2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om förfarandet i anmärkningsmål

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan statlig myndig­

het som enligt vad därom är särskilt stadgat har att pröva anmärkningar,

framställda vid räkenskapsgranskning, samt med revisor den som å tjäns­

tens vägnar äger framställa sådan anmärkning.

Med sakägare förstås den som till följd av en vid räkenskapsgranskning

uppmärksammad felaktighet åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller

åsamkats förlust.

Förordningen äger icke tillämpning på anmärkning avseende skatt eller

annan allmän avgift.

2

§•

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall

revisorn, om ej bestämmelserna i 5 § eller särskilda omständigheter eljest

annat föranleda, framställa anmärkning rörande felaktigheten.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap var­

emot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta be­

loppet och namnet på sakägaren, dock att sakägarens namn må uteslutas

om denne till följd av felaktigheten åtnjutit obehörig ekonomisk förmån

men det likväl kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall

komma att riktas mot honom.

3 §•

Ej må anmärkning gillas med mindre tillfälle lämnats myndighet eller

annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, att inkomma med skrift­

lig förklaring.

⁴

§•

Finnes myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkning riktats,

böra höras över anmärkningen, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift delgivas vederbörande med anmodan att inom viss tid inkomma

med skriftlig förklaring. Om hinder ej möter, skall delgivning därvid tillika

verkställas med tjänsteman, som beslutat den åtgärd anmärkningen avser,

samt namngiven sakägare för att bereda dessa tillfälle att inom utsatt tid

yttra sig.

5

§•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ären­

det eljest antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må anmärk­

ningen avvisas. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om det med hänsyn till

andra förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser tid efter

annan återkommande utgift eller intäkt, finnes från allmän synpunkt på­

kallat att anmärkningen prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

5

(Nuvarande lydelse)

86

§.

Över länsstyrelses-------------veder­

börande länsstyrelse.

Sedan besvären — -— — giva an­

ledning.

Över kammarrättens------------- till

prövning.

Vid prövning------------- under be­

dömande.

(Föreslagen lydelse)

må finnas erforderlig, och att, om

förhållande, som nyss sagts, finnes

föreligga, efter hörande av den skatt­

skyldige fastställa det belopp denne

har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmä­

lan av lokal skattemyndighet eller

eljest sådant förhållande vara för

handen, skall länsstyrelsen likaledes,

efter hörande av den skatt skyldige,

fastställa det belopp denne har att

erlägga.

86

§.

Över länsstyrelses-------- — veder­

börande länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer den som

beslutet avser, så ock, när fråga är

om beslut enligt 68 § 2 mom. eller

70 § 2 mom. i anledning av under­

rättelse från riksrevisionsverket, ve­

derbörande revisor.

Sedan besvären----------- giva an­

ledning.

Över kammarrättens — — -— till

prövning.

Vid prövning------------- under be­

dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars

1961.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om redogöraransvaret

och anmärkningsprocessen samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening utföres dels av det

centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket, och dels av specialrevisio­

ner hos vissa andra ämbetsverk. Gemensamt för all revisionsverksamhet,

utövad av de reviderande verken, är anmärkningsförfarandet, som utmyn­

nar i den så kallade anmärkningsprocessen. Genom en av vederbörande re­

visor framställd anmärkning mot en offentlig räkenskap anhängiggöres ett

anmärkningsmål, närmast riktat mot den befattningshavare, som är ansva­

rig för räkenskapen eller redovisningshandlingen, den så kallade redogöra­

ren. Under vilka omständigheter redogöraransvar inträder, är icke reglerat i

lag eller författning. Ansvaret grundar sig på den praxis som utbildat sig i

anmärkningsmålen. Dessa är administrativa mål. Dömande myndighet är i

första instans riksräkenskapsverket eller annan revisionsmyndighet samt i

andra och vanligen sista instans kammarrätten. Vissa mål kan föras upp till

regeringsrätten. Gällande bestämmelser angående anmärkningsmålen åter­

finnes i huvudsak i vederbörande ämbetsverks instruktioner samt i kungö­

relsen den 12 december 1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i

vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. I övrigt är de regler som följes i

anmärkningsprocessen utformade av praxis.

Spörsmålen om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen ävensom

vissa därmed sammanhängande frågor har under senare tid vid flera till­

fällen tagits upp till diskussion såväl inom riksdagen som av olika myndig­

heter och utredningar. Sedan riksdagen uttalat sig för en allmän utredning

av hithörande frågor tillkallades den 30 juni 1955 regeringsrådet E. L. Ecker-

berg (ordförande), byråchefen i riksräkenskapsverket E. B. A. Ehnbom och

kammarrättsrådet C. T. Wikström med uppdrag att verkställa utredning ro-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

sättes föreligga, än om denna frågeställning anses utesluten. Å andra sidan

torde redogöraransvaret i många fall verka på sådant sätt, att frågan om

åtal för tjänstefel och utkrävande av skadestånd på grund härav icke upp­

tages till bedömande, ehuru detta skulle vara möjligt.

Redogörelsen visar, att redogöraransvaret är synnerligen strängt. Emel­

lertid mildras denna stränghet i praktiken genom dels leuteration och dels

Ivungl. Maj :ts eftergift av ersättningsskyldigheten på därom gjord under­

dånig ansökan (»nåd»), Leuterationsrätt på grund av att den anmärkta åt­

gärden anses »gagnelig eller skälig» innebär möjlighet att taga hänsyn till

skadans storlek vid bestämmande av redogörares ersättningsskyldighet. Ef­

tergift kan emellertid även ske om »eljest^särskilda skäl föreligga»; härvid

torde graden av vållande hos redogöraren kunna i viss mån beaktas.

Möjligheten att »nådevägen» erhålla befrielse från ersättningsskyldighe­

ten kan anses vara ett nära nog nödvändigt komplement; det många gånger

orimliga resultatet av redogöraransvaret kan genom »nådeinstitutet» änd­

ras till bättre överensstämmelse med rätt och billighet. Ansökan om befriel­

se från betalningsskyldighet kan framställas av både redogöraren och sak-

ägaren, ehuru sådan skyldighet icke ålagts den sistnämnde.

De principer som är vägledande vid prövning av dylika ansökningar an­

gavs i en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria (jämför pro­

position 1946: 375) på följande sätt.

»1. Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vis­

sa tjänster eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kunnat

anses vara av mera formell art).

2. Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att veder­

börligt tillstånd icke inhämtats).

3. Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning

av författningsbestämmelserna.

4. Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalda belop-

pet (då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara

sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.).

5. Ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekono­

miska möjligheter o. dyl.).

Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har

strängt upprätthållits.

I en del fall har det synts tvivelaktigt huruvida sakägare varit juridiskt

skyldig att återbetala (condictio indebiti). Till detta förhållande hava hit­

tills de administrativa myndigheterna icke ansett sig böra taga hänsyn.»

Dessa principer, som måste anses gälla fortfarande, medger att hänsyn

tas till såväl den skada som åsamkats det allmänna genom den anmärkta

åtgärden som graden av redogörarens försummelse. Svårigheter för redo-

göraren att utfå det anmärkta beloppet av sakägaren liksom dennes oför-

maga att betala är även av betydelse vid bedömandet. Att sakägarens situa­

tion. sålunda beaktas ger stöd för antagandet, att anmärkningsprocessen

åtminstone numera icke främst har till ändamål att få redogörarens ersätt­

ningsskyldighet fastställd utan att den istället väsentligen är en ordning för

prövning av frågan, huruvida den anmärkta åtgärden varit riktig eller icke.

De återgivna principerna för eftergift förutsätter skönsmässiga avgöran­

den; en ändring av praxis härutinnan kan sålunda äga rum utan att dessa

principer ändras. Enligt vad utredningen ansett sig kunna utläsa av in­

hämtade uppgifter från försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsver-

ket om tillämpad »nåd» i anmärkningsfrågor, har under de senaste åren i

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

15

Civila departementet har i sitt utlåtande såsom skäl för det nuvarande

systemet anfört, att redogöraren måste i första hand uppträda såsom kro­

nans ombud för det orätt bekomna beloppets återfående. Det synes dock

svårt att förstå av vad skäl den myndighet, som avkräver redogöraren be­

loppet, icke skulle i stället kunna vända sig direkt mot den, som utbekom­

mit beloppet, eller mot den, som utfärdat en oriktig attest därest försumlig­

het ligger den senare till last. Något mer omgång och besvär skulle väl stund­

om härigenom uppstå för revisionsmyndigheten, men ökningen lärer knap­

past bliva av mera väsentlig betydelse.

Civila departementet har vidare framhållit, att redogörare plägar berättigas

att av vederbörande ersättningstagare söka sitt åter och att redogöraren,

om detta ej lyckas, kan påräkna att, efter framställning, av Kungl. Maj:t

befrias från betalningsskyldigheten. -------------I och för sig synes det oegent­

ligt, att redogöraren skall nödgas söka befrielse från betalningsskyldighet i

nådeväg. Och som framhållits blir för redogöraren förlust ofrånkomlig, där­

est ersättningstagaren ej frivilligt betalar och redogöraren, efter rättegång

mot honom, ej lyckas erhålla ersättning för rättegångskostnaden. Ersättning

för dylik kostnad torde nämligen ej kunna påräknas i samband med nåde-

ansökan.

Det förtjänar f. ö. framhållas, att den utsträckning i vilken redogörares be­

talningsskyldighet i nådeväg plägar efterskänkas, i sin mån lärer visa att

staten icke anser sig böra avkräva redogörarna deras ekonomiska ansvars-

skyldighet i dess slutliga konsekvenser i andra fall än då verklig försum­

melse vid utbetalningen ligger redogörarna till last. Men därest detta är rik­

tigt, synes systemet böra omläggas till större överensstämmelse med den

uppfattning, som sålunda gör sig gällande. Skäl synas kunna åberopas för

att de praktiska förmånerna för statsverket genom redogörarnas vittgående

ansvarighet offras för ernående av ett system, mer överensstämmande med

billighet och med eljest tillämpade grundsatser.

I 1942 års ämbetsberättelse återkom militieombudsmannen till redogörar-

ansvaret. Frågan aktualiserades av att under beredskapstiden värnpliktiga

beordrades tjänstgöra i krigskassebefattning. Militieombudsmannen fann att

redogöraransvaret framstod som särskilt obilligt beträffande värnpliktig per­

sonal men ansåg att frågan om redogöraransvarets upphävande var så kom­

plicerad och omfattande att ytterligare undersökningar av frågan erfordrades.

Redogöraransvaret blev vid 1939 års riksdag föremål för en interpellation.

I sitt interpellationssvar anförde dåvarande chefen för finansdepartementet

bl. a. följande. Redogöraransvaret ledde understundom till konsekvenser, som

kunde tyckas hårda för den enskilde redogöraren. Trots delta hade man lik­

väl i allmänhet inte ansett vara möjligt att avskaffa det. En sådan reform

framstod nämligen såsom till sina verkningar alltför svåröverskådlig och vitt-

syftande, då redogöraransvaret var av central betydelse för den rättsliga

regleringen av den statliga medelsförvaltningen. Frågan om redogöraransva­

rets omfattning och utformning syntes dock förtjänt av fortsatt allvarligt

övervägande men man borde avvakta resultatet av vissa ifrågasatta refor­

mer, innan frågan om en mera genomgripande rättslig omreglering av redo­

göraransvaret upptogs till avgörande.

Vid 1945 års riksdag yrkades i motioner (1:282, 11:442) att riksdagen

måtte anhålla om utredning angående redogöraransvaret. 1 anledning därav

framhöll första lagutskottet (uti. nr 50) bl. a. följande. Ehuru några smärre

16

reformer i den riktning som antytts i nyss berörda interpellationssvar sedan

dess vidtagits, kunde förhållandena på detta område inte anses tillfredsstäl­

lande. Utskottet fann övervägande skäl tala för att en undersökning verk­

ställdes av frågan om redogöraransvaret. Utskottet uttalade att därvid borde

å ena sidan beaktas redogöraransvarets betydelse för hushållningen med

statens medel men å andra sidan även undersökas möjligheten av en lämp­

ligare avvägning av ansvaret med hänsyn till de ifrågavarande tjänstemän­

nens berättigade intressen.

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret

I betänkandet anges redogöraransvaret utgöra den sista resten av den över­

höghet, som staten genom sin revision exklusivt utövade gentemot sina äm-

bets- och tjänstemän, i vad angick deras ekonomiska förvaltning i vidaste

bemärkelse. Frågan om försummelse, oförstånd eller oskicklighet är knap­

past av betydelse vid redogöraransvarets utkrävande, enär det anses när­

mast självklart att staten icke skall bära de ekonomiska följderna av sina

anställdas felaktiga åtgärder; vad som bedömes i anmärkningsmål är frå­

gan huruvida fel är begånget samt vem som till följd härav är ersättnings-

skyldig. Utredningen framhåller att det under senaste liden utfärdats en för­

fattning som belyser hur hårt redogöraransvaret skulle kunna verka. Föl­

jande anföres härom.

Utredningen avser härmed KK den 19 dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag

till driftkostnader för det allmänna skolväsendet. Enligt 20, 25 och 26 §§

skola sådana bidrag av skolstyrelsen rekvireras hos länsskolnämnden, och

skall rekvisitionen, avfattad enligt fastställt formulär, ingivas i två exemplar.

Nämnden skall sedan jämlikt 21 § första stycket efter granskning av de i

rekvisitionen lämnade uppgifterna besluta om statsbidragets storlek. Av för­

arbetena till kungörelsen framgår, att uppgifterna i rekvisitionen ingalunda

behöva vara så uttömmande, att riktigheten av det rekvirerade beloppet kan

med ledning av dem kontrolleras (se prop. 1957: 112 särskilt s. 86—88 och

92—94). I enlighet med vad i förarbetena uttalats rörande riksräkenskaps-

verkets granskning stickprovsvis av kommunernas räkenskaper härutinnan

har därför i 27 § andra stycket — i anslutning till stadgandet i första stycket

om skyldighet för länsskolnämnden att tillställa riksräkenskapsverket det

ena exemplaret av statsbidragsrekvisitionerna och avskrifter av nämndens

beslut — kommun förklarats skyldig att på anfordran av vederbörande stat­

liga myndighet lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som er­

fordras för myndighetens granskning. Ehuru avsikten sålunda uppenbarli­

gen varit, att länsskolnämnden åtminstone i regel skall grunda sitt beslut om

statsbidragets storlek enbart på uppgifterna i rekvisitionen, synes kungö­

relsen dock vila på den uppfattningen att nämnden bär redogöraransvar även

för fel som upptäckts och kunnat upptäckas först vid riksräkenskapsverlcets

granskning av sådant verifikationsmaterial som verket i särskild ordning

infordrat från kommunen. I 21 § andra stycket stadgas nämligen, att nämn­

den vid beslut om statsbidragets storlek äger förordna, att från statsbidraget

skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket

gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för

tidigare redovisningsår. Erinras må, att en anmärkning av nu förevarande

slag för närvarande kan fastställas endast i den formen att betalningsskyl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

17

digliet ålägges vederbörande redogörare samt atl redogöraransvaret i dessa

fall torde åvila länsskolnämnden (se angående sistnämnda fråga prop. 1957:

112 s. 96). Även om i dessa fall avdragsrätten utgör en betryggande garanti

för att redogöraren skall »tå sitt åter» av sakägaren, framstår det dock som i

hög grad oegentligt att statsverkets fordringsrätt gent emot den felande

sakägaren skall göras gällande i form av talan, icke mot denne utan mot

den helt klanderfrie redogöraren.

Utredningen erinrar vidare om att redogöraransvaret är strängare än det

vanliga tjänstemannaansvaret. Det s. k. kassaansvaret (ansvar för penning­

medel) och även uppbördsmannaansvaret (ansvar för förråd) har dock

stundom vad beträffar stränghet jämförts med redogöraransvaret. Härom an-

föres följande.

Kassaansvaret kan väl förefalla strängt, men dess innehåll är dock icke

orimligt. För vederbörande tjänstemän liksom för det allmänna rättsmed­

vetandet förefaller det naturligt att »kassan skall stämma». I sak torde det­

ta ansvar icke avvika från vad som eljest gäller angående ansvarighet för

omhänderhavda medel. Emellertid har kassaansvaret under senare tid av­

sevärt mildrats såväl inom det enskilda näringslivet som inom riksdagens

verk, ett förhållande som kommer redogöraransvaret att framstå i en för

vederbörande tjänstemän än ogynnsammare dager. Uppbördsmannaansva-

ret har samma karaktär av redovisningsansvar som kassaansvaret. Dess

stränghet har kritiserats av bl. a. militära expeditionstjänstkommittén i

dess 1944 avgivna betänkande (Del IV. Särskilda utredningar), vari emel­

lertid påpekats, att på senaste tid en viss uppmjukning av detta ansvar

kommit till stånd. De militära uppbördsmännens ersättningsskyldighet prö­

vas nämligen numera ofta av allmän domstol, vilket medfört större möjlig­

het till grundlig utredning och hänsynstagande till särskilda omständighe­

ter i varje enskilt fall. Vad ovan sagts om kassaansvarets naturliga karak­

tär gäller såtillvida även uppbördsmannaansvaret som det icke kan anses

orimligt kräva att redovisningen av förråd skall stämma. En annan sak är

givetvis, att bristande kontrollmöjligheter och andra omständigheter kunna

och böra fria uppbördsmannen från skyldighet att ersätta konstaterad för-

rådsbrist. Uppbördsmannaansvaret har kommit att nära överensstämma

med det ansvar som enligt 10 kap. 3 och 4 §§, 11 kap. 1 § samt 12 kap. 1

och 2 §§ handelsbalken åvilar panthavare, låntagare och innehavare av an­

förtrott gods.

Utredningen finner det svårt att motivera att just de tjänstemän som

handhar statsmedel eller beordrar utgivande av sådana kan bli ersättnings-

skyldiga för därvid uppkommen förlust för staten, oberoende av om de ge­

nom normal aktsamhet eller skicklighet kunnat förhindra att förlust upp­

kommit. För dem som har att fatta andra statliga beslut, även om dessa kan

direkt eller indirekt framkalla förlust av statsmedel, föreligger ju icke ett så

strängt ansvar. En och samma tjänsteman kan alltså ha olika grader av an­

svar för olika tjänsteåtgärder.

I viss mån mildras redogöraransvaret genom redogörarens möjlighet att

utfå det anmärkta beloppet av sakägaren. 1 vissa fall finns dock ingen sak­

ägare, nämligen da icke någon erhållit obehörig förmån genom den an­

märkta åtgärden. \ allmänhet torde dock sakägaren gottgöra redogöraren

tör vad han dömts att betala. Utredningen anför följande härom.

2 liihang till riksdagens jirolokoll 1961. 1 samt. \r 119

Kiingl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119

år

1961

Sakägarens betalning sker då vanligen frivilligt, och ofta torde grunden

härtill vara antingen att han tror sig vara betalningsskyldig eller att han

icke vill förorsaka redogöraren förlust. Vid allmän domstols prövning av re­

dogörares regresskrav mot sakägare är domstolen emellertid obunden av ut­

gången i anmärkningsmålet; regresskravet kan ogillas enbart av den an­

ledningen att sakägaren anses ha mottagit det anmärkta beloppet i god

tro. Och även om redogöraren skulle vinna bifall till sitt yrkande om er­

sättning från en sakägare är det ju därför icke säkert att han av denne kan

utfå det anmärkta beloppet eller att han tillerkännes full ersättning för

rättegångskostnader. Sistnämnda kostnader får han däremot slutligen bära

om han skulle förlora regressprocessen.

Den s. k. leuterationen verkar enligt utredningens mening till att mildra

strängheten i redogöraransvaret i enskilda fall, men leuterationsmöjligheten

är dock så begränsad att redogöraransvarels innehåll icke på något väsent­

ligt sätt därigenom ändras till god överensstämmelse med nutida uppfatt­

ning om rätt och billighet. Att dylik eftergift icke meddelas i sådan omfatt­

ning som med hänsyn till rättvisa och billighet gentemot redogöraren vore

önskvärd följer också därav, att leuteration verkar även till sakägarens

förmån, vilket av naturliga skäl gör revisionsmyndigheterna obenägna att

lätta redogörarens ansvar genom eftergift av hans ersättningsskyldighet.

För övrigt medför den omständigheten, att i flera revisionsmyndigheters

instruktioner stadgats förbud mot klagan över leuterationsbeslut, att en en­

hetlig leuterationstillämpning icke kan uppnås.

Beträffande Kungl. Maj :ts eftergift av betalningsskyldighet framhålles,

att de flesta »nådeansökningar» göres av sakägare och att de oftast rör avlö­

ningsfrågor. Utredningen anför följande.

Ansökningarna avse i flertalet fall beslut av riksräkenskapsverket eller

försvarets civilförvaltning. »Nådeinstitutet» anses utgöra en nödvändig del

av anmärkningsprocessen, ehuru formellt fallande utanför densamma. Det

brukar anföras, att redogöraransvaret mildras genom möjligheten att erhål­

la »nåd». Häremot framhålles dock av andra, att eftergift av nåd fordrar ini­

tiativ från redogörarens eller sakägarens sida och att det ofta kan vara för

redogöraren främmande att anhålla om denna särskilda form av »barmhär­

tighet». Vanligen är det emellertid sakägaren som begär och erhåller »nåd».

Bifalles dennes anhållan, lärer detta i allmänhet bero på hans ekonomiska

situation; i någon utsträckning torde även förekomma, att sakägaren lyckas

visa att skada icke åsamkats genom den anmärkta åtgärden. Att överhuvud

taget sakägares ansökan om »nåd» upptages till bedömande torde bottna

däri, att det egentligen är sakägaren som har att erlägga det anmärkta be­

loppet, ehuru yrkandet i anmärkningsprocessen riktas mot redogöraren. I

processen avgöres ju, huruvida viss åtgärd varit felaktig eller icke, och ut­

gången av denna prövning är därför avgörande för frågan, huruvida krav på

återfående av det anmärkta beloppet kan komma att riktas mot sakägaren.

Även i de fall då anmärkningen väl förklaras vara lagligen grundad men er­

sättningsanspråket gentemot redogöraren genom leuteration eftergives, med­

för utgången av anmärkningsprocessen att något krav icke kommer att rik­

tas mot sakägaren. Som ovan framhållits verkar detta inskränkande på till-

lämpningen av reglerna för leuteration. Motsvarande torde gälla vid bedö­

mandet av »nådeansökningar». Ehuru eftergift av »nåd» förutsätter, att

försummelse icke anses kunna läggas redogöraren till last, innebär detta

19

visst icke att denne alltid frias från ersättningsskyldighet då försummelse

från hans sida icke förelegat. Stor betydelse tillmätes nämligen även sakäga­

rens skyldighet och möjlighet att betala. Då härtill kommer, att olika stats-

departement kunna tillämpa »nådeinstitutet» på olika sätt, så utgör enligt

utredningens mening detta institut icke ett helt tillfredsställande korrek­

tiv till mildring av redogöraransvarets stränghet.

Beträffande redogöraransvaret för felaktig debitering av skatt och tull

erinras följande.

I fråga om direkta skatter har ansvaret i praktiken bortfallit, vilket torde

bero på möjligheten att i anmärkningsväg rikta yrkande om utfående av det

anmärkta beloppet direkt mot sakägaren, i detta fall alltså den skattskyl­

dige. Att inom tullverket ansvaret utformats som ett subsidiärt culpa-ansvar

sammanhänger med möjligheten att utfå tull av sakägaren genom laga-

kraftägande administrativt beslut. Dessa förhållanden kunna i viss mån

åberopas till stöd för åsikten, att icke heller redogörare i allmänhet böra

göras ansvariga i andra fall än då sakägaren icke erlägger det anmärkta be­

loppet och tillika redogöraren förfarit vårdslöst.

Den framförda kritiken av redogöraransvaret leder enligt utredningens

mening till att detsamma icke bör bibehållas i sin nuvarande form utan att

det bör antingen mildras till närmare överensstämmelse med rätt och billig­

het eller helt avskaffas; i sistnämnda fall blir redogörare underkastade det

ansvar som åvilar tjänstemän i allmänhet. Det erinras om att kommittén an­

gående det allmännas skadeståndsansvar i ett den 15 december 1958 avgivet

betänkande (SOU 1958:43) bl. a. föreslagit, att skadeståndsansvar som

någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omstän­

digheterna i övrigt prövas skäligt. Blir kommitténs förslag upphöjt till lag,

kommer skillnaden mellan det allmänna tjänstemannaansvaret och redo­

göraransvaret att ytterligare accentueras. Desto större anledning föreligger

enligt utredningens mening att bringa redogörares ansvar till närmare över­

ensstämmelse med det normala skadeståndsansvaret.

Frågan på vilket sätt redogöraransvaret bör äpdras eller om det bör helt

avskaffas sammanhänger emellertid, fortsätter utredningen, även med frå­

gorna om behovet av ett särskilt ansvar för redogörare och om möjligheten

att inom anmärkningsprocessens ram åstadkomma en mildring av redogö­

raransvaret.

För att utröna behovet av redogöraransvar har utredningen gjort under­

sökningar rörande motsvarande förhållanden i vissa andra stater (Danmark,

Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och För­

bundsrepubliken Tyskland). Det har visat sig, att ingen av de ifrågavarande

staterna tillämpar ett redogöraransvar som är lika strängt som det svenska.

Särskilt må framhållas att det i Danmark, Norge och Finland förutsältes

vållande från tjänstemans sida för åläggande av skadestånd. I Finland, var-

est skadeståndsfrågan prövas av administrativ domstol, förekommer räken-

skapsanmärkning numera mycket sällan. I såväl Danmark som Norge har

redogörare endast samma ansvar som statstjänstemän i allmänhet, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 åt 1961

ehuru ersättningsskyldigheten kan bedömas i administrativ ordning, vinner

dylikt bedömande icke rättskraft; härför erfordras att skadeståndsfrågan

prövas av allmän domstol.

Utredningen har funnit, att vad redogöraren ådömts ersätta i stor ut­

sträckning uppgår till ur statens synpunkt skäligen små belopp. En av utred­

ningen företagen undersökning beträffande budgetåren 1946/47, 1949/50

och 1952/53 utvisar att mer än tre fjärdedelar av de framställda anmärk­

ningarna avsett belopp om högst 100 kronor.

Revisionsmyndigheterna har tillfrågats om redogöraransvaret har någon

avsevärd betydelse för iakttagande av korrekthet i medelsförvaltningen. Fler­

talet revisionsmyndigheter var av den meningen att det allmänna tjänste-

ansvaret skulle innebära tillräcklig garanti för iakttagande av tillbörlig

omsorg och noggrannhet i redogörarnas tjänsteutövning. Endast domänsty­

relsen hävdade att redogöraransvaret var av stor betydelse för medelsförvalt­

ningen.

Utredningen erinrar om att inom riksdagens verk något redogöraransvar

icke förekommer. Utredningeh anför i anslutning härtill följande.

På förfrågan bär från riksgäldskontorets sida förklarats, att avsaknaden

av ett sådant ansvar icke inneburit någon olägenhet, medan från riksban­

kens sida gjorts gällande, att ett statligt redogöraransvar, tillämpat i riks­

banken, skulle föranleda en så överdriven försiktighet hos tjänstemännen att

ärendenas handläggning fördröjdes, varigenom ökat antal tjänstemän er­

fordrades, att därjämte krav från redogörarnas sida på mera omfattande

kontrollåtgärder sannolikt ej skulle kunna avvisas, ledande till ytterligare

ökat personalbehov, samt att banken utan tvekan skulle i längden åsamkas

ökade utgifter genom redogöraransvaret.

En av utredningen företagen undersökning visar även att ett ansvar lik­

nande redogöraransvaret varken förekommer eller anses erforderligt för den

kommunala medelsförvaltningen eller för vissa större enskilda företag.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att redogöraransvaret bör

helt avskaffas. Detta skulle innebära att de tjänstemän som nu är under­

kastade redogöraransvar i stället blir i ansvarighetshänseende likställda med

övriga statstjänstemän. Utredningen tillägger följande.

Förklaringen till att redogöraransvaret icke redan avskaffats torde till

väsentlig del få sökas i dess nära samband med anmärkningsprocessen eller,

närmare bestämt, med rättskraften hos utslagen i anmärkningsmål. Statens

ekonomiska förvaltning är synnerligen omfattande och vittförgrenad. Både

vid utövandet och vid kontrollen av densamma möta ofta svåra och bety­

delsefulla frågor till besvarande. Vid meningsskiljaktighet härutinnan mel­

lan det verkställande och det reviderande statsorganet bör frågan kunna be­

svaras på ett auktoritativt och för framtiden vägledande sätt. Detta är också

numera enligt utredningens mening anmärkningsprocessens värdefullaste

funktion, vilken den för övrigt fyller förträffligt och som därför såvitt möj­

ligt bör i någon form bibehållas. Från anmärkningsprocessen utmönstras

genom leuterationsreglerna rena bagatellärenden utan principiell betydelse,

och varje annat utslag i anmärkningsmål ger svar på frågan om den an­

märkta åtgärden eller underlåtenheten varit fullt riktig. Detta sker dock

i den formen att, om frågan anses böra besvaras nekande, redogöraren

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

21

nästan undantagslöst förklaras betalningsskyldig gentemot staten med visst

belopp. Att så sker, och att utslaget — om det icke överklagas eller om det

givits i sista instans — vinner s. k. materiell rättskraft, just däri tar redo-

göraransvaret sig uttryck. En förvandling av detta ansvar till ett vanligt eko­

nomiskt tjänsteansvar måste därför ske genom att man antingen helt slopar

anmärkningsprocessen eller på något sätt ändrar densamma.

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning

Den granskning som utövas av de kamerala revisionsmyndigheterna avser

i betydande omfattning förhållanden, som visserligen kan vara av stor eko­

nomisk räckvidd men som likväl icke medför förluster för det allmänna som

kan fixeras till beloppet. Hit hör bl. a. frågor om bokföringens anordnande,

medelsredovisningens rationalisering, uppbördens och indrivningens effekti­

vitet, anslagsredovisning m. m. Frågor av dessa slag ligger utanför an­

märkningsprocessen.

Anmärkningsförfarandet berör frågor där faktisk förlust uppkommit och

anmärkningen innefattar ett påstående att felaktighet förelegat och ett yr­

kande att den förlust som genom felaktigheten åsamkats det allmänna skall

ersättas. Revisor kan dock under vissa förutsättningar underlåta att fram­

ställa anmärkning, exempelvis där det anses uppenbart att revisionsmyn­

digheten skulle eftergiva ersättningsanspråket. Till ledning för revisors

bedömande av dylika fall har vissa revisionsmyndigheter utfärdat anvis­

ningar om lägsta belopp som anmärkning bör avse. Hos andra revisionsmyn­

digheter tillämpas i detta hänseende vissa på praxis grundade normer.

Även i fråga om felaktigheter, som i princip bör föranleda anmärkning,

undvikes i regel till att börja med formell anmärkning med ersättnings-

yrkande. Underhandspåpekanden, muntliga eller skriftliga förfrågningar el­

ler promemorior leder ofta till att den påstådda förlusten ersättes. Som all­

män regel torde gälla, att anmärkning framställes endast om ersättnings­

skyldighet bestrides eller då betalning icke erlägges inom rimlig tid. Dock

torde förekomma, att anmärkning framställes för att få en principfråga

auktoritativt bedömd. Stundom begär redogöraren beslut över en anmärk­

ning, ehuru han medgiver dess riktighet. Skälet härtill torde oftast vara,

att redogöraren anser sig med större kraft kunna hävda sitt regressanspråk

mot sakägaren, därest han själv förpliktats utgiva ersättning. — Beträf­

fande anmärkningar som avser skatt och tull gäller dock ett mera form-

bundet förfarande. Betalningsyrkandet riktas nämligen, såsom tidigare

nämnts, i dessa fall inte mot redogöraren utan mot den s. k. sakägaren.

Författningsbestämmelserna om anmärkningsprocessen är knapphändiga

och kompletteras av regler som utbildats i praxis. För utrönande av proces­

sens utformning är man i hög grad hänvisad till studiet av rättsfall. De

sakkunniga har företagit en undersökning av vad som för närvarande gäl­

ler i dessa hänseenden och lämnar en redogörelse för förfarandet, då en

anmärkning föreligger (betänkandet s. 55—62). Av denna redogörelse fram­

går i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

23

Delgivning av anmärkningen med redogöraren är en förutsättning

för att

det i anmärkningen framställda yrkandet skall kunna bifallas. Om redogö­

rare avlider innan anmärkningen delgivits honom, kan ersättningsskyldig­

het icke ådömas hans dödsbodelägare. Avlider emellertid redogöraren först

sedan anmärkningen delgivits honom, är dödsfallet utan betydelse för må­

lets fortgång. Gillas anmärkningen, utgör ersättningsbeloppet en dödsboets

skuld. Anmärkningen delgives vanligen icke sakägaren på annat sätt än

genom underrättelse från redogöraren efter dennes gottfinnande.

I samband med delgivningen anmodas redogöraren att inkomma med för­

klaring över anmärkningen. Sedan redogöraren inkommit med förklaring

och eventuellt också sakägaren yttrat sig, brukar revisorn bemöta förkla­

ringen med påminnelser. Någon gång äger ytterligare skriftväxling rum.

Det ankommer på revisorn eller dennes närmaste överordnade att be­

döma när målet är tillräckligt utrett för att kunna hänskjutas till revisions­

myndighetens prövning.

Skatteanmärkningar riktas numera direkt mot den skattskyldige och

innehåller yrkande att den skattskyldige måtte förpliktas utgiva det an­

märkta beloppet. Förfarandet grundas på praxis. Skälet till denna anord­

ning torde vara att den skattskyldige, därest krav framställes inom viss tid,

jämlikt 70 § uppbördsförordningen är ansvarig för skatt som debiterats

honom med för lågt belopp. Detta gäller för alla pålagor, som avses i upp­

bördsförordningen, och därjämte för exempelvis nöjesskatt, för vilken upp­

bördsförordningen i vissa delar är tillämplig. Ytterligare skäl för nämnda

förfarande torde vara, att redogörare för debitering av skatt är fria från

redogöraransvar därest de i anledning av skatteanmärkning hos den skatt­

skyldige framställt sådant krav å det anmärkta beloppet som avses i kun­

görelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reserva-

tionskrav. Redogöraransvaret på detta skatteområde har härigenom kom­

mit att sakna betydelse. Numera sker delgivning med den skattskyldige ge­

nom länsstyrelsens försorg; endast sällan blir anmärkningen delgiven re­

dogöraren.

Särskilda föreskrifter om delgivning m. m. har meddelats i förordningen

den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig av-

giftsberäkning hos tullverket (Ora). Anmärkning rörande dylik avgiftsbe-

räkning riktas mot varuhavaren, som delgives anmärkningen. Även redo-

göraren får del av densamma, men han kan dömas ersättningsskyldig en­

dast om det anmärkta beloppet icke kan utfås av varuhavaren och redo­

göraren gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller

oskicklighet i tjänsten. Författningsenligt kan tullanmärkningar framstäl­

las även hos riksräkenskapsverket, men i praktiken lär det sällan före­

komma.

Enligt en kungörelse den 12 december 1924, nr 529, skall anmärkning i re­

gel vara avlämnad till myndigheten inom tre år från den dag räkenskapen

inkommit till myndigheten. För skatte- och tullanmärkningar gäller dock

särskilda tidsfrister.

Anses felaktighet vara att hänföra till straffbart tjänstefel ålägges i praxis

icke skadestånd i anmärkningsprocess. Frågan om skadestånd på grund av

redogöraransvaret hänskjutes då i stället till allmän åklagare för bedöman­

de och ev. skadeståndsyrkande framställes då i brottmålet, därest åtal äger

rum.

De flesta revisionsmyndigheterna har, som tidigare nämnts, mer eller

mindre långt gående rätt att låta anmärkningsärende förfalla eller att efter­

giva ersättningsanspråk, grundat på gillad anmärkning. Leuterationsrälten

är i princip densamma för försvarets civilförvaltning, arbctsmarknadsstyrel-

24

sen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket och lant-

bruksstyrelsen. Förutsättningen för att dessa revisionsmyndigheter skall

kunna låta anmärkningsärende förfalla utan saklig prövning är, att anmärk­

ningen rör sig om belopp av ringa storlek eller att ärendets fortsatta hand­

läggning anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det an­

märkta beloppet. Emellertid skall vid tillämpningen av denna bestämmelse

hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet represen­

terar en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räken-

skap förekommer mer än en dylik utgift eder om principiella skäl till an­

märkning anses föreligga. Denna leuterationsgrund torde oftast tillämpas re­

dan under granskningsarbetets bedrivande, i det revisor underlåter att fram­

ställa anmärkning som rör ett ringa belopp — därvid beloppsgränsen van­

ligen är av revisionsmyndigheten fixerad — såvida icke särskilda skäl att

framställa anmärkning anses föreligga. Det andra slaget av leuteration, som

kan utövas av nu ifrågavarande myndigheter, avser"eftergift av ett redan

prövat och gillat ersättningsanspråk. Om nämligen anmärkning prövas vara

lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det all­

männas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl före-

hgger, må ersättningsanspråket eftergivas även i andra fall än de vari ären­

det må förfalla. För generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen och domänstyrelsen gäller, att vederbörande styrelse vid

prövning av anmärkning har att bedöma anmärkt utbetalning eller förvalt-

ningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet. Myndigheten

kan, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes vara författningsstridig,

med hänsyn till särskilda omständigheter nedsätta eller eftergiva i anledning

av anmärkningen föreliggande ersättningsskyldighet.

Klagan över revisionsmyndighets beslut i anmärkningsmål föres hos kam­

marrätten, dock att i anmärkningsmål avseende oriktig avgiftsberäkning hos

tullverket klagan föres hos Kungl. Maj :t. Statens ta"lan utföres därvid av

vederbörande revisionstjänsteman. Besvärsrätt tillkommer givetvis även re­

dogöraren samt jämväl sakägaren. Beträffande försvarets civilförvaltning,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen och riks­

räkenskapsverket gäller, att besvär icke må anföras över mvndighetens leu-

terationsbeslut.

Kammarrätten äger vid prövning av besvärsmål föranstalta om muntlig

förhandling; i anmärkningsmål torde dock muntlig handläggning icke ha

förekommit under de senaste decennierna. Vidare äger kammarrätten leute-

rera anmärkning, som framställts mot något statens affärsdrivande verks

räkenskaper eller förvaltning, om den anmärkta åtgärden finnes ha varit

ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest synnerliga

skäl därtill föreligger. Bestämmelsen har tillämpats endast i mycket ringa

utsträckning.

Enligt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter an­

gående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. är kam­

marrätten sista instans i anmärkningsmål som rör avlöningsförmåner i

vidaste bemärkelse. I övriga anmärkningsmål anföres besvär över kammar­

rättens utslag hos regeringsrätten.

Utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren resp. (i fråga

om skatte- och tullanmärkningar) den skattskyldige och varuhavaren. Redo­

görarens eventuella regressrätt regleras däremot inle av utslaget i aninärk-

ningsmålet, enär frågan, huruvida sakägaren är skyldig att ersätta redogöra­

ren vad denne i utslaget förpliktats återbetala, kan prövas endast av all­

män domstol. Åtgärd, som prövats i anmärkningsmål, har ansetts icke kun­

na omprövas anmärkningsvägen ens på ny grund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

25

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen

Riksdagens år 1940 samlade revisorer upptog det statliga revisionsväsen-

det till behandling. Anmärkningsprocessen kritiserades därvid ur skilda

synpunkter. Bl. a. framhölls följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen

tördciar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning

av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i dagen

vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda i att

granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt som möj­

ligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsproces­

sen — uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema som det all­

männa domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd under tiden

från det eu anmärkning utställts intill dess det slutliga avgörandet kommer

genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta dröja högst avse­

värd tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej ovanligt, att flera

år förgå från det en anmärkning framställes till dess målet blivit slutligen

avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell räckvidd, kom­

mer den granskande myndighetens verksamhet härigenom med nödvändig­

het att till en del bliva bunden. För redogörare, som under tiden hava att

upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma art som det på­

talade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med hänsyn till vad

förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även dem, till vilka

utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits kan den prövning, som sker i anmärkningsproces-

sens tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier vin­

nas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget är

att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande, som re­

visorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett utslag

av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava fast­

slagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tids­

besparande sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast

vara det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och

klarhet i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den

för anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,

som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt

avgjorts, ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild an­

märkning. En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkning-

ar, som under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets

revision, har stärkt revisorernas uppfattning att det formella anmärknings-

förfarandet numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till

grund för anmärkningens oomtvistlighet liggande principfrågan redan bli­

vit löst. Delta torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldig­

het att återbetala ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraft-

vunnet utslag finnes. Ett tillgripande av del omständliga skriftliga anmärk-

ningsförfarandet i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett

frigörande av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med

största sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära an-

märkningsanledningar kunde behandlas i betydligt enklare former än för när­

varande. Det synes härvidlag ligga nära till hands all tillvarataga möjligheten

av all genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten

på all ett vissl principspörsmål blivit lösl och anmoda vederbörande förvalt­

ningsmyndigheter alt med beaktande av detta förhållande själva föranstalta

om all erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet

27

dana anmärkningsmål och avlöningsmål i vilka rättsfrågan är identisk. Ej

endast för sakägaren utan även för det allmänna måste det vara värdefullt

att kunna få ett uttalande av högre instans om det berättigade i anmärk­

ningen innan slutlig ställning tages till frågan om gottgörelse i anledning av

det påstådda felet.

Såsom ytterligare skäl för bibehållande av en anmärkningsprocess näm-

nes i betänkandet, att redogöraren kan ha intresse av att revisionsmyndig­

hets beslut över anmärkningen omprövas. Anmärkningen riktas ju mot en av

redogöraren vidtagen åtgärd, som måhända enligt dennes uppfattning är

riktig. Bibehålies icke anmärkningsprocessen i någon form, skulle i de flesta

fall — nämligen då skadeståndskrav icke riktades mot redogöraren — möj­

lighet helt betagas honom att få revisionsmyndighetens beslut i anmärk­

ningsärende omprövat.

I frågan huruvida redogörarens skadeståndsskyldighet fortfarande skall

prövas i anmärkningsprocess framhålles av utredningen följande. Sannolikt

kommer även efter redogöraransvarets avskaffande sakägare, om sådan fin­

nes, vanligen att erlägga det anmärkta beloppet. Utredning om skada och

försummelse blir därför i flertalet anmärkningsärenden onödig. Redogöra­

rens ansvar bör därför icke behöva prövas, förrän sakfrågan i anmärk­

ningen avgjorts och det därjämte konstaterats att det anmärkta beloppet

inte erlägges av sakägaren. — Ur redogörarens synpunkt skulle det dock

vara fördelaktigt, om hans ersättningsskyldighet finge prövas i admini­

strativ process, som är billigare än den allmänna domstolsprocessen. Ut­

redningen anför i anslutning härtill följande.

Framhållas må dock, att redogörarens berättigade intressen icke kunna

anses åsidosatta, om han beträffande skadeståndsskyldighet gentemot sta­

ten även processuellt sett kommer i samma läge som andra statstjänste­

män, samt att vid en administrativ prövning av redogörares ersättningsskyl­

dighet revisionsmyndigheterna och de administrativa domstolarna finge

bedöma skadeståndsfrågor, vilket torde vara främmande för deras verk­

samhet i övrigt. Meningen vore ju i så fall, att dessa administrativa organ

skulle tillämpa samma regler och praxis som de allmänna domstolarna. Frå­

gan, vilken rättskraft som skulle tilläggas deras beslut, synes dessutom

svårlöst. Det låge väl närmast till hands att låta besluten vinna materiell

rättskraft, såsom för närvarande är fallet med beslut i anmärkningsmål. I

så fall kunde dock befaras att beträffande redogörares skadeståndsskyldig­

het utbildades en särskild praxis vid sidan av de allmänna domstolarnas. Vi­

dare skulle redogörare genom rättskraften hos dylika beslut betagas möj­

ligheten att få skadeståndsfrågan bedömd av allmän domstol. De komme

således alltjämt att intaga en särställning i förhållande till andra tjänste­

män. Om ett administrativt beslut beträffande redogörares skadeståndsskyl­

dighet kunde omprövas av allmän domstol, skulle detta å andra sidan kun­

na medföra en ofta förekommande dubbelprövning. Det kan nämligen knap­

past förväntas att sådana beslut skulle godtagas av vederbörande i samma

utsträckning som fallet är med t. ex. beslut i administrativa avlöningsmål,

vilka beslut icke heller vinna materiell rättskraft. En dylik administrativ

prövning skulle därför antagligen komma alt ganska ofta te sig som en

onödig omgång. Det vore därjämte föga tilltalande, om en administrativ dom­

stols lagakraftvunna åläggande av betalningsskyldighet icke skulle utgöra

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 dr 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 dr 1961

29

synpunkter visar sig detta medföra svårigheter och olägenheter.------------ Då

till det nyss sagda kommer att det särskilda redogöraransvaret inom tull­

verket samt den ordning i vilken det skall utkrävas redan utförligt och till­

fredsställande reglerats i Ora och IvK den 22 juni 1928 (nr 205) med till-

lämpningsföreskrifter till Ora, har utredningen stannat för att icke inbe­

gripa detta ansvar i sitt förslag.

I fråga om utgångspunkterna vid utarbetandet av författningsförslag på

området anför utredningen följande.

Vid utarbetandet av sitt författningsförslag har utredningen utgått från

de bestämmelser angående aninärkningsprocessen, vilka återfinnas i revi­

sionsmyndigheternas instruktioner, ävensom tagit ställning till sådana

regler för processen som utformats i praxis. Målet har varit att skapa en

författning angående anmärkningsförfarandet, vilken skall kunna tilläm­

pas av samtliga revisionsmyndigheter. Till följd härav ha, på något un­

dantag när, i förslaget icke medtagits sådana bestämmelser som gälla för

detta förfarande endast hos några revisionsmyndigheter och som icke an­

setts böra utsträckas till att generellt gälla för den statliga revisionsverk­

samheten. Hit höra bestämmelser om böter och viten för försummelse i

fråga om avlämnande av räkenskaper eller infordrade upplysningar, av

vilka bestämmelser behovet icke är detsamma hos alla revisionsmyndighe­

ter, samt om revisionsarbetets praktiska utformning, vilken givetvis bör

anpassas till revisionsmyndighetens organisation och arten av dess gransk-

ningsmaterial. Bestämmelser ha däremot föreslagits som, enär de äro av

principiell innebörd, böra vara lika för alla revisionsmyndigheter. Även

om utredningens förslag blir gällande komma alltså vissa detaljer i revi­

sionsarbetet att fortfarande bli olika för olika myndigheter; därest inne­

hållet i en revisionsmyndighets instruktion avviker från någon föreslagen

bestämmelse, bör givetvis instruktionen härutinnan ändras, om förslaget

blir antaget.

Författningsförslaget reglerar dels anmärkningsförfarandet och dels för­

farandet för utbekommande av belopp beträffande vilket anmärkning god­

känts genom lagakraftvunnet beslut i anmärkningsmål. Däremot berör

förslaget icke avskrivning av sådan statens fordran som uppkommit till

följd av felaktighet vid debitering eller medelsförvaltning.

Utredningen anser en utvidgning av möjligheterna till anmärkningar be­

träffande felaktighet, som missgynnat sakägare, vara önskvärd. För närva­

rande finnes författningsenlig skyldighet för revisor att framställa sådan

anmärkning blott i tullfrågor. I skattehänseende kompletteras anmärk­

ningsförfarandet i detta hänseende med en bestämmelse i uppbördsförord-

ningen som ålägger länsstyrelse alt efter underrättelse från riksräkenskaps-

verket återbetala för mycket erlagd skatt. Hos vissa af färsdrivande verk

föranleder vidare iakttagelse av felaktighet, som drabbat sakägare, regel­

mässigt åtgärd för rättelse. Utredningen tillägger följande.

Att revisors rätt att agera till förmån för sakägare nu är begränsad till

skatte- och tullområdena torde äga visst samband med att förvaltnings­

beslut på dessa områden vinna materiell rättskraft. Beträffande däremot

t. ex. anmärkning rörande löneutbetalning förhåller det sig tvärtom sä, alt

sakägaren icke drabbas av någon som helst rättskraft av beslut häröver.

Såväl i administrativ ordning som inför allmän domstol kan sakägarens

yrkande att tillerkännas det belopp, som enligt beslut över anmärkningen

30

icke borde ha utgått, upptagas till saklig prövning. Det föreslagna förfa­

randet innebär emellertid att ändamålet med revisionsverksamheten i viss

mån förändras. Under tidigare skeden har huvudvikten i verksamheten

lagts på rättelser i efterhand, varvid intresset att återbekomma felaktiga

utbetalningar stått i förgrunden. Revisionsarbetets fiskaliska karaktär tog

sig i rättspraxis uttryck bl. a. däri, att revisor icke kunde anföra besvär i

anmärkningsmål till sakägares fördel. På senare tid har revisionsmyndig­

heternas uppgift att förebygga fel utvidgats och starkare betonats. Utred­

ningens förslag innebär såtillvida ett ytterligare steg i denna riktning, att

anmärkningsprocessens bibehållande motiverats med bl. a. önskvärdheten

av ledande prejudikat. Denna synpunkt torde tala för att anmärkning skall

kunna framställas till sakägarens fördel även beträffande annat än skatt

och tull. Till stöd härför kan också åberopas, att sakägare på skatte- och

tullområdena icke böra intaga annan ställning mot det allmänna än övriga

sakägare.

Utredningen föreslår därför, att revisors rätt att framställa anmärkning

utvidgas till att även avse felaktighet, som åsamkat sakägare förlust. Där­

med följer även rätt för revisor att föra sådan talan hos högre instans.

Anledning att i den nya anmärkningsprocessen pröva vem som skall an­

ses vara redogörare eller eljest ersättningsskyldig saknas enligt utredning­

en. Emellertid finns även i det föreslagna förfarandet behov av att någon

uppträder för att såsom part taga ställning till revisorns i anmärkningen

framförda påståenden. Myndighet eller annan, mot vars räkenskaper anmärk­

ningen riktas, samt den tjänsteman som vidtagit den anmärkta åtgärden och

som därför har ett berättigat intresse av att få försvara densamma bör enligt

utredningens mening få komma till tals i processen. Detsamma bör gälla

beträffande sakägaren, enär målet rör honom såtillvida att antingen krav

på det anmärkta beloppets utfående kan komma att riktas mot honom eller

förlust kan komma att åsamkas genom den anmärkta åtgärden.

Rörande revisors möjlighet att återkalla anmärkning anför utredningen

följ ande.

Revisor kan för närvarande förfoga över tvisten i anmärkningsmål på så

sätt, att högre instansmyndighet är förhindrad att i sak pröva revisions­

myndighets beslut att gilla framställd anmärkning, därest revisorn medger

av kronans motpart besvärsvägen framställt yrkande om ogillande av an­

märkningen. Ett dylikt medgivande har alltså samma verkan som ett

återkallande av anmärkningen. Enligt utredningens mening finns icke skäl

att i anmärkningsförfarandet tillerkänna revisor större förfoganderätt

över processföremålet än vad t. ex. taxeringsintendent har i taxeringspro-

cessen. Sedan revisionsmyndighet prövat anmärkning bör revisorn alltså

icke kunna återkalla denna.

I motsats till vad som för närvarande gäller bör enligt utredningens me­

ning anmärkning få riktas mot samma åtgärd mer än en gång, om ny

grund kan åberopas. Eljest skulle revisor för att vara säker på att en an­

märkt felaktighet skall kunna rättas vara nödsakad att åberopa alternativa

grunder till stöd för sin talan, vilket kan verka betungande på revisions­

arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

31

I författningsförslaget har intagits en bestämmelse om rätt för myndig­

het att låta anmärkning förfalla, om anmärkningen rör sig om belopp av

ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning skulle vålla mer arbete

och kostnad än vad som motsvarar det belopp varom fråga är. Leuteration

medges för närvarande även i vissa fall om anmärkningen visserligen är

lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det all­

männas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl före­

ligger. Härom anför utredningen följande.

Bestämmelsen motiverades vid sin tillkomst med behovet av att kunna ef­

tergiva ersättningsanspråk i fall då det skulle synas orimligt eller oskäligt

att göra detsamma gällande. Enär ersättningsskyldighet icke skall utkrävas

i den föreslagna processen, kan dylik leuterationsrätt icke bibehållas med

sagda motivering. Såsom förslaget är utformat kan fråga endast uppstå hu­

ruvida behov föreligger av en bestämmelse vilken skulle ge revisionsmyndig­

het rätt att från vidare handläggning utmönstra sådana anmärkningsärenden

som, ehuru vederbörande anmärkning gillats, avsett åtgärder vilka icke

grundat ersättningsskyldighet för sakägare eller statstjänsteman (redogö­

rare). Bedömandet av en anmärkt åtgärd ur de synpunkter som innefattas

i nu förevarande leuterationsbestämmelse kan alltså under inga omständig­

heter ske inom ramen för den föreslagna processen utan först i samband

med frågan om utkrävande av ett i processen fastställt anmärkningsbelopp.

En motsvarighet till denna leuterationsbestämmelse har därför i utredning­

ens förslag intagits bland stadgandena rörande förfarandet för utbekom­

mande av fastställt anmärkningsbelopp. Den leuterationsrätt, som för när­

varande tillkommer kammarrätten såsom besvärsinstans, blir enligt för­

slaget avskaffad.

Enligt gällande bestämmelser skall en anmärkning för att kunna prövas

av revisionsmyndigheten i princip delges redogöraren inom tre år från den

dag räkenskapen inkommit till myndigheten. Utredningen anser att, om re-

dogöraransvaret avskaffas och ersättes med vanligt tjänsteansvar, något be­

hov av särskild, kortare preskriptionstid i anmärkningsfrågor inte föreligger.

De allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga över hela

linjen i fråga om tjänstemans ersättningsskyldighet.

Frågan om möjligheten att använda ett anmärkningsbelopp för kvitt­

ning mot en sakägaren tillkommande fordran beröres ingående i be­

tänkandet.

För närvarande förekommer sådan kvittning i viss utsträckning. Utred­

ningen framhåller att kvittningen ofta torde företagas utan att sakägaren

godkänt den i förväg och t. o. in. mot hans bestridande. Särskilt gäller det

sagda beträffande de vanligast förekommande anmärkningsfallen, näm­

ligen sådana som avser löneförmåner. Framgår det av ett anmärkningsut-

slag, att eu tjänsteman uppburit lön med för högt belopp, ligger det nära

till hands att avdraga beloppet å tjänstemannen därefter tillkommande

lön. Då det emellertid synes tveksamt under vilka förutsättningar och i

vad mån kvittning lagligen kan eller bör ske statsverket och enskilda

emellan, har utredningen ansett sig böra undersöka möjligheten och lämp­

ligheten av sådan kvittning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Rörande de civilrättsliga reglerna om kvittning in. in. anföres följande.

Som allmän regel anses gälla, att en gäldenär, som i sin tur äger en till

betalning förfallen fordran lios borgenären, kan helt eller delvis betala sin

skuld genom att förklara sig avstå från sin fordran. Regeln är dock inga­

lunda undantagslös. Sålunda utgör exempelvis 7 kap. 6 § andra punkten

föräldrabalken hinder mot alt genom kvittning betala underhållsbidrag

som där avses. Vidare torde på grund av 10 kap. 17 § sista stycket rätte­

gångsbalken två fordringar icke mot ena partens vilja kunna kvittas mot

varandra med mindre en och samma domstol är behörig pröva dem båda.

Det sist sagda kan vara av särskild betydelse vad beträffar förhållandet

statsverket och enskilda emellan. Sålunda kan icke kvittning ifrågakomma

när det ena fordringsanspråket skall slutgiltigt prövas av allmän domstol

och det andra, såsom ofta är fallet i offentligrättsliga förhållanden, av ad­

ministrativ myndighet eller domstol. Detsamma torde analogivis böra gälla

när anspråken skola slutgiltigt prövas av skilda administrativa organ.

Så mångförgrenad som statens verksamhet är kan det vidare ifrågasät­

tas i vad mån fordringar och skulder, uppkomna inom olika sådana verk­

samhetsgrenar, rimligen böra få kvittas mot varandra även då hinder av

förut angivet slag icke möter häremot. Frågan har behandlats i den rätts­

vetenskapliga litteraturen (se t. ex. Herlitz: Föreläsningar i förvaltnings­

rätt III s. 492 f och 547 f, Hessler i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 310

f, Jägerskiöld i samma tidskrift 1954 s. 328 f, Rodlie: Obligationsrätt s. 56 f

och 59 f samt Sundberg: Allmän förvaltningsrätt s. 192) utan att något

entydigt och uttömmande svar lämnats på densamma. Emellertid torde,

oavsett hur frågan ur rent rättslig synpunkt må bedömas, praktiska hinder

oftast föreligga mot kvittning i dessa fall. Det kan ju t. ex. icke rimligen

fordras att en myndighet, då den har att verkställa en utbetalning, dess­

förinnan skall ha hos andra myndigheter efterhört om möjlighet till kvitt­

ning föreligger.

Sill ställningstagande till frågan motiverar utredningen på följande sätt.

När det för utredningen gällt att taga ställning till frågan, huruvida ett

i anmärkningsmål enligt utredningens förslag fastställt anniärkningsbe-

lopp må kunna få användas för kvittning, har på grund av det nyss sagda

de fall stått i förgrunden, då fordran och genfordran äro att hänföra "till

en och samma myndighets verksamhet, ehuru problemet principiellt sett

har en vidare omfattning. Utredningen har därvid kommit till den uppfatt­

ningen att frågan bör — med viss reservation — besvaras jakande. Ett be­

lopp, vilket i anmärkningsväg och således vid omsorgsfull och sakkunnig

administrativ prövning befunnits ha av viss myndighet felaktigt utbetalts,

synes nämligen, såvitt och i den mån icke särskilda omständigheter lägga

hinder i vägen härför, kunna få avräknas vid myndighetens kommande

utbetalningar till den som med orätt uppburit detsamma. (Jfr MO:s ämbets-

berättelse 1946 s. 365 f. En i viss mån motsatt mening, se Westerberg: Om

rättskraft i förvaltningsrätten s. 264, 726 f och 730.) Det kan knappast

böra fordras att myndigheten i sådant fall, ehuru en faktisk möjlighet att

kvitta föreligger, skall nödgas vid allmän domstol föra talan om utfående

av beloppet. Ivvittningsrätten innebär ju betydande fördelar, och därför bör

staten icke frivilligt genom administrativ praxis eller lagstiftning onödigt­

vis avhända sig densamma. Att ett i anmärkningsmål fastställt anmärk-

ningsbelopp må kunna användas för kvittning har för övrigt redan stad­

gats beträffande visst slag av statsbidrag. Jämlikt 21 § kungörelsen den 19

dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skol-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

33

väsendet äger nämligen länsskolnämnd i samband med att nämnden beslu­

tar om storleken av statsbidrag till kommun förordna, att från statsbidraget

skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket

gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för

tidigare redovisningsår.

Den av utredningen gjorda reservationen i fråga om verkställande av kvitt­

ning hänför sig i första hand till sådana fall då förbud mot kvittning gäller.

Exempel härpå återfinnes särskilt i de författningar som reglerar statens

bidrags- och understödsverksamhet. Sålunda torde av 39 § lagen om folk­

pensionering, 12 § lagen om allmänna barnbidrag, 38 § familjebidragsför-

ordningen och 106 § lagen om allmän sjukförsäkring kunna e contrario slu­

tas, att folkpension, barn- eller familjebidrag eller sjukhjälp som någon i

god tro uppburit med för högt belopp icke må återkrävas och således icke

får avdragas vid senare utbetalning av förmånen i fråga.

Utredningen tillägger bl. a. följande.

Om av ett lagakraftvunnet beslut i den av utredningen föreslagna an-

märkningsprocessen framgår, att en befattningshavare uppburit för mycket

i lön, måste ett mot honom riktat återkrav (s. k. condictio indebiti) anses

i och för sig väl grundat. Enligt utredningens mening må därför i sådana

fall kvittning genom avdrag å befattningshavaren sedermera tillkommande

lönebelopp kunna ifrågakomma. Därmed är dock icke sagt att så alltid

bör ske. 1 detta hänseende må särskilt erinras om den begränsning som rät­

ten till återkrav i dylika fall enligt vissa uppmärksammade rättsfall ansetts

vara underkastad (se NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475, jfr dock 1942 s. 101).

Hänsyn till rättspraxis på området bör därför tagas då fråga är att i nu

behandlade fall mot befattningshavarens bestridande göra avdrag å hans lön.

Beträffande läroverksko mm uns ansvar för statsmedel (213 §

läroverksstadgan) föreslås icke någon ändring. Rörande arten av detta an­

svar anföres följande.

Därest medel, som kommunen uppburit för läroverks drift eller som skol­

styrelsen eljest har om händer för statsverkets räkning, utbetalas i strid

mot gällande författningar, är kommunen enligt nämnda paragraf skyldig

att efter beslut av riksräkenskapsverket återbetala motsvarande belopp till

statsverket. Äterbetalningsskyldighet föreligger dock icke om den felaktiga

utbetalningen grundats på beslut av statlig myndighet. Över beslut av riks­

räkenskapsverket om återbetalning enligt § 213 må enligt § 215 besvär an­

föras hos kammarrätten.

Läroverkskommuns nämnda ansvar kan betraktas som en särskild form

av ansvar för disposition av statsmedel, vid sidan av redogöraransvaret men

jikartat med detta. Ansvaret innebär skyldighet för läroverkskommun att

gentemot statsverket svara för alla objektivt sett författningsstridiga utbe­

talningar, grundade på beslut av kommunens egna organ eller befattnings­

havare. Mot dessa liksom mot dem till vilka utbetalningarna gjorts bör väl

kommunen i mån av befogenhet äga regressrätt, men huruvida sådan be­

fogenhet föreligger torde få prövas av allmän domstol med ledning av all­

männa rättsregler.

Utredningen anser, att de skäl som föranlett förslaget om redogöraran-

svarets slopande inte kan göras gällande med samma styrka i fråga om lä-

I! Itihaiuj till riksdagens protokoll 1961. t samt. Xr 119

34

roverkskommuns ansvar. Detta ansvar infördes så sent som år 1958 och in­

nebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de kommunala orga­

nens och befattningshavarnas rätta handliavande av statsmedel. Att denna

garanti innebär ett strikt ekonomiskt ansvar kan, enligt utredningens upp­

fattning, inte anses stridande mot det allmänna rättsmedvetandet på sam­

ma sätt som redogöraransvaret mången gång visat sig vara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

IY. Remissyttrandena

Redogöraransvaret

Förslaget att avskaffa det särskilda redogöraransvaret har tillstyrkts av

samtliga remissinstanser utom en, nämligen justitiekanslersämbetet, som i

stället förordar en mera begränsad reform i syfte att lindra redogörarnas

nuvarande ansvar.

Statens organisationsnamnet ger uttryck för den uppfattningen att mild­

ringen av redogöraransvaret kan förväntas befrämja effektiviteten inom

den statliga medelsförvaltningen.

Kammarrätten finner att redogöraransvaret måste anses äga avsevärda

fördelar såsom ett medel att hos därav berörda tjänstemän inskärpa vikten

av noggrannhet och vaksamhet. Kritiken mot redogöraransvaret och utred­

ningens undersökningar visar emellertid att allvarliga principiella olägen­

heter förefinnes. Det synes även uppenbart, att ett system som för att

inte medföra alldeles orimliga verkningar förutsätter konstant tillämp­

ning av ett extraordinärt rättsmedel, nådeinstitutet, inte kan anses tillfreds­

ställande ur principiell synpunkt. Då någon motsvarighet till redogörar­

ansvaret icke torde förekomma i något annat land och behov av sådant

ansvar inte gjort sig gällande vare sig i den kommunala förvaltningen el­

ler i det enskilda näringslivet, synes det inte behöva befaras att menliga

följder för statsverket skulle inträda, om redogöraransvaret avskaffas. Kam­

marrätten har fördenskull icke något att erinra mot att så sker.

Försvarets civilförvaltning framhåller att även om redogöraransvarets

existens inom försvaret, åtminstone vad angår kassacheferna, knappast kan

anses ha haft större betydelse för undvikande av felaktigheter genom för­

summelse och oaktsamhet, torde dess stränghet dock ha utgjort en återhål­

lande faktor i fråga om utbetalningar, som synts redogörarna tveksamma.

Civilförvaltningen befarar att, i den mån sakägarnas villighet att betala har

sin grund i önskan att redogöraren personligen icke skall åsamkas förlust,

risk föreligger att redogöraransvarets avskaffande kommer att minska sak­

ägarnas benägenhet att betala. Utvecklingen under senare år och icke minst

de fall, där — med rätt eller orätt — god tro åberopats, synes ge stöd för

detta antagande. Någon garanti för att frivillig betalning från sakägarnas

sida även framdeles skall förekomma i samma utsträckning som hittills

kan i varje fall icke anses föreligga. Emellertid har de på senare tid av­

30

dömda fallen av regresstalan, där god tro åberopats av sakägaren, i fråga

om möjligheterna för redogörarna att »söka sitt åter» givit dessa en sämre

ställning än tidigare. Det måste vid sådant förhållande i många fall fram­

stå såsom oskäligt att åberopa det särskilda redogöraransvaret. Civilförvalt­

ningen erinrar även om utvecklingen mot centralisering och mekanise­

ring med användande i ökad omfattning av hålkorts- och databehandlings-

maskiner inom vissa områden, exempelvis utbetalning av löner. Då utbe­

talning sker på dylikt sätt synes det personliga redogöraransvaret otymp­

ligt och i många fall ohållbart. — Vid övervägande av skälen för och emot

anser därför civilförvaltningen i likhet med utredningen, att det speciella

redogöraransvaret nu bör slopas. Det synes icke förenligt med nutida krav

på billighet och rättvisa, att redogörare, som iakttagit normal aktsamhet

och vidtagit de åtgärder till förhindrande av förlust för statsverket, vilka

rimligen kan krävas av honom, likväl skall kunna ådömas ersättningsan­

svar.

Besvärssakkunniga anser att redogöraransvaret är så strängt, att det ej

sällan leder till resultat, som är direkt stötande för rättskänslan. Behovel

av ändrade regler är uppenbart. En reform bör, fortsätter de sakkunniga,

ta sikte på att mildra de anspråk, som nu ställes på redogörarna. Besvärs­

sakkunniga finner dock att ett ställningstagande till frågan om redogörar-

ansvarets slopande försvåras därav att, på grund av att redogöraransva­

ret hittills tillämpats, en domstolspraxis saknas, som skulle klarlägga vad

ett vanligt civilrättsligt skadeståndsansvar innebär på nu förevarande om­

råde. Någon tydlig uppfattning om innebörden av civilrättsligt ansvar

för en tjänsteman, som nu har redogöraransvar, kan överhuvud icke vin­

nas. Ett upphävande av redogöraransvaret utan vidtagande av andra åt­

gärder kan därför leda till att det nuvarande rättsläget brytes, utan att

man på förhand med bestämdhet kan säga vad som träder i stället. Avse­

värd tid kan komma alt förflyta, innan en klar praxis utformats av de

allmänna domstolarna. Mot bakgrund av hittillsvarande praxis i anmärk-

ningsmål kan domstolarna tänkas komma att kräva, att den som företager

utbetalning eller verkställer uppbörd fullgör dessa sina uppgifter på ett

felfritt sätt. Berörda tjänstemäns ansvar skulle då förbliva i det närmaste

strikt. Möjligt är också att domstolarna snarare kommer att influeras av

paralleller från förhållandena inom den enskilda arbetsmarknaden. Man

får emellertid, enligt besvärssakkunniga, antaga, att domstolarna vid an­

svarets utformning kommer att ta hänsyn till de statliga arbetsuppgifternas

karaktär och vikten av förvaltningens rationella och effektiva bedrivande.

Besvärssakkunniga förordar därför såsom eu tänkbar lösning all eu för­

fattning utfärdas med tjänsteföreskrifter för sådana tjänstemän som före­

tar utbetalning eller verkställer uppbörd. Domstolarna skulle då få ett täm­

ligen säkert underlag, på vilket de kan bygga sin praxis. - Eu allmän över­

syn av gällande tjänsteföreskrifter på redogörarområdet är påkallad i det­

ta sammanhang, eftersom åtskilliga föreskrifter torde utgå från existensen

av det nuvarande ansvaret.

Kanyl. Maj. ts proposition nr 11.9 ur 1961

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Även justitiekansler sämbete t berör frågan om vilket ansvar, som skulle

åvila redogörare om den föreslagna reformen genomfördes. Det är, fram­

håller ämbetet, måhända osäkert, om det allmänna tjänsteansvaret inrym­

mer ersättningsskyldighet för fel i tjänsten, som vållat skada, även om fe­

let ej är straffbart, således åtminstone att hänföra till tjänstefel enligt 25

kap. 4 § strafflagen. Det synes också i någon mån ovisst, om det ansvar

som enligt förslaget skall ersätta redogöraransvaret förutsätter, att det be­

gångna felet är straffbart såsom tjänstefel eller det är tillfyllest med ett

fel av mindre grov beskaffenhet. Ämbetet anför bl. a. följande.

Ä ena sidan vill det förefalla, som om tjänstefel skulle vara en förutsätt­

ning för inträde av ersättningsskyldighet enligt förslaget, å andra sidan sy­

nes ej oberättigat ställa frågan, om detta verkligen är fallet, eftersom så­

dana fel av redogörare, som äro tjänstefel, anses böra åtalas och icke

skola ge upphov till anmärkningsmål. Det skulle måhända i så fall ligga

nära till hands att förmoda, att för ersättningsskyldighet ej fordrades, att

redogörare gjort sig skyldig till »tjänstefel», utan att det räckte med eu

lägre grad av vållande hos denne. Emellertid förefaller ej osannolikt, att

utredningen räknat med att i praktiken åtal vanligen ej anställes för de

tjänstefel, varom här är fråga, och att följaktligen hinder ej möter att be­

handla dem anmärkningsvägen.-------------Huruvida det är lämpligt att, så­

som här antagits, grunda ersättningsskyldigheten för redogörare å be­

gånget tjänstefel och samtidigt förutsätta, att detta ämbetsbrott ej varder

åtalat, lärer kunna starkt ifrågasättas. Detta så mycket mer som ju åtals­

plikt föreligger för allmänna åklagare, så snart till deras kännedom kom­

mer, att brott begåtts. Uteslutet är ej heller, att mot vad som i ett enskilt

fall måhända antagits åtal kommer att väckas för tjänstefelet, sedan an-

märkningsprocessen kommit i gång. Vad angår felaktigheter, som beivras

i disciplinär väg såsom tjänstefel, må här tilläggas, att enligt 25 g 4. all­

männa verksstadgan disciplinärt förfarande ej är avsett att inledas, såvida

anledning finnes att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter — oavsett vad som kan anses vara

gällande rätt eller förslagets ståndpunkt beträffande området för ersätt­

ningsskyldighet — om icke redogöraransvaret i så måtto bör bibehållas, att

ersättningsskyldighet för redogöraren inträder vid lägre grad av vållande

än sådant som kräves för tjänstefel. Om det med hänsyn till samtliga före­

liggande omständigheter finnes skäligt och billigt, skulle felet, ehuru det ej

förskyller straffansvar för tjänstefel, medföra skyldighet för redogöraren

att ersätta den genom felet vållade skadan. Det kan icke uteslutas att det be­

träffande fel i redogörartjänsten finns ett område, där ett förelupet fel icke

är att bedöma som tjänstefel men likväl bör föranleda skadeståndsansvar,

utan att detta kan anses oskäligt. Vidare framhålles, att verkningarna av ett

fullständigt avskaffande av redogöraransvaret icke kan med önskvärd trygg­

het överblickas, särskilt med hänsyn till betydelsen av att kravet å nog­

grann hushållning med statens medel alltjämt verksamt upprätthålles ocb

att sakägarnas villighet att ersätta genom redogörares fel oriktigt erhållna

medel ej utan tungt vägande skäl beaktansvärt försvagas.

Även försvarets civilförvaltning uttalar sig om det ansvar, som framde­

les åvilar redogörare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

37

Redogöraransvarets avskaffande kan givetvis icke innebära, att en stats­

tjänsteman, som fattar förvaltningsbeslut med ekonomiska konsekvenser,

skulle vara befriad från allt ansvar för sitt beslut. Utgångspunkten för det

ansvar, som härvidlag åligger honom, lärer vara de med ifrågavarande be­

fattning förenade tjänsteåliggandena. För olika befattningar och för skilda

förvaltningsområden kan dessa åligganden vara relativt sldftande. För för­

svarets del torde föreskrifterna i allmänt försvarsförvaltningsreglemente

(SFS 1954: 587) kunna ge viss ledning.

Statens sakrevision anser att redogöraransvaret visserligen är av icke

ringa betydelse för den statliga ekonomiska verksamheten men att övervä­

gande skäl dock talar för att denna speciella ansvarsform modifieras i olika

avseenden. Det väsentliga från statsverkets synpunkt anges vara att den

statliga medelsförvaltningen är föremål för en effektiv och planmässig ka­

meral revision, även om denna icke bygger på redogöraransvar och anmark-

ningsprocess i deras nuvarande form. Sakrevisionen anser dock att frågan

om redogöraransvarets avskaffande bör prövas i ett sammanhang med det

år 1958 framlagda förslaget till lagstiftning om det allmännas skadestånds­

ansvar.

Svenska stadsförbundet berör frågan om läroverkskommuns ansvar gent­

emot statsverket beträffande statsmedel, som tillförts kommunen för läro­

verkets drift. Förbundet erinrar om att skolförfattningssakkunniga i sin

den 29 januari 1958 avgivna promemoria anförde att det, om det statliga

redogöraransvaret slopades eller modifierades, kunde vara anledning alt ta

upp frågan om läroverkskommuns ansvar till ny prövning. Stadsförbundet

ifrågasätter, om inte ansvaret nu borde modifieras på sätt som svarar mot

vad som föreslagits i fråga om de statliga redogörarnas ansvar.

Skolöverstyrelsen anser däremot, i likhet med utredningen, att det strikta

ansvar, som innebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de

kommunala organens och befattningshavarnas rätta liandhavande av stats­

medel, som ställts till kommunens förfogande, bör bibehållas, överförandet

till kommunerna av läroverkens ekonomiska förvaltning torde förutsätta

ett kommunens ansvar av denna art.

I några yttranden berörs frågan om formen för ett upphävande av redo­

göraransvaret. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte det nuva­

rande ansvaret har sådan hävd, att dess upphävande bör komma till ut­

tryck i ett av Kungl. Maj :t och riksdagen meddelat beslut. Enligt besvurs-

sakkunnigas uppfattning ler det sig numera naturligt att betrakta regler­

na om redogöraransvaret såsom civilrättsliga regler och de torde med hän­

syn härtill böra upphävas genom civillagstiftning. 1 den mån positiva skade­

ståndsregler för statstjänstemännen kan meddelas i lag, hade bestämmel­

sen om redogöraransvarets avskaffande liafl sin givna plats i en sådan

lag. Om en allmän tjänstemannalag funnits, skulle likaså den erforderliga

bestämmelsen ha kunnat inlagas såsom eu övergångsbestämmelse i denna.

Skulle man icke anse civillagstiflningens form erforderlig, bör bestämmel­

sen i stället intagas i eu författning, vilken är antagen med riksdagen.

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 ur 1961

Anmärkningsprocessen

Vad utredningen föreslagit i fråga om anmärkningsprocessen har av fler­

talet remissinstanser tillstyrkts, lielt eller till väsentliga delar.

Några remissinstanser har dock ifrågasatt om icke med eu omläggning av

anmärkningsprocessen bör anstå i avvaktan på en lösning av frågan om

statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Det erinras i dessa yttranden

om att ett betänkande i frågan framlagts år 1960 (SOU 1960: 10). Riksrä-

kenskapsverket anför följande.

Därest de fortsatta övervägandena beträffande frågan om förhandlings­

rätt för statstjänstemännen skulle leda till att deras anställnings- och löne­

villkor komma att grundas på kollektivavtal, kommer även frågan om för­

farandet i anmärkningsmål, i vart fall sådana som avse löneförmåner, i ett

nytt läge. Sålunda får antagas att kollektivavtalstvister på tjänstemanna­

området komma att handläggas av arbetsdomstolen, vilken därvid torde

erhålla en sådan sammansättning, att sakkunskap i tjänstemannaförhållan­

den blir företrädd. Här aktualiserade frågor böra beaktas Aid fortsatta över­

väganden beträffande anmärkningsprocessens slutliga utformning.

Statens sakrevision framhåller att förslaget angående statstjänstemäns

förhandlingsrätt kan komma att medföra icke oväsentliga modifieringar i

fråga om bl. a. anmärkningsmålens omfattning och handläggning. I avvak­

tan på denna reform bör det kunna ifrågasättas att mera provisoriskt införa

en bestämmelse om rätt för vederbörande revisionsmyndighet att inom vis­

sa gränser i efterhand eftergiva i anmärkningsväg till återbetalning fastställ­

da belopp. En av förutsättningarna härför bör bl. a. vara att det är klart

ådagalagt, att beloppet icke kan tagas ut av vederbörande sakägare.

Även statskontoret, försvarets civilförvaltning och vattenfallsstyrelsen pe­

kar på konsekvenserna i nu förevarande hänseende av ett genomförande

av förslaget om statstjänstemäns förhandlingsrätt.

I några remissyttranden uttalas tvekan inför den principiella omlägg­

ning av anmärkningsprocessen som föreslagits. Statskontoret ifrågasätter

sålunda om tillräckliga skäl föreligger för ett bibehållande av denna pro­

cessform, då besluten icke längre skall medföra rättskraft mot redogöraren.

Statskontoret vill dock med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan

inte motsätta sig förslaget. Kammarrätten framhåller att det nuvarande

anmärkningsförfarandet kan karakteriseras som ett administrativt process­

institut, vari fastställes huruvida kronan äger ett anspråk mot viss eller vis­

sa enskilda. Kammarrätten tillägger följande.

I det föreslagna förfarandet däremot skulle endast fastställas huruvida

enligt kronans mening den yttersta grunden för ett eventuellt anspråk fö­

religger, och detta utan att det samtidigt avgöres mot vem eller vilka an­

språket skall riktas. Det gäller med andra ord att träffa avgörande om en

enda, låt vara viktig faktor, som har betydelse för frågan om inledande

av ett judiciellt förfarande. Detta avgörande är otvivelaktigt av rent admini­

strativ karaktär. Förslaget kan följaktligen sägas innebära, att administra­

tiva uppgifter anförtros åt dömande instanser. Därmed torde också vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1!)61

39

sagt, att det föreslagna förfarandet icke rätteligen kan betecknas som en

process.

Kammarrätten har ansett det vara av värde, alt dessa förhållanden på­

pekas. Därmed har kammarrätten dock icke avsett att framställa någon

avgörande invändning mot det föreslagna förfarandet. Det synes icke finnas

någon anledning, varför icke detsamma skulle kunna fungera tillfredsstäl­

lande såsom ett rent administrativt institut. Att ett behov av förfarandet

föreligger, synes kammarrätten på de av utredningen anförda grunderna

sannolikt. Det torde även vara praktiskt riktigt att utnyttja den sakkun­

skap på området som förefinnes hos kammarrätten.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att utredningens förslag innebär

att staten avhänder sig ett låt vara föråldrat men från statens synpunkt

alltjämt relativt effektivt och föga kostnadskrävande medel att indriva be­

lopp, som oriktigt utgivits. Då framställt krav hestrides eller eljest icke för­

anleder betalning och om kronans ställning icke befinnes vara så stark att

kvittning kan tillgripas, bör övervägas att hänskjuta frågan om betalnings­

skyldighet till allmän domstols prövning. Vid dylikt övervägande måste

självfallet olika omständigheter beaktas, såsom det anmärkta beloppets

storlek, frågan huruvida sakägaren kan ha varit i god tro, utsikterna att

i händelse av en för kronan gynnsam utgång av målet utfå något av sak­

ägaren, med förfarandet förenade kostnader in. in. I åtskilliga fall måste

dessa överväganden leda till att myndigheten finner sig icke rimligen böra

vidtaga ytterligare åtgärder och att saken sålunda får förfalla. — Den

föreslagna processordningen utgör, enligt civilförvaltningen, ett försök til!

modernisering av den genom praxis utvecklade anmärkningsprocessen, av

vilken man velat ta tillvara vissa värdefulla sidor. Civilförvaltningen tilläg­

ger följande.

Eftersom ett gillande av eu anmärkning icke i första hand innebär åläg­

gande att ersätta statsverket liden förlust utan ett konstaterande av att kro­

nan har en fordran av sådan beskaffenhet att den kan användas för kvitt­

ning, vill ämbetsverket ifrågasätta, om ett system med fastställande av an­

märkning måste anses ofrånkomligt. Kvittning enligt vanliga civilrälts-

liga grunder bör kunna tillgripas utan sådant fastställande, även om vissa

garantier bör skapas för att kvittning icke tillgripes i en omfattning som

kan anses obillig mot vederbörande sakägare. I sådana fall, där delade me­

ningar råder mellan å ena sidan revisionsmyndigheten och å andra sidan

den för den felaktiga åtgärden ansvariga myndigheten eller sakägaren om

åtgärdens riktighet, kunde det måhända även med hänsyn till rättssäker­

heten vara tillfyllest, om utan formbundet förfarande ett auktoritativt och

bindande uttalande om den tveksamma åtgärdens riktighet kunde erhållas

från ett centralt organ med erforderlig insikt i hithörande frågor. Såsom

sådant centralorgan torde i princip riksrevisionsverket i särskild, kvalifice­

rad sammansättning kunna fungera. I fråga som uteslutande eller övervä­

gande rör föreskrifter in. in., utfärdade av annat centralt ämbetsverk, kan

givetvis tänkas att detta fungerar såsom auktoritativt organ i nu ifrågava­

rande hänseende. Eu dylik anordning synes närmast kunna bli aktuell

inom sådana förvaltningsområden, där specialrevision finnes inrättad. Med

hänsyn till den möjlighet, som nu finnes att besvärsvägen bringa mål om

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

avlönings- in. fl. förmåner under kammarrättens prövning — och någon

ändring härutinnan synes icke i förevarande sammanhang ha förutsatts —

torde det i enhetlighetens intresse vara erforderligt att även i ärenden av

nyssberörd art tillåta fullföljd till kammarrätten.

Justitiekansler sämbetet hyser viss tvekan om icke möjlighet bör före­

ligga att i anmärkningsprocessen slutgiltigt pröva frågan om redogörares

ersättningsskyldighet och i förekommande fall ålägga redogöraren sådan

skyldighet. Ämbetet anför bl. a. följande härom.

Det torde icke vara obefogat göra gällande, att det långt ifrån är säkert,

att de allmänna domstolarna äro mera skickade än ifrågavarande admi­

nistrativa myndigheter — och förvaltningsdomstolar — att bedöma, om

sådan försummelse förelupit i fråga om en redogörares fel, att redogöraren

bör dömas till ersättningsskyldighet. De administrativa myndigheterna lik­

som förvaltningsdomstolarna torde ha en vida rikare erfarenhet än vad

de allmänna domstolarna vanligen äga av förvaltningsverksamhet och

kunna därför mången gång ha större förutsättningar än dessa att komma

till en riktig uppfattning rörande vad som skäligen bör fordras av en re­

dogörare. Särskilt om en reform av redogöraransvaret, i enlighet med vad

ämbetet ifrågasatt, skulle innebära möjlighet att ålägga ersättningsskyl­

dighet för redogörare med anledning av begånget fel, som ej är att hän­

föra till tjänstefel, synes kunna ifrågasättas en sådan ordning som den

nu antydda.

Besvärssakkunniga understryker däremot, att skadeståndsfrågor i före­

varande sammanhang bör prövas och avgöras av allmän domstol. I sitt ytt­

rande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:

43) har de sakkunniga framhållit, att starka skäl talar för att alla mål, där

allmänna skadeståndsrättsliga bedömningar kommer i fråga, hänföres till

de allmänna domstolarnas kompetens till tryggande av en enhetlig praxis.

De sakkunniga ansluter sig helt till utredningens uppfattning, att det bör

ankomma på allmän domstol och icke på revisionsmyndigheterna och kam­

marrätten att pröva mål om ifrågavarande tjänstemäns ersättningsskyldig­

het. Härmed skulle såsom ett naturligt led i den allmänna utvecklingen den

sista rest av den gamla administrativa domsrätten över tjänstemännen, som

för närvarande utövas i samband med redogöraransvarets utkrävande, upp­

hävas. Besvärssakkunniga understryker emellertid att därav självfallet icke

följer att för alla frågor avseende ersättningsskyldighet, som nu avgöres

anmärkningsvägen, allmän domstol i stället skall behöva anlitas. Det nor­

mala förfarandet förutsättes tvärtom bli, att statens anspråk fastställes i

administrativ ordning, helst som resultat av en uppgörelse med tjänsteman­

nen. Endast om denne ej godtager statens anspråk, blir det anledning för

staten att stämma honom till allmän domstol. I den mån staten genom ett

administrativt beslut bestämmer sitt anspråk, kommer utgångspunkt att

föreligga för en besvärsprocess rörande detta spörsmål, i allmänhet med

Kungl. Maj:t i statsrådet som slutinstans.

Det i betänkandet föreslagna anmärkningsförfarandet kommer att inne­

bära ett förfarande för tolkning av vissa statliga författningar av betydelse

41

för statens inkomster och utgifter. Besvärssakkunniga finner det uppen­

bart att behov av ett sådant förfarande föreligger och tillstyrker därför att

anmärkningsprocessen inte avskaffas utan ombildas till ett förfarande för

meddelande av besked om tolkning av författningar och beslut, som skall

läggas till grund för utbetalningar och verkställande av uppbörd. — Den

av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen skulle emellertid även

fortsättningsvis tjäna som medel för staten att få vissa fordringar fastställ­

da hos tredje man, bl. a. avseende skatter och tullar. Enligt besvärssakkun-

nigas mening bör det nya anmärkningsförfarandet likväl få en klar och en­

tydig målsättning: att meddela tolkningsbesked. Enligt sakens natur måste

helt olika krav ställas på en process, som skall leda till exigibla beslut gent­

emot enskilda skattskyldiga och mot läroverkskommun, å ena sidan, och på

ett förfarande, som skall utmynna i oförbindande tolkningsbesked, å andra

sidan. Goda möjligheter finnes att tillgodose de behov, som den nuvarande

anmärkningsprocessen fyller med avseende å statens tull- och skattekrav

efter andra linjer. Spörsmålet om framställande av krav mot läroverks­

kommun bör, enligt besvärssakkunniga, göras till föremål för reglering i

särskild författning och avfattas så, att den kan vinna tillämpning över

huvud taget, när staten i anledning av vid revision uppmärksammad fel­

aktighet med avseende å användning av statsbidrag finner sig böra rikta

krav mot kommun. Den ordning, som tillskapats beträffande redovisning

av läroverksmedel, kan nämligen förmodas komma att följas av andra och

liknande med avseende å andra slag av statsmedel, som ställes under kom­

muns förvaltning.

Författningsförslaget

Den i författningsförslagets 9 § ingående regeln om kvittning av an­

mält belopp mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket har blivit

föremål för diskussion.

Vattenfallsstyrelsen finner den föreslagna kvittningsregeln innebära en

avsevärd lättnad för såväl redogörare som revisionsmyndighet, även om

kvittningsförfarandet redan nu förekommer i förhållandevis stor utsträck­

ning. Även järnvägsstyrelsen anser att kvittningsbestämmelsen i hög grad

kommer att underlätta förfarandet vid återkrav av för mycket utbetalda

belopp, överståthållarämbetet finner det värdefullt att det redan nu prakti­

serade kvittningsförfarandet blir närmare reglerat men anser, att den före­

slagna bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att kvittning

mot sakägarens bestridande inte får ske, om anledning finns till antagan­

de, att en talan om beloppets återbekommande inte skulle bifallas.

Justitiekanslersämbetet framhåller att det kan vara vanskligt att avgö­

ra, om en befattningshavare som enligt beslut i anmärkningsmål uppburit

för mycket i lön bör få behålla medlen. På grund härav ifrågasätter ämbetet

om befattningshavarens intresse blir tillräckligt tillgodosett, om den myn­

dighet som har att utbetala lön till befattningshavaren skulle äga att mot

4

llihang till riksdagens protokoll

1 samt. A’r 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

42

löntagarens bestridande avräkna anmärkningsbeloppet på lönefordran. Äm­

betet finner det önskvärt att kvittningsfrågan blir föremål för bedömande

redan i samband med anmärkningsmålet.

I flera yttranden avstyrks däremot den i utredningsförslaget ingående

bestämmelsen om kvittningsförfarandet. Avstyrkanden förekommer sålun­

da i de yttranden som avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket, läns­

styrelsen i Stockholms län, besvärssakkunniga, Landsorganisationen i Sverige,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,

Tjänstemännens centralorganisation och Föreningen försvarets kassachefer.

Landsorganisationen i Sverige erinrar om att i svensk rätt för närvarande

saknas regler om tvångsvis kvittning av lönefordran mot arbetsgivares mot-

fordran. Med hänsyn till den allmänna räckvidden av kvittningsproblemet

ifrågasätter organisationen om problemets lösning bör föregripas genom

den föreslagna specialregleringen. Erfarenheten torde inte ha givit vid han­

den att behov av en sådan reglering föreligger. Även Tjänstemännens cen­

tralorganisation anser att frågan om arbetsgivares kvittningsrätt är av den

allmänna räckvidd att den inte bör bli föremål för lagstiftning i förevarande

sammanhang. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att kvitt-

ningsrätten innehåller så komplicerade juridiska bedömanden att det måste

anses olämpligt att låta kvittningsfrågan avgöras i en relativt summarisk

administrativ process. Det kan enligt organisationen heller inte godtas, att

en sakägare, som är statstjänsteman, skall komma i ett sämre rättsläge än

annan sakägare. Statstjänstemännens riksförbund anlägger liknande syn­

punkter på frågan.

Riksräkenskapsverket anser att kvittningsrätten i varje enskilt fall bör

bedömas med utgångspunkt från allmänt gällande rättsnormer. Med hän­

syn härtill förordar verket, att den föreslagna särskilda bestämmelsen inte

tas in i författningen. Besvärssakkunniga finner den föreslagna regeln

mycket vittsyftande till sitt innehåll. Med stöd av densamma skulle kronan

exempelvis kunna göra sig betald genom överskjutande skatt, som skall

återbetalas till vederbörande. Allvarliga betänkligheter möter mot införan­

de av en så vittgående rätt. I och för sig skulle en kvittningsregel visser­

ligen vara av värde, men de sakkunniga anser att saken bör tas upp och

utredas i ett större sammanhang än det förevarande. Kammarrätten anför

följande.

Enligt utredningens förslag skulle anmärkningsförfarandet i visst avse­

ende erhålla verkningar av exekutiv art. Kammarrätten åsyftar den före­

slagna rätten att kvitta fordringar — till exempel lönefordringar — å stats­

verket mot anmärkta belopp som i förevarande ordning räknats kronan till

fördel. Förslaget innebär, att kronan i detta speciella fall skulle få rätt att

utan föregående prövning av judiciell karaktär tillämpa ett förfarande av

exekutiv natur, något som eljest icke torde vara tillåtet. Den föreslagna

kvittningsrätten synes kammarrätten förkastlig ur rent principiell synpunkt,

och även ur praktiska och skälighetssynpunkter torde invändningar kunna

göras mot densamma. Den utformning som kvittningsbestämmelsen erhål­

lit i förslaget synes ingalunda utesluta att den kan komma att tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

43

på ett oskäligt sätt, även om utredningen genom sin motivering sökt före­

bygga en sådan tillämpning. Enligt kammarrättens mening bör ifrågavaran­

de bestämmelse utgå ur förordningen.

Besvärssakkunniga föreslår att anmärkningsförfarandet i fråga om s k a t-

t e r slopas. De sakkunniga anför följande.

Vad till en början gäller sådana skatter, vilkas uppbörd regleras av upp-

bördsförordningen, finnas redan i 70 § nämnda förordning regler om efter-

krav gentemot skattskyldig. Dessa torde utan svårighet kunna utbyggas sä,

att även riksräkenskapsverkets nuvarande skatteanmärkningar inordnas i

detta förfarande. I fråga om andra skatter torde en undersökning giva vid

handen, att det är möjligt att — i en gemensam särskild författning om

framställande av efterkrav gentemot skattskyldig på grund av vid debite­

ringen förelupna felaktigheter — samla erforderliga regler på detta om­

råde. Av särskild vikt är, att förfarandet utformas på sådant sätt, att det

mynnar ut i exigibla beslut. På detta sätt kunna dessa revisionskrav frikopp­

las från det egentliga anmärkningsförfarandet.

Statstjänstemannens riksförbund ifrågasätter däremot om ej en utvidg­

ning av betalningsåläggande inom anmärkningsprocessens ram bör komma

till stånd, nämligen för ärenden angående restitution av skatt och »återbä­

ring» av överskjutande preliminär skatt. Förbundet anför bl. a. följande.

På grund av det av olika anledningar starkt ökade antalet besvär över

taxering har arbetet med återbetalning av skatt till följd av nedsättning och

undanröjande av taxeringar genom beslut av prövningsnämnd, kammarrät­

ten eller regeringsrätten i motsvarande grad ökat till såväl antal som belopp.

Antalet sådana restitutioner var år 1959 uppe i 3 661 med ett sammanlagt

belopp av ca 6,5 miljoner kr. enbart i Stockholm. Härtill kommer restitu­

tion av skatt med tillämpning av den s. k. 80 %-regeln samt restitutioner

på grund av beslut angående kupongskatt, nöjesskatt, stämpelmedel in. m.

Vidare har ÖÄ och länsstyrelserna att ombesörja återbetalningar med anled­

ning av beslut av lokal skattemyndighet om nedsättning eller befrielse från

preliminär skatt. Tillhopa restitueras i Stockholm omkring 35 miljoner

kronor per år (exklusive »återbäringen» av överskjutande preliminär skatt).

Med avseende å det ökade uttaget av preliminär skatt i förhållande till tidi­

gare år uppgår »återbäringen» till synnerligen stora belopp. År 1959 uppgick

antalet poster i Stockholm till ca 327 000 med ett sammanlagt belopp av ca

158 miljoner kronor, varav ca 2 miljoner kronor gick till indrivningsverket

(genom överlåtelser, utmätningar och kvittningar).

Enligt förbundets mening står det inte i mänsklig makt för redogörarna,

som även har andra viktiga arbetsuppgifter, att iakttaga den omsorg, som i

allmänhet bör fordras vid utbetalningar. Visserligen förberedes restitutions-

ärendena i viss utsträckning av den lokala skattemyndigheten. Men det

egentliga restitutionsarbetet är förlagt till överståthållarämbetet och länssty­

relserna, där den för utbetalningarna ansvariga personalen ej är stor. Denna

måste därför i stor utsträckning lita på kanslist- och biträdespersonalens

noggrannhet. Det föreligger, enligt förbundets mening, icke någon principiell

skillnad mellan felaktig debitering och felaktig restitution av skatt. 1 båda

fallen har sakägaren gjort eu obehörig vinst i skattehänseende genom att fel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

aktighet begåtts av myndighet. För låg debitering och för hög restitution är i

själva verket två sidor av samma sak, såvitt nu är i fråga, alldenstund

missräkning icke är någon betalning. Anledning torde därför finnas att ut­

sträcka tillämpningsområdet för 2 § tredje stycket författningsförslaget till

att avse även det fall att skatt återbetalats med för högt belopp. Någon bris­

tande rättssäkerhet torde icke behöva befaras, då härigenom endast sakäga­

ren på ett enklare sätt än eljest får betalningsskyldigheten definitivt fastställd.

Från statens synpunkt skulle den fördelen vinnas att den nuvarande minu­

tiösa kontrollen beträffande även mindre betydande belopp kunde reduceras

till rimligare proportioner till båtnad för andra viktiga arbetsuppgifter, och

från redogörarsynpunkt skulle den föreslagna utvidgningen medföra att nu­

varande ständiga otrygghetskänsla, som är förenad med restitutionsarbetet,

vilket pågår varje dag året runt, skulle minska.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller att preskrip­

tionstiden för anmärkning mot redogörarens räkenskaper enligt ut­

redningens förslag blir förlängd från 3 till 10 år. Organisationen anför föl­

jande.

Detta är visserligen en teoretiskt sett naturlig konsekvens av att redogö­

rarens ansvar skall bedömas enligt den allmänna skadeståndsrätten, men i

praktiken innebär det att redogöraren och sakägaren kommer i ett sämre läge

än skadevållande i allmänhet, eftersom ersättningsanspråk mot de senare i

regel framställes i omedelbar anslutning till inträffade skadefall, medan det

för redogörare och sakägare på grund av revisionsarbetets bedrivande kan

dröja åtskilliga år, i sämsta fall upp till 10, innan en upptäckt felaktig åtgärd

föranleder anmärkning. Med hänsyn härtill anser SACO, att en gillad an­

märkning inte skall föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, om

anmärkningen ej delgivits dessa inom treårsfristen.

Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga och förklarar sig

anse att den treåriga preskriptionstiden bör bibehållas. Skulle så ej anses

böra ske, bör enligt förbundets mening utredningens författningsförslag kom­

pletteras med ett stadgande av innebörd, att en gillad anmärkning icke skall

föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, därest anmärkning icke

delgivits dessa inom treårsfristen och fråga icke är om felaktighet hänför-

lig till brott.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en kortare preskriptionstid än

10 år. Att göra de allmänna reglerna för preskription av vanlig fordran till­

lämpliga på en så speciell företeelse som återkrav på grund av statlig revi-

sionsanmärkning finner länsstyrelsen principiellt oriktigt. Länsstyrelsen er­

inrar, att kortare preskriptionstider finns stadgade i åtskilliga fall, som be­

rör statlig verksamhet, exempelvis 70 och 71 §§ uppbördsförordningen. Läns­

styrelsen anser att en preskriptionstid om fyra eller högst fem år borde

vara tillräcklig utan att revisionsarbetets rätta bedrivande därigenom hind­

rades.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker förslaget att nv an­

märkning skall få framställas, om ny grund kan åberopas. Organisatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

45

nen anser en sådan ordning stå i strid med viktiga rättssäkerhetsprinciper.

Liksom inom allmän domstolsprocess och taxeringsprocess bör vid anmärk-

ningsförfarande revisors utredning förebringas i ett sammanhang utan

rätt att rikta anmärkning mot åtgärd mer än en gång.

Även Statstjänstemannens riksförbund opponerar mot utredningens för­

slag i denna del och finner att det måste framstå som angeläget för både

sakägaren och redogöraren att kunna räkna med att ett i anmärkningsväg

prövat ärende inte ånyo kan komma upp till prövning. Det bör därför åligga

revisor att före anmärkningsprocessens inledande så bereda målet, att be­

visningen kan förebringas i ett sammanhang.

Justitiekanslersämbetet och riksräkenskapsverket ifrågasätter om inte b e-

svärsrätten bör regleras utförligare än som skett i den föreslagna för­

fattningstexten. Det bör direkt utsägas mot vilka beslut talan ej får föras.

Besvärssakkunniga anser att besvärsrätt bör tillkomma revisor och den

reviderade myndigheten som parter. I den mån tjänstemannen och betal­

ningsmottagaren intar partsställning, bör även de få motsvarande besvärs­

rätt.

Kammarrätten och besvärssakkunniga anser att kammarrättens beslut i

anmärkningsärenden icke skall få överklagas.

V. Departementschefen

För de statliga tjänstemän som beslutar om utbetalningar och uppbörd

— redogörare — gäller en särskild form av ekonomiskt ansvar för riktig­

heten av vidtagna åtgärder. Detta redogöraransvar är vidsträckt

och går längre än vad som gäller för andra statstjänstemän och för icke

statliga befattningshavare i motsvarande ställning.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen saknas egentliga för­

fattningsbestämmelser om redogöraransvaret. Detta har i stället utbildats

genom praxis i den s. k. anmärkningsprocessen, genom vilken redogörar­

ansvaret i det enskilda fallet fastslås. Anmärkningsprocessen försiggår i

första instans hos vederbörande revisionsmyndighet samt i andra och i regel

sista instans hos kammarrätten. Denna domstols utslag i vissa anmärknings-

mål kan dock överklagas och prövas då av regeringsrätten.

Redogöraransvaret drabbar ofta hårt och ej sällan även i fall där redo-

göraren måste anses ha iakttagit all den omsorg och försiktighet som rim­

ligen kan begäras. Den ersättningsskyldighet som eljest skulle slutligt stan­

na på redogöraren efterges emellertid i stor utsträckning genom särskilt be­

slut av Kungl. Maj :t.

Redogöraransvaret har sedan lång tid tillbaka kritiserats, och dess kon­

sekvenser har betecknats som stötande. Vad sålunda anförts är enligt min

mening befogat. Redogöraransvaret i dess nuvarande form synes icke för­

enligt med modern rättsuppfattning. En särskild olägenhet är, att redogö­

raransvaret — för att obilliga resultat skall kunna undgås i de särskilda

46

fallen — nödvändiggör att ett förhållandevis stort antal frågor av ifrågava­

rande slag måste underställas Kungl. Maj :t.

Utredningen och remissyttrandena visar också, att allmän enighet råder

om att redogöraransvaret icke bör kvarstå i nuvarande form. Den allmänna

uppfattningen synes vara, att någon särskild grad av ansvar inte erfordras

för de statliga redogörarna; redogöraransvaret anses kunna slopas, varvid

redogörarna i fråga om ekonomiskt ansvar skulle jämställas med andra

statliga tjänstemän.

I några yttranden har emellertid uttalats farhågor för att ett fullständigt

avskaffande av det särskilda redogöraransvaret skulle innebära risk för att

redogörarna skulle visa minskad noggrannhet och ansvarskänsla. Enligt

min åsikt behöver man knappast befara sådana konsekvenser. Jag vill här

ånyo erinra om att den svenska statsförvaltningen torde vara ensam om

att ha ett särskilt ekonomiskt redogöraransvar. Detta saknar sålunda veter­

ligen motsvarighet inte blott utomlands utan även inom riket. Varken en­

skilda företag eller kommuner har ansett sig böra kräva ett sådant ansvar

av sina befattningshavare. Inom statsförvaltningen är för övrigt redogörar­

na inom riksdagens verk undantagna från det särskilda redogöraransvaret

utan att härav torde ha föranletts några olägenheter. Det straffrättsliga och

ekonomiska ansvar, som enligt allmänna regler följer med statlig tjänst,

bör, såvitt jag kunnat finna, vara tillräckligt även för redogörarna. Att man

även enligt dessa allmänna regler kan ställa särskilda krav på noggrannhet

och försiktighet hos redogörarna torde ligga i sakens natur.

Av det sagda följer enligt min mening även, att man inte — såsom från

vissa håll ifrågasatts — bör uppskjuta reformen i avvaktan på en lagstift­

ning om det allmännas skadeståndsansvar. En framtida lagstiftning på det­

ta område torde sålunda icke behöva påverka bedömningen av frågan om

man bör bibehålla ett särskilt ekonomiskt ansvar gentemot det allmänna för

de tjänstemän som är att anse som redogörare. Icke heller finns det enligt

min mening anledning att avvakta en lösning av frågan om tjänstemännens

ställning i förhandlingsrättshänseende. Denna fråga torde kunna behandlas

oberoende av att det föråldrade och från rättslig synpunkt otillfredsstäl­

lande redogöraransvaret bortfaller och den nuvarande anmärkningsproces-

sen, såsom jag kommer att förorda i det följande, ersättes med ett mera

tidsenligt och till processens egentliga uppgift bättre anpassat förfarande.

Jag förordar därför, att det särskilda redogöraransvaret avskaffas. En­

ligt utredningens förslag skulle författningsbestämmelser härom ej erford­

ras. Redogöraransvaret skulle bortfalla som en indirekt konsekvens av den

föreslagna omläggningen av anmärkningsprocessen, genom vilken, såsom

förut nämnts, redogöraransvaret för närvarande utkräves. Under remiss­

behandlingen har emellertid påyrkats, att den avsedda åtgärden skall kom­

ma till direkt uttryck i ett beslut av statsmakterna.

Dessa synpunkter synes böra beaktas, lämpligen på så sätt att i övergångs­

bestämmelserna till den nya författningen om anmärkningsprocessen utsä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 är 1961

47

ges, alt vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffan­

de särskilt ansvar för statlig redogörare icke längre skall tillämpas.

Även om anmärknings processen närmast tillkommit med tan­

ke på redogöraransvaret, torde dess viktigaste funktion numera vara att

snabbt och utan större kostnad avgöra huruvida en vid revision framställd

anmärkning är riktig eller ej.

Enligt utredningens uppfattning är ett förfarande, varigenom sådana tolk­

ningsbesked kan erhållas, behövligt även efter det redogöraransvaret upp­

hävts. Utredningen har därför föreslagit, att anmärkningsförfarandet skall

bibehållas om än i modifierad form och regleras genom en särskild förord­

ning.

De föreslagna reglerna innebär i huvudsak följande. Framställd anmärk­

ning skall i allmänhet delges den myndighet, mot vars räkenskaper anmärk­

ningen riktas, samt sakägaren. Om anmärkning fastställes, skall revisions­

myndigheten tillse, att kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp infly­

ter och redovisas. Därvid skall, i den mån laga hinder inte möter, beloppet

få kvittas mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket, t. ex. lön.

Om beloppet inte erlägges frivilligt eller uttages genom kvittning, skall revi­

sionsmyndigheten pröva vilka åtgärder som bör vidtas för beloppets utfåen-

de. — I fråga om besvär över fastställd anmärkning föreslås en instansord­

ning som ansluter sig till vad som i motsvarande hänseende gäller i den nu­

varande anmärkningsprocessen. Besvärsinstans är således kammarrätten;

i vissa fall skall fullföljd kunna ske till regeringsrätten.

Såsom kammarrätten påpekat skiljer sig det föreslagna förfarandet från

den nuvarande anmärkningsprocessen i princip därigenom att avsikten inte

längre skall vara att erhålla ett avgörande, som, i den mån det innebär bi­

fall till eu anmärkning, kan verkställas mot redogörare eller enskilda sak­

ägare såsom en domstols dom. Förfarandet skall i stället klargöra, huruvida

grund finnes för att i eljest gällande ordning göra gällande ett anspråk från

kronans sida utan att det därvid behöver angivas mot vem eller vilka an­

språket skall riktas.

Vid remissbehandlingen har allmänt vitsordats, att anmärkningsprocessen

har en viktig funktion att fylla även efter det redogöraransvaret avskaffats.

Utredningens förslag i ämnet har också i regel tillstyrkts. Därvid har från

flera håll understrukits, att anmärkningsprocessen bör ha den allmänna

prägel som nyss angivits. Förslag har även framkommit, som syftar till att

på ett mera renodlat sätt ge anmärkningsförfarandet denna inriktning.

Sålunda skulle den nya författningen icke ingå på frågan om kvittning av

anmärkt belopp, t. ex. mot sakägaren tillkommande lön, ulan denna fråga

skulle prövas av vederbörande myndighet i varje enskilt fall utifrån de en­

ligt allmänna regler gällande förutsättningarna för kvittning. I konsekvens

härmed har besvärssakkunniga förordat, att de delar av den föreslagna för­

ordningen som avser utfående av anmärkt belopp i sin helbet skulle utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Enligt de sakkunniga borde vidare vederbörande revisors motpart i anmärk-

ningsmål i främsta rummet vara den myndighet, mot vars räkenskaper an­

märkningen riktats.

Den verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena ger enligt

min mening klart vid handen, att man även efter redogöraransvarets avskaf­

fande har behov av att inom statsapparaten äga tillgång till ett särskilt för­

farande varigenom revisionsanmärkningar kan prövas och besked om för­

fattningarnas innebörd i frågor som beröres av revisionsverksamheten kan

erhållas. En anmärkningsprocess i någon form bör alltså bibehållas. Det

synes därvid naturligt att — på sätt utredningen gjort -—- anknyta till den

processordning som för närvarande finnes på området, ehuru med de modi­

fikationer som betingas av att ansvarsfrågan icke längre skall prövas i sådan

process. Den författning som skall reglera förfarandet bör, på sätt framhål­

lits i de nyssnämnda remissyttrandena, utformas så att förfarandet tydligt

framstår som en för den statliga förvaltningsapparaten intern angelägen­

het. I enlighet härmed bör, såsom besvärssakkunniga föreslagit, författning­

en icke uppta bestämmelser om hur kronans anspråk på anmärkta belopp

skall realiseras. Denna fråga bör handläggas av vederbörande myndighet en­

ligt eljest gällande regler. Att detta icke innebär att myndigheterna kan visa

minskat intresse för att tillvarataga kronans rätt behöver väl knappast ut­

sägas. Det ligger i sakens natur att revisionsmyndigheterna i sådana frågor

biträder övriga myndigheter och tar erforderliga iniltitiv. För sådant ända­

mål bör revisionsmyndigheterna erhålla underrättelse om vidtagna åtgärder.

Av betydelse för bedömningen, om och i vilken utsträckning en anmärk­

ning som gillats bör leda till att kronan framställer krav mot enskild per­

son, blir i vad mån myndigheterna genom förlikning eller eljest kan efterge

en statens fordran. Ett klarläggande av myndigheternas befogenheter på det­

ta område är att emotse tämligen snart, när utredningen angående redogö-

raransvaret slutfört pågående översyn av reglerna om formerna för efter­

gift, avskrivning och bevakning av statens fordringar.

I linje med vad jag nyss förordat bör ligga, att revisorns motpart i an-

märkningsmål i främsta rummet blir den myndighet, mot vars räkenskap

anmärkningen riktas. Besvärsrätt bör därför tillkomma denna myndighet.

På grund av det intresse redogöraren och sakägaren kan ha av anmärknings-

målels utgång och med hänsyn till målets betydelse för eventuella framtida

återkrav från statens sida torde emellertid även redogöraren och sakägaren

i princip böra tillerkännas partsställning. Om det från början står klart, att

krav mot sakägaren inte kommer att framställas, finns dock inte anledning

att dra in honom i processen. I sådant fall synes det icke erforderligt att an­

märkningen delges sakägaren.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra en särskild fråga, som

rör formerna för att utställa anmärkningar till yttrande. Huruvida yttrande

skall inhämtas eller ej prövas i första hand av den tjänsteman som för­

bereder målet hos revisionsmyndigheten. Enligt nuvarande praxis kan den­

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

49

ne tjänsteman, om han inte anser att anmärkningen bör gillas, underrätta

revisorn för att bereda denne tillfälle att återkalla sin anmärkning. Vidhål-

les det oaktat anmärkningen, hänskjutes målet i befintligt skick till revi­

sionsmyndighetens avgörande. Utredningen har föreslagit, att bestämmelser

härom skall upptagas i förordningen. Enligt min uppfattning är detta icke

erforderligt. Det avsedda förfarandet torde nämligen kunna tillämpas utan

särskilt författningsstöd, om —- såsom utredningen föreslagit och jag kan

tillstyrka — det uttryckligen föreskrives, att en anmärkning inte får gillas,

med mindre den utställts till yttrande. I den avsedda situationen får revi­

sionsmyndigheten vid sin prövning av målet antingen ogilla anmärkningen

eller besluta om delgivning.

Enligt utredningens förslag skall revisionsmyndigheten kunna avvisa en

anmärkning, om det anmärkta beloppet är ringa eller ärendets fortsatta

handläggning eljest kan antagas vålla mer arbete och kostnad än som är

skäligt, varvid självfallet hänsyn bör tagas till att det likväl kan vara av

intresse att få saken avgjord i särskilda fall, såsom att det rör sig om en tid

efter annan återkommande intäkt eller utgift eller att den myndighet vars

räkenskap anmärkningen avser påfordrar att den prövas. Jag biträder detta

förslag, som även innebär att de reviderande tjänstemännen kan under­

låta att ta upp bagatellsaker. — Ett avvisningsbeslut som meddelats enligt

den ifrågavarande regeln bör, såsom utredningen föreslagit, inte få över­

klagas.

Med den uppläggning av anmärkningsprocessen som här angivits synes

betänkligheter inte behöva hysas mot utredningens förslag, att om en an­

märkning mot viss åtgärd ogillats, ny anmärkning mot samma åtgärd skall

få framställas i den mån ny grund för anmärkningen kan åberopas. Även

den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden — som i praktiken icke

torde få nämnvärd betydelse — framstår som naturlig med hänsyn till pro­

cessens ändrade inriktning.

På sätt kammarrätten och besvärssakkunniga förordat, synes kammarrät­

ten böra bli slutinstans i mål enligt den föreslagna förordningen. Därige­

nom vinnes en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Ett särskilt anmärkningsförfarande tillämpas för närvarande i fråga om

anmärkning mot debitering av skatt och dylikt. I dessa fall har redogörar-

ansvaret för debiteringsförrättaren redan i praktiken upphört. Anmärkning­

en riktas nämligen direkt mot den skattskyldige, vilken om anmärkningen

gillas blir ålagd att erlägga det anmärkta beloppet. Utredningen har före­

slagit, att denna del av anmärkningsprocessen i stort sett oförändrad skulle

inordnas i det av utredningen föreslagna förfarandet.

Jag har i det föregående intagit den ståndpunkten, att den nya författ­

ningen om anmärkningsprocessen inte bör innehålla några regler om hur

kronans anspråk på anmärkta belopp skall realiseras. Det bör även fram­

hållas, att något behov av att genom anmärkningsprocess pröva de avsedda

debiteringsfrågorna knappast föreligger. Den besvärsordning skatte- och

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

uppbördsförfattningarna föreskriver torde nämligen vara tillfyllest. Vissa

skatter, bl. a. de på vilken förordningen om förfarandet vid viss konsum-

tionsbeskattning är tillämplig, har redan helt undantagits från anmärk-

ningsförfarandet. Beträffande oriktig avgiftsberäkning hos tullverket gäl­

ler särskilda anmärkningsregler. Jag har därför kommit till den uppfatt­

ningen, att skatter och allmänna avgifter bör lämnas helt utanför anmärk-

ningsprocessen.

I fråga om de skatter på vilka uppbördsförordningen är tillämplig -—

bl. a. skatterna på inkomst och förmögenhet — har den inom riksrevisions­

verket verkställda eftergranskningen av debiteringar alltjämt betydelse. I

regel rättas emellertid vid granskningen konstaterade felaktigheter efter

påpekande genom vederbörande länsstyrelses försorg. Enligt min mening bör

man anknyta till detta förfarande och överlåta åt länsstyrelserna att taga

ställning till de anmärkningar mot debiteringsbeslut som framkommit inom

riksrevisionsverket. För att tillförsäkra detta verk inflytande på ärendenas

vidarebehandling bör samtidigt — i avbidan på att pågående utredning om

ett allmänt ombud i uppbördsprocessen blir slutförd -— vederbörande revi­

sor tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i sådana uppbörds-

frågor som anhängiggjorts av honom. Vad jag här förordat föranleder änd­

ring av 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen.

En särskild form av redogöraransvar och anmärkningsprocess förekom­

mer enligt §§ 213 och 215 läroverksstadgan (SFS 1958: 335). Liksom ut­

redningen anser jag att anledning inte föreligger att i detta sammanhang

ändra vad som enligt nyss nämnda bestämmelser gäller i fråga om kom­

muns ansvarighet gentemot statsverket.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har, under beaktande

av de synpunkter som redovisats i det föregående, bearbetats inom finans­

departementet. Därvid har även iakttagits vissa under remissbehandlingen

gjorda påpekanden av i huvudsak författningsteknisk natur. Vidare har

förslag till erforderliga ändringar i uppbördsförordningen utarbetats.

De bestämmelser som innefattas i de sålunda upprättade författningslör-

slagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1962.

Ytterligare erfordras följdändringar i vissa administrativa författningar,

bl. a. de som reglerar rätten till fullföljd i avlönings- och anmärkningsmål

samt sådana instruktioner och stadgar för ämbetsverk och myndigheter

som innehåller bestämmelser om anmärkningsförfarandet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

i proposition föreslå riksdagen att antaga de förut nämnda inom finans­

departementet upprättade förslagen till

1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål; samt

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272).

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

51

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvi­

sar skall avlåtas till riksdagen.

hboEisliöl rw> ijninhioynt ifi!

rn»i

.in .ut låmwyuifuiiismnK

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

nios .lodaibnrtn n

i bom

w?r.

gniffivurnii

tnutbb

Ajrr;

uÅznMQtqitÄKn

-):iib •’ It*

Vid

;r

in

:• nioiiib ba/

.00

' i/vi l.ioai Inno .iii!»iomiii/himni»; Mfi»riät|!|u • •>,. > ».lojm;

. !ötii£:miu /In: ulflfi t ^hr I ^k I

» \vi: i'. ->■' sn.drni.; < t, iu

-ji^ur

iiiMt^iifrofriixtffui »no ujoVil i jmiiiqmfclliJ >m»i v>«tn u->giii»bKv?o’T

1*

1 ! i ^j J ^rflid '

ii

( ⁱ I >f i*.'3 ‘ *! 5

V.

It ^. •

’

>

'>[»•'

I

l

A ^p .

. Kil

1 !>♦;;XiilCH? >4'I t*f

aqqu

.*!»•

rr»i

r/

iUL (i

>ff Sptrfaio ) II!» >ri ^nin:h i

mm:

iiehaa /.'i -> •

ob

i 0

^bfifnodT^I»;

’j ni>u

»iV j)ji itIrn

Ztd

-dUiit

Ii

>1 rf

-nin^ b iu ii1 /*.

> J Åt iiiiijjij, f';I> .1

fn <h£mui:

, lö!

miLflU i;

-•>

' ii

;

tv.}#

(ii:’,! unnfiB

iUiliilå

i

ii J’7

')

1 fOomg »''Bil c“)ir,IIH I:

I> ,d:)o

Ai

>*) ‘tnrrot* Ji<[

.i'in ii l .f) J> H

t

! > I

riaAmnvu 't

yl! o nism I • > I

4

b

«: ; l/j[Hi/tO

i •=

no tu in!:

ni)n J

:

*

> I

uu

SH

k

-: ll«l nbnubbilsi ■y*

i t!.;

tf; r. in mc>>l

U ^k A,

• H*. J‘.M.!:i ■

yti rit;iU!V.i/!l: ! M

Hll» l! ii yi

iiéi -i Vi I.l?I <?if;n

Å

il

i

;’-'i i/iiijni

.i

ily

b cmmis;

t

tf: i-

A ^ihiiUi L

■ j fj !h; rr VHJ&B y(f

it

ri< Vr

alu mo obnohy ^b 11 ⁱ ; ^u '> »

1

1 ij

t1-i i

1! v: /!/'

tjvjv.bf

min>1.éiufii: i*i!t-i<is

;->i •

in*

mH/sirj.

"'"nuii i .'-ii

11 i I’.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Bihang

Vid betänkandet fogat förslag till förordning om förfarandet

i anmärkningsmål m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan myndighet, som

enligt vad därom är särskilt stadgat har att utöva räkenskapsgranskning

och att avgöra därvid uppkomna anmärkningsmål, samt med revisor den

som å tjänstens vägnar äger föra talan i anmärkningsmål.

Förordningen äger icke tillämpning i fråga om anmärkningsmål angå­

ende oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

² §.

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall

vederbörande revisor framställa sådan anmärkning som felaktigheten må

föranleda.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap

varemot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta

beloppet och, där någon anses hava genom felaktigheten antingen åtnjutit

obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust, namnet på denne (sak­

ägaren) ; dock att i förstnämnda fall sakägarens namn må uteslutas om

det kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att

riktas mot honom.

Anmärkning mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt

belopp skall tillika innehålla yrkande om åläggande för sakägaren att ut­

giva det anmärkta beloppet.

Ej må anmärkning gillas, med mindre den varit utställd till delgivning.

Anser tjänsteman, som har att pröva huruvida framställd anmärkning

skall utställas till delgivning, att så icke bör ske, och återkallas ej anmärk­

ningen, skall ärendet överlämnas till handläggning i den ordning som gäller

för revisionsmyndighetens prövning av anmärkningsmål.

4 §.

Beslutas delgivning, skall anmärkningen i huvudskrift eller styrkt av­

skrift delgivas myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen

riktas, med anmodan att efter vederbörande tjänstemans hörande inom

viss angiven tid inkomma med yttrande. Anmärkningen skall på enahanda

sätt delgivas namngiven sakägare med angivande av viss tid, inom vilken

yttrande må avgivas.

Uteblir yttrande, må anmärkningen ändock prövas. Kan beslutad del­

givning med sakägare icke verkställas, har revisionsmyndigheten att efter

omständigheterna vidare förfara i saken; dock må i så fall anmärkning

mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt belopp icke

upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

53

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ären­

det antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må revisionsmyn­

digheten avyisa anmärkningen. Vid prövning av fråga härom bör dock hän­

syn tagas jämväl till andra möjligen förekommande omständigheter, såsom

att beloppet avser utgift eller intäkt, som tid efter annan återkommer, eller

att principiella skäl till anmärkningen föreligga.

6

§•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas

skriftligen samt angiva de skäl varå beslutet grundas.

Gillas anmärkning, som avses i 2 § tredje stycket, skall beslutet därjämte

innehålla åläggande för sakägaren att utgiva det fastställda anmärknings-

beloppet.

Beslutet skall delgivas vederbörande revisor ävensom tjänsteman och

sakägare som avses i 4 § första stycket.

7 §•

Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §\

På ansökan av den saken rör eller eljest må revisionsmyndigheten beslu­

ta, att annan gillad anmärkning än sådan som avses i 2 § tredje stycket

icke skall föranleda vidare åtgärd, om det anmärkta förfarandet uppenbar­

ligen icke förorsakat skada eller fog kan anses ej hava saknats för detsam­

ma eller utfående av det fastställda anmärkningsbeloppet kan antagas vålla

mer arbete och kostnad än skäligt är.

Meddelas sådant beslut, äger vad i 9 och 10 §§ nedan sägs icke tillämp­

ning.

9 §.

Revisionsmyndigheten skall tillse, att kronan till fördel fastställt anniärk-

ningsbelopp inflyter och redovisas. Myndighet eller annan, mot vars räken­

skap anmärkningen riktats, skall medverka till att beloppet inflyter samt

lämna revisionsmyndigheten redogörelse för därutinnan vidtagna åtgärder.

Belopp som nu sagts må, om laga hinder däremot icke möter, avräknas

vid gäldande av sakägaren tillkommande fordran hos statsverket. Därvid

skall dock i fråga om fordran å avlöning iakttagas, att sakägaren icke kom­

mer att sakna medel till uppehälle och nödvändiga personliga utgifter för

sig och sin familj.

10

§.

Därest kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp icke gäldas god­

villigt eller genom kvittning, skall revisionsmyndigheten pröva vilka åt­

gärder som böra vidtagas för beloppets utfående. Myndigheten må, där

beloppet icke utgör intäkt som i 2 § tredje stycket sägs, för kronans räkning

träffa förlikning ävensom föra talan inför domstol.

Revisionsmyndigheten må för åtgärd, som avses i första stycket, påkalla

biträde av annan myndighet med erfarenhet på området.

11

§•

Mot annat av revisionsmyndighet meddelat slutligt beslut i anmärk­

ningsmål än enligt 5 § må talan föras genom besvär hos kammarrätten;

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

angående talan mot sådant beslut av kammarrätten i dess egenskap av

revisionsmyndighet är särskilt stadgat.

i H 'i.

i‘ .. .-ii ■//:

:■[ 'ii -

. T: ’ ^{^,1}

!

‘ i

1

M i .1.! I 'i'

V.

i-'

'•

,.U

Denna förordning träder i kraft den

Genom förordningen upphävas

§§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående

behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål;

kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av

reservationskrav;

2 § andra stycket kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med före­

skrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål

m. in.;

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framstäl­

lande av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper

m. in.;

27 § stadgan för kammarrätten den 1 december 1959 (nr 545);

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande

mot bestämmelserna i denna förordning.

Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordning­

ens ikraftträdande, skola dittills gällande bestämmelser och förfaranden

fortfarande tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

55

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................................... 1

Författningsförslag ...................................................................................... 2

Statsrådsprotokoll den 10 mars 1961 ...................................................... 6

I. Inledning ......................................................................................... 6

II. Den statliga revisionsverksamheten ........................................... 7

III. Utredningen ........................................................................................ 9

Redogöraransvarets nuvarande innebörd .............................. 9

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret.................. 14

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret . .

16

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning .................. 21

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen..........

25

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningspro­

cessen ......................................................................................... 26

Utredningens författningsförslag............................................... 28

IV. Remissyttrandena ............................................................................. 34

Redogöraransvaret ....................................................................... 34

Anmärkningsprocessen ............................................................... 38

Författningsförslaget ................................................................... 41

V. Departementschefen ..................................................................... 45

Bihang: Vid betänkandet fogat författningsförslag ............................ 52

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610876