2

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen den 28 juni 1918

(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1

Varder strömfall bebyggt jämlikt

denna lag, och uppgår den vatten­

kraft, som kan vid oreglerat lågvat­

ten uttagas vid byggnaden, till minst

femhundra turbinhästkrafter, vare,

såframt vattenkraften icke inom tio

år före det vattendomstolens medgi­

vande lämnas till byggnaden varit ut­

nyttjad vid byggnad, som tillkommit

enligt äldre lag, byggnadens ägare

pliktig att för tillgodoseende av kring­

liggande bygds behov av kraft till

användning i hantverk, småindustri

eller lantbruk eller till belysning el­

ler uppvärmning tillhandahålla intill

en tiondel av den årliga kraftmängd,

som kan med det installerade maski­

neriet bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel be­

stämmes av vattendomstolen; och

skall härvid hänsyn tagas dels till

omfattningen av den rätt anläggning­

ens ägare erhållit att för vattenkraf­

tens tillgodogörande förändra förut

rådande vattenstånds- och avrin-

ningsförhållanden dels ock å ena si­

dan till det behov av kraft, som inom

bygden redan föreligger eller i en nä­

ra framtid är att motse, och å andra

sidan till den tillgång på kraft, som

§•

Varder strömfall bebyggt jämlikt

denna lag, och uppgår den vatten­

kraft, som kan vid oreglerat lågvat­

ten uttagas vid byggnaden, till minst

femhundra turbinhästkrafter, vare,

såframt vattenkraften icke inom tio

år före det vattendomstolens medgi­

vande lämnas till byggnaden varit

utnyttjad vid byggnad, som tillkom­

mit enligt äldre lag, byggnadens äga­

re pliktig att för tillgodoseende av

kringliggande bygds behov av kraft

till användning i hantverk, industri

eller lantbruk eller till belysning el­

ler uppvärmning tillhandahålla intill

en tiondel av den årliga kraftmängd,

som kan med det installerade maski­

neriet bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel be­

stämmes av vattendomstolen; och

skall härvid hänsyn tagas å ena si­

dan till det behov av kraft, som inom

bygden redan föreligger eller i en nä­

ra framtid är att motse, och å andra

sidan till den tillgång på kraft, som

må eljest vara att påräkna för ända­

målet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

(Gällande lydelse)

tillägg av två procent å anläggnings­

kapitalet. I fråga om storleken av

nämnda ersättning ävensom villkoren

i övrigt för kraftens tillhandahållan­

de skall vattendomstolen meddela

bestämmelser i samband med beslut

i anledning av ansökan, som nyss

sagts; och gälle beträffande rätt att

påkalla ändring i sålunda meddelade

bestämmelser vad i 9 kap. 29 § fin­

nes för där avsett fall föreskrivet.

Vad i----------------- —--------- enligt

(Föreslagen lydelse)

genom prisreglering i den ordning,

som enligt vad därom är särskilt stad­

gat gäller i fråga om tillhandahållan­

de av kraft från elektrisk stark-

strömsanläggning. Framställning om

sådan prisreglering skall ingivas till

den nämnd, som har att verkställa

prisregleringen. Beträffande villkoren

i övrigt för kraftens tillhandahållan­

de skall vattendomstolen meddela be­

stämmelser i samband med beslut i

anledning av ansökan, som i första

stycket sägs; och gälle beträffande

rätt att påkalla ändring i sålunda

meddelade bestämmelser vad i 9 kap.

29 § finnes för där avsett fall före­

skrivet,

enna §.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1963.

Har fråga huruvida och i vilken ut­

sträckning skyldighet skall åläggas

ägare av kraftanläggning att tillhan­

dahålla kraft åt kringliggande bygd

eller fråga om rätt att komma i åt­

njutande av kraft, som på grund av

dylikt åläggande skall tillhandahål­

las, före nya lagens ikraftträdande

prövats av vattendomstol, skall vid

fullföljd av talan äldre lag äga till-

lämpning.

Där förordnande om tillhandahål­

lande av kraft givits jämlikt 4 kap.

4 § äldre lydelsen, må nya lagen ej

med avseende å den tidrymd av tjugu

år, för vilken vattendomstolens avgö­

rande angående skyldighet för an­

läggningens ägare att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd skall gäl­

la, föranleda ändring av de föreskrif­

ter, som meddelats i samband med

förordnandet.

6

Kiingl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat yttrande från länets elek­

triska förening.

Vattenlagssakkunnigas promemoria jämte däröver avgivna yttranden över­

lämnades till de särskilda sakkunniga som, med stöd av Kungl. Maj :ts be­

myndigande, den 4 februari 1955 tillkallats av dåvarande chefen för kom­

munikationsdepartementet, statsrådet Andersson, för utredning av vissa med

de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande frågor, bl. a.

frågan om det s. k. bygdekraftsinstitutets framtida utformning. Utredning­

en, som antog benämningen norrländska vattenkraftillredningen, har med

avgivande av ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencilerat)

slutfört sitt uppdrag. Betänkandet är undertecknat av generaldirektören

N. A. E. Malmfors, ordförande, kraftverksdirektören C. D. Bredberg, förut­

varande ledamöterna av riksdagens första kammare, bruksdisponenten J. G.

G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselblom, byråchefen J. M. Hägglund,

ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsinspektören H. Larsson,

kraftverksdirektören J. E. Molin samt förutvarande förste vice talmannen i

riksdagens andra kammare, hemmansägaren J. M. Skoglund. Flera av de

förslag rörande vattenlagstiftningen som framlagts av utredningen har tidi­

gare föranlett ändringar i vattenlagen.1 Bland övriga i betänkandet behand­

lade spörsmål ingår bygdekraftsfrågan.

Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss

yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare

(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sve­

riges meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringsnämnd

för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrel­

sen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristy-

relsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster­

bottens och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, Svenska vattenkraft­

föreningen, Svenska elverksföreningen, Svenska flottledsförbundet, Sveriges

industriförbund, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Lands­

bygdens elnämnd, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hem­

bygdsvård, Vetenskapsakademiens nalurskyddskommitté, Norrlands natur-

värn, Norrlandsförbundet och Svenska samernas riksförbund. Fiskeristyrel­

sen har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren för sötvattenslabo-

ratorict. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttrande från bl. a.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen i Kro­

nobergs län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare samt

konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden. Vid länssty­

relsens i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten

och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs län bifogat

yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i Ljusdals

1 Jfr prop. 1959: 31, tredje lagutskottets uti. 1959: 5 och prop. 1961:13, tredje lagutskottets uti.

1961: 5.

7

köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle och

Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets natur-

skyddsråd, Västernorrlands länsavdelning av Svenska landskommunernas

förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har vid sitt utlåtande fogat yttrande från överlantmätaren

i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från

lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunal­

fullmäktige i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbot­

tens elförening och Norrbottens länsavdelning av Svenska landskommuner­

nas förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra

avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kom­

merskollegium och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,

som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har

överlämnats en promemoria av Fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och Södra Kalmar läns

kustfiskareförbund.

Med anledning av norrländska vattenkraftutredningens förslag till refor­

mering av bygdekraftsinstitutet har Svenska vattenkraftföreningen med skri­

velse den 9 februari 1960 till justitiedepartementet överlämnat en promemo­

ria i ämnet, vilken upprättats inom Vattenregleringsföretagens samarbets-

organ.

Sedan bygdekraftsfrågan varit föremål för övervägande i justitiedeparte­

mentet, anhåller jag att nu få upptaga densamma till behandling.

Gällande bestämmelser m. m.

I det av särskilda sakkunniga år 1917 avgivna betänkandet med förslag

till vattenlag hade upptagits föreskrifter angående skyldighet för ägare av-

större kraftanläggningar att tillhandahålla intill en tjugondei av anlägg­

ningens kraftproduktion för tillgodoseende av den omgivande bygdens be­

hov av elektrisk kraft till belysnings- och uppvärmningsändamål eller till

användning i hantverk, småindustri eller lantbruk.

I motiveringen till förslaget i denna del framhöll de sakkunniga, att nå­

gon del av den kraft som uttages ur ett vattenfall städse bör komma befolk­

ningen i den kringliggande bygden till godo på billiga villkor. Vidare anför­

des bl. a. följande.

Såsom bekant har genom de sista årtiondenas stora framsteg å det elek-

trotekniska området möjlighet beretts att överföra den av vattenkraften

alstrade elektriska energien till platser, belägna fjärran från det strömfall,

varur kraften hämtats. Denna utveckling kan -— hur glädjande den ur

andra synpunkter än må vara — understundom leda därhän, att den ort,

där kraften tidigare kommit till användning, vanligen för förädling av ortens

produkter av ena eller andra slaget såsom för sågverksdrift, kvarnrörelse,

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1962

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

hemslöjd eller småindustri, går miste om de förmåner, som förut kommit

orten till godo till följd av kraftkällans belägenhet inom densamma. En dy­

lik situation kan också komma att föreligga såsom en följd därav, att hela

den förefintliga krafttillgången, även om densamma icke bortledes från or­

ten, dock uteslutande tages i anspråk för de större industriella kraftbehovens

tillgodoseende. Det kan sålunda inträffa att, ehuru själva kraftkällan är

belägen inom orten och de ledningar, varigenom kraften överföres, är drag­

na mitt igenom dess bebyggda delar, befolkningen inom orten dock saknar till­

gång på de jämförelsevis små kraftbelopp, som erfordras för tillgodoseende

av behovet av kraft för jordbruk, hantverk, småindustri, belysningsändamål

m. m. Ett dylikt förhållande kan enligt de sakkunnigas mening icke anses

vara ur allmän synpunkt tillfredsställande. Tvärtom framstår det såsom en

icke obetydlig uppgift för lagstiftningen å delta område att, samtidigt som

vattenkraftens utnyttjande i största möjliga mån underlättas, sörja för att

ortens berättigade intressen i förevarande hänseende tillgodoses — en åtgärd

varigenom i viss mån också motverkas de olägenheter, som skulle uppstå,

därest den från åtskilliga håll befarade monopoliseringen av vattenkraften

kommer att i framtiden göra sig gällande. I detta sammanhang må ock erin­

ras, att i den norska koncessionslagstiftningen upptagits stadganden av den­

na innebörd.

I en vid 1917 års sakkunnigbetänkande fogad reservation av herrar

Daniel Persson och Ingeström föreslogs längre gående bestämmelser till

skydd för allmänna intressen. Ägare av större vattenkraftanläggningar skulle

enligt denna reservation underkastas vissa särskilda villkor till förmån för

det allmänna. Dessa villkor avsåg skyldighet att tillhandahålla bygdekraft —

i vilken del reservanternas förslag i huvudsak anslöt sig till det av de sak­

kunnigas majoritet framlagda förslaget — ävensom skyldighet alt utgiva

regleringsavgifter samt vidare lösningsrätt för kronan.

Vid anmälan i statsrådet den 15 februari 1918 av lagrådets utlåtande

över de sakkunnigas förslag uttalade chefen för justitiedepartementet, stats­

rådet Löfgren, att det föreliggande förslaget, vilket utgjorde resultatet av ett

mer ån tioårigt lagstiftningsarbete å förevarande område, otvivelaktigt var

värt allt erkännande. Särskilt syntes förslaget i sitt ordnande av förhållan­

det mellan vattenkraftintresset och motstående intressen av enskild natur

på ett synnerligen lyckat sätt göra rättvisa åt båda sidor. Emellertid hyste

departementschefen beträffande det innehåll som borde givas åt en ny

vattenlagstiftning en uppfattning, som i ej oväsentliga avseenden skilde sig

från den som låg till grund för de sakkunnigas förslag. Beträffande de

grundläggande principer som borde vara vägledande för en ny vattenlag­

stiftning framhöll departementschefen till en början, alt han med de sak­

kunniga var fullt ense därutinnan, att vattenkraftens tillgodogörande mås­

te anses vara av den stora allmänna betydelse ur såväl ekonomisk som

social synpunkt, att lagstiftaren icke längre, utan att skada därigenom

skulle tillskyndas viktiga samhällsintressen, kunde underlåta att reglerande

ingripa på detta område. Vidare yttrade departementschefen bl. a. följande.

Med hänsyn till den stora allmännytta, som är förknippad med vatten­

kraftens tillgodogörande, anser jämväl jag, att goda skäl föreligger för att

i en ny vattenlagstiftning tillerkänna vattenbyggnadsintresset de visserligen

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2'i år 1062

Till stöd för denna åsikt har dessa ledamöter hänvisat till den konkurrens,

som vore att motse mellan olika kraftproducenter på grund av riklig till­

gång på såväl vattenkraft som ock kraft, vunnen ur andra kraftkällor, sär­

skilt stenkol och brännoljor. Kommittémajoritetens ståndpunkt till denna

fråga har emellertid, enligt min mening på ett övertygande sätt, upptagits

till bemötande av övriga ledamöter av kommittén, liksom sedermera i den

till de sakkunnigas betänkande fogade reservationen. Den utveckling av för­

hållandena, som vi bevittnat under det pågående världskriget, har också

ovedersägligen ådagalagt, vilken nationell angelägenhet det är att vi i största

möjliga mån frigör oss från utländskt beroende med avseende å vårt kraft-

behov och vilken utomordentlig betydelse vattenkraften inom vårt eget land

äger för tillgodoseende av detta behov.

Vid lagrådets granskning av de sakkunnigas förslag har endast en av

dess ledamöter närmare utvecklat sin ståndpunkt till frågan om cn kon-

cessionslagstiftning å vattenrättens område. Denne ledamot delar såtillvida

den uppfattning, som ligger till grund för en dylik lagstiftning, att lian

anser det oförsvarligt, om det allmänna alldeles släppte kontrollen över de

enskilda vattenkraftanläggningarna ur sina händer. Han håller emellertid

före, att den kontroll, som från det allmännas sida härutinnan är erforder­

lig, kan och bör begränsas till en prisregleringsrätt.

Helt visst är den utväg, som sålunda anvisats, förtjänt av det allra största

beaktande. Som bekant har frågan om prisreglering vid distribution av elek­

trisk kraft varit föremål för behandling av den nyss omnämnda kommittén.

Av en minoritet inom nämnda kommitté har också föreslagits vissa bestäm­

melser i prisreglerande syfte. En lagstiftning å detta område synes mig

emellertid endast äga ett yttre samband med de villkor, som i vattenlagen

hör uppställas för vattenkraftens tillgodogörande. Oberoende av innehållet

i dessa villkor torde nämligen lagstiftarens rätt att underkasta den salu-

bjudna kraften prisreglering vara obestridlig. Om nu i den nya lagen med

rätten att tillgodogöra sig vattenkraft förbundes ett villkor av antytt inne­

håll, skulle detta lätteligen kunna uppfattas så, att ägare av anläggningar,

vilka tillkommit enligt äldre lag, icke vore underkastade dylik skyldighet.

Otvivelaktigt skulle det varit önskvärt, om jämväl nu berörda lagstiftning

varit i det skick, att den kunnat framläggas samtidigt med vattenlagstift­

ningen. Någon verklig olägenhet därav, att så icke kan ske, synes dock icke

att befara, allraminst i den riktningen, att vattenlagens antagande skulle

försvåra genomförandet av en prisreglerande lagstiftning.

Hurusomhelst anser jag en prisreglerande lagstiftning icke utgöra tillräck­

lig garanti för tillgodoseende av de samhälls- och andra intressen, som är

beroende av vattenkraftens tillgodogörande. Genom en prisreglering ställes

icke några kraftbelopp till förfogande för de kraftbehov, vilkas tillgodo­

seende är av vikt ur allmän synpunkt. Tvärtom torde det med skäl kunna

påstås, alt en prisreglering, enligt vad erfarenheten bestyrkt, för att ej rent­

av motverka sitt syfte, måste äga till förutsättning ganska vittgående be­

fogenheter från det allmännas sida beträffande själva produktionen. Såsom

de sakkunniga beaktat i fråga om de bestämmelser i förslaget, som avser

skyldighet för ägaren av en kraftanläggning att tillhandahålla kraft åt

kringliggande bygd, kan detta mål endast nås genom en begränsning av an-

läggarens dispositionsrätt över den vid hans anläggning uttagna kraften.

Den lösning av ifrågavarande spörsmål, som sålunda av de sakkunniga

antytts, anser jag innebära stora fördelar. I överensstämmelse härmed äm­

nar" jag också föreslå en utvidgning av den i förslaget upptagna skyldigheten

att tillhandahålla bygdekraft, i det att denna skyldighet enligt min mening

under vissa omständigheter bör kunna avse intill en tiondel av anläggning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

H

ens kraftproduktion.------------ Vid bestämmande av skyldighetens utsträck­

ning bör dock hänsyn tagas ej allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, till

bygdens behov av kraft, utan jämväl till omfattningen av den rätt anlägg­

ningens ägare erhållit att förändra förut rådande vattenstånds- och avrin-

ningsförhål landen.

Enligt departementschefens mening förelåg jämväl synnerligen starka skäl

för statsmakterna att, för medgivande till kraftutbyggnadsföretag, förbehålla

sig rätt att i framtiden ånyo pröva frågan angående de villkor, varunder

företaget med hänsyn till då förefintliga allmänna intressen finge äga be­

stånd. En dylik nyprövning kunde för övrigt tänkas komma att bli till fördel

också för byggnadsägaren. I anslutning härtill anförde departementschefen:

Då det uppenbarligen icke är nödigt att låta en ur det allmännas synpunkt

bestämd förpliktelse åvila byggnadens ägare längre eller i vidsträcktare mån

än som erfordras för tillgodoseende av det allmännas rätt, bör bestämmel­

serna om nyprövning avfattas på sådant sätt, att anläggningens ägare genom

nyprövningen kan helt eller delvis vinna befrielse från en dylik förpliktelse.

Sålunda bör ägaren av en kraftanläggning, som förpliktats att för bygdens

räkning reservera visst kraftbelopp, icke längre betungas härmed, sedan det

visat sig, att bygdens behov av kraft lämpligare tillgodoses på annat sätt,

eventuellt från en mera välbelägen anläggning.

I det inom departementet omarbetade förslaget hade bestämmelser om

tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd upptagits i 4 kap. 1—4 §§.

I nämnda kap., vilket erhållit rubriken »Om särskilda villkor beträffande

större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar», hade jämväl uppta­

gits bestämmelser om nyprövning, kronans lösningsrätt, Konungens pröv­

ningsrätt och regleringsavgifter. Vid riksdagens behandling av lagförslaget

gjordes såvitt angick 4 kap. endast vissa smärre jämkningar i departements­

chefens förslag.

Bestämmelserna om bygdekraft — vilka icke undergått någon ändring se­

dan tillkomsten av vattenlagen — är så utformade, att vattendomstolen först

har att träffa ett allmänt avgörande om skyldigheten att tillhandahålla byg­

dekraft. Den som vill komma i åtnjutande av bygdekraft har sedermera att

göra särskild ansökan därom hos vattendomstolen.

Det allmänna avgörandet träffas i allmänhet i samband med att tillstånd

meddelas till uppförande eller ombyggnad av en kraftanläggning.1 Enligt

huvudregeln i 4 kap. 1 § föreligger skyldighet att tillhandahålla bygdekraft

—• avsedd att tillgodose kringliggande bygds behov av kraft till användning

i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning

— i fall, då strömfall bebygges enligt vattenlagen och den vattenkraft som

vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden uppgår till minst 500 tur-

binhästkrafter. Såsom ytterligare förutsättning gäller att vattenkraften icke

inom tio år före det vattendomstolens medgivande lämnas till byggnaden

varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag.

I vissa fall skall bygdekraft utgå även från anläggningar som tillkommit

1 Jfr 11 kap. 17 § 13 och 62 § 2 mom. vattenlagen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 2t år 1962

enligt äldre lag. Detta gäller, enligt 4 kap. 2 §, då i strömfall, vars vatten­

kraft till viss del inom de tio närmast förflutna åren varit utnyttjad vid

byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt vattenlagen verkställes

byggnad, som är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre

byggnaden, och åtgärden medför att i strömfallet minst 300 turbinhästkraf-

ter mera än förut kan uttagas vid lågvatten samt den sammanlagda vatten­

kraften uppgår till 500 turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten. Likaså upp­

kommer skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från en äldre anläggning,

om vid densamma kunnat uttagas minst 500 turbinhästkrafter vid oregle­

rat lågvatten och genom vattenreglering enligt vattenlagen vinnes en ökning

av minst 300 turbinhästkrafter. Även utan avseende å verkställd ombygg­

nad eller vattenreglering kan, jämlikt 4 kap. 3 §, skyldighet att leverera byg­

dekraft uppkomma, nämligen i fråga om vissa strömfall, som bebyggts en­

ligt Kungl. Maj :ts på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande

i kungsådra.

Då förutsättningar föreligger för skyldighet att tillhandahålla bygdekraft,

skall vattendomstolen bestämma visst maximum av kraftmängden, som

skall tillhandahållas såsom bygdekraft. Detta maximum skall bestämmas till

viss kvotdel, högst en tiondel, av den årliga kraftmängd, som kan uttagas

med det installerade maskineriet. Då skyldighet att leverera bygdekraft

uppkommer enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 §, skall kvotdelen emellertid

beräknas blott å den ökning i årlig kraftmängd, som uppkommer genom de

åtgärder, som åsyftas i lagrummet.

Vid bestämmande av andelens storlek skall vattendomstolen taga hänsyn

till omfattningen av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraf­

tens tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinnings-

förhållanden. Vidare skall beaktas å ena sidan det behov av kraft, som inom

bygden redan föreligger eller i en nära framtid är att motse, och å andra si­

dan den tillgång på kraft, som eljest må vara att påräkna för ändamålet.

Vattendomstolens avgörande gäller för en tidrymd av tjugu år i sänder.

Första perioden skall räknas från det år under vilket byggnaden enligt

meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. Om vid slutet av en period icke

påkallas ny prövning — av anläggningens ägare, någon som kan anses be­

rättigad att komma i åtnjutande av bygdekraft eller det allmänna — skall

avgörandet gälla även för nästa period.

Såsom förut nämnts aktualiseras skyldigheten att leverera bygdekraft

först efter särskilt ansökningsförfarande hos vattendomstolen. Närmare

föreskrifter härom gives i 4 kap. 4 §. Anledningen till att för behandlingen

av dessa ärenden valts den för ansökningsmålen bestämda ordningen är,

enligt motiven, att man önskat bereda samtliga intressenter tillfälle att

härvid framföra sina önskemål och på detta sätt möjliggöra, att frågan

om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika avnämare

ävensom övriga i samband därmed stående frågor utan alltför mycken om­

gång bringas till lösning i ett sammanhang.1

1917 års bet. s. 186.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2'i år 1962

13

Den som vill komma i åtnjutande av hela eller någon del av den kraft

som anläggningens ägare enligt domstolens bestämmande har att avstå för

bygdens behov skall alltså — enligt de processuella regler som givits i 11

kap. vattenlagen — ingiva ansökan till vattendomstolen.1 Ägaren av an­

läggningen är emellertid, om ej annan överenskommelse träffas, icke pliktig

att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen

delgivits honom. Vattendomstolen skall meddela närmare bestämmelser

angående villkoren för tillhandahållande av kraften. Vissa stadganden här­

om har emellertid givits i paragrafen. Sålunda skall kraftens fördelning på

olika delar av dygnet eller året bestämmas på sätt, som med hänsyn till

föreliggande förhållanden må anses skäligt. Kraften skall efter vattendom­

stolens bestämmande uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det lämp­

ligen kan ske, å ägaren tillhörig ledning. I det av departementschefen fram­

lagda förslaget hade i detta hänseende stadgats, att sökanden själv skulle

bygga och underhålla för kraftens överförande erforderlig ledning. Änd­

ringen tillkom vid riksdagsbehandlingen på grundval av en till vederböran­

de utskotts utlåtande avgiven reservation.

Vattendomstolen skall även bestämma det pris, som skall utgå för kraften.

Sättet för beräkningen av detta pris har i paragrafen angivits sålunda, att

ersättning skall utgå med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad

med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. Nämnda tillägg avser att

tillföra anläggningens ägare skälig affärsvinst. Enligt uttryckligt uttalande

i motiven till bestämmelsen må i produktionskostnaden inräknas även ränta

å anläggningskapitalet.2

Vissa bestämmelser i 9 kap. vattenlagen angående kraftersättning skall

äga motsvarande tillämpning i avseende å kraft, som tillhandahålles såsom

bygdekraft.

I fråga om de kostnader, som föranledes av det särskilda ansökningsför-

farandet enligt 4 kap. 4 § om utfående av bygdekraft, gäller på grund av

föreskrift i 11 kap. 65 § i princip, att sökanden, d. v. s. bygdekraftskonsu-

menten, ändå att hans talan bifalles, skall svara för såväl egna som motpar­

tens kostnader. Gör sig svarandepart skyldig till rättegångsmissbruk, blir

han emellertid enligt andra stycket i sistnämnda paragraf skyldig gottgöra

sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

Av intresse i förevarande sammanhang är bestämmelserna om koncession

och prisreglering i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar. Efter ändring 1957 i denna lags 2 § må tillstånd

för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning avse led­

ning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller led­

ningsnät inom visst område (områdeskoncession).3 Koncessionstiden är

1 Ang. kommuns rätt att föra talan i dessa mål för tillgodoseende av allmänna intressen inom

orten, se prop. 1961: 154 s. 43—45 och 74—76 samt tredje lagutskottets uti. 1961: 29.

i 2 1917 års bet. s. 187.

' 3 Rörande begreppet elektrisk starkströmsledning hänvisas till 1 kap. 1 § kungörelsen den 15 no­

vember 1957 om elektriska starkströmsanläggningar i dess lydelse enligt kungörelse den 21 novem­

ber 1958 (nr 559).

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1!)62

normalt högst 40 år eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst 60 år.

Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är pliktig

att, om ej särskilda skäl finnes till undantag, tillhandahålla ström åt envar

som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Inne­

havare av linjekoncession åter är pliktig att, om det är förenligt med kon­

cessionens ändamål, leverera och överföra ström åt innehavare av områdes­

koncession, i den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sin

distributionsskyldighet, ävensom eljest åt sådana förbrukare — industrier

och andra — vilkas verksamhet är av större betydelse för det allmänna. Rö­

rande innebörden av den distributionsskyldighet, som åvilar innehavare

av områdeskoncession, anförde föredragande departementschefen i propo­

sition 1957: 161 bl. a. följande.

Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,

bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området ävensom

sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter. Distribu-

tionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med beaktande av

att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom ekonomiskt

rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan skyldigheten att

elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli beroende av om

företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten

innebär vidare, att koncessionshavaren skall tillhandahålla kraft för alla

normala förbrukningsändamål — såsom för belysning och varmvattenbe­

redning för hushållsändamål samt för drift av elspisar och hushållsmaski­

ner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk och småindustri.

Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga om elektrisk rumsupp­

värmning med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar. Innebör­

den av begreppet normala förbrukningsändamål torde få bedömas olika för

skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde tillgången på producerad el­

kraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.

Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att, på framställning av

den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åt­

njutande därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig

reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av ström­

men. Tidigare var från dylik reglering undantagna statens taxor samt taxor,

som kommunal myndighet fastställt för tillhandahållande av elektrisk ström

inom kommunen, men genom 1957 års lagstiftning blev jämväl sådana

taxor underkastade prisreglering (jfr tredje lagutskottets uti. 1957: 22 s. 51).

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, statens prisreglerings-

nämnd för elektrisk ström, bestående av fem av Kungl. Maj :t för viss tid

förordnade ledamöter. Framställning om prisreglering göres hos kommers­

kollegium som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, över­

lämnar den till prisregleringsnämndens prövning. Enligt den för nämnden

utfärdade instruktionen (SFS 1939: S07) åligger det nämnden i första hand

att söka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan parterna och i sådant syfte

hänvisa parterna att underställa tvistefrågan Svenska elektricitetsverksför-

eningens tariffkommission. Kommer förlikning härvid icke till stånd och kan

tvisten icke heller biläggas förlikningsvis i annan ordning, verkställer nämn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

15

den reglering av priset för strömmens tillhandahållande, därvid skäligheten

av priset på viss strömleverans skall bedömas med hänsyn till de förhållan­

den, under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras, över kommerskol-

legii eller nämndens beslut må klagan icke föras enligt föreskrift i 2 § 7

mom. fjärde stycket i 1902 års lag, vari också intagits bestämmelse att av­

tal, som strider mot nämndens beslut, skall vara utan verkan.

Såsom i det föregående antytts finnes en motsvarighet till vattenlagens

bygdekraftsbestämmelser i norsk rätt, vars föreskrifter om leverans av kon-

cessionskraft till bl. a. kraftverkskommunerna tillkom genom 1917 års kon-

cessionslagstiftning på området. I överensstämmelse med vad som nu gäller

enligt den svenska vattenlagen bestämdes priset för koncessionskraften en­

ligt de ursprungliga norska föreskrifterna på grundval av den levererade

kraftens produktionskostnad med ett tillägg för skälig affärsvinst. Detta till-

lägg utgjorde tjugu procent av produktionskostnaden. I sistnämnda kostnad

inräknades sex procent å anläggningskapitalet.1 De norska koncessionslagar-

na har emellertid nyligen ändrats i förevarande hänseende. Såsom skäl här­

för åberopades bl. a. svårigheten att bestämma självkostnadspriset samt det

förhållandet att nämnda pris kan variera ganska starkt med konjunkturer­

na under byggnadstiden.2 Enligt lag den 10 april 1959 skall sålunda numera

koncessionskraften levereras till gängse pris i vederbörande kraftförsörj­

nings- eller samkörningsområde. Kan ett sådant pris icke fastställas, skall

kraften levereras till självkostnad eller, om denna skulle leda till ett onor­

malt högt pris emedan endast en mindre del av den uttagbara vattenkraften

tagits i anspråk, till skäligt pris.

Framställningar om lagändring

Vid 1942 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Öster­

sund m. fl. en motion (nr 74) vari framfördes frågan, huruvida då gällande

vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose be­

rättigade anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretagen föran­

ledda skador och olägenheter, som drabbar mera samhälleligt och allmänt.

I motionen uttalades den önskan, att vid en blivande utredning i främsta

rummet bestämmelserna om bygdekraft, vilka motionärerna fann mindre

ändamålsenliga, gjordes till föremål för översyn.

Andra lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionen av bl. a. kam­

markollegiet, vattenfallsstyrelsen, vattenrättsdomarna och Svenska vatlen-

kraftföreningen, anförde i sitt utlåtande (nr 35) i anledning av motionen bl. a.

följ ande.

Beträffande bygdekraftsinstitutet har bl. a. framhållits, att bestämmelser­

na härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i det de giver

alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande frågor.

Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den ytterst

1 Jfr 1917 års bet. s. 186 f.

s Innstilling fra komiteen til revision av vassdragsreguleringsloven m. v., avgitt i oktober 1953,

s. 34.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

ringa användning, som bygdekraftsintitutet fått. I detta sammanhang må

nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av an­

sökning om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärk­

ningar som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan,

om överhuvud detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller

om icke i stället andra utvägar bör prövas för att bereda möjligheter för

befolkningen inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla

kraft för skäliga kostnader.

Utskottet hemställde i utlåtandet, att riksdagen bos Kungl. Maj :t måtte

begära utredning bl. a. av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna be­

stämmelserna om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest

för det med dem avsedda syftet, vilken hemställan bifölls av riksdagen

(riksdagens skrivelse nr 312).

Vid 1942 års riksdag väcktes även motioner angående frågan om tryggan­

det av landets kraftförsörjning i framtiden. Med anledning av två likaly­

dande motioner, nämligen av herr V. Andersson m. fl. (1:5) och herr Pet­

tersson i Dahl (II: 13) hemställde riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942

(nr 199) om utredning rörande möjligheterna att genom statens medver­

kan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska

landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Chefen för handelsdeparte­

mentet tillkallade den 23 januari 1943 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 18 december 1942 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning i

sistnämnda hänseende. De sakkunniga antog sedermera benämningen el-

kraftutredningen av år 1943. I direktiven för utredningen framhölls hl. a.,

att det måhända kunde komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa

delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller

utvidgad tillämpning av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare

att tillhandahålla bygdekraft. I

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 10 maj 1947

framlade elkraftutredningen sin uppfattning beträffande det fortsatta ut­

redningsarbetet angående bygdekraftsinstitutet. I skrivelsen åberopades en

av utredningen upprättad promemoria med synpunkter på frågorna om byg-

dekraftsinstitutets betydelse för kraftför sörj ningen och om dess framtida

utformning. I promemorian framhölls, efter erinran om innehållet i 4 kap.

1—4 §§ vattenlagen, att syftet med bygdekraftsinstitutet vore alt tillförsäkra

bygden erforderlig kraft till skäligt pris. Vidare anfördes i promemorian föl­

jande.

De tre första paragraferna, som stadgar skyldighet för kraftverksägare att

tillhandahålla bygdekraft, är ovillkorliga och har kommit i tillämpning ett

flertal gånger. Det har därvid visat sig, att viss tveksamhet råder rörande

lagens innebörd. Särskilt tolkningen av bygdebegreppet och sättet för be­

räkningen av den andel av uttagbar kraftmängd, som skall tillhandahållas

såsom bygdekraft, är frågor, som varit föremål för olika uppfattningar.

Något slutligt utslag i ansökningsmål enligt 4 § om erhållande av bygde­

kraft har veterligen ännu icke avkunnats sedan vattenlagens tillkomst. Bort-

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

17

ser man från en framställning år 1931 till Norrbygdens vattendomstol, som

av särskilda skäl avvisades av vattenrättsdomaren, och en år 1945 till sam­

ma domstol inkommen men sedermera återkallad ansökan om bygdekraft

från Hammarforsens kraftverk samt två nyligen anhängiggjorda mål angå­

ende bygdekraft från Hammarforsens kraftverk resp. Kattstrupeforsens

kraftverk i Indalsälven, vilka ännu ej handlagts av vattendomstolen, har en­

dast förekommit ett enda mål angående ansökan om åtnjutande av bygde­

kraft, nämligen ett mål rörande kraftverket i Trollhättan. Vid handlägg­

ningen av detta mål visade det sig, att tillämpningen av 4 § nödvändiggjorde

mycket omfattande utredningar. När målet pågått i över tio år och man

trots detta ännu icke kunde skönja något slut på utredningsbehovet, förlik­

tes därför parterna och något avgörande i de väsentliga frågorna behövde ej

träffas av domstolen. Även om Trollbättemålet måste betecknas såsom syn­

nerligen komplicerat, kan man av detsamma draga den slutsatsen, att även

i normalfall tillämpning av 4 § i dess nuvarande form kräver många både

vidlyftiga och kostsamma utredningar och fordrar avgörande av vattendom­

stolen i ett flertal svåra principfrågor.

Beträffande bygdekraftsinstitutets betydelse för kraftförsörjningen anför­

des i promemorian:

Ehuru bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutande av bydgekraft va­

rit gällande i snart 30 år har de sålunda ännu icke kommit till någon an­

vändning för att trygga bygdens behov av kraft. Veterligen kan icke heller

något fall påvisas, då kraftverksägare vägrat leverera kraft till bygdekrafts-

berältigade, såvida ej rena distributionssvårigheter lagt hinder i vägen. An­

ledningen till att bygdekraft ej påkallats torde i de flesta fall ha varit, att

bygden omkring kraftverken redan vid kraftverkens tillkomst varit tillfreds­

ställande elektrifierad från andra kraftkällor i trakten eller senare frivilligt

elektrifierats från kraftverken och alt kraft tillhandahållits till ett skäligt

pris. Det bör anmärkas, att bestämmelsen att bygdekraften skall tillhanda­

hållas till ett kraftpris, som motsvarar ägarens självkostnad med tillägg av

två procent å anläggningskapitalet, ej behöver innebära att bygdekraftspriset

blir lägre än eljest vare sig vid kraftkällan eller framme hos bygdekrafts-

avnämarna. Beaktas bör även den dominerande roll, som distributionskost­

naderna normalt spelar för bygdekraftsavnämarna.

En undersökning har visat att omkring 85 % av Sveriges landsbygd redan

är elektrifierad. Det rådande samkörningssystemet, möjligheterna att erhålla

statliga bidrag till elektrifieringskostnaderna, de pågående standardiserings-

strävandena — som kommit till uttryck bl. a. genom ett av elkraftutred­

ningen nyligen framlagt förslag till standardtariffer för detalj distribution

av elektrisk kraft — samt möjligheten till prisreglering genom statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström utgör exempel på omständigheter,

som är ägnade att säkra kraf tförsörj ningen inom bygdekraftsberättigade

orter utan anlitande av bygdelcraftsinstitutet. Någon avsevärd förbättring av

kraftförsörjningen inom dessa orter torde därför icke vara att vinna genom

skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående

skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla bygdekraft.

Slutligen anfördes i promemorian beträffande bygdekraftsinstitutets fram­

lida utformning följande.

Den omständigheten, att bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutan­

de av bygdekraft icke kommit till praktisk användning, behöver ej innebära,

att bygdekraftsinstitutet saknar all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. X r 24

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

ur 1962

ifrågavarande bygder. Genom att det kvarstår såsom nödfallsutväg kan det

i praktiken verka som garanti för att ifrågavarande bygder icke blir förbi­

gångna vid elektrifieringen. För att bygdekraftsinstitutet skall bli ett prak­

tiskt användbart instrument torde dock en väsentlig förenkling av förfaran­

det för att komma i åtnjutande av kraften vara påkallad.

Fråga om erhållande av bygdekraft skall handläggas såsom ansöknings-

mål och det åligger därför i princip sökandena att förskottera och bestrida

kostnaderna för de sakkunnigutredningar, som erfordras för målets bedö­

mande. Sökanden kan möjligen därjämte förpliktas gottgöra kraftverks-

ägaren vissa kostnader, som denne haft i målet. Svårigheter att på förhand

närmare överblicka omfattningen av de utredningar, som kan erfordras, och

bedöma de ekonomiska förpliktelser, som sökanden ikläder sig i och med

en ansökan, kan mången gång ha verkat återhållande, även då det gällt

framställande av fullt berättigade anspråk på bygdekraft.

Vattendomstolen har vid prövning av ansökan enligt 4 kap. 4 § vatten­

lagen att taga ställning till en mängd svårlösta frågor, t. ex. om vem som

är berättigad att uppträda som sökande till bygdekraft, om bygdekrafts-

områdets geografiska gränser, vilkas bestämmande kan vålla särskild svå­

righet då närbelägna strömfall successivt utbygges, om vilka bygdekrafts-

berättigade behov, som föreligger, om storleken av den bygdekraft, som

kraftverksägaren skall vara skyldig tillhandahålla, och av den kraftmängd,

som sökanden äger utfå, om det pris, som avnämaren har alt betala för den

honom tilldelade kraften, och om de villkor i övrigt, på vilka kraften skall

tillhandahållas. Uttalanden till ledning vid prövning av dessa frågor vore

av värde.

I fråga om kraftprisets bestämmande torde enklare normer än nu gällan­

de böra införas. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen skall ersättning

för kraften givas med det belopp, som motsvarar kraftverksägarens själv­

kostnad med tillägg av såsom skälig affärsvinst ansedda två procent å an­

läggningskapitalet. Denna till synes enkla regel torde vara den, som vid

den praktiska tillämpningen av bygdekraftsbestämmelserna visat sig bjuda

de största svårigheterna och nödvändiggöra de mest arbetskrävande utred­

ningarna. Syftet med bygdekraftsinstitutet — att säkra bygdens behov av

kraft — skulle enligt elkraftulredningens förmenande vinnas om man be­

stämde priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på åsärnjan­

de mellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Sedan elkraftutred­

ningen som ovan nämnts förordat vissa standardtariffer för detaljdistri­

bution av elektrisk kraft kan ett enhetligt tariffsystem i en snar framtid

förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen i

landet. I fråga om råkraftpriserna har redan en utpräglad enhetlighet kom­

mit till stånd genom den normgivande betydelse, som vattenfallsstyrelsens

råkrafttaxor erhållit över hela landet. För tillämpning av de i standardtarif­

ferna fixerade avgifterna har förutsatts råkraflabonnemang enligt vatten­

fallsstyrelsens normaltaxor eller därmed jämförliga råkraftkostnader. EI-

kraftutredningens förslag till standardtariffer kan således sägas bygga på

enhetliga principer i fråga om såväl råkrafttaxor som detaljdistributionsta-

riffer. Genom att samma principer lades till grund för prisbestämningen även

i fråga om bygdekraft skulle ett för all landsbygdsdistribution gemensamt

tariffsystem erhållas och samtidigt en avsevärd lättnad vinnas vid bygde-

kraftsbestämmelsernas tillämpning.

Elkraftutredningen vill slutligen peka på det förhållandet att koncession

av Kungl. Maj:t fordras för distributionsanläggning och att frågan om om­

fattningen av distributionsområdet för bygdekraft är beroende på prövning

av två olika myndigheter.

19

Med hänvisning till vad sålunda i promemorian anförts uttalade elkraft-

utredningen, att den funnit, att bygdekraftsinstitutet som sådant, även om

lagbestämmelserna därom i möjligaste mån omarbetades, icke torde leda till

en förbättrad kraftförsörjning i de trakter, där institutet kunde komma till

användning. Ehuru utvecklingen givit vid handen, att landsbygdens behov av

elektrisk kraft hittills tryggats på praktiskt lättare framkomliga vägar än de

av vattenlagen anvisade, kunde bygdekraftsinstitutets existens likväl icke

frånkännas all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt ifrågavarande byg­

der. Elkraftutredningen ville därför icke föreslå institutets slopande. Under

sådana förhållanden kunde en omarbetning av vattenlagens hithörande be­

stämmelser i ändamål att erhålla klarare och enklare regler i ämnet vara

motiverad. Elkraftutredningen framhöll slutligen, att även om kraftförsörj­

ningens framtida ordnande skulle medföra åtgärder av sådan art, att bygde­

kraftsinstitutet bleve obehövligt, genomförandet av dylika åtgärder likväl

måste taga så lång tid i anspråk, att en interimistisk omarbetning av bygde-

kraftsbestämmelserna vore motiverad.

I detta sammanhang torde även få erinras om att bygdekraftsfrågan kom

upp till behandling vid 1947 års riksdag genom en motion av herr Jönsson i

Rossbol m. fl. (11:308). Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i an­

ledning av motionen (nr 37), att det på längre sikt knappast kan tänkas

någon annan verkligt effektiv metod att avhjälpa regleringsbygdernas svå­

righeter än att tillföra dessa nya produktiva krafter i stället för dem, som

förstöres genom vattenregleringarna. Därvid betonades, att bygdekraftsin­

stitutet har sin grund i en dylik åskådning. Utskottet hemställde, att riks­

dagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning bl. a. av frågan om

gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens

skrivelse nr 313).

Slutligen torde böra omnämnas dels en framställning till justitiedeparte­

mentet den 6 juli 1957 av Tärna kommun, dels ock en framställning till

Kungl. Maj:t i maj 1959 av Fjällkommunernas samarbetskommitté, Torne-

dalskommunernas förbund och Norrlands naturvärn. I dessa framställningar

beröres, jämte annat, frågan om bygdekraftsinstitutets framtida utformning.

Vattenlagssakkunnigas förslag

Vattenlagssakkunniga erinrar till en början om att syftet med bygdekrafts­

institutet såsom elkraftutredningen framhållit är att tillförsäkra bygden er­

forderlig kraft till skäligt pris. I anslutning därtill anför de sakkunniga föl­

jande.

I och för sig är det också en naturlig tanke, att bygden omkring ett kraft­

verk icke bör ställas utan möjlighet att vid behov erhålla kraft därifrån på

rimliga villkor. Institutet har det oaktat i praktiken ej fått någon praktisk

tillämpning. Orsakerna härtill är flera. Den omständigheten, att kraftverkets

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

20

Kungl. Maj. ts proposition nr

21

år 1962

ägare ej är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten, tor­

de ha varit av väsentlig betydelse, eftersom distributionskostnaderna är av

den största vikt i detta sammanhang. Elektrifiering av landsbygden har ju

också i stor utsträckning måst ske med det allmännas hjälp. Emellertid tor­

de även det förhållandet, att lagens regler om bygdekraft i flera avseenden

visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning kräva vidlyftiga och tids­

ödande utredningar, ha i sin mån bidragit till att institutet icke kommit till

någon användning.

Enligt de sakkunnigas mening kan bygdekraftsinstitutet ändock icke från-

kännas en viss betydelse. Ehuru bestämmelserna om bygdekraft ej erhållit

praktisk tillämpning, antager de sakkunniga att blotta förefintligheten av in­

stitutet i viss mån medverkat till att de intill kraftkällorna belägna bygderna

fått sin rimliga andel av kraften. Man kan alltså icke bestrida möjligheten

av att institutet genom sin existens i tysthet fyllt en funktion. Intill dess

elektrifieringen av landsbygden blivit i huvudsak fullbordad, torde denna

betydelse enligt de sakkunnigas mening kvarstå, låt vara att den reduceras

allt eftersom elektrifieringen fortskrider. Tillika framhålles, att bygdekrafts­

institutet även efter verkställd elektrifiering kan ha en viss funktion att

fylla såsom garanti för att ström kan erhållas till skäligt pris. Å andra si­

dan torde kraftdistributionen i stort sett numera vara så organiserad att

några farhågor för oskälig prissättning knappast behöver hysas. De sak­

kunniga erinrar i detta sammanhang särskilt om bestämmelserna om prisreg­

lering beträffande elektrisk kraft.

Vid övervägande av frågan har de sakkunniga väl funnit, att de skäl som

uppbär bygdekraftsinstitutet måhända icke längre är så tungt vägande, men

icke ansett sig kunna ifrågasätta institutets avskaffande.

Om bygdekraftsinstitutet anses behöva behållas, torde det enligt de sak­

kunniga vara nödvändigt att göra det mera användbart för att det skall kunna

fullgöra avsedd funktion. Några alltför genomgripande ändringar i gällande

regler bör visserligen knappast komma i fråga, men vissa modifikationer

torde kunna utan större ingrepp giva beaktansvärda fördelar och i sin mån

stärka bygdeintressets ställning i samband med exploateringen av vatten­

kraften.

De sakkunniga har i sitt förslag först upptagit frågan om omfattning­

en av skyldigheten att tillhanda hål la bygdekraft.

Härom anföres:

Som bekant varierar den energimängd, vilken per tidsenhet kan uttagas

vid en anläggning, alltefter vattentillgångens växlingar. Även värdet å den

producerade energien är växlande, beroende på den tid av d3rgnet, resp. vec­

kan och året, under vilken energien produceras. Genom vattenregleringar och

samköming mellan olika kraftverk kan dessa variationer i fråga om effekt

och energivärde till en viss grad utjämnas, men de kvarstår dock, särskilt

vid hög utbyggnadsgrad, i betydande utsträckning. För att tillgodose de be­

hov som angives i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen — d. v. s. den kring­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2't år VJ62

21

liggande bygdens behov av kraft till användning i hantverk, småindustri

eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning — lärer i regel erford­

ras kraft som är att anse såsom högvärdig, s. k. prima kraft. Fråga upp­

kommer då i vilken omfattning bygdeintresset kan påfordra att i den andel,

som skall tillkomma bygden av den årliga kraftmängden, inrymmes sådan

värdefullare kraft. Denna fråga sättes på sin spets först då tillämpning av

bygdekraftsskyldigheten påkallas enligt 4 kap. 4 §. Det är emellertid tydligt,

alt vattendomstolen redan vid bestämmande enligt 4 kap. 1 § av andelens

storlek måste bilda sig en viss uppfattning i saken, eftersom andelens stor­

lek skall anpassas bl. a. efter bygdens kraftbehov. Det är i varje fall nöd­

vändigt, att domstolen och parterna har klart för sig i vad mån det andels-

tal som domstolen fastställer även skall ha avseende å den i varje tidsmo-

ment uttagbara effekten.

I rättstillämpningen har härutinnan hävdats i huvudsak två olika uppfatt­

ningar. Enligt den ena uppfattningen skall andelstalet fastställas med hän­

syn till det för bygdekraftsändamål föreliggande energibehovet utan hänsyn

till i vad mån detta måste täckas med högvärdig eller lågvärdig kraft. Éf-

fektuttagningen får sedan närmare bestämmas i samband med tillämpning

av bygdekraftsskyldigheten enligt 4 kap. 4 §, därvid man med hänsyn till

arten av de behov som föreligger får räkna med att det i huvudsak blir prima

kraft som erfordras för bygdekraftsbehovens täckande. Enligt denna upp­

fattning är således andelstalet icke bestämmande för den effekt som anlägg­

ningens ägare vid varje tillfälle är skyldig att tillhandahålla. Den andra

åsikten innebär, att andelstalet skall bestämmas så, att förhållandet mellan

den för bygdekraftsbehovets tillgodoseende erforderliga effekten och den vid

anläggningen uttagbara effekten icke i något ögonblick blir större än det

fastställda andelstalet.

Varken lagtexten eller förarbetena giver säker ledning för ett ståndpunkts-

tagande i frågan. Det i 4 kap. 1 § första stycket förekommande uttrycket år­

lig »kraftmängd» kan rent språkligt knappast tolkas annat än såsom likty­

digt med årlig energimängd. I motiven till det 4 kap. 1 § motsvarande stad­

gandet i 11)17 års sakkunnigförslag (1 kap. 14 §) användes emellertid —

ehuru förslagets lagtext i likhet med den gällande lydelsen av 4 kap. 1 §

talar om kraftmängd — uttrycket »kraftbelopp», vilket kan tyda på att de

sakkunniga även haft den i anläggningen vid varierande vattentillgång ut­

tagbara effekten i tankarna. När det i 4 kap. 1 § andra stycket talas om

»det behov av kraft, som inom bygden redan föreligger», måste avses såväl

energibehov som effektbehov.

I rättstillämpningen har den berörda frågan prövats bl. a. i samband med

handläggningen av vissa på talan av advokatfiskalsämbetet anhängiggjorda

mål angående bestämmande av procenten för den bygdekraft, som skulle

tillhandahållas från kungsådrans vattenkraft i äldre anläggningar (se N.J.A.

1940 s. 245 och 255). Vattenöverdomstolen, vars motivering fastställdes av

Kungl. Maj :t, gjorde därvid i fråga om grunderna för bestämmande av

storleken av den andel som skulle tillhandahållas såsom bygdekraft ett prin­

ciputtalande av innehåll, att andelen, som icke finge anses vara direkt be­

stämmande för storleken av den effekt anläggningens ägare vid varje till­

fälle’ kunde vara skyldig tillhandahålla för bygdekraftsändamål, borde fast­

ställas under bl. a. den förutsättningen att de bygdekraftsberättigade icke

skäligen kunde göra anspråk på att såsom bygdekraft erhålla enbart prima

kraft. Innebörden av detta uttalande synes ej fullt klar. Man torde emeller­

tid av de ifrågavarande rättsfallen kunna utläsa, att det av domstolen fast­

22

Kungl. Rlaj:ts proposition nr

24

år 1962

ställda andelstalet endast ger besked om den energimängd, som skall reserve­

ras för bygdekraftsändamål, medan anläggningens ägare i viss mån lämnas

i ovisshet om vilken effektuttagning lian har att räkna med. Härvidlag får

domstolen, då fråga uppkommer om tillhandahållande av bygdekraft, efter

vad som kan finnas skäligt jämka mellan de berörda intressena i den mån

marginal härför finnes.

Skyldigheten att såsom bygdekraft tillhandahålla viss andel av den uttag­

bara energimängden kan emellertid med hänsyn till vad nu anförts — efter­

som de behov som skall tillgodoses genom bygdekraft till allra största delen

kan tillgodoses endast med prima kraft — komma att innebära att anlägg­

ningens ägare blir ålagd att av den vid anläggningen uttagbara prima kraf­

ten tillhandahålla en effektandel, som kan vara flera gånger större än den

av vattendomstolen fastställda energiandelen. Enligt ett vid prövningen av

ett av de ovan nämnda rättsfallen anfört exempel kan mot en energiandel

av 1,25 procent svara en effektandel av den vid lågvatten uttagbara effekten

av omkring 9 procent. I ett extremt fall med bygdekraftens energiandel fast­

ställd till maximum 10 procent och något andra förutsättningar i övrigt

än i det anförda exemplet antagits skulle effektandelen vid lågvatten kunna

stiga till praktiskt taget 100 procent. Detta är ett resultat, som måhända ej

har förutsetts av lagstiftaren. Fråga är emellertid om icke en lagstadgad

begränsning även i avseende å effekten skulle göra institutet ännu krång­

ligare än förut. Den ståndpunkt som praxis torde ha intagit — med åtmins­

tone huvudsaklig anslutning till den förstnämnda av de ovan omförmälda

båda åsikterna — innebär, att anläggningens ägare har möjlighet att med

ledning av det fastställda andelstalet bilda sig en någorlunda säker uppfatt­

ning om vad han har att rätta sig efter. Eftersom han äger kännedom om de

ändamål, för vilka bygdekraften är avsedd, och vet att energien måste leve­

reras i huvudsak såsom prima kraft, kan han ungefärligen beräkna den

största effekt som kommer att uttagas såsom bygdekraft och inrätta sig där­

efter. I praktiken torde ej behöva befaras, att den för bygdekraftsbehovets

tillgodoseende ianspråktagna delen av lågvatteneffekten skall bli oskäligt

hög. Det har visat sig att bygdens kraftbehov i regel icke är större än alt

det kan täckas med en mycket ringa del av den vid vederbörande anläggning

ultagbara energimängden. Endast i undantagsfall har vattendomstolen fast­

ställt bygdekraftsandelen till det stadgade maximum 10 procent. I regel un­

derstiger andelen 5 procent, och understundom uppgår den icke ens till en

procent. (I de fall, då andelen fastställts till maximum eller i närheten där­

av, torde vederbörande vattendomstol som regel ha följt »effektmetoden» och

sålunda utgått från den senare av de ovan angivna båda åsikterna.) Under

sådana förhållanden kan frågan knappast anses ha någon större aktualitet.

Det synes ej heller erforderligt eller lämpligt att vattendomstolen redan i

samband med andelens bestämmande meddelar närmare föreskrifter om ef­

fektuttagning m. m. Att gå alltför mycket i detalj på ett tidigt stadium kan

icke gärna komma i fråga. I

I detta sammanhang framhåller de sakkunniga, att när under löpande

tjuguårsperiod uppkommer en ökning i den vid anläggningen uttagbara

kraftmängden — genom ytterligare utbyggnad av strömfallet, vatlenregle-

ring eller installerande av nytt maskineri — denna ökning skall komma

även de till bygdekraft berättigade till godo. Detta synes framgå av avfatt­

ningen av bygdekraftsbestämmelserna och har även uttryckligen framhål­

lits i motiven till desamma.

23

Även ett annat särskilt spörsmål beröres i detta sammanhang av de sak­

kunniga, nämligen frågan om betydelsen för bygdekraftsskyldighetens om­

fattning av att kraftbehovet i bygden i större eller mindre grad blir tillgo­

dosett på frivillighetens väg. Härom anför de sakkunniga:

Bvgdekraftsskyldigheten avser att tillgodose kringliggande bygds behov

av kraft för vissa ändamål. I den mån detta behov blir tillgodosett på fri­

villighetens väg skulle sålunda skyldigheten att leverera bygdekraft icke be­

höva tagas i anspråk. Det måste emellertid beaktas, att bygdekraftsinstitutet

har till syfte ej blott att medverka till en tillfredsställande elektrifiering av

bygden utan även att utgöra garanti för att bygden bibehålies vid möjlig­

heten att fylla sitt kraftbehov. I den mån bygdens kraftbehov kan med full

säkerhet antagas bliva till skäligt pris fyllt medelst kraft från mindre kraft­

verk inom området, vilka beräknas komma att avsätta sin kraft därstädes

för bygdeändamål, lärer det icke vara erforderligt att ålägga skyldighet att

tillhandahålla bygdekraft. Däremot torde icke samma hänsyn kunna tagas

till kraft, som frivilligt levereras från den kraftanläggning, varom fråga är.

Bygdekraftsandelen bör bestämmas med sådan marginal, att bygden kan

räkna med att erforderlig kraft även i framtiden skall komma bygden till

godo. Motsvarande gäller i fråga om kraft, som frivilligt levereras från nå­

gon annan mera avlägset belägen större kraftstation. Det är ju icke helt ute­

slutet, att dennas ägare, i den mån icke skyldighet att leverera bygdekraft

till ifrågavarande område föreligger även för honom, kan komma att finna

det mera lönande att använda kraften på ändrat sätt.

Beträffande frågan om bestämningen av bygdebegreppet,

såvitt angår bygdekraftsinstitutet, framhåller de sakkunniga följande syn­

punkter i anslutning till förarbetena till vattenlagen.

Det är givetvis en vansklig uppgift att på ett något så när oförtydbart sätt

definiera ett så allmänt begrepp som här är i fråga. Det ligger emellertid

nära till hands att då det gäller att vid tillämpning av gällande lag fastställa

innebörden av bygdebegreppet i den mening, vari det användes i 4 kap. 1 §,

söka ledning av de grundsatser, som varit vägledande vid tillskapandet av

bygdekraftsinstitutet. Dessa grundsatser har med återgivande av vissa ut­

talanden ur vattenlagens förarbeten berörts i det föregående. Det ovan cite­

rade uttalandet i det avsnitt av 1917 års sakkunnigbetänkande, som legat

till grund för vattenlagens bestämmelser om bygdekraft, torde kunna giva

anledning till en ganska restriktiv tolkning av bygdebegreppet.1 Enligt denna

tolkning skulle med bygden kring ett strömfall avses det — uppenbarligen

ganska begränsade — område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig

strömfallets vattenkraft för sågverks- och kvarndrift eller annan småin­

dustri. Uttalanden i övrigt i samband med tillkomsten av vattenlagen —

särskilt av departementschefen i den inledande allmänna motiveringen till

det inom departementet omarbetade förslaget — kan emellertid anses giva

belägg för att bygdekraftsinstitutet tillkommit på grundval av övervägan­

den med mera allmän syftning. Denna tendens hos det omarbetade förslaget

kom till uttryck särskilt däri att maximum för bygdekraftsandelens storlek

fastställdes till en tiondel, medan 1917 års sakkunniga stannat vid en tju-

gondel. Det har ansetts vara ett allmänt intresse av stor betydelse att lands­

bygdens befolkning erhåller tillgång till elektrisk kraft för belysning, hant­

verk och småindustri, och avsikten har varit att bygdekraftsinstitutet —

såsom en kompensation för de förmåner som enligt vattenlagen tillerkänts

1 Se i det föregående s. 3 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år i962

24

Kiingl. Maj. ts proposition nr

24

år 1962

kraftintresset — i sin mån skulle medverka till främjande av detta syfte.

Det torde ej vara riktigt att vid bygdeområdets bestämmande tillmäta av­

görande betydelse åt frågan, huruvida befolkningen i äldre tid tillgodogjort

sig vattenkraften i strömfallet. Av vattendomstolarnas beslut rörande stor­

leken av bygdekraftsandelen enligt 4 kap. 1 § vattenlagen kan också utläsas,

att man i allt fall på senare tid givit begreppet bygdekraft en vidare tolkning

än som angivits i 1917 års sakkunnigbetänkande.

Enligt de sakkunnigas mening är det svårt att giva bvgdebegreppet en av-

gränsning som lämnar mer än huvudsaklig ledning för bygdeområdets be­

stämmande i det särskilda fallet. Man torde vara nödsakad att i varje sär­

skilt fall undersöka vilken räjong som naturligen kan anses räkna strömfal­

let såsom sin kraftkälla. Därvid kan helt säkert icke — såsom blivit ifråga­

satt närmast beträffande användningen av regleringsavgifterna — krävas att

bygdeområdet skall ligga inom nederbördsområdet. Ej heller bör bygdebe-

greppet mer eller mindre direkt anknytas till skadeverkningarna av före­

taget, ehuru dessa givetvis i viss mån bör tagas i beaktande. De sakkunniga

anser å andra sidan icke, att bygdebegreppet har en så vidsträckt omfattning,

att områden som för sin elektrifiering kräver högspänningsledningar med

stor kapacitet kan inbegripas i bygdeområdet. Man bör alltså bortse från

fjärröverföring i modern mening. Med ledningar på upp till 10 kilovolt kan

man i allmänhet behärska områden på 20—30 km avstånd från kraftkällan.

Denna gräns anser de sakkunniga åtminstone ej vara för vid. Man kan dock

icke anses berättigad att stanna därvid. Vid bestämmande av bygdeområdet

är det enligt de sakkunniga även av vikt att tillse, att det kommer att inne­

fatta ett ur olika synpunkter rationellt och ändamålsenligt distributionsom­

råde. Det åligger ej kraftverkets ägare att bygga och underhålla ledningar

för kraftens överföring till konsumenten. En förutsättning för att bygde-

kraften över huvud taget skall kunna utnyttjas anser de sakkunniga därför

vara, att antingen leverans kan ske över befintligt distributionsnät eller ock

möjlighet finnes att anordna ledningar för kraftens överföring.

De sakkunniga har övervägt om möjlighet finnes att i lagtexten närmare

än som nu är fallet precisera innebörden av bygdebegreppet. Med hänsyn till

de ganska svårbestämda faktorer som bör vara avgörande vid bestämmande

av bygdebegreppet har de sakkunniga dock ej funnit detta möjligt. I anslut­

ning härtill anför de sakkunniga:

En utväg att skapa något större klarhet vore att genom ändring i 4 kap.

1 g vattenlagen bereda möjlighet för vattendomstolen att i samband med

bestämmande av bygdekraftsandelens storlek fatta bindande beslut i fråga

om bygdekraftsområdets omfattning, åtminstone i huvudsakliga drag; en-

hgt nu gällande rätt äger vattendomstolen ej en dylik befogenhet (jfr NJA

i ^j i'

Med en sålunda ändrad processuell ordning skulle den som öns­

kade komma i åtnjutande av bygdekraft från en anläggning ej behöva sväva

1 ovisshet, huruvida han över huvud taget tillhörde den krets som vore be­

rättigad till bygdekraft.

Emellertid kan det ej bestridas, att även olägenheter är förenade med en

sådan ordning. De redan förut ofta mycket vidlyftiga och tyngande kraft-

verksmålen skulle bliva ytterligare belastade med utredningsmaterial. Vis­

Kungl. Maj:is proposition nr

2i

år 1962

25

serligen skulle ett bestämmande av bygdeområdet i sammanhang med kraft-

verksmålets avgörande sannolikt kräva mindre omgång än om frågan skulle

behöva tagas upp till prövning vid varje tillfälle då talan väckes om tillämp­

ning av bygdekraftskyldigheten enligt 4 kap. 4 §. Med hänsyn till att behovet

av bygdekraftsinstitutets användning i fortsättningen liksom hittills kan an­

tagas bliva mindre framträdande kan dock denna synpunkt ej tillmätas av­

görande betydelse. Tanken på en ändrad processuell ordning i detta hänse­

ende synes därför böra avvisas. Det kan framhållas att en möjlighet att i viss

mån tillgodose syftet med den ifrågasatta anordningen redan föreligger ge­

nom bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångsbalken.'Öm nå­

gon väcker talan om rätt att utbekomma bygdekraft och tvist råder, huru­

vida sökanden tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde, torde —

om det kan väntas att målet i övrigt kommer att bliva av vidlyftig och kom­

plicerad beskaffenhet — utredningen i målet till en början kunna i huvud­

sak begränsas till att avse denna fråga och, enligt nyssberörda stadgande el­

ler i allt fall grunderna för detsamma, särskild dom meddelas med besked,

huruvida sökanden med hänsyn till bygdeområdets utsträckning är berät­

tigad att komma i åtnjutande av bygdekraft. Härigenom undvikes att par­

terna i onödan nedlägger kostnader och arbete på utredningar om den när­

mare omfattningen av och villkoren för kraftleveransen.

Vad härefter angår frågan om tillä m p n i n g en av s k y 1 d i g h e-

heten att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 4 § vat­

tenlagen erinrar de sakkunniga till en början om sitt förut återgivna uttalan­

de, att bygdekraftsinstitutet har en viss funktion att fylla såsom garanti för

att redan tillgänglig frivillig leverans av kraft icke kommer att undandragas

bygden. Enligt andra punkten av 4 kap. 4 § i nuvarande lydelse är anlägg­

ningens ägare, där ej annorlunda överenskommes, icke pliktig att tillhanda­

hålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgivits ho­

nom. De sakkunniga förordar att denna bestämmelse modifieras så, att le-

veransskyldigheten kan tråda i kraft tidigare, om eljest särskilda omstän­

digheter föreligger. Ett särskilt skäl till avvikelse från tvåårsfristen bör en­

ligt de sakkunnigas mening anses föreligga framför allt i fall, då syftet med

ansökningen är att häva ett avbrott i leveransen av kraft till den ort eller

fastighet, varom fråga är. Hänsynen till sökandens intresse torde då påkalla

att tiden sättes åtskilligt kortare, vilket i regel icke torde medföra någon

större olägenhet för anläggningens ägare.

I detta sammanhang anför de sakkunniga vidare:

Det kan tänkas, att anläggningens ägare gentemot en ansökan om utfåen­

de av bygdekraft invänder att från anläggningen redan på grund av frivilliga

avtal (ev. även på grund av föreskrifter i dom eller avtal om leverans av er-

sattnmgskraft för vid anläggningen tillgodogjord vattenkraft) levereras kraft

till bygdeområdet for de ändamål, som avses med bygdekraften, i en omfatt-

ning som motsvarar den av vattendomstolen fastställda bygdekraftsandelen.

EU dybkt tillgodoseende från kraftverksägarens sida av bvgdeområdets

kraftbehov maste givetvis i viss utsträckning räknas honom 'till godo. Så-

soin förut påpekats är det bl. a. just det förhållandet, att bygdens kraftbehov

tillgodosetts pa fnvillighetens väg, som medverkat till att'förfarandet enligt

4 kap. 4 § ej kommit att bliva tillämpat. Å andra sidan lärer det emellertid

icke lata sig göra alt hell överlåta åt anläggningens ägare att bestämma på

2G

vad sätt detta behov skall fyllas. En viss prövningsrätt härutinnan måste för­

behållas vattendomstolen på samma sätt som om det fall skulle inträffa, att

flera konkurrerande ansökningar om bygdekraft föreligger, vilka ej kan alla

tillgodoses inom ramen för den fastställda bygdekraftsandelen. Det kan i

detta sammanhang erinras om det förut återgivna uttalandet i motiven, att

frågan om den för bygdekraftsändamål tillgängliga kraftens fördelning mel­

lan" olika avnämare helst bör bringas till lösning i ett sammanhang. Om det

skulle befinnas att det behov som åberopas till stöd för ansökningen är vä­

sentligt angelägnare med hänsyn till bygdens intresse än de behov som till-

godosetts genom frivilliga kraftavtal, bör ansökningen kunna bifallas, även

om därigenom kommer att levereras kraft till bygden utöver den av vatten­

domstolen fastställda andelen. Med den utformning som bygdekraftsinstitu-

tet erhållit torde en sådan ordning stå i överensstämmelse med gällande rätt.

Det är emellertid tydligt att en domstol endast vid mera ovanliga förhållan­

den kan tänkas behöva försätta en kraftverksägare, som genom frivilliga av­

tal lojalt sökt tillgodose bygdens kraftbehov, i en dylik situation, som ju för

honom kan medföra kännbara olägenheter.

De sakkunniga behandlar även den situation som uppstår, då två eller

flera strömfall är belägna tätt intill varandra. Om detta spörsmål anför de

sakkunniga:

Här torde det vara riktigast att såsom utgångspunkt göra klart för sig vil­

ket bygdekraftsområde, som skulle tillkomma vart och ett av strömfallen,

därest de övriga strömfallen ej funnits. Därvid uppkommer ett större eller

mindre område, som i bygdekraftslränseende blir gemensamt för de olika

strömfallen. När strömfallet A utbygges, kan man icke begränsa dess bygde­

kraftsområde, därför att strömfallet B beräknas framdeles komma att bliva

utbyggt. När B sedermera blir utbyggt, bör det å andra sidan icke gå fritt

från skyldighet att leverera bygdekraft, därför att ägaren av A tidigare ålagts

att tillhandahålla bygden kraft. Hur fördelningen av skyldigheten de olika

kraftverken emellan skall ske, kan emellertid bliva en komplicerad fråga.

Om någon innan B blivit utbyggt redan tagit A:s skyldighet att tillhanda­

hålla bygdekraft i anspråk, kan det föreligga svårigheter att överflytta den­

na skyldighet på B. Något formellt hinder därför torde ej behöva möta, ef­

tersom ett förordnande enligt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft lärer

kunna omprövas vid utgången av den enligt 4 kap. 1 § löpande tjuguårspe-

rioden, varjämte vattendomstolen torde kunna i samband med förordnandet

jämlikt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft från A — om B beräknas snart

bliva utbyggt — göra förbehåll, som medger ändring även under löpande

tjuguårsperiod. Däremot kan en ändring vålla praktiska svårigheter, då över-

föringsledningarna redan ordnats för distribution från A. Den enda fram­

komliga vägen att, om det befinnes påkallat med hänsyn till områdets belä­

genhet och omständigheterna i övrigt, överflytta skyldigheten på B torde

vara att själva distributionen av kraften fortfarande sker från A och att A

från B erhåller ersättning i form av kraftöverföring, eller med andra ord att

kraften levereras från B genom A:s förmedling. Med det nu allmänt tilläm­

pade S5^stemet med samköming mellan större kraftverk skulle en sådan an­

ordning kunna genomföras utan nämnvärd omgång och kostnad. Med hän­

syn till att skyldighet att tillhandahålla området bygdekraft i och för sig

kan anses föreligga för såväl A som B och då enligt tredje punkten i 4 kap.

4 § första stycket kraften må, där det lämpligen kan ske, uttagas å ägaren

tillhörig ledning, torde vattendomstolen äga befogenhet att mot B meddela

föreskrifter om sådan överföring, därest frivillig överenskommelse därom

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

27

ej kan träffas. Motsvarande situation kan inträda i fall, då båda strömfallen

är utbyggda, när ansökan om rätt att komma i åtnjutande av bygdekraft in­

kommer. Är förhållandena sådana, att leveransskyldighet bör åläggas B men

distributionsnätet redan är anordnat för leverans från A, kan den nyss be­

skrivna anordningen vidtagas från början. Till förebyggande av tvekan om

vattendomstolens befogenhet att meddela föreskrifter i förevarande hänse­

ende torde ett stadgande härom böra meddelas genom tillägg till 4 kap. 4 §.

I fortsättningen framhåller de sakkunniga, att det skulle kunna ifrågasät­

tas att bereda möjlighet till genomförande av en liknande ordning även då

kraftverkens bygdekraftsområden ej täcker varandra. Vid bestämmande av

by gdekr af ts området bör enligt de sakkunniga hänsyn tagas bl. a. till distri­

butionsmöjligheterna. Även om vederbörlig hänsyn tages härtill kan det

dock i något fall inträffa, att ett område är så beläget att det lämpligen bör

eller helt enkelt måste taga sin kraft från strömfallet A, ehuru det ligger

inom vad som anses såsom strömfallet B:s bygdekraftsområde. Om möjlig­

heter förelåge att i dylika fall ordna leveransen på sätt ovan skisserats, skul­

le, anför de sakkunniga, detta sannolikt bidraga till att göra bygdekrafts-

institutet mera effektivt. De sakkunniga anser sig dock ej kunna bortse från

att man vid tillskapandet av bygdekraftsinstitutet avstått från att reglera

frågan om kraftens överföring till konsumenten. Ombesörjandet härav skulle

principiellt ankomma på konsumenten, blott med det undantag att kraften,

där det lämpligen kunde ske, kunde tillhandahållas å ägaren tillhörig led­

ning. Ett frångående av den angivna principen skulle innebära en ej oväsent­

lig rubbning av institutets karaktär. De sakkunniga anser därför, att en lag­

stiftning av den antydda arten ej bör övervägas, ehuru den obestridligen

skulle kunna giva bygdekraftsinstitutet något ökad användbarhet och för­

enkla dess tillämpning.

De sakkunniga anmärker vidare i detta sammanhang, att rätt att komma

i åtnjutande av bygdekraft naturligtvis i främsta rummet tillkommer ägare

av fastigheter inom bygdeområdet. Med hänsyn till att tvekan yppats, huru­

vida elektrisk distributionsförening eller distributionsaktiebolag kan göra

anspråk på bygdekraft för sina delägares eller kunders räkning, framhåller

de sakkunniga, att hinder häremot icke synes föreligga, om erforderliga ga­

rantier skapas för att kraften verkligen kommer de avsedda bygdeändamå-

len till godo. Även kommun, såväl stads- som landskommun, bör kunna

uppträda såsom sökande till erhållande av bygdekraft. I

I fråga om ersättningen för den kraft, som levereras i fall då bygde-

kraftsskyldigheten tages i anspråk, anför de sakkunniga — efter erinran

om bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket — följande.

Gentemot den berörda bestämmelsen bär anmärkts, att den vid den praktiska

tillämpningen nödvändiggör alltför vidlyftiga utredningar och att den för

övrigt med hänsyn till nuvarande prisförhållanden i fråga om den elektriska

strömmen icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoser det med bestämmel­

sen avsedda syftet. Elkraftutredningen har framhållit alt syftet med bygde-

krattsinstitutet — att säkra bygdens behov av kraft — skulle kunna vinnas,

28

Kungl. Ma j:Is proposition nr

24

år 1962

om man bestämde priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på

åsämjande emellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hö­

rande av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. I samband här­

med har elkraftutredningen anmärkt att i fråga om råkraftpriserna redan

nu en utpräglad enhetlighet kommit till stånd genom den normgivande be­

tydelse, som vattenfallsstyrelsens råkrafttaxor erhållit över hela landet, och

all ett på grundval härav uppbyggt enhetligt tariffsystem i en snar framtid

kan förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen.

De sakkunniga anser för sin del att det skulle vara ändamålsenligt att gå

ett steg längre än elkraftutredningen föreslagit och låta kraftpriset helt be­

stämmas efter de grunder som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk

kraft. Härigenom kan vattendomstolen frikopplas från befattning med den­

na del av frågan, varigenom utan äventyrande av bygdekraftsinstitutets syf­

te skulle vinnas en högst avsevärd förenkling vid vattendomstolens behand­

ling av ärendet. Huvudregeln skulle alltså bliva den att det överlämnas till

parterna att enligt gängse grunder träffa frivillig överenskommelse om pri­

set.

Som förut antytts finnes möjlighet att göra kraftpriset till föremål för

prisreglering.------------

ÄAren i fråga om kraft som tillhandahålles såsom bygdekraft torde kunna

föreskrivas att prisreglering i enahanda ordning må komma till stånd, där­

est parterna icke kan överenskomma om priset. Såsom elkraftutredningen

i annat sammanhang framhållit (se SOU 1947: 4 s. 29) kan det förutsättas,

att prisregleringsnämnden vid sina beslut i prisregleringsfrågor kommer att

föreskriva införande av de blivande standardtarifferna. Emellertid är från

den i 1902 års lag föreskrivna prisregleringen undantagna statens taxor

ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för leverans av elek­

trisk ström inom kommunen.1 Beträffande sådana taxor lärer med hänsyn

till den taxepolitik som från det allmännas sida tillämpas kunna antagas att

de uppfyller de fordringar som kan ställas i fråga om skälighet i prissätt­

ningen. Det kan därför icke medföra någon olägenhet att då bygdekraft skall

tillhandahållas från statligt eller kommunalt kraftverk låta dessa taxor —

i brist på annat åsämjande om priset — direkt läggas till grund för prissätt­

ningen.

De sakkunniga erinrar vidare om att kraftpriset vid frivillig leverans kan

bestämmas även av vissa andra faktorer. Så är exempelvis företag, som er­

håller lån från statens vattenkraftsfonder eller som innehar lån, för vilka

kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd tecknat borgen, skyldiga att under­

kasta sig vederbörande myndigheters föreskrifter beträffande anläggning­

ars skötsel i olika avseenden.2 Dylika föreskrifter kan, framhåller de sak­

kunniga, innefatta bestämmelser även beträffande prissättningen å den från

anläggningen levererade strömmen. Någon särskild hänsyn till dessa för­

hållanden synes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke påkallad vid

avfattningen av lagtexten.

De sakkunniga har i sin promemoria jämväl upptagit frågan om kost­

naderna för ansök ningsförfarande enligt 4 kap. 4 g.

Härom anföres i promemorian:

Enligt 11 kap. 65 § åligger det i ansökningsmål i princip sökanden att

svara för såväl egna som motpartens kostnader. Vissa av de i 11 kap. 17 g A

1 1902 års lag är numera ändrad härutinnan, jfr s. 10.

2 Jfr SFS 1919: 787.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

29

upptagna, såsom ansökningsmål redovisade typerna av mål är emellertid av

den art, att de på sätt och vis kan anses såsom en fortsättning av ett tidi­

gare avgjort ansökningsmål. Så är fallet bl. a. med vissa mål angående till-

lämpning av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis understundom

frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna lösts på sådant sätt, att

parterna fått vidkännas envar sina kostnader (jfr förut åberopade rättsfall

N. J. A. 1940 s. 245 och 255). Ett sådant förfaringssätt kan ej sägas ha direkt

stöd av ordalydelsen ill kap. 65 § men torde kunna försvaras med hänsyn

till det nära sambandet med det ursprungliga ansökningsmålet. Då konse­

kvenserna av en ändring av lagens avfattning på denna punkt är ganska

vittutseende, vill de sakkunniga inskränka sig till att hänvisa till det för­

faringssätt som tillämpats på grundval av gällande rätt. Det kan framhål­

las, att med den förenkling av bygdekraftsinstitutet som här förordats kost­

naderna för förfarandet torde högst väsentligt kunna nedbringas.

Med anledning av elkraftutredningens påpekande av det förhållandet, att

koncession av Kungl. Maj :t fordras för distributionsanläggning och att frå­

gan om omfattningen av distributionsområdet för bygdekraft vore beroende

på prövning av två olika myndigheter, uttalar de sakkunniga, att det torde

få förutsättas, att erforderligt samråd mellan vederbörande myndigheter

härutinnan äger rum. Något särskilt stadgande härom — efter mönster av

vad som föreskrivits beträffande tillhandahållande av ersättningskraft en­

ligt vattenlagen, se 11 kap. 41 § vattenlagen — har ej synts de sakkunniga

erforderligt.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena anser de sakkun­

niga, att de föreslagna ändrade bestämmelserna angående bygdekraft utan

olägenhet kan göras tillämpliga även på anläggningar, till vilka tillstånd

meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. Därest före ikraftträdandet

förordnande meddelats om tillhandahållande av kraft enligt 4 kap. 4 §, bör

emellertid de i förordnandet på grundval av äldre lag stadgade villkoren

gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet att tillhanda­

hålla kraft åt bygden föreligger. Först vid utgången av denna period bör be­

träffande den kraftleverans som förordnandet avser nya lagen enligt de

sakkunniga bli tillämplig, i den mån omprövning påkallas.

Ledamoten av de sakkunniga herr Skoglund har i ett vid de sakkunnigas

promemoria fogat särskilt yttrande uttalat, att det med hänsyn till för­

hållandena i landet i dess helhet knappast syntes erforderligt att giva byg­

dekraftsinstitutet en mera vidsträckt räckvidd än det erhållit i det av de

sakkunniga framlagda förslaget. Herr Skoglund förutsatte dock på an­

förda skäl därvid, att förslaget icke skulle utgöra hinder för en blivande

allsidig utredning av de norrländska kraftförsörjningsfrågorna.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas förslag

I remissyttrandena över vattenlagssakkunnigas förslag uttalas en tämligen

enhällig anslutning till den principiella ståndpunkt till bygdekraftsinstitutet

som de sakkunniga intagit. Det vitsordas i allmänhet att institutet, ehuru

30

det ej kommit till praktisk användning, ändock fyllt och alltjämt fyller en

viss funktion ävensom att förenklingar av de bestämmelser som rör bygde-

kraften är påkallade.

En avvikande ståndpunkt deklareras emellertid särskilt av länsstyrelser­

na i Västernorrlands och Västerbottens län, som avstyrker de sakkunnigas

förslag under framhållande, att frågan om bygdens tillgodoseende med elek­

trisk kraft bör prövas ur betydligt vidare synpunkter än de sakkunniga

lagt på densamma. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol fram­

håller, att frågan om bvgdekraflen nära sammanhänger med frågan om av­

sättande av tillräckliga kraftmängder för aktuella och framtida behov inom

de övre norrländska länen.

Svenska vattenkraftföreningen ifrågasätter i sitt yttrande om något bä­

rande skäl numera finnes för bygdekraftsinstitutets bibehållande.

I vad angår de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag och först frå­

gan om omfattningen av skyldigheten att tillhandahål­

la bygdekraft anser vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbyg­

dens vattendomstolar, att det för undanröjande av den oklarhet som vid­

låder den nu gällande regeln för bygdekraftsandelens bestämmande vore av

synnerlig vikt att genom lagstiftning klara och otvetydiga bestämmelser

meddelades i detta hänseende. Även Svenska vattenkraftföreningen anser

att det hade varit önskvärt om närmare bestämmelser till förtydligande av

begreppet »årlig kraftmängd» kunnat meddelas. Länsstyrelsen i Jämtlands

län uttalar att det i vissa fall måhända kan vara lämpligt att bestämma

bygdekraftsandelen i förhållande till den ekvivalenta prima kraft, som kan

uttagas vid kraftverket. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol

ifrågasätter riktigheten av de sakkunnigas uttalande att det icke vore er­

forderligt att ålägga skyldighet att tillhandahålla bygdekraft i den mån

bygdens behov kunde med full säkerhet antagas bli till skäligt pris fyllt

medelst kraft från mindre kraftverk inom området. Man har ju enligt vat-

tenrättsdomarens mening ingen garanti för att ej de mindre kraftverken

lägges ned, och lägges de icke ned betyder ju den latenta skyldigheten att

vid behov tillhandahålla bygdekraft icke något för ägaren av det större

kraftverket. Kammarkollegiet ger uttryck åt samma uppfattning.

En utvidgning av bygdekraftsskyldigheten till att avse andra ändamål än

de nu i 4 kap. 1 § vattenlagen stadgade förordas, förutom av länsstyrelsen

i Västernorrlands län, av länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län.

Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att till följd av att större industri ute­

slutits har de bygdeintressen, som skulle kunna mobiliseras för ett anspråk

på bygdekraft, merendels blivit alltför svaga. Oftast utgöres intressenterna

av bondebefolkning med så obetydliga aktuella behov av elektrisk kraft, att

det icke kunnat komma i fråga att för deras tillgodoseende inlåta sig

på den invecklade och i fråga om utgången alltid ovissa proceduren att an­

lita bygdekraftsinstitutet. Den nu gällande restriktionen beträffande använd­

ningen av bygdekraften bör därför enligt samma länsstyrelse upphävas, var­

Kungl. Maj.is proposition nr

24

år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

31

vid det dock kan vara lämpligt att de i vattenlagen nu särskilt nämnda

intressena blir i förhållande till den större industrien tillförsäkrade för­

månsrätt till bygdekraften.

Frågan om bestämningen av bygdebegreppet behandlas i

flera yttranden. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol uttalar,

att frågan om bygdebegreppet bör göras till föremål för förnyade övervägan­

den med särskild hänsyn till förhållandet mellan kraftverken och sjöregle­

ringarna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man i Norrland måste taga hän­

syn till att bygdebegreppet har annan innebörd och att bygden måste givas

större omfattning än i södra delarna av landet. Enligt länsstyrelsens mening

bör — under förutsättning att det nuvarande bygdebegreppet i princip bibe­

hålies oförändrat -— med kringliggande bygd i förevarande sammanhang

förstås det område, som har sin primära naturliga kraftkälla i det ifråga­

varande kraftverket och som därifrån kan förses med kraft genom ledningar

åtminstone — om hänsyn tages till nuvarande förhållanden — upp till 20

kilovolt. I anslutning härtill framhåller länsstyrelsen att bygdelinjer i Norr­

land ofta hygges med 20 kilovolts ledningar och med betydligt större av­

stånd från kraftkällan till bygden än 20—30 kilometer.

En väsentlig utvidgning av bygdebegreppet, såvitt angår Norrland, för­

ordas därjämte av länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län.

Vattenöverdomstolen föreslår att i varje särskilt fall bygdeområdets om­

fattning bestämmes i samband med fastställandet av skyldigheten att till­

handahålla bygdekraft. För en kraftbehövande bör det — bl. a. med hänsyn

till rättegångskostnaderna -— redan innan ansökan om utfående av kraft

ingives vara klart, huruvida han överhuvud är berättigad till bygdekraft.

Kammarkollegiet framför samma yrkande och tillägger att möjlighet bör

stå öppen för vattendomstolen att vid det tillfälle, då bygdekraft begäres,

kunna —- om särskilda omständigheter föranleder därtill, exempelvis det

sätt varpå distributionsnätet utbyggts — giva bygdeområdet en något vi­

dare omfattning. Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län lik­

som Riksförbundet Landsbygdens folk anser bestämmandet av bygdeområ­

det böra ske i samband med kraftverksmålet.

Beträffande tillämpning av skyldigheten att tillhanda­

hålla bygdekraft ifrågasätter vattenrättsdomaren i Norrbygdens vat­

tendomstol riktigheten av vad de sakkunniga anfört om betydelsen i mål om

bygdekraft därav att kraftverket genom frivilliga avtal levererar kraft till

bygdeområdet. Frivilliga avtal kan ha kort giltighetstid, medan avgöranden

om bygdekraft gäller tjugu år. Priset på bygdekraften skall enligt gäl­

lande rätt beräknas efter grunder, som måhända icke överensstämmer

med avtalade strömpriser. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söder-

bygdens vattendomstolar anser att i lagtexten bör lämnas anvisning om

på vad sätt garantier skall vinnas för att, då sammanslutningar av olika

32

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

slag står såsom sökande till bygdekraft, kraften verkligen kommer dem till

godo som är berättigade till densamma.

Den fråga som i remissyttrandena ägnats den största uppmärksamheten

gäller kraftpriset vid leverans av bygdekraft. I allmänhet betecknas

vattenlagssakkunnigas förslag i denna del såsom förtjänstfullt såtillvida

att det innebär en avsevärd förenkling av proceduren. Förslaget har dock

väckt kritik i flera av yttrandena. Sålunda motsätter sig länsstyrelsen i Väs­

terbottens län från sina principiella utgångspunkter bestämt, att bygden

skall betala kraften enligt de vanliga taxorna. I flera andra remissyttranden

uttalas den meningen, att de sakkunnigas förslag beträffande ordningen för

kraftprisets bestämmande — ehuru det innebär en välkommen förenkling —

kan medföra mindre förmånligt kraftpris för de bygdekraftsberättigade än

som följer av nuvarande bestämmelser. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol anser sålunda, att det av vattenlagens förarbeten tämligen

lydligt framgår, att lagstiftaren även med bestämmelserna om priset av­

sett att tillförsäkra bygden en gynnad särställning. De sakkunnigas förslag

innebär att denna särställning för bygden i avseende å kraftpriset upphör

och att bygdekraften får betalas efter vanliga taxor eller standardtariffer.

Vattenrättsdomaren påpekar i detta sammanhang särskilt, att bygden icke

bör belastas med kostnaden för fj ärröverföring. Reducering av kraftpriset

med hänsyn till kostnaderna för fjärröverföring påyrkas även av vattenrätts­

domaren i Mellanbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, kommerskolle­

gium och länsstyrelsen i Jämtlands län. Även enligt länsstyrelsen i Krono­

bergs län har lagstiftaren avsett att bygdekraft som regel skall tillhandahål­

las till ett något billigare pris än priset i öppna marknaden och att denna

princip bort komma till uttryck vid utformningen av de föreslagna reglerna

om prissättning å bygdekraft.

Kammarkollegiet åberopar i sitt yttrande ett utlåtande av kollegiets vat­

tentekniska biträde, byråchefen Hall, enligt vilket de priser, som de bygde­

kraftsberättigade kommer att få betala, därest de föreslagna ändringarna

i vattenlagen genomföres, synes bli högre än enligt nu gällande bestäm­

melser. Kollegiet anför i anslutning därtill, att därest i stort sett enhetligt

pris skulle tillämpas såväl för bygden i fråga som för avlägset belägna or­

ter, detta torde komma att medföra, att den prisförhöjning som betingas

av överföringskostnaderna till sistnämnda orter, komme att drabba även

de bygdekraftsberättigade.

Beträffande ordningen för kraftprisets bestämmande anför vattenrätts­

domaren i Norrbygdens vattendomstol, att det ofta nog torde förhålla sig

så — åtminstone i Norrland — att bygderepresentanterna har ringa erfa­

renhet i taxefrågor. Det är därför diskutabelt, om lagstiftaren bör stimulera

tillkomsten av avtal om kraftpriset eller betrakta sådana avtal såsom önsk­

värda. Samma ståndpunkt framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Prisregleringsnämnden för elektrisk ström anför i sitt yttrande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k är 1962

33

Enligt nämndens förmenande torde det---------— icke vara behövligt att

vattendomstolen vid bifall helt eller delvis till en framställning om bygde-

kraft överhuvud taget inlåter sig på att göra något uttalande med avseende

å kraftpriset i vidare mån än att parterna, därest de icke kan komma över­

ens därom, hänvisas att påkalla nämndens prövning och avgörande av frå­

gan. Dylik framställning bör givetvis göras direkt hos nämnden utan anli­

tande av kommerskollegium såsom fallet är beträffande de prisreglerings-

ärenden som under nuvarande förhållanden hänskjutes till nämnden.-----------

Enligt sin instruktion av den 17 november 1939 (SFS 1939: 807) har

nämnden att bedöma skäligheten av priset å viss strömleverans med hänsyn

till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.

Visserligen torde man kunna förutsätta att kraftpriserna inom landet kom­

mer alt alltmer utjämnas och stabiliseras. På grund av nämnda föreskrift

i instruktionen, som måste anses innehålla en bärande tanke, torde det kun­

na inträffa att nämnden måste göra avvikelse från allmänt antagna eller

tillämpade lariffer.

Vad slutligen angår kostnaderna för förfarandet anser vat-

tenöverdomstolen att en sådan ordning bör genomföras att den som vill kom­

ma i åtnjutande av bygdekraft icke behöver vidkännas dryga kostnader för att

få sitt anspråk på kraft prövat. Vattenöverdomstolen framställer i anslutning

därtill till övervägande, huruvida icke spörsmålet om rättegångskostnaden i

mål som avses i 4 kap. 4 § vattenlagen kan lösas på så sätt, att anspråk enligt

nyssnämnda paragraf får anhängiggöras genom anmälan till vattendomsto­

len och att bestämmelsen i 11 kap. 65 § vattenlagen om skyldighet för an­

läggningens ägare att ersätta motparts rättegångskostnad, i likhet med vad

som är fallet beträffande i 68 § samma kap. angivna ersättningsanspråk,

göres tillämplig å sådan anmälan.

Förslag i samma riktning framlägges av kammarkollegiet, flera länssty­

relser och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Norrländska vattenkraftutredningen betonar i sitt betänkande, att frågan

om bygdekraftsinstitutet helt naturligt bör bedömas mot bakgrunden av de

förhållanden, som faktiskt råder beträffande elkraftförsörjningen i vårt

land. Såsom utmärkande för vår nuvarande kraftproduktion framliålles i

anslutning därtill samkörningen mellan olika kraftverk, varmed menas, att

flera kraftstationer samtidigt matar in kraft på ett hopkopplat överförings-

nät och sålunda gemensamt svarar för den totala erforderliga kraftproduk­

tionen inom nätområdet. Tidigare skedde samkörningen endast inom lokalt

begränsade områden, men i dag drives så gott som alla landets kraftstationer

ständigt sammankopplade. Av de olika fördelar, som följer med denna sam­

köming, nämner utredningen, att den möjliggör att erforderlig råkraft prak­

tiskt laget alltid kan tillställas de olika distributionsföretagen, vilket dock

självfallet ej gäller, om de totala produktionsresurserna är otillräckliga. Ut­

redningen konstaterar vidare, att elektrifieringen i vårt land är så gott som

fullständig, samt fortsätter:

3

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.

AV

24

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

Vid genomförandet av arbetet härmed har det icke någon gång inträffat,

att bygdekraftsinstitutet kommit till omedelbar praktisk användning, oaktat

regler härom nu funnits i snart 40 år. Orsakerna härtill är helt visst flera.

Av vikt torde ha varit sådana omständigheter som att ägare av kraftverk ej

är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten samt att de

nuvarande reglerna i flera avseenden visat sig vara svårtolkade och kräva

vidlyftiga och tidsödande utredningar. Betydelsefullt torde vidare ha varit,

att bygdekraftsinstitutet ej anpassats efter den utveckling, som försiggått

inom elförsörjningens område. Karakteristiskt för elförsörjningen är bl. a.,

att detalj förbrukare icke behöver var och en för sig taga befattning med el­

kraftens distribution. Utvecklingen har lett därhän, att distributionen om-

händerhas av särskilda distributionsföretag, vederbörande kommun eller

kraftproducenten. Härigenom har det blivit möjligt att hålla distributionskost­

naderna relativt låga och att ordna distributionen mera rationellt än eljest

skulle ha skett. De tariffer, som gäller för inköp av råkraft, har efter hand

genomgått en viss normalisering genom att vattenfallsstyrelsens taxor — •—

— kommit att tjäna som förebild för andra kraftföretag. Dessa taxor är så

utformade, att inflytande avgifter täcker kostnaderna för kraftens produk­

tion samt lämnar viss förräntning av det investerade kapitalet. För den en­

skilde konsument, som får sin elkraft via ett distributionsföretag, utgör emel­

lertid kostnaden för råkraften i regel endast en mindre del av den totala

kraftkostnaden.

Institutets framtida betydelse blir enligt utredningen beroende av hur vår

kraftförsörjning då kommer att gestalta sig. Vår kraftproduktion har hit­

tills i stort sett varit baserad enbart på vattenkraft. Utredningen räknar

emellertid med, att vattenkraftens andel i landets elkraftförsörjning små­

ningom kommer att minska. För att producera erforderlig kraft torde enligt

utredningens bedömande i stället främst atomkraftverk komma i fråga. Nå­

gon på erfarenhet grundad kännedom om det blivande priset för kraft, som

produceras i atomkraftverk, har vi ännu icke. Utredningen anser det emel­

lertid icke föreligga anledning att antaga något annat än att priset för atom­

kraft under avsevärd tid framåt kommer att bli högre än priset för vatten­

kraft. I ett sådant läge måste intresset för bygdekraft komma att stiga, då ju

denna är avsedd att levereras till vattenkraftpris.

Utredningen anser det önskvärt, att vissa fördelar tillförsäkras bygderna

kring de större vattenkraftstationerna vid vattenkraftens exploaterande. Då

bygdekraftsinstitutet utformats för omkring 40 år sedan, kan det givetvis med

hänsyn till den därefter skedda utvecklingen inom olika områden ifråga­

sättas, om dessa fördelar alltjämt bör ha den form, som rätten till bygdekraft

utgör. Inom utredningen har också framförts den tanken, att rätten till byg­

dekraft skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare av

större kraftverk att erlägga en avgift till främjande av bygdens utveckling,

vilken avgift skulle bestämmas i förhållande till den producerade kraft­

mängden. Utredningen har emellertid ansett sig icke böra framlägga något

förslag i sådant hänseende och har sålunda utgått från att bygdekraftsinsti­

tutet bibehålies. För att det skall få någon reell betydelse i fortsättningen,

anser utredningen det emellertid angeläget att reglerna utformas så, att

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

ur 1!)G2

35

bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Så­

som i det följande närmare skall utvecklas föreslår utredningen därför, att

bygdekraften skall tillställas ortens distributionsföretag.

I fråga om bygde kraftens användningsområde föreslår

utredningen viss jämkning i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om

att bygdekraft enligt dessa kan komma till användning i hantverk, småindu­

stri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning anför utredningen

sålunda följande.

Med viss reservation kan det sägas, att den gängse detaljdistributionen

avser att täcka just dessa användningsområden för elkraften. Reservationen

gäller, alt vid detaljdistribution levereras kraft även till annan industri än

småindustri. Denna industri kan här kallas mellanstor industri. För övrig in­

dustri, storförbrukarna av kraft, gäller i regel, att den mottager inköpt kraft

vid högspänning. En sådan storförbrukare ombesörjer själv nedtransforme-

ringen till förbrukningsspänning och tar härigenom på sig kostnader, som

för andra abonnentkategorier åvilar distributionsföretagen. Den kraftmängd,

som storförbrukarna inköper, är normalt avsevärt större än vad exempelvis

en småindustri inköper. Av dessa anledningar kan storförbrukarna i regel

köpa sin kraft till lägre priser än andra kraftkonsumenter. Undersöker man,

hur prisförhållandena gestaltar sig för olika kraftförbrukare i en kraft-

verksbygd, kan man följaktligen konstatera, att storförbrukarna faktiskt

är i ett fördelaktigt läge samt att bygdekraftsbestämmelserna medför ett

skydd för småindustrien och övriga detalj förbrukare utom den mellanstora

industrien. För denna är förhållandena mindre förmånliga än för övriga

kraftförbrukare. Något bärande skäl till att denna industrigrupp skall hållas

i sämre läge än andra kraftförbrukare i en kraftverksbygd torde emellertid

inte förefinnas, och utredningen finner det påkallat, att bygdekraftsbestäm­

melserna omfattar också den mellanstora industrien. Enklast torde detta

kunna ske, om det stadgas, att bygdekraft i första hand skall vara avsedd

för förbrukare, till vilka kraft normalt levereras vid lågspänning.

Vad härefter beträffar frågan om omfattningen av skyldighe­

ten att tillhandahålla bygdekraft har utredningen till en

början berört spörsmålet om bygdekraftsandelens storlek. Utredningen fram­

håller därvid, att det med hänsyn till förslaget om utsträckning av bygde-

kraftens användningsområde måhända vore följdriktigt att samtidigt före­

slå en höjning av bygdekraftsandelens maximum från tio procent till ett

högre värde. Något förslag i sådan riktning framlägges emellertid icke, men

utredningen förutsätter att frågan upptages till ny prövning, om förhållan­

dena framdeles skulle så påfordra. I sin motivering för den intagna stånd­

punkten framhåller utredningen, att vattendomstolarna hittills endast i un­

dantagsfall fastställt bygdekraftsandelen till maximum och att den i regel

understiger fem procent.1 Under sådana förhållanden torde det enligt utred­

ningens mening i regel finnas utrymme också för en vidgad användning av

1 Utredningen har från vattendomstolarna införskaffat uppgifter å de andelstal, som fastställts

för olika kraftverk. En utredningens betänkande bilagd sammanställning över dessa uppgifter tor­

de få fogas vid detta protokoll såsom Bilaga C.

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 2å år 1962

bygdekraft. Rörande det fåtal fall, då bygdekraftsandelen fastställts till tio

procent, anmärker utredningen, att det är ovisst, om bygden skulle ha för­

brukat så mycket kraft, därest bygdekraftsinstitutet kommit till användning,

samt att bygdekraft i dessa fall möjligen skulle ha kunnat levereras till an­

nan industri än småindustri.

Utredningen har också övervägt frågan om grunderna för bestämmandet

av bygdekraftsandelens storlek. Därom anför utredningen:

Enligt nuvarande regler skall domstolen vid bestämmande av bygdekrafts-

skyldigheten taga hänsyn dels till omfattningen av den rätt anläggningens

ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande

vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å ena sidan till det be­

hov av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid är

att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som eljest må vara att

påräkna för ändamålet. Uppenbarligen måste ett bedömande enligt angivna

grunder te sig i hög grad godtyckligt; förändringar i vattenförhållanden står

ju inte i något samband med föreliggande kraftbehov. Mot de nuvarande

bestämmelserna kan också anmärkas, att det måste vara oegentligt att be­

akta annan kraft, som må vara att påräkna för bygden. Bygden har ju ingen

laglig garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas. Utredningen vill för

sin del förorda, att skyldigheten för ägare av större vattenkraftanläggningar

att avstå viss kraftmängd bestämmes med ledning i första hand av bygdens

kraftbehov.

I detta sammanhang har utredningen även berört bygdekraftsbeloppets

tekniska bestämning. Efter en redogörelse för vattenlagssakkunnigas utta­

landen i detta hänseende och remissorganens yttranden däröver framhåller

utredningen, att frågan om och i vilken utsträckning bestämmelser bör med­

delas rörande bygdekraftskonsumenternas effektuttagning i viss mån kom­

mer i ett annat läge, därest kraften såsom utredningen föreslagit skall leve­

reras till ett distributionsföretag. Att överblicka distributionsföretagets ef­

fektbehov anser utredningen nämligen icke vara förenat med så mycket ar­

bete som att bedöma enskilda konsumenters effektbehov. Det synes därför,

som om domstolen skulle kunna fastställa även effektuttagningen i sam­

band med att bygdekraftsskyldigheten fastställes. Utredningen förordar

sålunda, att i vattenlagen intages stadgande av detta innehåll. Vid domsto­

lens bedömande bör därvid hänsyn tagas till å ena sidan bygdens effektbe­

hov och å andra sidan kraftverksägarens förmåga att fullgöra andra kraft­

leveranser än dem till bygden. Däremot anser utredningen i likhet med

de sakkunniga skäl ej föreligga att i lagtexten precisera storleken av effekt­

uttaget.

Rörande bestämningen av bygdebegreppet anför utred­

ningen till en början följande allmänna synpunkter.

I gällande föreskrifter om bygdekraft definieras ej närmare, vad som är

att räkna till kraftverks »kringliggande bygd». Domstolarna äger ej befo­

genhet att ingå på detta spörsmål i samband med bestämmande av bygde­

kraftsandelens storlek. Först då någon jämlikt reglerna i 4 § begär att få

uttaga bygdekraft, kan domstolen pröva, om vederbörande sökande tillhör

37

bygdekraftsområdet. Anledningen till detta förhållande är, att anspråk att

komma i åtnjutande av bygdekraft skall anhängiggöras som ansöknings-

mål hos vattendomstol. Denna ordning har valts för att bereda samtliga

intresserade tillfälle att framföra sina önskemål och för att möjliggöra, att

frågan om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika

avnämare ävensom övriga i samband därmed stående spörsmål utan alltför

mycken omgång i ett sammanhang bringas till lösning.1

Genom denna uppläggning har frågan om bygdekraften kommit att för­

skjutas i ett för alla bygdekraftsberättigade ofördelaktigt läge. Det gemen­

samma önskemålet, att bygdekraft levereras, har fått tråda i bakgrunden,

medan intresset koncentrerats kring frågan om den lämpligaste fördelningen

mellan olika avnämare.

I fortsättningen anmärker utredningen, att bygdeområdet torde kunna

bestämmas lättare än enligt nuvarande ordning, om bestämmelserna ändras

så, att bygdekraften skall tillställas bygdens distributionsföretag. Enligt ut­

redningens mening behöver man nämligen i detta fall icke längre räkna med

ett obestämt antal enskilda personer som konkurrenter om bygdekraften.

Bygdeområdets utsträckning måste därför kunna fastställas samtidigt med

att bygdekraftsandelen blir bestämd, utan att arbetet för domstolar och par­

ter behöver bli av någon avskräckande storleksordning. Kommer institutet

till användning, blir det för övrigt fråga om endast en överflyttning av ar­

bete från ett senare till ett tidigare skede i den egentliga bygdekraftspro-

cessen. Vidare betonas, att bygdeområdet ofta torde kunna givas en sådan

omfattning, att det motsvarar en distributionsförenings hela område.

Utredningen behandlar också frågan om innebörden av bygdebegreppet.

Härom anföres följande.

Innebörden av bygdebegreppet är, såsom vattenlagssakkunniga framhåller,

vansklig att på ett något så är oförtydbart sätt definiera. De lokala förhål­

landena skiftar alltför rikt i olika delar av vårt land. Vägledande bör vara,

att till bygden skall anses höra det område, som vid en ändamålsenligt ge­

nomförd eldistribution skulle erhålla kraft från det aktuella strömfallet.

Ligger kraftverk nära varandra, kan förhållandena vara sådana, att de

olika bygdeområdena helt eller delvis sammanfaller. I dylika situationer bör

kraftverken avstå bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande

till verkens produktionsförmåga. Såsom vattenlagssakkunniga funnit, kan

bygden icke gärna anses ha en så vidsträckt omfattning, att områden, som

för sin elektrifiering från det aktuella kraftverket skulle kräva högspän-

ningsledningar med stor kapacitet, anses inbegripna.

Beträffande tillämpningen av skyldigheten att till­

handahålla bygdekraft ansluter sig utredningen till vattcnlags-

sakkunnigas förslag om sådan ändring i bestämmelserna, att kraftverksäga-

re kan åläggas att leverera bygdekraft tidigare än två år efter det att begäran

därom delgivits honom, försåvitt särskilda omständigheter föreligger.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har utredningen även kommit in

på frågan om distributionen av bygdekraften. Utredningen understryker i

detta sammanhang betydelsen av att man beaktar de förhållanden, som i en

framtid kan komma att råda på elkraftförsörjningens område. Frågan om

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1962

' 1917 års bet. s. 186.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k år 1962

en rationalisering av de nuvarande förhållandena är i hög grad aktuell.

Skulle rationaliseringsarbetet komma till stånd, kommer enligt utredningens

mening en omorganisation av distributionen att ingå däri som ett betydelse­

fullt led. Vid en sådan torde de företag komma att avvecklas, som ej äger

förutsättningar för ändamålsenlig verksamhet, och distributionen övertagas

av andra företag eller av vederbörande kommuner. Efter att ha redogjort

för innebörden av 1957 års ändringar i 1902 års elektriciletslag förklarar ut­

redningen att den — utan alt närmare beröra rationaliseringsfrågan — an­

ser sig kunna hävda, att det måste vara val förenligt med de aktuella ratio-

naliseringssträvandena att låta bygdekraften tillställas bygdens distribu-

lionsföretag. Genomföres denna förändring, torde enligt utredningens mening

bygdeinlresset sannolikt bli väl tillvarataget i de fall, då distributionen om-

besörjes av distributionsföretag, som är fristående från kraftföretaget. För

de fall, då distributionen ombesörjes av vederbörande kraftföretag självt,

anser utredningen det däremot påkallat med viss kontroll av alt fördelarna av

bygdekraften kommer bygden till godo. Utredningen förordar att dylik kon­

troll, som främst synes böra gälla råkraftpriset, skall utövas via prisregle-

ringsnämnden för elektrisk ström. Därigenom bleve det enligt utredningen

möjligt att samtidigt granska både produktions- och distributionskostna­

derna. En kontroll av enbart produktionskostnaden anser utredningen me­

ningslös, då sagda kostnad ofta blott är en ringa del av totalkostnaden.

Vidare anför utredningen:

För alt bygdekraftsinstitutet skall bli av praktisk betydelse för kraft-

verksbygderna, torde det emellertid icke alltid vara tillräckligt med en sådan

omläggning av bygdekraftens distribution. Uppmärksamhet måste också äg­

nas frågan om villkoren för producentens leverans av bygdekraft. Som tidi­

gare påpekats gäller, att kraftverksägaren principiellt inte har någon skyl­

dighet beträffande kraftens överförande till avnämaren. Bestyret härmed

åvilar den sistnämnde. Trots detta finnes ingen föreskrift, som tryggar byg-

dekraftskonsumentens intresse av att kraftverket från början utföres så, att

uttagande av bygdekraft ej försvåras eller förhindras. Tidigare må detta för­

hållande icke ha framstått såsom otillfredsställande, men till följd av de

framsteg, som gjorts bl. a. på överföringsteknikens område, synes en änd­

ring nu påkallad.

För närvarande är åtskilliga kraftverk så beskaffade, att de icke lämpligen

kan betjäna den kringliggande bygden. Detta gäller flera kraftverk, som upp­

förts i Norrland. De har, vilket i och för sig varit motiverat, byggts med tan­

ke på att kraften skulle överföras till Syd- eller Mellansverige. För detta

ändamål upptransformeras generatorspänningen genast till en relativt hög

överföringsspänning, 120 000 volt eller högre. Ville en konsument uttaga

bygdekraft från ett sådant kraftverk, skulle detta kunna föranleda mycket

störa kostnader. Motsvarande förhållanden kan föreligga vid kraftstationer,

vilka utformats som toppkraftverk. Ett sådant kraftverk är byggt för att le­

verera kraft endast under en kortare del av en viss tidrymd, då belastning­

en är särskilt hög eller krafttillgången i övrigt ringa.

En företagare kan sålunda låta utforma en anläggning på sådant sätt, att

bygdekraft ej kan levereras. För att förhindra ett illojalt utnyttjande av

denna möjlighet kan olika anordningar komma i fråga. Exempelvis kan

39

bygdekraftskonsumenten erhålla medbestämmanderätt vid kraftverkets ut­

formning. Då en sådan medbestämmanderätt emellertid kan medföra opå­

kallade svårigheter för företagaren, synes det vara lämpligare att i vattenla­

gen inskriva skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att låta

utföra dessa så, att tillgodogörande av bygdekraft icke försvåras eller för­

hindras, t. ex. genom att uttag för kraft vid en för bygden lämplig leverans­

spänning saknas i kraftverket.

Dessa synpunkter har framförts med utgående från att varje kraftanlägg­

ning kunde uppfattas som en självständig enhet beträffande kraftproduk­

tionen. Som förut framhållits, motsvarar emellertid detta betraktelsesätt i

våra dagar icke de verkliga förhållandena. Praktiskt taget samtliga kraft­

stationer drives nämligen numera kontinuerligt sammankopplade. Varje

kraftverks produktion ingår alltså som ett led i landets totala kraftproduk­

tion. Om man på rationellt sätt skall kunna inordna bygdekraften i denna,

är det nödvändigt att också beakta de förhållanden, som föreligger för kraft­

producenterna. Leverans av bygdekraft torde i allmänhet icke vara förknip­

pad med några större svårigheter för kraftverksägaren, men i vissa fall är

den det uppenbart. Som exempel härå kan nämnas förhållandena vid en

toppkraftstation. En dylik skall ju leverera kraft endast vid speciella till­

fällen. Bygdekraftsändamålen är emellertid av sådant slag, att erforderlig

kraft måste produceras kontinuerligt året runt. Om bygdekraft levererades

från ett toppkraftverk, skulle värdet av verkets övriga kraftproduktion mins­

ka högst väsentligt. En sådan värdeminskning skulle emellertid kunna för­

hindras, om »bygdekraften» levererades från något annat kraftverk. Skyl­

dighet att leverera bygdekraft bör därför kunna fullgöras genom tillhanda­

hållande av kraft, som producerats i annat kraftverk. I vattenlagen synes

sålunda böra stadgas, att ägare av kraftverk, från vilket bygdekraft skall le­

vereras, må fullgöra sin skyldighet genom att tillhandahålla kraft från an­

nan anläggning, därest så finnes påkallat med hänsyn till kraftproduktio­

nens ändamålsenlighet, samt att i sådant fall kraftverket ej behöver utföras

med hänsyn tagen till möjligheten att där uttaga bygdekraft. Självfallet bör

i en dylik situation någon merkostnad ej tillfogas bygdekraftsavnämaren.

Även ett annat särskilt spörsmål behandlas av utredningen, nämligen för­

hållandet mellan bygdekraftsskyldigheten och vattenregleringar. Utredningen

framhåller sålunda, att i den mån de naturliga variationerna i vattenfö-

ringen utjämnas genom sådana regleringar, som syftar till att göra kraft­

produktionen jämnare, fördelarna härav bör komma också bygdekraftsav-

nämarna till godo. Emellertid är icke alla regleringar fördelaktiga för byg-

dekraftsintresset. Vid vissa regleringar begränsas tappningen från magasinen

så, att kraftproduktionen tidvis blir ingen eller endast obetydlig. I sådana

fall anser utredningen det nödvändigt att skydda bygdekraftskonsumenter-

na. Detta torde enligt utredningens mening kunna ske i överensstämmelse

med vad enligt utredningens förslag skall gälla beträffande kraftverk, som

får ett sådant utförande, att uttagande av bygdekraft försvåras eller förhind­

ras. Utredningen förordar alltså, att ägare av kraftverk, till vars förmån

reglering av nyss omnämnd art genomföres, skall — då kraftproduktionen

nedgår till följd av regleringen — fullgöra bygdekraftsskyldigheten genom

att överföra kraft till bygden från annat kraftverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1902

40

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

I fråga om kraftpriset vid leverans av bygdekraft erinrar utredning­

en om vattenlagssakkunnigas förslag, att priset skall bestämmas efter samma

grunder som eljest tillämpas vid leverans av elektrisk kraft. Den viktigaste

fördelen med ett sådant arrangemang är enligt utredningens mening, att

priset kan bestämmas betydligt enklare än enligt gällande regler. Utredningen

anser emellertid den föreslagna omläggningen vara förknippad med oför­

månliga verkningar för bygdekraftsintresset och anför därom följande.

Härvidlag kan först framhållas, att omläggningen skulle innebära, att byg-

dekraftspriset komme att bli beroende icke enbart av vattenkraftspriset utan

även av ångkraftspriset och i en framtid atomkraftspriset. I den mån de

senare priserna blir höga och överstiger vattenkraftspriset, måste omlägg­

ningen vara till nackdel för befolkningen i kraftverksbygderna. Enligt un­

dersökningar, som utredningen företagit, kan produktionskostnaderna upp­

gå till mycket olika värden vid skilda kraftverk. I bygder, vilkas kraftverk

levererar billig kraft, skulle de sakkunnigas förslag medföra en betydande

fördyring av den levererade bygdekraften. Vidare komme en omläggning

att medföra cn påtaglig fördyring, därest elkrafttaxorna skulle bestämmas

efter andra linjer än för närvarande.------- - — Genomfördes vattenlagssak­

kunnigas förslag, komme befolkningen sålunda att förlora det skydd, lag­

stiftaren velat tillskapa genom nuvarande prisbestämmelser, och bygdc-

kraftsinstitutet komme därefter endast att ha den betydelsen, att bygden

finge prioritet till viss del av produktionen vid en vattenkraftanläggning.

Da det kan förmodas, att kraft alltid kommer att kunna köpas enligt gängse

taxor, synes denna prioritetsverkan vara av föga värde.

Enligt utredningens uppfattning bör bygdekraftspriset stå i viss relation

till priset för den kraft, som produceras vid vederbörande anläggning. Den

princip, på vilken de nuvarande bestämmelserna vilar, bör sålunda ej över­

givas vid en reformering av institutet.

Med anledning av att nuvarande föreskrifter ansetts leda till ett för högt

pris på bygdekraften framhåller utredningen, att det stadgade tillägget av-

två procent å anläggningskapitalet må ha varit befogat vid tiden för vatten­

lagens tillkomst med hänsyn till de ekonomiska risker, som då ansågs vara

förknippade med utbyggnaden av vattenkraften, men att vattenkraftverk nu­

mera i allmänhet anses vara goda investeringsobjekt. Med hänsyn härtill

anser utredningen, att det lagstadgade tillägget kan minskas, ehuru rikt­

punkten fortfarande bör vara, att kraftverksägaren skall få gottgörelse för

sin självkostnad jämte skälig vinst. Icke i något fall bör dock enligt utred­

ningens mening bygdekraftspriset överstiga det pris, som skulle gälla enligt

rådande taxor. Utredningen anser det icke vara lämpligt att fixera tillägget

till kraftverksägarens självkostnad till viss storlek.

Utredningen anför vidare:

Från olika håll har vitsordats, att de nuvarande reglerna lätt kan orsaka,

att prisbestämningen blir synnerligen besvärlig och tidskrävande. Det synes

därför vara erforderligt, att bestämmelserna ändras så, att prisbestämningen

kan ske lättare. Detta blir möjligt, ifall det föreskrives, att parterna själva

skall söka nå en uppgörelse i första hand och att domstol skall bestämma

priset endast i de fall, då sådan uppgörelse icke kunnat uppnås. Vidare bör

Kungl. Maj. ts proposition nr

24

år 1962

41

gälla, att domstolens beräkningar icke behöver vara minutiösa i varje de­

talj. En rimlig prissättning torde kunna uppnås, därest det föreskrives, att

parterna äger träffa överenskommelse om bygdekraftspriset och att dom­

stolen i de fall, då dylik uppgörelse ej kan åvägabringas, skall fastställa

priset till ett belopp, som kan antagas svara mot kraftverksägarens själv­

kostnad jämte tillägg för skälig vinstmarginal.

Beträffande förhandlingarna i prisfrågan mellan parterna föreslås dessa

skola ske under ledning från vattendomstolen. Arbetet härmed skulle enligt

utredningens uppfattning försvåras, om det skulle ankomma på vattendom­

stolen att även avgöra prisfrågan. Utredningen anser det därför vara lämp­

ligt att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som första instans, om

överenskommelse mellan parterna icke skulle kunna träffas.

Utredningen har i sitt betänkande anslutit sig till tanken på en revision

av gällande bestämmelser beträffande kostnaderna för ansök-

ningsför farande enligt 4 kap. 4 §. Därvid bör emellertid en­

ligt utredningens mening beaktas att med den förändring av bygdekrafts-

institutet, som utredningen förordar, kostnaderna för förfarandet torde ned­

bringas högst väsentligt, varför det icke kan vara påkallat att tillmötesgå

framställda önskemål därom, att sökanden-bygdekraftskonsumenten skall

erhålla ersättning för sina kostnader. Utredningen anser det innebära en

rimlig avvägning, om vardera parten själv får stå för sina kostnader.

Vad slutligen beträffar giltighetstiden för vattendomsto­

lens avgörande i fråga om kraftverksägares skyldighet att avstå

kraft till kringliggande bygd anser utredningen den tidrymd av tjugu år,

som nu gäller, vara alltför lång. Det måste enligt utredningens uppfattning

vara förenat med mycken osäkerhet att bedöma bygdens kraftbehov för en

sådan tidrymd. Med hänsyn härtill och till att samhällsförhållandena nu

ändrar sig mycket snabbare än vid tiden för vattenlagens tillkomst före­

slår utredningen, att omprövning skall ske oftare än för närvarande, för­

slagsvis vart tionde år.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens förslag

I de remissyttranden som avgivits över norrländska vattenkraftutredning­

ens betänkande har utredningens ståndpunkt i frågan om bygdekraftsinstitu-

tets fortsatta behållande i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera remissorgan betonar sålunda, att institutet kan utgöra en viss säker­

het för att bygderna kring kraftverken även i framtiden tillförsäkras elek­

trisk kraft i erforderlig mängd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser utred­

ningens förslag obetingat vara att föredraga framför alternativet att rätten

till bygdekraft skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare

av större kraftverk att erlägga avgift till främjande av kringliggande bygds

utveckling. Fjällkommunernas samarbetskommitté anser det rimligt, att den

bygd, som beröres av en kraftstation, får sitt behov av elektrisk kraft säker­

42

ställt. Detta behov kan, framhåller kommittén, just genom vattenbyggnaden

bli större än vad det var tidigare, nämligen när näringslivet — oftast skogs­

bruk och jordbruk — skadas genom byggnaden och det gäller att genom

småindustri eller större industri skaffa bygden en kompensation, så att

bygden förblir livskraftig.

En mer eller mindre avvisande hållning intages i några remissyttranden.

Kammarkollegiet ifrågasätter riktigheten i det stundom gjorda antagan­

det att bygdekraftsinstitutet, som betecknas såsom ett av vattenlagstiftning­

ens mest säregna institut, genom sin blotta existens indirekt främjat elektri­

fieringen av bygderna kring kraftverken. Däremot har det enligt kollegiets

mening i enstaka fall kunnat av lokala intressen utnyttjas som påtrycknings­

medel mot kraftproducent till vinnande av prisnedsättning. Kollegiet fram­

håller vidare, att det icke finnes anledning att för närvarande övergiva tan­

ken på en prisförmån för bygden kring ett kraftverk, och upplyser i sam­

band därmed, att bestämmandet av bygdekraftsprocenten i åtskilliga kraft-

verksmål är föremål för stort intresse från företrädare för bygdens detalj­

konsumenter. Emellertid ifrågasätter kollegiet, om icke prisförmånen för

bygden skulle kunna vinnas med enklare medel än bygdekraftsinstitutet.

Vattenfallsstgrelsen och Svenska vattenkraftföreningen anser att bygde­

kraftsinstitutet numera bar föga uppgift alt fylla och därför skulle kunna

tagas bort. Härom uttalar dessa remissorgan:

Landsbygden är numera praktiskt taget fullständigt genomelektrifierad,

och i de undantagsfall, där kraftanskaffningen icke kan ordnas i normal

ordning, torde icke heller bygdekraft kunna praktiskt ifrågakomma. Härtill

kommer att efter de ändringar, som nyligen genomförts i 1902 års lag om

elektriska anläggningar, distributionsskyldighet numera åligger kraftdistri­

butörerna. För tryggande av bygdens krafttillgångar har bygdekraftsinstitu­

tet därför numera föga uppgift att fylla. I vad gäller prisfrågan har numera

en så hög grad av standardisering av gängse kraftförsäljningstaxor skett, att

någon nämnvärd risk för att oskäliga priser skall bli tillämpade inom byg­

den icke förefinnes, och skulle så ändock bli fallet, finnes möjlighet att få

priset prövat och jämkat av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Även härutinnan har tryggheten för förbrukarna på sistone ökats genom de

ändringar, som-----------------införts i elektricitetslagen och som innebär, att

icke endast de privata företagens taxor utan även statens och kommuner­

nas taxor kan prövas av prisregleringsnämnden. Det egentliga värdet av byg­

dekraftsinstitutet för förbrukarna blir under dessa förhållanden endast, att

det enligt vattenlagen beräknade priset för bygdekraften i vissa fall kan ut­

falla lägre än vad som motsvarar gängse taxa. Bortsett från att några sak­

liga motiv för en sådan undantagsställning för vissa bygder icke synes före­

ligga» är det emellertid otvetydigt att, om en sådan förmån skall lämnas,

detta kan ske på ett för alla parter väsentligt enklare och bättre sätt än via

ett bygdekraftsinstitut.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen yrkar emellertid

icke att reglerna om bygdekraft i vattenlagen skall upphävas, om institutets

bibehållande av befolkningen inom ifrågavarande kraftverksbygder anses in­

nebära ett trygghetsmoment.

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

43

I det yttrande som avgivits av vattcnråttsdomaren i Mellanbygdens vatten­

domstol förordas en undersökning, huruvida icke annan utväg än bygde-

kraftsinstitutet står till förfogande för att trygga den av ett vattenkraftsföre­

tag berörda bygdens berättigade anspråk på tillgång till elkraft på rimliga

villkor.

Vattenöverdomstolen och vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendom­

stol anser, att det nuvarande bygdekraftsinstitutet icke har någon egentlig

uppgift att fylla. Vattenöverdomstolen anför vidare:

Härtill kommer, att gällande bestämmelser är så utformade, att bygde-

kraften knappast ställer sig billigare än kraften i den öppna marknaden,

och att angivna bestämmelser är mycket svåra att tillämpa. Sedan landsbyg­

dens elektrifiering numera i stort sett blivit fullbordad, har institutet även

förlorat den betydelse det må ha haft som påtryckningsmedel genom sin

blotta existens. Det förefaller tämligen meningslöst att företagare samt dom­

stolar och andra myndigheter i kraftutbyggnadsmål skall tvingas ägna tid

och arbete åt bygdekraftsproblem, som med all sannolikhet aldrig kommer

•att bli aktuella. Även om förhållandena i vissa hänseenden kan bli föränd­

rade, då landets kraftbehov måste till väsentlig del tillgodoses genom atom­

kraft eller annan värmekraft, som ställer sig dyrare än vattenkraften, talar

enligt vattenöverdomstolens mening övervägande skäl för att bygdekrafts­

institutet avskaffas.

Även Sveriges industriförbund förordar, att bestämmelserna om bygde-

kraft utmönstras ur vattenlagen.

Vad härefter beträffar utredningens olika detaljförslag i fråga om bygde-

krattsinstitutets reformering må först konstateras, att någon erinran från

remissorganens sida icke framställts mot att bygdekraftens an­

vändningsområde utökas till att omfatta även den s. k. mellanstora

industrien.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraf tf öreningen framhåller, att för

såväl små som stora leveranser i princip gäller, att taxorna motsvarar kost­

naderna för leveransens fullgörande. Att härvid de stora leveransernas re­

sulterande kraftavgifter per förbrukad kilowattimme blir lägre än de små

leveransernas innebär ej, att de stora leveranserna är satta i någon förmåns­

ställning relativt de mindre. De ifrågavarande remissorganen anser sålunda

den av utredningen anförda motiveringen för utvidgandet av kretsen av de

bygdekraftsberättigade knappast vara godtagbar; dock finnes från deras

sida intet att invända mot att även den mellanstora industrien berättigas att

få bygdekraft, om denna industrigrupp, såsom utredningen synes ha förut­

satt, inrymmes under begreppet »normal lågspänningsleverans». Samtidigt

framhålles dock, att åtskilliga besvärliga tillämpningsfall kommer att uppstå.

Så gott som all industriell verksamhet befinner sig i utveckling, och kraft-

behovet stegras härvid successivt. Man måste därför förutse, att företag även

under löpande period kommer att övergå från lågspännings- till högspän-

ningsleverans. De båda remissorganen nämner även ett annat tveksamt fall,

nämligen hur det bör förfaras med företag, som är uppdelade i smärre av­

delningar och får kraft vid lågspänning men tillsammanstagna skulle ut­

44

taga kraften vid högspänning. Slutligen framhålles nödvändigheten att be­

akta, att det finnes förbrukning, som bör vara bygdekraftsberättigad, trots

att leveransen normalt sker vid högspänning, exempelvis kraft till smärre

kvarnar och sågar.

Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström betonar, alt leverans av

bygdekraft, till undvikande av praktiska svårigheter, i någon omfattning

måste kunna ske vid högspänning — exempelvis till industri med sådan

struktur eller belägenhet, att leverans vid högspänning blir den för distribu-

tionsföretaget lämpligaste leveransformen.

En utvidgning av bygdekraftens användningsområde utöver den av utred­

ningen föreslagna så att jämväl storindustri kan ifrågakomma som bygde-

kraftskonsument förordas av flera remissinstanser, främst sådana med lokal

anknytning till Norrland. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att en så­

dan åtgärd givetvis skulle kunna verka främjande för näringslivet i de kom­

muner, som åsamkas skador genom en vattenbyggnad. Länsstyrelsen i Norr­

bottens län framhåller, att storindustrien konsumerar avsevärda kraftmäng­

der och på grund härav som regel kan köpa sin kraft till reducerade priser,

dock ej sällan under villkor att i en bristsituation underkasta sig ransone­

ring eller betydligt höjda taxor. Att tillämpa reglerna om bygdekraft på

denna industrigrupp torde därför från prissynpunkt icke ha någon större

betydelse. För de fåtaliga större industrierna i övre Norrland innebär emel­

lertid en produktionsinskränkning eller ökade tillverkningskostnader på

grund av en minskad allmän tillgång på elenergi en allvarlig belastning.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför allvarligt övervägas om ej större

industrier — åtminstone i övre Norrland -— bör få tillgodogöra sig förmånen

av bygdekraft. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför,

alt utvecklingen går mot allt större företagsenheter. Då dessa har minst lika

stor betydelse för bygdens försörjningsmöjligheter som de mellanstora

industrierna, kan handelskammaren icke se något skäl mot att även stor­

industrierna skall få del av bygdekraften. I yttrande, avgivet av Norrbottens

länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund och av Norrbottens

elförening, framhålles, att rätten till bygdekraft icke i fortsättningen bör för­

behållas de behov, som hittills täckts av den gängse detaljdistributionen. Ut­

redningens förslag att inräkna även mellanstor industri till de bygdekrafts-

berättigade ändamålen innebär visserligen ett framsteg, men institutet bör

utvidgas att avse även de storindustrier, som till äventyrs kan finnas eller

kommer att etablera sig inom trakter, som beröres av kraftutbyggnaderna.

Rätten till sådan kraft kan i framtiden få avgörande betydelse för den norr­

ländska storindustriens lokalisering. Enligt de nämnda organisationernas

mening måste det anses vara en självklar gärd av rättvisa mot de bygder,

som nu får tåla ingreppen av kraftverksbyggandet, att de får den möjlighet

till framtida industrilokalisering, som rätten till bygdekraft innebär.

Utredningens förslag i frågor som rör omfattningen av skyldig­

heten att tillhandahålla bygdekraft har i stor utsträckning

tillstyrkts av remissorganen eller av dem lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

45

I fråga om bygdekraftsandelens maximum påyrkar länsstyrelsen i Norr­

bottens län en höjning till ett högre värde än tio procent, om bygdekraftens

användningsområde utsträckes att omfatta även de medelstora och större

industrierna. I varje fall bör vattendomstolen enligt länsstyrelsens mening

givas möjlighet att i extraordinära fall gå utöver den nuvarande gränsen.

Fjällkommunernas samarbetskommitté anser, att bygdekraftsmängden icke

skall vara begränsad utan att vattendomstol skall ha möjlighet att bestämma

en mycket stor andel. I samma riktning uttalar sig Norrbottens länsavdel­

ning av Svenska landskommunernas förbund och Norrbottens elförening.

Med anledning av de ändringar utredningen föreslagit beträffande grun­

derna för bestämmandet av bygdekraftsandelens storlek förklarar sig vat­

tenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen intet ha att erinra mot

ett slopande av föreskriften att hänsyn skall tagas till förändringar i vatten­

förhållandena. Vad åter beträffar förslaget om upphävande av bestämmel­

sen om hänsyn till annan kraft, som kan vara att påräkna för ändamålet,

intager de båda remissorganen en annan ståndpunkt. Efter att ha erinrat

om att utredningen motiverat förslaget med att bygden icke har någon laglig

garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas, framhåller de, att detta motiv

numera saknar reell bakgrund. Enligt deras mening är bestämmelsen nu mera

motiverad än den var vid vattenlagens tillkomst, varför den icke bör

utgå. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ifrågasätter om utred­

ningens uppfattning, att det saknas laglig garanti för erhållande av kraft

till hygdens behov, kan anses fullt riktig efter ikraftträdandet av 1957 års

ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar.

På skäl som anförts av vattenlagssakkunniga anser vattenrättsdomarna i

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar det olämpligt, att vatten­

domstolen lämnar närmare föreskrifter om effektuttagningen redan i sam­

band med att energiandelen bestämmes. Vattenfallsstyrelsen och Svenska

vattenkraftföreningen, som också avstyrker utredningens ifrågavarande för­

slag, betonar, att effektuttagets storlek icke kan rätt bestämmas förrän man,

då kraftuttaget skall påbörjas, vet arten och omfattningen av den konsum­

tion som skall tillgodoses. Även statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström avstyrker förslaget. Icke minst med hänsyn till de potentiella bygde-

kraftsförbrukarnas eget intresse ter det sig enligt nämnden olämpligt att de­

ras rätt till bygdekraftsleverans skall vara fastlåst vid en i förväg överslags-

vis bestämd effektram. Behovet av effekt är i så hög grad beroende av de

särskilda omständigheterna i de individuella fallen, att det förefaller nämn­

den bättre att bygdekraftseffekten bestämmes först, när dessa fall aktuali­

seras genom ansökan. Kammarkollegiet tillstyrker utredningens ifrågava-

lande förslag och ifrågasätter i sammanhang därmed en ändring av stadgan­

det i 4 kap. 2 § andra stycket om skyldighet för ägare av vissa äldre kraft­

verk att som bygdekraft tillhandahålla en andel av den kraftmängd, vilken

vinnes genom reglering.

Utredningens förslag att bygde begreppet skall bestämmas redan

i samband med fastställandet av bygdekraftsandelens storlek har biträtts av

46

bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet betonar i sammanhanget, att det torde vara

nödvändigt att göra klart, huruvida omprövningen av bygdekraftsandelen

framdeles skall avse även bygdekraftsområdets storlek.

I motsats till utredningen anser vattenöverdomstolcn det varken lämpligt

eller behövligt att redan i kraftverksmålet bestämma vad som skall anses

utgöra kringliggande bygd. Samma mening uttalas av några vattcnrättsdo-

mare. Även vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen avvisar

tanken på en ändrad processuell ordning i förevarande hänseende. Samma

ståndpunkt intager statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström som till

stöd härför anför:

Redan vid vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsandelen enligt

nu gällande bestämmelser måste övervägas, vad som skall anses höra till

bygden; eljest skulle domstolen ju ej kunna bilda sig någon uppfattning om

bygdens kraftbehov. Detta övervägande lärer emellertid bli av mera över-

slagsmässig natur och behäftat med en viss osäkerhet om utvecklingen fram

till den tidpunkt, då efter kraftverkets färdigställande och idrifttagande frå­

gan om bygdekraftsleverans kan bli aktuell. Denna osäkerhet behöver knap­

past medföra någon nämnvärd olägenhet, när det blott gäller att bestämma

det procenttal, som skall gälla som bygdekraftsandel. Att redan i det tidiga

stadium, då kraftverksmålet pågår, giva sig in på det detalj bedömande, som

ett avgörande av bygdekraftsområdets gränser kan innebära, synes däremot

vara att fastlåsa utvecklingen på ett sätt, som kan medföra orättvisa och

andra nackdelar. Dessa olägenheter blir mera utpräglade, ju längre det drö­

jer till dess bygdekraftsleveranser blir aktuella. I den delen vill nämnden

erinra om de vattenlagssakkunniges uttalande, att behovet av bvgdekraft jäm­

väl i framtiden kunde antagas bli mindre framträdande. Den av de sakkun­

nige sålunda uttalade uppfattningen vinner stöd i det förhållandet, att ge­

nom 1957 års ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar de all­

männa betingelserna för en konsument alt erhålla kraft till skäligt pris

gjorts så förmånliga, att man t. o. m. på sina håll ifrågasatt, huruvida det

numera överhuvudtaget vore motiverat med särskilda bygdekraftsbestäm-

melser. Skulle det bli så — och nämnden håller ej detta för otroligt — att

ansökningar om utfående av bygdekraft även framdeles blir förhållandevis

sällsynta, ter det sig föga praktiskt att till det första skedet av bygdekrafts-

processen hänföra andra överväganden än sådana, vilkas avgörande i detta

skede betingas av ett verkligt behov. Sådant behov föreligger enligt nämn­

dens mening icke.

Beträffande härefter bygdebegreppets sakliga innebörd anför vattenfalls­

styrelsen och Svenska vattenkraftföreningen följande.

Med »kringliggande bygd» torde ursprungligen ha avsetts det begränsade

område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft för

sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri. Numera synes samstäm­

mighet i stort sett råda om, att till bygden bör räknas ett område, som na­

turligen skulle kunna försörjas med elkraft via ett från kraftverket matat

s. k. ortsnät, d. v. s. ett fördelningsnät bestående av högspänningsledningar

för 3 å 20 kV med anslutna lågspänningsledningar. I praktiken torde emel­

lertid en sådan definition icke kunna utan vidare tillämpas utan man måste

taga viss hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena, såsom det be­

fintliga distributionsnätets utsträckning och matningsförhållanden, tänk­

bara nätutvidgningar, kraftverkets storlek, möjligheten att erhålla bygde-

Kungi. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

47

kraft från annat håll m. in. De vattenlagssakkunniga har därför funnit det

ogörligt att i lagtexten närmare än vad nu är fallet precisera innebörden

av begreppet »kringliggande bygd». Icke heller norrländska vattenkraftutred­

ningen har framlagt något direkt förslag härom. — -------- Någon anledning

till ändrad inställning i dessa hänseenden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att bygdebegreppet bör tolkas

vidsträckt för att tillgodose hela den bygd, som beröres av ett företags verk­

ningar. Av samma mening är länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhål­

ler, att utbyggnaden av vattenkraften i Stora och Lilla Luleälv kommer att

få en mycket stor omfattning. Samma länsstyrelse fortsätter:

I detta och liknande fall bör hela älvdalen kunna hänföras till begreppet

»kringliggande bygd». Redan av vad sålunda anförts torde framgå, att man

måste ställa sig tveksam till lämpligheten av utredningens förslag att bygde-

området skall omfatta en distributionsförenings hela område. Härtill kom­

mer att antalet självständiga distributionsföretag ständigt minskas. Norr­

bottens kraftverk svarar nu i detta län för icke mindre än två tredjedelar av

landsbygdens eldistribution. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna till­

styrka den föreslagna definitionen av begreppet »kringliggande bygd».

Av utredningens förslag i frågor om tillämpningen av skyl­

digheten att tillhandahålla by g dekraft har det som rör

ändrade bestämmelser om tid för leveransskyldighetens inträde genomgå­

ende tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vattcnrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar, att tidigare

leverans skall kunna ifrågakomma, när den bygdekraftsberättigade så öns­

kar och det synes kunna ske utan nämnvärd olägenhet för kraftverkets

ägare. Samme vattenrättsdomare föreslår vidare, alt vattendomstolen skall

tillerkännas befogenhet att förordna om provisoriskt igångsättande av byg-

dekraftsleveranser. De föreskrifter som lämnas härom bör få överklagas

endast i samband med klagan över slutligt beslut. I ärende av detta slag bör

domstolen också kunna förordna att bygdekraftsleveranserna skall komma

igång omedelbart, oberoende av om beslutet vunnit laga kraft. Vattenöver-

domstolcn anser anledning saknas att införa möjlighet till provisoriskt

igångsättande av bygdekraftsleverans.

Flera remissinstanser understryker vikten av att bygdekraftsbestämmel-

serna utformas så, att bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i byg­

dens kraftförsörjning. Förslaget att bygdekraften därför skall tillställas

ortens distributionsföretag har också i allmänhet accepterats vid remiss­

behandlingen. Därvid har dock från några håll, bl. a. av vattenöverdom-

stolen, ifrågasatts, om icke bygdekraft bör kunna levereras även till annan

än bygdens distributionsföretag. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström, som förordar införandet av en bestämmelse, att bygdekraften skall

tillställas det lokala distributionsföretaget, förklarar sig härvid förutsätta,

att detta ej skall leda till en sådan omorganisation av nuvarande bygde-

och ortsdistribution, att denna enbart av bygdekraftsskäl uppdelas på ett

distributionsföretag för vart och ett kraftverk, om flera sådana finnes in­

om bygden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

48

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen kan icke tillstyr­

ka utredningens förslag i förevarande hänseende som en generell norm.

Däremot bör det enligt dessa remissorgan kunna överlämnas till vatten­

domstolarna alt från fall till fall avgöra, huruvida sådana förutsättningar

föreligger, att leverans av bygdekraft till distributionsföretag är tillräck­

ligt betryggande för de bygdekraftsberättigade konsumenterna och innebär

en sådan förenkling, att leveransen bör fullgöras på detta sätt. En sådan

ordning synes nödvändig av den orsaken, att man måste förutse även så­

dana fall, där distributören icke har intresse av att ansöka om bygdekraft

för bygdens räkning. Till stöd för sin uppfattning anför de båda remiss­

instanserna därjämte följande.

Om det förhåller sig så, att alla konsumenterna hos distributionsföreta-

get är bygdekraftsberättigade, skulle vid den av utredningen föreslagna

ordningen bygdekraftsfrågan kunna lösas förhållandevis lätt. Emellertid

utgör bygdekraftsområdet mycket ofta endast en del av ett företags distri­

butionsområde. Det måste då skapas garantier för att bygdekraften kommer

de bygdekraftsberättigade tillgodo och att kraftpriset för dessa bestämmes

riktigt. Eftersom det pris, de bygdekraftsberättigade skall erlägga, skall

innefatta distributionskostnaderna, krävs omfattande utredningar angående

hur dessa kostnader fördelar sig på nätets olika delar. Frågan kompliceras

ytterligare av att man måste räkna med att vissa konsumenter inom bygde­

kraftsområdet icke är berättigade att erhålla bygdekraft. Den kontroll, som

således är ofrånkomlig, blir ytterligt svår att verkställa och kan icke — så­

som utredningen förutsatt — främst gälla råkraftkostnaden och begränsas

till de fall, då distributionen omhänderhas av kraftverksägaren själv; kon­

troll erfordras även om ett annat kraftföretag eller en distributionsförening

är distributör.

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

Då kontrollen måste omfatta icke endast råkraftkostnaden utan även

distributionskostnaden kommer kontrolluppgiften, om den skall tillfreds­

ställande fullgöras, att medföra en så stor arbetsbörda, att en omorganisa­

tion av nämnden med avsevärda personalförstärkningar m. m. blir nöd­

vändig.

icke heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig kunna förorda att

producenten skall leverera bygdekraften till det lokala distributionsföreta-

get. Härom anför länsstyrelsen:

Då vattenfallsstyrelsen är och kommer att bli den huvudsakliga kraftpro­

ducenten inom länet, skulle ett genomförande av utredningens intentioner

medföra att vattenfallsstyrelsen i stor utsträckning skulle komma att ställa

bygdekraften till Norrbottens kraftverks förfogande, d. v. s. i realiteten till

sig själv. En kontroll av produktions- och distributionskostnaderna av sta­

tens prisregleringsnämnd för elektrisk ström torde för allmänheten icke

framstå som en tillräcklig garanti för att bygdens intressen kommer alt bli

tillfredsställande tillgodosedda. Med anledning härav synes en annan lös­

ning av detta spörsmål än den föreslagna böra eftersträvas.

Utredningens förslag om införande av föreskrift i vattenlagen angående

skyldighet för företagaren att så utföra kraftanläggning, att tillgodogörande

av bygdekraft icke försvåras eller förhindras, avstyrkes av vattenöverdom-

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

49

stolen, som anser det ligga i sakens natur att den som ålagts att tillhanda­

hålla bygdekraft även utan uttrycklig bestämmelse därom är skyldig att svara

för att kraft verkligen tillhandahålles utan fördyrande omtransformeringar

med den spänning och övrigt på sådant sätt, som vattendomstolen kan kom­

ma att bestämma. Under framhållande, att en dylik bestämmelse är obehöv­

lig och kan medföra onödiga kapitalinvesteringar, avstyrkes förslaget även

av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar.

Dessa vattenrättsdomare anser det vidare självklart att, om ett kraftverk

jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ålagts att tillhandahålla viss bygdekraft, drif­

ten vid kraftverket skall ordnas så, att kraftleveransen kan upprätthållas

eller att kraft utan särskild kostnad för bygdekraftstagaren tillhandahålles

från annat verk. Särskild bestämmelse härom i vattenlagen anses ej erfor­

derlig. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen betonar, att

det kan vara förenat med stora kostnader att anordna särskilda uttagnings-

anordningar i ett kraftverk för bygdekraften och att dessa kostnader natio­

nalekonomiskt sett är helt improduktiva, eftersom de för ifrågavarande

kraftleveranser erforderliga uttagnings- och överföringsanordningarna re­

dan finnes utförda i annan ordning och härvid utformats med inriktning på

det ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet. I detta samman­

hang bör enligt de nämnda remissinstansernas mening även beaktas, att ett

sammanhängande distributionsnät som regel icke kan av drifttekniska skäl

matas från mer än ett håll i sänder. Om sålunda »bygden» matas från ett

nät av större utsträckning, skulle det bli nödvändigt att från nätet i övrigt

avskilja den del, som matas från den ifrågavarande bygdekraftsplildiga an­

läggningen, en åtgärd som kan visa sig omöjlig att verkställa utan uppfö­

rande av nya dubblerade ledningar. Dessa förhållanden talar enligt de ifråga­

varande remissorganen starkt för att den av utredningen i annat samman­

hang förutsatta möjligheten att tillhandahålla bygdekraften från annan

kraftkälla bör föreligga generellt. Dock betonas därvid, att kraftverks-

ägaren icke alltid har praktisk möjlighet att på förutsatt sätt och till rim­

liga kostnader anskaffa kraft från annat håll.

Utredningens förslag i fråga om priset på bygdekraften har

kritiserats' av flera remissinstanser.

Vattenöverdomstolen framhåller, att om traktens distributionsföretag skul­

le få kraft till priser, som är lägre än för andra konsumenter, detta i reali­

teten skulle betyda en subvention på övriga kraftkonsumenters bekostnad.

Vattenöverdomstolen kan icke finna det motiverat att frågor om sådan sub-

ventionering regleras i vattenlagen. I den mån norrländska intressen anses

skola stödjas genom förmånliga kraftpriser, bör detta ordnas på annat sätt.

Kritik mot utredningens förslag i förevarande avseende framföres även

av vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Dessa remissor­

gan anför följande.

De uttalanden angående principerna för prissättningen av bygdekraften,

som kan återfinnas i förarbetena till lagen, synes vara att fatta så, att priset

t

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.

Nr 24

50

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

skall vara skäligt ur konsumenternas synpunkt och betryggande ur kraft-

verksägarens. I fråga om skälighetssynpunkten bör beaktas, att kraftför-

säljningsförhållandena i dag är väsentligt annorlunda än vid bygdekrafts-

institutets tillkomst för fyrtio år sedan. Tidigare tillämpades inom de olika

distributionsområdena högst olika priser alltefter kostnaderna för kraftens

framställande och distribution. I fråga om bygdekraften måste det under

sådana förhållanden för lagstiftaren ha tett sig naturligt och skäligt att fast­

ställa priset till självkostnaden för framställandet jämte skälig handelsvinst.

I dag är förhållandena väsentligt annorlunda. Elektrifieringen är i det när­

maste fullständig, och samköming mellan kraftanläggningarna i hela landet

har etablerats. De taxor, som allmänt tillämpas, bygger i hög grad på en ut­

jämning av kostnaderna mellan dyra och billiga områden, och det anses nu­

mera att det icke skulle vara skäligt att tillämpa kraftpriser, som mera vä­

sentligt avviker uppåt från medelnivån i landet. En garanti för att icke oskä­

liga kraftpriser tillämpas finnes numera också däri, att------------ priset kan

underkastas prövning och jämkning av statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström och att denna prisreglering------------kan avse såväl av privata

företag som av kommunala och statliga kraftdistributörer tillämpade taxor.

Det föreligger sålunda nu fullt betryggande garantier för att oskäliga kraft-

priser icke skall behöva förekomma. Den av de vattenlagssakkunniga för­

ordade principen, enligt vilken bygdekraftspriset skulle bestämmas efter

samma grunder, som eljest tillämpas vid leverans av elkraft, synes därför

helt ansluta sig till lagstiftarens intentioner. Då därjämte vid en sådan pris­

regel de synnerligen omfattande och komplicerade kostnadsberäkningar, som

enligt hittillsvarande erfarenhet är förknippade med en bestämning av bygde­

kraftspriset skulle helt bortfalla, synes synnerligen starka skäl tala för att

de av de vattenlagssakkunniga förordade principerna följes.

Handelskammaren i Gävle anser, att bygdekraften bör tillhandahållas till ett

skäligt pris, vilket numera icke alltför mycket bör avvika från det pris, som

genomsnittligt tillämpas inom landet. Dock bör överföringsförhållandena be­

aktas. De nu allmänt tillämpade taxorna är enligt handelskammarens mening

ett uttryck för denna uppfattning.

Svenska elverksföreningen betonar svårigheterna alt bestämma självkost­

naden. Härom uttalar föreningen:

Värdet av och självkostnaden för kraft från ett speciellt vattenfall borde

givetvis i och för sig vara bestämbart. I regel kan man emellertid endast ge­

nom samköming med andra kraftverk, genom sjöregleringar och genom

komplettering med värmekraft, skapa säkerhet för att till kraftverket an­

slutna abonnenter ständigt har erforderlig kraft till sitt förfogande. Genom

dessa åtgärder höjes kraftens värde, men samtidigt också självkostnaderna.

Dessa förhållanden har gjort att beräkningen av den del av en kraftprodu­

cents självkostnader, som hänför sig till enbart det utbyggda vattenfallet,

blivit så komplicerad, att den icke kunnat genomföras i praktiken. Ytterli­

gare svårigheter har uppstått vid självkostnadsberäkningarna i de fall det

gällt bygdekraft från flera närliggande kraftverk och slutligen återfinnes

här alltid samma latenta problem som vid frikraften, d. v. s. bestämmandet

av hur överuttagen kraft skall debiteras.

Liknande synpunkter framföres av statens prisregleringsnämnd för elek­

trisk ström, som i sitt remissyttrande anför följande angående prisfrågan:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h år 1962

51

Skulle — såsom i betänkandet föreslagits — priset på bygdekraften så

bestämmas, att kraftverksägaren erhåller gottgörelse för sin självkostnad

jämte skälig vinst, uppstår följande invecklade problem: Enligt utredningen

skall bygdekraften ha karaktären av prima kraft användbar för bygdens

behov. Men naturkraften i det enskilda kraftverket har ingalunda denna

karaktär. Naturliga krafttillgången är minst på vintern, när bygdens behov

är störst, och störst på sommaren, då bygdebehovet är minst. Den av ett

distributionsföretag utnyttjade primakraften är förädlad genom vissa myc­

ket kostnadskrävande åtgärder, möjliggjorda genom den struktur landets

kraftförsörjning erhållit som följd av de senaste årtiondenas utveckling från

ett system av separata elförsörjningsområden till ett hela landet omfattande

riksnät av kraftverk, transformatorstationer och överföringsledningar. De

åsyftade åtgärderna är

dels samköming mellan vattenkraftverken, så att utjämning sker mellan

krafttillgången i olika vattendrag med olika genomsnittliga och temporära

hydrologiska förhållanden,

dels sjöregleringar,

dels slutligen leverans av tillskottskraft från värmekraftverken, så att täck­

ning erhålles för den återstående obalansen mellan det aktuella kraftbehovet

och den samtidiga vattenkraft tillgången.

Tillskottskraften alstras icke vid vattenkraftverken utan på konsumtions­

orter i sydligare Sverige. Icke förty kommer denna tillskottskraft till an­

vändning jämväl för bygdedistribution i Norrland.

Alla dessa åtgärder drager som nämnt stora kostnader. För utjämningen

mellan vattenkraftverken inbördes måste dessa utbyggas större än som mot­

svarar deras andel i den utjämnade kraftproduktionens maximieffekt. Kraft-

verkskostnaden skall alltså vid kraftprisberäkningen slås ut på en lägre

effekt än utbyggnadseffekten. Till denna kostnad adderar sig sedan kost­

naderna för sjöregleringar, förbindelseledningar och värmekraftverk.

Statens vattenfallsverk har som normer för sin prispolitik, att elkraften

skall produceras och distribueras så billigt som möjligt samt tillhandahål­

las konsumenterna till sådant pris, att en skälig och måttlig förräntning er­

hålles på det av statsmakterna i kraftverksrörelsen investerade kapitalet.

De med tillämpning härav bestämda statliga taxorna tjänar i sin tur i vä­

sentlig omfattning till ledning för kommunal och enskild prissättning för

elkraft.

Man torde sålunda inom kraftindustrien såsom allmän princip eftersträva

en skälig prissättning, baserande sig på självkostnaden jämte skälig vinst.

Vid beräknandet av självkostnaden medtages icke blott de kostnader, vilka

exklusivt hänför sig till de olika kraftverken vart för sig, utan även kost­

naderna för de hela riksnätet avseende åtgärder — samköming mellan de

olika vatten- och ångkraftverken inbördes, sjöregleringar och transitering

— vilka erfordras för att landets konsumenter skall kunna erhålla tillräck­

liga, i nödig omfattning till primakraft förädlade leveranser. Anledning till

erinran mot ett sådant beräkningssätt synes ej föreligga. Då de fördelar,

vilka kan åstadkommas enbart genom en samfälld riksförsörj ning med

kraft, kommer konsumenterna till godo, bör nämligen dessa också stå kost­

naden för de åtgärder, vilka möjliggör dessa fördelar.

Tager man härefter i betraktande det särskilda kraftverket, från vilket

bygdekraft skall utgå, och prissättningen för sådan kraft, ansluter nämnden

sig visserligen till den i betänkandet hävdade uppfattningen, att kraftpriset

principiellt bör giva kraftverksägaren gottgörelse för självkostnaden jämte

skälig vinst. Denna princip ligger ju för övrigt till grund även för de hit­

tillsvarande bestämmelserna i vattenlagen om prissättningen för bygde­

kraft.

52

Det vanskliga är emellertid att avgöra självkostnaden för det kraftverk,

varom fråga är i det särskilda fallet. Väl går det att bestämma de total­

kostnader som hänför sig till själva kraftverksanläggningen och dess drift.

Svårare är att bestämma storleken av den primakraft av ifrågavarande art,

som finnes disponibel från kraftverket utan tillgodogörande av ovannämn­

da förädlingsåtgärder. Kostnaderna för dessa växlar från det ena tidsmo-

mentet till det andra och torde i praktiken vara omöjliga att med säkerhet

närmare fastställa. Detta antagande vinner stöd i det förhållandet, att varje

hittills gjort försök att jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen utfå andel i utdömd

bygdekraft slagit slint, så alt man i stället som nödutväg nödgats följa de

gängse taxorna med en förlikningsvis medgiven rabatt. Det enda man med

säkerhet kan antaga torde vara, att om speciellt för detta kraftverk förut­

sattes bli vidtagna egna förädlingsåtgärder — sjöreglering, ångkrafttillskott

eller annat — som gjorde verket självförsörjande i fråga om åliggande byg-

dekraftsleveranser, dessa åtgärder så gott som alltid skulle ställa sig dyrare

än ett utnyttjande av riksnätets möjligheter samt följaktligen föranleda

ett högre bygdekraftspris än som motsvarade de allmänna taxorna.

Skulle för visst kraftverk förutsättningarna beträffande krafttillgång vara

så gynnsamma, att verket kan bli självförsörjande i fråga om åliggande pri-

makraftleveranser till så ringa självkostnad, att denna jämte skälig vinst

ger lägre pris, än som följer av gängse taxor, bör enligt nämndens mening

detta lägre pris gälla. Emellertid är "de fall, där detta kan inträffa, säkerli­

gen högst sällsynta. Att, såsom i betänkandet föreslagits, låta dessa fall bli

den allmänna regeln och upptaga normalfallen såsom blott en undantags­

bestämmelse kan vid sådant förhållande ingiva en skev uppfattning om be­

stämmelsernas materiella innebörd och därigenom föranleda onödiga tvis­

ter. Huvudregeln torde i stället böra vara, att samma taxor som eljest till-

lämpas vid leverans av elkraft också skall gälla för bygdekraften. Till denna

regel bör så knytas en undantagsbestämmelse, att om kraftverksägarens

verkliga eller beräknade självkostnad för primakraftleverans är så låg, att

den jämte skälig vinst ger ett lägre pris för kraften än enligt normalt gäl­

lande taxa, bygdekraftsmottagaren skall kunna påkalla detta lägre pris.

Flera remissinstanser förordar, att gängse krafttaxor skall läggas till

grund vid prisbestämmandet samt att på dessa taxor skall medgivas viss ra­

batt. I sådan riktning uttalar sig en vattenrättsdomare i Norrbygdens vatten­

domstol, som dock betonar, att hänsyn samtidigt bör tagas till framställ-

ningskostnaden för den kraft, som produceras vid den ifrågavarande anlägg­

ningen. Kammarkollegiet hänvisar till sitt yttrande över vattenlagssakkun-

nigas förslag, vari kollegiet förordat att taxepriset bör reduceras med vissa

procent för att eliminera överföringskostnadernas andel i taxepriset. Även

länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län ifrågasätter, om icke

kraftpriset bör bestämmas efter samma grunder, som tillämpas vid vanlig

elkraftsleverans, dock med viss rabatt. Västernorrlands läns elektriska för­

ening u. p. a. anför, att normala taxor bör tillämpas, så länge dessa, som nu

är fallet, är baserade i huvudsak på vattenkraft. Skall särskild fördel till­

försäkras bygden, bör detta ske i form av rabatt, fastställd av vattendomsto­

len eller angiven i vattenlagen.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

föreslår att man — för att undvika mera omfattande utredningar och för att

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2'i ur 1962

53

erhålla en skälig utjämning mellan olika bygdekraftsområden — skall be­

stämma bygdekraftspriset på grundval av den genomsnittliga produktions­

kostnaden för kraft alstrad i vattenkraftverk och icke med ledning av kost­

naderna i det eller de kraftverk, som har att tillhandahålla den ifrågavaran­

de bygdekraften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en av de viktigaste för­

utsättningarna för att bygdekraftsinstitutet skall få åsyftad verkan att byg­

dekraften blir billig. Med hänsyn härtill bör priset enligt länsstyrelsens me­

ning endast i undantagsfall sättas högre än kraftverksägarens självkostnad.

Fjällkommunernas samarbetskommitté och några norrlandskommuner an­

ser att bygdekraften bör tillhandahållas till självkostnadspris ulan tillägg.

Beträffande ordningen för bygdekraftsprisets fastställande anser en vat-

tenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol det diskutabelt, om prisfrågan

i första hand bör lösas genom avtal.

Vattenöverdomstolen förordar, att fastställandet av priset, om uppgörelse

icke kan träffas, skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,

som torde ha större erfarenhet av sådana frågor än vattendomstolarna. I

vart fall avstyrker vattenöverdomstolen bestämt att, såsom utredningen fö­

reslagit, prisfrågan med kringgående av instansordningen överlämnas till

vattenöverdomstolen som första instans. Även några vattenrältsdomare ut­

talar sig mot förslaget att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som

första instans. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förklarar

sig icke vara övertygat om att icke vattendomstolen skulle kunna giva par­

terna önskvärd teknisk handledning under en förhandling utan att därför

bli ur stånd att — vid bristande överenskommelse — besluta i saken. Anses

beslutanderätten böra anförtros annat organ än vattendomstol, synes ett

ekonomiskt-tekniskt organ böra komma i fråga. Statens prisregleringsnämnd

för elektrisk ström anser det knappast innebära någon fördel att, vid oenig­

het mellan parterna, priset skall bestämmas av vattenöverdomstolen. Skall

priset såsom hittills bestämmas i domstolsväg, torde det ligga närmare till

hands att vattendomstolen, vilken handlägger bygdekraftsfrågorna i övrigt,

också får avgöra spörsmålet om priset. Ännu bättre synes det emellertid vara

att, såsom vattenlagssakkunniga föreslagit, avgörandet anförtros åt nämn­

den, som i sin verksamhet har att handlägga ärenden av närliggande natur

och i vilken är representerad sådan erfarenhet och teknisk-ekonomisk ex­

pertis, som avser hithörande förhållanden. Till förmån för prisreglerings-

nämnden som beslutande organ i prisfrågan uttalar sig också länsstyrelsen

i Kalmar län och handelskammaren i Gävle. Länsstyrelserna i Västernorr-

lands, Jämtlands och Västerbottens län förordar, att prisfrågans avgörande

anförtros åt vattendomstolen.

Utredningens förslag att vardera parten skall bära sina kostnader

för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 § vatten­

lagen har i allmänhet tillstyrkts av remissorganen eller också lämnats

utan erinran av dem. Några remissorgan förordar emellertid, att bygdekrafts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2'r år 1962

54

konsumenterna skall tillgodoses bättre än vad utredningen velat föreslå. Så­

lunda anför en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol:

I ärenden om uttagande av bygdekraft kan det visserligen normalt anses

rimligt att vardera parten själv får stå sina kostnader. Möjlighet bör emel­

lertid föreligga att ålägga kraftverksägare skyldighet att svara för kostna­

derna i vissa fall. Detta gäller särskilt där ägare av kraftverket icke behöri­

gen medverkat till utredningen genom underlåtenhet att framlägga eller

dröjsmål med framläggandet av uppgifter, varöver han förfogar. Om det med

hänsyn till omständigheter av detta eller annat slag kan anses skäligt att

kraftverksägaren ersätter bygdekraftskonsumenten hans kostnader, bör

domstolen ha befogenhet att utdöma sådana kostnader av kraftverksägaren.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, sam-

arbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen samt Landskommunernas

förbund och Västerbottens länsorgan av samma förbund förordar, att kraft­

verksägaren i princip alltid skall vara skyldig att svara såväl för sina egna

som för bygdekraftskonsumentens rättegångskostnader.

Utredningens förslag till förkortning av giltighetstiden för vat­

tendomstolens avgörande från tjugu till tio år har genomgåen­

de tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet vitsordar, att tjuguårsprognoser för kraftbehovet i en

bygd ofta visat sig vara mycket osäkra. I kraftverksmål, vilkas handläggning

krävt åtskilliga år och i vilka kollegiet på ett tidigt stadium beräknat bygde-

kraftsbehovet, har ej sällan blivit nödvändigt att, innan dom i denna del av­

kunnats, göra ny uppskattning av behovet. Kollegiet tillstyrker sålunda att

giltighetstiden för vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsskyldig-

het förkortas. Samtidigt betonar emellertid kollegiet, att den tätare ompröv­

ningen av bygdekraftsskyldighetens omfattning kommer att åsamka kolle­

giet och vattendomstolarna ett ständigt ökande arbete, oavsett om institutet

kommer till användning eller ej.

Svenska vattenkraftföreningens skrivelse

Såsom inledningsvis anmärkts har Svenska vattenkraftföreningen till justi­

tiedepartementet ingivit en den 9 februari 1960 dagtecknad skrivelse rörande

bygdekraftsfrågorna, vid vilken skrivelse föreningen fogat en inom Vatten-

regleringsföretagens samarbetsorgan upprättad promemoria i anledning av

norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering av bygdekrafts-

institutet. I skrivelsen framhålles, att föreningen sedan remissyttrandet av­

gavs haft anledning att ytterligare överväga utredningens förslag framför

allt med avseende på den ökning av arbetsmängden i vattenmålen, som skul­

le bli en följd av förslagets genomförande. Föreningen betonar i samband

därmed, att man icke kan låta frågor rörande tillhandahållande av elektrisk

kraft bli av dominerande betydelse i vattenmålen med mindre vattendom­

stolarna får tillgång till speciell sakkunskap på det elektriska distributions­

området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

55

I den vid skrivelsen fogade promemorian ifrågasattes bl. a. riktigheten i

norrländska vattenkraftutredningens utgångspunkt, att bygderna runt de

större kraftverken via bygdekraftsinstitutet bör tillförsäkras särskilda för­

delar. Därom anföres följande.

Självkostnaden för produktion av elkraft varierar starkt från kraftverk

till kraftverk. Självkostnaden för kraftens överföring till de olika förbruk-

ningsområdena och för distributionen inom de olika delarna av dessa om­

råden varierar i allmänhet ännu mera. Om kraftpriset på varje ort skulle

motsvara självkostnaden, skulle vid sådant förhållande prisvariationerna bli

mycket stora. En sådan ordning har icke ansetts önskvärd. Strävandena har

i stället gått ut på att — med iakttagande av en av kostnaderna för stor­

kraftöverföringen betingad differentiering mellan kraftpriserna i landets

norra, mellersta och södra delar — utjämna kostnaderna mellan olika om­

råden. Dessa strävanden har resulterat i att enhetliga kraftpriser tillämpas

inom varje distiäbutörs område. Detta i förening med den fortgående sam­

manslagningen av mindre distributionsområden till större har'medfört att

samma kraftpriser tillämpas inom störa delar av landet. Att vi kunnat upp­

nå en praktiskt taget fullständig elektrifiering även i de utpräglade glesbyg­

derna i landets norra delar hänger i hög grad samman med denna kostnads­

utjämning. Det ligger nära till hands att härvidlag göra en jämförelse med

televerket, som till följd av långt driven kostnadsutjämning gjort det möj­

ligt även för enstaka avlägset belägna abonnenter att skaffa sig telefon. För

posttrafiken och i viss mån även järnvägstrafiken gäller i princip motsva­

rande. En mera allmän tillämpning av bygdekraftsinstitutet skulle innebära

ett steg tillbaka i utvecklingen.

Departementschefen

En av de många frågor, som aktualiserats genom den omfattande utbygg­

naden av vår vattenkraft, avser bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen om

skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggning att tillhandahålla kraft

åt kringliggande bygd, den s. k. bygdekraftsskyldigheten. Dessa bestämmel­

ser, som tillkommit med tanke på att b3'gden närmast omkring de större

kraftkällorna borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor,

har i praktiken fält väsentligt mindre betydelse än man ursprungligen torde

ha räknat med. Till detta kan ha bidragit, att elektrifieringen följt andra vä­

gar än de som förutsattes vid vattenlagens tillkomst. Även det förhållandet

att reglerna om bygdekraft visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning

kräva omfattande och kostsamma utredningar har sannolikt inverkat.

Sedan 1942 års riksdag i anledning av väckta motioner begärt utredning

bl. a. av frågan, huruvida bygdekraftsbestämmelserna kan anses tillfyllest

för det med dem avsedda syftet, har, såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen, bygdekraftsfrågan behandlats i flera olika sammanhang, näm­

ligen av elkraftutredningen, vattenlagssakkunniga och norrländska vatten-

krattutredningen. Ingen av de nämnda utredningarna har ansett sig böra för­

orda, att bygdekraftsbestämmelserna skall upphävas. I vissa remissyttranden

har däremot förslag i sådan riktning framförts. Därvid har främst åbero­

pats, att de bestämmelser om distributionsskyldighet och prisreglering, som

år 1957 infördes i 1902 års lag om elektriska anläggningar, gjort bygdekrafts-

56

institutet betydelselöst. Sedan numera landsbygdens elektrifiering är prak­

tiskt taget genomförd — för närvarande räknar man med att endast om­

kring 5 000 årsbostäder återstår att elektrifiera, vilket motsvarar ungefär

sju promille av hushållen på landsbygden — är institutets betydelse i första

hand beroende av vilka fördelar i leverans- och prishänseende som kan kom­

ma bygden till del på grund av bygdekraftsbestämmelserna. Inskränker man

sig till frågan om rätten till kraftleverans kan man konstatera, att bygde-

kraftsinstitutet i dess nuvarande utformning för kraftverk sbygderna inne­

bär en garanti, vilken i vissa hänseenden sträcker sig längre än den, som

1902 års lag avser att skänka.1 Redan med hänsyn härtill torde bygdekrafts-

institutet vara av en viss, om än begränsad betydelse, när det gäller att häv­

da kraftverksbygdernas intressen i kraftförsörjningshänseende. Då ett slo­

pande av bygdekraftsbestämmelserna sålunda kan innebära en försämring

för bygden, är jag icke beredd att tillstyrka en sådan åtgärd.

Skall bygdekraftsinslilutet bibehållas, är en omarbetning av reglerna i

ämnet erforderlig. Av intresse är därvid i första hand målsättningen tör en

sådan omarbetning. Såsom förut anmärkts har de nuvarande bestämmel­

serna tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraft­

verken erforderlig kraft till skäligt pris. Man torde sålunda icke ha åsyftat

att låta kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisför­

mån i betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle

bli förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Någon anledning att vid en re­

formering av institutet frångå denna principiella inställning synes mig icke

föreligga, detta så mycket mindre som det allmännas strävan är att — under

tillämpning av enhetliga taxor i närliggande bygder — tillförsäkra alla kraft-

konsumenter elkraft till lägsta möjliga pris. Icke heller i övrigt torde några

mera genomgripande ändringar i gällande regler böra övervägas. Målet bör

vara att förbättra bygdens ställning främst genom att, såvitt nu är i fråga,

göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än de är för närvarande. Flera

av de förslag, som framkommit genom de företagna utredningarna, synes

mig väl ägnade att genomföras såsom ett led i en sådan strävan.

Enligt de gällande bestämmelserna omfattar bygdekraftens an­

vändningsområde hantverk, småindustri och lantbruk samt belys­

nings- och uppvärmningsändamål. Vad särskilt beträffar bygdekraftens ut­

nyttjande för industriella ändamål sammanhänger begränsningen av an­

vändningsområdet till småindustrien med bygdekraftsinstitutets ursprung­

liga syfte, som just varit att förhindra att hela den befintliga krafttillgången,

till men för de direkta bygdebehoven, skulle tagas i anspråk bl. a. för de

större industriella kraftbehovens tillgodoseende. En utvidgning av bygde­

kraftens användningsområde i förevarande hänseende skulle sålunda inne­

bära ett avsteg från de principer, varå institutet hittills vilat. Emellertid

torde man numera betrakta dylika frågor på ett annat sätt än man gjorde

vid tiden för vattenlagens tillkomst. I våra dagar anses det ju viktigt från

1 Jfr prop. 1957:161 s. 48 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1962

57

bygdesynpunkt, att förutsättningarna för den lokala industrien är goda i

olika hänseenden, däribland i fråga om krafttillgången. Härtill kommer så

att det med hänsyn till den omläggning av det lokala näringslivets struktur,

som vattenkraftutbyggnaderna ibland nödvändiggör, kan innebära en fördel

särskilt för kraftverksbygderna, om kraftförsörjningsläget är gynnsamt för

den lokala industrien. Jag kan alltså tillstyrka de förslag, som i olika sam­

manhang framförts om att kretsen av bygdekraftsberättigade skall utsträc­

kas till att omfatta även annan industri än småindustri. Därvid uppkom­

mer frågan, om bygdekraftens användningsområde såsom norrländska vat­

tenkraftutredningen föreslagit skall vidgas till att omfatta allenast sådan

större industri, som utredningen betecknat som mellanstor, eller om bygde-

kraften skall få utnyttjas även av storindustrien. I detta hänseende vill jag

framhålla, alt det icke torde vara möjligt att uppställa en regel för gräns­

dragningen mellan storindustri och mellanstor industri, som är lätt att

tillämpa och samtidigt leder till ett i alla situationer riktigt och rättvist

resultat. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast, att storindustrien icke

uteslutes. Ej heller synes det mig erforderligt att, såsom från något håll

föreslagits, giva de i vattenlagen nu särskilt nämnda intressena förtursrätt

till bvgdekraften framför den större industrien. Föreligger anspråk på bygde-

kraft såväl från sådan industri som från företrädare för andra intressen

och räcker icke bygdekraften till för att fullt tillgodose alla anspråken, får

det ankomma på vattendomstolen att företaga en avvägning mellan dem.

Därvid bör de intressen, som från bygdens synpunkt framstår som angeläg­

nast, i första hand gynnas. Jag vill i detta sammanhang såsom min mening

framhålla att, om till följd av kraftbrist inskränkningar i kraftkonsum­

tionen finnes påkallade i folkhushållets intresse, dessa lärer få avse även

bygdekraften.

Vad angår frågan om omfattningen av skyldigheten att

tillhandahålla bygdek raft innebär de gällande reglerna härom

att viss andel — intill en tiondel —• av den vid vederbörande kraftverk ut­

tagbara ärliga kraftmängden skall reserveras för tillgodoseende av kringlig­

gande bygds behov av kraft för ändamål, som nyss berörts. Andelen skall för

viss tid i sänder bestämmas av vattendomstolen med beaktande dels av om­

fattningen av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens

tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhål-

1 anden, dels å ena sidan av det behov av kraft som inom bygden föreligger

eller inom en nära framtid är att motse och å andra sidan av den tillgång

på kraft, som eljest är att påräkna för ändamålet.

Vattenlagssakkunniga har i motiven till sitt förslag gjort en analys av den

närmare innebörden av berörda regler, vilka särskilt såvitt angår begreppet

»årlig kraftmängd» i rättstillämpningen vållat åtskillig tvekan. Det torde ej

kunna bestridas att en närmare precisering i lagtexten av hithörande spörs­

mål från flera synpunkter skulle vara till fördel. Å andra sidan följer av

bygdekraftsinstitutets karaktär, att möjlighet till anpassning efter olika för-

5

Bihang till riksdagens protokoll i962. 1 samt. Nr 21

58

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

hållanden bör finnas inom den ram vattendomstolen fastställt. Av samma

skäl torde ej vara påkallat, att vattendomstolen i sitt beslut rörande byg-

dekraftsandelen tager mera preciserad ståndpunkt i frågor, som blir aktuel­

la först när tillämpning av bygdekraftsskyldighetcn begäres. Vattenlagssak-

kunnigas uttalanden i anslutning till hittillsvarande praxis synes mig i hu­

vudsak ägnade att tjäna till vägledning för rättstillämpningen på området.

Utsträckes kretsen av bygdekraftsberättigade till att omfatta även annan

industri än småindustri, synes man ha att överväga, huruvida icke en höj­

ning av bygdekraftsandelens maximum utöver nuvarande tio procent med

anledning därav kan vara påkallad. Såsom norrländska vattenkraftutred­

ningen anmärkt torde emellertid utrymme i regel finnas för vidgad an­

vändning av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, en uppfattning

som vinner stöd i de uppgifter om fastställda andelstal, vilka redovisas i den

härvid såsom bilaga C fogade tabellen. Jag är därför icke beredd att för när­

varande föreslå någon ändring av lagreglerna i förevarande hänseende.

Norrländska vattenkraftutredningen har riktat viss kritik mot lagens reg­

ler angående de omständigheter, som vattendomstolen skall beakta, då den

periodvis fastställer bygdekraftsandelens storlek inom den i lagen angivna

ramen. Utredningen har därvid förordat, att andelen skall bestämmas med

ledning av bygdens kraftbehov men utan att hänsyn tages till medgivna för­

ändringar i vattenförhållandena eller till den tillgång på kraft, som eljest

må vara att påräkna. I vad detta förslag avser hänsynen till vattenförhål­

landena, vilka saknar närmare samband med kraftförsörjningsfrågorna,

vill jag i likhet med remissorganen förorda dess genomförande. Däremot

kan jag icke tillstyrka ett upphävande av föreskriften om skyldighet för

vattendomstolen att beakta tillgången på kraft, som eljest må vara att på­

räkna för ändamålet.

En fråga, som givit upphov till tvekan och osäkerhet i tillämpningen, rör

bestämningen av b y g d e b e g r e p p e t. De nu verkställda utredningarna

visar också, att betydande svårigheter föreligger att få till stånd en klar och

otvetydig definition av begreppet. Att i lagtexten närmare definiera detsam­

ma lärer sålunda knappast vara möjligt.

Frågan om bygdeområdets utsträckning har tidigare varit aktuell i sam­

band med revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift.1 Med

hänsyn till de betydande olikheter som föreligger mellan bygdekrafts- och

regleringsavgiftsinstituten torde det dock vara klart, att en sammankopp­

ling av frågan om bygdeområdet såvitt angår bygdekraft med spörsmålet

inom vilket område regleringsavgifter må komma till användning icke är

ägnad att i nämnvärd mån bidraga till frågans närmare lösning.

Vattenlagssakkunniga har i sina motiv angivit vissa riktlinjer, som enligt

de sakkunnigas mening borde följas vid bestämmande av bygdebegreppet i

den mening vari det förekommer i 4 kap. 1 § vattenlagen. Såsom grundprin­

cip skulle gälla att man i varje särskilt fall hade att undersöka vilken räjong

1 Jfr bl. a. andra lagutskottets uti. 1944: 33 s. 28.

Kungl. Maj. ts proposition nr

24

år 1962

59

som naturligen kunde anses räkna strömfallet som sin kraftkälla. Härvid

finge man icke — såsom möjligen kunde utläsas av uttalanden i ämnet i

1917 års sakkunnigbetänkande — stanna vid det område, vars befolkning

kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft i sågverks- och kvarndrift

eller annan småindustri. Å andra sidan måste bortses från sådana områden,

som för sin elektrifiering krävde högspänningsledningar av stor kapacitet.

Vidare borde särskilt beaktas, att bygdeområdet måste utgöra ett lämpligt

distributionsområde. Norrländska vattenkraftutredningen har för sin del

gjort uttalanden, som i stort sett motsvarar de sakkunnigas. Även enligt

min mening överensstämmer dessa synpunkter väl med de grundsatser, var­

på bygdekraftsinstitutet enligt gällande vattenlag vilar. Till komplettering

av uttalandena må anmärkas, att viss hänsyn även bör tagas till den bygde-

kraftspliktiga anläggningens storlek. Tillgodogöres ett flertal fall i en ge­

mensam kraftstation i stället för i flera mindre, men var för sig bygdekrafts-

pliktiga verk bör sålunda detta förhållande rimligen beaktas vid bygdeom-

rådets bestämmande.

På sätt jag i det föregående anfört beträffande bygdekraftsandelens fast­

ställande bör det även i fråga om bygdeområdets bestämmande finnas an­

passningsmöjligheter. Jag kan därför ej ansluta mig till tanken att vatten­

domstolen redan i sitt beslut om bygdekraftsandelen skall, till men icke

minst för bygdeintressena, med bindande verkan i detalj angiva inom vilket

område kraften skall tillhandahållas. En annan sak är att vattendomstolen

i beslut angående bygdekraftsskyldighetens omfattning självfallet kan —

vid angivande av de skäl, varå avgörandet grundas — redovisa den utsträck­

ning av bygdeområdet, som domstolen räknat med.

Såsom vattenlagssakkunniga anmärkt, har vattendomstolen möjlighet att

med stöd av 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i mellandom pröva,

huruvida den, som jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ansökt om utfående av

bygdekraft, tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde. Är delta

tveksamt, kan fördelar i rättegångskostnadshänseende ernås genom en upp­

delning på skilda avgöranden.

Vad härefter angår de frågor som avser tillämpningen av skyl­

digheten att tillhandahålla bygdekraft vill jag biträda för­

slaget till ändrad lydelse av 4 kap. 4 g första stycket, innebärande att den

tid, inom vilken bygdekraft skall börja tillhandahållas, i särskilda fall må

sättas kortare än två år efter ansökningens delgivande. Självfallet kan dock

kraftverksägaren ej åläggas att tillhandahålla bygdekraft, förrän kraftver­

ket tagits i drift. Ett förslag om införande av föreskrift om provisoriskt

igångsättande av bygdekraftsleverans kan jag icke biträda.

Redan enligt gällande rätt torde ägare av bygdekraftspliktigt kraftverk

vara skyldig svara för att bygdekraft verkligen kan tillhandahållas och detta

vid spänning och under villkor i övrigt, som kan vara lämpliga med hänsyn

till bygdekraftsändamålen. Huruvida kraften producerats i det ifrågavarande

verket eller anskaffats från annat håll, synes vara av underordnad betydelse.

60

Del lärer därför ej vara erforderligt att i vattenlagen intaga uttryckliga före­

skrifter i dessa hänseenden.

Vattenlagssakkunniga liar i sin promemoria behandlat förfaringssättet i

det komplicerade fall, då flera kraftverks bygdeområden i större eller mindre

grad täcker varandra, samt för sådana situationer framlagt förslag till nytt

stadgande att intagas såsom ett andra stycke i 4 kap. 4 g. Även enligt min

mening är en reglering i lagen av denna fråga ägnad att underlätta bygde-

kraftsinstitutets användning. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör

stadgas, att vattendomstolen skall, efter vad som från kraftförsörjningssyn-

punkt finnes ändamålsenligt, bestämma från vilken anläggning bvgdekraf-

ten skall tagas. I anslutning härtill bör dessutom föreskrift lämnas om

den gottgörelse ägaren av sistnämnda anläggning bör beredas av övriga

anläggningars ägare. Hänsyn bör härvid tagas icke blott — såsom de sak­

kunniga förutsatt — till den kraft, som enligt vattendomstolens beslut skall

tillhandahållas för bygdekraftsändamål, utan även till andra förhållanden,

främst kostnader för installation av sådana särskilda anordningar, vilka kan

erfordras för leverans av bygdekraften. Gottgörelse i dessa hänseenden bör

utgå i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna finnes skälig.

Till ledning vid bestämmandet av gottgörelse för kraftleverans kan tjäna

norrländska vattenkraftutredningens uttalande, att kraftverken bör avstå

bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande till verkens produk­

tionsförmåga. I vad åter gäller installationskostnaderna bör vid fördelningen

beaktas, att ingen rimligen skall behöva bidraga med större belopp än han

skulle ha fått vidkännas, om leveransskyldigheten för hans andel förlagts

till det egna verket. Beträffande ersättningsformen har de sakkunniga före­

slagit, att gottgörelse för kraftleverans skall lämnas genom överföring av

kraft från övriga anläggningar. Så torde också regelmässigt böra ske. Med

tanke på att anläggningarna stundom kan vara utan elektrisk förbindelse

med varandra, måste dock gottgörelse i penningar kunna komma i fråga.

För installationskostnaderna synes naturligt, att gottgörelsen lämnas i pen­

ningar, berörda kraftverksägare självfallet obetaget att överenskomma om

annan ersättningsform.

För att bygdekraftsinstitutet i fortsättningen skall få reell betydelse öns­

kar norrländska vattenkraftutredningen reglerna så utformade, att bygde­

kraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Utred­

ningen förordar därför en föreskrift om att bygdekraften skall tillställas

ortens distributionsföretag. Med hänsyn såväl till önskemålet att icke åstad­

komma hinder för en rationell distributionsapparat som till svårigheterna

att alltid skapa erforderliga garantier för att fördelarna av bygdekraften

verkligen kommer vederbörande bygd till godo, vill jag i likhet med några

remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av en sådan föreskrift. Detta ute­

sluter emellertid icke att de lokala distributionsföretagen kan och bör

ifrågakomma som mottagare av bygdekraft. Även om meningen ursprung­

ligen torde ha varit, att bygdekraften skall levereras direkt till de särskilda

avnämarna, lärer något formellt hinder icke möta mot att — jämte de

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b är 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1962

61

särskilda konsumenterna — även distributionsföretag och sådana kommu­

ner, som svarar för kraftdistribution, själva för talan om utfående av

bygdekraft. En sådan ordning, som ofta torde vara en förutsättning för att

bygdekraften skall kunna användas, kräver dock ovillkorligen garantier för,

att eventuella fördelar av bygdekraften i prishänseende skall tillkomma de

slutliga konsumenterna och icke företaget eller det kommunala elektricitets­

verket samt att bygdekraften icke skall komma annan till godo än lagen

avsett. I vilken omfattning och på vad sätt kontroll i dessa hänseenden

bör ske, får vattendomstolen taga ställning till i det särskilda fallet.

Allmän enighet synes råda om att vattenlagens regler angående priset

på bygdekraft bör omarbetas. Förslag i detta hänseende har också

framförts såväl av de utredningar, vilka sysslat med bygdekraftsinstitutet

under senare år, som av flera remissinstanser. Förslagen bygger på två olika

huvudprinciper. Norrländska vattenkraftutredningen förordar, att bygde-

kraftspriset i första hand skall, liksom hittills, bestämmas på basis av kraft-

verksägarens självkostnad för kraft från det ifrågavarande kraftverket,

medan andra, bl. a. vattenlagssakkunniga, förordat att gängse taxor skall

läggas till grund vid prisbestämningen. För egen del vill jag uttala min an­

slutning till den sist nämnda av de båda principerna. Att bestämma bygde-

kraftspriset med ledning av ägarens självkostnad synes mig nämligen vara

förbundet med betydande olägenheter. På grund av mängden av och den

komplicerade beskaffenheten hos de faktorer, som måste beaktas när man

skall beräkna självkostnaden, har den nuvarande lagregeln, enligt vilken

ersättning skall givas med ett belopp, motsvarande självkostnaden med till-

lägg av två procent å anläggningskapitalet, visat sig vara utomordentligt

svår att tillämpa i praktiken. Det finnes anledning förmoda, att denna svå­

righet i väsentlig mån bidragit till, att bygdekraftsinstitutet icke kommit

till någon direkt användning. Härtill kommer, att självkostnadsprincipen

kan leda till ojämna resultat, som stämmer dåligt överens med vår tids strä­

van efter enhetliga taxor i närliggande bygder. Som exempel på detta må

åberopas vad som förekommit i ett av vattendomstol år 1960 avgjort mål

om utbekommande av bygdekraft från två närbelägna kraftverk. Det ena

kraftverket hade tagits i drift år 1952 och det andra var under byggnad ännu

vid tiden för vattendomstolens dom. 1 målet beräknades självkostnaden för

kraft, utvunnen i det yngre verket, till ett mer än dubbelt så högt belopp

som självkostnaden för kraft från det äldre verket. Denna betydande skill­

nad i självkostnad berodde, förutom på sämre utbyggnadsförhållanden, till

ej oväsentlig del på stegrade anläggnings- och räntekostnader. I detta sam­

manhang kan anmärkas, att samma iakttagelser om självkostnadsprincipens

verkningar, vilka redovisats här, även gjorts i Norge, som i sina regler om

koncessionskraft har en motsvarighet till vårt bygdekraftsinstitut.

Jag har inledningsvis framhållit, alt bygdekraftsinstitutets syfte liksom

hittills bör vara att tillförsäkra de bygder, där vattenkraften produceras,

erforderlig kraft till skäligt pris. Såsom jag också antytt betyder detta icke,

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1062

att priset på bygcfekraften bör sättas så lågt, att kraftverksbygderna därige­

nom får särskilda förmåner på övriga kraftkonsumenters bekostnad. Utgår

man därifrån, synes det innebära en lämplig avvägning att — i anslutning

till bestämmelsen om prisreglering i 1902 års lag och i enlighet med vatten-

lagssakkunnigas förslag — ersätta vattenlagens nuvarande prisregel med en

bestämmelse av innehåll, att skälig ersättning skall givas för bygdekraften.

Utan sådana omständliga utredningar, som kräves för att fastställa ägarens

självkostnad för kraft från ett visst kraftverk, kan man då bestämma pri­

set på grundval av gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bygde-

kraftspliktiga kraftverket ligger. Det må i anslutning härtill erinras om att

vid prisreglering enligt 1902 års lag skäligheten av priset å viss strömleve­

rans skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, under vilka strömmen

i det särskilda fallet levereras.1

Såsom både vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredning­

en föreslagit bör det i första hand ankomma på parterna själva att sluta

avtal om priset för bygdekraften mot bakgrund av de leveransvillkor i öv­

rigt, som vattendomstolen föreskrivit. Kan parterna icke komma överens,

bör prisfrågan hänskjutas till statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström. I sin verksamhet handlägger denna nämnd på grund av föreskrift

i 1902 års lag ärenden av liknande natur och i nämnden ingår erforderlig

teknisk-ekonomisk expertis. Den torde med hänsyn härtill vara väl skickad

att avgöra tvister om priset på bygdekraft.

Enligt 1902 års lag skall framställning om prisreglering ingivas till kom­

merskollegium, som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad,

skall överlämna den till prisregleringsnämndens prövning. Såsom nämnden

i remissyttrande förordat, bör emellertid framställning om reglering av pri­

set å bygdekraft göras direkt till nämnden.

Enligt gällande instruktion för prisregleringsnämnden åligger det denna

att, då framställning om prisreglering inkommit, i första hand söka åstad­

komma frivillig uppgörelse mellan parterna. Även i fråga om bygdekrafts-

ärendena synes en motsvarande förlikningsverksamhet böra ankomma på

nämnden. Anledning saknas då att såsom ifrågasatts ålägga vattendomsto­

len att leda prisförhandlingarna mellan parterna.

Jag kan för min del ej ansluta mig till tanken att anläggningens ägare

bör vara pliktig att helt stå för kostnaderna för förfarandet

enligt 4 kap. 4 § vattenlagen. Även om förfarandet i viss mening är en fort­

sättning på ansökningsmålet rörande tillstånd till anläggningen, är de till

bygdekraft berättigade ej att anse som sakägare i egentlig mening. Man

torde därför böra i princip bibehålla den ill kap. 65 § stadgade ordningen,

att sökanden skall svara för såväl egna som motpartens kostnader, om och

i den mån icke rättegångsmissbruk föranleder annat. Emellertid har, såsom

vattenlagssakkunniga framhållit, frågan om fördelningen av rättegångskost­

naderna i mål av detta slag ibland lösts på sådant sätt, att parterna fått

Jfr SFS 1939: 807.

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1962

63

vidkännas envar sina kostnader. Detta på grundval av gällande rätt tilläm­

pade förfaringssätt torde ofta vara befogat med hänsyn till målens speciella

karaktär.

En förkortning enligt norrländska vattenkraftutredningens förslag av gil­

tighetstiden för vattendomstolens beslut beträffande

kraftverksägares skyldighet att avstå kraft till kringliggande bygd skulle

otvivelaktigt vara till fördel från vissa synpunkter. Med hänsyn bl. a. till

den ökning av vattendomstolarnas och kammarkollegiets arbetsbörda, som

cn sådan åtgärd torde komma att medföra, är jag emellertid för närvarande

icke beredd att tillstyrka densamma.

De ändringar i 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, som påkallas för genomfö­

rande av den nu förordade revisionen av bygdekraftsinstitutet, bör träda i

kraft den 1 januari 1963 och synes kunna göras tillämpliga även i fråga

om företag, till vilka tillstånd givits före bestämmelsernas ikraftträdande.

Vid fullföljd av talan mot avgörande som träffats före den nya lagens

ikraftträdande, bör dock äldre lag tillämpas. Såsom vattenlagssakkunniga

föreslagit bör, om förordnande angående tillhandahållande av kraft medde­

lats enligt 4 kap. 4 § i dess hittillsvarande lydelse, de i förordnandet stad­

gade villkoren gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyl­

dighet föreligger att tillhandahålla bygdekraft.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A)1, måtte för det i 87 § re­

geringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Denna bilaga, som frånsett den i lagrådets utlåtande förordade ändringen och vissa formella

jämkningar är likalydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här ute­

slutits.

64

Kungi. Maj.ts proposition nr

24

år 1962

Bilaga B

Vid vattenlagssakkunnigas promemoria fogat förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 kap. 4 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi\Tes.

4 §•

Vill någon--------— hos vattendomstolen. Där ej annorlunda överenskom-

mes eller eljest särskilda omständigheter föreligga, vare ägaren icke pliktig

att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen

delgivits honom. Kraften skall------------- anses skäligt.

Kan skyldighet att tillhandahålla kraften ifrågakomma för två eller flera

kraftanläggningar, bestämme vattendomstolen, efter vad som ur kraftför-

sörjningssynpunkt finnes mest ändamålsenligt, från vilken anläggning kraf­

ten skall tillhandahållas; och må, i den omfattning som med hänsyn till om­

ständigheterna finnes skälig, gottgörelse beredas ägaren av den anläggning­

en genom överföring av kraft från den eller de övriga anläggningarna.

I den mån kraft, varom i denna § är fråga, tages i anspråk, skall skälig

ersättning därför givas. Är fråga om kraft, för vilken vid frivilligt tillhanda­

hållande ersättning skulle utgå antingen enligt statlig taxa för leverans av

elektrisk kraft eller ock enligt taxa, fastställd av kommunal myndighet för

tillhandahållande av elektrisk kraft inom kommunen, skall den taxan tilläm­

pas, där ej annorlunda åsämjes. 1 annat fall bestämmes ersättningen i hän­

delse av tvist genom prisreglering i den ordning, som enligt vad därom sär­

skilt är stadgat gäller i fråga om tillhandahållande av kraft från elektrisk

starkströmsanläggning.

Vattendomstolen skall i samband med beslut i anledning av ansökan, som

ovan sagts, lämna besked, huruvida ersättningen, i brist på åsämjande mel­

lan parterna, skall utgå efter statlig eller kommunal taxa eller bestämmas

genom prisreglering, ävensom meddela föreskrifter beträffande villkoren i

övrigt för kraftens tillhandahållande; och gälle beträffande rätt att påkalla

ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap. 29 § finnes för där

avsett fall föreskrivet.

Vad i------------ denna §.

Denna lag träder i kraft den

; dock att, där före ikraftträdandet

förordnande om tillhandahållande av kraft givits jämlikt 4 kap. 4 §, nya

lagen ej må med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendom­

stolens avgörande angående skyldighet för anläggningens ägare att tillhan­

dahålla kraft åt kringliggande bygd skall gälla, föranleda ändring av de

föreskrifter, som meddelats i samband med förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

65

Bilaga C

Vid norrländska vattenkraftutredningens betänkande fogad

Tabell rörande bygdekrafts institutet

I nedanstående tabell angives de andelstal, som fastställts i fråga om skyldighet

att leverera bygdekraft från olika kraftverk, samt året för avgörandet.

Anläggning

År

Luleälv

Procent

Anm.

Porjus kraftverk.....................

1927

Pileälv

2

Sikfors kraftstation...............

1938

Skellefteälv

3,5

Krångforsens kraftstation ...

1926

5

Ringsele kraftverk.................

1943

2

Granforsens kraftverk...........

1952

3,5

Finnfors kraftstation............

r -

1952

Umeälv

3,5

Harrsele kraftstation............

1926

5

Norrforsens kraftstation___

1926

3

Klabböle kraftstation...........

1933

5

Hällforsens kraftstation ....

1938

10

Av ökningen genom

insättandet av det

tredje aggregatet

Pengfors kraftverk.................

1955

Öreälv

2

Storforsens kraftanläggning .

1922

5

Agnäs kraftverk.....................

1949

10

Storforsens kraftverk..................... 1956

Gideälv

Kraftverk vid Dombäcksmarkfor-

10

sårna......................................

5

Kraftverk vid Långforsen . .

1930

Moälven

5

Ytterselsforsens kraftstation ,-----

1927

Norra Anundsjöån

5

Anundsjö kraftverk...............

1955

Ångermanälven

10

Gulsele kraftverk...................

1954

1

Edensforsens kraftverk.........

1956

0,4

Lasele kraftverk.....................

1956

0,4

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

Anläggning

År

Procent Anm.

Kilforsens kraftverk....................

1953

0,5

Nämforsens kraftverk.................

1946

0,2

J>

»

.................

1947

0,15

Fr. o. m. den tidpunkt

då Forsmo kraft­

verk tages i drift

Forsmo kraftverk.........................

1947

0,05

Junsterforsens kraftverk.......... .

1946

10

Lövöns kraftverk.........................

1922

10

Av 388 hkr

Storfinnforsens kraftverk..........

1953

1,7

Forsse kraftverk...........................

1932

5

Hjälta kraftverk...........................

1949

Indalsälven

0,075

Järpströmmens kraftverk........

1940

0,05

Mörsils kraftverk.........................

1949

1

Sällsjö kraftverk...........................

1952

0,3

Dock högst 0,3 milj.

kWh/år

Hissmofors kraftverk................

1938

1

Kattstrupeforsens kraftverk —

1941

0,25

Näsaforsens kraftverk...............

1924

5

Midskogs kraftverk.....................

1944

i

Näverede kraftverk...................

1955

i

Stuguns kraftverk.......................

1956

i

Krångede kraftverk................... .

1938

1,5

Gammelänge kraftverk.............

1944

1

Hammarforsens kraftverk.........

1930

1,5

Svarthålsforsens kraftverk .. ..

1955

1

Stadsforsens kraftverk..............

1939

0,5

Hölleforsens kraftverk..............

1949

—

Sillre kraftverk...........................

1932

Ljungan

2,5

Hummelö kraftverk...................

1925

5

Johannisbergs kraftverk............

1938

2

Leringsforsens kraftverk............

1944

2

Torpshammars kraftverk.........

1922

1,5

Hemgravsforsens kraftverk . . ..

1938

2

Skallböle kraftverk....................

1949

2,25

Matfors kraftverk.......................

1938

4,5

Wiiforsens kraftverk.................

1943

Delångerån

5

Fastställt i reglerings­

mål

Sågfallets kraftverk.....................

1933

5

Fastställt i reglerings­

mål

Järnverksfallets kraftverk ....

1938

Ljusnan

5

--- » ---

Ljusne nedre kraftverk............

1929

5

Höljebro kraftverk.....................

1938

1,5

Bergviks kraftverk.....................

1938

1,5

Landafors kraftverk..................

1933

5

Rens kraftverk............................

1938

5

Kungi. Mcij. ts proposition nr 21 år 1962

67

Anläggning

År

Procent Anm.

Broddlägrets kraftverk...........

1947

5

Dönje kraftverk.......................

1953

3

Laforsens kraftverk.................

1953

1

Krokströmmens kraftverk . ..

1952

Voxnan

0,7

Sunnerstaholms kraftverk . . .

1926

5

Alfta kraftverk.........................

1944

Dalälven

2

Älvkarleby kraftverk.............

1930

5

Lanforsens kraftverk...............

1930

5

4 kap. 2 § andra st. vl.

Untra kraftverk.......................

1938

3

Näs’ kraftverk..........................

1936

8

Avesta kraftverk.....................

1938

6

4 kap. 3 § vl.

Månsbo kraftverk.....................

1938

6

— »,—

Stora Skedvi kraftverk .........

1949

2,5

Långhags kraftverk.................

1945

5

Domnarvets kraftverk............

1924

5

Bullerforsens kraftverk...........

1924

5

Kvarnsvedens kraftverk.........

1924

5

Forshuvuds kraftverk.............

1924

5

Gråda kraftverk.......................

1951

3

Båthusströmmens kraftverk ..

1955

10

Hansjö kraftverk.....................

1956

10

Lindbyns kraftverk.................

1953

2

Mockfjärds kraftverk..............

1938

5

Skifsforsens kraftverk.............

1938

5

Hummelforsens kraftverk___

1938

7

Horrmundsvalla kraftverk ...

1956

5

Gävunda kraftverk.................

1954

Kolbäcksån

2

Sörkvarns kraftverk................

1941

Arbogaån

3

Frötuna kraftverk...................

1936

Motalaström m. m.

5

Motala kraftverk.....................

1918

5

Av vunnen kraftök­

ning

» » .....................

1921

5

— » —

» » .....................

1928

5

--- » ---

D

»

......................

1938

5

--- » __

Näs’ kraftverk..........................

1935

5

--- » ---

» » ..........................

1938

5

--- » ---

Malfors kraftverk.....................

1931

2

Bodensfors kraftverk..............

1924

6,67

Av vunnen kraftök-

Boxholms kraftverk................

1944

2,4

ning

Svartafors kraftverk...............

1924

6,67

__ )) __

öjebro kraftverk.....................

1924

5

__ )) __

Ljusfors kraftverk...................

1927

3,33

--- » ---

68

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1962

Anläggning

År

Procent Anm.

Kimstads kraftverk...................

1948

3

Av vunnen kraftök­

ning

Bergsbrons kraftverk................

1926

6,67

— »—

Huskvarna kraftverk................

1939

Lagan

6

Timsfors kraftverk.....................

1926

8,33

--- » ---

» » .....................

1935

8,33

--- » ---

Maj enfors kraftverk...................

1926

8,33

— » —

Bassals kraftverk.......................

1926

8,33

--- » ---

Knäred kraftverk.......................

1926

8,33

— » —

Skogaby kraftverk.....................

1926

8,33

— » —

Ljungby kraftverk.....................

1926

8,33

--- » ---

Strömsnäs kraftverk.................

1926

8,33

--- » ---

Karsefors kraftverk...................

1930

3,33

Traryds kraftverk......................

1939

1,67

Skeens kraftverk........................

1948

Emån

3

Högsby kraftverk.......................

1922

Helgeån

5

Av vunnen kraftök­

ning

Delary kraftverk........................

1941

Nissan

5

Av vunnen kraftök­

ning

Nissaströms kraftverk...............

1945

2

Hyltebruks kraftverk...............

1925

5

Av ökningen

Bydöbruks kraftverk................

1925

Ä tran

5

Skogsforsens kraftverk.............

1946

4

Yngeredsfors kraftverk.............

1946

4

Åtrafors kraftverk.....................

1946

4

Bällforsens kraftverk.................

1947

Gölaälv

3

Lilla Edets kraftverk...............

1937

3

Av ökningen

Trollhätte kraftverk..................

1926

3

Av tredje utbyggna­

den

Vargöns kraftverk.....................

1932

Säveån

3

Flöda nedre kraftverk..............

1939

Enningedalsälven

3

Bullarens (Kynne) kraftverk ..

1927

Bgälven

2,5

Sundhagsfors kraftverk............

1940

Glaälven

3

Glava kraftverk..........................

1956

10

Av ökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

69

Anläggning

År

Norsälven

Procent

Anm.

Edsvalla kraftverk.....................

1944

Klarälven

2

Edsforsens kraftverk.................

1955

7

Skoga kraftverk.........................

1945

2

Forshults kraftverk...................

1938

0,67

Av kungsådrans vat­

tenkraft

» »

..................

1939

i:,

0,67

Av övrig uttagbar

vattenkraft

Munkfors kraftverk...................

1948

10

Av ökningen

Forshaga kraftverk...................

1948

4

Lettens kraftverk.......................

1956

2

Maltaforsens kraftverk.............

1935

2

Hagfors kraftverk.....................

1935

3

Nains kraftstation.....................

1935

Gullspångsälven

1

Brattforsens kraftanläggning ..

1941

10

Av ökningen

Nykroppa kraftverk..................

1956

30 turbinhästkrafter

Gullspångs kraftverk.................

1926

10

Av ökningen

» » ..................

1938

0,6

Av vattenkraften i

kungsådran

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 4 januari

1962.

Närvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 8 december 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regen-

ten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 10 november 1961, liade Kungl.

Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om änd­

rad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn G. Dyrssen.

Lagrådet yttrade: Enligt motiven till 4 § andra stycket skall ägaren av den

anläggning från vilken kraften tages kunna erhålla gottgörelse jämväl me­

delst kraftöverföring. Då domstol icke utan stöd i lag torde kunna före­

skriva att ersättning skall utgå annorledes än i penningar, bör angivas att

gottgörelsen kan utgå medelst kraftöverföring eller i penningar.

Ur

protokollet:

Birgitta Liljefors

KungI. Maj. ts proposition nr

24

år 1962

71

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1962.

Närvarande:

. ■.?

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 januari 1962

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 november 1961 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslaget, med ändring av 4 § andra stycket i överensstämmelse med lag­

rådets yrkande samt med ett par redaktionella jämkningar, måtte jämlikt

87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611069