Prop. 1961:170
('med förslag till riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
1
Nr 170
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer
för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares m. m.; given
Stockholms slott den 19 maj 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt. ,
- . V. ,• 1 ,:i .
b-ni! .>
r! h> frjgniiv.iv :“>.*••> it;v n-dru..
m
GUSTAF ADOLF ■•••’
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares. Orga nisationen avses stå öppen för även andra svårt handikappade barn och ungdomar. Totalt beräknas platsbehovet för hela landet till i runt tal 600 platser.
Vården föreslås i första hand förlagd till behandlingscentraler i anslut ning till centrallasaretten. För barn, som till följd av sitt handikapp ej kan gå i vanliga skolor, föreslås specialskolor inrättade länsvis eller i samarbete mellan flera huvudmän. Svårt skadade barn med komplicerande handikapp bör omhändertagas på en ny riksanstalt avsedd att ersätta det nuvarande Eugeniahemmet. Även för högstadieundervisningen förordas i princip en decentralisering. Frågan härom bör emellertid ytterligare utredas.
Huvudmannaskapet för den på det lokala planet bedrivna cp-verksam- heten förutsättes ankomma på de kommunala sjukvårdshuvudmännen. För utbyggnaden lämnas vissa allmänna synpunkter till ledning för huvudmän nens planering.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170
Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 maj 1961.
Närvarande:
Statsministern
E rlander ,
ministern för utrikes ärendena
U ndén ,
statsråden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
kog
lund
, E
denman
, N
etzén
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisa tionen av vården och undervisningen för barn och ungdom med cerebral pares m. m.
I. Inledning
I proposition 1955: 135 framlade Kungl. Maj:t på grundval av 1951 års vanförevårdsutrednings betänkande (SOU 1954: 28) förslag bl. a. angå ende vården av normalbegåvade spastiska barn. Förslaget innebar att Eu- geniahemmet skulle ombildas till central spastikeranstalt samt princip beslut fattas rörande ett spastikerhem i Göteborg. I utlåtande häröver (nr 139/1955) förordade statsutskottet, att förslaget skulle godtagas som ett första led i utbyggnaden av spastikervårdsorganisationen. Utskottet förut satte härvid, att uppdrag skulle ges åt medicinalstyrelsen att efter samråd med sjukhushuvudmännens centrala organisationer söka ge fastare linjer åt den nya vårdorganisationen. Vid detta fortsatta planläggningsarbete vore det enligt utskottet angeläget att särskild uppmärksamhet ägnades frågan om inte humanitära skäl kunde förenas med ekonomiska synpunk ter till förmån för inrättande av ytterligare en eller flera centralanstalter för vården av de spastiker, som måste omhändertagas i särskilda hem. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skr. nr 311/1955).
Den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att före taga viss utredning rörande organisationen av vården av normalbegåvade spastiska barn i anslutning till vad statsutskottet anfört i sitt nyssnämnda utlåtande.
Sedan karolinska sjukhusets alltmer trängande markbehov aktualiserat frågan om Eugeniahemmets utflyttning från Norrbackaområdet, uppdrog Kungl. Maj:t vidare den 21 december 1956 åt medicinalstyrelsen att i sam råd med byggnadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet
3
utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugeniahemmet med till hörande skolhem.
Utredningsarbetet har bedrivits i en inom medicinalstyrelsen tillkallad delegation, vilken antagit benämningen 1958 års cp-utredning.1 Utredningen har med skrivelse den 4 april 1960 överlämnat förslag angående på social medicinska studier grundade riktlinjer för vård och undervisning av barn och ungdom med cerebral pares (SOU 1960: 14).
Yttranden över betänkandet har avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, pensionsstyrelsen, utredningen om Norr- backainstitutets framtida användning m. in., kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK) — med överlämnande av yttrande av styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige — styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm —- med överlämnande av yttrande av Norrbackainsti- tutets skolnämnd — styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, styrelsen för Bräcke östergård, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Häl singborg, förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner utom Jämtlands och Västerbottens läns landsting, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, överstyrelsen för Svenska röda korset, Tjänstemännens centralorganisa tion, De vanföras riksförbund, Riksförbundet Sveriges Föräldraföreningar för cp-barn, Föreningen för Utvecklingsstörda barn i Stockholm och Svenska Diakonsällskapets direktion, varjämte yttrande inkommit från Föräldra föreningen för CP-bam i Stockholm med omnejd.
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
II. Cp-vårdens nuvarande läge
Cerebral pares — som betyder förlamning på grund av hjärnskada — kännetecknas av en bristande kontroll och koordination av de muskler, som står under viljans inflytande. I många fall föreligger även kramper, tal-, syn- och hörseldefekter samt mentala förändringar. Hjärnskadan kan uppkomma under fosterlivet, i samband med födelsen eller under de första levnadsåren.
Cerebral pares-vården har under senaste årtiondet ägnats ökat intresse i samband med de moderna behandlingsprinciper ■— sjukgymnastik, tal- terapi etc. — som framlagts. Barn med denna åkomma har sedan slutet av 1800-talet vårdats vid Eugeniahemmet i Stockholm, som hitintills varit den enda centralanstalten i riket för »spastiska» och andra vanföra barn.
1 Utredningen har bestått av generaldirektören Arthur Engel, ordförande, och docenten Justus Ström. Såsom experter har anlitats f. d. skolöverläkaren Carl Wilhelm Herlitz, numera framlidne professorn Erik Alfred Severin, professorn Bo Vahlquist och medicine doktorn Herbert Enell.
4
I hemmets byggnader på Norrbackaområdet inrymmes bl. a. en sjukavdel ning om 39 platser samt ett skolinternat med cirka 100 elever i klasserna 3—8. Därjämte finnes ett skolhem på Lidingö, där undervisning meddelas i klasserna 1—2 för cirka 40 elever. Därutöver undervisas 20 externa skol elever. Totalantalet elever utgör således 160, vilket tillsammans med patient antalet på sjukavdelningen, 39, ger en totalsiffra av cirka 200 barn och ungdomar. Enligt från hemmet inhämtade uppgifter utgöres inemot hälf ten av hemmets patienter och elever av cp-fall.
Målsättningen för Eugeniahemmets arbete är att så långt möjligt söka återställa eller förbättra de motoriska funktionerna, så att barnen kan placeras i skolundervisningen —- i normalklass eller hjälpklass. Behand lingen av barnen i ortopediskt-sjukgymnastiskt hänseende pågår parallellt med skolundervisningen. Barnen avslutar skolutbildningen i allmänhet vid 15—16 års ålder. En del av de bäst begåvade placeras i Norrbackainstitu- tets realskola. — Eugeniahemmet har även medverkat i den öppna vården av cp-barn inom Stockholmsområdet.
Sedan mitten av 1910-talet har vidare vård och undervisning meddelats vid vanföreanstalternas skolhem, där cirka 100 barn med cerebral pares utbildats under åren 1915—1946. Allt fortfarande beredes cp-barn under visning vid skolhemmen i Hälsingborg och Härnösand. Stockholmsanstal- ten (Norrbackainstitutet) erbjuder sedan ett antal år tillbaka möjligheter för vanföra barn från hela landet till fortsatt utbildning till realskoleexa- men och i vissa fall studentexamen.
1955 års riksdag beslöt att anslå medel för uppförande av en andra cen tralanstalt, förlagd till Göteborg och, under Göteborgs Diakoniss-sällskaps huvudmannaskap. Anstalten skulle i första etappen utbyggas som ett hem med 30 platser för »spastiska» förskolebarn och avsåg att i första hand betjäna Göteborgs stad och närliggande landsting. Detta förskolehem, Bräcke östergård, blev färdigställt under år 1958. I november 1959 igångsattes uppförande av en skol- och skolhemsbyggnad för enhetsskolans låg- och mellanstadier med 30 internat- och upp till 20 externatplatser. Byggnaden uppföres av medel anslagna av staten och Folke Bernadottestiftelsen.
Cp-vård i större eller mindre omfattning bedrives därjämte vid 26 sjuk hus i landet. Denna vård har erhållit större omfattning bl. a. vid undervis- ningsklinikerna eller vid kliniker i övrigt, där särskild fullständigare sak kunskap på området funnits.
I det följande redovisas en översikt av platsantal och utbyggnadsplaner för cp-vården.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
5
Antal befint-
Huvudman (institution)
liga platser
för vård och undervisning
Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni-
verksamhet etc.
,................................
ext. int.
Sällskapet Eugeniahemmet (20)
10
>(140)
70
Stockholms stad 20 (Fredhäll)
Ett hem för kroniskt sjuka ungdomar planeras i anslutning till Blackebergs sjukhus och beräknas kunna mottaga 20 tall (vård platser). Barnavårdsnämnden planerar ett inackorderingshem för 15 ungdomar i åldern 15—30 år, företrädesvis fysiskt svårt handikappade.
Norrbackainstitutet
10
Stockholms läns landsting
10 internatplatser reserveras vid särskolan i Upplands-Väsby. (20 internatplatser planeras i samråd med Stockholms stad i anslutning till Blackebergs sjukhus.)
Uppsala läns landsting 18
Folke Bernadotte-hemmet planerat med 20 externat- och 20 internatplatser. Extematplatserna i första hand för Uppsala stad med omland, 10 internatplatser för Uppsala län och 10 in ternatplatser för Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Södermanlands läns landsting 7
Östergötlands läns landsting
Sedan år 1956 har sommarkurser ordnats.å landstingets hörsel skola i Linköping för 15 barn.
Norrköpings stad
5
Plats beräknas för 8—10 barn, som anses motsvara behovet för Norrköpings del.
Jönköpings läns landsting
8 Avtal träffat med Bräcke östergård.
Gotlands läns landsting
Sommarkoloni vid landstingets särskola i Bingeby.
Blekinge läns landsting 10
En rödakorskrets driver f. n. en s. k. lekskola för 10 cp-bam.
Malmö stad
27
Externatet är uppdelat i förskola med 10 och folkskola med 17 cp-barn. Dessutom erhåller 37 barn sjukgymnastik ambulatoriskt.
Hälsingborgs stad
Daghem om 12—15 platser.
1 Därav ca 50 % cp-fall.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Antal befint-
Huvudman (institution)
liga platser för vård och undervisning
Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni-
verksamhet etc.
ext. int.
Vanföreanstalten i Hälsingborg
5
.
Hallands läns landsting
Replierar i huvudsak på Bräcke östergård, som även ställer ambulerande konsultläkare till förfogande.
Göteborgs och Bohus läns landsting 5
Replierar på Bräcke östergård. Lekskola för 5 cp-barn inrättad i Uddevalla fr. o. m. år 1960.
Bräcke Österg ård (Diakoniss sällskapet)
-
30
Förskoleinternat om 30 platser. Folkskoleinternat om 30 plat ser under uppförande.
Göteborgs stad (Broströmhemmet)
40
Staden disponerar 4 internatplatser på Bräcke Östergård.
Skaraborgs läns landsting
Replierar på Bräcke östergård. Utredning pågår om cp-organisation. Antalet cp-barn under 15 år beräknas till ca 90.
Värmlands läns landsting
På Bräcke Östergård har vårdats 12 barn.
Örebro läns landsting
20 10
Olaihemmet startades hösten 1959 som cp-anstalt för länet.
Västmanlands läns landsting 8
Under lasarettets barnklinik sorterar en barnträdgård med för skollärare samt en cp-dispensär. 58 barn erhåller behandling vid dispensären.
Gävleborgs läns landsting
Utredning ang. en med Gävle stad gemensam externatskola för cp-barn pågår.
Västernorrlands läns landsting 10
Cp-förskola i Sköns köping, startad 1958.
Vanföreanstalten i Härnösand
5
Norrbottens läns landsting 7 . *6
Planer på att utöka förskolan till cp-skola i Luleå med ett mindre inackorderingshem, varjämte verksamheten vid Jerring-hemmet kommer att organisatoriskt knytas närmare till barnkliniken i Boden. Kursverksamhet anordnas på sommaren.
Summa
195 136
. 1
’.}*)
'<
},
’ -
'.'.i
- .»ti ? ;
'• •
1 Inackorderingsplatser.
7
Cp-verksamheten inom sjukvårdsområdena bedrives i allmänhet under ledning av barnläkaren vid centrallasarettet i samarbete med ortoped, barn- psykiater, neurolog, ögon- och öronläkare. Dessa specialister finnes ännu ej representerade vid varje centrallasarett. Bland övriga medverkande per sonalgrupper märkes sjukgymnaster, logopeder, talterapeuter, lekterapeu ter samt lärarpersonal. Verksamhetens omfattning vid de skilda klinikerna beror givetvis på sjukhusens resurser. Vid behov remitteras cp-fall till de mera specialiserade barnklinikerna, såsom Eugeniahemmet, karolinska sjukhusets barnklinik, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, akademiska sjukhuset i Uppsala, Bräcke östergård i Göteborg, barnsjukhuset i Göte borg, lasarettet i Lund samt centrallasarettet i Boden.
Skolundervisningen bedrives i externat- eller internatform, främst på förskole- men även i ett par fall på folkskolestadiet. Vidare förekommer sommarkoloniverksamhet samt lekskolor och daghem. Den lokala utbygg naden av cp-vården har skett i nära samarbete med olika frivilliga orga nisationer, SVCK och Svenska röda korset.
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
III. Utredningen
Frekvens och vårdbehov
Utredningen redovisar olika undersökningar rörande förekomsten av cere- bral pares. Sålunda visar en i Östergötland på barn i 2—11 års ålder utförd undersökning 2,1 barn med cerebral pares per 1 000 födda barn. I Stock holmsområdet har man funnit 1,7 fall per 1 000 födda barn. Inom detta område beräknas 25 cp-barn inträda i skolåldern varje år. I Älvsborgs län har registrerats 83 cp-fall i åldern 0—20 år, vilket motsvarar en frekvens av något över 1,0 promille. Denna siffra anses dock alltför låg av under sökaren, som anser frekvensen vara 1,5 per 1 000 födda barn. En under våren 1959 av utredningen utförd inventering i Norrbottens län visar en förekomst av 129 fall bland 75 000 barn och ungdomar i åldern 0—19 år, vilket innebär en förekomst av 1,4 cp-barn per 1 000 levande födda.
I Danmark och Norge utförda undersökningar redovisar en frekvens av 1,5 resp. 1,9 cp-fall per 1 000 födda barn.
Utredningen räknar med en förekomst i vårt land av barn med cerebral pares motsvarande 1,0 full per 1 000 levande födda. Detta representerar med nuvarande födelsetal en för varje år nytillkommande kontingent av 175 cp- fall. En befolkning av 100 000 personer skulle således tillföras 2,3 fall per år.
Totalsiffran cp-fall för landet i dess lielhet skulle med dessa utgångs punkter för åldrarna 0—18 år utgöra omkring 3 150. På åldersgruppen 0—7 år beräknas komma ungefär 1 225 fall, under det att åldrarna 8—18 år skulle omfatta cirka 1 925 fall.
Utredningen avser enligt sina direktiv endast de normalbegåvade cp- barnen, vilka ansetts utgöra ungefär hälften av samtliga med cerebral pares behäftade barn. En enkät som utredningen riktat till samtliga pediatriska, ortopediska och barnpsykiatriska avdelningar utvisar, att antalet cp-barn under 18 års ålder under kontroll utgör omkring 1 850, varav 750 under 7 år. Detta antal ger dock endast en ungefärlig uppfattning om storleken av den grupp, som utredningen i första hand har att ta ställning till.
De psykiskt efterblivna förutsättes bli omhändertagna genom vårdanstal ter och särskolor i enlighet med 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna.
Efter överläggningar med 1957 års epileptikerutredning finner utred ningen det naturligt att liksom hittills låta graden av epileptiska symtom respektive centralmotoriska rubbningar avgöra placeringen från fall till fall. Barn med epilepsi av sådan grad att den kräver specialvård bör icke lämpligen omhändertagas inom cp-organisationen.
Beträffande andra smärre grupper av cp-barn, såsom blinda och döva, ter det sig för utredningen likaledes riktigt att hänvisa dessa till befintliga organ för specialvård. För andra cp-fall av komplicerad natur, t. ex. med lättare grader av syn- och hörselnedsättningar eller svåra tal- och beteende rubbningar, bör, därest cp-symtomen spelar en väsentlig roll, speciella an ordningar vidtagas för att bereda dem vård inom cp-organisationen.
Som grundval för beräkningen av behovet av undervisnings- och vård platser för cp-klientelet åberopar utredningen i första hand sin egen inten sivundersökning i Norrbottens län.
Bland 109 cp-barn i åldrarna 0—14 år finns i Norrbotten 56 som kan gå i vanlig skola, 24 i behov av specialskola för cp-barn, 28 psykiskt efter blivna och 1 som bör gå i hörselskola.
Hänföres dessa siffror approximativt till en sjukvårdsregions ideala be folkningstal, 1 000 000 invånare, erhålles cirka 220 cp-barn lämpade för vanlig skolgång (> 50 procent), cirka 90 cp-barn i behov av specialskola (< 25 procent) och cirka 100 cp-barn, som bör vårdas inom organisationen för psykiskt efterblivna (> 25 procent).
Flertalet cp-barn kan med nuvarande skolformer sålunda gå i normala skolor och vistas i sina egna hem.
För hela riket innebär detta ett behov av omkring 650 platser vid special skola i fråga om enhetsskolans låg- och mellanstadium. Försiktigtvis bör dock en reduktion av detta tal göras, bl. a. med hänsyn till överrepresenta tion i Norrbotten av ifrågavarande årsklasser i förhållande till riket i dess helhet. Därför utgår utredningen från cirka 500 platser vid specialskola för cerebral pares som ett sannolikt erforderligt förstahandsbehov.
För högstadiet beräknar utredningen tills vidare 90 platser, avsedda så väl för cp-ungdomar som ungdomar med andra fysiska handikapp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
9
Den medicinska behandlingen
Utredningen betonar vikten av att vid cerebral pares så tidigt som möjligt ställa korrekt och detaljerad diagnos. Ju tidigare behandling kan påbörjas desto större är utsikterna till gott resultat.
Utredningen framhåller vidare att träning i form av sjukgymnastik och allehanda övningar i anslutning till det dagliga livet är den viktigaste av alla terapiformer vid den störda motorik, som är karakteristisk för cp-till- ståndet och av grundläggande betydelse även för de fall, där annan behand ling kommer till användning. Som ett viktigt led i cp-barnets träning ingår också alla slags övningar i dagligt liv: att äta, att klä sig, att sköta toalett- bestyren, att tända ljuset, att öppna och stänga en dörr, över huvud taget att klara sig själv. Träningen skall börja tidigt, den bör bedrivas energiskt och måste pågå under åratal. Framstegen kommer nämligen långsamt och måste underhållas.
Träningstekniken för cp-barn är svår och kräver lång specialutbildning, om man skall vara skickad att taga hand om alla slags cp-barn. Däremot kan ofta föräldrarna eller annan vårdare i hemmet lära sig att sköta bar nets träning. Detta är för övrigt en förutsättning för att träningen skall kunna bedrivas med önskvärd intensitet och kontinuitet utan att barnet alltför mycket skiljes från det egna hemmet.
Bandage och andra ortopediska hjälpmedel användes bl. a. för stabilisé- ring av leder och behandling av kontrakturer.
I syfte att få ett bättre utgångsläge för den fortsatta terapin kan även operativa åtgärder prövas. Dessa indelas i ingrepp på nervsystemet, in grepp på muskler och senor samt ingrepp på skelettet.
Behandlingen av tal- och hörselrubbningar — för vilka krävs samverkan av foniater och talterapeuter — utgör ett viktigt led i terapin för cp-barn och måste börja tidigt. Den har två huvuduppgifter. Den ena går ut på att så snart som möjligt börja träna barnen på olika sätt med sikte på en för bättrad rörelseförmåga och kontroll av talapparatens muskulatur. Mycket av denna bör läggas in i den dagliga rutinen, framför allt i matningen, och i leken för att göra behandlingen mer lustbetonad. Den andra huvudupp giften består i att på samma gång som man gör allt för att vidga barnets värld av upplevelser och kontakter, söka stimulera dess lust att tala. Det är viktigt att inte förtröttas i detta många gånger tålamodsprövande arbete, som emellertid inte får bli alltför ambitiöst och så krävande, att det väcker negativism och talhämmande olust hos barnet. Då barnen under denna ålder huvudsakligast vistas i sina hem, faller den största bördan på för äldrarna, som behöver sakkunnig vägledning och upplysning om vad man i det enskilda fallet kan begära med hänsyn till barnets mognadsni- vå, handikappets svårighetsgrad och var huvudvikten i behandlingen bör läggas.
10
Även cp-barnens emotionella anpassningssvårigheter måste beaktas. De lever i en ofta alltför ombonad värld, rörelsesvårigheterna föder medömkan från omgivningen och hjälpen finns alltid till hands. Deras tafatta försök till social anpassning, t. ex. att äta eller klä av och på sig, får de inte hålla på med, det tar för lång tid, eller det ser för svårt ut. De blir händelsernas centrum, de lämnas inte ensamma någon stund på dygnet. Familjens um gängeskrets begränsas, barnets kontakt med omvärlden minskas. För det normalintelligenta cp-barnet leder denna uppmärksamhet ofta till ett med vetet eller omedvetet utnyttjande av omgivningen, lättjan tar överhand. Det får allt bara genom att peka och gör inga försök att själv utföra vad det med litet träning skulle kunna göra. Många gånger rör det sig om enda barnet, och saknaden av kontakt med andra barn skapar då gärna egocentri citet. Svårigheterna för föräldrarna att bedöma det gravt handikappade barnets mognadsgrad gör också, att de sent utvecklade cp-bamen ofta får en felaktig stimulans i sin lek och utsättes för överkrav, som leder till en regress av utvecklingen och till beteenderubbningar. Föräldrarna utgår ifrån att de själva bäst förstår barnets behov och tar som sin livsuppgift att värna om barnets trygghet. Man kan inte begära, att de utan vidare klart skall kunna inse vart deras överdrivna beskydd leder. Barn, som växer upp på detta sätt, kan knappast undgå vissa psykiska skador, och deras anpassningssvårigheter längre fram kan bli betydande. För att före bygga detta fordras redan från början möjligheter att hjälpa föräldrarna till rätta. Cp-personal med denna uppgift måste vara väl förtrogen med vedertagna utvecklingspsykologiska principer. De största förutsättningarna härför torde förskolläraren ha, förutsatt att han får lämplig påbyggnad av sin grundutbildning.
I detta sammanhang framhålles betydelsen av att barnen, i varje fall i förskoleåldern, i så stor utsträckning som möjligt, får sin behandling i hemmet för att bevara den naturliga föräldrakontakten. För de svårast handikappade förskolebarnen måste man dock ofta periodvis ordna en mer intensifierad anstaltsbehandling. Detsamma gäller, då en mer ingående observation fordras för att klarlägga mognadsnivå o. s. v. Vid sådana inter- natvistelser är det viktigt att föräldrakontakten bibehålies, bl. a. genom att föräldrarna beredes möjlighet att få vistas på anstalten, åtminstone kor tare tider.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Vissa undervisnings- och och vårdfrågor
Vid planering av undervisning för cp-ungdom måste genomgående det målet hållas i sikte, att klientelet i möjligaste mån får tillfälle att utnyttja den undervisning och de bildningsvägar, som står ungdom utan handikapp till buds. Det är därvid av största vikt, att cp-barnen i förskoleåldern och skolåldern får växa upp i en för barn och ungdom naturlig och vanlig
11
miljö. En av förutsättningarna för att så skall kunna ske är naturligtvis att den medicinska behandlingen därvid inte eftersättes.
En huvuduppgift är alltså att ställa sådan sakkunskap till förfogande för de enskilda hemmen, att den cp-ungdom som vistas där kan få upp fostran, undervisning och medicinsk omvårdnad av tillfredsställande be skaffenhet samt att effektivt medverka till att, då påtagliga brister härut- innan icke kan elimineras, ungdomen beredes fullgod undervisning och vård i annan miljö.
En väsentlig grupp av cp-ungdom med lätt eller måttligt fysiskt handi kapp på låg- och mellanstadium kan undervisas i vanliga skolor med hän syn till skoltyp och skolväg. Möjligheterna att använda denna undervis ningsform bör tillvaratagas.
Då transportmöjligheterna samt elevernas tillstånd medger det, är skol- gång i cp-externatskolor att rekommendera. Undervisningen kan där bedri vas mera rationellt än om den måste ske i privata hem. Undervisnings resurserna blir bättre och medicinsk behandling kan ges på samma plats som undervisningen. Externatvistelsen bryter vidare den enskilde elevens isolering från jämnåriga och jämnställda kamrater.
Undervisning vissa timmar i veckan eller periodvis av särskild lärare i hemmet torde —- under förutsättning att vederbörande skolstyrelse ställer lärare till förfogande för ändamålet -— böra ifrågakomma, då transporterna av barnet från hemmet till lämplig undervisningsanstalt inte kan ordnas på godtagbart sätt eller då barnets tillstånd inte tillåter undervisning i cp-externat eller i vanlig skola. Man kan dock endast i undantagsfall räkna med att erhålla lärare med speciell utbildning.
I vissa fall kan korrespondensundervisning och liknande undervisnings former med fördel komma till användning, antingen enbart eller i kombi nation med kortare vistelser vid cp-institutioner.
En icke ringa del av den skolpliktiga ungdomen med cerebral pares kan av medicinska, psykologiska eller sociala skäl inte alls eller endast period vis bo i sina egna hem. Dessa elever måste därför hänvisas till inackordering i privata hem,till inackorderingshem inom den organiserade cp-vården eller till internatskolor för cp-barn.
Cp-skolorna bör anordnas som externat eller som kombinerade internat och externat.
Då undervisning måste ges jämsides med adekvat medicinsk behandling, bör givetvis skolorna förläggas så, att man kan räkna med tillgång på såväl lärare som läkare och vårdpersonal i övrigt med kompetens för de nära sammanhörande uppgifterna att fostra, undervisa och behandla. Väsentligt är också, att dessa skolor får en sådan placering med hänsyn till befolk- ningsfördelningen, att avståndet till hemmet blir så kort som möjligt.
En strävan mot decentralisering medför upprättande av små skolenhe ter, vilket kan förväntas medföra vissa olägenheter i pedagogiskt avseende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
12
Kungl. Maj:ts proposition, nr 170 år 1961
Dessa torde dock vara överkomliga vid en noggrant genomförd personal- och arbetsorganisation.
Varje cp-skola bör omfatta barn såväl i förskoleåldern som i den ålder, som motsvarar elevernas i den allmänna skolans låg- och mellanstadier, alltså klasserna 1—6. Då skolan bör förmedla en i hög grad individualise rad undervisning, bör eleverna ej delas tipp i klasser av vanlig typ utan i smärre grupper eller klasser, som möjliggör en mera individuell handled ning och undervisning. Erfarenheten visar, att lågstadiets elever med för del kan undervisas i en gemensam klass liksom också mellanstadiets under förutsättning att vardera klassen inte omfattar mera än högst 12 elever. Särskild uppmärksamhet bör ägnas hjälpklassproblemet.
Om ett flertal elever lider av höggradigt nedsatt syn, gravare hörsel- el ler talsvårigheter, måste specialklasser anordnas för dessa.
För varje cp-klass om högst 12 elever torde böra anställas en lärare och en assistent till denne, en praktikant med timarvode. Det bör finnas helst två skolsalar för varje klass. En skolsal och ett mindre rum kan dock god tagas.
Undervisning på högstadiet torde tills vidare endast böra förläggas i an slutning till internat på riksplanet.
Behovet av medicinsk vård och social rådgivning också för de anhöriga bör mötas med en organisation, som tar hänsyn till de mycket växlande anspråk, som betingas av barnets ålder och intellektuella utveckling, de motoriska rubbningarnas grad, komplicerande lyten och särskilt sociala för hållanden, såsom bostadsortens belägenhet i förhållande till tillgängliga vårdresurser m. m. Härvid medför avvägningen av de pedagogiska, medi cinska och sociala kraven svåra organisatoriska problem. De sociala mo tiven talar för decentralisering av vården, samtidigt som kraven på kvali ficerad medicinsk hjälp och differentierad undervisning anvisar en lösning i rakt motsatt riktning. Utredningen finner att en rätt differentierad orga nisation behöver utbyggas för att tillfredsställa den givna målsättningen.
En fråga av stor praktisk vikt är den, huruvida vård och undervisning upplagd för cp-barn skall vara förbehållen uteslutande dessa eller om även vanföra barn tillhörande annan kategori i viss utsträckning där skall kunna mottagas. Skäl har framförts både för och emot samundervisning av cp- barn och andra handikappade barn. Enligt av utredningen hörda pedago ger kunde gruppen vid samundervisning ej göras större än 8—10 elever. Utredningen har funnit, att det finns starka skäl för en organisation avsedd uteslutande för cp-barn. Både när det gäller medicinsk behandling och skol utbildning är problemen för cp-barnen mycket speciella. De andra grupper barn, som det närmast skulle kunna bli fråga om, är barn med polioskador, resttillstånd vid svåra reumatoida artriter och efter svåra olycksfallsska- dor etc. samt de relativt sällsynta fall med svår medfödd missbildning, som drabbar rörelseapparaten. För alla dessa gäller att de medicinskt sett kan
13
bli föremål för aktiva och stundom omfattande åtgärder, speciellt av orto pedi natur och särskilt då i ett inledande skede. Däremot kräver de i all mänhet icke den mer eller mindre kontinuerliga, mångåriga och intensiva rörelsebehandling, som alltmera framstår som det centrala i den medicinska cp-vården. I fråga om skolundervisningen kan de också erbjuda speciella svårigheter, särskilt i de fall då de övre extremiteterna är drabbade, men detta gäller endast ett fåtal barn.
A andra sidan synes hittillsvarande erfarenheter av samundervisning med andra grupper vanföra barn vara så tillfredsställande att utredningen icke tvekar att acceptera deras placering inom cp-vården i den omfattning ut rymme kan ställas till förfogande. Vidare torde när särskilda fördelar står att vinna genom samundervisning med andra handikappade, t. ex. för att uppnå tillräckligt underlag för differentierade skolformer, dessa böra till varatagas i en gemensam organisation,
Organisationsforslaget
Utredningen föreslår att vården och undervisningen av cp-barn och ung dom organiseras på tre plan, länsplanet, regionplanet och riksplanet.
Beträffande länsplanet framhåller,utredningen bl. a., att varje sjuk vårdsområde har ett högt specialiserat centrallasarett och även perifera goda sjukvårdsanstalter. Det är naturligt, att cprvården i första hand skall anknyta till de resurser, som finnes och som kommer att skapas. Härige nom beredes också de bästa möjligheterna för en god kontakt med hem men. Utredningen erinrar också om att den anstaltsmässiga medicinska vården av cp-barnen genom 1959 års sjukhuslag åvilar landstingskommu nerna och därmed jämställda städer, i den mån ej annan drager försorg därom.
Ett inordnande av cp-barnens observation, vård och behandling i lands tingens och städernas sjukvårdsorganisation har som tidigare nämnts ock så skett. I anslutning till befintliga barnkliniker vid lasaretten och i sam arbete med ortopedisk klinik, där sådan finnes, har sålunda inom flertalet sjukvårdsområden skapats behandlingscentrciler för cp-vård.
Enligt utredningens mening bör denna frontlinje inom cp-vården allt jämt bibehållas, och man bör sträva att förstärka den genom tillförande av pediatrisk, barnpsykiatrisk och ortopedisk expertis till samtliga central lasarett och till dessa förlägga beliandlingscentralerna. Ett intimt samar bete med barnavdelningen vid övriga lasarett och den förebyggande barna vården samt med barnavårds- och skolmyndigheter förutsättes härvid. Av största betydelse för den sålunda utbyggda cp-organisationen är att en god medicinsk rehabilitering står till förfogande — vilket ännu icke är fallet inom flertalet sjukvårdsområden — för att kunna ställa bl. a. till den öppna cp-vårdens förfogande fysikalisk terapi, arbets- och sysselsättningsterapi, talvård samt psykologisk och arbctsfysiologisk sakkunskap.
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
14
Ledningen av cp-vården bör i enlighet med vad nn sker utövas av över läkaren vid centrallasarettets barnklinik, som skall svara för cp-fallens första omhändertagande med fullständig klinisk somatisk-psykiatrisk och social utredning. Ett grupparbete är nödvändigt, och i detta förutsättes i mån av tillgång ingå i första hand ortoped, barnpsykiater och neurolog. Dessutom måste finnas en eller flera specialutbildade sjukgymnaster, ar betsterapeuter, logoped (talterapeut), specialutbildad lärarpersonal (för skollärare, folkskollärare) och helst även kurator.
Den perifera cp-vårdens utbyggnad med sjukhusorganisationen och den förebyggande barnavården som basorganisation bör påskyndas, enär den utgör grundförutsättningen för vårdgrenens övriga verksamhetsformer.
Behandlingscentralen bör ha samverkan med regioncentrum samt full göra inledande diagnostik och fortlöpande kontroll och behandling. In gående information bör givas till föräldrarna om sjukdomens olika aspek ter, bl. a. dess psykologiska återverkningar. Vidare synes det önskvärt, att ett centralt register eller arkiv föres över länets samtliga cp-barn.
I de fall där vederbörande landsting har två centrallasarett torde det vara mest lämpligt att vartdera erhåller sin behandlingscentrai. Några landsting förfogar även över pediatriska avdelningar vid mindre lasarett. Samtidigt som utredningen finner självklart att även dessa kommer att deltaga inom cp-vården, vill den dock förorda en central ledning för vårdgrenen inom varje sjukvårdsområde genom behandlingscentralen vid centrallasarettet. Utan att föreslå en närmare reglering av samarbetet med de perifera barn avdelningarna framhåller utredningen betydelsen av rapportering av samt liga iakttagna fall jämte viktigaste data till cp-registret vid centrallasaret tet.
Utredningen föreslår vidare att i anslutning till behandlingscentralen an ordnas en specialskola för cp-barn av externattyp.
Cp-barn med lätt till måttlig invaliditet förutsättes så långt möjligt in lemmas i den vanliga skolorganisationen, antingen redan från början eller efter vissa år av utbildning i specialskola för cp-barn. Beträffande cp-barn med måttlig till svår invaliditet, för vilka kräves specialskola för cp-barn, måste de pedagogiska aspekterna intimt sammankopplas med de medi cinska. Eftersom varje barn på grund av de växlande symtomen ur medi cinsk synpunkt representerar ett särpräglat problem, är det ej ägnat att för våna att detta i väsentlig grad visat sig gälla även ur pedagogisk synpunkt. Undervisningen måste därför bedrivas individuellt i små grupper med jäm förlig intellektuell utveckling i en miljö, där medicinsk behandling hela ti den kan bedrivas parallellt med skolundervisningen.
Målen för skolundervisningen får inte överdimensioneras. Medan man med en viss grupp av cp-barn kan vid sakkunnig kombinerad pedagogisk och medicinsk behandling uppnå anmärkningsvärda resultat vågar man emellertid på en stor grupp av detta klientel inte ställa samma höga för
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
15
väntningar. Även ett fullföljande av en mera blygsam målsättning kan dock bli till stort gagn för barnet.
För specialskolan (förskola och folkskola) bör beräknas minst 8 elever på enhetsskolans låg- och mellanstadium eller klasserna 1—6. Därtill bör läggas en förskoleklass för barn över 3 år som lämpligen bör omfatta även vissa gränsfall i intellektuellt avseende, i förhoppning att hos dessa få fram en viss eftermognad. Enligt erfarenheter från Uppsala och Bräcke öster- gård bör förskoleklassen göras ungefär lika stor som folkskoleklassen. Detta förutsätter en befolkning på minst 75—100 000 personer inom ett begrän sat område (tätort), och därjämte att cp-barn boende i småsamhällen el ler på landsbygden ges tillfälle till lämplig inackordering i den större tät ort, där specialskolan är belägen. Härigenom kan elevantalet inom ett nor- malstort sjukvårdsområde förväntas nå upp till cirka 16 barn, varigenom två läraravdelningar kan bildas med full sysselsättning för två heltidsan ställda lärare (förskollärare resp. folkskollärare). Viss övrig personal för den anslutna medicinska behandlingen (talterapeut samt kurator) kan vara deltidsanställd. Det torde ej möta större svårigheter att gemensamt utnyttja sistnämnda till behandlingscentralen knutna personalgrupper. Sjukgym nast och lekterapeut förutsättes vara heltidsanställd.
Följande personalorganisation föreslås sålunda:
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Läkare.................................................................. arvode Sjukgymnast....................................................... l A12 Kurator................................................................ arvode Folkskollärare..................................................... i
a
16
Förskollärare...................................................... 1%A 9 Talterapeut (logopedassistent)....................... y2 A 16 Barnsköterska.................................................... i a 4 Städerska............................................................. i£A 2
Specialskolorna för cp-vård bör kompletteras med privatinackordering eller inackordering shem i nära anslutning till skolan. Till ett sådant hem bör också lämpligen knytas några platser för mor och barn av typen Jer- ringhemmet i Boden, som visat sig vara till mycket stor nytta vid genom förande av undersökning och periodisk behandling av yngre, avlägset boende cp-barn.
För att lösa dessa organisationsfrågor krävs framför allt tillgång till spe cialutbildad personal —- både medicinsk och pedagogisk — i en omfattning som det f. n. endast finns en ringa början till. De mindre landstingen kan vidare icke ensamma förväntas bygga upp en specialskoleorganisation. Icke endast under utbyggnadstiden utan även därefter krävs därför en sam verkan sjukvårdshuvudmännen emellan för att garantera en verksamhet av tillfredsställande standard. Externat med inackorderingsplatser bör fin nas organiserade i vederbörande sjukvårdshuvudmans regi på följande or ter: Malmö stad, Hälsingborg, Växjö, Jönköping, Norrköping, Eskilstuna, Västerås, Borås, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå. Externaten bör om
16
fatta 15 k 20 platser och ha tillgång till ett med hänsyn till de lokala för hållandena avvägt antal inackorderingsplatser.
Cp-barn som stadigvarande vistas i sina hem, måste med regelbundna mellanrum komma till behandling vid cp-mottagning vid länets barnkli nik, men därutöver är det starkt motiverat med hembesök genom ambule rande specialutbildad sjukgymnast, i första hand för instruktion av möd rarna, vissa kuratorsuppgifter och behandlingskontroll. Familjer med cp- barn är i ovanligt hög grad i behov av stöd av kurator och detta särskilt i dagens läge, då cp-vården på de flesta håll befinner sig i början av sin ut veckling. Behovet torde visa sig framträdande även på längre sikt. Proble men skulle säkert finna sin bästa lösning om också läkare, sjukgymnas ter (särskilt de ambulerande), speciallärare etc. i större omfattning enga geras även i den sociala omvårdnaden. Utredningen finner därutöver att en av centrallasarettets kuratorer bör permanent utnyttjas för cp-verksam- heten på länsplanet och närstående uppgifter (t. ex. blinda och döva).
Även när cp-vården blivit utbyggd, kommer behovet att kvarstå av de sommarkolonier, som organiserats på olika håll och av vilka en del för medlat specialbehandling på ganska hög nivå med övervakning av sakkun nig läkare, intresserade sjukgymnaster och arbetsterapeuter, medan andra framför allt syftat till att föra samman cp-barn med friska barn. Utred ningen ser i koloniverksamheten ett utmärkt medel att under sommarmå naderna fullfölja den under vintern vid specialskolan meddelade behand lingen samt att skänka cp-barnen ett psykiskt och fysiskt lämpligt miljö byte med allmänt stärkande inverkan. Sådan verksamhet synes kunna be reda ej skolpliktiga cp-barn och -ungdomar och deras familjer stora för delar genom miljöbyte och möjligheter till konsoliderande behandlingspe rioder. Koloniverksamheten föreslås driven i huvudmannens eller enskild
regi.
Föräldraföreningarna bör stödjas enligt utredningen, som anser att dessa för många föräldrar innebär ett väsentligt stöd i den svåra uppgiften att ta hand om ett barn med cerebral pares. Föreningarna har även i många sammanhang visat sig vara till stort gagn som good-willskapande faktor vid den fortsatta uppbyggnaden av cp-vården. Föräldraföreningarna bör samarbeta med behandlingscentralerna för att bl. a. ordna föräldrakurser i cp-vård, föredrag m. m.
Även vid en fullt utbyggd verksamhet på länsplanet finnes tvivelsutan behov av samverkan i dessa frågor sjukvårdsområdena emellan på region planet. Fn sådan samverkan bör i första hand anknytas till regionsjuk husen och även där ledas av barnläkaren i nära samarbete med ortopeden. På detta sätt kommer regionsjukhusets speciella läkarresurser att bli ian- språktagna samtidigt som det på en plats samlas den mycket behövliga, fördjupade erfarenheten från ett större cp-material. De speciella resur ser, som regionsjukhuset äger i form av sin neuropsykiatriska enhet (neuro-
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
17
l°gi, psykiatri, neurofysiologi, neuroradiologi), torde bli av särskilt värde
för utredning av de mer komplicerade fallen och för klinisk forskning
på området. Också regionsjukhusets resurser för talvård och rehabilite-
ring av motoriskt handikappade bör skapa goda betingelser för vård av de
svårare cp-fallen.
Som organ för cp-vården på regionplanet föreslås sålunda ett regionalt
cp-centrum vid regionsjukhusets barnklinik med uppgift att — utöver verk
samheten för det egna länet — fungera som remissinstans samt utbilda
cp-personal. Regelbundna konsultationer bör vidare kunna göras av cp-
läkare och foniater vid besök i de olika anslutna länens centra.
Som remissinstans bör regionorganet medverka i inledande diagnostisk
penetration av de mera svårbedömda cp-fallen och ställningstagande till
ortopediska och foniatriska åtgärder, uppläggning av inledande behand-
lingsschema m. m. Detta kräver i allmänhet 2—4 veckors vistelse för mor
och barn vid cp-centrum samt nya kontroller med individuellt avpassade
längre intervall. Vidare bör mottagas sådana komplicerade fall som krä
ver en ingående fortlöpande bedömning av intelligens- och mognadsnivå
(med hjälp av barnpsykiater, barnpsykolog och pedagog). Detta är spe
ciellt viktigt vid ställningstagande till lämplig skolform och bedömningen
bildbar — obildbar.
Utredningens undersökning i Norrbottens län har lett fram till att inom
en befolkning på 250 000 invånare, 3 förskole- och 10 skolbarn i åldern 7__
14 år åtminstone tidvis skulle vara i behov av undervisning och vård i in
ternatets eller inackorderingshemmets form. Då hittillsvarande erfarenhe
ter talar för att en internatskola för förskola samt enhetsskolans låg- och
mellanstadium bör ha 20 å 30 platser för att tillåta önskvärd differentie-
ring av undervisningen, ter sig länsplanet för litet för egen specialskola med
internatplatser. Däremot synes sjukvårdsregionen kunna bilda ett tillräck
ligt befolkningsunderlag för sådana specialskolor. Utredningen föreslår där
för, att internatplatser inrättas regionvis för att möjliggöra fortlöpande me
dicinsk behandling och skolundervisning för de cp-barn i förskole- och
skolåldern, vilka icke på ett tillfredsställande sätt kan erhålla lämplig skol-
undeivisning och vård på länsplanet, beroende antingen på sjukdomens
svårighetsgrad eller på bostadsortens läge. Externatplatser bör därjämte ord
nas för de cp-barn, som bor i eller i närheten av den tätort där regioncentrum
är beläget. Kravet på platser vid externatet kan sannolikt förväntas bli nå
got större än det av befolkningsunderlaget beräknade, beroende på att en
del familjer med cp-barn bosätter sig på orten.
Då utvecklingen av cp-vården även på regionplanet måste förutsättas ske
successivt, bör man i första hand konsolidera verksamheten på sådana
platser där redan ett samarbete av regionkaraktär etablerats.
Regionanstalten med internat och externat bör omfatta dels förskola med
en förskollärare och eu lärarassistent och undervisning, helst i två lärar-
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 170
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
18
avdelningar med högst 12 barn i varje grupp, dels enhetsskola (låg- och mellanstadium) med en folkskollärare och en lärarassistent och undervis ning i två läraravdelningar, en för låg- och en för mellanstadiet, som var dera ej bör omfatta mer än 12 elever.
Storleken och utformningen av regionanstalterna bör motsvara de an språk, som en ur såväl pedagogisk som medicinsk synpunkt väl avvägd bedömning kan påkalla. Vidare bör antalet vårdplatser i möjligaste mån avpassas till upptagningsområdets behov för att minska resor och underlätta kontakten med hemmen.
Psykologiska och arbetstekniska synpunkter måste anläggas på anstal ternas utformning, så att det mångfasetterade och känsliga klientelet kan erhålla en verkligt individualiserad vård och undervisning. Slutligen bör möjlighet beredas att för vissa fall låta moder eller annan anförvant med följa på anstalten, speciellt då det gäller barn i förskoleåldern.
Med hänsyn till att individualiserad medicinsk vård och undervisning är särskilt påkallad i fråga om cp-klientelet, bör regionanstalten ej omfatta mer än totalt 60 externat- och intematplatser. Den ideala anstalten synes böra ha cirka 24 internat- och 20 externatplatser. En sådan enhet blir icke större än att hemkaraktären kan bevaras och gör det möjligt att omhänder taga internatbarnen i grupper om 5—6 barn (patientf amil jer) i enlighet med moderna psykologiska anstaltsprinciper för både barn och vuxna. Skisser för en dylik anstalt har utarbetats av centrala sjukvårdsberedningen, vilka visar att en god samordning av vård och undervisning kan uppnås.
Följande personaluppsättning erfordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Antal
Lönegrad
Läkare.................................................
1 arvode
Sjukgymnast...................................... 3
A 12
Sjuksköterska....................................
1 (2 tim./dagl.)
Kanslibiträde....................................
y
2
A 7
Barnsköterska................................... 7%
A 4
Folkskollärare...................................
2
A 16
Förskollärare.....................................
3
A 9
Lärarpraktikant................................
2
arvode
Talterapeut (logopedassistent)... .
iy2
A 16
Husmoder (sjuksk.)..........................
i
A 12
Kokerska gr I..................................
i
A 5
gr II..................................
i
A 4
Ekonomibiträde................................
3
A 2
Städerska...........................................
2
A 2
Vaktmästare......................................
1
A 8
Utredningen anser, att vården och undervisningen av mycket svårt handi kappade fall samt högstadieundervisningen och yrkesutbildningen bör cen traliseras till riksplanet.
För barn med svåra och komplicerande handikapp föreslår utredningen inrättande av en särskild riksans t alt. Utredningen erinrar härvid om att
komplikationerna i många fall kan förväntas beredas fullt adekvat vård
genom samhällets resurser för hörselvård, blindvård, mentalvård etc., därest
den cp-skadades motoriska invaliditet ej är så hög att den reser hinder här
för eller kräver tillgång till samtidig kvalificerad medicinsk vård.
De som ständigt är i behov av rullstol har i den mån de icke är omhänder
tagna i sina hem, ansetts till stor del vara att återfinna på Eugeniahemmet.
Norrbottemnventeringen visar, att antalet normalbegåvade rullstolsfall upp
går till över 10 procent av samtliga bildbara cp-barn. Av dessa vistas flertalet
i hemmen, åtnjutande antingen privat eller externat undervisning, eller
också helt i avsaknad av ordnad undervisning. I stort sett bör de som åt
njuter undervisning vid externat anses tillfredsställande placerade. I fråga
om de övriga finner utredningen att de svårare fallen, särskilt vid annan
komplikation, bör hänvisas till riksanstalt, under det att de lättare bör vår
das på läns- eller regionplanet. Endast i undantagsfall vågar man räkna med
att privatundervisning i hemmen kan ordnas på tillfredsställande sätt.
Rullstolsklientelet vid Eugeniahemmets förskole- och skolhem utgör hälf
ten av antalet elever och uppgår f. n. till 69, varav flertalet är cp-fall. Detta
antal har sedan länge hållit sig relativt konstant. Det är sannolikt, att cp-
vardens utbyggnad kommer att väsentligt minska vårdplatsbehovet för rull
stolsfall vid eu riksanstalt. Den slutliga effekten av det omhändertagande av
eftersatta sådana fall, som cp-vårdens aktivisering kan innebära, är icke lätt
att bedöma.
Lämpligheten av att samla svårt motoriskt skadade cp-barn med kompli
cerande lyte från hela landet till en anstalt har varit föremål för noggranna
överväganden. Samtliga rullstolsfall avses givetvis ej skola föras till en riks
anstalt, utan ett urval med speciella vård- och undervisningsproblem framför
allt på grund av komplicerande lyte. Sistnämnda fall torde komma i så hög
grad att sätta sin prägel på anstalten att de blir mer eller mindre utslags”
givande för organisationen och den lokalmässiga utformningen. Utred
ningen syftar sålunda närmast att skapa en riksanstalt för de särskilt kom
plicerade, lyckligtvis relativt sällsynta fallen, som skall avlasta regionan
stalterna från alltför många tungskötta fall, vilka skulle kunna verka hind
rande, särskilt på undervisningen. Därigenom skapas de särskilda förutsätt
ningar som är nödvändiga för komplikationsfallen ej minst ur undervis-
ningssynpunkt.
Utredningen — som principiellt uttalat sig för separat undervisning av
cp-klientelet — finner sig vidare böra godtaga att vid den föreslagna riks-
anstalten undervisningen på låg- och mellanstadiet i mån av utrymme sker
tillsammans med andra starkt invalidiserade barn. Ett företräde bör därvid
ges for vanföra med hörsel- eller talrubbningar, emotionella störningar
o. s. v. En sådan åtgärd ter sig nämligen påkallad, i varje fall under eu
övergångsperiod, då vanföreanstalterna ej kan beräknas mottaga alla dem
som f. n. vårdas å Eugeniahemmet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
19
20
Utredningen anser att åtminstone så länge talvården är ofullständigt ut
byggd, de svåraste talfelen — för övrigt oftast förenade med annat svårt
motoriskt handikapp — bör hänföras till cp-klientel, som i första hand bör
beredas vård på riksanstalten. Detsamma gäller de svårt hörselskadade, som
på grund av samtidigt motoriskt handikapp ej kan repliera på hörselvården
utan är i behov av speciella vård- och undervisningsresurser. De båda grup
pernas storlek är emellertid svår att överblicka. På grundval av Eugenia-
hemmets erfarenhet bör de uppskattas till var sin undervisningsgrupp om
6 å 8 elever.
Sannolikt förefinnes emellertid beträffande hörselskadade ett latent behov,
som är svårt att uppskatta, men som med nuvarande förbättrade diagnos
tiska metoder så småningom kommer att framträda. Hörselrubbningarna
är vanligast bland cp-skador, uppkomna genom Rh-immunisering. Numera
tillgängliga effektiva metoder för uppspårande och behandling av dessa barn
kan förväntas komina att medföra en minskning av denna kategori cp-
skadade.
I fråga om de synskadade har de blinda av utredningen hänförts till blind
vården, under det att för lättare rubbningar undervisning i synklass vid cp-
skola förordats. Företagna undersökningar över förekomsten av cerebral
pares ger ringa vägledning för att bedöma antalet fall i behov av sådan vård.
Enligt utredningens mening får man pröva sig fram med en klass om 6
8
elever.
För omhändertagande på riksplanet förordas slutligen vissa fall av psy
kiska rubbningar, som ej kan hänföras till den egentliga mentalsjukvården,
såsom lättare psykiska störningar i form av beteenderubbningar, lattare aso-
cialitet, emotionella störningar o. s. v. Dessa fall kan förutsättas utgöra en
belastning för regionanstalterna och synes därför bäst tas om hand centralt
för vård och undervisning i specialanstalt under barnpsykiatrisk ledning.
Också här bör förutsättningen för vård vid riksanstalten vara, att cp-till-
ståndet medför en sådan grad av motorisk invaliditet att de »normala»
behandlingsvägarna är stängda.
Riksanstalten kommer sålunda enligt utredningens förslag att vårda ett
ganska heterogent komplikationsklientel, som dock har gemensamt en svår
av cerebral pares betingad motorisk invaliditet. Storleken av detsamma ar
vansklig att beräkna. Talklass, hörselklass och synklass torde tillsammans
ej komma att omfatta flera än cirka 25 elever. För de psykiatriska fallen
förutses en vårdavdelning om cirka 10 platser. Härtill kommer en del fall
med enbart motoriskt handikapp, som på grund av sin tungskotthet bor till
höra riksanstalten, samt under en övergångstid vissa rullstolsfall tillhörande
andra grupper av vanföra.
Riksanstaltens platsbehov för svårt motoriskt handikappade cp-barn med
komplicerande lyten i ålder motsvarande enhetsskolans 1—6 klass samt för
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
21
eu del förskolebarn uppskattas till cirka 60. Även andra svårt motoriskt
handikappade bör i mån av utrymme mottagas.
Utredningen har framlagt principförslaget om cp-vården utan sidoblickar
på Eugeniahemmets framtida ställning.
Verksamheten vid det nuvarande Eugeniahemmet är mera omfattande än
vad som avsetts för utredningens riksanstalt. 1 fråga om skolundervis
ningen föreslås sålunda att högstadiet utgår samt att antalet elever på för-
skole-, låg- och mellanstadiet nedskäres. Det kan ej anses rationellt att
bedriva operativ ortopedisk verksamhet vid cp-anstalter av den storleks
ordning, som av utredningen förordas. Vid regionanstalten förutsätter ut
redningen därför, att den samarbetande ortopediska kliniken vid region
sjukhuset med sina större resurser påtager sig denna uppgift. I överensstäm
melse därmed bör vid riksanstalten undervisningssjukhusets i Stockholm
ortopedklinik engageras. Enligt vad utredningen inhämtat, kan barnplatser
i tillräckligt antal för denna uppgift påräknas vid ortopedklinikerna.
Då den föreslagna riksanstalten avses mottaga fall av cerebral pares och
vissa andra handikappade från hela landet, ligger det nära till hands att den
uppföres och drives av staten, eventuellt med bidrag från enskilt håll. En
sådan uppfattning stöds också av det förhållandet, att staten sedan budget
året 1956/57 genom ett betydande årligt fyllnadsbidrag, 1—1,5 miljon, täcker
kostnaderna för verksamheten vid Eugeniahemmet, i den mån statsbidrag,
vårdavgifter och övriga inkomster icke förslår till bestridande av de verkliga
kostnaderna. Den under åren 1956—1958 genomförda om- och nybyggnaden
av hemmets sjukavdelning m. in. finansierades vidare helt av statsmedel och
drog en kostnad av inemot 1 miljon kronor.
Utredningen erinrar också om att Kungl. Maj :t givit medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen i uppdrag att i samråd med styrelsen för sällskapet
Eugeniahemmet utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugenia
hemmet med tillhörande skolhem. Vid ett förstatligande synes riksanstalten
närmast böra ges en organisation motsvarande statens anstalt för fallande
sjuka å Vilhelmsro men med en direktion, som väl representerar i cp-barnens
intressen engagerade parter.
Enligt den förutnämnda propositionen 1955: 135 angående vanföreanstal-
terna och Eugeniahemmet in. in. skall vanföreanstalterna bibehållas under
vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap. Vidare förutsattes
att de båda centralanstalterna för cp-vården, Eugeniahemmet i Stockholm
och Bräcke östergård i Göteborg, drives av enskild huvudman.
Utredningen har för sin del ingen anledning påyrka ett annat ställnings
tagande i huvudmannaskapsfrågan än vad 1955 års riksdag beslutade. Mot
att sällskapet Eugeniahemmet framdeles med statsbidrag driver den riks
anstalt, som här föreslås, reses därför ingen invändning. Vid oförändrat
huvudmannaskap bör givetvis Eugeniahemmets styrelse erhålla eu sådan
sammansättning, att statens intressen blir väl tillgodosedda. Utredningen
bär funnit, att ett livligt intresse föreligger från sällskapets styrelse att fort
sätta verksamheten vid den av utredningen planerade riksanstalten samt
helst också svara för den regionanstalt, som avses för Stockholmsregionen.
BI. a. har framhållits, att Eugeniahemmet förfogar över speciellt skolad per
sonal, för vilken den känner sig ansvarig och vilken omedelbart torde kunna
överflyttas och täcka personalbehovet vid eu relativt stor ny anstalt. Vidare
är styrelsen beredd att medverka till att genomföra ett samarbete mellan
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
riksanstalten och regionanstalten för Stockholmsregionen samt att verka för en även lokalmässigt sett nära anknytning mellan de båda anstalterna.
I valet mellan förstatligande och enskilt huvudmannaskap finner sig ut redningen icke kunna avgiva en bestämd rekommendation. Ett sådant ställ ningstagande bör föregås av förhandlingar med sällskapet Eugeniahemmet rörande deras ekonomiska medverkan vid uppförandet av en ny riksanstalt. Vad gäller samarbetet med vederbörande regionanstalt förutsätter även detta ett förhandlingsförfarande mellan staten, Eugeniahemmet och de i Stock holmsregionen ingående huvudmännen. Utredningen framhåller alt ett så dant samgående kan erbjuda fördelar, bl. a. med hänsyn till utbildningen av cp-personal, och anser därför att sådana förhandlingar bör upptagas. Det torde böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att å statens vägnar föra dessa förhandlingar. Samtidigt torde åt medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen böra uppdragas att upprätta ritningsförslag för riksanstalten ensam, eller, därest förhandlingarna leder till positivt resultat, för en kombinerad riks- och regionanstalt.
I fråga om Eugeniahemmets nuvarande verksamhet anser sig utredningen böra förorda, att skolhemmet på Lidingö nedlägges. De cirka 40 eleverna torde vid cp-vårdens fortgående utbyggnad relativt snart kunna beredas vård å andra anstalter eller överföras till det egentliga Eugeniahemmet. Genom en sådan anordning uppnås erforderlig tidsfrist för nämnda för handlingar och detaljplanering av riksanstalten.
Vad därefter angår frågan om undervisningen på cnhetsskolans högsta dium så skulle, om alla som genomgått folkskolans mellanstadium kunde fortsätta på dess högstadium, högst 10 barn per år på en miljon invånare ifrågakomma för sådan undervisning. .Därtill bör medräknas en del barn som tidigare gått i normalskola men som på högstadiet behöver vistas i intemat. All erfarenhet talar bestämt för att detta antal med hänsyn till förutsätt ningarna för högre studier bör kraftigt reduceras. Enligt Eugeniahemmets erfarenhet torde endast omkring V
3
kunna tillgodogöra sig undervisningen
på högstadiet. Utredningen har genom särskilt företagen efterundersökning av Eugeniahemmets elever sökt bedöma värdet av Bl. a. den högre utbild ningen för cp-ungdomar med hänsyn till deras försörjningsförmåga. Detta värde har ur försörj ningssynpunkt visat sig vara ringa, varvid dock bör beaktas, att det här endast gäller elever med särskilt svårt handikapp som behandlats före den moderna övningsterapins genombrott. Utbildningen får emellertid ej bedömas främst ur en så krass synpunkt. Den representerar ett stort värde för individen, som samhället bör finna angeläget att tillmötesgå redan av humanitära skäl. För elevernas förmåga att tillgodogöra sig hög- stadieundervisning spelar icke blott den intellektuella utrustningen in utan i hög grad personlighetsstrukturen i övrigt, som hos cp-ldientelet uppvisar många särdrag av betydelse i detta sammanhang. Särskilt utgör ej sällan emotionell instabilitet, bristande koncentrationsförmåga och uthållighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
23
hinder för goda studieresultat. Också de motoriska rubbningarna, framför
allt i fråga om talförmågan, bereder stora svårigheter. Erfarenheten bland
pedagogerna är, att undervisningen för cp-barnen är mycket betungande,
skolgången visar sig mycket ojämn och högstadiets normala 3 år blir i all
mänhet utsträckta till 4 år.
Vid de vanliga centralskolorna råder på enhetsskolans högstadium s. k.
ämncslärarsystem. Förefintligheten av ämnesrum, specialsalar, institutioner
och verkstäder in. in. medför, att eleverna ständigt måste förflytta sig inom
de ganska stora skolornas lokaler. Denna något oroliga miljö lämpar sig
ofta inte för vanföra och i synnerhet inte för cp-ungdom med medelsvårt
eller svårt fysiskt handikapp. Utredningen anser sig därför böra räkna med,
att högstadiets cp-klientel endast i begränsad utsträckning kan hänvisas till
centralskolor.
Utredningen uppställer då frågan, om den cp-nngdom, som är kvalificerad
för undervisning på högstadiet, kan eller bör få sin utbildning på detta sta
dium i cp-skolor på regionplanet. Enligt en särskilt utförd utredning skulle
en skola om 90—100 vanföra högstadieelever behövas, varav omkring 50—60
platser för cp-fall. Det förefaller emellertid sannolikt, att platsbehovet för
cp-fallen är större. I varje fall ger denna ungefärliga storleksordning ganska
otvetydigt vid handen, att det inte kan vara lämpligt att låta cp-skolorna på
regionplanet omfatta även högstadium med de betydande krav, som då skulle
ställas på personella och materiella resurser. Antalet cp-ungdomar av denna
kategori torde vara för litet för att motivera en så kostnadskrävande orga
nisation. Högstadiet bör i varje fall tills vidare endast förläggas i anslutning
till internat på riksplanet.
Erfarenheten visar, att en del av de cp-elever som genomgått en utbildning
motsvarande enhctsskolans mellanstadium icke omedelbart därefter men
dock senare efter en tids eftermognad med fördel kan deltaga i undervisning
på högstadiet. För den skull är det önskvärt, att cp-skolorna på regionplanet
icke endast får låg- och mellanstadium utan också möjlighet att under ett
år eller kanske något längre tid behålla vissa elever för eftermognad efter
genomgånget mellanstadium. Därunder måste eleverna på lämpligt sätt sys
selsättas och planering ske för senare placering, varjämte eventuell för
beredelse för högstadiet kan äga rum.
Vidare anföres.
I sitt förslag rörande låg- och mellanstadium har utredningen tillämpat
principen om separat undervisning för cp-klientelet. Med stöd av erfaren
heterna av den nuvarande samundervisningen med andra vanföra bär sam
tidigt uttalats, att samundervisning väl är möjlig. Vid dimensioneringen av
högstadieundervisningen för cp-ungdom och andra vanföra är utredningen
besvärad av att icke äga på grundlig inventering byggda behovssiffror, sär
skilt för den senare gruppen. Eu sådan skulle kräva ett omfattande och lång
varigt arbete, som utredningen icke kunnat påtaga sig. Med hänsyn härtill
har utredningen fått nöja sig med vissa tillgängliga erfarenheter av detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
24
klientels storlek vid Eugeniahemmet och vanföreanstalterna. I enlietsskolans
sista klass med dess olika grenar och inom gymnasieutbildningen, torde för
utsättningarna att bilda tillräckligt stora undervisningsenheter av enbart
cp-ungdom bör bedömas som särdeles osäkra. Beträffande högstadieunder-
visningen står övervägande fördelar i form av mera differentierad under
visning och yrkesutbildning att vinna genom den bredare rekrytering, som
samundervisningen innebär.
Gruppen övriga vanföra kan beräknas bli reducerad genom ett minskat
antal poliofall och fall av ledgångsreumatism, under det att invaliditet efter
allehanda skador, särskilt svåra trafikolyckor, kan komma att innebära ett
tillskott. Totalt torde emellertid på grund av den medicinska behandlingens
framsteg även en minskning av ifrågavarande grupp vara att emotse. Sam
tidigt bör emellertid alla krafter inriktas på att ge ökade möjligheter för
cp-barn och andra vanföra barn med den intellektuella utrustning som hög
stadiet fordrar att deltaga i vanlig skolundervisning. Då man också har rätt
att hoppas på viss effekt av cp-profylaktiska åtgärder, finner sig utredningen
i brist på kunskap om de vanföras antal och situation kunna godtaga, att en
högstadieskola på riksplanet av här föreslagen typ tills vidare begränsas till
90 platser. Med hänsyn till att vid det blivande arbetsvårdsinstitutet (vid
Norrbackainstitutet eller på annan plats) resurser för yrkesprövning och
yrkesutbildning kommer att föreligga tillstyrker utredningen i princip sko
lans anslutning till detta, särskilt som vid Norrbackainstitutet redan finnes
en omfattande undervisningsverksamhet.
Utredningen framhåller, att möjlighet bör beredas det mindre antal elever
som kan tänkas studera vidare till studentexamen att göra detta med stöd
av högstadieskolan, där de förutsättes kunna få kvarstanna under den erfor
derliga studietiden.
Efter överläggning med utredningen för Norrbackainstitutets framtida
användning förordar cp-utredningen — med hänsyn till att något förslag
rörande Norrbackainstitutet ej är att vänta inom den närmaste tiden — att
planen på en högstadieskola överlämnas till Norrbaekautredningen att beak
tas vid fullgörandet av dess.uppdrag.
Den kvalificerade yrkesutbildning av cp-ungdomen som kan ifrågakomma
torde uteslutande böra förläggas till riksplanet, där även erforderlig yrkes
vägledning och orientering angående de möjligheter som finns i arbetsmark -
nadshänseende bör lämnas. Den bör intimt anslutas till högsladieundervis-
ningens linje 9 y. Bland annat synes kombination kunna göras med kontors-
utbildning, som mera än hantverksmässigt eller konsttekniskt betonade
sysselsättningar synes lämpliga med hänsyn till cp-ungdomens speciella
handikapp.
Utredningen framlägger vidare förslag angående anordnande av s. k.
skyddade verkstäder för cp-ungdom. I syfte att i första hand
erhålla riktlinjer för lämplig yrkesutbildning och för beräkning av behovet
av långtidsvård har utredningen utfört en orienterande socialmedicinsk
undersökning rörande prognosen för de barn, som lämnat Eugeniahemmet
1934—1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
25
Av undersökningen framgar att av 159 elever fem år eller mera efter ut
skrivningen från Eugeniahemmet endast 32 helt eller delvis försörjer sig
själva. Ett stort antal (112) är helt beroende av sina hem. Även om under
sökningen hänför sig till ett utvalt, svårt klientel och möjligheterna att för
bättra behandlingsresultaten påtagligt ökat under det sista årtiondet är det
dock ofrånkomligt att räkna med att även i framtiden ett ingalunda obe
tydligt antal cp-fall kommer att vara i behov av varaktigt omhändertagande.
Efterundersökningen av Eugeniahemseleverna ger naturligtvis ej mer än
ett fragmentariskt svar på frågan hur stort detta klientel är eller hur det är
sammansatt. Även en vid statens arbetsklinik utförd undersökning har fört
till enahanda slutsatser, fastän den behandlat ett mindre svårt klientel än
Eugeniahemmets. Utredningen delar den uppfattning som framförts vid
sistnämnda undersökning, att ett mindre antal cp-ungdomar, om de finge
arbeta i skyddad miljö och under sakkunnig ledning, skulle kunna bättre
bidraga till sitt uppehälle och finna tillfredsställelse däri. I efterundersök
ningen av Eugeniahemseleverna återfinnes icke få ungdomar, som känner
behov av ändring i sin nuvarande sociala situation och önskar resurser för
inkomstbringande arbete, bl. a. i form av yrkesutbildning och hjälp i yrkes
utövning. Bland dessa cp-ungdomar synes emellertid ganska få vara läm
pade att på egen hand bedriva yrkesutövning eller annan produktiv sys
selsättning. Undersökningen ger ett starkt intryck av att arbetshindret i
många fall är mera betingat av psykiska faktorer än av den motoriska
invaliditeten.
För att söka övervinna dessa arbetshinder, i första hand för färdigutbil-
dade partiellt arbetsföra ungdomar, bör ordnas arbete i skyddad miljö,
»skyddad verkstad», vid ett internat anslutet till riksanstalten och med till
gång till dess efterbehandlings- och vårdresurser. Verksamheten bör givet
vis bedrivas i nära kontakt med högstadieskolans yrkeslinje. En lokal an
slutning till det blivande arbetsvårdsinstitutets högstadieskola och yrkes
skola vore givetvis önskvärd. Då institutets utformning ännu ligger i stöp-
sleven och utredningen finner det angeläget, att den skyddade verksamheten
snarast kommer till stånd som en försöksverksamhet, stannar utredningen
för en anknytning till riksanstalten. Ett intimt samarbete med arbetsvårds-
institutet bör etableras. Platserna vid den skyddade verkstaden avses inte
enbart vara förbehållna fall i behov av mera permanent omhändertagande,
utan de bör utnyttjas även temporärt av cp-ungdom, som eljest vistas i sina
hem, samt av närboende som externat. Ett sådant utnyttjande skulle säker
ligen i många fall innebära en psykoterapeutiskt värdefull åtgärd och bereda
hemmen eu välkommen avlastning och motverka karaktären av arbetshem.
I avsaknad av elt säkert underlag för bedömning av storleken föreslås alt
verkstaden skall omfatta 10 å 15 platser med möjlighet till viss utbyggnad.
Repliker av denna modell i anslutning till regionanstalterna förordas i den
omfattning som kan komma alt visa sig påkallad. En sådan decentralisering
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
26
ter sig också önskvärd för att bereda de intagna bättre möjligheter till kon
takt med hem och anhöriga under en långvarig anstaltsvistelse. Den skyd
dade verkstaden bör vidare vara så belägen att det finnes möjlighet att i
dess närhet upplåta tomtmark för uppförande av bostäder för invalider
med familj.
Beträffande vården av äldre cp-fall i övrigt framhåller ut
redningen, att föräldrarna i den nämnda undersökningen rörande f. d.
elever vid Eugeniahemmet ofta ger uttryck åt en förståelig oro hur det skall
bli, då de själva ej längre orkar ta hand om sina invalidiserade cp-barn.
De placeringsmöjligheter som står till buds är vård å sjukhem för långtids
sjuka eller å ålderdomshem. Även om omhändertagande inom dessa vård
former stundom kan vara fullt tillfredsställande — med reservation för den
kritik som kan riktas mot bristande behandlingsresurser — finns dock
åtskilliga äldre cp-patienter som är i behov av åtminstone periodisk medi
cinsk omvårdnad, särskilt rörelseterapi, för att deras invaliditet ej skall
öka, och som därvid behöver tagas om hand av med cp-tillståndet för
trogen personal. Den lämpligaste vården bör kunna beredas inom ett till
regionanstalterna anknutet sjukhem för långtidsbehandling av äldre per
soner med cerebral pares. Genom regionanstalten kunde då erforderliga
behandlingsresurser ställas till förfogande. Sjukhemmet, som föreslås om
fatta cirka 10 vårdplatser, bör därför ej ligga för långt från anstalten, men
bör å andra sidan av psykologiska skäl ej vara direkt anslutet till densamma.
Utredningen förordar försök med dylika vårdhem för långtidsvård av äldre
cp-fall vid någon eller några av de föreslagna regionanstalterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Administration och kostnadsberäkningar
Utredningen föreslår, att huvudmannaskapet för den läns- och region-
planerade cp-verksamheten åvilar landstingskommunerna och storstäderna
samt att den administrativt ställes under vederbörande centrallasaretts resp.
regionsjukhus’ direktion. Detta är en konsekvens av de principiella rikt
linjer som uppdrogs av medicinalstyrelsen redan år 1953 för en landstings-
organiserad cp-vård. Den regionvis föreslagna vård- och undervisningsverk
samheten förutsättes organiserad genom samverkan mellan de olika i re
gionen ingående landstingskommunerna och storstäderna. Det på riksan-
stalten vårdade klientelet bör omhändertagas genom statens medverkan,
oavsett om en rent statlig anstalt tillskapas eller enskilt huvudmannaskap
med statligt ekonomiskt stöd svarar för denna vård och undervisning.
Medicinalstyrelsen förutsättes i princip vara huvudtillsynsmyndighet för
cp-vården, då vårdformen föreslås anknuten till sjukvårdshuvudmännens
övriga sjukvårdande verksamhet och skall ledas av läkare. I pedagogiskt
hänseende bör verksamheten stå under skolöverstyrelsens tillsyn. Härige
nom åstadkommes en överensstämmelse med t. ex. epileptikervården, sam
tidigt som en statlig myndighet framstår som ansvarig för hela vårdgrenen
(jfr SFS 552/1952). Institutioner inom cp-vården avsedda för barn före
skolåldern och som icke är anslutna till sjukhus förutsättes stå under till
syn av socialstyrelsen. Tillsynen över den tilltänkta riksanstalten och över
högstadieskolan bor upptagas till slutlig prövning vid ett senare tillfälle.
Byggnadskostnaderna för en regionanstalt skulle enligt centrala sjuk
vårdsberedningens beräkningar och med utgångspunkt från 1959 års pris
nivå belöpa sig till i runt tal 2,5 miljoner kronor eller per vård- och under-
visningsplats till cirka 60 000 kronor.
För en utbyggnad av regionanstalterna i Göteborg och Uppsala finns me
del redan anvisade resp. reserverade, och i Örebro-regionen har en cp-anstalt
redan inrättats för Örebro läns behov. Såvitt nu kan bedömas torde denna
genom viss tillbyggnad, åtminstone till en början, kunna tjäna ändamålet
att även vara regionanstalt. Uppförandekostnaderna för fyra återstående
anstalter torde icke komma att nämnvärt överskrida 10 miljoner kronor.
Riksanstalten torde i storlekshänseende bli jämförlig med regionanstal
terna. Utredningen uppskattar byggnadskostnaderna till cirka 3,5 miljoner
kronor. Därvid har hänsyn tagits till de kostnader som kommer att uppstå
till följd av de särskilda byggnadstekniska anordningarna för det svårt
handikappade klientelet samt för uppförande av en skyddad verkstad.
Utredningen framlägger icke något principförslag till externatanstalt för
undervisning på länsplanet, då denna vårdform i det närmaste synes vara
utbyggd eller planerad. Några nämnvärda kostnader återstår sålunda ej
inom denna sektor, även om en standardhöjning och en koncentration är
att emotse.
Återstående kostnader för en utbyggnad av cp-vården i landet skulle så
lunda belöpa sig till i runt tal (10 + 3,5) 13,5 miljoner kronor.
Lönekostnaderna vid regionanstalter och länsexternat uppskattas till om
kring 2 miljoner resp. 0,5 miljon kronor per år.
Utredningen, som förutsätter att de på riksplanet uppförda anstalterna
principiellt skall — beträffande såväl anläggning som drift — bekostas av
staten, har icke räknat med några statsbidrag för cp-vård på läns- och re
gionplan utöver de bidrag till lärarlöner in. m. som enligt gällande bestäm
melser redan nu utgår till skol- och yrkesverksamheten.
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
27
Utbildning av cp-personal in. ni.
Utredningen vill starkt framhålla önskvärdheten av att åtgärder snarast
vidtages för ökad utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt
av kuratoier och psykologer, så att del medicinska rehabiliteringsprogram
met utan uppskov kan genomföras. Detta är av största betydelse för effek
tiviteten av cp-vården. En särskild för dessa grupper gemensamt anordnad
teoretisk kurs synes erforderlig. Sådan kursverksamhet har sedan några
28
år tillbaka anordnats bl. a. i Uppsala. Ett förslag till gemensam kurs för
viss cp-personal har utarbetats, som bör omfatta 10—12 elever och räcka
6—8 veckor. Den torde lämpligen förläggas till någon av de av utredningen
förordade regionanstalterna och till den för riket gemensamma riksanstal-
ten, varvid möjlighet skulle förefinnas att även kunna repliera på Stock
holmsregionens cp-anstalt.
Kursprogrammet bör utformas i en teoretisk och en praktisk del. De tva
första veckorna bör lämpligen ägnas åt teoretiska studier, bestående av fö
reläsningar, diskussioner och demonstrationer och omfattande allmänna
ämnen, såsom anatomi, barnavård, utvecklingspsykologi och neurologi samt
barnpsykiatri. Huvudvikten lägges vid ämnen som rör cerebral pares. Hit
hör en medicinsk orientering om orsak, undersökningsmetodik, diagnostik,
klassificering, prognos och olika behandlingsformer (medicinsk och kirur-
gisk-ortopedisk behandling, rörelsebehandling, lekterapi och talterapi). Hit
räknas även orientering om och demonstration av testnings- och observa-
tionsmetoder för bedömning av psykisk och motorisk utveckling samt orien
tering om speciella skolundervisningsmetoder. En viktig plats intager de
mentalhygieniska och socialmedicinska problemen ävensom föräldrapro-
blem. Föreläsningarna bör också beröra de psykiskt efterblivna cp-barnen
och cp-barn med komplicerade handikapp, yrkesutbildning och cp-ungdo-
inens speciella problem. Vidare bör cp-organisationen i landet genomgås
och särskild vikt läggas vid organisation och uppläggning av cp-arbetet på
länsplanet samt cp-barnens omhändertagande i det egna hemmet. Slutligen
bör lekmateriel och andra hjälpmedel för cp-barn och ungdomar demon
streras, filmer och bildband visas samt studiebesök göras på olika institu
tioner.
Det praktiska arbetet jämsides med teoretiska studier avses paga under
återstående del av kursen och förlägges främst inom det egna verksam
hetsområdet, men även auskultans och praktik bör i viss omfattning före
komma inom övriga verksamhetsområden. Inte minst viktig för alla kate
gorier är praktisk barnavård med skötsel, matning m. in. av internatbarn.
Redan på cp-kursen bör man starta med det grupparbete mellan olika kate
gorier cp-personal, på vilken all cp-verksamhet bygger. \id kursens slut
bör betyg utfärdas av den för kursen närmast ansvarige läkaren.
Kursen bör kompletteras med en högre fortbildningskurs.
Utredningen anser att kursen jämte viss kompletterande praktik och vi
dareutbildning utgör önskvärda fordringar för erhållande av fasta tjäns
ter inom cp-vården, varvid den som genomgått cp-kursen skulle benämnas
cp-sjukgymnast, cp-förskollärare, cp-lärare och cp-talterapeut.
För cp-sjukgymnasten bör erfordras — utöver sedvanlig 2-årig sjukgym
nastutbildning jämte praktik i yrket — genomgång av cp-kurs. Efter denna
bör cp-sjukgymnasten skaffa sig praktikanttjänstgöring på cp-institution
under Va—1 års tid. Studiebesök vid cp-anstalter utomlands är av stort värde
och detta gäller även övriga kategorier cp-personal.
Cp-förskolläraren bör efter examen vid förskoleseminarium jämte prak
tik i yrket genomgå cp-kursen samt därefter praktikanttjänstgöring under
1
/
2
—1 år vid cp-institution.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
29
Cp-läraren bör efter examen från folkskoleseminarium jämte praktik ge
nomgå cp-kursen, varefter bör följa praktikanttjänstgöring under ledning
av cp-lärare i cp-klass under 1—2 terminer.
Vad beträffar ämnesområdet röst- och talvård kommer inom kort att ut
färdas särskilda utbildningsföreskrifter för logopeder och talterapeuter med
verksamhet förlagd till hälso- och sjukvårdens område.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Förebyggande åtgärder
För allt medicinskt handlande gäller, att det är viktigare att förebygga
än att bota. I särskilt hög grad gäller detta för en sådan sjukdom som
cerebral pares, vid vilken den underliggande hjärnskadan är så svårtill
gänglig för behandling och tendensen till spontan återgång av densamma
så ringa att det kan bli fråga om svår och livsvarig invaliditet.
De under fosterlivet uppträdande skadeverkningarna är alltjämt svår
åtkomliga för specifika förebyggande åtgärder. Skydd mot infektioner, spe
ciellt sådana virusinfektioner, som man vet innebär särskild risk för fost-
ret, är önskvärt men i praktiken oftast svårt att genomföra. Det är dock
rimligt och tillrådligt att ge s. k. gammaglobulin vid fall av röda hund el
ler smittsam gulsot i den blivande moderns närmaste omgivning. Vidare
kan allt flera infektionssjukdomar förebyggas genom vaccinationer, t. ex.
polio och smittkoppor.
De förebyggande åtgärderna mot cerebral pares under grossessen sam
manfaller i regel med god hälsoövervakning av modern i största allmän
het. Ju bättre mödravårdsorganen respektive den privata läkarkontrollen
fungerar, desto närmare kommer man målet.
För att förebygga hjärnskador i samband med och efter förlossningen
— vilket är det allt överskuggande problemet — kan åtskilligt göras även
om inga enkla regler och anvisningar kan ges. I detta avseende har ökade
möjligheter till förlossning på specialavdelning med möjlighet att snabbt
ingripa vid komplikationer stor betydelse.
övervakningen av barn med misstänkt hjärnskada under de första lev
nadsåren bör vidare vara särskilt noggrann.
Det gäller sålunda sammanfattningsvis att intensifiera verksamheten vid
mödravårds- och barnavårdsorganen samt att så långt möjligt förbättra
förlossningsvården. Av avgörande betydelse är icke endast regler för vår
den utan också tillgång till personal, såväl läkare som sjuksköterskor och
barnmorskor, med tillräckligt kunnande och intresse att genomföra över
vakningen. Härvidlag är det av stor vikt att sprida ökad kunskap om det
normala barnets utveckling och om cp-barncts speciella symtombild.
Utredningen understryker slutligen starkt behovet av ökad forskning
beträffande orsakerna till cerebral pares.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
IV. Yttranden
Remissmyndigheterna vitsordar allmänt, att utredningen framlagt en
värdefull undersökning av förevarande vårdområde. Flertalet yttranden god
tar också i huvudsak framlagda förslag. Från de kommunala sjukvårds
huvudmännens sida framhålles, att utbyggnaden av cp-vården i stort sett
efter betänkandet redan är i full gång.
I flera yttranden framhålles, att vård- och undervisningsfrågorna för
andra handikappade än de normalbegåvade cp-fallen bort beaktas mer än
som skett. Skolöverstyrelsen beklagar sålunda, att det stora klientel, som
de psykiskt efterblivna utgör och vars vård- och skolfrågor icke är till
fredsställande lösta, icke kommit att beröras av utredningen, överstyrelsen
hemställer att dessa frågor snarast utredes, förslagsvis av medicinalstyrel
sen i samråd med pedagogisk expertis.
Stadsfullmäktige i Malmö pekar på behovet av en riksanstalt (vårdhem)
för höggradigt efterblivna med rörelsehandikapp av olika slag, enär den
för detta klientel avsedda vården vid Kronprinsessan Victorias kustsanato-
riuin är av kort varaktighet. Svenska diakonsällskapets direktion föreslår
att planläggningen av cp-vården sker med anknytning till närbesläktade
vårdområden, i synnerhet epileptikervården.
Flera remissinstanser har därjämte framfört önskemål om samundervis-
ning av cp-barn och andra handikappade barn, vilka redovisas i det följande.
Frekvens och vårdbehov
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Jönköpings, Älvs
borgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings förvaltnings
utskott, svenska landstingsförbundets styrelse och föreningen för utveck
lingsstörda barn i Stockholm anser att mer ingående undersökningar inom
resp. sjukvårdsområden är påkallade, innan olika utbyggnadsåtgärder
igångsättes.
Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott utgör cp-fre-
kvensen inom länet 1,4 fall per 1 000 födda barn mot av utredningen förut
satta 1,6 fall. I takt med en förbättrad mödra- och förlossningsvård synes
enligt utskottet berättigat att räkna med en framtida minskning av klien
telet.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att cp-frekvensen
inom länet tidigare befunnits uppgå till 2,1 promille. Mot bakgrunden härav
kan den av utredningen framräknade siffran kanske anses för låg.
Sveriges läkarförbund påpekar, att det fortfarande visar sig att cp-vården
letar fram flera hittills ej kända fall, och framhåller att den moderna be
handlingen av för tidigt födda barn ger ökade möjligheter för de förtids-
födda att överleva, vilket medför ökade spastikersiffror. Bl. a. med hänsyn
31
härtill finns det enligt läkarförbundet anledning att räkna med en cp-
frekvens av minst 2,0 promille.
Göteborgs stadsfullmäktige framhåller att de gjorda beräkningarna, om
satta på Göteborgs förhållanden, ger för låga tal. Många familjer med
cp-barn söker sig till Göteborg med dess organiserade cp-vård. Förekomsten
av cp-fall torde därför vara relativt större i tätorter som Göteborg än medel
talet för landet utvisar.
Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige anför.
Utredningens uppgifter om frekvenser är i allmänhet oklara. Alldeles sär
skilt gäller detta gruppen barn i skolpliktig ålder. Man får inga uppgifter
om atetos- och ataxifallens behov av specialundervisning, en grupp som
omfattar 20 procent av totala antalet fall och som enligt utredningen som
regel har mindre intellektuellt handikapp och är av föga ortopediskt in
tresse. Man får inte klart för sig huruvida talet 1,6 promille motsvarar antalet
levande födda eller blott är en siffra motsvarande genomsnittet av spastici
i berörda åldrar. I det förra fallet har man att ta hänsyn till en avsevärd
mortalitet inom de första levnadsåren. Hälften av alla cp-barn uppges vara
normalbegåvade eller hjälpklassmässiga med intelligenskvot över 75 samt en
fjärdedel obetydligt motoriskt handikappade, men man får inte helt klart
för sig om denna fjärdedel faller inom ramen för den hälft, som har en
intelligenskvot över 75, låt vara att det ligger i sjukdomsbegreppets natur
att de finns där.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Vissa undervisnings- och vårdfrågor
SV C K yttrar.
De synnerligen vitala frågorna om olika skolformers effektivitet borde
ha ytterligare penetrerats. Olika uppfattningar finns huruvida starkt de
centraliserad och odifferentierad undervisning är att föredraga framför en
mer centraliserad och differentierad undervisning. Ej heller finns något ma
terial som närmare belyser den optimala storleken av skolenheter av detta
slag. Ett sådant material förefaller nödvändigt för att samhället inte skall
göra investeringar, som binder utvecklingen för lång tid framåt och ev. i
former, som ger barnen ett ytterligare handikapp genom en icke tillfreds
ställande skolundervisning.
Utredningens uttalande om att cp-barnen så långt möjligt bör beredas
undervisning inom den vanliga skolorganisationen understrykes av skol
överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
Älvsborgs och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för säll
skapet Eugeniahemmet, De vanföras riksförbund samt riksförbundet Sve
riges föräldraföreningar för cp-barn.
Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör för flertalet
av de normalbegåvade cp-barn, som icke kan bevista den vanliga skolans
undervisning, ordnas enskild undervisning i hemmen. Härigenom skulle un
dervisningsfrågorna för dessa barn kunna lösas på ett sätt, som är bäst för
barnen och helt står i överensstämmelse med föräldraopinionens önsk
ningar. Samtidigt skulle behovet av särskilda internatplatser kunna re duceras.
Vad gäller organisationen av de föreslagna specialskolorna på länsplanet anser sig skolöverstyrelsen kunna godtaga årskurserna 1—6 i en klass.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott uttalar å andra sidan, att erfa renheterna från bl. a. särskoleundervisningen tydligt klarlagt, att små skol enheter, som endast omfattar en läraravdelning, bör undvikas, och att man bör eftersträva minst två läraravdelningar, så att man kan differentiera ele verna till ett lågstadium och ett mellan- och högstadium.
Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning att barn med lättare synrubbningar kan undervisas inom cp-organisationen, ev. i särskild syn klass. Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anser upprättande av hjälp- klasser knappast vara erforderligt med hänsyn till att undervisningen förut- sättes vara starkt individualiserad.
Beträffande personalen vid de föreslagna länsskolorna finner skolöver styrelsen icke tillräckligt utrett hur systemet med lärarassistenter skulle fungera. Överstyrelsen kan därför icke tillstyrka detta förslag utan för ordar, att praktikanter anställes, ett system som i viss utsträckning prövats och befunnits fungera tillfredsställande.
När det gäller frågan om samundervisning av cp-barn och andra handi kappade barn hävdar stadsfullmäktige i Stockholm samt Stockholms, Sö dermanlands, Kristianstads och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Norrbackainstitutets skolnämnd, riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föreningen för ut vecklingsstörda barn i Stockholm och föräldraföreningen för CP-barn i
Stockholm med omnejd, att den föreslagna vård- och undervisningsorga- nisationen även bör avses för andra handikappade än cp-fallen. De vanföras riksförbund menar att frågan bör närmare utredas.
Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda bl. a.
Ett större patientunderlag bör ge ökade garantier för att den avsedda differentieringen av vården verkligen kommer till stånd. Ur rättvisesyn punkt måste det te sig mindre tilltalande att skapa en vårdapparat endast för en mindre del av en grupp invalidiserade människor med likartade vårdbehov. Detta skulle göra det nödvändigt att skapa ytterligare vårdorgani sationer, vilket ter sig föga rationellt. Eu kompletterande utredning bör därför göras rörande dels vårdbehovet för andra grupper av långvarigt sjuka eller vanföra barn och dels vårdbehovet för motsvarande vuxna sjuka.
Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott menar att ett stort antal landsting icke torde ha erforderligt befolkningsunderlag för en tillräckligt differentierad specialskola, om denna skall förbehållas enbart cp-barn.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet yttrar att det skulle få olyck liga psykologiska konsekvenser att särskilt utpeka en viss grupp handikap pade barn. Eugeniahemmets erfarenheter av samundervisning för cp-barn och barn med andra handikapp har gett vid handen, att det varit till fördel
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
33
både ur undervisnings- och vårdsynpunkter att blanda upp del svårskötta cp-klientelet med andra kategorier.
SVCK framhåller att man bl. a. ined stöd av utländska erfarenheter kan räkna med alt vården, oberoende av omfattning och organisation, även kommer att utnyttjas av ett klientel med andra motoriska defekter än cerebral pares, vilket med all sannolikhet får till följd att skolhemmen vid ^ anföreanstalterna i Hälsingborg och Härnösand, avsedda för barn med motoriska defekter, torde komma att få avvecklas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Organisationsförslagel
Den föreslagna vård- och undervisningsorganisationen godtages i huvud sak av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, stadsfullmäk tige i Stockholm och Malmö, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra,
Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets styrelser samt av tjänstemännens centralorgani sation.
Stockholms, Södermanlands och Örebro läns lamlstings förvaltningsut skott finner däremot den föreslagna organisationen överdimensionerad.
Även socialstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugcniahemmet varnar för att vårdformen överdimensioneras. Centraliseringen av högstadieundervis- ningen kritiseias starkt i vissa yttranden liksom föreslagen förläggning av den skyddade verkstaden.
Från landstingshall framhalles att huvudmännen bör beredas största möj liga frihet att utveckla och anpassa cp-vården efter rådande lokala förhål landen. Svenska stadsförbundets styrelse är vidare tveksam om det är möj ligt att förverkliga utredningens önskemål om eu relativt snabb utbyggnad av cp-vården med hänsyn till de omfattande och kostnadskrävande utbygg- nadsprograin, som redan är i gång eller planeras på sjukvårdens område.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse uppfattar också utbyggnadsförslaget som ett program på lång sikt. Styrelsen ifrågasätter emellertid om utbyggnaden av cp-vården bör genomföras i enlighet med ut redningens förslag med hänvisning till att den föreslagna utbyggnaden är både dyrbar och tidskrävande och till att förslaget väckcs vid en tidpunkt, då landstingen redan bundit sig för utomordentligt omfattande utbyggnads- företag på skiftande områden. Styrelsen menar att utbyggnaden av cp-vården bör ske inom befintlig organisatorisk ram. Även pensionsstyrelsen ifråga sätter om organisationen med olika specialanstalter är av behovet påkallad och menar att skolundervisning, anstaltsvård in. in. torde kunna ingå som en integrerande del av den allmänna rehabiliteringsverksamheten. 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170
34
Svenska landstingsförbundets styrelse och överstyrelsen för svenska röda korset finner del vara en fördel all utredningen i möjligaste män sokt an knyta cp-vården till den allmänna sjukvårdsorganisationen. Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn anser alt anslutningen till sjuk vårdsorganisationen inte bör ske så strikt, alt inte de bästa resurserna föi allmän undervisning, yrkesutbildning och yrkesplaeering tillvaratages.
Göteborgs oeli Bohus läns landstings förvaltningsutskott uttalar att sam verkan mellan ep-vården och lasarettens rehabilitcringsavdclningar bort mera övervägas. Å andra sidan vänder sig Malmöhus läns landstings hälsooch sjukvårdsstyrelse, Örebro och Västernorrlands läns landstings förvalt ningsutskott samt svenska landstingsförbundets styrelse mot utredningens uttalande om betydelsen av att eu god medicinsk rehabilitering står till för fogande för cp-organisationen och framhåller, att det torde dröja åtskillig tid, innan den lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten blir mci full ständigt utbyggd, och alt god cp-vård kunnat bedrivas utan stöd av rehabili-
teringsavdelningar.
Beträffande cp-verksamhcten på 1 ä u s p 1 a n e t uttalar Sveriges läkar förbund och svenska läkaresällskapet i anslutning till förslaget att verksam heten bör ledas av överläkaren vid centrallasarettens barnkliniker, att chefs- skapet skulle kunna alternera mellan barnläkaren och barnpsykiatern be roende på personligt intresse för och erfarenhet av delta speciella klientel.
SVCK anser att utredningen närmare borde ha belyst skalen för sitt klara ställningstagande till att barnläkare borde leda cp-verksamheten och erinrai om att medicinalstyrelsen år 1953 uttalade sig för att ledningen av vården
kunde ligga hos ortoped eller barnläkare.
Sveriges läkarförbund framhåller att den utökning av lasarettsläkaiens arbetsuppgifter, som måste bli eu följd av verksamheten icke kan accep teras utan en förstärkning av läkarpersonalen vid berörda lasarettsav-
delningar.
Utredningens önskemål om ett centralt register eller arkiv över samt liga cp-barn inom respektive län bör enligt De vanföras riksförbunds me ning utvidgas till att omfatta jämväl anmälningsplikt och central regi strering. Utan anmälningsplikt föreligger risk för att tveksamma fall, framför allt från glesorter, inte får erforderlig medicinsk behandling pa ett tillräckligt lidigt stadium. Riksförbundet finner angeläget, att registre ringen även omfattar andra handikappade barn, exempelvis barn med mus-
keldystrofier, polio, reumatism etc.
Vad gäller skolinternaten på länsplanet skulle enligt Västernorrlands lans landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets styrelse eu noggrannare undersökning av befolkningsunderlag och kommunikationer måhända ge vid handen, att länsanstalter kan inrättas på fler platser än de av utredningen angivna. Förvaltningsutskottet och förbundsstyrelsen anser vidare liksom Örebro läns landstings förvaltningsutskott, att betänkligheter
Kurigl. Maj:Is proposition nr 170 år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
35
ej torde föreligga mot att ge länsanstalterna karaktär av kombinerade inter- nat och externat. Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd hävdar att i Stockholmsregionen hör inrättas cp-skolor förutom i Eskils tuna även i Visby samt i Nyköping eller Södertälje ävensom åtminstone en förskola i Norrtälje.
De vanföras riksförbund anmärker att förskolor för vanföra barn finnes i mycket liten utsträckning. Dessa barn kan i regel icke heller mottagas vid vanliga förskolor. Utöver föreslagna förskolor i externatform bör därför enligt förbundets mening anordnas förskoleexternat även på mindre orter.
Förbundet framhåller att på denna punkt bör det samhälleliga ansvaret preciseras, så att denna viktiga verksamhet, som f. n. är fallet på många håll, inte blir beroende av insatser från ideella organisationer eller föräldra- insatser.
Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige är kritisk mot den föreslagna skolorganisationen i dess helhet och yttrar.
Med 175 barn per årsklass blir enligt utredningens beräkningar antalet barn i skolplikt^ ålder 1 575. Härav bortfaller 50 procent motsvarande an talet särskolefall och obildbara. 25 procent har obetydligt eller lätt handi kapp och bör därför hänföras till ordinarie skolor. Återstår 25 procent eller cirka 390 fall, vilka skulle fördelas på cp-skolor på läns-, region- och riks plan, d. v. s. 55 fall på varje region. Av dessa 55 fall blir approximativt 7 fall hänförliga till skolor på riksplan. Inom regionen återstår därefter 48 fall. Varken på läns- eller regionnivån föreligger således tillräckligt under lag för att ett på tillfredsställande sätt differentierat undervisningssystem skall kunna etableras.
Undervisningen bör organiseras så, att man undviker att barnen går i skyttel trafik mellan olika skolor och skolformer. Härtill kommer att enligt utredningens förslag stora kategorier av cp-klientelet skulle komma att särställas under sin utvecklingstid, vilket är ett synnerligen förkastligt system, eftersom barnen därigenom får en anstaltsmässig särprägel och för lorar kontakten med sin omgivning. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen, att för undervisningen av skolpliktiga barn, vilka icke kan gå i ordinära skolor, bör anordnas fyra skolor på riksnivån med ett knappt hundratal cp-barn i varje skola. Vid skolorna bör undervisas förutom cp-barn även andra motoriskt hindrade barn och i mån av utrymme även andra barn, så att klientelet icke får känslan av att vara helt utgallrat eller mister kon takten med icke-rörelsehindrade barn. Med den föreslagna storleken på skolorna kan man utdiffercntiera såväl normalklasser som specialklasser och lijälpklasser.
Norrbackains titn tets skol nämnd anför:
Beträffande antalet barn och ungdom, som i verkligheten kan komma att behöva omhändertagas i särskilda vårdinrättningar och skolor av detta slag, kan ifrågasättas, om inte särskilda omständigheter i viss utsträckning är ägnade att reducera de schematiskt framräknade siffrorna. Hittills gjorda erfarenheter av dylika utredningar på vanförevårdens område har inte säl lan visat, att antalet beräknade fall inte motsvarats av det antal som senare anmälts och befunnits vara i behov av vård och undervisning vid anstalt.
30
Bland faktorer som påverkat rekryteringen i reducerande riktning må näm
nas vård och undervisning i hemmet, undervisning i hembygdens skola etc.
Nämnda oförutsedda faktorer gör det enligt skolnämndens förmenande ange
läget, att utbyggnaden av skolväsendet sker med försiktighet, så att den
inte överproportioneras. Först när viss erfarenhet vunnits av de närmast
planerade nya skolorna, hör eu vidare utbyggnad av skolväsendet för detta
ändamål ske.
1 anslutning till föreslagna former av ambulatorisk vård understryker
socialstyrelsen, att alla tänkbara åtgärder bör vidtagas för att undvika
kollektiv vård, såsom regelbundna besök i hemmen av kuratorer, sjuk
gymnaster och arbetsterapeuter. Av samma mening är Södermanlands och
Örebro läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse.
Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar att erfarenheten torde få
visa om det för den särskilda ambulatoriska sjukgymnastiken för cp-pa-
lienter, som vistas i sina hem är fördelaktigast att anlita en specialgym
nast eller om arbetet kan infogas i distriktsgymnasternas uppgifter, i varje
fall tills tillgången på sjukgymnaster blir bättre än f. n. är fallet.
Vad gäller kuratorsarbetet för cp-klientelet bör detta — som utredningen
föreslagit — enligt landstingsförbundets styrelse vara inordnat i central
lasarettens övriga kuratorsverksamhet. Sveriges läkarförbund finner däre
mot orealistiskt att räkna med att sjukhuskuratorerna har tid för de kva
lificerade insatser som kräves och ifrågasätter om inte speciella kuratorer
kommer att erfordras vid såväl regioncentralerna som länsanstalterna.
De vanföras riksförbund anser att en kurator hör finnas vid riksanstalten
och eu vid varje regionanstalt.
När det gäller utbyggnaden av vården på region planet understryker
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstings
förbundets styrelse nödvändigheten av noggranna platsberäkningar innan
utbyggnaden företages.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott är synnerligen tveksamt
om behovet av en regionvis anordnad vård på regionplanet och anser lik
som Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, att utbyggnaden
i vart fall bör anstå tills klarhet vunnits om omfattningen och utformningen
av den länsvis organiserade verksamheten. Sveriges läkarförbund menar att
centrallasaretten i framtiden kan reducera platsbehovet vid de regionala
cp-centralerna och föreslår därför regioncentraler för hela landet i Göteborg,
Uppsala och Örebro.
Enligt Stockholms läns landstings förvaltningsutskott bör vården av
de cp-sjuka ske antingen läns- eller regionvis. Vilken av de båda av utred
ningen föreslagna vårdinstanserna som bör elimineras bör ytterligare ut
redas.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, som räknar med en
framtida minskning av cp-klientelet, anser därför varken lämpligt eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
37
påkallat att tillskapa en särskild regionvård. Örebro läns landstings förvalt
ningsutskott anser att den föreslagna vården på regionplanet icke är sakligt
underbyggd. Enligt utskottet har utredningen icke visat, att det utöver de
specialiteter som finns på länsplanet kräves medverkan av regionvårdens
specialiteter i mer nämnvärd omfattning, möjligen med undantag för neuro
logi, som dock i betydande utsträckning kommer att bli företrädd på läns
planet. I övrigt finns möjligheten till remiss för specialistundersökning resp.
specialistvård. Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den fortlöpande
kontakten mellan barn, hem och skola är av utomordentligt stor betydelse
särskilt för cp-barnen. Sådan kontakt kan icke uppehållas med föreslagen
regionalisering av vården och undervisningen. Då några väsentliga fördelar
ur vård- och undervisningssynpunkt icke synes kunna uppnås, som upp
väger denna nackdel, kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka en lösning
enligt utredningsförslaget.
Stgrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför.
Om effektiva vårdenheter skapas inom länsorganisationen, torde vissa
medelsvåra fall kunna omhändertagas inom denna. Varken föräldrar eller
sjukvårdshuvudmän torde vara benägna att sända barn från det egna sjuk
vårdsområdet till eu regionanstalt inom ett annat län, om tillfredsställande
vård kan beredas inom det egna länet. För barn med svåra och komplicerade
skador torde tillräckligt kvalificerad behandling och undervisning icke
kunna beredas annat än vid eu central institution. Styrelsen ifrågasätter
om det blir tillräckligt många svåra fall kvar för att fylla de föreslagna
regionanstalterna. Dessa synes lämpligen böra mottagas vid den centrala
institutionen.
SVCK ifrågasätter om det är motiverat att bygga upp nya skolinternat
av den typ och storlek som avses med regionanstalterna. Med utredningens
förslag till utbyggnad regionvis förefaller det också i vissa avseenden svår-
motiverat att samtidigt bibehålla kravet på en riksanstalt.
I fråga om storleken av de föreslagna regionanstalterna anser styrelsen
för Bräcke Östergård att dessa bör omfatta minst fyra klassenheter i stäl
let för av utredningen föreslagna två. Regionanstalterna bör sålunda enligt
styrelsens mening vara ungefär dubbelt så stora som föreslagits. Styrelsen
anser vidare att personalbehovet beräknats alltför knappt. Sveriges läkar
förbund efterlyser nattpersonal och sjukvårdsbiträden.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att någon av
regionanstalterna snarast bör komma till utförande för att övriga huvud
män skall kunna lå uppgifter om praktiska rön och om det verkliga plats
behovet. Vidare vinnes härigenom fördelen att eu (dbildningsanstalt för
personalen kommer till stånd.
När det gäller vården och undervisningen på riksplanet tillstyrkcs anord
nande av riksanstalter lör såväl högstadie- och yrkesskoleelever som för
cp-fall med svåra och komplicerande lyten av bl. a. Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse, Gävleborgs och Västernorrlands läns lands
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
38
tings förvaltningsutskott samt svenska landstingsförbundets styrelse, som
dock är tveksamma om föreslagen förläggning till Stockholmstrakten utan
ytterligare utredning kan godtagas.
Riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten tillstyrkes
vidare av Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings för
valtningsutskott, styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Sveriges läkar
förbund, De vanföras riksförbund och föräldraföreningen för CP-barn i
Stockholm med omnejd. Socialstyrelsen, Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsför
bundets styrelser samt styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet har ingen
erinran mot att Eugeniahemmet på statens vägnar ombesörjer den vård
och undervisning som därvid kommer i fråga. Däremot förordar Örebro läns
landstings förvaltningsutskott, att vården och undervisningen förlägges till
eu helt statlig institution, då Eugeniahemmet till väsentlig del är beroende
av statliga anslag.
Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anser att även
liögstadieundervisning bör anordnas vid riksanstalten.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet hävdar att den föreslagna riks
anstalten helt bör samordnas med en ev. regionanstalt för Stockholmsom
rådet. Det torde enligt styrelsens mening icke vara rationellt att inom
denna region —- i vars närhet dessutom finnes en sluten vårdenhet för
cp-barn i Uppsala — skapa två nya fristående anstalter enbart för ifråga
varande vårdgren. Styrelsen betonar därjämte önskvärdheten ur vård- och
undervisningssynpunkt att på riksanstalten kunna mottaga en del inte
fullt så svåra fall som avsetts. Styrelsen framhåller slutligen, att riksan-
stallens svåra klientel erfordrar väsentligt större och mer kostnadskrä
vande lokaler samt personal i betydligt större omfattning och med högre
kvalifikationer än de tilltänkta regionanstalterna.
Statskontoret har i och för sig icke någon erinran mot att cp-vården på
riksplanet effektiviseras men anser — under framhållande av alt kost
nadsberäkningar ej framlagts beträffande den planerade riksanstaltens upp
förande och drift liksom ej heller personalplan tör anstalten — att innan
utredning härom föreligger och i avbidan på att av utredningen förutsatta
förhandlingar rörande Eugeniahemmets ekonomiska medverkan och ev.
samarbete med regionanstalten för Stockholmsregionen, ståndpunkt icke
kan tagas till frågan om riksanstaltens anknytning till Eugeniahemmet.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och Malmöhus läns lands
tings hälso- och sjukvårdsstyrelse understryker önskvärdheten av att vår
den på riksplanet verkligen utbygges, så att vårdfall, som bör omhänder
tagas där, icke på grund av platsbrist överföres till region- eller länsan-
stalterna.
Under framhållande av att döva och svårt hörselskadade barn under ras
ter och övrig fritid blir isolerade från kamraterna anser skolöverstyrelsen
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Kungl. Maj.ls proposition nr 170 år 1961
39
atl cp-klientel med detta lyte bör hänvisas till en av överstyrelsen före slagen specialskola för döva barn, där en särskild avdelning för cp-barn bör inrättas.
Förslaget alt inrätta eu högstadieskola på riksplanet även avsedd för kvalificerad yrkesutbildning lillstyrkcs av skolöverstyrelsen, arbetsmark nadsstyrelsen, pcnsionsstyrclsen, Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs och Västcrnorrlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets sty relse och Norrbackainstitutets skoliuimnd. Å andra sidan förordas en de centraliserad högstadieundervisning av stadsfullmäktige i Göteborg och
Malmö, Örebro samt Göteborgs och Holms läns landstings förvaltningsut skott, Sveriges läkarförbund, De vanföras riksförbund, styrelsen för Bräcke Östergård, Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föräldra föreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd och tjänstemännens cen tralorganisation.
Skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet framhåller angelägenheten av att den föreslagna högsta dieskolan inrättas snarast möjligt.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att högstadieskolan förlägges till
Norrbackainstitutet, där resurser kan beräknas finnas för såväl yrkespröv- ning som medicinsk rehabilitering.
Norrbackainstitutets skolnämnd yttrar.
Nämnden konstaterar med tilliredsställelse, att utredningen funnit in stitutets högstadieskola även i framtiden vara behövlig och att dit bör kun na hänvisas även vissa elever med cerebral pares. Ytterligare en eller två sådana högstadieskolor lör vanföra kan komma att bli för framtiden be hövliga, men före eu sådan vidare utbyggnad av skolsystemet bör närmare klarläggas, om inte elever med mindre goda förutsättningar för teoretisk och praktisk utbildning lämpligen bör fortsätta sin utbildning i de regio nala skolorna och där ges mer elementär högstadieutbildning samt i vad mån centrala högstadieskolor med något olika målsättning bör inrättas.
För Norrbackainstitutets del är det angeläget framhålla, att dess hög stadieskola inte lämpligen bör mottaga elever med så svåra fysiska och psykiska handikapp, all de inte kan inhämta den allmänna skolans läro kurser och inte kan antagas bli ens partiellt arbetsföra för intellektuellt el ler praktiskt arbete. Rena vårdfall ligger utanför formen för verksamheten. Därtill kommer att elevantalet inte gärna kan överstiga 100.
Skolnämnden framhåller vidare, all vid vissa fall av cerebral pares ve derbörande elevs förmåga atl tillägna sig skolkurserna är så begränsad, atl skola i mer egentlig bemärkelse varken motsvarar elevens behov eller skolans möjligheter alt tillgodose detsamma. Delta gäller i synnerhet sko lans högstadium, där undervisningen, lärarnas kompetens, lokalernas ut formning etc. avser eu utbildning, som utformats med hänsyn inte bara till elevernas möjlighet att tillägna sig dem utan även i högsta grad till sam hällets krav på individen i yrkes- och samhällsliv. Där elevens mottaglighet för denna undervisning är starkt begränsad och han inte kan beräknas komma att någonsin få bruk för de kurser, som meddelas i sådan skola,
40
svnes undervisningen kunna bli till större nytta och glädje, om den i stället
inriktas direkt på vad eleven kan tillägna sig och ha användning för i sin
speciella situation. Det synes höra övervägas om man inte för sådana elever
bör inrätta relativt små, över hela landet spridda hem med särskilt avpas
sad utbildning.
De vanföras riksförbund uttalar.
Man måste la hänsyn till att många cp-barns mentala status är sådant,
att ingen av de vanliga undervisningslinjerna riktigt passar för dem. En
ligt vad förbundet erfarit visar cp-barnen stundom olt stort intresse för
orienteringsämnena. Man skulle därför kunna tänka sig eu »folkhögskolc-
linje» med huvudvikten lagd på dessa ämnen.
Många av de normalbegåvade cp-barnen kommer sannolikt att förbli
vårdfall hela livet. Deras liv måste berikas genom kunskaper. Undervis
ningen bör därför vara så inriktad, alt den stimulerar till läsning och vid
gar horisonten.
Med anledning av förslaget alt del bör uppdragas åt Norrbacka instituts-
utredningen att närmare pröva frågan om utformningen av den tilltänkta
högstadieskolan yttrar utredningen följande.
Norrbackainstitutsutredningen har vid sina överväganden rörande den
framtida användningen av de lokaler, som friställes vid Norrbackainstitutet
sedan den ortopediska kliniken överflyttats till en nybyggnad på karolinska
sjukhusets område, närmast dryftat möjligheterna att inrymma statens
arbetsklinik i institutets huvudbyggnad. Skall arbetskliniken ges erforderlig
kapacitet, kominer de friställda kliniklokalerna emellertid ej att bli till
räckliga för arbetsklinikens behov, varför åtminstone någon del av insti
tutets nuvarande verksamhet bör förläggas på annat håll. Otvivelaktigt
medför därvid en utflyttning av institutets allmänbildande skola de minsta
nackdelarna. Skolan bör därför i framtiden förläggas till annan plats. Med
hänsyn härtill kan Norrbackainstitutsutredningen icke ansluta sig till
förslaget att frågan om en högstadieskola skall överlämnas till utredningen
utan anser att frågan bör utredas i annan ordning. Utredningen tillägger,
att den givetvis intet har att erinra mot att cp-ungdom liksom hittills mot-
tages vid Norrbackainstitutets högstadieskola, så länge denna är förlagd
till institutets huvudbyggnad.
Skolöverstyrelsen finner det av utredningen beräknade platsantalet vid
högstadieskolan vara alltför begränsat. Vid större plalsanlal torde emeller
tid delning av högstadieskolan böra ske. Vid den fortsatta utredningen bör
samråd ske med den i Göteborg pågående preliminära planläggningen av
cp-undervisningen för elever inom Göteborgsregionen. Även De, vanföras
riksförbund anser det av utredningen uppskattade platsbehovet vara för
lågt och framhåller, att utredningens beräkningar grundar sig på ett klien
tel, som icke åtnjutit tidig, effektiv vård. Med ledning av tillgänglig sta
tistik kan man beräkna att cirka 300 normalbegåvade cp-ungdomar skulle
vara berättigade till högstadieundervisning. Även om endast en tredjedel —
vilket utredningen utgår från — skulle kunna tillgodogöra sig sådan under
visning, skulle totala antalet platser beläggas av enbart cp-elever.
Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anför att skol
Klingl. Maj:ts proposition nr 170 år 1001
41
undervisningen på enhetsskolans högstadium skulle bli enbart en chimär, om endast en högstadieskola skulle inrättas. Oavsett om cp-skolorna skall ingå i länsvården eller regionvården, bör högstadieundervisning inrättas vid nämnda skolor. I undervisningen torde även barn med likartade han dikapp kunna deltaga. I vart fall bör för Stockholmsområdet anordnas sär skilt högstadium utan samband med riksanstalten.
Stadsfullmäktige i Göteborg finner planeringen av högstadieundervis- ningen föranleda allvarliga erinringar. Stadsfullmäktige finner sålunda mot bakgrunden av det av utredningen beräknade antalet låg- och mellanstadie- elever märkligt, att endast 90 platser skulle planeras för högstadiet, vilka platser för övrigt skulle delas med andra vanföra. Enligt stadsfullmäktige synes utredningen ha ansett alt högstadieundervisningen endast skulle för behållas ett fåtal elever — förmodligen dem som är mest lämpade för teoretiska studier resp. förberedande yrkesutbildning — medan för den av sevärt större gruppen övriga elever ingen regelbunden skolgång skulle an ordnas. Stadsfullmäktige anför vidare.
Eleverna bedömes av utredningen vid mellanstadiets slut ha uppnått en ålder av 14 år. I regel återstår då två år av deras skolplikt. Man har svårt att tänka sig att ingen skolgång skulle beredas dessa barn i fortsättningen. Utredningen hävdar visserligen, att åtskilliga elever, som kan inhämta mel lanstadiets kurser, saknar förutsättningar för vidare studier, men utred ningen synes ha förbisett grundskolans allmänna uppgift att bereda studie möjligheter åt alla elever. Att avkorta skoltiden för de cp-skadade är så mycket mer olämpligt, som undervisningen för dessa barn måste fortskrida i en långsammare takt än för andra. Därtill kommer det förvånande in humana i att lämna dessa handikappade ungdomar utan egentlig kontinuer lig sysselsättning. Med hänsyn härtill bör högstadieutbildning i någon form beredas alla cp-skadade.
Stadsfullmäktige i Göteborg anser sig vidare böra principiellt avvisa ut redningens förslag att centralisera högstadieundervisningen till en riks- anstalt med hänsyn till att centraliseringen medför långa avstånd och bris tande kontaktmöjligheter med hemmiljön vid en för eleverna särskilt käns lig ålder. Stadsfullmäktige i Malmö ger uttryck för samma uppfattning och uttalar, att skyldighet i vart fall ej bör föreligga för kommun att för hög- stadieutbildning sända elever till ett centralt internat.
Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkar förbund, De vanföras riksförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraför eningar för cp-barn förordar, att högstadieskolor ingår i regionplanets cp-skolor. Därest förutsättningar för eu välutbyggd högstadieundervisning inte skulle finnas inom varje region, bör samgående mellan två eller flera regioner övervägas.
Statskontoret anför att i avbidan på de förslag, som kan komma att fram läggas av Norrbackainstitutsutredningen, bör anstå med ställningstagandet till frågan om en vanförevårdens högstadieskola. 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 170
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
42
Skolöverstyrelsen anser frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vara en uppgift av allra högsta angelägenhetsgrad.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och De vanföras riksför bund anmärker att frågorna om yrkesutbildning och inplacering i arbets livet bort ägnas mer ingående behandling. Stadsfullmäktige i Göteborg, Sveriges läkarförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn föreslår att yrkesutbildningsfrågorna ytterligare utredes.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför att cp-barnen givetvis bör kunna erhålla yrkesutbildning vid de vanliga yrkesskolorna men utgår från att detta endast kommer att gälla barn som företer lättare skador. För de mer allvarligt skadade barnen finner överstyrelsen motiverat att förlägga utbild ningen till riksplanet med hänsyn till de speciella pedagogiska problemen och till att det gäller ett förhållandevis ringa antal elever.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att den kvalificerade yrkesutbild ningen om möjligt intimt anknytes till högstadieundervisningens linje 9 y.
Som redan nu är fallet bör yrkesutbildningen för cp-ungdom enligt arbets marknadsstyrelsens uppfattning samordnas med motsvarande utbildning för annan handikappad ungdom, bl. a. vid vanföreanstalternas yrkesskolor. När det gäller cp-klientelets möjligheter att hävda sig i förvärvslivet bör man inte hänge sig åt överdriven optimism. En stor del av klientelet har sanno likt icke förutsättningar att tillgodogöra sig en mer avancerad utbildning. Det är för den skull angeläget, att främst specialskolorna erbjuder möjlig heter till yrkesutbildning i begränsad omfattning, vilket bör ägnas särskild uppmärksamhet vid den fortlöpande översynen av yrkesutbildningen vid vanföreanstalternas yrkesskolor.
Stadsfullmäktige i Göteborg kan ej godtaga att den kvalificerade yrkes utbildningen förlägges till riksplanet i anslutning till högstadieundervis ningens linje 9 y. Stadsfullmäktige förutsätter att de cp-skadade i åtskilliga fall bör kunna beredas möjligheter till en för dem avpassad yrkesutbildning i hemorterna. Enligt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsut skott bör yrkesutbildningen i viss utsträckning kunna ske på regionplanet.
Behovet av en skyddad verkstad understrykes av bl. a. skolöverstyrelsen, som ifrågasätter om inte platsbehovet beräknats för snävt.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska lands tingsförbundets styrelse tillstyrker att en skyddad verkstad anslutes till riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten, medan detta förslag avstyrkes av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Söderman lands läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet. De vanföras riksförbund ifrågasätter lämpligheten av föresla gen förläggning.
Socialstyrelsen finner sålunda angeläget, att riksanstalten blir en anstalt endast för barn, och understryker, att de äldre cp-fallen bör förläggas av skilt utanför barn- och ungdomsinstitutionerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
43
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför att icke ens som försöks
verksamhet bör till en barnanstalt knytas en institution för vuxna kroniker.
Eugeniahemmet, som redan har en dylik institution i sin organisation, har
erfarenhet av de nackdelar detta för med sig. Förslagsvis bör anordnas fri
stående verkstäder efter mönster av lärlingshemmen.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör cp-klientelet beredas sysselsättning
vid de till vanföreanstalterna knutna arbetshemmen, vilka bör effektiviseras
och utbyggas, och vid nya sådana hem, som skulle stå öppna för alla hög
gradigt invalidiserade oavsett handikappets art och ursprung.
Norrbackainstitutsutredningen ifrågasätter om det inte är lämpligare att
sammanföra den av cp-utredningen avsedda verksamheten med motsvaran
de verksamhet som bedrives vid Norrbackainslitutets arbetshem i Hede-
mora. I samband med en flyttning av detta hem, vars lokaler f. n. är mindre
ändamålsenliga, skulle en utökning av hemmet kunna ske, så att även det
av cp-utredningen avsedda klientelet kunde intagas, vilket skulle medföra
att klientelet finge möjlighet att pröva flera arbetsuppgifter än vid ett litet,
enbart för cp-klientel avsett hem.
De vanföras riksförbund finner storleken av den föreslagna verkstaden
ej täcka det aktuella behovet och understryker att utbyggnaden av befint-
liga arbetshem och anordnande av nya inackorderings- och arbetshem bör
genomföras i snabb takt. Enligt förbundet är det inte förenligt med landets
höga sociala standard, att ungdomar omhändertagas på hem för långvarigt
sjuka eller på ålderdomshem.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som uttrycker bekymmer
för normalbegåvade cp-fall vilka icke kan beredas arbete på den fria mark
naden, ifrågasätter om inte i anslutning till regionanstalterna borde anord
nas skyddade verkstäder för långtidsvistelse och avsedda för höggradigt in
validiserad cp-ungdom, som avslutat sin ordinarie yrkesutbildning.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott menar att plats vid de
skyddade verkstäderna även bör beredas andra handikappade, så att till
räckligt underlag kan erhållas för verkstäder på icke alltför långt avstånd
från varandra.
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott förutsätter att verksamhe
ten även framdeles kommer att vara underställd de arbetsvårdande myn
digheterna, eftersom skyddad verksamhet i vart fall ännu icke kan anses
vara en landstingens uppgift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Administration och kostnadsberäkningar
Vad huvudmannaskaps frågan beträffar finner svenska landstingsförbun
dets styrelse rimligt, att landstingen och städerna utanför landsting blir hu
vudmän för den läns- och regionvis anordnade vården och undervisningen,
44
medan staten direkt eller indirekt övertager huvudmannaskapet för den
till riksanstalter centraliserade verksamheten.
SVCK anser att huvudmannaskapsfrågan bort bli föremål för utförligare
analys med hänsyn till att vissa andra huvudmän än de kommunala sjuk
vårdshuvudmännen såväl inom landet som än mer utomlands spelar en
stor roll inom cp-vården.
Göteborgs stadsfullmäktige påpekar att den av Göteborgs Diakoniss-
sällskap drivna anstalten Bräcke östergård förutsatts skola svara för cp-
verksamheten på regionplanet samt framhåller att då Göteborgs sjukvårds
styrelse skall vara huvudman för all annan sjukvård på regionplanet, före
ligger här en form av delat huvudmannaskap, som kan inge en viss tvekan,
emedan strävan under senare år eljest varit att genomföra ett enhetligt
huvudmannaskap, t. ex. för epileptiker- och reumatikervården. Förhand
lingar torde få komma till stånd om hur hithörande spörsmål bör lösas.
När det gäller administrationen av den läns- och regionvis anordnade
cp-verksamheten uttalas tveksamhet av Malmöhus läns landstings hälso-
och sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Västernorrlands läns landstings för
valtningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser om den vid länsexternaten bedrivna undervisningen bör stå under
ledning av vederbörande centrallasaretts direktion, vilken därmed skulle
ställas inför nya och delvis splittrande uppgifter. Läns- och regionanstal
terna bör enligt dessa remissyttranden administreras av det organ veder
börande huvudman finner lämpligt.
Den föreslagna tillsynsorganisationen tillstyrkes av stadsfullmäktige i
Göteborg.
Skolöverstyrelsen hävdar bestämt, att skolorna och skolhemmen bör in
ordnas i det obligatoriska skolväsendet och underställas de lokala skolmyn
digheterna på orten under tillsyn av överstyrelsen och länsskolnämnderna.
Detta bör även gälla förskolorna som fallet är inom dövvården. Krono
bergs läns landstings förvaltningsutskott åter anser, att förskolorna bör
stå under medicinalstyrelsens tillsyn med hänsyn till värdet av en central
ledning.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner uppenbart orimligt, att
tre statliga myndigheter skall inkopplas som tillsynsmyndigheter. Enligt
förvaltningsutskottet bör endast ett statligt ämbetsverk väljas som tillsyns
myndighet.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns lands
tings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,
Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet anser att medicinalsty
relsen bör vara ensam tillsynsmyndighet på vårdområdet.
Utredningens uttalande om att kostnadsansvaret för riksanstalterna skall
åvila staten tolkas av svenska landstingsförbundets styrelse så, att avgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
45
från landsting och städer utanför landsting ej skall uttagas för dem, som in
tagas på dessa anstalter.
Förbundsstyrelsen erinrar vidare om att statsbidrag till avlöning åt lärare
vid sjukvårdsanstalter skall utgå efter samma schematiska bidragsgrun-
der, som gäller för det obligatoriska skolväsendet. Det torde emellertid vara
nödvändigt, att utrymme inom dessa grunder lämnas för de särskilda för
hållanden, som kommer att råda inom cp-undervisningen. Vidare bör kun
görelsen angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider ändras så, att
landstingskommun skall kunna erhålla statsbidrag jämväl till skolmåltider
vid cp-skola. överhuvudtaget bör, framhåller förbundsstyrelsen liksom Jön
köpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott, landstingen i statsbidragshänseende lik
ställas med primärkommun, så att bidrag till exempelvis även skolskjutsar
erhålles.
Göteborgs stadsfullmäktige anser att enär för vissa andra grupper han
dikappade med kontinuerligt vårdbehov ordnats med ett mer verksamt
statligt stöd, anledning synes föreligga att överväga sådant stöd även åt
cp-vården.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser angeläget att det
statliga stödet till verksamheten på läns- och regionplanet blir av betydligt
större omfattning än nu utgår för motsvarande verksamhet. När det gäller
inackorderingskostnader för cp-barnen ifrågasätter utskottet om inte dessa
kostnader i viss utsträckning bör täckas genom avgifter.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser att av utred
ningen förutsatt ekonomiskt stöd till föräldrarna för avlösning vid vården
av särskilt hjälplösa cp-barn och för vård i hemmet bör utgå i form av
förstärkning av det allmänna barnbidraget eller eventuellt i speciell form av
statlig sjukpension.
Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn förordar att ett
hemvårdsbidrag skyndsamt införes för att underlätta föräldrarnas möjlig
heter att själva vårda barnen. Föreningen för utvecklingsstörda barn i
Stockholm anser att denna fråga bör utredas ytterligare.
De vanföras riksförbund och föreningen för utvecklingsstörda barn i
Stockholm föreslår att bidrag utgår för anhörigas resor för besök å riks-
institutionerna.
De vanföras riksförbund anser att statsbidraget till koloniverksamheten
för cp-barn bör vara högre än bidrag till kolonier för friska barn. översty
relsen för svenska röda korset anser att bidragsbestämmelserna för koloni-
verksamheten bör ändras. Av medicinska eller sociala skäl har t. o. in. två
åringar och sextonåringar vårdats samtidigt på eu koloni utan att detta an
setts vara olämpligt av vederbörande läkare. Sådana åldersmässigt hetero
gena barngrupper bar emellertid inte accepterats av socialstyrelsen, som
skurit ned statsbidraget för de yngsta och äldsta barnen.
46
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse finner synnerligen
önskvärt, att statsbidrag utgår för träningsapparater och andra hjälpme
del efter liknande grunder som gäller för ortopediska hjälpmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Utbildning av cp-personal in. in.
Föreslagen utbildning för cp-personal föranleder ingen erinran från Söder
manlands och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkar
förbund samt De vanföras riksförbund. Läkarförbundet anför att ytterligare
uppmärksamhet bör ägnas frågan sedan cp-anstalterna samlat mer erfaren
het. Som särskilt angeläget framstår enligt läkarförbundet kravet på kvali
ficerad utbildning av talterapeuter.
Skolöverstyrelsen finner föreslaget kursprogram för utbildning av lärar
personal i stort sett tillfredsställande men anser att den föreslagna mycket
omfattande praktikperioden under en eller två terminer bör avsevärt avkor
tas och byggas in i själva kursperioden om 6—8 veckor på samma sätt som
sker vid övrig utbildning av specialklasslärare. Utbildningen av lärarna bör
anförtros skolöverstyrelsen och lämpligen samordnas med utbildningen vid
det av överstyrelsen föreslagna specialpedagogiska institutet.
Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anmärker att utredningen ute
slutande räknat med folkskollärare men anser självfallet att också småskol-
lärare med sin speciella utbildning tas i anspråk vid cp-skolorna.
Beträffande kursinnehållet anser stadsfullmäktige i Göteborg och styrel
sen för Bräcke östergård att grundläggande utbildning i talvård och talstör
ningar bör ingå i cp-lärarens utbildning.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings för
valtningsutskott samt svenska landstingsförbundets och svenska stadsför
bundets styrelser understryker att personalutbildningen måste vara en stat
lig angelägenhet, som snarast möjligt bör intensifieras, då bristen på spe
cialutbildad personal kommer att lägga en hämsko på utvecklingen under de
närmaste åren.
Statskontoret anser att slutlig ställning ej kan tagas till föreliggande ut
bildningsfrågor, innan det klarlagts hur kursverksamheten skall administre
ras och bekostas.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet och De vanföras riksförbund
understryker angelägenheten av att kurser i behandling av cp-barn anordnas
för föräldrarna.
V. Departementschefen
Med cerebral pares förstås förlamning som följd av en hjärnskada före
eller i samband med födelsen eller under de första levnadsåren. Sjukdomen,
47
som företer starkt växlande symptom, kännetecknas av störningar i mus
kelfunktionerna, främst i armar, ben och talorgan. Kramper, syn- och hör-
selnedsättningar är vanliga komplikationer. En förhållandevis stor grupp
av cp-fall utgöres av psykiskt efterblivna.
Vården och undervisningen av cp-barnen — tidigare ofta benämnda spas
tiska barn — har på grund av den komplicerade sjukdomsbilden och till
komsten av nya behandlingsmetoder tilldragit sig ett allt större allmänt
intresse.
Cp-vården befinner sig också under utbyggnad. Inom storstäderna och
vissa landstingskommuner bedrives redan en organiserad cp-vård. När det
gäller planläggningen av vården kan erinras om att medicinalstyrelsen år
1953 framlade förslag till riktlinjer för vården, vilket i huvudsak godtogs
av såväl 1951 års vanförevårdsutredning som av föredragande departe
mentschefen i propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna och
Eugeniahemmet m. m. Den fortsatta planläggningen av vården har emeller
tid försvårats av osäkerheten om vårdbehovets storlek och om hur vården
bör utformas. Mot bakgrunden härav och då cp-vården fortfarande uppen
barligen är otillräckligt utbyggd är det angeläget att draga upp närmare rikt
linjer för vårdorganisationen.
De förslag, som i detta syfte avgivits av 1958 års cp-utredning, innebär
att den institutionella cp-vården organiseras på läns-, region- och riksplan.
Som grundval för utredningens bedömning av platsbehovet för vården och
undervisningen av cp-barnen har tjänat flera svenska och utländska under
sökningar rörande förekomsten av cerebral pares samt en av utredningen
utförd särskild undersökning beträffande cp-barn i Norrbottens län. Med
ledning härav anser utredningen att man i vårt land får räkna med en före
komst av 1,6 fall per tusen födda barn. Med nuvarande födelsetal skulle då
tillkomma cirka 175 nya cp-fall per år. Totalsiffran cp-fall i årsklasserna
0—18 år uppskattas till 3 150 fall, varav drygt 1 900 i åldern 8—18 år. Av
Norrbottenundersökningens drygt 100 barn i åldern t. o. m. 14 år bedömdes
efter en ingående undersökning av varje särskilt barn något mindre än en
fjärdedel vara i behov av undervisning vid specialskola. Med utgångspunkt
härifrån anser utredningen att det för ett område om cirka en miljon in
vånare erfordras omkring 90 platser vid cp-skola, omfattande förskola samt
låg- och mellanstadium, eller för hela landet 650 platser. Med hänsyn till att
antalet barn inom Norrbottens län i förhållande till folkmängden är större
än inom andra delar av landet, beräknar emellertid utredningen att totalt
500 platser är erforderliga som ett förstahandsbehov.
I likhet med utredningen vill jag understryka de stora svårigheter som
uppställer sig vid försöken att åstadkomma en säker grundval för uppskatt
ningen av vårdplatsbehovet. Det är uppenbart att undersökningar av mindre
grupper alltid kommer att präglas av en viss osäkerhet vid tillämpningen av
resultatet på ett större material. I den förutnämnda Norrbotlenundersök-
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
48
ningen beräknades cp-frekvensen sålunda till 1,4 fall per tusen födda barn,
medan man i ett par remissyttranden ansett att frekvensen bör uppskattas
till 2,0 promille. Då andra undersökningar i de nordiska länderna emeller
tid även de synes peka på att cp-frekvensen utgör drygt 1,6 promille, har
jag ansett mig kunna godtaga cp-utredningens siffra, 1,6 promille, som en
allmän utgångspunkt vid uppskattningen av totalantalet cp-barn.
När det gäller frågan hur många av dessa cp-barn som är så handikappade
att de behöver särskild vård och undervisning, synes de flesta undersök
ningar bekräfta uppfattningen att i det närmaste hälften av cp-fallen är
psykiskt efterblivna och bör omhändertagas inom organisationen för denna
grupp utvecklingsstörda barn. Drygt hälften skulle sålunda vara att räkna
till de normalbegåvade, om man till dessa hänför även de hjälpklassmässiga.
Omkring hälften av dessa eller ungefär en fjärdedel av hela antalet kan
med ledning av resultatet av Norrbottenundersökningen anses vara i behov
av specialvård. I detta sammanhang vill jag framhålla, att en tidigare un
dersökning i Stockholmsområdet visade att endast cirka 12 procent av cp-
barnen åtnjöt undervisning i specialskola. Det verkliga behovet torde dock
vara större. En i Örebro län nyligen företagen inventering av kroniskt sjuka
barn synes nämligen bekräfta utredningens antagande att specialskola be
hövs för omkring en fjärdedel av cp-barnen. Det torde därför vara rimligt
att taga detta antal som underlag för en beräkning av platsbehovet. Av de
175 cp-barnen i varje årskull skulle således specialvård vara nödvändig för
cirka 45 barn. För låg- och mellanstadiets sex klasser och tre årsklasser för
skolebarn erfordras alltså sammanlagt cirka 400 platser, vartill kommer
platser för högstadieundervisningen. Jag vill dock betona, att detta antal
inte får betraktas som någon exakt siffra utan endast kan tjäna som en
riktpunkt vid övervägandet av en lämplig organisation för cp-vården.
Innan jag närmare går in på denna fråga vill jag emellertid upptaga spörs
målet huruvida icke en utbyggd cp-organisation bör avses även för vissa
andra kategorier kroniskt sjuka eller handikappade barn. Jag syftar då sär
skilt på barn med andra motoriska handikapp än cerebral pares. Utred
ningen har ansett övervägande skäl tala för en särskild organisation för
ep-klientelet på det lokala planet. Åtskilliga remissinstanser, däribland flera
huvudmän, har emellertid starkt framhållit, att en för ändamålet utbyggd
vårdorganisation bör innefatta även dessa övriga grupper invalidiserade
barn. Även för egen del vill jag framhålla att ett större patientunderlag bör
ge ökade garantier för en bättre differentiering av vården samt att det ur
rättvisesynpunkt ter sig mindre tilltalande att skapa en vårdorganisation
endast för en viss grupp av invalidiserade med likartade vårdbehov. Utred
ningen har för övrigt framhållit att, ehuru cp-klientelet uppvisar särdrag och
i vissa avseenden behöver speciell behandling, något hinder icke torde före
ligga att låta även andra sjuka barn komma i åtnjutande av den undervis
ning som skall meddelas vid de planerade cp-skolorna. Jag anser det i hög
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år l'J61
49
grad otillfredsställande om man skulle bygga upp en särskild organisation
för en viss grupp skadade barn samtidigt som man underlåter att beakta
vård- och undervisningsbehovet för övriga grupper handikappade barn. En
ligt hittills vunna erfarenheter torde för övrigt dessa andra grupper enbart
med fördel kunna undervisas och vårdas tillsammans med cp-barnen. Många
av dem är också i likhet med cp-barnen i behov av t. ex. sjukgymnastik och
annan fysikalisk behandling. Jag vill därför förorda att en planerad vård-
och undervisningsorganisation skall innefatta samtliga grupper fysiskt
handikappade barn för vilka undervisning i specialskola är nödvändig.
Emellertid föreligger stora svårigheter att beräkna det platsantal, som er
fordras för de invalidiserade barnen i övrigt, eftersom några mera omfat
tande inventeringar eller undersökningar av dessa grupper inte gjorts. Med
ledning av materialet i den förutnämnda örebroundersökningen synes man
emellertid kunna räkna med ett behov av omkring 6—7 kombinerade vård-
och undervisningsplatser för kroniskt sjuka normalbegåvade barn i skol
åldern inom ett område av en storlek som motsvarar Örebro län. För hela
landet torde man med ledning härav kunna uppskatta antalet platser för
låg- och mellanstadiet till cirka 200. För samtliga kategorier handikappade
barn torde alltså erfordras i runt tal 600 platser. Med hänsyn till den osäker
het som präglar denna beräkning synes det lämpligt att — såsom också
flera huvudmän föreslagit — ytterligare undersökningar företages i de fall
tveksamhet förefinnes rörande storleken av utbyggnadsbehovet. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i en av riksdagen nyligen
bifallen proposition (1961: 116) föreslagit obligatorisk skyldighet för kom
mun att svara för undervisningen av sjuka barn som inte kan gå i vanliga
skolor. Samtidigt föreslås rätt till statsbidrag till enskild undervisning av
sådana barn. Förslaget torde emellertid inte komma att medföra någon
nämnvärd minskning av efterfrågan på specialskoleplatser.
Den nödvändiga samordningen mellan behandlingen och undervisningen
för cp-barnen medför i och för sig svåra organisatoriska problem. Å ena
sidan är det givetvis angeläget att dessa barn får så god undervisning som
möjligt, samtidigt som en tillfredsställande vård och medicinsk behandling
måste beredas dem. Behovet av en differentierad undervisning gör det
önskvärt att specialskolans elevantal inte är alltför litet. Beaktas bör att eu
relativt stor del av de här avsedda cp-barnen på grund av sitt handikapp
är hjälpklassmässiga. Ur differentieringssynpunkt synes det därför särskilt
fördelaktigt att även andra handikappade än cp-barn beredes plats inom orga
nisationen. Ä andra sidan finns ett starkt intresse av att cp-barnen liksom
andra invalidiserade barn så långt det är möjligt kan stanna kvar i sina hem
eller att i varje fall en nära kontakt mellan barnen och hemmet kan bevaras.
Man bör därför sträva efter att de handikappade barnen med sitt oftast
mycket starka känslomässiga beroende av föräldrar och anhöriga inte utan
tvingande skäl skiljes från hemmet utan så långt det är möjligt undervisas
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
50
och behandlas i externat. Där internatvistelse till följd av medicinska,
sociala eller geografiska skäl visar sig nödvändig, bör denna ordnas så att
barnen så ofta som möjligt kan besöka sina hem.
Övervägande skäl talar sålunda även enligt min mening för en decentrali
sering av vårdorganisationen även om därigenom undervisningsfrågorna
blir svårare att lösa effektivt. Sjukvårdshuvudmännen har också i sina re
missyttranden tillstyrkt en i princip decentraliserad organisation under deras
huvudmannaskap. En utveckling i denna riktning är för övrigt redan i gång.
Behandlingscentraler finns således anordnade vid ett stort antal sjukhus
och åtskilliga förskolor för cp-barn — fristående eller i anknytning till
centralerna — har inrättats. Lokala cp-skolor för låg- och mellanstadiet
finns inrättade på flera håll.
Den fortsatta utbyggnaden av cp-vården föreslås av utredningen såsom
redan tidigare nämnts ske i en organisation på tre plan. För länsplanet
föreslås sålunda att externatskolor anordnas i anslutning till behandlings
centraler i vissa större städer. De bör omfatta 15—20 platser och i mån av
behov kompletteras med inackorderingshem och privat inackordering för
avlägset boende elever. På regionplanet bör enligt förslaget till regionsjuk
huset med dettas speciella resurser förläggas en behandlingscentral, som
också bör fungera som remissinstans för de komplicerade fallen inom regio
nen. I anslutning till centralen bör enligt utredningen inrättas en cp-skola
med helst omkring 45 och inte mer än 60 internat- och externatplatser. Denna
regionanstalt skulle vara avsedd för de svårare fall inom regionen som inte
kan vårdas inom länsorganisationen. Till riksplanet bör slutligen enligt ut
redningen förläggas en riksanstalt för de allra svårast motoriskt skadade
fallen, till vilken bör anslutas en skyddad verkstad för sysselsättning av cp-
ungdom. Undervisningen vid skolorna avses motsvara förskolestadium samt
låg- och mellanstadium. Högstadieundervisningen föreslås förlagd till en
vanförevårdens högstadieskola, till vilken bör hänvisas även andra handi
kappade ungdomar.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit organisationsförslaget. Kraf
tiga invändningar framförallt mot den föreslagna regionorganisationen har
dock gjorts av bl. a. flera huvudmän. Sålunda har bl. a. framhållits att för
slaget innebär överorganisation och att man bör ha antingen läns- eller
regionvård. Vidare har understrukits att medverkan av regionvårdsspecia-
lister ej behövs i nämnvärd grad.
För egen del anser jag det vara av utomordentlig vikt att den cp-vård, som
på länsplanet är under utveckling i landstingens och städernas regi ytter
ligare utbygges i syfte att varje cp-fall så tidigt som möjligt skall kunna få
rätt diagnos och adekvat behandling. Det är av avgörande betydelse för cp-
barnets utveckling att en riktig behandling kan sättas in så snart som möj
ligt. Härvid förutsättes givetvis också att en intim samverkan sker mellan
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
51
de barnavårdande myndigheterna och behandlingscentralerna. Såsom utred ningen framhållit synes det vidare vara av stor betydelse att cp-barnens för äldrar och då särskilt mödrarna får undervisning i vården och träningen av cp-barnet. Jag anser det därför angeläget att möjligheter skapas vid centra lerna och förskolorna för en tids gemensam vistelse för mödrar med cp-barn i likhet med vad som skett t. ex. vid cp-hemmet i Boden.
I den mån behandlingscentralerna i länen inte har tillräckliga resur ser att utföra erforderlig utredning och behandling bör behandlingscentra lerna vid regionsjukhusen som utredningen föreslagit svara för den kvalifi cerade diagnostiken och behandlingen beträffande de svårare cp-fallen och i denna egenskap utgöra remissinstans för landstingen inom regionen.
Den frågan uppställer sig då om behandlingen vid regionsjukhuset nöd vändiggör att även skolundervisning förlägges dit. Enligt min mening har hållbara motiv härför inte anförts av utredningen. Vid en på rätt sätt ut formad cp-vård måste man nämligen förutsätta att de flesta cp-barn i skol- pliktig ålder redan har fått en riktig diagnos ställd och att lämplig vård satts in. Den långtidsbehandling som därvid erfordras — och som enligt ut redningens egen redovisning i främsta rummet består av sjukgymnastik, talterapi och hörselträning — torde kunna ges även vid landstingens be- handlingscentraler om dessa får de resurser som planeras. Erforderliga un dersökningar vid regionsjukhusen av skolpliktiga elever torde knappast be höva bli så långvariga att en särskild skolorganisation där måste anses oundviklig.
Icke heller torde i och för sig själva undervisningen av de något svårare handikappade barnen nödvändigtvis behöva förläggas till regionplanet. Något hinder för att i anslutning till de planerade länsexternaten anordna små internat för de elever som inte kan transporteras till skolan varje dag synes rimligen inte kunna förefinnas, tvärtom torde ur många synpukter sådana små internat vara att föredraga. Framförallt är emellertid det antal barn, som kan beräknas vara i behov av specialundervisning, otillräckligt för att både på läns- och regionplan^ bilda underlag för skolor som kan anses tillfredsställande ur undervisningssynpunkt. I valet mellan region skolor och länsskolor torde med hänsyn till intresset av att barnen får vistas så nära sina hem som möjligt länsskolor med externat och internat i princip vara att föredraga. Dessa skolor skulle då med utgångspunkt från ett totalantal av cirka 600 elever kunna omfatta minst 25—30 elever, vilket synes kunna innebära möjligheter att skapa en lämplig uppdelning av eleverna.
Det är emellertid icke nödvändigt att varje landsting skapar en egen organisation för vård och undervisning av handikappade barn. I vissa fall synes det enligt min mening naturligt att en samverkan kommer till stånd mellan två eller flera landsting — om så befinnes lämpligt på region
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
52
planet. En sådan samverkan har redan inletts vid cp-hemmet Bräcke öster-
gård i Göteborg och vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
I likhet med utredningen finner jag nödvändigt, att svårt handikappade
cp-barn med komplicerande lyten omhändertages på en för hela landet ge
mensam riksanstalt. Denna anstalt bör, som utredningen föreslagit, avses
i första hand för svårt motoriskt invalidiserade cp-barn med komplicerande
skador. Även andra barn med mycket svåra handikapp bör emottagas på
anstalten.
Med hänsyn till den utbyggnad av den lokala organisationen som före
slagits anser jag mig kunna godtaga, att anstalten beräknas för cirka 60
barn, fördelade på förskola och årskurserna 1—6 i enhetsskolan. Möjlighe
ten att för riksanstaltens barn inrätta högstadieundervisning bör ytterligare
övervägas vid den närmare planeringen av anstalten.
Därest Eugeniahemmets nuvarande byggnader icke lämpligen kan an
vändas för den nya riksanstalten bör en nybyggnad uppföras snarast möj
ligt. Framhållas må att frågan om Eugeniahemmets flyttning från Norr-
backaområdet sedan länge varit aktuell även av det skälet att karolinska
sjukhuset är i trängande behov av ifrågavarande markområde. Riksanstal
tens förläggning och närmare utformning bör utredas av byggnadsstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. I enlighet med ut
redningens av remissmyndigheterna tillstyrkta förslag finner jag rimligt
att kostnaderna för anstaltens uppförande bestrides av statsmedel.
Frågan om huvudmannaskapet för riksanstalten torde liksom frågan om
det till Eugeniahemmet hörande vårdhemmet Nya hemmet få upptagas till
närmare prövning i ett senare sammanhang.
Den av mig i det föregående föreslagna skolorganisationen avser undervis
ningen i förskola samt på enhetsskolans låg- och mellanstadium. När det
gäller högstadieundervisningen har utredningen för sin del föreslagit, att
sådan undervisning bör förläggas till en högstadieskola på riksplanet samt
att antalet platser vid denna skola bestämmes till 90. Förslaget har i denna
del blivit föremål för stark kritik från vissa remissmyndigheters sida, och
man har därvid dels framhållit att platsantalet är för litet för att kunna
täcka behovet och dels påyrkat en decentralisering av högstadieundervisning
en. För egen del vill jag understryka angelägenheten av att cp-barn och på
annat sätt svårt handikappade barn beredes samma möjligheter som friska
barn att komma i åtnjutande av nioårig skolutbildning. Anledning synes
härvid ej föreligga att beträffande de handikappade barnen draga en gräns
mellan de intellektuellt bättre lottade barnen och barn i behov av hjälpldass-
undervisning. Det är också önskvärt att de handikappade eleverna får möj
lighet att fullfölja sin skolgång vid en och samma skola. Med hänsyn till de
små enheter, som cp-skolorna på iänsplanet kommer att utgöra, måste
emellertid frågan i vilken utsträckning en sammanhängande nioårig skol
gång bör organiseras på detta plan ytterligare övervägas. Jag har därför
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
53
för avsikt att föranstalta om en utredning rörande frågan om högstadieun-
dervisningens anordnande för handikappade ungdomar av olika katego
rier. Jag vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t denna dag bifallit
en av styrelsen för Norrbackainstitutet — vid vilket en realskola finnes an
ordnad — gjord framställning om att få ombilda denna till ett enhetssko-
lans högstadium fr. o. in. höstterminen 1961. Härigenom åstadkommes en
provisorisk lösning av högstadiefrågan i avbidan på resultatet av den av
mig förutskickade utredningen.
När det gäller frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vill jag erinra
om de möjligheter härtill som föreligger vid vanföreanstalternas yrkessko
lor. Som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit torde cp-ungdomens speciella
utbildningsbehov få ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den fortlöpande
översynen av dessa yrkesskolor.
Det synes vidare önskvärt att kunna erbjuda ungdom och vuxna med cp-
skador arbete i en skyddad miljö. Nära till hands ligger att man därvid —
som arbetsmarknadsstyrelsen och Norrbackainstitutsutredningen föreslagit
— i första hand replierar på de till vanföreanstalterna i Stockholm och Häl
singborg knutna arbetshemmen. Dessa arbetshem är emellertid otillräckliga
för att tillgodose platsbehovet och behöver dessutom bli föremål för genom
gripande modernisering. Frågan om åtgärder i sistnämnda syfte liksom om
anordnande av ytterligare verkstäder torde få närmare övervägas. Det bör
dock ej ifrågakomma, att såsom utredningen föreslagit, förlägga en skyd
dad verkstad för cp-fall i vuxen ålder i anslutning till den blivande riksan-
stalten för svårt handikappade cp-barn.
Utredningen har föreslagit, att huvudmannaskapet för cp-vården på läns-
och regionplanet bör åvila landstingskommuner och storstäder. Någon in
vändning häremot har ej framställts från de berörda huvudmännens sida.
Med hänsyn härtill och då en betydande utbyggnad av organisationen för
cp-vården redan skett genom dessa huvudmäns försorg anser jag mig kunna
tillstyrka utredningens förslag.
Om riksdagen inte har något att erinra däremot torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler om
statsbidrag på skolväsendets område utfärda bestämmelser om bidrag av
statsmedel till kostnaderna för ifrågavarande undervisning.
Under åberopande av det anförda får jag, under förmälan, att intet torde
vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än un
der dess vårsession, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna de riktlinjer för organisationen av vården
och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares
in. m., som jag i det föregående förordat.
Med bifall till denna av statsrådets övriga leda
möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
54
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut
visar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Ur protokollet:
Ingemar Nygren
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
103998