2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Förslag

till

Sjukvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskom­

mun utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat

särskilt stadgas eller eljest framgår, gälla jämväl stad som ej tillhör lands­

tingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan vård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2

§.

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven an­

stalt for ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller

barnsbörd, som fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Såsom sjukhus

skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka, behäftade med

smittsam sjukdom.

Vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som meddelas åt an­

nan än den som är intagen på sjukhus, benämnes öppen vård.

2 mom. Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjuk-

vårdsanstalt utan att likväl kunna anses driva den, äger Konungen för­

ordna, att denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller

delvis skola tillämpas på sjukvårdsanstalten.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjuk­

vårdsområdet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,

kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom.

Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för

dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest

behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten

3

att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan

flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, för­

fogar över vårdplatser.

4 §•

öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräk­

tar på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara in­

delad i läkardistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Tillsyn

5 §•

Högsta tillsynen över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet ut­

övas av medicinalstyrelsen.

Anordnande av sjukhus in. m.

6

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare

eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre

krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuber­

kulossjuka, benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sa-

dana sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det före­

trädesvis är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, be­

nämnes epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

U mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mental­

sjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrät­

tat för vård av

4

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i

form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

⁷ §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives

i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen be­

stämmer medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett

epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser

för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

8

§.

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning

ävensom ritningar för sjukhuset godkänts i den ordning Konungen bestäm­

mer. Vad nu sagts skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjuk­

hus.

Sj ukvår dsstyrelse

9 g.

1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet en­

ligt denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 § lands­

tingslagen och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens

sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdssty­

relse. Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfull­

mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av

minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjukvårds-

ärende av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendets

art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdi-

striktsläkare med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i

besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för

tinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige

bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skall

tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårds­

styrelse kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller

må därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusin­

tendent vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är

högsta förvaltningschef för sådant sjukhus.

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot

eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i hand­

läggning av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga

motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstings­

lagen är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.

tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stock­

holm vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseen­

de å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma lag

i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2, 3

och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två leda­

möter närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direk­

tions sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvaran­

de ledamöter samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestäm­

melserna i denna paragraf.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

12

§.

Till sammanträde med direktionen skola landstingsdirektör eller sjuk­

vårdsdirektör samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och sjukhusin­

tendent kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den av­

delning därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårds­

personalen, den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman hand­

lägger frågor rörande denna personal.

7

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse

fullgör åliggande som direktion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid

sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvalt­

ningen tillkomma en sjukhusinlendent. Utses annan än läkare till sjukhus­

direktör, skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare bi­

träda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjuk­

vårdsstyrelsen efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som

ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om fleia sadana

läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande

meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid

eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola bere­

das tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under led­

ning av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock

vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem el­

ler sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer

på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkom­

ma sjukhusintendent skola fullgöras.

14 §.

Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta

chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, skola

sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör, sty­

resman eller sjukhusintendent.

Efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande må befattningshavare, som an­

ställts såsom biträde åt sjukvårdsdirektören, självständigt fullgöra vissa på

sjukvårdsdirektör ankommande uppgifter.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Läkare

15 §.

I varje läkardistrikt i landstingskommun skall, om ej sådant fall före-

ligger som avses i 31 §, finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och

extra provinsialläkare.

I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stads-

distriktsläkare i varje läkardistrikt.

16 §.

1 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat

vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för

behöriga och ändamålsenliga handhavande.

på kliniker,

sjukvårdens

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjuk­

hus som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett

med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga siukstuau-

läkare samt

3) vid sjukhem sjukhemslåkare eller, om medicinalstyrelsen efter fram­

ställning av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav

meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämp­

ning å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej

finnes, och vad om sjukhemslåkare stadgas äga tillämpning å motsvarande

läkare vid förlossningshem.

Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för

ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelser­

na skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av

överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anstäl­

las biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas

underläkare och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift

att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat

föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock

med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

9

17 §.

Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande

därtill inhämtats av medicinalstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jäm­

väl för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, under­

läkare eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre

månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom

extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra

provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller över­

läkare må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta

tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast

för begränsad tid.

18 §.

1 mom. Provinsialläkare utnämnes av Konungen.

När provinsialläkartj änst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen

att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med

avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de

anses böra komma i fråga till tjänsten. Medicinalstyrelsen skall bereda

sjukvårdsstyrelsen tillfälle att yttra sig över förslaget, varefter medicinal­

styrelsen har att avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget upp­

förda sökandena.

2 mom. Biträdande provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för

viss tid eller tills vidare.

När tjänst som biträdande provinsialläkare skall tillsättas, åligger det

sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under

iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag upp­

föra de tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga

till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

provinsialläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara under­

ställd, att till biträdande provinsialläkare förordna en av de sökande, som

uppförts på förslag.

3 mom. Extra provinsialläkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrel­

sen, dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket

förordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyn­

digande av sjukvårdsstyrelsen. Vid meddelande av förordnande skall, om

ej medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

19 §.

Stadsdistriktsläkare i stad som ej tillhör landstingskommun antages av

sjukvårdsstyrelsen, om ej stadsfullmäktige förbehållit sig detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

20

§.

1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med av­

seende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses

böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som

tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom beröm­

värd tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hö­

rande avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sö­

kandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranle­

da förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver annat,

må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sak­

kunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iaktta­

gande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de

tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till

tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,

och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en

av de sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdssty­

relsen tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalsty­

relsen medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst -som underläkare förfares i tillämpliga delar på

sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet

förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att upp­

gå till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkar­

tjänst må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

11

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöx-a åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av sjuk­

vårdsstyrelsen. När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare skall, om ej

medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

21

§.

Föreligger inom läkardistrikt eller vid sjukhus behov av att för särskilda

sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i 15 ellei

16 §, må dylik läkare (konsultläkare) stadigvarande knytas till läkar-

distriktet eller sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

22

§.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under atal föi

fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan

beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt

att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar

verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till

dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Övrig personal

23 §.

Förutom befattningshavare som i det föregående sagts skall för den sjuk­

vårdande verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att

god vård skall kunna meddelas.

Intagning på sjukhus in. m.

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstugu-

läkare eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutande­

rätt på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mental­

sjukhus är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är

12

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning

av intagen person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

25 §.

1 mom. På sjukhus ma intagas endast den som är i behov av vård eller

observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, var­

för sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro

därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må på sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt denna lag eller enligt

avtal har att ombesörja sluten vård.

2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall

intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara be­

häftad med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av köns-

sjukdomar erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård på

sjukhus eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jäm­

likt nyssnämnda lag samt

3) den som söker inträde på sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,

som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat

någon till intagning på sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängan­

de, skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fast­

ställda antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf

sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

26 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning på visst sjukhem må ske

vindast efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift in. in.

27 §.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket

belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård,

dock att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller

barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda la­

gar finnes stadgat.

13

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområ­

det än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid

intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som

enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av köns­

sjukdomar är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på

sjukhus.

28 §.

Den, som intages på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar

åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning på mentalsjukhus be-

gäres av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan

hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvars­

förbindelse saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller an­

svarsförbindelsen tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intag­

ning av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga särskild ersätt­

ning för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person eller

för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning på eller utskriv­

ning från sjukhuset. Vad nu sagts gäller dock icke med avseende å åtgärd,

som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen

vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med landstingskommunen

uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus må provinsialläkare, biträdande provin­

sialläkare och extra provinsialläkare samt vikarie för sådan läkare ej uttaga

högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med

landstingskommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Särskilda bestämmelser

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fast­

ställas av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verk­

samheten, vilka må finnas erforderliga.

14

31 §.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den öppna läkar­

vård utanför sjukhus, som eljest skulle hava ålegat landstingskommunen,

skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas be­

träffande stad som ej tillhör landstingskommun i tillämpliga delar lända

till efterrättelse; dock skall vad om sjukvårdsstyrelse sägs i stället gälla

hälsovårdsnämnden. Sådan stad utgör ett läkardistrikt, såvida staden ej

enligt särskilt beslut skall vara indelad i flera distrikt.

32 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad

för ombesörjande av sluten vård, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts med­

giva de undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första

stycket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd

att vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

33 §.

1 mom. Beträffande sjukhus där undervisning för blivande läkare eller

barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas må Konungen meddela

från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva

de undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i

samband med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från

staten till landstingskommun.

3 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den mån

särskilda bestämmelser icke meddelats.

34 §.

1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst till­

sättes, föres genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava

inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verk­

ställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å lands­

tingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sak­

kunnigas förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gällei vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunal­

lagen för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om besvär över direktions beslut skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör

eller i 14 § tredje stycket avsedd befattningshavare som, därest befattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

15

såsom sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad, det skulle ankomma på di­

rektion att fatta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

35 §.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,

vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna lag,

må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga för­

hållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

36 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela före­

skrifter om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare

bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då sjukhuslagen den 17 april

1959 (nr 112) och förordningen den 3 juni 1955 (nr 350) om distriktsbarn-

morskor upphöra att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola

vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be­

stämmelsen i stället tillämpas.

2. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 decem­

ber 1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess det ut­

löpt. Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen

gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att tjänsten kun­

göres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjänstens inne­

havare, att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden för förnyat

förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra sex år, räk­

nat från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet med­

delats.

3. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts

av sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss

tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt. Vad nu sagts skall ock äga

tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

4. Om ej annat föreskrivits, skola den 30 juni 1963 inrättade provinsial-

och extra provinsialläkardistrikt utgöra läkardistrikt enligt denna lag.

5. Provinsialläkare, som före den 1 april 1963 förklarat sig villig att övergå

16

såsom provinsialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom pro­

vinsialläkare enligt denna lag.

6. Stadsläkare och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskom­

mun, så ock köpings- och municipalläkare må utnämnas till provinsial­

läkare inom landstingskommunen utan att den i 18 § 1 mom. andra stycket

stadgade ordningen iakttages.

7. Biträdande provinsialläkare i lönegraden Ae 19 må, utan att den i 18 §

2 mom. andra och tredje styckena stadgade ordningen iakttages, förordnas

till biträdande provinsialläkare enligt denna lag.

8. Före den 1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare skall anses såsom

stadsdistriktsläkare enligt denna lag. Vad nu sagts skall, om ej Konungen

bestämmer annat, jämväl gälla före sagda dag tillsatt stadsläkare, som har

till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

17

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olm

-

qvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny sjuk­

vårdslag samt anför därvid följande.

Genom bifall till propositionen 1961:181 har riksdagen beslutat bl. a.,

att huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet skall, i den omfattning

och på de villkor som anges i propositionen, överföras till landstingen från

och med den 1 juli 1963.

Den beslutade överflyttningen från staten till landstingen av ansvaret

för tjänsteläkarväsendet förutsätter lagstiftningsåtgärder. Landstingens nya

ansvar måste sålunda lagfästas. Vidare krävs bestämmelser bl. a. om den

statliga tillsynen och samordningen av resurserna, om organisationen av

verksamheten i landstingens regi samt om erforderlig personal och dennas

tillsättning.

Inom inrikesdepartementets rättsavdelning har upprättats en den 15 de­

cember 1961 dagtecknad promemoria med förslag till författningsreglering

1 anledning av landstingens övertagande av tjänsteläkarväsendet. Förslaget

innebär i stort sett, att erforderliga bestämmelser inarbetats i sjukhuslagen

den 17 april 1959 (nr 112) och sjukhusstadgan den 29 oktober 1959 (nr 494),

vilka författningar reglerar landstingens och de landstingsfria städernas

skyldigheter beträffande vård å sjukhus samt organisationen av denna

vård m. m. I samband med detta arbete har på en del punkter i sjukhus­

lagstiftningen vidtagits smärre jämkningar, som aktualiserats under den

tid lagstiftningen varit i tillämpning. Åtskilliga stadganden har kunnat gö­

ras gemensamma för vården å sjukhus och läkarvården utanför sjukhusen

men i betydande utsträckning har också tilläggsbestämmelser avseende den

sistnämnda vården måst införas i de olika avsnitten i sjukhuslagstiftning-

en. De ändringar och tillägg, som sålunda befunnits erforderliga, har i de­

partementspromemorian ansetts motivera en ny lag och cn ny stadga, som

med hänsyn till det vidgade tillämpningsområdet föreslås skola benämnas

sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 122

18

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, svenska lands­

tingsförbundet, som bifogat yttranden av sju förvaltningsutskott och två

hälso- och sjukvårdsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, Sveriges läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening,

svenska barnmorskeförbundet, legitimerade sjukgymnasters riksförbund

och svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga förslaget till sjukvårdslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

1. Översikt av det nuvarande tjänsteläkarväsendet och sjukhus­

väsendet m. m.

Med tjänsteläkare avses här dels följande statliga befattnings­

havare, nämligen förste provinsialläkare och biträdande förste provinsial­

läkare samt provinsialläkare och biträdande provinsialläkare, dels följande

kategorier av kommunala befattningshavare, nämligen stadsläkare och

stadsdistriktsläkare samt köpings- och municipalläkare ävensom extra

provinsialläkare. Tjänsteläkarnas ställning och uppgifter regleras i första

hand av allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr U2). Upp­

gifterna hänför sig till omgivningshygienen, den förebyggande vården och

sjukvården, vilka tre delområden sammanfattningsvis brukar benämnas

allmän hälso- och sjukvård.

Omgivningshygienen omfattar åtgärder, som avser att skapa yttre be­

tingelser för ett gott hälsotillstånd eller undanröja och oskadliggöra miljö­

faktorer, som är ett hot mot hälsan. Hit räknas bl. a. teknisk hygien (t. ex.

i fråga om vattenförsörjning, avlopp och renhållning), bostads-, skol- och

industrihygien, livsmedelshygien samt skyddsåtgärder i övrigt mot smitta

eller annan hälsofara, vilka icke är av individuellt förebyggande natur.

Enligt hälsovårdsstadgan åvilar ansvaret för de omgivningshygieniska

uPP&ifterna i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.

Olika slag av uppgifter har pålagts hälsovårdsnämnderna även i andra för­

fattningar, t. ex. i epidemilagen och karantänskungörelsen, som ålägger

hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder för att förebygga eller förhindra ut­

bredning av smittsamma sjukdomar, samt livsmedelsstadgan, enligt vilken

hälsovårdsnämnderna har att utöva livsmedelskontrollen.

Om hälsovårdsnämnds sammansättning bestämmes i hälsovårdsstadgan

bl. a., att om möjligt läkare bör vara ledamot i nämnden. Därest läkare icke

är ledamot, är tjänsteläkaren skyldig att på ordförandens kallelse närvara

vid sammanträde, om han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Förste

provinsialläkaren och tjänsteläkare äger närvara vid hälsovårdsnämnds

sammanträde även om de icke är ledamöter eller suppleanter. Läkare, som

19

icke är ledamot, äger deltaga i överläggningarna och få sin mening anteck­

nad till protokollet.

Ärenden, vari omgivningshygieniska synpunkter bör beaktas, kan hand­

läggas även av andra kommunala nämnder än hälsovårdsnämnden, t. ex.

byggnadsnämnd, socialnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.

Om läkare icke är ledamot i nykterhetsnämnd, är tjänsteläkaren skyldig

att närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av

andra tjänsteåligganden.

Den förebyggande vården avser åtgärder av hälsobevarande karaktär,

vilka är direkt inriktade på individerna, t. ex. hälsokontroll, hälsorådgiv-

ning och tidigdiagnostik; härtill kan ofta ansluta sig rent terapeutiska åt­

gärder, som står i nära samband med verksamheten ifråga.

Förebyggande vård handhaves väsentligen av landstingskommunerna och

städerna utanför landsting. Deras verksamhet på detta område är i prin­

cip grundad på frivilliga åtaganden. För flera vårdgrenar föreligger möj­

lighet att erhålla statsbidrag. Såsom villkor för statsbidrag gäller i regel,

att medicinalstyrelsen godkänt plan för verksamheten. Även primärkom­

munerna har vissa uppgifter i den förebyggande vården, bl. a. skolhälsovår-

den. Från statens sida utövas viss tillsyn, varvid under medicinalstyrelsen

förste provinsialläkare och likställda stadsläkare samt provinsial-, extra

provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare deltager. Tjänsteläkarna

är i vissa fall skyldiga att direkt medverka i den förebyggande vården.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till

distriktsvård kan landstingskommun erhålla sådant bidrag till distrikts­

sköterskas avlöning.

Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upp­

lysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård

och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård som ock all sådan

sjukvård, som kan utövas i hemmen. Distriktssköterskorna brukar meren­

dels biträda tjänsteläkarna vid deras mottagningar i förebygggande vård.

De tjänstgör ofta som skolsköterskor.

Landstinget må anställa distriktssköterska för att biträda vid lands­

tingets tillsyn över verksamheten.

Till städerna utanför landsting utgår ej statsbidrag för anordnande av

distriktsvård. De hälso- och sjukvårdsuppgifter, som inom landstingskom­

munerna tillkommer distriktssköterskorna, är i dessa städer i regel delade

mellan sjuksköterskor med rent sjukvårdande arbetsuppgifter och sjuk­

sköterskor med hälsovårdsutbildning, vilka uteslutande ägnar sig åt vissa

hälsovårdsgrenar. Även i de större städerna inom landsting förekommer en

likartad differentiering.

Distriktsbarnmorska åligger enligt förordningen den 3 juni 1955 (nr 350)

om distriktsbarnmorskor — förutom att lämna förlossningshjälp och bi­

träda i hemsjukvård — att biträda i förebyggande mödra- och barnavård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

20

Förebyggande mödra- och barnavård avser rådgivande verksamhet, ha-

vandeskapsdiagnos, mödragymnastik, behandling under havandeskap och

viss tid därefter av sjukdomar, som föranletts av havandeskapet eller för­

lossningen, ävensom skyddskoppympning av barn. Lokala organ för verk­

samheten är centraler av olika typer, stationer och filialer. Ledningen ut­

övas vid central typ I av specialutbildade läkare, vid central typ It av legi­

timerad läkare, vid station av tjänsteläkare samt vid filial av läkare vid

central eller station. I arbetet medverkar barnmorskor och sjuksköterskor;

vid station lämnas biträde av distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor.

Landstingskommuner och städer utanför landstingskommun driver vidare

i viss utsträckning verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor

i abortförebyggande syfte. Verksamheten utövas vid rådgivningsbyråer, till

vilka är knutna legitimerade läkare och kuratorer.

En verksamhet, som åsyftar att på ett tidigt stadium upptäcka sjukdom,

är dispensärverksamheten för tuberkulosens bekämpande. Den nu bedrivna

verksamheten på detta område omfattar uppspårande av tuberkulosfall,

sanering av den sjukes omgivning, hälsorådgivning samt kurativ behand-

ling, i den mån sluten vård ej erfordras. Lokala organ är centraldispensärer

(under ledning av sanatoriekompetent läkare) jämte undersökningsstatio-

ner och filialmottagningar, distriktsdispensärer typ I (i regel under ledning

av den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman, och med biträde

av distriktssköterska) samt distriktsdispensärer typ II (i regel under led­

ning av tjänsteläkare och med särskild dispensärsköterska).

Bland förebyggande åtgärder kan även nämnas skärmbildsfotografering

och andra hälsokontroller. Vidare hör till detta område skyddsympningar

mot bl. a. smittkoppor, difteri och polio, som enligt särskilda bestämmelser

skall ske under medverkan av bl. a. tjänsteläkare och befattningshavare vid

skolhälsovården samt vid den förebyggande mödra- och barnavården. Förste

provinsialläkare åligger enligt allmänna läkarinstruktionen att med upp­

märksamhet följa skyddskoppympningen i länet och medverka till dess

behöriga handhavande.

Inom sjukvården skiljer man mellan sluten vård, som meddelas på sjuk­

hus intagna patienter, och öppen vård, som avser all annan sjukvård, vare

sig den lämnas vid eller utanför sjukhus. Tjänsteläkarnas till omfattningen

helt dominerande uppgifter hänför sig till den öppna sjukvården utanför

sjukhus. Distriktssköterskornas och distriktsbarnmorskornas tjänsteålig­

ganden omfattar all sådan sjukvård, som kan lämnas i hemmen.

Om de olika tjänsteläkarnas ställning och uppgifter kan i övrigt nämnas

följande.

körste provinsialläkaren biträder i första hand länsstyrelsen i dess hälso-

vardsövervakande verksamhet. Han har enligt allmänna läkarinstruktionen

att med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de för all­

männa hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna och jämväl i övrigt

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

21

ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet. Det åligger honom att

övervaka, att åtgärder vidtages för att hindra spridning av uppkomna

smittsamma sjukdomar. Han har vidare att utöva tillsyn över vissa sjuk­

vårdsinrättningar och över personalen vid det civila medicinalväsendet i

länet.

Beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är

stadgat, att förste provinsialläkares tjänsteåligganden skall fullgöras av sta­

dens förste stadsläkare.

Fr. o. in. den 1 juli 1%2 kommer förste provinsialläkartjänsten att ändras

till länsläkartjänst. I samband därmed kommer en förstärkt länsläkarorgani-

sation att successivt utbyggas.

De statliga lokala tjänsteläkarna utgöres främst av provinsialläkarna. En­

ligt allmänna läkarinstruktionen omfattar provinsialläkardistrikt det om­

råde, som Kungl. Maj :t bestämmer. Inom provinsialläkardistrikt belägen

stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare anses, om

Kungl. Maj :t inte bestämmer annat, icke tillhöra distriktet, dock att dylik

ort med mindre invånarantal än 2 500 anses tillhöra distriktet under tid, då

läkartjänsten i orten är ledig.

Provinsialläkaren har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna

hälso- och sjukvården inom distriktet. Han skall bl. a. ägna tillsyn åt efter­

levnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna

samt, om försumlighet eller sanitära missförhållanden iakttages av honom,

söka åstadkomma rättelse eller också anmäla förhållandet hos förste pro­

vinsialläkaren. Provinsialläkaren skall vidare följa den sjukvårdande verk­

samhet, som inom distriktet yrkesmässigt utövas av enskilda personer, samt

öva tillsyn över sjuksköterskor och barnmorskor. Då smittsam sjukdom ut­

brutit, skall provinsialläkaren vid behov besöka sjukdomsorten eller med­

dela råd och anvisningar ävensom inhämta upplysningar rörande omstän­

digheter av betydelse för bekämpandet. Provinsialläkaren har att meddela

enskild sjukvård, varvid han även bör anordna regelbundna mottagningar

i kommuner utanför stationeringsorten, vilka är avlägset belägna. Han är

skyldig att inom distriktet bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare

vid vissa sjukvårdsanstalter och inrättningar samt biträda vid förebyggande

mödra- och barnavård.

På provinsialläkare ankommer ytterligare att verkställa rättsmedicinska

undersökningar och andra tjänsteförrättningar.

Provinsialläkare är pliktig att efter vederbörligt förordnande verkställa

extra tjänsteförrättning utanför distriktet inom annan del av länet samt

under högst femton dagar i följd jämte egen tjänst bestrida provinsialläkar-

tjänst i angränsande distrikt.

Det må framhållas, att åtskilliga av författningsbestämmelserna rörande

provinsialläkares uppgifter är av äldre datum och till sitt innehåll delvis

föråldrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

22

Provinsialläkare tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Förslag, upp­

tagande tre behöriga sökande, upprättas av medicinalstyrelsen; styrelsen

förordar bland de föreslagna den, som med avseende å tjänstens eller därtill

anslutna åliggandens beskaffenhet anses vara bäst ägnad för tjänsten.

Antalet inrättade ordinarie provinsialläkartjänster uppgick den 1 iuli

1961 till 595.

Fr. o. m. år 1956 finns tjänster som biträdande provinsialläkare. Tjäns­

terna inrättades för att man skulle kunna försöksvis pröva en organisation

med gemensamma mottagningslokaler m. m. för tjänsteläkare. Biträdande

provinsialläkare skall i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse för pro­

vinsialläkares tjänsteutövning givna stadganden. Tjänsterna tillsättes av

medicinalstyrelsen. Den 1 juli 1961 fanns 10 tjänster som biträdande pro­

vinsialläkare, varjämte Kungl. Maj :t medgivit, att ytterligare en tjänst

finge inrättas fr. o. m. dag, som medicinalstyrelsen bestämde.

Vad angår de kommunala tjänsteläkarna må nämnas, att stadsläkare är

ålagd bl. a. att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna hälso- och

sjukvården inom staden och att lämna läkarvård åt stadens invånare. Han

har att stalla sig till efterrättelse i tillämpliga delar de för provinsialläkares

tjänsteutövning givna stadgandena. För stadsläkare kan utfärdas särskild

instruktion, som skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen. I sådan

instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande av lä­

karvård och läkemedel på stadens bekostnad.

I stad med endast en stadsläkare motsvarar denne således en provinsial­

läkare men han har dessutom normalt vissa kommunala uppgifter. Annor­

lunda förhåller det sig med läkare i stad med flera tjänsteläkare. Medan

provinsialläkaren i sitt distrikt har att utföra alla inom distriktet förekom­

mande läkarvårds- och tjänsteläkaruppgifter, är i städer av sistnämnda

slag endast vissa uppgifter delade distriktsvis, under det att staden beträf­

fande andra uppgifter kan sägas utgöra ett enda distrikt. Dessa senare upp­

gifter fördelas ofta mellan olika läkare så, att var och en handlägger viss

grupp av uppgifter för hela staden. Där stadsdistriktsläkare finns, är den

organisationen typisk, att på stadsdistriktsläkarna ankommer alt fullgöra i

huvudsak endast läkarvårdsuppgifter, medan stadsläkaren eller stadsläkarna

handhar tjänsteläkaruppgifterna eller i varje fall flertalet av dessa. Före­

kommande kommunala uppgifter åvilar därvid huvudsakligen stadsläkarna.

I städerna är läkarorganisationen mycket växlande och detta gäller även

städer av samma storleksordning. En översikt, avseende ingången av år

1961, visar följande rörande befintliga tjänster.

I städerna utom landsting med undantag av Hälsingborg finns såväl stads­

läkare som stadsdistriktsläkare. Antalet stadsläkare växlar i dessa städer

från minst 1 till högst 4 och antalet stadsdistriktsläkare från 4 till 31. Häl­

singborg har 2 stadsläkare men inga stadsdistriktsläkare.

Inom landstingsstäderna finns en stadsläkare i 46 städer, varav 34 med

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

23

mindre än 15 000 invånare, två stadsläkare i 35 städer, varav 15 med mindre

än 15 000 invånare, tre stadsläkare i 3 städer samt en stadsläkare jämte

2—5 stadsdistriktsläkare i 15 städer.

1 tre städer med stadsläkare ingår viss del av stadens område i provin­

sialläkardistrikt, varför det i dessa städer även finns provinsialläkare. Två

av städerna har mera än 15 000 invånare. 27 städer, samtliga med mindre

än 15 000 invånare, har inga stadsläkare utan ingår i provinsialläkar­

distrikt.

I fråga om tillsättning av stadsläkare och stadsdistriktsläkare gäller för

närvarande enligt allmänna läkarinstruktionen, att tjänsten kungöres ledig

av magistraten, varefter medicinalstyrelsen har att yttra sig om de sökan­

des behörighet. Sedan härefter hälsovårdsnämnden och magistraten utlåtit

sig i ärendet, tillsättes befattningen av stadsfullmäktige, som därvid har att

välja bland behöriga sökande. Har förvaltningen av den allmänna sjukvår­

den i staden uppdragits åt hälsovårdsnämnden, äger dock fullmäktige över­

låta åt nämnden att antaga stadsdistriktsläkare. Sedan valet vunnit laga

kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde. I Göteborg och Malmo

gäller såtillvida en avvikande ordning, att sjukvårdsstyrelsen inträder i

hälsovårdsnämndens ställe och samma ordning råder även i Stockholm. I

sistnämnda stad förekommer ej heller, att magistraten utfärdar fullmakt

för den valde.

Beträffande köpings- och municipalläkares arbetsuppgifter skall enligt

allmänna läkarinstruktionen i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om

stadsläkares uppgifter.

Antalet köpings- och municipalläkare har under senare tid successivt

nedgått. Numera finns endast en befattning av vartdera slaget inrättad, var­

jämte en municipalläkare övergångsvis kvarstår i tjänst i ett samhälle, vil­

ket numera ingår i en köping.

I detta sammanhang kan nämnas, att i åtskilliga större städer numera

också finns s. k. socialläkare. Dessa tillhandagår dock ej allmänheten med

läkarvård utan tjänstgör närmast såsom förtroendeläkare åt de sociala

nämnderna. De är därför icke tjänsteläkare i författningsenlig bemärkelse.

Jämlikt allmänna läkarinstruktionen kan Kungl. Maj :t medgiva lands­

tingskommun att för sjukvården inom en eller flera kommuner anställa

extra provinsialläkare med rätt till tjänstårsberäkning lika med civila lä­

kare i statens tjänst. Extra provinsialläkare åligger att inom det honom an­

visade tjänstgöringsområdet besörja provinsialläkare tillkommande göro-

mål, varvid allmänna läkarinstruktionens föreskrifter om provinsialläkare

skall gälla i tillämpliga delar. Organisationen har dock successivt minskat i

omfattning, och den 1 juli 19G1 utgick statsbidrag endast för fem extra pro­

vinsialläkare.

Sjukhusväsendet regleras, som förut nämnts, i första hand av

sjukhuslagen den 17 april 1959 (nr 112).

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

24

Enligt sjukhuslagen utgör varje landstingskommun och stad som ej till­

hör landstingskommun ett sjukvårdsområde. Landstingskommun (varmed

här och i den fortsatta redogörelsen för sjukhusväsendet även avses lands-

tingsfri stad, om inte annat sägs) åligger att för dem, vilka är bosatta inom

sjukvårdsområdet, ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd, som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drar för­

sorg härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som vistas

inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, under förutsättning att

omedelbar vård erfordras. I sistnämnda fall gäller skyldigheten dock endast

sa lange den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där hem­

landstinget förfogar över vårdplatser.

Vid sjukhus som befinnes lämpligt för ändamålet skall även öppen vård

lamnas. Denna Öppna vård skall företrädesvis avse sådan vård, som inte

lämpligen kan erhållas annat än på sjukhuset, och den får bedrivas endast

i den utsträckning som med hänsyn till den slutna vården och Övriga om­

ständigheter bedöms skälig. Utan sådana inskränkningar får dock vid sjuk-

hus eller i anslutning till sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart

för öppen vård.

Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas äv­

en sjukvårdsstyrelse. Denna har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens

behov och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige lägga

fram de förslag rörande sjukvården som styrelsen finner påkallade. Styrel­

sen skall verka för största möjliga planmässighet i sjukvården.

Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret för

förvaltningen av sjukhus av en direktion. Två eller flera sjukhus kan ha

gemensam direktion. Under direktionen utövas ledningen av sjukhus av en

särskilt tillsatt sjukhusdirektör eller av en läkare vid sjukhuset som styres­

man. Vid sjukhus med styresman skall ledningen av den ekonomiska för­

valtningen tillkomma en sjukhusintendent och om annan än läkare utses

till sjukhusdirektör skall en läkare vid sjukhuset förordnas att som chefs­

läkare biträda honom. I landstingsfri stad kan för förvaltningen av stadens

sjukhus närmast under sjukvårdsstyrelsen anställas en sjukvårdsdirektör.

Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker, vid varje

klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga

och ändamålsenliga handhavande. Sådan läkare benämnes överläkare utom

■vid sjukstuga och mindre sjukhem där han benämnes respektive sjukstugu-

läkare och sjukhemsläkare. Biträdande överläkare kan anställas för att full­

göra viss del av överläkares åligganden och vidare kan för biträde i sjuk­

vården på sjukhus anställas underläkare och extra läkare. Läkartjänst får

dock inrättas först sedan sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill

av medicinalstyrelsen.

överläkare tillsatts med fullmakt av Kungl. Maj :t, sedan medicinalstyrel­

sen upprättat förslag, upptagande de fyra främsta sökandena och sjukvårds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

25

styrelsen efter direktionens hörande avgivit förord för någon av dem. Öv­

riga sjukhusläkare förordnas i allmänhet av sjukvårdsstyrelsen, sedan sär­

skilt utsedda sakkunniga upprättat förslag avseende de tre främsta sökan­

dena samt direktionen och den överläkare, som innehavaren av tjänsten när­

mast skall vara underställd, blivit hörda. De sakkunniga utses av medicinal­

styrelsen till ett antal av tre för varje sjukvårdsområde och för en tid av

högst fyra år. Sakkunnig skall vara legitimerad läkare och såvitt möjligt

skall för uppdraget anlitas överläkare vid sjukhus inom sjukvårdsområde.

Då fråga är om att tillsätta tjänst som biträdande överläkare vid klinik eller

avdelning av sådant slag som ingen av de sakkunniga representerar, äger de

tillkalla överläkare vid dylik klinik eller avdelning att ingå som sakkunnig.

Föreligger behov att för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan

läkare än som förut nämnts, kan sådan konsultläkare stadigvarande knytas

till sjukhus genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

Om annan personal än befattningshavare i sjukhusledningen och läkare

stadgas i sjukhuslagen endast att vid sjukhus skall finnas anställd den per­

sonal, som i övrigt erfordras för att god vård skall kunna meddelas på sjuk­

huset.

Sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsätts, kan överklagas

hos medicinalstyrelsen. Annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av di­

rektion får endast överklagas enligt de kommunala besvärsreglerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

2. Allmänna synpunkter på erforderliga lagstiftningsåtgärder

Propositionen 1961:181

I den av riksdagen godtagna prop. 1961: 181 föreslås, att tjänsteläkar-

väsendet den 1 juli 1963 överföres till landstingens huvudmannaskap i den

omfattning och på de villkor, som i huvudsak anges i det följande.

Vad först beträffar huvudmannaskapsreformens avgräns-

n i n g skall i enlighet med överenskommelser med partsorganisationerna

landstingens åtagande avse ombesörjande av öppen sjukvård. Till följd

härav kommer stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda för

att bestrida hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen. Det skall vidare

ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård endast i den mån

icke annan drar försorg om den. I detta sammanhang har i propositionen

godtagits en förhandlingsöverenskommelse, innebärande att vid upprättan­

det av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun hänsyn

skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskom­

munen, varvid städer med mindre än 15 000 invånare skall omfattas av

distriktsindelningen. Ehuru landstingen i princip skall ha alt svara för den

öppna vården även i städer med 15 000 invånare och däröver, kommer skyl­

digheten i dessa städer att aktualiseras först i den mån behovet av sådan

26

läkarvård befinnes otillfredsställande tillgodosett. Tillräckliga skäl anses

f. n. inte föreligga att överflytta huvudmannaskapet för skolhälsovården till

landstingen.

I fråga om tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter

landstingsövertagandet utgår man i propositionen från att

tjänsteläkarna skall ägna den väsentliga delen av sin tid åt den öppna

sjukvården och den förebyggande vården. Deras åligganden med avseende

på omgivningshygienen anses böra begränsas till i huvudsak en allmän

observationstjänst och skyldighet att till förste provinsialläkaren eller mot­

svarande regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden, som

inte avhjälps i annan ordning. I övrigt anses det inte vara möjligt att fri­

taga de landstingskommunala tjänsteläkarna från de uppgifter av speciell

tjänsteläkarkaraktär, som ankommer på den nuvarande organisationen.

Som exempel på sådana uppgifter nämnes bl. a. att öva tillsyn över barn­

morskor och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i hälsovårdsnämnds

och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka vid epidemibekämp­

ningen, att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska under­

sökningar och andra förrättningar samt att mottaga anmälningar och till

myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden och intyg av olika slag m. m.

Även efter huvudmannaskapsreformen bör enligt propositionen vissa

statliga befogenheter kvarstå. Bl. a. bör, på motsvarande sätt

som stadgats i sjukhuslagen beträffande sjukhus och sjukvårdande verk­

samhet, gälla, att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över

tjänsteläkarverksamheten. Så länge påtaglig läkarbrist råder, är det vidare

nödvändigt, att en omsorgsfull avvägning sker av läkartilldelningen för

olika ändamål. Med hänsyn härtill och i analogi med sjukhuslagstiftningens

regler, bör läkartjänster i den öppna vården inte få inrättas utan att medi­

cinalstyrelsen medger det.

Vad angår indelningen i provinsialläkardistrikt an­

ses det böra, i likhet med vad som gäller beträffande annan statsbidragsbe-

rättigande verksamhet, ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa

distriktsindelningen.

Enligt förutnämnda, i propositionen godtagna förhandlingsöverenskom-

melse skulle de landst in gskom in unala provinsialläkarna

tillsätt as av Kungl. Maj:t medelst fullmakt, sedan medicinal­

styrelsen upprättat förslag och, efter det landstinget beretts tillfälle att

yttra sig över förslaget, avgivit förord. Förslaget bör enligt propositionen

upptaga de fyra mest meriterade sökandena.

Beträffande provinsialläkarorganisationen i övrigt

uttalas i propositionen att övergång till två- och flerläkarstationer bör

ske i den mån geografiska och andra förhållanden gör en sådan lösning

lämplig. I det sammanhanget erinras också om att ett system med en pro­

vinsialläkare och en biträdande provinsialläkare på tvåläkarstation redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

27

prövats på flera håll med gott resultat. I propositionen antyds också att det

kan vara lämpligt, att specialister från sjukhus eller inom privatpraktiker-

kåren tages i anspråk såsom konsulter inom den landstingskommunala

öppna vården utanför sjukhus ett visst antal timmar per vecka. Den hit­

tillsvarande anordningen enligt vilken landstingskommun efter Kungl.

Maj :ts medgivande kunnat anställa extra provinsialläkare för sjukvården

inom en eller flera kommuner anses icke böra kvarstå sedan landstingen

övertagit huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Departementspromemorian

I promemorian upptages först frågan om den lämpligaste lag­

tekniska lösningen av den reglering, som blir nödvändig i sam­

band med överflyttningen av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna från

staten till landstingen. Den lösning som närmast kommer i fråga anses vara

att inarbeta de för ändamålet erforderliga bestämmelserna i de författ­

ningar, som utgör grundval för landstingens övriga skyldigheter på hälso-

och sjukvårdens område, dvs. i första hand sjukhuslagen och sjukhus­

stadgan. Det skulle enligt promemorian från flera synpunkter vara en vinst

om landstingens skyldigheter beträffande såväl den slutna och den öppna

vården vid sjukhus som den öppna vården utanför sjukhusen kunde regleras

i en och samma lag. Man skulle därigenom ernå en enhetlig reglering av

landstingens och motsvarande städers sjukvårdsskyldighet, vilket från

systematisk synpunkt erbjuder stora fördelar och gör författningsmaterialet

lättillgängligt.

På nu anförda skäl föreslås i promemorian, att den erforderliga författ­

ningsregleringen sker genom ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan

samt att dessa författningar i samband därmed erhåller benämningarna

sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Beträffande omfattningen av landstingens nya skyl­

digheter framhålles i promemorian till en början, att den aktuella ut­

vidgningen inte bör föranleda någon ändring i den nuvarande grundläg­

gande konstruktionen för landstingens sjukvårdsskyldighet, enligt vilken

det åligger landstingen att ombesörja vård, i den mån annan inte drar för­

sorg därom. Sistnämnda reservation får stor praktisk betydelse när det gäl­

ler den öppna vården utanför sjukhusen, eftersom det framför allt i stä­

derna finns en betydande kår av privatpraktiserande läkare, som i allmän­

het torde tillgodose den övervägande delen av vårdbehovet. Vid bedöman­

det av behovet av kommunalt anställda läkare för ifrågavarande ändamål

skall alltså hänsyn tagas härtill. Dock påpekas i promemorian, att i varje

läkardistrikt måste finnas eu sådan läkare för att tillhandagå med de s. k.

tjänsteläkaruppgif terna.

Landstingens skyldigheter med avseende å den öppna vården utanför

28

sjukhus bör enligt promemorian vidare avse samma personkrets som om­

fattas av den nuvarande vårdskyldigheten, dvs. de som är bosatta inom

sjukvårdsområdet eller som eljest vistas där och blir i behov av omedelbar

vård. Någon begränsning av ansvaret på så sätt att undantag göres för vissa

kommuner inom sjukvårdsområdet bör således inte förekomma. Det inne­

bär, att landstinget får legalt ansvar för ifrågavarande vård även i de städer

som tillhör landstingskommun, ehuru f. n. endast 27 städer ingår i pro­

vinsialläkardistrikt. Detta ansvar kommer dock, såsom anförts i prop.

1961: 181, att aktualiseras först om vårdbehovet befinnes otillfredsställande

tillgodosett. Även om, såsom förutsätts i nämnda prop., städer med 15 000

invånare eller däröver själva handhar tjänsteläkarväsendet, måste deras

tjänsteläkare, i den mån de har till uppgift att tillhandagå befolkningen med

öppen vård, omfattas av lagstiftningen och därvid likställas med lands­

tingens motsvarande läkare. Utom ramen för lagstiftningen faller däremot

de läkare i städerna, som har andra kommunala uppgifter, t. ex. stads-

hygieniker för övervakning av den allmänna hälsovården, stadsläkare som

motsvarar förste provinsialläkare samt socialläkare.

Vid sidan av tjänsteläkarorganisationen finns i vissa landstingsfria stä­

der av städerna drivna polikliniker, som icke är anslutna till sjukhus. Des­

sa polikliniker, som inte är reglerade i sjukhuslagen, ingår som ett led i den

öppna läkarvården och bör därför enligt promemorian omfattas av den nya

lagstiftningen.

I fråga om vårdskyldighetens omfattning anföres i promemorian ytter-

ligare, att man icke synes böra stanna vid den egentliga läkarvården utan

låta den nya lagen gripa över den öppna sjukvården i dess helhet. Till denna

hör även den vård, som lämnas av annan medicinalpersonal, i första hand

sjuksköterskor och barnmorskor men även sjukgymnaster.

Samtliga landsting har sedan länge en fullt utbyggd organisation av

distriktssköterskor som avses i kungörelsen om statsbidrag till distrikts-

vård. Ehuru denna kungörelse inte äger tillämpning på de landstingsfria

städerna, har dessa städer likväl känt ansvar för att anordna en i huvudsak

likartad vård. Någon tvekan kan enligt promemorian inte råda om att denna

kår av sjuksköterskor i landstingen och städerna utanför landsting är ound-

gänglig för vår hälso- och sjukvård. Ett lagfästande av skyldighet att an­

ordna distriktsvård eller motsvarande vård innebär följaktligen ingen

reell nyhet utan endast en kodifiering av en ordning, som successivt vuxit

fram.

När det gäller barnmorskeväsendet är läget författningsmässigt sett ett

annat. Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor är nämligen såväl

landstingen som de landstingsfria städerna pliktiga att anställa distrikts­

barnmorskor för den öppna förlossningsvården. Om den öppna vården i öv-

rigt legleras tillsammans med den slutna anses i promemorian skyldigheten

att hålla distriktsbarnmorskor inte böra regleras i särskild författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

29

Till den öppna sjukvården hör även den vård, som läinnas av sjukgym­

naster. För närvarande finns som regel ingen organisation för detta ända­

mål. I promemorian erinras emellertid om att medicinalstyrelsen redan år

1952 förordade en försöksorganisation med distriktsgymnaster och att sty­

relsen sedermera vid flera tillfällen understrukit behovet av en sådan organi­

sation. Även ÖHS-kommittén har i sitt betänkande (SOU 1958: 15) räknat

med behov av en distriktsgymnastkår. Oavsett hur det aktuella läget be-

dömes bör, framhålles i promemorian, enighet kunna råda därom att, i den

mån det föreligger behov av sjukgymnaster anställda i samhällets tjänst

utan anslutning till sjukhusen, skyldigheten att tillhandahålla sådana icke

gärna kan åvila annan än den som har ansvaret för den öppna sjukvården

i övrigt. Denna skyldighet skulle emellertid liksom övriga huvudmännens

förpliktelser gälla med det allmänna förbehållet att annan icke drager för­

sorg om vården. I den utsträckning som behovet av sjukgymnastvård på ett

tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilt praktiserande sjukgymnas­

ter, skulle sålunda ingen förpliktelse föreligga för landstingen att anställa

egna sjukgymnaster i öppen vård.

Några ytterligare grupper av medicinalpersonal, som kan komma ifråga

då det gäller att tillhandagå befolkningen med tjänster på den öppna sjuk­

vårdens område, finns enligt promemorian för närvarande icke.

I promemorian diskuteras slutligen, om man inte i detta sammanhang

borde utvidga landstingens vårdskyldighet till att också omfatta förebyg­

gande vård. Mot en dylik utvidgning anses dock kunna invändas, att den

förebyggande vården f. n. befinner sig i ett sådant utvecklingsstadium att

man inte nu kan överblicka vad skyldigheten skulle komma att innebära.

Vidare skulle särskilda svårigheter uppställa sig när det gäller att avgränsa

den förebyggande vården mot olika former av socialvård. Med hänsyn här­

till kommer man i promemorian fram till att landstingens skyldighet i la­

gen bör begränsas till sjukvård.

Liksom hittills bör enligt promemorian sjukvårdsområdena vara indelade

i lä k ardistrikt. I enlighet med vad som anförts i propositionen

bör förslag till distriktsindelning i landstingskommun upprättas av sjuk­

vårdsstyrelsen och fastställas av medicinalstyrelsen. Även i städerna utom

landsting bör en indelning i läkardistrikt finnas. Denna indelning har dock

betydligt mindre praktisk betydelse och anledning saknas att föreskriva

att sådan indelning skall fastställas av statlig myndighet. I promemorian

framhålles, att intet bör hindra att läkardistrikten i de landstingsfria stä­

derna med hänsyn till den goda tillgången på privatpraktiserande läkare

görs stora eller att undantagsvis sådan stad utgör ett enda läkardistrikt.

Avgörandet härom avses tillkomma städerna själva.

I varje läkardistrikt skall enligt promemorian finnas minst en tjänste­

läkare. Sådan tjänst skall dock inte få inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen

inhämtat medgivande därtill av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

30

De läkare som skall utgöra tjänsteläkare i sjukvårdsla­

gens mening bör enligt promemorian benämnas provinsialläkare, bi­

trädande provinsialläkare och extra provinsialläkare, när de är landstings-

anställda, och stadsdistriktsläkare, när de är anställda av stad. Lagstift­

ningen bör lämna olika vägar öppna för att uppnå det ökade samarbete

mellan läkarna, som bör eftersträvas. Så bör t. ex. läkarna vid en tvåläkar­

station kunna vara antingen jämställda provinsialläkare eller den ene pro­

vinsialläkare och den andre biträdande provinsialläkare.

Det nya tjänsteläkarbegreppet föranleder enligt promemorian vissa änd­

ringar i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen

om nykterhetsvård och hälsovårdsstadgan.

Tjänsteläkarnas arbetsuppgifter, som i stora drag an­

givits i referatet av prop. 1961: 181, förutsätts i promemorian skola regleras

i sjukvårdsstadgan och en särskild instruktion för tjänsteläkare. Anledning

saknas därför att här närmare redovisa promemorians innehåll i denna del.

Namnas må blott, att man i promemorian utgår från att provinsialläkares

nuvarande skyldighet att om han förordnas därtill vara verksläkare vid

statsförvaltningen skall upphöra. Någon reglering motsvarande föreskriften

i statens allmänna avlöningsreglemente, enligt vilken provinsialläkare är

skyldig att bestrida befattning eller uppdrag som läkare dels vid vissa sjuk-

vårdsanstalter i distriktet dels inom dispensärvård samt förebyggande

mödra- och barnavård, anses inte heller böra meddelas, eftersom det här

praktiskt taget uteslutande är fråga om befattningar eller uppdrag i de nya

huvudmännens tjänst. När det gäller stadsdistriktsläkarna framhålls i pro­

memorian, att det är naturligt att staden kan vilja taga läkaren i anspråk

for primärkommunala uppgifter, särskilt om det i staden inte finns någon

annan kommunal läkare än denne. I många fall torde det också vara syn­

nerligen lämpligt att så sker. Läget kan vara sådant att göromålen såsom

stadsdistriktsläkare inte kräver läkarens hela arbetstid, t. ex. beroende på

god tillgång på privatpraktiserande läkare. Lagstiftningen bör enligt prome­

morian inte innehålla någon förpliktelse för stadsdistriktsläkare att åtaga

sig kommunala uppdrag vid sidan av sina tjänsteläkaruppgifter men får å

andra sidan inte heller lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sins­

emellan överenskommer om en dylik kombination.

I promemorian konstateras, att förfarandet vid tillsättning

av de här aktuella läkartjänsterna har behandlats i prop. 1961:

181 endast såvitt avser provinsialläkare. Dessa skall sålunda också i fort­

sättningen tillsättas av Kungl. Maj :t sedan medicinalstyrelsen upprättat för­

slag upptagande de fyra mest meriterade sökandena och — efter att ha be­

rett landstinget tillfälle att yttra sig — även avgivit förord för en av dem

som upptagits på förslaget.

Beträffande tillsättningsförfarandet för tjänst som biträdande provinsial­

läkare föreslås i promemorian att det anpassas efter vad som gäller för mot­

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1962

31

svarande befattning på sjukhus, dvs. biträdande överläkare. Det skulle

innebära, att sjukvårdsstyrelsen tillsätter tjänsten sedan av medicinalsty­

relsen utsedda sakkunniga uppgjort förslag upptagande de tre mest merite­

rade sökandena. Sjukvårdsstyrelsens förordnande bör enligt promemorian

gälla tills vidare och inte såsom vid tillsättning av biträdande överläkare

tidsbegränsas till sex år.

För närvarande förekommer i icke obetydlig omfattning att medicinal­

styrelsen förordnar extra läkare att biträda i provinsialläkardistrikt vid till­

fälligt behov av ytterligare läkarkraft. Möjlighet att åstadkomma sådan för­

stärkning måste enligt promemorian finnas även i fortsättningen, varför

extra provinsialläkare föreslås kunna anställas i samma ordning som annan

extra läkare å sjukhus än sådan som skall fullgöra överläkargöromål. Detta

innebär, att anställningsförfarandet blir detsamma som beträffande biträ­

dande provinsialläkare, dock att medicinalstyrelsen får rätt att medge be­

frielse från skyldigheten att ledigförklara tjänsten och inhämta sakkunnig­

förslag.

I promemorian påpekas, att det enhetliga huvudmannaskapet för den

öppna och den slutna vården även öppnar nya möjligheter för ett utbyte av

läkarkrafter mellan de båda vårdområdena. Hittills har en olycklig isole­

ring i detta hänseende rått mellan dem. Några författningsmässiga hin­

der för att förordna en sjukhusläkare att upphålla en läkartjänst i distrikt

och vice versa bör sålunda icke föreligga. Ehuru i princip extra pro­

vinsialläkare lika litet som extra läkare å sjukhus bör få anställas utan

medicinalstyrelsens tillstånd, bör dock en underläkare eller extra sjukhus­

läkare utan medicinalstyrelsens tillstånd få förordnas såsom extra provin­

sialläkare, dvs. såsom biträde åt en provinsialläkare. Så kan bli behövligt

t. ex. vid en tillfällig anhopning av arbete inom ett distrikt samtidigt som

ett sjukhus med en större läkarstab har lättare att för en kortare tid av­

stå en av sina underordnade läkare. I princip bör detsamma gälla även

omvänt. I dessa fall förutsättes sålunda en bedömning om var läkarbehovet

är störst. Vid sådana tillfälliga överflyttningar av läkare från det ena vård­

området till det andra bör ej gälla skyldighet att ledigförklara eller att in­

hämta sakkunnigförslag rörande tjänstens tillsättande.

Den nuvarande ordningen för tillsättning av stadsdistriktsläkare bör en­

ligt promemorian kunna förenklas betydligt. Man bör helt kunna tillämpa

samma ordning som gäller för andra stadens befattningshavare. Medicinal­

styrelsen bör ej betungas med att regelmässigt yttra sig om sökandenas be­

hörighet. Om särskilda behörighetskrav anses erforderliga, bör de bestäm­

mas på sådant sätt, att de kan prövas och bedömas även av annan än den

högsta medicinska myndigheten. Lämpligt synes vara, att länsläkaren eller

motsvarande förste stadsläkare avger yttrande om sökandenas kompetens

innan tillsättning sker. Tillsättande myndighet bör vidare i stad som utgör

eget sjukvårdsområde naturligen vara sjukvårdsstyrelsen och i annan stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

32

hälsovårdsnämnden. Om stadsfullmäktige vill förbehålla sig att själva till­

sätta tjänsterna, bör hinder härför dock ej möta.

I den nya lagen upptages enligt förslaget bestämmelser om indelning

av sjukvårdsområde i sjuksköters k edi strikt och

barnmorskedistrikt.

\ ad beträffar distriktssköterskorna gäller f. n. enligt kungörelsen angå­

ende statsbidrag till distriktsvård att varje landstingskommun skall vara

indelad i distrikt för sådan vård och att plan för vården skall godkännas av

medicinalstyrelsen. I promemorian anses det med den utveckling distrikts-

vården numera tagit iute vara erforderligt att kräva medicinalstyrelsens

godkännande av distriktsindelningen utan man menar att indelningen bör

kunna beslutas av sjukvårdsstyrelsen. Någon anledning att närmare reglera

sjuksköterskeorganisationen i de landstingsfria städerna finns inte enligt

promemorian. Dessa städer har därför föreslagits skola undantagas från

skyldigheten att indela sina områden i sjuksköterskedistrikt.

Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor utgör varje sjukvårdsom­

råde ett barnmorskedistrikt men medicinalstyrelsen äger förordna, att

landstingsfri stad och annat område med tillgång till centralt belägen för-

lossningsanstalt skall undantagas från distriktsindelningen. Antalet di­

striktsbarnmorskor i varje landstingskommun bestämmes av medicinal­

styrelsen efter förslag av huvudmannen. Denne skall anvisa distriktsbarn-

morska visst område inom distriktet, där hon i första hand skall utöva sin

verksamhet. Med dessa bestämmelser har man åsyftat att klarlägga att

distriktsbarnmorskorna är skyldiga att vid behov tjänstgöra inom huvud­

mannens hela område. Samma resultat kan enligt promemorian vinnas, om

det huvudsakliga verksamhetsområdet kallas distrikt och i samband där­

med stadgas skyldighet för distriktsbarnmorska att vid behov tjänstgöra

utom distriktet. I promemorian uttalas att anledning saknas att ha annat

distriktsbegrepp för barnmorskor än för läkare och sjuksköterskor. Samma

regler anses kunna gälla för indelningen i sjuksköterske- och barnmorske­

distrikt. Dock bör undantag av visst område från indelningen i barnmorske­

distrikt kunna göras även i fortsättningen, varvid det bör få ankomma på

sjukvårdsstyrelsen att besluta härom.

Vad slutligen angår de fristående poliklinikerna, vilka enligt

den i promemorian uttalade uppfattningen skulle komma att omfattas av-

sjukvårdslagen, representerar dessa, om man bortser från könspolildini-

kerna, endast en undantagsvis förekommande organisation. Det anses i

promemorian därför icke f. n. påkallat att tynga lagstiftningen med mera

ingående bestämmelser angående dessa utan vara till fyllest med en allmän

regel om att sådana må anordnas i enlighet med bestämmelser, som med­

delas av Kungl. Maj :t. Beträffande läkartjänsternas tillsättning bör dock

lagens allmänna regel i fråga om stadsdistriktsläkarna gälla, dvs. att sjuk­

vårdsstyrelsen tillsätter tjänsterna, i den mån icke stadsfullmäktige för-

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

33

behållit sig detta. Könspoliklinikerna, som nu regleras i lagen angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, bör enligt promemorian tills

vidare lämnas utanför den nya lagstiftningen. Bestämmelserna rörande

dessa polikliniker torde visserligen vara i behov av revision men härmed

bör lämpligen anstå i avbidan på resultatet av den allmänna översyn av

lagstiftningen angående smittsamma sjukdomar, som nyligen igångsatts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran den i de­

partementspromemorian förordade lagtekniska lösningen, som

innebär att de för regleringen av landstingens övertagande av tjänsteläkar-

väsendet erforderliga bestämmelserna inarbetas i sjukhuslagen och sjuk­

husstadgan samt att de på detta sätt utvidgade författningarna i fortsätt­

ningen benämns sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse den gjorda samarbet-

ningen av reglerna för den slutna och den öppna sjukvården och vill däri

se ett betydelsefullt steg mot en samlande reglering i lag och stadga av

hälso- och sjukvården.

I ett flertal remissyttranden förenas tillstyrkandena med uttalanden om

att den föreslagna formen för regleringen synes rationell och författnings-

mässigt innebär en betydande vinst.

Även när det gäller omfattningen av landstingens nya

skyldigheter ansluter sig flertalet remissinstanser i huvudsak till

den i departementspromemorian gjorda bestämningen. I åtskilliga yttranden

görs dock invändningar eller preciseringar i denna del.

Uttalandet att den nya lagen bör avse inte blott den egentliga läkarvår­

den utan den öppna sjukvården i dess helhet vinner instämmanden eller

lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet, Sve­

riges läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeför-

bundet, legitimerade sjukgymnasters riksförbund samt de hörda förvalt­

ningsutskotten och hälso- och sjukvårdsstyrelserna. Medicinalstyrelsen fin­

ner det därvid angeläget att konstatera att till sjukvård hänföres jämväl

medicinska åtgärder för att återföra skadade och sjuka till arbetslivet,

s. k. rehabilitering.

En avvikande mening har däremot svenska landstingsförbundet, som

anser det ligga närmast till hands att i lagen intaga endast sådana nya be­

stämmelser, som hänför sig till provinsialläkarväsendet. Enligt förbundet

kan det ifrågasättas, om det överhuvudtaget är erforderligt med en laglig

reglering av ansvaret för den underordnade medicinalpersonalens arbete.

Visserligen, konstateras i yttrandet, föreligger sådan reglering i fråga om

barnmorskeväsendet, och distriktsvården har sedan många år organiserats

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 122

34

av landstingen. Annorlunda ställer det sig däremot med sjukgymnasterna,

framhåller förbundet och fortsätter härom.

Någon definitiv organisationsform för denna vård finns ej, och den för­

söksverksamhet som pågått inom några landsting har knappast, på grund

av bristen på sjukgymnaster, fatt en sådan omfattning, att man kan draga

någia bestämda slutsatser. Blir det nu i enlighet med förslaget en obliga-

torisk uppgift för landstingen att tillhandahålla sådan vård, kommer krav

forvisso att resas på en snar utbyggnad av denna vårdform. Detta är emeller­

tid omöjligt, då som nämnts betydande brist på sjukgymnaster råder. Den

hittillsvarande utbildningen sker i statlig regi men den har icke sådan ka­

pacitet, att den ens förmått att täcka den slutna vårdens behov. Skall sjuk­

gymnasternas verksamhet i öppen vård bli en obligatorisk uppgift för lands­

tingen, måste det kravet ställas, att utbildningen av sjukgymnaster snabbt

okas, så att landstingen verkligen bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt

fullgöra denna uppgift.

Förbundet ställer i detta sammanhang också frågan huruvida t. ex. ar­

betsterapeuter, verksamma i öppen vård, är att hänföra till medicinalper-

sonal i lagförslagets mening och om till äventyrs även den mottagnings-

hjälp, som landstingen skall ställa till provinsialläkarnas förfogande, är

att hänföra till samma kategori.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund framhåller också att den öpp­

na sjukgymnastiska verksamheten f. n. är synnerligen bristfällig. Förbun­

det förklarar, att denna verksamhet i största utsträckning måste bygga på

privatpraktiserande sjukgymnaster men anser att, i den mån sådana ej

finns att tillgå, en subsidiär skyldighet för landstingen att svara även för

denna del av den öppna vården är både ofrånkomlig och angelägen.

Att de fristående poliklinikerna för öppen vård skulle omfattas av regle­

ringen finner svenska stadsförbundet och Örebro läns landstings förvalt­

ningsutskott helt opåkallat.

I motsats härtill kan nämnas, att svenska sjukhus förvaltningens tjänste­

mannaförbund ifrågasätter huruvida icke regler också borde ges för de

s. k. läkarcentralerna, i de fall dessa i någon form understöds av landsting.

Även legitimerade sjukgymnasters riksförbund kommer i sitt yttrande in

på den öppna sjukvård, som bedrivs vid sådana centraler.

Ingen invändning har gjorts mot förslaget, att landstingens ansvar även

i fråga om den öppna vården utanför sjukhus skall aktualiseras blott i den

mån annan inte drar försorg därom. Tvärtom har denna begränsning fram­

hävts i ett flertal yttranden. Vad som i detta sammanhang tilldragit sig sär­

skilt intresse är frågan om landstingens ansvar för den öppna sjukvården

i städerna, som tillhör landsting. Svenska landstingsförbundet konstaterar

att, förutom att städer med mindre än 15 000 invånare avses omedelbart

mgå i det nya provinsialläkarväsendet, krav sannolikt kommer att fram­

ställas att den öppna sjukvården även i övriga landstingsstäder skall över­

föras i landstingsregi. Det är emellertid viktigt, framhåller förbundet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

35

denna övergång inte aktualiseras omedelbart. Sveriges läkarförbund för­

klarar att, med hänsyn till att landstingens faktiska ansvar för den öppna

vården i städerna enligt överenskommelse begränsats till städer med mindre

än 15 000 invånare, det icke kan komma i fråga att landstingens ansvar

utsträckes över denna gräns med mindre överenskommelse i varje enskilt

fall träffats med läkarförbundet. I anslutning härtill understryker för­

bundet uttalandet i departementspromemorian, att behovet av kommunalt

anställda läkare måste bedömas med beaktande av tillgången på praktise­

rande läkare och förbundet tillägger, att hänsyn därvid skall tagas även

till en förväntad utökning av denna läkarkategori. Södermanlands läns

landstings förvaltningsutskott finner det opåkallat att ålägga landstingen

ett sekundäransvar för den öppna vården i städer med 15 000 invånare

och däröver samt föreslår att lagen utformas så att dylikt ansvar inte kom­

mer att åvila landstingen.

Ställningstagandet i departementspromemorian att landstingens skyldig­

heter enligt den nya lagen inte skall omfatta förebyggande vård föranleder

inga kommentarer i flertalet remissyttranden. Uttryckliga instämmanden

görs i yttrandena från svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund

samt Östergötlands, Blekinge och Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Förstnämnda förvaltningsutskott konstaterar dock, att sett på längre

sikt — man får antaga att någon gränsdragning mellan sjukvård och före­

byggande vård icke blir möjlig samt att landstingets skyldighet att ombe­

sörja även denna verksamhet hör framdeles lagfästas. Svenska landstings­

förbundet gör i samband med sitt instämmande det uttalandet, att de i pro­

memorian föreslagna bestämmelserna om distriktssköterskor och distrikts-

barnmorskor, vilka i betydande omfattning är verksamma inom den före­

byggande vården, bör utgå och erforderlig reglering liksom hittills ske i

statsbidragsförfattning intill dess även den förebyggande vården omfattas

av sjukvårdslagen.

Medicinalstyrelsen anser för sin del tillräckliga skäl icke föreligga för be­

gränsningen beträffande den förebyggande vården och anför härom.

Styrelsen vill erinra om att den individuellt förebyggande vården under

de senaste decennierna med stöd av statsbidrag utbyggts tämligen jämnt

över hela landet enligt av statsmakterna godkända riktlinjer. Sålunda måste

såväl distrikts- och dispensärvården som den förebyggande mödra- och

barnavården numera anses ha vunnit erforderlig stadga för en laglig reg­

lering. Tvekan kan möjligen råda beträffande de s. k. allmänna hälsounder­

sökningarnas värde och utformning, på vilket område för närvarande eu

alltmera omfattande försöksverksamhet bedrives eller planeras av de lo­

kala huvudmännen, delvis i samverkan med staten. Enligt styrelsens upp­

fattning kommer en laglig reglering på detta område att i praktiken icke

medföra någon längre gående skyldighet för huvudmännen än vad den

medicinska utvecklingen i och för sig skulle medföra. Ur principiell syn­

punkt anser styrelsen emellertid det vara av vikt, att det led mellan den

allmänna hälsovården (omgivningshygienen) och den allmänna sjukvår­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

36

den den förebyggande vården utgör, får sin formella täckning. Styrel­

sen vill härvid särskilt understryka, att hälso- och sjukvården i det moder­

na samhallet ar så intimt sammanflätade, att ett särskiljande av dem ur

medicmsk synpunkt ter sig onaturlig. Styrelsen får därför föreslå, att det

nu föreliggande forslaget till sjukvårdslag kompletteras i detta hänseende.

Svensk sjuksköterskeförening finner det synnerligen beklagligt, att det

inte vård möjligt att genom en enhetlig hälso- och sjukvårdslag reglera

landstingens vårdskyldighet även beträffande den förebyggande vården.

Den förebyggande hälsovården och den öppna sjukvården kan och bör en­

ligt föreningens mening inte skiljas åt.

Vad som sagts i departementspromemorian om indelning av sjuk­

vårdsområdena i läkar di st rik t har föranlett särskilda uttalanden

endast från Södermanlands, Örebro och Hallands läns landstings förvalt­

ningsutskott.

De två förstnämnda utskotten förklarar, att det borde ha anförtrotts åt

sjukvårdsstyrelsen att besluta om distriktsindelningen.

Vidare hävdar Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, att

landstingets skyldighet att upprätta förslag till läkardistriktsindelningen

under alla förhållanden bör begränsas, såvitt gäller stad med 15 000 invå­

nare eller däröver. Slutligen framhåller utskottet i detta sammanhang vik­

ten av att hela det geografiska område, vars befolkning läkarna vid en

flerlakarstation skall betjäna, görs till ett läkardistrikt. Befolkningens be­

hov att mot taxebunden ersättning fritt kunna välja mellan läkarstationens

olika läkare, som lämpligen bör ha något olika medicinsk inriktning, till­

godoses endast på detta sätt.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser det ej nödvändigt att

läkardistriktsindelningen fastställs av statlig myndighet utan menar att

det statliga inflytandet bör kunna begränsas till att medicinalstyrelsen eller

annan statlig myndighet för varje budgetår anger antalet läkartjänster per

landstingskommun, som statsbidrag kommer att utgå till. Utskottet finner

det därutöver erforderligt med ett klargörande huruvida i landstingens

distriktsindelning skall ingå landstingsstäderna med mer än 15 000 invå­

nare. Utskottet anför vidare i denna del.

Här uppställer sig frågan hur situationen blir om en sådan stad efter

övergången den 1/7 1963 ökar sitt invånarantal och överskrider den nyss-

namnda siffran. Skall då ånyo en omreglering äga rum och staden föras

utanför den aktuella distriktsindelningen? På samma sätt frågar man sig

hur situationen blir om en stadsläkare i en stad av nyssnämnt slag icke vill

overga till provinsialläkartjänst, men stadens önskan är att så skall ske

Man kan uppenbarhgen i sådant fall icke handla tvångsvis såvitt icke ve-

derborandes anställningsförhållanden innehåller skyldighet för honom att

övergå till provinsialläkartjänst eller annan befattning hos annan huvud-

man an staden. Staden, som visserligen måste tagas in i landstingens di­

striktsindelning, torde då icke kunna få provinsialläkare förrän vid uun-

kommande ledighet å stadsläkartjänsten,

”

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

37

Beträffande tjänsteläkarnas benämning och ställning

framföres vissa synpunkter av svenska landskommunernas förbund, Sve­

riges läkarförbund samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvalt­

ningsutskott.

Svenska landskommunernas förbund anför sålunda, att det kan ifråga­

sättas, om det i nuvarande utvecklingsskede mot en enhetlig kommuntyp

kan vara lämpligt att införa benämningen stadsdistriktsläkare och att i

vissa hänseenden göra åtskillnader i den författningsmässiga regleringen

av sådan tjänst och tjänst som provinsialläkare.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att man i samband med

bytet av huvudman bort införa den riktigare benämningen distriktsläkare

för alla tjänsteläkare.

Sveriges läkarförbund hyser stor tveksamhet beträffande lämpligheten

av att i ett och samma distrikt ha två jämställda provinsialläkare och vill

för sin del förorda den lösningen vid en tvåläkarstation, att en av läkarna

är provinsialläkare och chef för stationen medan den andre har ställning

av biträdande provinsialläkare.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott finner däremot en så­

dan organisation föga lämplig och framhåller, att en tjänst som biträdande

provinsialläkare torde bli mindre attraktiv än en provinsialläkartjänst.

Åtskilliga remissinstanser har gjort uttalanden rörande tjänstelä­

karnas åligganden. Då regleringen i denna del bör ske i administra­

tiv ordning, redovisas här blott sådana synpunkter, som kan anses vara av

principiell betydelse.

Medicinalstyrelsen har ägnat betydande utrymme åt frågan hur tjänste­

läkares skyldighet att meddela sjukvård bör regleras. Styrelsen konstaterar,

att utvecklingen helt formlöst lett till att allmänheten spontant sökt den

tjänsteläkare, som varit lättast åtkomlig med hänsyn till kommunikations­

möjligheter m. m., och att läkaren i regel tagit emot vårdsökanden, oavsett

om denne varit bosatt eller eljest vistats inom område som omfattats av

läkarens sjukvårdsskyldighet. Detta smidiga förfarande är enligt styrel­

sens mening så värdefullt att författningsregleringen bör anpassas därefter.

Däremot anser styrelsen skyldigheterna beträffande jourtjänsten och tjäns-

teläkaruppgifterna endast böra avse distriktet.

Den i departementspromemorian intagna ståndpunkten att någon mot­

svarighet inte erfordras till stadgandet i statens allmänna avlöningsregle-

mente om skyldighet för provinsialläkare att bestrida befattning som läka­

re vid vissa sjukvårdsanstalter och inom viss förebyggande vård föranleder

invändningar från svenska landstingsförbundet och de flesta av de förvalt­

ningsutskott som yttrat sig. Man hemställer, att skyldigheterna i fråga även

i fortsättningen blir författningsregleradc och framhåller därvid, att det

synes tveksamt huruvida den som innehar tjänst hos landstinget på grund

av kunglig fullmakt eljest är skyldig att åtaga sig ytterligare uppdrag hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

38

huvudmannen. Ett förvaltningsutskott ifrågasätter om ej skyldigheten att

vara anstaltsläkare borde utsträckas till att gälla även andra anstalter än

sjukvårdsanstalter, t. ex. fängelser.

I fråga om möjligheten för stad att taga stadsdistriktsläkare i anspråk

även för primärkommunala uppgifter understryker svenska stadsförbundet

den i departementspromemorian uttalade uppfattningen, att lagstiftningen

ej bör lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sinsemellan överens­

kommer om en kombination av tjänsteuppgifter. Socialstyrelsen vill gå än

längre med hänsyn till den i olika lagar stadgade skyldigheten för kommu­

nala myndigheter att anlita läkare. Styrelsen menar sålunda, att man bör

överväga att föreskriva skyldighet för tjänsteläkare att, om annan läkare

ej finns att tillgå, stå till de kommunala myndigheternas förfogande.

Den i departementspromemorian föreslagna utvidgningen av huvudman­

nens skyldighet enligt sjukhuslagen att inhämta medgivande av

medicinalstyrelsen för att inrätta läkartjänst eller

anställa extra läkare till att även omfatta tjänsteläkarna finner

svenska stadsförbundet omotiverad i vad avser de landstingsfria städerna,

varför förbundet avstyrker förslaget i denna del. Förbundet konstaterar

med tillfredsställelse, att några författningsmässiga hinder inte kommer att

föreligga mot att för kortare tid förordna en sjukhusläkare att uppehålla

läkartjänst i öppen vård och vice versa. Medicinalstyrelsen föreslår att den

tid sådant förordnande får avse preciseras till högst tre månader under ett

och samma kalenderår.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att möjligheten att an­

ställa läkare inom den öppna vården som extra läkare på sjukhus inte, så­

som enligt förslaget, skall avse blott extra provinsialläkare utan även ordi­

narie provinsialläkare och biträdande provinsialläkare.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om inte i sjuk­

vårdslagen borde finnas en bestämmelse, som gör det möjligt för sjukvårds­

styrelserna att även mot vederbörandes vilja föreskriva skyldighet för så­

dana läkare att i trängda lägen tjänstgöra på annan tjänst än sin egen i

provinsialläkardistrikt eller vid sjukhus.

Sveriges läkarförbund bär intet att erinra mot att en underläkare eller

extra läkare utan medicinalstyrelsens medgivande får förordnande som

extra provinsialläkare eller omvänt, men förbundet understryker kraftigt

att någon skyldighet för läkaren att mottaga dylikt förordnande inte kan

accepteras.

De i lagförslaget upptagna bestämmelserna rörande förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare har godtagits av de flesta re­

missinstanserna. När det gäller provinsialläkarna har dock från landstings-

håll i åtskilliga yttranden riktats erinringar mot tillsättningsförfarandet.

Svenska landstingsförbundet förklarar sålunda, att förbundet visserligen

ansett sig kunna som en övergångsform acceptera den föreslagna ordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

39

men att det naturliga synes vara, att man kommer fram till ett enhetligt

tillsättningsförfarande för den öppna och den slutna vårdens läkare, varvid

den för tillsättning av biträdande provinsialläkare förordade ordningen

erbjuder en framkomlig väg. De flesta av de hörda förvaltningsutskotten

uttalar sig i samma riktning, varvid Södermanlands och Örebro läns lands­

tings förvaltningsutskott framhåller såsom orimligt, att huvudmannen icke

ens tillagts rätten att avge förord. Malmöhus läns landstings hälso- och

sjukvårdsstyrelse förutsätter, att med den i lagförslaget stadgade rätten

för landstinget att yttra sig över medicinalstyrelsens förslag till besättande

av en provinsialläkartjänst i verkligheten avses, att sjukvårdsstyrelsen skall

äga förorda viss på förslaget upptagen person till tjänsten.

Endast en remissinstans, nämligen Sveriges läkarförbund, har gjort in­

vändningar mot de regler, som enligt departementspromemorian bör gälla

för tillsättning av biträdande provinsialläkare. Förbundet anser att tillsätt­

ningen skall ske i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat förslag

samt sjukvårdsstyrelsen efter direktionens och vederbörande provinsial­

läkares hörande avgivit förord, medicinalstyrelsen förordnar innehavare

av tjänsten. Förbundet har intet att erinra mot att biträdande provinsial­

läkare förordnas tills vidare medan däremot svenska landstingsförbundet

samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott häv­

dar, att förordnandetiden i likhet med vad som gäller lör biträdande över­

läkare bör vara sex år.

Departementspromemorians regler rörande indelning av sjukvårds­

område i sjuksköterske- och barnmor sked i strik t har för­

anlett särskilda uttalanden av ett mindre antal remissinstanser. Söderman­

lands och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt svenska barnmorskeförbundet

förklarar sig uttryckligen gilla förslaget. Förstnämnda förvaltningsutskott

framhåller därvid som särskilt tillfredsställande att distriktsindelningen

anförtrotts åt sjukvårdsstyrelserna. Barnmorskeförbundet grundar däremot

sitt instämmande på det förhållandet, att enligt promemorian samma di-

striktsindelningsbegrepp skall gälla för såväl barnmorskor som sjukskö­

terskor inom den öppna vården.

Kritiska synpunkter framföres i denna fråga av svenska landstingsför­

bundet, Örebro läns landstings förvaltningsutskott och svensk sjuksköter-

skeförening. Landstingsförbundet och förvaltningsutskottet anser, att det

bör överlämnas åt landstingen att avgöra om de vill dela upp sjukvårds­

området i särskilda distrikt. Med särskild skärpa vänder sig utskottet mot

bestämmelserna om indelning i barnmorskedistrikt. Utskottet finner det

uppenbart, att den nuvarande distriktsbarnmorskeorganisationen bör av­

vecklas så snart det kan ske, varför det måste anses i hög grad olämpligt

att inskriva regler om denna organisation i en ny sjukvårdslag. Svensk

sjuksköterskeförening anser det önskvärt, att medicinalstyrelsen alltfort

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

skall godkänna distriktsindelningen. Föreningen hävdar vidare bestämt, att

frågan om distriktssköterskas skyldighet att tjänstgöra i annat distrikt bör

regleras i tjänstereglemente efter förhandlingar mellan parterna.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Departementschefen

Genom riksdagens godtagande av prop. 1961: 181 har grunden lagts till

en väsentlig reform på hälso- och sjukvårdens område. Riksdagsbeslutet

innebär bl. a., att huvudmannaskapet för tjänsteläkareväsendet från och

med den 1 juli 1963 överföres från staten till landstingen. Därmed får lands­

tingen vid sidan av sitt ansvar för den slutna kroppssjukvården i princip

även ansvaret för all öppen sjukvård. Detta möjliggör en samordning av

resurserna inom de olika vårdformerna, som utöver betydande rationalise­

ringsvinster bör medföra ökade möjligheter att tillgodose allmänhetens

sjukvårdsbehov. Genom riksdagsbeslutet har också godtagits mellan be­

rörda parter träffade överenskommelser om villkoren för reformen. Dessa

villkor avser bl. a. omfattningen av landstingens ansvar och förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare. Andra frågor som blivit prövade av riks­

dagen i detta sammanhang gäller statens kvarstående befogenheter med av­

seende å organisationen samt ordningen för indelning i tjänsteläkardistrikt.

Den fråga jag nu upptagit till behandling avser den författningsmässiga

reglering, som erfordras för reformens genomförande. I det inom inrikes­

departementet upprättade och därefter remissbehandlade förslaget till så­

dan reglering har de av riksdagen beslutade villkoren för reformen och öv­

riga härför erforderliga bestämmelser infogats i sjukhuslagen, som i sam­

band därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslag. Denna lagtekniska

lösning har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. I sam­

band med att förslag till ny sjukhuslag förelädes 1959 års riksdag uttalade

jag sympati för tanken att man en gång skulle nå fram till en enhetlig sjuk­

vårdslag, som skulle reglera både öppen och sluten vård och såväl somatisk

som mental sjukvård. Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att

det redan nu blivit möjligt att realisera detta önskemål.

Röster har inte saknats för tanken, att man skulle gå ännu längre när

det gäller omfattningen av landstingens i lag reglerade

skyldigheter. Ett par remissinstanser har sålunda uttalat, att man i

detta sammanhang borde ålägga landstingen ansvar även för den förebyg­

gande vården. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den individuella

hälsovården och sjukvården, ter det sig även för mig som en naturlig ut­

veckling att landstingen får legalt ansvar för all samhällelig verksamhet på

båda dessa områden. I vad avser den väl etablerade förebyggande verksam­

het som bedrivs inom ramen för distriktsvården, dispensärvården samt den

förebyggande mödra- och barnavården skulle enligt min mening hinder

heller inte möta att redan nu lagfästa landstingens ansvar. Vad beträffar

41

skolhälsovården, som också i betydande utsträckning innefattar förebyggan­

de åtgärder, har statsmakterna däremot så sent som i samband med ställ­

ningstagandet till tjänsteläkarreformen stannat för att ansvaret tills vidare

skall ligga kvar på primärkommunerna. Till förebyggande vård är vidare

att hänföra allmänna hälsoundersökningar av olika slag, ett område där

f. n. en livlig försöksverksamhet pågår. Innan större klarhet vunnits be­

träffande värdet av sådana undersökningar och i vilka former de bör ske,

synes mig landstingen inte böra åläggas skyldighet att ombesörja före­

byggande vård av detta slag. Även på områden, som landstingen uppenbart

inte bör ha att svara för, vidtages individuellt inriktade åtgärder för att

förebygga ohälsa, exempelvis inom arbetarskyddet. Ett allmänt ansvar för

förebvggande vård kan således inte läggas på landstingen förrän närmare

bestämts vad som skall inbegripas i denna vårdform. Förutsättningar för

en sådan bestämning saknas enligt min mening f. n. Jag ansluter mig där­

för till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian och god­

tagits av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landstings­

förbundet, att landstingens skyldigheter enligt lag f. n. bör begränsas till

att avse sjukvård. Den reglering som i dagens läge anses erforderlig för

landstingens handhavande av förebyggande vård bör sålunda tills vidare

ske vid sidan av sjukvårdslagen.

Om landstingens ansvar enligt lagen sålunda begränsas till sjukvård, bör

det å andra sidan omfatta all sådan vård, oavsett i vilken form och av vilken

personal vården meddelas. I den mån behov föreligger av t. ex. sjukgymnas­

ter och arbetsterapeuter, anställda i samhällets tjänst för sjukvård, bör det

alltså i princip ankomma på landstingen att tillgodose detta behov. Givet

är att landstingens möjligheter att tillhandahålla sådan liksom annan vård

är beroende av tillgången på utbildad personal. I dagens bristsituation kan

sålunda någon egentlig utbyggnad av den vård, som meddelas av nämnda

personalkategorier, inte komma till stånd.

Någon närmare reglering av annan öppen sjukvård än sådan som utövas

av tjänsteläkare finner jag däremot, i likhet med svenska landstingsför­

bundet, inte erforderlig. Regleringen bör kunna utformas analogt med vad

som skett för den slutna vården i sjukhuslagen, där särskilda bestämmelser

intagits såvitt avser läkarna medan beträffande annan personal endast

stadgats att den personal skall finnas anställd, som i övrigt erfordras för

att god vård skall kunna meddelas. Med en så utformad reglering får lands­

tingen full frihet att organisera den vid sidan av tjänsteläkarväsendet erfor­

derliga öppna sjukvården på sätt landstingen finner lämpligast. Anledning

saknas därför alt i sjukvårdslagen intaga bestämmelser om distriktsskö­

terskor eller distriktsbarnmorskor samt om indelning i s j u k s k ö-

terske- och barnmorskedistrikt. Sådana bestämmelser kom­

mer, i den mån de över huvud anses behövliga, endast att återfinnas i regle­

ringen av den förebyggande vården. Sjukvårdslagstiftningen kommer en-

4

- llihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

42

Hgt det anförda att avse även öppen vård för barnsbörd. Med hänsyn härtill

kan förordningen om distriktsbarnmorskor, i vilken denna vård f. n. regle­

ras, utgå. Med den utformning av lagstiftningen som jag förordar följer

vidare, att landstingen och de landstingsfria städerna är oförhindrade att

tillhandahålla öppen vård vid fristående polikliniker eller i

andra former, som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder kan så­

lunda utgöia alternativ till eljest nödvändig utvidgning av tjänsteläkarorga-

nisationen.

Enligt den av riksdagen godtagna överenskommelsen om villkoren för

tjänsteläkarreformen skall landstingens ansvar för den öppna

sjukvården utanför sjukhusen aktualiseras blott i den män

annan inte drar försorg om vården. Såsom framhållits i de­

partementspromemorian leder denna begränsning till att storleken av lands­

tingens personalorganisation för den öppna sjukvården blir beroende på

omfattningen av den vård som lämnas av privatpraktiserande läkare, sjuk­

gymnaster m. fl. Dock måste i varje läkardistrikt finnas åtminstone en

tjänsteläkare för att fullgöra sådana uppgifter, för vilka tjänsteläkare en­

ligt särskilda författningar skall anlitas. Nämnda överenskommelse innebär

vidare, att landstingen inte behöver tillhandahålla tjänsteläkare i lands-

tingsstäder med 15 000 invånare eller däröver, i den mån staden själv har

läkare anställd för att meddela öppen vård utanför sjukhus och fullgöra

de särskilda tjänsteläkaruppgifterna. I anledning av vad Sveriges läkar-

törbund anfört i detta sammanhang vill jag förklara, att överenskommelsen

enligt min mening bör tillämpas så att landstingen inte anställer läkare för

tjänstgöring såsom tjänsteläkare i stad av nyssnämnda slag förrän det

efter överläggningar mellan berörda parter konstaterats, att läkarvården i

fråga är otillfredsställande tillgodosedd. Även det fall att stad som tillhör

landsting själv handhar tjänsteläkarväsendet bör regleras i sjukvårdslagen,

lämpligen genom hänvisning till vad som stadgas beträffande motsvarande

verksamhet i landstingsfri stad.

Vad som anförts av vissa remissinstanser rörande tjänsteläkarväsendet

i städer, som tillhör landsting, leder mig också in på frågan om indel­

ningen av sjukvårdsområdena i läkardistrikt. Riksda­

gens beslut i anledning av prop. 1961:181 innebar i detta hänseende, att det

skulle ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen

för den öppna vård utanför sjukhusen, som ombesörjes av landstingskom­

mun. Det förutsattes därvid i propositionen, att landstingen skulle svara

för att plan upprättades för denna indelning samt att städer med mindre

än 15 000 invånare skulle omfattas av planen. Större städer som redan f. n.

ingår i provinsialläkarorganisationen skall givetvis kvarstå i denna. I god

tid före tjänsteläkarreformens ikraftträdande den 1 juli 1963 måste så­

lunda landstingen för medicinalstyrelsen ange vilka städer som skall ingå

i landstingens distriktsorganisation och hur dessa bör infogas i distrikts­

indelningen. Landstingen får för detta ändamål göra en förhandsbedöm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

43

ning av vilka städer som vid nämnda tidpunkt kan antagas ha ett invånar­

antal av 15 000, varvid självfallet några krav på exakthet i bedömningen

inte kan uppställas. Den omständigheten att en stad som inlemmats i

landstingets distriktsorganisation senare uppnår invånarantalet 15 000 för­

anleder givetvis i och för sig ingen omreglering, eftersom staden måste ha

egen tjänsteläkare innan förutsättningar föreligger för en begränsning av

landstingets ansvar med avseende å staden. Å andra sidan synes efter

tjänsteläkar ref ormens ikraftträdande stad med mer än 15 000 invånare

inte böra intagas i landstingets distriktsorganisation förrän av staden an­

ställd läkare, som fullgör på tjänsteläkare ankommande göromål, lämnar

sin anställning och tjänsten i samband därmed indrages. Stad utanför lands­

tingets distriktsorganisation bör anses utgöra ett läkardistrikt, om inte sta­

den beslutat att dess område skall vara indelat i flera distrikt. De lands-

tingsfria städerna bör — sedan Gävle och Hälsingborg från och med den 1

januari 1963 återinträtt i landstingskommunen -— alltid indelas i läkar­

distrikt, vilken indelning dock icke behöver fastställas av medicinalstyrelsen.

Förslaget i departementspromemorian att de landstingsanställda

tjänsteläkarna skall i sjukvårdslagen benämnas provinsial­

läkare, biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare samt de

stadsanställda stadsdistriktsläkare synes mig böra godtagas. Visserligen

kunde det förefalla rationellt att nu införa en enhetlig benämning för båda

kategorierna, exempelvis distriktsläkare, men jag anser detta inte utgöra

tillräckliga skäl för att ändra beteckningen provinsialläkare, som läkarna

i fråga själva önskar behålla och som har gammal hävd. Och att benämna

tjänsteläkarna i städerna provinsialläkare vore — särskilt när det gäller

de landstingsfria städerna — att helt bortse från ordets språkliga inne­

börd. Eftersom de olika beteckningarna inte avser att skilja mellan läkare

i landskommun och stad utan mellan landstingsanställda och primär-

kommunalt anställda läkare, kan jag inte heller finna den invändning mot

de skilda benämningarna bärande, som svenska landskommunernas för­

bund gjort under hänvisning till utvecklingen mot en enhetlig kommun­

typ. Jag förordar således att tjänsteläkarna i sjukvårdslagen benämns

respektive provinsialläkare och stadsdistriktsläkare. Såsom anförts i pro­

memorian föranleder detta nya tjänsteläkarbegrcpp vissa ändringar i lagen

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nykter-

hetsvård och hälsovårdsstadgan, men förslag till dessa ändringar avser jag

att anmäla i senare sammanhang.

Sjukvårdslagen bör möjliggöra olika alternativ för tjänsteläkar-

organisationen inom ett läkardistrikt i landstingskommun.

Möjligheter bör sålunda finnas för huvudmannen att anordna två- eller

flerläkarstationer antingen med två eller flera jämställda provinsialläkare

eller med en provinsialläkare som chef för stationen och biträdande pro­

vinsialläkare under honom. Vid utformningen av organisationen bör dock

huvudmannen i enlighet med vad som anförts i prop. 1961: 181 vara bero­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

44

ende av medicinalstyrelsens medgivande till inrättande av läkartjänst, nå­

got som också gäller tjänsteläkarorganisationen i städerna. De möjligheter

till utbyte av läkare mellan den öppna och den slutna vården, som det

enhetliga huvudmannaskapet bör kunna medföra, synes på allt sätt böra

främjas. Såsom uttalats i departementspromemorian bör därför medicinal­

styrelsens medgivande inte krävas för ett tillfälligt förordnande för sjuk­

husläkare att tjänstgöra i den öppna vården och vice versa även utan att

fråga är om vikariat. Sjukhusläkare av alla kategorier bör sålunda kunna

förordnas till extra provinsialläkare och alla kategorier av läkare inom den

öppna vården bör kunna anställas såsom extra läkare vid sjukhus. Som

medicinalstyrelsen förordat bör för varje läkare gälla en maximitid av tre

månader per kalenderår för sådan utbytestjänstgöring. Någon skyldig­

het för läkare att tjänstgöra inom annat vårdområde än den egna tjänsten

tillhör anser jag däremot inte böra föreskrivas.

De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna rörande för­

farandet vid tillsättning av tjänsteläkare grundar sig

såvitt avser provinsialläkare på den av riksdagen godtagna överenskommel­

sen rörande tillsättningsförfarandet. Att nu frångå denna överenskommelse

anser jag inte kunna komma i fråga. Jag vill också med anledning av de

invändningar som under remissbehandlingen gjorts från landstingshåll i

denna del framhålla, att staten enligt villkoren för tjänsteläkarreformen

fortfarande i princip skall svara för lönekostnaderna samt att, om provin-

sialläkartjänster i mindre attraktiva distrikt skall kunna besättas, tillsätt­

ningsförfarandet för provinsialläkare måste utformas så att möjligheterna

till transport till tjänst inom annan landstingskommun framstår som goda

och att dessa möjligheter även tillvaratages. Vad beträffar tillsättningsför­

farandet för biträdande provinsialläkare synes det naturligt att detta an­

passas efter vad som gäller vid tillsättning av biträdande överläkare. För­

ordnandet för biträdande provinsialläkare synes dock inte böra tidsbegrän­

sas i lagen utan det bör få ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma

om förordnandet skall gälla för viss tid eller tills vidare. Anställandet av

extra provinsialläkare bör likaledes ske i samma ordning som motsvarande

sjukhusläkare.

tjänsteläkarnas åligganden bör på samma sätt som skett

beträffande sjukhusläkarna regleras i administrativ ordning. Jag inskrän­

ker mig därför till att här till sist något beröra vissa på detta område under

remissbehandlingen framförda synpunkter.

Givet är att tjänsteläkarens skyldigheter i allmänhet skall hänföra sig till

befolkningen och förhållandena inom hans distrikt. När det gäller uppgiften

att meddela sjukvård, har dock enligt vad medicinalstyrelsen upplyst den

ordningen utbildat sig, att läkaren i regel tagit emot vårdsökande, oavsett

varifrån denne kommit. Jag är ense med medicinalstyrelsen om att detta

smidiga förfarande i viss utsträckning bör ligga till grund för vårdskvldig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

45

hetens utformning. Tjänsteläkaren bör sålunda vara skyldig att meddela

sjukvård åt vårdsökande från angränsande distrikt, i den mån arbetsför­

hållandena inom hans distrikt tillåter det. Tillströmningen av sådana vård­

sökande till läkarmottagningen bör kunna regleras genom att läkaren endast

tar emot dem som förutbeställt tid. Som medicinalstyrelsen påpekat, bör

skyldigheterna beträffande jourtjänsten och de särskilda tjänsteläkarupp-

gifterna uteslutande hänföra sig till distriktet.

Enligt departementspromemorian bör provinsialläkarna sedan de över­

gått i landstingstjänst inte såsom nu ha någon författningsreglerad skyl­

dighet att åtaga sig befattning eller uppdrag som läkare vid vissa sjukvårds-

anstalter i distriktet och inom viss förebyggande vård. De i remissyttranden

från landstingshåll uttryckta önskemålen om fortsatt reglering av sådan

skyldighet kan jag inte biträda. Frågan om och på vilka villkor provinsial­

läkare skall vara skyldig att åtaga sig berörda befattningar eller uppdrag

bör behandlas som en förhandlingsfråga mellan parterna. Av samma skal

kan jag inte heller tillstyrka att tjänsteläkare, såsom socialstyrelsen för­

ordat, ålägges en allmän skyldighet att, om annan läkare ej finns att tillgå,

stå till de primärkommunala myndigheternas förfogande.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till sjukvårdslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

3. Specialmotivering

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § sjukhuslagen och i förhållande till denna'

har endast mindre jämkningar gjorts i 2 och 3 mom.

2

§.

■ ■ ■

-r.Ui

: . . , - .

, , ‘ i . , ! ' j . i

Paragrafen motsvarar 2 § sjukhuslagen.

I 1 mom. har i första stycket bibehållits definitionen å sjukhus med deri

preciseringen att därmed avses anstalt för ombesörjande av vård, som ford­

rar intagning å anstalt (sluten vård), varjämte tillagts ett andra stycke

upptagande en definition å öppen vård. Har i anslutning till läkarstation

inrättats ett antal vårdplatser för sluten vård blir stationen att anse som

sjukhus.

För att en person skall anses intagen på sjukhus brukar regelmässigt

förutsättas, alt han vistas där under natten. I departementspromemorian

upplyses emellertid att den ordningen alltmer börjat vinna tillämpning

inom vissa vårdområden att sjukhuspatient tillbringar natten i sitt hem.

Denna ordning bör enligt promemorian ej medföra, alt patienten inte anses

intagen på sjukhuset, under förutsättning att den omvårdnad han under

46

dagen erhåller på sjukhuset i huvudsak motsvarar den, som kommer öv­

riga intagna patienter till del.

Uttalandet i departementspromemorian hälsas med tillfredsställelse av

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, som konstaterar

att sjukkassan därigenom blir ansvarig för patientens vårdavgifter. Sveriges

läkarförbund har ingen erinran mot den gjorda tolkningen, såvitt avser

patienter på »dagsjukhus», men förutsätter att den, som är föremål för

utredning eller behandling på ett sjukhus öppna mottagning och som är

inkvarterad på s. k. patienthotell, ej är att betrakta som intagen. Örebro

lans landstings förvaltningsutskott förklarar, att även det förhållandet kan

bil aktuellt, att patienten tillbringar natten på sjukhuset men vistas utan­

för sjuhuset på dagen. Det synes utskottet angeläget, att frågeställningen

om patient skall anses vara intagen på sjukhus både vid dagsjukvård och

nattsjukvård närmare utvecklas, så att en enhetlig tillämpning kan komma

tdl stånd. Också Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser behov

finnas av en klarare definiering av begreppet intagen. Riksförsäkringsver­

ket framhåller, att uttalandet i promemorian i sak innebär en utvidgning

av begreppet sluten vård, som för sjukförsäkringens del skulle medföra

konsekvenser beträffande försäkrads rätt till ersättning för vård och rese­

kostnader. Ämbetsverket erinrar vidare om att frågan behandlas av den i

december 1961 tillkallade utredningen för översyn av sjukförsäkringslag-

stiftningen. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund förordar, att den

föreslagna utvidgningen av begreppet sluten vård får anstå till dess nämnda

utredning slutfört sitt arbete.

För egen del finner jag de redovisade synpunkterna på förslaget om ut­

vidgning av begreppet sluten vård klart ge vid handen, att frågan måste bli

föremål för särskild utredning, innan ställning kan tagas till den. Utred­

ningen för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen har fått i uppdrag att

snarast undersöka frågan och om möjligt framlägga förslag till dess lösning

utan att avvakta resultatet av utredningens övriga arbete. Med hänsyn här­

till bor forslaget nu inte föranleda någon ändring i den hittillsvarande in­

nebörden av begreppet sluten vård.

I 2 mom. har definitionen på huvudman utgått. Den anses inte erforder­

lig for sjalva lagen och hade eljest måst ändras att avse även förhållandena

inom den öppna vården utanför sjukhus. I övrigt har 2 mom. endast under­

gått den andringen, att den där nu förekommande termen sjukhus ersatts

med den i detta sammanhang korrektare termen sjuk vårdsanstalt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Denna paragraf, som innehåller den grundläggande regeln om lands­

tingens sjukvårdsskyldighet, motsvarar 3 § sjukhuslagen med den skillna­

47

den att vårdskyldigheten icke begränsats till sluten vård utan även om­

fattar öppen vård. Motiven till denna utvidgning har utförligt redovisats i

det föregående. Här skall blott tilläggas att till sjukvård ej hänföres tand­

vård.

I sitt remissyttrande har-

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

framhållit, att det uttryckligen måste anges att sjukvårdslagen tills vidare

ej medför någon ändring i fråga om ansvaret för den slutna mentalsjukvår­

den.

Med anledning härav -vill jag erinra om att jag i samband med sjukhus­

lagens tillkomst uttryckligen förklarade, att landstingen icke kommer att

påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården annat än efter föregående

utredningar och särskilda beslut av statsmakterna. Sjukvårdslagen innebär

sålunda inte, att landstingen åläggs några nya skyldigheter i fråga om den

slutna vården.

4§.

Paragrafen innefattar en påbyggnad av 4 § sjukhuslagen med bestäm­

melser om öppen vård utanför sjukhus. I samband med en sådan utvidg­

ning kan paragrafen ges en enklare konstruktion.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott

har fäst uppmärksamheten

på att det efter omformuleringen av paragrafen inte längre blir obligatoriskt

att tillhandahålla öppen vård å alla sjukhus som lämpar sig härför.

Härtill vill jag endast foga den kommentaren att, sedan landstingen ge­

nom 3 § ålagts skyldighet att ombesörja alla former av öppen vård, anled­

ning saknas att särskilt framhäva skyldigheten med avseende å den öppna

vården å sjukhus.

I sista stycket stadgas skyldighet för landstingen att för öppen läkarvård

utanför sjukhus indela sjukvårdsområdet i läkardistrikt. Föreskrifter rö­

rande ordningen för verkställandet av indelningen avses skola inflyta i en

av Kungl. Maj:t utfärdad sjukvårdsstadga. Synpunkter på indelningsfrågan

har redovisats i den allmänna motiveringen. Av denna framgår därjämte,

att landstingen är oförhindrade att tillhandahålla öppen vård utanför sjuk­

hus jämväl utom ramen för distriktsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Tillsyn

5 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § sjukhuslagen. Den utvidgning som

skett i förhållande till denna är föranledd av riksdagens beslut i anledning

av prop. 1961:181 att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsyn även

över tjänsteläkarverksamheten, men tillsynen har utan invändning från

remissinstansernas sida utsträckts att omfatta landstingens sjukvårdande

verksamhet överhuvudtaget.

Anordnande av sjukhus m. m.

6—7

§§.

Dessa paragrafer motsvarar 5 och 6 §§ sjukhuslagen, som oförändrade

överförts hit.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit att beteck­

ningarna sanatorium och epidemisjukhus skall bytas ut mot respektive

lungsjukhus och infektionssjukhus.

Även om vissa skal kan anföras för en ändring av sjukhuslagens termi­

nologi i berörda hänseende, anser jag att därmed bör anstå i avvaktan på

resultatet av den översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, som

verkställes av en av mig enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallad sak­

kunnig.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

8

§.

I paragrafen, som motsvarar 8 § sjukhuslagen, anges inte längre vilken

myndighet som skall utföra den i paragrafen avsedda prövningen utan hän­

visas endast till den ordning härför, soin Kungl. Maj :t bestämmer. Anled­

ningen härtill är att i prop. nr 79 till årets riksdag föreslagits en ändrad

ordning för prövningen, vilken ordning synes böra närmare regleras i ad­

ministrativ författning.

S jukvdrdsstyrelse

9 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § sjukhuslagen.

Departementspromemorian

I departementspromemorian anföres, att paragrafen efter utvidgningen av

sjukhuslagen kommer att föranleda ändringar med avseende å administra­

tionen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskeväsendet. Genom att

den öppna vårdens sjuksköterskor och barnmorskor inordnas i sjukvårds­

lagen kommer sålunda administrationen av dem att övergå från hälso-

vårdsstyrelsen till sjukvårdsstyrelsen. Då emellertid särskilda hälsovårds-

styrelser förekommer endast i ett fåtal landstingskommuner, får denna

ändring ingen större räckvidd. I anslutning härtill bör enligt promemorian

de hittillsvarande beteckningarna distriktsvårdsstyrelse och barnmorske-

styrelse utgå.

Remissyttrandena

Påpekandet i departementspromemorian rörande konsekvenserna för

sjukvårdsstyrelserna av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämp­

ningsområde föranleder ingen erinran, uttalar svenska landstingsförbundet.

En nackdel med den nya ordningen blir emellertid enligt Östergötlands läns

49

landstings förvaltningsutskott, att sjukvårdsstyrelsen får en ökad arbets­

belastning. Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att någon

organisatorisk förändring i fråga om distriktsvården och barnmorskeväsen-

det icke bör göras på grund av en ny sjukvårdslag. Svenska barnmorske-

förbundet förklarar, att ifrågavarande förändring från förbundets synpunkt

saknar intresse.

I anslutning till 2 mom. i förevarande paragraf yrkar Sveriges läkarför­

bund, att skyldighet stadgas för sjukvårdsstyrelsen att till sammanträde

med styrelsen, då ärende angående den öppna vården är avsett att före­

komma, kalla en av styrelsen för vass tid utsedd tjänsteläkare inom sjuk­

vårdsområdet. Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter,

om icke provinsialläkarväsendets överförande till landstingen rättvisligen

borde medföra en föreskrift av nyssnämnda innehåll.

Departementschefen

Som anförts i den allmänna motiveringen avses den öppna vården för

barnsbörd i fortsättningen skola regleras av sjukvårdslagstiftningen och

icke såsom f. n. av förordningen om distriktsbarnmorskor. Den hälsovårds-

styrelsen i förordningen tillagda uppgiften att i egenskap av barnmorske-

styrelse leda distriktsbarnmorskornas verksamhet kommer sålunda att över­

föras på sjukvårdsstyrelsen. Anledning synes därvid saknas att behålla

beteckningen barnmorskestyrelse.

Även distriktssköterskors sjukvårdande verksamhet kommer att om­

fattas av sjukvårdslagstiftningen och enligt förevarande paragraf admi­

nistreras av sjukvårdsstyrelsen.

Enligt min i den allmänna motiveringen deklarerade uppfattning skall

sjukvårdslagstiftningen nu inte avse den förebyggande vården, som därför

tills vidare i mån av behov får regleras vid sidan av denna lagstiftning.

De organisatoriska förändringar jag nu uppehållit mig vid kommer i ett

mindre antal landstingskommuner att medföra ökad arbetsbelastning för

sjukvårdsstyrelserna. Denna ökning blir dock av mindre betydelse jäm­

fört med den ökning av arbetsmängden, som i varje fall under en över­

gångstid kommer att följa med övertagandet av ansvaret för tjänsteläkar-

väsendet. Att från sjukvårdsstyrelsens ledning av den sjukvårdande verk­

samheten undantaga distriktssköterskors och distriktsbarnmorskors arbete

i den öppna sjukvården kan därför enligt min mening inte komma i fråga.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelsen skall enligt landstingslagen

kallas förste provinsialläkaren, och enligt sjukhuslagen skall en av styrel­

sen utsedd överläkare kallas till sammanträde, vid vilket ärende av större

vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma. Då landstingen nu

får ansvaret även för den öppna vården utanför sjukhusen, synes det lämp­

ligt att 2 mom. i förevarande paragraf ges en ändrad utformning. Till sam­

manträde vid vilket ärende av större vikt är avsett att förekomma bör vis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

50

serligen även i fortsättningen kallas läkarexpertis, men styrelsen bör där­

vid allt eftersom ärendet rör sjukhusväsendet eller den öppna vården utan­

för sjukhusen ha valmöjlighet mellan en överläkare och en tjänsteläkare.

Styrelsen bör alltså för viss tid utse en läkare av vartdera slaget inom sjuk­

vårdsområdet att på kallelse deltaga i styrelsens sammanträden.

Slutligen må anmärkas att i 3 mom. gjorts en förtydligande komplette­

ring.

10 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 10 § sjukhuslagen.

Direktion för sjukhus

11

§•

Paragrafen motsvarar 11 § sjukhuslagen.

Ändring har i förhållande till sistnämnda paragraf vidtagits i 1 och 2

mom. I 1 mom. första stycket har sålunda tillagts, att direktion utöver

sjukhusförvaltning kan anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjuk­

vården. Tillägget motiveras närmast därav, att det i vissa fall kan befinnas

ändamålsenligt att uppdraga förvaltningen av en läkarstation åt en sjuk­

husdirektion, särskilt om stationen ligger i anslutning till sjukhus. I andra

stycket har efter påpekande av svenska landstingsförbundet möjligheten att

utse hälsovårdsstyrelsen till direktion utgått som en konsekvens av att

hälsovårdsstyrelsens hittillsvarande befattning med sjukvården övertages

av sjukvårdsstyrelsen. Med anledning av att någon definition på huvudman

ej längre upptages i lagen har i 2 mom. gjorts den ändringen att val av leda­

möter och suppleanter i särskild direktion angivits skola ske av landstinget

eller stadsfullmäktige i stället för av huvudmannen.

.

12

§.

Paragrafen motsvarar 12 § sjukhuslagen.

I paragrafen har landstingsdirektör införts som alternativ till sjukvårds-

direktör bland dem som skall kallas till direktionssammanträden. Västman­

lands läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt denna ändring med

den motiveringen, att kommunerna själva bör äga besluta i vad mån tjänste­

män skall kallas till sammanträden med kommunernas organ. Landstings­

direktör har emellertid inom landstingskommun en ställning, som ganska

nära motsvarar den som i landstingsfri stad intages av sjukvårdsdirektör.

Då sådan befattningshavare ansetts böra kallas till direktionssammanträ-

dena och det synes tveksamt om direktionen enligt gällande rätt äger gene­

rellt besluta att landstingsdirektör skall äga närvara vid sammanträdena,

har jag ansett paragrafen böra kompletteras på sätt som skett. Den nya

avfattningen av 14 § förutsätter, att sjukvårdsdirektör skall kunna finnas

jämväl i landstingskommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

51

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 13 § sjukhuslagen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § sjukhuslagen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarar i sitt remissyttrande,

att författningstexten bör ges en sådan utformning att möjlighet öppnas

för de landstingskommuner som så önskar att utse sjukvårdsdirektör. Som

motivering härför anför utskottet.

Med den utbyggnad som sker av sjukvården inom landstingskommunerna

samt genom överförandet på landstingskommunerna av ansvaret för pro­

vinsialläkarväsendet och på längre sikt även av mentalsjukvården kommer

landstingens sjukvårdande verksamhet att avsevärt ökas. Många av lands­

tingskommunerna har ett invånarantal som överstiger landets tredje stad,

Malmö, och har redan nu en mycket omfattande sjukvårdsverksamhet. Med

hänsyn härtill synes det rimligt att de landstingskommuner, som finna en

sådan organisationsform lämplig, medgives rätt att anställa sjukvårds­

direktör.

För egen del finner jag de anförda argumenten bärande, och jag för­

ordar därför, att lagtexten utformas så att därav framgår att sjukvårds­

direktör förutsätts kunna anställas såväl i landstingskommun som i lands-

tingsfri stad. Befogenhet att anställa sådan tjänsteman torde tillkomma

landsting utan särskilt stadgande.

Sjukvårdsdirektören får såsom sjukvårdsstyrelsens chefstjänsteman gi­

vetvis chefsställning även i förhållande till personalen utanför sjukhusen.

Läkare

............................. 15

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

16 §.

Denna paragraf överensstämmer helt med 15 § 1—-3 mom. sjukhuslagen.

4 mom. har utgått och stadgandet däri införts i 36 §.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit, att sjukstugu-

läkare skulle — på samma sätt som nu gäller beträffande sjukhemsläkare

— få benämnas överläkare, om medicinalstyrelsen efter framställning av

sjukvårdsstyrelsen så förordnar.

För egen del vill jag framhålla, att den i sjukhuslagen åt medicinalsty­

relsen givna befogenheten att förordna att sjukhemsläkare må benämnas

52

överläkare givetvis är avsedd att nyttjas endast beträffande de största sjuk­

hemmen. Vid sidan av dessa sjukhem framstår även de största sjukstugor­

na som små enheter. Jag kan därför inte biträda läkarförbundets förslag.

17 §.

Paragrafen motsvarar 16 § sjukhuslagen.

I enlighet med vad som anförts i allmänna motiveringen har kravet på

medgivande av medicinalstyrelsen för inrättande av läkartjänster utvidgats

att även avse tjänster inom den öppna vården. Det undantag som upptagits

i första stycket har likaledes behandlats i den allmänna motiveringen.

18—19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som är nya, hänvisas till den allmänna

motiveringen.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott hävdar i sitt remissyttran­

de, att befordringsgrunderna för provinsialläkare bör såsom för överläkare

innebära att särskild hänsyn skall tagas till framstående skicklighet m. m.,

ådagalagd inom det område tjänsten avser. Medicinalstyrelsen föreslår där­

emot, att befordringsgrunderna anges på samma sätt som nu sker i all­

männa läkarinstruktionen, enligt vilken medicinalstyrelsen skall förorda

»den som med avseende å tjänstens eller därtill anslutna åliggandens be­

skaffenhet anses vara bäst ägnad för tjänsten».

Jag kan för min del inte finna att några särskilda skäl föreligger, som

gör att man beträffande provinsialläkarna bör ange befordringsgrunderna

på annat sätt än i regeringsformen, nämligen förtjänst och skicklighet.

Tvärtom förefaller det mig som om en tillämpning av dessa befordrings­

grunder i förening med förhöjd tjänstårsberäkning för vissa distrikt skall

underlätta rekryteringen till mindre attraktiva distrikt.

20

§.

Paragrafen överensstämmer med 17 § sjukhuslagen så när som på att i

5 mom. gjorts ett tillägg som korresponderar med 17 § första stycket sista

punkten och innebär att tjänsteläkare kan anställas som extra läkare på

sjukhus utan att några formaliteter behöver iakttagas.

Sveriges läkarförbund yrkar i sitt remissyttrande, att biträdande över-

läkartjänster tillsätts i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat för­

slag, sjukvårdsstyrelsen har att efter direktionens och vederbörande över­

läkares hörande avge förord, varefter medicinalstyrelsen förordnar inne­

havare av tjänsten.

Enligt min mening innebär sjukhuslagens bestämmelser om tillsättning

av läkare och möjligheter att få beslut härom överprövade en rimlig av­

vägning mellan olika intressen. Med hänsyn härtill och då några olägen­

heter av det nuvarande förfarandet vid tillsättning av biträdande över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

läkare inte försports, avstyrker jag att någon ändring göres i de nu gällande

reglerna.

21

§.

Paragrafen motsvarar 18 § sjukhuslagen. I förhållande till sistnämnda

paragraf har den ändring gjorts, som betingas av att konsultläkare även

skall kunna knytas till läkardistrikt. Hinder avses inte skola föreligga att

förordna tjänsteläkare eller sjukhusläkare som konsultläkare inom annat

distrikt eller vid annat sjukhus än där han är anställd.

22

§.

Paragrafen överensstämmer med 19 § sjukhuslagen.

övrig personal

23 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 20 § sjukhuslagen, har i förhållande

till sistnämnda paragraf gjorts den jämkning som påkallas av att jämväl

den öppna vården utanför sjukhusen skall inbegripas.

Svensk sjuksköterskeförening aktualiserar i detta sammanhang ånyo ett

av föreningen vid sjukhuslagens tillkomst framlagt förslag till reglering av

husmoderns ställning, innebärande bl. a. att i lagen skulle upptagas en

särskild paragraf rörande husmoder.

Då sjukhuslagens hittillsvarande tillämpning inte såvitt jag vet givit

vid handen, att den nuvarande regleringen beträffande husmoder skulle

vara bristfällig, finner jag inte skäl att tillstyrka någon ändring däri.

Intagning på sjukhus m. m.

24—26 §§.

Paragraferna överensstämmer med 21—23 §§ sjukhuslagen, frånsett att

ordet »huvudmannen» i 22 § 1 mom. tredje stycket nämnda lag här er­

satts med »landstingskommunen» samt att smärre redaktionella ändringar

vidtagits.

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

53

Vårdavgift in. in.

27—28 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 24—25 §§ sjukhuslagen. Ordet »huvudman­

nen» i 24 § sjukhuslagen har i 27 § sjukvårdslagen ersatts med »den som

driver sjukhus», varjämte hänvisningen i 24 § sjukhuslagen till lagen om

samhällets barnavård och ungdomsskydd ändrats att avse nya barnavårds­

lagen.

54

Paragrafens första stycke motsvarar 26 § sjukhuslagen. Ett visst förtyd­

ligande har skett med tanke särskilt på de provinsialläkare, som vid sidan

av sin provinsialläkartjänst även är sjukhusläkare. Då dessa kallas till

sjukbesök utanför sjukhuset, bör de vara oförhindrade att fordra ersätt­

ning härför, även om besöket skulle föranleda patientens intagning på det

sjukhus, där provinsialläkaren tjänstgör. 26 § sjukhuslagen torde ej heller

avsetts utgöra hinder för särskild ersättning i dylikt fall.

Till grund för andra stycket ligger en av riksdagen i samband med prop.

1961: 181 godtagen överenskommelse mellan berörda parter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

29

§.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 27 § sjukhuslagen.

31

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

32 §.

Paragrafen överensstämmer med 28 § sjukhuslagen, frånsett smärre for­

mella jämkningar.

33 §.

Paragrafen motsvarar 29 § sjukhuslagen. 1 och 2 mom. i sistnämnda

paragraf har fått bilda 1 mom. i förevarande paragraf. Anledningen här­

till är att det visat sig nödvändigt att beträffande undervisningssjukhusen

kunna göra undantag från lagen även i andra avseenden än som medges i

29 § 2 mom. sjukhuslagen. Göres undantagsbefogenheten obegränsad, sak­

nas anledning att behålla särbestämmelsen för Malmöhus läns sjukvårds­

inrättningar i Lund. I övrigt har ingen annan ändring gjorts i förhållande

till 29 § sjukhuslagen än beträffande momentnumreringen.

34 §.

Paragrafen överensstämmer med 30 § sjukhuslagen, frånsett smärre for­

mella jämkningar i 1 mom. och ett tillägg i 2 mom. som möjliggör över­

klagande även av biträdande sjukvårdsdirektörs beslut i ärende som, där

sjukvårdsdirektör inte finns, handläggs av direktion.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § sjukhuslagen, har tystnadsplik­

ten utvidgats att omfatta även personalen inom den öppna vården.

55

Denna paragraf ersätter 15 § 4 mom. och 32 § sjukhuslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

36

§.

övergångsbestämmelser

I samband med ikraftträdandet av den nya lagen krävs vissa stadganden

av övergångsnatur. De provinsial- och extra provinsialläkardistrikt, som

finns den 30 juni 1963, bör automatiskt utgöra läkardistrikt enligt den

nya lagen, om icke medicinalstyrelsen föreskriver annat. Det förutsättes

att landstingen i god tid dessförinnan gör framställning till medicinalsty­

relsen om nödvändiga ändringar så att styrelsen sättes i tillfälle att pröva

framställningen och meddela beslut erforderlig tid i förväg. Ändringar kan

aktualiseras av att antalet provinsialläkartjänster för sjukvårdsområdet

ökats och även därav att inom landstingskommunen finnes stad med högst

15 000 invånare, som icke tidigare tillhört provinsial- eller extra provinsial­

läkardistrikt, eller köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

— den öppna vården i dessa städer och samhällen skall ju i fortsättningen

alltid föras in under landstingens huvudmannaskap.

För de städer, som själva ombesörjer den öppna läkarvården utanför

sjukhus, krävs ingen övergångsbestämmelse i motsvarande hänseende. Så­

dan stad utgör ett läkardistrikt i den mån inte staden själv bestämt om en

indelning i distrikt. En distriktsindelning förutsättes dock alltid i de lands-

tingsfria städerna. Den nya lagens ikraftträdande torde i och för sig icke

påkalla någon ändring i den bestående distriktsindelningen i städerna.

De provinsialläkare, som förklarar sig villiga att övergå såsom provin­

sialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare

enligt den nya lagen. Före den 1 januari 1962 hade redan flertalet av de

provinsialläkare, som kan ifrågakomma, förklarat sig villiga härtill men

ytterligare möjlighet bör beredas provinsialläkare att avge sådan förklaring.

Sista dagen för avgivande av här avsedd förklaring har i förslaget satts till

den 31 mars 1963. För att organisationen av distrikten i de nya huvud­

männens regi skall kunna genomföras till den 1 juli 1963 kan längre an­

stånd svårligen medges.

I syfte att underlätta de mindre städernas och övriga samhällenas inför­

livande med landstingens läkardistrikt bör vidare möjlighet beredas stads-

och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun, liksom kö­

pings- och municipalläkare att, om vederbörande läkare så önskar, övergå

till provinsialläkartjänst utan iakttagande av det i författningarna föreskriv­

na tillsättningsförfarandet. I samband med den framställning angående

ändrad distriktsindelning, som enligt vad förut sagts bör inges till medici­

nalstyrelsen, bör huvudmannen ange, i vad mån vid indelningsändringen

förutsatta nya provinsialläkartjänster kan besättas med läkare som nyss

sagts.

56

Stadsdistriktsläkare i stad, som själv skall ombesörja den öppna läkar­

vården, skall anses såsom stadsdistriktsläkare enligt sjukvårdslagen, och

detsamma skall även gälla stadsläkare i sådan stad under förutsättning

att han har till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Slutligen bör biträdande provinsialläkare få förordnas till biträdande pro­

vinsialläkare enligt sjukvårdslagen utan iakttagande av eljest föreskrivet

tillsättningsförfarande.

De vid sjukhuslagen fogade övergångsbestämmelserna bör, med undan­

tag av punkterna 2, 3, 4 och 6, vilka numera förlorat sin aktualitet, allt fort­

farande gälla.

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

4. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda,

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till sjukvårdslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman­

de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo St en fors

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS

201719