Prop. 1962:44
('angående ersätt\xad ning till Ester Olsson m. fl.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
1
Nr 44
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersätt
ning till Ester Olsson m. fl.; given Stockholms slott den
3 januari 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen underställs riksdagens prövning dels (p. 1—3) tre ärenden om livräntor åt änkor efter personer, som avlidit till följd av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, dels (p. 4—5) två ärenden om livräntor åt personer, som ådragit sig sjukdom, dels (p. 6—10) fem ärenden om livräntor åt personer, som skadats under militärtjänst göring, dels (p. 11) ett ärende om livränta åt person, som skadats vid olycka som haft visst samband med krigsmaktens verksamhet,
dels (p. 12—13) två ärenden om livräntor åt personer som skadats till följd av trafik med kronans fordon, dels ock (p. 14) ett ärende om liv räntor åt efterlevande till personer, som omkommit vid flyghaveri (den s. k. Vikboolyckan).
1 — 3167 62
Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 44
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 januari 1962.
Närvarande :
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
stats
råden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,
Holmqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildeparte
menten anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson,
följande.
1 .
Ingenjören O. A. Olsson, född den 30 mars 1919, ådrog sig ledgångs
reumatism under militärtjänstgöring 1940—1941 och avled den 10 septem
ber 1956 av hjärtfel, som var en följd av ledgångsreumatismen. Han
efterlämnade hustrun Ester Olsson, född den 26 februari 1927, och tre barn
i äktenskapet, födda den 13 november 1952, den 2 augusti 1954 och den
29 juni 1956. Äktenskapet ingicks den 11 juni 1950. På grund av sjuk
domen har enligt 1927 års militärersättningsförordning utgivits ersätt
ning till mannen Olsson dels för olika tider till och med den 25 april
1942 samt sedermera, sedan hjärtfelet konstaterats, från den 13 maj
1944 fram till tiden för dödsfallet. Härjämte har begravningshjälp ut
betalats.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut den 27 september
1956 jämlikt 1927 års militärersättningsförordning ett vart av makarnas
barn livränta med 100 kr för månad tills det fyllt 16 år. Samtidigt för
klarade anstalten att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning liv
ränta icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits först efter
den tidpunkt, då mannens sjukdom yppades.
Sedan Kungl. Maj:t i proposition 1957:14 föreslagit riksdagen, att
Ester Olsson måtte utan hinder av bestämmelserna i militärersättnings-
förordningen bli tillerkänd viss livränta och riksdagen meddelat sitt be
slut i anledning av propositionen (rskr. 1957: 117), medgav Kungl. Maj:t
genom brev den 29 mars 1957 att till Ester Olsson finge för en tid av fem
år, räknat från den 10 september 1956, så länge hon levde ogift, utbetalas
den ersättning som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförord
ning skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. A. Olsson befanns
lida av ledgångsreumatism, varit gift med denne. Kungl. Maj:t uppdrog
3
härjämte åt riksförsäkringsanstalten att, efter samråd med statskontoret,
framdeles till prövning uppta och till Kungl. Maj :t anmäla frågan rörande
ytterligare livränta till Ester Olsson efter utgången av fem-årsperioden.
Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse den 28 december 1960, efter
att ha inhämtat yttrande av statskontoret, tillstyrkt fortsatt livränta till
Ester Olsson, beräknad enligt grunderna i 1927 års militärersättningsför-
ordning, att utgå under de förutsättningar, som enligt 1950 års militär-
ersättningsförordning gäller beträffande skador inträffade efter utgången
av år 1954. Anstalten har därvid anfört i huvudsak följande:
Ester Olsson har till anstalten ingivit ett av legitimerade läkaren Ö.
Hillered, Stockholm, den 1 november 1960 utfärdat läkarintyg, varav
framgår, att hon sedan flera år lider av ryggbesvär, som föranlett lång
varig sjukhusvård och arbetsoförmåga, samt att hon lider av kro
nisk anemi. Hon har uppgivit, att hon i den mån hennes hälsotillstånd
medgivit ägnat sig åt att vårda sina barn. Enligt uppgift från pensions-
styrelsen uppbär Ester Olsson änkepension jämlikt lagen om folkpensione
ring med 2 739 kr för år och är vart och ett av hennes barn berättigat till
barnpension med 250 kr för år. Den till Ester Olsson utgående änkepen
sionen är i sin helhet inkomstprövad, enär hennes man avlidit före den
1 juli 1958. Ester Olsson har uppgivit, att hon åtnjuter familjebostadsbi-
drag.
Riksförsäkringsanstalten finner omständigheterna vara sådana, att fort
satt livränta bär tillerkännas Ester Olsson. Någon väsentlig förändring
torde icke vara att vänta inom avsevärd tid. Anstalten finner för sin del
övervägande skäl tala för att livräntefrågan avgörs en gång för alla.
Den jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars 1957 Ester Olsson till
erkända tidsbegränsade livräntan utgår, så länge hon lever ogift. Änke
livränta, som utgår jämlikt 1950 års militärersättningsförordning, upphör
likaså om livräntetagaren ingår nytt äktenskap. Dessutom gäller beträf
fande sådan livränta i fall, då skadan inträffat efter 1954, att rätten där
till upphör, därest livräntetagaren avsevärd tid under äktenskapsliknande
förhållanden sammanlever med annan. Om fortsatt livränta beviljas Ester
Olsson, bör enligt anstaltens mening även sistnämnda begränsning i liv-
ränterätten föreskrivas.
Statskontoret har i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten för
klarat sig med hänsyn till Ester Olssons sjuklighet och nedsatta arbets
förmåga icke ha något att erinra mot att framställning gjordes till Kungl.
Maj:t för att — under angivna villkor — bereda henne livsvarig livränta.
Departementschefen
Med hänsyn till Ester Olssons svaga hälsa och betydande försörjnings
börda anser jag det skäligt, att livsvarig livränta tillerkänns henne i enlig
het med myndigheternas förslag. Livräntan skall utgå med de begräns
ningar riksförsäkringsanstalten förutsatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att till Ester Olsson må från anslaget Ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring in. in., från
och med den 10 september 1961 utbetalas den ersättning
som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när O. A. Olsson be
fanns lida av ledgångsreumatism, varit gift med denne.
2
.
Måleriarbetaren C. G. Hagman, född den 8 september 1923, avled den
21 februari 1957 till löljd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänst
göring. Han efterlämnade hustrun Elsie Hagman, född den 27 november
1928, och två barn i äktenskapet, födda den 24 november 1948 och den
29 juni 1956. Sjukdomen yppades i maj 1944 och äktenskapet ingicks den
15 maj 1948. På grund av sjukdomen har jämlikt 1927 års militärersätt
ningsförordning utgivits ersättning till mannen Hagman för tiden fram till
dödsfallet. Härjämte har utbetalats begravningshjälp.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut den 4 mars 1957 jäm
likt 1927 års militärersättningsförordning ett vart av makarnas barn liv
ränta med 100 kr i månaden, tills det fyllt 16 år. Samtidigt förklarade
anstalten, att jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning livränta icke
kunde tillerkännas Elsie Hagman, enär äktenskapet slutits först efter den
tidpunkt, då mannens sjukdom yppades.
Sedan Kungl. Maj:t i propositionen 1958:38 föreslagit riksdagen, att
Elsie Hagman måtte utan hinder av bestämmelserna i militärersättnings-
förordningen bli tillerkänd viss livränta och riksdagen meddelat sitt be
slut i anledning av propositionen (rskr. 1958: 121), medgav Kungl. Maj:t
genom brev den 28 mars 1958 att till Elsie Hagman finge för en tid av
fem år, räknat från den 21 februari 1957, så länge hon levde ogift, ut
betalas den ersättning som vid tillämpning av 1927 års militärersättnings
förordning skulle ha tillkommit henne, därest hon, när C. G. Hagman be
fanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne. Kungl. Maj :t uppdrog
härjämte åt riksförsäkringsanstalten att, efter samråd med statskontoret,
framdeles till prövning uppta och till Kungl. Maj:t anmäla frågan rörande
ytterligare livränta till Elsie Hagman efter utgången av femårsperioden.
Riksförsäkringsanstalten bär i skrivelse den 28 december 1960, efter
att ha inhämtat yttrande av statskontoret, tillstyrkt fortsatt livränta till
Elsie Hagman beräknad enligt grunderna i 1927 års militärersättningsför-
ordning att utgå under de förutsättningar, som enligt 1950 års militärer
sättningsförordning gäller beträffande skador inträffade efter utgången av
år 1954. Anstalten har därvid anfört i huvudsak följande:
5
Elsie Hagman har till anstalten ingivit ett av legitimerade läkaren E.
Håkansson, Stockholm, den 24 oktober 1960 utfärdat läkarintyg, varav
framgår att hon lider av sockersjuka, för vilken hon behandlats med insulin
och dietregim. Hon har uppgivit, att hon icke har förvärvsarbete utan ägnar
sig åt att vårda sina två barn. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen uppbär
Elsie Hagman änkepension jämlikt lagen om folkpensionering med 3 948
kr för år och är vart och ett av barnen berättigat till barnpension med
250 kr för år. Den till Elsie Hagman utgående änkepensionen är i sin helhet
inkomstprövad, enär hennes man avlidit före den 1 juli 1958. Elsie Hagman
har uppgivit, att hon åtnjuter familjebostadsbidrag.
Riksförsäkringsanstalten finner omständigheterna vara sådana, att fort
satt livränta bör tillerkännas Elsie Hagman. Någon väsentlig förändring
torde icke vara att vänta inom avsevärd tid. Anstalten finner för sin del
övervägande skäl tala för att livräntefrågan avgöres en gång för alla. Om
fortsatt livränta beviljas Elsie Hagman bör enligt anstalten den begräns
ningen föreskrivas, att livräntan upphör att utgå, om livräntetagaren ingår
nytt äktenskap eller under avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållan
den sammanlever med annan.
Statskontoret har i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten förklarat
sig med hänsyn till Elsie Hagmans sjuklighet och nedsatta arbetsförmåga
icke ha något att erinra mot att framställning gjordes till Kungl. Maj :t för
att — under angivna villkor — bereda henne livsvarig livränta.
Departementschefen
Med hänsyn till Elsie Hagmans svaga hälsa och betydande försörjnings
börda anser jag det skäligt, alt livsvarig livränta tillerkännes henne i enlig
het med myndigheternas förslag. Livräntan skall utgå med de begränsningar
riksförsäkringsanstalten förutsatt.
.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att till Elsie Hagman må från anslaget Ersättning i anled
ning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring m. m.,
från och med den 21 februari 1962 utbetalas den ersättning
som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när C. G. Hagman
befanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1962
3.
Smeden M. A. Berglöf, född den 18 augusti 1925, avled den 19 december
1960 till följd av kronisk njurinflammation, ådragen under militärtjänst
göring. Han efterlämnade hustrun Karin Berglöf, född den 8 augusti 1933,
och två barn i äktenskapet, födda den 5 december 1958 och den 29 juni
1961. Sjukdomen yppades i maj 1946 och äktenskapet ingicks den 20
juni 1958. På grund av sjukdomen har enligt 1927 års militärersättnings-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
förordning utgivits ersättning till mannen Berglöf. Vid tiden för äkten
skapets ingående och fram till dödsfallet utgick livränta till honom efter
en invaliditetsgrad av 15 %.
Riksförsäkringsanstälten tillerkände enligt beslut den 23 januari och
den 12 juli 1961 jämlikt 1927 års militärersättningsförordning dödsboet
begravningshjälp samt ett vart av makarnas barn livränta med 100 kr i
månaden, tills det fyllt 16 år. Samtidigt förklarade anstalten, att jämlikt
bestämmelserna i nämnda förordning livränta icke kunde tillerkännas
Karin Berglöf, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt, då man
nens sjukdom yppades.
Karin Berglöf uppbär jämlikt lagen om folkpensionering änkepension
— kommunalt bostadstillägg inberäknat — med belopp som för tiden
december 1960—januari 1961 beräknats till 3 110 kr och för liden där
efter till 3 160 kr för år. Vidare utgår jämlikt lagen om barnpensioner till
ett vart av barnen barnpension med — efter föreskrivet avdrag för ut
gående livränta -— 250 kr för år.
Sedan Karin Berglöf anhållit om livränta har riksförsäkringsverket i
skrivelse den 3 augusti 1961 tillstyrkt livränta för en femårsperiod och
därvid anfört bl. a. följande:
Karin Berglöf upplyste i februari 1961, att hennes hälsotillstånd var
gott, att hon — bortsett från sin dåvarande graviditet — hade god arbets
förmåga, att hon på senare tid hade åtagit sig handarbeten genom Västerås
hemslöjd, att hon hade bankmedel om 2 011 kr och en till 9 000 kr taxerad
fastighet samt att hon skulle sälja fastigheten och hyra bostad. Vid samma
tid gjord ansökan om änkepension utvisade bl. a., att behållningen i boet
efter maken var ungefär 9 300 kr samt att änkan hade skulder på 7 500 kr
till större delen utgörande lån. Om Karin Berglöf varit berättigad till liv
ränta, skulle denna utgjort 2 400 kr för år till 67 års ålder men samtidigt
skulle pensionens årsbelopp ha sänkts till 1 645 kr för tiden december 1960
—januari 1961 och till 1 677 kr för tiden därefter. Sammanlagda års-
beloppet av änkepensionen samt barnens livräntor och pensioner är nu 6 060
kr. Om Karin Berglöf medges livränta, blir de sammanlagda förmånerna
6 977 kr. Riksförsäkringsverket tillstyrker livränta enligt gällande grunder
för ersättningar jämlikt 1927 års militärersättningsförordning, dock att
för gången tid avdrag sker för det belopp, varmed pensionen skolat
minskas. Karin Berglöfs ungdom och goda arbetsförmåga må kunna moti
vera, att livränta medges för en begränsad tid, förslagsvis fem år, varefter
riksförsäkringsverket skall ha att på därom gjord ansökan upptaga ären
det till ny bedömning.
Statens pensionsanstalt bär i utlåtande den 29 augusti 1961 förklarat
sig icke ha något att erinra mot riksförsäkringsverkets förslag.
Departementschefen
Med hänsyn till Karin Berglöfs svaga ekonomi och betydande försörj
ningsbörda anser jag det skäligt att livränta tillerkännes henne enligt
7
myndigheternas förslag för en tid av fem år räknat från tidpunkten tör
mannens dödsfall. Frågan om livränta för tid därefter torde framdeles
få upptas till prövning efter särskild ansökan. För livränterätten skall
sedvanliga begränsningar gälla (jämför p. 1 och 2).
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,
att till Karin Berglöf må från anslaget Ersättning i anled
ning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring m. ni.,
för en tid av fem år, räknat från och med den 19 december
1960, utbetalas den ersättning som vid tillämpning av 1927
års militärersättningsförordning skulle ha tillkommit henne,
därest hon, när M. A. Berglöf befanns lida av kronisk njur
sjukdom, varit gift med denne; dock beträffande förfluten
tid med avdrag för belopp varmed änkepensionen skolat
minskas, därest ersättning enligt militärersättningsförord-
ningen utgått vid änkepensionens bestämmande.
Kungl. Maj ds proposition nr 44 år 1962
4.
Värnpliktige E. R. Lundin, född den 19 november 1918, fullgjorde
rekryttjänstgöring vid Bodens artilleriregemente under tiden den 11 april
__den 13 september 1939. Vid undersökning under tjänstgöringen be
fanns han vara tuberkulinnegativ. I samband med partiell mobilisering
inryckte Lundin ånyo till tjänstgöring den 5 december 1939 och placera
des då som signalist med förläggning i bergrum. Lundin insjuknade i
januari 1940 och hemförlovades den 5 mars 1940 på grund av lungtuberku
los. Den tuberkulösa sjukdomen har sedermera angripit vänstra hand
leden, vänstra knäet, bitestiklarna och revben samt föranlett mångårig
* sjukhusvistelse. Vänstra benet amputerades med anledning av sjukdomen
ovan knäet år 1943 och revbensoperation företogs år 1946.
Riksförsäkringsanstalten fann enligt beslut den 14 mars 1940, att den
tuberkulösa sjukdomen ådragits under militärtjänstgöringen och tillerkän
de Lundin ersättning, bl. a. livränta. I enlighet med beslut av försäkrings-
rådet den 20 april 1954 har en del av den för framtiden utgående livräntan
från och med den 21 april 1954 utbytts mot ett engångsbelopp av 5 600
kr. F. n. utgår livränta efter en invaliditet av 75 % med 371 kr 36 öre
per månad för tiden till och med den 31 augusti 1962, vaieftei ny pröv
ning skall äga rum. Förutom sjukpenning och livränta har rikstorsäk-
ringsanstalten utgivit ersättning för läkar- och sjukhusvård samt prote
ser in. m.
Lundin har — med förmälan att han ådragit sig lungtuberkulosen på
grund av bristfälliga logementsanordningar i bergförläggningen — gjort
framställning om ersättning i anledning av sjukdomen och i sådant han-
8
seende hemställt om dels 10 000 kr för sveda och värk samt 14 000 kr
för lyte och men, dels ock livränta och ombudskostnader. Lundin uppger
därvid, att livräntan bör bedömas med utgångspunkt i att han tidigare
varit anställd som frisör hos sin broder, som innehade frisérsalong, samt
att årslönen för en herrfrisör uppgår till ca 15 000 kr. I en den 24 maj
1961 dagtecknad skrift har Lundin lämnat vissa uppgifter angående
sina ekonomiska förhållanden. Av skriften framgår att Lundin har låne
skulder om tillhopa 12 900 kr samt att han har att erlägga underhålls
bidrag för en 16-årig dotter till dess hon fyller 18 år med ett belopp av
82 kr 50 öre för månad. Lundin är vidare på grund av sin invaliditet
nödsakad att anlita hemhjälp. Han driver för närvarande ett affärsföre
tag med försäljning av emblem och bilnyckelkedjor. På grund av bristande
rörelsekapital och Lundins begränsade arbetsförmåga har denna rörelse
blygsam omfattning. Företagets taxerade årsinkomst har de senaste åren
uppgått till ca 4 000 kr.
Försvarets civilförvaltning har, efter inhämtande av yttranden från riks-
försäkringsanstalten, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets skade-
regleringsnäinnd, i utlåtande den 4 april 1961 anfört bl a. följande: Lika
med skaderegleringsnämnden finner civilförvaltningen av utredningen i
ärendet icke styrkt, att Lundin ådragit sig sjukdomen under sådana för
hållanden, att kronan är lagligen skyldig utgiva skadestånd till honom.
Med hänsyn till den höga invaliditetsgrad och de besvär, som den under
militärtjänstgöringen yppade sjukdomen medfört, talar billigheten för att
Lundin, såsom sjukvårdsstyrelsen föreslagit, bereds viss ersättning. Be
träffande denna ersättnings beräkning ansluter sig civilförvaltningen till
skaderegleringsnäinndens förslag, enligt vilket ersättning endast bör utgå
i form av livränta, som bör begränsas till omkring 200 kr i månaden.
Civilförvaltningen hemställer, att Lundin tillerkänns livsvarig livränta om
200 kr i månaden från och med den 1 december 1960.
Statskontoret har i utlåtande den 25 april 1961 anslutit sig till vad
civilförvaltningen hemställt.
Genom beslut den 30 juni 1961 medgav Kungl. Maj :t med hänsyn till
förekomna ömmande omständigheter att till Lundin finge utbetalas liv
ränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den 30 juni 1962.
Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga
om livränta för tiden därefter.
Departementschefen
Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till de förhållanden under
vilka Lundins sjukdom uppkommit samt hans betydande, för framtiden
bestående invaliditet och svårighet att försörja sig anser jag det skäligt,
att livsvarig livränta med belopp myndigheterna föreslagit tillerkänns
Lundin från och och med den 1 juli 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1962
9
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. in. må på grund av
förenämnda kroppsskada till E. R. Lundin utgå livsvarig
livränta från och med den 1 juli 1962 med 2 400 kr för år.
5.
Förre arméteknikern P. E. E. Bjursell, född den 9 juni 1918, erhöll
den 1 november 1940 fast anställning vid Gotlands infanteriregemente.
Under år 1941 genomgick Bjursell förberedande utbildning till bilme
kaniker med tjänstgöring vid motorverkstaden. Arbetet bestod huvud
sakligen i montering av gengasverk. Bjursell har uppgivit, att han under
provkörning av gengasverken ådrog sig upprepade koloxidförgiftningar.
Hösten 1942 omplacerades Bjursell till Göta trängkår som chef för en verk-
stadsgrupp och sysslade där dagligen med gengasfordon till och med år
1944. Under denna tid har Bjursell enligt egen uppgift flera gånger drabbats
av koloxidförgiftning. Under åren 1945 och 1946 tjänstgjorde Bjursell
som garageförman och bilförare vid Skaraborgs pansarregemente. Även
under dessa år bär Bjursell påstått sig ha haft besvär av koloxid. Enligt
egen uppgift har Bjursell i samband med sina olika tjänstgöringar ofta
besvärats av huvudvärk, andningssvårigheter, yrsel och kramper samt har
under åren 1946—1951 flera gånger insjuknat i lunginflammation.
Med anledning av Bjursells fortsatta dåliga hälsotillstånd uppkom fråga
om sjukpensionering, varvid en omfattande utredning verkställdes. Det
väsentliga innehållet av läkarutlåtandena m. m. framgår av ett den 4 juni
1957 dagtecknat yttrande av docenten Gunnar Lundqvist till medicinal
styrelsen. Lundqvist anför i huvudsak följande:
Bjursell har genomgått ett flertal läkarundersökningar. Enligt sjuk
redovisningshandlingar har Bjursell år 1943 vårdats några dagar för en
övre luftvägsinfektion och år 1946 för en dubbelsidig lunginflammation.
Enligt uppgift av Bjursell till professor Tore Broman skall han åren 1946
—1951 haft upprepade pneumonier men icke före år 1952 haft några av
sina senare symtom. Enligt uppgift har Bjursell vårdats på krigssjukhuset
i Skövde 1942 för en parotit. En gång den 27 augusti 1947 har han sökt
poliklinik och fått diagnosen intoxicatio. Han hade efter uppehåll i ett
garage blivit »dimmig» och höll på att svimma men kvicknade till då han
kom ut i friska luften. Enligt poliklinikkort den 10 februari 1954 sökte han
då för rutinmässig allmän undersökning, enär han i januari 1952 haft
meningoencephalit efter pneumoni. Därefter hade han varit trött, haft
yrsel samt koncentrations- och minnessvårigheter.
Enligt intyg av dr Sigyn Almgren, som undersökt Bjursell i januari
1956, lider han av sviter efter mångårig upprepad koloxidförgiftning, som
skulle ha givit symtom redan år 1941.
1*—3107 02
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 44
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Broman, som avgivit läkarutlåtande om Bjursell den 4 september 1956
och den 7 januari 1957, anser det vara omöjligt att komma till någon säker
slutsats beträffande de närmare orsakerna till Bjursells sjukdomstillstånd.
Broman finner det dock styrkt på ett rätt övertygande sätt att Bjursell i
sitt arbete under ett flertal år varit utsatt för koloxidintoxikation och att
han under alla förhållanden bör pensioneras. Det synes också enligt Bro
man vara styrkt att Bjursell har en dålig allmän kondition med stark
uttröttbarhet och nedsättning av minne och koncentrationsförmåga.
Bjursell har under åren 1951—1955 prövats i ett flertal olika uppgifter
men trots att endast begränsade prestationer krävts av honom, har han
icke gått i land med någon av sina uppgifter. Alltsedan den 7 december
1955 bär Bjursell varit helt sjukskriven i hemmet.
Efter de olika läkarundersökningar som utförts synes det mig vara klart
dokumenterat, att Bjursell på grund av sjukdom är för framtiden oför
mögen atl på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst eller annat ar
bete inom krigsmakten. Beträffande frågan om sjukdomens art och sär
skilt om den kan anses vara en av tidigare koloxidintoxikation betingad
sjukdom, kan jag lika litet som Broman komma till någon bestämd slut
sats. Enligt min mening kan man icke utesluta att upprepade lätta koloxid
förgiftningar kan ha bidragit till uppkomsten av de senare årens symtom.
Det förefaller mig dock sannolikare, att Bjursells nuvarande sjukdoms
tillstånd till väsentlig del betingats dels av upprepade pneumonier åren
1946—1951, dels av den misstänkta ineningoencephaliten år 1952 och dels
slutligen av en psykoneurotisk utveckling under särskilt de sista två åren.
Medicinalstyrelsen uttalade den 18 juni 1957 att Bjursell på grund av
sjukdom måste anses för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst eller annan befattning, till vilken han kunde vara
pliktig att låta förflytta sig.
Genom beslut den 5 juli 1957 förklarade statskontoret att Bjursell vore
skyldig att avgå från tjänsten samt att han vore berättigad att åtnjuta
sjukpension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionreglemente med ett
årligt grundbelopp av 3 360 kr till 67 års ålder och därefter med 2 772 kr.
Genom beslut den 8 november 1957 fann riksförsäkringsanstalten att
Bjursells sjukdom icke kunde anses stå i sådant samband med tjänstgö
ringen som fast anställt manskap att ersättning kunde utgå enligt 1927
års inilitärersättningsförordning eller eljest gällande bestämmelser om er
sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Vidare fann anstalten att sjukdomen icke kunde anses uteslutande eller
till övervägande del vara framkallad genom inverkan av koloxid under
anställningen som bilförare och armétekniker. Någon ersättning enligt
1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar kunde därför icke
heller utgå. Bjursell anförde besvär över anstaltens beslut men försäk-
ringsrådet fann enligt utslag den 4 november 1959 ej skäl göra ändring
i beslutet.
Bjursell entledigades från sin tjänst från och med den 1 augusti 1957
samt erhöll sjukpension enligt statskontorets förenämnda beslut. Invalid
pension tillerkändes däremot icke Bjursell.
11
Bjursell har nu gjort framställning om ersättning i anledning av sjuk
domen motsvarande den livränta eller invalidpension som skulle ha ut
gått, därest sjukdomen bedömts vara förorsakad av hans militära tjänst,
samt bär anfört i huvudsak följande:
Jag synes ha blivit ett offer för de skiljaktiga läkarvetenskapliga upp
fattningar, som utgjort underlaget för riksförsäkringsanstaltens och för-
säkringsrådets beslut i ärendet. Sålunda har dr Sigyn Almgren, som anses
vara specialist i fråga om gengasskador, på basis av företagen undersökning
av mig förklarat, att min sjukdom är föranledd av mångårig koloxidför
giftning. Vidare har professor Tore Broman, som även undersökt mig, för
klarat att han funnit det »styrkt på ett rätt övertygande sätt» att jag i
mitt arbete under ett flertal år varit utsatt för koloxidintoxikation. Även
om docenterna Gunnar Lundqvist och Åke Svensson, vilkas utlåtande synes
ha varit avgörande för myndigheternas beslut, utan att ha närmare under
sökt mig, icke har funnit sjukdomen vara förorsakad av i tjänsten ådragna
koloxidförgiftningar synes ingen av dem vilja »utesluta att upprepade
lätta koloxidförgiftningar kan ha bidragit till uppkomsten» av den sjukdom,
som föranledde beviljandet av sjukpensionen. Det synes mig icke heller
uteslutet, att ärendet skulle ha kommit i ett för mig förmånligare läge,
därest föreskriven anmälan till riksförsäkringsanstalten skett redan då jag
1941 första gången drabbades av koloxidförgiftning. Nu synes någon re
gelrätt anmälan icke ha gjorts av de militära myndigheterna, utan frågan
synes ha aktualiserats först genom min ansökan om invalidpension.
Då sviterna efter sjukdomen hittills förhindrat mig att genom eget
förvärvsarbete kunna skaffa mig ett ekonomiskt tillskott till den sjukpen
sion om 514 kr per månad, som jag nu erhåller, har min ekonomiska situa
tion blivit synnerligen besvärlig. Eftersom min hustru på grund av allmän
klenhet icke kan åta sig något stadigvarande förvärvsarbete har jag och
min familj — som består av hustru och 2 minderåriga barn — icke kunnat
klara vårt uppehälle. Trots att jag vid ett par tillfällen erhållit bidrag från
Försvarsväsendets underbefälsförbund och Kungafonden har jag varit nöd
sakad att uppta lån om ca 5 500 kr. Då mina möjligheter att erhålla bidrag
såväl från min tidigare fackliga organisation som från Kungafonden torde
vara obefintliga i fortsättningen, ser jag mig ingen utväg att klara min
och familjens existens. En ersättning motsvarande invalidpension eller
livränta enligt de grunder, som skulle gälla, därest min sjukdom skulle ha
bedömts vara förorsakad av den militära tjänsten, skulle enligt mina be
räkningar ge mig möjlighet till en dräglig existens för mig och min familj.
Chefen för försvarsstaben har i yttrande den 14 september 1960 — med
bifogande av en omfattande utredning från försvarsstabens personalvårds-
byrå — uttalat att det, med hänsyn till vad som framkommit under hand
läggningen av ärendet samt Bjursells relativt långa anställningstid inom för
svaret och de avsevärda personliga och ekonomiska svårigheter som upp
stått för Bjursell och hans familj, vore angeläget alt framställningen föran
ledde ett positivt beslut.
Försvarets civilförvaltning bär i utlåtande den 20 oktober 1960 anfört
hl. a. följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 är 1962
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 4'/ år 19G2
Grundbeloppet av Bjursell tillerkänd sjukpension utgör 3 360 kr för år.
Därest han författningsenligt varit berättigad till invalidpension, skulle
grundbeloppet uppgått till 4 476 kr för år. Av läkarutlåtandena synes fram-
gå> att det icke kan anses uteslutet, att de upprepade koloxidförgiftningar
för vilka Bjursell varit utsatt kan ha medverkat till hans arbetsoförmåga.
Vid sådant förhållande och i betraktande av föreliggande omständigheter i
övrigt synes billighetsskäl tala för att Bjursell medgives viss tilläggspension.
Civilförvaltningen föreslår, att densamma bestämmes till (4 476—3 360=)
1 116 kr för år. Rörande tilläggsförmåner synes böra gälla samma före
skrifter som gälla beträffande honom tillerkänd sjukpension.
Statskontoret har i utlåtande den 22 november 1960 erinrat om att
Bjursell tillerkänts sjukpension motsvarande 75 % av för honom gällande
tjänstepensionsunderlag, att beträffande frågan om invalidpension såväl
riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet funnit att ersättning icke
kunde utgå enligt militärersättningsförordningen eller lagen om försäk
ring för vissa yrkessjukdomar samt att statskontoret på grund härav an
sett förutsättningar för beviljande av invalidpension icke vara för handen.
Statskontoret har vidare framhållit att ett tillmötesgående av Bjursells
hemställan enligt statskontorets mening skulle få en principiell innebörd
och medföra konsekvenser beträffande en mängd fall, där fråga varit om
beviljande av sjuk- eller invalidpension före tillkomsten av statens allmän
na tjänstepensionsreglemente. I betraktande av den prövning, som i före-
f<*ll skett i denna fråga, unsäge statskontoret skäl icke föreligga
att bereda Bjursell ersättning utöver vad som författningsenligt kunnat till
erkännas honom.
Departementschefen
Bjursell, som nu är 43 år, har år 1957 etter eu långvarig tjänstgöring vid
krigsmakten nödgats avgå till följd av sjukdom och därvid tillerkänts sjuk
pension motsvarande 75 % av pensionsunderlaget. Bjursell har gjort gällande,
att han ådragit sig gengasförgiftning i tjänsten och på grund av sviter här
av borde tillerkännas även invalidpension. Myndigheterna bär emellertid
funnit att dylik pension ej kunde utga liksom ej heller ersättning enligt
militärersättningsförordningen eller lagen om försäkring för vissa vrkes-
sjukdomar.
Av den omfattande utredningen framgår, att det icke kan anses ute
slutet att Bjursell ådragit sig gengasförgiftning under tjänstgöringen liksom
ej heller att de besvär, varav han nu lider, till viss del är att hänföra till
en dylik förgiftning. Med hänsyn härtill ävensom till de ömmande omstän
digheterna i samband med sjukdomen samt till Bjursells mycket svaga
ekonomi och hans försörjningsbörda anser jag, att billighetsskäl talar för
att Bjursell tillerkännes viss ersättning utöver sjukpensionen. Då det här
vid icke kan bli fråga om invalidpension torde några betänkligheter ur
13
principiell synpunkt icke behöva uppkomma. Jag vill i detta sammanhang
åberopa riksdagens beslut i ett liknande ärende (prop. 1956:29, p. 5).
Ersättningen synes skäligen böra ulgå med ett bestämt årligt belopp om
2 (JOD kr.
•lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. in. må till P. E. E.
Bjursell utgå ersättning från och med den 1 januari 1962
under hans återstående livstid med 2 000 kr för år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
6
.
Under sprängtjänstövning å Ränneslätt den 6 mars 1943 inträffade en
olycka, varvid värnpliktige J. II. G. Petersson, född den 5 maj 1917, erhöll
så svåra skador i vänstra ögat att det sedermera måste uttagas. Vidare
perforerades bägge trumhinnorna med påföljd att hörseln nedsattes med
10
%.
I lagakraftvunnet utslag den 29 juni 1944 uttalade Norra och Södia
Vedbo domsagas häradsrätt, att verkställd utredning givit vid handen att
olyckan vållats genom vårdslöshet och försummelse av den korpral, vilken
tjänstgjort som instruktör vid sprängtjänstövningen, samt att kronan vid
sådant förhållande måste anses pliktig att ersätta skadan. Häradsrätten för
pliktade kronan att till Petersson utge ersättning för sveda och värk med
2 000 kr samt för mistad arbetsförtjänst under tiden den 1 april 1943—
den 6 juni 1944 med 2 011 kr 87 öre, med rätt för kronan att göra avdrag
för vad Petersson uppburit från riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten har utbetalat livränta till Petersson från och
med den 7 juni 1943. Genom beslut den 16 november 1960 fastställde an
stalten livräntan för tiden den 7 oktober 1960—den 6 oktober 1963, efter
en invaliditetsgrad av 33 */s %, till 150 kr för månad.
Petersson har gjort framställning om ersättning för framtida men med
7 000 kr, samt livränta med 5 000 kr om året från och med den 1 januari
1961, tills han fyller 67 år, och därefter med samma belopp minskat med
vad han kommer att uppbära i folkpension.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 21 mars 1961, efter in
hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, anfört bl. a.
följande: Lika med skaderegleringsnämnden anser civilförvaltningen viss
ytterligare ersättning böra beredas Petersson, oaktat hans fordran på er
sättning numera preskriberats. Civilförvaltningen, som ansluter sig till
skaderegleringsnämndens förslag angående ersättningens beräkning, hem
ställer, alt Petersson tillerkännes dels ersättning för framtida men med
5 000 kr, dels livränta med skäliga ansedda 2 700 kr om året från och
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
med den 1 januari 1961, till dess han fyller 67 år, och för tiden därefter med
hälften av nämnda belopp, dock med avdrag av vad Petersson för tiden från
och med den 1 januari 1961 uppburit eller kommer att uppbära från riks-
försäkringsanstalten.
Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1961 förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
Genom beslut den 9 juni 1961 medgav Kungl. Maj :t att till Petersson
finge utbetalas ersättning enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan
skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t
Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.
Departementschef en
beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj:t. Genom beslut den 8 april 1960 har Kungl.
Maj :t lörordnat, att livsvarig livränta skall utgå till G. V. Mårdberg, som
skadades vid nu ifrågavarande sprängningsolycka (se prop. 1960:36, p. 10
och rskr. 123). Med hänsyn till föreliggande omständigheter bör jämväl
Petersson beredas livsvarig livränta för tiden efter den 30 juni 1962 enligt
myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-
nämnda olycksfall till J. H. G. Petersson utgå livsvarig liv
ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Peters
son uppnår 67 års ålder med 2 700 kr för år och för tiden där
efter med 1 350 kr för år, dock med avdrag av vad han för
motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför
säkringsverket.
7.
En grupp officerare ur Värmlands regemente med kaptenen G. W. Hjuk-
ström som chef besökte den 2 december 1952 Villingsbergs skjutfält, var
vid de färdades i en kronan tillhörig bil, förd av värnpliktige K. E. G. Hed
ström, född den 27 september 1932. Då Hedström vid ett tillfälle befann
sig ensam vid bilen, som till följd av ett misstag var uppställd på en mål
plats, slog två granater ned alldeles invid bilen. Härvid tillfogades Hed
ström skador bl. a. i vänster hand samt i bägge benen och fotterna.
Riksförsäkringsanstalten har utbetalat livränta till Hedström från och
med den 28 oktober 1953. Anstalten tillerkände enligt beslut den 13 januari
1961 Hedström livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad av 25 %. Liv
räntan utgår från och med den 28 december 1960 till och med den månad,
varunder Hedström fyller 67 år, med 1 200 kr för år.
15
I anledning av olyckan fördes ansvars- och ersättningstalan mot Hjuk-
ström Genom Svea hovrätts lagakraftvunna dom den 27 april 1954 döm
des H i likström till dagsböter för vållande till kroppsskada samt förpliktades
att utge viss ersättning till Hedström och kronan. Kungl. Maj:t bär genom
beslut den 2 mars 1956 (prop. 1956:36, p. 5 och rskr. 77) i huvudsak be
friat Hjukström från ersättningsskyldighet till kronan på grund av fore-
nämnda olyckshändelse.
På förslag av försvarets civilförvaltning, som ansett att kronan vore
skadeståndsskyldig i förhållande till Hedström, medgav Kungl. Maj:t ge
nom beslut den 7 juni 1956, den 9 maj 1958 och den 22 april 1960 att till
Hedström finge utbetalas bl. a. ersättning för sveda och vark samt framtida
men ävensom livränta för tiden till och med den 27 december 1960, beräk
nad efter en årsinkomst av 9 500 kr och en invaliditetsgrad av 25 %, dock
med avdrag av från riksförsäkringsanstalten utgående ersättning. Härjämte
förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles, efter förslag av civilförvalt
ningen, meddela beslut i fråga om ersättning för tiden efter den 27 decem
ber 1960.
.
,.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 28 februari 1J61, efter
inhämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, avgivit for
sla- om livsvarig livränta åt Hedström och därvid anfört i huvudsak föl
jande: Hedström har yrkat livsvarig livränta från och med den 28 decem
ber 1960 efter samma grunder som tidigare. Civilförvaltningen och ska e-
regleringsnämnden har intet annat att invända mot yrkandet än att liv
räntan, när Hedström uppnår 67 års ålder, bör nedsättas till hälften. Civil
förvaltningen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Hedström livs-
vari- livränta från och med den 28 december 1960, till dess han fyller 67
år, beräknad efter en årsinkomst av 9 500 kr och en invaliditetsgrad av 2.i
% samt därefter med hälften av angivna belopp, dock med avdrag av vad
Hedström för motsvarande ändamål uppburit eller kommer att uppbära
från riksförsäkringsanstalten.
Statskontoret har i utlåtande den 14 mars 1961 förklarat sig icke ha
nå-ot att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Hedström
finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den
80 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela
beslut i fråga om livränta för tiden därefter.
Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1962
Departementschefen
Kronan torde vara ersättningsskyldig för den skada som drabbat Hed
ström Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 före
ligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter syns höra utgå livs
varig livränta enligt myndigheternas förslag.
16
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-
nämnda olycksfall till K. E. G. Hedström utgå livsvarig liv
ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Hed
ström uppnår 67 års ålder med 2 375 kr för år och för tiden
därefter med 1 187 kr 50 öre för år, dock med avdrag av
vad han för motsvarande ändamål kan komma att uppbära
från riksförsäkringsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
8
.
Den 28 augusti 1956 skadades värnpliktige J.-E. Jönsson, född den 23
september 1936, när han vid Skånska pansarregementet tjänstgjorde som
förare på en stridsvagn. Jönsson fick fyra fingrar på höger hand avklippta.
Riksförsälcringsanstalten tillerkände Jönsson livränta enligt beslut den
30 april och den 2 oktober 1957 för tiden den 17 mars—den 16 september
1957 och den 23 september 1957—den 16 mars 1958 efter en invaliditets-
grad av 35 % med 1 980 kr för år. Genom beslut den 28 april 1958 tiller
kände anstalten Jönsson livsvarig livränta — beräknad efter en invalidi-
tetsgrad av 25 % — med 1 237 kr 50 öre för år från och med den 17 mars
1958 till och med den månad, varunder Jönsson fyller 67 år, och för tiden
därefter med 928 kr 13 öre för år. Sedan Jönsson hos försälcringsrådet an
fört besvär över riksförsäkringsanstaltens sistnämnda beslut med yrkande
att invaliditetsgraden måtte faställas till 35 % fann försäkringsrådet i ut
slag den 20 december 1958 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Genom dom den 26 mars 1957 dömde Västra Göinge domsagas härads
rätt furiren K. Y. G. Thornell, som vid olyckstillfället tjänstgjort som
gruppchef å den av Jönsson förda stridsvagnen, för ouppsåtligt vållande
till svår kroppsskada, vilket vållande inneburit åsidosättande under synner
ligen mildrande omständigheter av tjänsteplikt, till disciplinstraff. Här
jämte förpliktades Thornell att genast mot kvitto till Jönsson utge ersätt
ning för sveda och värk samt lyte och framtida men med 3 500 kr jämte
ränta. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dit målet fullföljdes av Thor
nell, fastställde genom dom den 31 maj 1957 häradsrättens dom i skade-
ståndsfrågan. Sedan Thornell sökt revision fann Kungl. Maj:t i beslut den
11 februari 1958 ej skäl meddela prövningstillstånd.
Försvarets civilförvaltning, som ansett att kronan i förhållande till Jöns
son borde svara för de belopp Thornell sålunda förpliktats utge, har till
Jönsson utbetalat 3 500 kr jämte ränta och vissa rättegångskostnader.
Jönsson har gjort framställning om ytterligare ersättning i anledning av-
skadan och i sådant hänseende hemställt om livränta dels för tiden den 23
17
september 1957—den 16 mars 1958 efter en årlig arbetsinkomst av 7 500
kr och en invaliditetsgrad av 35 %, dels ock från och med den 17 mars 1958
efter samma årsinkomst och en invaliditetsgrad av 25 %.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 24 januari 1961, efter att
ha inhämtat yttrande av försvarets skaderegleringsnämnd, uttalat att äm
betsverket intet hade att invända mot yrkandet. Civilförvaltningen hem
ställer, att Jönsson måtte tillerkännas dels livränta under tiden den 23 sep
tember 1957—den 16 mars 1958 med 218 kr 75 öre i månaden, dels ock
livsvarig livränta från och med den 17 mars 1958 med 1 875 kr för år, vilket
belopp, då Jönsson fyller 67 år, skall nedsättas till hälften, allt med avdrag
av vad som utbetalats och kommer att utbetalas från riksförsäkringsan-
stalten.
Statskontoret har i utlåtande den 21 mars 1961 förklarat sig icke ha
något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Jönsson
finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag till och med den
30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela
beslut i fråga om livränta för tiden därefter.
Departementschefen.
Kronan torde vara skadeståndsskyldig gentemot Jönsson. Beträffande
livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av
Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra utgå i enlighet med
myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-
nämnda olyckshändelse till J.-E. Jönsson utgå livsvarig liv
ränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Jönsson
uppnår 67 års ålder med 1 875 kr för år och för tiden därefter
med 937 kr 50 öre för år, dock med avdrag av vad han för
motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför
säkringsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
9.
Under eu förevisningsövning vid Göta pansarlivgarde den 9 september
1956 träffades värnpliktige O. D. A. Pilens, född den 2 november 1936, vid
hylssprängning i eu honom tilldelad kulsprutepistol av eu metallflisa i
vänstra ögat. Detta måste på grund härav efter någon tid opereras bort.
Piléus hemförlovades från militärtjänstgöringen den 24 februari 1957.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Riksdagens militieombudsman har i sin vid 1900 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse (s. 73 ff) lämnat en redogörelse för vissa av honom i an
ledning av händelsen vidtagna åtgärder och bl. a. uttalat alt kronan syntes
vara skadeståndsskyldig på grund av det inträffade.
ltiksförsäkringsanstalten tillerkände enligt beslut deu 23 mars 1957
Piléus livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad av 25 %. Livräntan utgår
f. n. och intill utgången av den månad varunder Piléus fyller 67 år med
2 000 kr för år och för tiden därefter med 1 500 kr för år.
Piléus, som numera är hissmontör, har gjort framställning om ersätt
ning i anledning av skadan och i sådant hänseende hemställt om dels 1 800
kr för sveda och värk samt 0 000 kr för framtida men, dels livränta med
1 750 kr för år under tiden den 9 september 1956—den 31 december 1958
och med 3 000 kr för år från och med den 1 januari 1959, varvid från riks-
försäkringsanstalten utgående ersättning avräknats, dels ock ersättning för
ombudskostnader.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför
valtning den 13 oktober 1960 anfört följande:
I ärendet får anses utrett, att magasinet till den av Piléus vid tillfället
använda kulsprutepistolen varit defekt därigenom att mindre deformatio
ner förelegat samt att dessa defekter orsakat ifrågavarande hylsspräng-
ning. Visserligen har vapenteknisk expertis framhållit, att dylika defekter
äro svåra att upptäcka utan särskilda mätdon. Hylssprängning vid skjut
ning med kulsprutepistol har emellertid förekommit relativt ofta före ifrå
gavarande olycka och kronan har så tidigt som i början av 1950-talet fått
sin uppmärksamhet riktad på de därmed förenade riskerna. Det har också
visat sig, att konstruktionssvagheten kunnat tämligen kort tid efter olyckan
elimineras genom en särskild anordning. Med hänsyn härtill finner nämn
den, att kronan bör utgiva ersättning till Piléus. Då ej visats, att Piléus
själv medverkat till olyckans uppkomst, är han berättigad till full gottgö-
relse för lidna skador.
Skaderegleringsnämnden uttalar vidare i yttrandet att ersättningen för
sveda och värk samt för framtida men bör fastställas till 1 800 kr respek
tive 5 000 kr. Med hänsyn till utredningen om Piléus’ arbets- och inkomst
förhållanden anser nämnden, att livräntan för tiden från och med den 25
februari 1957 till dess Piléus fyller 67 år, skäligen bör utgå med 3 500 kr
om året och därefter under hans återstående livstid med hälften av nämnda
belopp. Från den sålunda bestämda livräntan skall avdragas, vad Piléus
för motsvarande tid uppburit eller kommer att uppbära från riksförsäk-
ringsanstalten.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 1 november 1960 i fråga
om kronans skadeståndsskyldighet anslutit sig till vad skadereglerings-
nämnden anfört och hemställt, att Piléus måtte tillerkännas ersättning en
ligt nämndens förslag.
Statskontoret har i utlåtande den 13 december 1960 tillstyrkt ersättning
enligt civilförvaltningens förslag.
19
Genom beslut den 13 januari 1961 medgav Kungl. Maj:t att till Piléus
finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civilför
valtningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30 juni
1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i
fråga om livränta för tiden därefter.
Departementschefen
I likhet med myndigheterna anser jag, att kronan är ersättningsskyldig
för den skada, som drabbat Piléus. Beträffande livränta för tiden till och
med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden
därefter synes böra utgå livränta för livstid. Rörande livräntans belopp an
sluter jag mig till myndigheternas förslag.
.lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund av före-
nämnda olyckshändelse till O. D. A. Piléus utgå livsvarig
livränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Piléus
uppnår 67 års ålder med 3 500 kr för år och för tiden där
efter med 1 750 kr för år, dock med avdrag av vad han för
motsvarande ändamål kan komma att uppbära från riksför
säkringsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
10
.
Den 9 maj 1960 inträffade vid Livregementets grenadjärer en olycka,
varvid värnpliktige korpralen K.-Ä. Blom, född den 29 april 1939, skadades.
Olyckan inträffade, då Blom på ett stengolv tappade en laddram med på
trädda lösa patroner. Vid stöten mot golvet utlöstes skott ur en patron,
vilket träffade Blom i vänstra ögat med påföljd att synen å ögat gått för
lorad. I anledning av skadan var Blom sjukskriven till och med den 30 juni
1960. Blom hemförlovades från militärtjänstgöringen den 27 augusti 1960.
Riksförsäkringsanstalten (riksförsäkringsverket) har utbetalat livränta
till Blom från och med den 28 augusti 1960. Verket tillerkände enligt be
slut den 13 november 1961 Blom livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad
av 20 %. Livräntan utgår för tiden den 28 oktober 1961—den 28 april 1964
med 1 333 kr 24 öre för år, för tiden den 29 april 1964 till och med den
månad, varunder Blom fyller 67 år, med 1 600 kr för år samt för tiden där
efter med 1 200 kr för år.
Blom, som enligt uppgift ursprungligen ämnat bli jägmästare men som
numera bedriver studier för att utbilda sig till lärovcrkslärare, har hos
försvarets civilförvaltning gjort framställning om ersättning i anledning
av skadan och i sådant hänseende hemställt om 10 000 kr för sveda och
värk, 10 000 kr för framtida men samt 5 000 kr för ändrad yrkesutbildning.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr H År 1962
Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför
valtning den 28 juli 1961 anfört bl. a. följande: Redan före ifrågavarande
olycka bär dylika händelser inträffat, dock utan personskador, och den
militära ledningen har varit medveten om risken för dylika skador. Efter
olyckan har riskerna eliminerats genom en förhållandevis enkel om
konstruktion av laddramarna. Med hänsyn till dessa förhållanden finner
nämnden, att kronan är skyldig utge ersättning till Blom. Då det ej vi
sats, att Blom medverkat till skadornas uppkomst, är han berättigad att er
hålla ojämkad ersättning. Ersättningen för sveda och värk samt för fram
tida men bör bestämmas till 1 000 kr respektive 3 500 kr. Med hänsyn till
de uppgifter, som av nämnden införskaffats angående Bloms tidigare stu
dieresultat och praktikanttjänstgöring samt fordringarna för att antas vid
skogshögskolan, finner nämnden Bloms yrkande om ersättning för ändrad
yrkesutbildning icke böra bifallas. Blom torde emellertid vara berättigad
till livränta, som bör beräknas från och med den dag, den 28 augusti 1960,
då livränta från riksförsäkringsanstalten börjat utgå till honom. Livräntan
kan enligt nämndens mening skäligen skattas till 3 500 kr om året intill
dess Blom fyller 67 år och till hälften av nämnda belopp för tiden därefter
under Bloms återstående livstid. Från livräntan bör avdragas vad Blom
under motsvarande tid uppburit eller kommer att uppbära från riksförsäk
ringsverket.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 8 augusti 1961 i fråga om
kronans skadeståndsskyldighet anslutit sig till vad skaderegleringsnämn-
den anfört och hemställt, att Blom matte tillerkännas ersättning enligt
nämndens förslag.
Genom beslut den 15 september 1961 medgav Kungl. Maj:t att till Blom
finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civilförvalt
ningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30 juni 1962.
Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga
om livränta för tiden därefter.
Departementschefen
I likhet med myndigheterna anser jag att kronan är ersättningsskyldig
för den skada, som drabbat Blom. Beträffande livränta för tiden till och med
den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter
synes böra utgå livsvarig livränta enligt myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund av före-
nämnda olycksfall till K.-Å. Blom utgå livsvarig livränta för
tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Blom uppnår 67
års ålder med 3 500 kr för år och för tiden därefter med 1 750
kr för år, dock med avdrag av vad han för motsvarande ända
mål kan komma att uppbära från riksförsäkringsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1962
21
11
.
Den 5 april 1947 skadades .7. V. Hammarström, född den 28 juni 1939,
under lek vid Karlsborgs fästning så svårt av innehållet i en rökflaska, att
han bl. a. förlorade synen på högra ögat och erhöll stora vanprydande ärr
i ansiktet. Omständigheterna i samband med olyckshändelsen behandlades
av regementskrigsrätten vid Karlsborgs luftvärnsregemente som, enär ve
derbörande krigsfiskal icke framställde något yrkande, genom beslut den
20 november 1947 avskrev målet från vidare handläggning.
Sedan Hammarströms förmyndare gjort framställning om skadestånd
åt Hammarström i anledning av skadan och såväl försvarets skaderegle-
ringsnämnd som försvarets civilförvaltning funnit, att kronan vore skyl
dig att utge ojämkat skadestånd, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 18
augusti 1950 att till Hammarströms förmyndare finge utbetalas 1 500 kr
för sveda och värk, 4 000 kr för lyte och framtida men samt 860 kr för vissa
kostnader, med den skadade obetagen rätt att framföra krav på ytterligare
ersättning.
Hammarström, som numera till yrket är metallarbetare, har hos försva
rets civilförvaltning gjort framställning om ytterligare ersättning i anled
ning av skadan och i sådant hänseende hemställt om dels ersättning för
proteskostnader in. in. med 545 kr, dels ersättning för sveda och värk med
1 000 kr, dels ock livsvarig livränta med 300 kr för månad från och med den
28 juni 1955, då Hammarström fyllde 16 år.
Riks försäkringsans tälten har i yttrande till försvarets civilförvaltning
den 18 september 1959 meddelat att, därest anstalten haft att utge ersätt
ning enligt olycksfallsförsäkringslagen till Hammarström, skulle olycks
fallet ha ansetts medföra en för framtiden bestående nedsättning av ar
betsförmågan med 25 %.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande till försvarets civilför
valtning den 14 december 1960 anfört följande: Nämnden tillstyrker er
sättning för proteskostnader m. m. med yrkade 545 kr. I fråga om sveda
och värk samt framtida men har nämnden, i anslutning till rådande praxis
inom enskild försäkringsverksamhet, ansett sig böra förorda ersättning obe
roende av framställda yrkanden. Såvitt gäller sveda och värk finner nämn
den att ersättning liärutinnan bör beredas Hammarström med 1 500 kr.
Nämnden finner vidare, att Hammarström bör tillerkännas ersättning för
framlida men med 2 000 kr. Beträffande slutligen Hammarströms yrkande
om livränta tillstyrker nämnden 125 kr i månaden från och med den 28
juni 1955, då Hammarström fyllde 16 år, till och med den 4 maj 1959, efter
vilken dag han ryckte in i militärtjänstgöring, 250 kr i månaden från och
med den 4 juni 1960, då han ryckte ut från militärtjänstgöringen, till dess
han fyller 67 år, samt 125 kr i månaden för tiden därefter under återståen
de livstid.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 3 januari 1961 hemställt,
att Hammarström måtte beredas ersättning i enlighet med skadereglerings-
nämndens förslag.
Statskontoret har i utlåtande den 14 februari 1961 förklarat sig icke
ha något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
Genom beslut den 10 mars 1961 medgav Kungl. Maj :t, att till Hammar
ström finge utbetalas ersättning enligt skaderegleringsnämndens och civil
förvaltningens förslag, varvid livräntan skulle utgå till och med den 30
juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela be
slut i fråga om livränta för tiden därefter.
Departementschef en
Kronan torde vara ersättningsskyldig för den skada, som drabbat Ham
marström. Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962
föreligger redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes böra utgå
livsvarig livränta enligt myndigheternas förslag.
.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-
nämnda olyckshändelse till J. V. Hammarström utgå livs
varig livränta för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess
Hammarström uppnår 67 års ålder med 3 000 kr för år och
för tiden därefter med 1 500 kr för år.
12
.
Den 21 september 1957 medföljde värnpliktige E. G. Engman, född den
21 juni 1937, som passagerare i eu kronan tillhörig lastbil, som fördes
mellan Larve och Boden.
I samband med omkörning av en personbil förlorade föraren av last
bilen kontrollen över bilen med påföljd att denna slog runt. Härvid ådrog
sig Engman bl. a. en komplicerad benskada, som medförde att högra un
derbenet måste amputeras nedanför knäet. Engman, som utryckte från
militärtjänstgöringen den 21 november 1957, var på grund av de honom
åsamkade skadorna sjukskriven under avsevärd tid.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände Engman full sjukpenning för tiden
den 21 november 1957—den 30 september 1958 och livränta, beräknad efter
en invaliditetsgrad av 50 % för tiden den 1 oktober 1958—den 31 mars
1959, 40 % för tiden den 1 april 1959—den 31 mars 1960 samt 35 % för
tiden därefter under Engmans återstående livstid. Sistnämnda livränta ut
går med 2 934 kr för år.
23
Engman har hos försvarets civilförvaltning gjort framställning om yttei-
ligare ersättning i anledning av skadan och i sådant hänseende hemställt
om ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 21 septembei
1957
—den 1 november 1958 med 12 883 kr, för sveda och värk med 6 000
kr samt för lyte och men med 12 000 kr, ävensom livränta efter en års
inkomst av 15 000 kr och en invaliditetsgrad av 40 %.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 6 februari 1961, etter in
hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, avgivit för
slag om ersättning åt Engman och därvid anfört bl. a. följande:
Kronan är såsom ägare till lastbilen ersättningsskyldig gentemot Eng
man. Denne, som utbildats till målare, har till följd av skadan nödgats
bli skyltmålare. Sistnämnda yrke är nämligen lättare, enär en skyltmålare
icke behöver arbeta stående i samma grad som en målare. Som målare
skulle han kunnat uppnå en årlig inkomst av 15 000 kr; en skyltmålare
torde icke komma upp till mer än 10 000 kr för år. Vidare är att märka
att skyltmålarens yrke minskar i betydelse och sannolikt kommer att för
svinna, bl. a. beroende på det alltmer vidgade området för användande av
plast.
Civilförvaltningen hemställer vidare i skrivelsen, att Kungl. Maj:t i
överensstämmelse med skaderegleringsnämndens förslag måtte tillerkänna
Engman dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 21
november 1957—den 30 september 1958 efter 100 % invaliditet och en års
inkomst av 12 000 kr, dels ersättning för sveda och värk med 4 500 kr
samt för framtida men med 8 000 kr, dels ock livränta från och med den
1 oktober 1958 efter en årsinkomst av 15 000 kr och en invaliditet av 50
% för tiden den 1 oktober 1958—den 31 mars 1959, 40 % för tiden den
1 april 1959—den 31 mars 1960 och 35 % för tiden därefter med nedsätt
ning av livräntan till hälften efter fyllda 67 år, allt dock med avdrag av
från riksförsäkringsanstalten för motsvarande ändamål utgående ersätt
ning.
Statskontoret har i utlåtande den 14 mars 1961 förklarat sig icke ha nå
got att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
Genom beslut den 21 april 1961 medgav Kungl. Maj:t, att till Engman
finge utbetalas ersättning enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan
skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj:t
Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Departementschefen
Kronan är ersättningsskyldig för den Engman åsamkade skadan. Be
träffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan
beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter synes böra utgå livsvarig liv
ränta enligt myndigheternas förslag.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1962
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t inåtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-
nämnda olycksfall till E. G. Engman utgå livsvarig livränta
för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Engman upp
når 67 års ålder med 5 250 kr för år och för tiden därefter
med 2 625 kr för år, dock med avdrag av vad han för mot
svarande ändamål kan komma att uppbära från riksförsäk
ringsverket.
13.
Den 22 november 1952 inträffade i Grängesberg sammanstötning mellan
en av dåvarande gruvarbetaren W. R. Boström, född den 23 juni 1919, förd
motorcykel och en av värnpliktige T. L. Grandin förd, kronan tillhörig per
sonbil. Vid olyckan ådrog sig Boström en komplicerad högersidig lårbens-
fraktur samt en fraktur av högra knäskålen. Skadorna föranledde lång
varig sjukhusvård samt därefter bestående invaliditet.
Genom lagakraftvunnen dom den 1 mars 1954 dömde Västerbergslags
häradsrätt Grandin för vårdslöshet i trafik till bötesstraff samt förplik
tade Grandin att till Boström utge ojämkat skadestånd med vissa mindre
av denne yrkade belopp.
På förslag av försvarets civilförvaltning, som inhämtat yttrande av riks-
försäkringsanstalten, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 21 februari
1958 och den 27 februari 1959, att till Boström finge utbetalas hl. a. er
sättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 23 november 1952—
den 20 februari 1955 samt livränta för tiden den 21 februari 1955—den 20
augusti 1960. Enligt besluten beräknades livräntan under de senare åren
efter en årsinkomst av 10 960 kr och en invaliditetsgrad av 20 % samt ut
gick med 182 kr 67 öre för månad.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 6 februari 1961, efter in
hämtande av yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, föreslagit livs
varig livränta åt Boström. Ämbetsverket åberopar därvid riksförsäkrings-
anstaltens förutnämnda yttrande, vari uttalats att, om anstalten haft att
utge ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen, skulle invaliditetsgra-
den beräknats till 20 % även efter den 20 augusti 1960 samt att väsentlig
förbättring av skadans påföljder numer icke är att vänta. Civilförvalt
ningen, som ansluter sig till skaderegleringsnämndens förslag angående
livräntans beräkning, hemställer, att Boström måtte tillerkännas livsvarig
livränta från och med den 21 augusti 1960 med 182 kr 67 öre i månaden,
till dess han fyller 67 år, och med hälften av detta belopp för tiden där
efter.
Statskontoret har i utlåtande den 24 februari 1961 förklarat sig icke ha
något att erinra mot bifall till civilförvaltningens förslag.
25
Genom beslut den 10 mars 1961 medgav Kungl. Maj:t, att till Boström
finge utbetalas livränta enligt civilförvaltningens förslag, varvid livräntan
skulle utgå till och med den 30 juni 1962. Tillika förklarade Kungl. Maj :t
Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden därefter.
Departementschefen
Kronan är ersättningsskyldig för ifrågavarande skada. Av utredningen
framgår att den invaliditet, som Boström ådragit sig, är livsvarig. Beträffan
de livränta för tiden till och med den 30 juni 1962 föreligger redan beslut av
Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes böra utgå livränta för livstid enligt
myndigheternas förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-
nämnda olycksfall till W. R. Boström utgå livsvarig livränta
för tiden från och med den 1 juli 1962 till dess Boström upp
når 67 års ålder med 182 kr 67 öre för månad och för tiden
därefter med 91 kr 34 öre för månad.
Kangl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
14.
Den 26 oktober 1960 inträffade vid Vikbo i närheten av Kolsva ett ha
veri med ett flygvapnet tillhörigt flygplan, varvid sju personer dödades och
omfattande materiella skador uppstod. Jämlikt lagen den 26 maj 1922 an
gående ansvarighet för skada i följd av luftfart är kronan skyldig att er
sätta av haveriet föranledda skador.
Vid haveriet omkom jordbruksarbetaren Axel Andersson, hans son hem
mansägaren Erik Andersson, dennes hustru Ingegärd Andersson, makarna
Anderssons dotter Lena, jordbrukaren Gustav Jonsson, förre jordbrukaren
Verner Söderkvist och lantarbetaren Rolf Pettersson.
De omkomnas närmaste efterlevande anhöriga är Anna Andersson, änka
efter Axel Andersson, Rune Andersson, son till Axel Andersson och Anna
Andersson, Inger Andersson, dotter till Erik Andersson och Ingegärd An
dersson, Ulla Jonsson, änka efter Gustav Jonsson, Maud Jonsson och Ann-
Sofi Jonsson, döttrar till Gustav Jonsson och Ulla Jonsson, Jenny Söder
kvist, änka efter Verner Söderkvist, samt föräldrar och två systrar till Rolf
Pettersson.
I anledning av olycksfallet har skadeståndsanspråk framställts mot kro
nan av Anna Andersson, Rune Andersson, Inger Andersson, Ulla Jonsson
för egen del och såsom förmyndare för döttrarna, Jenny Söderkvist och
Rolf Petterssons föräldrar. Härjämte har ersättning yrkats av Ekmans be
gravningsbyrå, Ahlstrands lanthandel, Räddningskåren, Å. Larsson, S.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Bergström, L. Hattaka, I. Persson, Åkerbo härads brandstodsbolag, Kolsva
jernverks aktiebolag och Kolsva kommun.
Kungl. Maj :t har den 30 juni, den 15 september och den 1 december 1961
meddelat beslut i anledning av skadeståndsanspråken. Besluten innebär att
av civilförvaltningen gjorda förskottsbetalningar godkänts och att samt
liga ersättningsanspråk utom vissa livräntor slutreglerats i enlighet med
civilförvaltningens förslag. I engångsersättningar har utbetalats samman
lagt ca 300 000 kr. Livräntor har tillerkänts Anna Andersson med 800 kr
om året, Inger Andersson med 2 400 kr om året, Ulla Jonsson med 3 000
kr om året samt envar av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson med 1 800
kr om året. Samtliga livräntor utgår från och med den 27 oktober 1960 till
och med den 30 juni 1962; dock upphör Anna Anderssons rätt till livränta
den 14 mars 1962, då hon fyller 67 år.
Nu upptas till behandling fråga om livräntor till Inger Andersson, Ulla
Jonsson, Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson för tiden efter den 30 juni
1962.
a) Inger Andersson
Inger Andersson är född den 24 februari 1952. Hon är, som förut upp-
givits, dotter till Erik Andersson och Ingegärd Andersson samt sondotter
till Axel Andersson och Anna Andersson. Inger Andersson är ensam
arvinge efter sina föräldrar och har del i boet efter Axel Andersson;
övriga delägare i sistnämnda dödsbo är Axel Anderssons änka Anna An
dersson och son Rune Andersson. Inger Andersson har omhändertagits av
farmodern Anna Andersson, som hyrt en enrumslägenhet i Köping för sig
och Inger.
Erik Andersson ägde gården Sundänge l5, som han år 1956 köpt av sina
föräldrar för ca 40 000 kr. Hans Lill kommunal inkomstskatt taxerade in
komst uppgick åren 1958—-1960 till 7 460, 7 160 respektive 7 460 kr.
Bouppteckningen efter Erik Andersson och Ingegärd Andersson utvisar
en behållning av ca 34 300 kr, vilken i sin helhet tillfaller Inger Andersson.
Bland tillgångarna har upptagits Sundänge l5 till taxeringsvärdet 30 100
kr, olika fordringar med 3 700 kr samt utbetalt försäkringsbelopp för den
personliga lösegendomen med 14 850 kr. Som skulder redovisas låneskul
der ca 11 000 kr, skuld till Axel Anderssons dödsbo avseende resterande
köpeskilling å gården 24 000 kr och ett uppskattat värde av bortfallna
naturaförmåner till Anna Andersson 13 500 kr. Däremot har i bouppteck
ningen icke upptagits av brandstodsbolaget som ersättning för den för
störda fasta egendomen — gårdens byggnader totalförstördes vid haveriet
— utbetalade 65 000 kr.
Bouppteckningen efter Axel Andersson utvisar en behållning av ca 53 600
kr, av vilken hälften tillfaller Anna Andersson och en fjärdedel Inger An
dersson. Bland tillgångarna har upptagits brandstodsersättning för den per
27
sonliga lösegendomen med 25 000 kr, fordran i Erik Anderssons dödsbo för
ogniden köpeskilling med 24 000 kr och banktillgodohavanden med ca 3 700
kr. Skulderna är obetydliga.
Anna Anderssons rätt till livränta enligt Kungl. Maj:ts beslut upphör så
som förut angivits den 14 mars 1962, då hon fyller 67 år. Hon uppbär där
efter endast ålderspension samt livränta från riksförsäkringsverket jämlikt
yrkesskadeförsäkringslagen om 300 kr för år. Inger Andersson uppbär
barnpension med 1 400 kr för år till fyllda 16 år. Anna Andersson och Inger
Andersson har från Kungafonden gemensamt uppburit 2 500 kr.
Inger Andersson har yrkat livränta med 6 000 kr för år, till dess hon
fyller 18 år.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande den 9 augusti 1961 ut
talat, att nämnden ansåge yrkandet om livränta till Inger Andersson böra
avvisas. Nämnden har därvid hänfört sig till en av direktören hos försäk
ringsbolaget Fylgia Sven Eklund upprättad promemoria, i vilken uttalats
bl. a. att Inger Andersson torde ha tillgångar som överstiger 100 000 kr och
att hon icke komme att sakna erforderligt underhåll med anledning av
föräldrarnas bortgång.
Försvarets civilförvaltning har i skrivelse den 22 augusti 1961 tillstyrkt
att Inger Andersson tillerkänns livränta med 2 400 kr om året från och med
den 27 oktober 1960 till den dag hon fyller 18 år. Civilförvaltningen anför
därvid följande:
Vid beräkningen av Inger Anderssons tillgångar syns skadereglerings-
nämnden ha lagt ihop bl. a. taxeringsvärdet å fastigheten och brandskade
ersättningen för byggnaderna, trots att byggnadsvärdet torde få anses in
gå i taxeringsvärdet. Detta sistnämnda värde torde visserligen vida under
stiga fastighetens reella värde, men det torde ändå med hänsyn till upp
givna skulder och till att fastigheten numera saknar byggnader vara något
tveksamt, om Ingers tillgångar i detta fall böra skattas så högt som till
100 000 kr. Trots detta torde starka skäl tala för nämndens uppfattning,
att Inger på grund av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen icke bör till
erkännas livränta. Civilförvaltningen vill emellertid erinra om att det i
samband med 1926 års ändring av 6 kap. 4 § strafflagen framhölls, att vad
i skadestånd finge utdömas ej borde vara begränsat till vad som erfordrades
för nödtorftig bärgning. Om de som skulle varit berättigade till underhåll
av den avlidne från att hava intagit en mera burgen ställning skulle finna
sig genom dödsfallet försatta i synnerligen knappa ekonomiska villkor,
skulle för dem föreligga fordran på skadestånd. Inger lär icke genom döds
fallen ha blivit försatt i synnerligen knappa ekonomiska förhållanden. Med
hänsyn till sin ålder är hon emellertid under lång tid beroende av hur andra
människor förvaltar hennes egendom. Utan att därmed vilja uttala sig om
kvalifikationerna hos dem, som skola förvalta hennes förmögenhet, måste
civilförvaltningen dock konstatera, att här kan föreligga eu viss risk, att
förmögenheten icke kommer att lämna högsta möjliga avkastning. Å andra
sidan torde, till följd av att Inger mistat båda sina föräldrar, hennes lev
nadskostnader kunna antagas bliva icke oväsentligt högre än om någon av
föräldrarna överlevat och kunnat taga vård om henne.
Kungl. Maj:ts proposition nr H År 1962
28
b) Ulla Jonsson, Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson
Ulla Jonsson ar född den 9 december 1931 och hennes döttrar Maud
och Ann-Sofi är födda den 18 juli 1948 respektive den 16 juni 1953. Efter
Gustav Jonssons död har Ulla Jonsson, som saknar yrkesutbildning, med
döttrarna flyttat till Kolsva, där hon hyrt en tvårumslägenhet.
Gustav Jonsson arrenderade sedan år 1957 sina farföräldrars två gårdar
i Sundänge för en sammanlagd arrendesumma av 600 kr per år. Gustav
Jonssons till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst utgjorde för åren
1958—1960 2 150, 4 110 respektive 4 610 kr.
Bouppteckningen efter Gustav Jonsson utvisar en behållning av ca 14 300
kr. Bland tillgångarna har upptagits banktillgodohavanden, kontanter och
andra utestående fordringar med omkring 4 500 kr. Skulderna har angivits
till ca 6 500 kr.
Ulla Jonsson uppbär änkepension med f. n. 2 800 kr per år. Till envar
av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson utgår barnpension med 1 000 kr
lör år till fyllda 16 år. Ulla Jonsson har från Kungafonden uppburit 3 500
kr.
Ulla Jonsson har yrkat livränta för egen del med 650 kr för månad, så
länge hon lever ogift, samt för vardera dottern med 175 kr för månad till
dess hon fyller 18 år.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i sitt förutnämnda yttrande den
9 augusti 1961 tillstyrkt livränta från och med den 27 oktober 1960 till Ulla
Jonsson under fem år, så länge hon levde ogift, med 3 000 kr för år samt
till envar av döttrarna med 800 kr för år till fyllda 16 år, och därefter med
1 800 kr för år till fyllda 18 år.
Försvarets civilförvaltning har i sin förutnämnda skrivelse den 22 augus
ti 1961 anslutit sig till skaderegleringsnämndens förslag angående livränta
till Ulla Jonsson. Beträffande livräntor till Maud Jonsson och Ann-Sofi
Jonsson tillstyrker civilförvaltningen 1 800 kr om året till envar av dem
från och med den 27 oktober 1960, till dess hon fyller 18 år, samt anför i
huvudsak följande:
Vad ovan anförts beträffande Inger Andersson gäller även i viss mån
Ulla Jonssons döttrar. Visserligen har de sin mor kvar, som under deras
uppväxttid kan taga hand om dem. Icke utan fog torde emellertid kunna
sägas att genom Gustav Jonssons bortgång hans efterlevande från att tidi-
gaie ha haft en säker bärgning blivit försatta i synnerligen knappa ekono
miska omständigheter. De har icke någon förmögenhet och Ulla Jonsson
saknar under de närmaste åren möjlighet att genom eget arbete kunna i
någon mera avsevärd grad skaffa sig inkomster. Utgifterna för bostad
och uppehälle har avsevärt ökats genom att mor och döttrar varit nödsaka
de att flytta från den arrenderade egendomen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1962
29
Departementschefen
Den svåra flygolyckan vid Vikbo har för Inger Andersson medfört eu
omvälvning i hennes personliga förhållanden. Hon har sålunda förlorat
sina föräldrar, sitt enda syskon och sin farfar samt har omhändertagits av
sin åldriga farmor, som för sig och Inger hyrt en lägenhet i Köping. Även
om Inger Andersson, som vid tiden för olyckan var åtta år, har icke obetyd
liga ekonomiska tillgångar finner jag med hänsyn till omständigheterna
skäligt att hon erhåller bidrag till sin försörjning. Jag vill därför tillstyrka
att Inger Andersson tillerkännes livränta jämväl för tiden efter den 30 juni
1902 enligt försvarets civilförvaltnings förslag med 2 400 kr om året, till
dess hon uppnår 18 års ålder.
Även för Ulla Jonsson och hennes döttrar har flygolyckan medfört en om
välvning i de personliga förhållandena. De har nödgats flytta från sitt hem
till eu hyreslägenhet i Kolsva, och det kan antas att Ulla Jonsson, som sak
nar yrkesutbildning, under flera år framåt måste ägna praktiskt taget hela
sin tid åt skötseln av hemmet och barnen, som vid tiden för olyckan var
tolv och sju år. Med hänsyn härtill och till vad som upplysts om Ulla
Jonssons ekonomiska förhållanden tillstyrker jag livränta jämväl för tiden
efter den 30 juni 1962 till Ulla Jonsson med 3 000 kr för år samt till envar
av Maud Jonsson och Ann-Sofi Jonsson med 1 800 kr för år till dess hon fyl
ler 18 år. Ulla Jonssons rätt till livränta bör f. n. begränsas till en fem-års
period. Frågan om livränta för tiden därefter torde framdeles få upptagas
till prövning efter särskild ansökan. För livränterätten skall sedvanliga be
gränsningar gälla (jämför p. 1 och 2).
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund av före-
nämnda flygolycka utgå livränta från och med den 1 juli 1962
dels till Inger Andersson, till dess hon uppnår 18 års ålder,
med 2 400 kr för år, dels till Ulla Jonsson till och med den
30 juni 1967 med 3 000 kr för år, dels ock till envar av Maud
Jonsson och Ann-Sofi Jonsson, till dess hon uppnår 18 års
ålder, med 1 800 kr för år.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke kind mall