2

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 januari 1962.

Närvarande :

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

stats­

råden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson,

H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildeparte­

menten anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson,

följande.

¹ .

Ingenjören O. A. Olsson, född den 30 mars 1919, ådrog sig ledgångs­

reumatism under militärtjänstgöring 1940—1941 och avled den 10 septem­

ber 1956 av hjärtfel, som var en följd av ledgångsreumatismen. Han

efterlämnade hustrun Ester Olsson, född den 26 februari 1927, och tre barn

i äktenskapet, födda den 13 november 1952, den 2 augusti 1954 och den

29 juni 1956. Äktenskapet ingicks den 11 juni 1950. På grund av sjuk­

domen har enligt 1927 års militärersättningsförordning utgivits ersätt­

ning till mannen Olsson dels för olika tider till och med den 25 april

1942 samt sedermera, sedan hjärtfelet konstaterats, från den 13 maj

1944 fram till tiden för dödsfallet. Härjämte har begravningshjälp ut­

betalats.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut den 27 september

1956 jämlikt 1927 års militärersättningsförordning ett vart av makarnas

barn livränta med 100 kr för månad tills det fyllt 16 år. Samtidigt för­

klarade anstalten att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning liv­

ränta icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits först efter

den tidpunkt, då mannens sjukdom yppades.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition 1957:14 föreslagit riksdagen, att

Ester Olsson måtte utan hinder av bestämmelserna i militärersättnings-

förordningen bli tillerkänd viss livränta och riksdagen meddelat sitt be­

slut i anledning av propositionen (rskr. 1957: 117), medgav Kungl. Maj:t

genom brev den 29 mars 1957 att till Ester Olsson finge för en tid av fem

år, räknat från den 10 september 1956, så länge hon levde ogift, utbetalas

den ersättning som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförord­

ning skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. A. Olsson befanns

lida av ledgångsreumatism, varit gift med denne. Kungl. Maj:t uppdrog

3

härjämte åt riksförsäkringsanstalten att, efter samråd med statskontoret,

framdeles till prövning uppta och till Kungl. Maj :t anmäla frågan rörande

ytterligare livränta till Ester Olsson efter utgången av fem-årsperioden.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse den 28 december 1960, efter

att ha inhämtat yttrande av statskontoret, tillstyrkt fortsatt livränta till

Ester Olsson, beräknad enligt grunderna i 1927 års militärersättningsför-

ordning, att utgå under de förutsättningar, som enligt 1950 års militär-

ersättningsförordning gäller beträffande skador inträffade efter utgången

av år 1954. Anstalten har därvid anfört i huvudsak följande:

Ester Olsson har till anstalten ingivit ett av legitimerade läkaren Ö.

Hillered, Stockholm, den 1 november 1960 utfärdat läkarintyg, varav

framgår, att hon sedan flera år lider av ryggbesvär, som föranlett lång­

varig sjukhusvård och arbetsoförmåga, samt att hon lider av kro­

nisk anemi. Hon har uppgivit, att hon i den mån hennes hälsotillstånd

medgivit ägnat sig åt att vårda sina barn. Enligt uppgift från pensions-

styrelsen uppbär Ester Olsson änkepension jämlikt lagen om folkpensione­

ring med 2 739 kr för år och är vart och ett av hennes barn berättigat till

barnpension med 250 kr för år. Den till Ester Olsson utgående änkepen­

sionen är i sin helhet inkomstprövad, enär hennes man avlidit före den

1 juli 1958. Ester Olsson har uppgivit, att hon åtnjuter familjebostadsbi-

drag.

Riksförsäkringsanstalten finner omständigheterna vara sådana, att fort­

satt livränta bär tillerkännas Ester Olsson. Någon väsentlig förändring

torde icke vara att vänta inom avsevärd tid. Anstalten finner för sin del

övervägande skäl tala för att livräntefrågan avgörs en gång för alla.

Den jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars 1957 Ester Olsson till­

erkända tidsbegränsade livräntan utgår, så länge hon lever ogift. Änke­

livränta, som utgår jämlikt 1950 års militärersättningsförordning, upphör

likaså om livräntetagaren ingår nytt äktenskap. Dessutom gäller beträf­

fande sådan livränta i fall, då skadan inträffat efter 1954, att rätten där­

till upphör, därest livräntetagaren avsevärd tid under äktenskapsliknande

förhållanden sammanlever med annan. Om fortsatt livränta beviljas Ester

Olsson, bör enligt anstaltens mening även sistnämnda begränsning i liv-

ränterätten föreskrivas.

Statskontoret har i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten för­

klarat sig med hänsyn till Ester Olssons sjuklighet och nedsatta arbets­

förmåga icke ha något att erinra mot att framställning gjordes till Kungl.

Maj:t för att — under angivna villkor — bereda henne livsvarig livränta.

Departementschefen

Med hänsyn till Ester Olssons svaga hälsa och betydande försörjnings­

börda anser jag det skäligt, att livsvarig livränta tillerkänns henne i enlig­

het med myndigheternas förslag. Livräntan skall utgå med de begräns­

ningar riksförsäkringsanstalten förutsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Ester Olsson må från anslaget Ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring in. in., från

och med den 10 september 1961 utbetalas den ersättning

som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning

skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. A. Olsson be­

fanns lida av ledgångsreumatism, varit gift med denne.

2

.

Måleriarbetaren C. G. Hagman, född den 8 september 1923, avled den

21 februari 1957 till löljd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänst­

göring. Han efterlämnade hustrun Elsie Hagman, född den 27 november

1928, och två barn i äktenskapet, födda den 24 november 1948 och den

29 juni 1956. Sjukdomen yppades i maj 1944 och äktenskapet ingicks den

15 maj 1948. På grund av sjukdomen har jämlikt 1927 års militärersätt­

ningsförordning utgivits ersättning till mannen Hagman för tiden fram till

dödsfallet. Härjämte har utbetalats begravningshjälp.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut den 4 mars 1957 jäm­

likt 1927 års militärersättningsförordning ett vart av makarnas barn liv­

ränta med 100 kr i månaden, tills det fyllt 16 år. Samtidigt förklarade

anstalten, att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning livränta icke

kunde tillerkännas Elsie Hagman, enär äktenskapet slutits först efter den

tidpunkt, då mannens sjukdom yppades.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen 1958:38 föreslagit riksdagen, att

Elsie Hagman måtte utan hinder av bestämmelserna i militärersättnings-

förordningen bli tillerkänd viss livränta och riksdagen meddelat sitt be­

slut i anledning av propositionen (rskr. 1958: 121), medgav Kungl. Maj:t

genom brev den 28 mars 1958 att till Elsie Hagman finge för en tid av

fem år, räknat från den 21 februari 1957, så länge hon levde ogift, ut­

betalas den ersättning som vid tillämpning av 1927 års militärersättnings­

förordning skulle ha tillkommit henne, därest hon, när C. G. Hagman be­

fanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne. Kungl. Maj :t uppdrog

härjämte åt riksförsäkringsanstalten att, efter samråd med statskontoret,

framdeles till prövning uppta och till Kungl. Maj:t anmäla frågan rörande

ytterligare livränta till Elsie Hagman efter utgången av femårsperioden.

Riksförsäkringsanstalten bär i skrivelse den 28 december 1960, efter

att ha inhämtat yttrande av statskontoret, tillstyrkt fortsatt livränta till

Elsie Hagman beräknad enligt grunderna i 1927 års militärersättningsför-

ordning att utgå under de förutsättningar, som enligt 1950 års militärer­

sättningsförordning gäller beträffande skador inträffade efter utgången av

år 1954. Anstalten har därvid anfört i huvudsak följande:

5

Elsie Hagman har till anstalten ingivit ett av legitimerade läkaren E.

Håkansson, Stockholm, den 24 oktober 1960 utfärdat läkarintyg, varav

framgår att hon lider av sockersjuka, för vilken hon behandlats med insulin

och dietregim. Hon har uppgivit, att hon icke har förvärvsarbete utan ägnar

sig åt att vårda sina två barn. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen uppbär

Elsie Hagman änkepension jämlikt lagen om folkpensionering med 3 948

kr för år och är vart och ett av barnen berättigat till barnpension med

250 kr för år. Den till Elsie Hagman utgående änkepensionen är i sin helhet

inkomstprövad, enär hennes man avlidit före den 1 juli 1958. Elsie Hagman

har uppgivit, att hon åtnjuter familjebostadsbidrag.

Riksförsäkringsanstalten finner omständigheterna vara sådana, att fort­

satt livränta bör tillerkännas Elsie Hagman. Någon väsentlig förändring

torde icke vara att vänta inom avsevärd tid. Anstalten finner för sin del

övervägande skäl tala för att livräntefrågan avgöres en gång för alla. Om

fortsatt livränta beviljas Elsie Hagman bör enligt anstalten den begräns­

ningen föreskrivas, att livräntan upphör att utgå, om livräntetagaren ingår

nytt äktenskap eller under avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållan­

den sammanlever med annan.

Statskontoret har i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten förklarat

sig med hänsyn till Elsie Hagmans sjuklighet och nedsatta arbetsförmåga

icke ha något att erinra mot att framställning gjordes till Kungl. Maj :t för

att — under angivna villkor — bereda henne livsvarig livränta.

Departementschefen

Med hänsyn till Elsie Hagmans svaga hälsa och betydande försörjnings­

börda anser jag det skäligt, alt livsvarig livränta tillerkännes henne i enlig­

het med myndigheternas förslag. Livräntan skall utgå med de begränsningar

riksförsäkringsanstalten förutsatt.

.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Elsie Hagman må från anslaget Ersättning i anled­

ning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring m. m.,

från och med den 21 februari 1962 utbetalas den ersättning

som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning

skulle ha tillkommit henne, därest hon, när C. G. Hagman

befanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1962

3.

Smeden M. A. Berglöf, född den 18 augusti 1925, avled den 19 december

1960 till följd av kronisk njurinflammation, ådragen under militärtjänst­

göring. Han efterlämnade hustrun Karin Berglöf, född den 8 augusti 1933,

och två barn i äktenskapet, födda den 5 december 1958 och den 29 juni

1961. Sjukdomen yppades i maj 1946 och äktenskapet ingicks den 20

juni 1958. På grund av sjukdomen har enligt 1927 års militärersättnings-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

förordning utgivits ersättning till mannen Berglöf. Vid tiden för äkten­

skapets ingående och fram till dödsfallet utgick livränta till honom efter

en invaliditetsgrad av 15 %.

Riksförsäkringsanstälten tillerkände enligt beslut den 23 januari och

den 12 juli 1961 jämlikt 1927 års militärersättningsförordning dödsboet

begravningshjälp samt ett vart av makarnas barn livränta med 100 kr i

månaden, tills det fyllt 16 år. Samtidigt förklarade anstalten, att jämlikt

bestämmelserna i nämnda förordning livränta icke kunde tillerkännas

Karin Berglöf, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt, då man­

nens sjukdom yppades.

Karin Berglöf uppbär jämlikt lagen om folkpensionering änkepension

— kommunalt bostadstillägg inberäknat — med belopp som för tiden

december 1960—januari 1961 beräknats till 3 110 kr och för liden där­

efter till 3 160 kr för år. Vidare utgår jämlikt lagen om barnpensioner till

ett vart av barnen barnpension med — efter föreskrivet avdrag för ut­

gående livränta -— 250 kr för år.

Sedan Karin Berglöf anhållit om livränta har riksförsäkringsverket i

skrivelse den 3 augusti 1961 tillstyrkt livränta för en femårsperiod och

därvid anfört bl. a. följande:

Karin Berglöf upplyste i februari 1961, att hennes hälsotillstånd var

gott, att hon — bortsett från sin dåvarande graviditet — hade god arbets­

förmåga, att hon på senare tid hade åtagit sig handarbeten genom Västerås

hemslöjd, att hon hade bankmedel om 2 011 kr och en till 9 000 kr taxerad

fastighet samt att hon skulle sälja fastigheten och hyra bostad. Vid samma

tid gjord ansökan om änkepension utvisade bl. a., att behållningen i boet

efter maken var ungefär 9 300 kr samt att änkan hade skulder på 7 500 kr

till större delen utgörande lån. Om Karin Berglöf varit berättigad till liv­

ränta, skulle denna utgjort 2 400 kr för år till 67 års ålder men samtidigt

skulle pensionens årsbelopp ha sänkts till 1 645 kr för tiden december 1960

—januari 1961 och till 1 677 kr för tiden därefter. Sammanlagda års-

beloppet av änkepensionen samt barnens livräntor och pensioner är nu 6 060

kr. Om Karin Berglöf medges livränta, blir de sammanlagda förmånerna

6 977 kr. Riksförsäkringsverket tillstyrker livränta enligt gällande grunder

för ersättningar jämlikt 1927 års militärersättningsförordning, dock att

för gången tid avdrag sker för det belopp, varmed pensionen skolat

minskas. Karin Berglöfs ungdom och goda arbetsförmåga må kunna moti­

vera, att livränta medges för en begränsad tid, förslagsvis fem år, varefter

riksförsäkringsverket skall ha att på därom gjord ansökan upptaga ären­

det till ny bedömning.

Statens pensionsanstalt bär i utlåtande den 29 augusti 1961 förklarat

sig icke ha något att erinra mot riksförsäkringsverkets förslag.

Departementschefen

Med hänsyn till Karin Berglöfs svaga ekonomi och betydande försörj­

ningsbörda anser jag det skäligt att livränta tillerkännes henne enligt

7

myndigheternas förslag för en tid av fem år räknat från tidpunkten tör

mannens dödsfall. Frågan om livränta för tid därefter torde framdeles

få upptas till prövning efter särskild ansökan. För livränterätten skall

sedvanliga begränsningar gälla (jämför p. 1 och 2).

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,

att till Karin Berglöf må från anslaget Ersättning i anled­

ning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring m. ni.,

för en tid av fem år, räknat från och med den 19 december

1960, utbetalas den ersättning som vid tillämpning av 1927

års militärersättningsförordning skulle ha tillkommit henne,

därest hon, när M. A. Berglöf befanns lida av kronisk njur­

sjukdom, varit gift med denne; dock beträffande förfluten

tid med avdrag för belopp varmed änkepensionen skolat

minskas, därest ersättning enligt militärersättningsförord-

ningen utgått vid änkepensionens bestämmande.

Kungl. Maj ds proposition nr 44 år 1962

4.

Värnpliktige E. R. Lundin, född den 19 november 1918, fullgjorde

rekryttjänstgöring vid Bodens artilleriregemente under tiden den 11 april

__den 13 september 1939. Vid undersökning under tjänstgöringen be­

fanns han vara tuberkulinnegativ. I samband med partiell mobilisering

inryckte Lundin ånyo till tjänstgöring den 5 december 1939 och placera­

des då som signalist med förläggning i bergrum. Lundin insjuknade i

januari 1940 och hemförlovades den 5 mars 1940 på grund av lungtuberku­

los. Den tuberkulösa sjukdomen har sedermera angripit vänstra hand­

leden, vänstra knäet, bitestiklarna och revben samt föranlett mångårig

* sjukhusvistelse. Vänstra benet amputerades med anledning av sjukdomen

ovan knäet år 1943 och revbensoperation företogs år 1946.

Riksförsäkringsanstalten fann enligt beslut den 14 mars 1940, att den

tuberkulösa sjukdomen ådragits under militärtjänstgöringen och tillerkän­

de Lundin ersättning, bl. a. livränta. I enlighet med beslut av försäkrings-

rådet den 20 april 1954 har en del av den för framtiden utgående livräntan

från och med den 21 april 1954 utbytts mot ett engångsbelopp av 5 600

kr. F. n. utgår livränta efter en invaliditet av 75 % med 371 kr 36 öre

per månad för tiden till och med den 31 augusti 1962, vaieftei ny pröv­

ning skall äga rum. Förutom sjukpenning och livränta har rikstorsäk-

ringsanstalten utgivit ersättning för läkar- och sjukhusvård samt prote­

ser in. m.

Lundin har — med förmälan att han ådragit sig lungtuberkulosen på

grund av bristfälliga logementsanordningar i bergförläggningen — gjort

framställning om ersättning i anledning av sjukdomen och i sådant han-

8

seende hemställt om dels 10 000 kr för sveda och värk samt 14 000 kr

för lyte och men, dels ock livränta och ombudskostnader. Lundin uppger

därvid, att livräntan bör bedömas med utgångspunkt i att han tidigare

varit anställd som frisör hos sin broder, som innehade frisérsalong, samt

att årslönen för en herrfrisör uppgår till ca 15 000 kr. I en den 24 maj

1961 dagtecknad skrift har Lundin lämnat vissa uppgifter angående

sina ekonomiska förhållanden. Av skriften framgår att Lundin har låne­

skulder om tillhopa 12 900 kr samt att han har att erlägga underhålls­

bidrag för en 16-årig dotter till dess hon fyller 18 år med ett belopp av

82 kr 50 öre för månad. Lundin är vidare på grund av sin invaliditet

nödsakad att anlita hemhjälp. Han driver för närvarande ett affärsföre­

tag med försäljning av emblem och bilnyckelkedjor. På grund av bristande

rörelsekapital och Lundins begränsade arbetsförmåga har denna rörelse

blygsam omfattning. Företagets taxerade årsinkomst har de senaste åren

uppgått till ca 4 000 kr.

Försvarets civilförvaltning har, efter inhämtande av yttranden från riks-

försäkringsanstalten, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets skade-

regleringsnäinnd, i utlåtande den 4 april 1961 anfört bl a. följande: Lika

med skaderegleringsnämnden finner civilförvaltningen av utredningen i

ärendet icke styrkt, att Lundin ådragit sig sjukdomen under sådana för­

hållanden, att kronan är lagligen skyldig utgiva skadestånd till honom.

Med hänsyn till den höga invaliditetsgrad och de besvär, som den under

militärtjänstgöringen yppade sjukdomen medfört, talar billigheten för att

Lundin, såsom sjukvårdsstyrelsen föreslagit, bereds viss ersättning. Be­

träffande denna ersättnings beräkning ansluter sig civilförvaltningen till

skaderegleringsnäinndens förslag, enligt vilket ersättning endast bör utgå

i form av livränta, som bör begränsas till omkring 200 kr i månaden.

Civilförvaltningen hemställer, att Lundin tillerkänns livsvarig livränta om

200 kr i månaden från och med den 1 december 1960.

Statskontoret har i utlåtande den 25 april 1961 anslutit sig till vad

civilförvaltningen hemställt.

Genom beslut den 30 juni 1961 medgav Kungl. Maj :t med hänsyn till

förekomna ömmande omständigheter att till Lundin finge utbetalas liv­

ränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den 30 juni 1962.

Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga

om livränta för tiden därefter.

Departementschefen

Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger

redan beslut av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till de förhållanden under

vilka Lundins sjukdom uppkommit samt hans betydande, för framtiden

bestående invaliditet och svårighet att försörja sig anser jag det skäligt,

att livsvarig livränta med belopp myndigheterna föreslagit tillerkänns

Lundin från och och med den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1962

9

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. in. må på grund av

förenämnda kroppsskada till E. R. Lundin utgå livsvarig

livränta från och med den 1 juli 1962 med 2 400 kr för år.

5.

Förre arméteknikern P. E. E. Bjursell, född den 9 juni 1918, erhöll

den 1 november 1940 fast anställning vid Gotlands infanteriregemente.

Under år 1941 genomgick Bjursell förberedande utbildning till bilme­

kaniker med tjänstgöring vid motorverkstaden. Arbetet bestod huvud­

sakligen i montering av gengasverk. Bjursell har uppgivit, att han under

provkörning av gengasverken ådrog sig upprepade koloxidförgiftningar.

Hösten 1942 omplacerades Bjursell till Göta trängkår som chef för en verk-

stadsgrupp och sysslade där dagligen med gengasfordon till och med år

1944. Under denna tid har Bjursell enligt egen uppgift flera gånger drabbats

av koloxidförgiftning. Under åren 1945 och 1946 tjänstgjorde Bjursell

som garageförman och bilförare vid Skaraborgs pansarregemente. Även

under dessa år bär Bjursell påstått sig ha haft besvär av koloxid. Enligt

egen uppgift har Bjursell i samband med sina olika tjänstgöringar ofta

besvärats av huvudvärk, andningssvårigheter, yrsel och kramper samt har

under åren 1946—1951 flera gånger insjuknat i lunginflammation.

Med anledning av Bjursells fortsatta dåliga hälsotillstånd uppkom fråga

om sjukpensionering, varvid en omfattande utredning verkställdes. Det

väsentliga innehållet av läkarutlåtandena m. m. framgår av ett den 4 juni

1957 dagtecknat yttrande av docenten Gunnar Lundqvist till medicinal­

styrelsen. Lundqvist anför i huvudsak följande:

Bjursell har genomgått ett flertal läkarundersökningar. Enligt sjuk­

redovisningshandlingar har Bjursell år 1943 vårdats några dagar för en

övre luftvägsinfektion och år 1946 för en dubbelsidig lunginflammation.

Enligt uppgift av Bjursell till professor Tore Broman skall han åren 1946

—1951 haft upprepade pneumonier men icke före år 1952 haft några av

sina senare symtom. Enligt uppgift har Bjursell vårdats på krigssjukhuset

i Skövde 1942 för en parotit. En gång den 27 augusti 1947 har han sökt

poliklinik och fått diagnosen intoxicatio. Han hade efter uppehåll i ett

garage blivit »dimmig» och höll på att svimma men kvicknade till då han

kom ut i friska luften. Enligt poliklinikkort den 10 februari 1954 sökte han

då för rutinmässig allmän undersökning, enär han i januari 1952 haft

meningoencephalit efter pneumoni. Därefter hade han varit trött, haft

yrsel samt koncentrations- och minnessvårigheter.

Enligt intyg av dr Sigyn Almgren, som undersökt Bjursell i januari

1956, lider han av sviter efter mångårig upprepad koloxidförgiftning, som

skulle ha givit symtom redan år 1941.

1*—3107 02

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 44

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Broman, som avgivit läkarutlåtande om Bjursell den 4 september 1956

och den 7 januari 1957, anser det vara omöjligt att komma till någon säker

slutsats beträffande de närmare orsakerna till Bjursells sjukdomstillstånd.

Broman finner det dock styrkt på ett rätt övertygande sätt att Bjursell i

sitt arbete under ett flertal år varit utsatt för koloxidintoxikation och att

han under alla förhållanden bör pensioneras. Det synes också enligt Bro­

man vara styrkt att Bjursell har en dålig allmän kondition med stark

uttröttbarhet och nedsättning av minne och koncentrationsförmåga.

Bjursell har under åren 1951—1955 prövats i ett flertal olika uppgifter

men trots att endast begränsade prestationer krävts av honom, har han

icke gått i land med någon av sina uppgifter. Alltsedan den 7 december

1955 bär Bjursell varit helt sjukskriven i hemmet.

Efter de olika läkarundersökningar som utförts synes det mig vara klart

dokumenterat, att Bjursell på grund av sjukdom är för framtiden oför­

mögen atl på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst eller annat ar­

bete inom krigsmakten. Beträffande frågan om sjukdomens art och sär­

skilt om den kan anses vara en av tidigare koloxidintoxikation betingad

sjukdom, kan jag lika litet som Broman komma till någon bestämd slut­

sats. Enligt min mening kan man icke utesluta att upprepade lätta koloxid­

förgiftningar kan ha bidragit till uppkomsten av de senare årens symtom.

Det förefaller mig dock sannolikare, att Bjursells nuvarande sjukdoms­

tillstånd till väsentlig del betingats dels av upprepade pneumonier åren

1946—1951, dels av den misstänkta ineningoencephaliten år 1952 och dels

slutligen av en psykoneurotisk utveckling under särskilt de sista två åren.

Medicinalstyrelsen uttalade den 18 juni 1957 att Bjursell på grund av

sjukdom måste anses för framtiden oförmögen att på tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst eller annan befattning, till vilken han kunde vara

pliktig att låta förflytta sig.

Genom beslut den 5 juli 1957 förklarade statskontoret att Bjursell vore

skyldig att avgå från tjänsten samt att han vore berättigad att åtnjuta

sjukpension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionreglemente med ett

årligt grundbelopp av 3 360 kr till 67 års ålder och därefter med 2 772 kr.

Genom beslut den 8 november 1957 fann riksförsäkringsanstalten att

Bjursells sjukdom icke kunde anses stå i sådant samband med tjänstgö­

ringen som fast anställt manskap att ersättning kunde utgå enligt 1927

års inilitärersättningsförordning eller eljest gällande bestämmelser om er­

sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Vidare fann anstalten att sjukdomen icke kunde anses uteslutande eller

till övervägande del vara framkallad genom inverkan av koloxid under

anställningen som bilförare och armétekniker. Någon ersättning enligt

1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar kunde därför icke

heller utgå. Bjursell anförde besvär över anstaltens beslut men försäk-

ringsrådet fann enligt utslag den 4 november 1959 ej skäl göra ändring

i beslutet.

Bjursell entledigades från sin tjänst från och med den 1 augusti 1957

samt erhöll sjukpension enligt statskontorets förenämnda beslut. Invalid­

pension tillerkändes däremot icke Bjursell.

11

Bjursell har nu gjort framställning om ersättning i anledning av sjuk­

domen motsvarande den livränta eller invalidpension som skulle ha ut­

gått, därest sjukdomen bedömts vara förorsakad av hans militära tjänst,

samt bär anfört i huvudsak följande:

Jag synes ha blivit ett offer för de skiljaktiga läkarvetenskapliga upp­

fattningar, som utgjort underlaget för riksförsäkringsanstaltens och för-

säkringsrådets beslut i ärendet. Sålunda har dr Sigyn Almgren, som anses

vara specialist i fråga om gengasskador, på basis av företagen undersökning

av mig förklarat, att min sjukdom är föranledd av mångårig koloxidför­

giftning. Vidare har professor Tore Broman, som även undersökt mig, för­

klarat att han funnit det »styrkt på ett rätt övertygande sätt» att jag i

mitt arbete under ett flertal år varit utsatt för koloxidintoxikation. Även

om docenterna Gunnar Lundqvist och Åke Svensson, vilkas utlåtande synes

ha varit avgörande för myndigheternas beslut, utan att ha närmare under­

sökt mig, icke har funnit sjukdomen vara förorsakad av i tjänsten ådragna

koloxidförgiftningar synes ingen av dem vilja »utesluta att upprepade

lätta koloxidförgiftningar kan ha bidragit till uppkomsten» av den sjukdom,

som föranledde beviljandet av sjukpensionen. Det synes mig icke heller

uteslutet, att ärendet skulle ha kommit i ett för mig förmånligare läge,

därest föreskriven anmälan till riksförsäkringsanstalten skett redan då jag

1941 första gången drabbades av koloxidförgiftning. Nu synes någon re­

gelrätt anmälan icke ha gjorts av de militära myndigheterna, utan frågan

synes ha aktualiserats först genom min ansökan om invalidpension.

Då sviterna efter sjukdomen hittills förhindrat mig att genom eget

förvärvsarbete kunna skaffa mig ett ekonomiskt tillskott till den sjukpen­

sion om 514 kr per månad, som jag nu erhåller, har min ekonomiska situa­

tion blivit synnerligen besvärlig. Eftersom min hustru på grund av allmän

klenhet icke kan åta sig något stadigvarande förvärvsarbete har jag och

min familj — som består av hustru och 2 minderåriga barn — icke kunnat

klara vårt uppehälle. Trots att jag vid ett par tillfällen erhållit bidrag från

Försvarsväsendets underbefälsförbund och Kungafonden har jag varit nöd­

sakad att uppta lån om ca 5 500 kr. Då mina möjligheter att erhålla bidrag

såväl från min tidigare fackliga organisation som från Kungafonden torde

vara obefintliga i fortsättningen, ser jag mig ingen utväg att klara min

och familjens existens. En ersättning motsvarande invalidpension eller

livränta enligt de grunder, som skulle gälla, därest min sjukdom skulle ha

bedömts vara förorsakad av den militära tjänsten, skulle enligt mina be­

räkningar ge mig möjlighet till en dräglig existens för mig och min familj.

Chefen för försvarsstaben har i yttrande den 14 september 1960 — med

bifogande av en omfattande utredning från försvarsstabens personalvårds-

byrå — uttalat att det, med hänsyn till vad som framkommit under hand­

läggningen av ärendet samt Bjursells relativt långa anställningstid inom för­

svaret och de avsevärda personliga och ekonomiska svårigheter som upp­

stått för Bjursell och hans familj, vore angeläget alt framställningen föran­

ledde ett positivt beslut.

Försvarets civilförvaltning bär i utlåtande den 20 oktober 1960 anfört

hl. a. följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 är 1962

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4'/ år 19G2

Grundbeloppet av Bjursell tillerkänd sjukpension utgör 3 360 kr för år.

Därest han författningsenligt varit berättigad till invalidpension, skulle

grundbeloppet uppgått till 4 476 kr för år. Av läkarutlåtandena synes fram-

gå> att det icke kan anses uteslutet, att de upprepade koloxidförgiftningar

för vilka Bjursell varit utsatt kan ha medverkat till hans arbetsoförmåga.

Vid sådant förhållande och i betraktande av föreliggande omständigheter i

övrigt synes billighetsskäl tala för att Bjursell medgives viss tilläggspension.

Civilförvaltningen föreslår, att densamma bestämmes till (4 476—3 360=)

1 116 kr för år. Rörande tilläggsförmåner synes böra gälla samma före­

skrifter som gälla beträffande honom tillerkänd sjukpension.

Statskontoret har i utlåtande den 22 november 1960 erinrat om att

Bjursell tillerkänts sjukpension motsvarande 75 % av för honom gällande

tjänstepensionsunderlag, att beträffande frågan om invalidpension såväl

riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet funnit att ersättning icke

kunde utgå enligt militärersättningsförordningen eller lagen om försäk­

ring för vissa yrkessjukdomar samt att statskontoret på grund härav an­

sett förutsättningar för beviljande av invalidpension icke vara för handen.

Statskontoret har vidare framhållit att ett tillmötesgående av Bjursells

hemställan enligt statskontorets mening skulle få en principiell innebörd

och medföra konsekvenser beträffande en mängd fall, där fråga varit om

beviljande av sjuk- eller invalidpension före tillkomsten av statens allmän­

na tjänstepensionsreglemente. I betraktande av den prövning, som i före-

f<*ll skett i denna fråga, unsäge statskontoret skäl icke föreligga

att bereda Bjursell ersättning utöver vad som författningsenligt kunnat till­

erkännas honom.

Departementschefen

Bjursell, som nu är 43 år, har år 1957 etter eu långvarig tjänstgöring vid

krigsmakten nödgats avgå till följd av sjukdom och därvid tillerkänts sjuk­

pension motsvarande 75 % av pensionsunderlaget. Bjursell har gjort gällande,

att han ådragit sig gengasförgiftning i tjänsten och på grund av sviter här­

av borde tillerkännas även invalidpension. Myndigheterna bär emellertid

funnit att dylik pension ej kunde utga liksom ej heller ersättning enligt

militärersättningsförordningen eller lagen om försäkring för vissa vrkes-

sjukdomar.

Av den omfattande utredningen framgår, att det icke kan anses ute­

slutet att Bjursell ådragit sig gengasförgiftning under tjänstgöringen liksom

ej heller att de besvär, varav han nu lider, till viss del är att hänföra till

en dylik förgiftning. Med hänsyn härtill ävensom till de ömmande omstän­

digheterna i samband med sjukdomen samt till Bjursells mycket svaga

ekonomi och hans försörjningsbörda anser jag, att billighetsskäl talar för

att Bjursell tillerkännes viss ersättning utöver sjukpensionen. Då det här­

vid icke kan bli fråga om invalidpension torde några betänkligheter ur

13

principiell synpunkt icke behöva uppkomma. Jag vill i detta sammanhang

åberopa riksdagens beslut i ett liknande ärende (prop. 1956:29, p. 5).

Ersättningen synes skäligen böra ulgå med ett bestämt årligt belopp om

2 (JOD kr.

•lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. in. må till P. E. E.

Bjursell utgå ersättning från och med den 1 januari 1962

under hans återstående livstid med 2 000 kr för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

6

.

Under sprängtjänstövning å Ränneslätt den 6 mars 1943 inträffade en

olycka, varvid värnpliktige J. II. G. Petersson, född den 5 maj 1917, erhöll

så svåra skador i vänstra ögat att det sedermera måste uttagas. Vidare

perforerades bägge trumhinnorna med påföljd att hörseln nedsattes med

10

%.

I lagakraftvunnet utslag den 29 juni 1944 uttalade Norra och Södia

Vedbo domsagas häradsrätt, att verkställd utredning givit vid handen att

olyckan vållats genom vårdslöshet och försummelse av den korpral, vilken

tjänstgjort som instruktör vid sprängtjänstövningen, samt att kronan vid

sådant förhållande måste anses pliktig att ersätta skadan. Häradsrätten för­

pliktade kronan att till Petersson utge ersättning för sveda och värk med

2 000 kr samt för mistad arbetsförtjänst under tiden den 1 april 1943—

den 6 juni 1944 med 2 011 kr 87 öre, med rätt för kronan att göra avdrag

för vad Petersson uppburit från riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten har utbetalat livränta till Petersson från och

med den 7 juni 1943. Genom beslut den 16 november 1960 fastställde an­

stalten livräntan för tiden den 7 oktober 1960—den 6 oktober 1963, efter

en invaliditetsgrad av 33 */s %, till 150 kr för månad.

Petersson har gjort framställning om ersättning för framtida men med

7 000 kr, samt livränta med 5 000 kr om året från och med den 1 januari

1961, tills han fyller 67 år, och därefter med samma belopp minskat med

vad han kommer att uppbära i folkpension.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 21 mars 1961, efter in­

hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, anfört bl. a.

följande: Lika med skaderegleringsnämnden anser civilförvaltningen viss

ytterligare ersättning böra beredas Petersson, oaktat hans fordran på er­

sättning numera preskriberats. Civilförvaltningen, som ansluter sig till

skaderegleringsnämndens förslag angående ersättningens beräkning, hem­

ställer, alt Petersson tillerkännes dels ersättning för framtida men med

5 000 kr, dels livränta med skäliga ansedda 2 700 kr om året från och

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

med den 1 januari 1961, till dess han fyller 67 år, och för tiden därefter med

hälften av nämnda belopp, dock med avdrag av vad Petersson för tiden från

och med den 1 januari 1961 uppburit eller kommer att uppbära från riks-

försäkringsanstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1961 förklarat sig icke ha något

att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Genom beslut den 9 juni 1961 medgav Kungl. Maj :t att till Petersson

finge utbetalas ersättning enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan

skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t

Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.

Departementschef en

beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger

redan beslut av Kungl. Maj:t. Genom beslut den 8 april 1960 har Kungl.

Maj :t lörordnat, att livsvarig livränta skall utgå till G. V. Mårdberg, som

skadades vid nu ifrågavarande sprängningsolycka (se prop. 1960:36, p. 10

och rskr. 123). Med hänsyn till föreliggande omständigheter bör jämväl

Petersson beredas livsvarig livränta för tiden efter den 30 juni 1962 enligt

myndigheternas förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-

nämnda olycksfall till J. H. G. Petersson utgå livsvarig liv­

ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Peters­

son uppnår 67 års ålder med 2 700 kr för år och för tiden där­

efter med 1 350 kr för år, dock med avdrag av vad han för

motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför­

säkringsverket.

7.

En grupp officerare ur Värmlands regemente med kaptenen G. W. Hjuk-

ström som chef besökte den 2 december 1952 Villingsbergs skjutfält, var­

vid de färdades i en kronan tillhörig bil, förd av värnpliktige K. E. G. Hed­

ström, född den 27 september 1932. Då Hedström vid ett tillfälle befann

sig ensam vid bilen, som till följd av ett misstag var uppställd på en mål­

plats, slog två granater ned alldeles invid bilen. Härvid tillfogades Hed­

ström skador bl. a. i vänster hand samt i bägge benen och fotterna.

Riksförsäkringsanstalten har utbetalat livränta till Hedström från och

med den 28 oktober 1953. Anstalten tillerkände enligt beslut den 13 januari

1961 Hedström livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad av 25 %. Liv­

räntan utgår från och med den 28 december 1960 till och med den månad,

varunder Hedström fyller 67 år, med 1 200 kr för år.

15

I anledning av olyckan fördes ansvars- och ersättningstalan mot Hjuk-

ström Genom Svea hovrätts lagakraftvunna dom den 27 april 1954 döm­

des H i likström till dagsböter för vållande till kroppsskada samt förpliktades

att utge viss ersättning till Hedström och kronan. Kungl. Maj:t bär genom

beslut den 2 mars 1956 (prop. 1956:36, p. 5 och rskr. 77) i huvudsak be­

friat Hjukström från ersättningsskyldighet till kronan på grund av fore-

nämnda olyckshändelse.

På förslag av försvarets civilförvaltning, som ansett att kronan vore

skadeståndsskyldig i förhållande till Hedström, medgav Kungl. Maj:t ge­

nom beslut den 7 juni 1956, den 9 maj 1958 och den 22 april 1960 att till

Hedström finge utbetalas bl. a. ersättning för sveda och vark samt framtida

men ävensom livränta för tiden till och med den 27 december 1960, beräk­

nad efter en årsinkomst av 9 500 kr och en invaliditetsgrad av 25 %, dock

med avdrag av från riksförsäkringsanstalten utgående ersättning. Härjämte

förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles, efter förslag av civilförvalt­

ningen, meddela beslut i fråga om ersättning för tiden efter den 27 decem­

ber 1960.

.

,.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 28 februari 1J61, efter

inhämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, avgivit for­

sla- om livsvarig livränta åt Hedström och därvid anfört i huvudsak föl­

jande: Hedström har yrkat livsvarig livränta från och med den 28 decem­

ber 1960 efter samma grunder som tidigare. Civilförvaltningen och ska e-

regleringsnämnden har intet annat att invända mot yrkandet än att liv­

räntan, när Hedström uppnår 67 års ålder, bör nedsättas till hälften. Civil­

förvaltningen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Hedström livs-

vari- livränta från och med den 28 december 1960, till dess han fyller 67

år, beräknad efter en årsinkomst av 9 500 kr och en invaliditetsgrad av 2.i

% samt därefter med hälften av angivna belopp, dock med avdrag av vad

Hedström för motsvarande ändamål uppburit eller kommer att uppbära

från riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 14 mars 1961 förklarat sig icke ha

nå-ot att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Hedström

finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den

80 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela

beslut i fråga om livränta för tiden därefter.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1962

Departementschefen

Kronan torde vara ersättningsskyldig för den skada som drabbat Hed­

ström Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 före­

ligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter syns höra utgå livs­

varig livränta enligt myndigheternas förslag.

16

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-

nämnda olycksfall till K. E. G. Hedström utgå livsvarig liv­

ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Hed­

ström uppnår 67 års ålder med 2 375 kr för år och för tiden

därefter med 1 187 kr 50 öre för år, dock med avdrag av

vad han för motsvarande ändamål kan komma att uppbära

från riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

8

.

Den 28 augusti 1956 skadades värnpliktige J.-E. Jönsson, född den 23

september 1936, när han vid Skånska pansarregementet tjänstgjorde som

förare på en stridsvagn. Jönsson fick fyra fingrar på höger hand avklippta.

Riksförsälcringsanstalten tillerkände Jönsson livränta enligt beslut den

30 april och den 2 oktober 1957 för tiden den 17 mars—den 16 september

1957 och den 23 september 1957—den 16 mars 1958 efter en invaliditets-

grad av 35 % med 1 980 kr för år. Genom beslut den 28 april 1958 tiller­

kände anstalten Jönsson livsvarig livränta — beräknad efter en invalidi-

tetsgrad av 25 % — med 1 237 kr 50 öre för år från och med den 17 mars

1958 till och med den månad, varunder Jönsson fyller 67 år, och för tiden

därefter med 928 kr 13 öre för år. Sedan Jönsson hos försälcringsrådet an­

fört besvär över riksförsäkringsanstaltens sistnämnda beslut med yrkande

att invaliditetsgraden måtte faställas till 35 % fann försäkringsrådet i ut­

slag den 20 december 1958 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Genom dom den 26 mars 1957 dömde Västra Göinge domsagas härads­

rätt furiren K. Y. G. Thornell, som vid olyckstillfället tjänstgjort som

gruppchef å den av Jönsson förda stridsvagnen, för ouppsåtligt vållande

till svår kroppsskada, vilket vållande inneburit åsidosättande under synner­

ligen mildrande omständigheter av tjänsteplikt, till disciplinstraff. Här­

jämte förpliktades Thornell att genast mot kvitto till Jönsson utge ersätt­

ning för sveda och värk samt lyte och framtida men med 3 500 kr jämte

ränta. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dit målet fullföljdes av Thor­

nell, fastställde genom dom den 31 maj 1957 häradsrättens dom i skade-

ståndsfrågan. Sedan Thornell sökt revision fann Kungl. Maj:t i beslut den

11 februari 1958 ej skäl meddela prövningstillstånd.

Försvarets civilförvaltning, som ansett att kronan i förhållande till Jöns­

son borde svara för de belopp Thornell sålunda förpliktats utge, har till

Jönsson utbetalat 3 500 kr jämte ränta och vissa rättegångskostnader.

Jönsson har gjort framställning om ytterligare ersättning i anledning av-

skadan och i sådant hänseende hemställt om livränta dels för tiden den 23

17

september 1957—den 16 mars 1958 efter en årlig arbetsinkomst av 7 500

kr och en invaliditetsgrad av 35 %, dels ock från och med den 17 mars 1958

efter samma årsinkomst och en invaliditetsgrad av 25 %.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 24 januari 1961, efter att

ha inhämtat yttrande av försvarets skaderegleringsnämnd, uttalat att äm­

betsverket intet hade att invända mot yrkandet. Civilförvaltningen hem­

ställer, att Jönsson måtte tillerkännas dels livränta under tiden den 23 sep­

tember 1957—den 16 mars 1958 med 218 kr 75 öre i månaden, dels ock

livsvarig livränta från och med den 17 mars 1958 med 1 875 kr för år, vilket

belopp, då Jönsson fyller 67 år, skall nedsättas till hälften, allt med avdrag

av vad som utbetalats och kommer att utbetalas från riksförsäkringsan-

stalten.

Statskontoret har i utlåtande den 21 mars 1961 förklarat sig icke ha

något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Jönsson

finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den

30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela

beslut i fråga om livränta för tiden därefter.

Departementschefen.

Kronan torde vara skadeståndsskyldig gentemot Jönsson. Beträffande

livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av

Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra utgå i enlighet med

myndigheternas förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-

nämnda olyckshändelse till J.-E. Jönsson utgå livsvarig liv­

ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Jönsson

uppnår 67 års ålder med 1 875 kr för år och för tiden därefter

med 937 kr 50 öre för år, dock med avdrag av vad han för

motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför­

säkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

9.

Under eu förevisningsövning vid Göta pansarlivgarde den 9 september

1956 träffades värnpliktige O. D. A. Pilens, född den 2 november 1936, vid

hylssprängning i eu honom tilldelad kulsprutepistol av eu metallflisa i

vänstra ögat. Detta måste på grund härav efter någon tid opereras bort.

Piléus hemförlovades från militärtjänstgöringen den 24 februari 1957.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Riksdagens militieombudsman har i sin vid 1900 års riksdag avgivna

ämbetsberättelse (s. 73 ff) lämnat en redogörelse för vissa av honom i an­

ledning av händelsen vidtagna åtgärder och bl. a. uttalat alt kronan syntes

vara skadeståndsskyldig på grund av det inträffade.

ltiksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut deu 23 mars 1957

Piléus livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad av 25 %. Livräntan utgår

f. n. och intill utgången av den månad varunder Piléus fyller 67 år med

2 000 kr för år och för tiden därefter med 1 500 kr för år.

Piléus, som numera är hissmontör, har gjort framställning om ersätt­

ning i anledning av skadan och i sådant hänseende hemställt om dels 1 800

kr för sveda och värk samt 0 000 kr för framtida men, dels livränta med

1 750 kr för år under tiden den 9 september 1956—den 31 december 1958

och med 3 000 kr för år från och med den 1 januari 1959, varvid från riks-

försäkringsanstalten utgående ersättning avräknats, dels ock ersättning för

ombudskostnader.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför­

valtning den 13 oktober 1960 anfört följande:

I ärendet får anses utrett, att magasinet till den av Piléus vid tillfället

använda kulsprutepistolen varit defekt därigenom att mindre deformatio­

ner förelegat samt att dessa defekter orsakat ifrågavarande hylsspräng-

ning. Visserligen har vapenteknisk expertis framhållit, att dylika defekter

äro svåra att upptäcka utan särskilda mätdon. Hylssprängning vid skjut­

ning med kulsprutepistol har emellertid förekommit relativt ofta före ifrå­

gavarande olycka och kronan har så tidigt som i början av 1950-talet fått

sin uppmärksamhet riktad på de därmed förenade riskerna. Det har också

visat sig, att konstruktionssvagheten kunnat tämligen kort tid efter olyckan

elimineras genom en särskild anordning. Med hänsyn härtill finner nämn­

den, att kronan bör utgiva ersättning till Piléus. Då ej visats, att Piléus

själv medverkat till olyckans uppkomst, är han berättigad till full gottgö-

relse för lidna skador.

Skaderegleringsnämnden uttalar vidare i yttrandet att ersättningen för

sveda och värk samt för framtida men bör fastställas till 1 800 kr respek­

tive 5 000 kr. Med hänsyn till utredningen om Piléus’ arbets- och inkomst­

förhållanden anser nämnden, att livräntan för tiden från och med den 25

februari 1957 till dess Piléus fyller 67 år, skäligen bör utgå med 3 500 kr

om året och därefter under hans återstående livstid med hälften av nämnda

belopp. Från den sålunda bestämda livräntan skall avdragas, vad Piléus

för motsvarande tid uppburit eller kommer att uppbära från riksförsäk-

ringsanstalten.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 1 november 1960 i fråga

om kronans skadeståndsskyldighet anslutit sig till vad skadereglerings-

nämnden anfört och hemställt, att Piléus måtte tillerkännas ersättning en­

ligt nämndens förslag.

Statskontoret har i utlåtande den 13 december 1960 tillstyrkt ersättning

enligt civilförvaltningens förslag.

19

Genom beslut den 13 januari 1961 medgav Kungl. Maj:t att till Piléus

finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civilför­

valtningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30 juni

1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i

fråga om livränta för tiden därefter.

Departementschefen

I likhet med myndigheterna anser jag, att kronan är ersättningsskyldig

för den skada, som drabbat Piléus. Beträffande livränta för tiden till och

med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden

därefter synes böra utgå livränta för livstid. Rörande livräntans belopp an­

sluter jag mig till myndigheternas förslag.

.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-

nämnda olyckshändelse till O. D. A. Piléus utgå livsvarig

livränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Piléus

uppnår 67 års ålder med 3 500 kr för år och för tiden där­

efter med 1 750 kr för år, dock med avdrag av vad han för

motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför­

säkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

10

.

Den 9 maj 1960 inträffade vid Livregementets grenadjärer en olycka,

varvid värnpliktige korpralen K.-Ä. Blom, född den 29 april 1939, skadades.

Olyckan inträffade, då Blom på ett stengolv tappade en laddram med på­

trädda lösa patroner. Vid stöten mot golvet utlöstes skott ur en patron,

vilket träffade Blom i vänstra ögat med påföljd att synen å ögat gått för­

lorad. I anledning av skadan var Blom sjukskriven till och med den 30 juni

1960. Blom hemförlovades från militärtjänstgöringen den 27 augusti 1960.

Riksförsäkringsanstalten (riksförsäkringsverket) har utbetalat livränta

till Blom från och med den 28 augusti 1960. Verket tillerkände enligt be­

slut den 13 november 1961 Blom livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad

av 20 %. Livräntan utgår för tiden den 28 oktober 1961—den 28 april 1964

med 1 333 kr 24 öre för år, för tiden den 29 april 1964 till och med den

månad, varunder Blom fyller 67 år, med 1 600 kr för år samt för tiden där­

efter med 1 200 kr för år.

Blom, som enligt uppgift ursprungligen ämnat bli jägmästare men som

numera bedriver studier för att utbilda sig till lärovcrkslärare, har hos

försvarets civilförvaltning gjort framställning om ersättning i anledning

av skadan och i sådant hänseende hemställt om 10 000 kr för sveda och

värk, 10 000 kr för framtida men samt 5 000 kr för ändrad yrkesutbildning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr H År 1962

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför­

valtning den 28 juli 1961 anfört bl. a. följande: Redan före ifrågavarande

olycka bär dylika händelser inträffat, dock utan personskador, och den

militära ledningen har varit medveten om risken för dylika skador. Efter

olyckan har riskerna eliminerats genom en förhållandevis enkel om­

konstruktion av laddramarna. Med hänsyn till dessa förhållanden finner

nämnden, att kronan är skyldig utge ersättning till Blom. Då det ej vi­

sats, att Blom medverkat till skadornas uppkomst, är han berättigad att er­

hålla ojämkad ersättning. Ersättningen för sveda och värk samt för fram­

tida men bör bestämmas till 1 000 kr respektive 3 500 kr. Med hänsyn till

de uppgifter, som av nämnden införskaffats angående Bloms tidigare stu­

dieresultat och praktikanttjänstgöring samt fordringarna för att antas vid

skogshögskolan, finner nämnden Bloms yrkande om ersättning för ändrad

yrkesutbildning icke böra bifallas. Blom torde emellertid vara berättigad

till livränta, som bör beräknas från och med den dag, den 28 augusti 1960,

då livränta från riksförsäkringsanstalten börjat utgå till honom. Livräntan

kan enligt nämndens mening skäligen skattas till 3 500 kr om året intill

dess Blom fyller 67 år och till hälften av nämnda belopp för tiden därefter

under Bloms återstående livstid. Från livräntan bör avdragas vad Blom

under motsvarande tid uppburit eller kommer att uppbära från riksförsäk­

ringsverket.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 8 augusti 1961 i fråga om

kronans skadeståndsskyldighet anslutit sig till vad skaderegleringsnämn-

den anfört och hemställt, att Blom matte tillerkännas ersättning enligt

nämndens förslag.

Genom beslut den 15 september 1961 medgav Kungl. Maj:t att till Blom

finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civilförvalt­

ningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30 juni 1962.

Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga

om livränta för tiden därefter.

Departementschefen

I likhet med myndigheterna anser jag att kronan är ersättningsskyldig

för den skada, som drabbat Blom. Beträffande livränta för tiden till och med

den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter

synes böra utgå livsvarig livränta enligt myndigheternas förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund av före-

nämnda olycksfall till K.-Å. Blom utgå livsvarig livränta för

tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Blom uppnår 67

års ålder med 3 500 kr för år och för tiden därefter med 1 750

kr för år, dock med avdrag av vad han för motsvarande ända­

mål kan komma att uppbära från riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1962

21

11

.

Den 5 april 1947 skadades .7. V. Hammarström, född den 28 juni 1939,

under lek vid Karlsborgs fästning så svårt av innehållet i en rökflaska, att

han bl. a. förlorade synen på högra ögat och erhöll stora vanprydande ärr

i ansiktet. Omständigheterna i samband med olyckshändelsen behandlades

av regementskrigsrätten vid Karlsborgs luftvärnsregemente som, enär ve­

derbörande krigsfiskal icke framställde något yrkande, genom beslut den

20 november 1947 avskrev målet från vidare handläggning.

Sedan Hammarströms förmyndare gjort framställning om skadestånd

åt Hammarström i anledning av skadan och såväl försvarets skaderegle-

ringsnämnd som försvarets civilförvaltning funnit, att kronan vore skyl­

dig att utge ojämkat skadestånd, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 18

augusti 1950 att till Hammarströms förmyndare finge utbetalas 1 500 kr

för sveda och värk, 4 000 kr för lyte och framtida men samt 860 kr för vissa

kostnader, med den skadade obetagen rätt att framföra krav på ytterligare

ersättning.

Hammarström, som numera till yrket är metallarbetare, har hos försva­

rets civilförvaltning gjort framställning om ytterligare ersättning i anled­

ning av skadan och i sådant hänseende hemställt om dels ersättning för

proteskostnader in. in. med 545 kr, dels ersättning för sveda och värk med

1 000 kr, dels ock livsvarig livränta med 300 kr för månad från och med den

28 juni 1955, då Hammarström fyllde 16 år.

Riks försäkringsans tälten har i yttrande till försvarets civilförvaltning

den 18 september 1959 meddelat att, därest anstalten haft att utge ersätt­

ning enligt olycksfallsförsäkringslagen till Hammarström, skulle olycks­

fallet ha ansetts medföra en för framtiden bestående nedsättning av ar­

betsförmågan med 25 %.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför­

valtning den 14 december 1960 anfört följande: Nämnden tillstyrker er­

sättning för proteskostnader m. m. med yrkade 545 kr. I fråga om sveda

och värk samt framtida men har nämnden, i anslutning till rådande praxis

inom enskild försäkringsverksamhet, ansett sig böra förorda ersättning obe­

roende av framställda yrkanden. Såvitt gäller sveda och värk finner nämn­

den att ersättning liärutinnan bör beredas Hammarström med 1 500 kr.

Nämnden finner vidare, att Hammarström bör tillerkännas ersättning för

framlida men med 2 000 kr. Beträffande slutligen Hammarströms yrkande

om livränta tillstyrker nämnden 125 kr i månaden från och med den 28

juni 1955, då Hammarström fyllde 16 år, till och med den 4 maj 1959, efter

vilken dag han ryckte in i militärtjänstgöring, 250 kr i månaden från och

med den 4 juni 1960, då han ryckte ut från militärtjänstgöringen, till dess

han fyller 67 år, samt 125 kr i månaden för tiden därefter under återståen­

de livstid.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 3 januari 1961 hemställt,

att Hammarström måtte beredas ersättning i enlighet med skadereglerings-

nämndens förslag.

Statskontoret har i utlåtande den 14 februari 1961 förklarat sig icke

ha något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Genom beslut den 10 mars 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Hammar­

ström finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civil­

förvaltningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30

juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela be­

slut i fråga om livränta för tiden därefter.

Departementschef en

Kronan torde vara ersättningsskyldig för den skada, som drabbat Ham­

marström. Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962

föreligger redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes böra utgå

livsvarig livränta enligt myndigheternas förslag.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-

nämnda olyckshändelse till J. V. Hammarström utgå livs­

varig livränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess

Hammarström uppnår 67 års ålder med 3 000 kr för år och

för tiden därefter med 1 500 kr för år.

12

.

Den 21 september 1957 medföljde värnpliktige E. G. Engman, född den

21 juni 1937, som passagerare i eu kronan tillhörig lastbil, som fördes

mellan Larve och Boden.

I samband med omkörning av en personbil förlorade föraren av last­

bilen kontrollen över bilen med påföljd att denna slog runt. Härvid ådrog

sig Engman bl. a. en komplicerad benskada, som medförde att högra un­

derbenet måste amputeras nedanför knäet. Engman, som utryckte från

militärtjänstgöringen den 21 november 1957, var på grund av de honom

åsamkade skadorna sjukskriven under avsevärd tid.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände Engman full sjukpenning för tiden

den 21 november 1957—den 30 september 1958 och livränta, beräknad efter

en invaliditetsgrad av 50 % för tiden den 1 oktober 1958—den 31 mars

1959, 40 % för tiden den 1 april 1959—den 31 mars 1960 samt 35 % för

tiden därefter under Engmans återstående livstid. Sistnämnda livränta ut­

går med 2 934 kr för år.

23

Engman har hos försvarets civilförvaltning gjort framställning om yttei-

ligare ersättning i anledning av skadan och i sådant hänseende hemställt

om ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 21 septembei

1957

—den 1 november 1958 med 12 883 kr, för sveda och värk med 6 000

kr samt för lyte och men med 12 000 kr, ävensom livränta efter en års­

inkomst av 15 000 kr och en invaliditetsgrad av 40 %.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 6 februari 1961, etter in­

hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, avgivit för­

slag om ersättning åt Engman och därvid anfört bl. a. följande:

Kronan är såsom ägare till lastbilen ersättningsskyldig gentemot Eng­

man. Denne, som utbildats till målare, har till följd av skadan nödgats

bli skyltmålare. Sistnämnda yrke är nämligen lättare, enär en skyltmålare

icke behöver arbeta stående i samma grad som en målare. Som målare

skulle han kunnat uppnå en årlig inkomst av 15 000 kr; en skyltmålare

torde icke komma upp till mer än 10 000 kr för år. Vidare är att märka

att skyltmålarens yrke minskar i betydelse och sannolikt kommer att för­

svinna, bl. a. beroende på det alltmer vidgade området för användande av

plast.

Civilförvaltningen hemställer vidare i skrivelsen, att Kungl. Maj:t i

överensstämmelse med skaderegleringsnämndens förslag måtte tillerkänna

Engman dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 21

november 1957—den 30 september 1958 efter 100 % invaliditet och en års­

inkomst av 12 000 kr, dels ersättning för sveda och värk med 4 500 kr

samt för framtida men med 8 000 kr, dels ock livränta från och med den

1 oktober 1958 efter en årsinkomst av 15 000 kr och en invaliditet av 50

% för tiden den 1 oktober 1958—den 31 mars 1959, 40 % för tiden den

1 april 1959—den 31 mars 1960 och 35 % för tiden därefter med nedsätt­

ning av livräntan till hälften efter fyllda 67 år, allt dock med avdrag av

från riksförsäkringsanstalten för motsvarande ändamål utgående ersätt­

ning.

Statskontoret har i utlåtande den 14 mars 1961 förklarat sig icke ha nå­

got att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj:t, att till Engman

finge utbetalas ersättning enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan

skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t

Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Departementschefen

Kronan är ersättningsskyldig för den Engman åsamkade skadan. Be­

träffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan

beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter synes böra utgå livsvarig liv­

ränta enligt myndigheternas förslag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1962

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t inåtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-

nämnda olycksfall till E. G. Engman utgå livsvarig livränta

för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Engman upp­

når 67 års ålder med 5 250 kr för år och för tiden därefter

med 2 625 kr för år, dock med avdrag av vad han för mot­

svarande ändamål kan komma att uppbära från riksförsäk­

ringsverket.

13.

Den 22 november 1952 inträffade i Grängesberg sammanstötning mellan

en av dåvarande gruvarbetaren W. R. Boström, född den 23 juni 1919, förd

motorcykel och en av värnpliktige T. L. Grandin förd, kronan tillhörig per­

sonbil. Vid olyckan ådrog sig Boström en komplicerad högersidig lårbens-

fraktur samt en fraktur av högra knäskålen. Skadorna föranledde lång­

varig sjukhusvård samt därefter bestående invaliditet.

Genom lagakraftvunnen dom den 1 mars 1954 dömde Västerbergslags

häradsrätt Grandin för vårdslöshet i trafik till bötesstraff samt förplik­

tade Grandin att till Boström utge ojämkat skadestånd med vissa mindre

av denne yrkade belopp.

På förslag av försvarets civilförvaltning, som inhämtat yttrande av riks-

försäkringsanstalten, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 21 februari

1958 och den 27 februari 1959, att till Boström finge utbetalas hl. a. er­

sättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 23 november 1952—

den 20 februari 1955 samt livränta för tiden den 21 februari 1955—den 20

augusti 1960. Enligt besluten beräknades livräntan under de senare åren

efter en årsinkomst av 10 960 kr och en invaliditetsgrad av 20 % samt ut­

gick med 182 kr 67 öre för månad.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 6 februari 1961, efter in­

hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, föreslagit livs­

varig livränta åt Boström. Ämbetsverket åberopar därvid riksförsäkrings-

anstaltens förutnämnda yttrande, vari uttalats att, om anstalten haft att

utge ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen, skulle invaliditetsgra-

den beräknats till 20 % även efter den 20 augusti 1960 samt att väsentlig

förbättring av skadans påföljder numer icke är att vänta. Civilförvalt­

ningen, som ansluter sig till skaderegleringsnämndens förslag angående

livräntans beräkning, hemställer, att Boström måtte tillerkännas livsvarig

livränta från och med den 21 augusti 1960 med 182 kr 67 öre i månaden,

till dess han fyller 67 år, och med hälften av detta belopp för tiden där­

efter.

Statskontoret har i utlåtande den 24 februari 1961 förklarat sig icke ha

något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.

25

Genom beslut den 10 mars 1961 medgav Kungl. Maj:t, att till Boström

finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan

skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t

Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.

Departementschefen

Kronan är ersättningsskyldig för ifrågavarande skada. Av utredningen

framgår att den invaliditet, som Boström ådragit sig, är livsvarig. Beträffan­

de livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av

Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes böra utgå livränta för livstid enligt

myndigheternas förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-

nämnda olycksfall till W. R. Boström utgå livsvarig livränta

för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Boström upp­

når 67 års ålder med 182 kr 67 öre för månad och för tiden

därefter med 91 kr 34 öre för månad.

Kangl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

14.

Den 26 oktober 1960 inträffade vid Vikbo i närheten av Kolsva ett ha­

veri med ett flygvapnet tillhörigt flygplan, varvid sju personer dödades och

omfattande materiella skador uppstod. Jämlikt lagen den 26 maj 1922 an­

gående ansvarighet för skada i följd av luftfart är kronan skyldig att er­

sätta av haveriet föranledda skador.

Vid haveriet omkom jordbruksarbetaren Axel Andersson, hans son hem­

mansägaren Erik Andersson, dennes hustru Ingegärd Andersson, makarna

Anderssons dotter Lena, jordbrukaren Gustav Jonsson, förre jordbrukaren

Verner Söderkvist och lantarbetaren Rolf Pettersson.

De omkomnas närmaste efterlevande anhöriga är Anna Andersson, änka

efter Axel Andersson, Rune Andersson, son till Axel Andersson och Anna

Andersson, Inger Andersson, dotter till Erik Andersson och Ingegärd An­

dersson, Ulla Jonsson, änka efter Gustav Jonsson, Maud Jonsson och Ann-

Sofi Jonsson, döttrar till Gustav Jonsson och Ulla Jonsson, Jenny Söder­

kvist, änka efter Verner Söderkvist, samt föräldrar och två systrar till Rolf

Pettersson.

I anledning av olycksfallet har skadeståndsanspråk framställts mot kro­

nan av Anna Andersson, Rune Andersson, Inger Andersson, Ulla Jonsson

för egen del och såsom förmyndare för döttrarna, Jenny Söderkvist och

Rolf Petterssons föräldrar. Härjämte har ersättning yrkats av Ekmans be­

gravningsbyrå, Ahlstrands lanthandel, Räddningskåren, Å. Larsson, S.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Bergström, L. Hattaka, I. Persson, Åkerbo härads brandstodsbolag, Kolsva

jernverks aktiebolag och Kolsva kommun.

Kungl. Maj :t har den 30 juni, den 15 september och den 1 december 1961

meddelat beslut i anledning av skadeståndsanspråken. Besluten innebär att

av civilförvaltningen gjorda förskottsbetalningar godkänts och att samt­

liga ersättningsanspråk utom vissa livräntor slutreglerats i enlighet med

civilförvaltningens förslag. I engångsersättningar har utbetalats samman­

lagt ca 300 000 kr. Livräntor har tillerkänts Anna Andersson med 800 kr

om året, Inger Andersson med 2 400 kr om året, Ulla Jonsson med 3 000

kr om året samt envar av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson med 1 800

kr om året. Samtliga livräntor utgår från och med den 27 oktober 1960 till

och med den 30 juni 1962; dock upphör Anna Anderssons rätt till livränta

den 14 mars 1962, då hon fyller 67 år.

Nu upptas till behandling fråga om livräntor till Inger Andersson, Ulla

Jonsson, Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson för tiden efter den 30 juni

1962.

a) Inger Andersson

Inger Andersson är född den 24 februari 1952. Hon är, som förut upp-

givits, dotter till Erik Andersson och Ingegärd Andersson samt sondotter

till Axel Andersson och Anna Andersson. Inger Andersson är ensam

arvinge efter sina föräldrar och har del i boet efter Axel Andersson;

övriga delägare i sistnämnda dödsbo är Axel Anderssons änka Anna An­

dersson och son Rune Andersson. Inger Andersson har omhändertagits av

farmodern Anna Andersson, som hyrt en enrumslägenhet i Köping för sig

och Inger.

Erik Andersson ägde gården Sundänge l5, som han år 1956 köpt av sina

föräldrar för ca 40 000 kr. Hans Lill kommunal inkomstskatt taxerade in­

komst uppgick åren 1958—-1960 till 7 460, 7 160 respektive 7 460 kr.

Bouppteckningen efter Erik Andersson och Ingegärd Andersson utvisar

en behållning av ca 34 300 kr, vilken i sin helhet tillfaller Inger Andersson.

Bland tillgångarna har upptagits Sundänge l5 till taxeringsvärdet 30 100

kr, olika fordringar med 3 700 kr samt utbetalt försäkringsbelopp för den

personliga lösegendomen med 14 850 kr. Som skulder redovisas låneskul­

der ca 11 000 kr, skuld till Axel Anderssons dödsbo avseende resterande

köpeskilling å gården 24 000 kr och ett uppskattat värde av bortfallna

naturaförmåner till Anna Andersson 13 500 kr. Däremot har i bouppteck­

ningen icke upptagits av brandstodsbolaget som ersättning för den för­

störda fasta egendomen — gårdens byggnader totalförstördes vid haveriet

— utbetalade 65 000 kr.

Bouppteckningen efter Axel Andersson utvisar en behållning av ca 53 600

kr, av vilken hälften tillfaller Anna Andersson och en fjärdedel Inger An­

dersson. Bland tillgångarna har upptagits brandstodsersättning för den per­

27

sonliga lösegendomen med 25 000 kr, fordran i Erik Anderssons dödsbo för

ogniden köpeskilling med 24 000 kr och banktillgodohavanden med ca 3 700

kr. Skulderna är obetydliga.

Anna Anderssons rätt till livränta enligt Kungl. Maj:ts beslut upphör så­

som förut angivits den 14 mars 1962, då hon fyller 67 år. Hon uppbär där­

efter endast ålderspension samt livränta från riksförsäkringsverket jämlikt

yrkesskadeförsäkringslagen om 300 kr för år. Inger Andersson uppbär

barnpension med 1 400 kr för år till fyllda 16 år. Anna Andersson och Inger

Andersson har från Kungafonden gemensamt uppburit 2 500 kr.

Inger Andersson har yrkat livränta med 6 000 kr för år, till dess hon

fyller 18 år.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande den 9 augusti 1961 ut­

talat, att nämnden ansåge yrkandet om livränta till Inger Andersson böra

avvisas. Nämnden har därvid hänfört sig till en av direktören hos försäk­

ringsbolaget Fylgia Sven Eklund upprättad promemoria, i vilken uttalats

bl. a. att Inger Andersson torde ha tillgångar som överstiger 100 000 kr och

att hon icke komme att sakna erforderligt underhåll med anledning av

föräldrarnas bortgång.

Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 22 augusti 1961 tillstyrkt

att Inger Andersson tillerkänns livränta med 2 400 kr om året från och med

den 27 oktober 1960 till den dag hon fyller 18 år. Civilförvaltningen anför

därvid följande:

Vid beräkningen av Inger Anderssons tillgångar syns skadereglerings-

nämnden ha lagt ihop bl. a. taxeringsvärdet å fastigheten och brandskade­

ersättningen för byggnaderna, trots att byggnadsvärdet torde få anses in­

gå i taxeringsvärdet. Detta sistnämnda värde torde visserligen vida under­

stiga fastighetens reella värde, men det torde ändå med hänsyn till upp­

givna skulder och till att fastigheten numera saknar byggnader vara något

tveksamt, om Ingers tillgångar i detta fall böra skattas så högt som till

100 000 kr. Trots detta torde starka skäl tala för nämndens uppfattning,

att Inger på grund av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen icke bör till­

erkännas livränta. Civilförvaltningen vill emellertid erinra om att det i

samband med 1926 års ändring av 6 kap. 4 § strafflagen framhölls, att vad

i skadestånd finge utdömas ej borde vara begränsat till vad som erfordrades

för nödtorftig bärgning. Om de som skulle varit berättigade till underhåll

av den avlidne från att hava intagit en mera burgen ställning skulle finna

sig genom dödsfallet försatta i synnerligen knappa ekonomiska villkor,

skulle för dem föreligga fordran på skadestånd. Inger lär icke genom döds­

fallen ha blivit försatt i synnerligen knappa ekonomiska förhållanden. Med

hänsyn till sin ålder är hon emellertid under lång tid beroende av hur andra

människor förvaltar hennes egendom. Utan att därmed vilja uttala sig om

kvalifikationerna hos dem, som skola förvalta hennes förmögenhet, måste

civilförvaltningen dock konstatera, att här kan föreligga eu viss risk, att

förmögenheten icke kommer att lämna högsta möjliga avkastning. Å andra

sidan torde, till följd av att Inger mistat båda sina föräldrar, hennes lev­

nadskostnader kunna antagas bliva icke oväsentligt högre än om någon av

föräldrarna överlevat och kunnat taga vård om henne.

Kungl. Maj:ts proposition nr H År 1962

28

b) Ulla Jonsson, Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson

Ulla Jonsson ar född den 9 december 1931 och hennes döttrar Maud

och Ann-Sofi är födda den 18 juli 1948 respektive den 16 juni 1953. Efter

Gustav Jonssons död har Ulla Jonsson, som saknar yrkesutbildning, med

döttrarna flyttat till Kolsva, där hon hyrt en tvårumslägenhet.

Gustav Jonsson arrenderade sedan år 1957 sina farföräldrars två gårdar

i Sundänge för en sammanlagd arrendesumma av 600 kr per år. Gustav

Jonssons till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst utgjorde för åren

1958—1960 2 150, 4 110 respektive 4 610 kr.

Bouppteckningen efter Gustav Jonsson utvisar en behållning av ca 14 300

kr. Bland tillgångarna har upptagits banktillgodohavanden, kontanter och

andra utestående fordringar med omkring 4 500 kr. Skulderna har angivits

till ca 6 500 kr.

Ulla Jonsson uppbär änkepension med f. n. 2 800 kr per år. Till envar

av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson utgår barnpension med 1 000 kr

lör år till fyllda 16 år. Ulla Jonsson har från Kungafonden uppburit 3 500

kr.

Ulla Jonsson har yrkat livränta för egen del med 650 kr för månad, så

länge hon lever ogift, samt för vardera dottern med 175 kr för månad till

dess hon fyller 18 år.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i sitt förutnämnda yttrande den

9 augusti 1961 tillstyrkt livränta från och med den 27 oktober 1960 till Ulla

Jonsson under fem år, så länge hon levde ogift, med 3 000 kr för år samt

till envar av döttrarna med 800 kr för år till fyllda 16 år, och därefter med

1 800 kr för år till fyllda 18 år.

Försvarets civilförvaltning har i sin förutnämnda skrivelse den 22 augus­

ti 1961 anslutit sig till skaderegleringsnämndens förslag angående livränta

till Ulla Jonsson. Beträffande livräntor till Maud Jonsson och Ann-Sofi

Jonsson tillstyrker civilförvaltningen 1 800 kr om året till envar av dem

från och med den 27 oktober 1960, till dess hon fyller 18 år, samt anför i

huvudsak följande:

Vad ovan anförts beträffande Inger Andersson gäller även i viss mån

Ulla Jonssons döttrar. Visserligen har de sin mor kvar, som under deras

uppväxttid kan taga hand om dem. Icke utan fog torde emellertid kunna

sägas att genom Gustav Jonssons bortgång hans efterlevande från att tidi-

gaie ha haft en säker bärgning blivit försatta i synnerligen knappa ekono­

miska omständigheter. De har icke någon förmögenhet och Ulla Jonsson

saknar under de närmaste åren möjlighet att genom eget arbete kunna i

någon mera avsevärd grad skaffa sig inkomster. Utgifterna för bostad

och uppehälle har avsevärt ökats genom att mor och döttrar varit nödsaka­

de att flytta från den arrenderade egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1962

29

Departementschefen

Den svåra flygolyckan vid Vikbo har för Inger Andersson medfört eu

omvälvning i hennes personliga förhållanden. Hon har sålunda förlorat

sina föräldrar, sitt enda syskon och sin farfar samt har omhändertagits av

sin åldriga farmor, som för sig och Inger hyrt en lägenhet i Köping. Även

om Inger Andersson, som vid tiden för olyckan var åtta år, har icke obetyd­

liga ekonomiska tillgångar finner jag med hänsyn till omständigheterna

skäligt att hon erhåller bidrag till sin försörjning. Jag vill därför tillstyrka

att Inger Andersson tillerkännes livränta jämväl för tiden efter den 30 juni

1902 enligt försvarets civilförvaltnings förslag med 2 400 kr om året, till

dess hon uppnår 18 års ålder.

Även för Ulla Jonsson och hennes döttrar har flygolyckan medfört en om­

välvning i de personliga förhållandena. De har nödgats flytta från sitt hem

till eu hyreslägenhet i Kolsva, och det kan antas att Ulla Jonsson, som sak­

nar yrkesutbildning, under flera år framåt måste ägna praktiskt taget hela

sin tid åt skötseln av hemmet och barnen, som vid tiden för olyckan var

tolv och sju år. Med hänsyn härtill och till vad som upplysts om Ulla

Jonssons ekonomiska förhållanden tillstyrker jag livränta jämväl för tiden

efter den 30 juni 1962 till Ulla Jonsson med 3 000 kr för år samt till envar

av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson med 1 800 kr för år till dess hon fyl­

ler 18 år. Ulla Jonssons rätt till livränta bör f. n. begränsas till en fem-års­

period. Frågan om livränta för tiden därefter torde framdeles få upptagas

till prövning efter särskild ansökan. För livränterätten skall sedvanliga be­

gränsningar gälla (jämför p. 1 och 2).

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-

nämnda flygolycka utgå livränta från och med den 1 juli 1962

dels till Inger Andersson, till dess hon uppnår 18 års ålder,

med 2 400 kr för år, dels till Ulla Jonsson till och med den

30 juni 1967 med 3 000 kr för år, dels ock till envar av Maud

Jonsson och Ann-Sofi Jonsson, till dess hon uppnår 18 års

ålder, med 1 800 kr för år.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke kind mall