17

l°gi, psykiatri, neurofysiologi, neuroradiologi), torde bli av särskilt värde

för utredning av de mer komplicerade fallen och för klinisk forskning

på området. Också regionsjukhusets resurser för talvård och rehabilite-

ring av motoriskt handikappade bör skapa goda betingelser för vård av de

svårare cp-fallen.

Som organ för cp-vården på regionplanet föreslås sålunda ett regionalt

cp-centrum vid regionsjukhusets barnklinik med uppgift att — utöver verk­

samheten för det egna länet — fungera som remissinstans samt utbilda

cp-personal. Regelbundna konsultationer bör vidare kunna göras av cp-

läkare och foniater vid besök i de olika anslutna länens centra.

Som remissinstans bör regionorganet medverka i inledande diagnostisk

penetration av de mera svårbedömda cp-fallen och ställningstagande till

ortopediska och foniatriska åtgärder, uppläggning av inledande behand-

lingsschema m. m. Detta kräver i allmänhet 2—4 veckors vistelse för mor

och barn vid cp-centrum samt nya kontroller med individuellt avpassade

längre intervall. Vidare bör mottagas sådana komplicerade fall som krä­

ver en ingående fortlöpande bedömning av intelligens- och mognadsnivå

(med hjälp av barnpsykiater, barnpsykolog och pedagog). Detta är spe­

ciellt viktigt vid ställningstagande till lämplig skolform och bedömningen

bildbar — obildbar.

Utredningens undersökning i Norrbottens län har lett fram till att inom

en befolkning på 250 000 invånare, 3 förskole- och 10 skolbarn i åldern 7__

14 år åtminstone tidvis skulle vara i behov av undervisning och vård i in­

ternatets eller inackorderingshemmets form. Då hittillsvarande erfarenhe­

ter talar för att en internatskola för förskola samt enhetsskolans låg- och

mellanstadium bör ha 20 å 30 platser för att tillåta önskvärd differentie-

ring av undervisningen, ter sig länsplanet för litet för egen specialskola med

internatplatser. Däremot synes sjukvårdsregionen kunna bilda ett tillräck­

ligt befolkningsunderlag för sådana specialskolor. Utredningen föreslår där­

för, att internatplatser inrättas regionvis för att möjliggöra fortlöpande me­

dicinsk behandling och skolundervisning för de cp-barn i förskole- och

skolåldern, vilka icke på ett tillfredsställande sätt kan erhålla lämplig skol-

undeivisning och vård på länsplanet, beroende antingen på sjukdomens

svårighetsgrad eller på bostadsortens läge. Externatplatser bör därjämte ord­

nas för de cp-barn, som bor i eller i närheten av den tätort där regioncentrum

är beläget. Kravet på platser vid externatet kan sannolikt förväntas bli nå­

got större än det av befolkningsunderlaget beräknade, beroende på att en

del familjer med cp-barn bosätter sig på orten.

Då utvecklingen av cp-vården även på regionplanet måste förutsättas ske

successivt, bör man i första hand konsolidera verksamheten på sådana

platser där redan ett samarbete av regionkaraktär etablerats.

Regionanstalten med internat och externat bör omfatta dels förskola med

en förskollärare och eu lärarassistent och undervisning, helst i två lärar-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 170

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

komplikationerna i många fall kan förväntas beredas fullt adekvat vård

genom samhällets resurser för hörselvård, blindvård, mentalvård etc., därest

den cp-skadades motoriska invaliditet ej är så hög att den reser hinder här­

för eller kräver tillgång till samtidig kvalificerad medicinsk vård.

De som ständigt är i behov av rullstol har i den mån de icke är omhänder­

tagna i sina hem, ansetts till stor del vara att återfinna på Eugeniahemmet.

Norrbottemnventeringen visar, att antalet normalbegåvade rullstolsfall upp­

går till över 10 procent av samtliga bildbara cp-barn. Av dessa vistas flertalet

i hemmen, åtnjutande antingen privat eller externat undervisning, eller

också helt i avsaknad av ordnad undervisning. I stort sett bör de som åt­

njuter undervisning vid externat anses tillfredsställande placerade. I fråga

om de övriga finner utredningen att de svårare fallen, särskilt vid annan

komplikation, bör hänvisas till riksanstalt, under det att de lättare bör vår­

das på läns- eller regionplanet. Endast i undantagsfall vågar man räkna med

att privatundervisning i hemmen kan ordnas på tillfredsställande sätt.

Rullstolsklientelet vid Eugeniahemmets förskole- och skolhem utgör hälf­

ten av antalet elever och uppgår f. n. till 69, varav flertalet är cp-fall. Detta

antal har sedan länge hållit sig relativt konstant. Det är sannolikt, att cp-

vardens utbyggnad kommer att väsentligt minska vårdplatsbehovet för rull­

stolsfall vid eu riksanstalt. Den slutliga effekten av det omhändertagande av

eftersatta sådana fall, som cp-vårdens aktivisering kan innebära, är icke lätt

att bedöma.

Lämpligheten av att samla svårt motoriskt skadade cp-barn med kompli­

cerande lyte från hela landet till en anstalt har varit föremål för noggranna

överväganden. Samtliga rullstolsfall avses givetvis ej skola föras till en riks­

anstalt, utan ett urval med speciella vård- och undervisningsproblem framför

allt på grund av komplicerande lyte. Sistnämnda fall torde komma i så hög

grad att sätta sin prägel på anstalten att de blir mer eller mindre utslags”

givande för organisationen och den lokalmässiga utformningen. Utred­

ningen syftar sålunda närmast att skapa en riksanstalt för de särskilt kom­

plicerade, lyckligtvis relativt sällsynta fallen, som skall avlasta regionan­

stalterna från alltför många tungskötta fall, vilka skulle kunna verka hind­

rande, särskilt på undervisningen. Därigenom skapas de särskilda förutsätt­

ningar som är nödvändiga för komplikationsfallen ej minst ur undervis-

ningssynpunkt.

Utredningen — som principiellt uttalat sig för separat undervisning av

cp-klientelet — finner sig vidare böra godtaga att vid den föreslagna riks-

anstalten undervisningen på låg- och mellanstadiet i mån av utrymme sker

tillsammans med andra starkt invalidiserade barn. Ett företräde bör därvid

ges for vanföra med hörsel- eller talrubbningar, emotionella störningar

o. s. v. En sådan åtgärd ter sig nämligen påkallad, i varje fall under eu

övergångsperiod, då vanföreanstalterna ej kan beräknas mottaga alla dem

som f. n. vårdas å Eugeniahemmet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

19

20

Utredningen anser att åtminstone så länge talvården är ofullständigt ut­

byggd, de svåraste talfelen — för övrigt oftast förenade med annat svårt

motoriskt handikapp — bör hänföras till cp-klientel, som i första hand bör

beredas vård på riksanstalten. Detsamma gäller de svårt hörselskadade, som

på grund av samtidigt motoriskt handikapp ej kan repliera på hörselvården

utan är i behov av speciella vård- och undervisningsresurser. De båda grup­

pernas storlek är emellertid svår att överblicka. På grundval av Eugenia-

hemmets erfarenhet bör de uppskattas till var sin undervisningsgrupp om

6 å 8 elever.

Sannolikt förefinnes emellertid beträffande hörselskadade ett latent behov,

som är svårt att uppskatta, men som med nuvarande förbättrade diagnos­

tiska metoder så småningom kommer att framträda. Hörselrubbningarna

är vanligast bland cp-skador, uppkomna genom Rh-immunisering. Numera

tillgängliga effektiva metoder för uppspårande och behandling av dessa barn

kan förväntas komina att medföra en minskning av denna kategori cp-

skadade.

I fråga om de synskadade har de blinda av utredningen hänförts till blind­

vården, under det att för lättare rubbningar undervisning i synklass vid cp-

skola förordats. Företagna undersökningar över förekomsten av cerebral

pares ger ringa vägledning för att bedöma antalet fall i behov av sådan vård.

Enligt utredningens mening får man pröva sig fram med en klass om 6

8

elever.

För omhändertagande på riksplanet förordas slutligen vissa fall av psy­

kiska rubbningar, som ej kan hänföras till den egentliga mentalsjukvården,

såsom lättare psykiska störningar i form av beteenderubbningar, lattare aso-

cialitet, emotionella störningar o. s. v. Dessa fall kan förutsättas utgöra en

belastning för regionanstalterna och synes därför bäst tas om hand centralt

för vård och undervisning i specialanstalt under barnpsykiatrisk ledning.

Också här bör förutsättningen för vård vid riksanstalten vara, att cp-till-

ståndet medför en sådan grad av motorisk invaliditet att de »normala»

behandlingsvägarna är stängda.

Riksanstalten kommer sålunda enligt utredningens förslag att vårda ett

ganska heterogent komplikationsklientel, som dock har gemensamt en svår

av cerebral pares betingad motorisk invaliditet. Storleken av detsamma ar

vansklig att beräkna. Talklass, hörselklass och synklass torde tillsammans

ej komma att omfatta flera än cirka 25 elever. För de psykiatriska fallen

förutses en vårdavdelning om cirka 10 platser. Härtill kommer en del fall

med enbart motoriskt handikapp, som på grund av sin tungskotthet bor till­

höra riksanstalten, samt under en övergångstid vissa rullstolsfall tillhörande

andra grupper av vanföra.

Riksanstaltens platsbehov för svårt motoriskt handikappade cp-barn med

komplicerande lyten i ålder motsvarande enhetsskolans 1—6 klass samt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

21

eu del förskolebarn uppskattas till cirka 60. Även andra svårt motoriskt

handikappade bör i mån av utrymme mottagas.

Utredningen har framlagt principförslaget om cp-vården utan sidoblickar

på Eugeniahemmets framtida ställning.

Verksamheten vid det nuvarande Eugeniahemmet är mera omfattande än

vad som avsetts för utredningens riksanstalt. 1 fråga om skolundervis­

ningen föreslås sålunda att högstadiet utgår samt att antalet elever på för-

skole-, låg- och mellanstadiet nedskäres. Det kan ej anses rationellt att

bedriva operativ ortopedisk verksamhet vid cp-anstalter av den storleks­

ordning, som av utredningen förordas. Vid regionanstalten förutsätter ut­

redningen därför, att den samarbetande ortopediska kliniken vid region­

sjukhuset med sina större resurser påtager sig denna uppgift. I överensstäm­

melse därmed bör vid riksanstalten undervisningssjukhusets i Stockholm

ortopedklinik engageras. Enligt vad utredningen inhämtat, kan barnplatser

i tillräckligt antal för denna uppgift påräknas vid ortopedklinikerna.

Då den föreslagna riksanstalten avses mottaga fall av cerebral pares och

vissa andra handikappade från hela landet, ligger det nära till hands att den

uppföres och drives av staten, eventuellt med bidrag från enskilt håll. En

sådan uppfattning stöds också av det förhållandet, att staten sedan budget­

året 1956/57 genom ett betydande årligt fyllnadsbidrag, 1—1,5 miljon, täcker

kostnaderna för verksamheten vid Eugeniahemmet, i den mån statsbidrag,

vårdavgifter och övriga inkomster icke förslår till bestridande av de verkliga

kostnaderna. Den under åren 1956—1958 genomförda om- och nybyggnaden

av hemmets sjukavdelning m. in. finansierades vidare helt av statsmedel och

drog en kostnad av inemot 1 miljon kronor.

Utredningen erinrar också om att Kungl. Maj :t givit medicinalstyrelsen

och byggnadsstyrelsen i uppdrag att i samråd med styrelsen för sällskapet

Eugeniahemmet utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugenia­

hemmet med tillhörande skolhem. Vid ett förstatligande synes riksanstalten

närmast böra ges en organisation motsvarande statens anstalt för fallande­

sjuka å Vilhelmsro men med en direktion, som väl representerar i cp-barnens

intressen engagerade parter.

Enligt den förutnämnda propositionen 1955: 135 angående vanföreanstal-

terna och Eugeniahemmet in. in. skall vanföreanstalterna bibehållas under

vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap. Vidare förutsattes

att de båda centralanstalterna för cp-vården, Eugeniahemmet i Stockholm

och Bräcke östergård i Göteborg, drives av enskild huvudman.

Utredningen har för sin del ingen anledning påyrka ett annat ställnings­

tagande i huvudmannaskapsfrågan än vad 1955 års riksdag beslutade. Mot

att sällskapet Eugeniahemmet framdeles med statsbidrag driver den riks­

anstalt, som här föreslås, reses därför ingen invändning. Vid oförändrat

huvudmannaskap bör givetvis Eugeniahemmets styrelse erhålla eu sådan

sammansättning, att statens intressen blir väl tillgodosedda. Utredningen

bär funnit, att ett livligt intresse föreligger från sällskapets styrelse att fort­

sätta verksamheten vid den av utredningen planerade riksanstalten samt

helst också svara för den regionanstalt, som avses för Stockholmsregionen.

BI. a. har framhållits, att Eugeniahemmet förfogar över speciellt skolad per­

sonal, för vilken den känner sig ansvarig och vilken omedelbart torde kunna

överflyttas och täcka personalbehovet vid eu relativt stor ny anstalt. Vidare

är styrelsen beredd att medverka till att genomföra ett samarbete mellan

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

23

hinder för goda studieresultat. Också de motoriska rubbningarna, framför

allt i fråga om talförmågan, bereder stora svårigheter. Erfarenheten bland

pedagogerna är, att undervisningen för cp-barnen är mycket betungande,

skolgången visar sig mycket ojämn och högstadiets normala 3 år blir i all­

mänhet utsträckta till 4 år.

Vid de vanliga centralskolorna råder på enhetsskolans högstadium s. k.

ämncslärarsystem. Förefintligheten av ämnesrum, specialsalar, institutioner

och verkstäder in. in. medför, att eleverna ständigt måste förflytta sig inom

de ganska stora skolornas lokaler. Denna något oroliga miljö lämpar sig

ofta inte för vanföra och i synnerhet inte för cp-ungdom med medelsvårt

eller svårt fysiskt handikapp. Utredningen anser sig därför böra räkna med,

att högstadiets cp-klientel endast i begränsad utsträckning kan hänvisas till

centralskolor.

Utredningen uppställer då frågan, om den cp-nngdom, som är kvalificerad

för undervisning på högstadiet, kan eller bör få sin utbildning på detta sta­

dium i cp-skolor på regionplanet. Enligt en särskilt utförd utredning skulle

en skola om 90—100 vanföra högstadieelever behövas, varav omkring 50—60

platser för cp-fall. Det förefaller emellertid sannolikt, att platsbehovet för

cp-fallen är större. I varje fall ger denna ungefärliga storleksordning ganska

otvetydigt vid handen, att det inte kan vara lämpligt att låta cp-skolorna på

regionplanet omfatta även högstadium med de betydande krav, som då skulle

ställas på personella och materiella resurser. Antalet cp-ungdomar av denna

kategori torde vara för litet för att motivera en så kostnadskrävande orga­

nisation. Högstadiet bör i varje fall tills vidare endast förläggas i anslutning

till internat på riksplanet.

Erfarenheten visar, att en del av de cp-elever som genomgått en utbildning

motsvarande enhctsskolans mellanstadium icke omedelbart därefter men

dock senare efter en tids eftermognad med fördel kan deltaga i undervisning

på högstadiet. För den skull är det önskvärt, att cp-skolorna på regionplanet

icke endast får låg- och mellanstadium utan också möjlighet att under ett

år eller kanske något längre tid behålla vissa elever för eftermognad efter

genomgånget mellanstadium. Därunder måste eleverna på lämpligt sätt sys­

selsättas och planering ske för senare placering, varjämte eventuell för­

beredelse för högstadiet kan äga rum.

Vidare anföres.

I sitt förslag rörande låg- och mellanstadium har utredningen tillämpat

principen om separat undervisning för cp-klientelet. Med stöd av erfaren­

heterna av den nuvarande samundervisningen med andra vanföra bär sam­

tidigt uttalats, att samundervisning väl är möjlig. Vid dimensioneringen av

högstadieundervisningen för cp-ungdom och andra vanföra är utredningen

besvärad av att icke äga på grundlig inventering byggda behovssiffror, sär­

skilt för den senare gruppen. Eu sådan skulle kräva ett omfattande och lång­

varigt arbete, som utredningen icke kunnat påtaga sig. Med hänsyn härtill

har utredningen fått nöja sig med vissa tillgängliga erfarenheter av detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

24

klientels storlek vid Eugeniahemmet och vanföreanstalterna. I enlietsskolans

sista klass med dess olika grenar och inom gymnasieutbildningen, torde för­

utsättningarna att bilda tillräckligt stora undervisningsenheter av enbart

cp-ungdom bör bedömas som särdeles osäkra. Beträffande högstadieunder-

visningen står övervägande fördelar i form av mera differentierad under­

visning och yrkesutbildning att vinna genom den bredare rekrytering, som

samundervisningen innebär.

Gruppen övriga vanföra kan beräknas bli reducerad genom ett minskat

antal poliofall och fall av ledgångsreumatism, under det att invaliditet efter

allehanda skador, särskilt svåra trafikolyckor, kan komma att innebära ett

tillskott. Totalt torde emellertid på grund av den medicinska behandlingens

framsteg även en minskning av ifrågavarande grupp vara att emotse. Sam­

tidigt bör emellertid alla krafter inriktas på att ge ökade möjligheter för

cp-barn och andra vanföra barn med den intellektuella utrustning som hög­

stadiet fordrar att deltaga i vanlig skolundervisning. Då man också har rätt

att hoppas på viss effekt av cp-profylaktiska åtgärder, finner sig utredningen

i brist på kunskap om de vanföras antal och situation kunna godtaga, att en

högstadieskola på riksplanet av här föreslagen typ tills vidare begränsas till

90 platser. Med hänsyn till att vid det blivande arbetsvårdsinstitutet (vid

Norrbackainstitutet eller på annan plats) resurser för yrkesprövning och

yrkesutbildning kommer att föreligga tillstyrker utredningen i princip sko­

lans anslutning till detta, särskilt som vid Norrbackainstitutet redan finnes

en omfattande undervisningsverksamhet.

Utredningen framhåller, att möjlighet bör beredas det mindre antal elever

som kan tänkas studera vidare till studentexamen att göra detta med stöd

av högstadieskolan, där de förutsättes kunna få kvarstanna under den erfor­

derliga studietiden.

Efter överläggning med utredningen för Norrbackainstitutets framtida

användning förordar cp-utredningen — med hänsyn till att något förslag

rörande Norrbackainstitutet ej är att vänta inom den närmaste tiden — att

planen på en högstadieskola överlämnas till Norrbaekautredningen att beak­

tas vid fullgörandet av dess.uppdrag.

Den kvalificerade yrkesutbildning av cp-ungdomen som kan ifrågakomma

torde uteslutande böra förläggas till riksplanet, där även erforderlig yrkes­

vägledning och orientering angående de möjligheter som finns i arbetsmark -

nadshänseende bör lämnas. Den bör intimt anslutas till högsladieundervis-

ningens linje 9 y. Bland annat synes kombination kunna göras med kontors-

utbildning, som mera än hantverksmässigt eller konsttekniskt betonade

sysselsättningar synes lämpliga med hänsyn till cp-ungdomens speciella

handikapp.

Utredningen framlägger vidare förslag angående anordnande av s. k.

skyddade verkstäder för cp-ungdom. I syfte att i första hand

erhålla riktlinjer för lämplig yrkesutbildning och för beräkning av behovet

av långtidsvård har utredningen utfört en orienterande socialmedicinsk

undersökning rörande prognosen för de barn, som lämnat Eugeniahemmet

1934—1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

25

Av undersökningen framgar att av 159 elever fem år eller mera efter ut­

skrivningen från Eugeniahemmet endast 32 helt eller delvis försörjer sig

själva. Ett stort antal (112) är helt beroende av sina hem. Även om under­

sökningen hänför sig till ett utvalt, svårt klientel och möjligheterna att för­

bättra behandlingsresultaten påtagligt ökat under det sista årtiondet är det

dock ofrånkomligt att räkna med att även i framtiden ett ingalunda obe­

tydligt antal cp-fall kommer att vara i behov av varaktigt omhändertagande.

Efterundersökningen av Eugeniahemseleverna ger naturligtvis ej mer än

ett fragmentariskt svar på frågan hur stort detta klientel är eller hur det är

sammansatt. Även en vid statens arbetsklinik utförd undersökning har fört

till enahanda slutsatser, fastän den behandlat ett mindre svårt klientel än

Eugeniahemmets. Utredningen delar den uppfattning som framförts vid

sistnämnda undersökning, att ett mindre antal cp-ungdomar, om de finge

arbeta i skyddad miljö och under sakkunnig ledning, skulle kunna bättre

bidraga till sitt uppehälle och finna tillfredsställelse däri. I efterundersök­

ningen av Eugeniahemseleverna återfinnes icke få ungdomar, som känner

behov av ändring i sin nuvarande sociala situation och önskar resurser för

inkomstbringande arbete, bl. a. i form av yrkesutbildning och hjälp i yrkes­

utövning. Bland dessa cp-ungdomar synes emellertid ganska få vara läm­

pade att på egen hand bedriva yrkesutövning eller annan produktiv sys­

selsättning. Undersökningen ger ett starkt intryck av att arbetshindret i

många fall är mera betingat av psykiska faktorer än av den motoriska

invaliditeten.

För att söka övervinna dessa arbetshinder, i första hand för färdigutbil-

dade partiellt arbetsföra ungdomar, bör ordnas arbete i skyddad miljö,

»skyddad verkstad», vid ett internat anslutet till riksanstalten och med till­

gång till dess efterbehandlings- och vårdresurser. Verksamheten bör givet­

vis bedrivas i nära kontakt med högstadieskolans yrkeslinje. En lokal an­

slutning till det blivande arbetsvårdsinstitutets högstadieskola och yrkes­

skola vore givetvis önskvärd. Då institutets utformning ännu ligger i stöp-

sleven och utredningen finner det angeläget, att den skyddade verksamheten

snarast kommer till stånd som en försöksverksamhet, stannar utredningen

för en anknytning till riksanstalten. Ett intimt samarbete med arbetsvårds-

institutet bör etableras. Platserna vid den skyddade verkstaden avses inte

enbart vara förbehållna fall i behov av mera permanent omhändertagande,

utan de bör utnyttjas även temporärt av cp-ungdom, som eljest vistas i sina

hem, samt av närboende som externat. Ett sådant utnyttjande skulle säker­

ligen i många fall innebära en psykoterapeutiskt värdefull åtgärd och bereda

hemmen eu välkommen avlastning och motverka karaktären av arbetshem.

I avsaknad av elt säkert underlag för bedömning av storleken föreslås alt

verkstaden skall omfatta 10 å 15 platser med möjlighet till viss utbyggnad.

Repliker av denna modell i anslutning till regionanstalterna förordas i den

omfattning som kan komma alt visa sig påkallad. En sådan decentralisering

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

26

ter sig också önskvärd för att bereda de intagna bättre möjligheter till kon­

takt med hem och anhöriga under en långvarig anstaltsvistelse. Den skyd­

dade verkstaden bör vidare vara så belägen att det finnes möjlighet att i

dess närhet upplåta tomtmark för uppförande av bostäder för invalider

med familj.

Beträffande vården av äldre cp-fall i övrigt framhåller ut­

redningen, att föräldrarna i den nämnda undersökningen rörande f. d.

elever vid Eugeniahemmet ofta ger uttryck åt en förståelig oro hur det skall

bli, då de själva ej längre orkar ta hand om sina invalidiserade cp-barn.

De placeringsmöjligheter som står till buds är vård å sjukhem för långtids­

sjuka eller å ålderdomshem. Även om omhändertagande inom dessa vård­

former stundom kan vara fullt tillfredsställande — med reservation för den

kritik som kan riktas mot bristande behandlingsresurser — finns dock

åtskilliga äldre cp-patienter som är i behov av åtminstone periodisk medi­

cinsk omvårdnad, särskilt rörelseterapi, för att deras invaliditet ej skall

öka, och som därvid behöver tagas om hand av med cp-tillståndet för­

trogen personal. Den lämpligaste vården bör kunna beredas inom ett till

regionanstalterna anknutet sjukhem för långtidsbehandling av äldre per­

soner med cerebral pares. Genom regionanstalten kunde då erforderliga

behandlingsresurser ställas till förfogande. Sjukhemmet, som föreslås om­

fatta cirka 10 vårdplatser, bör därför ej ligga för långt från anstalten, men

bör å andra sidan av psykologiska skäl ej vara direkt anslutet till densamma.

Utredningen förordar försök med dylika vårdhem för långtidsvård av äldre

cp-fall vid någon eller några av de föreslagna regionanstalterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Administration och kostnadsberäkningar

Utredningen föreslår, att huvudmannaskapet för den läns- och region-

planerade cp-verksamheten åvilar landstingskommunerna och storstäderna

samt att den administrativt ställes under vederbörande centrallasaretts resp.

regionsjukhus’ direktion. Detta är en konsekvens av de principiella rikt­

linjer som uppdrogs av medicinalstyrelsen redan år 1953 för en landstings-

organiserad cp-vård. Den regionvis föreslagna vård- och undervisningsverk­

samheten förutsättes organiserad genom samverkan mellan de olika i re­

gionen ingående landstingskommunerna och storstäderna. Det på riksan-

stalten vårdade klientelet bör omhändertagas genom statens medverkan,

oavsett om en rent statlig anstalt tillskapas eller enskilt huvudmannaskap

med statligt ekonomiskt stöd svarar för denna vård och undervisning.

Medicinalstyrelsen förutsättes i princip vara huvudtillsynsmyndighet för

cp-vården, då vårdformen föreslås anknuten till sjukvårdshuvudmännens

övriga sjukvårdande verksamhet och skall ledas av läkare. I pedagogiskt

hänseende bör verksamheten stå under skolöverstyrelsens tillsyn. Härige­

nom åstadkommes en överensstämmelse med t. ex. epileptikervården, sam­

tidigt som en statlig myndighet framstår som ansvarig för hela vårdgrenen

(jfr SFS 552/1952). Institutioner inom cp-vården avsedda för barn före

skolåldern och som icke är anslutna till sjukhus förutsättes stå under till­

syn av socialstyrelsen. Tillsynen över den tilltänkta riksanstalten och över

högstadieskolan bor upptagas till slutlig prövning vid ett senare tillfälle.

Byggnadskostnaderna för en regionanstalt skulle enligt centrala sjuk­

vårdsberedningens beräkningar och med utgångspunkt från 1959 års pris­

nivå belöpa sig till i runt tal 2,5 miljoner kronor eller per vård- och under-

visningsplats till cirka 60 000 kronor.

För en utbyggnad av regionanstalterna i Göteborg och Uppsala finns me­

del redan anvisade resp. reserverade, och i Örebro-regionen har en cp-anstalt

redan inrättats för Örebro läns behov. Såvitt nu kan bedömas torde denna

genom viss tillbyggnad, åtminstone till en början, kunna tjäna ändamålet

att även vara regionanstalt. Uppförandekostnaderna för fyra återstående

anstalter torde icke komma att nämnvärt överskrida 10 miljoner kronor.

Riksanstalten torde i storlekshänseende bli jämförlig med regionanstal­

terna. Utredningen uppskattar byggnadskostnaderna till cirka 3,5 miljoner

kronor. Därvid har hänsyn tagits till de kostnader som kommer att uppstå

till följd av de särskilda byggnadstekniska anordningarna för det svårt

handikappade klientelet samt för uppförande av en skyddad verkstad.

Utredningen framlägger icke något principförslag till externatanstalt för

undervisning på länsplanet, då denna vårdform i det närmaste synes vara

utbyggd eller planerad. Några nämnvärda kostnader återstår sålunda ej

inom denna sektor, även om en standardhöjning och en koncentration är

att emotse.

Återstående kostnader för en utbyggnad av cp-vården i landet skulle så­

lunda belöpa sig till i runt tal (10 + 3,5) 13,5 miljoner kronor.

Lönekostnaderna vid regionanstalter och länsexternat uppskattas till om­

kring 2 miljoner resp. 0,5 miljon kronor per år.

Utredningen, som förutsätter att de på riksplanet uppförda anstalterna

principiellt skall — beträffande såväl anläggning som drift — bekostas av

staten, har icke räknat med några statsbidrag för cp-vård på läns- och re­

gionplan utöver de bidrag till lärarlöner in. m. som enligt gällande bestäm­

melser redan nu utgår till skol- och yrkesverksamheten.

Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

27

Utbildning av cp-personal in. ni.

Utredningen vill starkt framhålla önskvärdheten av att åtgärder snarast

vidtages för ökad utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt

av kuratoier och psykologer, så att del medicinska rehabiliteringsprogram­

met utan uppskov kan genomföras. Detta är av största betydelse för effek­

tiviteten av cp-vården. En särskild för dessa grupper gemensamt anordnad

teoretisk kurs synes erforderlig. Sådan kursverksamhet har sedan några

28

år tillbaka anordnats bl. a. i Uppsala. Ett förslag till gemensam kurs för

viss cp-personal har utarbetats, som bör omfatta 10—12 elever och räcka

6—8 veckor. Den torde lämpligen förläggas till någon av de av utredningen

förordade regionanstalterna och till den för riket gemensamma riksanstal-

ten, varvid möjlighet skulle förefinnas att även kunna repliera på Stock­

holmsregionens cp-anstalt.

Kursprogrammet bör utformas i en teoretisk och en praktisk del. De tva

första veckorna bör lämpligen ägnas åt teoretiska studier, bestående av fö­

reläsningar, diskussioner och demonstrationer och omfattande allmänna

ämnen, såsom anatomi, barnavård, utvecklingspsykologi och neurologi samt

barnpsykiatri. Huvudvikten lägges vid ämnen som rör cerebral pares. Hit

hör en medicinsk orientering om orsak, undersökningsmetodik, diagnostik,

klassificering, prognos och olika behandlingsformer (medicinsk och kirur-

gisk-ortopedisk behandling, rörelsebehandling, lekterapi och talterapi). Hit

räknas även orientering om och demonstration av testnings- och observa-

tionsmetoder för bedömning av psykisk och motorisk utveckling samt orien­

tering om speciella skolundervisningsmetoder. En viktig plats intager de

mentalhygieniska och socialmedicinska problemen ävensom föräldrapro-

blem. Föreläsningarna bör också beröra de psykiskt efterblivna cp-barnen

och cp-barn med komplicerade handikapp, yrkesutbildning och cp-ungdo-

inens speciella problem. Vidare bör cp-organisationen i landet genomgås

och särskild vikt läggas vid organisation och uppläggning av cp-arbetet på

länsplanet samt cp-barnens omhändertagande i det egna hemmet. Slutligen

bör lekmateriel och andra hjälpmedel för cp-barn och ungdomar demon­

streras, filmer och bildband visas samt studiebesök göras på olika institu­

tioner.

Det praktiska arbetet jämsides med teoretiska studier avses paga under

återstående del av kursen och förlägges främst inom det egna verksam­

hetsområdet, men även auskultans och praktik bör i viss omfattning före­

komma inom övriga verksamhetsområden. Inte minst viktig för alla kate­

gorier är praktisk barnavård med skötsel, matning m. in. av internatbarn.

Redan på cp-kursen bör man starta med det grupparbete mellan olika kate­

gorier cp-personal, på vilken all cp-verksamhet bygger. \id kursens slut

bör betyg utfärdas av den för kursen närmast ansvarige läkaren.

Kursen bör kompletteras med en högre fortbildningskurs.

Utredningen anser att kursen jämte viss kompletterande praktik och vi­

dareutbildning utgör önskvärda fordringar för erhållande av fasta tjäns­

ter inom cp-vården, varvid den som genomgått cp-kursen skulle benämnas

cp-sjukgymnast, cp-förskollärare, cp-lärare och cp-talterapeut.

För cp-sjukgymnasten bör erfordras — utöver sedvanlig 2-årig sjukgym­

nastutbildning jämte praktik i yrket — genomgång av cp-kurs. Efter denna

bör cp-sjukgymnasten skaffa sig praktikanttjänstgöring på cp-institution

under Va—1 års tid. Studiebesök vid cp-anstalter utomlands är av stort värde

och detta gäller även övriga kategorier cp-personal.

Cp-förskolläraren bör efter examen vid förskoleseminarium jämte prak­

tik i yrket genomgå cp-kursen samt därefter praktikanttjänstgöring under

1

/

2

—1 år vid cp-institution.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

29

Cp-läraren bör efter examen från folkskoleseminarium jämte praktik ge­

nomgå cp-kursen, varefter bör följa praktikanttjänstgöring under ledning

av cp-lärare i cp-klass under 1—2 terminer.

Vad beträffar ämnesområdet röst- och talvård kommer inom kort att ut­

färdas särskilda utbildningsföreskrifter för logopeder och talterapeuter med

verksamhet förlagd till hälso- och sjukvårdens område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Förebyggande åtgärder

För allt medicinskt handlande gäller, att det är viktigare att förebygga

än att bota. I särskilt hög grad gäller detta för en sådan sjukdom som

cerebral pares, vid vilken den underliggande hjärnskadan är så svårtill­

gänglig för behandling och tendensen till spontan återgång av densamma

så ringa att det kan bli fråga om svår och livsvarig invaliditet.

De under fosterlivet uppträdande skadeverkningarna är alltjämt svår­

åtkomliga för specifika förebyggande åtgärder. Skydd mot infektioner, spe­

ciellt sådana virusinfektioner, som man vet innebär särskild risk för fost-

ret, är önskvärt men i praktiken oftast svårt att genomföra. Det är dock

rimligt och tillrådligt att ge s. k. gammaglobulin vid fall av röda hund el­

ler smittsam gulsot i den blivande moderns närmaste omgivning. Vidare

kan allt flera infektionssjukdomar förebyggas genom vaccinationer, t. ex.

polio och smittkoppor.

De förebyggande åtgärderna mot cerebral pares under grossessen sam­

manfaller i regel med god hälsoövervakning av modern i största allmän­

het. Ju bättre mödravårdsorganen respektive den privata läkarkontrollen

fungerar, desto närmare kommer man målet.

För att förebygga hjärnskador i samband med och efter förlossningen

— vilket är det allt överskuggande problemet — kan åtskilligt göras även

om inga enkla regler och anvisningar kan ges. I detta avseende har ökade

möjligheter till förlossning på specialavdelning med möjlighet att snabbt

ingripa vid komplikationer stor betydelse.

övervakningen av barn med misstänkt hjärnskada under de första lev­

nadsåren bör vidare vara särskilt noggrann.

Det gäller sålunda sammanfattningsvis att intensifiera verksamheten vid

mödravårds- och barnavårdsorganen samt att så långt möjligt förbättra

förlossningsvården. Av avgörande betydelse är icke endast regler för vår­

den utan också tillgång till personal, såväl läkare som sjuksköterskor och

barnmorskor, med tillräckligt kunnande och intresse att genomföra över­

vakningen. Härvidlag är det av stor vikt att sprida ökad kunskap om det

normala barnets utveckling och om cp-barncts speciella symtombild.

Utredningen understryker slutligen starkt behovet av ökad forskning

beträffande orsakerna till cerebral pares.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

IV. Yttranden

Remissmyndigheterna vitsordar allmänt, att utredningen framlagt en

värdefull undersökning av förevarande vårdområde. Flertalet yttranden god­

tar också i huvudsak framlagda förslag. Från de kommunala sjukvårds­

huvudmännens sida framhålles, att utbyggnaden av cp-vården i stort sett

efter betänkandet redan är i full gång.

I flera yttranden framhålles, att vård- och undervisningsfrågorna för

andra handikappade än de normalbegåvade cp-fallen bort beaktas mer än

som skett. Skolöverstyrelsen beklagar sålunda, att det stora klientel, som

de psykiskt efterblivna utgör och vars vård- och skolfrågor icke är till­

fredsställande lösta, icke kommit att beröras av utredningen, överstyrelsen

hemställer att dessa frågor snarast utredes, förslagsvis av medicinalstyrel­

sen i samråd med pedagogisk expertis.

Stadsfullmäktige i Malmö pekar på behovet av en riksanstalt (vårdhem)

för höggradigt efterblivna med rörelsehandikapp av olika slag, enär den

för detta klientel avsedda vården vid Kronprinsessan Victorias kustsanato-

riuin är av kort varaktighet. Svenska diakonsällskapets direktion föreslår

att planläggningen av cp-vården sker med anknytning till närbesläktade

vårdområden, i synnerhet epileptikervården.

Flera remissinstanser har därjämte framfört önskemål om samundervis-

ning av cp-barn och andra handikappade barn, vilka redovisas i det följande.

Frekvens och vårdbehov

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Jönköpings, Älvs­

borgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings förvaltnings­

utskott, svenska landstingsförbundets styrelse och föreningen för utveck­

lingsstörda barn i Stockholm anser att mer ingående undersökningar inom

resp. sjukvårdsområden är påkallade, innan olika utbyggnadsåtgärder

igångsättes.

Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott utgör cp-fre-

kvensen inom länet 1,4 fall per 1 000 födda barn mot av utredningen förut­

satta 1,6 fall. I takt med en förbättrad mödra- och förlossningsvård synes

enligt utskottet berättigat att räkna med en framtida minskning av klien­

telet.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att cp-frekvensen

inom länet tidigare befunnits uppgå till 2,1 promille. Mot bakgrunden härav

kan den av utredningen framräknade siffran kanske anses för låg.

Sveriges läkarförbund påpekar, att det fortfarande visar sig att cp-vården

letar fram flera hittills ej kända fall, och framhåller att den moderna be­

handlingen av för tidigt födda barn ger ökade möjligheter för de förtids-

födda att överleva, vilket medför ökade spastikersiffror. Bl. a. med hänsyn

31

härtill finns det enligt läkarförbundet anledning att räkna med en cp-

frekvens av minst 2,0 promille.

Göteborgs stadsfullmäktige framhåller att de gjorda beräkningarna, om­

satta på Göteborgs förhållanden, ger för låga tal. Många familjer med

cp-barn söker sig till Göteborg med dess organiserade cp-vård. Förekomsten

av cp-fall torde därför vara relativt större i tätorter som Göteborg än medel­

talet för landet utvisar.

Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige anför.

Utredningens uppgifter om frekvenser är i allmänhet oklara. Alldeles sär­

skilt gäller detta gruppen barn i skolpliktig ålder. Man får inga uppgifter

om atetos- och ataxifallens behov av specialundervisning, en grupp som

omfattar 20 procent av totala antalet fall och som enligt utredningen som

regel har mindre intellektuellt handikapp och är av föga ortopediskt in­

tresse. Man får inte klart för sig huruvida talet 1,6 promille motsvarar antalet

levande födda eller blott är en siffra motsvarande genomsnittet av spastici

i berörda åldrar. I det förra fallet har man att ta hänsyn till en avsevärd

mortalitet inom de första levnadsåren. Hälften av alla cp-barn uppges vara

normalbegåvade eller hjälpklassmässiga med intelligenskvot över 75 samt en

fjärdedel obetydligt motoriskt handikappade, men man får inte helt klart

för sig om denna fjärdedel faller inom ramen för den hälft, som har en

intelligenskvot över 75, låt vara att det ligger i sjukdomsbegreppets natur

att de finns där.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Vissa undervisnings- och vårdfrågor

SV C K yttrar.

De synnerligen vitala frågorna om olika skolformers effektivitet borde

ha ytterligare penetrerats. Olika uppfattningar finns huruvida starkt de­

centraliserad och odifferentierad undervisning är att föredraga framför en

mer centraliserad och differentierad undervisning. Ej heller finns något ma­

terial som närmare belyser den optimala storleken av skolenheter av detta

slag. Ett sådant material förefaller nödvändigt för att samhället inte skall

göra investeringar, som binder utvecklingen för lång tid framåt och ev. i

former, som ger barnen ett ytterligare handikapp genom en icke tillfreds­

ställande skolundervisning.

Utredningens uttalande om att cp-barnen så långt möjligt bör beredas

undervisning inom den vanliga skolorganisationen understrykes av skol­

överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

Älvsborgs och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för säll­

skapet Eugeniahemmet, De vanföras riksförbund samt riksförbundet Sve­

riges föräldraföreningar för cp-barn.

Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör för flertalet

av de normalbegåvade cp-barn, som icke kan bevista den vanliga skolans

undervisning, ordnas enskild undervisning i hemmen. Härigenom skulle un­

dervisningsfrågorna för dessa barn kunna lösas på ett sätt, som är bäst för

barnen och helt står i överensstämmelse med föräldraopinionens önsk­

30

Bland faktorer som påverkat rekryteringen i reducerande riktning må näm­

nas vård och undervisning i hemmet, undervisning i hembygdens skola etc.

Nämnda oförutsedda faktorer gör det enligt skolnämndens förmenande ange­

läget, att utbyggnaden av skolväsendet sker med försiktighet, så att den

inte överproportioneras. Först när viss erfarenhet vunnits av de närmast

planerade nya skolorna, hör eu vidare utbyggnad av skolväsendet för detta

ändamål ske.

1 anslutning till föreslagna former av ambulatorisk vård understryker

socialstyrelsen, att alla tänkbara åtgärder bör vidtagas för att undvika

kollektiv vård, såsom regelbundna besök i hemmen av kuratorer, sjuk­

gymnaster och arbetsterapeuter. Av samma mening är Södermanlands och

Örebro läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar att erfarenheten torde få

visa om det för den särskilda ambulatoriska sjukgymnastiken för cp-pa-

lienter, som vistas i sina hem är fördelaktigast att anlita en specialgym­

nast eller om arbetet kan infogas i distriktsgymnasternas uppgifter, i varje

fall tills tillgången på sjukgymnaster blir bättre än f. n. är fallet.

Vad gäller kuratorsarbetet för cp-klientelet bör detta — som utredningen

föreslagit — enligt landstingsförbundets styrelse vara inordnat i central­

lasarettens övriga kuratorsverksamhet. Sveriges läkarförbund finner däre­

mot orealistiskt att räkna med att sjukhuskuratorerna har tid för de kva­

lificerade insatser som kräves och ifrågasätter om inte speciella kuratorer

kommer att erfordras vid såväl regioncentralerna som länsanstalterna.

De vanföras riksförbund anser att en kurator hör finnas vid riksanstalten

och eu vid varje regionanstalt.

När det gäller utbyggnaden av vården på region planet understryker

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstings­

förbundets styrelse nödvändigheten av noggranna platsberäkningar innan

utbyggnaden företages.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott är synnerligen tveksamt

om behovet av en regionvis anordnad vård på regionplanet och anser lik­

som Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, att utbyggnaden

i vart fall bör anstå tills klarhet vunnits om omfattningen och utformningen

av den länsvis organiserade verksamheten. Sveriges läkarförbund menar att

centrallasaretten i framtiden kan reducera platsbehovet vid de regionala

cp-centralerna och föreslår därför regioncentraler för hela landet i Göteborg,

Uppsala och Örebro.

Enligt Stockholms läns landstings förvaltningsutskott bör vården av

de cp-sjuka ske antingen läns- eller regionvis. Vilken av de båda av utred­

ningen föreslagna vårdinstanserna som bör elimineras bör ytterligare ut­

redas.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, som räknar med en

framtida minskning av cp-klientelet, anser därför varken lämpligt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

37

påkallat att tillskapa en särskild regionvård. Örebro läns landstings förvalt­

ningsutskott anser att den föreslagna vården på regionplanet icke är sakligt

underbyggd. Enligt utskottet har utredningen icke visat, att det utöver de

specialiteter som finns på länsplanet kräves medverkan av regionvårdens

specialiteter i mer nämnvärd omfattning, möjligen med undantag för neuro­

logi, som dock i betydande utsträckning kommer att bli företrädd på läns­

planet. I övrigt finns möjligheten till remiss för specialistundersökning resp.

specialistvård. Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den fortlöpande

kontakten mellan barn, hem och skola är av utomordentligt stor betydelse

särskilt för cp-barnen. Sådan kontakt kan icke uppehållas med föreslagen

regionalisering av vården och undervisningen. Då några väsentliga fördelar

ur vård- och undervisningssynpunkt icke synes kunna uppnås, som upp­

väger denna nackdel, kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka en lösning

enligt utredningsförslaget.

Stgrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför.

Om effektiva vårdenheter skapas inom länsorganisationen, torde vissa

medelsvåra fall kunna omhändertagas inom denna. Varken föräldrar eller

sjukvårdshuvudmän torde vara benägna att sända barn från det egna sjuk­

vårdsområdet till eu regionanstalt inom ett annat län, om tillfredsställande

vård kan beredas inom det egna länet. För barn med svåra och komplicerade

skador torde tillräckligt kvalificerad behandling och undervisning icke

kunna beredas annat än vid eu central institution. Styrelsen ifrågasätter

om det blir tillräckligt många svåra fall kvar för att fylla de föreslagna

regionanstalterna. Dessa synes lämpligen böra mottagas vid den centrala

institutionen.

SVCK ifrågasätter om det är motiverat att bygga upp nya skolinternat

av den typ och storlek som avses med regionanstalterna. Med utredningens

förslag till utbyggnad regionvis förefaller det också i vissa avseenden svår-

motiverat att samtidigt bibehålla kravet på en riksanstalt.

I fråga om storleken av de föreslagna regionanstalterna anser styrelsen

för Bräcke Östergård att dessa bör omfatta minst fyra klassenheter i stäl­

let för av utredningen föreslagna två. Regionanstalterna bör sålunda enligt

styrelsens mening vara ungefär dubbelt så stora som föreslagits. Styrelsen

anser vidare att personalbehovet beräknats alltför knappt. Sveriges läkar­

förbund efterlyser nattpersonal och sjukvårdsbiträden.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att någon av

regionanstalterna snarast bör komma till utförande för att övriga huvud­

män skall kunna lå uppgifter om praktiska rön och om det verkliga plats­

behovet. Vidare vinnes härigenom fördelen att eu (dbildningsanstalt för

personalen kommer till stånd.

När det gäller vården och undervisningen på riksplanet tillstyrkcs anord­

nande av riksanstalter lör såväl högstadie- och yrkesskoleelever som för

cp-fall med svåra och komplicerande lyten av bl. a. Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse, Gävleborgs och Västernorrlands läns lands­

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

38

tings förvaltningsutskott samt svenska landstingsförbundets styrelse, som

dock är tveksamma om föreslagen förläggning till Stockholmstrakten utan

ytterligare utredning kan godtagas.

Riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten tillstyrkes

vidare av Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings för­

valtningsutskott, styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Sveriges läkar­

förbund, De vanföras riksförbund och föräldraföreningen för CP-barn i

Stockholm med omnejd. Socialstyrelsen, Västernorrlands läns landstings

förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsför­

bundets styrelser samt styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet har ingen

erinran mot att Eugeniahemmet på statens vägnar ombesörjer den vård

och undervisning som därvid kommer i fråga. Däremot förordar Örebro läns

landstings förvaltningsutskott, att vården och undervisningen förlägges till

eu helt statlig institution, då Eugeniahemmet till väsentlig del är beroende

av statliga anslag.

Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anser att även

liögstadieundervisning bör anordnas vid riksanstalten.

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet hävdar att den föreslagna riks­

anstalten helt bör samordnas med en ev. regionanstalt för Stockholmsom­

rådet. Det torde enligt styrelsens mening icke vara rationellt att inom

denna region —- i vars närhet dessutom finnes en sluten vårdenhet för

cp-barn i Uppsala — skapa två nya fristående anstalter enbart för ifråga­

varande vårdgren. Styrelsen betonar därjämte önskvärdheten ur vård- och

undervisningssynpunkt att på riksanstalten kunna mottaga en del inte

fullt så svåra fall som avsetts. Styrelsen framhåller slutligen, att riksan-

stallens svåra klientel erfordrar väsentligt större och mer kostnadskrä­

vande lokaler samt personal i betydligt större omfattning och med högre

kvalifikationer än de tilltänkta regionanstalterna.

Statskontoret har i och för sig icke någon erinran mot att cp-vården på

riksplanet effektiviseras men anser — under framhållande av alt kost­

nadsberäkningar ej framlagts beträffande den planerade riksanstaltens upp­

förande och drift liksom ej heller personalplan tör anstalten — att innan

utredning härom föreligger och i avbidan på att av utredningen förutsatta

förhandlingar rörande Eugeniahemmets ekonomiska medverkan och ev.

samarbete med regionanstalten för Stockholmsregionen, ståndpunkt icke

kan tagas till frågan om riksanstaltens anknytning till Eugeniahemmet.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och Malmöhus läns lands­

tings hälso- och sjukvårdsstyrelse understryker önskvärdheten av att vår­

den på riksplanet verkligen utbygges, så att vårdfall, som bör omhänder­

tagas där, icke på grund av platsbrist överföres till region- eller länsan-

stalterna.

Under framhållande av att döva och svårt hörselskadade barn under ras­

ter och övrig fritid blir isolerade från kamraterna anser skolöverstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

40

svnes undervisningen kunna bli till större nytta och glädje, om den i stället

inriktas direkt på vad eleven kan tillägna sig och ha användning för i sin

speciella situation. Det synes höra övervägas om man inte för sådana elever

bör inrätta relativt små, över hela landet spridda hem med särskilt avpas­

sad utbildning.

De vanföras riksförbund uttalar.

Man måste la hänsyn till att många cp-barns mentala status är sådant,

att ingen av de vanliga undervisningslinjerna riktigt passar för dem. En­

ligt vad förbundet erfarit visar cp-barnen stundom olt stort intresse för

orienteringsämnena. Man skulle därför kunna tänka sig eu »folkhögskolc-

linje» med huvudvikten lagd på dessa ämnen.

Många av de normalbegåvade cp-barnen kommer sannolikt att förbli

vårdfall hela livet. Deras liv måste berikas genom kunskaper. Undervis­

ningen bör därför vara så inriktad, alt den stimulerar till läsning och vid­

gar horisonten.

Med anledning av förslaget alt del bör uppdragas åt Norrbacka instituts-

utredningen att närmare pröva frågan om utformningen av den tilltänkta

högstadieskolan yttrar utredningen följande.

Norrbackainstitutsutredningen har vid sina överväganden rörande den

framtida användningen av de lokaler, som friställes vid Norrbackainstitutet

sedan den ortopediska kliniken överflyttats till en nybyggnad på karolinska

sjukhusets område, närmast dryftat möjligheterna att inrymma statens

arbetsklinik i institutets huvudbyggnad. Skall arbetskliniken ges erforderlig

kapacitet, kominer de friställda kliniklokalerna emellertid ej att bli till­

räckliga för arbetsklinikens behov, varför åtminstone någon del av insti­

tutets nuvarande verksamhet bör förläggas på annat håll. Otvivelaktigt

medför därvid en utflyttning av institutets allmänbildande skola de minsta

nackdelarna. Skolan bör därför i framtiden förläggas till annan plats. Med

hänsyn härtill kan Norrbackainstitutsutredningen icke ansluta sig till

förslaget att frågan om en högstadieskola skall överlämnas till utredningen

utan anser att frågan bör utredas i annan ordning. Utredningen tillägger,

att den givetvis intet har att erinra mot att cp-ungdom liksom hittills mot-

tages vid Norrbackainstitutets högstadieskola, så länge denna är förlagd

till institutets huvudbyggnad.

Skolöverstyrelsen finner det av utredningen beräknade platsantalet vid

högstadieskolan vara alltför begränsat. Vid större plalsanlal torde emeller­

tid delning av högstadieskolan böra ske. Vid den fortsatta utredningen bör

samråd ske med den i Göteborg pågående preliminära planläggningen av

cp-undervisningen för elever inom Göteborgsregionen. Även De, vanföras

riksförbund anser det av utredningen uppskattade platsbehovet vara för

lågt och framhåller, att utredningens beräkningar grundar sig på ett klien­

tel, som icke åtnjutit tidig, effektiv vård. Med ledning av tillgänglig sta­

tistik kan man beräkna att cirka 300 normalbegåvade cp-ungdomar skulle

vara berättigade till högstadieundervisning. Även om endast en tredjedel —

vilket utredningen utgår från — skulle kunna tillgodogöra sig sådan under­

visning, skulle totala antalet platser beläggas av enbart cp-elever.

Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anför att skol­

Klingl. Maj:ts proposition nr 170 år 1001

43

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför att icke ens som försöks­

verksamhet bör till en barnanstalt knytas en institution för vuxna kroniker.

Eugeniahemmet, som redan har en dylik institution i sin organisation, har

erfarenhet av de nackdelar detta för med sig. Förslagsvis bör anordnas fri­

stående verkstäder efter mönster av lärlingshemmen.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör cp-klientelet beredas sysselsättning

vid de till vanföreanstalterna knutna arbetshemmen, vilka bör effektiviseras

och utbyggas, och vid nya sådana hem, som skulle stå öppna för alla hög­

gradigt invalidiserade oavsett handikappets art och ursprung.

Norrbackainstitutsutredningen ifrågasätter om det inte är lämpligare att

sammanföra den av cp-utredningen avsedda verksamheten med motsvaran­

de verksamhet som bedrives vid Norrbackainslitutets arbetshem i Hede-

mora. I samband med en flyttning av detta hem, vars lokaler f. n. är mindre

ändamålsenliga, skulle en utökning av hemmet kunna ske, så att även det

av cp-utredningen avsedda klientelet kunde intagas, vilket skulle medföra

att klientelet finge möjlighet att pröva flera arbetsuppgifter än vid ett litet,

enbart för cp-klientel avsett hem.

De vanföras riksförbund finner storleken av den föreslagna verkstaden

ej täcka det aktuella behovet och understryker att utbyggnaden av befint-

liga arbetshem och anordnande av nya inackorderings- och arbetshem bör

genomföras i snabb takt. Enligt förbundet är det inte förenligt med landets

höga sociala standard, att ungdomar omhändertagas på hem för långvarigt

sjuka eller på ålderdomshem.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som uttrycker bekymmer

för normalbegåvade cp-fall vilka icke kan beredas arbete på den fria mark­

naden, ifrågasätter om inte i anslutning till regionanstalterna borde anord­

nas skyddade verkstäder för långtidsvistelse och avsedda för höggradigt in­

validiserad cp-ungdom, som avslutat sin ordinarie yrkesutbildning.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott menar att plats vid de

skyddade verkstäderna även bör beredas andra handikappade, så att till­

räckligt underlag kan erhållas för verkstäder på icke alltför långt avstånd

från varandra.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott förutsätter att verksamhe­

ten även framdeles kommer att vara underställd de arbetsvårdande myn­

digheterna, eftersom skyddad verksamhet i vart fall ännu icke kan anses

vara en landstingens uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Administration och kostnadsberäkningar

Vad huvudmannaskaps frågan beträffar finner svenska landstingsförbun­

dets styrelse rimligt, att landstingen och städerna utanför landsting blir hu­

vudmän för den läns- och regionvis anordnade vården och undervisningen,

44

medan staten direkt eller indirekt övertager huvudmannaskapet för den

till riksanstalter centraliserade verksamheten.

SVCK anser att huvudmannaskapsfrågan bort bli föremål för utförligare

analys med hänsyn till att vissa andra huvudmän än de kommunala sjuk­

vårdshuvudmännen såväl inom landet som än mer utomlands spelar en

stor roll inom cp-vården.

Göteborgs stadsfullmäktige påpekar att den av Göteborgs Diakoniss-

sällskap drivna anstalten Bräcke östergård förutsatts skola svara för cp-

verksamheten på regionplanet samt framhåller att då Göteborgs sjukvårds­

styrelse skall vara huvudman för all annan sjukvård på regionplanet, före­

ligger här en form av delat huvudmannaskap, som kan inge en viss tvekan,

emedan strävan under senare år eljest varit att genomföra ett enhetligt

huvudmannaskap, t. ex. för epileptiker- och reumatikervården. Förhand­

lingar torde få komma till stånd om hur hithörande spörsmål bör lösas.

När det gäller administrationen av den läns- och regionvis anordnade

cp-verksamheten uttalas tveksamhet av Malmöhus läns landstings hälso-

och sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Västernorrlands läns landstings för­

valtningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser om den vid länsexternaten bedrivna undervisningen bör stå under

ledning av vederbörande centrallasaretts direktion, vilken därmed skulle

ställas inför nya och delvis splittrande uppgifter. Läns- och regionanstal­

terna bör enligt dessa remissyttranden administreras av det organ veder­

börande huvudman finner lämpligt.

Den föreslagna tillsynsorganisationen tillstyrkes av stadsfullmäktige i

Göteborg.

Skolöverstyrelsen hävdar bestämt, att skolorna och skolhemmen bör in­

ordnas i det obligatoriska skolväsendet och underställas de lokala skolmyn­

digheterna på orten under tillsyn av överstyrelsen och länsskolnämnderna.

Detta bör även gälla förskolorna som fallet är inom dövvården. Krono­

bergs läns landstings förvaltningsutskott åter anser, att förskolorna bör

stå under medicinalstyrelsens tillsyn med hänsyn till värdet av en central

ledning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner uppenbart orimligt, att

tre statliga myndigheter skall inkopplas som tillsynsmyndigheter. Enligt

förvaltningsutskottet bör endast ett statligt ämbetsverk väljas som tillsyns­

myndighet.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns lands­

tings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,

Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet anser att medicinalsty­

relsen bör vara ensam tillsynsmyndighet på vårdområdet.

Utredningens uttalande om att kostnadsansvaret för riksanstalterna skall

åvila staten tolkas av svenska landstingsförbundets styrelse så, att avgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

45

från landsting och städer utanför landsting ej skall uttagas för dem, som in­

tagas på dessa anstalter.

Förbundsstyrelsen erinrar vidare om att statsbidrag till avlöning åt lärare

vid sjukvårdsanstalter skall utgå efter samma schematiska bidragsgrun-

der, som gäller för det obligatoriska skolväsendet. Det torde emellertid vara

nödvändigt, att utrymme inom dessa grunder lämnas för de särskilda för­

hållanden, som kommer att råda inom cp-undervisningen. Vidare bör kun­

görelsen angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider ändras så, att

landstingskommun skall kunna erhålla statsbidrag jämväl till skolmåltider

vid cp-skola. överhuvudtaget bör, framhåller förbundsstyrelsen liksom Jön­

köpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, landstingen i statsbidragshänseende lik­

ställas med primärkommun, så att bidrag till exempelvis även skolskjutsar

erhålles.

Göteborgs stadsfullmäktige anser att enär för vissa andra grupper han­

dikappade med kontinuerligt vårdbehov ordnats med ett mer verksamt

statligt stöd, anledning synes föreligga att överväga sådant stöd även åt

cp-vården.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser angeläget att det

statliga stödet till verksamheten på läns- och regionplanet blir av betydligt

större omfattning än nu utgår för motsvarande verksamhet. När det gäller

inackorderingskostnader för cp-barnen ifrågasätter utskottet om inte dessa

kostnader i viss utsträckning bör täckas genom avgifter.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser att av utred­

ningen förutsatt ekonomiskt stöd till föräldrarna för avlösning vid vården

av särskilt hjälplösa cp-barn och för vård i hemmet bör utgå i form av

förstärkning av det allmänna barnbidraget eller eventuellt i speciell form av

statlig sjukpension.

Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn förordar att ett

hemvårdsbidrag skyndsamt införes för att underlätta föräldrarnas möjlig­

heter att själva vårda barnen. Föreningen för utvecklingsstörda barn i

Stockholm anser att denna fråga bör utredas ytterligare.

De vanföras riksförbund och föreningen för utvecklingsstörda barn i

Stockholm föreslår att bidrag utgår för anhörigas resor för besök å riks-

institutionerna.

De vanföras riksförbund anser att statsbidraget till koloniverksamheten

för cp-barn bör vara högre än bidrag till kolonier för friska barn. översty­

relsen för svenska röda korset anser att bidragsbestämmelserna för koloni-

verksamheten bör ändras. Av medicinska eller sociala skäl har t. o. in. två­

åringar och sextonåringar vårdats samtidigt på eu koloni utan att detta an­

setts vara olämpligt av vederbörande läkare. Sådana åldersmässigt hetero­

gena barngrupper bar emellertid inte accepterats av socialstyrelsen, som

skurit ned statsbidraget för de yngsta och äldsta barnen.

46

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse finner synnerligen

önskvärt, att statsbidrag utgår för träningsapparater och andra hjälpme­

del efter liknande grunder som gäller för ortopediska hjälpmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Utbildning av cp-personal in. in.

Föreslagen utbildning för cp-personal föranleder ingen erinran från Söder­

manlands och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkar­

förbund samt De vanföras riksförbund. Läkarförbundet anför att ytterligare

uppmärksamhet bör ägnas frågan sedan cp-anstalterna samlat mer erfaren­

het. Som särskilt angeläget framstår enligt läkarförbundet kravet på kvali­

ficerad utbildning av talterapeuter.

Skolöverstyrelsen finner föreslaget kursprogram för utbildning av lärar­

personal i stort sett tillfredsställande men anser att den föreslagna mycket

omfattande praktikperioden under en eller två terminer bör avsevärt avkor­

tas och byggas in i själva kursperioden om 6—8 veckor på samma sätt som

sker vid övrig utbildning av specialklasslärare. Utbildningen av lärarna bör

anförtros skolöverstyrelsen och lämpligen samordnas med utbildningen vid

det av överstyrelsen föreslagna specialpedagogiska institutet.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anmärker att utredningen ute­

slutande räknat med folkskollärare men anser självfallet att också småskol-

lärare med sin speciella utbildning tas i anspråk vid cp-skolorna.

Beträffande kursinnehållet anser stadsfullmäktige i Göteborg och styrel­

sen för Bräcke östergård att grundläggande utbildning i talvård och talstör­

ningar bör ingå i cp-lärarens utbildning.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Kristianstads,

Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings för­

valtningsutskott samt svenska landstingsförbundets och svenska stadsför­

bundets styrelser understryker att personalutbildningen måste vara en stat­

lig angelägenhet, som snarast möjligt bör intensifieras, då bristen på spe­

cialutbildad personal kommer att lägga en hämsko på utvecklingen under de

närmaste åren.

Statskontoret anser att slutlig ställning ej kan tagas till föreliggande ut­

bildningsfrågor, innan det klarlagts hur kursverksamheten skall administre­

ras och bekostas.

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet och De vanföras riksförbund

understryker angelägenheten av att kurser i behandling av cp-barn anordnas

för föräldrarna.

V. Departementschefen

Med cerebral pares förstås förlamning som följd av en hjärnskada före

eller i samband med födelsen eller under de första levnadsåren. Sjukdomen,

47

som företer starkt växlande symptom, kännetecknas av störningar i mus­

kelfunktionerna, främst i armar, ben och talorgan. Kramper, syn- och hör-

selnedsättningar är vanliga komplikationer. En förhållandevis stor grupp

av cp-fall utgöres av psykiskt efterblivna.

Vården och undervisningen av cp-barnen — tidigare ofta benämnda spas­

tiska barn — har på grund av den komplicerade sjukdomsbilden och till­

komsten av nya behandlingsmetoder tilldragit sig ett allt större allmänt

intresse.

Cp-vården befinner sig också under utbyggnad. Inom storstäderna och

vissa landstingskommuner bedrives redan en organiserad cp-vård. När det

gäller planläggningen av vården kan erinras om att medicinalstyrelsen år

1953 framlade förslag till riktlinjer för vården, vilket i huvudsak godtogs

av såväl 1951 års vanförevårdsutredning som av föredragande departe­

mentschefen i propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna och

Eugeniahemmet m. m. Den fortsatta planläggningen av vården har emeller­

tid försvårats av osäkerheten om vårdbehovets storlek och om hur vården

bör utformas. Mot bakgrunden härav och då cp-vården fortfarande uppen­

barligen är otillräckligt utbyggd är det angeläget att draga upp närmare rikt­

linjer för vårdorganisationen.

De förslag, som i detta syfte avgivits av 1958 års cp-utredning, innebär

att den institutionella cp-vården organiseras på läns-, region- och riksplan.

Som grundval för utredningens bedömning av platsbehovet för vården och

undervisningen av cp-barnen har tjänat flera svenska och utländska under­

sökningar rörande förekomsten av cerebral pares samt en av utredningen

utförd särskild undersökning beträffande cp-barn i Norrbottens län. Med

ledning härav anser utredningen att man i vårt land får räkna med en före­

komst av 1,6 fall per tusen födda barn. Med nuvarande födelsetal skulle då

tillkomma cirka 175 nya cp-fall per år. Totalsiffran cp-fall i årsklasserna

0—18 år uppskattas till 3 150 fall, varav drygt 1 900 i åldern 8—18 år. Av

Norrbottenundersökningens drygt 100 barn i åldern t. o. m. 14 år bedömdes

efter en ingående undersökning av varje särskilt barn något mindre än en

fjärdedel vara i behov av undervisning vid specialskola. Med utgångspunkt

härifrån anser utredningen att det för ett område om cirka en miljon in­

vånare erfordras omkring 90 platser vid cp-skola, omfattande förskola samt

låg- och mellanstadium, eller för hela landet 650 platser. Med hänsyn till att

antalet barn inom Norrbottens län i förhållande till folkmängden är större

än inom andra delar av landet, beräknar emellertid utredningen att totalt

500 platser är erforderliga som ett förstahandsbehov.

I likhet med utredningen vill jag understryka de stora svårigheter som

uppställer sig vid försöken att åstadkomma en säker grundval för uppskatt­

ningen av vårdplatsbehovet. Det är uppenbart att undersökningar av mindre

grupper alltid kommer att präglas av en viss osäkerhet vid tillämpningen av

resultatet på ett större material. I den förutnämnda Norrbotlenundersök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

48

ningen beräknades cp-frekvensen sålunda till 1,4 fall per tusen födda barn,

medan man i ett par remissyttranden ansett att frekvensen bör uppskattas

till 2,0 promille. Då andra undersökningar i de nordiska länderna emeller­

tid även de synes peka på att cp-frekvensen utgör drygt 1,6 promille, har

jag ansett mig kunna godtaga cp-utredningens siffra, 1,6 promille, som en

allmän utgångspunkt vid uppskattningen av totalantalet cp-barn.

När det gäller frågan hur många av dessa cp-barn som är så handikappade

att de behöver särskild vård och undervisning, synes de flesta undersök­

ningar bekräfta uppfattningen att i det närmaste hälften av cp-fallen är

psykiskt efterblivna och bör omhändertagas inom organisationen för denna

grupp utvecklingsstörda barn. Drygt hälften skulle sålunda vara att räkna

till de normalbegåvade, om man till dessa hänför även de hjälpklassmässiga.

Omkring hälften av dessa eller ungefär en fjärdedel av hela antalet kan

med ledning av resultatet av Norrbottenundersökningen anses vara i behov

av specialvård. I detta sammanhang vill jag framhålla, att en tidigare un­

dersökning i Stockholmsområdet visade att endast cirka 12 procent av cp-

barnen åtnjöt undervisning i specialskola. Det verkliga behovet torde dock

vara större. En i Örebro län nyligen företagen inventering av kroniskt sjuka

barn synes nämligen bekräfta utredningens antagande att specialskola be­

hövs för omkring en fjärdedel av cp-barnen. Det torde därför vara rimligt

att taga detta antal som underlag för en beräkning av platsbehovet. Av de

175 cp-barnen i varje årskull skulle således specialvård vara nödvändig för

cirka 45 barn. För låg- och mellanstadiets sex klasser och tre årsklasser för­

skolebarn erfordras alltså sammanlagt cirka 400 platser, vartill kommer

platser för högstadieundervisningen. Jag vill dock betona, att detta antal

inte får betraktas som någon exakt siffra utan endast kan tjäna som en

riktpunkt vid övervägandet av en lämplig organisation för cp-vården.

Innan jag närmare går in på denna fråga vill jag emellertid upptaga spörs­

målet huruvida icke en utbyggd cp-organisation bör avses även för vissa

andra kategorier kroniskt sjuka eller handikappade barn. Jag syftar då sär­

skilt på barn med andra motoriska handikapp än cerebral pares. Utred­

ningen har ansett övervägande skäl tala för en särskild organisation för

ep-klientelet på det lokala planet. Åtskilliga remissinstanser, däribland flera

huvudmän, har emellertid starkt framhållit, att en för ändamålet utbyggd

vårdorganisation bör innefatta även dessa övriga grupper invalidiserade

barn. Även för egen del vill jag framhålla att ett större patientunderlag bör

ge ökade garantier för en bättre differentiering av vården samt att det ur

rättvisesynpunkt ter sig mindre tilltalande att skapa en vårdorganisation

endast för en viss grupp av invalidiserade med likartade vårdbehov. Utred­

ningen har för övrigt framhållit att, ehuru cp-klientelet uppvisar särdrag och

i vissa avseenden behöver speciell behandling, något hinder icke torde före­

ligga att låta även andra sjuka barn komma i åtnjutande av den undervis­

ning som skall meddelas vid de planerade cp-skolorna. Jag anser det i hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år l'J61

49

grad otillfredsställande om man skulle bygga upp en särskild organisation

för en viss grupp skadade barn samtidigt som man underlåter att beakta

vård- och undervisningsbehovet för övriga grupper handikappade barn. En­

ligt hittills vunna erfarenheter torde för övrigt dessa andra grupper enbart

med fördel kunna undervisas och vårdas tillsammans med cp-barnen. Många

av dem är också i likhet med cp-barnen i behov av t. ex. sjukgymnastik och

annan fysikalisk behandling. Jag vill därför förorda att en planerad vård-

och undervisningsorganisation skall innefatta samtliga grupper fysiskt

handikappade barn för vilka undervisning i specialskola är nödvändig.

Emellertid föreligger stora svårigheter att beräkna det platsantal, som er­

fordras för de invalidiserade barnen i övrigt, eftersom några mera omfat­

tande inventeringar eller undersökningar av dessa grupper inte gjorts. Med

ledning av materialet i den förutnämnda örebroundersökningen synes man

emellertid kunna räkna med ett behov av omkring 6—7 kombinerade vård-

och undervisningsplatser för kroniskt sjuka normalbegåvade barn i skol­

åldern inom ett område av en storlek som motsvarar Örebro län. För hela

landet torde man med ledning härav kunna uppskatta antalet platser för

låg- och mellanstadiet till cirka 200. För samtliga kategorier handikappade

barn torde alltså erfordras i runt tal 600 platser. Med hänsyn till den osäker­

het som präglar denna beräkning synes det lämpligt att — såsom också

flera huvudmän föreslagit — ytterligare undersökningar företages i de fall

tveksamhet förefinnes rörande storleken av utbyggnadsbehovet. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i en av riksdagen nyligen

bifallen proposition (1961: 116) föreslagit obligatorisk skyldighet för kom­

mun att svara för undervisningen av sjuka barn som inte kan gå i vanliga

skolor. Samtidigt föreslås rätt till statsbidrag till enskild undervisning av

sådana barn. Förslaget torde emellertid inte komma att medföra någon

nämnvärd minskning av efterfrågan på specialskoleplatser.

Den nödvändiga samordningen mellan behandlingen och undervisningen

för cp-barnen medför i och för sig svåra organisatoriska problem. Å ena

sidan är det givetvis angeläget att dessa barn får så god undervisning som

möjligt, samtidigt som en tillfredsställande vård och medicinsk behandling

måste beredas dem. Behovet av en differentierad undervisning gör det

önskvärt att specialskolans elevantal inte är alltför litet. Beaktas bör att eu

relativt stor del av de här avsedda cp-barnen på grund av sitt handikapp

är hjälpklassmässiga. Ur differentieringssynpunkt synes det därför särskilt

fördelaktigt att även andra handikappade än cp-barn beredes plats inom orga­

nisationen. Ä andra sidan finns ett starkt intresse av att cp-barnen liksom

andra invalidiserade barn så långt det är möjligt kan stanna kvar i sina hem

eller att i varje fall en nära kontakt mellan barnen och hemmet kan bevaras.

Man bör därför sträva efter att de handikappade barnen med sitt oftast

mycket starka känslomässiga beroende av föräldrar och anhöriga inte utan

tvingande skäl skiljes från hemmet utan så långt det är möjligt undervisas

Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

50

och behandlas i externat. Där internatvistelse till följd av medicinska,

sociala eller geografiska skäl visar sig nödvändig, bör denna ordnas så att

barnen så ofta som möjligt kan besöka sina hem.

Övervägande skäl talar sålunda även enligt min mening för en decentrali­

sering av vårdorganisationen även om därigenom undervisningsfrågorna

blir svårare att lösa effektivt. Sjukvårdshuvudmännen har också i sina re­

missyttranden tillstyrkt en i princip decentraliserad organisation under deras

huvudmannaskap. En utveckling i denna riktning är för övrigt redan i gång.

Behandlingscentraler finns således anordnade vid ett stort antal sjukhus

och åtskilliga förskolor för cp-barn — fristående eller i anknytning till

centralerna — har inrättats. Lokala cp-skolor för låg- och mellanstadiet

finns inrättade på flera håll.

Den fortsatta utbyggnaden av cp-vården föreslås av utredningen såsom

redan tidigare nämnts ske i en organisation på tre plan. För länsplanet

föreslås sålunda att externatskolor anordnas i anslutning till behandlings­

centraler i vissa större städer. De bör omfatta 15—20 platser och i mån av

behov kompletteras med inackorderingshem och privat inackordering för

avlägset boende elever. På regionplanet bör enligt förslaget till regionsjuk­

huset med dettas speciella resurser förläggas en behandlingscentral, som

också bör fungera som remissinstans för de komplicerade fallen inom regio­

nen. I anslutning till centralen bör enligt utredningen inrättas en cp-skola

med helst omkring 45 och inte mer än 60 internat- och externatplatser. Denna

regionanstalt skulle vara avsedd för de svårare fall inom regionen som inte

kan vårdas inom länsorganisationen. Till riksplanet bör slutligen enligt ut­

redningen förläggas en riksanstalt för de allra svårast motoriskt skadade

fallen, till vilken bör anslutas en skyddad verkstad för sysselsättning av cp-

ungdom. Undervisningen vid skolorna avses motsvara förskolestadium samt

låg- och mellanstadium. Högstadieundervisningen föreslås förlagd till en

vanförevårdens högstadieskola, till vilken bör hänvisas även andra handi­

kappade ungdomar.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit organisationsförslaget. Kraf­

tiga invändningar framförallt mot den föreslagna regionorganisationen har

dock gjorts av bl. a. flera huvudmän. Sålunda har bl. a. framhållits att för­

slaget innebär överorganisation och att man bör ha antingen läns- eller

regionvård. Vidare har understrukits att medverkan av regionvårdsspecia-

lister ej behövs i nämnvärd grad.

För egen del anser jag det vara av utomordentlig vikt att den cp-vård, som

på länsplanet är under utveckling i landstingens och städernas regi ytter­

ligare utbygges i syfte att varje cp-fall så tidigt som möjligt skall kunna få

rätt diagnos och adekvat behandling. Det är av avgörande betydelse för cp-

barnets utveckling att en riktig behandling kan sättas in så snart som möj­

ligt. Härvid förutsättes givetvis också att en intim samverkan sker mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

52

planet. En sådan samverkan har redan inletts vid cp-hemmet Bräcke öster-

gård i Göteborg och vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

I likhet med utredningen finner jag nödvändigt, att svårt handikappade

cp-barn med komplicerande lyten omhändertages på en för hela landet ge­

mensam riksanstalt. Denna anstalt bör, som utredningen föreslagit, avses

i första hand för svårt motoriskt invalidiserade cp-barn med komplicerande

skador. Även andra barn med mycket svåra handikapp bör emottagas på

anstalten.

Med hänsyn till den utbyggnad av den lokala organisationen som före­

slagits anser jag mig kunna godtaga, att anstalten beräknas för cirka 60

barn, fördelade på förskola och årskurserna 1—6 i enhetsskolan. Möjlighe­

ten att för riksanstaltens barn inrätta högstadieundervisning bör ytterligare

övervägas vid den närmare planeringen av anstalten.

Därest Eugeniahemmets nuvarande byggnader icke lämpligen kan an­

vändas för den nya riksanstalten bör en nybyggnad uppföras snarast möj­

ligt. Framhållas må att frågan om Eugeniahemmets flyttning från Norr-

backaområdet sedan länge varit aktuell även av det skälet att karolinska

sjukhuset är i trängande behov av ifrågavarande markområde. Riksanstal­

tens förläggning och närmare utformning bör utredas av byggnadsstyrelsen

i samråd med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. I enlighet med ut­

redningens av remissmyndigheterna tillstyrkta förslag finner jag rimligt

att kostnaderna för anstaltens uppförande bestrides av statsmedel.

Frågan om huvudmannaskapet för riksanstalten torde liksom frågan om

det till Eugeniahemmet hörande vårdhemmet Nya hemmet få upptagas till

närmare prövning i ett senare sammanhang.

Den av mig i det föregående föreslagna skolorganisationen avser undervis­

ningen i förskola samt på enhetsskolans låg- och mellanstadium. När det

gäller högstadieundervisningen har utredningen för sin del föreslagit, att

sådan undervisning bör förläggas till en högstadieskola på riksplanet samt

att antalet platser vid denna skola bestämmes till 90. Förslaget har i denna

del blivit föremål för stark kritik från vissa remissmyndigheters sida, och

man har därvid dels framhållit att platsantalet är för litet för att kunna

täcka behovet och dels påyrkat en decentralisering av högstadieundervisning­

en. För egen del vill jag understryka angelägenheten av att cp-barn och på

annat sätt svårt handikappade barn beredes samma möjligheter som friska

barn att komma i åtnjutande av nioårig skolutbildning. Anledning synes

härvid ej föreligga att beträffande de handikappade barnen draga en gräns

mellan de intellektuellt bättre lottade barnen och barn i behov av hjälpldass-

undervisning. Det är också önskvärt att de handikappade eleverna får möj­

lighet att fullfölja sin skolgång vid en och samma skola. Med hänsyn till de

små enheter, som cp-skolorna på iänsplanet kommer att utgöra, måste

emellertid frågan i vilken utsträckning en sammanhängande nioårig skol­

gång bör organiseras på detta plan ytterligare övervägas. Jag har därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

53

för avsikt att föranstalta om en utredning rörande frågan om högstadieun-

dervisningens anordnande för handikappade ungdomar av olika katego­

rier. Jag vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t denna dag bifallit

en av styrelsen för Norrbackainstitutet — vid vilket en realskola finnes an­

ordnad — gjord framställning om att få ombilda denna till ett enhetssko-

lans högstadium fr. o. in. höstterminen 1961. Härigenom åstadkommes en

provisorisk lösning av högstadiefrågan i avbidan på resultatet av den av

mig förutskickade utredningen.

När det gäller frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vill jag erinra

om de möjligheter härtill som föreligger vid vanföreanstalternas yrkessko­

lor. Som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit torde cp-ungdomens speciella

utbildningsbehov få ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den fortlöpande

översynen av dessa yrkesskolor.

Det synes vidare önskvärt att kunna erbjuda ungdom och vuxna med cp-

skador arbete i en skyddad miljö. Nära till hands ligger att man därvid —

som arbetsmarknadsstyrelsen och Norrbackainstitutsutredningen föreslagit

— i första hand replierar på de till vanföreanstalterna i Stockholm och Häl­

singborg knutna arbetshemmen. Dessa arbetshem är emellertid otillräckliga

för att tillgodose platsbehovet och behöver dessutom bli föremål för genom­

gripande modernisering. Frågan om åtgärder i sistnämnda syfte liksom om

anordnande av ytterligare verkstäder torde få närmare övervägas. Det bör

dock ej ifrågakomma, att såsom utredningen föreslagit, förlägga en skyd­

dad verkstad för cp-fall i vuxen ålder i anslutning till den blivande riksan-

stalten för svårt handikappade cp-barn.

Utredningen har föreslagit, att huvudmannaskapet för cp-vården på läns-

och regionplanet bör åvila landstingskommuner och storstäder. Någon in­

vändning häremot har ej framställts från de berörda huvudmännens sida.

Med hänsyn härtill och då en betydande utbyggnad av organisationen för

cp-vården redan skett genom dessa huvudmäns försorg anser jag mig kunna

tillstyrka utredningens förslag.

Om riksdagen inte har något att erinra däremot torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler om

statsbidrag på skolväsendets område utfärda bestämmelser om bidrag av

statsmedel till kostnaderna för ifrågavarande undervisning.

Under åberopande av det anförda får jag, under förmälan, att intet torde

vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än un­

der dess vårsession, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för organisationen av vården

och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares

in. m., som jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

54

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61

103998