4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

(Gällande lydelse)

räknas från dagen för avmönstring­

en eller, om avmönstring icke ägt

rum, från den dag fartyget gått vida­

re. Är sjömannen svensk och avske­

das han jämlikt 32 § eller lider han

vid avgången från tjänsten av sjuk­

dom eller skada av beskaffenhet att

kunna föranleda avsked, är han

dessutom berättigad till fri resa med

underhåll till sin hemort här i riket.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att anta­

ga tjänst å annat fartyg enligt vad i

26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens anta­

gande förtegat sjukdomen eller ska­

dan, är han pliktig att själv bekosta

vården och är icke berättigad till fri

hemresa. Detsamma gäller, där han

ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt vållan­

de, dock icke där sjömannen är

svensk och sjukdomen är könssjuk­

dom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjö­

man, som lider av könssjukdom i

smittsamt skede, skall kostnaden för

sjukhusvård, läkarbehandling och

läkemedel för tiden efter det hans

anställning upphört bestridas av

statsmedel.

(Föreslagen lydelse)

kor. Tiden räknas från dagen för av­

mönstringen eller, om avmönstring

icke ägt rum, från den dag fartyget

gått vidare. Avskedas sjömannen

jämlikt 32 § eller lider han vid av­

gången från tjänsten av sjukdom el­

ler skada av beskaffenhet att kunna

föranleda avsked, är han dessutom

berättigad till fri resa med under­

håll till sin hemort. Skall resan före­

tagas från annat land än där han är

bosatt, är sjömannen dock pliktig att

antaga tjänst å annat fartyg enligt

vad i 26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens anta­

gande förtegat sjukdomen eller ska­

dan, är han pliktig att själv bekosta

vården och är icke berättigad till fri

hemresa. Detsamma gäller, där han

ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt vållan­

de, dock icke där sjukdomen är köns­

sjukdom.

Kvarlämnas sjöman, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, i an­

nat land än där han är bosatt, skall

kostnaden för sjukhusvård, läkarbe­

handling och läkemedel för tiden ef­

ter det hans anställning upphört be­

stridas av statsmedel.

41 §.

Går fartyget--------------------------- sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman — —■ —------------ åtnjuter lön.

Upphör till följd av fartygets för-

olyekande svensk sjömans anställ­

ning, äger han rätt att erhålla fri re­

sa med underhåll till sin hemort här

i riket så ock lön under resan i den

mån sådan ej utgår enligt andra

stycket. Kostnaden för sjömans hem­

resa med underhåll skall bestridas

av statsmedel. Skall resan företagas

från utlandet, är sjömannen dock

pliktig att antaga tjänst å annat far­

tyg enligt vad i 26 § andra stycket

stadgas.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

42

§.

Upphör sjömans anställning till

följd av fartygets förolyckande, äger

han rätt att erhålla fri resa med un­

derhåll till sin hemort så ock lön un­

der resan i den mån sådan ej utgår

enligt andra stycket. Kostnaden för

sjömans hemresa med underhåll

skall bestridas av statsmedel. Skall

resan företagas från annat land än

där sjömannen är bosatt, är han dock

pliktig att antaga tjänst å annat far­

tyg enligt vad i 26 § andra stycket

stadgas.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 maj 1962.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström,

L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam,

H^ermansson, H^olmqvist.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utländsk sjömans

förmåner enligt sjömanslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 26 maj 1961, nr 319, anhöll riksdagen, under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 50, om utredning i syfte att bereda utländska sjömän sjöfartssociala för­

måner likvärdiga dem som enligt sjömanslagen utgår till svenska sjömän. I

anledning härav tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

30 juni 1961 kanslichefen Yngve Ericsson för att verkställa den av riksdagen

begärda utredningen. Utredningsmannen har sedermera avgivit ett den 11

december 1961 dagtecknat betänkande (stencilerat) med förslag till vissa

ändringar i sjömanslagen. Det i betänkandet framlagda förslaget till lagänd­

ring torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbets­

marknadsstyrelsen, statens utlänningskommission, delegationen för det in­

ternationella socialpolitiska samarbetet (ILO-kommittén), medicinalstyrel­

sen, riksrevisionsverket, sjöfartsstyrelsen, sjölagskommittén, 1957 års be-

manningsutredning, Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre

fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Landsorganisatio­

nen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareför­

eningens allmänna grupp och Sjöassuradörernas förening. Vidare har utri­

kesdepartementets rättsavdelning överlämnat en promemoria i ämnet. Vid

promemorian har fogats yttranden från beskickningen i Paris, generalkonsu­

laten i London, Montreal, New York, Antwerpen, Genua och Hamburg samt

konsulaten i Rotterdam och Narvik.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i sjömanslagen samt till lag om änd­

rad lydelse av 34 § sjölagen. Förslagen torde få fogas till detta protokoll

(Bilaga A).

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

11

mannen måste det enligt utredningsmannen uppenbarligen både framstå

som orättvist och vara ägnat att vålla ekonomiska bekymmer, särskilt vid

sjukdom, att han är utesluten från här avsedda förmåner.

Beträffande orsaken till att utländska sjömän diskriminerats i förhållan­

de till svenska, ligger det enligt utredningsmannen närmast till hands att

hänvisa till att bestämmelserna i ämnet tillkommit vid en tid, då varken

den svenska socialpolitiken eller sinnet för likställighet mellan olika natio­

naliteter var lika utpräglade som nu är fallet. Genom att hålla tillhaka för­

månerna för utländska sjömän men samtidigt ha en ömsesidighetsparagraf,

som kunnat utnyttjas för att ge sjömän av särskilda nationaliteter samma

förmåner som svenska, har man också haft möjlighet att genom avtal om

likställighet förbättra svenska sjömäns sociala förmåner på utländska far­

tyg. Något väsentligt kan emellertid ej sägas ha uppnåtts på denna väg,

bortsett från ett par ömsesidighetsavtal med Danmark och Finland.

Enligt utredningsmannens mening finns inga bärande skäl för att sjö­

män av annan nationalitet, som tar arbete inom vår handelsflotta, fram­

deles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner av olika slag än som an­

ses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står icke i god samklang

med arbetet på socialt framåtskridande, internationell utjämning och libe­

ralisering inom befolkningspolitiken.

När andra lagutskottet vid 1961 års riksdag i utlåtande över förenämnda

motioner uttalat sig för en sådan utredning som den nu föreliggande, har

utskottet också hänvisat till att utländska sjömän numera i motsats till vad

som gällde vid tillkomsten av gällande sjömanslag i regel har att erlägga

inkomstskatt till Sverige. Utredningsmannen vill för sin del understryka

att, lika väl som sjömännen nu regelmässigt betalar skatt för sin inkomst

till sjöss, alla sjömän också oberoende av nationalitet bör få åtnjuta de so­

ciala förmåner, som funnits motiverade med hänsyn till de särpräglade

förhållanden, varunder sjömännen lever och arbetar.

Även om det bortses från sociala och skälighetssynpunktcr finns enligt

utredningsmannen andra motiv för att ge utländska sjömän samma för­

måner som svenska. Här åsyftas den betydelse, som anställningsvillkoren

kan ha för rekryteringen. Vid anställningen av den enskilde sjömannen,

åtminstone om han ännu är i unga år, torde det visserligen icke för denne

te sig såsom något särskilt betydelsefullt, om han vet sig komma i åtnju­

tande av vissa förmåner vid sjukdom, vid dödsfall (åt hans efterlevande)

och vid fartygs förlisning. Tanken härpå och, kanske mer väsentligt, på

rätten att efter viss tids tjänstgöring få resa hem kostnadsfritt bör dock

kunna tjäna som motvikt mot tanken på de påfrestningar av olika slag,

varmed arbetet till sjöss och livet där ofta är förenat. Det bör kunna förut­

sättas, att hänsynen till nämnda förmåner särskilt påverkar de mest för­

tänksamma och skötsamma sjömännen, som verkligen avser att stanna i

yrket, och därmed den mest önskvärda kategorien av dem. Då de eventuali­

teter, som förmånerna är avsedda att utgöra skydd mot eller eljest hänför

sig till, i sista hand är av minst lika stor betydelse för hustrur och andra

12

Kungl. Maj:ts proposition, nr 178 år 1962

anhöriga som för sjömännen själva, är det naturligt, om sjömännen röner

inflytande från sådant håll när det gäller värdesättningen av de sociala för­

månerna. I den mån det blir bekant, att sjömännen blir eller anser sig bli

oförmånligt behandlade i olika avseenden, exempelvis i sådana fall som

åsyftas i de nämnda motionerna, måste detta vara ägnat att försvåra rekry­

teringen. Å andra sidan bör vetskapen om att man i viss anställning icke

riskerar att diskrimineras i egenskap av utlänning verka i motsatt rikt­

ning. Diskrimineringen måste te sig så mycket mer stötande, som den även

innebär olika behandling av sjömän på samma fartyg. På andra arbets­

platser ifrågakommer det icke att göra skillnad mellan svenskar och ut­

länningar. Även om det ej kan konstateras på statistisk väg, vilken bety­

delse de sociala förmånerna — eller frånvaron av sådana —- har för rekry­

teringen, finnes på grund av det förut anförda skäl att räkna med att en

viss inverkan i detta hänseende kan förekomma.

Att ett likställande av utländska sjömän med svenska ligger i linje med

utvecklingen, framgår enligt utredningsmannen även därav att i kollektiv­

avtalen i princip icke tages hänsyn till nationalitet. Särskilt är att märka,

att på grundval av kollektivavtal, andra anställningsavtal eller praxis —

som synes kunna variera olika rederier emellan — även utländska sjömän

i viss utsträckning kommer i åtnjutande av sådana sociala förmåner, som

nu avses.

I betänkandet anmärltes att Norge i vissa avseenden redan ändrat sin

sjömanslag i riktning mot likställande av norska och icke-norska sjömän.

När en del bestämmelser i denna lag (avseende tilläggslön till efterlevande

samt rätt till fri hemresa m. m. vid sjukdom och vid fartygs förolyckande)

år 1958 gjordes tillämpliga även på andra än norska sjömän, hänvisades

till den sociala utveckling, som ägt rum under senare år och till att det syntes

föga rimligt att upprätthålla ifrågavarande skillnad i fortsättningen. Bl. a.

hade även redarnas och skeppsfartens arbetsgivareförening tillstyrkt lik­

ställighet.

I betänkandet diskuteras frågan om likställighet för sjömän av olika na­

tionaliteter lämpligen kan, utan att sjömanslagen ändras, åstadkommas ge­

nom avtal om ömsesidighet enligt 87 § i lagen. I de avseenden, där Norge

enligt vad nu sagts redan genomfört sådan likställighet, blir det knappast

aktuellt, att Sverige låter införandet av bestämmelser av motsvarande inne­

börd bli beroende av ömsesidighetsavtal. Bortsett härifrån synes anord­

ningen med ömsesidighetsavtal icke vara ägnad att ge helt tillfredsställande

resultat. Sålunda åsyftas med dylika avtal att likställa sjömän med med­

borgarskap i de avtalsslutande länderna, medan det åtminstone i fråga om

vissa förmåner enligt utredningsmannens mening kan vara lämpligare att

reglera dessa med hänsyn tagen till var sjömannen, oavsett nationalitet, är

bosatt. För övrigt ter sig ett förgrenat nät av ömsesidighetsavtal som både

svårarbetat och opraktiskt. Det är att föredraga, att olika länder efter hand

anpassar sin lagstiftning med tanke på likställighet mellan sjömän av skil­

da nationaliteter. Detta hindrar icke, att en sådan utveckling skulle kunna

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

flottan, som skulle direkt medgiva en beräkning av kostnaderna för sociala

förmåner åt dem, eller om nuvarande kostnader för förmånerna åt svenska

sjömän, varigenom skulle kunna framräknas motsvarande kostnader för ut­

länningarnas del. Redareföreningen har hänvisat till att rederiernas bokfö­

ring i allmänhet ej är specificerad efter utgifter för olika sociala förmåner.

Utredningsmannen har emellertid sökt erhålla något begrepp om kostnads­

frågorna genom att, efter samråd med redareföreningen, ta kontakter med

vissa enskilda rederier, med ett par allmänna sjukkassor samt med vissa

försäkringsföretag.

I betänkandet framhålles först allmänt att det även av andra skäl kan

vara vanskligt att förutse den kostnadsökning, som föranledes av ett lik­

ställande av utländska sjömän med svenska. Sålunda har ett dylikt likstäl­

lande i vissa avseenden redan skett genom kollektivavtal eller praxis, vilken

synes något variera olika rederier emellan. Vidare är redarna i stor omfatt­

ning försäkrade mot risker av sådant slag, som berör förmånerna enligt sjö­

manslagen, och deras kostnader härför har sålunda ofta formen av försäk­

ringsavgifter. Härtill kommer, att danska och finska sjömän — vilka repre­

senterar de två vanligaste nationaliteterna bland utländska sjömän — i vis­

sa hänseenden redan är likställda med svenska sjömän enligt särskilda be­

stämmelser, som bygger på ömsesidighet.

Vad härefter till en början angår avsedda ändringar i 18 § tredje stycket

och 28 § tredje stycket, varigenom utländska sjömän likställes med svenska

såvitt gäller lön respektive vård och hemresa vid könssjukdom, konstate­

ras i betänkandet, att sådan sjukdom vid nuvarande behandlingsmetoder i

allmänhet botas utan att sjömannen behöver vara ledig nämnvärd tid från

arbetet och utan större vårdkostnader. Någon anledning till hemresa på

grund av könssjukdom föreligger sällan. Nu ifrågavarande lagändringar

torde alltså enligt utredningsmannen sakna större betydelse ur kostnads­

synpunkt.

I detta sammanhang beröres frågan, vilken kostnadsökning, som kan för­

anledas av att bestämmelsen i 28 § fjärde stycket angående vårdkostnaden

för i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt

skede, även göres tillämplig på utländsk sjöman. Med utgångspunkt från

statens utgifter härför under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 finner

utredningsmannen att kostnaden i fråga torde kunna antagas öka med un­

gefär 5 000 kronor årligen.

Utredningsmannen anför vidare att det icke torde finnas anledning att

räkna med någon nämnvärd kostnadsökning på grund av lagändring, vari­

genom likställighet genomföres beträffande tilläggslön till efterlevande efter

sjömän enligt 24 § sjömanslagen. Även vid de större rederierna aktualise­

ras endast ett ringa fåtal sådana fall per år.

Större betydelse i kostnadshänseende får det, om även utländska sjömän

får rätt till fri hemresa enligt 26 § efter längre tids tjänstgöring. Av kost­

naden betalar redaren och staten hälften vardera. Enligt upplysningar från

utrikesdepartementet har statens utgifter under de åtta budgetåren 1953/54

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

lagt skulle röra sig omkring en halv miljon kronor årligen, synes likväl en

sådan uppoffring till förmån för huvudsakligen sjuka sjömän icke innebära

en större belastning än att sjöfartsnäringen bör kunna bära kostnaderna

härför med de resurser näringen har.

Vad angår frågan om bestridandet av kostnadsökningen framhåller ut­

redningsmannen, att det från redarhåll knappast kan göras anspråk

på att vid sidan av svenska sjömän ha tillgång till utländska sjömän, vilka

man ej behöver tillgodose med samma sociala förmåner som de svenska.

Sett ur en annan synpunkt kan det med hänsyn till rekryteringen vara till

fördel för redarna att ge även de utländska sjömännen del av förmåner av

de slag det här gäller, exempelvis fri resa hem efter viss tids tjänstgöring.

Enligt utredningsmannens mening talar vad nu anförts närmast för att

kostnadsökningar, som föranledes av ett likställande i sjömanslagen av ut­

ländsk sjöman med svensk, bör belasta redarna.

Å andra sidan, fortsätter utredningsmannen, har som skäl för att staten

bör ta del i kostnaderna för förmånerna åt utlänningar hänvisats till att

även utländsk sjöman på svenskt fartyg betalar skatt till Sverige. Det har

förmenats, att sålunda inflytande skattemedel direkt eller indirekt borde

utnyttjas för nämnda ändamål.

Sjömansskatt skall, bortsett från mindre väsentliga undantag, i princip

erläggas av såväl i Sverige som i utlandet bosatta sjömän — sålunda svenska

såväl som utländska — vilka är anställda i redarens tjänst ombord på

svenskt handelsfartyg. I skatten för svensk sjöman ingår bl. a. även sjuk-

kasseavgift.

Skatten skall av i Danmark, Finland eller Norge bosatta sjömän samt

vissa därmed jämställda sjömän med främlingspass, i likhet med vad som

gäller för svensk sjöman, erläggas enligt särskilda skattetabeller, den ena

för fartyg i fjärrfart och den andra för fartyg i närfart. Sjöman, som icke

skall erlägga skatt enligt tabell, skall erlägga sjömansskatt med 15 procent

av den beskattningsbara inkomsten ombord, oberoende av om fartyget går i

när- eller fjärrfart.

Sjömansskatt skall i princip icke erläggas av den som är skattskyldig i

annat land för sin inkomst ombord på svenskt fartyg. Beskattningsrätten

för sådan inkomst har genom hittills ingångna skatteavtal förbehållits Sve­

rige beträffande nästan alla de länder, där utländska sjömän inom svenska

handelsflottan hör liemma. Är sjöman bosatt i annat land än sådant med

vilket Sverige har slutit skatteavtal, kan efter ansökan bos sjömansskatte-

nämnden medgivas befrielse från skatteavdrag, om han är skattskyldig i

bosättningslandet för inkomst förvärvad ombord på svenskt handelsfartyg

och företer intyg härom.

Det kan nämnas, att under år 1960 erlagts sjömansskatt till ett belopp av

sammanlagt omkring 79 milj. kronor, varav 62,2 milj. belöpt på i Sverige

bosatta sjömän, 11,5 milj. på sjömän bosatta i Danmark, Finland och Norge,

1,9 milj. kronor på andra sjömän, som erlagt skatt enligt sjömansskatte-

tabell, samt 3,4 milj. kronor på sjömän, som erlagt skatt efter 15 procent av

inkomsten, allt i runda tal (sistnämnda skattebelopp är något osäkert).

Gentemot uppfattningen att inflytande sjömansskatt skulle utnyttjas för

att täcka kostnaderna för sociala förmåner åt utländska sjömän kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

17

utredningsmannen anföras, att sjömansskatten icke synes ha sin grund i

tanken på att hos utländska sjömän ta i anspråk medel för användning till

deras fromma i Sverige. Sjömansskatten är ofta grundad på avtal mellan

Sverige och andra länder med syfte att åstadkomma, att medborgare i ett

land, som arbetar i annat land, kommer att beskattas i ettdera landet utan

att dubbelbeskattning sker. Medan svenska statsverket tillföres inkomster

genom att utländska sjömän på svenska fartyg beskattas i Sverige, blir det

å andra sidan lidande på att svenska sjömän på utländska fartyg, i stället

för att beskattas i Sverige och på det sättet bidraga till det svenska samhäl­

lets utgifter, enligt beskattningsavtalen har att betala skatt till det utländska

fartygets hemland. På grund av det här anförda anser utredningsmannen,

att sättet för fördelningen mellan olika länder av skatterna för sjömän —

även om det nu skulle ställa sig gynnsamt för Sverige — icke bör anses ut­

göra skäl för att staten skall påtaga sig kostnaderna helt eller delvis för att

utländska sjömän i fortsättningen kommer i åtnjutande av sociala anord­

ningar, som det redan tidigare ansetts skäligt att tillerkänna svenska sjö­

män. Det kan för övrigt principiellt ifrågasättas, om den omständigheten

att sjömän betalar sjömansskatt bör inverka på frågan om kostnadsfördel­

ningen mellan staten och redarna. Förhållandet vore delvis ett annat, om

det gällde att tillgodoräkna de utländska sjömännen erlagd skatt såsom av­

gift till sjukförsäkring. Det ligger i sakens natur, att det närmast skulle

vara den utrikes sjöfarten som skulle gynnas genom att staten påtoge sig

kostnader för de utländska sjömännens sociala förmåner.

I betänkandet behandlas härefter finansieringsfrågan i de olika fallen.

Enligt utredningsmannen synes det naturligt, att redarna, liksom hittills

varit fallet med avseende å svenska sjömän, i fortsättningen också gent­

emot utländska sjömän svarar för lön enligt 18 § även vid sådan sjukdom

som utgöres av könssjukdom, för tilläggslön åt efterlevande enligt 24 §

samt för ersättning för förlust av personlig egendom enligt 42 § vid farty­

gets förolyckande m. in.

Av kostnader för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring enligt 26 §

betalas hälften av redaren och hälften av staten. Även om statens bidrag

till nuvarande kostnader i första hand kan anses motiverat av intresset att

svenska sjömän skall kvarstanna i handelsflottan, föreligger enligt utred­

ningsmannens åsikt icke tillräckliga skäl att göra någon ändring i fördel­

ningsregeln i samband med en sådan reform att förmånen i fråga även till­

kommer utländsk sjöman.

Beträffande kostnaderna enligt 28 § andra och tredje styckena för

sjukvård under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande, respektive

sex och tolv veckor, samt för hemresa vid sjukdom, i båda fallen med in­

räknande av könssjukdom, erinras om att dessa kostnader nu faller på

redaren ensam. Även om ifrågavarande lagbestämmelser innebär att reda­

ren har ett längre gående ansvar än andra arbetsgivare, synes detta enligt

utredningsmannen motiverat med hänsyn till den särprägel som utmärker

förhållandena till sjöss, med större sjukdomsrisker och sämre möjligheter

2

llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 178

18

lör sjömännen att själva ordna omhändertagandet för vård. Vad särskilt

angår bekostandet av sjukvård bör erinras om att redarna för sina utgif­

ter härför, såvitt gäller svenska sjömän bosatta i Sverige och utländska

sjömän mantalsskrivna här, har regressrätt gentemot sjukförsäkringen, me­

dan de däremot icke får någon ersättning därifrån, om de betalar vårdkost­

nader för sjömän bosatta i utlandet, ^å andra sidan utgår redarnas avgif­

ter till sjukförsäkringen efter en med hänsyn till antalet utlänningar inom

handelsflottan reducerad procentsats. Utredningsmannen finner för sin del

övervägande skäl tala för att nu ifrågavarande vårdkostnader icke heller

då det gäller utländsk sjöman täcks av statsmedel. Beträffande rätten till

fri resa vid sjukdom omnämnes i betänkandet, att gällande kollektivavtal

för de olika befälskategorierna innehåller bestämmelse om att utlänning,

som är bosatt och mantalsskriven i Sverige, vid sjukdom äger rätt till fri

hemresa. Vidare erinras om att sjukvård och hemresa, som föranledes av

yrkesskada, kan bekostas av medel från yrkesskadeförsäkringen.

Kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för kvarläm-

nad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, bestrides en­

ligt 28 § fjärde stycket helt av statsmedel för tiden efter det sjömannens

anställning upphört. Det kan visserligen ifrågasättas, om skäl finnes för att

staten skall bekosta här avsedda utgifter under tid, då redaren vid en an­

nan sjukdom skulle ha svarat för dessa utgifter och även vid smittsam

könssjukdom svarar för sjömans underhåll. Den omständigheten att ut­

ländsk sjöman likställes med svensk, synes emellertid icke i och för sig

utgöra något skäl för att nuvarande grund för bestridandet av här avsedd

kostnad frångås.

Vad slutligen angår kostnaden för fri resa med underhåll för sjöman

efter fartygs förolyckande, enligt 41 §, synes denna enligt utredningsman­

nen böra bestridas helt med statsmedel även efter det bestämmelsen ut­

vidgats till att gälla också utländska sjömän. I betänkandet anmärkes, att

det förekommer, att redare — eller försäkringsföretag — nu betalar kost­

nader för hemresor, som företages av utländska sjömän under här avsedda

förhållanden.

I den mån sociala förmåner enligt sjömanslagen täcks av statsmedel, be­

strides utgiften från det under utrikeshuvudtiteln uppförda förslagsan­

slaget till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­

borgare, för budgetåret 1961/62 anvisat med 150 000 kronor. Även motsva­

rande utgifter för utländska sjömän bör enligt utredningsmannen bestri­

das från samma anslag. Den härav föranledda merbelastningen torde knap­

past bli så stor att den i och för sig behöver föranleda ökning av anslaget i

fråga, vilket är upptaget med runt belopp och för vilket utgiftsbelastningen

synes variera i hög grad från det ena budgetåret till det andra.

Remissyttrandena.

Utredningsmannens förslag om likställighet mellan

svenska och utländska sjömän beträffande de aktuella förmånerna har i

princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

19

om vissa av de avsedda förmånerna liar emellertid i några remissyttran­

den tillstyrkandet begränsats till att gälla utlänningar med anknytning till

Sverige genom bosättning eller längre tids tjänstgöring på svenska fartyg.

Av remissinstanserna framlagda allmänna synpunkter på likställighets- och

kostnadsfrågorna redovisas här. Inställningen beträffande de särskilda för­

månerna redovisas närmare i det följande i anslutning till de olika berörda

lagrummen.

I många yttranden understrykes att starka sociala och humanitära skäl

talar för att den nuvarande särbehandlingen av utländsk arbetskraft bring­

as att upphöra. Det framliålles även att en sådan ändring torde underlätta

en för handelsflottan nödvändig rekrytering av utländsk arbetskraft. Svea

hovrätt anför bl. a. följande.

Sjöfarten är en inom svenskt näringsliv betydelsefull faktor som årligen

tillför landet stora belopp. Den svenska handelsflottan kan emellertid icke

inom Sverige erhålla erforderlig arbetskraft utan är i stor utsträckning

hänvisad till att fylla behovet härav genom att anställa utländska sjömän.

Dessa, som sålunda göra en för landets försörjning värdefull insats, ha av

lagstittaren undantagits från åtskilliga av de förmåner som funnits rimliga

och naturliga för de svenska sjömännens del med hänsyn till de särpräg­

lade arbets- och levnadsförhållandena inom sjömansyrket. Motivet för att

utländska sjömän i vissa avseenden ställts utanför denna särskilda svenska

sociallagstiftning synes huvudsakligen vara, att man ansett att de utländs­

ka sjömännen icke skola erhålla bättre ställning på svenska fartyg än

.svenska sjömän i främmande handelsflottor. Visst fog för att låta utländs­

ka sjömän intaga en undantagsställning förefanns måhända så länge dessa

icke erlade någon skatt till Sverige. Sedan detta förhållande numera änd­

rats, finns enligt hovrättens mening icke längre någon saklig grund att ge

utländsk arbetskraft sämre villkor än deras svenska kamrater. Ett sådant

förfaringssätt strider mot de principer som numera få anses vedertagna

på den svenska arbetsmarknaden och mot de grunder som uppbära vår mo­

derna socialstat. Att utesluta utländska sjömän från just de aktuella för­

månerna är så mycket mindre påkallat, som flertalet av dessa förmåner

hänför sig till situationer där den enskilde sjömannen befinner sig i sär­

skilda svårigheter.

Utslagsgivande för ställningstagandet i den föreliggande frågan är enligt

socialstyrelsen angelägenheten från social synpunkt av att allt sjöfolk på

svenska båtar kommer i åtnjutande av de föreslagna förmånerna. Social­

styrelsen framhåller, att styrelsen sedan länge hävdat att den svenska social­

lagstiftningen i görligaste utsträckning bör utformas så, att utländsk ar­

betskraft, som är sysselsatt inom svenskt näringsliv, får åtnjuta förmåner,

som är likvärdiga med den inhemska arbetskraftens. Denna uppfattning har,

anför styrelsen vidare, efter hand undanträngt den tidigare inställningen,

att förmåner enligt svensk sociallagstiftning bör utgå till medborgare i främ­

mande länder endast i den mån dessa länder på motsvarande sätt behandlar

svenska medborgare. Enligt styrelsens uppfattning visar utredningen att det

på ifrågavarande område föreligger starka skäl för att övergå från avtal

om ömsesidighet till lagstiftning om likställighet. Den svenska, starkl ex-

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

panderande sjöfartsnäringen är av de i utredningen lämnade uppgifterna

att döma i hög grad beroende av utländsk arbetskraft. Olika behandling av

de enskilda individerna i den arbetsgemenskap som karakteriserar besätt­

ningen på ett fartyg kan låta de uteblivna förmånerna framstå som en

diskriminering av den utländska arbetskraften. Den omständigheten att ett

mycket stort antal nationer är representerade bland sjöfolket i den svenska

sjöfartsnäringen — enligt uppgift 52 nationer -— torde medföra närmast

oöverstigliga svårigheter att genomföra likställighet på ömsesidighetsprin-

cipens grund.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet — numera

benämnd ILO-kommittén — förklarar att ILO-konventionerna nr 23 an­

gående hemförskaffning av sjömän och nr 55 angående redares förpliktelser

i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden kan anses ha viss

anknytning till utredningsförslaget. Kommittén konstaterar, att genom­

förandet av förslaget icke skulle möjliggöra svensk ratificering av konven­

tionerna men att antagandet av lagändringarna står i god överensstämmelse

med tankegångar, som funnit uttryck i dessa. Kommittén uttalar vidare

att den föreslagna reformen skulle stå i god samklang med den uppfattning

som numera i vårt land i vidgad utsträckning kommer till uttryck i fråga

om utländska medborgares rätt att åtnjuta sociala förmåner.

Under hänvisning bl. a. till strävandena till större likformighet i den in­

ternationella sociallagstiftningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det mo­

tiverat att man i största möjliga utsträckning utformar de sociala villkoren

lika för alla arbetstagare inom den svenska handelsflottan oberoende av

vederbörandes nationalitet. Styrelsen framhåller att den del av arbets­

marknaden varom här är fråga i hög grad är av internationell karaktär och

att utbytet av arbetskraft nationerna emellan är av den största betydelse.

Utbytet av arbetskraft har framförallt ägt rum mellan de traditionella sjö­

fartsnationerna. På senare tid har emellertid utbytet vidgats allt eftersom

andra nationer bedrivit handelssjöfart i större omfattning och de inter­

nationella kommunikationerna ökat.

För den svenska sjöfartsnäringens del har det på grund av arbetskrafts-

situationen inom landet åren efter andra världskriget varit en tvingande

nödvändighet att till mycket stor del rekrytera arbetskraft från utlandet.

Detta belyses av utlänningsstatistiken, som visar en stigande rekrytering av

utlänningar inom svensk sjöfart. I anslutning härtill lämnar styrelsen föl­

jande uppgifter.

Från år 1950, då de den 1 januari arbetsanmälda utlänningarnas antal

inom sjöfarten var 4 120, har antalet utlänningar stigit till 6 055 den 1 ja­

nuari 1955 och 6 735 den 1 januari 1960. Den 1 januari 1962 var antalet

arbetsanmälda utlänningar 8 007. Naturligt nog dominerar de nordiska sjö­

männen med 2 420 den 1 januari 1950, 3 857 den 1 januari 1955, 4 336 den

1 januari 1960 och 4 595 den 1 januari 1962. Mer än hälften av de i den

svenska handelsflottan sysselsatta utlänningarna utgöres sålunda av sjö­

män från de nordiska länderna och omfattas av Nordiska rådets strävanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

21

till likställighet mellan nordiska sjömän. Den övriga delen utgöres av

sjömän huvudsakligen hemmahörande i de västeuropeiska länderna.

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbnndet, Svenska ste-

wardsföreningen och Sveriges fartygsbefälsförening — i det följande be­

nämnda organisationerna — uttrycker i ett gemensamt yttrande, i vilket

Tjänstemännens centralorganisation instämmer, såsom företrädare för det

svenska sjöfolket av olika grader sin stora tillfredsställelse över att diskri­

mineringen av utländska sjömän i den svenska handelsflottan föreslås upp­

hävd. Organisationerna finner också angeläget att starkt understryka, vad

som i motiveringen för lagförslaget framhålles, nämligen att inga bärande

skäl finnes för att sjömän av annan nationalitet, som tar arbete inom vår

handelsflotta, framdeles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner

av olika slag än som anses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står

icke, som det vidare heter i motiven, i god samklang med arbetet på socialt

framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering inom befolk­

ningspolitiken. Organisationerna hävdar att det är nödvändigt att anlita

lagstiftningsvägen för att uppnå likställighet mellan utländska och svenska

arbetstagare till sjöss och anför därvid följande.

När det gäller formerna för att bereda utländska sjömän de förmåner

enligt sjömanslagen, som nu ej är gällande för dem, bör framhållas nöd­

vändigheten av att dessa förmåner tillförsäkras dem genom ändrad lag­

stiftning. Visserligen borde det väl, som antydes i betänkandet, kunna tänkas

att dessa förmåner blir reglerade genom kollektivavtal mellan respektive

parter utan att sjömanslagen ändras, men detta är en utväg som utan

framgång prövats av organisationerna vid avtalsförhandlingar för några år

sedan.

Även enligt Landsorganisationens uppfattning måste de sociala förmåner

det här är fråga om tillförsäkras de utländska sjömännen genom ändringar

i lagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna i ämnet bör alltså, som

hittills, meddelas genom sjömanslagen.

Utrikesdepartementets rättsavdelning ger också med följande motivering

företräde åt lagstiftningsvägen framför de i betänkandet diskuterade lös­

ningarna via ömsesidighetsavtal eller kollektivavtal.

Vad först angår frågan om avslutande av ömsesidighetsavtal må under­

strykas, att denna väg enligt rättsavdelningens mening icke synes praktiskt

genomförbar redan av den anledningen att det icke torde vara möjligt att

sluta ömsesidighetsavtal — i vart fall icke avtal som skulle uppfylla kravet

på utländsk sjömans åtminstone huvudsakliga likställighet med svensk sjö­

man enligt sjömanslagen — med alla de länder som skulle komma i fråga;

fullständigt genomförd ömsesidighet skulle i själva verket förutsätta att

främmande länders sjömanslagstiftning inrymde i allt väsentligt enahanda

förmåner som den svenska lagen. Därtill kommer att tillämpningen av en

rad ömsesidighetsavtal med av uppenbara skäl varierande innehåll i fråga

om utgående förmåner skulle ställa departementet och utlandsmyndigheter­

na, särskilt de olönade konsulerna, inför utomordentliga svårigheter.-----------

Vad en reglering genom kollektivavtal mellan parterna beträffar må blott

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

anmärkas, att genom en sådan ordning skulle i vart fall likställighet be­

träffande sådana förmåner, som utgå av statsmedel, näppeligen kunna

uppnås.

Till de remissinstanser, som för likställighet i fråga om vissa förmåner

vill uppställa särskilda krav på utlännings anknytning till Sverige, hör sjö-

fartsstyrelsen. Styrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka utredningens

praktiska förslag såvitt avser sådana på svenska fartyg tjänstgörande utlän­

ningar, som har viss anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Ett

dylikt ställningstagande synes styrelsen väl harmoniera med ett genomgå­

ende drag i svensk sociallagstiftning, nämligen att utlänning, som är bosatt

i Sverige, kommer i åtnjutande av samma sociala förmåner och rättigheter

som svenska medborgare. Detsamma bör skäligen även gälla förmåner och

rättigheter enligt den särskilda sociallagstiftningen för sjömän, sjömansla­

gen. Så är förhållandet i Norge, vars sjömanslag i övrigt nära överensstäm­

mer med den svenska, och så bör enligt sjöfartsstyrelsens mening gälla även

i Sverige. Kravet på bosättning i Sverige kan enligt styrelsen emellertid med

hänsyn till sjöfartens speciella karaktär vara svårt att uppfylla för utländska

sjömän även om de i en följd av år tjänstgjort på svenska fartyg. Sådan

tjänstgöring bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening jämställas med bo­

sättning i Sverige såvitt avser sjömanslagens tillämplighet å utländska sjö­

män. Sådan med bosättning jämförlig anknytning till Sverige synes böra

anses föreligga icke blott om utlänningen tjänstgjort i svenskt fartyg viss

tid, som synes böra stå i skälig relation till den tidsperiod, som erfordras

för att utlänning skall bli delaktig av sociala förmåner vid vistelse i Sverige,

utan även om han under lång tid med viss regelbundenhet tjänstgjort på

svenska fartyg. Utländsk sjöman, som på grund av bosättning eller viss tids

tjänstgöring på svenska fartyg likställes med svensk sjöman i vad avser sjö­

manslagen, bör ha möjlighet att såsom en formell bekräftelse på sin ställ­

ning inskrivas vid svenskt sjömanshus och tilldelas svensk sjöfartsbok.

I fråga om utländska sjömän utan den angivna anknytningen anför sty­

relsen.

Vad åter beträffar sådana utländska sjömän, som endast rent tillfälligt

tjänstgör i ett svenskt fartyg, ligger frågan om deras generella likställande

med svenska sjömän annorlunda till. Allmänt sociala och humanitära skäl

talar för sådant likställande i många av de av utredningen angivna fallen.

Men att i alla avseenden helt likställa en utländsk sjöman, som endast till­

fälligt tjänstgör i ett svenskt handelsfartyg i internationell fart, med en

svensk medborgare eller en i Sverige bosatt utlänning, skulle i vissa fall kun­

na leda till orimliga och uppenbarligen icke ifrågasatta konsekvenser. Argu­

mentet att rekryteringsskäl talar för förbättrande av de tillfälligt anställda

utlänningarnas "sociala förmåner synes icke bärande. Mera angeläget torde

vara att "inrikta ansträngningarna på förbättrad rekrytering av svenskt kva­

lificerat sjöfolk till den svenska handelsflottan.

Liknande synpunkter om indelning av utlänningarna i olika grupper allt

efter graden av anknytningsmoment till Sverige återkommer i yttrandena

23

från redareföreningen och 1957 års bemanningsntredning. I redareförening­

ens yttrande, i vilket Sjöassnradörernas förening instämmer, beröres först

vissa förhållanden som enligt redareföreningen talar för att man även med

en i princip välvillig inställning bör gå fram med en viss försiktighet. För­

eningen hänvisar sålunda till kostnadsökningen, önskvärdheten av recipro-

citetsprincipens tillämpning, lagtekniska svårigheter samt att de övriga nor­

diska länderna icke likställt utländska och inhemska sjömän, även om man

i Norge på en del punkter företagit sådana ändringar i sjömanslagen, som

gått i denna riktning. Härefter framhåller föreningen att man bör beakta,

att de utlänningar, som tjänstgör inom den svenska handelsflottan, icke ut­

gör en enhetlig grupp. Det är icke utan vidare givet, att sjömän från de nor­

diska länderna eller här i riket bosatta sjömän av utländsk nationalitet skall

helt likställas med övriga utlänningar, av vilka många endast tillfälligt gäst­

spelar inom den svenska sjöfartsnäringen. Redareföreningen har icke nå­

got att erinra mot att de utländska sjömän, som är bosatta i Sverige — t. ex.

vissa baltiska flyktingar — i princip likställes med svenska sjömän. Detta

skulle kunna ske genom en ändring av 87 § sjömanslagen. I och för sig

kunde man även tänka sig motsvarande likställighet för sådana utländska

sjömän, som visserligen icke är bosatta här i riket men genom längre tids

tjänstgöring i svenska handelsflottan fått viss anknytning till vårt land. För­

eningen anför vidare bl. a. följande rörande frågan om öinsesidighetsavtal el­

ler lagstiftning.

I fråga om sjömän, hemmahörande i de övriga nordiska länderna, förut­

sätter Redareföreningen, att det arbete, som bedrives av Nordiska rådet,

skall leda till att hithörande frågor lösas genom konventioner mellan de nor­

diska länderna. I och för sig vore det önskvärt, om dylika konventioner kun­

de komma till stånd även med övriga länder. Detta torde dock icke vara

praktiskt genomförbart, bl. a. av det skälet, att den stora mångfalden kon­

ventioner antagligen skulle få delvis olikartat innehåll och att alltför bety­

dande praktiska tillämpningssvårigheter därför skulle uppkomma.

Man torde därför för övriga utländska sjömän — sålunda de, som icke

äro bosatta i Sverige eller äro nordiska medborgare — få söka ett arrange-

ment inom ramen för de skilda detaljbestämmelserna i sjömanslagen. I vis­

sa hänseenden kan det därvid vara befogat att likställa även dylika utländ­

ska sjömän med svenska sjömän. Beträffande andra bestämmelser förelig­

ga däremot icke skäl till dylik likställighet och härtill kommer, att man just

i fråga om dessa utländska sjömän möter speciella lagtekniska svårigheter.

Bemanningsutredningen har i anslutning till sitt ställningstagande till ut­

redningsmannens förslag beträffande rätten till hemresa efter längre lids

tjänstgöring (26 §) framlagt följande synpunkter som berör den nu avhand­

lade frågan.

De på handelsflottan tjänstgörande utländska sjömännen kunna uppdelas

i två stora huvudgrupper. En grupp torde kunna inrymmas under rubriken

»internationella sjömän» eller s. k. uteseglare, d. v. s. sjömän som för kort

tid eller för viss resa tager anställning på ett fartyg tillhörande för honom

främmande nation. Denna grupp omfattar sjömän av vitt skilda nationalite­

ter och tillhör ej sällan nationer, som icke betraktas som sjöfartsnationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

Dessa sjömän ha icke någon närmare eller fastare anknytning till den sven­

ska sjöfarten.

Den andra huvudgruppen utlänningar utgöres till övervägande del av nor­

diska sjömän, som av skilda anledningar börjat segla i svenska fartyg, och

dessutom av statslösa sjömän som uppehålla sig i Sverige och som yrkes­

män sökt och söker anställning inom vår handelsflotta. Till denna grupp

får vidare räknas bl. a. ett betydande antal spanska sjömän som i många

fall lullgjort mångårig tjänst i vissa rederier. Sjömännen inom denna grupp

— som för övrigt är mycket talrikare än gruppen »internationella sjömän»

— ha genom sin nordiska nationalitet, sin bostad i landet eller eljest genom

långvarig tjänst dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten och

utgöra utan tvekan en kader, som den svenska rederinäringen har att räk­

na med för handelsflottans bemanning, särskilt som i denna grupp ingår

ett betydande antal sjömän i befälsställning.

Skilda skäl tala för att sjömännen tillhörande den sistnämnda gruppen

borde tillerkännas samtliga de förmåner som enligt sjömanslagen "tillkom­

mer svensk sjöman, bl. a. dels möjligheterna att förverkliga tanken på en

nordisk arbetsmarknad, dels att giva de statslösa inom landet mantalsskriv­

na sjömännen en bättre ställning, samt dels att giva utländska sjömän som

längre tid gjort tjänst på svenska fartyg en fastare anknytning till vår sjö­

fart. Hithörande spörsmål skulle möjligen kunna lösas genom att dessa sjö­

män efter prövning i särskild ordning bleve inskrivna vid svenskt sjömans­

hus och innehavare av svensk sjöfartsbok samt att sådan sjömanshusin­

skrivning skulle betraktas som mantalsskrivning här i riket. Utländska sjö­

män so in under längre tid tjänstgjort i svenska fartyg skulle på detta sätt

automatiskt komma i åtnjutande av de förmåner, som svenska sjömän äro

tillförsäkrade enligt sjömanslagen, och härigenom bliva bättre likställda

med den utländska arbetskraft som numera i betydande utsträckning sys-

selsättes inom andra delar av svenskt näringsliv.

Kostnadsfrågan beröres i några yttranden. Svea hovrätt framhål­

ler, att hovrätten vid sitt ståndpunktstagande icke tagit hänsyn till den ge­

nom reformen uppkommande kostnadsökningen, enär denna undandrager

sig hovrättens bedömande.

Även om vissa argument kan anföras för utredningsmannens förslag att

nuvarande grunder för kostnadsfördelningen mellan redarna och statsver­

ket ej skall ändras finner hovrätten för Västra Sverige att det i någon mån

synes ovisst om argumenten väger så tungt att fördelningen på alla punkter

kan anses rimlig. Hovrätten anför bl. a.

Även om — såsom utredningsmannen utvecklat — sjömansskatten icke

synes grundad i tanken, att hos utländska sjömän skulle tagas i anspråk

medel för användning till deras fromma i Sverige, synes det svårt att åbe­

ropa deras skattskyldighet till svenska staten som ett skäl för likställighet,

därest man icke samtidigt vill ålägga staten några mera väsentliga förplik­

telser mot den skattskyldige. Emellertid vilar, såsom nyss framhållits, prin­

cipen om likställighet även på andra överväganden än dem som avse skyl­

digheten att erlägga sjömansskatt. De föreslagna reformerna kunna vidare

tänkas främja handelsflottans rekrytering och därmed också redarnas in-

tresse. Ytterligare kommer i betraktande, att redarens utgifter för sociala

förmåner av detta slag till större delen kunna täckas av försäkring; detta

gäller sålunda kostnader för vård och underhåll av sjöman i land vid sjuk­

dom eller skada samt för sjömans resa med underhåll till hans hemort vid

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

25

sjukdom eller skada eller efter fartygs förolyckande. Det torde därför icke

beliöva befaras, att omkostnader av detta slag ens under ogynnsamma om­

ständigheter skulle innebära något mera allvarligt hot mot mindre rederi­

företags ekonomi.

Frågan om de utvidgade förmånerna för utländska sjömän i föreslagen

omfattning bör bekostas av redaren framstår enligt hovrätten som särskilt

tveksam beträffande den föreslagna ändringen av 28 § andra stycket rö­

rande utsträckning av vårdtiden. Även om det kan medföra vissa tekniska

komplikationer att avpassa ett statsbidrag för vård av utländska sjömän

efter skillnaden i kostnadsavseende mellan redarens utgifter för utländska

och svenska sjömän synes det dock hovrätten rimligt att utgifterna i fråga

fördelas mellan staten och redaren efter någon lämplig kvot.

Kostnadsökningen torde enligt socialstyrelsen knappast kunna beräknas

motsvara mer än något fåtal promille av sjöfartsnäringens löneutgiftei. I

betraktande härav synes ökningen knappast kunna innebära någon större

belastning för sjöfartsnäringen även om denna näring ensam skulle bära ök­

ningen. Styrelsen påpekar, att utredningsmannen funnit flera skäl tala för

att de kostnader som den föreslagna reformen kan medföra bör belasta sjö­

fartsnäringen ensam. Socialstyrelsen, som delar uppfattningen att sjömans­

skatten icke bör tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, vill tillägga

att kostnaderna för författningsenliga åtgärder till skydd för arbetstagare

enligt arbetarskyddslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring helt åvilar

arbetsgivaren. Staten har endast påtagit sig vissa kostnader för administra­

tionen. Det anförda talar enligt socialstyrelsens mening för att ifrågava­

rande kostnader helt bör åvila sjöfartsnäringen. Socialstyrelsen anser dock

att utredningsmannens ståndpunkt i förevarande fall, då de ifrågasatta lag­

ändringarna endast syftar till likställighet mellan svenska och utländska sjö­

män, tills vidare kan godtagas. Styrelsen vill emellertid förorda att man i ett

vidare sammanhang företar en översyn av sjömanslagens ifrågavarande be­

stämmelser. Styrelsen anför.

Den omständigheten att sjömanslagen har att i avsevärd utsträckning

ersätta bestämmelser i kollektivavtal och i enskilda tjänsteavtal medför att

lagens bestämmelser snabbt föråldras. De tio år, som förflutit sedan sista

lagrevisionen, har medfört sådana förändringar i arbetslivet, i sociallagstift­

ningen och i samhällslivet över huvud taget att det synes befogat att man

företar en ny allmän översyn av lagens bestämmelser. Socialstyrelsen vill

förorda att en dylik översyn nu företages. Härvid bör även de ovan berörda

bestämmelserna om statliga bidrag beaktas.

Redareföreningen betonar att önskemålet att bereda största möjliga so­

ciala förmåner åt utländska sjömän på svenska fartyg givetvis får vägas

mot de kostnader för rederinäringen och statsverket, som är förbundna här­

med. Kostnadsfrågan har, anmärker föreningen, i betänkandet icke närmare

utretts. Till förebyggande av missförstånd vill föreningen dock framhålla,

att föreningen icke anser denna omständighet på något sätt kunna läggas

utredningsmannen till last. Det torde nämligen vara omöjligt att få fram ens

ungefärliga siffror beträffande den kostnadshöjande effekten av vissa av de

Knngl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

26

åtgärder, som föreslås i betänkandet. Att kostnaderna i flera hänseenden

blir betydande, är dock ställt utom allt tvivel. Föreningen uttalar vidare bl. a.

att ett utvidgande av vårdnadsplikten enligt 28 § från 6 till 12 veckor skulle

medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för

sjuka sjömän.

I likhet med utredningsmannen understryker utrikesdepartementets rätts-

avdelning att det är utomordentligt vanskligt att bedöma storleken av den

kostnadsökning som den föreslagna likställigheten mellan utländska och

svenska sjömän måste medföra. Utredningsmannens beräkning av kost­

nadsökningen för statsverkets del synes rättsavdelningen, ehuru ytterst

approximativ, icke orealistisk. Rättsavdelningen önskar dock betona, att

ökningen kan bli avsevärt större, beroende på faktorer som idag ej kan

överblickas.

Rättsa\delningen erinrar om att i årets statsverksproposition under tredje

huvudtiteln anmälts att, därest ändringar i sjömanslagen genomföres i syfte

att förbättra utländska sjömäns förmåner enligt sjömanslagen, ytterligare

kostnader kommer att uppstå, vilka i förekommande fall torde få belasta

anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­

borgare». Vid en bedömning av frågan om de ökade statsutgifter, som den

föreslagna likställigheten kommer att medföra påpekas det vidare, får icke

bortglömmas, att den ökade arbetsbelastning, som kan förutses för utrikes­

förvaltningens vidkommande om likställigheten genomföres, kan nödvändig­

göra viss personalförstärkning såväl på sjöfartskonsulaten som inom utri­

kesdepartementets konsulära byrås sjöfartssektion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Departementschefen. Under åren efter andra världskriget har den svenska

handelsflottan ökat väsentligt i omfattning och undergått betydande struk­

turella förändringar. Utvecklingen har i fråga om fartygens storlek innebu­

rit en alltmera markerad förskjutning mot större enheter. Beträffande far­

tygens användning utvisar sjöfartsstatistiken att det svenska handelston-

naget i allt högre grad kommit att sysselsättas i fart huvudsakligen mellan

utländska hamnar.

Nu berörda förhållanden har även medfört förändringar i fråga om han­

delsflottans bemanning. Den omständigheten att tonnaget i betydande ut­

sträckning befinner sig i främmande farvatten har helt naturligt liksom

den rådande arbetskraftssituationen i Sverige under efterkrigsåren bidragit till

den stigande rekryteringen av utlänningar inom svensk handelssjöfart.

Vid tiden för tillkomsten av 1952 års sjömanslag utgjordes bemanningen

i den svenska handelsflottan till en fjärdedel av utländska sjömän. I dag tio

år senare har andelen utländska sjömän vuxit ytterligare något och utgör

omkring en tredjedel av hela antalet ombordanställda.

Det är mot bakgrunden av utvecklingstendenserna på det sociala områ-

det och det nu tecknade läget i fråga om den utländska arbetskraftens an-

yändnmg inom den svenska sjöfartsnäringen som man får se de framförda

önskemålen att utländsk sjöman skall likställas med svensk såvitt gäller

27

vissa i sjömanslagen lagfästa förmåner av social karaktär. Dessa förmåner

—- sjuklön vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom, tilläggslön till av­

liden sjömans efterlevande hustru eller barn under 16 år, fri hemresa med

underhåll efter längre tids tjänstgöring, tolv veckors fri sjukvård i utlandet

(för utländsk sjöman sex veckor), fri hemresa med underhåll vid sjukdom,

fri sjukhusvård m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt

skede samt fri hemresa med underhåll och ersättning för förlust av person-

lig egendom vid fartygets förolyckande — tillkommer för närvarande en­

dast svensk sjöman. Enligt sjömanslagen kan emellertid Kungl. Maj :t under

förutsättning av ömsesidighet förordna att vad som gäller till förmån för

svensk sjöman skall tillämpas också beträffande utländsk sjöman. Samtliga

törmåner kan alltsa redan nu tillerkännas utländsk sjöman, men, efter­

som stadgandet bygger på ömsesidighetsprincipen, endast om sjömannens

hemland ger svensk sjöman samma förmåner.

Utvecklingen torde emellertid ha visat att ett fasthållande vid ömsesidig­

hetsprincipen, i varje fall såvitt gäller de aktuella förmånerna, icke synes

ägnat att leda till nämnvärda positiva resultat; vägen via avtal om ömsesi­

dighet torde för övrigt överhuvud icke vara framkomlig i fråga om med­

borgare i länder som saknar handelsflotta. Det bör också beaktas, att hu­

vudskälet för den nuvarande ordningen — vilket torde ha varit att utländska

sjömän icke skulle erhålla bättre ställning på svenska fartyg än svenska

sjömän i de utländska handelsflottorna — icke synes väga lika tungt då

endast få svenska sjömän tjänstgör i främmande länders handelsflottor

under det att den svenska handelsflottan sedan en längre tid, såsom framgår

av vad tidigare anförts, haft ett mycket starkt inslag av utländsk arbets­

kraft.

Det förslag om likställighet som nu framlagts har också den innebörden

att man övergår från systemet med avtal om ömsesidighet till lagstiftning

om likställighet. Förslaget har i det stora hela vunnit gillande vid remissbe­

handlingen. De invändningar som från några håll, bl. a. sjöfartsstyrelsen

och redareföreningen, framförts och som redovisas närmare i det följande

i anslutning till de olika lagrummen, hänför sig till frågan om beträffande

vissa av de aktuella förmånerna skall uppställas särskilda krav såsom läng­

re tids tjänstgöring i den svenska handelsflottan eller bosättning i de nor­

diska länderna för att den utländske sjömannen skall bli likställd. I det av

utredningsmannen framlagda förslaget har i detta hänseende icke förordats

annat än en begränsning i fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen

vid avgang från tjänst efter anställning två år i följd på samma fartyg eller

hos samma redare. Enligt utredningsförslaget bör annan sjöman än sådan,

som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt särskilt förordnande av

Kungl. Maj :t likställts med sjömän från de nordiska länderna, anses till­

godosedd om han befordras till anställningsorten eller annan ort dit resan

kan ske till motsvarande kostnad. I övrigt har likställighetsprincipen ge­

nomförts i förslaget i full utsträckning.

Redan vid 1961 års behandling av den föreliggande frågan framhölls sär­

skilt av riksdagen att de aktuella bestämmelserna avsåg just sådana för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

28

måner som utgår i särskilt bekymmersamma situationer för den enskilde.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka

detta förhållande. Att beträffande förmåner av den natur att det merendels

är fråga om ett akut hjälpbehov indela de utländska sjömännen i olika ka­

tegorier, såsom ifrågasatts, står icke i överensstämmelse med den grundtan­

ke om arbetskraftens likställdhet som man velat se uttryckt genom refor­

men. En sådan kategoriindelning skulle kunna ge anledning till samma kri­

tik som riktats mot bestämmelserna i deras nuvarande utformning. Ej heller

finnes någon motsvarighet till en sådan differentiering i de stadganden i

sjömanslagen som nu tillförsäkrar såväl svensk som utländsk sjöman för­

måner av social karaktär, bl. a. den så sent som förra året införda regeln

om likställighet i fråga om rätt till lön under arbetslöshet till följd av far­

tygets förolyckande. I fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen tor­

de i huvudsak samma synpunkter kunna anläggas; vid stadgandets tillkomst

år 1952 befanns hemreserätten vara en utpräglat social förmån. Visserligen

föreligger icke här någon omedelbar nödsituation men å andra sidan bör

beaktas att för stadgandets tillämpning kräves bl. a. längre tids tjänstgöring,

två år i följd, på samma fartyg eller hos samma redare. Med ett villkor av

sådan karaktär kan ej heller i detta fall skäl anses föreligga för ett avsteg

från likställighetsprincipen.

Jag vill alltså i likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser

tillstyrka en reform i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförsla­

get. Emellertid anser jag att likställighetsprincipen såvitt gäller de aktuella

förmånerna bör accepteras helt, sålunda även i det nyssnämnda fallet där

viss begränsning förordats i utredningsförslaget. Principen bör följaktligen

vara den att allt sjöfolk på svenska fartyg kommer i åtnjutande av de

ifrågavarande förmånerna.

Vad gäller kostnadsfrågan har såväl i utredningsföreslaget som vid remiss­

behandlingen understrukits svårigheten att bedöma den kostnadsökning

som kan föranledas av reformen. Från redarehåll har närmare uppgifter

till belysning av kostnadsfrågan icke stått att få. Utredningsmannen har icke

heller på andra grunder kunnat framlägga något siffermaterial som mera

preciserat anger reformens betydelse för rederinäringens omkostnader vid

oförändrad kostnadsfördelning mellan näringen och statsverket. Det förelig­

gande materialet ger dock skäl utgå från att kostnadsökningen för rederi­

näringen blir förhållandevis måttlig. Utgiftsökningen för statens del vid

oförändrade grunder för kostnadsfördelningen har beräknats uppgå till nå­

got mer än 40 000 kronor årligen.

Utredningsmannens ståndpunkt att de nuvarande grunderna för kostnads­

fördelningen ej bör ändras i detta sammanhang kan jag biträda. Frågan om

en eventuell ändring härvidlag bör emellertid såsom socialstyrelsen förordat

lämpligen ånyo upptagas i samband med en mera allmän översyn av sjö­

manslagens bestämmelser. De statliga merutgifterna torde såsom föreslagits

i årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln få belasta förslags­

anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­

borgare».

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

29

De särskilda förmånerna

18 §.

Betänkandet. I betänkandet erinras om att den nuvarande bestämmelsen

att svensk sjöman får åtnjuta sjuklön vid könssjukdom är utformad som

ett undantag från regeln att sjuklön ej tillkommer sjöman, om han ådragit

sig sjukdom uppsåtligen eller genom grovt vållande. Med utgångspunkt

från att det icke längre synes tidsenligt att räkna könssjukdom som själv-

förvällad torde enligt utredningsmannen den åsyftade likställigheten mel­

lan svenska och utländska sjömän böra åvägabringas genom att könssjuk­

dom överhuvud icke särskilt nämnes i 18 § tredje stycket utan betraktas

som icke självförvållad sjukdom i allmänhet.

Utredningsmannen åberopar samma skäl för motsvarande ändring i det

liknande stadgandet i 28 § tredje stycket rörande rätt till fri sjukvård

och fri hemresa vid könssjukdom.

Remissyttrandena. Från remissinstanserna framföres ej någon erinran mot

att utländsk sjöman likställes med svensk i förevarande avseende. Beträf­

fande formen för genomförandet av sådan likställighet har emellertid in­

vändningar framställts mot utredningsmannens förslag. Svea hovrätt an­

för bl. a.

------------ Det åsyftade resultatet skall således enligt förslaget uppnås ge­

nom att lagrummen tolkas med utgångspunkt från en annan uppfattning

rörande könssjukdomar än den lagen ursprungligen byggt på. Även om

dessa sjukdomar numera betraktas annorlunda än förr, finns det dock up­

penbarligen fall, där även enligt nutida uppfattning sjukdomen måste an­

ses ha ådragits genom grov vårdslöshet, och det är naturligtvis icke avsett

att vare sig en svensk eller en utländsk sjöman skall betagas rätt till ersätt­

ning i dylika fall. Hovrätten vill därför föreslå att undantagsstadgandena

rörande könssjukdomar bibehållas men att begränsningarna däri till sven­

ska sjömän utgå, så att även utlänningar omfattas av stadgandena.

Liknande invändningar framföres av hovrätten för Västra Sverige, so­

cialstyrelsen, sjöf artsstyrelsen, bemanningsutredningen och arbetstagar­

organisationerna.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag

förordar jag alt den i förevarande hänseende rådande skillnaden mellan

svenska och utländska sjömän upphäves. Den avsedda likställigheten i fråga

om rätten till lön vid könssjukdom enligt bestämmelsen i tredje stycket av

denna paragraf liksom i fråga om rätten till sjukvård och fri hemresa vid

könssjukdom enligt den liknande bestämmelsen i 28 § tredje stycket har

utredningsmannen velat genomföra endast genom att ur lagrummen ut­

mönstra särbestämmelserna om könssjukdom. Såsom framhållits vid re­

missbehandlingen torde denna metod för att ernå det åsyftade resultatet

icke vara tillfredsställande. Ändringen bör lämpligen verkställas genom att

orden »sjömannen är svensk och» uteslutes ur författningstexten.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

24 §.

[ paragrafens andra stycke i dess gällande lydelse upptages en bestäm­

melse om skyldighet att utge tilläggslön för en månad till efterlevande efter

svensk sjöman. I enlighet med utredningsmannens vid remissbehandlingen

utan erinran lämnade förslag har det i lagrummet stadgade förbehållet att

sjömannen skall vara svensk uteslutits.

26 §.

Betänkandet. Utredningsmannen anmärker inledningsvis, att vid ett lik­

ställande av utländsk sjöman med svensk i fråga om bestämmelserna i

26 §, 28 § andra och fjärde styckena samt 41 § bl. a. bör övervägas om

och hur de nuvarande begreppen »i utlandet» eller »utom riket» samt

»hemort» behöver modifieras i sammanhanget.

Såvitt gäller bestämmelsen i 26 § om fri hemresa från utlandet efter

längre tids tjänstgöring synes någon tvekan kunna råda om och på vilket

sätt denna bestämmelse bör utsträckas till att gälla även utländska sjö­

män. Förutom att nuvarande bestämmelse är motiverad av sociala och hu­

manitära skäl, torde den även vara av betydelse med hänsyn till önskemå­

let att rekryteringen skall underlättas eller kanske snarare att lämpliga

svenska sjömän skall förmås att, med tanke på möjligheten att efter viss

lid kostnadsfritt få resa hem, kvarstanna i tjänst inom svenska handelsflot­

tan, vilket kan vara önskvärt också från beredskapssynpunkt. Genom möj­

ligheterna att resa hem underhålles överhuvud känslan av samhörighet

med hemlandet. Beträffande utländska sjömän gör sig icke helt samma

synpunkter gällande. Särskilt en del utländska sjömän, som tar anställ­

ning på fartyg i utomeuropeisk fart, saknar fast förankring i något land.

Om en sådan sjöman önskar komma till en plats, som han betraktar som

sin hemort, har han för övrigt möjlighet att påmönstra ett fartyg med

lämplig destination. Trots vad sålunda anförts har utredningsmannen lik­

väl, av farhågor för att en sämre behandling av utländska sjömän i före­

varande hänseende skulle visa sig orättvis och stötande, när man kommer

till de särskilda fallen, stannat för att förorda, att fri resa efter längre tids

tjänstgöring skall tillkomma alla sjömän, delta i synnerhet som sådan för­

mån redan nu genom anställningskontrakt torde tillförsäkras en del ut­

ländska sjömän.

Om en utländsk sjöman likställes med svensk, torde enligt utrednings­

mannens mening det avgörande för om fri resa skall tillkomma sjömannen

icke böra vara att han avgår i vad som är utland i förhållande till Sverige,

utan att avgången sker i annat land än det som är hans hemland. Härvid

uppkommer frågan om man bör räkna efter nationaliteten eller bosätt­

ningen. Nuvarande 26 § sjömanslagen synes utgå från att sjömannen har

både sitt medborgarskap och sin hemort i Sverige (där en svensk sjöman

har sin hemort annorstädes än i Sverige, synes han i praktiken erhålla

fri resa till närmaste svenska hamn). Om nu det svenska medborgarskapet

skall upphöra att vara förutsättning för fri hemresa, finner utredningsman­

31

nen det naturligt, att såsom hemland för sjöman, han må vara svensk eller

utlänning, räknas det land där han är bosatt. En sådan tillämpning synes

häst överensstämma med förmånens syfte, nämligen att underlätta för

sjömannen att vara tillsammans med sin familj. Det kan erinras om att

norska sjömanslagen ger fri resa åt sjöman med bostad i Norge — oavsett

nationalitet — som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Fri hemresa bör en­

ligt det nyss sagda tillkomma sjöman, om han avgår från sin tjänst i annat

land än där han är bosatt, men icke eljest, sålunda ej heller om svensk

sjöman med bostad i annat land lämnar tjänsten vid besök i detta senare

länd, men däremot om han avgår vid besök i Sverige.

Förutsättning för rätt till fri resa bör liksom hittills vara att sjöman

varit i tjänst å fartyget eller hos redaren under viss tid i följd. I nuvarande

lag förutsättes också, att sjömannen icke haft tillfälle att lämna tjänsten

i svensk hamn under det senast förflutna året. I och med att bestämmelsen

göres tillämplig på även andra än svenska sjömän, torde den senare förut­

sättningen böra avse att tillfälle icke funnits att lämna tjänsten i det land,

där sjömannen är bosatt.

Även om utländska sjömän i princip erhåller rätt till fri hemresa efter

längre tids tjänstgöring, är det enligt utredningsmannen icke sagt, att re-

serätten bör ges samma räckvidd som när det gäller svenska sjömän. Ut­

redningsmannen finner sig böra förorda — såsom ett led i det nordiska

samarbetet — att sjömän bosatta i Sverige, Danmark, Finland, Island eller

Norge oberoende av medborgarskap får åtnjuta fri resa till hemorten utan

inskränkningar; härvid utgår utredningsmannen från att hinder mot sär­

bestämmelser för vissa nationaliteter icke möter med hänsyn till förekom­

mande mest-gynnad-nationsklausuler. Vad angår andra sjömän — med vissa

i det följande berörda undantag — synes det utredningsmannen rimligt, att

rätten till fri hemresa begränsas så att den fria resan ej skall dra högre kost­

nad än som skulle föranledas av resa till den ort där sjömannen anställts

på respektive fartyg.1 Ett skäl för en sådan begränsning är att många av de

utländska sjömännen saknar fast anknytning till någon ort och att ett med­

givande av hemresa utan någon begränsning i fråga om avstånd kunde

medföra, att det ej bleve rimlig proportion mellan resekostnaden och sjö­

mannens berättigade intresse av att komma till sin hemort. Sjömannen får

enligt utredningmannens förslag hjälp att komma till den plats, där han tagit

anställning på fartyget, vilket synes rimligt. Det får därefter bli hans sak

att, om han så vill, ordna resa till hemorten, exempelvis genom att påmönstra

ett fartyg som för honom dit. Vad som stadgas om rätt till fri resa bör ej

hindra, att parterna sins emellan kommer överens om hur reserätten skall

tillämpas. I betänkandet påpekas, att den regel, som förordats för sjömän

bosatta utanför de nordiska länderna, liknar den som i norska sjömanslagen

meddelats i fråga om hemresa för sjuk sjöman, som ej är bosatt i Norge.

Med tanke på den i norska lagen förutsatta risken att myndigheterna på en

1 Begreppet anställningsorten förekommer i 18 § första stycket och 37 § andra stycket sjö­

manslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

32

plats vägrar sjöman tillträde till respektive land eller, för att ge honom så­

dant tillträde, kräver en säkerhet som sjömannen icke kan ställa, synes de

nya bestämmelserna i svenska lagen enligt utredningsmannens mening böra

ge möjlighet till att fri resa i stället kan ordnas till annan plats med mot­

svarande rese- och underhållskostnader.

Utredningsmannen anser att den förmånligare regel i fråga om fri hem­

resa, som föreslagits för sjömän bosatta i de nordiska länderna, lämpligen

bör kunna utsträckas att, om Kungl. Maj:t finner skäl härtill, gälla även

andra kategorier av sjömän. Utredningsmannen erinrar om att på fartygen

tinns anställda en del sjömän med främlingspass.

Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i vilket land en

sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom besked om

mantalsskrivning el. dyl., finns det anledning att räkna med att sjömannen

är bosatt i det land, där han har sitt medborgarskap, varvid han skäligen

bör erhålla fri resa till närmaste hamn i delta land.

I och med att sjömän bosatta utomlands medges rätt till fri hemresa, om

de avgår från sin tjänst vid besök i Sverige, torde det böra uttryckligen an­

givas att bestämmelsen endast gäller vid utrikes fart.

I betänkandet framhålles, att den omständigheten, att en sjömans hem-

reserätt under vissa förhållanden begränsas till att avse anställningsorten,

ej bör hindra, att vad som i andra sammanhang i sjömanslagen eller sjöla­

gen sägs om hemresa är tillämpligt även med avseende å resa enligt de så­

lunda modifierade bestämmelserna.

Enligt 26 § andra stycket skall hemresa ordnas av svenske konsuln eller,

om svensk konsul icke finnes på platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan

av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens an­

del. Bestämmelsen om medverkan av svensk konsul synes, åtminstone del­

vis, vara motiverad av önskemålet att resan anordnas på bästa och minst

kostsamma sätt. Övervägande skäl talar för att bestämmelsen göres till­

lämplig även när det gäller resa för utländsk sjöman. Det kan härvidlag

vara lämpligt, att svenske konsuln tar kontakt med utländsk konsul, som

representerar sjömannens hemland, om sådan finnes på platsen.

Utredningsmannen påpekar att bestämmelsen i 34 § sjölagen om skyldig­

het för befälhavare att medtaga sjöfolk, vars hemsändande det åligger kon­

sulerna att besörja eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömans­

lagen, icke kan tillämpas i fråga om utländsk sjöman annat än om avtal om

ömsesidighet föreligger. Utredningsmannen anför härom vidare följande.

Enligt 34 § sjölagen är befälhavare på fartyg pliktig att till sådant antal

och med ratt till den gottgörelse, som av Kungl. Maj:t fastställes, till be­

stämmelseorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan,

medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att be­

sörja, eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen. Ulan

betalning är befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter

avliden svensk befälhavare eller sjöman, liksom också hans efterlämnade

effekter, såvitt de kan medtagas utan olägenhet. Kungl. Maj :t äger under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att sålunda angiven förpliktelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

33

skall gälla även i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land,

hans aska eller efterlämnade effekter.

inrikesdepartementets tillämpningsföreskrifter till kungörelsen den 15

mars 1957 (nr 92) angående gottgörelse för sjöfolks hemförande med

svenskt fartyg från utrikes ort synes utgå från att förfarandet med s. k.

konsulatspassagerare i Sverige — med hänsyn till att tillämpningen härav

innebär ett visst större eller mindre mått av oflentligrättsligt tvång mot re­

derierna — till sin användning är begränsat till de fall, då staten har ett

ekonomiskt intresse av att hemsändningen ordnas i enlighet med reglerna

i kungörelsen. Detta innebär, såvitt angår tillämpningen av sjömanslagens

regler om sjömans hemsändning, att förfarandet blott kommer i fråga i de

fall, som förutses i 26 och 41 §§ i denna lag, d. v. s. vid resa efter längre

tids tjänstgöring respektive fartygets förolyckande, i vilka fall staten till

hälften eller helt bestrider kostnaderna.

Utredningsmannen finner det ej falla inom ramen för uppdraget eller ut­

göra en nödvändig konsekvens av förslaget till ändringar i sjömanslagen,

att befälhavares förpliktelse att medtaga svenskt sjöfolk eller urna eller

efterlämnade effekter generellt utvidgas till att även gälla sjöfolk av andra

nationaliteter.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag att såsom sjömans hemland

skall räknas det land där han är bosatt har från remissinstansernas sida

icke mött några erinringar. Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjö-

folksförbundet, Svenska stewardsföreningen och Sveriges fartggsbefälsför-

ening påpekar att till följd av att det svenska tonnaget alltmer sysselsättes

i fart mellan utländska orter ett med åren stigande antal svenska sjömän

bosatt sig i länder som fartygen på grund av traden mest anlöper. Änd­

ringen som för en sådan sjöman möjliggör, att han äger rätt till fri resa

till den utländska bosättningsorten, ansluter sig enligt organisationerna väl

till de för svenskt sjöfolk förändrade förhållandena.

I fråga om den av utredningsmannen föreslagna differentieringen

beträffande hemreserätten, innebärande en förmånligare behandling av sjö­

män bosatta i de nordiska länderna samt eventuellt andra kategorier sjömän

efter förordnande av Kungl. Maj:t har delade meningar kommit till uttryck.

I arbetstagarorganisationernas yttrande uttalas, att den motivering som

anföres i betänkandet för den föreslagna avvägningen synes rimlig, varför

organisationerna ej finner skäl till erinringar mot den begränsning av för­

måner som därigenom äger rum.

Därest eu reform genomföres i syfte att åstadkomma likställighet mellan

svenska och utländska sjömän, bör enligt Svea hovrätt denna reform i

möjligaste mån genomföras så att fullständig likställighet ernås. Hovrätten

kan icke finna att utredningsmannen förebragt övertygande skäl för sitt

förslag att i fråga om fri hemresa efter längre tids tjänstgöring låta olika

regler gälla för sjömän från de nordiska länderna och utländska sjömän i

övrigt samt begränsa rätten till fri resa för sistnämnda kategori att gälla

endast till anställningsorten. Samma skäl som åberopats till stöd för att

ge svenska sjömän fri resa till hemorten talar för att låta denna förmån

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

34

komma alla utländska sjömän till de!. Huvudparten av dessa har säkerligen

i likhet med svenska sjömän familj eller annan fast anknytning till en viss

plats, med vilken de önskar och bör uppehålla kontakter. Det är med tanke

på denna, för sjöfarten särskilt värdefulla kategori av sjömän som reglerna

bör utformas; att en del av de utländska sjömännen saknar fast förankring

kan icke utgöra skäl att frånkänna övriga utlänningar rätt till en hemresa

som för dessa uppenbarligen har stort värde. Hovrätten kan icke finna om­

ständigheterna vara sådana, att avsteg bör göras från principen om lik­

ställighet mellan svenska och utländska sjömän, utan föreslår att rätten

till fri resa utsträckes att avse alla utländska sjömän.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om icke 26 § borde endast på

det sättet ändras, att den rätt som nu tillkommer svenska sjömän utsträckes

till sjömän bosatta i de fem nordiska länderna eller land, som enligt för­

ordnande av Kungl. Maj :t är likställt med dessa i det nu ifrågavarande

hänseendet. Hovrätten anför.

I likhet med utredningsmannen anser hovrätten en viss tvekan befogad,

i vad mån förmånen av fri hemresa efter längre tids tjänstgöring bör ut­

sträckas till utländska sjömän. Det är här icke fråga om en social förmån

i sådan oförutsedd och kritisk situation som sjukdom eller fartygets för-

olyckande; såsom även i betänkandet anförts, kunna utländska sjömän i det

aktuella läget påmönstra ett fartyg med lämplig destinationsort. Därest för­

månen av fri hemresa i förevarande fall anses viktig för rekryteringen av

någon viss kategori sjömän, ha redarna dessutom möjlighet att genom avtal

tillförsäkra utlänningar av denna kategori samma rättigheter som svenska

medborgare. Mot den föreslagna lagändringen kan också anmärkas, att

föreskrifterna bliva i och för sig komplicerade och därtill, såvitt angår sjö­

män utom Norden, skilja sig från vad som enligt betänkandet skulle gälla

om hemreserätt enligt 28 §. Ytterligare synes värdet av förmånen av resa

till anställningsorten bero av en sådan rent tillfällig omständighet som var

fartyget befinner sig under den tid då frågan om hemresa uppkommer.

Det förhållandet att den aktuella arbetskraftssituationen gör det nödvän­

digt att förvärva utländska sjömän till handelsflottan kan enligt beman­

ning sutredning en icke vara tillräcklig anledning att genomföra generella

regler om likställighet mellan svensk och utländsk sjöman i här berörda

avseende, som ju i första hand icke är humanitärt eller socialt betonat utan

har arbetsmarknadspolitisk bakgrund. Såsom framgår av vad som redo­

visats under avsnittet »Allmänna synpunkter» anser bemanningsutredningen

att jämställdhet kan vara befogad för vissa utländska sjömän — de nor­

diska, de som har sin bostad i landet eller eljest genom långvarig tjänst

dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten.

Sjöfartsstyrelsen, som i princip tillstyrker likställighet såvitt avser ut­

ländska sjömän med bosättning i Sverige eller längre tids tjänstgöring på

svenska fartyg, har avstyrkt den föreslagna likställigheten i fråga om övriga

utländska sjömän, som av styrelsen karakteriseras såsom tillfälligt anställda.

Styrelsen åberopar att den år 1952 införda hemresebestämmelsen enligt vad

som framgår av vederbörande departementschefsuttalande främst avsåg att

Kangl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

35

tillgodose tre skilda intressen. Dessa var dels att giva svenska sjömän fas­

tare anställningsförhållanden och intresse att kvarstå på svenska fartyg så

länge som möjligt, dels att dessa sjömän icke helt skulle förlora förbindelsen

med hemlandet och dels att undvika att svensk sjöman, som avmönstras i

utländsk hamn och blir blottställd, ändock måste omhändertagas av svensk

konsul och hemsändas på den svenska statens bekostnad. Styrelsen fort­

sätter.

Intet av de olika intressen ifrågavarande hemreserätt främst avser att

tillgodose synes hava tillämplighet å tillfälligt anställda utländska sjömän.

Rekryteringsskäl synes icke tala härför. Icke heller kan åberopas angelägen­

heten av att i nu nämnda fall svenskt rederi bör sörja för fortsatt förbin­

delse mellan den utländske sjömannen och hans hemland. Hemsändning

av nödlidande människor till deras hemland torde i förevarande fall främst

ankomma på det land den nödställde tillhör.

Även om humanitära skäl i vissa fall kan anses tala för omhändertagande

och ordnande av hemresa för nödställd utlänning, som försatts i sitt svåra

läge till följd av avmönstring från svenskt fartyg, synes vad gäller till­

fälligt anställda internationellt gängse normer böra tillämpas. Erinras må

i detta sammanhang om möjligheten att, såsom ibland torde tillämpas av

svenska sjömän, genom särskilda anställningsvillkor tillförsäkra sig lämp­

liga hemreseförmåner.

Sjöfartsstyrelsen avstyrker sålunda i denna del utredningens förslag, men

vill samtidigt uttala, att ifrågavarande stadgande i sjömanslagen torde vara

i behov av översyn såvitt avser svenska sjömäns rätt till fri hemresa, och

att det möjligen kan vara anledning att i samband med en sådan översyn

ånyo upptaga utredningens förslag till övervägande med bredare aspekter än

vad som varit möjligt i förevarande sammanhang.

I likhet med sjöfartsstyrelsen hänvisar redareföreningen till propositionen

rörande 1952 års sjömanslag. Där angivna skäl för fri hemresa efter längre

tids tjänstgöring saknar enligt föreningen tillämplighet på utländska sjö­

män, som icke äger särskild anknytning till Sverige. Föreningen tillstyrker

att rätten till fri hemresa skall tillkomma sådan sjöman, som är bosatt i

Sverige. Enligt föreningen kan det vidare ifrågakomma att bereda sjömän

från de övriga nordiska länderna en motsvarande hemreseförmån.

I anledning av vad utredningsmannen anfört rörande 34 § sjölagen

ifrågasätter Svea hovrätt och sjöfartsstyrelsen om icke denna bestämmelse

bör ändras, därest utländska sjömän likställes med svenska beträffande fri

hemresa enligt 26 g sjömanslagen.

Enligt utrikesdepartementets ruttsavdelnings uppfattning föreligger emel­

lertid för närvarande ingen anledning att aktualisera frågan om en utvidg­

ning av gällande regler i fråga om konsulatspassagerarinstitutets använd­

ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 19(72

Departementschefen. Beträffande den av utredningsmannen föreslagna dif­

ferentieringen i fråga om hemreserätten får jag hänvisa till min i avsnittet

»Allmänna synpunkter» redovisade principiella inställning. Enligt min me­

ning saknas skäl att frångå principen om likställighet mellan svenska och

3G

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

utländska sjömän när det gäller rätten till hemresa efter längre tids tjänst­

göring. Denna ståndpunkt föranleder den ändringen i utredningsmannens

förslag att regeln om begränsning av hemreserätten, såvitt avser vissa kate­

gorier utländska sjömän, utgår.

För att genomföra likställigheten kräves vissa ändringar som samman­

hänger med att hemresan enligt lagrummets nuvarande avfattning förutsät­

ts gå till Sverige. Om det svenska medborgarskapet ej längre skall utgöra

villkor för rätten till fri hemresa, bör enligt utredningsmannens förslag så­

som sjömannens hemland räknas det land där han är bosatt. Förslaget har i

delta hänseende icke mött några erinringar. En ändring i enlighet härmed

synes också, såsom arbetstagarorganisationerna påpekat, stå i god över­

ensstämmelse med det svenska sjöfolkets förändrade bosättningsförhållan-

den; det svenska handelstonnagets ökade användning i fart mellan utländska

hamnar har medfört att svenska sjömän i stigande antal bosätter sig i län­

der som fartygen anlöpcr. Bosättningslandet bör därför anses såsom sjöman­

nens hemland.

Bedömningen av frågan var sjömannen är bosatt torde normalt icke

böra erbjuda några svårigheter. Om det icke skulle stå klart var en sjöman

bör anses bosatt, och bosättning ej kan styrkas genom besked om mantals­

skrivning e. d., finns det enligt utredningsmannen anledning att räkna med

att sjömannen är bosatt i medborgarskapslandet. Den omständigheten att

besked om mantalsskrivning eller motsvarande registreringsakt icke kan er­

hållas torde dock icke utan vidare böra medföra att sjömannen anses bosatt

i medborgarskapslandet. I likhet med vad som gäller i fråga om bosättnings-

hcgreppet i sjömansskattelagen och kommunalskattelagen torde de fak­

tiska bosättnings- och vistelseförhållandena få tillmätas mera avgörande

betydelse. För det fall åter att någon faktisk bosättningsort icke skulle kunna

konstateras torde i regel kunna presumeras att bosättningslandet är det land

som utställt vederbörande sjömans ordinära identitetshandlingar.

Såsom utredningsmannen funnit kan en utvidgning av befälhavarens

förpliktelser enligt 34 § sjölagen icke anses utgöra en nödvändig konse­

kvens av förslaget till ändring av sjömanslagen. Ivonsulatspassagerarinstitu-

tet har också förlorat i betydelse med den starka utvecklingen på kommu­

nikationernas område. Helt andra möjligheter står i dag öppna för hem­

transporten. Bestämmelsen i 34 § sjölagen kan emellertid för närvarande bli

tillämplig även på utländska sjömän. Förordnande härom kan under förut­

sättning av ömsesidighet meddelas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad tidi­

gare anförts om de negativa erfarenheterna av ömsesidighetsprincipen torde

det vara lämpligt att krav på ömsesidighet ej längre uppställes. Bestäm­

melsen i 34 § andra stycket sjölagen bör ändras i enlighet härmed och jag

förordar att ändringen genomföres i samband med de nu aktuella ändringar­

na i sjömanslagen.

28

§.

Betänkandet.

För ernående av likställighet bör även bestämmelsen i 28 §

andra stycket i fråga om vårdtidens längd ändras. Rätten att åtnjuta vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

37

gäller sex veckor eller, om sjömannen är svensk och vårdas utom riket,

tolv veckor. Om med svensk sjöman likställes annan sjöman, torde den

kortare vårdtiden av sex veckor böra göras tillämplig, när sjöman vårdas

inom det land där han är bosatt. Skäl kan visserligen tala för att den kor­

tare tiden skulle tillämpas även när sjöman vårdas inom det land, där han

är medborgare, oavsett om han är bosatt i detta land. Emellertid torde icke

finnas möjlighet att bli ansluten till sjukkassa — åtminstone gäller så för

Sveriges del — utan att vara bosatt i respektive land. Med hänsyn bland

annat härtill har utredningsmannen, ehuru med någon tvekan, stannat för

att lörorda, att den omständigheten att sjöman har medborgarskap i del

land, där han vårdas, icke skall medföra begränsning av den redarskyd-

dade tiden, ifall han är bosatt i annat land, utan att denna tid skall utgöra

tolv veckor.

Att sjömän på ett och samma fartyg kan bli olika ställda sinsemellan

i fråga om redarskyddad tid, alltefter vilket land fartyget vid tillfället be­

finner sig i, synes utgöra en konsekvens av den förordade principen om bo­

sättningens betydelse för tillämpningen av sociala förmåner enligt sjö­

manslagen och bör ej väcka alltför stora betänkligheter.

I detta sammanhang nämnes i betänkandet, att en viss risk kan finnas

— detta gäller redan nu — för att sjöman får kostnaden för vård täckt

samtidigt på två vägar, nämligen dels enligt sjömanslagen och dels enligt

sjukkasse- eller liknande bestämmelser. För svensk sjömans del behöver

man knappast räkna med någon sådan risk, när han tjänstgör på svenskt

fartyg (förhållandena vid tjänstgöring på utländskt fartyg berörs ej av

utredningsmannens förslag). Under den redarskyddade tiden åtnjuter han

nämligen icke ersättning från respektive sjukkassa, vilken i stället utbe­

talar ersättningen till redaren med anledning av dennes regressrätt. Beträf­

fande den utländske sjömannen — och möjligen kunde något liknande gälla

svensk sjöman bosatt i utlandet — kan förhållandet bli ett annat. Det

skulle kunna hända, att sådan sjöman, samtidigt som han vore likställd

med en svensk i fråga om sjukförmåner enligt sjömanslagen, från sitt

hemland åtnjöte förmåner vid sjukdom motsvarande den svenska sjuk­

försäkringen eller eljest. Det skulle alltså kunna uppkomma en viss dubb­

lering av ersättningen till dessa sjömän. En sådan bör undvikas, låt

vara att sjömannen eventuellt både betalar viss avgift till sjukkassa och

erlägger sjömansskatt till staten. Riskerna för en dubbel ersättning synes

dock enligt utredningsmannens uppfattning ganska ringa. Bland annat sy­

nes den omständigheten, att för båda slagen av ersättning förutsättes

kvitton å vårdkostnaderna, vara ägnad att försvåra uttagandet av ersätt­

ning från två håll. Måhända kan nu angivna förhållanden f. ö. regleras ge­

nom överenskommelser mellan Sverige och andra ifrågakommande län­

der. I betänkandet upplyses, att överläggningar f. n. pågår mellan de nor­

diska länderna om åstadkommande av en viss ömsesidighet när det gäller

tillämpningen på sjömän av den allmänna sjukförsäkringen in. m. Som

resultat härav torde det kunna tänkas, att redarna och i vissa fall utrikes-

8

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

förvaltningen får den rätt, de nu har att till ersättande av kostnader för

sjuklön eller sjukvård erhålla sjukförsäkringsmedel tillkommande svensk

eller utländsk sjöman bosatt i Sverige, utvidgad till att även gälla motsva­

rande medel som kan tillkomma i annat nordiskt land bosatt sjöman.

Med tanke på eventuella anordningar med sådan innebörd kan det fin­

nas skäl att i ett nytt stycke, som tillägges 28 §, införa en hänvisning till

att särskilda bestämmelser meddelas i fråga om rätt för redare och utri­

kesförvaltningen att från sjukkassa erhålla gottgörelse för kostnad för

sjömans sjukvård. Med avseende å sjöman tillhörande svensk sjukkassa

finns sådana bestämmelser nu meddelade i lagen om allmän sjukförsäk­

ring.

I avbidan på att bestämmelser av liknande art tillkommer beträffande

sjömän, som ej är bosatta i Sverige, bör det möjligen kunna förekomma, att

redare genom avtal med sjöman gör förbehåll om att medel, som jämlikt

bestämmelser i utlandet tillkommer sjömannen under sjukdom, skall

komma redaren till godo, i den mån medlen icke överstiger dennes kostna­

der för sjömannen.

Enligt utredningsmannen bör även bestämmelsen i 28 § andra stycket

om fri hemresa på grund av sjukdom, oavsett om denna inträffar i utlan­

det eller ej, utsträckas till att gälla utländska sjömän, övervägande skäl

talar för att här — till skillnad från vad som föreslagits beträffande 26 §

— någon begränsning av reserätten icke sker till att gälla resa enbart till

anställningsorten. Den önskvärda principen, att utländsk sjöman icke bör

vara sämre ställd än svensk, synes böra upprätthållas i hela sin vidd, när

fråga är om sjömän, som på grund av sjukdom ej kan själva ordna sin

hemresa genom att påmönstra fartyg med för ändamålet lämplig destina­

tion. Fri resa bör alltså medges till hemorten, var denna än må vara belä­

gen — såvida icke annan ort överenskommes — och oberoende av med­

borgarskap. Visserligen kan måhända missbruk ej helt undvikas. Exem­

pelvis kunde en sjöman, som räknar sig som bosatt på någon plats i bortre

Indien, påmönstra ett svenskt fartyg i Rotterdam och kort tid därefter vid

uppehåll i London begära att på grund av sjukdom få hemresa bekostad

till förstnämnda plats. Emellertid må erinras om att som förutsättning för

fri resa gäller att sjömannen avskedas jämlikt 32 § sjömanslagen, d. v. s.

att han till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller att han lider av sjukdom, som medför fara för

de ombordvarande, eller ock att han vid avgången från tjänsten lider av

sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. I de fles­

ta fall torde läkarna kunna kontrollera, att ifrågavarande reserätt icke

missbrukas av sjömän, som ej har sjukdom som motiverar hemresa. För

övrigt bör uppmärksammas, att sjöman enligt lagen är skyldig att antaga

tjänst å annat fartyg med lämplig destination, om hans hälsotillstånd med­

ger detta och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut va­

rit anställd, och på lika förmånliga villkor.

Utredningsmannen påpekar, att norska sjömanslagen i princip ger rätt

39

till fri hemresa vid sjukdom åt envar sjöman på norskt fartyg oberoende av

medborgarskap. Om sjömannen ej har bostad i Norge, begränsas dock

reserätten till att gälla anställningsorten.

Det anmärkes vidare i betänkandet att, även om sjukligheten hos de

utländska sjömännen — bland annat med hänsyn till tuberkulosförekomst

— nu skulle vara större än hos de svenska, en viss utjämning av even­

tuella skillnader härvidlag, och samtidigt en utveckling mot minskad sjuk­

frekvens, torde komma att föranledas av den utökade hälsokontroll av

sjömän, som tillämnats i samband med att nya mönstringsbestämmelser

genomföres.

Beträffande bestämmelsen i 28 § tredje stycket angående rätt till sjuk­

vård och fri hemresa vid könssjukdom hänvisas till 18 §.

I fråga om den i 28 § fjärde stycket meddelade bestämmelsen om sjuk­

husvård m. m. för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, finner utredningsmannen att även ut­

ländsk sjöman bör vara fri från att belastas med kostnad för sådan vård.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig torde, i anslutning till vad tidi­

gare anförts beträffande sjukvårdstidens längd, böra förutsättas att sjö­

mannen kvarlämnas i annat land än det, där han är bosatt.

Vad förut sagts om vissa risker för att ersättning för sjukvård åt ut­

ländsk sjöman kommer att utbetalas dubbelt, dels enligt sjömanslagen och

dels från sjukförsäkring e. d. i sjömannens hemland, gäller i någon mån

även vid vård för könssjukdom.

I detta sammanhang erinras i betänkandet om att de länder, som är

anslutna till 1924 års Brysselkonvention rörande vissa lättnader för sjö­

män vid behandling för könssjukom, i sina större hamnar skall under­

hålla polikliniker, till vilka sjömän tillhörande handelsflottan skall äga

tillträde utan avseende å nationalitet. Läkarvård och läkemedel skall till­

handahållas kostnadsfritt; detsamma skall även gälla för sjukhusvård,

därest dylik av vederbörande läkare befinnes erforderlig. De sjuka skall

likaledes kostnadsfritt erhålla de läkemedel, som är erforderliga för sjuk­

domens behandling under resa till närmaste hamn, som är avsedd att an-

löpas. På grundval av konventionen har för Sveriges del utfärdats en kun­

görelse den 24 april 1931 (nr 63) i ämnet (under inrikesdepartementets

huvudtitel finnes ett förslagsanslag till åtgärder mot utbredning av köns­

sjukdomar). I den mån de i konventionen överenskomna anordningarna

utnyttjas — vilket ej alltid är fallet med hänsyn till att dessa anordningar

på sina håll är ganska bristfälliga —- blir det icke aktuellt för vare sig re­

dare, utrikesförvaltning eller sjukkassa att ersätta vårdkostnader.

Utredningsmannen har, såsom förut anförts, föreslagit att nu gällande

grunder för kostnadsfördelningen skall bibehållas. Om det emellertid skulle

anses skäligt, att redarna bereddes någon lättnad i ansvaret för sjuka sjö­

män, skulle det enligt utredningsmannen möjligen kunna ifrågasättas, att

staten påtoge sig kostnader för vård och eventuell hemresa för sjömän med

tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Remissyttrandena. Mot utredningsmannens förslag att utländsk sjöman

likställes med svensk i fråga om vårdtidens längd framföres erin­

ringar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanning sutredning en och redareför­

eningen. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del eller läm­

nar det utan erinran.

Enligt sjöfartsstgrelsens mening har utredningsmannen icke anfört några

bärande skäl för att utlänning, som tillfälligt tjänstgör på ett svenskt han­

delsfartyg — d. v. s. enligt styrelsens terminologi sådana som ej är bosatta

i Sverige eller har längre tids tjänstgöring på svenska fartyg — skulle gene­

rellt bliva i förevarande avseende likställd med de svenska sjömännen. Kon­

sekvensen skulle enligt styrelsen uppenbarligen i många fall kunna bli orim­

lig. Styrelsen anför.

Framhållas må även att svenska sjömän har att för sin inkomst ombord i

svenskt fartyg erlägga högre sjömansskatt än de mer eller mindre tillfälligt

anställda utländska sjömännen och att denna högre skatt bl. a. föranledes

av att viss del av de svenska sjömännens sjömansskatt tillföres vederböran­

de sjukkassa såsom kompensation för sjukförsäkringsavgift för sjömannen.

De utländska sjömännen däremot belastas icke i någon form av avgifter för

svensk sjukförsäkring. För den längre ansvarstiden för svenska sjömän

kompenseras redaren genom regressrätt mot sjömannens sjukkassa. Därest

även tillfälligt anställda utländska sjömän skulle tillerkännas samma för­

måner vid sjukdom, som svenska sjömän, torde erfordras någon form av

ersättning till vederbörande redare för merkostnaderna.

Samma synpunkter återkommer i bemanningsutredningens och redare­

föreningens yttranden. Redareföreningen kan ej tillstyrka förslaget. En ut­

vidgning av vårdnadsplikten från 6 till 12 veckor skulle enligt föreningen

medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för sju­

ka sjömän. Såsom framhållits av föreningen i anslutning till förslagets all­

männa synpunkter synes man, om en utökning av vårdnadsplikten skulle

genomföras, böra begränsa sig till sådana utländska sjömän, som är bosatta

och mantalsskrivna i Sverige och — under förutsättning av reciprocitet —

nordiska sjömän.

Redareföreningen anför vidare bl. a. följande.

Därest utredningsmannens förslag i denna del skulle genomföras, bör det

dock under alla omständigheter tillses, att redare beträffande utgifter för

sjukvård åt sjömän alltid skall kunna vända sig med regresskrav till Riks­

försäkringsverkets serviceavdelning. Beträffande här i riket bosatta sjömän

skulle ersättningen till redaren därefter av serviceavdelningen uttagas av

vederbörande sjukkassa, medan för andra sjömän densamma skulle utgå ur

de skattemedel, som inflyta genom den femtonprocentiga sjömansskatten.

Utredningsmannens ståndpunkt att rätten till fri hemresa på

grund av sjukdom utsträckes att gälla utländska sjömän har föran­

lett invändningar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och

redareföreningen. Nämnda remissinstanser erinrar om att utländsk sjöman

som gör tjänst på norskt fartyg, oavsett var han är bosatt och oavsett med­

borgarskap, vid sjukdom eller skada har rätt att erhålla fri resa med under­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

41

håll till den plats där han blev anställd, eller, om myndigheterna på denna

plats vägrar honom tillträde till landet eller fordrar en säkerhet som sjö­

mannen icke kan ställa, rätt till resa till hemlandet. Skälighetshänsyn —-

humanitära och allmänt sociala — talar enligt dessa remissinstanser för att

utländsk sjöman på svenskt fartyg gives samma förmåner som utländsk sjö­

man på norskt fartyg. Att gå längre än den norska sjömanslagen på denna

punkt synes enligt redareföreningen dock icke tillrådligt. Nämnda begräns­

ning bör enligt sjöfartsstyrelsen gälla för de utländska sjömän, som styrel­

sen betecknar som tillfälligt anställda.

Utredningsmannens uppfattning om möjligheten att med kontroll genom

läkare förebygga missbruk av hemreserätten stödes av medicinalstyrelsen

som anför.

Fri hemresa på grund av sjukdom är en förmån, som tillkommit på grund

av de för sjömansyrket speciella arbetsförhållandena. En iråkad sjukdom

kan föranleda hemtransport även över mycket långa avstånd. Denna rätt till

hemresa kan givetvis missbrukas, men det synes sannolikt att fortsatt ut­

byggnad av sjömansläkarorganisationen i samverkan med de nordiska

grannländerna skall kunna åstadkomma en tillförlitligare läkarkontroll i de

flesta större hamnar i världen. Härigenom bör onödigt långa hemresor kun­

na avstyras. Medicinalstyrelsen vill i denna del förorda att rätten till hem­

resa vid sjukdom utvidgas att omfatta även utländska sjömän.

Mot utredningsmannens förslag till likställighet i fråga om bestämmelsen

i paragrafens tredje stycke om fri sjukvård och hemresa vid

könssjukdom framföres av remissinstanserna motsvarande invänd­

ningar som i fråga om det liknande stadgandet i 18 §.

Utrikesdepartementets rättsavdelning påpekar, att utredningsmannen an­

fört att staten möjligen skulle kunna påtaga sig vård- och hemresekostnader

för sjömän med tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom för den

händelse förslaget om oförändrade grunder för kostnadsfördelningen icke

skulle följas utan det skulle anses skäligt att redarna bereddes någon lätt­

nad. Rättsavdelningen skulle till de uppräknade sjukdomarna vilja lägga

kronisk alkoholism. Trots den skärpta läkarkontroll vid påmönstring som

förutsättes i den nya mönstringsförordningen kan det icke anses uteslutet,

att även framdeles kroniska alkoholister kan vinna anställning på fartygen.

Redareföreningen föreslår att statens skyldighet utvidgas till att omfatta

sjömän, som avmönstras på grund av tuberkulos eller sinnessjukdom.

Beträffande bestämmelsen i 28 § fjärde stycket rörande sjukhusvård m. m.

för i utlandet kvarlämnade sjömän med könssjukdom i

smittsamt skede uttalas i några remissyttranden viss tveksamhet om utred­

ningsmannens förslag. Härvid hänvisas till att Sverige, såsom utrednings­

mannen påpekat, anslutit sig till Brysselkonventionen rörande vissa lättna­

der för sjömän vid behandling av könssjukdom.

Allmänt torde kunna sägas, anför sjöfartsstyrelsen, att Sverige väl upp­

fyller sina åtaganden enligt konventionen. Under sådana förhållanden synes

det sjöfartsstyrelsen saknas anledning för Sverige alt genom statsmakternas

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

försorg eller genom föreläggande för svenska redare, därutöver påtaga sig

kostnader för sådana utländska sjömän som av styrelsen betecknas såsom

tillfälligt anställda. Såvitt gäller dessa sjömän avstyrker styrelsen därför ut­

redningsmannens förslag.

Bemanningsutredningen avstyrker ändringsförslaget under hänvisning

till att kostnadsfri vård är garanterad varje sjöman genom berörda konven­

tion.

Medicinalstyrelsen uttalar bl. a. att frågan om fri sjukvård vid fall av

könssjukdom synes böra bedömas i anslutning till de internationella reg­

lerna på förevarande område — främst Brysselkonventionen, genom vilken

de flesta sjöfartsstaterna förbundit sig att bereda sjömän kostnadsfri sjuk­

vård och sjukhusvård vid könssjukdom i smittsamt skede. Styrelsen fort­

sätter.

Även om i vissa fall erbjudna sjukvårdsmöjligheter icke kan utnyttjas,

synes det knappast motiverat att i sjukvårdshänseende bedöma utländsk sjö­

man, som icke under längre tid varit stadigvarande anställd å svenskt far­

tyg, på samma sätt som svensk sjöman.

—• — — Med hänsyn till vad tidigare anförts om vård av sjöman med

könssjukdom i smittsamt skede finner medicinalstyrelsen det kunna disku­

teras, huruvida Sverige — förutom i speciella undantagsfall — exempelvis

vid långvarig anställning eller liknande skall påtaga sig det ekonomiska an­

svaret för sådan icke-svensk sjuk sjöman, som redan jämlikt internationell

överenskommelse skall beredas vård i det land, där han måst kvarlämnas.

I yttrandet av generalkonsulatet i New York framhålles, att den av ut­

redningsmannen påtalade bristfälligheten på sina håll vad angår anord­

ningar för läkarvård in. m. nog tyvärr är med sanningen överensstäm­

mande.

Det av utredningsmannen föreslagna nya sista stycket i paragrafen, inne­

hållande en hänvisning till särskilda bestämmelser om regress­

rätt, föranleder den anmärkningen av Svea hovrätt att bestämmelsen om

gottgörelse bör omfatta icke blott sjukvård utan även annan kostnad i an­

ledning av sjömans sjukdom.

Riksförsäkringsverket har gjort vissa kommentarer till vad utrednings­

mannen anfört om regressrätt och eventuella överenskommelser härom med

andra länder. Verket anför sålunda.

I vad avser riksförsäkringsverkets ämbetsområde innebär förslaget ut­

sträckt rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom, ut­

sträckt rätt till vård på redarens bekostnad när sjukdom eller skada före­

ligger vid tjänsteförhållandets upphörande samt rätt i visst fall till sjuk­

husvård, läkarbehandling och läkemedel på statens bekostnad.

I den mån utländsk sjöman, som får de! av de sålunda föreslagna förmå­

nerna, tillhör svensk sjukkassa betyder förslaget för sjukförsäkringens del

att redaren respektive staten erhåller motsvarande utsträckta rätt att från

sjukkassan utbekomma ersättning enligt sjukförsäkringslagstiftningen för

ifrågavarande kostnader. I betänkandet diskuteras frågan om möjligheter

för redarna och staten att för sjömän bosatta i annat land erhålla liknande

regressrätt gentemot det andra landets sjukförsäkring. Om dylik möjlighet

43

skall kunna öppnas genom överenskommelser mellan Sverige och andra

ifrågakommande länder, måste tydligen utländsk redare och utländsk stat

erhålla motsvarande regressrätt gentemot svensk sjukkassa beträffande sjö­

man tillhörande sådan kassa. Häremot finnes enligt verkets mening intet

att erinra.

I sitt yttrande har utrikesdepartementets rätts av delning upptagit frågan

om hemort sbegreppet i 28 §. Rättsavdelningen återger följande

uttalande av generalkonsulatet i Antwerpen.

Beträffande § 28 synes det böra övervägas, huruvida icke ». . . där han

är bosatt . . .» (andra stycket) respektive ». . . till sin hemort . . .» (samma

stycke) lämpligen borde utbytas mot ». . . där han är mantalsskriven eller,

utan att vara mantalsskriven, stadigvarande vistas . . .» respektive ». . . till

den ort där han är mantalsskriven eller, utan att vara mantalsskriven, sta­

digvarande vistas . . .».

Generalkonsulatet ber här få hänvisa till s. 53, tredje stycket, i betänkan­

det, som lyder: »Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i

vilket land en sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom

besked om mantalsskrivning eller dylikt, finns det anledning att räkna med

att sjömannen är bosatt i det land där han har sitt medborgarskap, varvid

han skäligen bör erhålla fri resa till närmaste hamn i detta land.

Ett stort antal utländska icke-belgiska sjömän av olika nationaliteter

segla som regel ut från Antwerpen. Av dessa äro de, som här ha fast bosatt

familj eller som, utan att vara gifta härstädes, dock här hava stadigvarande

bostad, »légalement domicilié» härstädes, d. v. s. de äro här mantalsskrivna.

Övriga sjömän, vilka segla ut från Antwerpen, förhyra under sina landvis­

telser oftast rum på sjömanscaféer och -hotell och betraktas icke såsom

»légalement domiciliés» härstädes.

De från Antwerpen utseglande, men icke härstädes mantalsskrivna sjö­

männen, utgöra en relativt talrik grupp. Enär i densamma ingå även sjö­

män, som äro medborgare i avlägsna länder, vilka de icke stundom av po­

litiska skäl besökt på lång tid och dit de oftast icke tänkt sig resa, synes den

föreslagna lydelsen av § 28, stycket 2, kunna få för redarna kännbara kon­

sekvenser, därest för denna kategori som bosättningsland betraktas det

land, som sjömannen medborgarrättsligt tillhör.

I betraktande av vad generalkonsulatet anfört om förhållandena i Ant­

werpen, vilka enligt rättsavdelningen kan antagas vara likartade på vissa

andra platser, tillstyrker rättsavdelningen ändringar i lagtexten av den in­

nebörd som föreslagits av generalkonsulatet.

Departementschefen. I enlighet med min förut redovisade ståndpunkt bör

utländsk sjöman likställas med svensk sjöman även beträffande de förmå­

ner som enligt förevarande paragraf nu tillkommer allenast svensk sjöman.

Vid genomförandet av sådan likställighet bör, såsom utredningsmannen fun­

nit, det land där sjömannen är bosatt — på motsvarande sätt som i fråga om

hemreserätten enligt 26 § — anses såsom sjömannens hemland. I överens­

stämmelse härmed blir också hemorten den ort där sjömannen är bosatt.

1 anledning av de synpunkter som framförts från utrikesdepartementets

rättsavdelning rörande hemortsbegreppet får jag vidare hänvisa till vad jag

anfört i denna fråga i anslutning till 26 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

44

Utredningsmannen har berört frågan om missbruk av rätten till fri hem­

resa på grund av sjukdom kan undvikas och därvid givit uttryck för upp­

fattningen att missbruk bör kunna förebyggas med kontroll genom läkare.

För ifrågavarande hemreserätt förutsättes sådan sjukdom eller skada som

för längre tid sätter sjömannen ur stånd att sköta tjänsten eller sådan sjuk­

dom som medför fara för de ombordvarande.

Den omständigheten att jämväl utländska sjömän kommer i åtnjutande

av denna förmån synes i och för sig icke kunna påverka möjligheterna till

missbruk. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en reform

i fråga om registrering och mönstring av sjömän, innebärande en väsentlig

utvidgning av hälsokontrollen av sjömän, med riksdagens medverkan ge­

nomfördes den 1 juli 1961. Med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen

anförts om tuberkulos, psykisk rubbning och alkoholism må för övrigt

framhållas, att de nya bestämmelserna rörande hälsotjänsten inom vår sjö­

fart direkt syftar till att genom kontinuerlig läkartillsyn genom speciella

sjömansläkare uppdaga brister i fysisk och psykisk hälsa av beskaffenhet

att göra sjömannen olämplig för ombordanställning. Det torde kunna för­

väntas att dessa nyligen vidtagna åtgärder skall effektivt bidraga till en

förbättrad hälsovård inom sjömansyrket och därmed också i möjlig mån

förebygga missbruk.

I fråga om det i tredje stycket upptagna undantagsstadgandet rörande

könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 18 §.

Vad gäller fjärde styckets bestämmelse om sjukvård vid könssjukdom i

smittsamt skede synes mig anledning ej föreligga att utan tillgång till när­

mare utredning förorda en inskränkning i principen om likställighet eller

av den nuvarande bestämmelsens räckvidd, i synnerhet som bristfälligheter

i erbjudna sjukvårdsmöjligheter påtalats såväl av utredningsmannen som

under remissbehandlingen. Ej heller har jag funnit skäl att i detta samman-

hang i sjömanslagen — såsom utredningsmannen föreslagit — införa ett

tdlägg till 28 § med en hänvisning till bestämmelser om regressrätt.

41 §.

Betänkandet. Beträffande bestämmelsen i 41 § om fri hemresa på grund

av fartygs lörolyckande hänvisas i betänkandet till vad som anförts i an­

slutning till 26 § i fråga om rätten till fri hemresa efter längre tids tjänst.

Med hänsyn till den karaktär av nödtvång, som en sådan resa har, synes

enligt utredningsmannen någon begränsning av reseförmånen till att avse

anställningsorten knappast motiverad. I betänkandet erinras vidare om att

norska sjömanslagen icke har någon motsvarande begränsning i fall av den­

na art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Remissyttrandena. Förslaget möter erinran endast i sjöfartsstyrelsens ytt­

rande. Styrelsen förordar att rätten till hemresa för sådana utländska sjömän

som ej är bosatta i Sverige eller har längre tjänstgöring på svenska fartyg

skall inskränkas till anställningsorten i enlighet med vad styrelsen förordat

beträffande 28 § andra stycket.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

45

Departementschefen. Den av mig föreslagna likställigheten bör såsom jag

förut utvecklat icke begränsas till att gälla endast för vissa kategorier ut­

ländska sjömän. Utredningsmannens förslag, som bygger på den av mig för­

ordade principen, bör alltså följas.

42 §.

I den i paragrafen upptagna bestämmelsen om ersättning för förlust av

personlig egendom vid fartygs förolyckande har i enlighet med utrednings­

mannens vid remissbehandlingen utan erinran lämnade förslag det stadgade

förbehållet att sjömannen skall vara svensk uteslutits.

87 §.

Sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och redareföreningen har i

överensstämmelse med sin tidigare redovisade inställning ansett att möj­

ligheten att ingå ömsesidighetsavtal beträffande vissa förmåner borde bi­

behållas. Om utländska sjömän emellertid likställes med svenska sjömän i

enlighet med vad i det föregående förordats bör 87 § med dess stadgande

att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna om sådan

likställighet upphävas.

Ikraftträdande.

De nu angivna ändringarna i sjömanslagen och sjölagen — ändringen i

sistnämnda lag berörd i samband med behandlingen av hemreseförmånen

enligt 26 § sjömanslagen — torde böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga (Bilaga A j1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta

protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Beckman

1 Bilagan, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här ute­

slutits.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens förslag

till

lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall

upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Lön utgår —--------resan anträddes.

Lönen löper ■—- — — inrikes fart. *

Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han för­

tegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger

han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av

sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vål­

lande.

Om förlust —- — — i 33 §.

Vid beräkning — — — trettio dagar.

24 §.

Dör sjöman -— --------till bestämmelseorten.

Efterlämnade sjömannen hustru eller barn under sexton år, skall till de

sålunda efterlevande utgå tilläggslön för en månad, såframt hans död in­

träffat medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad

till lön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda fall må dock

avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.

26 §.

Avgår sjöman från tjänst i utrikes fart i annat land än det där han är

bosatt och har han varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd

utan att hava haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjäns­

ten i det land där han är bosatt, äger han rätt till fri resa med underhåll

till sin hemort. Annan sjöman än sådan, som är bosatt i Sverige, Danmark,

Finland, Island eller Norge eller som enligt förordnande av Kungl. Maj :t är

likställd med sjömän från nämnda länder, skall dock anses tillgodosedd i

fråga om rätten till resa, om han kostnadsfritt befordras till anställningsor­

ten eller, enligt bestämmande av befälhavaren efter samråd med sjöman­

nen, till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Av

kostnaderna skall hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av re­

daren.

Beräknas fartyget inom sex månader uppnå hamn, från vilken ovan av­

sedd resa kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjö­

mannen ej berättigad till fri resa med mindre han kvarstår i tjänsten tills

fartyget uppnår sådan hamn.

Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är be-

1 Senaste lydelse av 41 §, se 1961:211.

47

stämt till hamn, varifrån han bekvämligen kan resa till avsedd ort, är han

pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och

han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd,

och på lika förmånliga villkor.

Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, er­

hålla fri resa enligt vad ovan sagts, skall han samtidigt göra framställning

därom.

Resan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke fin­

nes på platsen, av befälhavaren. Ordnas resan av konsuln, skall befälhava­

ren på begäran ställa säkerhet för redarens andel.

Om förlust —---------- i 33 §.

28 §.

Kostnaden för------------- i tjänsten.

,

Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger

han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl där­

efter åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller,

om han vårdas inom annat land än det där han är bosatt, tolv veckor. Tiden

räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum,

från den dag fartyget gått vidare. Avskedas sjömannen jämlikt 32 § eller

lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av beskaffen­

het att kunna föranleda avsked, är han dessutom berättigad till fri resa med

underhåll till sin hemort på redarens bekostnad. Skall resan företagas från

land, där han icke är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å

annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller ska­

dan, är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri

resa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåt-

ligen eller genom grovt vållande.

Kvarlämnas sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, i an­

nat land än det där han är bosatt, skall kostnaden för sjukhusvård, läkar­

behandling och läkemedel för tiden efter det hans anställning upphört be­

stridas av statsmedel.

Angående rätt för redare och för utrikesförvaltningen att från sjukkas­

sa erhålla gottgörelse för kostnad för sjömans sjukvård gäller vad därom

särskilt stadgas.

41 §.

Går fartyget —- — —- sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman------------ åtnjuter lön.

Upphör sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande, äger han

rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort så ock lön under re­

san i den mån sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans

hemresa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Skall resan företagas

från annat land än det där han är bosatt, är sjömannen dock pliktig att an­

taga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd

av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är sjö­

man berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Ko­

nungen fastställer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It sep­

tember 1962.

Närvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 11 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

maj 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 och lag om änd­

rad lydelse av 34 § sjölagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos för lagrådet av

lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

49

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J

ohansson

,

ap

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 14 september

1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om ändring av sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

och lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemstäl­

ler föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. Thomas Stensson

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620733