva högkvarterets kvalificerade personal för dess krigsupp-

gifter. Detta finner kommittén särskilt betänkligt beträffande den chefs-

och stabspersonal, som har krigsuppgifter inom den operativa sektorn med

dess stödfunktioner.

Kommittén anser att nu berörda förhållanden, sedda mot bakgrunden

av kravet på en ökad beredskap, utgör allvarliga brister, som måste be­

aktas vid utformningen av den framtida högsta krigsmaktsledningens

organisation.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901

De mest påtagliga bristerna i fråga om det operativa krigsförberedelse­

arbetet torde, säger kommittén, bestå i och bero på divergerande uppfatt­

ningar i vissa grundläggande strategiska frågor, bl.a. beträffande Skandina­

viens och Sveriges strategiska betydelse, de olika landsdelarnas inbördes be­

tydelse samt de relativa riskerna för olika angreppsformer. Skilda uppfatt­

ningar förekommer också i frågor som rör effekten av fiendens och våra

vapensystem samt därpå grundade avvägningar mellan försvarsfunktio­

nerna och mellan vapensystemen, vidare beträffande avvägningen mellan

kvalitet och kvantitet samt i frågor rörande beredskap och uthållighet.

Kommittén anser det angeläget, att det strategiska studiearbetet föres vidare

så att förutsättningarna för det operativa krigsförberedelsearbetet för­

bättras.

De order och direktiv, som överbefälhavaren med nuvarande organisa­

tion kunnat ge för det operativa krigsförberedelsearbetet, har kommittén

funnit vara mycket allmänt hållna. Kommittén ifrågasätter därför, om de

utgör tillräcklig grund för en samlad och samordnad krigsplanläggning.

Vidare anföres att de organisatoriska förutsättningarna för gemensamma

operativa studier och analyser är ogynnsamma, emedan ingen del av de högre

staberna avses härför eller har de erforderliga resurserna. Sådan verksam­

het kräver därför särskilda arbetsgrupper eller en improviserad samordning

av olika stabers arbete. Verksamhet i dessa avseenden bedrives för när­

varande vid den provisoriskt inrättade planeringssektionen i försvars­

staben. Detta betecknar kommittén som en nödlösning, eftersom planerings-

organisationen varken är avsedd eller avpassad för detta arbete utan skall

kunna ägna sig helt åt att uppdraga riktlinjer för krigsmaktens utveckling

på lång sikt.

I fråga om långsiktsplaneringen uttalar kommittén bland annat, att verk­

samheten försvårats av de påtalade skilda uppfattningarna i grundläggande

frågor, samtidigt som planeringspersonalen måste engagera sig även i de

operativa problemen. Vidare anför kommittén:

Svårigheterna att få fram det underlag, som erfordras för avvägningar

inom krigsmakten, är stora. Ansvaret för det utredningsarbete, som ligger

till grund härför, vilar nu till största delen på försvarsgrenscheferna. Var

och en av dessa skall härvid utreda en försvarsfunktion, för vilken han ej

har det fulla ansvaret och inom vilken hans försvarsgren endast har att

lösa en del av uppgifterna. Även om experter från de andra försvarsgrenarna

ställes till förfogande för att biträda med utredningsarbetet, måste risken

för övervärdering av den egna försvarsgrenens uppgifter och behov anses

påtaglig. Det är nödvändigt att söka lösa detta problem för att undvika

fortsatta försvarsgrensstrider, vilka alltid tar en del av våra knappa mili­

tära ledningsresurser i anspråk, säkerligen till större skada än nytta. En

centralisering av allt utredningsarbete till toppmyndigheten och dess stab

skulle emellertid medföra att denna stabs resurser måste ökas i sådan

grad, att det varken kunde anses principiellt lämpligt eller praktiskt möjligt.

De erforderliga resurserna finnes redan av andra skäl, förutom hos vissa

33

gemensamma myndigheter, till största delen inom försvarsgrensledning-

arna, varför det huvudsakliga utredningsarbetet även i fortsättningen bör

bedrivas där. Däremot hör det ankomma på toppmyndighetens stab att ut­

arbeta förslag rörande utredningar som bör verkställas samt utförliga direk­

tiv för dessa, att följa upp och samordna utredningarna samt att utvärdera

dem och sammanställa dem till helhetsbilder inom långsiktsplaneringens

ram. Toppmyndigheten synes emellertid för närvarande sakna resurser för

att ge tillräckligt utförliga och klara direktiv för utredningarna samt för

att i nödvändig utsträckning följa och samordna utredningsarbetet. De

resurser, som toppmyndigheten hittills kunnat avdela för utvärdering av

och jämförelser mellan erhållna utredningsresultat, har varit otillräckliga.

Dessa brister måste enligt kommitténs uppfattning avhjälpas för att topp­

myndigheten skall kunna leda långsiktsplaneringen på det sätt, som

kommittén här angivit.

Kommittén framhåller, att inom krigsmaktens högsta ledning icke

finnes några resurser för att få en samlad överblick av andra personal­

frågor än sådana som rör värnpliktig personal. Detta anser kommittén

vara en brist, främst mot bakgrunden av att utvecklingen inom krigsmak­

ten ständigt medför nya personalbehov inom vissa delar av denna, medan

det kan uppstå minskad arbetsbelastning inom andra delar. Toppmyndig-

lieten saknar även möjligheter att i tillräcklig grad följa upp och påverka

utbildning och tjänstgöringsförhållanden för personal, som kan bli aktuell

för tjänstgöring inom för krigsmakten gemensamma organ, t. ex. försvars­

staben, samt att överblicka den kvalificerade personalens användning i

krigsorganisationen och utfärda ur det samlade försvarets synvinkel önsk­

värda direktiv härför. Vidare uttalar kommittén:

För närvarande är officerspersonalen indelad i och tillhör personalkårer

vid vederbörande försvarsgren, oavsett var inom krigsmakten personalen

tjänstgör. Den enskilde officeren är följaktligen för sin framtid starkt

beroende av försvarsgrenschefen och de officerare ur försvarsgrenen, som

ingår i befordringsberedningen. Omvänt måste försvarsgrenschefen känna

som sin plikt mot den underlvdande personalen att slå vakt om dess intres­

sen. Detta kan medföra att officerare, som sättes i befattningar vid gemen­

samma myndigheter — framför allt vid försvarsstaben — kommer i kon­

fliktsituationer, då lojaliteten mot den tillfällige chefen och hänsynen till

den egna försvarsgrenen icke kan förenas. Kommittén anser, att denna

personals möjligheter att arbeta fri från risker för dylika störningar måste

förbättras.

Under erinran om att den operativa verksamheten och långsiktsplane­

ringen på topplånet i avsevärd omfattning är av samordnande och av­

vägande karaktär uttalar kommittén, att det skulle vara av stort värde om

de för försvarsgrenarnas utveckling närmast ansvariga cheferna kunde

inom militärledningen förbereda och verka för denna samordning

och avvägning. Även om så delvis skett, har enligt kommittén verksam­

heten allmänt sett varken till arten eller till omfattningen motsva­

rat nutidens och framtidens behov. Militärledningen synes kommittén

3

1930 Öl

llihaiifi till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

mera ha blivit ett organ för ömsesidig orientering än ett organ för

debatt och överläggning om bestämda problem eller ärenden. Att möj­

ligheterna att lösa problem i militärledningen blivit så begränsade, an­

ser kommittén i stor utsträckning bero på att bristen på gemensamma

stabsresurser kommit de olika medlemmarna att använda sina egna staber

för att förbereda ärenden, avsedda att behandlas i militärledningen. Dessa

staber — möjligen med undantag för försvarsstaben i vissa fall — har ofta

icke haft förmåga och resurser att utreda aktuella problem ur det samlade

försvarets synvinkel. Militärledningens medlemmar har därför icke alltid

fått problemen allsidigt belysta och har ofta varit låsta i sina uppfattningar

redan före sammanträdena. Detta har medfört svårigheter att komma till

eniga uppfattningar inom militärledningen och sannolikt även en viss obe­

nägenhet att till behandling ta upp frågor, i vilka stora meningsskiljaktig­

heter kunnat förutsättas.

Kommittén anser, att berörda förhållanden utgör stora brister i den nu­

varande organisationen och att mycket står att vinna genom en militärled­

ning med bättre förutsättningar för sitt arbete, främst i form av mer

preciserade uppgifter och arbetsformer samt förbättrat gemensamt stabs-

underlag. Samtidigt är kommittén av den uppfattningen, att enbart eu

effektivisering av militärledningens arbete icke är tillräcklig för att de

grundläggande frågorna rörande krigsmaktens verksamhet skall lösas. Det

måste dock vara betydelsefullt att genom en lämplig utformning av militär­

ledningens uppgifter och verksamhet ge ledamöterna möjlighet att få de

olika problemen belysta ur det samlade försvarets synvinkel och att under

debatt utveckla sina egna synpunkter på dem. Härigenom torde, säger

kommittén, deras förmåga och benägenhet att vid sina ställningstaganden

ta hänsyn till det samlade försvarets intressen avsevärt öka.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen ansluter sig till de av 1958 års kommitté anförda syn­

punkterna och anför, att de brister m. in. som kommittén påtalat främst

beror på avsaknad av en för krigsmakten gemensam grundsyn på våra för-

svarsproblem, bristande resurser hos vissa myndigheter i förhållande till

deras ansvar samt olikartad och i vissa fall otillräcklig utbildning hos

stabspersonalen. Härtill fogar utredningen konstaterandet, att det inom

försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemensamma staber och

institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna försvarsgrenens

uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna omständighet

tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt som icke gagnat krigsmaktens

effektivitet.

De påvisade bristerna anser utredningen vara av den arten, att

genomgripande åtgärder fordras för att skapa en effektivare orga­

nisation av den högsta ledningen och en starkare samhörighetskänsla

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

35

inom krigsmakten. Åtgärder kräves på både kort och lång sikt. Sålunda

betecknas det som angeläget att utan dröjsmål åstadkomma klara och

rationella ansvarsförhållanden inom den högsta ledningen, överse stabs­

organens organisation och resurser samt bringa dessa i överensstämmelse

med de befogenheter, som skall tillkomma vederbörande chefer. Härvid är det

enligt utredningen av särskild vikt att toppledningens stab — försvars­

staben — får sådana resurser som behövs för att ge förekommande ären­

den en allsidig belysning. Nödvändiga förbättringar, som dock verkar först

på längre sikt, är att utbildningen för kvalificerad personal tillhörande

alla försvarsgrenarna intensifieras, samordnas och göres mera likformig.

Utredningen finner det väsentligt att en gemensam grundsyn får genom­

syra de tre försvarsgrenarna så att skadligt »försvarsgrenstänkande» för­

svinner och en helhetssyn på krigsmakten och dess problem blir domine­

rande. Ej minst av detta skäl fäster utredningen vikt vid den nu beslutade

gemensamma krigshögskolan, vilken i sin utbildningsverksamhet bör

lägga sig vinn om att befordra framväxten av en sådan gemensam grund­

syn. Vidare framhålles att den personal, som är avsedd för tjänst i kvali­

ficerade befattningar i gemensamma staber, bör få särskild skolning samt

att toppmyndigheten bör få större möjligheter än i nuläget att öva infly­

tande på urval och befordran.

Yttranden

Chefen för marinen förklarar sig kunna biträda uppfattningen, att åt­

skilligt brister inom krigsmaktens högsta ledning, medan han däremot

icke i alla avseenden delar utredningens syn på dessa problem. De allvar­

ligaste bristerna i nuläget anser marinchefen bestå i obalans i försvars­

stabens organisation och bemanning, en mindre väl fungerande militärled­

ning samt avsaknaden av ett försvarsråd eller en försvarsnämnd.

Beträffande det av utredningen använda uttrycket »försvarsgrenstän­

kande» anför chefen för marinen, att han såsom försvarsgrenschef anser

det viktigt att denna stämpel icke sättes på en konstruktiv sakkunskap och

övertygelse om den egna försvarsgrenens möjligheter och uppgifter m. m.

Vidare framhåller marinchefen bland annat att den vidgade kännedom

om totalförsvarets problem, som enligt utredningen kräves av stabsper-

sonal, i lika mån erfordras för motsvarande personal i teknisk tjänst.

Ledning av operativ verksamhet och långsiktsplanering

1958 års försvarsledningsko mm it té

Kommittén har ingående diskuterat tänkbara alternativ för krigs­

maktens högsta ledning i fred på grundval av följande gemensamma förut­

sättningar.

1. Toppmyndighetens stab får ansvar, befogenheter och resurser, som

ger den goda möjligheter (bättre än den nuvarande försvarsstabens) att

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

inför den beslutande myndigheten framlägga ett samordnat och allsidigt

belyst stabsunderlag i ärenden som berör krigsmaktens gemensamma grund­

läggande problem.

2. Stabsofficerarnas förmåga att bearbeta gemensamma problem ökas

genom en vidgad utbildning härför och en närmare samordnad planering

av tjänstgöringen i gemensamma institutioner — främst försvarsstaben —

för officerare ur olika försvarsgrenar. Åtgärder vidtages för att minska

stabsofficerarnas beroende av sina försvarsgrenar vid sådan tjänstgöring.

3. De staber (stabsdelar) som har särskilt stort behov av samarbete

sammanföres lokalt. I fred kan detta ske genom att de viktigaste staberna

förlägges till samma eller angränsande byggnader.

De uppställda huvudalternativen har, liksom då det gällt ledningen

i krig, varit ett ÖB-alternativ och ett militärledningsalternativ (jfr under

IV i det föregående). I alternativen har — med utgångspunkt i förut angivna

krav på organisationen samt konstaterade förtjänster och brister i nu­

varande organisation — främst diskuterats fördelningen mellan toppmyn­

digheten och försvarsgrenscheferna av ansvaret för de viktigaste funk­

tionerna, nämligen operativ verksamhet (krigsförberedelsearbete) och

långsiktsplanering. Kommittén har funnit, att en organisation med en­

hetlig toppledning ger de bästa förutsättningarna för utvecklingen av ett

effektivt försvar. Den förordar därför att eu överbefälhavare skall under

Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för det operativa krigsförberedelse­

arbetet samt krigsmaktens inriktning och avvägning, överbefälhavaren

skall besluta ensam. I väsentliga och grundläggande frågor skall lian fatta

sina beslut i en militärledning efter att ha hört ledamöternas råd.

De underalternativ till ÖB-alternativet, som kommittén undersökt, har

benämnts uppdelningsalternativet, status-quo-alternativet och samordnings-

alternativet. Av kommitténs utförliga resonemang om dessa skall här endast

lämnas följande sammanfattning.

Uppdelningsalternativet innebär att överbefälhavaren utövar sitt befäl

i operativa frågor helt genom försvarsgrenscheferna, vilka till sitt för­

fogande har var sin operationsavdelning. En fördel anges vara, att goda

organisatoriska förutsättningar skapas för ett nära samarbete inom för-

svarsgrensledningarna mellan företrädarna för den operativa verksam­

heten och företrädarna för organisation, utrustning och utbildning av

stridskrafterna. Som den största nackdelen med alternativet framhålles att

detta icke överensstämmer med den krigsorganisation av högsta ledningen

som kommittén funnit nödvändig. Vidare får man en oklar ansvarsgräns

mellan överbefälhavaren och arméchefen vid handläggning av ärenden

rörande den territoriella verksamheten.

Status-quo-alternativet skiljer sig från uppdelningsalternativet genom

att den territoriella verksamheten även i fortsättningen ledes av överbe­

fälhavaren genom militärbefälhavarna. Mot fördelen av att den territoriella

verksamhetens ledning sammanhålles ställer kommittén flera nackdelar,

bland annat att försvarsgrenarna blir ojämnt representerade i försvars­

staben.

Enligt samordningsalternativet ger överbefälhavaren i ärenden rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

37

operativt krigsförberedelsearbete direkta order till regionala chefer. De

operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och flygstaberna, över­

föres till försvarsstaben. Den främsta fördelen med alternativet anser

kommittén vara, att ansvarsförhållandena i fred och krig kommer att över­

ensstämma i väsentliga drag och att samma operativa ordervägar kommer

att användas. En svaghet i jämförelse med uppdelningsalternativet är där­

emot, att den personal som handlägger operativa ärenden icke får samma

nära kontakt som i sistnämnda alternativ med den personal som ansvarar

för stridskrafternas taktik, organisation m. m.

Kommittén förklarar sig anse, att överensstämmelse mellan krigs- och

fredsorganisationen, ett nära organisatoriskt sammanhang mellan opera­

tivt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering samt enkla och entydiga

linjer för samverkan med de civila delarna av totalförsvaret är faktorer,

som vid val av underalternativ till ÖB-alternativet måste tillmätas en

avgörande betydelse. Kommittén har funnit, att samordningsalternativet

är det som bäst uppfyller dessa fordringar, och förordar därför detta.

1960 års försvarsledningsutredning

De motiv som 1958 års kommitté anfört för en omorganisation av

krigsmaktens högsta ledning, varigenom ledningen av de viktigaste funk­

tionerna — operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering -—

kommer att utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare med biträde

av en allsidigt sammansatt försvarsstab, finner utredningen riktiga och

övertygande. Utredningen anser att en på dessa grunder uppbyggd lednings­

organisation bäst kan motsvara de krav som utredningen uppställt.

Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna

1958 års försvarslednings kom mit té

Kommitténs uppfattning är, att försvarsgrenschef bör bibehålla det an­

svar för sin försvarsgrens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt, som

enligt nuvarande instruktioner åvilar honom. Liksom hittills bör det enligt

kommittén särskilt åligga försvarsgrenschef att vidta och främja åtgärder

för tidsenlig organisation och utrustning, utarbeta planer för krigsorgani­

sation och mobilisering, fastställa riktlinjer för utbildningen samt fatta be­

slut i vissa personalfrågor. Försvarsgrenschef förutsättes skola inspektera

de nämnda verksamhetsområdena inom sin försvarsgren.

Såsom tidigare framgått anser kommittén det vara en nackdel med sam­

ordningsalternativet, jämfört med övriga underalternativ, att den för ope­

rativ verksamhet och långsiktsplanering ansvariga personalen stabsmässigt

skiljes från den personal som ansvarar för de förbandsproducerande funk­

tionerna. Kommittén anser emellertid alt olägenheten härav kan minskas

genom olika åtgärder, bland annat vissa ändringar i militärledningens

verksamhet enligt grunder som kommittén anger.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen har övervägt möjligheten och lämpligheten av att åstad­

komma en ännu starkare integration av krigsmaktens högsta ledning än

den som 1958 års kommitté föreslagit. Särskilt intresse har därvid ägnats

frågan, huruvida försvarsgrenschefernas uppgifter att leda de förbands-

producerande funktionerna kan och bör närmare än som sker enligt sagda

kommittés förslag samordnas med den genom försvarsstaben utövade led­

ningen av funktionerna operativ verksamhet, jämväl innefattande under­

rättelsetjänst m. fl. stödfunktioner, och långsiktsplanering. I fråga om

motiven för att överväga en dylik ytterligare sammanknytning hänvisar

utredningen till att toppmyndigheten måste ha de olika funktionerna i

sin hand i den utsträckning som behövs för att säkerställa sammanhanget

i krigsmaktens verksamhet. Utredningen förklarar sig också fästa stor vikt

vid alla åtgärder som kan vara ägnade att eliminera icke önskvärda former

av »försvarsgrenstänkande» och i stället främja en ökad känsla för krigs­

makten som helhet hos envar befattningshavare, oberoende av försvars-

grenstillhörighet.

Det mest långtgående alternativet för en ändring skulle enligt utred­

ningen innebära, att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de förbandsproduce-

rande funktionerna odelat tillkomme överbefälhavaren och att dessa funk­

tioner helt leddes genom hans stab, försvarsstaben, som då finge förut­

sättas bli utökad i mycket hög grad. I detta alternativ skulle icke finnas

några motsvarigheter till nuvarande försvarsgrenschefer. De högsta måls­

männen under överbefälhavaren och försvarsstabschefen för ifrågavarande

funktioner skulle komma att bli befattningshavare i försvarsstaben. Utred-

ningen anser att ett dylikt system skulle bli alltför tungrott och komplicerat

och har därför icke funnit anledning att närmare överväga detta alternativ.

Den därnäst mest långtgående förändringen skulle i fråga om ansvaret

inför Kungl. Maj:t för de förbandsproducerande funktionerna likaså inne­

bära, att detta helt överfördes från försvarsgrenscheferna till överbefäl­

havaren. Försvarsgrenschefernas nuvarande tjänsteväg till Kungl. Maj:t

skulle alltså avklippas, d. v. s. framställningar, rapporter o. s. v. till Kungl.

Maj :t skulle avges av överbefälhavaren i stället för av försvarsgrensche­

ferna. I motsats till vad fallet var i det först behandlade alternativet skulle

emellertid det omedelbara ansvaret under överbefälhavaren tillkomma sär­

skilda befattningshavare — inspektörer — som icke inginge i försvars­

staben utan med egna staber lydde direkt under överbefälhavaren och så­

ledes vore dennes organ för de förbandsproducerande funktionerna. Mot detta

alternativ talar enligt utredningens mening främst, att det skulle ge över­

befälhavaren ett så vidsträckt ansvarsområde, att det — oaktat delegation

av beslutanderätt finge förutsättas ske i stor omfattning — sannolikt

komine att splittra hans verksamhet i alltför hög grad. Utredningen anför

vidare, att redan de förändringar, som föreslås beträffande huvudfunktio­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

39

nernas ledning, måste medföra vissa svårigheter under en övergångstid

innan verksamheten anpassats till nya organisationsformer och tjänste-

vägar m. m. Skulle samtidigt med dessa förändringar genomföras en reform

av ledningen av de förbandsproducerande funktionerna enligt nu före­

varande alternativ, kan man enligt utredningens mening riskera, att effek­

tiviteten i krigsmaktens arbete nedgår mera än som med hänsyn bland

annat till beredskapskraven kan godtagas. Även om utredningen anser

vissa skäl tala för alternativet i fråga, har den därför icke ansett sig böra

förorda att detsamma nu genomföres.

Ett tredje alternativ skulle innebära, att försvarsgrenscheferna alltjämt

vore ansvariga inför både Kungl. Maj :t och överbefälhavaren men att

dennes inflytande ökades genom föreskrifter, innebärande att varje fram­

ställning, rapport etc. från försvarsgrenschef i ärende som berörde en för-

bandproducerande funktion skulle insändas genom överbefälhavaren.

Denne skulle dock äga rätt att förordna om undantag härifrån beträffande

vissa grupper av ärenden. Alternativet, som innebär en betydande skärpning

av nuvarande bestämmelser, skulle enligt utredningens uppfattning ge över­

befälhavaren en fortlöpande och omfattande information om verksamheten

inom försvarsgrenarna och en överblick, som är nödvändig för att han skall

kunna rätt lösa sina uppgifter. Det måste emellertid — anför utredningen

— bestämt förutsättas, att tillämpningen blir sådan att onödigt detaljarbete

icke utföres i försvarsstaben. Ett av skälen härför anges vara, att sådana för­

dröjningar icke får uppkomma som skulle kunna medföra att rimlig tid

icke komme att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj :ts

kansli. Om detta krav iakttages, anser utredningen att anordningen bör bli

till fördel för försvarsdepartementets arbete. Ett visst personalbehov upp­

kommer i försvarsstaben för studium och eventuell beredning av ifråga­

varande ärenden. Behovet bedömes emellertid bli mindre än enligt de båda

förut skisserade alternativen.

Av sålunda anförda skäl föreslår utredningen, att ändringar i gällande

instruktioner vidtages i enlighet med det tredje alternativet.

Yttranden

Förslaget att försvarsgrenschefs framställningar m. m. i ärenden berö­

rande förbandsproducerande funktioner skall insändas till Kungl. Maj :t

genom överbefälhavaren tillslyrkes av denne men avstyrkes — bland annat

med hänsyn till befarad arbetsbelastning för försvarsstaben — av samtliga

försvarsgrenschefer och marinförvaltningen. Enligt arméchefen gör ären­

denas mångfald det lämpligare, att överbefälhavaren får befogenhet att

ange vilka slags ärenden som skall insändas genom honom. Chefen för ma­

rinen anser det vara smidigare att försvarsgrenschefs framställning till

Kungl. Maj :t i större eller principiella frågor regelmässigt delges överbefäl­

havaren, och chefen för flygvapnet ifrågasätter att överbefälhavaren regel­

mässigt skall erhålla avskrifter av framställningar m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Förvaltningstjänstens ledning

Förvaltningstjänstens natur

1960 års försvarsledningsutredning anför, att det på sina håll

kan spåras en tendens att se förvaltningstjänsten som något från den »mi­

litära» verksamheten fristående. Utredningen vill emellertid för sin del

närmast beteckna förvaltningsfunktionen inom krigsmakten såsom en viktig

stödfunktion med nära anknytning till övriga funktioner. Man bör enligt

utredningens mening slå fast, att förvaltningstjänsten — bortsett från att

civilförvaltningstjänsten erbjuder särskilda aspekter — har till allmän upp­

gift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning på kort

och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut rörande målsätt­

ning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på opera­

tiva grunder. Därav följer att såväl den operativa ledningen som de för

stridskrafternas utrustning och utbildning ansvariga myndigheterna måste

ha befogenheter att dirigera förvaltningsverksamheten, ehuru med de be­

gränsningar som följer av förvaltningsmyndigheternas ansvar i ekonomiskt

och tekniskt hänseende. För att man skall nå bästa möjliga totalresultat

av förvaltningsverksamheten och den planläggnings- och organisationsverk-

samhet, som den skall betjäna, är det nödvändigt att ett nära samarbete

bedrives mellan berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika nivåer, säger

utredningen vidare.

Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning

Tidigare förslag m. m.

1946 års militära förvaltningsutredning (SOU 1950: 36) förordade (med

reservation av en ledamot) att intendenturförvaltningens centrala organi­

sation skulle sammanföras till ett för försvaret gemensamt ämbetsverk.

Vid 1954 ars förvaltningsreform bibehölls dock den försvarsgrensvis ord­

nade förvaltningen, men valet av organisationsform innebar icke något de­

finitivt ståndpunktstagande. Principen om gemensam intendenturförvalt­

ning avvisades ej men ställdes på framtiden (prop. 1954: 109).

Frågan om ändrad organisation av intendenturförvaltningen har under

1960 aktualiserats av 1958 års försvarsledningskommitté, 1959 års be-

sparingsutredning för försvaret (SOU 1960: 23) och 1954 års utredning an­

gående vissa personalkårer inom försvaret. De båda förstnämnda utred­

ningarna har uttalat sig för gemensam central intendenturförvaltning, och

personalkårutredningen har i skrivelse till chefen för försvarsdepartemen­

tet den 27 juni 1960 föreslagit försök med gemensam förvaltning för ären­

den rörande förplägnad och förplägnadsmateriel. Vid remissbehandlingen

av dessa förslag har flertalet myndigheter — såväl civila som militära __

förordat inrättandet av gemensam intendenturförvaltning. En klart avvi­

sande hållning har dock intagits av cheferna för armén och marinen samt

av marinförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

41

Chefen för försvarsdepartementet har den 14 oktober 1960 tillkallat en

sakkunnig för att verkställa utredning rörande organisation m. m. av ett

för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid utverkandet av

Kungl. Maj :ts bemyndigande härtill uttalade departementschefen som sin

mening, att förutsättningar för inrättande av ett dylikt verk vore för han­

den. Vidare anfördes att utredningen borde avse frågor om organisation och

arbetsuppgifter m. m. för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Efter­

som det inginge i försvarsledningsutredningens uppdrag att pröva frågan

om lämpligheten av att inrätta ett sådant verk, borde den sakkunnige där­

emot icke behandla denna fråga.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen erinrar om att den övervägande delen av anskaffningsverk-

samheten inom intendenturområdet koncentrerats till arméintendenturför-

valtningen genom en successivt ökad tillämpning av huvudförvaltnings-

principen. Vidare anföres att de förvaltningsmässiga förutsättningarna

för bland annat gemensam förrådshållning är under utredning genom en

av försvarets förvaltningsdirektion inrättad samarbetsdelegation. På in-

tendenturmaterielområdet underlättas en utveckling mot gemensam förråds­

hållning av att intendenturmaterielen nyligen klassificerats och kodifierats

gemensamt för armén, marinen och flygvapnet. Ett sammanförande av den

centrala förrådskontrollen till en myndighet torde därför enligt utredningen

icke behöva bereda större svårigheter. Under hänvisning till personalkårut-

redningens förenämnda förslag uttalas att goda förutsättningar föreligger

för en gemensam central organisation i fråga om förplägnadstjänsten med

hänsyn såväl till dennas enhetliga karaktär som till redan genomförd

centralisering.

Vid anmälan av 1954 års förvaltningsproposition anfördes bland annat

att en för försvaret gemensam intendenturkår skulle utgöra en — låt vara

icke oeftergivlig — men i hög grad önskvärd förutsättning för ett gemen­

samt verk. Dessa två frågor borde därför lösas i ett sammanhang. Personal-

kårutredningen, åt vilken uppdragits att utreda frågan om gemensam inten-

denturkår, har emellertid i sin förenämnda skrivelse anmält att enligt ut­

redningens uppfattning sambandet mellan de båda frågorna bör bedömas

på så sätt, att en gemensam intendenturkår förutsätter ett gemensamt

centralt intendenturförvaltningsverk, under det alt ett dylikt gemensamt

verk kan fungera även om försvarsgrenarna har skilda intendenturkårer.

Denna bedömning biträdes av försvarsledningsutredningen, som finner det

naturligt att frågan om intendenturförvaltningens organisation löses innan

ställning tages till kårfrågan.

Eu sammanslagning av de resurser, som nu finnes inom den tredelade

inlendcn lur förvaltningsorganisationen, måste enligt försvar sledningsu Ired­

ningen rimligtvis medföra fördelar från ekonomisk och organisatorisk syn­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901

punkt. Standardisering av materiel och förvaltningsrutiner anses kunna

underlättas, liksom även övergång till eu gemensam förrådshållning, var­

igenom saväl den totala förradsupphörden som behovet av lokaler, personal

och hanteringsmateriel bör kunna reduceras. Eu viss arbetsbesparing säges

kunna väntas vid gemensam intendenturförvaltning genom att det arbete,

som nu utföres i samarbetsdelegationer för intendenturfrågor och i ett fler­

tal arbetsgrupper, kan bedrivas som internt byråarbete. Vidare anföres att

krigsplanläggningsarbetet kommer att underlättas. Icke minst på det regio­

nala och lokala planet beräknas fördelar stå att vinna, bland annat i form

av förenklad krigsplanläggning och anskaffning i synnerhet på livsmedels­

området.

De olikheter beträffande innebörden i begreppet intendenturförvaltning,

som för närvarande råder mellan försvarsgrenarna, bör enligt utredningens

mening icke få utgöra hinder för att gemensamma intendenturförvaltnings-

frågor vilka torde vara huvuddelen — sammanföres till en intendentur­

förvaltning. I den mån det beträffande särskilda förvaltningsfunktioner,

som nu hänföres till intendenturförvaltningstjänsten inom respektive för­

svarsgrenar, befinnes föreligga vägande skäl mot att de omhänderhaves av

ett gemensamt verk, finnes möjlighet att överföra sådana funktioner till

andra förvaltningsorgan, förklarar utredningen.

Om de skäl mot en sammanslagning av intendenturförvaltningarna, som

framförts vid de tillfällen då denna fråga tidigare behandlats, säger utred­

ningen att de har en gemensam bakgrund, nämligen önskemålet om en

integrering av all verksamhet inom en försvarsgren i syfte att uppnå bästa

effekt vid lösandet av de uppgifter som tilldelats försvarsgrenen. Även om

detta motiv för bibehållande av försvarsgrensvis, ordnad förvaltning i och

för sig är beaktansvärt, kan det likväl enligt utredningens mening icke

uppväga de argument, som kan åberopas till stöd för en gemensam central

intendenturförvaltningsorganisation. Utredningen förordar följaktligen att

en dylik organisation kommer till stånd och förutsätter därvid, att denna

organisation utan större svårigheter skall kunna utformas på sådant sätt, att

försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina speciella önskemål och

behov inom intendenturområdet tillgodosedda icke blir eftersatt.

Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning

Tidigare förslag in. m.

Vid anmälan av prop. 1954: 109 stannade dåvarande chefen för för­

svarsdepartementet för att förorda en försvarsgrensvis ordnad tygförvalt-

ningstjänst. Han underströk dock, att han icke var främmande för tanken

att gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvaltningens

område framdeles kunde komma att visa sig innebära den mest fördelaktiga

lösningen. Förutsättningarna därför borde emellertid organiskt växa fram

Kungl. MajUs proposition lir 109 är 1961

43

på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden, vilka ingick

som viktiga beståndsdelar i den då förestående förvaltningsreformen. Ett

dylikt sammanförande syntes vidare förutsätta en ändrad försvarsordning.

Därest i framtiden en försvarsordning skulle genomföras, vilken icke i

samma mån som den nuvarande byggde på tre från varandra fristående för­

svarsgrenar och en tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsdug­

lighet, borde enligt föredraganden frågan om ytterligare samordning av tyg­

förvaltningstjänsten tagas upp till förnyad prövning.

1958 års försvarsledningskommitté uttalade den meningen, att det icke

efter 1954 års förvaltningsreform inträffat och ej heller kunde under över-

blickbar tid förutses inträffa några så avgörande förändringar i förutsätt­

ningarna för 1954 års beslut, att grundvalarna för tygförvaltningstjänstens

organisation nu lämpligen borde rubbas. Samma ståndpunkt intog överbe­

fälhavaren, försvarsgrenscheferna och försvarets förvaltningsdirektion.

Frågan om gemensam tygförvaltning behandlades senare under 1960

av riksdagen (med anledning av 1959 års riksdagsrevisorers uttalande i

ämnet) samt av 1959 års besparingsutredning för försvaret. Riksdagen

(skr. 302) ställde sig tveksam till om några fördelar skulle stå att vinna

genom att sammanslå försvarsgrensförvaltningarna till ett gemensamt verk.

Den storleksordning ett sådant verk skulle få komme att innebära avse­

värda risker för tungroddhet i arbetsformerna och minskad effektivitet.

Förutsättningar för ett ställningstagande till frågan saknades enligt riks­

dagens mening, innan pågående överväganden om försvarets högsta led­

ning lett till beslut. — Besparingsutredningen för försvaret förordade eu

gemensam tygförvaltning, närmast av ekonomiska motiv, och ansåg att den

borde ledas av en styrelse i vilken bland andra försvarsgrenscheferna skulle

ingå. Flertalet remissmyndigheter var negativa till förslagen eller hänvisade

till försvarsledningsutredningens pågående arbete. Statens sakrevision an­

såg däremot övervägande skäl tala för att en gemensam tygförvaltning på

något längre sikt komme till stånd. Efter ett principbeslut, vilket borde

fattas snarast möjligt, borde som ett första steg de nuvarande tygförval-

tande verken underställas en gemensam styrelse med viss beslutanderätt.

1960 års försvarsledningsulredning

Utredningen finner det för sin del uppenbart, att åtskilliga betydande

fördelar skulle kunna vara förenade med ett lämpligt organiserat, effektivt

arbetande gemensamt tygförvaltningsverk. Därvidlag nämnes enhetligt upp­

trädande gentemot leverantörer av krigsmateriel, mera allsidig behandling

av stora systemprojekt som icke är klart försvarsgrensbundna, bättre ut­

nyttjande av personalen, särskilt tekniska specialister, ökade förutsätt­

ningar för intern rationalisering och vidgade möjligheter att på ett ratio­

nellt sätt utnyttja vissa funktionella organ. Såsom en nackdel framhålles å

andra sidan att ett gemensamt verk, även om det finge antagas bli mindre

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

personalkrävande än tre tristående verk, likväl skulle få en efter svenska

förhållanden mycket stor omfattning med därav följande administrativa och

andra svårigheter.

Med utgångspunkt i del sålunda anförda finner utredningen att det vid

en avvägning mellan för- och nackdelar synes som om fördelarna — åt­

minstone på längre sikt — klart skulle mer än uppväga nackdelarna. Vid

en dylik avvägning måste emellertid, säger utredningen, med hänsyn till

tygmaterielens natur och betydelse stort avseende fästas vid rent militära

synpunkter. Utredningen förklarar sig icke vara beredd att göra en slutlig

avvägning av ifrågavarande slag, eftersom utredningen av skäl, som redo­

visas i det följande, ställer sig avvisande till att beslut om en gemensam

central tygförvaltningsorganisation fattas i förevarande sammanhang. Här­

efter anför utredningen.

Ett karakteristiskt drag i utvecklingen inom krigsmaterielområdet är

att stora och komplicerade vapensystem efter hand

tillkommer

Dessa

system dominerar området i ekonomiskt hänseende. De är — i allt fall

ännu under överskådlig tid — övervägande försvarsgrensbundna i den me­

ningen, att de utformas för användning uteslutande eller huvudsakligen

tillsammans med stridskrafter som uppsättes av viss försvarsgren. Redan

nu framtages emellertid vapensystem, som kan utnyttjas tillsammans med

stridskrafter uppsatta av olika försvarsgrenar eller beträffande vilka tvekan

kan råda, huruvida de lämpligast bör kombineras med stridskrafter ur den

ena eller den andra försvarsgrenen. Det förefaller sannolikt, att denna ut­

veckling kommer att accentueras. Det är en av de mest angelägna uppgif­

terna vid organiserandet av tygförvaltningstjänstens ledning att tillse, att

frågor rörande nu avsedda system blir allsidigt och sakkunnigt behandlade

under beaktande av de samlade försvarsintressena. I och för sig skulle detta

sannolikt med fördel kunna ske inom en samordnad central tygförvaltning.

Så länge huvudparten av krigsmaterielen likväl är försvarsgrensbunden i

ovan angiven mening, kan enligt utredningens mening tiden icke anses

mogen att inrätta en dylik förvaltning. Några egentliga hållpunkter för att

bestämma dess uppbyggnad och indelning finnes för närvarande heller icke.

Bland annat inställer sig frågan, huruvida sakavdelningarna i ett gemensamt

verk skulle utformas som »fackorgan» för olika systemkomponenter, t. ex.

robotar, vapenbärare, ammunition och fordon, eller som systemorgan.

Det skulle givetvis kunna ifrågasättas, om icke med hänsyn till den långa

tid, som måste åtgå för uppbyggnad av ett gemensamt tygförvaltningsverk,

ett principbeslut om inrättande av ett dylikt verk likväl borde fattas. Icke

ens för ett principbeslut föreligger emellertid enligt utredningens mening

tillräckligt underlag. Ett sådant beslut skulle för övrigt kunna få från

beredskapssynpunkt olyckliga konsekvenser, eftersom det under planerings-

och övergångstiden måhända skulle möta svårigheter att genomföra i och

för sig väl motiverade ändringar i den bestående organisationen.

Även om utredningen sålunda icke kan tillstyrka att något beslut om ge­

mensam central tygförvaltning nu fattas, säger sig utredningen icke stå

främmande för tanken, att med nuvarande utveckling inom krigsmateriel­

området förhållandena inom ett antal år kan ändras därhän, att ett gemen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961

45

samt verk framstår som den mest rationella organisationsformen för den

centrala tygförvaltningen. Utredningen framhåller som angeläget, att inga

organisatoriska åtgärder vidtages som kan utgöra hinder för en utveckling

i sådan riktning.

Huvudförvaltningsprincipen

Denna princip har i försvarets anskaffningskungörelse (1954: 470) ut­

tryckts sålunda:

Vid anskaffning av förnödenheter skall, i den utsträckning och i de av­

seenden så lämpligen kan ske, den myndighet, inom vars arbetsområde det

faller att anskaffa den största mängden av en för flera försvarsgrenar ge­

mensam förnödenhet, handhava anskaffningen av ifrågavarande förnöden­

het för försvaret i dess helhet och svara för den krigsindustriella planlägg­

ningen därav.

Enligt gällande instruktion för försvarets förvaltningsdirektion åligger

det denna att utse huvudförvaltningsmyndighet för olika förnödenheter, att

där så befinnes lämpligt förordna att huvudförvaltningsprincipen helt eller

delvis icke skall gälla samt att avgöra övriga frågor om tillämpning av

denna princip.

1958 års försvarsledningskommitté

1958 års försvarsledningskommitté erinrar om den stora vikt, som vid

1954 års förvaltningsreform (prop. 109) tillmättes samordningsfrågorna,

bland annat huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Kommittén fram­

håller att en utveckling mot ökad samordning också ägt rum men att en

begränsning ligger däri, att huvudförvaltningsprincipen avser endast ma-

terielanskaffning och krigsproduktionsplanläggning. Enligt kommittén är

det angeläget att undersöka och praktiskt pröva, vilka möjligheter som

finnes att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta även förråds-

hållning, vård och underhåll samt materielinspektion. Om och i den mån en

dylik utvidgning visar sig möjlig och lämplig, skulle man nå fram till ett

system där en förvaltning beträffande viss materiel helt betjänar flera för­

svarsgrenar.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen anmäler, att den tagit del av en inom försvarets förvalt­

ningsdirektion verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens

praktiska tillämpning. I sistnämnda utredning har gjorts uttalanden av

bland annat följande innebörd.

De praktiska tillämpningsformer som utvecklats för huvudförvaltnings-

principen går i flera avseenden utöver anskaffningskungörelsens bestäm­

melser. Kungörelsen bör ändras så att den smidighet i tillämpningen, som

ett riktigt utnyttjande av huvudförvaltningsidén förutsätter, får stöd i be­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

stämmelserna. Sålunda bör icke huvudförvaltningsansvar ovillkorligt kny­

tas vare sig till hela anskaffningsförloppet eller till all materiel i en för-

nödenhetsgrupp, för vilken försvarets förvaltningsdirektion utsett huvud-

förvaltningsmyndighet. Huvudförvaltningsansvar bör heller icke åläggas

enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden av en

för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet. En undersökning av varje

särskilt stadium i anskaffningsproceduren för en förnödenhet, varvid olika

förvaltningars förutsättningar att omhänderha de olika stadierna väges mot

varandra, torde ge bättre underlag för rätt val av huvudförvaltningsmyndig­

het. Därvid kan det visa sig lämpligt att anskaffningens olika led fördelas

mellan flera förvaltningar.

Till skillnad från vad som nu gäller bör huvudförvaltningsansvaret om­

fatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. icke endast krigs­

industrien planläggning utan även planläggning för anskaffning genom

köp, rekvisition och förhyrning.

Möjligheterna att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta

även förrådshållning och materielunderhåll har undersökts. Undersök­

ningarna har lett till slutsatsen, att utöver det tekniska ansvar, som enligt

anskaffningskungörelsen ligger i huvudförvaltningsmyndighetens skyldig­

het att utarbeta materielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktioner,

förrådshållning och materielunderhåll icke bör generellt innefattas i en

huvudförvaltningsmyndighets ansvar. Ett flertal faktorer, såsom militär

organisation och beredskapskrav, vilka ligger utanför den egentliga förvalt-

ningsverksamheten, medför att lämpligheten av att utsträcka huvudförvall-

ningsansvaret till att omfatta även förrådshållning och materielunderhåll

bör undersökas i varje särskilt fall. Vid utredning om huvudförvaltnings-

principens tillämpning för viss förnödenhet bör emellertid beaktas, huru­

vida den tillämnade huvudförvaltningsmyndigheten helt eller delvis kan

omhänderha även de nämnda funktionerna.

Försvarsledningsutredningen anser sig kunna konstatera att huvudför­

valtningsprincipen såsom instrument för samordning av förvaltningsverk-

samheten varit av betydande värde men att ytterligare möjligheter till sam­

ordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten kan vinnas genom

en ändrad definition av huvudförvaltningsprincipen och en följdriktig till-

lämpning av denna. Försvarsledningsutredningen biträder i huvudsak de

slutsatser, som dragits i förvaltningsdirektionens utredning, och anser att en

huvudförvaltningsprincip, som utformas enligt där uppdragna riktlinjer,

bör kunna bli ett värdefullt instrument för ytterligare samordning inom

tygförvaltningsområdet. Vid framläggandet av sina förslag om ledningen

av de centrala förvaltningsmyndigheterna räknar försvarsledningsutred-

ningen med att huvudförvaltningsprincipen kommer att få i stort sett den

innebörd som sålunda angivits.

Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna

1960 års försvarsledningsutredning

Vid sin behandling av frågan om de högsta militära chefernas befogen­

heter med avseende å förvaltningen använder utredningen termerna »di­

rektiv» och »anvisningar» med följande innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961

47

Med direktiv avser utredningen mera allmänna riktlinjer för verksam­

hetens eller en viss verksamhetsgrens inriktning, omfattning och målsätt­

ning. Vid meddelande av direktiv skall de ekonomiska, tekniska och orga­

nisatoriska förutsättningarna för att direktiven skall kunna följas vara

åtminstone i huvudsak klarlagda. Den av direktiven närmast berörda in­

stansen bör få tillfälle att ta del av dem innan de fastställes. Direktiv

skall lämnas skriftligen och uttryckligen anges utgöra sådana.

Direktiv skall följas, och någon ordning, enligt vilken de kan hänskjutas

till högre instans, förutsättes icke. Givetvis kan direktiv, om omständig­

heterna föranleder det, bland annat efter hänvändelse från den myndighet,

som fått direktiven, modifieras eller ändras.

Anvisningar går mera i detalj och kan direkt föranleda särskilda för­

valtningsbeslut och andra åtgärder. Anvisningar skall dock vara utformade

så, att de medger en viss frihet i fråga om verkställigheten. Även för

anvisningar bör gälla att de organisatoriska, tekniska och ekonomiska för­

utsättningarna för deras efterkommande skall vara i huvudsak klarlagda,

och de bör i första hand utformas i samförstånd med den berörda myn­

digheten. Man kan emellertid av praktiska skäl knappast kräva att an­

visningar alltid skall lämnas skriftligen, även om detta förfaringssätt hör

vara den allmänna regeln.

Myndighet, som erhåller i behörig ordning meddelade anvisningar, har

att utgående från sin ställning och sina åligganden självständigt pröva,

om de kan eller bör följas. Finner myndigheten detta icke vara fallet, har

den att genom föreställningar hos den myndighet, som meddelat anvis­

ningarna, söka utverka de ändringar den anser erforderliga. Om detta icke

lyckas, bör anvisningarna kunna underställas högre instans, som regel

Kungl. Maj:t.

Anvisningar får sålunda icke lämnas obeaktade utan skall följas, om

icke ändring kan utverkas.

Beträffande såväl direktiv som anvisningar bör gälla, att de icke får

obehörigen binda förvaltningsverksamheten. I

I fråga om överbefälhavarens inflytande anför utredningen som

sin uppfattning, att den strategiska grundsyn och den prognos rörande

den militärtekniska utvecklingen, som omfattas av överbefälhavaren, samt

dennes därpå grundade, inom ramen för statsmakternas beslut bedrivna

planering i stort skall vara normerande för den centrala förvaltningsverk-

samhetens inriktning lika väl som för försvarsverksamheten i övrigt. I

enlighet därmed bör överbefälhavaren inom förvaltningsområdet äga de

befogenheter m. in., som anges härefter och som väsentligen överensstäm­

mer med vad 1958 års försvarsledningskommitté föreslagit. Det är själv­

fallet, säger utredningen, alt dylika befogenheter alltid måste utövas inom

de gränser som beslut eller bestämmelser av statsmakterna kan utgöra,

liksom att överbefälhavarens beslut i en del frågor — exempelvis godkän­

nande av materielplaner — normalt efterföljes av beslut även från Kungl.

Maj:ts sida. Utredningen framhåller vidare att överbefälhavarens kom­

munikation med tygförvaltningsmyndigheterna — utom i ett särskilt

angivet avseende — förutsättes äga rum genom försvarsgrenscheferna.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i anslutning till den

planerande verksamheten i försvarsstaben meddela direktiv rörande mate­

rielutvecklingens inriktning och verksamheten i stort. Han skall i huvud­

drag fastställa förslag till materielplaner och mera väsentliga ändringar

av sådana. Motsvarande befogenhet skall tillkomma honom med avseende

å personal-, byggnads- och befästningsplaner. Stora materielprojekt och

planerade mera omfattande beställningar från utlandet skall underställas

överbefälhavaren. Då fråga är om materielprojekt, som berör mer än en

försvarsgren, skall överbefälhavaren ha att fastställa arbets- och ansvars­

fördelning samt i stora drag reglera erforderlig samverkan mellan för­

svarsgrenarna. Dylika beslut kan enligt utredningen bli i viss mån nor­

merande även för förvaltningarnas verksamhet med avseende på projektet.

Överbefälhavarens avgöranden av de slag, som nu angivits, anser utred­

ningen böra fattas i militärledningen.

Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i frågor, som an­

knyter till det operativa krigsförberedelsearbetet, äga anvisningsrätt direkt

gentemot förvaltningarna (d. v. s. icke genom försvarsgrenscheferna). Så­

dana anvisningar bedömes främst komma att avse frågor rörande förråds-

och underhålls- samt kommunikations- och signal tjänsten.

Utredningen anser det böra uttryckligen fastslås, att överbefälhavaren

skall ha en ovillkorlig rätt att bli regelbundet och systematiskt informerad

rörande den centrala förvaltningsverksamheten. Likaså anses det ligga i

sakens natur att förvaltningarna, liksom för närvarande, skall vara skyl­

diga att tillhandagå överbefälhavaren med uppgifter och utredningar som

underlag för bland annat den planerande och avvägande verksamheten.

I förevarande avsnitt av betänkandet framhålles slutligen att utredning­

ens förslag rörande försvarets förvaltningsdirektion och i fråga om bud­

getarbetets ledning ger överbefälhavaren ytterligare inflytande över för­

valtningstjänsten.

Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för för-

svarsgrensförvaltning. Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta

beslut i den ordning, som gäller för förvaltningen i fråga. Detta innebär

bland annat reservationsrätt för souschef och föredragande m. fl. I vissa

ärenden, främst förslag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig

att utöva detta sitt chefskap över förvaltningen.

Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsledningskommitté redo­

gjort för tillkomsten av »det dubbla chefskapet» och att kommittén ansett

sig icke böra föreslå ändring beträffande detta samt att kommitténs stånd­

punkt biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. För egen

del framhåller utredningen, att anordningen i fråga kommer att bortfalla

inom intendenturområdet, om utredningens förslag om gemensamt inten-

denturförvaltningsverk genomföres. Beträffande frågan, huruvida den bör

bibehållas i de tygförvaltande verken, anför utredningen i huvudsak

följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901

49

Vad som främst ansetts utgöra en fördel med det nuvarande systemet

torde vara, att alla meningsskiljaktigheter mellan försvarsgrenschef och

förvaltning kan avgöras på ett auktoritativt sätt genom att försvarsgrens-

chefen konstituerar sig som förvaltningschef och fattar erforderliga be­

slut. Det har ofta hävdats, att den möjlighet systemet sålunda erbjuder

rent av är oumbärlig för att försvarsgrenschef skall kunna bära sitt ansvar

för försvarsgrenens utrustning.

Den rådande ordningen har emellertid vissa nackdelar. Försvarsgrens-

chefs dubbla vägar att inverka på förvaltningsverksamheten, nämligen dels

genom sin rätt att lämna anvisningar och föreskrifter, dels genom sin

möjlighet att inträda som verkschef, kan lätt verka förvillande. Den fel­

aktiga uppfattningen kan komma till synes, att försvarsgrenschefen i detta

sitt ämbete är överordnad förvaltningen. Förhållandet är ju i stället det,

att han i sin person förenar chefskapet över försvarsgrenen med chef­

skapet över förvaltningen, en anordning som har principiella likheter med

att innehavaren av ett visst ämbete kan vara självskriven ordförande i

eu från ämbetet fristående nämnd eller dylikt. Chefen för ett ämbetsverk

har givetvis att vid utövandet av denna sin befattning utgå från de syn­

punkter ämbetsverket enligt sin instruktion närmast har att bevaka, i

detta fall tekniska och ekonomiska. En försvarsgrenschef kan, när han

fungerar som förvaltningschef, komma i den situationen att han måste

göra en avvägning mellan å ena sidan ämbetsverkets synpunkter och å

andra sidan anvisningar, som han i sin andra egenskap — såsom försvars­

grenschef — tillställt ämbetsverket. Detta kan i extrema fall tvinga honom

att i samma fråga fatta två mot varandra stridande beslut. Vissa kompli­

kationer med systemet kan befaras uppkomma i den mån förvaltningarna

undergår en utveckling i riktning mot fackförvaltningar, varvid en för­

valtning får allt flera uppgifter för mera än en försvarsgren och därmed

i ökad grad kommer att mottaga anvisningar från olika försvarsgrens-

chefer. Även om de praktiska olägenheterna icke bör överdrivas, finner

utredningen för sin del att den nuvarande konstruktionen av chefskapet

över tygförvaltningarna företer logiska bristfälligheter. Det må vidare

framhållas, att chefskapet för förvaltning för närvarande av naturliga skäl

i realiteten endast kan utövas sporadiskt och att det icke kan begäras av

en försvarsgrenschef, att denne skall ha djupare insikter i förvaltnings­

verksamheten eller förvaltningens interna förhållanden.

Med hänsyn till angivna förhållanden har utredningen funnit det ange­

läget att undersöka om det icke vore tänkbart att finna ett alternativ, en­

ligt vilket försvarsgrenschef i denna sin egenskap utrustas med sådana

befogenheter, all han -- utan att vara chef för försvarsgrensförvaltningen

__ med stöd av dem kan utöva del inflytande på förvaltningsverksam­

heten, som bör tillkomma honom. Utredningen har därvid kommit fram

till följande lösning.

Förslag till materielplaner och ändringar av sådana skall, givetvis inom

ramen för överbefälhavarens direktiv rörande materielutvecklingen, utar­

betas av försvarsgrenschef (försvarsgrensstab) och förvaltning i samråd.

Större materielprojekt, mera omfattande försök, större beställningar, sär­

skilt från utlandet, materieltypcr som är färdiga för serietillverkning,

Itihang till riksdagens protokoll 1901- I samt. Nr 109

4—1930 61

50

Knngl. Maj:Is proposition nr 10!) år 1!)ti1

in. in., skall underställas försvarsgrenschef för godkännande. I de fall, då

dylika frågor också skall underställas överbefälhavaren, förulsättes detla

ske genom försvarsgrenschefens försorg.

Försvarsgrenschef skall enligt förslaget ha anvisningsrätt gentemot för-

svarsgrensförvaltning. 1 den män dessa förvaltningar utvecklas mot att

mera än nu bli »fackförvaltningar», kommer anvisningsrätlen att i viss

omfattning avse även annan än egen försvarsgrenslörvaltning. Anvisning­

arna kan avse mycket skilda frågor, såsom krav på inateriels prestanda,

prioritet mellan olika slag av materiel, från militär synpunkt nödvändiga

eller önskvärda modifikationer och ändringar i fråga om viss mate­

riel m. m.

Försvarsgrenschefs rätt att bli regelbundet informerad om förvaltnings-

verksamheten bör enligt utredningen släs fast, liksom förut angivits i

fråga om överbefälhavaren. Förvaltningarna skall också vara skyldiga att

tillhandagä försvarsgrenschef med erforderliga uppgifter och utredningar.

Det uttalas att försvarsgrenschef icke skall ta befattning med förvaltning­

ens inre angelägenheter eller genom sina anvisningar obehörigen binda

förvaltningsverksamheten.

Enligt nu gällande instruktioner skall vissa befattningshavare i för-

svarsgrensledningarnas stabsdelar — inspektörer m. fl. — enligt försvars­

grenschefens närmare bestämmande delta i beredningen inom vederbö­

rande försvarsgrensförvaltning av ärenden, som berör deras verksamhets­

områden. Motsvarande bestämmelser förutsättes skola gälla även om för­

svarsgrenschef icke längre skall vara förvaltningschef. I detta sammanhang

framhålles att hinder givetvis icke möter för försvarsgrenschef att för

överläggning eller orientering tillkalla förvaltningschef jämte vederbörande

föredragande i förvaltningen eller att efter överenskommelse med förvalt­

ningschefen själv närvara i förvaltningen vid behandlingen av visst ärende

och framföra sina synpunkter på detta.

Vid eu jämförelse mellan nuvarande ordning och den alternativt skis­

serade lösningen bar utredningen kommit till den uppfattningen, att den

sistnämnda är att föredra. Utredningen anför, att denna lösning företer

principiell likhet med och väl anpassar sig till vad som föreslagits i fråga

om överbefälhavaren samt att de högsta militära chefernas inflytande på

förvaltningstjänsten därigenom skulle komma att utövas i former, som

bildar ett logiskt och sammanhängande system och som icke obehörigen

inkräktar på de centrala förvaltningarnas ställning såsom Kungl. Maj :t

direkt underställda organ. Lösningen anses även ansluta sig väl till den

av utredningen förut uttalade principen, att organisationen bör utformas

så att den icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i

riktning mot en gemensam central tygförvaltning. På grund därav anser

utredningen, att försvarsgrenschefernas chefskap över de tygförvaltande

K ungt. Maj:ts proposition nr 10:9 dr t Hd 1

51

ämbetsverken bör upphörn och ersättas med sädana befogenheter som här

angivits.

I fråga om de gemensamma förvaltningarna förutsätter utredningen

ingen annan ändring än att begreppen »direktiv» och »anvisningar» ges

den innebörd för vilken förut redogjorts.

Utredningens uppfattning om försvarsgrensc-hefernas förhållande till

tygförvaltningarna delas icke av herrar NVedén och Kolmodin, vilka i sär­

skilt yttrande anför bland annat följande. Tygförvaltningen intar inom

alla försvarsgrenar en särställning, eftersom det är tillsammans med den,

som den egentliga stridsmaterielen utformas och anskaffas. Ansvaret för

stridskrafternas uppställande skall enligt utredningens förslag åvila för-

svarsgrenscheferna. Dessa måste då ha vederbörliga tygförvaltningar i

sin hand på grund av det intima samarbete mellan stab och förvaltning,

som är erforderligt. Ett samarbete med en fristående förvaltning räcker

icke härför, och anvisningsrätten kan för övrigt lätt komma i konflikt

med dennas förvaltningsansvar. Vidare framhålles att en utveckling i rikt­

ning mot icke försvarsgrensbundna sakförvaltningar måste bli begränsad,

eftersom sammanbyggda enheter, innehållande vitt skilda sakkomponenter,

av praktiska skäl icke kan skiljas i förvaltningshänseende. Av sålunda

anförda skäl förordar de båda reservanterna, att försvarsgrenscheferna

skall bibehålla sitt nuvarande chefskap för tygförvaltningarna.

Frågan om en ökad samordning av förvaltningstjänsten anser

utredningen vara mest aktuell inom tygförvaltningsområdet. Utredningen

erinrar om sina uttalanden, att en utveckling i riktning mot eu gemensam

central tygförvaltning icke bör hindras, att möjligheter till vidgad tillämp­

ning av huvudförvaltningsprincipen bör öppnas och att det är angeläget

att mycket stor uppmärksamhet ägnas frågor rörande icke helt försvars­

grensbundna vapen- och andra system. Vid bedömande av spörsmålet, i

vilka organisationsformer en med dessa utgångspunkter bedriven samord­

ning bör äga rum, är det enligt utredningens mening naturligt att i första

hand bygga på försvarets förvaltningsdirektion. Angående frågan om in­

rättande av en styrelse för de tygförvaltande verken, vilken fråga väckts

vid remissbehandlingen av de av 1959 års besparingsutredning för för­

svaret avgivna förslagen, anföres följande. Om en styrelse inrättades, skulle

förvaltningsdirektionen — vars verksamhet nu omfattar hela förvaltnings­

området — icke därigenom bli överflödig men få sin verksamhet begrän­

sad till de delar av förvaltningstjänsten, som representeras av de gemen­

samma förvaltningarna. Genom förekomsten av Ivå olika samordnings­

organ inom förvaltningsområdet skulle man löpa risken av att det sam­

manhang, som föreligger mellan förvaltningstjänstens olika grenar, för­

svagades. Detta vore enligt utredningens mening olyckligt. En del

principiellt likartade frågor skulle komma all behandlas i både direktionen

och styrelsen, och kanslipersonalen skulle kunna bli mindre rationellt

Knnt/I. Mnj:ts proposition nr 109 År 1961

utnyttjad. Utredningen anser därför övervägande skäl tala för att man

bygger vidare på förvaltningsdirektionen. Det synes utredningen möjligt

att ändra denna så, att man med bibehållande av sambandet mellan olika

förvaltningsgrenar kan lägga tyngdpunkten i verksamheten på tygförvalt­

ningstjänsten och därvidlag på eu enklare väg i allt väsentligt uppnå den

samordningseffekt som avsetts med förslaget om en särskild styrelse.

De befogenheter och uppgifter, som bör tillkomma förvaltningsdirek­

tionen med avseende å tygförvaltningen, kan enligt vad utredningen funnit

endast skisseras, och blivande bestämmelser i frågan måste till en början

bli provisoriska, eftersom en mera definitiv reglering måste bygga på en

icke alltför kort tids erfarenhet.

Förvaltningsdirektionen förutsättes alltjämt skola besluta om huvud-

förvaltningsprincipens tillämpning, varvid erinras om uttalandena i det

föregående rörande utformningen av denna princip. Direktionen bör också

kunna vidta åtgärder för att anstalter, förråd, verkstäder m. m., hänförliga

till viss försvarsgren, där så befinnes lämpligt skall betjäna även annan

försvarsgren. Erfordras därvid någon form av försöksorganisation som

berör mer än en försvarsgren, anses frågan härom böra hänskjutas till

överbefälhavaren, som efter hörande av berörda försvarsgrenschefer bör

kunna avgöra densamma, under förutsättning att frågan kan lösas inom

ramen för de resurser av personal, lokaler, underhållsmedel m. m., som

genom statsmakternas beslut ställts till förfogande. Mera vittgående be­

slut i dylika frågor bör av överbefälhavaren omedelbart anmälas för Kungl.

Maj:t. Direktionen bör alltjämt besluta om inrättande av sainarbetsdele-

gationer. Vidare förutsätter utredningen alt direktionen skall ha upp­

märksamheten riktad på att det stundom kan vara önskvärt, att personal

tillfälligt omflyttas mellan olika förvaltningar eller att särskilda organisa­

tionsenheter försöksvis inrättas inom den centrala förvaltningsorganisatio­

nen för handläggning av gemensamma arbetsuppgifter. I de fall direktionen

finner dylika åtgärder erforderliga, bör den ha att göra framställning i

ärendet till Kungl. Maj:t. Sedan eu försöksorganisation prövats, bör det

ankomma på direktionen att til! Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

mera definitiva åtgärder.

Frågor om materiel och system, som berör mer än en försvarsgren, bör

enligt utredningen redan på projektstadiet prövas av förvaltningsdirektio­

nen från tekniska och ekonomiska synpunkter, varvid direktionen bland

annat bör ha all med beaktande av vad överbefälhavaren kan ha föreskrivit

rörande försvarsgrenarnas uppgifter in. in. reglera förvaltningsverksamhe-

ten med avseende å anskaffning, underhåll o. s. v. I samband därmed fram-

hålles att det är eu betydelsefull uppgift för såväl överbefälhavaren som

direktionen att vid granskning av större matericlprojekl redan på ett tidigt

stadium — envar från sina utgångspunkter verka för att utformningen

så långt möjligt sker med tanke på att materielen (systemet) skall kunna

,V2

53

betjäna flera försvarsgrenar eller i erforderlig omfattning anpassas till

inom annan försvarsgren projekterad materiel (system).

Allmänt bör förvaltningsdirektionen, liksom enligt nu gällande före­

skrifter, verka för att de centrala förvaltningsmyndigheterna i olika avse­

enden samarbetar rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. I

denna allmänna uppgift bör bland annat ingå att verka för eu mera lång­

siktig samverkan med den berörda industrien, ägna uppmärksamhet åt att

den tekniska planeringen (projektering, systemplanering) bedrives ratio­

nellt, samordna den interna ralionaliseringsverksamheten och i förekom­

mande fall föranstalta om expertundersökningar inom olika områden.

Utredningen biträder 1358 års försvarsledningskommittés förslag, att

direktionen bör verka för utveckling och samordning av budgettekniska

regler och metoder samt på begäran av överbefälhavaren lämna uppgifter

och verkställa utredningar inom budgetområdet.

För att gynnsamma förutsättningar för en intensifiering och effektivi-

sering av förvaltningsdirektionens verksamhet inom tygförvaltningsområ­

det skall åstadkommas, anser utredningen vissa ändringar i direktionens

arbetsformer böra vidtagas. Utredningen föreslår, att i behandlingen av

frågor som berör enbart de tygförvaltande verken skall delta endast vissa

av direktionens ledamöter, nämligen ordföranden, de två Övriga av Kungl.

Maj :t förordnade ledamöterna samt cheferna för de tygförvaltande verken.

Behov anses dock ofta kunna föreligga av att även chefen för försvarets

forskningsanstalt kallas att deltaga. I princip bör endast gemensamma

frågor eller frågor, som berör mer än en förvaltning, behandlas. I frågor

av stor principiell räckvidd, som återverkar på försvarsberedskapen eller

har operativa aspekter, måste — framhåller utredningen - överbefälha­

varens godkännande givetvis inhämtas innan beslut fattas. I)å frågornas

natur så kräver, skall samråd sökas med berörda försvarsgrenscheter. För

att det skall säkerställas att beslut icke fattas i eu fråga utan att de stabs-

mässiga aspekterna på densamma blivit klarlagda, anses vid direktionens

sammanträden alltid böra närvara eu representant för överbefälhavaren.

Enligt utredningens mening bör ordförandeskapet i direktionen liksom

nu uppdragas åt en utanför krigsmakten stående person med stor erfaren­

het och överblick. Utredningen understryker, att ett villkor för den lörut-

satta intensifieringen är, att som ordförande kan törvärvas eu person som

har möjlighet att ägna en avsevärd lid åt uppdraget.

Om formerna för fattande av beslut i direktionen anföres följande. Be­

slutanderätten bör utövas enligt majoriletsprineipen med utslagsröst för

ordföranden. Enighet bör dock eftersträvas i frågor av större räckvidd i

tekniskt, ekonomiskt och organisatoriskt avseende. I anslutning till vad

tidigare anförts förutsättes del, all dylika frågor Inre avgörandet i vissa

avseenden underställts överbefälhavaren och berörda lörsvarsgrcnscheler.

När det gäller en fråga av stor betydelse, i vilken enighet icke kunnat

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961

vinnas men soni bör avgöras utan längre uppskov, anser utredningen det

vara motiverat att överbefälhavaren får det avgörande ordet. Mot tanken

att ett ansvar eller en befogenhet av denna art skulle åläggas den högsta

militära myndigheten kan enligt utredningens uppfattning icke riktas

någon befogad principiell erinran. Det synes nämligen utredningen knap­

past vara möjligt att på den högsta nivån inom krigsmakten dra någon

skarp gräns mellan »militär» verksamhet och förvaltning. Beslutanderätten

för överbefälhavaren bör utövas på så sätt, att han inträder som ord­

förande i direktionen och därvid är ensam beslutande, varvid emellertid

ledamöterna, den ordinarie ordföranden inbegripen, skall äga reservations­

rätt. överbefälhavarens beslutanderätt bör kunna aktualiseras på två olika

sätt. Sålunda bör ett ärende kunna hänskjutas till överbefälhavarens av­

görande på begäran exempelvis av den ordinarie ordföranden jämte en

ledamot eller två ledamöter. Möjlighet bör emellertid också föreligga för

överbefälhavaren att på eget initiativ inträda som beslutande ordförande,

sedan han fått kännedom om att den förut beskrivna situationen föreligger

beträffande visst ärende. Oberoende av hur förutsättningarna och for­

merna för överhetälhavarens beslutande funktioner i förvaltningsdirektio-

nen utformas, bör det vara honom obetaget att kalla direktionen till över-

i olika frågor eller närvara vid sammanträden, där exempelvis

mera betydelsefulla orienteringar lämnas.

Utredningen ifrågasätter om icke av överbefälhavaren såsom ordförande

i direktionen träffade avgöranden bör, jämte eventuella reservationer, an­

mälas till Kungl, Maj:t.

Utredningen anser att det kan förtjäna övervägas, huruvida icke ett tek­

niskt rådgivande organ, förslagsvis benämnt teknisk delegation, kunde vara

av värde såväl för överbefälhavaren i bland annat den planerande och

avvägande verksamheten som för förvaltningsdirektionen. Delegationen

kunde tänkas bestå av ett antal — förslagsvis 8—12 — erfarna tekniker

inom och utom försvaret. Uppdraget skulle fullgöras vid sidan av ordi­

narie tjänst.

Förvaltningarnas ställning i krig behandlar utredningen icke närmare.

Den förutsätter emellertid, all de anskaffande förvaltningarnas verksamhet

i krig kommer all krympa och ändra karaktär. De anvisningar överbefäl­

havaren lämnar lör tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära

operationernas planläggning och genomförande måste sannolikt i så stor

utsträckning bli avgörande för verksamheten, att förvaltningarna de facto

blir underställda överbefälhavaren.

Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1901

55

Budgetarbetets ledning

Nuvarande ordning

I prop. 1943: 180 uppdrogs vissa riktlinjer för krigsmaktens budget­

arbete, vilka godkändes av riksdagen. Dessa riktlinjer, som alltjämt till-

lämpas, innebar i huvudsak följande.

Framställning om anvisande av medel borde avges av den myndighet

som förvaltade ifrågavarande anslag. I fråga om de anslag, som förval­

tades av de gemensamma förvaltningsmyndigheterna, ansågs det nödvän­

digt att vidta särskilda anordningar för att säkra ett inflytande för för-

svarsgrenscheferna. Detta borde ske genom att skyldighet uppställdes tör

nämnda myndigheter att grunda sina anslagsberäkningar på det militär­

organisatoriska underlag, som försvarsgrenscheferna ställde till förfogande.

För fortifikationsförvaltningens del ansågs i viss mån speciella förhållanden

råda, i det att bedömandet huruvida vissa byggnader skulle uppföras eller

andra byggnadsåtgärder vidtagas ieke enbart berodde på militärorganisa­

toriska problem utan även sammanhängde med tillgången på arbetskraft

m. m. Fortifikationsförvaltningen måste därför kunna förhållandevis själv­

ständigt bedöma vilka byggnadsföretag som borde igångsättas eller vilka

markinköp som borde företagas under el t visst budgetår. Den borde

emellertid vara skyldig att redovisa av försvarsgrenscheferna framställda

önskemål.

I frågor rörande avvägningen mellan förvaltningsmyndigheternas an-

slagsäskanden för olika ändamål ansågs »ett bestämmande inflytande på

förvaltningsmyndigheternas åtgöranden» böra inrymmas åt överbefälhava­

ren. Innan försvarsgrenscheferna avgav sitt militärorganisatoriska under­

lag till förvaltningsmyndigheterna, borde de underställa detsamma över­

befälhavarens granskning. Man utgick därvid t rån att överbefälhavaren

vid sitt ståndpunktslagande till underlaget icke skulle ha att ingå i några

detaljer ulan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen.

Sedan arbetet inom förvaltningarna fortskridit så långt, att preliminära

anslagsberäkningar förelåg, borde dessa beräkningar föredragas inför över­

befälhavaren för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänse-

ende, som beräkningarna kunde föranleda. Ffler erforderliga justeringar

och jämkningar i de preliminära beräkningarna skulle förvaltningsorganen

var för sig till Kungl. Maj :t avlåta framställningarna till statsverkspropo­

sitionen, varvid emellertid dessa borde överlämnas till överbefälhavaren för

att av honom med eget yttrande inges till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till

den i förhållande till de militära myndigheterna mera obundna ställning,

som försvarets civilförvaltning avsågs skola inlaga, borde dock detta

ämbetsverk inge sina anslagsäskanden direkt till Kungl. Maj:t.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

1958 års förs v arsledningskom mitte

Kommittén framhåller, att budgetarbetet och dess ledning i hög grad

bestämmes av del genom 1958 års försvarsbeslut införda systemet med i

förväg fastställda ärliga kostnadsramar för försvarshuvudtiteln. Den un­

derstryker detta systems betydelse för att ett meningsfyllt arbete med

krigsmaktens utveckling skall vara möjligt.

Behovet av eu central ledning av krigsmaktens budgetarbete finner kom­

mittén vara fullt klarlagt. Denna ledning anses böra utövas av överbefäl­

havaren. Nuvarande begränsningar i överbefälhavarens rätt att meddela

anvisningar1 för utarbetandet av förslag till anslagsäskanden bör i huvudsak

upphävas. Dylika anvisningar1 bör enligt kommitténs mening kunna riktas

till alla myndigheter inom krigsmakten, som utarbetar sådana förslag, samt

avse alla anslag utom försvarets civilförvaltnings anslag för ämbetsverkets

egen verksamhet. Likaså bör alla inom krigsmakten upprättade förslag

till äskanden insändas genom överbefälhavaren — undantag härifrån gäller

för närvarande beträffande de förslag, som upprättas av försvarets civil­

förvaltning, armémuseum, försvarets förvaltningsdirektion, krigsarkivet

och försvarets forskningsanstalt.

Överbefälhavaren föreslås erhålla befogenhet att pålägga försvarsgrens-

cheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar för för­

slag till äskanden, som överbefälhavaren tilldelar försvarsgrenarna, samt

för att dessa ramar icke överskrides. Försvarsgrenscheferna bör erhålla

anvisningsrätt gentemot berörda försvarsgrensförvaltningar med avseende

på upprättandet av förslag till äskanden.

Försvarets förvaltningsdirektion bör — såsom tidigare nämnts — åläg­

gas att verka för utveckling och samordning av budgettekniska regler och

metoder samt all på begäran av överbefälhavaren tillhandahålla denne

utredningar och uppgifter inom budgetområdet.

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen ansluler sig till vad 1958 års kommitté anfört. Beträffande

frågan om samordning och utveckling av budgettekniska regler och meto­

der erinrar utredningen om att visst samarbete inom detta område före­

kommer mellan törvaltningsdirektionens kansli och försvarsstabens budget­

organ. Utredningen understryker betydelsen av att detta samarbete ut­

vecklas så att de båda organen kan komplettera varandra effektivt.

Yttranden

Chefen för armén ansluter sig till de av utredningen angivna grundsat­

serna i fråga om förhållandet mellan förvaltningsverksamheten och annan

verksamhet inom krigsmakten. Annéchcfen anför dock att grundsatserna

icke konsekvent tillämpats av utredningen, när denna uppgjort sina förslag

1 Enligt nuvarande terminologi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

57

rörande förvaltningstjänstens ledning, och förklarar sig därför i viktiga av­

seenden icke kunna biträda dessa förslag. Marinförvaltningen understryker

betydelsen av vad utredningen anfört om förvaltningstjänstens nära sam­

band med den rent militära verksamheten. Däremot ställer sig ämbetsverket

synnerligen tveksamt till uttalandena om befogenheter för den operativa

ledningen m. fl. att med vissa begränsningar dirigera förvaltningsverksam-

heten. Innebörden av uttrycket »dirigera», sett i relation till förvaltnings­

myndigheternas ansvar, är för ämbetsverket oklar. Sammanfattningsvis

anser marinförvaltningen, att hela avsnittet om förvaltningstjänstens led­

ning på väsentliga punkter är oklart utformat och därmed svårtolkat. Där

berörda frågor bör enligt förvaltningens mening ånyo utredas, innan in-

struktionsändringar kan göras. Flygförvaltningen framhåller, att samban­

det mellan förvaltningstjänst och andra funktioner för flygvapnets del är

ännu starkare än som framgår av vad utredningen anfört.

Förslaget om gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, för­

svarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, sex reservanter i

arméintendenturförvaltningen, flygförvaltningen, statskontoret, statens or-

ganisationsnämnd, statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga och svenska

arbetsgivareföreningen, överbefälhavaren anser, att med ett definitivt ställ­

ningstagande bör anstå intill dess den pågående särskilda utredningen rö­

rande organisation in. m. av ett för försvaret gemensamt intendenturför­

valtningsverk blivit slutförd. Chefen för flygvapnet biträder utrednings­

förslaget med hänsyn till de rationaliseringsvinster, som kan uppkomma

för krigsmakten i dess helhet, trots att vissa nackdelar torde vara förenade

med detsamma för flygvapnets, del. Jordbruksnämnden räknar med att en

gemensam central intendenturförvaltning kommer att skapa ännu bättre

förutsättningar för en effektiv krigsplanläggning på livsmedelsområdet. En­

ligt riksnämndens mening skulle den krigsproduktionsplanläggning, som

sker i samverkan med riksnämnden, komma att underlättas och rationali­

seras. — I avstyrkande riktning uttalar sig chefen för armén, chefen för

marinen, arméintendenturf örvaltningen (utom reservanterna) och marin­

förvaltningen. Vad utredningen anfört om afl visst arbete, som nu utföres

av samarbetsdelegationer, genom tillkomsten av en gemensam intendentur­

förvaltning skulle kunna överföras till internt byråarbete, föranleder marin­

förvaltningen att framhålla att systemgrupper — för marinens del med

representation från intendenturverket, marinförvaltningen och marinsta­

ben — kommer att erfordras i stället för samarbetsdelegationer. Ämbets­

verket anser att skälen för och emot en gemensam intendenturförvaltning

icke tillräckligt analyserats och säger sig icke kunna underlåta att be­

teckna utredningens redovisning av denna organisationsfråga som anmärk­

ningsvärd.

58

Arméchefen hävdar, att det vid eventuellt beslut om gemensam intenden-

turförvaltning torde bli nödvändigt att till armétygförvaltningen överföra

sadan materiel in. in., som äger direkt anknytning till av tygförvaltningen

anskaffade förnödenheter; som exempel nämnes distributionsmateriel för

drivmedel. Under angiven förutsättning anser arinéchefen det även böra

övervägas att överföra arméns övningsanslag till armétygförvaltningen. Syn­

punkterna biträdes av arméintendenturförvaltningen, medan däremot de

förut nämnda reservanterna i ämbetsverket av närmare angivna skäl tar

avstånd från dem.

I fråga om tygförvaltningens centrala organisation delar alla remiss­

myndigheter, som uttalat sig i ämnet, utredningens mening att tillräckligt

underlag ens för principbeslut om ett gemensamt tygförvaltningsverk icke

föreligger. Överbefälhavaren framhåller, att ett bibehållande tills vidare av

nuvarande ordning icke begränsar möjligheterna att framdeles åstadkomma

en ökad integrering av organisationen, om detta skulle visa sig vara ratio­

nellt. I anslutning härtill anmäler överbefälhavaren sin avsikt att låta full­

följa undersökningarna på förvaltningsområdet med inriktning främst på

verksamheten inom tygförvaltningarna samt att återkomma med förslag i

ärendet, när anledning därtill föreligger, överbefälhavaren finner det ange­

läget att påpeka, att ett genomförande av utredningens förslag i vad det

a\ser stabssidan icke hindras av att nuvarande ordning på förvaltnings-

sidan bibehålies. Chefen för armén anför att cirka 90 % av kostnaderna för

arméns planerade tygmaterielanskaffning för perioden 1960/69 hänför sig

till materiel, som kan finna användning enbart inom armén; av återståen­

de kostnader avses huvuddelen för materiel, för vilken armétvgförvalt-

ningen är huvudförvaltningsmyndighet. Försvarets civilförvaltning ger ut­

tryck för uppfattningen, att man bör sikta till en längre gående samordning

på tygförvaltningstjänstens område än som kan ske inom ramen för nu­

varande organisation. Civilförvaltningen delar därför — i likhet med armé-

tggförvaltningen och flygförvaltningen — utredningens mening att inga

organisatoriska åtgärder bör vidtagas, som kan utgöra hinder för en ut­

veckling i riktning mot fackförvaltningar. Flygförvaltningen understryker

dock mycket starkt, att detta principiella ståndpunktstagande icke får tagas

till intäkt för skärpt restriktivitet från statsmakternas sida i fråga om er­

forderliga personalförändringar och organisatoriska reformer. I stället

måste man söka häva nuvarande svårigheter med personalrekryteringen ge­

nom positiva åtgärder. Enahanda synpunkter framföres av marinförvalt­

ningen.

Bland uttalandena om huvudförvaltningsprincipen, vilka genomgående

uttrycker principiell anslutning till utredningen, må nämnas att försvarets

civilförvaltning anser det viktigt, att principen genomföres även beträffande

andra materielfrågor än anskaffningsärenden, exempelvis lagerhållnings-

och underhållsproblem. Marinförvaltningen, som i stort sett icke har något

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

59

att erinra mot vad utredningen i förevarande hänseende anfört, understry­

ker betydelsen av att förrådshållning och materielunderhåll icke generellt

innefattas i huvudförvaltningsmyndighetens ansvar utan att frågan därom

får bedömas från fall till fall. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga fin­

ner det särskilt betydelsefullt att huvudförvaltningsprincipen tillämpas på

sådant sätt, att anskaffning av gemensamma förnödenheter i första hand

skall oinhänderhavas av den förvaltning, som med hänsyn till allmän in­

riktning, resurser och erfarenheter får anses lämpligast.

Det av utredningen föreslagna systemet med direktiv och anvisningar

samt definitionerna av dessa begrepp kritiseras i vissa yttranden. Chefen för

armén finner systemet oklart och kan därför icke tillstyrka att denna del

av utredningens förslag lägges till grund för beslut. Marinförvaltningen

uttalar, att förslagen innebär en så komplicerad och förvirrad bild i fråga

om befäls-, direktiv-, anvisnings-, rapport- m. fl. linjer, att det inger starka

betänkligheter. Vidare anser ämbetsverket, att de högsta militära cheferna

efter genomförande av förslagen icke torde kunna fritagas från ekonomiskt

och tekniskt ansvar. Ansvarsfrågorna behandlas också av försvarets civil­

förvaltning, som finner det ytterst angeläget att klara gränslinjer uppdrages

mellan ansvaret för den som meddelat direktiv och de förvaltningsmyndig­

heter som har att fullfölja direktiven. Det synes civilförvaltningen ligga i

sakens natur, att direktivgivande myndighet bör ha odelat ansvar för sina

direktiv i den mån dessa går emot förvaltningsmyndighetens på förhand

tillkännagivna uppfattning. Om icke helt otvetydiga bestämmelser härvid­

lag kan meddelas, anser ämbetsverket det vara ofrånkomligt att man om­

prövar frågan om rätt för förvaltningsmyndigheten att anmäla reservation

eller att hänskjuta direktivfrågan till Kungl. Maj:t. Civilförvaltningen öns­

kar även få klarlagt, om försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska

underlag för ämbetsverkets förslag till anslagsäskanden är att betrakta

som anvisningar. Att direktiv hör kunna underställas Kungl. Maj :ts pröv­

ning anser också försvarets förvaltningsdirektion, fortifikations förvalt­

ningen och marinförvaltningen. Armétggförvaltningen förklarar att direk­

tivgivande myndighet bör vara skyldig att i tekniska och ekonomiska frågor

skriftligt samråda med förvaltningen samt att av blivande bestämmelser

måste klart framgå, att ämbetsverket i tekniskt och ekonomiskt avseende är

ansvarigt endast inför Kungl. Maj:t.

De föreskrifter, som överbefälhavaren skall kunna meddela central för­

valtningsmyndighet för tillgodoseende av krigsberedskapen och de militära

operationerna, är enligt överbefälhavaren av sådan natur att de bör ha for-

men av direktiv. Om förvaltningsmyndigheten skulle äga pröva, huruvida

dylika föreskrifter kunde eller borde följas, skulle nämligen överbefäl­

havarens möjligheter alt påverka eu väsentlig del av det operativa krigs­

förberedelsearbetet komma att inskränkas. Armétggförvaltningen kan icke

dela utredningens åsikt, att överbefälhavarens kommunikation med äm­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

betsverket skall äga rum genom arméchefen, utan håller före att denna

kommunikation med hänsyn till ämbetsverkets ställning direkt under

Kungl. Maj :t bör ske direkt och arméchefen hållas orienterad t. ex. genom

avskrifter. Flygförvaltningen betonar däremot vikten av att såväl överbe­

fälhavarens direktiv som hans operativt betingade anvisningar går genom

chefen för flygvapnet, bland annat emedan dylika anvisningar kan röra för­

hållanden som omedelbart angår försvarsgrenschefen såsom ansvarig för

förbandsproducerande funktioner.

Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschef

icke längre skall vara chef för försvarsgrenens tygförvaltning, tillstyrkes av

1956 års försvarsförvaltningssakkunniga samt av sex reservanter i armé-

ty g förvaltningen. De sakkunniga anför att det nuvarande systemet visser­

ligen synes ha fungerat väl men att vissa komplikationer kan väntas in­

träda, när utvecklingen — som de sakkunniga anser sannolikt — leder till

att de tygförvaltande verken i allt större utsträckning måste övergå till att

bli fackförvaltningar. Reservanterna anger soin förutsättning för sitt ställ­

ningstagande, att arméchefen såsom förbandsproducerande myndighet till-

lägges — utöver vad utredningen föreslagit — viss direktivrätt så utfor­

mad att det reella inflytandet icke försvagas. Direktivrätten anses böra i

huvudsak anknyta till de ärenden som för närvarande ankommer på che­

fen för armétygförvaltningen såsom beslutande. I förevarande sammanhang

må nämnas att de förut omtalade reservanterna i arméintendenturförvalt-

ningen anser såväl överbefälhavarens som försvarsgrenschefs berättigade

inflytande över ett gemensamt intendenturförvaltningsverk kunna tillför­

säkras genom en klart och entydigt utformad direktiv-(anvisnings-)rätt.

Försvarets förvaltnings direktion, försvarets civilförvaltning och statens

organisationsnämnd gör uttalanden av innebörd, att med ändring i fråga

om chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna bör anstå. Förvaltnings-

direktionen motiverar denna sin mening med att utredningen icke tillräckligt

utförligt behandlat konsekvenserna av sitt förslag samt att huvudfrågorna rö­

rande krigsmaktens högsta ledning först bör avgöras. De båda övriga myn­

digheterna anser att en mera påtaglig utveckling mot fackförvaltningar

bör avvaktas. Civilförvaltningen erinrar dock om att nuvarande anordning

av chefskapet kan vara ägnad att konservera försvarsgrenstänkandet och

hindra ett naturligt framväxande av fackförvaltningar, varför åtminstone

på längre sikt åtgärder synes böra vidtagas för att avlösa densamma. Övriga

myndigheter m. fl., som behandlar det nu förevarande spörsmålet, ansluter

sig till det vid utredningens förslag fogade särskilda yttrandet. Uttalanden

av denna innebörd göres av överbefälhavaren, försvarsgrenschef erna, för­

svarsgrensförvaltningarna (utom reservanterna i armétyg- och arméinten-

denturförvaltningarna) samt statskontoret och Sveriges akademikers cen­

tralorganisation. Motiveringarna är i allmänhet, att nuvarande system fun­

gerat väl och att eu ändring enligt utredningens förslag skulle innebära ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

steg tillbaka i utvecklingen. Härjämte åberopas försvarsgrenschefernas an­

svar för de förbandsproducerande funktionerna.

Beträffande den föreslagna anvisningsrätten för försvarsgrenschef för­

utsätter fortifikations förvaltningen, att ämbetsverket alltjämt skall äga det

avgörande ordet i fråga om disponerandet av underhållsmedel i de fall då

tekniska och ekonomiska synpunkter dominerar. Vidare anses det böra

ytterligare klarläggas hur försvarsgrenschefernas ställning i fråga om

fastighetsfondens stat påverkas, om försvarsgrenarnas delfonder samman­

slås till en gemensam fond.

Vad utredningen anfört om förvaltningsdirektionens avsedda uppgifter

är enligt marinchefens mening ägnat att inge betänkligheter genom den ut­

ökning av direktionens verksamhet och befogenheter som signaleras. Lik­

nande uttalanden göres av marinförvaltningen, som finner att direktionens

uppgifter och befogenheter beskrivits på ett oklart sätt. Detta är också flgg-

förvaltningens mening; ämbetsverket framhåller därjämte bland annat att

det måste undvikas att direktionen allför mycket ägnar sig åt detaljer samt

att den växer ut i stor omfattning eller i realiteten kommer att fungera som

en styrelse. Försvarets forskningsanstalt anser att utredningen ej tillräck­

ligt undersökt de reella och formella konsekvenserna av ett vidgat infly­

tande för direktionen. Dennas huvudsakliga uppgifter bör vara att koordi­

nera och rationalisera förvaltningstjänsten samt anvisa lämpliga former

för tjänstens bedrivande. Direktionens kansli anses också kunna fungera

som ett stabsorgan åt överbefälhavaren i fråga om samordning och rådgiv­

ning på det administrativa och ekonomiska planet. Den närmare innebörden

och konsekvenserna av utredningens förslag måste klarläggas, innan ställ­

ning tages till detsamma. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

understryker vikten av att förvaltningsdirektionens uppgifter klart definie­

ras och begränsas till frågor som rör den praktiska samordningen av förvalt­

ningarnas verksamheter. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga anser det

nödvändigt, att direktionens arbetsuppgifter liksom för närvarande begrän­

sas till samordning och fördelning av arbetsuppgifter. Förvaltningsdirektio-

nen uttalar att den i huvudsak bör vara ett utredande och samordnande

organ och ett forum för överläggningar på högsta nivå. Det anses betydelse­

fullt att provisoriska bestämmelser prövas under tillräckligt lång tid. Med

avseende å de särskilda uppgifter, som föreslagits av utredningen, anför

direktionen — liksom även marinförvaltningen — att den icke lämpligen

bär ha att redan på projektstadiet från teknisk och ekonomisk synpunkt

pröva frågor om materiel och system som berör mer än en försvarsgren;

detta skulle förutsätta att direktionen utbyggdes med kvalificerad sakkun­

skap inom ett flertal tekniska områden. Förvaltningsdirektionen framhåller

vidare, att den icke kan i praktiken ges funktioner som styrelse; även om

Kungl. Maj :t uttryckligen ger direktionen befogenheter att besluta i vissa

ärenden, kan detta nämligen — om förvaltningsansvaret icke skall övertagas

Öl

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

av divektiones ledamöter — gälla endast sådana ärenden som icke får bin­

dande organisatoriska eller ekonomiska konsekvenser inom de enskilda äm­

betsverkens ämbetsområden. Sammanfattningsvis anser direktionen att den

bör kunna fatta för berörda myndigheter bindande beslut — i form av di­

rektiv eller anvisningar — om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, om

inrättandet av samarbetsdelegationer och arbetsgrupper, om enhetliga bud­

gettekniska regler och metoder samt om enhetliga normer för krigsanskaff-

ningsplaneringen. Härtill skulle komma utredningar och förslag bland annat

i frågor om gemensamt utnyttjande av förråd in. m. tillhörande viss för­

svarsgren samt rekommendationer avseende rationellt samarbete mellan för­

valtningarna. Statens organisationsnamnet framhåller att förvaltningsdirek-

tionen och det nya statskontoret kommer att få delvis samma arbetsområde

inom försvaret, när det gäller samordning av den interna rationaliserings-

verksamheten, och att samarbetet mellan de båda myndigheterna bör klar­

läggas så att dubbelarbete undvikes.

1 fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning anför direktionen,

att det bör kunna övervägas att genom ändring av reglerna om beslutförhet

skapa viss frihet för direktionen att sammanträda i den med hänsyn till

ärendenas art lämpligaste formen. I den av utredningen förutsatta »mindre»

direktionen skulle den privata industrien bli representerad genom de av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Skäl kan enligt direktionen anföras för

att även den statliga industrien blir företrädd genom chefen för försvarets

fabriksverk, som är ordinarie ledamot i direktionen. Sistnämnda fråga be­

rörs även av försvarets fabriksstyrelse, som anser tillräckliga skäl icke före-

för ändring av direktionens nuvarande organisation och arbetsformer

i fråga om tygförvaltningsärenden. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga,

som finner att behovet av effektiv samordning mellan förvaltningarna är

mest påtagligt inom tygförvaltningsområdet, anser däremot att anordningen

med en reducerad förvaltningsdirektion för samordningen på detta område

synes ändamålsenlig. De sakkunniga uttalar att de föreslagna uppgifterna

för direktionens ordförande torde komma alt ställa betydligt större krav på

dennes medverkan än nu och att det därför kan ifrågasättas att inrätta en

heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Vidare anses suppleanter böra utses

för övriga utanför försvaret stående ledamöter. Den utökning av direk­

tionens kansli, som möjligen kan erfordras på grund av ökade arbetsupp-

gilter, bör enligt de sakkunniga under alla förhållanden begränsas till en

eller annan tjänst.

Förvaltningsdirektionen anser, att i direktionens yttrande föreslagen verk­

samhet ställer ökade krav på kansliet, bland annat i fråga om utrednings­

arbete. Dessa krav anses bli tillgodosedda, om direktionens förslag till an-

slagsäskanden för budgetåret 1961/62 bifalles (uppflyttning av kanslidirek-

törstjänsten från Bp 4 till Bp 5 samt tillkomst av två tjänster för förste

byråsekreterare i högst lönegrad A 23) och därjämte den befintliga tjänsten

för byrådirektör i Ae 26 omvandlas till byråchefstjänst i lönegrad Be 1.

02

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

63

Vad utredningen föreslår om överbefälhavarens möjligheter att inträda

som ensamt beslutande ordförande i förvaltningsdirektionen biträdes av

överbefälhavaren, förvaltningsdirektionen och flygförvaltningen. Direktio­

nen erinrar om att överbefälhavaren såsom ordförande självfallet icke kan

få större inflytande över förvaltningstjänsten än det som direktionen själv

äger utöva. Chefen för armén och armétggförvaltningen anser, att de kla­

raste ansvarsförhållandena erhålles om överbefälhavaren i avsedda fall beslu­

tar i denna sin egenskap och icke såsom ordförande i direktionen. Liknande

mening uttalas av försvarets civilförvaltning och försvarsförvaltningssak-

kunniga. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ifrågasätter om

icke majoritetsprincipen borde tillämpas även i det fall att överbefälha­

varen inträder såsom ordförande.

I fråga om budgetarbetets ledning göres icke några egentliga invänd­

ningar mot utredningens förslag. Försvarets civilförvaltning föreslår emeller­

tid, att personaläskandena för försvarsgrenarna skall — under viss med­

verkan av civilförvaltningen — uppgöras i respektive försvarsgrensstaber

och inges till Kungl. Maj :t av försvarsgrenscheferna i stället för av ämbets­

verket. Som motiv härför anföres följande. Vid nuvarande system med fasta

kostnadsramar är civilförvaltningens möjligheter att göra en reell gransk­

ning av de militärorganisatoriska underlagen ytterst begränsade. Ämbets­

verket ser icke någon möjlighet att fullgöra sin del av budgetarbetet på

kortare tid än nu, vilket emellertid skulle bli nödvändigt om alla förslag

till äskanden skall insändas genom överbefälhavaren. Vidare utgör ifråga­

varande arbete för närvarande till stor del ett dubbelarbete.

Inrättandet av en teknisk delegation avstyrkes av de myndigheter, som

yttrat sig därom, såsom icke tillräckligt motiverat.

VI. Vissa särskilda frågor

Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst

Inom armén sammanföres för närvarande för högre stabstjänst och

högre truppföring särskilt utbildade officerare i en särskild personalkår,

generalstabskåren, varjämte tekniska stabsofficerare bildar eu särskild be-

fordringsenhet inom fälttygkåren. Officerarna inom generalstabskåren

tjänstgör främst vid försvars- och arméstaberna samt militärbefälsstaberna,

men även vid vissa högre skolor och andra institutioner. Inom marinen

och flygvapnet finnes icke några motsvarigheter till nämnda kår och be-

fordringsenhet inom armén.

19ö8 års försvarsledningskommitté uttalar, att nuvarande for­

mer för personalens kårtillhörighet icke i tillräcklig utsträckning främjat

den anda av gemensamt ansvar för krigsmakten i dess helhet, som kommit­

tén anser nödvändig inom krigsmaktens högsta ledning för att åstadkomma

enhetlighet i stabsarbetet, t. ex. vid skapandet av en strategisk grundsyn.

04

Knnyl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

Den enskilde officeren är för närvarande för sin framtid beroende av sin

försvarsgrenschef och av de högre officerare i övrigt som i befordrings-

beredningarna bedömer hans lämplighet och föreslår eller avstyrker be­

fordran. Härtill kommer att försvarsgrenschef av naturliga skäl känner

det som sin plikt att slå vakt om sina underlydandes intressen. Dessa för­

hållanden gör — anföres det vidare — att den enskilde officeren vid tjänst­

göring utom egen försvarsgren, t. ex. i försvarsstaben, kan komma i lojali­

tetskonflikt mellan den tillfällige chefen och försvarsgrenschefen.

Inrättandet av en gemensam personalkår för stabsofficerare torde enligt

kommittén kunna verka som ett medel att öka den berörda personalens

samhörighet och möjligheterna att på lämpligt sätt kommendera och be­

fordra dylika officerare. I en sådan kår skulle för högre stabstjänst kvali­

ficerade officerare från alla tre försvarsgrenarna ingå under den tid de

tjänstgör inom krigsmaktens högsta ledning eller i högre regionala staber.

Det är nämligen väsentligt att gemensamhetsandan finnes icke bara i för­

svarsstaben och övriga delar av högsta ledningen utan även inom de regio­

nala staberna, säger kommittén, som också anser att lämpliga tjänstgö-

ringsföljder och inom hela krigsmakten samordnade befordringsförhållan-

den för högre stabsofficerare bäst kan åstadkommas om dessa officerare

är sammanförda i en kår.

Generalstabskårens nuvarande uppgifter skulle, om en för krigsmakten

gemensam stabskår inrättades, i allt väsentligt komma att övertagas av

denna.

Efter att ha redovisat för- och nackdelar med en gemensam stabskår

uttalar kommittén sammanfattningsvis, att införandet av en sådan kår i

princip ligger i linje med kommitténs synpunkter och förslag rörande en

mer samordnad högsta ledning av krigsmakten men att de praktiska och

tekniska svårigheterna är påtagliga. Kommittén finner det önskvärt att en

särskild utredning av frågan kommer till stånd.

1960 års försvarsledningsutredning instämmer i kommitténs

principuttalanden. Den uttalar vidare, att förberedande undersökningar

rörande en gemensam stabskår torde kunna igångsättas nu men att ställ­

ning icke kan tagas till omfattningen och sammansättningen av en sådan

kår förrän det klarlagts, vilka befattningar i central och regional instans

som bör besättas med personal ur kåren. Underlag härför kommer att

föreligga först sedan beslut fattats om den militära ledningens organisa­

tion i regional instans.

Vissa åtgärder anses emellertid redan nu erforderliga för att åstad­

komma ett intensifierat samarbete i personalfrågor mellan försvarsstaben

och försvarsgrensstaberna. Sålunda förutsätter utredningen, att militärled­

ningen kommer att behandla viktigare personalfrågor av gemensam natur.

Därjämte bör chefen för försvarsstaben vara representerad i försvarsgre­

narnas befordringsberedningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

65

Underrättelsetjänstens ledning

1960 års försvarsledningsutredning framhåller, att det måste

finnas en strävan att upprätthålla en godtagbar balans mellan försvarsbe­

redskap och underrättelseverksamhet. Den beredskap som upprätthålles

vid våra stridskrafter är relativt låg i jämförelse med den som många

stater i vår närhet anser nödvändig för sin säkerhet. Vår beredskap vid

stridskrafterna kan därför godtagas endast under förutsättning att vårt

underrättelseväsen hålles på en hög beredskapsnivå. Med hänsyn härtill

anser utredningen det vara väl befogat, att underrättelseorganisationen suc­

cessivt utbygges i enlighet med ett av överbefälhavaren år 1955 avgivet för­

slag (jfr 1956 års statsverksproposition, bil. 6, p. 1) vilket hittills föranlett

inrättande av ett fåtal beställningar och tjänster. Härjämte göres vissa

uttalanden om personalförstärkningar för underrättelsetjänst vid en kom­

mande omorganisation av försvarsstaben.

Sjukvårdstjänstens ledning

Försvarets sjukvårdstjänst har under lång tid varit föremål för olika

utredningar och överväganden. I särskild berättelse den 3 juni 1957 om

för svar ssjukvårdens centrala ledning lämnade riksdagens revisorer en ut­

förlig redogörelse för utvecklingen till och med våren 1957 och gjorde för

egen del vissa uttalanden i ämnet. Kungl. Maj :t uppdrog den 27 september

samma år åt sjukvårdsstyrelsen att utreda organisationen av den militära

sjukvårdens ledning m. m.

Riksdagens statsutskott tog i sitt utlåtande nr B 34 år 1958 upp de pro­

blem som revisorerna behandlat i nyssnämnda berättelse, varvid reviso­

rernas förslag sammanfattades i sex punkter:

1. Förnyad översyn av den militära sjukvårdens organisationsformer.

2. Ställningstagande till gemensam försvarsläkarkår.

3. Ställningstagande till gemensam utbildning av värnpliktiga läkare.

4. Det militära veterinärväsendets överförande till sjukvårdsstyrelsen.

5. Frågan om civilförsvarssjukvårdens inordnande i sjukvårdsstyrelsen.

6. Frågan om sjukvårdsstyrelsens förhållande till medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd och riksnämnden för ekonomisk försvarsbe­

redskap.

Beträffande »de rent militära sjukvårdsfrågorna» — varmed torde ha

åsyftats punkterna 1.—3. — förklarade sig utskottet kunna helt ansluta

sig till revisorernas synpunkter, och utskottet förordade att uppdraget åt

sjukvårdsstyrelsen skulle utvidgas till att avse en sådan översyn som revi­

sorerna åsyftat. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet anfört.

Till 1959 års statsverksproposition gjorde chefen för försvarsdeparte­

mentet följande uttalande, vilket icke föranledde någon erinran från riks­

dagens sida:

5—1930 01

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 109

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Likaså är enligt min uppfattning frågan om det militära sjukvårdsväsen-

dets ledning beroende av hur försvarets högsta ledning utformas. Frågan

om försvarets högsta ledning är för närvarande under omprövning, bet

finns därför anledning att dröja någon tid, innan en utredning om för-

svarssjukvårdens ledning påbörjas. Sedan utgångspunkterna blivit klara,

kan det däremot bli aktuellt att, möjligen i anslutning till pågående över­

syn av försvarets högsta ledning, taga upp frågan om försvarssjukvårdens

och det militära veterinärväsendets organisation.

1958 års försvarsledningskommitté har funnit det angeläget, att

den av chefen för försvarsdepartementet antydda utredningen snarast möj­

ligt kommer till stånd och att frågan om ledningen av försvarets hälso- och

sjukvård bringas till en lösning. De förslag kommittén framlägger beträf­

fande krigsmaktens högsta ledning i övrigt anses icke vara direkt avgö­

rande för hur ledningen av krigsmaktens hälso- och sjukvård bör orga­

niseras. Kommittén framlägger likväl vissa synpunkter i ämnet.

Överbefälhavaren har i skrivelse den 1 september 1960 hemställt,

att en översyn rörande ledningen av den militära sjuk- och veterinärvården

samt formerna för samverkan såväl inom den militära sektorn som mellan

denna och den civila sektorn måtte komma till stånd i enlighet med vad

som närmare anförts i skrivelsen. Denna har remitterats till 1960 års

försvarsledningsutredning som anmäler att utredningen med an­

ledning därav igångsatt förberedande undersökningar, i första hand

syftande till att kartlägga de olika aspekter frågan erbjuder såsom total-

försvarsproblem.

Försvarsforskningens ledning

1958 års försvarsledningskommitté anser att överbefälhavarens

behov av att kunna påverka inriktningen av försvarets forskningsanstalts

verksamhet synes i huvudsak vara i tillfredsställande grad tillgodosedda

i olika former. Enligt anstaltens instruktion skall forskningens inriktning

planläggas i samråd med överbefälhavaren, som också äger anvisa forsk­

ningsuppgift. överbefälhavaren äger vidare utse militär befattningshavare

att såsom hans företrädare närvara vid anstaltsstyrelsens sammanträden.

Representanten har visserligen icke rösträtt i styrelsen men väl reserva­

tionsrätt. Genom den ledning av långsiktsplanering och budgetarbete, som

enligt kommitténs förslag skall tillkomma överbefälhavaren, kommer denne

att ha ett direkt inflytande på den ram, inom vilken forskningsverksam­

heten skall bedrivas, liksom även på forskningens inriktning.

Om forskningsverksamhetens samordning säger kommittén, att den på

det högsta planet naturligen hör nära samman med långsiktsplaneringen

för försvaret i dess helhet, för vilken överbefälhavaren skall ansvara. Forsk-

ningsavdelningen i försvarsstaben står därvid till hans förfogande som

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

67

samordningsorgan. I övrigt anses däremot linjerna för forskningens sam­

ordning icke vara fullt klara. Kommittén tillmäter samordningsfrågorna

stor betydelse och anser det nödvändigt att man når fram till en effektiv

arbetsrutin. Den uttalar, att forskningsanstalten synes böra vara samman­

hållande härvidlag.

1960 års försvarsledningsutredning ansluter sig till kommit­

téns uttalanden.

Centrala värnpliktsbyråns ställning

1958 års försvarsledningskonnnitté, till vars uttalanden i före­

varande ämne 1960 års för svar sledningsutredning ansluter sig,

framhåller att centrala värnpliktsbyrån handhar värnpliktsärenden för

hela försvaret (för närvarande dock med vissa undantag beträffande flyg­

vapnet) och att det därför i och för sig kunde synas naturligt att byrån

skulle lyda under en för försvaret gemensam myndighet och icke som nu

under chefen för armén. Kommittén har emellertid icke funnit tillräckliga

skäl tala för en förändring av värnpliktsbyråns nuvarande lydnadsställ-

ning. I samband härmed uttalar kommittén bland annat, att det icke kan

anses lämpligt att ställa flera organ än nödvändigt direkt under överbefäl­

havaren och därmed öka dennes arbetsuppgifter av sekundär natur till

förfång för huvuduppgifterna.

Yttranden

Rörande frågan om gemensam personalkår för officerare i högre stabs-

tjänst delar överbefälhavaren och chefen för armén utredningens uppfatt­

ning, att ställning till frågan icke kan tagas förrän beslut fattats om den

militära ledningens organisation i central och regional instans, överbefäl­

havaren, som förklarar sig ämna utreda frågan när underlag står till för­

fogande, understryker även betydelsen av att chefen för försvarsstaben

blir representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar. Armétyg-

förvaltningen anser det nödvändigt att i en eventuell gemensam kår ingår

personal med kvalificerad teknisk utbildning, och flygförvaltningen fram­

håller att en utredning i ämnet måste beakta behovet av teknisk expertis

i högsta ledningen. En ökad teknisk medverkan anses befogad och skulle

enligt ämbetsverket i viss omfattning kunna frigöra militär personal.

Vad utredningen anfört om underrättelsetjänstens ledning understrykes

av överbefälhavaren och flera andra myndigheter inom krigsmakten. Där­

vid erinras om tidigare begärda personalförstärkningar för ändamålet. Ut­

talandena om sjukvårdstjänstens och försvarsforskningens ledning samt

centrala värnpliktsbyråns ställning har icke heller mött någon erinran vid

remissbehandlingen.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

VII. Högsta ledningen av det totala försvaret

Det bemyndigande, som låg till grund för tillsättandet av 1958 års för-

svarsledningskommitté, avsåg — som tidigare berörts —- en förberedande

utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Det har där­

för icke ankommit på denna kommitté att behandla frågor rörande total­

försvarets ledning. Enligt de direktiv överbefälhavaren lämnat för utred­

ningsarbetet har kommittén dock haft att uppmärksamma krigsmaktens

inpassande i det totala försvaret och klarlägga militära synpunkter på en

ändamålsenlig ledning av detta. Kommittén har också gjort vissa uttalan­

den i dessa hänseenden.

1960 års försvarsledningsutrednings uppdrag avser såväl krigsmaktens

som totalförsvarets högsta ledning och därjämte krigsmaktens regionala

ledning. Vid anmälan till statsrådsprotokollet av frågan om utredningens

tillsättande anfördes att utredningen borde pröva, huruvida det vore möj­

ligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta

ledning — i vilket ämne ett relativt omfattande underlag redan förelåg —

utan att avvakta de resultat vartill utredningen kunde komma beträffande

totalförsvarsledningen. Om så befanns vara fallet, vore det önskvärt att

förslag till lösning av frågan om krigsmaktens högsta ledning snarast före­

lädes Kungl. Maj :t. Ehuru förslagen i utredningens nu föreliggande första

betänkande endast avser krigsmaktens högsta ledning, har där också in­

tagits vissa redogörelser och uttalanden i fråga om totalförsvarsledningen

och, framför allt, om krigsmaktsledningens beroende av dennas organi­

sation.

1958 års försvarsledningskommitté förklarar sig ha kommit

till den uppfattningen, att variationer i den högsta krigsmaktsledningens

förhållande till och beroende av den politiska ledningen och riksledningen

i övrigt endast i mindre grad har inflytande på dess organisation. Krigs­

maktens högsta ledning har sina huvuduppgifter inom krigsmakten och

dessa uppgifter bör bestämma ledningens organisation och fördelningen

av ansvar, befogenheter och resurser mellan dess myndigheter. En för­

skjutning av uppgifter mellan riksledningen och krigsmaktens högsta led­

ning säges visserligen kunna leda till förändrad arbetsvolym och därmed

till ökning eller minskning av delar av den militära ledningsorganisatio­

nen men sannolikt ej till principiella ändringar i denna. Det torde således

enligt kommittén icke erfordras annat än smärre justeringar för att in­

passa en ändamålsenligt uppbyggd krigsmaktsledning i totalförsvaret.

1960 års försvarsledningsutredning har efter de överväganden

utredningen hittills ägnat frågan om totalförsvarets ledning ansett sig

kunna draga slutsatserna, att det i fred erfordras en ökad samordning

vid beredningen av totalförsvarsärenden i Kungl. Maj :ts kansli, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

69

torde förutsätta bland annat organisatoriska förändringar, att totalför­

svarsledningen i krig kräver någon form av krigskabinett samt att den i

Frankrike tillämpade anordningen med en särskild totalförsvarsstab, vilken

organisatoriskt utgör ett mellanled mellan å ena sidan krigsmakten och

de civila försvarsgrenarna och å andra sidan regeringen, icke utgör ett för

svensk del godtagbart alternativ.

I fråga om det inbördes beroendet mellan frågorna om totalförsvarets

och krigsmaktens högsta ledning anföres bland annat följande. Det kan i

och för sig vara tänkbart att det skulle befinnas lämpligt att sammanföra

totalförsvarsfunktioner på annat sätt än nu. En dylik omgruppering finge

i så fall tänkas ha den innebörden, att man bröt ut någon eller några

funktioner av typen stödfunktioner, som förekommer i flera av de nu­

varande totalförsvarsgrenarna. Exempel på sådana funktioner är forsk­

ning, sjukvård, transporter och sambandstjänst. Utredningens förslag

rörande krigsmaktens högsta ledning är emellertid uppbyggt främst med

hänsyn till de grundläggande krigsmaktsfunktionerna operativ verksamhet

i krig, operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering. Det är

överväganden rörande ledningen av dessa funktioner, som ger förslagen

deras karaktär. Ingen av ifrågavarande funktioner är av sådan art, att

den rimligen kan beröras av en eventuell integration med den innebörd

som här antytts. Skulle en dylik integration framdeles bli aktuell, kan

den alltså enligt utredningens mening icke rubba grunderna för den orga­

nisation av krigsmaktens högsta ledning, som nu föreslås.

Utredningen går härefter in på spörsmålet om vilket inflytande en på

ena eller andra sättet åvägabragt ökad samordning inom totalförsvaret kan

tänkas ha på den principiella organisationen av krigsmaktens högsta led­

ning och vilka krav som därvid ställes på denna. Oavsett hur samord­

ningen utformas i högsta instans och i verksinstans, måste enligt utred­

ningen följande allmänna krav ställas på den centrala ledningen av krigs­

makten. Ledningen måste vara så beskaffad, att den med full auktoritet

kan företräda hela krigsmakten inför regeringen och övriga totalförsvars-

myndigheter. Härför fordras att den har tillräckliga befogenheter i fråga

om alla väsentliga funktioner inom krigsmakten och tillräckliga resurser

för att utöva dem. Den måste också ha full överblick över krigsmaktens

hela verksamhetsfält. Av dessa skäl är det nödvändigt att order- och andra

kontaktlinjer inom krigsmakten är direkta och enkla. De nu angivna

kraven tillgodoses enligt utredningens mening av det framlagda förslaget

till ny organisation av krigsmaktens högsta ledning, vilket synes ge förut­

sättningar för att överbefälhavarens förslag till regeringen, hans anspråk

på övriga delar av totalförsvaret och hans order till de regionala militära

myndigheterna blir samordnade. Krigsmaktens representation utåt blir

enkel och entydig, och de civila myndigheterna kan i sina samråd i fråga

om krigsförberedelsearbete vända sig till eu enda militär myndighet, som

disponerar all erforderlig expertis.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Utredningen anser alltså, att dess nu framlagda förslag kan genomföras

utan att de kommande förslagen rörande totalförsvarets ledning avvaktas.

Vid sådant förhållande finner utredningen det angeläget, icke minst från

beredskapssynpunkt, att krigsmaktens högsta ledning snarast omdanas en­

ligt utredningens förslag.

Y ttranden

Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till utredningens uppfattning,

att frågan om krigsmaktens högsta ledning kan lösas utan att man av­

vaktar de resultat, till vilka utredningen kan komma beträffande totalför­

svarets högsta ledning. Chefen för marinen finner det beklagligt, att utred­

ningen icke tagit ställning till frågan om försvarsråd (försvarsnämnd),

och anser att det bör övervägas att för riksdagen framlägga förslag i ämnet

i samband med förslagen om krigsmaktens högsta ledning.

VIII. Krigsmaktens regionala ledning

1958 års försvarsledningskommitté har, oaktat frågan om krigs­

maktens regionala ledning icke ingått i dess uppdrag, framlagt vissa syn­

punkter i ämnet. I fråga om sambandet mellan central och regional led­

ning anför kommittén, att de principiella ändringar av krigsmaktens högsta

ledning, som kommittén föreslår, icke synes påverkas av den regionala

ledningens nuvarande organisation och funktion. Ej heller anses några

ändringar av den regionala ledningen i och för sig vara nödvändiga som

följd av förslaget beträffande den centrala ledningen. Kommittén fram­

håller att möjligheterna att samordna den regionala ledningen ökas genom

den organisation för den operativa verksamheten inom högkvarteret, som

kommittén föreslår, och att förstärkning av resurserna vid försvarsstaben

torde ge den centrala ledningen bättre möjligheter att överblicka och lösa

problemen på det regionala planet. Icke minst av beredskapsskäl föreslås

att frågan om ändring av den regionala ledningen tages upp till behand­

ling först sedan föreslagna åtgärder beträffande den centrala ledningen

genomförts och tillräckliga erfarenheter vunnits rörande dessa åtgärders

inverkan på det regionala planet.

1960 års försvarsledningsutredning, som enligt sina direktiv

har till uppgift att pröva frågan om ökad samordning även på det regionala

ledningsplanet inom krigsmakten, förklarar sig vilja belysa sambandet

mellan den militära högsta och regionala ledningen i syfte att fastställa,

huruvida problemen om den högsta ledningens organisation kan lösas utan

att man avvaktar de resultat vartill utredningen kan komma beträffande

den regionala ledningen. Beträffande innebörden för regionala chefer av

utredningens förslag om den högsta ledningen framhålles bland annat, att

71

chefer för marinkommandon och flygeskadrar kommer att få en dubbel

lydnadsställning på samma sätt som för närvarande är fallet med militär­

befälhavarna. I fråga om operativt krigsförberedelsearbete kommer de

sålunda att lyda direkt under överbefälhavaren men i fråga om mobilise-

ringsplanläggning in. m. under vederbörande försvarsgrenschef. För att

en dylik dubbel lydnadsställning icke skall medföra svårigheter för order­

mottagarna är det av avgörande betydelse, att de stabsdelar, som i hög­

kvarteret bereder ärenden om operativ verksamhet och om mobiliserings-

planläggning m. m., har ett nära och kontinuerligt samarbete med varandra

samt icke minst att stabernas befattningshavare har en gemensam grund­

syn på aktuella problem och är insatta i varandras verksamhetsområden.

Utredningen anser för sin del, att dess förslag till organisation av högsta

ledningen innebär goda förutsättningar för att de regionala chefernas

dubbla lydnadsställning icke skall medföra några olägenheter av betydelse.

Till svar på en förfrågan från utredningen har överbefälhavaren med­

delat, att han anser att organisationen av krigsmaktens högsta ledning

kan och bör beslutas enligt hans på 1958 års försvarsledningskommittés

betänkande grundade förslag, utan att resultaten av utredningsarbetet

rörande den regionala ledningen avvaktas, överbefälhavaren har angivit

bland annat följande motiv härför.

Den föreslagna omorganisationen av den högsta ledningen kommer att

medföra att det operativa ansvaret koncentreras till överbefälhavaren och

att de operativa orderlinjerna kommer att gå från denna myndighet till

de regionala cheferna. Härigenom förbättras möjligheterna till samord­

ning av det regionala krigsförberedelsearbetet och av operationernas led­

ning i krig. Orderlinjerna vad gäller underhåll, förvaltning m. in. för­

ändras ej så att den regionala ledningens funktion påverkas. Omorganisa­

tionen av den centrala ledningen försvårar således icke den regionala led­

ningen i dess nuvarande form och nödvändiggör därför icke en samtidig

omorganisation av denna.

Tvärtom torde undersökningen av den regionala ledningen underlättas

om den utföres sedan organisationen för och arbetsordningen i den cen­

trala instansen närmare utformats. En organisation i central instans borde

först få tillfälle att verka. Mot bakgrunden av härvid vunna erfarenheter

kan den centrala ledningsorganisationen slutgiltigt bestämmas och kraven

på den regionala uppställas. En omorganisation innebär en omställnings-

period som otvivelaktigt medför att arbetskapacitet och fasthet i arbetet

nedgår under och närmast efter tidpunkten för omorganisation. Ur krigs-

beredskapssynpunkt synes det därför olägligt att omorganisera såväl den

högsta som den regionala ledningen samtidigt. Även av denna orsak synes

undersökningen av den regionala ledningen böra anstå något.

Utredningen ansluter sig till vad 1958 års försvarsledningskommitté och

överbefälhavaren anlört och anser alltsa, att med lösandet av frågan om

eu ökad samordning av den regionala ledningen kan anstå till eu senare

etapp i utredningens arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Yttranden

De myndigheter som yttrat sig över förevarande spörsmål anser i likhet

med utredningen, att med lösandet av frågan om ökad samordning av

krigsmaktens regionala ledning kan anstå till en senare etapp i utredning­

ens arbete, överbefälhavaren och armétygförvaltningen anser att erfaren­

heter av den centrala ledningens funktion bör avvaktas innan ändringar

vidtages i den regionala ledningen.

IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas

och militärledningens uppgifter in. in.

Överbefälhavaren

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen har konstaterat, att en enhetlig ledning av krigsmakten i

fred och krig är ett villkor för att krigsmakten skall kunna fullgöra sina

uppgifter på effektivaste sätt och för att sålunda största möjliga utbyte

skall erhållas av de resurser, som avses för vårt försvar. I enlighet här­

med bör överbefälhavaren ha ansvar, befogenheter och resurser för att

under Kungl. Maj:t i krig och fred utöva högsta ledningen av den opera­

tiva verksamheten inom krigsmakten, åstadkomma en gemensam inrikt­

ning av dennas ansträngningar och besluta om erforderliga avvägningar

för att tillgodose dess olika behov. Med avseende å de särskilda funktio­

nerna inom krigsmakten bör överbefälhavarens befogenheter enligt utred­

ningen ha i huvudsak följande innebörd (jfr avsnitten IV—VI i det före­

gående).

Överbefälhavaren skall ge operativa order direkt till regionala chefer.

Han skall vidare utfärda grundläggande bestämmelser (order) beträffande

långsiktsplanering, beredskap och andra för krigsmakten gemensamma

frågor. I andra frågor, som sammanhänger med överbefälhavarens ansvar

för operativ verksamhet och långsiktsplanering samt krigsmaktens krigs-

duglighet och tjänstbarhet i övrigt, skall han utfärda erforderliga direktiv.

I frågor om de förbandsproducerande funktionerna skall överbefälhavaren

till försvarsgrenscheferna utfärda sådana anvisningar, som är betingade

av hans ansvar för operativ verksamhet och för samordning och enhetlig­

het försvarsgrenarna emellan.

Det skall åligga överbefälhavaren att fördela ansvar och arbete samt

reglera samverkan mellan försvarsgrenarna, bland annat i fråga om system

och projekt som är gemensamma för krigsmakten eller berör mer än en

försvarsgrens verksamhetsområde, överbefälhavaren skall äga rätt att —

inom ramen för tillgängliga medel och resurser i övrigt — anbefalla för-

söksorganisationer som erfordras för handhavande eller utveckling av

dylika system och projekt. Därvid skall även personal ur viss försvarsgren

kunna underställas chefen för annan försvarsgren.

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

73

Överbefälhavaren skall äga rätt att åt underlydande chef uppdra bered­

ning och avgörande av ärenden för hans räkning (huvudstabsprincipen).

Forskningens inriktning skall planläggas av överbefälhavaren och för­

svarets forskningsanstalt i samråd, överbefälhavaren skall, liksom i nu­

läget, äga anvisa forskningsuppgift åt anstalten, överbefälhavarens infly­

tande i övrigt på forskningsverksamheten tillgodoses genom de befogen­

heter, som utredningen föreslår skola tillkomma honom i fråga om

långsiktsplanering, samt genom att han skall ha att tilldela forsknings­

anstalten en ekonomisk ram som utgångspunkt för dess förslag till

anslagsäskanden.

överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten och budgetarbetet

skall stärkas och komma till uttryck i olika former, nämligen beslut

(i vissa fall meddelade i försvarets förvaltningsdirektion), direktiv och an­

visningar.

överbefälhavarens beslut i vissa större frågor skall fattas i militärled­

ningen. (Utredningens förslag härom redovisas närmare i ett följande

avsnitt.)

För att överbefälhavaren skall kunna genomföra sina uppgifter kräves

att alla centrala myndigheter inom krigsmakten har en ovillkorlig skyl­

dighet att ge honom systematisk och regelbunden information om verk­

samhetens bedrivande inom respektive områden. Denna skyldighet bör ta

sig uttryck bland annat i en ökad orienteringsverksamhet i militärledningen

från försvarsgrenschefernas sida.

Försvarsgrenscheferna

1960 års försvarsledningsutredning

Försvarsgrenscheferna bör enligt utredningen liksom nu vara Kungl.

Maj:t och överbefälhavaren ansvariga för krigsduglighet och tjänstbarhet

i övrigt hos försvarsgrenen och av denna organiserade staber och förband.

De bör följaktligen alltjämt bära det omedelbara ansvaret för de s. k. för-

bandsproducerande funktionerna. Denna ledning bör de emellertid utöva

på grundval av allmänna order och direktiv samt anvisningar, som över­

befälhavaren utfärdar. Försvarsgrenschefs förslag och framställningar till

Kungl. Maj :t förutsättes, som angivits i det föregående, skola insändas

genom överbefälhavaren i den mån denne icke beträffande särskilda äien-

desgrupper förordnar annorlunda. Utredningen framhåller anyo, att denna

ordning självfallet icke får leda till sådan fördröjning, att rimlig tid icke

kommer att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj:ts

kansli.

Försvarsgrenschef skall ha att efterkomma de direktiv och anvisningar

som överbefälhavaren utfärdar med stöd av sin instruktion. Han skall

vara skyldig att kontinuerligt hålla överbefälhavaren orienterad om verk­

samheten inom försvarsgrenen samt att lämna denne det biträde i stabs-

arbetet som påfordras.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

I fråga om försvarsgrenschefs befattning med den centrala förvaltnings­

tjänsten erinras om att försvarsgrenschef enligt utredningens förslag icke

längre skall vara chef för vederbörligt tygförvaltande verk utan öva er­

forderligt inflytande på dess verksamhet i andra former.

Försvarsgrenschef erna bör enligt överbefälhavarens närmare anvisningar

inspektera det operativa krigsförberedelsearbete, som utföres av regionala

chefer och andra omedelbart under överbefälhavaren lydande chefer. Denna

verksamhet bör enligt förslaget kunna omfatta icke blott krigsförberedelse­

arbetet för användningen av stridskrafter, som organiseras av den egna

försvarsgrenen, utan även åtgärder för samordning av verksamhet, som

skall bedrivas av stridskrafter ur olika försvarsgrenar.

Utredningen framhåller att försvarsgrenscheferna enligt dess förslag

blir inbördes likställda gentemot Kungl. Maj:t och överbefälhavaren. När

de såsom ledamöter i militärledningen har att ta ställning till operativa

och andra för krigsmakten centrala frågor, skall de göra detta på grundval

av ett för militärledningens alla ledamöter gemensamt, allsidigt stabs-

underlag, som framlägges av försvarsstaben. Om en försvarsgrenschef

därvid finner anledning att hävda en uppfattning, som avviker från över­

befälhavarens, är orsaken därtill följaktligen — säger utredningen — att

han drar andra slutsatser av det föreliggande materialet än överbefälhava­

ren. Försvarsgrenschefen har i ett sådant fall att ge uttryck för sin upp­

fattning i den ordning reglerna för militärledningens arbete föreskriver. De

nödvändiga diskussionerna och åsiktsbrytningarna kommer, till skillnad

från nuläget, att äga rum inom krigsmaktens högsta ledning från gemen­

samma utgångspunkter.

I krig bör försvarsgrenscheferna, jämte chefen för försvarsstaben, vara

ställföreträdare för överbefälhavaren.

Militärledningen

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen förutsätter, att överbefälhavaren skall fatta vissa av sina

beslut i militärledningen efter att ha tagit del av övriga ledamöters upp­

fattningar. De frågor som bör bli föremål för överläggningar i militärled­

ningen beskrives på följande sätt. Militärledningen skall överlägga om för

krigsmakten centrala frågor samt verka för samordning och enhetlighet

såväl inom krigsmakten som mellan krigsmakten och övriga grenar av

totalförsvaret. Det skall åligga militärledningen att mot bakgrund av den

av statsmakterna angivna målsättningen för vårt försvar särskilt behandla

grundläggande operativa frågor, förslag till planer för krigsmaktens be­

redskap, viktigare ärenden rörande krigsmaktens verksamhet vid krigsfara

och krig, förslag till riktlinjer för krigsmaktens utveckling, frågor rörande

avvägningen mellan försvarsgrenarna, förslag till överbefälhavarens direk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

75

tiv för myndigheternas anslagsäskanden och budgetarbetet i övrigt samt

viktigare frågor rörande utbildning och personal.

Enligt utredningens mening bör bestämmelserna om militärledningen

gälla endast i fred.

Syftena med verksamheten i militärledningen anges av utredningen så­

lunda. Verksamheten skall ge ökade förutsättningar för överbefälhavaren

att välja riktiga lösningar och fatta riktiga beslut. Den skall trygga den

samverkan, som är nödvändig för krigsmaktens utveckling och rätta funk­

tion, samt underlätta genomförandet av överbefälhavarens beslut och

främja en enhetlig utveckling genom den kännedom försvarsgrenscheferna

får om besluten. Försvarsgrenscheferna, som är de för försvarsgrenarnas

utveckling närmast ansvariga cheferna, skall kunna förbereda och verka

för samordning och avvägning inom operativ verksamhet och långsikts­

planering. De skall genom deltagandet i militärledningens arbete få vid­

gade möjligheter att bedöma de olika problemen från hela krigsmaktens

synpunkt ävensom en god uppfattning om överbefälhavarens viktigaste

uppgifter och försvarsstabens verksamhet. Den nackdel, som ligger i att

ensidighet hos en överbefälhavare skulle kunna felaktigt påverka studie-

och utredningsverksamheten och följaktligen avvägningen mellan försvars­

grenarna, anses genom militärledningens arbete kunna motverkas, liksom

även eventuella risker för minskad livaktighet i den interna militära de­

batten och ensidighet i den offentliga försvarsdebatten. Slutligen förutsättes

militärledningen bereda möjligheter att på det högsta chefsplanet stärka

kontakten mellan »operatörer och planerare» samt »organisatörer och

taktiker».

De viktigaste medlen för att nå de angivna syftena anser utredningen

vara dels att diskussionen i militärledningen sker på grundval av ett

gemensamt och allsidigt stabsunderlag, som framlägges av försvarsstaben,

dels att försvarsgrenschefernas nuvarande skyldighet att orientera över­

befälhavaren utsträckes att omfatta även viktigare ärenden som enbart

berör den egna försvarsgrenen. Utredningen föreslår vidare, att ledamot

av militärledningen skall vara skyldig att ange sin ståndpunkt i varje

ärende som förelägges honom. Protokollföring anses alltjämt böra vara

föreskriven. I fall, då överläggning utgör förberedelse för en framställning

av överbefälhavaren till Kungl. Maj :t eller departementschef eller eljest

för överbefälhavarens beslut i en viktig operativ fråga, bör av protokollet

framgå ledamöternas slutliga ställningstaganden samt överbefälhavarens

beslut. När skrivelse avlåtes till Kungl. Maj:t eller departementschef, bör

eventuellt förekommande avvikande meningar återges i skrivelsen eller i

form av protokollsutdrag bifogas denna. Detta bör enligt utredningen be­

traktas som en redovisning av råd, vilka överbefälhavaren mottagit men

ansett sig icke böra följa, och det understrykes att avvikande meningar

icke är att anse såsom reservationer till överbefälhavarens beslut.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Utredningen betonar vidare, att militärledningen skall vara ett rådgi­

vande organ och utgöra ett forum för reglerade överläggningar och utbyte

av informationer mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna samt

att dess verksamhet icke ändrar gällande tjänstevägar för ärendenas hand-

läggning.

Yttranden

Erinringar mot förslagen i förevarande delar göres — utom vad beträffar

formerna för försvarsgrenschefernas inflytande på de tygförvaltande ver­

ken — endast i följande hänseenden. Chefen för armén uttalar, att den

av utredningen förutsatta skyldigheten för försvarsgrenschef att enligt

överbefälhavarens anvisningar inspektera visst krigsförberedelsearbete skall

fullgöras icke i vederbörandes egenskap av försvarsgrenschef utan såsom

ställföreträdande överbefälhavare. Chefen för marinen anser i motsats till

utredningen, att militärledningen bör fungera även i krig, oaktat den då

icke kan arbeta på samma sätt som i fred.

Cheferna för marinen och flygvapnet understryker betydelsen av att

militärledningens verksamhet aktiveras och regleras på det sätt utred­

ningen angivit; chefen för flygvapnet ser däri ett medel att balansera de

föreslagna ökade befogenheterna för överbefälhavaren.

X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna

Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber

1958 års försvarslednings kommitté

Kommittén uttalar, att försvarsstaben skall vara överbefälhavarens

stabsorgan och att den skall vara allsidigt sammansatt. Chefen för för­

svarsstaben bör enligt kommitténs mening icke vid sidan av att han är

överbefälhavarens stabschef bära det högsta ansvaret under Kungl. Maj :t

för vissa verksamhetsgrenar. Kommittén anför vidare, att försvarsstaben

skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verksamhetsområdena och

icke betungas med detaljarbete samt att den bör befrias från att leda sådan

verksamhet, som visserligen är av för krigsmakten gemensam natur men

av mindre väsentlig art. Som exempel anges utbildning av olika slags

tekniker och specialister, bostadsförmedling och fotogranskning. Sådana

ärendesgrupper anses i största utsträckning böra brytas ut ur försvars­

staben och tillföras andra myndigheter. Vid den översyn av försvarssta­

bens och andra stabers uppgifter och organisation, som förutsättes äga

rum i anslutning till kommande beslut om krigsmaktens högsta ledning,

bör man tillämpa en huvudstabsprincip med en innebörd i huvudsak mot­

svarande huvudförvaltningsprincipens.

Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961

77

Enligt kommittén bör i försvarsstaben främst följande uppgifter lösas:

a) Grundläggande studier av strategisk och operativ art. Bedömning av

landets samlade behov av stridskrafter. Gemensam inriktning för och sam­

ordning av planeringsverksamheten inom olika delar av krigsmakten.

b) Det operativa krigsplanläggningsarbetet i central instans. Operativa

order till de regionala myndigheterna samt härav föranledda direktiv till

förvaltningsmyndigheterna. Stöd åt samt samordning, övning och kontroll

av verksamheten i regional instans.

c) Upprätthållande av beredskap för operativ ledning i central instans

med särskild uppmärksamhet på förmågan att leda innan krigsorganisation

hunnit intagas samt på genomförandet av övergången till krigsorganisa­

tion. Utbildning och övningar i dessa syften. Utveckling av stabsmetodik.

Förslaget innebär i princip, att sådana ärenden av operativ art eller av­

seende därmed nära besläktade stödverksamheter, som nu handlägges i

marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben, men också att i

denna stab upptages vissa studier in. in., som utgör nytillkommande arbets­

uppgifter. I försvarsstaben nybildas ett särskilt organ för ledning av den

operativa verksamheten -— operationsledningen.

I fråga om verksamheten i försvarsgrensstaberna uttalas att vid över­

förandet av operativa ärenden till försvarsstaben huvuddelen av arbets­

uppgifterna för de nuvarande operationsavdelningarna i marin- och flyg­

staberna kommer att kvarstå. Dessa uppgifter kan i princip hänföras till

något av områdena taktik, mobilisering, utrustning och övningar samt vid

marinen dessutom fortifikations- och byggnadsverksamhet. De är sålunda

icke av operativ art. Arbetsuppgifterna ifråga bör kvarstanna i respektive

försvarsgrensstaber, där operationsavdelningarna ersättes av avdelningar,

som förslagsvis benämnes centralavdelningar. I fråga om arméstabens

organisation anses inga väsentliga förändringar i fråga om ansvars- och

arbetsfördelning erforderliga, men det kan övervägas att även i denna stab

bilda en centralavdelning.

Förslag av överbefälhavaren

I sitt förslag den 16 maj 1960 anför överbefälhavaren bland annat, att

försvarsstabens fredsorganisation måste ses över med hänsyn till de nya

uppgifterna och att i samband därmed även försvarsgrensstaberna bör

anpassas till den ändrade ordningen beträffande det operativa ansvaret.

Försvarsgrenscheferna har i sina till överbefälhavarens förslag fogade

yttranden över kommitténs betänkande bland annat understrukit vikten

av att försvarsstabens arbete verkligen inriktas på de stora frågorna och

att detaljarbete icke utföres där.

I ett till 1960 års försvarsledningsutredning den 23 november 1960 av­

givet förslag till omorganisation av försvarsstaben har överbefälhavaren

angivit, att stabens viktigaste arbetsområden bör vara

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

operativt krigsförberedelsearbete, inkluderande studier; order till regio­

nala chefer samt direktiv till försvarsgrenschefer och för försvaret gemen­

samma förvaltningar; reglering av beredskap inom högkvarteret och den

regionala ledningsorganisationen, övningar och kontroll;

operativ underhållstjänst;

operativ transporttjänst;

operativ sambandstjänst;

underrättelsetj änst;

utrikestjänst (attachéer, FN m. m.);

säkerhetstjänst;

upply sningst j änst;

långsiktsplanering, inkluderande planering för organisation, materiel,

personal, byggnader (befästningar) och ekonomi;

budgetarbete;

befästningsutveckling och rustningsplanläggning samt

personalvårdsverksamhet för hela krigsmakten.

Försvarsstaben skall enligt förslaget även lämna underlag för överbe­

fälhavarens samverkan med totalförsvaret i övrigt och ombesörja detta

samarbete samt kunna ge underlag för överbefälhavarens ställningstagan­

den i samband med den mångskiftande verksamhet, som uppkommer dels

genom förslag till och remisser från Kungl. Maj:t och dels genom sam­

arbetet med totalförsvarets myndigheter i övrigt. Försvarsstaben skall

också framtaga underlag för militärledningens verksamhet.

En med överbefälhavarens förslag överlämnad studie rörande försvars­

stabens framtida organisation innehåller bland annat förslag till definition

av en huvudstabsprincip. Enligt förslaget bör en sådan princip innebära,

att högre chef kan fördela ärenden eller grupper av ärenden till honom

underställd chef eller myndighet för beredning. Denne underställde chef

låter bereda ärendet på samma sätt som annars skulle ha skett i den högre

chefens stab och föredrar (låter föredra) ärendet för den högre chefens

beslut. Högre chef kan, generellt eller i särskilda fall, delegera beslutande­

rätt i ärenden, som fördelats enligt huvudstabsprincip, till den beredande

myndigheten, som i så fall beslutar på uppdrag av den högre chefen.

Huvudstabsprincipen anses främst böra tillämpas på sådana ärenden som

medför stort antal beslut av rutinmässig karaktär eller för vilka en under­

ställd myndighet själv förfogar över tillräcklig expertis eller av andra skäl

har tillräcklig kapacitet. Vidare anföres att försvarsstaben i fråga om ären­

den, som utlagts för handläggning enligt huvudstabsprincipen, skall kunna

inskränka sin verksamhet till en allmän uppföljning av utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

79

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen anser, att den av 1958 års kommitté föreslagna ansvars-

och arbetsfördelningen mellan högre staber i princip är lämplig och att

anförda motiveringar är bärande, varför utredningen vid sina övervägan­

den rörande försvarsstabens verksamhet och inre organisation utgått från

grundprinciperna i kommitténs förslag. Utredningen finner heller icke

anledning till erinran mot överbefälhavarens förslag rörande försvarssta­

bens arbetsområde. Liksom 1958 års kommitté och försvarsgrenscheferna

betonar utredningen, att från den nya försvarsstaben bör avlastas vissa

ärendesgrupper av för krigsmakten gemensam natur och att staben icke

får betungas med detaljarbete. Utredningen föreslår att bestämmelser in­

föres om en huvudstabsprincip, innebärande att överbefälhavaren skall äga

ålägga underställda myndigheter att för hans räkning bereda ärenden och

i vissa fall besluta på hans uppdrag. En tids arbete i den nya organisa­

tionen är enligt utredningens uppfattning nödvändigt för att man skall få

tillräckligt underlag för att bedöma i vilken utsträckning huvudstabsprin-

cipen kan och bör tillämpas.

Utredningen konstaterar att arbetsomfånget i försvarsstaben kommer

att öka, utan att en motsvarande minskning sker i försvarsgrensstaberna.

Skälen härtill är främst att försvarsstabens befattning med operativ verk­

samhet och långsiktsplanering föreslås bli utvidgad och intensifierad.

Arbetsuppgifter, som tidigare icke alls eller endast otillräckligt beaktats,

bör enligt utredningens mening nu tillgodoses för att de allmänna krav på

krigsmaktens högsta ledning som utredningen uppställt skall kunna fyllas.

Enär frågorna om försvarsgrensstabernas framtida arbetsomfång och

inre organisation nära sammanhänger med motsvarande frågor beträffande

försvarsstaben, bör de enligt utredningens mening undersökas med ut­

gångspunkt i förslagen rörande denna stab. En dylik undersökning anses

emellertid påkallad även av andra skäl än den föreslagna försvarslednings-

reformen; sålunda erinras om att alla tre försvarsgrensstaberna sedan flera

år arbetar i provisoriska organisationsformer. Utredningen anser därför,

att dessa stabers organisation bör underkastas en allmän och genomgri­

pande översyn, vars huvudändamål bör vara — förutom en anpassning till

försvarsledningsreformens principer — att åstadkomma rationalisering och

ökad fasthet i organisationen, överbefälhavaren föreslås erhålla Kungl.

Maj:ts uppdrag att efter försvarsgrenschefernas hörande inkomma med

förslag i ämnet vid sådan tidpunkt, att erforderliga förändringar kan

genomföras från och med budgetåret 1962/63.

Yttranden

Chefen för armén förklarar sig vilja med skärpa understryka vikten av

alt den närmare utformningen av försvarsstabens organisation och verk­

samhet grundas på den av 1958 års försvarsledningskommitté formulerade

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

principen, att staben skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verk­

samhetsområdena och icke betungas med detaljarbete. 1956 års försvars-

förvaltningssakkunniga anser det böra tillses att icke dubbelarbete eller

andra komplikationer uppkommer genom att inom centrala staber utföres

sådant arbete, för vilket förvaltningarna är avsedda och har personal. I

samband härmed framhålles angelägenheten av att den ganska omfattande

anskaffning av telemateriel, som nu äger rum inom försvarsstaben, över­

föres till förvaltningssidan.

Försvarets civilförvaltning understryker vikten av att försvarsgrenssta-

bernas organisation underkastas en allmän och genomgripande översyn i

de syften utredningen angivit. Chefen för marinen anser det icke möjligt

att utan skadlig forcering helt genomföra ifrågavarande översyn till den

tidiga tidpunkt, som utredningen räknat med. Enligt marinchefen bör en

omorganisation, i varje fall av marinstaben, grundas på erfarenheterna

från den nya utformningen av försvarsstaben m. m. och därför ske succes­

sivt under de närmaste åren. Chefen för armén uttalar, att de arbetsupp­

gifter, som avses skola överföras från försvarsstaben till arméstaben,

är så begränsade att några omfattande ändringar i arméstabens freds-

organisation icke förutses bli erforderliga på grund därav.

Försvarsstabens inre organisation

Försvarsstabens nuvarande organisation framgår i sina huvuddrag av

bilaga 1.

Under de senaste åren har chefen för försvarsstaben i sina förslag till

anslagsäskanden anmält följande behov såsom särskilt angelägna, nämligen

att souschefskapet, som enligt stabschefens beslut med stöd av gällande

instruktion är förenat med chefskapet för sektion I, frikopplas härifrån

och att souschefen får — utöver att vara ställföreträdande chef — som

främsta uppgift att samordna de operativa ärendena med planeringsären-

dena;

att en ny befattning för sektionschef inrättas;

att särskilda beställningar inrättas för planeringssektionens avdelnings­

chefer;

att en ny beställning för regementsofficer tillkommer i utrikesavdel-

ningen samt

att en centralavdelning får inrättas.

Kungl. Maj :t har lämnat medgivande av innebörd att souschefen för

tiden den 1 oktober 1960—den 30 september 1961 frikopplas från chef­

skapet över sektion I och att denna sektion ställes under ledning av en

tjänsteförrättande sektionschef. Till övriga förslag har statsmakterna icke

tagit ställning.

Kunt/l. Maj:lx proposition nr 109 År 1901

81

195 8 års försvar sled n i ngskomm i tté

Kommitténs organisationsförslag innebär följande.

Armé-, marin- samt flyg- och luftförsvarsavdelningarna utgår ur nu­

varande sektion 1. Eu ny organisationsenhet bildas i försvarsstaben. Denna

enhet benämnes operationsledningen och ingår organisatoriskt vid sidan

av nuvarande sektioner. Försvarsstabschefen bör utöva det omedelbara be­

fälet över operationsledningen. Han skall i princip främst ägna sig åt den

operativa verksamheten och den härmed nära sammanhängande långsikts­

planeringen. Dessa uppgifter är av sädan vikt och omfattning att försvars­

stabschefen bör så långt möjligt befrias från ledningen av stabens verk­

samhet i övrigt. De befogenheter, som i enlighet härmed måste delegeras,

bör samlas hos en särskild, kvalificerad befattningshavare. En beställning

för souschef vid försvarsstaben erfordras därför.

I fråga om försvarsstabens organisation i övrigt föreslås att i sektion I

tillkommer en allmän avdelning med uppgift främst att bereda sådana

ärenden, som nu åvilar sektionens operativa avdelningar men som med

hänsyn till sin art varken bör överföras till operationsledningen eller, med

tillämpning av en huvudstabsprincip, överflyttas till andra myndigheter.

Det anses även böra övervägas att överföra press- och filmavdelningen till

sektion 1 eller II, varigenom sektion 111 skulle kunna utgå.

Operationsledningen skall alltså enligt kommitténs förslag trämst ut­

föra det samordnade operativa stabsarbetet. Dess inre organisation föreslås

skola uppbyggas efter funktionella grunder. Operationsledningen kan så­

lunda innehålla en del som handlägger ärenden rörande beredskap, en

annan del som svarar för det kontinuerliga arbetet med den strategiska

studien och en tredje som har till uppgift att utarbeta order och anvis­

ningar för det operativa krigsförberedelsearbetet. Andra funktionella in­

delningsgrunder är tänkbara, men oavsett vilken grund som kan komma

att väljas bör eu beredskapsdel alltid ingå. Denna representerar högkvar­

terets beredskap för operativ ledning. Den hör ha till uppgift att genomföra

spel och övningar för träning av egen färdighet i lösande av krigsuppgifter

samt leda utbildning och träning av i angelägenhetsordning — opera­

tionsledningen i dess Iredstida sammansättning, den krigsorganiserade

operationsledningen, högkvarterets olika delar samt regionala staber. Den

bör utveckla stabsmetodik i samverkan med operationsledningens övriga

delar samt forskningsanstalten och de militära högskolorna.

I fråga (till organisation och personalbehov för långsiktsplaneringen

anser kommittén, att den nuvarande personaltillgången i den provisoriskt

inrättade planeringssektionen utgör eu god grund för att bygga upp en

organisation med tillräcklig stadga. Nuvarande provisorium beträffande

sektionens personalorganisation bör emellertid hävas, och beställningar bör

6 1930 fil

liihoni/ till riksilui/ens protokoll 1901. 1 samt. Xr 109

82

Kniii/l. Maj:h proposition nr 109 År 1901

tillkomma på försvarsstabens stat för den nuvarande personalen. Personal-

förstärkningar i övrigt erfordras enligt kommitténs mening bland annat

för att tillgodose önskemål om expertis för vetenskaplig analys.

Förslag av överbefälhavaren

Enligt överbefälhavarens förenämnda förslag den 28 november 1960 till

1960 års försvarsledningsutredning bör försvarsstaben i stort indelas så­

lunda:

Försvarsstabschef.

Souschef.

Operationsledning — överbefälhavarens operativa ledningsorgan.

Sektion

1 — operativa stödfunktioner.

»

II — underrättelse- och säkerhetstjänst.

»

III — upplysningsverksamhet.

>

IV — långsiktsplanering och budgetarbete.

Befästningsinspektion.

Personalvårdsbyrå.

Adjutanturavdelning — försvarsstabens personal, förvaltning, kassa,

expedition m. m.

Operationslerfningens huvudsakliga uppgifter bör enligt förslaget vara

att lämna överbefälhavaren underlag för operativa bedömningar och beslut,

utarbeta strategiska och operativa studier, utarbeta och utge överbefäl­

havarens order och anvisningar för operativt krigsförberedelsearbete i cen­

tral och regional instans, tillse krigsmaktens och framför allt lednings­

organisationens beredskap, anordna och biträda vid av överbefälhavaren

anbefallda spel och övningar och vid hans kontroll av operativt planlägg-

ningsarbete samt framtaga operativt underlag för militärledningens arbete.

Operationsledningen bör enligt överbefälhavarens mening indelas i tre delar

efter de funktionella grunder 1958 års försvarsledningskommitté angivit.

Genom denna indelning blir personalen icke knuten till försvarsgrensvis

indelade arbetsuppgifter, utan alla tvingas bearbeta förelagda uppgifter ur

den samlade krigsmaktens synvinkel. Huvuduppgiften blir att arbeta fram

och vidareutveckla en strategisk grundsyn och att bringa denna att tränga

igenom i högkvarterets och de regionala ledningsorganens hela verksamhet.

överbefälhavaren understryker, att införandet av den gemensamma

operationsledningen är den för reformen av den högsta militära ledningen

viktigaste förändringen inom försvarsstaben. Om operationsledningen till­

kommer och kompletteras med viss personal för underrättelse-, underhålls-

och sambandstjänst, skapas möjligheter för försvarsstaben att åt överbe­

fälhavaren och militärledningen framtaga ett allsidigt underlag för den

operativa verksamheten inom krigsmakten.

Knntjl. Mnj:ts proposition nr 109 år 1901

83

Sektion 1 bör enligt överbefälhavarens förslag ba till uppgift att koordi­

nera och handlägga all sådan följd- och stödverksamhet, som operations-

ledningens och planeringssektionenx verksamhet kan föranleda men som

dessa icke själva bör belastas med. Dit hör i främsta rummet sådan operativ

stödverksamhet, som redan nu handlägges vid kvartermästar-, kommunika­

tions- och signaltjänstavdelningarna. Den får ökad omfattning i vad avser

marinen och flygvapnet genom att den operativa underhållsplanläggningen

koncentreras till försvarsstaben. Signaltjänstavdelningens nuvarande tek­

niska och ekonomiska arbetsuppgifter hör enligt överbefälhavaren i över­

ensstämmelse med huvudförvaltningsprincipen så småningom avvecklas

och fördelas på förvaltningarna. Avdelningens uppgift bör kunna avgränsas

till att gälla den operativa sambandstjänsten med tillhörande signalskydds-

tjänst. Några få högt kvalificerade sambandstekniker bör dock även i fort­

sättningen permanent ingå i försvarsstaben för att ombesörja samverkan

i utvecklingsarbetet med televerket och olika myndigheter inom krigs­

makten.

överbefälhavaren föreslår även att en allmän avdelning inrättas i sek­

tion I. Avdelningens uppgifter bör främst vara att genomföra utredningar

av mera allmän karaktär samt att behandla remisser. Vid avdelningen bör

även handläggas andra för krigsmakten gemensamma ärenden såsom

administrativ beredskap, neutralitetsfrågor, ingenjörtekniska ärenden samt

ärenden om samverkan med civila myndigheter.

Sektion II bör liksom hittills ha underrättelse- och säkerhetstjänst som

sina uppgifter. Organisationen bör i stort bibehållas. Fotoavdelningens

huvuddel föreslås dock överförd till arméstaben, där den skall kunna ut­

nyttjas av överbefälhavaren enligt huvudstabsprincipen, varjämte utrikes-

avdelningens nuvarande uppdelning på två byråer anses böra ersättas med

en indelning i avdelningar.

överbefälhavaren reser bestämda invändningar mot försvarslednings-

kommitténs förslag att press- och filmavdelningen skall överföras till

sektion I eller II och att sektion III därvid bör utgå. Härom uttalas bland

annat följande. Sektion III :s uppgift bör vara att handha upplysningsverk­

samheten i fred och krig för överbefälhavarens behov. Både denne och

chefen för försvarsstaben måste i fred lill sitt omedelbara förfogande ha

en representativ, allmänt kunnig, erfaren och omdömesgill officer som upp-

lysningsofficer, såväl när det gäller att inåt och utåt med auktoritet och

utan omgång tillhandagå de allmänna och militära nyhets- och informa-

tionsorganen med aktuella upplysningar berörande hela försvaret som när

det gäller att genomföra planläggningen för försvarets del av den inåt- och

utåtriktade upplysningsverksamheten i krig i samarbete med civila organ

med motsvarande uppgifter. Han måste också besitta personlig auktoritet

vid sitt samarbete med eu rad militära och civila upplysningsorgan. Han

skall vidare vara lämpad att företräda överbefälhavarens synpunkter i ett

84

Knngl. Maj:In proposition nr 109 ur 1901

flertal kvalificerade nämnder, t. ex. beredskapsnämnden för del psyko­

logiska försvaret och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,

samt i arbetsutskott i sådana organisationer som Folk och Försvar. Fn

sådan officer måste besitta kvalifikationer, som meriterar honom för eu

sektionschef sbefattning.

Uppgifterna för sektion IV hör enligt överbefälhavaren avpassas så att

sektionen kan anskaffa, sammanfatta, bearbeta och utvärdera allt det

underlag, som överbefälhavaren behöver för ledning av långsiktsplane­

ringen och därav följande budgetarbete inom krigsmakten. Sektionen skali

därvid principiellt endast verka som ledande och samordnande organ i

högkvarteret i nära samarbete med motsvarande organ i försvarsgrens-

staber, förvaltningar och forskningsanstalten. Men sektionen måste också

vara kapabel att under chefen för försvarsstaben la initiativ till och själv

leda vissa grundläggande gemensamma undersökningar och analyser. Både

organisations-, personal-, materiel- och ekonomisk planering måste kunna

granskas och ledas. Det är betydelsefullt att sektionens budgetpersonal är

kvantitativt rustad för att tränga in i och följa upp budgetarbetet inom

högkvarterets olika delar i sådan omfattning, att överbefälhavaren kan

erhålla hållbara ekonomiska kalkyler för sin långsiktsplanering och sina

ställningstaganden till myndigheternas förslag till äskanden.

I fråga om samordningen mellan verksamheten vid operationsledningen

och sektion IV anföres, att del blir försvarsstabschefens angelägenhet att

inför överbefälhavaren åstadkomma en slutlig operativ värdering på grund­

val av operationsledningens bedömningar och planeringssektionens allsi­

diga undersökningar. Sektionen föreslås indelad i planeringsavdelning,

forskningsavdelning och budgetdetalj.

Enligt överbefälhavarens mening är erfarenheterna från den nyinrättade

personalvårdsbgråns ställning, indelning m. in. goda, och några skäl för

ändringsförslag anses icke föreligga.

Genom inrättandet av en ad jutnntnrrwdelning uppnås enligt överbefäl­

havaren en rationalisering av nuvarande uppgiftsfördelning mellan adju­

tanturen, förvaltningsofficeren, kassan och chefsexpeditionen. Vissa upp­

gifter bör även överföras till allmänna avdelningen i sektion I.

överbefälhavaren föreslår vidare alt befristningsinspektionen (d. v. s.

inspektören över rikets befästningar med stab) överföres till försvarsstaben

och framhåller därvid hland annat, att inspektionen icke är något för­

valtningsorgan utan ett rent stabsorgan, som åt överbefälhavaren (för­

svarsstabschefen) utför grundläggande utredningar och utger anvisningar

till regionala chefer. Befästningsverksamheten har genom vapenteknikens

utveckling fått en allt större inverkan på de operativa bedömandena. Den

medför också allt större ekonomiska och tekniska avvägningsproblem,

emedan ökade skyddsnivåer och utspridning av befästningar ökar kost­

naderna. I befästningsinspektionen genomföres vidare den omfattande rust-

85

ningsplanläggningen i central instans, vilken står i direkt sammanhang

med den operativa planläggningen och är av största betydelse med hänsyn

till vapenutvecklingen. Alla avvägningsproblcm, som måste studeras, och

de operativ t-lckniska överväganden och anvisningar, som måste utfärdas,

anses bestämt tala för att den främsta befästningstekniska expertisen

knytes närmare till överbefälhavaren och försvarsstaben. Visserligen äi

inspektörsbefattningen kombinerad med befattningen som chef för befäst-

ningsbyrån i fortifikationsförvaltningen, men detta i)ör enligt överbefäl­

havaren icke hindra att inspektionen, vilken icke har några uppgifter i

förvaltningen, överflyttas till försvarsstaben. Frågan om inspektörens ställ­

ning såsom chef för fortifikationskåren upptar överbefälhavaren icke till

behandling.

Arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och souschefen bör enligt

överbefälhavaren bestämmas av den förstnämnde allt efter behov och per­

sonliga förutsättningar, överbefälhavaren framhåller att samverkan och

samarbete med civila delar av totalförsvaret samt representation i nämn­

der, råd och motsvarande institutioner därvid kommer i hlickpunkten,

ävensom samordning av verksamheten i operationsledningen med verk­

samheten i fråga om stödfunktionerna och deras återverkningar i försvars-

grensledningarna och hos andra myndigheter. Överbefälhavaren föreslår

vidare att han skall kunna låta sig företrädas av antingen försvarsstabs­

chefen eller souschefen, vilket icke hindrar att överbefälhavaren — särskilt

i frågor, där ansvar delegerats till försvarsgrenschef jämlikt huvudstabs-

principen — lämpligen kan företrädas av denne.

Överbefälhavaren framför även synpunkter och förslag rörande försvars­

stabens organisation i krig. Man framhåller, att organisationen i krig icke

bör ändras, förrän högkvarterets krigsorganisation blivit föremål för över­

syn. Detta kan icke lämpligen ske förrän förändringarna i fredsorganisa­

tionen blivit fastställda och uppgiftsfördelningen mellan de högsta cheferna

bestämts. Dessutom kan en ny krigsorganisation icke omedelbart tillämpas,

emedan förberedelserna för att genomföra eu sådan måste ta avsevärd

tid. Det torde emellertid, anför överbefälhavaren, efter genomförda föränd­

ringar i fred sorganisationen vara möjligt att provisoriskt ändra krigsorga­

nisationen så att högkvarterets operativa verksamhet kan anpassas till

grundtankarna i 1958 års försvarsledningskommittés betänkande. Studier,

övningar och installationer kan genomföras nligt principerna för kom­

mande krigsorganisation.

Vid överbefälhavarens förslag har fogats yttranden av försvarsgrens-

clieferna. Dessa har biträtt förslaget i princip men i flera hänseenden fram­

fört kritik mot detaljer i organisationen. De bär även anmält all det före­

ligger avsevärda svårigheter att i nuläget avstå personal och framför allt

beställningar i den omfattning överbefälhavaren förutsatt. I fråga om

Kanyl. Mnj:ts proposition nr 109 är 1961

86

Kungl. Majits proposition nr 109 nr 1961

enskildheterna i försvarsgrenschefernas yttranden torde få hänvisas till

1960 års försvarsledningsutrednings betänkande.

1960 års försvars lednings utred ning

Utredningen ansluter sig i allt väsentligt till de principiella synpunkter,

som överbefälhavaren anlagt på försvarsstabens indelning i stort och på

uPPS'ftsfördelningen mellan olika stabsdelar, men framhåller följande.

I nuvarande sektion III ingår press- och filmavdelningen samt krigs­

historiska avdelningen. Utredningen förutsätter liksom överbefälhavaren,

att sistnämnda avdelning i enlighet med förslag av 1958 års militärhisto­

riska utredning skall utgå ur försvarsstaben. Därvid anser utredningen

tillräckliga skäl icke föreligga för att bibehålla en särskild sektion för upp­

lysnings- och pressverksamhet. Antalet direkt under chefen för försvars­

staben lydande chefer bör enligt utredningens mening begränsas så långt

det är rimligt och möjligt. Utredningen föreslår -- under erinran om 1958

års försvarsledningskommittés förslag i frågan — att press- och filmav­

delningen anknytes till sektion II, varigenom även vinnes en jämnare be­

lastning på sektionscheferna. I likhet med överbefälhavaren anser utred­

ningen att det bör ställas höga krav på personliga kvalifikationer hos den

officer, som under chefen för försvarsstaben ansvarar för presstjänsten

inom staben. Dessa krav bör dock enligt utredningens mening kunna väl

uppfyllas av en regementsofficer, utan att denne behöver vara sektions­

chef. Det bör enligt utredningen förutsättas att avdelningschefen kommer

att i arbetsordning ges erforderlig handlingsfrihet — på samma sätt som i

nuläget — att sköta sina uppgifter. Utredningen tillägger, att om en star­

kare koncentration av krigsmaktens upplvsningstjänst kommer att beslutas

i anslutning till pågående särskild utredning, det bör övervägas huruvida

försvarsstabens upplysningsavdelning bör få en annan ställning inom

stabens organisation. — Intill dess beslut fattats om de organisatoriska

formerna för den krigshistoriska verksamhetens bedrivande, anses krigs­

historiska avdelningen böra stå direkt under chefen för försvarsstaben,

något som kan antagas icke påverka dennes arbetsbörda i nämnvärd grad.

Den av utredningen föreslagna indragningen av sektion III aktualiserar

frågan om hur sektion IV (planeringssektionen) i fortsättningen bör be­

nämnas, Utredningen liar vid övervägande härav funnit sig böra föreslå,

att denna sektion får benämningen »planeringsledningen». Enligt utred­

ningens mening ges därigenom lämpligt uttryck åt att detta organ vid sidan

av operationsledningen företräder den mest väsentliga av försvarsstabens

verksamhet.

I fråga om befästningsinspektionen anser utredningen att den från och

med budgetåret 1961/62 bör överföras till försvarsstaben. Inspektören över

rikets befästningar är i nuläget tillika byråchef i fortifikationsförvaltningen

och chef för fortifikationskåren. I förstnämnda egenskap är han tillika

87

ställföreträdare för chefen för fortifikationsförvaltningen. Utredningen an­

för, att inspektören efter överflyttningen till försvarsstaben icke längre kan

åläggas förvaltningsuppgifter, varför han bör frigöras från befattningen

som byråchef och eu ny tjänst för byråchef inrättas i fortifikationsfor-

valtningen. 1 samband härmed erinras om att utredning om fortifikations­

förvaltningen pågår genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

Frågan om inspektörens ställning såsom personatkårchef bör närmare

undersökas, säger utredningen, som dock anser övervägande skäl tala för

att inspektören bibehåller chetskapet över fortifikationskåren och i denna

egenskap alltjämt lyder under chefen för armén.

Beträffande arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och sous­

chefen har överbefälhavaren ansett, att den bör bestämmas av försvars­

stabschefen allt efter behov och personliga förutsättningar. 1958 års

försvarsledningskommitté räknade däremot med att försvarsstabschefen

främst skulle ägna sig åt den operativa verksamheten och långsiktsplane­

ringen och att de av stabschefens befogenheter i övrigt, som på grund här­

av måste delegeras, skulle samlas hos souschefen. Utredningen finner över­

vägande skäl tala för överbefälhavarens förslag.

Enligt utredningens mening bör försvarsstabens fredsorganisation så­

ledes i huvudsak ordnas i enlighet med överbefälhavarens förslag, ehuru

med de ändringar som här berörts.

Vad överbefälhavaren anfört om försvarsstabens krigsorganisation har

icke givit utredningen anledning till erinran.

Yttranden

överbefälhavaren framhåller att den föreslagna organisationen av för­

svarsstaben måste betraktas som preliminär och att justering kan bli erfor­

derlig, sedan vidare erfarenheter vunnits och i samband med översynen

av försvarsgrensstabernas organisation. Liknande synpunkter framföres av

chefen för armén.

Inrättandet av en befattning som souschef i försvarsstaben avstyrkes

av chefen för armén, som hänvisar till att motsvarande anordning prövats

vid arméstaben men där befunnits medföra oklara ansvarsförhållanden. I

stället bör man enligt arméchefen hland annat undersöka möjligheterna

att minska antalet direkt under stabsehefen lydande enheter. V.ivilförsvarx-

stijrelsen ansluter sig däremot till utredningen på denna punkt och anför,

att främst förslagen om inrättande av eu souschefshefattning och en all­

män avdelning medför förbättrade möjligheter till samverkan mellan krigs­

maktens och civilförsvarets högsta ledning. 1 samband härmed betecknat

styrelsen det som angeläget, att försvarsstaben lar erforderliga resurser

för det omfattande arbete, som är förenat med planläggning och genom­

förande på militär sida av övningar med totalförsvarets ledningsorgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

88

Kanyl. Maj.ts proposition nr 109 nr 1961

Frågan om upplysningsorganets ställning i organisationen har föranlett

åtskilliga uttalanden, överbefälhavaren motsätter sig att upplysningsverk­

samheten inordnas i sektion II, som genom underrättelse- och inrikesav-

delningarna företräder i förhållande till nämnda verksamhet motsatta

intressen rörande publicitet. Press- och upplysningsverksamheten, som

berör hela stabens arbetsområde, bör handläggas vid ett organ som står

direkt under stabschefen. Vidare framhålles bland annat att ett bibe­

hållande av benämningen sektion ger överensstämmelse med krigsorganisa­

tionen. Enligt överbefälhavarens uppfattning bör gällande organisation icke

ändras i avvaktan på resultatet av pågående utredning om försvarsupp-

lysningen. Sistnämnda ståndpunkt intar också 1960 års försvarsupplys-

ningsutredning och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Utred­

ningen anför vidare att den lör närvarande icke kan förorda ett avskaf­

fande av sektion III som centralorgan för krigsmaktens upplysningsverk­

samhet. Beredskapsnämnden har den allmänna uppfattningen, att den

militära upplysningsverksamheten bör företrädas av en sektionschef i för-

svaisstaben, vilken intar en sådan ställning att han av allmänheten be­

traktas som en auktoriserad talesman för den militära högsta ledningen.

Chefen för armén föreslår, att upplysningsavdelningen tillsammans med

personal vårdsbyrån och den föreslagna adjutanturavdelningen infogas i en

sektion III. Visserligen har personalvårdsbyråns ställning nyligen fastställts

av statsmakterna, men arméchefen anser omorganisationen av försvarets

högsta ledning innebära eu så stor omvälvning, att byråns lydnadsför-

hållanden trots detta bör tas upp till förnyad granskning. Chefen för flyg­

vapnet anser överbefälhavarens förslag vara att förorda, medan chefen för

marinen föreslår en fristående upplvsningsavdelning direkt under försvars­

stabschefen.

Den föreslagna namnändringen från sektion IV till planeringsledningen

avstyrkes av överbefälhavaren, som uttalar att parallellitet med operations-

ledningen icke föreligger beträffande uppbyggnad och ledning, samt av

chefen för armen, som föreslår benämningen »studie- och forskningssek-

tion». Sistnämnda förslag sammanhänger med att arméchefen anser gräns­

dragningen mellan operationsledningen och planeringsorganet böra göras

annorlunda än utredningen tänkt sig. Försvarets forskningsanstalt anser

att planeringsledningen bör, liksom nuvarande sektion IV, innefatta eu

avdelning för operationsanalys i avvaktan på eu nödvändig översyn av för-

söksorganisationen för operationsanalytisk verksamhet. Det av 1954 års

utredning rörande totalförsvarets personalbehov framförda önskemålet om

en regementsofficersbeställning för personalplanering understrykes av

denna utredning och tillstyrkes av överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,

arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarssIyreisen.

Befästningsinspektionens inordnande i försvarsstaben tillstyrkes av

fortifikations förvaltningen, som föreslår att i samband därmed två civila

89

tjänster i lönegraderna Ae 10 och Ae 7 samt en arvodesbefattning i A: 24

överföres från förvaltningens till försvarsstabens stat. Förvaltningen anför

vidare att en ny tjänst i lönegrad Bp 4 för chef för ämbetsverkets befäst-

ningsbyrå måste inrättas på verkets stat. Överbefälhavaren framför i

huvudsak samma förslag men förutsätter att den nya tjänsten uppföres

på fortifikationskårens personalförteckning och att ytterligare en tjänst

(Ae 7) skall överföras till försvarsstabens stat. Även 1956 års försvarsför-

valtningssakkunniga tillstyrker att inspektionen inordnas i försvarsstaben.

Statskontoret uttalar däremot att detta förslag icke bör närmare prövas

förrän resultatet av den åt försvarsförvaltningssakkunniga uppdragna över­

synen av fortifikationsförvaltningens organisation föreligger. Chefen för

armén finner ansvarsförhållandena icke vara i erforderlig grad utredda

och anser att dessa frågor bör klarläggas närmare, innan beslut fattas

om inspektionens överförande till försvarsstaben. Icke heller chefen för

marinen finner utredningens motiv på förevarande punkt vara över­

tygande; vissa av befästningsinspektionens uppgifter är enligt marin­

chefen icke av den arten att de bör inrymmas i försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation

1958 års försvarsledningskommitté

Kommittén uttalar att det föreligger en påtaglig brist på stabspersonal

för den av kommittén föreslagna, delvis mycket kvalificerade stabstjänsten.

Redan den nuvarande verksamhetens omfattning medför stundom, att

stabspersonalen i de högre staberna pålägges alltför stora uppgifter. Kom­

mittén framhåller även att dess förslag till personalökningar är ringa och

att de behov som måste täckas i allt väsentligt hänför sig till verksamhets­

områden, som i nuläget är eftersatta. Förslagen innebär, att beställningar

inrättas för souschef i försvarsstaben i lönegrad Bo 4 och för de tre högsta

befattningshavarna i operationsledningen i lönegrad Bo 4/3. Härutöver

föreslås att beställningar tillkommer i planeringssektionen för den perso­

nal, som nu är kommenderad dit för tjänstgöring. Chefen för planerings­

sektionen bör enligt kommitténs mening placeras i lönegrad Bo 4/3 i stället

för, som nu, i Bo 1. I fråga om försvarsstabschefen anföres att han bör

förordnas för viss tid — omkring sex år — och placeras i lönegrad B 5.

Kommittén förutsätter att eventuellt erforderliga ytterligare precise­

ringar av personalbehovet kommer att göras i samband med den fortsatta

handläggningen av ledningsreformen.

Förslag av överbefälhavaren

överbefälhavaren framhåller i sitt förslag den 23 november 1960 att per­

sonalbehovet i försvarsstaben beräknats framför allt med sikte på att utan

nya personaläskanden inom krigsmakten skapa eu organisation för central

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

ledning av den operativa verksamheten. Personalbehovet bör enligt över­

befälhavarens mening tillgodoses genom

omflyttning av nuvarande tillgångar,

överflyttning av beställningar från försvarsgrenarna,

utnyttjande av tidigare äskade och anmälda beställningar,

överföring av sådana beställningar till försvarsstabens stat, som enligt

gällande organisationsbeslut finnes uppförda på försvarsgrenarnas perso­

nalförteckningar men är avsedda för placering vid försvarsstaben,

omvandling av tidigare disponerade beställningar genom lönegradsupp-

flyttning samt

fortsatt kommendering.

I fråga om behovet av aktiva officerare — utom försvarsstabsaspiranter

och personal vid befästningsinspektionen m. fl. — innebär förslaget ökning

med 21 och minskning med fyra officerare i förhållande till nuläget. Av-

ökningen med 21 officerare föreslås 12 överförda från försvarsgrenarna.

Nya beställningar föreslås för souschefen samt för en regementsofficer och

två kompaniofficerare i underrättelseavdelningen. Dessa beställningar har

alla tidigare äskats eller anmälts men icke inrättats; såsom förut berörts har

dock för tiden 1 oktober 1960—30 september 1961 möjliggjorts att sous­

chefen befriats från chefskapet över sektion I. Härutöver föreslår över­

befälhavaren, att tidigare äskade beställningar för två regementsofficerare

(avdelningschefer) måtte tillkomma i planeringssektionen för nu kom­

menderad personal. Lönegradsuppflyttningar föreslås för chefen för plane­

ringssektionen från Bo 1 till Bo 4/3 samt för en kapten till regementsoffi­

cer. Denne är avsedd såsom chef för den allmänna avdelningen. De för

de tre högsta befattningshavarna i operationsledningen avsedda beställ­

ningarna för överste (kommendör) föreslås skola tillkomma genom över­

föring från försvarsgrenarna och i samband därmed omregleras till lönegrad

Bo 4/3.

Av överbefälhavarens förslag framgår att vissa ytterligare beställningar

anses angelägna ehuru de icke nu äskas. Detta gäller främst fyra beställ­

ningar avsedda för den allmänna avdelningen. Överbefälhavaren anser sig

emellertid icke för närvarande böra äska ytterligare beställningar, varför

behov av kommenderad personal alltjämt kommer att föreligga. Antalet

kommenderade föreslås ökat med en regementsofficer ur inarinintenden-

turkåren, avsedd såsom chef för planeringssektionens budgetdetalj.

Överbefälhavaren föreslår en ökning av antalet försvarsstabsaspiranter.

I nuläget tjänstgör 11 stabsaspiranter vid staben. Enligt beslut vid 1948

års riksdag (prop. 209) skall antalet aspiranter vara 16, fördelade med

10 från armén samt tre från vardera marinen och flygvapnet. I den om­

organiserade försvarsstaben bedömer överbefälhavaren behovet till 20.

Dessa bör enligt förslaget fördelas med fyra från armén samt tre från

Öl

vardera marinen och flygvapnet, medan återstående aspiranter kan uttagas

oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Förslaget innebär dels att försvars­

grenarna skall lämna det antal aspiranter som fastställdes 1948, dels att

marinen och flygvapnet vardera bör lämna ytterligare två. För dessa fyra

sistnämnda föreslås beställningar tillkomma vid respektive försvarsgrenar.

De avgångar som föreslås skola ske från den nuvarande försvarsstaben

avser främst personal från fotoavdelningen, som bör överföras till armé­

staben.

Utöver här redovisade personaländringar föreslår överbefälhavaren, att

befästningsinspektionens personal tillkommer samt att en assistenttjänst

i lönegrad Ae 17 överföres från flygstaben till försvarsstabens underrättel­

seavdelning.

Överbefälhavarens förslag innebär för hela krigsmakten en ökning med

10 officersbeställningar, varav sex på försvarsstabens stat och två vid var­

dera marinen och flygvapnet.

1960 års försvarsledningsutredning

En omdaning av krigsmaktens högsta ledning enligt de av utredningen

föreslagna principerna förklarar sig utredningen anse från olika synpunk­

ter så betydelsefull, att den vill understryka vikten av att tillräckliga

personalresurser kommer att stå till förfogande för att den nya lednings­

organisationen skall kunna genomföras och fungera tillfredsställande. Det

skulle, anför utredningen, icke vara välbetänkt att genomföra de föreslagna

ändringarna i ansvars- och arbetsfördelning under annan förutsättning.

Utredningen framhåller, att förslagen beträffande de grundläggande funk­

tionerna operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering innebär,

att viss mycket väsentlig verksamhet, som i nuvarande organisation icke

alls eller endast i otillräcklig grad bedrivits, kommer att åläggas försvars­

staben. Det är alltså här fråga om nya arbetsuppgifter, som i huvudsak

tillkommer utöver redan befintliga. Upptagandet av dessa arbetsuppgifter

anges jämte andra förbättringar, som reformförslaget innebär, vara ägnat

att höja vår försvarseffekt i betydande grad, bland annat därigenom att

val mellan olika utvecklingslinjer för vårt försvar kommer att kunna göras

på säkrare och mera rationella grunder.

Utredningen har prövat överbefälhavarens förslag till personalorganisa­

tion för den nya försvarsstaben mot den sålunda tecknade bakgrunden.

Därvid säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att för­

slaget är sakligt motiverat och att ökningen av antalet beställningar

visserligen kan inge betänkligheter men att hänsynen till de därigenom

ökade möjligheterna att utvinna full effekt av försvarsanslagen väger över.

Utredningen tillstyrker alltså förslaget. Utöver de lönegradsförändringar,

som innefattas i detta, bör enligt utredningens mening försvarsstabschefens

beställning, på sätt 1958 års försvarsledningskommittc föreslagit, omregle­

ras från Bo 5/4 till Bo 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

Från 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har

försvarsledningsutredningen mottagit en promemoria, vari på anförda skål

bland annat föreslås att i försvarsstaben (planeringsledningen) tillkommer

en beställning för major eller kommendörkapten, avsedd för långsiktig

personalplanering. Försvarsledningsutredningen, som i ärendet samrått

med 1954 års utredning, betraktar de ifrågavarande arbetsuppgifterna som

mycket angelägna och anser också att de är av natur att böra handläggas

i försvarsstaben. Emellertid har utredningen funnit sig icke kunna med

säkerhet hedöma, huruvida en beställning nu bör inrättas för ändamålet

eller om det är lämpligare att i avvaktan på erfarenheter tillgodose per­

sonalbehovet genom mera provisoriska åtgärder. Med hänsyn därtill har

utredningen icke ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet.

Försvarsstabens omorganisation bör enligt utredningens mening på­

börjas snarast möjligt och genomföras successivt. Erforderliga nya be­

ställningar bör tillkomma från och med budgetåret 1961/62 och överföring

av beställningar ske efter hand som de kan lösgöras. Utredningen förut­

sätter att de kommenderingar av personal, med vilka överbefälhavarens

förslag räknar, tillgripes först efter hand som det befinnes oundgängligen

erforderligt.

Planläggningen i detalj för försvarsstabens omorganisation och genom­

förandet av denna föreslås skola ankomma på överbefälhavaren.

Beträffande försvarsstabens krigsorganisation instämmer utredningen i

överbefälhavarens uttalande att denna fråga nära sammanhänger med

frågan om hela högkvarterets krigsorganisation. Utredningen anser att det

bör åligga överbefälhavaren att inkomma med förslag härom och förut­

sätter, att dess förslag om försvarsstabens krigsorganisation därvid kom­

mer att vara vägledande. Vidare understrykes att den största begränsning

bör iakttagas vid fastställande av de olika myndigheternas — såväl stabers

som förvaltningars — behov av personal i krigsorganisationen.

Yttranden

Utredningens uppfattning — redovisad under III i det föregående — att

de centrala stabernas verkliga personalbehov i högre grad än nu bör av­

speglas i personalförteckningar för dessa staber, biträdes av överbefäl­

havaren, försvarets civilförvaltning och statens organisationsnämnd. Civil­

förvaltningen tillägger, att fastställandet av personalförteckningar enligt

denna princip dock icke får hindra att — särskilt vid tillämpning av liu-

vudstabsprincipen — vissa möjligheter förefinnes för de olika staberna att

vid behov låna personal från varandra.

Chefen för flygvapnet anser det vara viktigt, alt försvarsgrenarna fål­

en i stort sett likvärdig representation i försvarsstaben. Häremot fram­

håller chefen för armén, att fördelningen på försvarsgrenar bör avgöras

av de kvalitativa kraven och arbetsuppgifternas art. Enligt arméchefens

93

bestämda uppfattning är det nödvändigt, att för de ledande befattningarna

i försvarsstaben utväljes de därtill mest kvalificerade officerarna, obero­

ende av försvarsgrenstillhörighet. överbefälhavaren anser också, att vid

tillsättande av befattning lämplighet för denna och verksamhetens art bör

vara utslagsgivande, samt framhåller att genom den beslutade gemen­

samma högskoleutbildningen och kompletterande stabsutbildningen ökade

urvalsmöjligheter efter hand kommer att stå till buds. Statens organisa-

tionsnämnd förutsätter, att växling mellan stabs- och trupptjänst kommer

att äga rum i sådan omfattning, att försvarsstabens personal får en levande

kunskap om och har god kontakt med truppförbandens utbildning och all­

männa stridsduglighet.

Försvarets forskningsanstalt förklarar det vara av största vikt, att lång­

siktsplaneringen kan centralt sammanhållas och inriktas med beaktande

av såväl militära som tekniska och ekonomiska synpunkter och att därvid

kontakterna med den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen blir effektiva, så

att tekniska nyheter och tendenser kan beaktas och utnyttjas på ett så tidigt

stadium som möjligt. Med hänsyn härtill synes det forskningsanstalten

tveksamt, om föreslagna personella förstärkningar inom försvarsstaben

verkligen är tillräckliga. Anstalten understryker vikten av att personal­

förstärkningen blir av sådan storlek, att avsedd effektivisering kan komma

till stånd. Sveriges akademikers centralorganisation har överlämnat ett

yttrande från Sveriges civilingenjörsförbund och försvarsväsendets civil­

militära ingenjörers förbund, vari dessa organisationer uttalar att plane-

ringsledningen bör tillföras ett antal kvalificerade tekniker i chefsbefatt­

ningar.

Statskontoret konstaterar, att utredningens förslag rörande stabsperso-

nalen i försvarsstaben väsentligen undandrar sig ämbetsverkets bedömande,

men framhåller dock angelägenheten av att försiktighet iakttages med in­

rättandet av nya beställningar.

överbefälhavaren uttalar sig om vissa personalbehov, för vilka han i

sitt till utredningen avgivna förslag den 23 november 1960 icke räknat

med beställningar eller tjänster. Såsom förut berörts föreslår överbefäl­

havaren nu, att en beställning tillkommer för regementsofficer, avsedd för

personalplanering. Vidare föreslås tjänster tillkomma för tre kanslibiträ­

den (Ao 7) och fem kontorsbiträden (Ao 5), samtliga avsedda för nyorga-

niserade och ombildade avdelningar, överbefälhavaren, som konstaterar att

en brist på fyra kaptener föreligger vid den allmänna avdelningen, delar

av chefen för marinen uttalad mening, att en kapten ur vardera marinen

och flygvapnet bör placeras vid avdelningen för att denna skall bli allsidigt

sammansatt, men anser sig likväl icke nu böra äska ifrågavarande fyra

beställningar utan förklarar sig undersöka möjligheterna att på annat håll

frigöra beställningar som kan omdisponeras för ändamålet.

Chefen för armén uttalar, att inga officersbeställningar ur armén, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

04

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961

icke redan nu är avsedda för försvarsstaben, för närvarande kan överföras

till denna. Bland annat framhålles beträffande den beställning i lönegrad

Bo 1, som enligt förslaget skall överföras från luftvärnets till försvars­

stabens personalförteckning, att denna beställning enligt arméns personal­

planer förutsatts skola omdisponeras inom armén. Arméchefen anser

vidare, att det föreslagna överförandet av tre beställningar för alternativt

överstelöjtnant eller major (Ao 26/24) från armén (generalstabskåren) till

försvarsstaben i stället bör avse en dylik beställning och två majorsbe-

ställningar, varvid de sistnämnda i samband med överförandet bör om­

vandlas till alternativa beställningar i Ao 26/24. Förslaget motiveras bland

annat med att hänsyn bör tagas till den nuvarande relationen mellan gene­

ralstabskårens beställningar för överstelöjtnant och för major. Beträffande

de för operationsledningen föreslagna beställningarna i lönegrad Bo 4/3

anser arméchefen, att de bör placeras i B 3 för att bredaste möjliga re­

kryteringsbas samt önskvärd sänkning av medelåldern och gynnsamma

uttransportmöjligheter för innehavarna skall erhållas. Statstjänsteman­

nens riksförbund, som förklarar sig i princip vara emot användningen av

alternativa beställningar, finner dock sannolikt att för nu ifrågavarande

tre beställningar aktuell personal smidigare kan utnyttjas om en alternativ

löneställning tillgripes och vill därför i detta speciella fall icke motsätta

sig en sådan lösning.

Utredningens förslag bör enligt chefen för flygvapnet ses och genom­

föras som en helhet. Fly g förval t ningen biträder i princip den tidsplan som

angivits av utredningen men uttalar, att till de reella förutsättningarna för

genomförandet hör en åtminstone i huvudsak åstadkommen allsidig sam­

mansättning av försvarsstaben. Man måste därför, enligt ämbetsverket, ha

klart för sig att det kommer att ta flera år innan den nya organisationen

ger full effekt.

XI. Departementschefen

Inledningsvis har jag erinrat om de uttalanden i försvarsledningsfrågan,

som gjordes av riksdagen vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition.

Genom dessa uttalanden framförde riksdagen klara önskemål om en ökad

samordning och mera enhetlig ledning av det militära försvaret, liksom av

hela totalförsvaret. Båda de utredningar, vilkas resultat jag nu i huvuddrag

redovisat, har efter genomförda undersökningar föreslagit reformer med

avseende å krigsmaktens högsta ledning, vilkas allmänna innebörd över­

ensstämmer med de av riksdagen sålunda angivna önskemålen. De grund­

läggande tankegångarna bakom utredningsförslagen har vunnit allmän an­

slutning från de myndigheter m. fl., som yttrat sig i ärendet.

För egen del har jag vid studium av utredningarnas redovisning av sitt

arbete funnit, att förslagen är väl underbyggda genom grundliga undersök­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

95

ningar och överväganden av de betydelsefulla och komplicerade problem

det här gäller. Jag ansluter mig därför i allt väsentligt till förslagen och

anser att de bör läggas till grund för beslut om ny organisation m. m. av

krigsmaktens högsta ledning.

Utredningarna — särskilt 1958 års försvarsledningskommitté — har in­

gående granskat nuvarande ansvarsfördelning, organisation och verksamhet

inom krigsmaktens högsta ledning. Denna granskning har givit dem an­

ledning att påvisa förtjänster men också påtagliga brister. De gjorda vär­

deringarna kan jag i stort sett biträda. Det synes mig emellertid befogat att

i detta sammanhang erinra om att nuvarande ordning, när den i sina hu­

vuddrag fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut, betecknade ett stort

steg framåt mot enhetlighet i ledningen och vid internationella jämförelser

torde ha representerat en för sin tid radikal lösning. Att den nu — efter

ett kvartssekel med allt vad det inneburit av förändringar i fråga om krigs-

medel och krigsmetoder — framstår som mindre ändamålsenlig, är natur­

ligt. Konstaterandet av de brister som föreligger får mot den nu angivna

bakgrunden icke enbart betraktas som en kritik av det bestående utan

innebär framför allt en uppfordran att med all den framsynthet som är

möjlig vidtaga de förbättringar, som ändrade förhållanden kräver för att

vår krigsmakt skall kunna utveckla största möjliga effekt vid fullgörandet

av sina uppgifter att verka fredsbevarande och att värna vårt lands in­

tegritet.

I enlighet med 1958 års uttalanden i försvarsledningsfrågan innefattar

det åt 1960 års försvarsledningsutredning lämnade uppdraget även frågan

om totalförsvarets högsta ledning. Vid inhämtandet av Kungl. Maj :ts be­

myndigande att tillsätta utredningen anfördes att både denna fråga och

frågan om krigsmaktens högsta ledning var angelägna och brådskande.

Eftersom det redan förelåg ett relativt omfattande underlag för prövningen

av sistnämnda spörsmål, borde emellertid utredningen pröva huruvida det

vore möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens

högsta ledning utan att avvakta de resultat, vartill utredningen kunde

komma beträffande totalförsvarsledningen. Såsom den lämnade redogörel­

sen visar har utredningen vid denna prövning funnit, att beslut om krigs­

maktens högsta ledning kan och — bland annat av beredskapsskäl — även

bör fattas nu, utan hinder av att underlag för ett beslut om totalförsvarets

högsta ledning ännu icke föreligger.

Utredningen har, utom de två nu berörda problemkomplexen, också fått

sig anförtrodd frågan om eu ökad samordning på det regionala lednings-

planet inom krigsmakten. Även denna del av uppdraget har utredningen

på anförda skäl funnit kunna anstå till en senare etapp.

Vid remissbehandlingen har icke gjorts någon erinran mot att förslag

rörande de tre delarna av utredningens undersökningsområde upptages till

prövning och beslut vid skilda tidpunkter. För min del hyser jag också,

efter att ha granskat de skäl utredningen anfört för ett dylikt tillvägagångs­

sätt, den uppfattningen att anledning saknas att dröja med ett beslut om

krigsmaktens högsta ledning. Den utformning av denna ledning, som nu

föreslås, är nämligen sådan att den icke binder senare val mellan rimliga

lösningar av de båda övriga ledningsfrågorna. Vid sådant förhållande och

då en ganska lång tid får beräknas förflyta från igångsättandet av en så

ingripande ledningsreform, som det nu gäller, intill dess den nya organisa­

tionen kan verka med full kraft, anser jag det angeläget att beslut om ny

organisation av krigsmaktens högsta ledning fattas utan dröjsmål. Dessa

beslut bör avse dels principerna för ansvars- och uppgiftsfördelning mellan

myndigheter och stabsorgan inom den högsta ledningen, dels grunddragen

i högkvarterets krigsorganisation, dels ock försvarsstabens fredsorganisa-

tion. Besluten bör — med visst i det följande angivet undantag — träda

i kraft den 1 oktober 1961. Tillräckligt underlag finnes icke för att i detta

sammanhang även besluta om fredsorganisationen av försvarsgrenssta-

berna. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, avser jag emeller­

tid att föreslå Kungl. Maj :t åtgärder som bör göra det möjligt att för

1962 års riksdag framlägga förslag i denna fråga.

Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter och ställningstaganden

beträffande de särskilda delarna av föreliggande utredningsförslag. Därvid

ansluter jag i huvudsak till den ordningsföljd, som tillämpats vid den före­

gående redogörelsen för förslagen och remissyttrandena.

06

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961

Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet

För ställningstagandet till de framlagda förslagen rörande ansvarsför­

delning in. m. är det av stor betydelse, vilken innebörd som lägges i be­

greppen operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete.

Mot de bestämningar av dessa begrepp, som gjorts av 1958 års försvars-

ledningskommitté och biträtts av 1960 års försvarsledningsutredning, har

jag icke något att invända. I detta sammanhang finner jag anledning att

framhålla vikten av att inom var och en av krigsmaktens funktioner en

klar och så långt möjligt enhetlig terminologi kommer till användning.

Strävanden med detta syfte är ägnade att rationalisera verksamheten, icke

minst därigenom att en smidig samverkan mellan olika delar av krigsmak­

ten underlättas. I viss utsträckning aktualiseras hithörande spörsmål givet­

vis vid utformningen av författningar in. in. i försvarsdepartementet, men

i stora delar regleras krigsmaktens verksamhet av bestämmelser, vilkas

fastställande är anförtrott åt myndigheterna. Inom förvaltningsområdet är

det en naturlig uppgift för försvarets förvaltningsdirektion att verka för en

enhetlig terminologi. När det gäller andra verksamhetsområden, torde upp­

giften i allmänhet böra ankomma på överbefälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961

97

Vissa utgångspunkter och riktlinjer

Under denna rubrik har i det föregående återgivits vissa av 1960 års

försvarsledningsutredning gjorda uttalanden av principiell natur. Uttalan­

dena avser sådana frågor som krigsmaktens högsta lednings uppgifter i

krig och fred, ansvarsfördelningen mellan den politiska och den militära

högsta ledningen, sambandet mellan vår utrikespolitik och krigsmaktens

högsta lednings utformning, indelningen i försvarsgrenar, ledningens per­

sonalbehov och formerna för dess tillgodoseende etc. Enligt min mening

har dessa väsentliga spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda av ut­

redningen, och jag kan ansluta mig till de framförda uppfattningarna. Här­

utöver anser jag mig i detta sammanhang endast böra göra ett par kom­

mentarer. Sålunda vill jag särskilt understryka vad utredningen anfört om

de krav, som den alliansfria utrikespolitiken ställer på vår krigsmakts

högsta ledning i fråga om kvalitativa och kvantitativa resurser. Jag vill

vidare framhålla, att sådana efter hand inträdande förskjutningar mellan

de nuvarande försvarsgrenarnas ansvarsområden, som utredningen förkla­

rat sig räkna med, icke bör förutsättas komma till stånd först i en mera

avlägsen framtid, efter den period av omkring tio år som utredningen ansett

möjligt att nu överblicka. Att en sådan utveckling tvärtom kan göra sig

märkbar redan inom en mera näraliggande tidrymd är betydelsefullt i olika

hänseenden; bland annat framhäves därigenom kravet, att den högsta led­

ningen snarast organiseras så att den kommer att äga god överblick av ut­

vecklingen inom krigsmaktens olika verksamhetsområden och har möjlig­

heter att i tid vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder.

Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig

Jag finner det vara en riktig utgångspunkt för organisationen av krigs­

maktens högsta ledning, att den i första hand skall kunna verka vid och

efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav, som de

båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrånkom­

liga. Den verkställda granskningen av nu gällande principer för den högsta

ledningens organisation och verksamhet påvisar emellertid, att nuvarande

ordning i betydelsefulla hänseenden icke uppfyller dessa krav. När det

gällt att bedöma vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa bristerna,

har utredningarna granskat två principiellt skiljaktiga typlösningar, ÖB-

alternativet och militärledningsalternativet. Det förra alternativet känne­

tecknas av att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare,

medan det senare innebär kollegial ledning. Utredningarna och samtliga

remissmyndigheter har förordat ÖB-alternativet. Jag anser också skälen för

alt välja detta alternativ vara övertygande. Likaså finner jag det vara fullt

klarlagt, att en befattningshavare — chefen för försvarsstaben — bör ha

fullständigt ansvar och klara befogenheter att leda allt operativt stabsar-

bete inom högkvarteret.

7

—1930

61

Bihang till riksdagens protokoll

1961

.

1

samt. Nr

109

98

Under krigsförhållanden kan det med säkerhet antagas uppkomma be­

hov av att för speciella uppdrag äga tillgång till högt kvalificerade militära

befattningshavare med sådan utbildning och erfarenhet, som en försvars-

grenschef repiesenterar. Arten av de uppdrag som därvid kan komma i

fråga synes mig motivera, att försvarsgrenscheferna under krig erhåller

ställning som ställföreträdande överbefälhavare. Det har också föreslagits,

att försvarsgrenscheferna skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren i

den meningen, att de skall vara beredda att vid förfall för överbefälhavaren

överta dennes uppgifter intill dess ny innehavare av ämbetet förordnats av

Kungl. Maj :t. Häremot har hävdats att det vore lämpligare att chefen för

försvarsstaben inträdde som ersättare för överbefälhavaren. Om behovet

av en automatiskt verkande ordning för det högsta befälets övertagande

i ett sådant fall, som här avses, är jag för egen del övertygad. Det synes

mig emellertid icke erforderligt att i detta sammanhang ta ställning till hur

en dylik ordning bör utformas.

Till försvarsledningsutredningens uttalanden om vikten av att de cen­

trala förvaltningsmyndigheternas omfattning i krigsorganisationen be­

gränsas sa mycket som möjligt kan jag helt ansluta mig. Det är angeläget

att planeringen för förvaltningarnas krigsorganisation sker med sikte på

en väsentlig sådan begränsning.

Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred. Granskning av nuvarande

organisation och verksamhet

När utredningarna formulerat de allmänna krav, som bör ställas på

krigsmaktens högsta ledning i fred, och med kraven som utgångspunkt

granskat ledningens nuvarande organisation och verksamhet, har de haft

att behandla synnerligen komplicerade sammanhang. Det är enligt min

mening icke orimligt att påstå, att det från vissa synpunkter möter större

svårigheter att konstruera en effektiv ledning av krigsmakten för freds-

förhållanden än för krig. Medan ledningens verksamhet i krig förutsättes

koncentrerad till det operativa området, skall den i fred avse ett stort antal

funktioner, varjämte hänsyn måste tagas till faktorer — exempelvis av

ekonomisk eller psykologisk art — från vilka man kan och måste bortse

under krigsförhållanden.

Vid sidan av det operativa krigsförberedelsearbetet utgör arbetet med

krigsmaktens utveckling den dominerande uppgiften i fred. Utredningarna

har också, när de studerat alternativa lösningar av frågan om krigsmaktens

högsta lednings organisation i fred, utgått från de krav som ledandet av

dessa båda funktioner ställer. Detta finner jag vara ett riktigt sätt att an­

gripa problemen. Jag anser också att utredningarna angivit de väsentliga

krav som bör uppställas. Vad beträffar de brister som utredningarna ansett

föreligga i nuläget, vill jag särskilt understryka vad som anförts om från­

varon av en enhetlig strategisk grundsyn. Även om det kan vara vanskligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901

99

att göra en gradering mellan sådana ting som strategisk grundsyn, bered­

skap etc., är jag benägen att beteckna åstadkommandet av en sådan grund­

syn som ett ofrånkomligt villkor för att krigsmaktens ledning skall kunna

verka på ett riktigt sätt. De åtgärder som föreslagits i fråga om ansvars­

fördelning och organisation synes mig ge förbättrade förutsättningar för att

en enhetlig grundsyn skall komma att prägla arbetet inom krigsmaktens

skilda verksamhetsområden; åtgärder av organisatorisk art är emellertid

icke ensamma tillfyllest. Jag vill fästa uppmärksamheten på den stora vikt

som i förslagen tillagts ett ökat studium av strategiska och operativa frågor

under överbefälhavarens ledning i militärledningen och i försvarsstaben.

Lämplig utbildning av personal som avses tjänstgöra i högre staber är nöd­

vändig men verkar först på längre sikt. Slutligen kommer det också an på

den enskilde befattningshavarens vilja att underordna sig och sin arbets­

insats det samlade försvarets bästa. Försvarsledningsutredningen har an­

fört, att det inom försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemen­

samma staber och institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna

försvarsgrenens uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna

omständighet tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt, som icke gagnat

krigsmaktens effektivitet. Den företeelse som utredningen här åsyftar är

vad som brukar benämnas försvarsgrenstänkande. Jag finner icke anled­

ning att nu gå närmare in på detta problemkomplex, dess innebörd och

orsaker. Det må vara tillräckligt att framhålla, att vad utredningen kriti­

serat — enligt min mening icke utan fog -— är något annat än den känsla

av samhörighet med den egna yrkeskåren eller organisationsenheten, som

förekommer icke minst inom vår krigsmakt och om vars värde tvekan icke

behöver råda. Jag vill uttrycka förhoppningen, att en inställning av samma

slag som den jag sist berört kommer att bli allmän i förhållande till krigs­

makten som helhet och att den försvarsledningsreform, som nu föreslås,

skall kunna bidraga därtill.

Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering

Enligt det alternativ utredningen föreslagit för ledningen i fred — ÖB-

alternativet — kommer överbefälhavaren att såsom ensam beslutande un­

der Kungl. Maj:t leda och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt

krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt

sammansatt försvarsstab. Jag har vid studium av de anförda motiven blivit

övertygad om att detta är en lösning som är nödvändig för att möta tidens

och utvecklingens krav. Ledningen av en så omfattande organisation och

en så förgrenad verksamhet, som krigsmakten representerar, måste ut­

formas på ett sätt som så långt möjligt säkerställer kontinuitet och sam­

manhang i verksamheten. Det är av flera olika skäl ett starkt intresse för

statsmakterna att så sker och att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de vik­

tigaste funktionerna är samlat på en hand. I detta sammanhang vill jag

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1961

erinra om att förslaget icke innebär någon förskjutning av befogenheter

från Kungl. Maj :t till överbefälhavaren utan enbart från andra myndig­

heter inom krigsmakten till denne. När det gäller organisationens närmare

utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet, har utredningarna

ansett att överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen, ett nära

organisatoriskt sammanhang mellan operativt krigsförberedelsearbete och

långsiktsplanering samt enkla och entydiga linjer för samverkan med de

civila delarna av totalförsvaret är faktorer, som måste tillmätas avgörande

betydelse. Dessa fordringar anses bli bäst tillgodosedda i en organisation

av krigsmaktens högsta ledning, som innebär att överbefälhavaren i ären­

den rörande operativt krigsförberedelsearbete ger direkta order till regionala

chefer samt att de operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och

flygstaberna, handlägges i försvarsstaben. Jag kan helt ansluta mig till

dessa synpunkter och förslag, enligt vilka den operativa ledningen kommer

att präglas av den enhetlighet och samordning som måste eftersträvas.

Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna

I fråga om ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna —

utrustning, utbildning m. m. — innebär försvarsledningsutredningens för­

slag, att ansvaret för dessa funktioner alltjämt skall åvila respektive för-

svarsgrenschefer. Utredningen har emellertid föreslagit viss ändring av de

regler, som nu gäller i fråga om skyldighet för försvarsgrenschef att in­

sända till Kungl. Maj :t riktade framställningar, avseende någon av nämnda

funktioner, genom överbefälhavaren.

För egen del ansluter jag mig till grundtankarna i dessa förslag, vilka

syftar till att åstadkomma ökad överblick för överbefälhavaren och närmare

kontakt mellan den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, å

ena sidan, samt förbandsproduktionen, å den andra. Beträffande insändan­

det av ifrågavarande framställningar bör huvudregeln vara, att de skall

insändas genom överbefälhavaren, men undantag härifrån skall kunna

göras. Jag anser emellertid att reglerna i ämnet bör utformas så, att av­

görandet rörande vilka typer av ärenden, som sålunda skall undantagas,

tillkommer Kungl. Maj :t. Vidare vill jag med skärpa understryka vad ut­

redningen anfört därom, att den nya ordningen icke får leda till tidsnöd

vid ärendenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli. Detta måste ovillkorligen

beaktas såväl av de myndigheter, som har att upprätta framställningar

varom här är fråga, som av vederbörlig personal i försvarsstaben.

Förvaltningstjänstens natur

Försvarsledningsutredningen har uttalat, att förvaltningstjänsten har till

allmän uppgift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utform­

ning på kort och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut om

målsättning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på

101

operativa grunder. Jag anser att utredningen därmed på ett adekvat sätt

angivit förvaltningstjänstens förhållande till övrig verksamhet inom krigs­

makten. Med denna utgångspunkt står det för mig klart, att såväl den ope­

rativa ledningen som de för stridskrafternas utrustning och utbildning an­

svariga myndigheterna måste ha avsevärda befogenheter att styra förvalt-

ningsverksamheten, såvitt det gäller dennas allmänna inriktning, tidsprio-

ritering av olika projekt m. m. Vid mina överväganden av de framkomna

förslagen rörande formerna för förvaltningstjänstens ledning har jag också

betraktat det som en grundläggande förutsättning, att den lösning som väl-

jes måste säkerställa ett tillräckligt inflytande för de operativa och för-

bandsproducerande funktionernas företrädare. Jag fäster också stort av­

seende vid att ett nära samarbete bedrives mellan berörda förvaltnings-

och stabsorgan på olika nivåer.

Intendenturförvaltningstjänstens centrala organisation

Såsom försvarsledningsutredningens redogörelse visar har frågan om

sammanförande av de tre nu befintliga centrala organen för försvarsgre­

narnas intendenturförvaltningstjänst länge stått på dagordningen och un­

der det sistförflutna året aktualiserats från flera håll. När jag den 14 ok­

tober 1960 hemställde om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en ut­

redningsman för att verkställa utredning rörande inrättande av ett för för­

svaret gemensamt intendenturförvaltningsverk, uttalade jag bland annat

följande. Vad som under den senaste tiden framkommit beträffande förut­

sättningarna för inrättandet av ett dylikt verk hade bibragt mig den upp­

fattningen, att sådana förutsättningar vore för handen redan vid oförändrad

principiell organisation av krigsmaktens högsta ledning. Resultaten av de

pågående övervägandena rörande totalförsvarets och krigsmaktens högsta

ledning kunde icke antas leda till att förutsättningarna för inrättandet av

ett gemensamt intendenturförvaltningsverk försämrades.

Efter att ha tagit del av vad som anförts i ämnet av försvarslednings-

utredningen och olika remissmyndigheter har jag blivit befäst i min upp­

fattning, att de — av utredningen närmare angivna — fördelar, som står

att vinna genom att intendenturförvaltningstjänstens ledning koncentreras

till ett för krigsmakten gemensamt verk, vida överväger tänkbara olägen­

heter. Med anledning av vad chefen för armén i sitt yttrande anfört om att

det skulle bli erforderligt att till armétygförvaltningen överföra förvalt­

ningen av arméns övningsanslag och av viss materiel, vill jag erinra om

att den nyss omnämnde utredningsmannen har att ägna särskild uppmärk­

samhet åt förutsättningarna för att åstadkomma en rationell avgränsning

av intendenturförvaltningsverkets arbetsuppgifter gentemot såväl försvarets

övriga förvaltningsmyndigheter som de högre militära staberna.

Jag anser således, att principbeslut nu hör fattas om övergång till ge­

mensam central intendenturförvaltning. 1 likhet med försvarsledningsutred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

ningen förutsätter jag, att den nya organisationen skall kunna utformas

på sådant sätt att försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina

speciella behov tillgodosedda icke blir eftersatt. Det gemensamma inten-

denturförvaltningsverket bör om möjligt tillkomma under budgetåret 1962/

63. Den särskilda utredningen om det nya verkets organisation m. in. skall

enligt lämnade direktiv bedrivas med sikte på att inrättandet efter veder­

börlig riksdagsbehandling skall kunna ske den 1 juli 1962.

Tygförvaltningstjänstens centrala organisation

När försvarsledningsutredningen funnit sig icke kunna tillstyrka att nå­

got beslut om gemensam central tygförvaltning nu fattas, har de avgörande

motiven varit följande. Tygmaterielområdet domineras i ekonomiskt hän­

seende av stora och komplicerade vapensystem, som efter hand tillkom­

mer. Redan nu framtages system, vilkas användningsområden sträcker sig

över försvarsgrensgränserna, och denna utveckling kommer sannolikt att

accentueras. Så länge huvuddelen av tygmaterielen likväl är försvarsgrens-

bunden, kan tiden icke anses mogen att inrätta en gemensam tygförvalt­

ning.

Efter noggrant övervägande av olika synpunkter på spörsmålet om tyg­

förvaltningens centrala organisation har jag funnit det riktigast att be­

döma frågan på samma sätt som utredningen. Detta innebär, att jag för­

ordar ett bibehållande tills vidare av den nuvarande tredelade organisatio­

nen. När jag intar denna ståndpunkt, vill jag emellertid uttala som min

bestämda mening, att organisationen bör utformas så att den främjar en

utveckling i riktning mot ett för krigsmakten gemensamt tygförvaltnings­

verk. Utvecklingen fram till detta — för närvarande relativt avlägsna —

mål måste enligt min mening innefatta en gradvis skeende omvandling av

försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot fackförvaltningar.

Huvudförvaltningsprincipen

Försvarsledningsutredningen har refererat resultaten av en på försvarets

förvaltningsdirektions uppdrag verkställd utredning rörande huvudförvalt-

ningsprincipens praktiska tillämpning. Denna utredning utmynnar i hu­

vudsakligen följande förslag, vilka biträdes av försvarsledningsutred­

ningen. Huvudförvaltningsansvaret, som nu avser anskaffning och krigs-

produktionsplanläggning, bör — såsom försvarsledningskommittén föror­

dat — i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll.

Lämpligheten härav bör dock undersökas i varje särskilt fall. Vidare bör

ansvaret omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. plan­

läggning icke endast för krigsproduktion utan även för anskaffning genom

köp, rekvisition och förhyrning. Å andra sidan bör huvudförvaltningsan­

svar icke som nu ovillkorligt knytas till hela anskaffningsförloppet eller

till all materiel i en förnödenhetsgrupp. Sådant ansvar bör icke heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

103

åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mäng­

den av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet.

De föreslagna förändringarna i huvudförvaltningsprincipens innehåll

synes mig ägnade att möjliggöra en smidigare och vidgad tillämpning av

denna princip och därigenom öka dess värde som ett instrument för sam­

ordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten. Då emellertid

den nyssnämnda särskilda utredningen ännu icke slutbehandlats inom för-

valtningsdirektionen, är jag icke beredd att nu i detalj ta ställning till hur

en reviderad huvudförvaltningsprincip bör utformas. Det torde ankomma

på Kungl. Maj :t att sedermera, eventuellt på grundval av förslag från för-

valtningsdirektionen, besluta därom. Det är önskvärt att detta kan ske utan

större tidsutdräkt. Jag vill nu endast tillägga, att en lämpligt definierad

och rationellt tillämpad huvudförvaltningsprincip utgör ett effektivt me­

del att styra och påskynda en utveckling mot fackförvaltningar. Icke minst

av detta skäl bör enligt min mening stort avseende fästas vid strävanden

att utveckla denna princip.

Direktiv och anvisningar

Enligt den av försvarsledningsutredningen föreslagna ordningen skall

överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna utöva dem tillkommande in­

flytande på förvaltningsverksamheten bland annat genom direktiv och an­

visningar, och utredningen har närmare angivit den avsedda innebörden

av dessa termer. Jag finner det värdefullt att ett försök nu gjorts att

systematisera ifrågavarande begreppsområde. Med anledning av att syste­

met med direktiv och anvisningar av vissa remissmyndigheter ansetts vara

oklart vill jag framhålla, att förslagen i fråga torde böra undergå en tek­

niskt^ uridisk överarbetning, innan de omsättes i instruktionsbestämmel-

ser. Därvid kan det också bli anledning att närmare överväga när direktiv

respektive anvisningar bör begagnas. I det följande använder jag emeller­

tid dessa termer på samma sätt som utredningen.

Det har av vissa remissmyndigheter ansetts, att icke blott anvisningar

utan även direktiv bör kunna av mottagaren underställas högre myndighet.

Direktiv skall enligt utredningens förslag utgå endast från överbefälhava­

ren. Direktiven skall utgöra allmänna riktlinjer för myndigheternas hand­

lande, vilka skall avspegla den grundsyn som det ankommer på överbefäl­

havaren att fastställa och hävda i planeringen för krigsmaktens utveck­

ling. Med den karaktär direktiven sålunda har synes det mig icke annat

än i sällsynta undantagsfall kunna uppkomma behov av att de underställes

Kungl. Maj :ts prövning. Skulle emellertid en myndighet i något fall er­

hålla direktiv, som strider mot för myndigheten utfärdade föreskrifter och

som denna därför finner det oförenligt med sitt ansvar inför Kungl. Maj :t

att följa, bör myndigheten hos överbefälhavaren hemställa om att få direk­

tiven modifierade. Om därvid en enhetlig bedömning icke kan uppnås, har

överbefälhavaren att biinskjuta frågan till Kungl. Maj:t.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Vad beträffar de fall, då direktiv avser ämnen i vilka den mottagande

myndigheten har att göra framställning till Kungl. Maj :t — exempelvis

förslag till anslagsäskanden — ligger det i sakens natur att myndigheten

äger rätt och skyldighet att, samtidigt som den fullgör vad som ålagts den

genom direktiven, även redovisa sin egen på tjänsteansvar grundade upp­

fattning.

De av överbefälhavarens direktiv, som berör förvaltningsmyndigheterna,

torde få förutsättas ingå i det större komplexet av direktiv för krigsmak­

tens utveckling, som överbefälhavaren utfärdar, varför jag finner det

naturligt att de lämnas genom respektive försvarsgrenschefer. Denna ord­

ning torde vara lämplig icke blott när det gäller försvarsgrensförvaltning-

arna utan även i den mån direktiv är avsedda att inverka på gemensamma

förvaltningsmyndigheters verksamhet. Det bör dock stå överbefälhavaren

fritt att med ledning av erfarenheten bestämma vilken ordning som skall

iakttagas beträffande dessa myndigheter.

Vad härefter beträffar anvisningar, vilka även enligt utredningens för­

slag skall kunna underställas högre myndighet, synes det förtydligandet

böra göras att denna högre myndighet alltid bör vara Kungl. Maj:t, oavsett

om anvisningarna meddelats av överbefälhavaren eller av försvarsgrens-

chef. Jag vill vidare framhålla, att myndighet, som icke erhållit anvis­

ningar rörande viss fråga men som finner tvekan kunna råda om överbe­

fälhavarens eller försvarsgrenschefs inställning till frågan, givetvis bör

hemställa om anvisningar för sitt handlande.

Överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten

Utredningens förslag härutinnan har icke föranlett några egentliga er­

inringar i remissyttrandena, och jag kan för egen del begränsa mig till ett

par påpekanden i detaljfrågor.

Överbefälhavarens operativt betingade anvisningar har av utredningen

bedömts främst komma att avse frågor inom de områden, som i försvars­

staben representeras av kvartermästar-, kommunikations- och signal tjänst­

avdelningarna. Det torde böra tilläggas, att frågor som stabsmässigt be-

redes inom befästningsinspektionen i stor utsträckning är av natur att för­

anleda anvisningar från överbefälhavaren till fortifikationsförvaltningen.

Frågan huruvida överbefälhavarens kommunikation med förvaltnings-

myndigheterna bör äga rum direkt eller — som utredningen ansett —

genom försvarsgrenscheferna, har dryftats av ett par remissmyndigheter.

För egen del finner jag det naturligt, att de operativt betingade anvisning­

arna, men icke direktiven, riktas direkt till förvaltningarna; försvarsgrens­

cheferna bör dock erhålla kännedom även om anvisningarna genom av­

skrifter eller på annat sätt.

I övrigt vill jag beträffande utredningens förslag i nu förevarande delar

endast uttala, att jag funnit förslagen väl avvägda och att de synes mig

ägnade att ge överbefälhavaren erforderligt inflytande på förvaltningsmyn­

digheternas verksamhet utan att betunga honom med detaljarbete.

Försvarsgrenschefs inflytande på förvaltningstjänsten

Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrens-

chefernas chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk

skall upphöra, har klart tillstyrkts av 1956 års försvarsförvaltningssakkun-

niga och av reservanterna i armétygförvaltningen. Försvarets civilförvalt­

ning uttalar sin principiella anslutning till förslaget men ifrågasätter en tids

uppskov med genomförandet. Härtill kommer två myndigheter — försvarets

förvaltningsdirektion och statens organisationsnämnd — som utan att di­

rekt avstyrka förslaget likaledes anser att med dess genomförande bör

anstå. I övrigt har förslaget mött starkt motstånd, främst från de militära

remissmyndigheterna.

Ifrågavarande förändring i det formella chefskapet i tygförvaltningarna

kan synas vara en radikal reform. Jag har därför noggrant vägt skälen

för och emot densamma. Från rent systematisk synpunkt kan den nuva­

rande ordningen ge anledning till erinringar. Det kan dock knappast för­

nekas, att den i praktiken medfört vissa fördelar i de fall den tillämpats.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att väsentligt skiljaktig

praxis utvecklats inom de olika förvaltningarna. I något fall har försvars-

grenschefen i mycket begränsad utsträckning utövat sitt chefskap i för­

valtningen. Effektiviteten i tygförvaltningarnas verksamhet synes emeller­

tid icke ha uppvisat några differenser förvaltningarna emellan, som kan

antagas bero på den olika frekvens med vilken försvarsgrenscheferna ut­

övat sitt chefskap över respektive förvaltningar. Såvitt jag på basis av

gjorda iakttagelser kunnat konstatera, har samarbetet mellan stab och

förvaltning över lag fungerat väl.

Jag vill också fästa uppmärksamheten vid att enligt de förslag jag upp­

tar i förevarande proposition skall försvarsgrenschefs till Kungl. Maj :t

riktade framställningar framdeles i princip insändas genom överbefälha­

varen. Med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning skulle emel­

lertid det förhållandet inträda, att försvarsgrenschef såsom chef i förvalt­

ningen skulle kunna vända sig direkt till Kungl. Maj :t. En sådan ordning

skulle följaktligen leda till att försvarsgrenschef erhöllc friare ställning

som chef för tygförvaltning än i sin egenskap av chef för försvarsgrenen.

Då det sistnämnda chefskapet är det primära, vilket också kommer till

uttryck i den mera påtagliga aktivitet med vilken vederbörande utövar

detta chefskap, förefaller eu sådan friare ställning ologisk.

När jag stannat för att biträda utredningsmajoritetens förslag, har —

förutom att detta förslag synes logiskt och systematiskt riktigt — huvud­

skälet härtill varit den av mig i det föregående angivna principen, att or­

ganisationen bör utformas så att den främjar en utveckling i riktning från

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

105

106

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

försvarsgrensförvaltning mot fackförvaltning. En sådan utveckling, vilken i

första hand främjas genom den vidgade tillämpning av huvudförvaltnings-

principen som nu föreslås, medför bland annat att försvarsgrenschef i

växande omfattning har att meddela anvisningar till flera tygförvaltningar,

allt eftersom dessa blir mindre försvarsgrensbundna. I takt med att en

sådan ordning mera markant växer fram ter sig förvaltningschefskapets

bundenhet till försvarsgrenschefen alltmer omotiverat. Även om den rå­

dande ordningen för tygförvaltningsverkens ledning sannolikt skulle kunna

fungera tillfredsställande ännu någon tid, måste man enligt min mening

räkna med att utvecklingen mot fackförvaltning förr eller senare kommer

att framtvinga en ändring. Jag har ansett det lämpligast att principbeslut

om denna ändring fattas i samband med den försvarsledningsreform som

nu förestår men att genomförandet sker vid en senare tidpunkt, t. ex. då

det nya gemensamma intendenturförvaltningsverket träder i verksamhet.

Under erinran om att jag i det föregående klart uttalat mig för principen,

att krigsmaktens förvaltningstjänst måste i avsevärd utsträckning styras

militärt, vill jag framhålla att den av försvarsledningsutredningens majo­

ritet föreslagna lösningen synes mig ägnad att ge försvarsgrenscheferna det

mått av inflytande på förvaltningstjänsten, som de behöver för att kunna

bära sitt ansvar för den förbandsproducerande verksamheten. Det bör be­

aktas, att försvarsgrenschefen enligt förslaget skall utöva sitt inflytande

icke blott genom den i och för sig betydelsefulla anvisningsrätten utan

också därigenom, att vissa frågor skall underställas hans prövning. Det

kan enligt min mening rentav med visst fog göras gällande, att försvars-

grenschefens inflytande genom det nya systemet i realiteten kan visa sig

bli starkare än nu, när det gäller frågor som rör hans egen försvarsgren.

Jag vill med hänsyftning på vad som anförts i något remissyttrande tillfoga,

att det såvitt jag kan se icke finnes någon grund för ett antagande, att det

nödvändiga dagliga samarbetet mellan staber och förvaltningar skulle

komma att äventyras genom den nya ordningen.

Försvarets förvaltningsdirektion

Jag vill erinra om att förvaltningsdirektionen tillkom vid den år 1954

beslutade förvaltningsreformen med främsta uppgift att besluta om huvud-

förvaltningsprincipens tillämpning. För ett organ av denna mycket spe­

ciella typ har uppgiften att finna de rätta arbetsformerna naturligen icke

varit fri från svårigheter. Det är emellertid min uppfattning att förvalt­

ningsdirektionen visat sig kunna göra insatser av betydande värde för sam­

ordning och rationalisering av förvaltningarnas verksamhet. Jag anser där­

för i likhet med utredningen, att det är mest ändamålsenligt att bygga vi­

dare på direktionen i strävandena att ytterligare utveckla denna samord­

ning och rationalisering särskilt inom tygförvaltningens område. I enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

1U7

härmed kan jag icke förorda tillkomsten av någon fristående styrelse för

de tygförvaltande verken.

Vissa remissyttranden betecknar förslagen om uppgifter och befogen­

heter för förvaltningsdirektionen som oklara och otillräckligt genomarbe­

tade. För egen del vill jag anföra följande. Jag har i det föregående uttalat

mig för en i vissa avseenden ändrad och utvidgad huvudförvaltningsprin-

cip som ett medel att påskynda en utveckling mot fackförvaltning. Att

besluta om tillämpningen av principen i fråga kommer även framdeles att

vara en huvuduppgift för förvaltningsdirektionen. Liksom hittills kom­

mer det också att åligga direktionen att besluta om inrättande av sam-

arbetsdelegationer och om deras verksamhet. Vilka uppgifter och befogen­

heter som i övrigt bör tillkomma direktionen har utredningen funnit en­

dast kunna skisseras, och den har ansett att blivande bestämmelser därom

till en början måste bli provisoriska i avvaktan på närmare erfarenheter.

Jag kan icke se något anmärkningsvärt häri utan finner tvärtom utred­

ningens försiktiga bedömanden i dessa frågor realistiska. Jag förutsätter

sålunda, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att efter hand som

underlag därför erhålles precisera uppgifter och befogenheter för direk­

tionen. Det av utredningen skisserade förslaget ävensom förvaltningsdirek-

tionens remissyttrande i frågan bör därvid kunna tjäna som underlag för

en mera provisorisk reglering tills vidare. Jag vill emellertid i detta sam­

manhang understryka betydelsen av att förvaltningsdirektionen från de

synpunkter den har att anlägga ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor

rörande icke försvarsgrensbundna system.

Förslaget att direktionen i vissa fall skall kunna arbeta med eu mindre

krets av ledamöter finner jag beaktansvärt. Även i detta ämne bör det an­

komma på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga föreskrifter.

I likhet med utredningen finner jag det angeläget att direktionens ord­

förande har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget. 1956 års för-

svarsförvaltningssakkunniga har i sitt yttrande ansett det kunna ifråga­

sättas att inrätta en heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Fn sådan åt­

gärd anser jag emellertid icke motiverad. Däremot avser jag att vid an­

mälan senare denna dag av frågan om direktionens avlöningsanslag för

nästa budgetår föreslå en uppräkning av ordförandens årsarvode. Därvid

ämnar jag även föreslå, att kanslidirektörstjänsten höjes i lönegrad från

Bp 4 till Bp 5 samt att en tjänst för förste byråsekreterare eller förste byrå­

ingenjör i högst lönegrad Ae 23 tillkommer.

Jag övergår härefter till frågan om överbefälhavarens förhållande till

förvaltningsdirektionen. Till en början vill jag erinra om att överbefälha­

varen enligt nu gällande regler äger rätt att inträda som ledamot i direk­

tionen, när han finner det lämpligt, och att han därvid skall utöva ord­

förandeskapet. Direktionens beslut fattas enligt majoritetsprincipen. Alt

överbefälhavaren sålunda, när det gäller att inverka på direktionens beslut,

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

är hänvisad till att deltaga i omröstning, anser jag mindre väl förenligt

med hans ställning såsom krigsmaktens främste målsman under Kungl.

Maj:t. Jag kan emellertid icke heller ansluta mig till utredningens förslag,

att överbefälhavaren skulle äga möjlighet att under vissa förutsättningar

ensam fatta direktionens beslut. Utredningen har ansett att en sådan möj­

lighet borde tillkomma överbefälhavaren när det gäller frågor av stor be­

tydelse, i vilka enighet icke kunnat vinnas inom direktionen men som bör

avgöras utan längre uppskov. I dylika fall synes mig den riktiga lösningen

vara, att den föreliggande frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t. Man torde

böra utgå från att Kungl. Maj :t före avgörandet regelmässigt inhämtar

överbefälhavarens mening.

I övrigt anser jag att överbefälhavarens förhållande till förvaltnings-

direktionen bör i stora drag regleras enligt följande. I överensstämmelse

med utredningens förslag bör överbefälhavaren vara representerad vid

direktionens sammanträden och äga rätt att kalla direktionen till över­

läggningar. Den skyldighet att hålla överbefälhavaren orienterad om för-

valtningsverksamheten, som enligt utredningen bör åvila de centrala för­

valtningsmyndigheterna, bör av naturliga skäl gälla även för direktionen.

Det synes vidare böra framhållas, att de direktiv överbefälhavaren utfär­

dar för krigsmaktens utveckling givetvis är bindande för förvaltningsdirek-

tionen liksom för varje annan myndighet inom krigsmakten, i den mån

de berör materiel- eller andra förvaltningsfrågor. Några anvisningar kan

rimligtvis icke lämnas direktionen, eftersom denna icke har att vidtaga

konkreta förvaltningsåtgärder av det slag, som förutsättes skola »styras»

anvisningsvägen. Däremot bör det stå överbefälhavaren fritt att anbefalla

direktionen att till behandling upptaga vissa samordningsfrågor, särskilt

sådana med operativ anknytning, och att ange viss tidpunkt vid vilken frå­

gorna bör vara reglerade. Skulle det visa sig att beslut icke kan fattas

inom angiven tid eller att beslutet från överbefälhavarens synpunkter fram­

står som otillfredsställande, bör överbefälhavaren kunna anmäla förhållan­

det hos Kungl. Maj :t.

Slutligen vill jag ansluta mig till vad utredningen anfört om att förvalt-

ningsdirektionens kansli bör nära samarbeta med försvarsstaben i budget­

frågor och att det i sådana frågor i viss mån bör kunna fungera även som

utredningsorgan åt överbefälhavaren.

Budgetarbetets ledning

Vad utredningen anfört om budgetarbetets ledning kan jag i allt väsent­

ligt ansluta mig till. Jag vill dock starkt betona, att genomförandet av

ifrågavarande förslag icke får leda till någon förkortning av den tid som

står till buds för anslagsäskandenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli.

Försvarets civilförvaltning har enligt min mening anfört vägande skäl för

sitt förslag, att äskandet av försvarsgrenarnas avlöningsanslag skall an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

109

komma på försvarsgrenscheferna under medverkan av civilförvaltningen.

Jag biträder därför förslaget.

Erforderliga åtgärder för genomförande av nu angivna förändringar

torde få vidtagas av Kungl Maj :t.

Vissa särskilda frågor

De uttalanden av försvarsledningsutredningen, som i det föregående

redovisats under denna rubrik, kan jag i stort biträda. Jag finner icke an­

ledning att i detta sammanhang beröra de olika frågorna i vidare mån än

att jag vill anmäla min avsikt att vid ett senare tillfälle föreslå Kungl.

Maj :t att meddela beslut, innebärande att chefen för försvarsstaben skall

vara representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar.

Högsta ledningen av det totala försvaret. Krigsmaktens regionala ledning

Spörsmålet om utredning etappvis av de tre frågekomplexen rörande

krigsmaktens högsta ledning, totalförsvarets högsta ledning och krigsmak­

tens regionala ledning har jag redan berört. Vad försvarsledningsutred­

ningen i övrigt anfört rörande totalförsvarets ledning finner jag beaktans-

värt. Då det emellertid icke nu är aktuellt att fatta några beslut i detta

ämne, anser jag mig icke böra närmare kommentera dessa uttalanden.

Chefen för marinen har i sitt remissyttrande förklarat sig finna det be­

klagligt, att utredningen icke tagit ställning till frågan om ett försvarsråd

eller en försvarsnämnd, och ansett att principförslag i denna fråga even­

tuellt bör framläggas i samband med att förslag om krigsmaktens högsta

ledning förelägges riksdagen. Med anledning härav vill jag endast fram­

hålla, att det av chefen för marinen berörda spörsmålet enligt min mening

tillhör frågorna om totalförsvarets högsta ledning. Jag förutsätter att det

kommer att behandlas i den påbörjade andra etapp av försvarsledningsut-

redningens arbete, som avser totalförsvarsledningen.

Militärledningen

Vad de båda utredningarna anfört om militärledningen har bibragt mig

uppfattningen, att en effektivisering och intensifiering av verksamheten i

detta forum är önskvärd och att åtskilligt torde stå att vinna därigenom.

Inom militärledningen bör, på sätt utredningarna förordat, överläggningar

äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor. De medel som före­

slagits för att verksamheten skall ge bättre utbyte — främst utnyttjandet

av ett gemensamt stabsunderlag för överläggningarna samt skyldighet för

ledamöterna att ange sina ståndpunkter i förelagda ärenden — synes mig

lämpligt valda. Jag finner det också värdefullt, att försvarsledningsutred­

ningen så klart fastslagit militärledningens karaktär av ett organ för över­

läggningar inen icke för kollektiva beslut. I övrigt vill jag endast fram­

hålla att jag är övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning, att

bestämmelserna om militärledningen bör gälla endast i fred.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber

Enighet synes råda mellan de båda utredningarna och remissmyndig-

heterna om principerna beträffande försvarsstabens ställning och uppgif­

ter. Det är alltså en allmänt omfattad mening, att försvarsstaben i fram­

tiden icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab,

liksom att dess arbete bör koncentreras till de viktigaste verksamhetsom­

rådena och icke innefatta detaljarbete, som kan utföras på annat håll. Även

jag ansluter mig till dessa principer och finner det angeläget, att de blir

vägledande för arbetet i den omorganiserade staben.

I del föregående har redovisats vilka grupper av ärenden som enligt

överbefälhavarens och försvarsledningsutredningens mening bör handläg­

gas i försvarsstaben. Detta spörsmål torde komma att närmare regleras

av Kungl. Maj:t i ny instruktion för staben. De föreliggande förslagen

synes mig emellertid icke i detta sammanhang ge anledning till erinran.

Den viktigaste ändringen i rådande arbetsfördelning mellan försvarsstaben

och försvarsgrensstaberna är, att sådana ärenden av operativ art, som nu

handlägges i marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben. Jag

vill i anslutning härtill framhålla, att något operativt krigsförberedelse-

arbete i den mening, som framgår av den förut omnämnda bestämningen

av detta begrepp, i fortsättningen givetvis icke skall bedrivas i någon av

försvarsgrensstaberna.

Mot förslaget om införande av en huvudstabsprincip — innebärande

att överbefälhavaren skall äga ålägga underställda myndigheter att för

hans räkning bereda ärenden och, i vissa fall, att besluta på hans uppdrag

— har jag i och för sig intet att invända. Utformningen och den prak­

tiska tillämpningen av en sådan princip torde dock få närmare undersökas

inom försvarsdepartementet i samband med utarbetandet av nya instruk­

tioner. Bland annat måste det undersökas, hur tillämpningen skall kunna

förenas med den av statsmakterna gjorda tilldelningen av personella och

andra resurser till skilda staber.

I anslutning till vad som uttalats av överbefälhavaren och 1956 års för-

svarsförvaltningssakkunniga vill jag framhålla, att den anskaffning av

telemateriel, som handhaves av försvarsstaben, bör överföras till förvalt­

ningsorganisationen så snart sig göra låter.

Försvarsstabens inre organisation

Jag begränsar mig här till att behandla vissa frågor, i vilka min upp­

fattning avviker från försvarsledningsutredningens eller som eljest synes

mig påkalla särskilda uttalanden.

Förslaget om inrättande av en souschef sbefattning i försvarsstaben har

avstyrkts av chefen för armén, som hänvisat till att en motsvarande an­

ordning prövats vid arméstaben men där befunnits olämplig. Jag vill med

anledning härav framhålla, att erfarenheterna av en befattning för vissa

uppgifter hos en myndighet icke gärna kan ge besked om lämpligheten

av att hos en annan myndighet inrätta en befattning med samma namn

men avsedd för andra arbetsuppgifter. För min del anser jag behovet av

en souschef i försvarsstaben vara klarlagt, både när det gäller uppgifter

inom staben och -— icke minst — det samarbete med civila totalförsvars-

organ in. fl. institutioner, som nu ankommer främst på försvarsstabs­

chefen. Under erinran om vad bland andra civilförsvarsstyrelsen anfört

i sitt yttrande tillstyrker jag alltså, att en befattning som souschef inrättas.

Beträffande den ställning, som upplysningsorganet i försvarsstaben

(motsvarigheten till nuvarande press- och filmavdelningen inom sektion

III) bör inta, har meningarna varit åtskilligt delade, såsom framgår av

min redogörelse i det föregående. För egen del ansluter jag mig till för-

svarsledningsutredningens förslag så till vida, att jag anser ifrågavarande

organ böra utgöra en avdelning och icke en sektion. Däremot har jag fun­

nit några egentliga fördelar icke vara förenade med avdelningens inord­

nande i en sektion, eftersom avdelningschefen -— vilket även synes ha varit

utredningens mening — finge förutsättas fullgöra sina uppgifter i huvud­

sak oberoende av vederbörande sektionschef. Jag har därför stannat för

att föreslå, att en upplysningsavdelning inrättas och ställes direkt under

försvarsstabschefen, varvid nuvarande sektion III utgår.

Vissa erinringar har gjorts mot den av utredningen föreslagna benäm­

ningen »planeringsledningen» för den enhet inom försvarsstaben, som skall

svara för långsiktsplanering m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att sedermera besluta i denna namnfråga.

Jag anser det vara lämpligt att befästningsinspektionen, vars verksam­

het har åtskilliga anknytningar till olika verksamhetsgrenar inom försvars­

staben och som för närvarande lyder direkt under överbefälhavaren, in­

ordnas i försvarsstaben. Befattningen som befästningsinspektör måste

därvid skiljas från befattningen som chef för fortifikationsförvaltningens

befästningsbyrå. För sistnämnda befattning erfordras följaktligen en ny

tjänst. Då frågan om fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag för bud­

getåret 1961/62 har anmälts i årets statsverksproposition, torde den nya

tjänsten icke kunna tillkomma redan från och med nästa budgetår. Eu

provisorisk anordning torde därför få tillämpas intill den 1 juli 1962 i

form av förordnande att bestrida göromål som eljest ankommer på tjänste­

man i lönegrad Bp 4. Jag räknar därvid med att kostnaderna skall be­

stridas från fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag.

Befästningsinspektören bör liksom nu vara chef för fortifikationskåren

och i denna egenskap lyda under chefen för armén. Erforderligt biträde

med göromålen i kårchefsbefattningen torde böra lämnas av personal vid

befästningsinspektionen.

Slutligen vill jag anmäla, att jag finner det naturligt och angeläget, att

långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland arbetsuppgif-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

111

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961

terna för försvarsstabens planeringsorgan. Jag kommer i det följande att

föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.

Huvuddragen av försvarsstabens organisation enligt mitt förslag fram­

går av bilaga 2.

Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation

Antalet vid försvarsstaben tjänstgörande officerare på aktiv stat (utom

militärassistenter, försvarsattachéer, personal vid krigshistoriska avdel­

ningen och personalvårdsbyrån samt försvarsstabsaspiranter) uppgick vid

utgången av september 1960 till 81. Av dessa innehade 30 beställning på

försvarsstabens stat, medan de övriga uppbar lön från försvarsgrenarnas

stater och var placerade till tjänstgöring i försvarsstaben eller kommen­

derade dit. — Vid befästningsinspektionen tjänstgjorde vid samma tid­

punkt fyra aktiva officerare, alla på fortifikationskårens stat.

För den organisation av försvarsstaben -— inklusive befästningsinspek­

tionen men exklusive militärassistenter m. fl. ovan angivna kategorier —

som försvarsledningsutredningen föreslagit på grundval av ett från över­

befälhavaren inhämtat underlag, bör behovet av officerare beräknas till

102. Om hänsyn tages även till den för långsiktig personalplanering av­

sedda befattning, om vilken jag förut talat, utgör antalet erforderliga offi-

cersbefattningar 103, vilket innebär en ökning med 18 i förhållande till

nuvarande antal befattningar i försvarsstaben och befästningsinspektio­

nen. Personalbehovet för 14 av dessa 18 befattningar skall enligt förslaget

tillgodoses genom följande åtgärder. Från försvarsgrenarna överföres till

försvarsstabens stat elva beställningar. Å andra sidan överföres två be­

ställningar från försvarsstaben till armén. Nya beställningar inrättas på

försvarsstabens stat till ett antal av sju, varav två ersätter tidigare kom-

menderingar. Vidare upphör ytterligare två men tillkommer två konnnen-

deringar. För det återstående behovet av fyra officerare, vilket hänför sig

till allmänna avdelningen, har beställningar ansetts icke nu böra äskas,

och frågan om hur behovet skall fyllas har tills vidare lämnats öppen. I

enlighet härmed skulle organisationen nu komma att omfatta 99 offi­

cerare av här ifrågavarande kategorier. — Av ifrågavarande 99 officerare

skulle enligt vad nu sagts (30 + 11 —2+7=) 46 komma att inneha be­

ställningar på försvarsstabens stat. Emellertid föreslås vidare att 35 be­

ställningar på försvarsgrenarnas stater, vilkas innehavare för närvarande

tjänstgör på befattningar i försvarsstaben, överföres till staten för denna

stab. På grund härav bör enligt förslaget sammanlagt (46 + 35 =) 81

beställningar finnas uppförda på försvarsstabens stat för personal, varom

nu är fråga.

Som jag nämnt, innefattar de uppgifter jag nu lämnat icke försvars­

stabsaspiranter. I samband med de beslut om försvarsstabens organisation,

som fattades 1948, angavs som en beräkningsgrund (prop. 209, s. 43 f.)

Kangl. i\laj:ts proposition nr 109 ur 1961

113

att i staben borde tjänstgöra 16 aspiranter, varav tio ur armén samt tre

ur vardera marinen och flygvapnet. Enligt överbefälhavarens av utred­

ningen tillstyrkta förslag bör i fortsättningen beräknas ytterligare två

aspiranter ur envar av de båda sistnämnda försvarsgrenarna. Beställ­

ningar härför föreslås tillkomma på dessa försvarsgrenars stater.

Förslaget innefattar vidare, på sätt framgår av den lämnade redogörel­

sen, omregleringar i lönegradshänseende av några militära beställningar

samt inrättande av fem och indragning av två arvodesbefattningar för pen­

sionerad personal. Därutöver föreslås överflyttning av en sådan befatt­

ning från fortifikationsförvaltningens till försvarsstabens stat.

Redan i det föregående har jag givit uttryck för vilken vikt jag till­

mäter den försvarsledningsreform som nu förestår. Mitt grundläggande

motiv för att föreslå denna i många avseenden genomgripande reform är

självfallet, att jag är övertygad om att möjligheter därigenom öppnas att

i betydande grad öka vår försvarseffekt; från en synpunkt sett innebär

detta, att vi kan räkna med större säkerhet för att de medel som anslås

till vårt försvar och de uppoffringar i övrigt som detta betingar kommer

till största nytta. Det står emellertid klart för mig, att den effektivare

ledning av krigsmaktens verksamhet, som vi önskar uppnå, icke kan väntas

komma till stånd enbart genom att man föreskriver ändringar i ansvars­

förhållandena och den organisatoriska indelningen. En nödvändig förut­

sättning är också, att erforderliga stabsresurser ställes till förfogande för

beredning av överbefälhavarens beslut in. m. Jag har vid mina övervä­

ganden kommit till det resultatet, att försvarsledningsutredningen gjort

riktiga bedömanden när den enhälligt föreslagit de kvantitativa och kvali­

tativa förstärkningar av försvarsstaben, som jag nyss redovisat. Härvid

har jag beaktat, att det här i väsentlig grad är fråga om nya arbetsupp­

gifter, som i huvudsak tillkommer utöver redan befintliga. Jag ansluter

mig således till utredningens förslag i dessa hänseenden och kommer att

vid anmälan senare denna dag av försvarsstabens och försvarsgrenarnas

m. fl. avlöningsanslag framlägga vederbörliga detalj förslag med kostnads­

beräkningar. Jag vill emellertid i detta sammanhang anmäla, att de totala

kostnadsökningarna för löner under olika anslag utgör i runt tal 400 000

kronor för helt budgetår.

Det torde vara erforderligt, att jag härefter anger min uppfattning i

några speciella hänseenden. Jag vill sålunda framhålla att mitt tillstyr­

kande av personalökningarna även avser tillkomsten av en beställning för

major eller kommendörkapten av 2. graden i Ao 24 på försvarsstabens stat,

avsedd för långsiktig personalplanering. Däremot anser jag mig icke böra

tillstyrka, att den i överbefälhavarens yttrande föreslagna kaptensbeställ­

ningen vid centrala värnpliktsbyrån, vars innehavare skulle få arbetsupp­

gifter inom samma område, tillkommer under nästa budgetår. Vissa tjäns­

ter för kontorspersonal vid försvarsstaben, vilkas inrättande likaså före-

8—1930

61

It ihan g till riksdagens protokoll

1961

.

1

samt. Nr

109

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

slagits i överbefälhavarens yttrande, synes mig vara erforderliga till följd

av stabens omorganisation men bör uppföras som icke-ordinarie.

I sitt remissyttrande har chefen för flygvapnet ansett det vara viktigt,

att försvarsgrenarna får en likvärdig representation i försvarsstaben, över­

befälhavaren och chefen för armén har häremot invänt, att för de ledande

befattningarna måste utväljas de därtill mest kvalificerade officerarna,

oavsett vilka försvarsgrenar dessa tillhör. Det är mig angeläget att uttala,

att jag i denna fråga utan tvekan intar den ståndpunkt som angivits av de

båda sistnämnda myndigheterna.

Slutligen vill jag erinra om försvarsledningsutredningens uttalanden till

förmån för en ordning, enligt vilken personalförteckningar för de högre

staberna i högre grad än nu är fallet avspeglar det verkliga personalbe­

hovet. För egen del ansluter jag mig till principen och fäster därvid sär­

skilt avseende vid önskemålet att i så liten utsträckning som möjligt och

åtminstone icke för tillgodoseende av varaktiga personalbehov i staberna

störa utbildningsarbetet vid förbanden genom kommendering av personal

från dem. De förslag rörande tillgodoseendet av försvarsstabens personal­

behov, som jag nu framlägger, förutsätter visserligen att en del befatt­

ningar alltjämt skall beklädas av kommenderad personal. Jag vill emel­

lertid anföra, att jag i likhet med försvarsledningsutredningen utgår från

att de beräknade kommenderingarna av personal tillgripes först efter hand

som det befinnes oundgängligen erforderligt. Vidare räknar jag med att

försvarsstabens nya personalorganisation efter någon tid kommer att be­

höva överses, varvid säkrare hållpunkter för bestämmande av stabens nor­

malbehov av personal torde erhållas. Därvid bör självfallet det nu berörda

spörsmålet upptagas till ny prövning.

Förslagets genomförande

Försvarsledningsutredningen har föreslagit att den nya organisationen

in. in. av krigsmaktens högsta ledning skall gälla från och med budget­

året 1961/62. För egen del anser jag det önskvärt att den nya ordningen

kan börja tillämpas så snart som möjligt men finner en mindre tidsför­

skjutning ofrånkomlig med hänsyn till de omfattande förberedelser i fråga

om instruktionsarbete, personaldisposition m. in. som erfordras. På grund

härav bör ledningsreformen, såsom jag redan tidigare uttalat, träda i kraft

den 1 oktober 1961, dock med undantag för den föreslagna förändringen

i fråga om chefskapet över tygförvaltningarna, vilken bör genomföras vid

senare tidpunkt.

Försvarsgrensledningarnas organisation ni. ni.

Det är enligt min mening angeläget att snarast möjligt få klarlagt vilka

arbetsuppgifter, vilken organisation och vilka personalresurser som bör

avses för de nu mer eller mindre provisoriskt organiserade försvarsgrens-

staberna jämte övriga i försvarsgrensledningarna ingående enheter utom

försvarsgrensförvaltningarna. Nämnda spörsmål bör självfallet ses mot

bakgrunden av de beslut, som nu föreslås bli fattade i fråga om ansvars-

och arbetsfördelningen inom krigsmaktens högsta ledning samt försvars­

stabens organisation. Jag anser därför i likhet med försvarsledningsutred-

ningen, att undersökningar i angivet syfte bör verkställas.

Även om det i och för sig hade varit värdefullt, att erfarenheter av de

nu förestående beslutens verkningar kunnat utnyttjas vid undersökning­

arna, finner jag mig icke kunna förorda ett sådant dröjsmål med arbetets

igångsättande som därvid skulle bli nödvändigt. Jag anser alltså att över­

synen bör genomföras snarast möjligt med sikte på att beslut i ärendet

skall kunna, efter vederbörlig prövning från riksdagens sida, börja till-

lämpas under budgetåret 1962/63. Sedan den beslutade organisationen till-

lämpats någon tid, bör den överses med hänsyn till vunna erfarenheter.

Allmänna riktlinjer för översynen bör, såsom försvarsledningsutred-

ningen anfört, vara anpassning till försvarsledningsreformens principer

samt åstadkommande av rationalisering och ökad fasthet i organisationen.

Härjämte vill jag anföra, att uppmärksamhet bör ägnas frågan om att ge

de tre försvarsgrensledningarna en i fråga om grunddragen mera likfor­

mig organisation än för närvarande samt att alla möjligheter att -— utan

förfång för tjänstens ofrånkomliga krav — vinna personalbesparingar

givetvis bör tillvaratagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att besluta att krigsmaktens högsta ledning skall organi­

seras enligt de riktlinjer som angivits i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

115

Carl Hanström

Adjutan tur-

avdelning

Förvaltnings-

officer

Kassa­

avdelning

Chefs­

expedition

Bilaga 1. Huvuddragen i försvarsstabens nuvarande organisation

CFst

Sektion I

Armé­

avdelning

Marin­

avdelning

Flyg- och luft-

förs varsavdeln.

Kvartermästar-

avdelning

Kommunika-

tionsavdelning

Press- och

filmavdelning

Krigshistorisk

avdelning

Sektion III

Undervisnings-

avdelning

Central­

avdelning

Personal-

vårdsbyrå

Planerings-

avdelning

Forsknings-

avdelning

Budgetdetalj

Sektion IV*

Fotoavdelning

Inrikes-

avdelning

Underrättelse­

byrå

Attachébyrå

Ulrikes-

avdelning

Sektion II

1 Fristående sousch 1 oktober 1960—30 september 1961 enligt Kungl. Maj:ts medgivande.

1 Provisorisk organisation av sektion IV.

1

1

6

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

0 9

d r

1

9

6

1

Bilaga 2. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt departementschefens förslag

Adjutantur-

avdelning

Upplysnings-

avdelning

CFst

-------- Sousch

Operations-

ledning

Planerings-

sektion

Sektion I

Sektion II

Befästnings-

inspektion

Studier

Planerings-

avdelning

Allmän

avdelning

Underrättelse­

avdelning

Krigsförbere­

delsearbete

Forsknings-

avdelning

Kvartermästar-

avdelning

Attaché-

avdelning

Personal-

vårdsbyrå

Beredskap,

övningar mm

Budgetdetalj

Kommunika-

tionsavdelning

Inrikes-

avdelning

Signaltjänst-

avdelning

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

1

0 9

å r

1

9

6

1

11

7

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning

................................................................................................................ 3

II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet

..................................... 5

III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer

.............................................................. 18

IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig

....................... 23

V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i fred

Fredsverksamhetens innebörd .......................................................................... 29

Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred ........................... 31

Granskning av nuvarande organisation och verksamhet ........................... 31

Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering ................... 35

Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna ................... 37

Förvaltningstjänstens ledning .......................................................................... 40

Förvaltningstjänstens natur ......................................................................... 40

Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning 40

Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning ........... 42

Huvudförvaltningsprincipen ........................................................................ 45

Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna ........................... 46

Budgetarbetets ledning ................................................................................. 55

VI. Vissa särskilda frågor

Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst ....................... 63

Underrättelsetjänstens ledning ......................................................................... gg

Sjukvårdstjänstens ledning ................................................................................ gg

Försvarsforskningens ledning .......................................................................... gg

Centrala värnpliktsbyråns ställning ................................................................ g7

VII. Högsta ledningen av det totala försvaret .................................................... gg

VIII. Krigsmaktens regionala ledning

....................................................................... 7

q

IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas och militär­

ledningens uppgifter m.m

...................................................................................

72

X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna

Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber ................................... 7g

Försvarsstabens inre organisation .................................................................... gg

Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation ............... 89

XI. Departementschefen

............................................................................................. g4

Bilagor

1

—2 ..................................................................................................................... jjg

Sthlni 1961. K. L. Beckmans Boktr.