Prop. 1962:185
('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
1
Nr 185
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.; given Stockholms slott den 5 oktober 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för slag till
1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank rörelse;
2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban ker;
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; och
4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I anslutning till systemet med återlån inom den allmänna tilläggspen sioneringen föreslås i propositionen vissa ändringar i banklagen och spar bankslagen. Sålunda undantages återlån från det krav på formell kortfris tighet, som i allmänhet gäller för utlåningen hos affärsbanker och spar banker. Vidare får sparbank rätt att i samband med återlån upptaga mot svarande lån hos allmänna pensionsfonden.
I propositionen föreslås även ändring av de individuella insättningsbe- gränsningarna hos olika kreditinstitut. I sparbank föreslås maximibeloppet för insättning på sparbanksräkning höjt från 100 000 till 200 000 kronor och den s. k. fria sektorn vidgad från 15 till 20 procent av behållningen
1 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 185
2
på sparbanksräkning. Maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning hos affärsbank och centralkassa för jord brukskredit höjes från 15 000 till 50 000 kronor. Insättningsmaximum i post sparbanken höjes från 30 000 till 100 000 kronor.
Slutligen föreslås en höjning av det allmänna individuella maximibelop pet för s. k. blancokredit hos affärsbank från 5 000 till 15 000 kronor.
Förslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
3
Bilaga
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 56, 57 och 67 §§ lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
56 §.
Bankaktiebolag må — — — må dock
1. stat, kommun-------------- särskild säkerhet;
2. kortvarig kredit-------------- anses föreligga;
3. av vederhäftig--------------- erhål lits; samt
4. annan kredit utan särskild sä kerhet kunna lämnas till samman lagt högst en tiondel av bankbolagets eget kapital samt till ett belopp i varje särskilt fall av högst sjuttio femtusen kronor, då krediten lämnas småföretagare för hans rörelse, och eljest högst femtusen kronor.
57 §.
Är lån-------------sagda tid. Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag
1. bevilja kredit i räkning på högst ett år; samt
2. i enlighet med närmare bestäm melser i bolagsordningen utlämna lån mot skuldebrev med längre löp tid än sex månader till sammanlagt belopp av högst tjugu procent av bo lagets eget kapital, dock att beträf-
1 Senaste lydelse av 56 § se 1960: 61 och av
56 §.
Bankaktiebolag må — — — må dock
1. stat, kommun-------------- särskild säkerhet;
2. kortvarig kredit-------------- anses föreligga;
3. av vederhäftig--------------- erhål lits; samt
4. annan kredit utan särskild sä kerhet kunna lämnas till samman lagt högst en tiondel av bankbolagets eget kapital samt till ett belopp i varje särskilt fall av högst sjuttio femtusen kronor, då krediten lämnas småföretagare för hans rörelse, och eljest högst femtontusen kronor.
57 §.
Är lån —--------sagda tid. Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag
1. bevilja kredit i räkning på högst ett år;
2. bevilja återlån, varom stadgas i reglementet angående allmänna pen sionsfondens förvaltning, med längre löptid än sex månader; samt
3. i enlighet med närmare bestäm melser i bolagsordningen utlämna andra lån mot skuldebrev med läng re löptid än sex månader till sam manlagt belopp av högst tjugu pro cent av bolagets eget kapital, dock att
57 § se 1956:147.
i
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
(Gällande lydelse)
fande lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig, nämnda belopp må överskridas med sammanlagt högst fem procent av bolagets eget kapital.
Lån som avses i andra stycket 2 må, där icke staten är ansvarig för lånets fulla gäldande, icke ställas på längre återbetalningstid än tio år och ej heller uppgå till högre belopp i varje särskilt fall än etthundrafem- tiotusen kronor. Beträffande lån, för vars fulla gäldande staten icke är an svarig och för vilket säkerheten utgö- res av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet, skall i skuldebrevet utfästas årlig av betalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats.
67 §.
Insättas penningar — — — hos bolaget.
En och samma insättares tillgodo havande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning må icke an- norledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 70 § stadgas, för samma person ut färdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Bankbolag må------------ av bolaget. I fråga-------------särskilt stadgat.
(Föreslagen lydelse)
beträffande lån, för vilkas fulla gäl dande staten är ansvarig, nämnda be lopp må överskridas med samman lagt högst fem procent av bolagets eget kapital.
Lån som avses i andra stycket 3 må, där icke staten är ansvarig för lånets fulla gäldande, icke ställas på längre återbetalningstid än tio år och ej heller uppgå till högre belopp i varje särskilt fall än etthundrafem- tiotusen kronor. Beträffande nu av sett lån, för vars fulla gäldande sta ten icke är ansvarig och för vilket säkerheten utgöres av borgen av an nan än kommun eller därmed jäm förlig samfällighet, skall i skuldebre vet utfästas årlig avbetalning i för hållande till den tid, för vilken lånet beviljats.
67 §.
Insättas penningar — — — hos bolaget.
En och samma insättares tillgodo havande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning må icke an- norledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 70 § stadgas, för samma person ut färdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Bankbolag må — -------- av bolaget. I fråga —-------- särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
5
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 22, 25 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om spar banker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22
§.
Med de------------- å sparbanksräkning.
En och samma insättares tillgodo havande å sparbanksräkning må ic ke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.
Ej må------------ uppsägningstidens utgång.
25 §.
Intill ett sammanlagt belopp, mot svarande femton procent av de en ligt senaste bokslut å sparbanksräk ning innestående medlen, äger spar bank mottaga inlåning å annan, val fri räkning.
Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rö relsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgo dose tillfälligt penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller an norledes upptaga lån.
22
§.
Med de------------- å sparbanksräk ning.
En och samma insättares tillgodo havande å sparbanksräkning må ic ke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp, högst tvåhundratusen kro nor.
Ej må-------------uppsägningstidens utgång.
25 §.
Intill ett sammanlagt belopp, mot svarande tjugu procent av de enligt senaste bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga inlåning å annan, valfri räk ning.
Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rö relsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis), ävensom, i samband med återlån enligt regle mentet angående allmänna pensions fondens förvaltning, hos denna fond upptaga däremot svarande lån. För att tillgodose tillfälligt penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller an norledes upptaga lån.
1 Senaste lydelse av 29 § se 1956:148.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
(Gällande lydelse)
29 §.
Är lån, för vars fulla gäldande sta ten icke är ansvarig eller för vilket kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken för behålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts; och må så dan uppsägningsrätt icke i något av seende inskränkas av sparbanken.
Kredit i checkräkning må dock utan förbehåll om uppsägningsrätt bevil jas på högst ett år.
Utan hinder------------ sagda tid. Lån som------------ tio år. Innan lån --------------upplåtna fas tigheten.
Såsom säkerhet — — — omför- mälda uppskattningsvärdet.
Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre må nader uppsäga lån, varom nu är frå ga, därest den intecknade fasta egen domen eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverk ning eller av annan anledning un dergår sådan värdeminskning, att sä kerheten i märklig mån försvagas, el ler därest tomträtten uppsäges. Ned sättning av taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den med tomt rätt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund för uppsäg ning.
(Föreslagen lydelse)
29 §.
Är lån, för vars fulla gäldande sta ten icke är ansvarig eller för vilket kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken för behålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts; och må så dan uppsägningsrätt icke i något av seende inskränkas av sparbanken.
Utan förbehåll om uppsägningsrätt må dock återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning beviljas med längre löptid än här angivits samt kredit i check räkning beviljas på högst ett år.
Utan hinder------------ sagda tid. Lån som------------ tio år. Innan lån------------- upplåtna fas tigheten.
Såsom säkerhet — — — omför- mälda uppskattningsvärdet.
Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre må nader uppsäga lån, varom nu är frå ga, därest den intecknade fasta egen domen eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverk ning eller av annan anledning un dergår sådan värdeminskning, att sä kerheten i märklig mån försvagas, el ler därest tomträtten uppsäges. Ned sättning av taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den med tomt rätt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund för uppsäg ning. I fråga om återlån, som avses i första stycket, skall sparbank förbe hålla sig rätt att, därest den för lå net ställda säkerheten i märklig mån försvagas, uppsäga lånet till betalning senast inom tre månader.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
7
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasse rörelsen skall erhålla ändrad lydelse j
(Gällande lydelse)
31 §.
Insättas penningar--------- — hos kassan.
En och samma insättares tillgodo havande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning må icke an- norledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 § stadgas, för samma person ut färdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga om till godohavandet enligt varje särskild motbok.
Centralkassa må------------- av kas san.
I fråga —--------med bank.
satt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
31 §.
Insättas penningar — — — hos kassan.
En och samma insättares tillgodo havande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning må icke an- norledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 32 § stadgas, för samma person ut färdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga om till godohavandet enligt varje särskild motbok.
Centralkassa må-------------av kas san.
I fråga------------ med bank.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.
8
Kungl. Maj.ts proposition
nr
185 år 1962
Förslag
till
förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 an gående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
§•
Mom. 1. Envar äger------------i post sparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske allenast i helt krontal. En och sam ma persons tillgodohavande må ej ökas utöver 30 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annor- ledes än genom upplupen räntas läg gande till kapitalet.
(Föreslagen lydelse)
2
§.
Mom. 1. Envar äger------------i post sparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske allenast i helt krontal. En och sam ma persons tillgodohavande må ej ökas utöver 100 000 kronor annorle- des än genom upplupen räntas läg gande till kapitalet. Generalpoststy relsen äger dock, då särskilda skäl föreligga, att för vissa slag av medel fastställa lägre inlåningsgränser.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963. Vad i samband med ikraftträdandet av förordningen den 18 maj 1962 (nr 148) om ändring i förordningen den 21 juni 1922 angående postspar banken förordnats rörande fortsatt tillämpning av 2 § 1 mom. andra styc ket sista punkten sistnämnda förordning i äldre lydelse skall upphöra att gälla med ikraftträdandet av denna förordning.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1962:148.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 maj 1962.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i lagen om bankrörelse, m. m. och anför därvid följande.
I. Inledning
Svenska bankföreningen har i skrivelser den 13 april 1960 och den 18 ok tober 1961 hemställt om viss ändring av bestämmelserna i 57 § banklagen angående affärsbanks rätt att lämna s. k. bundna lån. Enligt gällande bestämmelser skall med vissa undantag lån, som affärsbank beviljar, vara antingen ställt att betalas inom sex månader eller beviljat med förbehåll om rätt för banken att uppsäga lånet till återbetalning senast inom samma tid.
Bankföreningens framställning syftar till att ge affärsbank obegränsad fri het att utan sadant förbehåll bevilja lån för längre tid än sex månader i fall där lånet är omedelbart anknutet till visst avtal om export eller utgör återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.
Över bankföreningens förstnämnda framställning har efter remiss ytt randen avgivits av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäk tige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens första, andra och tredje fondstyrelser, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseför- bund och Sveriges allmänna hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskamrar i riket samt från Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation.
Sparbanksinspektionen har i sitt remissyttrande uttalat att, om bankför- eningens framställning leder till ändring av banklagen såvitt avser återlån, sparbank bör genom ändring av 29 § sparbankslagen beredas motsvarande möjlighet att binda av sparbanken beviljad kredit som utgör återlån. I sär skild skrivelse den 17 oktober 1961 har sparbanksföreningen biträtt detta förslag.
10
Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 25 november 1960 gjort framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank får rätt att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden.
över sparbanksföreningens framställning har efter remiss yttranden av givits av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, kommerskol legium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riks- gäldskontoret, allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser, Svens ka bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskamrar samt från handelslcamrarna i Göteborg och Gävle.
I en inom finansdepartementets rättsavdelning i februari 1962 upprättad promemoria angående individuella insättningsmaxima bos vissa kreditinsti tut (stencilerad) har redovisats skilda framställningar från vederbörande centrala organisationer för affärsbankerna, sparbankerna och jordbruks- kasserörelsen om ändring av de regler angående individuellt in- sättningsmaximum, som gäller i nämnda kreditinstitut, samt en framställning från generalpoststyrelsen om ändring av motsvarande regler i förordningen angående postsparbanken. I promemorian har framlagts för slag till vissa ändringar i nämnda bestämmelser.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fond inspektionen, sparbanksinspektionen, kommerskollegium, generalpoststyrel sen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseför bund, Sparbankernas bank aktiebolag och Jordbrukets bank. Kommerskolle gium har bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskamrar samt från handelskamrarna i Göteborg och Gävle.
Svenska bankföreningen har i framställning den 28 februari 1962 hem ställt om sådan ändring av 56 § banklagen, att affärsbank beredes ökad möjlighet att bevilja s. k. b 1 a n c o k r e d i t, d. v. s. lån utan särskild sä kerhet.
Över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken.
Jag anhåller nu — efter samråd med chefen för kommunikationsdepar tementet i fråga om postbanken — att få upptaga dessa ärenden. Därvid vill jag redan inledningsvis erinra, att frågan om behovet av långfristiga krediter för exportändamål behandlats i propositionen nr 125 till årets riks dag. I denna proposition har — efter förhandlingar mellan en statlig för handlingsdelegation och en av Svenska bankföreningen utsedd förhandlings delegation —- hemställts om bemyndigande för Kungl. Maj :t att träffa avtal med affärsbankerna om inrättande av ett särskilt institut för exportkrediter. Denna hemställan har bifallits av riksdagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
11
II. Bundna lån
Gällande ordning
För affärsbankerna är rätten att bevilja s. k. bundna lån —- lån med bestämd löptid utan förbehåll om rätt för banken att uppsäga lånet till tidigare återbetalning — reglerad i 57 § i 1955 års lag om bankrörelse.
Enligt huvudregeln, vilken återfinnes i paragrafens första stycke, skall den lånebeviljande banken i fall, där lån icke är ställt att betalas inom sex månader, förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom denna tid.
I paragrafens andra stycke medges vissa undantag från huvudregeln. Så lunda får bank utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som avses i förs ta stycket bevilja kredit i räkning på högst ett år. Vidare får bank, i enlig het med närmare bestämmelser i bolagsordningen, utlämna lån mot skulde brev med längre löptid än sex månader till ett sammanlagt belopp av högst tjugo procent av bankens eget kapital. Beträffande lån, för vilkas fulla be talning staten är ansvarig, får detta belopp överskridas med sammanlagt högst fem procent av bankens eget kapital.
För bundna lån med längre löptid än sex månader, vilka icke utgör kredit i räkning, gäller enligt paragrafens tredje stycke särskilda villkor. Sålunda får dessa lån inte ställas på längre återbetalningstid än tio år och inte heller uPP§å till högre belopp än 150 000 kronor för en och samme låntagare. Ut- göres lånesäkerheten av borgen, skall vidare i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats. Bestämmel serna i detta stycke om längsta återbetalningstid, individuell maximering och amorteringsvillkor gäller inte i fall, där staten är ansvarig för lånets tulla betalning. Undantagna från föreskriften om amorteringsvillkor vid borgenslån är även lån, där borgen tecknats av kommun eller därmed jäm förlig samfällighet.
För sparbankerna finns motsvarande regler i 29 § i 1955 års lag om sparbanker.
I paragrafens första stycke ges huvudregeln, enligt vilken även sparbanks- utlåningen i princip skall vara formellt kortfristig. Sparbankslån i allmän het skall sålunda antingen vara ställt att betalas inom tre månader eller lämnas med förbehåll om rätt för sparbanken att uppsäga lånet till åter betalning inom denna tid. För lån, där säkerheten ulgöres av inteckning i fast egendom eller tomträtt, är dock längsta löptid respektive uppsägnings tid sex månader. Den föreskrivna uppsägningsrätten får icke inskränkas i något avseende, vilket betyder att låneräntan ej kan bindas i vidare mån än sparbanken äger binda lånets kapitalbelopp.
Från huvudregeln om kortfristighet finns tre undantag. Sålunda får lån, för vars fulla betalning staten är ansvarig eller för vilket kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, beviljas på hur lång tid som helst utan förbehåll om uppsäg-
12
ningsrätt för sparbanken. Vidare får utan sådant förbehåll beviljas kredit
i checkräkning på högst ett år. Slutligen äger sparbank, där summan av
insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder en
ligt senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, enligt 29 § andra
stycket befogenhet att under vissa särskilda förutsättningar och i begrän
sad omfattning bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller
tomträtt utan att därvid göra eljest föreskrivet förbehåll om uppsägnings-
rätt för sparbanken.
Bundna inteckningslån får enligt 29 § tredje stycket utlämnas högst till ett
sammanlagt belopp motsvarande trettio procent av summan av insättarnas
behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt senaste bok
slut. Högst en femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett
och samma år. Lånen får inte ställas på längre återbetalningstid än tio år.
Såsom säkerhet får godtagas endast sådan fastighets- eller tomträttsinteck-
ning, som uppfyller vissa i 29 § femte stycket angivna kvalifikationskrav.
Sålunda skall inteckningen gälla antingen i jordbruksfastighet eller i bo
stads- eller affärsfastighet inom område, för vilket stadsplan eller bygg-
nadsplan fastställts. Även inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom
sådant område godtages. I sistnämnda fall förutsättes dock, bland annat,
att den eller de byggnader som finns uppförda på tomträttsmarken är av
sedda väsentligen för bostadsändamål. Således godtages inte inteckning i
industrifastighet och ej heller inteckning i tomträtt med byggnader för in
dustriellt eller kommersiellt ändamål. För att gälla som säkerhet för bun
det lån skall inteckning vidare ligga inom sextio procent av det senast fast
ställda taxeringsvärdet.
Sparbank, som lämnat bundet inteckningslån, skall enligt 29 § sjätte
stycket förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre
månader, om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av
vanvård av byggnad eller på grund av skogsavverkning eller av annan an
ledning undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån för
svagas. Detsamma gäller, om intecknad tomträtt uppsäges.
Sparbankslagen innehåller inte någon allmän bestämmelse om begräns
ning av den faktiska återbetalningstiden för lån. Beträffande lån, för vilket
säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller därmed jämför
lig samfällighet, gäller dock enligt 28 § femte stycket sparbankslagen, att
lånet får utlämnas endast på viss tid och ej får utestå längre än femton år.
Är sådant lån ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall som huvud
regel i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för
vilken lånet beviljats. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall spar
banken förbehålla sig sådan uppsägningsrätt, som föreskrives i 29 § första
stycket. Dessa regler gäller inte lån, för vars fulla betalning staten är an
svarig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
13
Återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Enligt 31 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspen sion skall avgifterna till försäkringen ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestäm mer. I den av årets riksdag antagna lagen om allmän försäkring, vilken är avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1963 ersätta förstnämnda lag, återfinnes motsvarande bestämmelse i 19 kap. 5 §.
I det av Kungl. Maj :t med riksdagen antagna reglementet den 28 maj 1959 angående allmänna pensionsfondens förvaltning föreskrives, att inflytan de penningmedel skall efter vissa i reglementet angivna fördelningsgrunder förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och tredje fond styrelsen. Enligt 14 § i reglementet äger vissa kreditinrättningar, däribland bankaktiebolag och sparbank, att mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den, som under föregående år erlagt avgift enligt lagen om försäk ring för allmän tilläggspension, återlån med högst hälften av den erlagda avgiften. Återlån får dock inte beviljas, om lånebeloppet enligt dessa regler ej skulle uppgå till 500 kronor. Kreditinrättning, som lämnat återlån, äger enligt 15 § första stycket i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som har att förvalta de avgifter på vilka åter- lånet grundas. Den som erlagt avgift till försäkringen för allmän tilläggs pension har således inte ovillkorlig rätt till återlån, och om sådant lån be viljas blir han inte låntagare hos allmänna pensionsfonden utan hos den kreditinrättning som beviljat återlånet. För återbetalning gentemot fonden svarar kreditinrättningen, oavsett om den som erhållit återlånet fullgör sin förpliktelse eller ej.
Ett låns egenskap av återlån visar sig, som framgår av det anförda, reellt i att kreditinrättningen har rätt att hos allmänna pensionsfonden erhålla lån med belopp motsvarande återlånet. Däremot kommer för återlånet att gälla banklagens och sparbankslagens allmänna regler om affärsbanks res pektive sparbanks utlåning, bland annat i fråga om kravet på säkerhet och förutsättningarna för tidsbundenhet.
Räntesatsen för lån, som fondstyrelse lämnar kreditinrättning i samband med ett av denna beviljat återlån, fastställes enligt 15 § andra stycket i reg lementet av Kungl. Maj :t. Denna räntesats skall som regel bestämmas så, att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Räntan på återlånet bestämmes däremot genom fri överenskommelse mellan kreditinrättningen och den som erhåller återlånet.
Återlån, som inte i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet, skall enligt 16 § i reglementet amorteras årligen med belopp inte understi gande en tiondel av lånesumman. Den återlånebeviljande kreditinrättning ens motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden skall återbetalas i sam ma mån som återlånet, dock inte långsammare än som föreskrivits i villko ren för återlånet. Reglementet hindrar ej, att kreditinrättningen medger längre löptid eller mindre årlig amortering än en tiondel. Gentemot pen
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
sionsfonden måste dock kreditinrättningen fullgöra de för återlån före skrivna amorteringarna, varvid återlånet successivt övergår till att bli ett lån av ordinär typ.
Närmare bestämmelser om återlån har intagits i kungörelsen den 9 de cember 1960 (nr 714) med föreskrifter rörande återlån enligt reglementet den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.
Då återlån skall grundas på avgifter som erlagts under närmast föregåen de år, har sådana lån kunnat beviljas först under år 1961. Sammanlagda beloppet av beviljade återlån uppgick den 31 december 1961 till omkring 53 miljoner kronor.
Bankföreningens framställning
Svenska bankföreningen uttalar i sin framställning inledningsvis, att af färsbankernas möjligheter till långfristig bunden kreditgivning enligt gäl lande banklag är snävt begränsade. Bestämmelserna härom, som har till syfte att skapa garantier för bankernas likviditet, torde, fortsätter bank föreningen, vara något för vårt land säreget. Såvitt bankföreningen kunnat utröna, har man ingenstädes utomlands ansett sig ha anledning att ingripa reglerande i affärsbankernas möjligheter att lämna bundna lån, utan man har där överlämnat åt bankerna att själva avgöra i vilken utsträckning så dan kreditgivning kan rymmas inom gränserna för en sund likviditetspo- litik. Bankföreningen är övertygad att, om motsvarande frihet lämnades de svenska bankerna, dessa skulle handha uppgiften med största omsorg och ansvarskänsla.
I sin framställning uttalar bankföreningen vidare, att sedan den tid var ifrån inskränkningarna i rätten att lämna bundna krediter härstammar inträtt en förändring av likviditetsstrukturen inom bankväsendet och nä ringslivet i övrigt. Denna förändring finner föreningen tala för att tvingande regler i detta avseende ej längre är erforderliga. Samtidigt har utvecklingen på kapitalförsörjningsområdet enligt föreningens mening gjort det mer an geläget än förr att utnyttja bankernas resurser även för mera långfristig kreditgivning till näringslivet. Detta är, anför föreningen, en internationell tendens.
Bankföreningen förklarar sig vara medveten om att det måhända kan väcka betänkligheter att utan närmare utredning helt upphäva gällande be gränsningar i rätten att lämna bundna lån. En viss uppmjukning av stad- gandena i ämnet bör dock enligt bankföreningens mening kunna genomföras omedelbart i syfte att undanröja svårigheterna på ett par begränsade områ den, där det i dagens läge framstår som särskilt angeläget att i ökad ut sträckning kunna stå näringslivet till tjänst med fasta krediter. Härmed avser bankföreningen exportkrediter och återlån.
Vid banklagens tillkomst synes man, fortsätter bankföreningen, ha utgått från att intresse för bundna lån främst kunde finnas hos småindustrin och hantverket vid genomförande av investeringar. I sin framställning, som av givits innan förhandlingarna mellan Kungl. Maj :t och bankföreningen om
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
15
inrättande av ett särskilt exportkreditinstitut påbörjades, anför föreningen vidare, att det numera visat sig i hög grad önskvärt att kunna lämna bund na lån även i samband med exportkrediter. Föreningen hänvisar därvid till betydelsen av förmånliga betalningsvillkor i konkurrensen på ut ländska marknader. Mången gång är sålunda en relativt lång kredit en ofrån komlig förutsättning för att en affär skall komma till stånd. Därvid godtages i allmänhet inte ett förbehåll om rätt till uppsägning i förtid. Ett sådant ar rangemang måste, enligt vad bankföreningen framhåller, te sig riskabelt för exportören, om han inte kan påräkna att i sin tur erhålla motsvarande tids- bundna finansieringskredit, och bankerna ställs därför ofta inför önskemå let om bundna lån för finansiering av exportkrediter. I regel är emellertid, uppger bankföreningen, bifall till sådana framställningar uteslutet, bl. a. därför att kreditbeloppet överskrider 150 000 kronor. Motsvarande svårig heter uppkommer vid sådana exportaffärer, där av tekniska skäl icke ex portören utan en svensk bank måste fungera som direkt kreditgivare till utlandet.
Ytterligare efterfrågan på bundna lån kan enligt bankföreningen förut ses uppkomma på grund av vad som beslutats angående återlån av av gifter till försäkringen för allmän tilläggspension. Återlånen är, anför bank föreningen, avsedda att vara en kompensation för den minskning av själv finansieringsmöjligheterna, som företagen får vidkännas på grund av till- läggspensioneringen. Detta syfte skulle enligt bankföreningens åsikt mången gång helt eller delvis förfelas, om låntagaren inte finge trygghet för att få behålla lånet under relativt lång tid. I reglementet angående allmänna pen sionsfondens förvaltning förutsättes också, anför bankföreningen, att åter lån regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på viss tid, högst tio år. Bankföreningen betraktar det därför som självfallet, att oinskränkt möjlighet skall finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Föreningen vill därvid framhålla, att några betänkligheter häremot icke kan möta från likviditetssynpunkt eftersom den inlåning från fonden som tages i anspråk för återlånen ej kommer att behöva återbetalas i snabbare takt än dessa.
Under hänvisning till det anförda hemställer bankföreningen om förslag till sådan ändring av 57 § banklagen, att bankbolag får obegränsad frihet att — utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som sägs i första stycket av paragrafen — sätta löptiden längre än till sex månader för kredit som är omedelbart anknuten till visst avtal om export eller utgör återlån, varom förmäles i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.
Remissyttrandena
Bankföreningens allmänna synpunkter på frågan om bunden långivning behandlas av flera remissorgan.
Hank- och fondinspektionen ställer sig avvisande till tanken på vidgade möjligheter till formellt bunden långivning. Inspektionen framhåller där vid, att lagstiftaren i denna fråga bygger på lång och fast praxis inom svenskt affärsbanksväsen. De bestämmelser, som reser hinder mot bunden
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
långfristig kredit, införlivades visserligen med vår lagstiftning först vid till
komsten av nuvarande banklag, men de hade tidigare länge haft motsva
righeter i de för bankerna fastställda bolagsordningarna. Återhållsamheten
i fråga om kredittidens längd beror enligt inspektionen i första hand på att
affärsbankernas inlåning är formellt kortfristig. Såsom erfarenheten visat,
kan inlåningen även förete hastiga och kraftiga fluktuationer. En omfattan
de placering av inlåningsmedel i långtidsbundna krediter skulle därför, me
nar inspektionen, lätt kunna äventyra bankernas möjligheter att fullgöra
sina betalningsförpliktelser.
Inspektionen anför vidare.
Problemet om lånetidens längd är sålunda för affärsbankernas vidkom
mande främst ett likviditetsproblem men det är också av betydelse för ban
kerna ur soZaenssynpunkt. Det är sålunda alltid vanskligt att bedöma ett
företags utvecklingsmöjligheter på lång sikt och redan denna omständig
het gör, att en utsträckning av lånetiden normalt innebär en ökning av kre
ditrisken. Bindningen gör det vidare svårare för vederbörande bank att vid
en ogynnsam utveckling av låntagarens rörelse i god tid vidtaga åtgärder
till förebyggande eller minskning av en befarad förlust. Ett uttryck härför
har man ju i de krav på kvalificerad säkerhet, som alla institut med lång-
tidsbunden utlåning på sitt program uppställer.
Enligt inspektionens mening har utvecklingen inte inneburit sådana änd
ringar i de förhållanden, som inverkar på frågans bedömning, att all regle
ring av lånetiden skulle kunna slopas och åt bankerna överlämnas att be
stämma i vad mån de kan bevilja långtidsbundna lån. Inspektionen finner
så mycket mindre anledning att uppge principen om formell kortfristighet
för bankernas långivning som behovet av långfristiga lån förefaller att ha
varit begränsat. Den 30 juni 1960 belöpte summan av sådana lån till endast
34 miljoner kronor, trots att bankerna med nu gällande regler skulle ha
kunnat bevilja ytterligare åtminstone ett par hundra miljoner kronor i dy
lik kredit. En bidragande orsak härtill kan enligt inspektionen förmodas
vara att bankernas eget intresse för långtidsbundna krediter i verkligheten
förblivit svalt och att deras grundinställning till problemet präglats mera
av de tankegångar, som tidigare under lång tid varit bestämmande för de
ras praktiska handlande.
Svenska bankföreningen har, med anledning av vad bank- och fondin
spektionen yttrat om utnyttjandet av de nuvarande möjligheterna till lång-
tidsbunden kreditgivning, i sin senare framställning anfört, bland annat,
att även om inspektionens uttalande må vara riktigt beträffande bankvä
sendet i dess helhet det dock icke äger giltighet för alla banker. På sina håll
har enligt bankföreningen redan yppat sig svårigheter att i önskvärd ut
sträckning bereda plats för industrigarantilån, och i andra banker utgör
svårigheten att tillfredsställa den ständigt växande efterfrågan på statsga-
ranterade studielån av olika slag ett allvarligt bekymmer. Härtill kommer
sålunda exportkreditgivningen och återlånen. Efterfrågan på återlån torde
inom kort få betydligt större omfattning än hittills.
Fullmäktige i riksbanken förklarar, att fullmäktige inte skulle motsätta
17
sig att reglerna för bankutlåningens tidsbundenhet upptages till ny om sorgsfull prövning med utgångspunkt från nuvarande likviditetsförhållan- den och de behov av för längre tid bundna bankkrediter som kunde konsta teras. Fullmäktige anför som skäl härför, att det grundläggande kravet på kortfristighet härstammar från en tid då likviditetsstrukturen hos hank väsendet och näringslivet i övrigt var väsentligt annorlunda än nu.
Även kommerskollegium berör frågan om en allmän omprövning av nu varande lagregler i detta hänseende. Enligt kollegiets mening måste bank föreningens framställning ses mot bakgrunden av syftet med dessa regler, nämligen att skydda bankernas likviditet. Kollegiet ifrågasätter emellertid, om inte de bundna lånens maximibelopp, 150 000 kronor, borde höjas vä sentligt. Denna maximigräns synes enligt kollegiet inte vara av betydelse för likviditetsskyddet utan har närmast tillkommit med hänsyn till att bund na lån antages bli efterfrågade främst av småföretagare. Det ändrade kon kurrensläget inom landet, som är att vänta på grund av pågående integra- tionssträvanden, torde emellertid, anför kollegiet vidare, medföra behov av större rörelsefrihet att lämna bundna lån till andra företagare. Kollegiet anser det böra övervägas, om tiden inte är mogen för en mera ingående un dersökning av möjligheterna att generellt minska nuvarande begränsning av bankernas rätt att lämna bundna lån. Mycket talar nämligen för att bankföreningens syn på likviditetsläget är riktig och att bankerna mot den na bakgrund skulle kunna tillerkännas en väsentligt vidgad rätt att själva bestämma över hithörande förhållanden.
Samtliga handelskamrar, vilka yttrat sig till kommerskollegium, biträder bankföreningens allmänna synpunkter.
Vad gäller exportkrediter har bankföreningens framställning om ändring av 57 § banklagen avstyrkts av bank- och fondinspektionen men tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank samt av handelskamrarna och de or ganisationer, som yttrat sig till kommerskollegium, medan flera remissor gan velat hänvisa frågan till närmare utredning. Remissyttrandena har av givits, innan förhandlingarna om inrättande av ett särskilt exportkreditin stitut inleddes.
Bank- och fondinspektionen anser, att inspektionens förut redovisade prin cipiella betänkligheter mot långtidsbunden kreditgivning på grund av dess menliga inverkan på bankernas likviditet och solvens är i allo tillämpliga på denna kategori av lån. Det är nämligen, anför inspektionen, särskilt svårt att bedöma ett utländskt företags möjligheter att i en avlägsen framtid göra rätt för sig. I ett sådant fall måste man räkna inte endast med rent kommersiel la risker utan även med risker av politisk art, exempelvis valutaregleringar och nationaliseringar. Inspektionen avråder av dessa skäl bestämt från att medge bankerna rätt att i obegränsad omfattning lämna långtidsbundna ex portkrediter. Vad som rimligen kan övervägas är enligt inspektionen en jämkning av gällande regler, som gör det möjligt att anpassa den långtids-
2
Uihang till riksdagens protokoll 1962 . 1 samt . Nr 185
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1062
18
bundna kreditgivningen för det här föreliggande behovet utan att likvidi
tets- och solvenssynpunkterna allvarligt åsidosättes. I sådant hänseende fö
reslår inspektionen en höjning av det individuella maximibeloppet för bund
na lån till 500 000 kronor och av den totala volymen sådana lån inom varje
hank till 30 procent av bankens eget kapital med möjlighet att beträffande
statsgaranlerade lån överskrida denna volym med 10 procent. Inspektionen
utgår därvid från att en sådan ändring inte får leda till eftergift i kravet på
betryggande säkerhet och att det därför i regel måste bli fråga om krediter
till svenska företag eller krediter, för vilka sådana företag ställt betryggan
de säkerhet.
Om inspektionens förslag skulle anses otillräckligt för att tillgodose ex
portföretagens kreditbehov, anser inspektionen, att lösningen av problemet
bör sökas efter andra linjer, och inspektionen hänvisar därvid till inrättan
de av ett särskilt eller flera särskilda exportkreditinstitut under medverkan
av affärsbankerna och till en ändrad utformning av exportkreditgaranti-
systemet.
Handelskamrarna, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industri
förbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation, vilka alla till
styrker den av bankföreningen föreslagna lagändringen, anför som skäl
härför betydelsen av att de svenska exportföretagen kan deltaga i konkur
rensen på världsmarknaden genom att erbjuda köpare långtidsbunden kre
dit. Sveriges allmänna exportförening framhåller därvid särskilt, att utför
seln av kapitalvaror liksom exporten till utvecklingsländerna ökat markant
och att kreditgivningen speciellt i dessa fall är en väsentlig konkurrensfak
tor. Betydelsen av långfristig kreditgivning vid export till utvecklingslän
derna framhålles även av Sveriges industriförbund, vilket liksom Sveriges
hantverks- och industriorganisation dessutom hänvisar till utvecklingen på
europamarknaden.
Fullmäktige i riksbanken, vilka såsom tidigare nämnts förklarat sig icke
motsätta sig en allmän omprövning av frågan om långtidsbunden kredit, an
för, att fullmäktige inte kan stödja bankföreningens förslag om att utan vi
dare utredning undantaga exportkrediterna från de allmänna reglerna. Man
bör nämligen enligt fullmäktiges mening i ett sammanhang behandla frå
gorna, om någon uppmjukning av 57 § banklagen skall ske, hur långt den
i så fall skall gå och vilka krediter som bör komma i fråga.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar likaledes, att man — hur ange
läget det än i rådande läge kan vara att underlätta exporten — inte är be
redd att biträda bankföreningens ändringsförslag i denna del utan föregå
ende utredning, som syftar till en mera allmän översyn av bestämmelserna
i ämnet.
Även sparbanksinspektionen ifrågasätter, huruvida inte frågan om oin
skränkt rätt för affärsbankerna att lämna bunden exportkredit borde till
sin innebörd närmare klargöras innan den avgöres. I
I fråga om å t e r 1 å n enligt reglementet angående allmänna pensions
fondens förvaltning har bankföreningens framställning tillstyrkts eller läm-
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
19
nats utan erinran av alla remissorgan utom bank- och fondinspektionen, som avstyrkt framställningen, och sparbanksinspektionen, som ifrågasatt behovet av den begärda lagändringen.
Allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser har i sina yttran den uttalat, att de helt ansluter sig till de synpunkter bankföreningen fram fört.
Fullmäktige i riksbanken förklarar, att enligt fullmäktiges mening sär skilda omständigheter föreligger i fråga om återlånen. Dessa är, anför full mäktige, ett nytt element i bankernas rörelse, som inte förutsågs vid utfor mandet av de nuvarande banklagstadgandena. Likviditetssynpunkterna, som ligger bakom dessa, finner fullmäktige inte vara tillämpliga, utan ban kernas engagemang i återlånesystemet synes från likviditetssynpunkt när mast vara jämförbart med garantigivning. Återlånen skulle visserligen kun na utformas med rätt för banken att säga upp lånet till betalning senast in om sex månader. Några avgörande invändningar synes emellertid enligt full mäktige inte kunna resas mot att återlånen liksom garantiförpliktelserna undantages från bestämmelserna i 57 § banklagen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret finner ett undantagande av återlånen från bestämmelserna i 57 § banklagen icke strida mot det grundläggande syftet med reglerna om banklånens kortfristighet, nämligen att värna om banker nas likviditet. Enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle visserligen inte följa några större olägenheter av att man även beträffande återlånen avvak tade den allmänna översyn av 57 § banklagen som fullmäktige förordat i samband med exportkrediterna, men fullmäktige vill dock inte motsätta sig bifall till bankföreningens framställning i fråga om återlån.
Kommerskollegium anför i sitt yttrande, att den av bankföreningen be gärda uppmjukningen av 57 § banklagen i fråga om återlånen uppenbart inte skulle ha någon inverkan i fråga om bankernas likviditet. Återlånerät- ten skulle enligt kollegiets mening till avsevärd del förfelas, om företagen inte finge möjlighet att behålla lånen under någorlunda lång tid. Eftersom det här är fråga om en undantagsföreteelse utan betydelse för likviditeten, har kollegiet inte något att erinra mot att bankernas rätt till bunden långiv ning utvidgas på denna punkt.
Handelskamrarna har i sina yttranden till kommerskollegium anslutit sig till bankföreningens framställning. I yttrandena hävdas sålunda, att möj ligheterna till självfinansiering reduceras genom avgifterna till den allmän na tilläggspensionen, att företagens pensionsfonder lidigare i praktiken stått till företagens förfogande utan tidsbegränsning och att återlånen är avsedda som kompensation för förlusten av dessa finansieringsmöjligheter.
Vidare anföres, att återlånens syfte skulle förfelas om låntagaren inte finge säkerhet för att behålla lånet en relativt lång tid, och hävdas även, att några betänkligheter mot formell bundenhet av återlånen inte kan resas från lik viditet ssyn punkt.
Sveriges industriförbund finner det vara självklart, alt oinskränkt möj lighet bör finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Återlånen är näm
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
ligen, anför förbundet, avsedda såsom en viss kompensation för den minsk ning av självfinansieringsmöjligheterna, som blir en följd av tilläggspensio neringen. Enligt förbundets uppfattning har återlånerätten redan begrän sats i alltför hög grad, och det vore därför, yttrar förbundet, orimligt om denna rätt skulle beskäras ytterligare på grund av gällande lagstiftning rö rande affärsbankernas rätt att lämna bundna lån. Syftet med återlånerätten skulle enligt förbundet utan tvivel avsevärt förfelas, om företagen inte fick garanti för att behålla lånen under en relativt lång tid. Förbundet anför av slutningsvis, att i reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning för utsatts att återlån regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på viss tid, högst tio år.
Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det från näringslivets synpunkt angeläget, att bankföreningens framställning bifalles, och ansluter sig till uppfattningen, att syftet med återlånen helt eller delvis skulle förfe las om låntagaren inte fick trygghet för att behålla lånet under relativt lång tid. Den återlånemöjlighet som finns bör enligt organisationen självfallet vara av långfristig karaktär.
Bank- och fondinspektionen förklarar, att inspektionen inte finner frågan om bankernas möjlighet att lämna återlån i form av bundna lån så själv fallen som bankerna förmenar. Inspektionen anför härom närmare följan de.
Det kan visserligen sägas, att en sådan kreditgivning icke möter några hinder ur likviditetssynpunkt, eftersom allmänna pensionsfonden tillhanda håller motsvarande belopp. Men det är bankerna, som bär hela kreditrisken, och den blir påverkad av den långa bindningstiden. Därest bankerna i stor utsträckning skulle komma att lämna bundna lån av förevarande typ, kan detta icke bli utan konsekvenser för kravet på säkerhet och marginalkapi tal. I själva verket torde likväl behovet av att bevilja återlån såsom formellt bundna lån vara ganska begränsat. Liksom hittills — och som också torde ha förutsatts vid utformandet av reglementet angående allmänna pensions fondens förvaltning — torde merendels företagens behov av reellt långfris tiga krediter kunna täckas genom formellt kortfristiga lån som prolonge- ras. Härigenom vinnes, att bankerna i god tid kan i händelse av en ogynn sam utveckling av låntagarens rörelse vidtaga åtgärder till förhindrande eller minskning av befarad förlust. Att döma av de nu brukliga formulären till bundna lån synes bankerna själva ha fäst stort avseende vid sistnämnda synpunkt. Den rätt att ingripa mot låntagaren under låneliden som banker na förbehåller sig, är nämligen så vidsträckt, att förmånen för låntagaren av »bindningen» förefaller ganska illusorisk. I
I den mån den bundna formen likväl skulle anses lämplig synes återlå nen, anför inspektionen vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter röran de behovet kunna rymmas inom den ökade ram för bundna lån i allmänhet, som inspektionen föreslagit i anslutning till frågan om bundna lån för ex portändamål. Inspektionen finner därför en särbehandling av återlånen ic ke för närvarande motiverad.
Sparbanksinspektionen ifrågasätter i sitt yttrande, om det kan anses före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
21
ligga något verkligt behov av att införa bindningsrätt för återlån. Inspektio nen anför härom följande.
Det torde icke föreligga något hinder att ställa sådant lån på den längsta amorteringstid, som är medgiven i reglementet angående allmänna pensions fondens förvaltning, samtidigt som långivaren förbehåller sig rätt att det oaktat uppsäga lånet till återbetalning tre eller sex månader efter det upp sägning skett. Lån av denna art förekomma allmänt i sparbankerna. Kre ditgivaren saknar emellertid i förevarande fall anledning att av likviditets- skäl uppsäga lån, då återbetalning i förtid endast resulterar i att kreditgi varen i sin tur har att verkställa motsvarande återbetalning till allmänna pensionsfonden. Uppsägning före amorteringstidens utgång synes därför en dast komma att tillgripas när låntagaren icke fullgör sina åtaganden eller den för lånet ställda säkerheten avsevärt försämras, men för dylikt fall tor de kreditgivaren komma att förbehålla sig uppsägningsrätt även om lånet skulle utlämnas som bundet. Sparbanksinspektionen kan därför ej finna annat än att återlån även utan formell bindning likväl i praktiken blir lik värdigt med ett bundet lån.
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över bankföreningens framställ ning om ändring av 57 § banklagen tagit upp frågan om motsvarande änd ring i sparbankslagen med anledning av återlånen. Om den av bankföreningen begärda lagändringen i fråga om återlånen sker, synes, en ligt vad inspektionen anför, motsvarande rätt till bunden långivning böra ges sparbankerna. Inspektionen förutsätter därvid, att sparbanksförening ens framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank får rätt att upptaga mot återlån svarande lån hos allmänna pensionsfonden — vartill jag återkommer i det följande — vinner bifall. Bankföreningens synpunkt, att betänkligheter mot bindning av återlån ej kan möta från lik- viditetssynpunkt eftersom återbetalning från banken till allmänna pensions fonden ej behöver ske i snabbare takt än återbetalning av motsvarande återlån från låntagaren till banken, har enligt inspektionen givetvis sin fulla tillämpning även vad angår sparbankerna.
För sparbankerna föreslår emellertid inspektionen en viss inskränkning i rätten att binda räntan på återlån. Härom anför inspektionen följande.
Ett visst korrektiv mot alltför vidsträckt bindning av lån finns i föreskrif terna i 48 § första stycket 2. sparbankslagen om nedskrivning av bundna lån till i lagrummet angiven minimiförräntning.
Såsom av sist omnämnda förhållande framgår, är det icke blott likvidi- tetshänsyn utan även förräntningssynpunkter som — vid sidan av säker- hetsbedömanden — göra sig gällande ifråga om tillrådligheten i att binda lån. Vad återlån av ATP-avgifter beträffar synes det icke finnas anledning eller vara lämpligt att medgiva längre gående bindning av räntan, än som motsvaras av räntesättningen i förhållandet mellan fondstyrelse och kredit inrättning enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket reglementet angåen de allmänna pensionsfondens förvaltning.
Inspektionen anser, att ett medgivande för sparbankerna att binda åter lån bör få sin plats i 29 § sparbankslagen. Med hänsyn till ålerlånens an knytning till motsvarande upplåning hos allmänna pensionsfonden synes,
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
enligt vad inspektionen vidare anför, andra inskränkningar i bindningsrät- ten inte behöva meddelas än den, som inspektionen föreslagit beträffande räntesättningen, samt en regel i anslutning till liknande bestämmelse i 29 § sista stycket sparbankslagen, att sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader uppsäga lån om den för lånet ställda sä kerheten i märklig mån försämrats.
Svenska sparbanksföreningen har i sin skrivelse den 17 oktober 1961 för klarat sig instämma i sparbanksinspektionens uttalande att, om bankbola gen medges rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt bör tillerkännas sparbankerna. Sparbanksföreningen vill dock ifrågasätta nödvändigheten och lämpligheten av den begränsning i rätten att binda räntan på återlån, som sparbanksinspektionen föreslagit. Föreningen erinrar därvid om att ett motsvarande krav på samordning mellan räntan på inlånade medel och bunden låneränta inte förekommer i fråga om de bundna kommun- och in teckningslån, som sparbankerna redan nu lämnar enligt 29 § sparbanksla gen. Sparbanksföreningen förklarar sig inte finna skäl föreligga att beträf fande den typ av bunden kreditgivning, varom här kan bliva fråga, upp ställa strängare regler i räntehänseende än vad som gäller för sparbanker nas bundna kreditgivning i övrigt.
Departementschefen
Såväl banklagen som sparbankslagen intager en mycket restriktiv stånd punkt i fråga om de berörda kreditinstitutens möjligheter att lämna for mellt bundna lån, d. v. s. lån med bestämd löptid utan förbehåll om rätt för långivaren att uppsäga lånet till tidigare återbetalning. Särskilt gäller detta banklagens föreskrifter i ämnet.
Principen att utlåningen i affärsbankerna skall vara kortfristig har gam mal hävd. Bestämmelser härom fanns under giltighetstiden för 1911 års banklag i de av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningarna för bankaktie bolagen. Vid tillkomsten av den nuvarande banklagen år 1955 sanktionerades principen, då regler om banklånens kortfristighet och om vissa begränsade undantag härifrån intogs i den nya lagen. Kravet på kortfristighet i utlå ningen har motiverats med att bankernas inlåning formellt är kortfristig och att en bindning av utlåningen därför skulle menligt inverka på banker nas förmåga att upprätthålla betalningsberedskapen.
Svenska bankföreningen har i sin framställning anfört vissa skäl för att tvingande regler i ämnet inte längre skulle vara behövliga för affärsbanker nas del. Som ett sådant skäl åberopas en förändring av likviditetsstrukturen inom bankväsendet och näringslivet i övrigt, som säges ha inträtt sedan den nuvarande principen om kortfristighet utbildades. Denna synpunkt har bi trätts i flera remissyttranden. Vidare har från olika håll uttalats önskemål om större möjligheter för affärsbankerna att tillgodose näringslivet med formellt långfristig kreditgivning. Å andra sidan har bank- och fondinspek tionen bestritt, att utvecklingen gjort den lagliga regleringen av lånetiden obehövlig från likviditetssynpunkt, och framhållit, att lånetiden även har viss betydelse från solvenssynpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
23
Det råder således delade meningar om lämpligheten av en mera genom gripande ändring av de nuvarande reglerna. Oavsett dessa regler har emel lertid affärsbankernas formellt kortfristiga utlåning kommit att i stor ut sträckning bliva reellt långfristig. Detta har varit möjligt genom att bevil jade lån kan omsättas vid den avtalade lånetidens utgång och genom att en lånebeviljande bank kan underlåta att utnyttja sin formella uppsägnings- rätt. Näringslivets behov såväl av formellt som av reellt långfristig kredit har även tillgodosetts genom inrättandet av särskilda kreditinstitut och ge nom speciella låneformer. De formellt långfristiga krediter, som affärsban kerna med stöd av nuvarande lagregler lämnat, har mot bakgrunden härav kommit att få en underordnad betydelse. De har även, totalt sett, fått en väsentligt mindre omfattning än reglerna i och för sig medgivit. Det kan därför förefalla tveksamt, om något större behov av ändringar i lagstift ningen på denna punkt föreligger. I vart fall kan mera avsevärda ändringar inte genomföras utan närmare utredning. En sådan utredning, för vilken intresse uttalats från flera håll, synes mig även böra komma till stånd i lämpligt sammanhang. I avvaktan härpå bör undantag från den nuvarande huvudregeln om kortfristighet, såsom jag uttalat vid tidigare tillfälle, inte göras i andra fall än då särskilda skäl kan åberopas därför och sådant undantag uppenbarligen kan ske utan att likviditetsskyddet äventyras.
Bankföreningens framställning syftar omedelbart till två undantag, näm ligen för exportkrediter och för återlån av avgifter till försäkringen för all män tilläggspension.
Ett undantag för exportkrediter från regeln om kortfristighet kan från de synpunkter, som hittills varit bestämmande för lagstiftningen, anses ägnat att väcka speciella betänkligheter. Samtidigt finns ett angeläget behov av bundna krediter till betydande belopp för exportändamål. Detta behov har föranlett, att årets riksdag på förslag av Kungl. Maj :t beslutat om inrät tande av ett särskilt institut för exportkrediter, Aktiebolaget Svensk Export kredit, i vilket staten och affärsbankerna skall inträda som delägare med hälften vardera av aktiekapitalet. Lån från detta kreditinstitut skall lämnas på bestämd tid, högst tio år. Förslaget grundar sig på resultatet av förhand lingar mellan en statlig förhandlingsdelegation och en förhandlingsdelega tion från Svenska bankföreningen såsom företrädare för bankaktiebolagen. Dessa förhandlingar har förts efter det att bankföreningens framställningar om ändring av banklagen i detta hänseende gjordes. Genom tillkomsten av det särskilda exportkreditinstitutet torde det aktuella behovet av formellt bundna krediter för exportändamål få anses tillgodosett. Ett särskilt undan tag för exportkrediter från banklagens huvudregel om kortfristighet är jag därför inte beredd ait nu föreslå.
Även när det gäller återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning har läget, i varje fall såvitt avser de mindre och medelstora företagen, ändrats sedan bankföreningen gjorde sin fram ställning om ändring av banklagen. På förslag av Kungl. Maj:t har sålun da årets riksdag bemyndigat Kungl. Maj :t att träffa avtal med affärsban
24
kerna om inrättande av ett institut för beviljande av långfristig kredit — företrädesvis sekundärkredit — till mindre och medelstora näringsföretag. I detta nya kreditinstitut, Aktiebolaget Företagskredit, avses staten och affärsbankerna ingå som delägare till hälften vardera. I samband därmed kommer även det av staten och bankaktiebolagen gemensamt ägda Aktie bolaget Industrikredit att delvis få en ändrad inriktning av sin låneverksam- het och en vidgad utlåningskapacitet. Genom dessa speciella kreditinstitut, vilka för sin egen upplåning torde till betydande del komma att anlita all männa pensionsfondens medel, kommer de mindre och medelstora företa gen enligt min mening att erhålla väsentligt bättre möjligheter till långfris tiga krediter än vad återlåneformen kan erbjuda.
Ehuru behovet av ändringar i banklagen med hänsyn till återlånen såle des nu inte torde vara lika framträdande som då bankföreningens framställ ning gjordes, anser jag dock vissa ändringar motiverade i detta avseende. I fråga om återlånen, vilka tillkommit som en ny lånetyp efter utformningen av de gällande reglerna om banklåns kortfristighet, är de för dessa regler grundläggande likviditetssynpunkterna inte tillämpliga. Bank som beviljar återlån äger nämligen rätt att i samband därmed erhålla lån hos allmänna pensionsfonden till motsvarande belopp. Däremot kommer banken att stå kreditrisken gentemot fonden. Denna risk kan naturligen sägas bliva större vid en mera långfristigt bunden kreditgivning. Här bör emellertid erinras om att någon rätt till återlån inte föreligger utan att den bank, hos vilken sådant lån sökes, skall enligt vanliga bankmässiga principer bedöma om återlån bör beviljas sökanden och vilka villkor, bland annat i fråga om låne- tid och säkerhet, som bör uppställas för lånet. Bankens funktion i detta sammanhang kan i viss mån jämföras med beviljande av en garantiförplik telse. För sådana förpliktelser innehåller banklagen inte någon tidsbegräns- H in g. Självfallet måste banken, om återlån med längre bindningstid skulle tillåtas, beakta de speciella solvenssynpunkter, som sammanhänger med en långtidsbunden kredit, och de särskilda krav, som vid sådan långivning måste ställas på säkerheten för att denna skall anses betryggande. Genom sedvanligt förbehåll om rätt till uppsägning i fall, där den ställda säker hetens värde försämras, torde banken kunna väsentligt reducera eventuella förlustrisker. Ej heller solvenssynpunkter synes mig således hindra ett un dantag för återlånen från den allmänna regeln om kortfristighet.
Avgörande i detta sammanhang bör enligt min mening vara den utform ning återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen. Därvid förutsattes, att återlånen skulle kunna beviljas som amorteringslån på viss tid, högst tio år. Reellt lär detta, såsom bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen framhållit, i stor utsträckning kunna nås på samma sätt som annan långivning i affärsbankerna, trots att den formellt är kortfristig, i verkligheten givits en långfristig karaktär. De tidigare nämn da förbehållen om rätt för banken till förtidsuppsägning vid försämring av ställd säkerhet torde ytterligare minska skillnaden mellan formellt och reellt bundna återlån. För låntagarna måste det emellertid te sig otillfreds
Kungl. Maj:is proposition nr 185 år 1962
25
ställande, om de ej kan få tiden för återlånet även formellt fastställd i enlig het med vad som förutsättes i reglementet angående allmänna pensionsfon dens förvaltning. I viss mån skulle detta visserligen kunna ske inom den ram för bundna lån som banklagen ger. Härigenom skulle dock utrymmet minskas för den bundna långivning, för vilken de nuvarande reglerna är avsedda. Vidare innehåller dessa regler en i detta sammanhang alltför snäv individuell maximering av lånebeloppen. Banklagens regler om bundna lån synes mig salunda böra anpassas efter föreskrifterna i nämnda reglemente genom att återlånen helt undantages från kravet på kortfristighet. Härige nom sker, såsom framgår av det anförda, ej något principiellt avsteg från den gällande huvudregeln. Till jämförelse kan erinras om att även i den av årets riksdag antagna lagstiftningen om likviditets- och kassakvoter samt om placeringskvoter vissa undantag gjorts för återlån och lån som i samband med återlån upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel vilka ingår till allmänna pensionsfonden.
Jag förordar sålunda, att 57 § lagen om bankrörelse ändras i enlighet med det anförda.
Även sparbankerna äger enligt reglementet angående pensionsfondens förvaltning rätt att bevilja återlån. Däremot medger sparbankslagen, såsom antytts i det föregående, inte att sparbank upptager lån hos allmänna pen sionsfonden. För att undanröja detta hinder mot sparbanks medverkan vid återlånegivningen kommer jag att i ett följande avsnitt föreslå viss ändring av sparbankslagen.
Sparbankslagen innehåller liksom banklagen — om än med mera vittgå ende undantag — krav på att utlåningen skall vara formellt kortfristig. Även i sparbanks utlåning gör sig nämligen likviditetssynpunkter gällande, emedan inlåningen formellt är kortfristig. Dessa synpunkter saknar emel lertid — liksom i fråga om affärsbankerna — tillämplighet på återlånen. Ej heller solvenssynpunkter synes böra utgöra hinder mot att återlån un dantages från kravet på kortfristighet. Sparbanksinspektionen har även, med instämmande av sparbanksföreningen, föreslagit att, om affärsbank ges rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt skall beredas sparbank. Här emot har jag, såsom följer av det anförda, inte någon erinran att göra. Där vid vill jag emellertid framhålla, alt vad jag beträffande affärsbank anfört om cn speciell prövning av säkerheten för långtidsbundna lån givetvis har avseende även på sparbank.
__ Ja8 vil1 alltså förorda en sådan ändring av 2t) § sparbankslagen, att åtcr- lanen undantages från kravet pa kortfristighet i utlåningen. Såsom spar banksinspektionen föreslagit, bör sparbank vara skyldig att som villkor tör bundet återlån, liksom för bundet inteckningslån, förbehålla sig rätt till lörtida uppsägning, om säkerheten för lånet i märklig mån försvagas. Där emot finner jag inte skäl att för återlånen — i motsats till annan bunden långivning — genom särskild föreskrift i sparbankslagen begränsa rätten till bindning av räntan. Normalt torde det emellertid la anses strida mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
26
sparbankens intresse att binda räntan på återlån i vidare mån än räntan är bunden på det motsvarande lån sparbanken i samband med ett återlån erhåller från allmänna pensionsfonden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
III. Sparbanks upplåning hos allmänna pensionsfonden
Gällande ordning
Huvudregeln angående sparbanks inlåning finns i 22 § sparbankslagen. Där stadgas i första stycket, att sparbank inte får driva annan inlånings- rörelse än på sparbanksräkning.
Undantagna från huvudregeln är vissa fall, som anges i 25 § sparbanks lagen. Sålunda får sparbank inom den s. k. fria sektorn, till vilken jag återkommer i samband med frågan om individuella insättningsmaxima, mottaga inlåning på annan, valfri räkning. Vidare äger sparbank upptaga lån mot förlagsbevis. Slutligen får sparbank för att tillgodose tillfälligt penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller in ländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för reglerna angå ende återlån från allmänna pensionsfonden, äger enligt reglementet an gående fondens förvaltning, bland andra kreditinrättningar, även sparbank bevilja återlån och i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån från vederbörande fondstyrelse.
Sparbanksföreningens framställning
Svenska sparbanksföreningen framhåller i sin skrivelse, att sparbanksla gen i fråga om sparbanks rätt att upptaga lån endast medger — bortsett från förlagsupplåning — upplåning för tillgodoseende av tillfälligt penning behov. Till sådant slag av upplåning synes enligt föreningens mening inte kunna räknas lån från allmänna pensionsfonden på grund av beviljat åter lån. En ändring av sparbankslagen på denna punkt är därför, anför för eningen, erforderlig.
Vad gäller utformningen av den föreslagna lagändringen finner sparbanks föreningen denna enkelt kunna göras genom att efter sista punkten i 25 § sparbankslagen tillfogas en mening av förslagsvis följande lydelse: »Där jämte må sparbank upptaga lån hos Allmänna pensionsfonden».
Remissyttrandena
Sparbanksföreningens framställning har genomgående tillstyrkts i sak.
Spar banksinspektionen, som sålunda tillstyrker framställningen, erinrar till en början om att inspektionen i utlåtanden över förslag om fondförvaltning och över förslag till föreskrifter för tillämpningen av reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning ställt sig avvisande till tanken att
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
27
sparbankerna skulle få den nu föreslagna upplåningsrätten och i stället ifrågasatt insättning i sparbank av motsvarande medel från fonden. Sedan kungörelse med föreskrifter rörande återlån numera utfärdats, torde det enligt inspektionen vara klart, att sparbank för utlämnande av återlån endast kan erhålla medel från allmänna pensionsfonden i form av lån. Un der sådana förhållanden blir sparbanksföreningens förslag om ändring i sparbankslagen i hög grad aktuellt.
Sparbanksinspektionens tidigare avvisande inställning berodde, anför in spektionen vidare, på att för lån kunde komma att ställas pant, vilket enligt inspektionens mening inte bör ske i fråga om tillgångar hos inrättning som har rätt att driva inlåning från allmänheten. Enligt inspektionen synes emellertid av de nu fastställda bestämmelserna om återlån framgå, att åter- lånebeviljande kreditinrättning äger att för belopp, som motsvarar återlå- net, erhålla lån från allmänna pensionsfonden utan att vederbörande fond styrelse därvid får uppställa andra villkor än som förutsättes i författning arna. Då något krav på pantsäkerhet inte ingår bland dessa förutsättningar, torde sådant krav inte heller komma att ställas, och på grund härav an ser inspektionen sig kunna låta de anförda betänkligheterna få vika.
Fullmäktige i riksbanken och generalpoststyrelsen framhåller särskilt, att den begärda lagändringen är en naturlig konsekvens av återlånesyste- met.
Svenska bankföreningen uttalar, att det begärda tillägget till sparbanks lagen torde vara nödvändigt om sparbankerna skall kunna utnyttja den möjlighet att bevilja återlån som enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning tillkommer dem.
Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank för klarar sig i princip inte ha något att erinra mot bifall till sparbanksförening ens framställning.
Vad gäller den närmare utformningen av lagändringen har i några re missyttranden riktats anmärkning mot sparbanksföreningens förslag.
Sparbanksinspektionen anför sålunda att lagändringen torde böra utfor mas så, att den utvidgade rätten till upplåning endast skall avse lån för ut lämnande av återlån.
Fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen och Skånes handels kammare uttalar samma uppfattning och förklarar, att den av sparbanks föreningen föreslagna lydelsen ger det föreslagna stadgandet en alltför vid sträckt innebörd.
Departementschefen
Såsom framgår av det tidigare anförda är i reglementet angående all männa pensionsfondens förvaltning förutsatt, att sparbank skall medverka i återlånesystemet genom att bevilja återlån till den som betalat avgift till den allmänna tilläggspensioneringen. Som cn betingelse för denna med
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
verkan äger enligt reglementet sparbank, vilken beviljat återlån, rätt att i samband därmed erhålla lån från allmänna pensionsfonden till motsva rande belopp. Sparbankslagen ger emellertid — bortsett från förlagsupplå- ning — inte sparbank rätt till annan upplåning än sådan som avser att täcka tillfälligt penningbehov. Till sådan upplåning kan inte räknas lån från all männa pensionsfonden på grund av beviljat återlån. Här föreligger således ett faktiskt hinder mot sparbanks medverkan i återlånesystemet.
Från sparbankslagstiftningens synpunkt synes någon erinran inte vara att göra mot en lagändring, som ger sparbank den för återlånegivningen för utsatta rätten att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden. Sparbanksför eningen och de hörda remissinstanserna är även ense härom. Jag vill därför förorda, att en sådan ändring sker i 25 § sparbankslagen. Lagändringen bör, såsom flera remissinstanser påpekat, utformas så, att den därigenom med givna rätten till upplåning hos allmänna pensionsfonden tydligt begränsas till lån som svarar mot beviljat återlån.
IV. Individuella insättningsmaxima
Gällande ordning
Gällande lagstiftning innehåller vissa föreskrifter om begränsningar i kre ditinstitutens rätt att på inlåningsräkning mottaga belopp från en och sam me insättare. För skilda typer av kreditinstitut gäller därvid olika regler.
I sparbank är föreskrifter om individuellt insättningsmaximum i prin cip tillämpliga på all inlåning. Såsom tidigare nämnts föreskriver spar bankslagen i 22 § första stycket, att sparbank med vissa undantag, som an ges i 25 §, ej får driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning. De i 25 § medgivna undantagen avser dels upplåning mot förlagsbevis och för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, varom talats i det föregående, dels den s. k. fria sektorn. Denna innebär att sparbank intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste bokslut på spar banksräkning innestående medlen, äger mottaga inlåning på annan, valfri räkning. Inom den fria sektorn gäller inte några individuella insättningsbe- gränsningar.
I 22 § andra stycket sparbankslagen stadgas, att en och samme insät- tares tillgodohavande på sparbanksräkning icke annorledes än genom upp lupen räntas läggande till kapitalet får ökas utöver visst i sparbankens reglemente bestämt belopp, högst 100 000 kronor. Före tillkomsten av nu varande sparbankslag år 1955 fick sparbank i princip använda endast en inlåningsräkning, kallad motboksräkning, med ett i vederbörande reglemen te bestämt insättningsmaximum av högst 50 000 kronor, från vilken regel länsstyrelse kunde lämna dispens för viss insättare.
I fråga om affärsbank finns en regel om individuellt insättnings maximum i 67 § andra stycket i 1955 års lag om bankrörelse. Detta maxi-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
29
murn gäller emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räk ning. På sådan räkning får enligt regeln en och samme insättares tillgodo havande, med visst i detta sammanhang icke aktuellt undantag, ej annor- ledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver 15 000 kronor.
Regler om individuell maximering av insättning på sparkasseräkning el ler därmed likartad räkning har länge funnits i banklagstiftningen. Närmast före den nuvarande banklagens ikraftträdande uppgick maximibeloppet till 8000 kronor.
Hos central kassa för jordbrukskredit gäller enligt 31 § andra stycket i 1956 års lag om jordbrukskasserörelsen samma regler om individuellt insättningsmaximum som för affärsbank. Maximibeloppet var även där före den nuvarande lagens ikraftträdande 8 000 kronor.
Även för postsparbanken gäller regler om individuellt insättnings maximum. Detta är i princip tillämpligt på all inlåning hos denna bank. Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen angående postsparbanken får sålunda en och samma persons tillgodohavande i banken inte ökas utöver 30 000 kronor på annat sätt än genom att upplupen ränta lägges till kapi talet. I fråga om tillgodohavande enligt motbok för insättning på grund av s. k. sparavtal är maximibeloppet dock endast 3 000 kronor.
Genom förordning den 18 maj 1962, nr 148, vilken nu trätt i kraft, har vissa ändringar skett i förordningen angående postsparbanken. Före dessa ändringar ägde en och samma person i allmänhet ej få mer än en motbok utfärdad av postsparbanken. För en omyndig insättare kunde emellertid utfärdas högst tre motböcker med olika bestämmelser om rätten till förfo gande över medlen. Då i sådant fall utfärdats mer än en motbok för samme insättare, avsåg insättningsmaximum tillgodohavandet enligt varje särskild motbok. Genom de nu genomförda författningsändringarna har det princi piella förbudet mot utfärdande av mer än en motbok för varje insättare och, som en följd därav, även den särskilda maximeringsregeln för omyndigs motböcker upphävts. Härvid har emellertid förordnats, att för motbok av detta slag, som utfärdats före författningsändringarnas ikraftträdande, den na äldre maximeringsregel fortfarande skall äga tillämpning.
Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens till komst varit begränsad till visst belopp. Det nuvarande allmänna maximibe loppet fastställdes år 1956. Närmast dessförinnan var motsvarande belopp 15 000 kronor.
Framställningarna
Svenska sparbanksföreningen har i en den 30 juni 1961 dagtecknad skri velse till Kungl. Maj :t hemställt om ändring av sparbankslagens regler rö rande insättningsmaximum för sparbanksräkning och s. k. fri sektor för annan inlåning.
30
I skrivelsen anför sparbanksföreningen till en början, att någon motsva
righet till dessa regler av liknande betydelse inte finns vare sig för affärs
bankerna eller för jordbrukskassorna och för övrigt ej heller i våra grann
länders sparbankslagstiftning.
Därefter lämnas i skrivelsen vissa uppgifter om hur den fria sektorn
kommit att utnyttjas. Vid årsskiftet 1960/61 uppgick sålunda inlåningen
inom den fria sektorn för alla sparbanker till ett sammanlagt belopp av
1 114 miljoner kronor eller 7,8 procent av inlåningen på sparbanksräkning
vid samma tillfälle. Endast en liten del av beloppet innestod på kortfristiga
inlåningsräkningar, nämligen 13 miljoner kronor på uppsägningsräkning
och 25 miljoner kronor på checkräkning, vartill kom 52 miljoner kronor på
postväxelräkning. I förhållande till den sammanlagda inlåningen på spar
banksräkning utgjorde inlåningen på uppsägningsräkning 0,1 procent, på
checkräkning 0,2 procent och på postväxelräkning 0,4 procent. Återstoden
av beloppet inom den fria sektorn, 1 023 miljoner kronor eller 7,2 procent
av inlåningen på sparbanksräkning, utgjordes av medel på »överinsättnings-
räkning», d. v. s. insättningar utöver insättningsmaximum för sparbanks
räkning. Det är här, säger sparbanksföreningen, fråga om bland annat så
dana medel som ett antal sparbanker redan före 1955 års sparbankslag med
dispens hade innestående.
Sparbanksföreningen redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom
föreningen verkställd undersökning av de 150 största sparbankernas inlå
ning inom den fria sektorn den 31 mars 1960. Undersökningen visar, att
denna inlåning, tillhopa uppgående till 949 miljoner kronor, utgjorde 8,2
procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte. Hu
vudparten, 7,7 procent, var överinsättningsmedel. Mellan de olika sparban
kerna förelåg emellertid betydande skillnader. En del av de undersökta
sparbankerna hade en jämförelsevis liten inlåning inom den fria sektorn,
medan andra hade utnyttjat denna helt eller praktiskt taget helt. Sålunda
hade 15 av de undersökta sparbankerna en inlåning inom den fria sektorn
om minst 13 procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående års
skifte, medan 26 av sparbankerna låg mellan 11 och 13 procent.
I sparbanksföreningens skrivelse anföres därefter.
Särskilt i samband med tillkomsten av 1955 års sparbankslagstiftning ut
trycktes från en del håll farhågor för att en större frihet för sparbankerna
på inlåningssidan än vad de enligt då gällande lag hade skulle leda till en
förändring av sparbankernas inlåningsstruktur. Huvudskälet till anordning
en med en »fri sektor» var för övrigt förslaget beträffande checkräkning och
farhågor för att denna skulle intaga ett mera framträdande rum; man sy
nes i själva verket ha trott att checkräkningen skulle fylla nästan hela den
fria sektorn. Ovan anförda siffror om hur inlåningen inom den fria sektorn
fördelar sig på långfristiga och kortfristiga räkningar visar emellertid, att
verkligheten på intet sätt kommit att besanna dessa antaganden. Men siff
rorna visar även, att de ifrågavarande reglerna idag verksamt hindrar ett
inte ringa antal sparbanker att fortsätta att utvecklas inom ramen för sin
traditionella verksamhet. Inte minst i ett läge, då man i olika sammanhang
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
31
understryker vikten av att den långfristiga kreditmarknaden — kapital
marknaden — förstärkes, ter sig detta beklagligt.
Sparbanksföreningen har svårt att finna, att ett bibehållande av de ifrå
gavarande reglerna skulle kunna fylla något praktiskt positivt syfte eller
över huvud taget kunna sakligt motiveras. Det lär inte heller med fog kun
na hävdas, att frågan om dessa reglers avskaffande tillhör med en »gräns
dragning» mellan bankinstituten sammanhängande problem» De »gräns-
dragningsproblem», varom emellanåt talas, hänför sig i väsentlig mån till
just det förhållandet, att man dragit upp vissa gränser, satt upp hinder för
utvecklingen av sparbankernas traditionella verksamhet, medan några mot
svarande gränsregler av liknande betydelse saknas hos affärsbanker och
jordbrukskassor.
Om statsmakterna skulle fästa särskilt avseende vid att någon speciell
gräns sättes för de kortfristiga räkningarna — checkräkning och uppsäg-
ningsräkning — är det enligt Sparbanksföreningens mening möjligt att göra
detta. För överskådlig framtid skulle väl en fri sektor just för dessa räk
ningar utan större olägenhet kunna sättas till 5 % av övrig inlåning enligt
senaste bokslut. Av praktiska skäl torde postväxlar inte böra inräknas i
denna sektor; dessa är ju närmast att jämställa med kontanter och inlöses
i regel mycket snabbt.
Avslutningsvis hemställer sparbanksföreningen, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga förslag till sådan ändring av 22 och 25 §§ sparbankslagen, att
de där stadgade insättningsbegränsningarna upphäves eller ändras på sätt
föreningen angivit.
Svenska bankföreningen har i tre särskilda framställningar hemställt om
sådan ändring av 67 § andra stycket lagen om bankrörelse, att insättnings-
maximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes.
I en framställning den 13 juni 1956 har sålunda bankföreningen hemställt
om höjning av maximibeloppet från nuvarande 15 000 till 30 000 kronor. I
denna framställning åberopar bankföreningen de år 1955 respektive år
1956 genomförda höjningarna av insättningsmaxima för sparbanksräkning
och för insättning i postsparbanken. Enligt bankföreningen har dessa änd
ringar inneburit ett missgynnande av affärsbankerna i förhållande till spar
bankerna och postsparbanken. Den av statsmakterna antagna principen,
att mera avsevärda förskjutningar på detta område ej bör ske utan att frå
gan om gränsdragningen blivit närmare utredd, synes därför bankförening
en böra föranleda åtgärder för att få till stånd ett bättre jämviktsläge. Där
vid bör man enligt bankföreningens mening gå den vägen, att insättnings-
maximuin för sparkasseräkningen höjes. Därigenom skulle affärsbankerna
få större möjligheter att söka befrämja ett ökat sparande inom sin kund
krets. Just sparkasseräkningen har, anför bankföreningen, alltid varit en
av spararna omtyckt räkning.
Vad beträffar det belopp, vartill insättningsmaximum bör höjas, framför
bankföreningen önskemålet, att maximum ej sättes lägre än vad som gäller
för postsparbanken. Enligt föreningens uppfattning finns ej längre sakliga
skäl för ett snävare maximum beträffande sparkasseräkning än beträffan
de insättning i postsparbanken.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962
I skrivelse den 21 januari 1961 förnyade bankföreningen sin framställ
ning om höjning av insättningsmaximum från 15 000 till 30 000 kronor. Ut
över de skäl, som anförts i den tidigare skrivelsen, åberopade bankförening
en därvid den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan år 1955.
Slutligen har bankföreningen i skrivelse den 26 januari 1962 hemställt,
att maximibeloppet för sparkasseräkning och därmed likartad räkning hö-
jes till åtminstone 50 000 kronor. Som skäl för denna framställning har i
skrivelsen anförts, att inträdd penningvärdeförsämring medfört att det i
67 § banklagen angivna nominalbeloppet ej längre motsvarar samma real
värde som förut. Vidare åberopas sparbanksföreningens framställning om
slopande av insättningsmaximum för sparbanksräkning liksom den vän
tade framställningen om vidgad rätt för postsparbanken att mottaga in
sättningar.
Svenska jordbrukskreditkassan hemställde i skrivelse den 25 augusti
1956 om sådan ändring av 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserö-
relsen, att insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad
räkning höjes från 15 000 till 30 000 kronor. I skrivelsen framhålles, att
bestämmelserna för affärsbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
i denna del sedan gammalt är lika. Vidare hänvisas till bankföreningens
framställning den 13 juni 1956 om höjning av insättningsmaximum för af
färsbankernas sparkasseräkningar till 30 000 kronor. En sådan höjning an
ses motiverad även för centralkassornas vidkommande. Till stöd härför åbe
ropas samma skäl som bankföreningen anfört. Slutligen understrykes ange
lägenheten av att den hittillsvarande likställigheten mellan affärsbankerna
och centralkassorna i detta hänseende upprätthålles.
Generalpoststyrelsen har i en den 2 februari 1962 dagtecknad framställ
ning till Kungl. Maj :t hemställt om förslag till vissa ändringar i förordning
en angående postsparbanken. Dessa ändringar föranledes av en tillämnad
revision av inlåningsräkningarnas struktur. Härom anför styrelsen följan
de.
Inom bankväsendet har på sistone den uppfattningen blivit allt allmän
nare, att inlåningsräntorna måste bringas i bättre överensstämmelse med de
verkliga kostnaderna för skilda typer av inlåning. Vid överläggningar mel
lan kreditinstituten har man sålunda övervägt att införa mera rationella
bestämmelser för olika inlåningsräkningar. Målet är, att man skall skilja
mellan å ena sidan de verkliga sparmedlen, vilka insättarna är villiga att
binda på viss tid, och å andra sidan kortfristiga kassamedel. De förra av
ses få högre räntegottgörelse än nu är fallet och de senare oförändrad eller
lägre.
Införandet av sparräkningar med längre uppsägningstid och högre ränte
satser än de som för närvarande tillämpas torde få en allmänt sparstimu-
lerande effekt. Enligt styrelsens bedömande skulle vidare dylika räkningar
för postsparbankens del sannolikt medföra förbättrad räntabilitet genom
att insättarmedlens genomsnittliga omsättningshastighet och därmed admi
nistrationskostnaderna nedbringades.
Under de ovan nämnda förhandlingarna mellan kreditinstituten angåen-
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962
33
de en översyn av inlåningsräkningarna har även vissa nya räkningar diskute
rats, vilka föreslagits bli konstruerade med sex resp. tolv månaders uppsäg
ningstid. Sedan bankofullmäktige nu lämnat möjlighet därtill, torde övriga
kreditinstitut komma att revidera sitt sortiment av inlåningsräkningar. Ge-
neralpoststyrelsen anser därför att det är angeläget att en av eller even
tuellt båda de nyssnämnda räkningarna införes i postsparbanken. Enligt
styrelsens mening bör en räkning med sex månaders uppsägningstid i da
gens ränteläge löpa med 5 % ränta och en räkning med tolv månaders upp
sägningstid med 5 1/4 % ränta.
De av de nya inlåningsräkningarna föranledda ändringarna i förordning
en angående postsparbanken hänför sig enligt generalpoststyrelsen dels till
reglerna om fastställande av räntevillkoren för inlånade medel, om längsta
uppsägningstid och om principiellt förbud mot utfärdande av mer än en
motbok för varje insättare dels till regeln om individuellt insättningsmaxi-
mum. Styrelsens framställning i de tre förstnämnda hänseendena ledde,
efter förslag i propositionen nr 142 till årets riksdag, till antagande av den
tidigare omnämnda förordningen den 18 maj 1962 om ändring av förord
ningen angående postsparbanken, medan frågan om ändring av det indivi
duella insättningsmaximum fick anstå för att anmälas senare.
Införandet av nya räkningar i postsparbanken påkallar enligt general
poststyrelsens mening en höjning av insättningsmaximum. Styrelsen anser
emellertid en sådan höjning vara motiverad redan av det förhållandet, att
en fortgående ökning av allmänhetens penninginkomster ägt rum under den
tid som förflutit sedan insättningsmaximum senast fastställdes. Detta maxi
mum bör nu enligt styrelsens mening lämpligen bestämmas till 100 000
kronor. Det vore dock värdefullt för styrelsen, anför denna vidare, att vid
inrättande av olika inlåningsräkningar ha möjlighet att för vissa slag av
medel fastställa ett lägre insättningsmaximum. I sådant fall skulle den nu
varande speciella bestämmelsen om sparavtalsbok kunna utgå. Vidare skul
le med det föreslagna insättningsmaximum saknas anledning att behålla de
särskilda föreskrifterna om omyndigs medel.
Promemorian
I den inom finansdepartementets rättsavdelning upprättade promemorian
redovisas till en början de gällande reglerna om individuella insättnings-
maxima och de olika framställningarna om ändring av dessa regler.
I promemorian framhålles därefter, att frågan om behovet av individu
ella begränsningar för insättares tillgodohavanden på räkning hos kreditin
stitut relativt nyligen varit föremål för bedömande, nämligen vid tillkomsten
av de nuvarande lagarna rörande kreditinstitutens verksamhet. Därvid
ifrågasattes från skilda håll, heter det vidare, om sådana begränsningar
fortfarande var motiverade, men det ansågs då, att denna fråga borde avgö
ras i samband med en mera allmän översyn av de olika inlåningsbestäm-
melserna för skilda kreditinstitut och av därmed sammanhängande gräns-
dragningsproblem. I avvaktan härpå behölls i princip de tidigare begräns-
!{ Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 1S5
ningarna. De nya lagarna innebar dock, framhålles det, en höjning av maxi
mibeloppen.
Under den tid som förflutit sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft
har, uttalas det vidare, erfarenheter vunnits av maximeringsreglernas till-
lämpning i praktiken. Samtidigt har ändringar skett i den nominella in
komst- och prisnivån och därmed i betingelserna för sparandet. Mot bak
grunden av dessa förhållanden synes, heter det, en omprövning av maxime-
ringsreglerna nu vara motiverad.
Enligt promemorian får alltjämt anses gälla, att frågan om bibehållandet
av individuella insättningsbegränsningar liksom frågan om deras principi
ella utformning bör prövas i ett vidare sammanhang. Den omprövning, som
nu ifrågakommer, synes därför böra ges en begränsad räckvidd och i avvak
tan på en mera slutgiltig lösning av hithörande problem närmast ta sikte på
en av de ändrade förhållandena betingad justering av de olika maximibe
loppen. Det är även i detta hänseende, uttalas det, som behovet av en om
prövning är särskilt framträdande.
I promemorian framhålles vidare, att en riktpunkt för ändringarna i maxi-
meringsreglerna bör vara att genom dem icke sker några väsentliga för
skjutningar i förhållandet mellan olika typer av kreditinstitut.
Mest ingripande är de nuvarande maximeringsreglerna, efter vad som ut
talas i promemorian, för verksamheten i sparbankerna, där regler
na i princip är tillämpliga på all inlåning. Utvecklingen har enligt prome
morian visat, att sparandet hos dessa institut inte kan helt rymmas inom de
maximigränser, som nu gäller för sparbanksräkning. I stället har den fria
sektorn, som främst tillkom för att möjliggöra checkräkning hos sparbank,
fått tillgripas. Nu lär emellertid, heter det, även ha uppstått svårigheter att
inrymma det reella sparandet inom den fria sektorn.
De påtalade svårigheterna synes, säges det vidare i promemorian, kunna
lösas antingen genom en höjning av det individuella maximibeloppet för
sparbanksräkning eller genom en utvidgning av den fria sektorn. I detta
sammanhang hänvisas till ett uttalande av 1948 års sparbankssakkunniga,
enligt vilket reglerna om insättningsmaximum och fri sektor normalt icke
borde resultera i att sparande, som dittills haft hemortsrätt på sparbanks
räkning, i fortsättningen skulle behöva placeras inom den fria sektorn. Med
utgångspunkt från en sådan uppfattning synes lösningen enligt promemorian
närmast vara att söka i en höjning av insättningsmaximum för sparbanks
räkning. Dock torde, heter det, även med en kraftig höjning av detta maxi
mum icke kunna helt undvikas, att den fria sektorn måste tillgripas för
reellt sparande, och en utvidgning av den fria sektorn skulle måhända er
bjuda större möjligheter till en smidig anpassning efter de varierande för
hållandena hos sparbanker med rörelse av olika omfattning. I promemorian
ges emellertid inte bestämt förord åt någondera lösningen.
Om utvägen att höja insättningsmaximum för sparbanksräkning väljes,
torde, efter vad som säges i promemorian, ett belopp av högst 200 000 kro
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962
35
nor nu kunna ifrågakomma. Därvid framhålles, att erforderlig differentie
ring av insättningsmaxima alltefter sparbankernas storlek och övriga sär
skilda förhållanden skall ske när nya maximibelopp fastställes i sparban
kernas reglementen. En höjning av sparbanksräkningens insättningsmaxi-
mum till den här ifrågasatta storleksordningen kan enligt promemorian an
tagas, åtminstone tills vidare, göra en vidgning av den fria sektorn mindre
behövlig. Vid en alternativ höjning av procenttalet för den fria sektorn tor
de, uttalas det, med hänsyn till de erfarenheter som numera vunnits ett pro
centtal av i första hand tjugo och möjligen något högre kunna övervägas.
Därvid erinras om att redan vid riksdagsbehandlingen av den nuvarande
sparbankslagen ett förslag om en till tjugo procent bestämd fri sektor vann
starkt gehör.
Vad därefter beträffar affärsbankerna anföres i promemorian,
att den nuvarande maximeringsregeln för sparkasseräkningen hos dessa in
stitut torde vara av mindre ingripande betydelse än motsvarande regler för
sparbankerna. En anpassning efter de ändrade förhållandena och eventu
ella justeringar av maximeringsbestämmelserna för sparbankerna synes emel
lertid enligt promemorian motivera en höjning även av maximum för affärs
bankernas sparkasseräkningar. Bankföreningens förslag om höjning av
detta maximum till 50 000 kronor lär, heter det, därvid icke behöva föran
leda någon erinran.
Liksom hittills torde enligt promemorian samma regler böra gälla för
jordbruks kasserörelsen som för affärsbankerna.
I fråga om postsparbanken slutligen påpekas, att från affärsban
kernas sida vid skilda tillfällen gjorts en jämförelse med postsparbankens
insättningsmaximum. I promemorian erinras emellertid i detta samman
hang om ett uttalande av föredragande departementschefen, när nuvaran
de maximibelopp för affärsbankernas sparkasseräkning bestämdes, enligt
vilket den därigenom uppkomna överensstämmelsen med postsparbankens
dåvarande insättningsmaximum icke fick tolkas som att det fanns anled
ning i detta hänseende eftersträva en enhetlig reglering för affärsbankerna
och postsparbanken. En ändring av maximibestämmelserna för övriga kre
ditinstitut kan dock, heter det, icke ske utan att bedömningen av motsva
rande bestämmelser för postsparbanken påverkas. Framställningen om höj
ning av insättningsmaximum där till 100 000 kronor synes enligt promemo
rian med hänsyn härtill och till de av generalpoststyrelsen i övrigt redovisa
de förhållandena ej böra föranleda någon erinran.
Remissyttrandena
De i promemorian framlagda förslagen att höja de olika kreditinstitu
tens insättningsmaxima har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jord-
8f ltthang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 185
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
brukskasseförbund, Sparbankernas bank, Jordbrukets bank och general
poststyrelsen liksom av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna.
Från sparbankshåll har dock yrkandet om fullständigt upphävande av be
stämmelserna rörande individuellt insättningsmaximum och fri sektor i
första hand vidhållits samt, om detta yrkande inte bifalles, begärts en höj
ning av den fria sektorn till tjugofem procent. Vidare har från samma håll
påyrkats en oförändrad relation mellan sparbankernas och postsparbankens
insättningsmaxima. I något yttrande har även gjorts erinran mot den före
slagna höjningen av insättningsmaximum i den sistnämnda banken.
Temporära höjningar av insättningsmaxima i avvaktan på närmare ut
redning har föreslagits av fullmäktige i riksbanken och av fullmäktige i riks-
gäldskontoret, av riksbanksfullmäktige dock endast beträffande sparban
kerna.
Bank- och fondinspektionen anser, att närmare utredning i vissa hänseen
den bör ske innan ändringar av den i promemorian föreslagna omfattning
en genomföres, medan sparbanksinspektionen avstyrker varje ändring i av
vaktan på en allmän utredning av problemen med gränsdragningen mellan
de olika kreditinstituten.
I flera remissyttranden framförs allmänna synpunkter på frå
gorna om bibehållandet av individuella insättningsmaximeringar samt om
behovet av en utredning av detta och därmed sammanhängande spörsmål.
Fullmäktige i riksbanken uttalar sålunda, att det synes kunna starkt ifrå
gasättas om inte hos samtliga institut en frigörelse från reglerna om insätt
ningsmaximum både kan och bör genomföras men att en sådan åtgärd sy
nes förutsätta en utredning i frågan. Denna utredning bör snarast komma
till stånd och snabbt leda till slutligt ställningstagande. Som skäl för sin
uppfattning anför fullmäktige, bland annat, att effekten av gällande indi
viduella insättningsmaxima närmast är av konkurrensbegränsande art. Det
ta visar sig enligt fullmäktige mest utpräglat beträffande de institut, som
inte har möjligheter till alternativa räkningar, d. v. s. i första hand post
sparbanken. Sparbankerna kan sägas komma därnäst. För affärsbanker och
centralkassor för jordbrukskredit är däremot den individuella inlåningsbe-
gränsningen av tämligen ringa betydelse. Effekten av inlåningsmaxime-
ringen har således, anför fullmäktige vidare, kommit att riktas just mot
de bankinrättningar, som i största utsträckning koncentrerat sin utlåning
till bostadssektorn vars finansiering under efterkrigstiden varit ett av de
större problemen på den svenska kreditmarknaden. Slutsatsen härav är en
ligt fullmäktige, att klara motiv bör krävas för att nu gällande maxime-
ringsregler skall behållas. Fullmäktige finner emellertid, att det kan tänkas
föreligga behov av att behålla ett insättningsmaximum för en speciell små-
sparanderäkning varigenom man kunde tillgodose det ursprungliga syftet
med nuvarande maximeringsregler, nämligen att möjliggöra relativt sett
högre räntegottgörelse med bibehållande av liberala ultagsvillkor.
Även fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att en
utredning snarast kommer till stånd. Detta motiverar fullmäktige med att.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
37
frågan om behållande eller slopande av individuella insättningsbegränsning-
ar berör utformningen överhuvudtaget av inlåningsbestämmelserna för skil
da kreditinstitut och därmed sammanhängande gränsdragningar. Hithöran
de problemställningar, anför fullmäktige vidare, måste penetreras, innan
någon mera genomgripande ändring vidtages i fråga om gällande maxime-
ringsbestämmelser. Dessa problem, som nära berör behovet av att få en ra
tionell räntestruktur inom olika delar av penning- och kapitalmarknaden,
har enligt fullmäktige fått ytterligare aktualitet genom införandet av nya
inlåningsräkningar med efter bindningstid differentierad räntefot. Ett ytter
ligare argument för en utredning är den fortgående märkbara tendensen till
utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitutioner. Då den förordade
översynen ännu ej skett, saknas enligt fullmäktige i hög grad underlag för
att bedöma behovet av ändringar i gällande maximeringsregler, och en even
tuell revidering av dessa bör därför bli av relativt begränsad räckvidd.
Generalpoststijrelsen anför, att kreditinstitutens framställningar kan be-
traktas dels som en anpassning till ändringarna i den nominella inkomst-
och prisnivån dels som en fråga om gränsdragningen mellan olika kategorier
av kreditinstitut. Styrelsen framhåller som sin principiella uppfattning, att
insättningsmaximum bör vara detsamma för en och samma art av inlåning
oavsett i vilket kreditinstitut inlåningen göres. Insättningsmaximums höjd
bör fastställas med utgångspunkt från de regler, som gäller för medlens dis
position, och de kostnader, som till följd härav uppstår för kreditinstituten.
Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, att
frågan om bibehållandet och den principiella utformningen av individuella
insättningsbegränsningar bör prövas i ett vidare sammanhang. Begränsning
arna har, framhåller inspektionen, tillkommit av skiftande anledningar och
avsett att trygga olika intressen. Ändringar kan därför lätt få konsekvenser
i olika riktningar, såsom för institutens likviditet, placeringspolitiken och
arbetsfördelningen mellan de olika instituten. Inspektionen ställer sig av
visande eller i vart fall frågande även till tanken på jämkningar i förevaran
de sammanhang av gällande begränsningsregler och åberopar därvid avsak
nad av utredning beträffande erfarenheterna vid nuvarande reglers tillämp
ning liksom beträffande sambandet mellan ändringarna i den nominella in
komst- och prisnivån och betingelserna för sparandet. Sammanfattningsvis
uttalar inspektionen som sin mening, att något angeläget behov av att höja
gällande individuella insättningsmaxima inte påvisats, att med en sådan åt
gärd därför utan olägenhet kan anstå till dess statsmakterna får tillfälle att
pröva frågan i ett vidare sammanhang och att i vart fall närmare utredning
bör verkställas i vissa av inspektionen angivna hänseenden innan ändringar
av den i promemorian föreslagna omfattningen genomföres.
Även sparbanksinspektionen framhåller utredningsbehovet och anför i
sitt yttrande sammanfattningsvis, att en sådan begränsad verkan av de dis
kuterade ändringarna som innebär en närmast formell anpassning till dags
läget inte kan antagas. Enligt inspektionens mening hör de berörda frågorna
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
i utpräglad grad till de problem rörande gränsdragningen mellan olika bank-
inrättningar som enligt tidigare uttalanden bör särskilt utredas.
Reglerna om insättningsmaximum och fri sektor i sparbank bör en
ligt vad Svenska sparbanksföreningen anför i sitt remissyttrande i första
band helt slopas. Enligt föreningens åsikt är detta motiverat av de förhål
landen, som redovisas i promemorians synpunkter på effekten av insätt-
ningsbegränsningarna i sparbank. Genom en sådan åtgärd skulle sparban
kerna, heter det vidare, få möjlighet att på lika villkor konkurrera med öv
riga sparinstitut om långfristig inlåning av det slag, som av hävd ansetts
vara traditionell sparbanksinlåning. Med hänsyn till inkomstutvecklingen
och penningvärdeförsämringen sedan år 1955 framstår enligt föreningen en
höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning som naturlig, även
om procenttalet för den fria sektorn höjes. Att, såsom föreslagits i prome
morian, mer än tredubbla postsparbankens insättningsmaximum genom en
höjning av detta till 100 000 kronor och samtidigt endast fördubbla spar
bankernas insättningsmaximum skulle emellertid, menar föreningen, inne
bära en väsentlig förskjutning i förhållandet mellan dessa kreditinstitut.
För de sparbanker, som nu har ett högt utnyttjande av den fria sektorn,
skulle en höjning av insättningsmaximum, anför föreningen vidare, inte in
nebära någon nämnvärd lättnad. En bättre ehuru fortfarande endast tempo
rär lösning erhåller man däremot enligt föreningens mening genom att höja
procenttalet för den fria sektorn, vilket då lämpligen bör kunna sättas till
tjugofem. Om sparbanksföreningens förstahandsyrkande inte bifalles, vill
föreningen således i andra hand såsom temporära åtgärder förorda dels en
höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugofem dels en sådan höj
ning av insättningsmaximum för sparbanksräkning att relationen mellan
detta och ett höjt insättningsmaximum i postsparbanken inte rubbas.
Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen inte vill motsätta sig
en ökning av sparbankernas möjligheter till inlåning från en och samme in-
sättare i den omfattning som förordas i promemorian. Vid valet av metod
för denna ökning bör enligt föreningen av principiella skäl företräde ges åt
den lösning, som innebär att insättningsmaximum för sparbanksräkning
höjes till 200 000 kronor. Bankföreningen framhåller, att detta automatiskt
måste leda till avsevärt ökat utrymme för insättningar inom den fria sek
torn. I sitt yttrande anmärker emellertid bankföreningen, att sparbanker
na enligt föreningens mening ingalunda är så missgynnade som sparbanks
föreningen velat göra gällande. De nuvarande insättningsbegränsningarna
torde, anför bankföreningen, inte utgöra något väsentligt hinder för en ut
veckling, som verkligen håller sig inom ramen för sparbankernas traditio
nella verksamhet.
Sveriges jordbrukskasseförbund anför, att man genom införande av en be
tydande fri sektor för sparbanksinlåningen redan i hög grad realiter satt
den individuella insättningsmaximeringen ur spel för sparbankernas del.
Det synes förbundet, som om man utan olägenhet kunde höja inlånings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
39
maximum för sparbanksräkning exempelvis till 200 000 kronor eller helt
slopa detsamma. I samband därmed borde enligt förbundet den fria sek
torn kunna inskränkas till att avse enbart övriga räkningar, varvid denna
sektor givetvis kunde göras väsentligt mindre än vad den nu är. Förbundet
delar sparbanksföreningens uppfattning, att 5 procent i sådant fall skulle
vara ett lämpligt och för överskådlig tid framåt tillräckligt tal.
Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad tidigare återgivits förordar en
snar utredning rörande de individuella insättningsmaxima, förklarar, att
för sparbankernas del — i motsats till övriga berörda kreditinstitut — ome
delbara åtgärder synes nödvändiga på grund av att gällande regler för in-
sättningsmaximum på sista tiden lett till icke oväsentliga hinder i vissa
sp jrbankers verksamhet, hinder som hittills dock i stort sett kunnat und
vikas genom utnyttjande av den s. k. fria sektorn. I detta fall synes enligt
tullmäktige en temporär lösning motiverad, och den kan, anför fullmäktige
vidare, smidigast nås genom att procenttalet för den fria sektorn höjes till
tjugo.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, under hänvisning till sina tidigare
återgivna allmänna synpunkter, att för närvarande torde få anses uteslutet
att helt slopa den individuella insättningsmaximeringen för sparbankernas
del. Även en höjning till 200 000 kronor synes fullmäktige i nuvarande läge
ägnad att inge tvekan. En så långt gående höjning skulle, anför fullmäktige
vidare, kunna leda till en icke avsedd förändring av sparbankernas inlå-
ningsstruktur samt fjärma dem från syftet att i första hand stödja och
främja personligt sparande till skillnad från företagssparande och offent
ligt sparande. Riksgäldsfullmäktige, som även erinrar om likviditetssyn-
punkten, har i sitt yttrande stannat vid att förorda en höjning tills vidare
av insättningsmaximum till 150 000 kronor. Detta innebär samtidigt, heter
det slutligen, att fullmäktige inte för närvarande är beredda att biträda för
slaget om höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugo.
Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, alt de
nuvarande maximeringsreglerna lägger det hårdaste bandet på sparbanker
nas verksamhet. Som skäl för ändring av reglerna kan emellertid, anför
inspektionen, inte vara tillräckligt, att den fria sektorn i ett antal sparban
ker till större delen tagits i anspråk för s. k. överinsättningar. Vad man be
höver veta är enligt inspektionen karaktären av de medel, som innestår på
överinsättningsräkning, nämligen om de utgöres av egentliga sparmedel från
fysiska personer eller om bland dessa medel även ingår rörliga kassamedel
från kommuner, tillfälliga överskottsmedel från företag eller andra liknan
de medel som tidigare inte ansetts höra hemma i sparbankerna. Inspektio
nen uttalar vidare önskemål om uppgifter angående antalet insättare med
tillgodohavanden av olika storlek. Utan besked i dessa och andra liknande
hänseenden framstår förslaget om höjning av insättningsmaximum för in
spektionen som alltför löst grundat. Enligt vissa för inspektionen tillgäng
liga uppgifter skulle överinsättningarna till ytterst ringa del utgöras av
egentliga sparmedel från fysiska personer och i stället till alldeles övervä
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
gande del komma från kommuner, stiftelser, föreningar och företag. In
spektionen menar därför, att det gällande insättningsmaximum inte synes
ha inneburit något egentligt hinder för sparbankerna att fullfölja sin spar-
främjande verksamhet bland fysiska personer, och inspektionen uttalar som
sin uppfattning, att en så väsentlig ändring som den här föreslagna inte
bör genomföras utan en närmare utredning.
Sparbanksinspektionen återger i sitt remissyttrande till en början vissa
delar av inspektionens i propositionen nr 151 till 1955 års riksdag redovisa
de utlåtande över det av 1948 års sparbankssakkunniga framlagda förslaget
till nuvarande sparbankslag, vari inspektionen utförligt redogjorde för de
skäl som enligt inspektionens mening talade för ett bibehållande av indi
viduellt insättningsmaximum i sparbankerna. Enligt inspektionen är dessa
skäl fortfarande tillämpliga.
I nämnda utlåtande framhåller inspektionen, att sparbankernas ändamål
enligt 1 § sparbankslagen är att befordra sparsamhet genom in- och utlå
ning av pengar. Det sparfrämjande motivet bör sålunda vara avgörande, och
utlåningen bör anpassas efter inlåningens karaktär. Sparbankerna har, an
för inspektionen, tillkommit för att stödja och befrämja personligt sparan
de till skillnad från företagssparande och statligt sparande. Enskilda per
soner torde enligt inspektionen ganska sällan vilja sätta in belopp, som ej
rymmes inom det individuella insättningsmaximum. Detta kan däremot bliva
otillräckligt för exempelvis sammanslutningars, stiftelsers och donationers
fonder, vilka även de kan sägas naturligt höra hemma hos sparbankerna,
men dessa medel kan rymmas inom den fria sektorn.
I samma utlåtande heter det vidare.
Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras ge
nomsnittligt visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket
sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning ut
välja marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar,
nämligen lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses
på en gång säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens
sammansättning samt frånvaron av egentlig riskmarginal i räntesättningen
måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet av långfristiga
krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum slo
pas — och därmed den fria sektorn — kan det antagas att sparbankernas
inlåning så småningom skulle undergå viss förändring. Det kan befaras, att
många sparbanker i sådant läge icke skulle kunna motstå frestelsen att
mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig förräntning
av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle ej kunna placeras på tra
ditionellt sätt utan måste leda till en kreditgivning av mera affärsbanksbe-
tonad typ och därmed ock av mera riskfylld art. En långivning av samma
typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag, som blivit insätt-
ningskunder, i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas som lånekun-
der. Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten från så
väl affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska grannländerna
visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning av utlå-
ningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid sättas i
fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera affärs-
betonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
41
skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks sparbe-
fordrande uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet måste
ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den föränd
rade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och stora
spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl att
förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådan
de förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn till den av spar
bankerna tillämpade insättarräntan.
Sparbanksinspektionen framhåller vidare i sitt här återgivna utlåtande,
att inlåningskostnaderna för sparbankerna blir proportionsvis mindre för
stora än för små insättningar under förutsättning av samma varaktighet i
placeringen. I anslutning härtill anför inspektionen.
När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av liten eller
osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten i
själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende. De
kräva nämligen stor betalningsberedskap —• ju större relativt sett, desto
större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda behåll
ningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid pengar.
Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således
ur avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga pla
ceringar, som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn,
men samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för
långt i en för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större över-
skottskapital från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram,
som bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och be
gränsningen av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen
förstår, få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge
denna skall kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.
Sparbanksinspektionen vill, heter det vidare i utlåtandet, fästa uppmärk
samheten på att den här ifrågavarande begränsningen av inlåningen måste
ses i samband med vissa andra bestämmelser i sparbankslagen. Därvid näm
ner inspektionen särskilt sparbanks rätt att lämna bundna lån, vilken en
ligt inspektionen har sin motivering i inlåningens erfarenhetsmässigt stora
stabilitet. Denna måste, menar inspektionen, till ej ringa del återföras på
bestämmelsen om individuellt insättningsmaximum, och om detta inte bibe
hålies måste därför enligt inspektionens åsikt frågan om de bundna lånen
omprövas.
I sitt nu avgivna yttrande lämnar sparbanksinspektionen härefter en re
dogörelse för sina erfarenheter av de gällande begränsningsreglerna. Av
den officiella sparbanksstatistiken för år 19G0 framgår, säger inspektionen,
att inlåningen inom den fria sektorn den 31 december 1960 för samtliga spar
banker var i genomsnitt 7,8 procent, varav 7,2 procent på överinsätlningars
räkning. Dessa siffror, som enligt inspektionen av vissa skäl antagligen är
något för höga, är, menar inspektionen, inte på något sätt alamerande vad
angår sparbankernas situation i allmänhet. Den fria sektorn är, framhåller
inspektionen vidare, inte någon stel ram utan växer i takt med utvecklingen
på sparbanksräkning samtidigt med alt sektorns konstruktion hindrar den
42
från att utvidgas med mindre tyngdpunkten i rörelsen alltjämt ligger på in
fångandet av sedvanligt sparande. Hela den del av detta sparande, som den
31 december 1960 enligt sparbanksstatistiken innestod på konton med be
hållningar mellan 80 000 och 100 000 kronor, uppgick inte till mera än 1,25
procent av saldot på sparbanksräkning. Det är sålunda, menar inspektionen,
tydligt, att den fria sektorn innebär en mycket stor utvidgning av den be
gränsning som det individuella maximum om 100 000 kronor utgör. Skulle
insättningsmaximum nu höjas till 200 000 kronor, torde utnyttjandeprocen
ten i fråga om den fria sektorn knappast sjunka med mera än 2—2,5 enheter.
De sålunda redovisade genomsnittstalen utesluter naturligtvis inte, fort
sätter sparbanksinspektionen, att flera sparbanker utnyttjat den fria sek
torn i långt större utsträckning, men det måste mot bakgrunden av vad in
spektionen påvisat beträffande den fria sektorns rymlighet för sparbanker
nas traditionella inlåning förutsättas, att det i dessa fall i väsentlig grad är
fråga om inlåning av annat slag som kräver stort utrymme. Inspektionen
har verkställt en specialundersökning beträffande insättares behållning på
överinsättningars räkning per den 31 december 1961 hos de 57 sparbanker,
vilkas inlåning inom den fria sektorn överskred 12 procent av de enligt
bokslutet för år 1961 på sparbanksräkning innestående medlen. En samman
ställning av undersökningsresultaten är bifogad inspektionens utlåtande.
Enligt denna sammanställning uppgick behållningen på överinsättningars
räkning i de undersökta sparbankerna till cirka 364 miljoner kronor, för
delade på 862 konton. Härav belöpte —- i avrundade tal — på primärkom
muner och landsting tillhopa 221 miljoner kronor med 277 konton, på bolag
och ekonomiska föreningar 72 miljoner kronor med 236 konton samt på
övriga föreningar och stiftelser 42 miljoner kronor med 178 konton, på fy
siska personer 9,6 miljoner kronor med 104 konton, varav 43 konton med
ett sammanlagt belopp av 8,2 miljoner kronor hade en behållning översti
gande 100 000 kronor, samt slutligen på övriga insättare 19 miljoner kronor
med 67 konton. Sparbanksinspektionen framhåller i sitt utlåtande, att en
ligt sammanställningen 83 insättare med de största tillgodohavandena —
genomsnittligt 2 650 000 kronor per insättare — tar i anspråk 7,6 av den
fria sektorns 15 procentenheter, att kommunala medel utgör nära 5/8 av
den totala inlåningen på överinsättningars räkning samt att beloppet av bo-
lagsmedel — 66 miljoner kronor — ungefär motsvarar vad som skulle vinnas
i utrymme på denna räkning om insättningsmaximum för sparbanksräk
ning höjdes från nuvarande 100 000 till 200 000 kronor.
Sparbanksinspektionen anför vidare.
En förfrågan hos ett femtontal av de i undersökningen ingående sparban
kerna med de största inlåningsklumparna har visat att medlen i allmänhet
innestå med sex månaders uppsägning med fri uttagsrätt för 6 000 kronor
per halvår och mot högsta ränta, 4 3/4 procent. I stor utsträckning tillämpas
emellertid liberalare uttagsvillkor, ibland med, ibland utan uttagsprovision.
Den här relaterade inlåningen av stora pengar vill sparbanksinspektionen
närmast beteckna som mindre lämplig. Det kan enligt inspektionens mening
icke vara en sparbankerna tillkommande uppgift att bereda kommuner eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1U62
43
industrin högsta förräntning å rörelsemedel eller medel, som i avvaktan på
annan placering söka en mer eller mindre tillfällig fristad i sparbankerna.
Vad speciellt de kommunala insättningarna beträffar är det tydligt, att de
kunna komma att leda till stora påfrestningar på vederbörande sparbanker,
bl. a. när del uppdämda kommunala investeringsbehovet kan komma att till
godoses. Flera sparbanker ha också i detta hänseende gjort dåliga erfaren
heter och förklarat sig skola för framtiden iakttaga större försiktighet vad
angår mottagandet av stora insättningar från kommunerna.
De mycket stora insättnmgsbeloppen få sina följdverkningar på sparban
kernas placeringar. Eif behov av bättre likviditet uppkommer och därmed
°ck av korta placeringar, som ur avkastningssynpunkt bli mindre givande.
Utlåningspolitiken påverkas. Framförallt äro de stora insättningsklumparna
icke lämpliga som underlag för sparbankernas kreditgivning på fastighets
marknaden. Den stora roll sparbankerna spelat som bottenlångivare har haft
sin bästa grund i den i praktiken långfristiga karaktären av dess inlåning,
varå den s. k. omloppshastigheten — förhållandet mellan under ett år ut
tagna belopp och medelbehållningen — varit en mätare. De framkomna mät-
ningstalen visa emellertid en fortgående försämring: från 21,9 procent år
1941, 25,6 år 1950, 31,6 år 1955 och 37,7 år 1960 (avseende efter fria sek
torns införande endast rörelsen å sparbanksräkning och överinsättningars
räkning). Denna utveckling kan ur den traditionella och samhällsviktiga
bostadskreditgivningens synpunkt inge bekymmer utan att dessa skola yt
terligare förstärkas genom det osäkerhetsmoment i likviditetshänseende,
som de verkligt stora insättningarna innebära.
Sammanfattningsvis anför sparbanksinspektionen.
Vad i det föregående anförts visar enligt sparbanksinspektionens mening
att den nuvarande konstruktionen av begränsningsreglerna för inlåningen i
sparbank lämna sparbankerna en mycket stor rörelsefrihet. Gällande indi
viduellt insättningsmaximum utgör icke något praktiskt hinder för den tra
ditionella inlåningens utveckling men konstituerar en grund för beräkning
av den fria sektorn. Denna i sin tur sätter endast en gräns för det verkligt
stora kapitalets inströmmande i sparbankerna. Skola begränsningsreglerna
över huvud ha nagon funktion synas de åtminstone böra ha den nu nämn
da. En höjning av individuellt maximum får därför ingen större verkan och
en vidgning av den fria sektorn innebär enligt sparbanksinspektionens me
ning i praktiken ett slopande av all verksam begränsning i syfte att ge spar
banks inlåning en särskild karaktär. Ett uppgivande av sistnämnda målsätt
ning i sparbankslagstiftningen torde emellertid som ovan berörts få konse
kvenser även ifråga om sparbankernas rörelse i övrigt. Frågan om nya reg
ler för inlåning å räkning i sparbank torde därför endast böra avgöras i ett
vidare sammanhang. Den i promemorian berörda synpunkten, att penning
värdet fortgående försämrats och att inkomstförbättring skett må slutligen
sist blott föranleda ett påpekande, att dessa förhållanden ej mot bakgrunden
av här förut anförda siffror torde vara av någon större betydelse i föreva
rande avseende.
Vad gäller affärsbankerna bar promemorians förslag alt böja
insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning till
50 000 kronor hälsats med tillfredsställelse av Svenska bankföreningen.
I yttrandet från Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasättes, huruvida
det längre finns några avgörande skäl alt överhuvud lagfästa bestämmelser
om inlåningsinaximum på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Sparkasseräkningen intar nämligen enligt förbundets mening inte någon
särställning som motiverar ett lagfäst sådant maximum. Medel på sparkas-
seräkning' är visserligen, anför förbundet, friare disponibla än medel på ka
pitalräkning, men det är endast fråga om en gradskillnad markerad genom
de provisioner som utgår vid större uttag på den senare räkningen.
Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank menar i sina ytt
randen, att den föreslagna höjningen av affärsbankernas och jordbrukskas
sornas insättningsmaximum för sparkasseräkning saknar nämnvärd prak
tisk betydelse. Som skäl för denna uppfattning anföres, att dessa institut
har möjlighet att på andra räkningar ta emot inlåning utan några som helst
lagstadgade begränsningar. I synnerhet för sådan inlåning varom här är
fråga har enligt sparbanksföreningen kapitalsamlingsräkningen kommit till
användning, och denna har sålunda i allt högre grad kommit att ersätta
sparkasseräkningen. Enligt vad sparbanksföreningen uppger är för närvaran
de behållningen på kapitalsamlingsräkning i affärsbankerna mellan fyra och
fem gånger så stor som sparkasseräkningens behållning, vilken under se
nare år varit nedåtgående.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar en höjning av insättningsmaxi
mum för affärsbankernas del till 30 000 kronor. I sitt utlåtande har full
mäktige framhållit, att om man som en måttstock för en rimlig höjning av
maximibeloppet tar hänsyn endast till de ändringar som under senare år
skett i den nominella inkomstnivån och därmed i betingelserna för sparandet
de olika insättningsmaxima skulle bli väsentligt lägre än som ifrågasatts i
promemorian, för affärsbankerna cirka 23 000 kronor. Fullmäktige vill emel
lertid inte förneka, heter det vidare, att vissa skäl, bland annat införandet
nyligen av inlåningsräkningar med en efter bindningstiden differentierad
räntesättning, kan motivera någon höjning härutöver.
Fullmäktige i riksbanken menar, att den nuvarande begränsningen i af
färsbankernas inlåningsrätt är föga betungande och att några temporära
justeringar knappast är erforderliga för deras del.
Bank- och fondinspektionen anser frågan om en höjning av affärsban
kernas insättningsmaximum vara av ganska underordnad betydelse. Inspek
tionen framhåller, att affärsbankerna har möjlighet mottaga insättningar
till obegränsat belopp på andra räkningar och på villkor som är ganska lik
artade dem som gäller för sparkasseräkning. Enligt inspektionen kan det
ifrågasättas, huruvida bestämmelserna om insättningsmaximum för affärs
bankernas sparkasseräkning numera överhuvud har någon funktion att fyl
la. Å andra sidan, menar inspektionen, är det av nyss sagda skäl inte sär
skilt angeläget att upphäva bestämmelserna. Inspektionen finner det emel
lertid böra i detta sammanhang uppmärksammas, att medel på sparkasse
räkning kan lyftas efter kortare tids uppsägning än en månad. Då medlen
sålunda formellt måste anses vara av kortfristig natur och erfarenhetsmäs
sigt sparkasseräkningarna i kritiska situationer påverkas väl så mycket
som andra korta räkningar, borde enligt inspektionens mening för desam
ma ställas kassareserv efter den strängare 25-procentsregeln i 63 § bankla
45
gen. Om insättningsmaximum borttages eller väsentligt höjes, bör följaktli
gen, menar inspektionen, det undantag som för närvarande gäller för spar-
kasseräkning vid beräkning av likviditetsreserv enligt sagda regel upphä
vas.
Sparbanksinspektionen hänvisar till att maximeringen av affärsbanks in
låning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning tillkommit på
grund av ett hänsynstagande till den av sparbankerna bedrivna typiska in-
låningsrörelsen. Med den ställning sparbanksinspektionen intagit till frå
gan om ändrade maximeringsregler för sparbankerna anser inspektionen,
att någon höjning av maximum nu ej heller bör ske beträffande sparkasse-
räkningen. Inspektionen hänvisar därvid till att affärsbankerna genom ka-
pitalsamlingsräkningen skaffat sig ett vapen i konkurrensen med sparban
kerna, som gör affärsbankerna betydligt mindre beroende av maximering
en på sparkasseräkning.
För jordbrukskasserörelsens del anser Sveriges jordbruks-
kasseförbnnd den föreslagna höjningen av insättningsmaximum på spar
kasseräkning eller därmed likartad räkning till 50 000 kronor vara lämp
lig tills vidare. Huruvida denna höjning kommer att utnyttjas av insättar-
na beror, tillägger förbundet, helt och hållet av räntesättningen på spar
kasseräkning jämförd med andra räkningar.
I övrigt har remissorganen anfört samma synpunkter beträffande frågan
om en ändring av insättningsmaximum hos jordbrukskasserörelsens cen
tralkassor som beträffande motsvarande fråga hos affärsbankerna.
Vad slutligen gäller postsparbanken anför generalpoststgrelsen i
sitt yttrande, att av de nu aktuella insättningsmaxima postsparbankens är
det mest restriktiva. Detta hänför sig nämligen, erinrar styrelsen, till en
insättares totala inlåning, medan insättningsmaximum för affärsbankernas
och centralkassornas del avser endast en av ett flertal inlåningsräkningar
och sparbankerna kan ta emot inlåning på överinsättningsräkning. Enligt
styrelsens mening är av reell betydelse det belopp som en och samme insät-
tare får ha innestående i ett visst kreditinstitut. Det bör i detta sammanhang
inte förbises, fortsätter styrelsen, att icke så få personer har avsevärda spar-
kapital innestående i bank. Att dylika större sparkapital för närvarande inte
är placerade i postsparbanken är enligt styrelsens uppfattning en följd av
gällande insättningsmaximum.
Svenska bankföreningen finner det tveksamt, om en så kraftig höjning
av postsparbankens insättningsmaximum som den i promemorian föreslag
na verkligen är motiverad. I förordningen angående postsparbanken an
ges, fortsätter bankföreningen, postsparbanksrörelsens ändamål vara att
»befordra sparsamhet», och föreningen ifrågasätter, om det för främjande av
detta ändamål är behövligt att kunna mottaga så höga belopp som 100 000
kronor. Med hänsyn till alt maximeringen hänför sig till vad en och sam
ma insättare totalt får ha innestående i postsparbanken vill bankföreningen
dock inte ställa sig helt avvisande till den ifrågasatta höjningen.
4
Ilihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 1S5
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
46
Svenska sparbanksföreningen lämnar förslaget om höjning av postspar
bankens insättningsmaximum i och för sig utan erinran men yrkar, såsom
tidigare redovisats, en sådan höjning av insättningsmaximum för spar-
banksräkning, att relationen mellan de båda insättningsmaxima inte rub
bas. Sparbankernas bank intar samma ståndpunkt.
Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår, med hänsyn till önskvärdheten
av en konkurrens på lika villkor mellan de statsägda och de privatägda kre
ditinstituten, att postsparbankens arbetsvillkor och uppgifter blir föremål
för offentlig utredning innan bankens inlåningsmaximum ändras. Jordbru
kets bank däremot har inte funnit anledning till erinran mot förslaget om
höjning av postsparbankens insättningsmaximum.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar, med hänvisning till de syn
punkter som återgivits i det föregående, en höjning av insättningsmaxi
mum i postsparbanken till 60 000 kronor. Fullmäktige framhåller emeller
tid samtidigt, att likheten mellan postsparbanken och sparbankerna i vad
avser inlånings- och utlåningsstruktur kan vara ett motiv för en något ge
nerösare bedömning av maximeringsfrågan för postsparbankens vidkom
mande.
Fullmäktige i riksbanken anser det inte vara erforderligt eller lämpligt
att söka ge en temporär lösning av frågan om insättningsmaximum för post
sparbanken. Denna är visserligen, anför fullmäktige, den bankinrättning
som mest hämmas av nuvarande regler, men problemet är enligt fullmäk
tige inte nytt och bar en speciell karaktär som gör det lämpligt att låta lös
ningen därav anstå tills en allmän omprövning sker.
Bank- och fondinspektionen hänvisar i sitt utlåtande till vad inspektio
nen anfört i tidigare remissutlåtande över generalpoststyrelsens framställ
ning om ändringar i förordningen angående postsparbanken till den del
framställningen behandlats i propositionen nr 142 till årets riksdag. I detta
tidigare utlåtande, som redovisats i nämnda proposition, uttalade inspek
tionen, att de av generalpoststyrelsen föreslagna författningsändringarna,
innefattande bland annat en höjning av insättningsmaximum till 100 000
kronor, uppenbarligen skulle öppna möjligheter till en mera differentierad
inlåningsverksamhet. Inspektionen anförde vidare.
Om behov verkligen föreligger av sådana ändringar i verksamhetsbeting
elserna synes emellertid icke helt klart utan beror åtminstone delvis på vil
ket ändamål, som uppställes för postsparbankens verksamhet. Om ändamå
let — på sätt angives i 1922 års ännu gällande författning — begränsas till
»att befordra sparsamhet» vill det förefalla som om överförandet av bestäm
manderätten i fråga om räntesättningen till generalpoststyrelsen och höj
ningen av inlåningsmaximum vore ganska svagt grundade åtgärder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Beträffande åter den ifrågasatta höjningen av inlåningsmaximum — som
uppenbarligen icke från likviditetssynpunkt ger anledning till någon erin
ran — framgår av uppgifter från postsparbanken, att antalet insättare där
med tillgodohavande över 20 000 kronor är mycket ringa i förhållande till
hela antalet kontohavare och att antalet insättare med maximalt tillåtet
tillgodohavande (= 30 000 kronor) är försvinnande litet. Den nu gällande
47
maximiregeln kan därför icke gärna i praktiken ha inneburit något hinder
för banken att bedriva en sparfrämjande verksamhet inom en mycket bred
publik av enskilda sparare, utan måste kravet på en höjning av maximibe
loppet ända upp till 100 000 kronor förutsättas ha sin grund främst i en
önskan att nå nya insättarekategorier och annat kapital än egentligt spar-
kapital — kommunmedel, tillfälliga överskottsmedel från företag in. m.
Emellertid kan ett deltagande från postsparbankens sida i den förut hårda
konkurrensen om dylika medel knappast anses svara mot det begränsade
syftet att »befordra sparsamhet».
Ändras målsättningen för postsparbanken, blir omdömet om de föreslag
na författningsändringarna ett annat. Ingår i ändamålet även en aktiv pla-
ceringsverksamhet med finansiering av sådan produktion eller företagsam
het, som av statsmakterna bedömts såsom särskilt angelägen (bostadspro
duktion, kommunal verksamhet in. in.), framstår sålunda ändringarna som
ändamålsenliga genom de ökade möjligheter de bereder banken att i kon
kurrens med andra kreditinstitut draga till sig inlåningsmedel. En sådan
ändring av målsättningen skapar emellertid efter hand en rad problem av
ganska betydande räckvidd berörande arbetsfördelningen inom vårt kredit
väsende — speciellt gränsdragningen mellan statlig och privat kreditverk
samhet — förhållandet mellan postbankens och den statliga affärsbankens
uPP§ifter, postsparbankens behov av en lokal organisation för kreditgivning
in. in.
Med hänsyn till det nära samband, som enligt inspektionens mening fanns
mellan de berörda frågorna, och då inspektionen fann frågan om postspar
bankens ändamål vara den centrala i sammanhanget, ansåg inspektionen
rimligt, om statsmakterna först klargjorde sin inställning till denna fråga.
Inspektionen tillstyrkte därför, att ändamålsbestämmelsen i förordningen
angående postsparbanken gjordes till föremål för översyn och att i avbidan
därpå ändringarna av förordningens bestämmelser om, bland annat, inlå-
ningsmaximum fick anstå.
Sparbanksinspektionen hänvisar likaledes till sitt i propositionen nr
142 till årets riksdag redovisade remissutlåtande över framställningen om
andra ändringar av förordningen angående postsparbanken. Liksom i detta
tidigare utlåtande vill sparbanksinspektionen nu ifrågasätta en allmän om
prövning av postbankens ställning och uppgifter. Inspektionen anför vidare.
En höjning av insättningsmaximum torde bli av genomgripande betydelse
i förhållandet mellan postsparbanken och sparbankerna. Bakom höjningen
torde ligga en avsikt till — eller av densamma följa — en stark utveckling
av postbankens rörelse även på utlåningssidan. En sådan utveckling kan li
kaledes komma att i hög grad beröra sparbankernas verksamhet, varjämte
det därförutom kan ifrågasättas, om en ökad inlåningsrörelse hos postspar
banken över huvud bör leda till en inriktning på alltmera självständig kre
ditverksamhet av banken ute i landet. Ifrågavarande framställning är så
lunda enligt inspektionens mening av den betydelse, att den icke bör avgö
ras som en blott justering av gällande inlåningsregler utan den bör prövas
ur principiella synpunkter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
Departementschefen
Rätten att mottaga insättningar från en och samma person vid inlåning i
sparbank, affärsbank, centralkassa för jordbrukskredit och postsparbanken
är underkastad skilda begränsningar. I sparbank gäller enligt 1955 års spar
bankslag ett individuellt insättningsmaximum i princip för all inlåning.
Sparbank äger nämligen som regel inte mottaga inlåning från allmänheten
annat än på sparbanksräkning, och för sådan räkning skall i varje spar
banks reglemente finnas ett individuellt insättningsmaximum fastställt, vil
ket får uppgå till högst 100 000 kronor. Inom en s. k. fri sektor, bestämd till
femton procent av behållningen på sparbanksräkning, har sparbank dock
rätt att utan individuell maximering mottaga inlåning på annan, valfri räk
ning. I affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit finns endast för
sparkasseräkning och därmed likartad räkning ett individuellt insättnings
maximum, i 1955 års banklag respektive 1956 års lag om jordbrukskasserö-
relsen fastställt till 15 000 kronor. Slutligen gäller enligt 1922 års förord
ning angående postsparbanken för i princip all inlåning i denna bank en
maximering för varje insättare till 30 000 kronor. För insättning på grund
av sparavtal gäller ett lägre belopp.
Regler om begränsningar i kreditinstitutens rätt att mottaga insättningar
från en och samma person har länge funnits i lagstiftningen. Sitt nuvarande
innehåll fick dessa regler för sparbankernas, affärsbankernas och jordbruks-
kasserörelsens del vid tillkomsten av de gällande lagarna för respektive kre
ditinstitut, och vid ungefär samma tid skedde den senaste ändringen av maxi
mibeloppet för postsparbankens del. När maximeringsreglerna sålunda senast
prövades, hävdades från flera håll, alt dylika regler inte längre borde fin
nas i lagstiftningen. Det betecknades därvid som irrationellt att vid sidan av
de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna genom lagstadgande
begränsa just inlåningen på sparbanks- och sparkasseräkning medan övrig
inlåning inte var underkastad sådan begränsning. Vidare påpekades risker
na för kringgåenden av lagreglerna. Särskilt framhävdes emellertid regler
nas begränsande effekt på sparbankernas inlåningsmöjligheter. Å andra si
dan framhölls i fråga om sparbankerna, att reglerna givit dessa kreditin
stituts inlåning dess traditionellt långfristiga struktur och därigenom även
berett sparbankerna möjlighet till säker och förmånlig placering av de inlå
nade medlen. Dessa stridiga synpunkter ansågs av de lagstiftande organen
röra en fråga av betydelse för gränsdragningen mellan de skilda kreditin
stitutens verksamhetsområden. På grund av detta bedömande fann man
det vanskligt att ta ställning till frågan utan att samtidigt ta ståndpunkt
även till andra problem rörande denna gränsdragning. Man ansåg det där
för rimligt att tills vidare behålla regler om individuella insättningsmaxi-
ma. Dessa höjdes emellertid väsentligt, och vad särskilt angår sparbanker
na begränsades effekten av maximeringen genom att den fria sektorn till
kom.
Sedan de nuvarande maximibeloppen fastställdes, har väsentliga föränd
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
49
ringar i kreditinstitutens inlåningsförhållanden inträtt. Den nominella in
komstnivån har undergått en kraftig stegring, som skapat förutsättningar
för en motsvarande nominell ökning av sparandet. Även utöver vad som be
tingas härav har detta emellertid ökat betydligt. Samtidigt synes kreditinsti
tutens konkurrens om sparandet ha skärpts. Hos de skilda typerna av kre
ditinstitut förekommer numera ett rikt differentierat system av olika inlå-
ningsräkningar. Senast har i år tillkommit nya sådana räkningar med högre
räntesatser under villkor av längre uppsägningstider. Konkurrensen om
sparmedlen torde ha medfört, att skillnaderna mellan de inlåningsformer,
som olika kreditinstitut erbjuder allmänheten, är mindre än tidigare sam
tidigt med att kreditinstituten på grund av konkurrensen lär visa ökat till
mötesgående mot insättarna vid tillämpningen av de för skilda räkningar
uppställda villkoren. Kapitalsamlingsräkningen hos affärsbankerna är en
inlåningsräkning, vilken utan lagstadgat individuellt maximum möjliggör in
sättning på villkor som är likartade villkoren för motsvarande sparbanks-
räkning. Det har även ifrågasatts, om inte kapitalsamlingsräkningen i verk
ligheten är att betrakta som en med sparkasseräkning likartad räkning.
Mot bakgrund av dessa förhållanden synes en omprövning av de gällan
de maximeringsreglerna motiverad. En sådan omprövning betingas delvis
av att de senast fastställda maximigränserna på grund av utvecklingen
reellt blivit snävare än avsett. Differentieringen av räkningssystemet kan
vidare föranleda en viss vidgning av den ram dessa gränser ger. Utveck
lingen torde emellertid även ha givit ökat stöd åt skälen att betrakta den i
detta hänseende uppdragna skiljelinjen mellan å ena sidan sparbanks- och
sparkasseräkning och å andra sidan alla andra inlåningsräkningar som ir
rationell. För sparbankerna och postsparbanken har de individuella maxi
meringsreglerna kommit att få en konkurrensbegränsande verkan, vilken
med hänsyn till inriktningen av dessa kreditinstituts långivning från vissa
synpunkter kan te sig speciellt otillfredsställande. Vad särskilt angår spar
bankerna har dessa i åtskilliga fall helt eller nästan helt utnyttjat den fria
sektorn, till övervägande del för insättningar som ej kunnat rymmas inom
den individuella maximeringen på sparbanksräkning. För att möjliggöra
en ökad inlåning i dessa fall föreligger alltså ett aktuellt behov av lagänd
ring.
De berörda kreditinstitutens organisationer har, liksom generalpoststyrel
sen för postsparbankens räkning, gjort framställningar om ändring av maxi
meringsreglerna i liberaliserande riktning, varvid för sparbankernas del i
första hand yrkats upphävande av varje individuell inaximering. Invänd
ningen att reglerna om sådan maximering kan anses ge sparbankernas in-
och utlåning eu ur viss synvinkel fördelaktig särprägel kvarstår emellertid.
Utformningen av maximeringsreglerna för övriga kreditinstitut är avhängig
av vad som gäller för sparbankerna. Med hänsyn härtill bör man inte taga
slutgiltig ståndpunkt till frågorna, i vad mån maximeringsreglerna bör be
hållas och hur de i sådant fall bör utformas, förrän detta kan ske i sam
band med en mer allmän prövning av problemen rörande gränsdragningen
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden. Jag ämnar i annat
sammanhang föreslå, att en utredning med uppgift att pröva dessa spörs
mål tillsättes. En sådan utredning torde dock inte kunna leda till ändrad
lagstiftning inom den närmaste tiden. I avvaktan på resultatet av utred
ningen synes därför de redovisade skälen för omprövning av gällande regler
böra tillgodoses genom begränsade lättnader i de hinder för kreditinstitutens
verksamhet, som reglerna visat sig utgöra. Däremot bör utredningen inte
föregripas genom principiella ändringar i regelsystemet. Att, såsom före
slagits från sparbankshåll, helt slopa de individuella insättningsmaxima kan
således inte nu komma i fråga. Å andra sidan bör mot bakgrund av den
skildrade utvecklingen de nu ifrågavarande justeringarna ske med viss libe-
ralitet och ges en sådan räckvidd, att ytterligare ändringar i detta hänse
ende kan beräknas ej bliva erforderliga innan den avsedda utredningen slut
fört sitt arbete.
För sparbankerna gäller, såsom tidigare nämnts, ett individuellt
insättningsmaximum i princip för all inlåning. När den fria sektorn inför
des genom 1955 års sparbankslag, förutsattes emellertid, att insättningar
som överskred maximibeloppet skulle kunna mottagas på räkning inom den
na sektor. En av sparbanksinspektionen verkställd undersökning visar, att
detta i stor utsträckning blivit fallet och att den fria sektorn till allt över
vägande del kommit att användas för sådana s. k. överinsättningar. Av un
dersökningen framgår vidare, att dessa insättningar till största delen här
rör från kommuner men att även stiftelser och föreningar av olika slag har
ansenliga belopp innestående på överinsättningsräkning. Särskilt kommu
nerna har under senare tid av olika skäl kommit att förfoga över avsevärt
ökade kapitalbelopp. Sedan gammalt har de i stor utsträckning anlitat spar
bankerna för insättning av sina medel liksom för sin upplåning. När den
fria sektorn nu i många fall visat sig otillräcklig, innebär detta följaktligen,
att sparbankerna ej har möjligheter att helt tillgodose traditionella insätta-
res önskemål. Från såväl sparbankernas som insättarnas synpunkt måste
ett sådant förhållande naturligen betraktas som en icke önskvärd effekt av
maximeringsreglerna. Denna effekt kan undvikas endast genom att den fria
sektorn vidgas. Önskemålet om en dylik ändring av gällande regler kommer
därmed att framstå som angeläget.
För vidgning av den fria sektorn i detta läge talar även omständighe
terna vid sektorns tillkomst. I propositionen med förslag till den nuvaran
de sparbankslagen hade den fria sektorn angivits till femton procent av in-
sättarbehållningen på sparbanksräkning. I anledning av väckta motioner fö
reslog emellertid bankoutskottet, att procenttalet skulle sättas till tjugo. Riks
dagens första kammare beslöt i enlighet med utskottets förslag, medan and
ra kammaren biföll propositionen i denna del. Efter förslag av bankoutskot
tet skedde en sammanjämkning till femton procent. Utskottet förutsatte där
vid i sitt utlåtande, att en utredning om gränsdragningen mellan de olika
kreditinstitutens verksamhetsområden snarast skulle komma till stånd, och
51
uttalade, att man framdeles möjligen kunde ha lagregler som tillät en friare
konkurrens mellan instituten. Vid frågans behandling i riksdagen framhölls
såsom skäl för procenttalet femton, att den stora massan sparbanker inte
på många år skulle behöva en större fri sektor. Då utvecklingen nu lett till
att sektorn i åtskilliga fall blivit otillräcklig för att möta önskemålen om
insättning, synes mot bakgrunden av vad sålunda förekom vid utformning
en av gällande bestämmelser en vidgning av sektorn till tjugo procent inte
böra möta någon erinran utan tvärtom stå i god överensstämmelse med
vad då förutsattes. En dylik mera begränsad justering torde knappast hel
ler kunna medföra en sådan principiell förändring av sparbankernas verk
samhet, att åtgärden väcker betänkligheter med tanke på en kommande
utredning i ämnet.
Jag anser mig sålunda nu böra förorda en vidgning av den i 25 § första
stycket sparbankslagen angivna fria sektorn från femton till tjugo procent
av insättarbehållningen på sparbanksräkning. Härigenom torde visserligen
de aktuella svårigheterna för sparbankerna väsentligen vara undanröjda och
en höjning av det individuella maximibeloppet för insättning på sparbanks
räkning bliva mindre betydelsefull, då överskjutande belopp lättare kan
rymmas inom den fria sektorn. De allmänna synpunkter, som jag inled
ningsvis anfört, torde emellertid böra föranleda en uppjustering även av det
individuella maximibeloppet. De principiella betänkligheterna med tanke
på inriktningen av sparbankernas verksamhet gör sig vid en sådan ändring
gällande i betydligt mindre mån än vid en vidgning av den fria sektorn. Jag
finner därför, att det individuella insättningsmaximum för sparbanksräk
ning, som anges i 22 § andra stycket sparbankslagen, i nuvarande läge bör
höjas till 200 000 kronor. Detta maximibelopp blir icke därmed tillämpligt
för alla sparbanker. Erforderlig differentiering alltefter sparbankernas stor
lek och övriga omständigheter skall nämligen ske, när nya maximibelopp
fastställes i sparbankernas reglementen.
Den individuella insättningsmaximeringen för sparkasseräkning och där
med likartad räkning hos affärsbanker och central kassor
för jordbrukskredit har motiverats med hänsyn till den av spar
bankerna bedrivna typiska inlåningsrörelsen. Såsom uttalades redan vid
tillkomsten av nuvarande banklag, kan det emellertid ifrågasättas, om ett
individuellt insättningsmaximum för sparkasseräkning verkligen har en
uppgift att fylla. Vid sidan av denna räkning kan nämligen affärsbankerna,
såsom jag tidigare nämnt, utan lagstadgat maximum mottaga inlåning på
kapitalsamlingsräkning under villkor som är ganska likartade dem som gäl
ler för sparkasseräkning. Detta gör visserligen behovet av ändringar i maxi-
meringsbestämmelserna mindre pålagligt för affärsbankernas del. Å andra
sidan kan här knappast resas principiella betänkligheter mot en höjning av
insättningsmaximum. De tidigare redovisade allmänna synpunkterna lik
som den nyss föreslagna ändringen av motsvarande bestämmelser för spar
bankerna motiverar en sådan höjning, och jag förordar, att det i 67 § andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
stycket lagen om bankrörelse respektive 31 § andra stycket lagen om jord-
brukskasserörelsen angivna maximibeloppet nu bestämmes till 50 000 kro
nor.
Den individuella insättningsmaximeringen i postsparbanken är
mera restriktiv än i övriga kreditinstitut såtillvida som den gäller för all in
låning och en motsvarighet till sparbankernas fria sektor saknas. Detta
omöjliggör en rättvisande jämförelse med de maximibelopp, som föreslagits
för övriga kreditinstitut, och motiverar en relativt generös bedömning av
maximeringsfrågan för postsparbankens del. Generalpoststyrelsen har be
gärt en höjning av maximibeloppet till 100 000 kronor. Framställningen
härom står i visst samband med andra, av årets riksdag redan beslutade
ändringar i förordningen angående postsparbanken med syfte att där möj
liggöra en i fråga om bindningstiden differentierad inlåning av samma
slag som tidigare i år genomförts i affärs- och sparbanker. Från dessa kre
ditinstituts sida har hinder inte ansetts föreligga mot den begärda höjning
en. Denna kan ej heller anses vara av sådan karaktär, att för dess genom
förande skulle krävas en utredning av de mera vittsyftande spörsmål som
vissa andra remissinstanser berört i sina yttranden.
Jag vill följaktligen — efter samråd med chefen för kommunikationsde
partementet — förorda en höjning av insättningsmaximum i postsparban
ken till 100 000 kronor och har ej någon erinran mot generalpoststyrelsens
förslag att styrelsen skall bemyndigas fastställa lägre maximibelopp för vis
sa slag av medel. I samband med den nu föreslagna höjningen av insätt
ningsmaximum kan specialbestämmelsen om sådant maximum för sparav-
talsbok utgå. Vidare kan det förordnande om tillämpning av äldre maxi-
ineringsregler för omyndigs medel, som gavs vid den tidigare i år vidtagna
ändringen i förordningen angående postsparbanken, upphöra att gälla. V.
V. Blancokrediter
Gällande ordning
Enligt 56 § i 1955 års lag om bankrörelse får affärsbank inte bevilja kredit
utan att säkerhet, som av banken prövas betryggande, ställes antingen i fast
eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den åt vil
ken krediten beviljas. Vissa undantag från denna huvudregel ges dock ge
nom bestämmelser i samma paragraf. Sålunda kan stat, kommun, bankbo
lag, sparbank m. fl. samfälligheter och inrättningar erhålla kredit utan sär
skild säkerhet. Likaledes får kortvarig kredit utan särskild säkerhet bevil
jas affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheter
na trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vi
dare kan växel i vissa fall diskonteras utan accept. Slutligen får annan kre
dit utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondel av bank
bolagets eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa in-
dividuella maximibelopp, nämligen 75 000 kronor, då krediten lämnas små
företagare för hans rörelse, och eljest 5 000 kronor.
Möjligheten att upp till ett belopp av 5 000 kronor bevilja blancokredit åt
annan än småföretagare för dennes rörelse infördes genom lagändring år
1960.
Bankföreningens framställning
I sin framställning hänvisar Svenska bankföreningen inledningsvis till
vad föreningen anförde i yttrande över det förslag som låg till grund för
lagändringen år 1960. Bankföreningen uttalade då, att en vidgning av affärs
bankernas rätt till blancokreditgivning var önskvärd, bland annat, för att
underlätta utbredningen av det i vissa banker införda systemet med s. k.
sparlån. Detta system innebär att den som sparar för att skaffa en viss nyt
tighet kan, när anskaffningen blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i ban
ken, vanligtvis på lika stort belopp som det han sparat. Erfarenheten hade,
efter vad föreningen då anförde, visat, att ett avsevärt intresse föreligger
för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.
I den aktuella framställningen anför bankföreningen vidare, att erfaren
heterna från den tid av nära två år, under vilken systemet med blancokre-
diter till privatpersoner nu varit i bruk, givit vid handen att denna låne-
verksamhet ej medfört några förluster att tala om. Misskötsel av ifråga
varande s. k. privatlån har, uppger föreningen, förekommit endast i ett få
tal fall. Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att
utvidga rätten till blancokreditgivning, så att därunder kan inbegripas även
sparlån och liknande krediter för bostadsanskaffning vilka regelmässigt ly
der på högre belopp än 5 000 kronor. Såsom bankföreningen framhöll i det
tidigare citerade yttrandet, föreligger stort intresse för målsparande i dessa
former, och det är enligt föreningens åsikt ej minst från allmän synpunkt i
hög grad önskvärt att underlätta dess utbredning.
Det rationellaste sättet att bereda möjlighet härtill är, heter det vidare i
framställningen, att slopa skillnaden mellan småföretagare och andra lån
tagare så att bankerna får en allmän blancokreditvolym att disponera efter
behov. Alternativt kan man, anför bankföreningen, stanna vid en mera be
gränsad höjning av maximibeloppet för krediter till andra än småföretagare,
men med hänsyn till de erfarenheter som gjorts i fråga om förlustriskerna
bör det enligt föreningens mening inte vara nödvändigt att välja denna mera
osmidiga lösning.
Under åberopande av det anförda hemställer bankföreningen om förslag
till sådan ändring av 56 § banklagen, att här avsedda blancokrediter kan,
oavsett ändamålet med lånen, lämnas till sammanlagt högst en tiondel av
bankbolagets eget kapital och till ett belopp i varje särskilt fall av högst
75 000 kronor. För den händelse det skulle anses påkallat att behålla en
särskild lägre beloppsgräns för andra krediter än rörelsekrediler till små
företagare hemställer föreningen i andra hand, att denna beloppsgräns hö-
jes till, förslagsvis, 15 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
53
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
Remissyttrandena
De hörda remissorganen, nämligen bank- och fondinspektionen samt full
mäktige i riksbanken, har båda tillstyrkt, att affärsbankernas rätt till blan-
cokreditgivning till annan än småföretagare för dennes rörelse utvidgas ge
nom höjning av det individuella maximibeloppet för sådan kredit från 5 000
till 15 000 kronor.
Bank- och fondinspektionen påpekar, att den nuvarande regeln om blan-
cokredit till envar på högst 5 000 kronor varit i kraft sedan våren 1960 men
att bankerna redan dessförinnan under ett par år lämnat s. k. privatlån för
vilka säkerhet inte ställdes av låntagarna själva utan för vilka generell bor
gen tecknades av vissa bankerna närstående bolag. Inspektionen upplyser
vidare, att blancokreditgivningen hållit sig inom snäva gränser, och uttalar,
att detta säkerligen till stor del har sin förklaring i de direktiv om allmän
återhållsamhet i kreditgivningen som utgått från riksbanken. Den redovi
sade kreditvolymen är emellertid, anför inspektionen, så ringa i förhållan
de till den högst medgivna volymen och så betydelselös i förhållande till
bankernas totala kreditgivning, att man kan utgå från att behovet och nyt
tan av dessa blancokrediter av bankerna själva bedömts som generellt ringa.
Någon utvidgning av den totala ramen för blancokreditgivningen — för
närvarande ca 150 miljoner kronor -— har heller icke, framhåller inspek
tionen, ifrågasatts från bankernas sida, och det finns enligt inspektionens
mening uppenbarligen inte något behov därav. Emellertid vill inspektionen
inte förneka, att det maximum, som fastställts för de enskilda krediterna,
i vissa fall kan utgöra hinder för tillgodoseende av helt legitima kreditbe
hov. Inspektionen syftar därvid främst på den kreditgivning, som i vissa
banker äger rum till personer, vilka bundit sig för periodiskt sparande,
och som avser att sätta dessa i tillfälle att förvärva ett eget hem. Även and
ra typer av krediter i kombination med sparande förtjänar emellertid här
uppmärksamhet, framhåller inspektionen. I dessa fall är 5 000-kronors-
gränsen låg, och en höjning därav skulle med hänsyn till det klientel, var
om är fråga, inte behöva innebära ett risktagande utöver vad som kan an
ses tolerabelt. Däremot anser inspektionen inte någon anledning föreligga
att underlätta en blancokreditgivning för exempelvis förvärv av bilar eller
andra konsumtionsvaror.
Enligt inspektionens mening vore det mest konsekvent att genomföra en
höjning av kreditgränserna endast för s. k. sparlån och liknande. Å andra
sidan visar erfarenheten, fortsätter inspektionen, att en differentiering efter
kreditens ändamål ofta skapar ömtåliga gränsfall och i praktiken är svår
att kontrollera. Med hänsyn härtill och till den återhållsamhet, med vilken
affärsbankerna hittills utnyttjat möjligheten att lämna blancokrediter för
konsumtionsändamål, tillstyrker inspektionen den ändringen av 56 § bank
lagen, att maximibeloppet i varje enskilt fall för sådana krediter utan sä
kerhet som må lämnas till envar bestämmes till 15 000 kronor. Vid ett bi
fall till detta förslag förutsätter inspektionen, att bankerna i fortsättningen
inte — såsom i viss utsträckning förekommit i sak om än inte till formen
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
55
— kringgår maximibestämmelsen genom att bevilja »blancokrediter», för
vilka närstående finansieringsinstitut tecknar borgen i den mån krediterna
överskjuter det i lagen tillåtna högsta beloppet.
Fullmäktige i riksbanken har, såsom nämnts, ingenting att erinra mot
en utvidgning av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. I valet
mellan bankföreningens båda förslag har fullmäktige, med hänsyn till den
prejudicerande verkan utvidgningen enligt fullmäktiges mening kan få,
stannat för alternativet att behålla ett särskilt, till 15 000 kronor förhöjt
maximibelopp för blancokredit till annan än småföretagare för dennes rö
relse.
Departementschefen
Enligt lagen om bankrörelse får affärsbank i princip inte bevilja kredit
utan att låntagaren ställer betryggande säkerhet. S. k. blancokredit, d. v. s.
kredit utan särskild säkerhet, får dock — utöver vissa särskilt angivna fall
— lämnas inom en ram, som är fastställd till tio procent av bankens eget
kapital. Inom denna ram gäller emellertid en begränsning för varje lånta
gare, vid kredit till småföretagare för hans rörelse bestämd till 75 000 kro
nor och för annat fall till 5 000 kronor.
Möjligheten att bevilja blancokredit till annan än småföretagare för hans
rörelse infördes genom lagändring år 1960. Redan tidigare, nämligen sedan
år 1958, hade emellertid bankerna beviljat s. k. privatlån, för vilka lånta
garna inte själva presterade säkerheten utan där denna utgjordes av borgen
av vissa bankerna närstående bolag. Den erfarenhet av kredit utan någon
av låntagaren ställd säkerhet, som sålunda numera vunnits under viss tid,
ger vid handen, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer an
nat än i undantagsfall. Från de säkerhetssynpunkter, som banklagen på
denna punkt tillvaratager, kan någon anledning till erinran mot dessa blan
cokrediter således inte anses föreligga. Från allmän synpunkt kan det vara
av visst intresse att personer, som har ordnad ekonomi men saknar tillgång
till bankmässig säkerhet, i begränsad utsträckning beredes möjlighet att
på detta sätt tillgodose legitima kreditbehov. Bland annat kan s. k. spar-
lån och liknande krediter, för vilka förutsättes ett föregående målsparande
av låntagaren, komma i fråga i detta sammanhang.
Den medgivna ramen för blancokrediter till enskild person har hittills,
totalt sett, utnyttjats endast till en mindre betydande del, och någon vidg
ning av ramen har ej heller ifrågasatts. De individuella lånebeloppen har
även genomsnittligen hållit sig väsentligt under det tillåtna maximibelop
pet. I vissa fall har detta dock visat sig otillräckligt. Med tanke på de hit
tillsvarande erfarenheterna finns inte någon anledning att genom en allt
för snäv individuell maximering hindra i och för sig motiverad långivning
av denna typ. Fortfarande bör dock, såsom de hörda remissorganen föror
dat och även bankföreningen alternativt föreslagit, för blancokredit till lån
tagare i allmänhet gälla ett lägre maximibelopp än för sådan kredit till små-
56
företagare för hans rörelse. Mot den föreslagna höjningen till 15 000 kro
nor har jag intet att erinra och jag förordar därför, att 56 § banklagen änd
ras i enlighet därmed. Härvid förutsätter jag, att sådant kringgående av
maximeringsbestämmelsen som bank- och fondinspektionen omnämnt inte
skall förekomma.
i i
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
VI. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartemen
tet upprättats förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrö
relse;
2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban
ker;
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 211) angående postsparbanken.
Författningsförslagen torde som Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå
tande över de under 1)—3) nämnda lagförslagen1 måtte för det i 87 § rege
ringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Smith
1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från en redaktionell mindre jämkning — är lika-
lydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
57
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 sep
tember 1962.
N ärvarande:
justitierådet R
egner
,
regeringsrådet J
arnerup
,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 9 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj
1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade för
slag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker och lag angående
ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.
Lagrådet
lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet å Stockholms slott den 5 oktober 1962.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
,
L
ange
, L
indholm
, E
denman
,
ap
G
eijerstam
, H
ermansson
, A
spling
.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 september
1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank
rörelse;
2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban
ker; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasseröreisen.
Föredraganden anför.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. De torde efter en redak
tionell, mindre jämkning få föreläggas riksdagen till antagande.
Sedan lagrådets utlåtande avgivits, har Svenska sparbanksföreningen in
kommit med en framställning om ändring av 28 § tredje stycket sparbanks
lagen, innebärande en höjning av maximibeloppet för lån utan särskild sä
kerhet i sparbank från 5 000 till 15 000 kronor i likhet med vad som i lag-
rådsremissen föreslagits i fråga om affärsbankerna. Innan pågående remiss
behandling av denna framställning avslutats, kan ståndpunkt inte tagas till
frågan om den nu begärda ändringen i sparbankslagen. Då det är angelä
get att de tidigare behandlade förslagen till ändringar i såväl sparbanks
lagen som andra berörda författningar förelägges riksdagen snarast möjligt,
bör den nya framställningen — vars genomförande fordrar ny remiss till
lagrådet — inte leda till uppskov med de tidigare förslagens framläggande.
Om framställningen det föranleder, torde särskilt förslag till ändring av
sparbankslagens bestämmelser angående lån utan särskild säkerhet få före
läggas nästa års riksdag.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo
sition föreslå riksdagen att antaga
dels de av lagrådet granskade lagförslagen med den nyss angivna jämk
ningen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962
59
dels det vid statsrådsprotokollet den 25 maj 1962 fogade förslaget till för
ordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlå
tas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
visar.
Ur protokollet:
Olof Sundström
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
620818