12

ningsrätt för sparbanken. Vidare får utan sådant förbehåll beviljas kredit

i checkräkning på högst ett år. Slutligen äger sparbank, där summan av

insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder en­

ligt senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, enligt 29 § andra

stycket befogenhet att under vissa särskilda förutsättningar och i begrän­

sad omfattning bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller

tomträtt utan att därvid göra eljest föreskrivet förbehåll om uppsägnings-

rätt för sparbanken.

Bundna inteckningslån får enligt 29 § tredje stycket utlämnas högst till ett

sammanlagt belopp motsvarande trettio procent av summan av insättarnas

behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt senaste bok­

slut. Högst en femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett

och samma år. Lånen får inte ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Såsom säkerhet får godtagas endast sådan fastighets- eller tomträttsinteck-

ning, som uppfyller vissa i 29 § femte stycket angivna kvalifikationskrav.

Sålunda skall inteckningen gälla antingen i jordbruksfastighet eller i bo­

stads- eller affärsfastighet inom område, för vilket stadsplan eller bygg-

nadsplan fastställts. Även inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom

sådant område godtages. I sistnämnda fall förutsättes dock, bland annat,

att den eller de byggnader som finns uppförda på tomträttsmarken är av­

sedda väsentligen för bostadsändamål. Således godtages inte inteckning i

industrifastighet och ej heller inteckning i tomträtt med byggnader för in­

dustriellt eller kommersiellt ändamål. För att gälla som säkerhet för bun­

det lån skall inteckning vidare ligga inom sextio procent av det senast fast­

ställda taxeringsvärdet.

Sparbank, som lämnat bundet inteckningslån, skall enligt 29 § sjätte

stycket förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre

månader, om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av

vanvård av byggnad eller på grund av skogsavverkning eller av annan an­

ledning undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån för­

svagas. Detsamma gäller, om intecknad tomträtt uppsäges.

Sparbankslagen innehåller inte någon allmän bestämmelse om begräns­

ning av den faktiska återbetalningstiden för lån. Beträffande lån, för vilket

säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller därmed jämför­

lig samfällighet, gäller dock enligt 28 § femte stycket sparbankslagen, att

lånet får utlämnas endast på viss tid och ej får utestå längre än femton år.

Är sådant lån ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall som huvud­

regel i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall spar­

banken förbehålla sig sådan uppsägningsrätt, som föreskrives i 29 § första

stycket. Dessa regler gäller inte lån, för vars fulla betalning staten är an­

svarig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

långfristig kredit, införlivades visserligen med vår lagstiftning först vid till­

komsten av nuvarande banklag, men de hade tidigare länge haft motsva­

righeter i de för bankerna fastställda bolagsordningarna. Återhållsamheten

i fråga om kredittidens längd beror enligt inspektionen i första hand på att

affärsbankernas inlåning är formellt kortfristig. Såsom erfarenheten visat,

kan inlåningen även förete hastiga och kraftiga fluktuationer. En omfattan­

de placering av inlåningsmedel i långtidsbundna krediter skulle därför, me­

nar inspektionen, lätt kunna äventyra bankernas möjligheter att fullgöra

sina betalningsförpliktelser.

Inspektionen anför vidare.

Problemet om lånetidens längd är sålunda för affärsbankernas vidkom­

mande främst ett likviditetsproblem men det är också av betydelse för ban­

kerna ur soZaenssynpunkt. Det är sålunda alltid vanskligt att bedöma ett

företags utvecklingsmöjligheter på lång sikt och redan denna omständig­

het gör, att en utsträckning av lånetiden normalt innebär en ökning av kre­

ditrisken. Bindningen gör det vidare svårare för vederbörande bank att vid

en ogynnsam utveckling av låntagarens rörelse i god tid vidtaga åtgärder

till förebyggande eller minskning av en befarad förlust. Ett uttryck härför

har man ju i de krav på kvalificerad säkerhet, som alla institut med lång-

tidsbunden utlåning på sitt program uppställer.

Enligt inspektionens mening har utvecklingen inte inneburit sådana änd­

ringar i de förhållanden, som inverkar på frågans bedömning, att all regle­

ring av lånetiden skulle kunna slopas och åt bankerna överlämnas att be­

stämma i vad mån de kan bevilja långtidsbundna lån. Inspektionen finner

så mycket mindre anledning att uppge principen om formell kortfristighet

för bankernas långivning som behovet av långfristiga lån förefaller att ha

varit begränsat. Den 30 juni 1960 belöpte summan av sådana lån till endast

34 miljoner kronor, trots att bankerna med nu gällande regler skulle ha

kunnat bevilja ytterligare åtminstone ett par hundra miljoner kronor i dy­

lik kredit. En bidragande orsak härtill kan enligt inspektionen förmodas

vara att bankernas eget intresse för långtidsbundna krediter i verkligheten

förblivit svalt och att deras grundinställning till problemet präglats mera

av de tankegångar, som tidigare under lång tid varit bestämmande för de­

ras praktiska handlande.

Svenska bankföreningen har, med anledning av vad bank- och fondin­

spektionen yttrat om utnyttjandet av de nuvarande möjligheterna till lång-

tidsbunden kreditgivning, i sin senare framställning anfört, bland annat,

att även om inspektionens uttalande må vara riktigt beträffande bankvä­

sendet i dess helhet det dock icke äger giltighet för alla banker. På sina håll

har enligt bankföreningen redan yppat sig svårigheter att i önskvärd ut­

sträckning bereda plats för industrigarantilån, och i andra banker utgör

svårigheten att tillfredsställa den ständigt växande efterfrågan på statsga-

ranterade studielån av olika slag ett allvarligt bekymmer. Härtill kommer

sålunda exportkreditgivningen och återlånen. Efterfrågan på återlån torde

inom kort få betydligt större omfattning än hittills.

Fullmäktige i riksbanken förklarar, att fullmäktige inte skulle motsätta

18

bundna kreditgivningen för det här föreliggande behovet utan att likvidi­

tets- och solvenssynpunkterna allvarligt åsidosättes. I sådant hänseende fö­

reslår inspektionen en höjning av det individuella maximibeloppet för bund­

na lån till 500 000 kronor och av den totala volymen sådana lån inom varje

hank till 30 procent av bankens eget kapital med möjlighet att beträffande

statsgaranlerade lån överskrida denna volym med 10 procent. Inspektionen

utgår därvid från att en sådan ändring inte får leda till eftergift i kravet på

betryggande säkerhet och att det därför i regel måste bli fråga om krediter

till svenska företag eller krediter, för vilka sådana företag ställt betryggan­

de säkerhet.

Om inspektionens förslag skulle anses otillräckligt för att tillgodose ex­

portföretagens kreditbehov, anser inspektionen, att lösningen av problemet

bör sökas efter andra linjer, och inspektionen hänvisar därvid till inrättan­

de av ett särskilt eller flera särskilda exportkreditinstitut under medverkan

av affärsbankerna och till en ändrad utformning av exportkreditgaranti-

systemet.

Handelskamrarna, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industri­

förbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation, vilka alla till­

styrker den av bankföreningen föreslagna lagändringen, anför som skäl

härför betydelsen av att de svenska exportföretagen kan deltaga i konkur­

rensen på världsmarknaden genom att erbjuda köpare långtidsbunden kre­

dit. Sveriges allmänna exportförening framhåller därvid särskilt, att utför­

seln av kapitalvaror liksom exporten till utvecklingsländerna ökat markant

och att kreditgivningen speciellt i dessa fall är en väsentlig konkurrensfak­

tor. Betydelsen av långfristig kreditgivning vid export till utvecklingslän­

derna framhålles även av Sveriges industriförbund, vilket liksom Sveriges

hantverks- och industriorganisation dessutom hänvisar till utvecklingen på

europamarknaden.

Fullmäktige i riksbanken, vilka såsom tidigare nämnts förklarat sig icke

motsätta sig en allmän omprövning av frågan om långtidsbunden kredit, an­

för, att fullmäktige inte kan stödja bankföreningens förslag om att utan vi­

dare utredning undantaga exportkrediterna från de allmänna reglerna. Man

bör nämligen enligt fullmäktiges mening i ett sammanhang behandla frå­

gorna, om någon uppmjukning av 57 § banklagen skall ske, hur långt den

i så fall skall gå och vilka krediter som bör komma i fråga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar likaledes, att man — hur ange­

läget det än i rådande läge kan vara att underlätta exporten — inte är be­

redd att biträda bankföreningens ändringsförslag i denna del utan föregå­

ende utredning, som syftar till en mera allmän översyn av bestämmelserna

i ämnet.

Även sparbanksinspektionen ifrågasätter, huruvida inte frågan om oin­

skränkt rätt för affärsbankerna att lämna bunden exportkredit borde till

sin innebörd närmare klargöras innan den avgöres. I

I fråga om å t e r 1 å n enligt reglementet angående allmänna pensions­

fondens förvaltning har bankföreningens framställning tillstyrkts eller läm-

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

30

I skrivelsen anför sparbanksföreningen till en början, att någon motsva­

righet till dessa regler av liknande betydelse inte finns vare sig för affärs­

bankerna eller för jordbrukskassorna och för övrigt ej heller i våra grann­

länders sparbankslagstiftning.

Därefter lämnas i skrivelsen vissa uppgifter om hur den fria sektorn

kommit att utnyttjas. Vid årsskiftet 1960/61 uppgick sålunda inlåningen

inom den fria sektorn för alla sparbanker till ett sammanlagt belopp av

1 114 miljoner kronor eller 7,8 procent av inlåningen på sparbanksräkning

vid samma tillfälle. Endast en liten del av beloppet innestod på kortfristiga

inlåningsräkningar, nämligen 13 miljoner kronor på uppsägningsräkning

och 25 miljoner kronor på checkräkning, vartill kom 52 miljoner kronor på

postväxelräkning. I förhållande till den sammanlagda inlåningen på spar­

banksräkning utgjorde inlåningen på uppsägningsräkning 0,1 procent, på

checkräkning 0,2 procent och på postväxelräkning 0,4 procent. Återstoden

av beloppet inom den fria sektorn, 1 023 miljoner kronor eller 7,2 procent

av inlåningen på sparbanksräkning, utgjordes av medel på »överinsättnings-

räkning», d. v. s. insättningar utöver insättningsmaximum för sparbanks­

räkning. Det är här, säger sparbanksföreningen, fråga om bland annat så­

dana medel som ett antal sparbanker redan före 1955 års sparbankslag med

dispens hade innestående.

Sparbanksföreningen redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom

föreningen verkställd undersökning av de 150 största sparbankernas inlå­

ning inom den fria sektorn den 31 mars 1960. Undersökningen visar, att

denna inlåning, tillhopa uppgående till 949 miljoner kronor, utgjorde 8,2

procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte. Hu­

vudparten, 7,7 procent, var överinsättningsmedel. Mellan de olika sparban­

kerna förelåg emellertid betydande skillnader. En del av de undersökta

sparbankerna hade en jämförelsevis liten inlåning inom den fria sektorn,

medan andra hade utnyttjat denna helt eller praktiskt taget helt. Sålunda

hade 15 av de undersökta sparbankerna en inlåning inom den fria sektorn

om minst 13 procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående års­

skifte, medan 26 av sparbankerna låg mellan 11 och 13 procent.

I sparbanksföreningens skrivelse anföres därefter.

Särskilt i samband med tillkomsten av 1955 års sparbankslagstiftning ut­

trycktes från en del håll farhågor för att en större frihet för sparbankerna

på inlåningssidan än vad de enligt då gällande lag hade skulle leda till en

förändring av sparbankernas inlåningsstruktur. Huvudskälet till anordning­

en med en »fri sektor» var för övrigt förslaget beträffande checkräkning och

farhågor för att denna skulle intaga ett mera framträdande rum; man sy­

nes i själva verket ha trott att checkräkningen skulle fylla nästan hela den

fria sektorn. Ovan anförda siffror om hur inlåningen inom den fria sektorn

fördelar sig på långfristiga och kortfristiga räkningar visar emellertid, att

verkligheten på intet sätt kommit att besanna dessa antaganden. Men siff­

rorna visar även, att de ifrågavarande reglerna idag verksamt hindrar ett

inte ringa antal sparbanker att fortsätta att utvecklas inom ramen för sin

traditionella verksamhet. Inte minst i ett läge, då man i olika sammanhang

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

31

understryker vikten av att den långfristiga kreditmarknaden — kapital­

marknaden — förstärkes, ter sig detta beklagligt.

Sparbanksföreningen har svårt att finna, att ett bibehållande av de ifrå­

gavarande reglerna skulle kunna fylla något praktiskt positivt syfte eller

över huvud taget kunna sakligt motiveras. Det lär inte heller med fog kun­

na hävdas, att frågan om dessa reglers avskaffande tillhör med en »gräns­

dragning» mellan bankinstituten sammanhängande problem» De »gräns-

dragningsproblem», varom emellanåt talas, hänför sig i väsentlig mån till

just det förhållandet, att man dragit upp vissa gränser, satt upp hinder för

utvecklingen av sparbankernas traditionella verksamhet, medan några mot­

svarande gränsregler av liknande betydelse saknas hos affärsbanker och

jordbrukskassor.

Om statsmakterna skulle fästa särskilt avseende vid att någon speciell

gräns sättes för de kortfristiga räkningarna — checkräkning och uppsäg-

ningsräkning — är det enligt Sparbanksföreningens mening möjligt att göra

detta. För överskådlig framtid skulle väl en fri sektor just för dessa räk­

ningar utan större olägenhet kunna sättas till 5 % av övrig inlåning enligt

senaste bokslut. Av praktiska skäl torde postväxlar inte böra inräknas i

denna sektor; dessa är ju närmast att jämställa med kontanter och inlöses

i regel mycket snabbt.

Avslutningsvis hemställer sparbanksföreningen, att Kungl. Maj :t måtte

framlägga förslag till sådan ändring av 22 och 25 §§ sparbankslagen, att

de där stadgade insättningsbegränsningarna upphäves eller ändras på sätt

föreningen angivit.

Svenska bankföreningen har i tre särskilda framställningar hemställt om

sådan ändring av 67 § andra stycket lagen om bankrörelse, att insättnings-

maximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes.

I en framställning den 13 juni 1956 har sålunda bankföreningen hemställt

om höjning av maximibeloppet från nuvarande 15 000 till 30 000 kronor. I

denna framställning åberopar bankföreningen de år 1955 respektive år

1956 genomförda höjningarna av insättningsmaxima för sparbanksräkning

och för insättning i postsparbanken. Enligt bankföreningen har dessa änd­

ringar inneburit ett missgynnande av affärsbankerna i förhållande till spar­

bankerna och postsparbanken. Den av statsmakterna antagna principen,

att mera avsevärda förskjutningar på detta område ej bör ske utan att frå­

gan om gränsdragningen blivit närmare utredd, synes därför bankförening­

en böra föranleda åtgärder för att få till stånd ett bättre jämviktsläge. Där­

vid bör man enligt bankföreningens mening gå den vägen, att insättnings-

maximuin för sparkasseräkningen höjes. Därigenom skulle affärsbankerna

få större möjligheter att söka befrämja ett ökat sparande inom sin kund­

krets. Just sparkasseräkningen har, anför bankföreningen, alltid varit en

av spararna omtyckt räkning.

Vad beträffar det belopp, vartill insättningsmaximum bör höjas, framför

bankföreningen önskemålet, att maximum ej sättes lägre än vad som gäller

för postsparbanken. Enligt föreningens uppfattning finns ej längre sakliga

skäl för ett snävare maximum beträffande sparkasseräkning än beträffan­

de insättning i postsparbanken.

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

I skrivelse den 21 januari 1961 förnyade bankföreningen sin framställ­

ning om höjning av insättningsmaximum från 15 000 till 30 000 kronor. Ut­

över de skäl, som anförts i den tidigare skrivelsen, åberopade bankförening­

en därvid den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan år 1955.

Slutligen har bankföreningen i skrivelse den 26 januari 1962 hemställt,

att maximibeloppet för sparkasseräkning och därmed likartad räkning hö-

jes till åtminstone 50 000 kronor. Som skäl för denna framställning har i

skrivelsen anförts, att inträdd penningvärdeförsämring medfört att det i

67 § banklagen angivna nominalbeloppet ej längre motsvarar samma real­

värde som förut. Vidare åberopas sparbanksföreningens framställning om

slopande av insättningsmaximum för sparbanksräkning liksom den vän­

tade framställningen om vidgad rätt för postsparbanken att mottaga in­

sättningar.

Svenska jordbrukskreditkassan hemställde i skrivelse den 25 augusti

1956 om sådan ändring av 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserö-

relsen, att insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad

räkning höjes från 15 000 till 30 000 kronor. I skrivelsen framhålles, att

bestämmelserna för affärsbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

i denna del sedan gammalt är lika. Vidare hänvisas till bankföreningens

framställning den 13 juni 1956 om höjning av insättningsmaximum för af­

färsbankernas sparkasseräkningar till 30 000 kronor. En sådan höjning an­

ses motiverad även för centralkassornas vidkommande. Till stöd härför åbe­

ropas samma skäl som bankföreningen anfört. Slutligen understrykes ange­

lägenheten av att den hittillsvarande likställigheten mellan affärsbankerna

och centralkassorna i detta hänseende upprätthålles.

Generalpoststyrelsen har i en den 2 februari 1962 dagtecknad framställ­

ning till Kungl. Maj :t hemställt om förslag till vissa ändringar i förordning­

en angående postsparbanken. Dessa ändringar föranledes av en tillämnad

revision av inlåningsräkningarnas struktur. Härom anför styrelsen följan­

de.

Inom bankväsendet har på sistone den uppfattningen blivit allt allmän­

nare, att inlåningsräntorna måste bringas i bättre överensstämmelse med de

verkliga kostnaderna för skilda typer av inlåning. Vid överläggningar mel­

lan kreditinstituten har man sålunda övervägt att införa mera rationella

bestämmelser för olika inlåningsräkningar. Målet är, att man skall skilja

mellan å ena sidan de verkliga sparmedlen, vilka insättarna är villiga att

binda på viss tid, och å andra sidan kortfristiga kassamedel. De förra av­

ses få högre räntegottgörelse än nu är fallet och de senare oförändrad eller

lägre.

Införandet av sparräkningar med längre uppsägningstid och högre ränte­

satser än de som för närvarande tillämpas torde få en allmänt sparstimu-

lerande effekt. Enligt styrelsens bedömande skulle vidare dylika räkningar

för postsparbankens del sannolikt medföra förbättrad räntabilitet genom

att insättarmedlens genomsnittliga omsättningshastighet och därmed admi­

nistrationskostnaderna nedbringades.

Under de ovan nämnda förhandlingarna mellan kreditinstituten angåen-

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

33

de en översyn av inlåningsräkningarna har även vissa nya räkningar diskute­

rats, vilka föreslagits bli konstruerade med sex resp. tolv månaders uppsäg­

ningstid. Sedan bankofullmäktige nu lämnat möjlighet därtill, torde övriga

kreditinstitut komma att revidera sitt sortiment av inlåningsräkningar. Ge-

neralpoststyrelsen anser därför att det är angeläget att en av eller even­

tuellt båda de nyssnämnda räkningarna införes i postsparbanken. Enligt

styrelsens mening bör en räkning med sex månaders uppsägningstid i da­

gens ränteläge löpa med 5 % ränta och en räkning med tolv månaders upp­

sägningstid med 5 1/4 % ränta.

De av de nya inlåningsräkningarna föranledda ändringarna i förordning­

en angående postsparbanken hänför sig enligt generalpoststyrelsen dels till

reglerna om fastställande av räntevillkoren för inlånade medel, om längsta

uppsägningstid och om principiellt förbud mot utfärdande av mer än en

motbok för varje insättare dels till regeln om individuellt insättningsmaxi-

mum. Styrelsens framställning i de tre förstnämnda hänseendena ledde,

efter förslag i propositionen nr 142 till årets riksdag, till antagande av den

tidigare omnämnda förordningen den 18 maj 1962 om ändring av förord­

ningen angående postsparbanken, medan frågan om ändring av det indivi­

duella insättningsmaximum fick anstå för att anmälas senare.

Införandet av nya räkningar i postsparbanken påkallar enligt general­

poststyrelsens mening en höjning av insättningsmaximum. Styrelsen anser

emellertid en sådan höjning vara motiverad redan av det förhållandet, att

en fortgående ökning av allmänhetens penninginkomster ägt rum under den

tid som förflutit sedan insättningsmaximum senast fastställdes. Detta maxi­

mum bör nu enligt styrelsens mening lämpligen bestämmas till 100 000

kronor. Det vore dock värdefullt för styrelsen, anför denna vidare, att vid

inrättande av olika inlåningsräkningar ha möjlighet att för vissa slag av

medel fastställa ett lägre insättningsmaximum. I sådant fall skulle den nu­

varande speciella bestämmelsen om sparavtalsbok kunna utgå. Vidare skul­

le med det föreslagna insättningsmaximum saknas anledning att behålla de

särskilda föreskrifterna om omyndigs medel.

Promemorian

I den inom finansdepartementets rättsavdelning upprättade promemorian

redovisas till en början de gällande reglerna om individuella insättnings-

maxima och de olika framställningarna om ändring av dessa regler.

I promemorian framhålles därefter, att frågan om behovet av individu­

ella begränsningar för insättares tillgodohavanden på räkning hos kreditin­

stitut relativt nyligen varit föremål för bedömande, nämligen vid tillkomsten

av de nuvarande lagarna rörande kreditinstitutens verksamhet. Därvid

ifrågasattes från skilda håll, heter det vidare, om sådana begränsningar

fortfarande var motiverade, men det ansågs då, att denna fråga borde avgö­

ras i samband med en mera allmän översyn av de olika inlåningsbestäm-

melserna för skilda kreditinstitut och av därmed sammanhängande gräns-

dragningsproblem. I avvaktan härpå behölls i princip de tidigare begräns-

!{ Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 1S5

ningarna. De nya lagarna innebar dock, framhålles det, en höjning av maxi­

mibeloppen.

Under den tid som förflutit sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft

har, uttalas det vidare, erfarenheter vunnits av maximeringsreglernas till-

lämpning i praktiken. Samtidigt har ändringar skett i den nominella in­

komst- och prisnivån och därmed i betingelserna för sparandet. Mot bak­

grunden av dessa förhållanden synes, heter det, en omprövning av maxime-

ringsreglerna nu vara motiverad.

Enligt promemorian får alltjämt anses gälla, att frågan om bibehållandet

av individuella insättningsbegränsningar liksom frågan om deras principi­

ella utformning bör prövas i ett vidare sammanhang. Den omprövning, som

nu ifrågakommer, synes därför böra ges en begränsad räckvidd och i avvak­

tan på en mera slutgiltig lösning av hithörande problem närmast ta sikte på

en av de ändrade förhållandena betingad justering av de olika maximibe­

loppen. Det är även i detta hänseende, uttalas det, som behovet av en om­

prövning är särskilt framträdande.

I promemorian framhålles vidare, att en riktpunkt för ändringarna i maxi-

meringsreglerna bör vara att genom dem icke sker några väsentliga för­

skjutningar i förhållandet mellan olika typer av kreditinstitut.

Mest ingripande är de nuvarande maximeringsreglerna, efter vad som ut­

talas i promemorian, för verksamheten i sparbankerna, där regler­

na i princip är tillämpliga på all inlåning. Utvecklingen har enligt prome­

morian visat, att sparandet hos dessa institut inte kan helt rymmas inom de

maximigränser, som nu gäller för sparbanksräkning. I stället har den fria

sektorn, som främst tillkom för att möjliggöra checkräkning hos sparbank,

fått tillgripas. Nu lär emellertid, heter det, även ha uppstått svårigheter att

inrymma det reella sparandet inom den fria sektorn.

De påtalade svårigheterna synes, säges det vidare i promemorian, kunna

lösas antingen genom en höjning av det individuella maximibeloppet för

sparbanksräkning eller genom en utvidgning av den fria sektorn. I detta

sammanhang hänvisas till ett uttalande av 1948 års sparbankssakkunniga,

enligt vilket reglerna om insättningsmaximum och fri sektor normalt icke

borde resultera i att sparande, som dittills haft hemortsrätt på sparbanks­

räkning, i fortsättningen skulle behöva placeras inom den fria sektorn. Med

utgångspunkt från en sådan uppfattning synes lösningen enligt promemorian

närmast vara att söka i en höjning av insättningsmaximum för sparbanks­

räkning. Dock torde, heter det, även med en kraftig höjning av detta maxi­

mum icke kunna helt undvikas, att den fria sektorn måste tillgripas för

reellt sparande, och en utvidgning av den fria sektorn skulle måhända er­

bjuda större möjligheter till en smidig anpassning efter de varierande för­

hållandena hos sparbanker med rörelse av olika omfattning. I promemorian

ges emellertid inte bestämt förord åt någondera lösningen.

Om utvägen att höja insättningsmaximum för sparbanksräkning väljes,

torde, efter vad som säges i promemorian, ett belopp av högst 200 000 kro­

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

35

nor nu kunna ifrågakomma. Därvid framhålles, att erforderlig differentie­

ring av insättningsmaxima alltefter sparbankernas storlek och övriga sär­

skilda förhållanden skall ske när nya maximibelopp fastställes i sparban­

kernas reglementen. En höjning av sparbanksräkningens insättningsmaxi-

mum till den här ifrågasatta storleksordningen kan enligt promemorian an­

tagas, åtminstone tills vidare, göra en vidgning av den fria sektorn mindre

behövlig. Vid en alternativ höjning av procenttalet för den fria sektorn tor­

de, uttalas det, med hänsyn till de erfarenheter som numera vunnits ett pro­

centtal av i första hand tjugo och möjligen något högre kunna övervägas.

Därvid erinras om att redan vid riksdagsbehandlingen av den nuvarande

sparbankslagen ett förslag om en till tjugo procent bestämd fri sektor vann

starkt gehör.

Vad därefter beträffar affärsbankerna anföres i promemorian,

att den nuvarande maximeringsregeln för sparkasseräkningen hos dessa in­

stitut torde vara av mindre ingripande betydelse än motsvarande regler för

sparbankerna. En anpassning efter de ändrade förhållandena och eventu­

ella justeringar av maximeringsbestämmelserna för sparbankerna synes emel­

lertid enligt promemorian motivera en höjning även av maximum för affärs­

bankernas sparkasseräkningar. Bankföreningens förslag om höjning av

detta maximum till 50 000 kronor lär, heter det, därvid icke behöva föran­

leda någon erinran.

Liksom hittills torde enligt promemorian samma regler böra gälla för

jordbruks kasserörelsen som för affärsbankerna.

I fråga om postsparbanken slutligen påpekas, att från affärsban­

kernas sida vid skilda tillfällen gjorts en jämförelse med postsparbankens

insättningsmaximum. I promemorian erinras emellertid i detta samman­

hang om ett uttalande av föredragande departementschefen, när nuvaran­

de maximibelopp för affärsbankernas sparkasseräkning bestämdes, enligt

vilket den därigenom uppkomna överensstämmelsen med postsparbankens

dåvarande insättningsmaximum icke fick tolkas som att det fanns anled­

ning i detta hänseende eftersträva en enhetlig reglering för affärsbankerna

och postsparbanken. En ändring av maximibestämmelserna för övriga kre­

ditinstitut kan dock, heter det, icke ske utan att bedömningen av motsva­

rande bestämmelser för postsparbanken påverkas. Framställningen om höj­

ning av insättningsmaximum där till 100 000 kronor synes enligt promemo­

rian med hänsyn härtill och till de av generalpoststyrelsen i övrigt redovisa­

de förhållandena ej böra föranleda någon erinran.

Remissyttrandena

De i promemorian framlagda förslagen att höja de olika kreditinstitu­

tens insättningsmaxima har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jord-

8f ltthang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 185

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

brukskasseförbund, Sparbankernas bank, Jordbrukets bank och general­

poststyrelsen liksom av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna.

Från sparbankshåll har dock yrkandet om fullständigt upphävande av be­

stämmelserna rörande individuellt insättningsmaximum och fri sektor i

första hand vidhållits samt, om detta yrkande inte bifalles, begärts en höj­

ning av den fria sektorn till tjugofem procent. Vidare har från samma håll

påyrkats en oförändrad relation mellan sparbankernas och postsparbankens

insättningsmaxima. I något yttrande har även gjorts erinran mot den före­

slagna höjningen av insättningsmaximum i den sistnämnda banken.

Temporära höjningar av insättningsmaxima i avvaktan på närmare ut­

redning har föreslagits av fullmäktige i riksbanken och av fullmäktige i riks-

gäldskontoret, av riksbanksfullmäktige dock endast beträffande sparban­

kerna.

Bank- och fondinspektionen anser, att närmare utredning i vissa hänseen­

den bör ske innan ändringar av den i promemorian föreslagna omfattning­

en genomföres, medan sparbanksinspektionen avstyrker varje ändring i av­

vaktan på en allmän utredning av problemen med gränsdragningen mellan

de olika kreditinstituten.

I flera remissyttranden framförs allmänna synpunkter på frå­

gorna om bibehållandet av individuella insättningsmaximeringar samt om

behovet av en utredning av detta och därmed sammanhängande spörsmål.

Fullmäktige i riksbanken uttalar sålunda, att det synes kunna starkt ifrå­

gasättas om inte hos samtliga institut en frigörelse från reglerna om insätt­

ningsmaximum både kan och bör genomföras men att en sådan åtgärd sy­

nes förutsätta en utredning i frågan. Denna utredning bör snarast komma

till stånd och snabbt leda till slutligt ställningstagande. Som skäl för sin

uppfattning anför fullmäktige, bland annat, att effekten av gällande indi­

viduella insättningsmaxima närmast är av konkurrensbegränsande art. Det­

ta visar sig enligt fullmäktige mest utpräglat beträffande de institut, som

inte har möjligheter till alternativa räkningar, d. v. s. i första hand post­

sparbanken. Sparbankerna kan sägas komma därnäst. För affärsbanker och

centralkassor för jordbrukskredit är däremot den individuella inlåningsbe-

gränsningen av tämligen ringa betydelse. Effekten av inlåningsmaxime-

ringen har således, anför fullmäktige vidare, kommit att riktas just mot

de bankinrättningar, som i största utsträckning koncentrerat sin utlåning

till bostadssektorn vars finansiering under efterkrigstiden varit ett av de

större problemen på den svenska kreditmarknaden. Slutsatsen härav är en­

ligt fullmäktige, att klara motiv bör krävas för att nu gällande maxime-

ringsregler skall behållas. Fullmäktige finner emellertid, att det kan tänkas

föreligga behov av att behålla ett insättningsmaximum för en speciell små-

sparanderäkning varigenom man kunde tillgodose det ursprungliga syftet

med nuvarande maximeringsregler, nämligen att möjliggöra relativt sett

högre räntegottgörelse med bibehållande av liberala ultagsvillkor.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att en

utredning snarast kommer till stånd. Detta motiverar fullmäktige med att.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

37

frågan om behållande eller slopande av individuella insättningsbegränsning-

ar berör utformningen överhuvudtaget av inlåningsbestämmelserna för skil­

da kreditinstitut och därmed sammanhängande gränsdragningar. Hithöran­

de problemställningar, anför fullmäktige vidare, måste penetreras, innan

någon mera genomgripande ändring vidtages i fråga om gällande maxime-

ringsbestämmelser. Dessa problem, som nära berör behovet av att få en ra­

tionell räntestruktur inom olika delar av penning- och kapitalmarknaden,

har enligt fullmäktige fått ytterligare aktualitet genom införandet av nya

inlåningsräkningar med efter bindningstid differentierad räntefot. Ett ytter­

ligare argument för en utredning är den fortgående märkbara tendensen till

utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitutioner. Då den förordade

översynen ännu ej skett, saknas enligt fullmäktige i hög grad underlag för

att bedöma behovet av ändringar i gällande maximeringsregler, och en even­

tuell revidering av dessa bör därför bli av relativt begränsad räckvidd.

Generalpoststijrelsen anför, att kreditinstitutens framställningar kan be-

traktas dels som en anpassning till ändringarna i den nominella inkomst-

och prisnivån dels som en fråga om gränsdragningen mellan olika kategorier

av kreditinstitut. Styrelsen framhåller som sin principiella uppfattning, att

insättningsmaximum bör vara detsamma för en och samma art av inlåning

oavsett i vilket kreditinstitut inlåningen göres. Insättningsmaximums höjd

bör fastställas med utgångspunkt från de regler, som gäller för medlens dis­

position, och de kostnader, som till följd härav uppstår för kreditinstituten.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, att

frågan om bibehållandet och den principiella utformningen av individuella

insättningsbegränsningar bör prövas i ett vidare sammanhang. Begränsning­

arna har, framhåller inspektionen, tillkommit av skiftande anledningar och

avsett att trygga olika intressen. Ändringar kan därför lätt få konsekvenser

i olika riktningar, såsom för institutens likviditet, placeringspolitiken och

arbetsfördelningen mellan de olika instituten. Inspektionen ställer sig av­

visande eller i vart fall frågande även till tanken på jämkningar i förevaran­

de sammanhang av gällande begränsningsregler och åberopar därvid avsak­

nad av utredning beträffande erfarenheterna vid nuvarande reglers tillämp­

ning liksom beträffande sambandet mellan ändringarna i den nominella in­

komst- och prisnivån och betingelserna för sparandet. Sammanfattningsvis

uttalar inspektionen som sin mening, att något angeläget behov av att höja

gällande individuella insättningsmaxima inte påvisats, att med en sådan åt­

gärd därför utan olägenhet kan anstå till dess statsmakterna får tillfälle att

pröva frågan i ett vidare sammanhang och att i vart fall närmare utredning

bör verkställas i vissa av inspektionen angivna hänseenden innan ändringar

av den i promemorian föreslagna omfattningen genomföres.

Även sparbanksinspektionen framhåller utredningsbehovet och anför i

sitt yttrande sammanfattningsvis, att en sådan begränsad verkan av de dis­

kuterade ändringarna som innebär en närmast formell anpassning till dags­

läget inte kan antagas. Enligt inspektionens mening hör de berörda frågorna

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

i utpräglad grad till de problem rörande gränsdragningen mellan olika bank-

inrättningar som enligt tidigare uttalanden bör särskilt utredas.

Reglerna om insättningsmaximum och fri sektor i sparbank bör en­

ligt vad Svenska sparbanksföreningen anför i sitt remissyttrande i första

band helt slopas. Enligt föreningens åsikt är detta motiverat av de förhål­

landen, som redovisas i promemorians synpunkter på effekten av insätt-

ningsbegränsningarna i sparbank. Genom en sådan åtgärd skulle sparban­

kerna, heter det vidare, få möjlighet att på lika villkor konkurrera med öv­

riga sparinstitut om långfristig inlåning av det slag, som av hävd ansetts

vara traditionell sparbanksinlåning. Med hänsyn till inkomstutvecklingen

och penningvärdeförsämringen sedan år 1955 framstår enligt föreningen en

höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning som naturlig, även

om procenttalet för den fria sektorn höjes. Att, såsom föreslagits i prome­

morian, mer än tredubbla postsparbankens insättningsmaximum genom en

höjning av detta till 100 000 kronor och samtidigt endast fördubbla spar­

bankernas insättningsmaximum skulle emellertid, menar föreningen, inne­

bära en väsentlig förskjutning i förhållandet mellan dessa kreditinstitut.

För de sparbanker, som nu har ett högt utnyttjande av den fria sektorn,

skulle en höjning av insättningsmaximum, anför föreningen vidare, inte in­

nebära någon nämnvärd lättnad. En bättre ehuru fortfarande endast tempo­

rär lösning erhåller man däremot enligt föreningens mening genom att höja

procenttalet för den fria sektorn, vilket då lämpligen bör kunna sättas till

tjugofem. Om sparbanksföreningens förstahandsyrkande inte bifalles, vill

föreningen således i andra hand såsom temporära åtgärder förorda dels en

höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugofem dels en sådan höj­

ning av insättningsmaximum för sparbanksräkning att relationen mellan

detta och ett höjt insättningsmaximum i postsparbanken inte rubbas.

Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen inte vill motsätta sig

en ökning av sparbankernas möjligheter till inlåning från en och samme in-

sättare i den omfattning som förordas i promemorian. Vid valet av metod

för denna ökning bör enligt föreningen av principiella skäl företräde ges åt

den lösning, som innebär att insättningsmaximum för sparbanksräkning

höjes till 200 000 kronor. Bankföreningen framhåller, att detta automatiskt

måste leda till avsevärt ökat utrymme för insättningar inom den fria sek­

torn. I sitt yttrande anmärker emellertid bankföreningen, att sparbanker­

na enligt föreningens mening ingalunda är så missgynnade som sparbanks­

föreningen velat göra gällande. De nuvarande insättningsbegränsningarna

torde, anför bankföreningen, inte utgöra något väsentligt hinder för en ut­

veckling, som verkligen håller sig inom ramen för sparbankernas traditio­

nella verksamhet.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför, att man genom införande av en be­

tydande fri sektor för sparbanksinlåningen redan i hög grad realiter satt

den individuella insättningsmaximeringen ur spel för sparbankernas del.

Det synes förbundet, som om man utan olägenhet kunde höja inlånings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

39

maximum för sparbanksräkning exempelvis till 200 000 kronor eller helt

slopa detsamma. I samband därmed borde enligt förbundet den fria sek­

torn kunna inskränkas till att avse enbart övriga räkningar, varvid denna

sektor givetvis kunde göras väsentligt mindre än vad den nu är. Förbundet

delar sparbanksföreningens uppfattning, att 5 procent i sådant fall skulle

vara ett lämpligt och för överskådlig tid framåt tillräckligt tal.

Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad tidigare återgivits förordar en

snar utredning rörande de individuella insättningsmaxima, förklarar, att

för sparbankernas del — i motsats till övriga berörda kreditinstitut — ome­

delbara åtgärder synes nödvändiga på grund av att gällande regler för in-

sättningsmaximum på sista tiden lett till icke oväsentliga hinder i vissa

sp jrbankers verksamhet, hinder som hittills dock i stort sett kunnat und­

vikas genom utnyttjande av den s. k. fria sektorn. I detta fall synes enligt

tullmäktige en temporär lösning motiverad, och den kan, anför fullmäktige

vidare, smidigast nås genom att procenttalet för den fria sektorn höjes till

tjugo.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, under hänvisning till sina tidigare

återgivna allmänna synpunkter, att för närvarande torde få anses uteslutet

att helt slopa den individuella insättningsmaximeringen för sparbankernas

del. Även en höjning till 200 000 kronor synes fullmäktige i nuvarande läge

ägnad att inge tvekan. En så långt gående höjning skulle, anför fullmäktige

vidare, kunna leda till en icke avsedd förändring av sparbankernas inlå-

ningsstruktur samt fjärma dem från syftet att i första hand stödja och

främja personligt sparande till skillnad från företagssparande och offent­

ligt sparande. Riksgäldsfullmäktige, som även erinrar om likviditetssyn-

punkten, har i sitt yttrande stannat vid att förorda en höjning tills vidare

av insättningsmaximum till 150 000 kronor. Detta innebär samtidigt, heter

det slutligen, att fullmäktige inte för närvarande är beredda att biträda för­

slaget om höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugo.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, alt de

nuvarande maximeringsreglerna lägger det hårdaste bandet på sparbanker­

nas verksamhet. Som skäl för ändring av reglerna kan emellertid, anför

inspektionen, inte vara tillräckligt, att den fria sektorn i ett antal sparban­

ker till större delen tagits i anspråk för s. k. överinsättningar. Vad man be­

höver veta är enligt inspektionen karaktären av de medel, som innestår på

överinsättningsräkning, nämligen om de utgöres av egentliga sparmedel från

fysiska personer eller om bland dessa medel även ingår rörliga kassamedel

från kommuner, tillfälliga överskottsmedel från företag eller andra liknan­

de medel som tidigare inte ansetts höra hemma i sparbankerna. Inspektio­

nen uttalar vidare önskemål om uppgifter angående antalet insättare med

tillgodohavanden av olika storlek. Utan besked i dessa och andra liknande

hänseenden framstår förslaget om höjning av insättningsmaximum för in­

spektionen som alltför löst grundat. Enligt vissa för inspektionen tillgäng­

liga uppgifter skulle överinsättningarna till ytterst ringa del utgöras av

egentliga sparmedel från fysiska personer och i stället till alldeles övervä­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

gande del komma från kommuner, stiftelser, föreningar och företag. In­

spektionen menar därför, att det gällande insättningsmaximum inte synes

ha inneburit något egentligt hinder för sparbankerna att fullfölja sin spar-

främjande verksamhet bland fysiska personer, och inspektionen uttalar som

sin uppfattning, att en så väsentlig ändring som den här föreslagna inte

bör genomföras utan en närmare utredning.

Sparbanksinspektionen återger i sitt remissyttrande till en början vissa

delar av inspektionens i propositionen nr 151 till 1955 års riksdag redovisa­

de utlåtande över det av 1948 års sparbankssakkunniga framlagda förslaget

till nuvarande sparbankslag, vari inspektionen utförligt redogjorde för de

skäl som enligt inspektionens mening talade för ett bibehållande av indi­

viduellt insättningsmaximum i sparbankerna. Enligt inspektionen är dessa

skäl fortfarande tillämpliga.

I nämnda utlåtande framhåller inspektionen, att sparbankernas ändamål

enligt 1 § sparbankslagen är att befordra sparsamhet genom in- och utlå­

ning av pengar. Det sparfrämjande motivet bör sålunda vara avgörande, och

utlåningen bör anpassas efter inlåningens karaktär. Sparbankerna har, an­

för inspektionen, tillkommit för att stödja och befrämja personligt sparan­

de till skillnad från företagssparande och statligt sparande. Enskilda per­

soner torde enligt inspektionen ganska sällan vilja sätta in belopp, som ej

rymmes inom det individuella insättningsmaximum. Detta kan däremot bliva

otillräckligt för exempelvis sammanslutningars, stiftelsers och donationers

fonder, vilka även de kan sägas naturligt höra hemma hos sparbankerna,

men dessa medel kan rymmas inom den fria sektorn.

I samma utlåtande heter det vidare.

Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras ge­

nomsnittligt visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket

sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning ut­

välja marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar,

nämligen lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses

på en gång säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens

sammansättning samt frånvaron av egentlig riskmarginal i räntesättningen

måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet av långfristiga

krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum slo­

pas — och därmed den fria sektorn — kan det antagas att sparbankernas

inlåning så småningom skulle undergå viss förändring. Det kan befaras, att

många sparbanker i sådant läge icke skulle kunna motstå frestelsen att

mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig förräntning

av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle ej kunna placeras på tra­

ditionellt sätt utan måste leda till en kreditgivning av mera affärsbanksbe-

tonad typ och därmed ock av mera riskfylld art. En långivning av samma

typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag, som blivit insätt-

ningskunder, i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas som lånekun-

der. Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten från så­

väl affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska grannländerna

visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning av utlå-

ningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid sättas i

fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera affärs-

betonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

41

skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks sparbe-

fordrande uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet måste

ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den föränd­

rade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och stora

spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl att

förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådan­

de förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn till den av spar­

bankerna tillämpade insättarräntan.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare i sitt här återgivna utlåtande,

att inlåningskostnaderna för sparbankerna blir proportionsvis mindre för

stora än för små insättningar under förutsättning av samma varaktighet i

placeringen. I anslutning härtill anför inspektionen.

När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av liten eller

osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten i

själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende. De

kräva nämligen stor betalningsberedskap —• ju större relativt sett, desto

större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda behåll­

ningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således

ur avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga pla­

ceringar, som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn,

men samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för

långt i en för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större över-

skottskapital från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram,

som bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och be­

gränsningen av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen

förstår, få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge

denna skall kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen vill, heter det vidare i utlåtandet, fästa uppmärk­

samheten på att den här ifrågavarande begränsningen av inlåningen måste

ses i samband med vissa andra bestämmelser i sparbankslagen. Därvid näm­

ner inspektionen särskilt sparbanks rätt att lämna bundna lån, vilken en­

ligt inspektionen har sin motivering i inlåningens erfarenhetsmässigt stora

stabilitet. Denna måste, menar inspektionen, till ej ringa del återföras på

bestämmelsen om individuellt insättningsmaximum, och om detta inte bibe­

hålies måste därför enligt inspektionens åsikt frågan om de bundna lånen

omprövas.

I sitt nu avgivna yttrande lämnar sparbanksinspektionen härefter en re­

dogörelse för sina erfarenheter av de gällande begränsningsreglerna. Av

den officiella sparbanksstatistiken för år 19G0 framgår, säger inspektionen,

att inlåningen inom den fria sektorn den 31 december 1960 för samtliga spar­

banker var i genomsnitt 7,8 procent, varav 7,2 procent på överinsätlningars

räkning. Dessa siffror, som enligt inspektionen av vissa skäl antagligen är

något för höga, är, menar inspektionen, inte på något sätt alamerande vad

angår sparbankernas situation i allmänhet. Den fria sektorn är, framhåller

inspektionen vidare, inte någon stel ram utan växer i takt med utvecklingen

på sparbanksräkning samtidigt med alt sektorns konstruktion hindrar den

42

från att utvidgas med mindre tyngdpunkten i rörelsen alltjämt ligger på in­

fångandet av sedvanligt sparande. Hela den del av detta sparande, som den

31 december 1960 enligt sparbanksstatistiken innestod på konton med be­

hållningar mellan 80 000 och 100 000 kronor, uppgick inte till mera än 1,25

procent av saldot på sparbanksräkning. Det är sålunda, menar inspektionen,

tydligt, att den fria sektorn innebär en mycket stor utvidgning av den be­

gränsning som det individuella maximum om 100 000 kronor utgör. Skulle

insättningsmaximum nu höjas till 200 000 kronor, torde utnyttjandeprocen­

ten i fråga om den fria sektorn knappast sjunka med mera än 2—2,5 enheter.

De sålunda redovisade genomsnittstalen utesluter naturligtvis inte, fort­

sätter sparbanksinspektionen, att flera sparbanker utnyttjat den fria sek­

torn i långt större utsträckning, men det måste mot bakgrunden av vad in­

spektionen påvisat beträffande den fria sektorns rymlighet för sparbanker­

nas traditionella inlåning förutsättas, att det i dessa fall i väsentlig grad är

fråga om inlåning av annat slag som kräver stort utrymme. Inspektionen

har verkställt en specialundersökning beträffande insättares behållning på

överinsättningars räkning per den 31 december 1961 hos de 57 sparbanker,

vilkas inlåning inom den fria sektorn överskred 12 procent av de enligt

bokslutet för år 1961 på sparbanksräkning innestående medlen. En samman­

ställning av undersökningsresultaten är bifogad inspektionens utlåtande.

Enligt denna sammanställning uppgick behållningen på överinsättningars

räkning i de undersökta sparbankerna till cirka 364 miljoner kronor, för­

delade på 862 konton. Härav belöpte —- i avrundade tal — på primärkom­

muner och landsting tillhopa 221 miljoner kronor med 277 konton, på bolag

och ekonomiska föreningar 72 miljoner kronor med 236 konton samt på

övriga föreningar och stiftelser 42 miljoner kronor med 178 konton, på fy­

siska personer 9,6 miljoner kronor med 104 konton, varav 43 konton med

ett sammanlagt belopp av 8,2 miljoner kronor hade en behållning översti­

gande 100 000 kronor, samt slutligen på övriga insättare 19 miljoner kronor

med 67 konton. Sparbanksinspektionen framhåller i sitt utlåtande, att en­

ligt sammanställningen 83 insättare med de största tillgodohavandena —

genomsnittligt 2 650 000 kronor per insättare — tar i anspråk 7,6 av den

fria sektorns 15 procentenheter, att kommunala medel utgör nära 5/8 av

den totala inlåningen på överinsättningars räkning samt att beloppet av bo-

lagsmedel — 66 miljoner kronor — ungefär motsvarar vad som skulle vinnas

i utrymme på denna räkning om insättningsmaximum för sparbanksräk­

ning höjdes från nuvarande 100 000 till 200 000 kronor.

Sparbanksinspektionen anför vidare.

En förfrågan hos ett femtontal av de i undersökningen ingående sparban­

kerna med de största inlåningsklumparna har visat att medlen i allmänhet

innestå med sex månaders uppsägning med fri uttagsrätt för 6 000 kronor

per halvår och mot högsta ränta, 4 3/4 procent. I stor utsträckning tillämpas

emellertid liberalare uttagsvillkor, ibland med, ibland utan uttagsprovision.

Den här relaterade inlåningen av stora pengar vill sparbanksinspektionen

närmast beteckna som mindre lämplig. Det kan enligt inspektionens mening

icke vara en sparbankerna tillkommande uppgift att bereda kommuner eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1U62

43

industrin högsta förräntning å rörelsemedel eller medel, som i avvaktan på

annan placering söka en mer eller mindre tillfällig fristad i sparbankerna.

Vad speciellt de kommunala insättningarna beträffar är det tydligt, att de

kunna komma att leda till stora påfrestningar på vederbörande sparbanker,

bl. a. när del uppdämda kommunala investeringsbehovet kan komma att till­

godoses. Flera sparbanker ha också i detta hänseende gjort dåliga erfaren­

heter och förklarat sig skola för framtiden iakttaga större försiktighet vad

angår mottagandet av stora insättningar från kommunerna.

De mycket stora insättnmgsbeloppen få sina följdverkningar på sparban­

kernas placeringar. Eif behov av bättre likviditet uppkommer och därmed

°ck av korta placeringar, som ur avkastningssynpunkt bli mindre givande.

Utlåningspolitiken påverkas. Framförallt äro de stora insättningsklumparna

icke lämpliga som underlag för sparbankernas kreditgivning på fastighets­

marknaden. Den stora roll sparbankerna spelat som bottenlångivare har haft

sin bästa grund i den i praktiken långfristiga karaktären av dess inlåning,

varå den s. k. omloppshastigheten — förhållandet mellan under ett år ut­

tagna belopp och medelbehållningen — varit en mätare. De framkomna mät-

ningstalen visa emellertid en fortgående försämring: från 21,9 procent år

1941, 25,6 år 1950, 31,6 år 1955 och 37,7 år 1960 (avseende efter fria sek­

torns införande endast rörelsen å sparbanksräkning och överinsättningars

räkning). Denna utveckling kan ur den traditionella och samhällsviktiga

bostadskreditgivningens synpunkt inge bekymmer utan att dessa skola yt­

terligare förstärkas genom det osäkerhetsmoment i likviditetshänseende,

som de verkligt stora insättningarna innebära.

Sammanfattningsvis anför sparbanksinspektionen.

Vad i det föregående anförts visar enligt sparbanksinspektionens mening

att den nuvarande konstruktionen av begränsningsreglerna för inlåningen i

sparbank lämna sparbankerna en mycket stor rörelsefrihet. Gällande indi­

viduellt insättningsmaximum utgör icke något praktiskt hinder för den tra­

ditionella inlåningens utveckling men konstituerar en grund för beräkning

av den fria sektorn. Denna i sin tur sätter endast en gräns för det verkligt

stora kapitalets inströmmande i sparbankerna. Skola begränsningsreglerna

över huvud ha nagon funktion synas de åtminstone böra ha den nu nämn­

da. En höjning av individuellt maximum får därför ingen större verkan och

en vidgning av den fria sektorn innebär enligt sparbanksinspektionens me­

ning i praktiken ett slopande av all verksam begränsning i syfte att ge spar­

banks inlåning en särskild karaktär. Ett uppgivande av sistnämnda målsätt­

ning i sparbankslagstiftningen torde emellertid som ovan berörts få konse­

kvenser även ifråga om sparbankernas rörelse i övrigt. Frågan om nya reg­

ler för inlåning å räkning i sparbank torde därför endast böra avgöras i ett

vidare sammanhang. Den i promemorian berörda synpunkten, att penning­

värdet fortgående försämrats och att inkomstförbättring skett må slutligen

sist blott föranleda ett påpekande, att dessa förhållanden ej mot bakgrunden

av här förut anförda siffror torde vara av någon större betydelse i föreva­

rande avseende.

Vad gäller affärsbankerna bar promemorians förslag alt böja

insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning till

50 000 kronor hälsats med tillfredsställelse av Svenska bankföreningen.

I yttrandet från Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasättes, huruvida

det längre finns några avgörande skäl alt överhuvud lagfästa bestämmelser

om inlåningsinaximum på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Sparkasseräkningen intar nämligen enligt förbundets mening inte någon

särställning som motiverar ett lagfäst sådant maximum. Medel på sparkas-

seräkning' är visserligen, anför förbundet, friare disponibla än medel på ka­

pitalräkning, men det är endast fråga om en gradskillnad markerad genom

de provisioner som utgår vid större uttag på den senare räkningen.

Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank menar i sina ytt­

randen, att den föreslagna höjningen av affärsbankernas och jordbrukskas­

sornas insättningsmaximum för sparkasseräkning saknar nämnvärd prak­

tisk betydelse. Som skäl för denna uppfattning anföres, att dessa institut

har möjlighet att på andra räkningar ta emot inlåning utan några som helst

lagstadgade begränsningar. I synnerhet för sådan inlåning varom här är

fråga har enligt sparbanksföreningen kapitalsamlingsräkningen kommit till

användning, och denna har sålunda i allt högre grad kommit att ersätta

sparkasseräkningen. Enligt vad sparbanksföreningen uppger är för närvaran­

de behållningen på kapitalsamlingsräkning i affärsbankerna mellan fyra och

fem gånger så stor som sparkasseräkningens behållning, vilken under se­

nare år varit nedåtgående.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar en höjning av insättningsmaxi­

mum för affärsbankernas del till 30 000 kronor. I sitt utlåtande har full­

mäktige framhållit, att om man som en måttstock för en rimlig höjning av

maximibeloppet tar hänsyn endast till de ändringar som under senare år

skett i den nominella inkomstnivån och därmed i betingelserna för sparandet

de olika insättningsmaxima skulle bli väsentligt lägre än som ifrågasatts i

promemorian, för affärsbankerna cirka 23 000 kronor. Fullmäktige vill emel­

lertid inte förneka, heter det vidare, att vissa skäl, bland annat införandet

nyligen av inlåningsräkningar med en efter bindningstiden differentierad

räntesättning, kan motivera någon höjning härutöver.

Fullmäktige i riksbanken menar, att den nuvarande begränsningen i af­

färsbankernas inlåningsrätt är föga betungande och att några temporära

justeringar knappast är erforderliga för deras del.

Bank- och fondinspektionen anser frågan om en höjning av affärsban­

kernas insättningsmaximum vara av ganska underordnad betydelse. Inspek­

tionen framhåller, att affärsbankerna har möjlighet mottaga insättningar

till obegränsat belopp på andra räkningar och på villkor som är ganska lik­

artade dem som gäller för sparkasseräkning. Enligt inspektionen kan det

ifrågasättas, huruvida bestämmelserna om insättningsmaximum för affärs­

bankernas sparkasseräkning numera överhuvud har någon funktion att fyl­

la. Å andra sidan, menar inspektionen, är det av nyss sagda skäl inte sär­

skilt angeläget att upphäva bestämmelserna. Inspektionen finner det emel­

lertid böra i detta sammanhang uppmärksammas, att medel på sparkasse­

räkning kan lyftas efter kortare tids uppsägning än en månad. Då medlen

sålunda formellt måste anses vara av kortfristig natur och erfarenhetsmäs­

sigt sparkasseräkningarna i kritiska situationer påverkas väl så mycket

som andra korta räkningar, borde enligt inspektionens mening för desam­

ma ställas kassareserv efter den strängare 25-procentsregeln i 63 § bankla­

45

gen. Om insättningsmaximum borttages eller väsentligt höjes, bör följaktli­

gen, menar inspektionen, det undantag som för närvarande gäller för spar-

kasseräkning vid beräkning av likviditetsreserv enligt sagda regel upphä­

vas.

Sparbanksinspektionen hänvisar till att maximeringen av affärsbanks in­

låning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning tillkommit på

grund av ett hänsynstagande till den av sparbankerna bedrivna typiska in-

låningsrörelsen. Med den ställning sparbanksinspektionen intagit till frå­

gan om ändrade maximeringsregler för sparbankerna anser inspektionen,

att någon höjning av maximum nu ej heller bör ske beträffande sparkasse-

räkningen. Inspektionen hänvisar därvid till att affärsbankerna genom ka-

pitalsamlingsräkningen skaffat sig ett vapen i konkurrensen med sparban­

kerna, som gör affärsbankerna betydligt mindre beroende av maximering­

en på sparkasseräkning.

För jordbrukskasserörelsens del anser Sveriges jordbruks-

kasseförbnnd den föreslagna höjningen av insättningsmaximum på spar­

kasseräkning eller därmed likartad räkning till 50 000 kronor vara lämp­

lig tills vidare. Huruvida denna höjning kommer att utnyttjas av insättar-

na beror, tillägger förbundet, helt och hållet av räntesättningen på spar­

kasseräkning jämförd med andra räkningar.

I övrigt har remissorganen anfört samma synpunkter beträffande frågan

om en ändring av insättningsmaximum hos jordbrukskasserörelsens cen­

tralkassor som beträffande motsvarande fråga hos affärsbankerna.

Vad slutligen gäller postsparbanken anför generalpoststgrelsen i

sitt yttrande, att av de nu aktuella insättningsmaxima postsparbankens är

det mest restriktiva. Detta hänför sig nämligen, erinrar styrelsen, till en

insättares totala inlåning, medan insättningsmaximum för affärsbankernas

och centralkassornas del avser endast en av ett flertal inlåningsräkningar

och sparbankerna kan ta emot inlåning på överinsättningsräkning. Enligt

styrelsens mening är av reell betydelse det belopp som en och samme insät-

tare får ha innestående i ett visst kreditinstitut. Det bör i detta sammanhang

inte förbises, fortsätter styrelsen, att icke så få personer har avsevärda spar-

kapital innestående i bank. Att dylika större sparkapital för närvarande inte

är placerade i postsparbanken är enligt styrelsens uppfattning en följd av

gällande insättningsmaximum.

Svenska bankföreningen finner det tveksamt, om en så kraftig höjning

av postsparbankens insättningsmaximum som den i promemorian föreslag­

na verkligen är motiverad. I förordningen angående postsparbanken an­

ges, fortsätter bankföreningen, postsparbanksrörelsens ändamål vara att

»befordra sparsamhet», och föreningen ifrågasätter, om det för främjande av

detta ändamål är behövligt att kunna mottaga så höga belopp som 100 000

kronor. Med hänsyn till alt maximeringen hänför sig till vad en och sam­

ma insättare totalt får ha innestående i postsparbanken vill bankföreningen

dock inte ställa sig helt avvisande till den ifrågasatta höjningen.

4

Ilihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 1S5

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

46

Svenska sparbanksföreningen lämnar förslaget om höjning av postspar­

bankens insättningsmaximum i och för sig utan erinran men yrkar, såsom

tidigare redovisats, en sådan höjning av insättningsmaximum för spar-

banksräkning, att relationen mellan de båda insättningsmaxima inte rub­

bas. Sparbankernas bank intar samma ståndpunkt.

Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår, med hänsyn till önskvärdheten

av en konkurrens på lika villkor mellan de statsägda och de privatägda kre­

ditinstituten, att postsparbankens arbetsvillkor och uppgifter blir föremål

för offentlig utredning innan bankens inlåningsmaximum ändras. Jordbru­

kets bank däremot har inte funnit anledning till erinran mot förslaget om

höjning av postsparbankens insättningsmaximum.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar, med hänvisning till de syn­

punkter som återgivits i det föregående, en höjning av insättningsmaxi­

mum i postsparbanken till 60 000 kronor. Fullmäktige framhåller emeller­

tid samtidigt, att likheten mellan postsparbanken och sparbankerna i vad

avser inlånings- och utlåningsstruktur kan vara ett motiv för en något ge­

nerösare bedömning av maximeringsfrågan för postsparbankens vidkom­

mande.

Fullmäktige i riksbanken anser det inte vara erforderligt eller lämpligt

att söka ge en temporär lösning av frågan om insättningsmaximum för post­

sparbanken. Denna är visserligen, anför fullmäktige, den bankinrättning

som mest hämmas av nuvarande regler, men problemet är enligt fullmäk­

tige inte nytt och bar en speciell karaktär som gör det lämpligt att låta lös­

ningen därav anstå tills en allmän omprövning sker.

Bank- och fondinspektionen hänvisar i sitt utlåtande till vad inspektio­

nen anfört i tidigare remissutlåtande över generalpoststyrelsens framställ­

ning om ändringar i förordningen angående postsparbanken till den del

framställningen behandlats i propositionen nr 142 till årets riksdag. I detta

tidigare utlåtande, som redovisats i nämnda proposition, uttalade inspek­

tionen, att de av generalpoststyrelsen föreslagna författningsändringarna,

innefattande bland annat en höjning av insättningsmaximum till 100 000

kronor, uppenbarligen skulle öppna möjligheter till en mera differentierad

inlåningsverksamhet. Inspektionen anförde vidare.

Om behov verkligen föreligger av sådana ändringar i verksamhetsbeting­

elserna synes emellertid icke helt klart utan beror åtminstone delvis på vil­

ket ändamål, som uppställes för postsparbankens verksamhet. Om ändamå­

let — på sätt angives i 1922 års ännu gällande författning — begränsas till

»att befordra sparsamhet» vill det förefalla som om överförandet av bestäm­

manderätten i fråga om räntesättningen till generalpoststyrelsen och höj­

ningen av inlåningsmaximum vore ganska svagt grundade åtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Beträffande åter den ifrågasatta höjningen av inlåningsmaximum — som

uppenbarligen icke från likviditetssynpunkt ger anledning till någon erin­

ran — framgår av uppgifter från postsparbanken, att antalet insättare där

med tillgodohavande över 20 000 kronor är mycket ringa i förhållande till

hela antalet kontohavare och att antalet insättare med maximalt tillåtet

tillgodohavande (= 30 000 kronor) är försvinnande litet. Den nu gällande

47

maximiregeln kan därför icke gärna i praktiken ha inneburit något hinder

för banken att bedriva en sparfrämjande verksamhet inom en mycket bred

publik av enskilda sparare, utan måste kravet på en höjning av maximibe­

loppet ända upp till 100 000 kronor förutsättas ha sin grund främst i en

önskan att nå nya insättarekategorier och annat kapital än egentligt spar-

kapital — kommunmedel, tillfälliga överskottsmedel från företag in. m.

Emellertid kan ett deltagande från postsparbankens sida i den förut hårda

konkurrensen om dylika medel knappast anses svara mot det begränsade

syftet att »befordra sparsamhet».

Ändras målsättningen för postsparbanken, blir omdömet om de föreslag­

na författningsändringarna ett annat. Ingår i ändamålet även en aktiv pla-

ceringsverksamhet med finansiering av sådan produktion eller företagsam­

het, som av statsmakterna bedömts såsom särskilt angelägen (bostadspro­

duktion, kommunal verksamhet in. in.), framstår sålunda ändringarna som

ändamålsenliga genom de ökade möjligheter de bereder banken att i kon­

kurrens med andra kreditinstitut draga till sig inlåningsmedel. En sådan

ändring av målsättningen skapar emellertid efter hand en rad problem av

ganska betydande räckvidd berörande arbetsfördelningen inom vårt kredit­

väsende — speciellt gränsdragningen mellan statlig och privat kreditverk­

samhet — förhållandet mellan postbankens och den statliga affärsbankens

uPP§ifter, postsparbankens behov av en lokal organisation för kreditgivning

in. in.

Med hänsyn till det nära samband, som enligt inspektionens mening fanns

mellan de berörda frågorna, och då inspektionen fann frågan om postspar­

bankens ändamål vara den centrala i sammanhanget, ansåg inspektionen

rimligt, om statsmakterna först klargjorde sin inställning till denna fråga.

Inspektionen tillstyrkte därför, att ändamålsbestämmelsen i förordningen

angående postsparbanken gjordes till föremål för översyn och att i avbidan

därpå ändringarna av förordningens bestämmelser om, bland annat, inlå-

ningsmaximum fick anstå.

Sparbanksinspektionen hänvisar likaledes till sitt i propositionen nr

142 till årets riksdag redovisade remissutlåtande över framställningen om

andra ändringar av förordningen angående postsparbanken. Liksom i detta

tidigare utlåtande vill sparbanksinspektionen nu ifrågasätta en allmän om­

prövning av postbankens ställning och uppgifter. Inspektionen anför vidare.

En höjning av insättningsmaximum torde bli av genomgripande betydelse

i förhållandet mellan postsparbanken och sparbankerna. Bakom höjningen

torde ligga en avsikt till — eller av densamma följa — en stark utveckling

av postbankens rörelse även på utlåningssidan. En sådan utveckling kan li­

kaledes komma att i hög grad beröra sparbankernas verksamhet, varjämte

det därförutom kan ifrågasättas, om en ökad inlåningsrörelse hos postspar­

banken över huvud bör leda till en inriktning på alltmera självständig kre­

ditverksamhet av banken ute i landet. Ifrågavarande framställning är så­

lunda enligt inspektionens mening av den betydelse, att den icke bör avgö­

ras som en blott justering av gällande inlåningsregler utan den bör prövas

ur principiella synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Departementschefen

Rätten att mottaga insättningar från en och samma person vid inlåning i

sparbank, affärsbank, centralkassa för jordbrukskredit och postsparbanken

är underkastad skilda begränsningar. I sparbank gäller enligt 1955 års spar­

bankslag ett individuellt insättningsmaximum i princip för all inlåning.

Sparbank äger nämligen som regel inte mottaga inlåning från allmänheten

annat än på sparbanksräkning, och för sådan räkning skall i varje spar­

banks reglemente finnas ett individuellt insättningsmaximum fastställt, vil­

ket får uppgå till högst 100 000 kronor. Inom en s. k. fri sektor, bestämd till

femton procent av behållningen på sparbanksräkning, har sparbank dock

rätt att utan individuell maximering mottaga inlåning på annan, valfri räk­

ning. I affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit finns endast för

sparkasseräkning och därmed likartad räkning ett individuellt insättnings­

maximum, i 1955 års banklag respektive 1956 års lag om jordbrukskasserö-

relsen fastställt till 15 000 kronor. Slutligen gäller enligt 1922 års förord­

ning angående postsparbanken för i princip all inlåning i denna bank en

maximering för varje insättare till 30 000 kronor. För insättning på grund

av sparavtal gäller ett lägre belopp.

Regler om begränsningar i kreditinstitutens rätt att mottaga insättningar

från en och samma person har länge funnits i lagstiftningen. Sitt nuvarande

innehåll fick dessa regler för sparbankernas, affärsbankernas och jordbruks-

kasserörelsens del vid tillkomsten av de gällande lagarna för respektive kre­

ditinstitut, och vid ungefär samma tid skedde den senaste ändringen av maxi­

mibeloppet för postsparbankens del. När maximeringsreglerna sålunda senast

prövades, hävdades från flera håll, alt dylika regler inte längre borde fin­

nas i lagstiftningen. Det betecknades därvid som irrationellt att vid sidan av

de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna genom lagstadgande

begränsa just inlåningen på sparbanks- och sparkasseräkning medan övrig

inlåning inte var underkastad sådan begränsning. Vidare påpekades risker­

na för kringgåenden av lagreglerna. Särskilt framhävdes emellertid regler­

nas begränsande effekt på sparbankernas inlåningsmöjligheter. Å andra si­

dan framhölls i fråga om sparbankerna, att reglerna givit dessa kreditin­

stituts inlåning dess traditionellt långfristiga struktur och därigenom även

berett sparbankerna möjlighet till säker och förmånlig placering av de inlå­

nade medlen. Dessa stridiga synpunkter ansågs av de lagstiftande organen

röra en fråga av betydelse för gränsdragningen mellan de skilda kreditin­

stitutens verksamhetsområden. På grund av detta bedömande fann man

det vanskligt att ta ställning till frågan utan att samtidigt ta ståndpunkt

även till andra problem rörande denna gränsdragning. Man ansåg det där­

för rimligt att tills vidare behålla regler om individuella insättningsmaxi-

ma. Dessa höjdes emellertid väsentligt, och vad särskilt angår sparbanker­

na begränsades effekten av maximeringen genom att den fria sektorn till­

kom.

Sedan de nuvarande maximibeloppen fastställdes, har väsentliga föränd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

49

ringar i kreditinstitutens inlåningsförhållanden inträtt. Den nominella in­

komstnivån har undergått en kraftig stegring, som skapat förutsättningar

för en motsvarande nominell ökning av sparandet. Även utöver vad som be­

tingas härav har detta emellertid ökat betydligt. Samtidigt synes kreditinsti­

tutens konkurrens om sparandet ha skärpts. Hos de skilda typerna av kre­

ditinstitut förekommer numera ett rikt differentierat system av olika inlå-

ningsräkningar. Senast har i år tillkommit nya sådana räkningar med högre

räntesatser under villkor av längre uppsägningstider. Konkurrensen om

sparmedlen torde ha medfört, att skillnaderna mellan de inlåningsformer,

som olika kreditinstitut erbjuder allmänheten, är mindre än tidigare sam­

tidigt med att kreditinstituten på grund av konkurrensen lär visa ökat till­

mötesgående mot insättarna vid tillämpningen av de för skilda räkningar

uppställda villkoren. Kapitalsamlingsräkningen hos affärsbankerna är en

inlåningsräkning, vilken utan lagstadgat individuellt maximum möjliggör in­

sättning på villkor som är likartade villkoren för motsvarande sparbanks-

räkning. Det har även ifrågasatts, om inte kapitalsamlingsräkningen i verk­

ligheten är att betrakta som en med sparkasseräkning likartad räkning.

Mot bakgrund av dessa förhållanden synes en omprövning av de gällan­

de maximeringsreglerna motiverad. En sådan omprövning betingas delvis

av att de senast fastställda maximigränserna på grund av utvecklingen

reellt blivit snävare än avsett. Differentieringen av räkningssystemet kan

vidare föranleda en viss vidgning av den ram dessa gränser ger. Utveck­

lingen torde emellertid även ha givit ökat stöd åt skälen att betrakta den i

detta hänseende uppdragna skiljelinjen mellan å ena sidan sparbanks- och

sparkasseräkning och å andra sidan alla andra inlåningsräkningar som ir­

rationell. För sparbankerna och postsparbanken har de individuella maxi­

meringsreglerna kommit att få en konkurrensbegränsande verkan, vilken

med hänsyn till inriktningen av dessa kreditinstituts långivning från vissa

synpunkter kan te sig speciellt otillfredsställande. Vad särskilt angår spar­

bankerna har dessa i åtskilliga fall helt eller nästan helt utnyttjat den fria

sektorn, till övervägande del för insättningar som ej kunnat rymmas inom

den individuella maximeringen på sparbanksräkning. För att möjliggöra

en ökad inlåning i dessa fall föreligger alltså ett aktuellt behov av lagänd­

ring.

De berörda kreditinstitutens organisationer har, liksom generalpoststyrel­

sen för postsparbankens räkning, gjort framställningar om ändring av maxi­

meringsreglerna i liberaliserande riktning, varvid för sparbankernas del i

första hand yrkats upphävande av varje individuell inaximering. Invänd­

ningen att reglerna om sådan maximering kan anses ge sparbankernas in-

och utlåning eu ur viss synvinkel fördelaktig särprägel kvarstår emellertid.

Utformningen av maximeringsreglerna för övriga kreditinstitut är avhängig

av vad som gäller för sparbankerna. Med hänsyn härtill bör man inte taga

slutgiltig ståndpunkt till frågorna, i vad mån maximeringsreglerna bör be­

hållas och hur de i sådant fall bör utformas, förrän detta kan ske i sam­

band med en mer allmän prövning av problemen rörande gränsdragningen

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden. Jag ämnar i annat

sammanhang föreslå, att en utredning med uppgift att pröva dessa spörs­

mål tillsättes. En sådan utredning torde dock inte kunna leda till ändrad

lagstiftning inom den närmaste tiden. I avvaktan på resultatet av utred­

ningen synes därför de redovisade skälen för omprövning av gällande regler

böra tillgodoses genom begränsade lättnader i de hinder för kreditinstitutens

verksamhet, som reglerna visat sig utgöra. Däremot bör utredningen inte

föregripas genom principiella ändringar i regelsystemet. Att, såsom före­

slagits från sparbankshåll, helt slopa de individuella insättningsmaxima kan

således inte nu komma i fråga. Å andra sidan bör mot bakgrund av den

skildrade utvecklingen de nu ifrågavarande justeringarna ske med viss libe-

ralitet och ges en sådan räckvidd, att ytterligare ändringar i detta hänse­

ende kan beräknas ej bliva erforderliga innan den avsedda utredningen slut­

fört sitt arbete.

För sparbankerna gäller, såsom tidigare nämnts, ett individuellt

insättningsmaximum i princip för all inlåning. När den fria sektorn inför­

des genom 1955 års sparbankslag, förutsattes emellertid, att insättningar

som överskred maximibeloppet skulle kunna mottagas på räkning inom den­

na sektor. En av sparbanksinspektionen verkställd undersökning visar, att

detta i stor utsträckning blivit fallet och att den fria sektorn till allt över­

vägande del kommit att användas för sådana s. k. överinsättningar. Av un­

dersökningen framgår vidare, att dessa insättningar till största delen här­

rör från kommuner men att även stiftelser och föreningar av olika slag har

ansenliga belopp innestående på överinsättningsräkning. Särskilt kommu­

nerna har under senare tid av olika skäl kommit att förfoga över avsevärt

ökade kapitalbelopp. Sedan gammalt har de i stor utsträckning anlitat spar­

bankerna för insättning av sina medel liksom för sin upplåning. När den

fria sektorn nu i många fall visat sig otillräcklig, innebär detta följaktligen,

att sparbankerna ej har möjligheter att helt tillgodose traditionella insätta-

res önskemål. Från såväl sparbankernas som insättarnas synpunkt måste

ett sådant förhållande naturligen betraktas som en icke önskvärd effekt av

maximeringsreglerna. Denna effekt kan undvikas endast genom att den fria

sektorn vidgas. Önskemålet om en dylik ändring av gällande regler kommer

därmed att framstå som angeläget.

För vidgning av den fria sektorn i detta läge talar även omständighe­

terna vid sektorns tillkomst. I propositionen med förslag till den nuvaran­

de sparbankslagen hade den fria sektorn angivits till femton procent av in-

sättarbehållningen på sparbanksräkning. I anledning av väckta motioner fö­

reslog emellertid bankoutskottet, att procenttalet skulle sättas till tjugo. Riks­

dagens första kammare beslöt i enlighet med utskottets förslag, medan and­

ra kammaren biföll propositionen i denna del. Efter förslag av bankoutskot­

tet skedde en sammanjämkning till femton procent. Utskottet förutsatte där­

vid i sitt utlåtande, att en utredning om gränsdragningen mellan de olika

kreditinstitutens verksamhetsområden snarast skulle komma till stånd, och

51

uttalade, att man framdeles möjligen kunde ha lagregler som tillät en friare

konkurrens mellan instituten. Vid frågans behandling i riksdagen framhölls

såsom skäl för procenttalet femton, att den stora massan sparbanker inte

på många år skulle behöva en större fri sektor. Då utvecklingen nu lett till

att sektorn i åtskilliga fall blivit otillräcklig för att möta önskemålen om

insättning, synes mot bakgrunden av vad sålunda förekom vid utformning­

en av gällande bestämmelser en vidgning av sektorn till tjugo procent inte

böra möta någon erinran utan tvärtom stå i god överensstämmelse med

vad då förutsattes. En dylik mera begränsad justering torde knappast hel­

ler kunna medföra en sådan principiell förändring av sparbankernas verk­

samhet, att åtgärden väcker betänkligheter med tanke på en kommande

utredning i ämnet.

Jag anser mig sålunda nu böra förorda en vidgning av den i 25 § första

stycket sparbankslagen angivna fria sektorn från femton till tjugo procent

av insättarbehållningen på sparbanksräkning. Härigenom torde visserligen

de aktuella svårigheterna för sparbankerna väsentligen vara undanröjda och

en höjning av det individuella maximibeloppet för insättning på sparbanks­

räkning bliva mindre betydelsefull, då överskjutande belopp lättare kan

rymmas inom den fria sektorn. De allmänna synpunkter, som jag inled­

ningsvis anfört, torde emellertid böra föranleda en uppjustering även av det

individuella maximibeloppet. De principiella betänkligheterna med tanke

på inriktningen av sparbankernas verksamhet gör sig vid en sådan ändring

gällande i betydligt mindre mån än vid en vidgning av den fria sektorn. Jag

finner därför, att det individuella insättningsmaximum för sparbanksräk­

ning, som anges i 22 § andra stycket sparbankslagen, i nuvarande läge bör

höjas till 200 000 kronor. Detta maximibelopp blir icke därmed tillämpligt

för alla sparbanker. Erforderlig differentiering alltefter sparbankernas stor­

lek och övriga omständigheter skall nämligen ske, när nya maximibelopp

fastställes i sparbankernas reglementen.

Den individuella insättningsmaximeringen för sparkasseräkning och där­

med likartad räkning hos affärsbanker och central kassor

för jordbrukskredit har motiverats med hänsyn till den av spar­

bankerna bedrivna typiska inlåningsrörelsen. Såsom uttalades redan vid

tillkomsten av nuvarande banklag, kan det emellertid ifrågasättas, om ett

individuellt insättningsmaximum för sparkasseräkning verkligen har en

uppgift att fylla. Vid sidan av denna räkning kan nämligen affärsbankerna,

såsom jag tidigare nämnt, utan lagstadgat maximum mottaga inlåning på

kapitalsamlingsräkning under villkor som är ganska likartade dem som gäl­

ler för sparkasseräkning. Detta gör visserligen behovet av ändringar i maxi-

meringsbestämmelserna mindre pålagligt för affärsbankernas del. Å andra

sidan kan här knappast resas principiella betänkligheter mot en höjning av

insättningsmaximum. De tidigare redovisade allmänna synpunkterna lik­

som den nyss föreslagna ändringen av motsvarande bestämmelser för spar­

bankerna motiverar en sådan höjning, och jag förordar, att det i 67 § andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

stycket lagen om bankrörelse respektive 31 § andra stycket lagen om jord-

brukskasserörelsen angivna maximibeloppet nu bestämmes till 50 000 kro­

nor.

Den individuella insättningsmaximeringen i postsparbanken är

mera restriktiv än i övriga kreditinstitut såtillvida som den gäller för all in­

låning och en motsvarighet till sparbankernas fria sektor saknas. Detta

omöjliggör en rättvisande jämförelse med de maximibelopp, som föreslagits

för övriga kreditinstitut, och motiverar en relativt generös bedömning av

maximeringsfrågan för postsparbankens del. Generalpoststyrelsen har be­

gärt en höjning av maximibeloppet till 100 000 kronor. Framställningen

härom står i visst samband med andra, av årets riksdag redan beslutade

ändringar i förordningen angående postsparbanken med syfte att där möj­

liggöra en i fråga om bindningstiden differentierad inlåning av samma

slag som tidigare i år genomförts i affärs- och sparbanker. Från dessa kre­

ditinstituts sida har hinder inte ansetts föreligga mot den begärda höjning­

en. Denna kan ej heller anses vara av sådan karaktär, att för dess genom­

förande skulle krävas en utredning av de mera vittsyftande spörsmål som

vissa andra remissinstanser berört i sina yttranden.

Jag vill följaktligen — efter samråd med chefen för kommunikationsde­

partementet — förorda en höjning av insättningsmaximum i postsparban­

ken till 100 000 kronor och har ej någon erinran mot generalpoststyrelsens

förslag att styrelsen skall bemyndigas fastställa lägre maximibelopp för vis­

sa slag av medel. I samband med den nu föreslagna höjningen av insätt­

ningsmaximum kan specialbestämmelsen om sådant maximum för sparav-

talsbok utgå. Vidare kan det förordnande om tillämpning av äldre maxi-

ineringsregler för omyndigs medel, som gavs vid den tidigare i år vidtagna

ändringen i förordningen angående postsparbanken, upphöra att gälla. V.

V. Blancokrediter

Gällande ordning

Enligt 56 § i 1955 års lag om bankrörelse får affärsbank inte bevilja kredit

utan att säkerhet, som av banken prövas betryggande, ställes antingen i fast

eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den åt vil­

ken krediten beviljas. Vissa undantag från denna huvudregel ges dock ge­

nom bestämmelser i samma paragraf. Sålunda kan stat, kommun, bankbo­

lag, sparbank m. fl. samfälligheter och inrättningar erhålla kredit utan sär­

skild säkerhet. Likaledes får kortvarig kredit utan särskild säkerhet bevil­

jas affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheter­

na trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vi­

dare kan växel i vissa fall diskonteras utan accept. Slutligen får annan kre­

dit utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondel av bank­

bolagets eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa in-

dividuella maximibelopp, nämligen 75 000 kronor, då krediten lämnas små­

företagare för hans rörelse, och eljest 5 000 kronor.

Möjligheten att upp till ett belopp av 5 000 kronor bevilja blancokredit åt

annan än småföretagare för dennes rörelse infördes genom lagändring år

1960.

Bankföreningens framställning

I sin framställning hänvisar Svenska bankföreningen inledningsvis till

vad föreningen anförde i yttrande över det förslag som låg till grund för

lagändringen år 1960. Bankföreningen uttalade då, att en vidgning av affärs­

bankernas rätt till blancokreditgivning var önskvärd, bland annat, för att

underlätta utbredningen av det i vissa banker införda systemet med s. k.

sparlån. Detta system innebär att den som sparar för att skaffa en viss nyt­

tighet kan, när anskaffningen blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i ban­

ken, vanligtvis på lika stort belopp som det han sparat. Erfarenheten hade,

efter vad föreningen då anförde, visat, att ett avsevärt intresse föreligger

för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.

I den aktuella framställningen anför bankföreningen vidare, att erfaren­

heterna från den tid av nära två år, under vilken systemet med blancokre-

diter till privatpersoner nu varit i bruk, givit vid handen att denna låne-

verksamhet ej medfört några förluster att tala om. Misskötsel av ifråga­

varande s. k. privatlån har, uppger föreningen, förekommit endast i ett få­

tal fall. Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att

utvidga rätten till blancokreditgivning, så att därunder kan inbegripas även

sparlån och liknande krediter för bostadsanskaffning vilka regelmässigt ly­

der på högre belopp än 5 000 kronor. Såsom bankföreningen framhöll i det

tidigare citerade yttrandet, föreligger stort intresse för målsparande i dessa

former, och det är enligt föreningens åsikt ej minst från allmän synpunkt i

hög grad önskvärt att underlätta dess utbredning.

Det rationellaste sättet att bereda möjlighet härtill är, heter det vidare i

framställningen, att slopa skillnaden mellan småföretagare och andra lån­

tagare så att bankerna får en allmän blancokreditvolym att disponera efter

behov. Alternativt kan man, anför bankföreningen, stanna vid en mera be­

gränsad höjning av maximibeloppet för krediter till andra än småföretagare,

men med hänsyn till de erfarenheter som gjorts i fråga om förlustriskerna

bör det enligt föreningens mening inte vara nödvändigt att välja denna mera

osmidiga lösning.

Under åberopande av det anförda hemställer bankföreningen om förslag

till sådan ändring av 56 § banklagen, att här avsedda blancokrediter kan,

oavsett ändamålet med lånen, lämnas till sammanlagt högst en tiondel av

bankbolagets eget kapital och till ett belopp i varje särskilt fall av högst

75 000 kronor. För den händelse det skulle anses påkallat att behålla en

särskild lägre beloppsgräns för andra krediter än rörelsekrediler till små­

företagare hemställer föreningen i andra hand, att denna beloppsgräns hö-

jes till, förslagsvis, 15 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

53

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Remissyttrandena

De hörda remissorganen, nämligen bank- och fondinspektionen samt full­

mäktige i riksbanken, har båda tillstyrkt, att affärsbankernas rätt till blan-

cokreditgivning till annan än småföretagare för dennes rörelse utvidgas ge­

nom höjning av det individuella maximibeloppet för sådan kredit från 5 000

till 15 000 kronor.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att den nuvarande regeln om blan-

cokredit till envar på högst 5 000 kronor varit i kraft sedan våren 1960 men

att bankerna redan dessförinnan under ett par år lämnat s. k. privatlån för

vilka säkerhet inte ställdes av låntagarna själva utan för vilka generell bor­

gen tecknades av vissa bankerna närstående bolag. Inspektionen upplyser

vidare, att blancokreditgivningen hållit sig inom snäva gränser, och uttalar,

att detta säkerligen till stor del har sin förklaring i de direktiv om allmän

återhållsamhet i kreditgivningen som utgått från riksbanken. Den redovi­

sade kreditvolymen är emellertid, anför inspektionen, så ringa i förhållan­

de till den högst medgivna volymen och så betydelselös i förhållande till

bankernas totala kreditgivning, att man kan utgå från att behovet och nyt­

tan av dessa blancokrediter av bankerna själva bedömts som generellt ringa.

Någon utvidgning av den totala ramen för blancokreditgivningen — för

närvarande ca 150 miljoner kronor -— har heller icke, framhåller inspek­

tionen, ifrågasatts från bankernas sida, och det finns enligt inspektionens

mening uppenbarligen inte något behov därav. Emellertid vill inspektionen

inte förneka, att det maximum, som fastställts för de enskilda krediterna,

i vissa fall kan utgöra hinder för tillgodoseende av helt legitima kreditbe­

hov. Inspektionen syftar därvid främst på den kreditgivning, som i vissa

banker äger rum till personer, vilka bundit sig för periodiskt sparande,

och som avser att sätta dessa i tillfälle att förvärva ett eget hem. Även and­

ra typer av krediter i kombination med sparande förtjänar emellertid här

uppmärksamhet, framhåller inspektionen. I dessa fall är 5 000-kronors-

gränsen låg, och en höjning därav skulle med hänsyn till det klientel, var­

om är fråga, inte behöva innebära ett risktagande utöver vad som kan an­

ses tolerabelt. Däremot anser inspektionen inte någon anledning föreligga

att underlätta en blancokreditgivning för exempelvis förvärv av bilar eller

andra konsumtionsvaror.

Enligt inspektionens mening vore det mest konsekvent att genomföra en

höjning av kreditgränserna endast för s. k. sparlån och liknande. Å andra

sidan visar erfarenheten, fortsätter inspektionen, att en differentiering efter

kreditens ändamål ofta skapar ömtåliga gränsfall och i praktiken är svår

att kontrollera. Med hänsyn härtill och till den återhållsamhet, med vilken

affärsbankerna hittills utnyttjat möjligheten att lämna blancokrediter för

konsumtionsändamål, tillstyrker inspektionen den ändringen av 56 § bank­

lagen, att maximibeloppet i varje enskilt fall för sådana krediter utan sä­

kerhet som må lämnas till envar bestämmes till 15 000 kronor. Vid ett bi­

fall till detta förslag förutsätter inspektionen, att bankerna i fortsättningen

inte — såsom i viss utsträckning förekommit i sak om än inte till formen

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

55

— kringgår maximibestämmelsen genom att bevilja »blancokrediter», för

vilka närstående finansieringsinstitut tecknar borgen i den mån krediterna

överskjuter det i lagen tillåtna högsta beloppet.

Fullmäktige i riksbanken har, såsom nämnts, ingenting att erinra mot

en utvidgning av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. I valet

mellan bankföreningens båda förslag har fullmäktige, med hänsyn till den

prejudicerande verkan utvidgningen enligt fullmäktiges mening kan få,

stannat för alternativet att behålla ett särskilt, till 15 000 kronor förhöjt

maximibelopp för blancokredit till annan än småföretagare för dennes rö­

relse.

Departementschefen

Enligt lagen om bankrörelse får affärsbank i princip inte bevilja kredit

utan att låntagaren ställer betryggande säkerhet. S. k. blancokredit, d. v. s.

kredit utan särskild säkerhet, får dock — utöver vissa särskilt angivna fall

— lämnas inom en ram, som är fastställd till tio procent av bankens eget

kapital. Inom denna ram gäller emellertid en begränsning för varje lånta­

gare, vid kredit till småföretagare för hans rörelse bestämd till 75 000 kro­

nor och för annat fall till 5 000 kronor.

Möjligheten att bevilja blancokredit till annan än småföretagare för hans

rörelse infördes genom lagändring år 1960. Redan tidigare, nämligen sedan

år 1958, hade emellertid bankerna beviljat s. k. privatlån, för vilka lånta­

garna inte själva presterade säkerheten utan där denna utgjordes av borgen

av vissa bankerna närstående bolag. Den erfarenhet av kredit utan någon

av låntagaren ställd säkerhet, som sålunda numera vunnits under viss tid,

ger vid handen, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer an­

nat än i undantagsfall. Från de säkerhetssynpunkter, som banklagen på

denna punkt tillvaratager, kan någon anledning till erinran mot dessa blan­

cokrediter således inte anses föreligga. Från allmän synpunkt kan det vara

av visst intresse att personer, som har ordnad ekonomi men saknar tillgång

till bankmässig säkerhet, i begränsad utsträckning beredes möjlighet att

på detta sätt tillgodose legitima kreditbehov. Bland annat kan s. k. spar-

lån och liknande krediter, för vilka förutsättes ett föregående målsparande

av låntagaren, komma i fråga i detta sammanhang.

Den medgivna ramen för blancokrediter till enskild person har hittills,

totalt sett, utnyttjats endast till en mindre betydande del, och någon vidg­

ning av ramen har ej heller ifrågasatts. De individuella lånebeloppen har

även genomsnittligen hållit sig väsentligt under det tillåtna maximibelop­

pet. I vissa fall har detta dock visat sig otillräckligt. Med tanke på de hit­

tillsvarande erfarenheterna finns inte någon anledning att genom en allt­

för snäv individuell maximering hindra i och för sig motiverad långivning

av denna typ. Fortfarande bör dock, såsom de hörda remissorganen föror­

dat och även bankföreningen alternativt föreslagit, för blancokredit till lån­

tagare i allmänhet gälla ett lägre maximibelopp än för sådan kredit till små-

56

företagare för hans rörelse. Mot den föreslagna höjningen till 15 000 kro­

nor har jag intet att erinra och jag förordar därför, att 56 § banklagen änd­

ras i enlighet därmed. Härvid förutsätter jag, att sådant kringgående av

maximeringsbestämmelsen som bank- och fondinspektionen omnämnt inte

skall förekomma.

i i

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrö­

relse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban­

ker;

3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni

1922 (nr 211) angående postsparbanken.

Författningsförslagen torde som Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå­

tande över de under 1)—3) nämnda lagförslagen1 måtte för det i 87 § rege­

ringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Smith

1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från en redaktionell mindre jämkning — är lika-

lydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

57

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 sep­

tember 1962.

N ärvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden ^af T^rolle,

B^omgren.

Enligt lagrådet den 9 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj

1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade för­

slag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker och lag angående

ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Lagrådet

lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet å Stockholms slott den 5 oktober 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

ange

, L

indholm

, E

denman

,

ap

G

eijerstam

, H

ermansson

, A

spling

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 september

1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank­

rörelse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparban­

ker; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasseröreisen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. De torde efter en redak­

tionell, mindre jämkning få föreläggas riksdagen till antagande.

Sedan lagrådets utlåtande avgivits, har Svenska sparbanksföreningen in­

kommit med en framställning om ändring av 28 § tredje stycket sparbanks­

lagen, innebärande en höjning av maximibeloppet för lån utan särskild sä­

kerhet i sparbank från 5 000 till 15 000 kronor i likhet med vad som i lag-

rådsremissen föreslagits i fråga om affärsbankerna. Innan pågående remiss­

behandling av denna framställning avslutats, kan ståndpunkt inte tagas till

frågan om den nu begärda ändringen i sparbankslagen. Då det är angelä­

get att de tidigare behandlade förslagen till ändringar i såväl sparbanks­

lagen som andra berörda författningar förelägges riksdagen snarast möjligt,

bör den nya framställningen — vars genomförande fordrar ny remiss till

lagrådet — inte leda till uppskov med de tidigare förslagens framläggande.

Om framställningen det föranleder, torde särskilt förslag till ändring av

sparbankslagens bestämmelser angående lån utan särskild säkerhet få före­

läggas nästa års riksdag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo­

sition föreslå riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med den nyss angivna jämk­

ningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

59

dels det vid statsrådsprotokollet den 25 maj 1962 fogade förslaget till för­

ordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlå­

tas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

Olof Sundström

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

620818