2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^f.^ijerstam, H^olmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor an­

gående rennäringens främjande samt anför följande.

I. Inledning

Genom beslut den 31 juli 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att

verkställa utredning angående renprodukternas tillvaratagande och avsätt­

ning. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga lands­

hövdingen T. F. Thunborg, tillika ordförande, renägaren P. Baer, länsveteri­

nären N. G. Enequist, direktören G. A. Holmberg, renägaren P. E. M:son

Kuoljok och konsulenten L. Å. Wikman. Sedan Thunborg avlidit, förord­

nades landshövdingen A. V. R. Tottie den 19 november 1957 att såsom

ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, vilka antagit namnet renutredningen, har den 8 juni 1960

avlämnat betänkande angående renskötselns organisation och renproduk­

ternas marknadsförande (stencilerat). över detta betänkande har remiss­

yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammar­

kollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruks-

styrelsen efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och lant­

bruksnämnder, skogsstyrelsen efter hörande av vederbörande skogs-

vårdsstyrelser, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd efter hörande

av Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges slakteri-

förbund samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens slakteriföreningar,

övre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, länssty­

relserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län efter hörande av

vederbörande lappfogdar, länsveterinärer, förste provinsialläkare och

lappbyar samt länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte av Kiruna stad

och Jokkmokks kommun samt Norrbottens läns hälsovårdsförbund,

Norrbottens bildningsförbund, Svenska samernas riksförbund. Sällskapet

Same-ätnam samt 1960 års lappfondsutredning.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande ett reservations­

anslag av 50 000 kr.

Jag torde få återkomma till dessa anslagsfrågor i förevarande samman­

hang.

Innan jag övergår till att redogöra för utredningarnas förslag samt för

innehållet i däröver avgivna yttranden, torde jag få lämna en samman­

fattande redogörelse för de nuvarande förhållandena inom renskötseln,

för renforskningen samt för vissa finansiella frågor.

II. Nuvarande förhållanden inom renskötseln, m. m.

Gällande bestämmelser, administration, m. m.

I de delar av Sverige, som nu utgör Norrbottens och Västerbottens län,

är renskötseln av mycket gammalt ursprung. Ordnade renflyttningar före­

kom sålunda i Torne lappmark redan på 800-talet. Till de sydligare delarna

av det nuvarande renskötselområdet kom näringen långt senare; t. ex. till

mellersta Jämtland på 1500-talet och till Idre i nordligaste Dalarna för

200 år sedan.

Renskötseln är i Sverige förbehållen lapparna. Den grundläggande be­

stämmelsen härom finns i 1 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lappar­

nas rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen. I nämnda lagrum

stadgas sålunda bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den som är av

lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Berättigad att utöva renskötsel

är dessutom kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft

sådan rätt. Enligt huvudregeln förlorar emellertid renskötselberättigad kvin­

na sin renskötselrätt om hon ingår äktenskap med man, som inte har sådan

rätt.

För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagens före­

skrifter vara indelade i lappbyar. Till lappby hör — förutom de renskö-

tande lapparna — även lappar, som biträder i renskötseln inom byn samt

hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskö­

tande lapp jämställs också lapp, som inom lappbyn drivit renskötsel eller

på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte

varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till

avliden renskötare. Även lapp, som efter särskilt ansökningsförfarande av

länsstyrelsen medgetts rätt att inflytta till lappby, blir att betrakta som

renskötande lapp.

Övriga lappar betecknas som icke renskötande. De hör sålunda inte till

lappby och får till följd härav bl. a. ej utöva renskötsel i vidare mån än

6

Knngl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

huggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands

län i söder. Genom avvittringsstadgan den 30 maj 1873 fastslås, att lapparna

jämväl efter det avvittringen genomförts skall vara berättigade att för ren­

hjordarna begagna bete å i huvudsak all skogsmark inom lappmarkerna.

Alltefter den geografiska utsträckningen av renskötseln och därav betinga­

de olika levnadsförhållanden är de renskötande lapparna indelade i två

grupper fjällappar och skogslappar. Enligt renbeteslagen är lappar, som

driver fjällrenskötsel, berättigade att under varje tid av året uppehålla sig

med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

på trakter ovan odlingsgränsen, dels i Jämtlands län på renbetesfjällen.

Fjällapparna har dessutom rätt att uppehålla sig med sina renar dels hela

året på trakter nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarker, dels under månaderna oktober—april på sådana trakter utom

lappmarken och renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana

besökt med sina renar.

Skogslapparna, som för ett mer stationärt liv, har rätt att hela året

driva renskötsel inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen. Vidare får skogslapparna utöva renskötsel på sådan

mark nedom odlingsgränsen, som antingen tillhör kronan eller — ehuru

upplåten till enskild — vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland

eller av ålder använts som sådant land. På de sistnämnda »sedvanetrakterna»

må de dock uppehalla sig endast under våren, sommaren och hösten. Skogs­

lapparna har dessutom medgivits rätt att med sina renar vistas dels på annan

än nyss angiven mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

under forutsättning att den ifrågavarande marken av ålder nyttjats för skogs-

renskötsel, dels under månaderna oktober—april utanför lappmarkerna på

de trakter, som skogslapparna efter gammal sedvana vintertid besökt med

sina renar.

I detta sammanhang må även nämnas att den form av skogsrenskötsel,

som bedrivs i Tornedalen och Kalix älvdal, regleras genom särskilda be­

stämmelser i renbeteslagen. Rätten att inom nämnda områden driva ren­

skötsel är beroende av länsstyrelsens tillstånd, som på vissa villkor kan

lämnas för en tid av högst tio år.

För att utöva tillsyn över renskötseln och handha andra administrativa

göromål, som har samband med rennäringen har staten inrättat en särskild

organisation, benämnd lappväsendet. Denna organisation började växa fram

i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lapp-

fogde funnits anställd i Jämtlands läns sedan ar 1885, i Norrbottens län sedan

år 1890 och i Västerbottens län sedan mitten av 1890-talet. År 1916 upp­

delades Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades

i samma län ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har utökats i olika om­

gångar också genom att lappfogdeassistenter och särskilda tillsynsmän an-

7

ställts. F. n. är anställda två lappfogdeassistenter och sju tillsynsmän i Norr­

bottens län, en lappfogdeassistent och fyra tillsynsmän i Västerbottens län i

samt en lappfogdeassistent och två tillsynsmän i Jämtlands län. Lappfogdar­

na är lönegradsplacerade i Ao 23, lappfogdeassistenterna i Ae 17 och lapp-

tillsynsmännen i Ae 10.

Lappfogde lyder under vederbörande länsstyrelse och har att taga den

befattning med lappväsendet, som anges i Kungl. Maj:ts instruktion för

lappfogdarna den 31 augusti 1938 (nr 592; ändr. 1949:692, 1953:559 och

1960: 147) samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt

lag eller författning åligger honom ävensom vad honom av länsstyrelsen

i och för tjänsten anbefalls.

Lappfogden skall enligt instruktionen göra sig förtrogen med lapparnas

ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upp­

lysningar och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta

och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de

bofastas förhållanden och söka bibringa båda befolkningsgrupperna kän­

nedom om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt förekomma

övergrepp härutinnan.

Med avseende å renskötseln åligger det lappfogden bl. a.

att vaka över att gällande bestämmelser rörande renskötseln och vad

som står i samband med denna efterkommes såväl av bofasta som av lappar

samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse;

att ha tillsyn över att givna föreskrifter rörande lapparnas flyttningar,

renskiljningar, samkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en

god renskötsel blir iakttagna;

att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa

undersökning om betesförhållandena, särskilt vintertid;

att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renar­

na, om uppträdande av rovdjur samt om andra liknande, för renskötseln

skadliga företeelser;

.

att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna dari

samt för sådant ändamål bl. a. göra sig underrättad om kalvningsresultat

och hålla kontroll över renslakten ävensom att, för att åstadkomma basta

möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa

företeelserna på renmarknaden;

att i fråga om förhållandet till Norge och Finland tillse, att de i renbe-

teskonventionerna med dessa länder eller eljest givna föreskrifter noggrant

följs.

Beträffande socialvård och barnavård för lappar åligger det lappfogden

bl. a. att utöva tillsyn över det sätt, varpå de kommunala myndigheterna

handhar socialvården och barnavården bland lapparna och att göra de fram­

ställningar och erinringar, som föranleds av iakttagelser, vilka gjorts vid

tillsynen.

I fråga om nomadskolväsendet har lappfogden att avgöra vem som är att

anse som barn av nomadlapp och till följd därav skall gå i nomadskola.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

8

Vad angår taxering åligger det lappfogde bl. a. att närvara vid taxerings­

nämndernas behandling av lapparnas beskattningsärenden.

Lappfogden skall biträda länsstyrelsen vid handläggningen av ärenden

rörande de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade kronomarkcma.

Han skall verkställa utredning beträffande upplåtelser ovan odlingsgrän-

sen och å renbetesfjällen och övervaka utövningen av beviljade sådana

rättigheter samt tillse, att överträdelse av stadgade villkor eller annan

inkräktning a kronomark blir beivrad.

Tillsynsman vid lappväsendet skall fullgöra vad som enligt Kungl. Maj:ts

instruktion for tillsynsmännen vid lappväsendet den 21 december 1949 (nr

693) eller eljest enligt lag eller författning åligger honom ävensom vad som

anbefalls honom av länsstyrelsen eller lappfogden i och för tjänsten.

Under den statliga administrationen lyder de tidigare nämnda ordnings­

mannen i lappbyarna.

Där svenska lappar sommartid äger rätt att föra sina renar på bete inom

renbetesdistrikt i Norge, skall för varje sådant distrikt utses en förman och

en andre förman. Om förmans åligganden stadgas särskilt i gällande renbe-

teskonvention.

Till lappväsendets viktigare arbetsuppgifter på renskötselns område hör

att utarbeta tillämpningsbestämmelser för de olika renskötselområdena i

anslutning till gällande lagstiftning. Åtskilligt arbete är vidare förknippat

med den administrativa rutinen, såsom registrering av renantal, samman-

traden med lappbyar samt smärre undersökningar och utredningar om

spörsmål av skiftande art. Lappväsendet ombesörjer uppförandet av bygg­

nader, stängsel, m. m. i den omfattning dessa bekostas av budget- och lapp-

fondsmedel. Även andra arbetsuppgifter, som har samband med rensköt­

selns driftsförhållanden, har införlivats i den löpande verksamheten, såsom

uppsikten över de särskilda renskötarföreningarna, försöksverksamheten

pa renslaktens område och renforskningen.

Utöver skyldigheten att fullgöra de i författningsväg ålagda arbetsupp­

gifterna har på ordningsmännen i ökande omfattning ankommit att före­

träda sina lappbyar vid allmänna sammanträden inför statliga myndighe­

ter och kommunala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplys­

ningar om förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid

exempelvis utredningar angående renskötseln och lapparnas förhållanden

i övrigt.

Kungi. Maj ds proposition nr 68 dr 1962

Antalet i renskötsel sysselsatta personer jämte familjemedlemmar har

enligt föreliggande statistik kontinuerligt minskat alltsedan slutet av 1800-

talet. Förändringarna under perioden 1880—1958 framgår av följande

tabell.

J

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Driftsförhållandena inom rennäringen

Man skiljer mellan den intensiva och den extensiva renskötseln. Den

intensiva skötseln förekom i Sverige allmänt fram till 1920-talet. Den

kännetecknas av att renarna hela året hålls i små hjordar. Förutom till

slakt nyttjas renen i denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur

och klövjedjur. Det förekommer också allmänt att renkorna mjölkas. Ren­

skötarens familj åtföljer vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan

olika betesland.

Utmärkande för den extensiva driften, vilken numera oftast tillämpas,

är främst att renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora

hjordar, som inte är föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig

renen väsentligen endast som slaktdjur. Vid renhjordens flyttning mellan

skilda betesmarker medföljer regelmässigt endast särskilt avdelade vaktare.

Det är naturligt, att en renskötsel, som bedrivs under sådana förhållanden

som de nu nämnda, medför kostnader och olägenheter för såväl renägarna

själva som för andra intressenter. Behovet av tekniska anordningar, såsom

gärden för märkning, skiljning och slakt samt renstängsel, ökar allt efter­

som renhjordarna lämnas större frihet. Antalet skador som de fritt kring­

strövande renhjordarna åstadkommer på de bofastas och annans egendom

blir större. Den extensiva renskötseln medför även ökade möjligheter för

rovdjuren att härja bland renhjordarna.

Renskötsel drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av enpersons-

företag. De enskilda företagen är oftast samlade i grupper. Vanligt är så­

lunda, att skilda företagare håller samman i en s. k. sita, som är en sorts

familje- eller släktgrupp. Släktskap är dock ej nödvändig inom en sita,

eftersom sammanhållningen främst är betingad av de praktiska förhål­

landena. Sitaindelningen är vanlig på vintern, då renarna måste hållas

i smärre, lätthanterliga grupper. Den sitan tillhöriga renmassan kan näm­

ligen utan större uppbåd av arbetsmanskap förflyttas från en betesplats

till en annan och även sammanföras för slakt utan större omgång.

Sitaindelning såsom driftsform upprätthålls ej under barmarkstiden. Un­

der hela sommarhalvåret, d. v. s. från vårflyttningens slut intill tiden för

höstslciljningarna, brukar renarna få beta fritt inom ett större område för

en lappby eller en storgrupp. En lappby kan bestå av en eller flera stor­

grupper. I lappbyar som består blott av en storgrupp hålls renarna under

hela barmarkstiden inom det för lappbyn tilldelade betesområdet utan

någon indelning i undergrupper. I några fall har även ett par angränsande

lappbyar slagits samman till en enda storgrupp för hela barmarkstiden.

1 några av skogslappbyarna i Norrbottens län ävensom i några lappbyar i

Jämtlands län är hela byns samlade renmassa inte större än att den året

om kan hållas i en enda hjord.

Denna gruppindelning tillämpas vid bevakningen av renarna under

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

förts på lämpliga platser inom betesområdet. Under senare år har bidrag

utgått även för sådana anläggningar. Till anläggningar för renskötselns

underlättande är vidare att räkna broar över svårvadade bäckar,

båtar och båthus, röjda och utprickade färdleder samt tele­

fonledningar. Numera är det vanligt, alt staten svarar för prak­

tiskt taget alla kostnader för detta slag av anläggningar.

Slutligen har under det senaste årtiondet på några håll försöksvis

uppförts särskilda renslakterier och andra anordningar för ren­

slakt. Kostnaderna för dessa har i huvudsak gäldats av det allmänna.

Vid sidan om den obligatoriska lappbyindelningen förekommer frivilliga

organisationer, vilkas uppgift är att främja samverkan mellan renägarna

inbördes. Sedan gammalt finns s. k. renägarföreningar i lappbyarna nedan­

för lappmarksgränsen i Norrbottens län. Till en sådan förenings uppgifter

hör att svara för anställande och avlönande av arbetsmanskap, skadors

ersättande, uppförande av slakthagar, m. m. Erforderliga medel uttaxeras

årligen från medlemmarna. För den löpande verksamheten svarar förening­

ens styrelse eller en verkställande ordförande. Renskötseln inom föreningens

verksamhetsområde förestås av en lapsk renvårdare, som i egenskap av

koncessionsinnehavare är ansvarig för ordningen i renskötseln.

I skogslappbyarna i Pite lappmark i Norrbottens län finns sedan ett tiotal

år särskilda s. k. renskötarföreningar för främjande av samarbetet mellan

renskötarna inbördes. Eu sådan förening svarar för arbetsledning i rensköt­

seln, ombesörjer kostnadsutjämning mellan renägarna inom lappbyn och

handhar även andra för renskötseln i lappbyn gemensamma frågor. För­

eningen har en särskild kassa, som inte sammanförs med lappbyns kassa.

Den ideella föreningsrörelsen har numera stor spridning bland lapparna,

och s. k. sameföreningar finns över praktiskt taget hela renskötselområdet.

Sedan ett årtionde tillbaka har vidare den centrala organisationen Svenska

samernas riksförbund varit i verksamhet. Förbundet är en sammanslutning

av lokala sameföreningar, varjämte flertalet lappbyar ingår som medlem- -

mar i detsamma. Eu annan ideell förening är Sällskapet Same-ätnam.

Det kapital, som är bundet i renhjordarna, uppgår till ca 25 milj. kr.

Av detta belopp kontrolleras ca 20 milj. kr. av de renskötande lapparna,

medan återstående belopp om 5 milj. kr. tillhör skötesrenägarna.

Skogsrenskötseln och den sydjämtländska fjällrenskötseln lämnar för­

hållandevis högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Detta kan

bero på att flyttningarna sker över kortare sträckor och att miljön är gynn­

sammare. Lokalt kan vidare renrasens storlekstyp vara av betydelse vad

beträffar den relativa mängden frambringade produkter. Den olika avkast­

ningen beror emellertid också på renstockens skiftande inre sammansättning.

Med ledning av viktuppgifter och data om renstockens inre sammansättning

har årsproduktionen av kött beräknats utgöra ca 750 kg per 100 renar i

14

föreståndare och ytterligare tre ledamöter. Renkonsulenten är adjungerad

ledamot av nämnden.

Lappväsendets renforskning har hittills publicerat en serie meddelanden

och en serie småskrifter.

Kostnaderna för renforskningen har under de senaste budgetåren uppgått

till ca 110 000 kr. per år. Med undantag för ett årligt belopp av 15 000 kr.,

som erlagts av Kiruna och Gällivare kommuner, har utgifterna bestritts

från .statens lappfond.

I december 1958 beslöt vattenfallsstyrelsen anslå 750 000 kr. till försöks­

verksamhet rörande renskötseln. Av det angivna beloppet beräknas 450 000

kr. åtgå för att bekosta uppförande av stängsel, forskningsstation och andra

fasta anläggningar. Såsom försöksobjekt har utsetts skogslappbyn Serri i

Jokkmokks kommun. Avsikten med verksamheten, som i första hand

är avsedd att pågå under fem år, är att söka utröna förutsättningarna för

att inom koncentrerade områden och med utgångspunkt från en viss storlek

på renhjorden höja avkastningen av renskötseln med tillhjälp av närings-

mässigt sett lämpliga biologiska, tekniska och andra hjälpmedel. Försöks-

renhjorden har förutsatts skola omfatta ca 900 djur.

De undersökningar, som skall bedrivas inom Serri-verksamheten, avses

ge svar på bl. a. följande frågor.

1. Vilka möjligheter finns att på förhållandevis kort tid tämja renen?

2. Vilken föda behöver renen och hur skall födan lämpligen vara sam­

mansatt?

3. Hur påverkar ett rationellt utnyttjande av olika betesområden den na­

turliga betesproduktionen och hur påverkas de enskilda djuren härav?

4. Hur kan man genom positiva åtgärder — t. ex. genom att anordna

beteskultur — påverka betesfaktorn?

5. Vilken betydelse har ersättnings-, tillskotts- och/eller kraftfoder för

produktionen och hurudant är förhållandet mellan kostnaderna här­

för och den eventuella vinst, som härigenom kan åstadkommas?

6. Vad betyder en rationell avel för produktionen av kött och hur inver­

kar genomförda avelsförsök på fodertillgången?

7. Skall produktionen helt inriktas på kött, horn, hud och ben eller skall

man kombinera denna produktion med t. ex. produktion av mjölk?

8. Vilka åtgärder erfordras i övrigt för att öka näringens lönsamhet?

Vidare är avsikten att man skall undersöka förhållandet mellan ren­

skötsel och skogsbruk.

Ledningen för verksamheten består av en representant för Serri skogs-

lappby och en företrädare för vattenfallsstyrelsen samt en opartisk ord­

förande. Försöksområdet är inhägnat av ett stängsel med en omkrets av

drygt sex mil. Inom området finns en forskningsstation vid byn Slakka.

I omedelbar närhet av denna skall anläggas ett slakteri och i anslutning

därtill särskilda renhagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

får även disponeras för de övriga åtgärder, som befinns vara till gagn

för lapparna och deras renskötsel.

Statens lappfond förvaltas av statskontoret. Fondens inkomster utgörs av

läntemedel och avkastning pa fondkapitalet samt medel, som erläggs jämlikt

gällande författnings- och konventionsbestämmelser, exempelvis arrendeav­

gifter för bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske, varom talas i 56 § renbetes­

lagen, och sådan gottgörelse, som enligt 5 § renbeteslagen skall lämnas, därest

från lapparnas nyttjande undantas område beläget ovan odlingsgränsen

eller på renbetesfjällen. Slutligen redovisas f. n. resultatet av renbetesfjäl-

lens rörelse till statens lappfond, i det att nettoavkastningen av skogs­

driften tillgodoförs lappfonden. Skötseln och förvaltningen av skogarna

handhas av domänstyrelsen.

Medel ur lappfonden ställs till lappväsendets förfogande dels i de särskil­

da stater som Kungl. Maj:t budgetårsvis fastställer för länsstyrelserna i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels genom anvisningar som

av Kungl. Maj:t beviljas för olika ändamål under löpande budgetår. I stater

anvisade medel har av länsstyrelserna fått disponeras t. o. m. utgången av

det budgetår, som följer närmast efter det för vilket medlen beviljats. För

de medel, som tillställs länsstyrelserna under löpande budgetår, är dis-

positionstiden begränsad till ett budgetår. Medelsanvisningar för lappar­

nas behov ställs emellertid ej enbart till berörda länsstyrelsers förfogande.

Belopp exempelvis till bostäder — nyanläggning av bostadsbyggnader för

renskötande lappar samt jordbruks- och bostadslägenheter åt icke renskö-

tande lappar — har ställts till lantbruksstyrelsens disposition.

Variationerna i lappfondens ekonomiska ställning alltifrån fondens till­

komst framgår av de i följande sammanställning redovisade kapitalbehåll­

ningarna vid resp. budgetårs utgång (milj. kr.). Tillgångarna hos stats­

kontoret utgörs huvudsakligen av räntebärande placeringsobjekt.

Lappfondens tillgångar 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

Ilos statskontoret ......... 2.2

2.1

2.1

2.7

3.0

3.3

3.3

3.2

3.7

* domänstyrelsen ...

0.6

0.8

1.1

0.7

0.8

0.2

0.2

0.8

0.7

Summa 2.8

2.9

3.2

3.4

3.8

3.5

3.5

4.0

4.4

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

Hos statskontoret ......... 4.5

4.6

4.5

4.4

3.7

3.1

2.5

2.5

2.9

» domänstyrelsen ...

—

0.1

0.5

—

—0.2

—0.5

—1.5

—1.7

—2.0

Summa (netto)

4.5

4.7

5.0

4.4

3.5

2.6

1.0

0.8

0.9

De hos statskontoret redovisade inkomsterna för lappfonden har ej

uthålligt kunnat täcka utgiftsanspråken. Fr. o. in. budgetåret 1943/44 fram till

budgetåret 1955/56 översteg utgifterna inkomsterna med sammanlagt över

530 000 kr., alltså med i genomsnitt över 44 000 kr. per år. Under samma

17

period översteg inkomsterna från renbetesfjällens skogar utgifterna för

dessa med närmare 2,7 milj. kr. eller med i genomsnitt över 220 000 kr.

per år. Lappfonden har således under den period, varom här är fråga, i

mycket hög grad varit beroende av skogsavkastningen. Sammanfattnings­

vis kan sägas att omkring 20 procent av skogsavkastningen åtgick till att

täcka underskottet inom den i statskontoret redovisade rörelsen, medan

80 procent ökade fondens tillgångar från 2,8 till 5 milj. kr.

Perioden 1955/56—1958/59 karakteriserades dels av en stor utgifts-

expansion, dels av ett stigande kassaunderskott för renbetesfjällens skogar.

De redovisade utgifterna för fyraårsperioden utgjorde närmare 4,2 milj. kr.

mot 3,7 milj. kr. för hela den föregående tolvårsperioden. Någon samtidig

ökning av de hos statskontoret redovisade inkomsterna förelåg däremot

ej, varför ett redovisat underskott på sammanlagt över 1,7 milj. kr. upp­

stod. Underskottet för skogsdriften 1955/56—1958/59 utgjorde närmare 1,8

milj. kr. Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har på grund av lappfondens svaga

ställning en nedskärning skett av utgifterna under fonden.

Lappfondens tillgångar hos statskontoret utgörs till övervägande delen

av inteckningslån placerade i större fastigheter. Viss del av medlen är ut­

lämnade som lån för inköp av livrenar m. m. Dagsvärdet av samtliga hos

statskontoret redovisade tillgångar kan uppskattas till omkring 2,6 milj. kr.

För att erhålla ett mått på fondens disponibla behållning måste dock till­

gångarna minskas med dels skulder och dels beslutade anvisningar, som

ännu ej hunnit utbetalas. Skulderna utgjorde den 30 juni 1961 sammanlagt

över 2,0 milj. kr. och anvisningarna omkring 800 000 kr. Följaktligen förelåg

en total brist på omkring 200 000 kr. I detta sammanhang bör dock påpekas

att skulderna till domänverket är speciellt höga vid varje budgetårsskifte

på grund av kreditgivning vid virkesförsäljningarna. Från den 1 juli till den

31 december 1961 nedgick sålunda ifrågavarande skulder med något mer

än 800 000 kr.

Lappfondens i statskontoret redovisade inkomster under den senaste sex-

årsperioden framgår av följande sammanställning (1 000-tal kr.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 är 1962

Inkomstslag

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

1960/61

Arrendemedel . ............... 204,9

259,3

314,0

342,3

393,0

487,5

Räntemedel . . . ............... 130,4

130,3

123,2

100,8

85,1

87,1

Diverse ........... ............... 114,4

436,5

73,4

212,4

70,7

333,7

Summa

449,7

826,1

510,6

655,5

548,8

908,3

Arrendemedlen utgörs till övervägande del av ersättningar i samband

med fiskerätt supplåtelser. Uppskattningsvis faller i medeltal närmare 80

procent av arrendemedlen på dessa upplåtelser. Därnäst har jakträtts­

upplåtelserna största betydelsen ur ekonomisk synpunkt. Räntemedlen

utgör avkastningen på fondens kapital. Diverseinkomstema består så gott 2

2 Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 68

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

som uteslutande av ersättningar för skada på renbete och fiske i samband

med vattenregleringar m. m.

Nedanstående sammanställning anger medelsanvisningen från lappfonden

specificerad på olika utgiftsändamål för perioden 1955/56—1959/60 (1 000-tal

kr.).

Ändamål

1955/56

Renskötsel

Nyanläggningar .............................. 146,6

Underhåll ........................................... 175,1

Forskning på renskötselns område

65,0

Slaktanordningar ............................ 45,0

Renräkning ....................................... 21,0

Bevakning .............................................

37,6

Religiösa och kulturella ändamål ..

51,3

Diverse .................................................... 130,0

Summa 671,6

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

174,6

397,7

217,0

62,3

184,6

256,5

154,2

61,5

65,0

73,0

79,5

—

92,0

80,0

39,0

14,0

12,0

3,0

35,0

4,0

26,6

31,1

22,6

22,6

15,0

64,6

7,0

15,0

111,7

179,5

70,6

90,6

681,5

1 085,4

624,9

270,0

Kostnaderna under rubrikerna Nyanläggningar och Underhåll har

betingats i huvudsak av utgifter för de olika anläggningar, som varit

nödvändiga för rennäringens bedrivande. Hit har sålunda förts kostnader

för uppförande och underhåll av rengärden, stängsel och vaktkåtor samt

kostnader för anläggande och underhåll av vägar och broar. Anvisningarna

till slaktanordningar har till största delen avsett inköp av fasta och ambule­

rande renslakterier för att möjliggöra bättre organiserad renslakt. Kostnader

för renräkning har bestritts dels från statens lappfond och dels från de

särskilda avgifter, som influtit jämlikt 15 § 2 mom. renbeteslagen och

som har redovisats under särskilda titlar i resp. länsstyrelsers räkenskaper.

Utgifter under rubriken Bevakning har i huvudsak avsett arvoden åt

tillsynsmän över jakt och fiske, men posten innefattar även anvisningar för

förstärkt tillsyn av renskötseln dels inom vissa lappbyar, som har inflyttat

i Troms fylke, dels inom lappbyarna i Karesuando socken och norra delen

av Kiruna stad. För innevarande budgetår har även anvisats medel avseende

förstärkt tillsyn av de norska lapparnas renskötsel i fjällområdena inom

Arjeplogs socken. För tillsynen över jakt och fiske inom Jokkmokks och

Gällivare socknar har medel anvisats bl. a. från de i ett senare avsnitt be­

rörda s. k. suorvamedlen.

Till rubriken Religiösa och kulturella ändamål har hänförts utgifter

för uppförande och restaurering av lappkapell m. m., bidrag till lapparnas

föreningsliv samt bidrag för främjande av den lapska hemslöjden m. m.

Posten Diverse innefattar dels mera tillfälligt återkommande utgiftsslag,

dels utgifter för vissa ändamål, som ej kunnat inrymmas under de övriga

rubrikerna. Hit har sålunda hänförts diverseposter i staterna, utgifter för

undervisning på renskötselns område, understöd, kostnader för inköp av

19

vissa byggnader o. s. v. Bland mera permanenta ändamål under denna

post kan bl. a. nämnas inventeringar av fiskevatten, driftskostnader vid

lappväsendets fiskodlingsanstalter och förbättringar av fisket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Vattenregleringsavgifter

Jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 14 § vattenlagen kan ägare till strömfall,

vari vattenreglering verkställs, under vissa angivna förutsättningar för­

pliktas erlägga årlig avgift. Enligt 4 kap. 15 § samma lag skall influtna

avgifter efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av

Kungl. Maj:t, användas dels till förebyggande eller minskande av skada

eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke

blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada

eller olägenhet, dels för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den

bygd, som berörs av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt

genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för

samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolk­

ningens behov.

Från sålunda utdömda regleringsavgifter har avsevärda belopp anvisats

till ändamål, som gagnat lapparna och deras näring. Under perioden

1943/44—1960/61 anvisades i stater över 1,1 milj. kr. till dylika ändamål

inom i huvudsak Gällivare och Jokkmokks socknar. Medlen har ställts

till förfogande för länsstyrelsen i Norrbottens län att utgå i mån av tillgång

och eventuellt återstående belopp har anvisats att utgå av statens lappfond.

Anvisningarna har till i genomsnitt 90 procent avsett rennäringen. De regle­

ringsavgifter av här berört slag, som anvisats utgå till lapparna, härrör

framför allt från regleringarna av Suorva-sjöarna. Mindre belopp har hit­

intills även utgått från avgifter från några andra regleringsföretag, där­

ibland de som berört sjöarna Vojmsjön, Ransaren och Borgasjön.

Särskilda avgifter jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen

Enligt 4 kap. 13 § vattenlagen äger Kungl. Maj:t där fråga är om reglering

av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan pröva, huruvida av militära

skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller på

grund av vad i 2 kap. 3 § andra stycket, 11 § samt 12 § första stycket

samma lag är stadgat hinder möter mot företaget eller särskilda villkor

bör föreskrivas för dess utförande. Detsamma gäller beträffande annan

vattenreglering, som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning

är av synnerlig omfattning.

Såsom särskilda villkor för medgivande till utbyggnader har Kungl.

Maj:t t. ex. föreskrivit att sökande skall vidta eller bidra till åtgärder

för att motverka skada på fiske av olika slag, utföra park- och andra

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

friluftsanläggningar, leverera frikraft till lappar och andra boende samt

vidta eller bidra till åtgärder för renskötselns främjande.

Vid beslut om avgifter av ifrågavarande slag till renskötseln har Kungl.

Maj:t föreskrivit endera att dessa skall disponeras till att främja denna

näringsgren i allmänhet eller också knutit dispositionen till angivet ända­

mål inom vissa socknar eller lappbyar. Avgiftsmedlen förvaltas av statskon­

toret och är enligt beslut meddelade av Kungl. Maj:t placerade på kapital­

räkning i bank. Redovisning sker över särskilda titlar vid sidan av statens

lappfond. En titel är upplagd för varje älv, vari utbyggnader sker.

För nedanstående företag har Kungl. Maj:t såsom särskilt villkor före­

skrivit att sökanden skall erlägga vissa belopp till renskötselns främjande

m. m.

Kultsjön

k.br. 24/1

1958 kr. 300 000

Messaure

»

28/7

1958

»

275 000

Porsi

»

28/7

1958

»

150 000

Storuman

» 12/12 1958 »

250 000

Gardiken

»

25/9

1959

450 000

Letsi

»

14/10 1960

»

500 000

Storjuktan

» 16/12 1960 »

300 000

Summa kr. 2 225 000

Av sistnämnda belopp har 945 000 kr. bundits till lokala anordningar

för renskötseln. Totalt hade den 1 januari 1962 1 014 700 kr. anvisats,

varför en behållning på 1 210 300 kr. förelåg.

V. Renutredningens förslag

Produktionsfrågor

Enligt renutredningen måste renskötseln alltjämt i flera avseenden be­

traktas som en underutvecklad näring. Moderna idéer har ännu ej i större

omfattning kunnat tillämpas. Gamla traditioner lever kvar, bl. a. i fråga om

produktionens inre organisation. För renskötseln torde därför betydande

utvecklingsmöjligheter erbjuda sig i form av en rationalisering och effek-

tivisering av produktionen.

Renskötseln är inriktad nästan uteslutande på att frambringa slakt-

produkter och mängden årligen utvunna sådana är därför avgörande för

intäkternas storlek. Det gäller emellertid, anför utredningen, inte blott

att frambringa ett stort antal slaktdjur och därmed en stor mängd slakt­

produkter utan jämväl att framställa produkter av god kvalitet samt att

tillvarata produkterna fullständigt. God varubehandling i distributions­

ledet är vidare en förutsättning för att värdet på produkterna skall bevaras.

Utredningen understryker vidare att på längre sikt kan inte fler personer

21

bindas vid renskötseln än näringen kan bereda en tillfredsställande för­

sörjning. Behovet av inkonisthöjning per capita framtvingar automatiskt

viss rationalisering, varigenom överskott på arbetskraft uppstår. Utredningen

finner en fortsatt lönsamhetsförbättring vara önskvärd och behövlig.

Arbetskraften får dock inte minska så mycket, att renarna ej längre kan

ägnas nödig tillsyn.

Enligt utredningen är i princip olika vägar möjliga att beträda för att

stärka lönsamheten. Man kan exempelvis öka volymen frambringade pro­

dukter utan att samtidigt förändra det renantal, vilket betesmarker och

arbetskraft tillåter att man håller. Man kan också förbättra produkter­

nas genomsnittliga kvalitet och därigenom öka deras totalvärde. Genom

att allsidigt tillvarata renprodukterna och rationalisera marknadsförandet

torde man ytterligare kunna öka produktionens värde. Viss fortsatt rationa­

lisering i form av förenkling av produktionsförloppet, varigenom behovet av

arbetskraft ytterligare kan minska vid oförändrat renantal synes också

alltjämt möjlig.

Vid den närmare behandlingen av frågan om det enskilda dju­

rets utnyttjande erinrar utredningen om att det i renskötseln

gäller att frambringa största möjliga mängd produkter inom den av

betestillgångarna bestämda ramen för renantalet. Utredningen anför.

Enär värdet av slaktprodukterna av ett djur i huvudsak torde förhålla

sig direkt proportionellt mot djurets vikt, förefaller uppenbart, att man

borde försöka frambringa stora slaktdjur. Emellertid inverkar här även

tidsfaktorn. Den tid, som åtgår för att få fram djur med viss vikt, har i

själva verket avgörande betydelse, emedan foderförbrukningen bestäm­

mes i huvudsak av tidsfaktorn. Målet bör därför vara att under kortast

möjliga tid erhålla bästa möjliga utbyte av det enskilda djuret. Tillväxt­

hastigheten är avgörande för produktionens organisation.

För att analytiskt bestämma det bästa sättet att utnyttja det enskilda

djuret skulle man behöva äga kännedom om värdet av slaktprodukterna

vid olika åldrar. Enär statistiskt material för en sådan bestämning inte

stått att erhålla under den tid utredningen varit verksam, har utredningen

företagit en granskning av spörsmålet med stöd av vissa vid renforsknings-

stationen i Kuolpavare framtagna viktuppgifter för levande djur.

Utredningen konstaterar att om foderförbrukningen är lika stor för

djur av olika åldrar (den verkliga förbrukningen är ej känd), så torde det

vara fördelaktigast att utta de för slakt avsedda djuren redan första

hösten, eftersom tillväxten är störst under det första levnadsåret. Tas

hänsyn jämväl till kostnadsfaktom, framträder fördelen av slakt under

det första levnadsåret ännu starkare. I detta sammanhang finner utred­

ningen vidare böra uppmärksammas, att det bortfall av renar, soin före­

kommer under vårtiden, särskilt hårt synes drabba ettårsrenama. Även

av sistnämnda anledning torde det därför vara lämpligt med slakt under

det första levnadsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

I fråga om den samlade hjordens utnyttjande anför

utredningen följande.

För en hel hjord gäller det att finna den inre sammansättning, som

ger optimum för hjordens samlade produktion. För att bestämma denna

erfordras kännedom om huruvida det är betestillgången för bruttoren-

stocken eller för nettorenstocken som bestämmer hjordens slutliga begräns­

ning med hänsyn till antalet individer. Flaskhalsen torde i flertalet fall

vara betestillgångarna under senvintern och våren. Detta skulle innebära,

att betestillgången för nettorenstocken är avgörande för hjordens begräns­

ning. I vissa fall kan dock betestillgången för bruttorenstocken ha avgö­

rande betydelse.

När de tidigare angivna resultaten i fråga om det enskilda djurets ut­

nyttjande appliceras på en hel hjord, vilkens begränsning bestämmes av

betestillgången för nettorenstocken, framträder två tendenser av väsentlig

betydelse. Den ena visar, att de för slakt avsedda handjuren totalt lämnar

större utbyte, ju lägre deras slaktålder är, vilket sammanhänger med att

vid ju lägre ålder slakten sker, desto större antal slaktdjur kan varje

årgång omfatta. Den andra visar, att produktionen totalt sett blir större, ju

större andelen kalvproducerande hondjur är i förhållande till övriga liv­

djur, däribland ungdjur avsedda för omsättning av livdjursstammen. För­

hållandet innebär, att huvudparten av kalvarna borde slaktas första

hösten. Den relativa mängd av kalvar, vilken bör sparas för omsättning

av livdjursstocken, bestämmes av den omsättningstid, som man väljer.

Den rationella inre sammansättningen av en renhjord måste dock uträk­

nas med stöd även av sådana faktorer som fruktsamhet, avgång genom

olyckor samt behov av avelstjurar och arbetsdjur. Sådana grundfaktorer

är f. n. mycket ofullständigt kända.

Av betydelse för produktionens organisation är vidare efterfrågans

inriktning på olika styckningsdelar av renen. Utredningen anser därför, att

aveln om möjligt bör inriktas på att föra fram sådana djur, som lämnar

de värdefullaste styckningsdelarna. Härom bör en försäljningsorganisation

efter en tids verksamhet kunna lämna nödiga informationer.

Beträffande renköttets kvalitet anför utredningen, att denna

f. n. knappast har någon inverkan på prissättningen och att kött av ren

normalt hänförs till eu och samma prisklass. Stundom betalas dock olika

pris för skilda viktklasser. Emellertid torde i renaveln liksom i husdjurs-

avel i allmänhet kvalitetsskillnader förekomma mellan kött av yngre och av

äldre djur. Renaveln borde därför även inriktas på att frambringa sådana

slaktdjur, som lämnar kött av bästa kvalitet. Eftersom ungdjur vanligtvis

lämnar ett kvalitetsmässigt bättre kött än äldre djur, synes vidare produk­

tionen av ungdjur till slakt böra utökas.

Om renslakten överflyttas till slakterier och köttet underkastas veterinär­

besiktning finner utredningen erforderliga förutsättningar för kvalitets­

bedömning av renkött inträda. För att sådan bedömning skall vinna bur-

23

skap inom handeln fordras emellertid att klassificeringsanvisningar utfär­

das för renkött i samma ordning som f. n. gäller beträffande kött av nöt­

kreatur, får, häst och svin, d. v. s. genom statens jordbruksnämnds försorg.

Renrasen i vårt land torde på många håll vara degenererad. Renskötseln

är nämligen så upplagd, att utgallring av mindervärdiga djur ej kommer

till stånd vid slakten. Följden härav blir, att livdjursstocken till stor del

kommer att bestå av renar, vilka ej lämnar bästa avkomma. Utredningen

finner därför nödvändigt, att urvalsmetoder utvecklas som möjliggör en

tillfredsställande utgallring av mindervärdiga djur.

Bland de föreliggande möjligheterna att öka det ekonomiska utbytet av

renskötseln nämner utredningen vidare olika åtgärder i syfte att nedbringa

förlusterna på grund av rovdj ursskador samt ska­

dor till följd av järnvägs- och biltrafik.

De direkta förlusterna genom rovdjursskador ersätts av statsmedel i den

män de kan bevisas. Ersättning utges däremot ej för uppkomna kost­

nadsökningar och andra förluster i samband med att rovdjur skingrar

renhjordar och oroar renar under betesgången. De totala förlusterna,

inklusive de dolda, kan uppskattas till omkring 100 000 kr. per år. De är

mycket betungande för sådana lappbyar, där rovdjursförekomsten är

riklig och det är därför ett angeläget önskemål från renskötselns sida,

att rovdjuren effektivt hålls efter. Utredningen föreslår för sin del, att

jakten på rovdjur stimuleras genom rikliga skottpengar.

Förlusterna genom järnvägstrafik ersätts i särskild ordning och under

ogynnsamma snövintrar kan ersättningsbeloppen uppgå till sammanlagt

närmare 250 000 kr. Till den uppkomna värdeförstörelsen, som beräknas

tidvis vara större än den som rovdjuren åstadkommer, kommer sekundära

förluster av betydande storleksordning. Hela spörsmålet innefattar där­

jämte en djurskyddsfråga av vikt. Utredningen finner det effektivaste

skyddet mot att renar påkörs av tåg bestå i förbättrad tillsyn över djuren.

För statens järnvägar torde utgifter ej kunna undvikas, hur man än förfar

med problemet. Från allmän synpunkt ter sig emellertid kostnader för

preventiva åtgärder förnuftigare än skadeersättningar. Utredningen anser

därför motiverat, att statens järnvägar prövar bevakning på utsatta stallen,

särskilt under ogynnsamma snövintrar.

Förlusterna genom biltrafik har hitintills för renskötselns del normalt

varit av mindre storleksordning — blott ca en tiondel av motsvarande för­

luster genom järnvägstrafik. Även beträffande skador genom biltrafik torde

effektivare bevakning vara den säkraste förebyggande åtgärden, men den

ställer sig betydligt kostsammare än bevakning av det ganska glesa järn­

vägsnätet och torde ej vara praktiskt genomförbar. Fn aktiv kampanj

för att varna bilisterna för olycksrisken torde därför enligt utredningen

vara den lämpligaste utvägen för att nedbringa skadornas omfattning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

För en sådan kampanj, upplagd i samråd med renskötselns företrädare,

bör motororganisationerna kunna anlitas. Vidare föreslår utredningen,

att en allmän renförsäkring införs, med vars hjälp det kan bli möjligt

för renägarna att skydda sig mot stora enskilda förluster.

Även andra yttre förhållanden, såsom rationell skogsavverkning och

intensifierad skogsvård samt utnyttjandet av vattenkraften, har under

senare tid inverkat på renskötseln. Utredningen framhåller, att det för

de renskötande lapparnas del är angeläget, att nödig uppmärksamhet

ägnas åt de omställningsproblem, som följer av den alltjämt växande

ekonomiska verksamheten i inlandsområdet. Beträffande förhållandet

mellan skogsbruk och renskötsel erinrar utredningen om det samarbete,

bl. a. i fråga om upplysningsverksamhet, som bedrivs av vederbörande

organisationer och förvaltningsmyndigheter. I övrigt är dessa frågor av

den art, att de fallit utanför utredningens uppdrag.

Utredningen anger att erfarenheter från södra Norge och från Sovjet­

unionen, där frågan om driftsenhetens rationella om­

fång uppmärksammats, tyder på att den ändamålsenligaste enheten

omfattar ca 3 000 djur. För bevakning av en sådan hjord fordras sex—

åtta man året om. Dessa uppgifter har redan bekräftats i Sverige. En hjord

om 3 000 djur är också tillräckligt stor för att balansen i dess inre sam­

mansättning inte allvarligt skall rubbas av oförutsedd avgång.

Den svenska renskötseln skulle enligt utredningen från denna synpunkt

kunna uppdelas i ett 80-tal hjordar, för vilkas skötsel skulle fordras

480—640 man. Uppdelningen torde f. n. vara vintertid ett 200-tal och

sommartid ett 60-tal hjordar, vilka sköts av omkring 1 000 man. De

svenska renhjordarna är emellertid inga homogena driftsenheter, eftersom

renarna i de olika hjordarna inte tillhör en och samma ägare eller står

under tillsyn av en och samma företagare. Då renmassan i Sverige är

fördelad på ej mindre än ca 850 företagare, kan lämpliga driftsenheter

inte astadkommas utan samverkan mellan flera företagare. Vid en sådan

samverkan bör i första hand tillses, att arbetskraften utnyttjas på ett

rationellt sätt. Eventuellt kan samarbetet även omfatta hållande av avels-

tjurar och vissa arbetsdjur. De enskilda renägarna bör däremot liksom

hittills själva kunna disponera såväl sina livdjur som sina slaktdjur.

Beträffande möjligheterna att uppdela de nuvarande renhjordarna i

rationella driftsenheter anför utredningen i huvudsak följande.

Renskötseln är indelad i 50 lappbyar. Flertalet av dessa är så stora,

att de medger en uppdelning i rationella driftsenheter med hänsyn till

arbetskraftens utnyttjande. Endast ett mindre antal lappbyar i Jämtlands

län och inom det norrbottniska skogsrenskötselområdet är så små, att

de uppenbarligen inte medger fullt rationell disposition av arbetskraften.

Da förutsättningarna torde vara relativt goda inom dessa mindre lapp­

byar att genom bisysslor täcka en del av inkomstbehoven, synes emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

25

nämnda förhållande ej innebära större olägenheter från försörjnings-

synpunkt.

Från en annan synpunkt är utgångsläget ogynnsamt för en rationalise­

ring av driftsenheterna. Som det nu är, växlar nämligen enheten efter

årstiden. Förhållandena torde inte numera medge, att driftsenheten är

oförändrad året om. Den kollektiva vårdmetod, som allmänt tillämpas

under sommarhalvåret, är en realitet. Det synes därför nödvändigt. att

jämväl för framtiden låta enheten växla med årstiden,^ även om vissa

nackdelar följer därav. När driftsenheten växlar efter årstiden, fordras

nämligen en extra arbetsinsats på hösten för att genomföra ändrad

indelning. Den stora enhet, som nu flerstädes förekommer under sommar­

halvåret, torde också vara förenad med vissa fördelar, särskilt i vad rör

totalt erforderlig arbetsinsats. Där det gemensamma betesområdet för

lappby är väl avgränsat av naturliga hinder eller stängsel, är fördelarna

uppenbara. Där så inte är fallet, uppstår till följd av otillräcklig och

löslig bevakning sammanblandningar, vilka senare på aret orsakar ett

betungande arbete med skiljningar. Den gemensamma bevakningsord-

ningen under sommarhalvåret förhindrar dock inte en rationell disposi­

tion av renarna. Om skiljningar i erforderlig utsträckning icke hinner

genomföras före den tidpunkt, då slakt skall ske, uppstår emellertid en

förlust därigenom, att alla renar ej är i hemhjorden och sålunda ej

tillgängliga för ägaren. Denna olägenhet kan undvikas eller åtminstone

minskas genom ökat samarbete i renskötseln. En rationell lösning synes

vara, att renarna vid märkningarna registreras med hänsyn till deras

uppgift i hjorden (livdjur och slaktdjur). Slaktdjuren kunde sedan sias

ut, varhelst de påträffades i en främmande hjord. Endast livdjuren skulle

behöva utskiljas och föras till hemhjorden.

Utredningen anser, att stora möjligheter föreligger att genom effektiv

disposition av arbetskraften förbättra produktiviteten per arbetare. Härom

anför utredningen följande.

Genom utvecklat samarbete bör arbetsinsatsen kunna organiseras bättre

än f. n. Därjämte kan inbördes rättvisa uppnås genom fördelning av

uppkomna kostnader för arbetsinsatsen mellan de renägare, som har

sina renar i den för årstiden förekommande driftsenheten. Behovet av

arbetskraft bör bedömas för hela driftsenheten och uppkomna kost­

nader fördelas på de enskilda renägarna efter det antal renar envar har

i sin vård. Förhållandena i den svenska renskötseln torde emellertid vara

sådana, att en rättvis fördelning av arbetsbördan inte kan åstadkommas

utan stöd av lagstiftning.

Ytterligare en metod att nedbringa produktionskostnaderna är att

höja arbetsintensiteten. Betydande möjligheter torde härvidlag stå till

buds. Som exempel må nämnas, att tiden för förflyttningar och spilltiden

i övrigt torde kunna nedbringas avsevärt genom bättre planläggning och

ökat samarbete. Sådana arbetsmoment som kalvmärkningar och skilj­

ningar kan också förenklas genom ökat samarbete mellan renägarna.

Nya metoder bör utexperimenteras, vilka kräver mindre arbetsinsats ån

de nu använda.

Vid märkning av renar är vanligt, att renägarna befattar sig endast

med egna renar. Fn sådan förrättning kräver därför onödigt mycket arbets­

folk. Ett utvecklat samarbete, innebärande att den för märkning samlade

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

renhjorden, behandlas oberoende av äganderätten till renarna, skulle

medge, att märkningen kunde genomföras under kortare tid och med

mindre personal än vid nu tillämpad ordning.

Av ålder har i renskötseln använts renvallar hundar för att un­

derlätta arbetet vid samling och drivning av renar. Ursprungligen torde

vallarhunden ha varit av lapphundsras. Med tiden har dock beståndet av

renvallarhundar kommit att uppblandas genom korsning med andra

hundraser. Den rena lapphundsrasen är numera mycket sällsynt. För

att förädla beståndet av renvallarhundar har Svenska kennelklubben un­

der en följd av år ägnat uppmärksamhet åt detta spörsmål och bedrivit

avel av sådana hundar. Avelsstammen utgjordes till en början av ett

fatal hundar, vilka påträffades vid en inventering av renvallarhundarna

i landet. Avelsarbetet, vilket bedrivs vid arméns hundskola i övergård,

Sollefteå, fortskrider enligt de uppgjorda planerna.

Utredningen framhåller, att behovet av arbetskraft minskar avsevärt.

om väl dresserade hundar finns att tillgå i renskötseln. För att förbättra

hundbestandet torde avelsverksamheten böra kompletteras med systema­

tiskt ordnad dressyr. Dressyrcentraler kan eventuellt inrättas i vissa

lappbyar.

Frågan om i vilken utsträckning ren stängsel kan uppföras för att

underlätta bevakningen av renarna är enligt utredningens mening främst

beroende av förhållandet mellan kostnader för stängsel samt vinst i form

av ökad produktion och minskat behov av mänsklig arbetskraft. Utred­

ningen anför vidare följande.

F. n. är proportionen mellan kostnader och vinst ofta mycket ogynn­

sam. Ett bättre läge härvidlag bör kunna uppnås genom att konstruera

mindre kostnadskrävande stängsel och rationalisera renskötseln, så att

det ekonomiska utbytet ökar i förhållande till den behövliga arbetsinsatsen.

Det är möjligt, att stängselsystem framdeles i betydligt större utsträckning

än f. n. kommer att visa sig lönsamma.

Vid planläggning av stängsel bör produktionsmässiga vinster i första

hand eftersträvas. Gränsstängsel mellan lappbyarnas betesområden torde

numera ej sällan vara lönsamma företag i trakter, där omfattande ren­

sammanblandningar brukar förekomma. Behovet av skiljningar minskar

nämligen avsevärt, om renströvning mellan lappbyarna kan motverkas

medelst gränsstängsel. Understundom torde lämpligt förlagda stängsel

också möjliggöra ett livligare utnyttjande av tillgängliga betesområden.

I sådana fall kan uppförande av stängsel medföra betydande produk­

tionsmässiga vinster. Där skadegörelse genom ren eller andra olägenheter

följer av renströvning, torde uppsättande av skyddsstängsel verksamt kunna

motverka sådan strövning och förhindra uppkomsten av skada och för­

luster.

Utredningen framhåller, att registreringen av renskötselns

driftsekon omi.ska förhållanden måste utvecklas att omfatta

27

alla led i produktionen. Sålunda bör uppgifter samlas om produktionens

volym och värde, arbetsinsats, omkostnader, m. m. En fullständig drifts-

statistik öppnar möjligheter till en bedömning av lämpligheten av de olika

åtgärder, som vidtas i driftsbefrämjande syfte.

Uppläggande av driftstatistik bör, finner utredningen, i första omgången

kunna begränsas till ett fåtal lappbyar, som är representativa för var sin

typ. Framdeles bör emellertid personal utbildas i lappbyarna i sådan

utsträckning, att bokföring kan ske i alla lappbyar som ett naturligt led

i det dagliga arbetet i renskötseln.

Slakt- och försaljningsfrågor

Utredningen anför, att förhållandena på renslaktens område uppmärk­

sammades på 1930-talet i samband med att den ekonomiska förenings-

rörelsen växte fram bland jordbrukarna i Norrland. Någon samfälld

ansträngning att bringa en bättre ordning till stand pa renslaktens område

syntes det emellertid ej ha varit fråga om. Under det andra världskriget

avbröts verksamheten. Efter kriget aktualiserades frågan på nytt och

renslakten blev bl. a. föremål för särskild utredning av 1946 års kött-

besiktningskommitté. Senare har försöksverksamhet pa renslaktens om­

råde bedrivits och viktiga erfarenheter har härvid vunnits i fråga om

möjligheterna att rationalisera slakten. Försöken har bl. a. omfattat pro\

med flyttbara slakterier.

Utredningen erinrar vidare om att renprodukterna framförs till mark­

naden under några få månader och att produktionsområdet är omfattande.

Vinterslakten börjar i november och pågår till februari. Huvudparten av

slakten sker i december och januari. Den s. k. sarvslakten har emellertid

ökat i omfång under senare år tack vare fältslakteriverksamheten och den

bör enligt utredningen ytterligare kunna öka.

Till följd av säsongbundenheten och produktionsområdets stora ut­

sträckning synes det inte vara ekonomiskt fördelaktigt att basera föräd­

lingsindustri enbart på renkött. För lönsam drift vid sådan industri

krävs dels förhållandevis stor varumängd och dels en över hela året

någorlunda jämnt fördelad tillförsel. Kommunikationsledernas sträck­

ning tvärs över det avlånga produktionsområdet ger en anvisning om hur

insamlande transporter lämpligen bör ordnas. Naturligt förefaller sålunda,

att produkterna från olika uppland leds in till lämpliga centra i inlandet

eller kustbygden. Den förhållandevis ringa varuvolymen synes vidare

nödvändiggöra, att renköttet i förädlingsskedet sammankopplas med

andra, volymmässigt större varugrupper, exempelvis nötkreaturs- och

svinkött.

Den totala förbrukningen av renkött i glesbygderna, inklusive de ren-

skötande hushållens egen förbrukning, beräknas uppgå till en fjärdedel

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

av den 2 000 ton omfattande årsproduktionen, medan tätbebyggelserna i

norr och söder torde dela ungefär lika på återstående tre fjärdedelar. Av

det överskott, som går utanför produktionsområdet och dess omedelbara

närhet, torde Jämtlands och Västerbottens län svara för ca 500 ton och

Norrbottens län för återstoden.

I fråga om prissättningen på renkött framhåller utred­

ningen, att denna måste anpassas till det allmänna prisläget på köttmark­

naden. Den relativa prisnivån torde bero av renköttets kondition och kva­

litet.

Genom åtgärder inom ramen för den bedrivna försöksverksamheten på

renslaktens område har det varit möjligt att i vissa fall uppnå en bety­

dande höjning av producentpriset. Denna förändring torde främst sam­

manhänga med övergången till försäljning efter slaktad vikt och kvalitet

i stället för försäljning av levande djur utan vägning. Självfallet har den

bättre behandlingen av slaktproduktema, vilken möjliggjorts vid upp-

slaktning i försöksslakterier, också avsevärt bidragit till den gynnsamma

prisutvecklingen.

Ytterligare höjning av producentprisnivån bör enligt utredningen kunna

påräknas med förbättrad kvalitet på köttet. Särskilt bör uppmärksam­

mas de möjligheter produktionen av ungdjur för slakt erbjuder.

Enligt vad företagna undersökningar visar, torde möjligheter föreligga

i flertalet lappbyar att dels föra slaktrenar till välbelägna slaktplatser,

dels tillskapa slaktdjurshjordar av sådan storlek, att slakterier kan

begagnas. Leveransen av slaktdjur måste därvid samordnas i

lappbyarna, varvid målet bör vara samlade och samtidiga leveranser, d. v. s.

alla renägare i en och samma grupp bör avyttra sina slaktrenar vid ett

och samma tillfälle till en enda huvudman för slakten. Med ett sådant

förfaringssätt uppnås bättre ekonomiskt underlag för anläggningar till

slaktens underlättande. Det är enligt utredningen också behövligt, att

mellan de olika rengrupperna samordna slakten i tiden. Tillgången på

yrkeskunnig slaktarpersonal och på besiktningsveterinärer är nämligen

ringa. Möjligheterna att åstadkomma stora slaktdjurshjordar begränsas

emellertid i viss mån av renskötselförloppet, varför vissa förenklingar

härvidlag synes erforderliga. Exempelvis bör kunna förekomma, att alla

slaktdjur från en större rengrupp (lappby eller storgrupp) sammanförs

till en enda slaktdjurshjord redan i samband med att renmassan upp­

delas på smärre vintergrupper. Ett sådant förfarande skulle medge, att

slaktdjurshjorden under flyttningen dirigerades även till en från det

vanliga flyttningsstråket relativt avlägsen slaktplats. En utveckling av

denna art skulle vidare öppna goda möjligheter att koncentrera ren­

slakten till fasta slaktplatser förlagda vid bilväg eller järnväg. Det ekono­

miska underlaget vid varje slaktplats skulle då begränsas endast av den

29

totala rentillgången inom slaktplatsens uppland och ej som nu av rentill­

gången i varje enskild vintergrupp.

I fråga om införande av besiktnings- eller slakteritvång

för renkött anför utredningen huvudsakligen följande.

Innan det i princip beslutade besiktningstvånget kan tillämpas för ren­

kött, måste betingelserna för väl utförd renslakt vara för handen. För att

uppnå goda betingelser för själva slakten måste särskilda hjälpmedel

anskaffas på slaktplatserna. Behandlingen av renköttet blir ej tillfredsstäl­

lande, om ej särskilda renslakterier ordnas eller slakten överflyttas till

andra kontrollslakterier. De särskilda anordningarna för renslakt måste

vara godkända av veterinärstyrelsen för ändamålet. Renslakterier måste

på grund av den snäva ekonomiska ramen ofta göras förhållandevis enkla.

Erfarenheterna från försöksverksamheten vid renslakt ger vid handen,

att besiktningstvång eller slakteritvång snarast möjligt bör införas för

kött av ren. Verksamheten vid försöksslakterierna har äventyrats ekono­

miskt av att tillförseln av slaktdjur ofta har blivit alldeles för ringa, då

en stor del av de för slakt hopsamlade renarna blivit buskslaktade i när­

heten av sådant slakteri.

Hela den för avsättning inom tätbebyggelser ämnade avsaluslakten

måste framdeles passera genom slakterier. Endast för glesbygdsbefolk-

ningens förbrukning torde efter besiktningstvångets införande icke besik­

tigad vara kunna avsättas. Förhållandet innebär, att omkring tre fjärde­

delar av all renslakt måste överflyttas till godkända kontrollslakterier.

Utredningen finner, att eftersom renslakten endast pågår under en kort

tid av året och i flertalet anläggningar slakt sålunda sker blott ett fåtal

gånger årligen, är förutsättningarna för anläggande av särskilda

renslakterier mycket ogynnsamma sett från ekonomisk synpunkt.

Slakterierna skulle nämligen huvuddelen av året ej alls vara i bruk. Vidare

torde slaktdjursunderlaget oftast bli mycket svagt. Utredningen anför

i frågan vidare följande.

Produktionsområdets stora utsträckning medger f. n. ej någon särskilt

långt gående koncentration, emedan slaktrenarna, såvitt hittills vunna

erfarenheter utvisar, bör drivas i hjord till slaktplatserna där så är möjligt.

Bebyggelser, vattendrag och terrängens beskaffenhet utgör spärrar i sidled

och medger ej omfattande renförflyttningar på tvären i förhållande till

flyttningsstråken, som löper ungefär parallellt med vattenlederna. När

större koncentration eftersträvas, ökar samtidigt det avstånd, över vilket

slaktrenar måste förflyttas, vilket i sin tur medför kostnadsökningar i

form av ökad arbetsinsats in. in. Det totala antalet slakterier måste dock

nedbringas till det minsta erforderliga, emedan ett större antal sådana

självfallet innebär, att kostnaden per ren samtidigt blir högre. Slakte­

rierna måste förläggas vid väg eller järnväg, så att slaktproduktemas

borttransport kan ske utan kvalitetsförsämrande och kostnadskrävande

omlastningar. Slakteriernas placering måste också ske under hänsyns­

tagande till flyttningstider m. m. Ofta torde för övrigt renskötselförloppet

vara avgörande vid valet av plats för slakteri. Slakterierna måste med

andra ord placeras så, att slaktrenarna kan framföras dit, vilket bl. a.

innebär, att det fordras tillgång till bete efter renarnas flyttväg. Eu slakt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

plats måste vidare väljas så, att renarna inom dess uppland kan hop­

samlas före slakttiden å trakten ovanför slaktplatsen, emedan en för­

flyttning i motsatt riktning, alltså uppåt land, strider mot renens naturliga

benägenhet att söka sig nedåt land just vid den tid, då slakten normalt

äger rum. Slutligen måste slakten om möjligt ske i ett så pass tidigt

skede, att renarna ej hunnit förlora sitt goda hösthull. Mycket tidig slakt

ger dock överfett kött.

Vad beträffar slakteriernas tekniska utformning har

utredningen i huvudsak uttalat sig sålunda.

Avgörande för slakteriernas tekniska utformning är de arbetsmoment, som

där skall utföras. Beträffande slakterier i allmänhet kan sägas, att där —

förutom slakt — som regel i särskilda lokaler utförs beredning till färdiga

konsumtionsvaror, såsom styckning, charkuterivarutillverkning och kon­

servering. Då det måste betecknas som verklighetsfrämmande att över­

flytta all renslakt och hela uppslaktningsarbetet till redan befintliga fasta

slakterier och förädlingsfabriker, synes man beträffande renen på vissa

håll behöva fullgöra en del av arbetsmomenten ute på fältet. Det ekono­

miska underlaget för fältanläggningar lär ofta bli mycket svagt och dessa

måste av den anledningen ges ganska enkelt utförande. På grund härav

bör endast de arbetsmoment ske vid fältanläggningen, vilka med hänsyn

till slaktprodukternas hållbarhet från kvalitetssynpunkt måste vidtas

omedelbart efter djurets avlivande. Sålunda kan uppslaktning och avsval-

ning utföras i fältanläggningar men därutöver helst intet. För den lokala

marknaden kan även styckning av mindre partier åtminstone i förstone

te sig erforderlig. Fältanläggningarna kan emellertid endast undantagsvis

utby8Sas för sådana arbetsmoment. Målet bör därför vara att transportera

slaktprodukterna till beredningsanläggning omedelbart efter avsvalningen.

Även personalfrågan torde nödvändiggöra ett dylikt förfarande. All avsalu-

slakt, som ej är avsedd för glesbygderna, borde sålunda passera genom

slakteri- och beredningsanläggningar, innan produkten avyttras till kon­

sumenten.

Emellertid kan fältanläggningar av stationär typ knappast anskaffas

i alla lappbyar. Bl. a. är flera skogslappbyar så små, att ekonomiskt under­

lag saknas för sådana anläggningar. I dessa mindre lappbyar bör man

kunna använda lätt monterade slaktställningar tillsammans med en

rullande svalhall på bil. Under den kalla årstiden kan dock uppslaktningen

överflyttas till permanenta slakterier i kustbygden medelst transport av

urtagna (passade) renar hängande på bil. Denna metod har prövats och

uppges av veterinär expertis säkert användbar även över ganska stora

transportavstånd.

Utredningen har beräknat behovet av ytterligare slakterier och trans­

portanordningar. För Norrbottens län skulle erfordras en stationär an-

läggning förlagd till Karesuando, två flyttbara anläggningar och sex för

slakt utrustade transportbilar, för Västerbottens län tre flyttbara anlägg­

ningar och tre bilar samt för Jämtlands län två å tre bilar.

Enär renslakten delvis måste förläggas till fältanläggningar som drivs

blott en kort tid av året utgör frågan om slaktpersonal ett

svårlöst problem. För att för framtiden största möjliga slaktunderlag skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

31

uppnås föreslår utredningen, att renskötselområdet indelas i regioner med

var sin slaktpatrull i beredskap under pågående säsong. Räknas med

slaktenheter om 200 djur per dag under 45 effektiva slaktdagar, skulle

varje patrull i gynnsamt fall per säsong kunna avverka inemot 9 000

slaktdjur. Då slakten för avsalu till tätbebyggelser uppgår till tre fjärde­

delar av den totala renslakten, kan en patrull svara för en region omfat­

tande ett totalt renunderlag av omkring 60 000 djur. Renskötseln i Sverige

skulle sålunda erbjuda underlag för högst fyra regioner.

Slaktpatrull bör enligt utredningens förslag ledas av en förman, tillika

organisatör för slakten. I patrullen bör vidare ingå ett par hantlangare,

som jämväl biträder besiktningsveterinären, samt fyra till sex slaktlag

om två man.

Utredningen har beräknat behovet av slaktpatruller till fem stycken,

varav en för Jämtlands län, en för Västerbottens län, en för södra delen

av Norrbottens län och slutligen en dubbelpatrull för norra delen av

Norrbottens län. Inom de områden, där renunderlaget är för svagt för

egentliga fältslakterier, kan slaktpatrullernas verksamhet bli av mindre

omfattning, emedan slakten bör överflyttas till fasta slakterier medelst

biltransport av urtagna kroppar.

Kostnaderna för slakt, veterinärbesiktning och

övriga arbeten på slaktplatsen i samband med slak­

tens utförande har vid slaktförsöken uppgått till 20 å 25 öre per

kg, d. v. s. 8—10 kr. per djur. Då den avsaluslakt, som framdeles måste

undergå besiktning av veterinär, torde komma att omfatta ca 1 500 ton,

skulle den samlade slaktkostnaden sålunda bli 300 000—375 000 kr.

Vad slutligen beträffar förädlingen av renprodukterna

erinrar utredningen om att renköttet är en liten vara på köttmarknaden.

Detta förhållande ävensom den korta säsong, varunder renköttet framförs

till marknaden, samt varans utspridning över ett stort produktionsområde

torde medföra, att lönsam drift av särskilda förädlingsfabriker för renkött

ej kan åstadkommas. Alla möjligheter som står till buds att i förädlingsske-

det sammanföra renköttet med andra produkter bör därför utnyttjas. Be­

redningen torde på detta sätt kunna ordnas tillfredsställande. I den mån kött­

handeln i större omfattning övergår till djupfrysta sortiment, torde också

ökade möjligheter föreligga att sälja djupfryst renkött.

Vad gäller behandlingen av renhudarna efter slakt föreslår utredningen

att såsom konserveringsmetod prövas den för nötkreaturhudar vanliga

saltningen.

Organisationsfrågor

Utredningen framhåller, att förutsättningar måste skapas inom renskötseln

för ett framåtskridande någorlunda i takt med utvecklingen på andra om-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

råden av näringslivet. Härför erfordras bl. a. att renskötseln organiseras på

sådant sätt, att funktionsdugliga driftsenheter av lämplig storlek erhålls.

En inre utveckling i form av rationalisering måste ske. Vid sökandet efter

lämpliga medel för att främja den önskade utvecklingen har utredningen

uppmärksammat frågan om lappbyns organisation. För att öka aktiviteten

i lappbyn finner utredningen erforderligt att denna moderniseras och effek­

tiviseras. I enlighet härmed bör vidare den individuella förmågan bland

lappbymedlemmarna utvecklas genom yrkesutbildning och lämplig råd­

givning. Det torde enligt utredningens mening också vara nödvändigt att

bygga upp en särskild riksomfattande organisation för att ombesörja ut-

vecklingsbefrämjande åtgärder. En sådan erfordras jämväl för viss med­

verkan i produktionen och vid produkternas marknadsförande.

Utredningen anser att som bas för rationaliseringsåtgärder måste ligga

auktoritativa informationer om driftsekonomiska förhållanden, lämpliga

avelsmetoder m. m. F. n. finns endast knapphändiga informationer till­

gängliga om produktionens väsen såsom om utvunnen produktmängd,

framställningskostnader och produktionens inre organisation. Ytterligare

informationer om sådana förhållanden måste därför införskaffas genom

särskilda undersökningar samt forsknings- och försöksverksamhet.

Utredningen framlägger i fortsättningen vissa förslag rörande

ändringar i den nuvarande lappbyorganisationen

och anför i samband därmed i huvudsak följande.

Av vad i betänkandet anförts om renskötselns nuvarande tillstånd inom

landet framgår att renskötseln befinner sig i en allvarlig krissituation, som

inte kan bedömas vara av tillfällig natur. Om en bestående förbättring skall

kunna vinnas utan omfattande statlig subventionering, torde det vara nöd­

vändigt att ge de renskötande lapparna möjlighet till en djupgående själv­

sanering av näringen, innefattande bl. a. reformering av driftsformerna. Med

hänsyn särskilt till att denna näring av ålder utövats av självägande men

mer eller mindre intimt samverkande renskötare ligger det därvid närmast

till hands att med bibehållande av den privata äganderätten till renarna för­

söka åstadkomma ett effektivare samarbete i renskötseln och vid avsättning­

en av dess produkter. För detta ändamål krävs en organisationsform, ägnad

att ge renägarna möjlighet att under eget ansvar utveckla sin näring. Detta

i sin tur förutsätter befogenhet för framsynta företagare att vid behov fatta

och genomföra beslut i gemensamma frågor även mot en eventuell mino­

ritets önskan.

Ett sätt att åstadkomma tidsenliga arbetsformer för renskötseln utan

uppgivande av den privata äganderätten till renarna vore att låta näringen

utövas genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ. Härvid

skulle de samarbetande renägarna erhålla samma frihet som övriga nä­

ringsidkare att bedriva sin verksamhet utan myndighets övervakning.

En ekonomisk förening av vanlig typ är emellertid en invecklad organi­

sationsform, som är föga lämpad för renskötselns speciella förhållanden.

Bl. a. till följd av att renägarna lång tid av året vistas avlägset från be­

byggda orter har de svårt att på ett tillfredsställande sätt handha en

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

33

vanlig ekonomisk förening. Då de enskilda renägarnas rättsliga skydd

hittills i stor omfattning grundats på övervakning av myndigheterna,

torde det vara lämpligt att bereda de enskilda lappbymedlemmarna ett

liknande skydd. Härigenom torde kunna undvikas, att enskilda renägares

ekonomi äventyras genom åtgärder från andra lappbymedlemmars eller

från styrelsens sida. Vidare bör eventuella motsättningar mellan medlem­

marna inbördes kunna utjämnas utan långvariga och kostnadskrävande

rättegångar, om den enskilde renägaren har möjlighet att vända sig till

administrativ myndighet. Även det förhållandet att en organisation av

nyssnämnd art på sätt och vis skulle utgöra en tvångssammanslutning,

emedan utträde från en sådan skulle innebära, att vederbörande sattes

ur stånd att fortsätta sin näring, bör beaktas i sammanhanget. De fördelar,

som följer av samverkan av det slag som förekommer inom vanliga eko­

nomiska föreningar, torde kunna uppnås genom tillskapande av en enk­

lare, särskilt för renskötselförhållandena anpassad organisationsform.

En omorganisation av renskötseln, innebärande att denna föreskrivs

skola bedrivas genom sammanslutningar av den typ som avses i lagen

om ekonomiska föreningar, bör därför enligt utredningens mening icke

f. n. ske.

En mindre genomgripande — och därför under en övergångstid lämp­

ligare -— åtgärd synes vara att bibehålla de nuvarande lappbyarna men

utrusta dem med vidgade befogenheter i gemensamma frågor såväl gent­

emot myndigheterna som i förhållande till sina egna medlemmar och till

tredje man. Detta kan ske genom att göra lappbyarna till självständiga

juridiska personer, där bestämmanderätten utövas av medlemmarna

själva. Rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö. vara önskvärd även

ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därigenom skulle erhålla

möjlighet att med större tyngd än nu företräda renskötselns intressen

i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenregleringsföretag. — Lapp­

byns organ böra vara desamma som i en ekonomisk förening eller sålunda

stämma, styrelse och revisorer. Till förhindrande av maktmissbruk och

till skydd mot oöverlagt handlande av medlemmarna eller deras repre­

sentanter bör dock utrymmet för omprövning av de av lappbyns organ

fattade besluten vara väsentligt vidare än som är fallet i en ekonomisk

förening. Med hänsyn såväl till att ifrågavarande avgörande ofta måste

träffas efter utpräglat skönsmässiga grunder som till angelägenheten av

att prövningen kan ske snabbt och med minsta möjliga kostnad för par­

terna synes densamma böra anförtros administrativ myndighet i stället

för domstol. Länsstyrelsen, som av ålder är tillsynsmyndighet för ren­

skötseln och därför är väl förtrogen med hithörande frågor, utgör då den

naturliga klagoinstansen. För tillvaratagande av tredje mans rätt bör änd­

ring i eu lappbys beslut kunna utverkas även av utomstående, lämpligen

genom talan av lappfogden, vilken därigenom skulle få huvudsakligen

kontrollerande och rådgivande i stället för, såsom f. n. i stor utsträckning

är fallet, beslutande uppgifter.

Genomförandet av den av utredningen skisserade omläggningen av

lappbyorganisationen förutsätter vissa ändringar i renbeteslagen samt

föranleder en mindre jämkning i nomadundervisningsstadgan av den

17 juni 1938. Därjämte har utredningen ansett lämpligt att i en särskild

författning — lag om lappbys förvaltning — intas huvuddelen av de 3

3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

bestämmelser som erfordras för att reglera lappbyns ställning som juridisk

person samt medlemmarnas interna förhållanden. Författningsförslag i

enlighet härmed har framlagts i betänkandet.

Utredningen framlägger vidare förslag om bildande av ett

organ över lappbyarna, benämnt lappbyarnas för­

bund. Som motiv för förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Renskötseln beslår av ett antal småföretag, som inbördes i ekonomiskt

avseende är särskilda enheter. Ansvaret för produktionens ordnande och

produkternas avsättning åvilar de enskilda renägarna. Det finns ingen

särskild organisation, som kan biträda renägarna t. ex. vid ordnande av

renprodukternas marknadsförande. De enskilda renägarnas möjligheter att

överblicka marknadsläget och den långsiktiga utvecklingen är mycket

begränsade. Bl. a. på grund härav har någon planläggning på längre sikt

knappast kunnat komma i fråga. I jämförelse med andra näringsgrenar

är renskötseln därför illa rustad för att lösa de anpassningsproblem, som

följer av den hastigt pågående samhällsomdaningen. För att komma till

rätta med hithörande problem bör renskötseln få ett särskilt organ för

framtidsplaneringen med uppgift att bl. a. bevaka och analysera skeendet

och planlägga lämpliga åtgärder för att rationalisera driften och utveckla

produktionen m. in. Endast härigenom torde det vara möjligt att bevara

och utveckla försörjningsunderlaget. Ett sådant ledande organ skulle också

kunna biträda den statliga förvaltningen vid planläggningen av stöd­

åtgärder för renskötseln och av annan verksamhet, ägnad att upphjälpa

den renskötande befolkningens levnadsförhållanden.

Hur ett sådant planerande organ systematiskt bör inpassas i förvalt­

ningen, är ett spörsmål, som tarvar särskilda överväganden. Eventuellt

kan det statliga lappväsendet vidareutvecklas till ett allsidigt planerande

organ för renskötseln. Ett annat alternativ erbjuds i den halvstatliga

organisationsform, som hushållningssällskapen för jordbruket represen­

terar. De speciella förhållandena i renskötseln talar emellertid för elt

tredje alternativ. Det finns nämligen behov av en gemensam renägar­

organisation över lappbyarna för att ordna produkternas marknadsförande.

Men en sådan organisation kan inte bäras upp endast av den verksamhet,

som avser renslakt m. m., emedan slaktsäsongen är mycket kort, blott

tre å fyra månader, och en utspridning av densamma inte är möjlig i den

omfattning, att därav skulle följa någon avgörande fördel. Enda sättet att

ge organisationen nödigt underlag torde vara att utöka dess verksamhet

med andra arbetsuppgifter. Genom att sammanföra all verksamhet, som

avser att främja renskötseln och dess utveckling, torde underlaget för en

överorganisation för lappbyarna, förslagsvis benämnd »Lappbyarnas för­

bund», säkerställas.

Bland det föreslagna förbundets arbetsuppgifter

nämner utredningen i första hand den långsiktiga produktionsplanlägg-

ningen, till vilken hänförs utarbetande av rationaliseringsplaner för ren­

skötseln och aktivt arbete för att genomföra rationaliseringsåtgärder ute på

fältet, planläggande av investeringar i anläggningar för driftens underlättan­

de samt insamlande av uppgifter för driftsstatistik för att möjliggöra lönsam-

hetskontroll och analys av utvecklingen. Medverkan vid forsknings- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

35

försöksverksamhet i syfte att utveckla drifts- och avelsmetoder anges såsom

en annan betydelsefull uppgift.

För att ordna marknadsförcindet av renskötselns produkter krävs en

engångsinsats vid verksamhetens påbörjande men även en kortare tids

engagemang årligen. Erforderliga renslakterier bör enligt utredningen

kunna anskaffas och skötas av förbundet, i den mån lappbyarna inte

själva kan svara härför. Vidare bör det ankomma på förbundet att samord­

na slakten och att främja produkternas avsättning. Organisationen torde

också enligt utredningen böra svara för den direkta kontakten med lapp­

byar och enskilda renägare vid ordnande av tillförseln av slaktdjur även­

som för slaktens utförande och köpens avslutande samt för produkternas

transport till beredningsanläggning, lagerplats o. d.

Den byggnadsverksamhet, som lappväsendet bedriver för renskötselns

räkning, finner utredningen med fördel kunna i betydande omfattning

överlåtas åt förbundet.

Förbundet bör vidare kunna anförtros uppgiften att bevaka renskötselns

intressen i allmänna sammanhang och att fungera som företrädare för

renskötseln i landet. Slutligen föreslår utredningen, att förbundet ges i upp­

drag att organisera erforderlig utbildning av bl. a. funktionärer i lappbyarna

och arbetsledare i renskötseln. Medverkan vid folkbildnings- och annan

upplysningsverksamhet, som ordnas för den renskötande befolkningen,

anser utredningen också vara en angelägen uppgift för lappbyarnas förbund.

Vid valet av organisationsform för för bundet har utred­

ningen funnit formen ekonomisk förening vara den lämpligaste. Anslut­

ningen till förbundet bör ske lappbyvis och för att stimulera lappbyarna till

att ansluta sig bör lappby, vilken inträder som medlem, beredas viss fördel

härav. Staten torde som villkor för driftsbidrag böra föreskriva viss minsta

anslutning, förslagsvis 80 procent av samtliga landets lappbyar.

I fråga om avgifter till förbundet samt dettas inter­

na organisation har utredningen föreslagit följande.

För medlemskap bör lappby erlägga viss avgift, nämligen dels en insats

vid inträdet och dels en årlig medlemsavgift. Insatsen synes böra vara

relativt låg. Årsavgiften bör bestämmas så, att den i första hand täcker

uppkommande kostnader för förbundets årsstämma, styrelsens samman­

träden och liknande ändamål. Såväl insatsen som årsavgiften torde böra

differentieras och anpassas efter lappbyarnas storlek. Insatsen kan för­

slagsvis sättas till 25 kr. för varje påbörjat 1 000-tal renar enligt den för

inträdesåret gällande renlängden. Om renantalet senare ändras, bör lapp­

byn vara skyldig att öka insatsen i proportion till det förändrade ren­

antalet eller ock återfå överskjutande insatsbelopp. Årsavgiften bör an­

knytas till renantalet i gällande renlängd. Med de inkomster och utgifter

för förbundet varmed utredningen har räknat erfordras eu årsavgift om

ca 10 öre per ren.

I den mån förbundet kommer att handha renslakt, bör alla kostnader

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

för sådan verksamhet täckas av slaktavgifter. Anskaffningar och anlägg­

ningar bör amorteras och underhållas genom att en del av inkomsterna

av slaktavgifter avsätts härtill.

Förbundets organ blir stämma, styrelse och revisorer. Varje lappby,

som är medlem, bör företrädas av ombud, som utsetts av lappbyns sty­

relse. Ombudens rösträtt bör anknytas till antalet insatser.

Förbundets styrelse synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter, av

vilka fyra jämte lika många personliga suppleanter väljes av förbunds­

stämman. Vid val av styrelseledamöter bör tillses, att två ledamöter väljes

från Norrbottens län, en från Västerbottens län och en från Jämtlands län.

Återstående ledamot jämte suppleant bör förordnas av Konungen och

vara självskriven ordförande. Styrelsen har att förvalta förbundets ange­

lägenheter i enlighet med stadgandena i lagen om ekonomiska föreningar.

Styrelsen skall sålunda organisera förbundets verksamhet, anställa erfor­

derlig personal och svara för verksamhetens behöriga gång.

Revisorer bör finnas två jämte lika många personliga suppleanter. Av

revisorerna bör en vara auktoriserad.

Vid beräknandet av förbundets behov av fast anställd

personal har utredningen utgått från en viss arbetsfördelning mellan

lappväsendet och förbundet. Lappväsendet skulle härvid handha uppgifter

hänförliga till kronomarkernas förvaltning, tillsynen över allmän ordning

i renskötseln samt diverse utredningar, som av kostnadsskäl eller av annan

grund inte lämpligen kan anförtros annan myndighet. Förbundet däremot

borde svara för all verksamhet som avser produktion och marknadsförande.

Med utgångspunkt från den yttre verksamhet, som berör åtgärder för

främjande av renprodukternas marknadsförande, har behovet av fältpersonal

av utredningen uppskattats till minst fyra eller fem instruktörer, stationerade

inom skilda regionala områden. Instruktörerna förutsätts skola tjänstgöra

som slaktledare och organisatörer samt som arbetsledare vid stängsel­

byggen m. m. Under mellanperioder, som inte upptas av den säsongbeto-

nade slakt- och byggnadsverksamheten, bör instruktörerna bedriva instruk-

tionsverksamhet. För den yttre verksamheten torde vidare erfordras två

konsulenter, varav den ene med inriktning på avel och produktion och den

andre på slakt och försäljning.

Den centrala ledningen av förbundet och ansvaret för samordningen och

inriktningen av dess verksamhet föreslås ankomma på förbundsstyrelsen.

Emellertid avses styrelsen anförtro de löpande göromålen åt en heltids­

anställd direktör, vilken närmast under styrelsen har att svara för förbun­

dets verksamhet.

Utredningen utgår från att den föreslagna nya organisationen skall

träda i full funktion först efter ett visst övergångsskede, under vilket

lappbyfunktionärer skall utbildas för sina olika uppgifter. Ledningen

av nämnda utbildningsverksamhet samt informationen över huvud bör

anförtros en organisationsnämnd, bestående av fem av Kungl. Maj:t för­

ordnade ledamöter. Nämnden, som förutsätts skola bedriva sin verksamhet

37

i kontakt med Svenska samemas riksförbund, Sällskapet Same-ätnams bild-

ningsutskott, samemas folkbildningsutskott, samernas folkhögskola och

lappväsendet, bör även ta erforderliga initiativ för bildande av lapp­

byarnas förbund samt på lämpligt sätt medverka vid tillkomsten av de

nya lappbyorganisationerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Kostnadsfrågor m. m.

Enligt utredningens mening bör de åtgärder till stöd för rennäringen

som föreslås, i princip finansieras på liknande sätt som inom andra närings­

grenar, vilka företer motsvarande ekonomiska struktur. En sådan ordning

skulle jämlikt utredningen innebära, att staten påtar sig kostnaderna för

produktionsfrämjande verksamhet av allmän art och att näringsidkarna

själva eller genom sina organisationer står för alla kostnader, som hör till

slakten och produkternas marknadsförande.

Årskostnaderna för lappbyarnas förbund har av utredningen beräknats

till ca 333 000 kr. då förbundet trätt i full verksamhet. Beträffande finansie­

ringen av förbundets verksamhet anförs i utredningsbetänkandet i huvud­

sak följande.

Förbundets verksamhet beräknas endast delvis finansierad genom med­

lemsavgifter. Framför allt i begynnelseskedet är driftsbidrag från staten

(lappfonden) avgörande för verksamhetens bedrivande. Då förbundets

arbete till ungefär en tredjedel skall avse slakt och handel, bör motsva­

rande andel av kostnaderna finansieras genom inkomster från slakt- och

försäljningsverksamhet. Kostnaderna för sammanträden (förbundsstämma

m. m.), styrelseledamöters — utom ordförandens — och revisorers arvo­

den o. d. torde böra täckas av årsavgifter. Under uppbyggnadstiden är

det motiverat med ett extra bidrag från det allmänna, emedan omfattande

informations- och utbildningsverksamhet måste bedrivas under några

år efter verksamhetens igångsättande.

Utredningen föreslår att statsbidrag skall utgå under första verksamhets­

året med 250 000 kr. och under andra året med 225 000 kr. Fr. o. in. det

tredje verksamhetsåret förutsätts bidrag med 200 000 kr. per år vara till

fyllest.

Kostnaderna för anskaffande av nya anläggningar och anordningar

för renslakt har av utredningen beräknats komma att uppgå till minst

350 000 kr. För iordningställande av uppställningsplatser och slaktplatser

torde dessutom böra beräknas minst 250 000 kr. De sammanlagda kost­

naderna blir sålunda ungefär 600 000 kr.

Som huvudman för anläggningarna föreslår utredningen lappbyarnas

förbund. De lappväsendet tillhöriga försöksanläggningarna föreslås skola

överlåtas på förbundet och de till Kiruna stad hörande anläggningarna in­

lösas. I fråga om vissa befintliga försöksanläggningar, för vilka driftsun­

derlaget ej synes vara säkerställt, kan driftsbidrag från staten mahända

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

inte undvaras. För att de angivna investeringarna skall kunna finansieras

lånevägen finner utredningen angeläget att statlig kreditgaranti intill ett

belopp av 600 000 kr. ställs till förfogande.

Viss ytterligare kreditgaranti finner utredningen erforderlig, nämligen för

att möjliggöra för lappbyarnas förbund att upplåna erforderligt förlags-

kapital. Enligt utredningen skall förbundet vara huvudman för renslakt och

renhandel med frihet dock för förbundet att enligt avtal i varje enskilt fall

överlata det praktiska utförandet eller del därav till jordbrukarnas lokala

slakteriföretag och andra storföretag i köttbranschen. Den totalt omsatta

varumängden kan beräknas uppgå till ca 1 500 ton, motsvarande ett värde

\id nuvarande prisnivå av ca 6 milj. kr. Slaktsäsongen varar omkring fyra

manader, men försäljningssäsongen måste stundom vara betydligt längre.

Dröjsmål med likvider på i genomsnitt halvannan månad skulle innebära

behov av förlagskapital avseende ett belopp av ca 2 milj. kr. För att staten

å sin sida skall erhålla nödig säkerhet för den ifrågavarande kreditgarantin

anser utredningen att som villkor för statlig borgen bör gälla, att renägarna

förbinder sig att avyttra sina renprodukter under medverkan av lappbyarnas

förbund samt att anslutningen till förbundet har den omfattningen, att för­

bundet får kontrollen över minst 80 procent av omsättningen.

Utredningen föreslår vissa åtgärder för prisutjämning. I princip anses

lappbyarnas förbund böra tillämpa enhetliga områdespriser, men i vissa

fall bör viss prisreducering ske för att driva fram rationalisering. Vidare

bör ogynnsamt belägna lappbyar kunna åtnjuta subventionering vad gäller

transportkostnaderna. Subventionerna föreslås utgå i den formen, att

förbundet utexperimenterar och anskaffar lämpliga emballage samt last-

och transportredskap. För ändamålet skulle under uppbyggnadsperioden

erfordras ett engångsanslag av 25 000 kr.

För att bekosta den förut berörda organisationsnämndens verksamhet

erfordras enligt utredningens beräkningar ett engångsanslag av 100 000 kr.

Utredningen, som i enlighet med utredningsdirektiven utgått från att

kostnaderna för de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna inte bör

belasta statsbudgeten, föreslår att samtliga de utgifter som förutsätts falla

på det allmänna skall bestridas med medel ur statens lappfond. Anslags­

behovet för åren 1961—1965 har utredningen antagit komma att uppgå till

nedanstående belopp.

År

1961

1963

Ändamål m. m.

Organisationsnämnden (tidigast 1/7)

Lappbyarnas förbund (första verksamhetsåret)

Särskilt anslag

Lappbyarnas förbund (andra verksamhetsåret)

Lappbyarnas förbund (tredje och följande

verksamhetsåren) årligen

100 000

250 000

25 000 275 000

225 000

Belopp kr.

1964

1965

200 000

Summa 800 000

39

Slutligen föreslår utredningen att organisationsnämnden samt sedermera

lappbyarnas förbund ges befogenhet att medverka vid anslagsplaneringen

beträffande statens lappfond i syfte att om möjligt minska fondens utgifter

för mindre angelägna ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

VI. Yttranden över renutredningens förslag

Renutredningens allmänna uttalanden rörande behovet av att lön­

samheten inom rennäringen förbättras har flertalet re­

missinstanser funnit anledning att särskilt understryka. Svenska samernas

riksförbund ävensom Sällskapet Same-ätnam framhåller därvid, att den fort­

satta tillgången på fullgoda renbeten är av grundläggande betydelse för lön­

samheten.

Kammarkollegiet

har anfört, att den allmänna bild utredningen gett av

renskötselns lönsamhet blivit tämligen mörk. Ämbetsverket anser det ej heller

kunna bestridas att många av renskötarna har påfallande låga inkomster och

att den enskildes utbyte av sin arbetsinsats i många fall är litet. Å andra sidan

kan man enligt kollegiet peka på en rad moment eller faktorer inom dagens

renskötsel, som inrymmer möjligheter till avsevärda förbättringar. I första

hand synes man härvid böra — och möjligen i högre grad än utredningen

gjort _ uppmärksamma att skillnaderna i fråga om effektivitet och lönsam­

het f. n. tydligtvis är stora mellan olika lappbyar. Även om dessa skillnader

delvis kan bottna i olikartade geografiska betingelser torde detta icke alltid

vara fallet. Kollegiet åsyftar här bl. a. den gynnsamma utvecklingen inom

skogslappbyarna i Pite lappmark.

Vad utredningen anfört beträffande produktionsfrågorna har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan. Av de remiss­

yttranden, i vilka speciella synpunkter i ämnet framförts, torde böra återges

följande.

Över jägmästaren i Faluns distrikt framhåller, att utslagsgivande för ren

köttproduktionen är vinterbetenas möjligheter att föda nettorenstammen.

F. n. är renantalet för högt, vilket medför olägenheter för rationell drift. Om

renköttproduktionen skall kunna hållas hög, bör all slakt ske senast under

senhösten och i huvudsak omfatta årskalvar och ungdjur, varigenom som­

marbetenas stora avkastningsförutsättningar effektivt kan tillvaratas och

vinterbetena skonas.

Länsveterinären i Jämtlands län

finner vissa omständigheter tyda på att

priset på renkalvkött kan bli lägre än på kött av äldre djur, eftersom det är

svårt alt finna avsättning för renkött med en slaktvikt understigande 30 kg.

Lantbruksstgrelsen

betonar möjligheterna att förbättra det ekonomiska

utbytet vid renproduktionens försäljning genom att bättre tillvarata och

bereda skinnen.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

Registreringen av renskötselns driftsekonomiska förhållanden finner skol­

överstyrelsen vara en fundamental faktor i reformeringsarbetet inom rensköt­

selnäringen. Av största vikt är därför enligt överstyrelsen att utbildnings­

verksamhet rörande driftsekonomi m. m. snarast kommer till stånd.

Järnvägsstyrelsen anser för sin del, att såsom allmän norm för uppsät­

tande av renstangsel genom statens järnvägars försorg bör gälla, att större

kostnader inte nedläggs på åtgärderna än som ungefär motsvarar den bespa­

ring, som genom dem kan beräknas åstadkommas vad gäller skadeersättning­

ar. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker behovet av renstängsel som

avgränsar betesområde från såväl angränsande lappbys marker som marker

tillhöriga den bofasta befolkningen.

Ej heller utredningens synpunkter rörande vikten av att

landena beträffande ren slakten förbättras

några invändningar från remissinstansernas sida.

förhål-

föranleder

Veterinärstyrelsen anför i sammanhanget, att renkött för export under alla

förhållanden bör vara behandlat på kontrollslakteri. Vidare bör slakteritvång

galla for ren dels inom de områden, där slakten kan utföras å kontrollslak­

teri, såsom i Jämtlands län, Kiruna C och Gällivare kommun, dels inom de

samhallen, där slakteritvång för bl. a. nötkreatur redan finns. Länsveteri­

nären i Norrbottens lan föreslår, att slakteritvång för ren skall gälla all slakt

for avsalu, eftersom det torde vara föga välbetänkt att befolkningen i glesbyg­

derna, vilken konsumerar en åttondel av hela renköttproduktionen, får in­

köpa och förtära mindre väl behandlat kött. Liknande synpunkter framförs

av Norrbottens läns hälsovårds förbund.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att en förutsättning för att den av utred­

ningen föreslagna kvalitetsklassificeringen av renkött under statlig kontroll

skall kunna åstadkommas är att renarna uppslaktas vid godtagbara slakte­

rier.

Vissa remissorgan framför erinringar mot utredningens förslag beträffande

organisationen för slakt och försäljning samt dess be­

räkningar i fråga om behovet av ytterligare renslakterier

och transportanordningar. Sålunda finner lantbruksstyrelsen,

att det är synnerligen viktigt för rennäringen att tillgodogöra sig slakterior­

ganisationernas erfarenheter och stora resurser på slakteriområdet.

Länsveterinären i Västerbottens län anser, med hänsyn till att årsproduk­

tionen av renkött endast utgör en minimal del av landets samlade köttpro­

duktion, det vara verklighetsfrämmande att bygga upp eu fristående orga­

nisation för renslakten och därmed sammanhängande problem. Svenska sa-

mernas riksförbund understryker i detta sammanhang vikten av att under­

sökningar blir utförda rörande kostnaderna för renprodukternas marknads­

förande.

Under erinran om möjligheterna att med bil transportera levande renar till

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

41

kontrollslakterierna föreslår veterinärstyrelsen, att ett antal för renslakt av­

sedda kontrollslakterier anläggs i Norrbottens län och Härjedalen. I övrigt

finner ämbetsverket, att utredningens förslag beträffande ytterligare renslak­

terier och transportanordningar för renkött först senare bör tas under över­

vägande.

Sveriges slakteriförbund framhåller, att erfarenheterna är goda vad gäller

transport av avlivade renar till kontrollslakteri för uppslaktning.

Utredningens förslag om ändrad organisation för lapp­

byarna och om bildande av lappbyarnas förbund avstyr-

kes bl. a. av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i

Västerbottens län samt av flertalet lappbyar inom detta län. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har endast avstyrkt förslaget rörande lappbyarnas förbund.

Kammarkollegiet anför beträffande lappbyarnas ställning följande.

Utredningen bär ansett nödvändigt för vinnande av ökad aktivitet inom

lappbyarna att lappbyorganisationen moderniseras och effektiviseras. Vid

övervägande av olika reformvägar har utredningen utgått från antagandet

att lappby icke är juridisk person. Häri bottnande missförhållanden anser

utredningen kunna undanröjas antingen genom att renskötseln får utövas

genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ eller genom att

lappbyn ombildas till en juridisk person, som är särskilt anpassad för ren­

skötselns förhållanden och som har en enklare organisation än den ekono­

miska föreningen. Utredningen förordar den senare utvägen. I detta samman­

hang anmärker utredningen att »rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö.

vara önskvärd även ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därige­

nom skulle erhålla möjlighet att med större tyngd än nu företräda rensköt­

selns intressen i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenreglerings-

företag».

Sedan utredningen avslutade sina överväganden har frågan om lappbyns

nuvarande juridiska status kommit i nytt läge genom Högsta domstolens

beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för intrång i renskötsel till följd

av reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken. Genom sagda beslut

har fastslagits att lappby — i motsats mot vad utredningen antagit — är

juridisk person. Sannolikt såsom följd av detta avgörande har, enligt vad

kammarkollegiet erfarit, under senare tid framkommit ökat intresse inom

lappbyarna för att genom utseende av fullmäktige, som avses i 11 § 1. h)

renbeteslagen, ordna styrelse för lappbyn.

Av det sagda framgår att utredningens övervägande av olika alternativ

i fråga om lappbyarnas framtida ställning icke kommit att omfatta pröv­

ning av möjligheterna att utan väsentlig förändring av renskötselns rätts­

liga reglering åstadkomma erforderlig ökning av effektiviteten och lönsam­

heten inom denna näring. Utom nyssnämnda domstolsprejudikat föreligger

enligt kollegiets mening ytterligare två omständigheter, som gör det tvek­

samt om utredningens förslag nu bör läggas till grund för lagstiftnings­

åtgärder. Den ena är det av utredningen icke närmare analyserade förhål­

landet, att renskötseln har inom vissa lappbyar, såsom de ovannämnda

skogslappbyarna i Pite lappmark, kunnat inom ramen av gällande lagstift­

ning utveckla sig mycket väl. Det andra skälet är att utredningens lagför­

slag — ehuru de avser skadestånds- och associationsrätt och i det senare

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

hänseendet inrymmer något så relativt ovanligt som konstruerandet av en

ny typ av juridisk person — flerstädes är så knapphändigt motiverade, att

man ej sällan blir tveksam om innebörden eller syftet med viss föreslagen

regel.

Enligt kollegiets mening bör i det läge som uppstått genom domen i

Malmesjaure-målet vid fortsatta överväganden av behovet av ny lagstift­

ning följande tre alternativ ställas mot varandra.

1.

Renskötseln bedrivs genom hittillsvarande lappbyorganisation; by-

ordningarna moderniseras eventuellt till understrykande av att ordnings­

man och fullmäktige bör utgöra styrelse för lappbyn. Som exempel på stad-

ganden i byordningarna, vilka synes föga tidsenliga, kan nämnas bestäm­

melsen att lappby icke äger för något ändamål anslå högre belopp än 750

kr. utan att härtill inhämta länsstyrelsens medgivande.

2.

Lika med föregående alternativ med tillägget att renägarna, i den

mån de finner önskvärt och renbeteslagen eller svensk-norska renbeteskon-

ventionen ej lägger hinder, utnyttja lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar. Även vid detta alternativ kan behov framkomma att ändra by-

ordningarna.

3.

Helt ny lagstiftning av den typ renutredningen föreslagit.

Angående förslaget om ett lappbyarnas förbund uttalar kammarkollegiet

sig sålunda.

Kammarkollegiet har funnit att utredningens förslag om bildande av en

riksorganisation för lappbyarna med företrädesvis merkantila uppgifter -—■

lappbyarnas förbund — mottagits med åtskillig skepsis. Förslaget är enligt

kollegiets egen mening intressant och man synes kunna antaga att detsam­

ma liksom den diskussion det utlöst kommer att stimulera samarbete och

föreningssträvanden inom renskötseln och renprodukternas marknadsfö­

rande. Kollegiet delar dock deras mening, som anser att anledning ej finns

för statsmakterna att pressa fram bildandet av en dylik organisation. Det

ökade statliga stöd åt renskötseln, varom statsmakterna kan antas komma

att besluta på grundval av de olika föreliggande sakkunnigutredningarna,

behöver uppenbarligen ej tillföras de renskötande lapparna genom en så pass

kostnadskrävande organisation som den utredningen föreslagit. Och för för­

medlandet till lapparna av renforskningens rön liksom för annan rådgiv­

ningsverksamhet synes tills vidare böra utnyttjas statliga organ, vilka redan

är förtrogna med renskötselns problem, och befintliga organisationer av

lappar.

Några av de remissinstanser som i huvudsak ställt sig positiva till utred­

ningens ifrågavarande förslag har emellertid uttalat avvikande mening i vissa

delfrågor. Sålunda anser lantbruksstyrelsen, att förslaget att det skall upp-

dras åt lappbyarna att omhänderha försäljning av slaktdjur in. m. inne­

fattar ett starkt ingrepp i de enskilda renägarnas rätt. Det bör därför i första

hand övervägas om inte en tillräcklig fasthet i saluföringen kan ernås genom

införande av besiktningstvång eller slakteritvång för kött av ren. Det är en­

ligt styrelsen angeläget, att försäljningen såvitt möjligt organiseras in i be­

fintliga slakteriföreningar eller eventuellt andra storföretag i köttbranschen.

43

Likartade synpunkter framförs av veterinärstyrelsen samt lantbruksnämn­

den i Norrbottens lån.

Kiruna stad finner, att skäl föreligger för en översyn av lappbyindelningen

i syfte att skapa bärkraftiga enheter för renskötseln och renprodukternas ra­

tionella tillvaratagande.

Här ej särskilt nämnda remissinstanser har ej invänt mot utredningens

förslag.

Svenska samernas riksförbund anför för sin del följande.

Betänkandet är ägnat att väcka både glädje och tillfredsställelse. Om dess

grundsyn får bli ledande för den kommande utvecklingen inom renskötsel-

näringen och dess utövare, får de renskötande samerna en mera myndig ställ­

ning än vad som varit fallet hittills. Systemet med en långt gående stats-

tjänstemannakontroll av enskilda näringsidkare har varit en viktig, bidra­

gande orsak till att renskötarna förblivit passiva när det gällt att utveckla

tidsenliga drifts- och organisationsformer för näringen. Men vi är också

medvetna om att en stark konservatism hos näringsidkarna själva, ett envist

fasthållande vid gamla otidsenliga och olönsamma eller föga lönsamma

drifts- och arbetsformer är den andra stora komponenten i det orsakskom-

plex, som utgör grunden till de nuvarande ohållbara förhållandena inom

renskötseln.

Renutredningen bildar en gränslinje. Samerna skall själva i långt högre

grad än tidigare bestämma och besluta om sin näring. Lappbyn skall bli

juridisk person med egna beslutande organ. Härigenom får lappbyn som

helhet möjlighet att själv ansvara inför samhället i stort, men den får också

en långt större möjlighet att göra sin röst hörd i detta samma samhälle och

inför dess myndigheter.

Utredarna har gjort ett gott arbete. Vi vill sammanfattningsvis uttala, att

vi i princip instämmer i de förslag som utredningen framlägger. De punkter

där vi har avvikande mening gäller arten och graden av myndigheternas

kontroll över lappbyarna, och i viss mån konstruktionen och räckvidden

av de reglerande författningarna och stadgarna samt ikraftträdande av

desamma.

Förslaget att lappbyarnas förbund bl. a. skall ordna och handha upp­

lysningsverksamhet och yrkesutbildning har föranlett

vissa uttalanden av remissorganen. Skolöverstyrelsen håller sålunda före, att

erforderliga utbildningskurser bör utformas av överstyrelsen för yrkesutbild­

ning i samråd med skolöverstyrelsen samt samordnas med den kursverk­

samhet som bedrivs enligt nomadskolstadgan. Lantbruksstyrelsen anger

såsom lämpligt, att viss kursverksamhet anförtros åt hushållningssällskapen.

Vidare föreslår Norrbottens bildningsförbund, att kontakter i undervisnings­

arbetet las med bl. a. det reguljära bildningsarbetet.

1 kostnadsfrågan, beträffande vilken endast ett fåtal remissin­

stanser utlåtit sig, uttalar statskontoret, att de av utredningen föreslagna åt­

gärderna är av den angelägenhetsgrad, att medel för kostnaderna, vilka bör

bestridas av lappfonden, bör ges företrädesrätt vid övervägande av anslags­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

tilldelning ur fonden. Länsstyrelsen i Jämtlands län ävensom domänstyrelsen

finner med hänsyn till lappfondens svaga ställning erforderligt, att anslags­

tilldelningen vad gäller de av utredningen angivna önskemålen sker över

riksstaten.

Andra spörsmål, som berörts under remissbehandlingen är sådana som

avser renbeteslagen. Kammarkollegiet anför beträffande utredningens

förslag till ändringar i renbeteslagen bl. a. följande.

Utredningen synes ha eftersträvat att åstadkomma en tämligen genomgri­

pande förändring av lappbyarnas rättsliga struktur med minsta möjliga

ändringar i huvudförfattningen på delta lagstiftningsområde, 1928 års ren­

beteslag. Kammarkollegiet finner denna strävan naturlig. Visserligen är ren­

beteslagen ur lagskrivningstekniska synpunkter föga tillfredsställande. Dess

huvudsakliga innehåll — en långtgående reglering av de renskötande lap­

parnas rättigheter och skyldigheter i förhållande till ägarna av den mark,

varå renskötseln bedrivs — är dock sådant, att vid en mera allmän översyn

av lagen åtskilliga spörsmål skulle kunna befinnas vara kontroversiella.

Flertalet av utredningens förslag till ändringar i renbeteslagen är konsek­

venser av förslaget till lag om lappbys förvaltning.

På en väsentlig punkt har utredningen emellertid föreslagit ändring i reg­

leringen av de renskötande lapparnas och markägarnas inbördes förhållan­

den, nämligen i fråga om fördelningen olika lappar emellan av ersättnings­

skyldighet för skada genom renar och beträffande sättet för utkrävande av

ersättningsansvar. För utredningens förslag i dessa hänseenden synes, om

förslagen ses ur allmänna skadeståndsrättsliga synpunkter, kunna åberopas

vägande skäl. Emellertid anser kollegiet, att det hade varit önskvärt att ha

haft tillgång till, såsom grundval för bedömandet av angelägenheten av lag­

ändring, närmare uppgifter om skadefrekvens och om det sannolika förhål­

landet mellan inträffande skador och olika förekommande driftsformer inom

renskötseln.

Svenska samernas riksförbund framför önskemålet att 31 § renbeteslagen

skall ändras på det sättet, att lappby får möjlighet att till god man för skade­

reglering välja jämväl renskötande lapp. Detta önskemål biträds av kam­

markollegiet.

VII.

Renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningen framhåller, att en på lämpligt sätt upplagd ren­

forskning och en jämsides med forskningen bedriven försöksverksamhet

i hög grad torde kunna bidra till att utveckla renskötseln och förbättra

dess lönsamhet och produktivitet. Försöksverksamheten bör därvid ses dels

som ett hjälpmedel för själva renforskningen och dels som ett medel att

överföra och klarlägga dess resultat för tillämpning inom den praktiska

renskötseln under alla de olikartade förhållanden varunder denna arbetar.

Av skilda orsaker är det enligt utredningen särskilt angeläget, att renforsk­

ningen i första hand ägnar sig åt sådana arbetsuppgifter, vilkas lösande kan

45

förväntas lämna resultat inom förhållandevis kort tid. Bland sådana upp­

gifter nämner utredningen avelsforskningen, betesfrågorna samt renens sjuk­

domar och parasiter.

I fråga om avelsforskningen framhåller utredningen, att lönsamheten inom

rennäringen i väsentlig grad kan förbättras genom avelsmässigt sett lämp­

liga åtgärder. Som exempel härpa anförs urvalets och avelsmetodemas stora

betydelse för att utveckla produktionsegenskaperna hos djuren samt vikten

av en optimal ålders- och könsfördelning inom renhjordarna.

I sin motivering för forskning rörande betesfrågorna erinrar utredningen

om att de redan utförda och pågående samt planerade reglerings- och kraft-

verksföretagen inom renskötselområdet tagit och tar stora arealer renbe­

tesmark i anspråk. Den samlade inverkan på renskötseln, som blivit och blir

följden av vattenkraftsexploateringen, har naturligen medfört och kommer

att medföra betydande olägenheter för de renskötande lapparna. Dessas

flyttningsvägar går i regel utefter älvdalarna, i vilka det är lätt att driva

fram renhjordarna och där betet ofta är rikligt längs stränderna. Trängseln

i renarnas betesmarker är f. n. stor. Möjligheter att totalt öka renantalet före­

kommer inte längre. Då älvdalarna förändras, flyttningsvägarna sätts under

vatten och betesmarkerna försvinner är det fara värt, att rennäringen i stället

måste inskränkas. Jämväl vattenkraftsexploatörema bör ha stort intresse av

att hithörande spörsmål löses på ett för renskötseln godtagbart sätt.

Beträffande renens sjukdomar och parasiter uttalar utredningen, att dessa

ännu i stor utsträckning är ofullständigt kända. En förbättrad kännedom

om sjukdomarnas natur och orsaker ökar självfallet möjligheterna att för­

hindra utbrott och spridning av sjukdomarna. Genom fortsatt forskning på

området torde åtskilligt vara att vinna som höjer lönsamheten inom ren­

skötseln.

I övrigt hänvisar utredningen till de i det föregående (s. 13 och 14) redo­

visade forskningsprogram, vilka utarbetats för lappväsendets renforskning

och för verksamheten i Serri. De däri upptagna arbetsuppgifterna har

jämlikt utredningen hittills kunnat angripas endast i begränsad omfattning.

Vid behandlingen av frågan om renforskningens framtida

organisation uttalar utredningen, att det av manga skäl är önskvärt,

att arbetet vid lappväsendets renforskning och Serri-verksamheten samord­

nas. Ett visst samarbete har visserligen inletts mellan de två försöksstatio­

nerna, men inte blott forskningsmässiga utan även ekonomiska skäl talar

för en direkt sammanslagning av de båda företagen.

Utredningen föreslår att lappväsendets renforskning och Serri-verksamhe-

ten sammanförs under en gemensam ledning genom inrättande av ett sär­

skilt statligt organ för renforskningen, benämnt statens renforskning. Orga­

net bör, anser utredningen, ansvara för och organisera forskningen på ren­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

46

skötselns område. Ledningen av organet förordas skola anförtros en särskild

nämnd, nämnden för statens renforskning. Denna nämnd skall upprätthålla

god kontakt med lantbrukshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt,

vetermärhögskolan och andra vetenskapliga institiutioner på närliggande om­

råden. Nämnden bör söka intressera forskare och forskargrupper för forsk­

ning inom skilda områden av renskötseln. Detta bör ske såväl genom att

nämnden för att lösa speciella och aktuella arbetsuppgifter direkt anlitar

härför lämpliga forskare som genom att nämnden allmänt på olika sätt sti­

mulerar forskare att ägna sig åt renforskningen. Nämnden avses jämväl

verka för att för forskningsverksamheten erforderliga medel ställs till för­

fogande. Den skall också upprätthålla goda förbindelser med motsvarande

organ i andra länder där försöks- och forskningsverksamhet på renskötselns

område redan utövas.

Det synes utredningen vidare angeläget, att de byggnader, övriga anlägg­

ningar och inventarier, som redan disponeras av lappväsendets renforskning

och Serri-verksamheten eller som sedermera kan komma att uppföras inom

resp. områden, står under gemensam förvaltning. Även detta anges vara en

uppgift för den ifrågasatta nämnden.

Beträffande frågan om nämndens sammansättning anför utredningen

följande.

För arbetets behöriga gång bör nämnden bestå av så få ledamöter som

mojhgt. Utredningen anser därför, att ordförande och fyra ledamöter jämte

ersättare äi till fyllest. Nämnden bör utses av Kungl. Maj:t. Eftersom i första

hand de renskötande lapparna har intresse av en forsknings- och försöks­

verksamhet på renskötselns område, bör en ledamot av nämnden företräda

lapparna. Det synes utredningen lämpligt, att företrädaren för lapparna utses

efter förslag av Svenska samernas riksförbund. Jämväl lappväsendet berörs

av ifrågavarande verksamhet. Därför bör en representant för detta ingå i

nämnden. En av anledningarna till att renskötseln f. n. kämpar med stora

svårigheter är att stora renbetesarealer tagits och tas i anspråk i sam­

band med exploateringen av vattenkraften inom renskötselområdet. Inom

detta område är det i huvudsak vattenfallsstyrelsen, som utbygger vat-

tenkraften. På grund härav och då vattenfallsstyrelsen redan anslagit medel

för försöks- och forskningsverksamhet rörande renskötseln och även i fort­

sättningen bör bidra till denna verksamhet, bör en ledamot av nämnden

företräda vattenfallsstyrelsen. Denne bör förordnas efter förslag av vatten­

fallsstyrelsen. Med hänsyn till renforskningens nära anknytning till forsk-

ningen på jordbrukets område bör en representant för detta forskningsfält

ingå i nämnden. Denne bör samtidigt i nämndens verksamhet företräda det

allmänna forskningsintresset. — För varje ledamot bör i enahanda ordning

utses en suppleant.

Utredningen förordar att nämnden tillsätts för en tid av tre år.

Utredningen föreslår vidare att till det statliga organet för ren forskningen

knyts eu försöksledare med goda vetenskapliga kvalifikationer. Med hänsyn

till att det är särskilt angeläget, att forskningen i första hand vinner resultat

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

47

beträffande avels- och betesfrågorna bör försöksledaren företrädesvis vara

väl insatt i båda eller något av dessa ämnen. Han bör vidare ha förmåga

att kunna åvägabringa ett gott och förtroendefullt samarbete såväl med de

renskötande lapparna som med institutioner och sakkunniga, som anlitas av

nämnden eller på andra områden arbetar med likartade och för renskötseln

betydelsefulla uppgifter. Till försöksledarens arbetsuppgifter avses höra att

handha de administrativa uppgifter, som är förenade med organets och

nämndens verksamhet, samt att vara sekreterare och föredragande i nämn­

den.

Härjämte föreslår utredningen att statens renforsknings kansli skall be­

stå — förutom av försöksledaren — av en i renskötselfrågor och administ­

ration erfaren person jämte ett kontorsbiträde. Kansliet finner utredningen

böra förläggas till Luleå. Den ekonomiska förvaltningen kan då ombesörjas

av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Utredningen framlägger härutöver förslag om att den vid statens veteri­

närmedicinska anstalt f. n. inrättade arvodestjänsten som konsulent för ren­

skötseln ombildas till en extra ordinarie tjänst som renkonsulent i Ae 26.

Till renkonsulentens arbetsuppgifter bör bl. a. höra att tjänstgöra som före­

dragande i veterinärmedicinska frågor inför nämnden för statens renforsk­

ning.

Kostnaderna för den föreslagna verksamheten vid

statens renforskning har utredningen för det valda budgetåret

1961/62 beräknat i huvudsak enligt följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Nämnden för statens renforskning

Arvode till ordföranden ...............

Övriga ersättningar.........................

Kr.

1 200

6 000

Statens renforskning

Försöksledare Be 1 .......................................................................................

Reseersättningar till försöksledaren.........................................................

Kanslitjänsteman (kostnaderna bör bestridas av vattenfallsstyrelsen)

Kontorsbiträde (kostnaderna halveras med lappväsendet) ...............

Expenser ..........................................................................................................

Summa

44 376

6 000

6 044

5 000

68 620

I anslutning härtill föreslår utredningen att för att täcka de till förenämn-

da utgiftsändamål hänförliga kostnaderna å riksstaten uppförs ett särskilt

anslag benämnt Statens renforskning. Kostnaderna för renkonsulenten för­

utsätts emellertid skola bestridas med medel som ställs direkt till förfo­

gande för statens veterinärmedicinska anstalt. Kostnaderna för försöks- och

forskningsverksamheten i övrigt har av utredningen uppskattats till ca

48

Kungl. Maj ds proposition nr 68 år 1962

200 000 kr. per år under den närmaste femårsperioden. Enligt utredningen

bör det bli en uppgift för nämnden för statens renforskning att utverka för

forsknings- och försöksverksamheten erforderliga anslag från vattenfalls­

styrelsen, skilda forskningsråd, fonder och stiftelser samt från sådana medel,

som genom beslut av Kungl. Maj:t avsatts i samband med att tillstånd läm­

nats till kraftverks- och regleringsföretag. Dessutom bör nämnden göra fram­

ställningar hos berörda kommuner och landsting om anslag. Såvitt utred­

ningen kunnat bedöma torde utsikterna vara förhållandevis goda för att

nämnden skall kunna erhålla för forskningen erforderliga medel.

En förutsättning för att en forskningsverksamhet å renskötselns område

skall leda till åsyftat resultat finner utredningen vara att verksamheten får

arbeta med en renhjord, som så litet som möjligt avviker från de hjordar,

varmed renskötsel i allmänhet bedrivs. Utredningen, som inte anser det

vara realistiskt att tänka sig att en viss lappby skall ställa sin renhjord till

forskningens tjänst, anser därför erforderligt, att genom ändring av 1 §

renbeteslagen rätten att bedriva renskötsel utsträcks till att omfatta det

eller de organ, som — efter bemyndigande av Kungl. Maj:t — kommer

att arbeta med forskning å renskötselns område. Såvitt utredningen kun­

nat finna är de samlade fördelar, som kan bli resultatet av en sådan

forskningsverksamhet, så betydande att de mer än väl uppväger de nack­

delar, som under en övergångstid kan åsamkas de renskötande lapparna

genom att renbetesland tas i anspråk. Därest likväl forskningsverksam­

heten kommer att medföra väsentlig skada för den reguljära renskötseln,

förutsätter utredningen, att berörda renägare ersätts härför.

VIII. Yttranden över renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningens uttalanden angående betydelsen av

intensifierad forskning på renskötselns område har

mötts med instämmanden från remissinstansernas sida. Kammarkollegiet

har i sitt yttrande understrukit, att man vid bedömningen på lång sikt av ut­

gifter för renforskning har att utgå från att utrymmet för förbättring av

renskötselns avkastning genom forskning är helt outnyttjat. I fråga om ren­

forskningens omfattning framhåller bl. a. överjägmästaren i Umeå distrikt,

att renforskningen även bör omfatta förhållandena mellan skogsskötseln

och renskötseln.

De av utredningen framlagda förslagen i fråga om renforskning­

ens framtida organisation har i princip godtagits av kammar­

kollegiet, domänstgrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, jordbrukets forskningsråd, styrelsen för veteri­

närhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Jämt­

lands och Norrbottens län, Kiruna stad, Gällivare kommun, Svenska samer-

49

nas riksförbund samt Sällskapet Same-ätnam. Utredningens förslag om att

kansliet för statens renforskning skall vara förlagt till Luleå har emellertid

avstyrkts av flera av de nyssnämnda remissorganen. Vissa av dem har i stäl­

let för Luleå föreslagit Röbäcksdalen såsom lämplig placeringsort. Kammar­

kollegiet anser vidare, att Serri-verksamheten i oförändrad ordning bör full­

följas av vattenfallsstyrelsen.

Organisationsförslagen har avstyrkts av statskontoret, statens organisa-

tionsnämnd, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen samt länsstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen anser, att

renforskningsverksamheten bör handhas av lantbrukshögskolan, veterinär­

högskolan och statens veterinärmedicinska anstalt. För detta ändamål vill

styrelsen inrätta en tjänst i Ae 23 vid vardera av lantbrukshögskolan och

statens veterinärmedicinska anstalt. Länsstyrelsen i Västerbottens län även­

som skogsvårdsstyrelsen i samma län föreslår, att en samordning av ren­

forskningen sker med jordbruksforskningen under lantbrukshögskolans led­

ning och att renforskningens huvudstation förläggs till Röbäcksdalen. För­

slaget om inrättande av en fast renkonsulentbefattning vid statens veterinär­

medicinska anstalt tillstyrks däremot av remissorganen i fråga.

Statskontoret anför likaledes, att den veterinära forskningsverksamheten

bör bedrivas på oförändrat sätt inom statens veterinärmedicinska anstalt.

Forsknings- och försöksverksamheten på avels- och betesområdena däremot

bör enligt ämbetsverket utformas i huvudsaklig överensstämmelse med ren­

utredningens förslag, d. v. s. ingå såsom ett led i lappbyarnas förbunds verk­

samhet. Frågan om renforskningens organisation bör över huvud taget anstå

tills vidare. Liknande synpunkter framförs av statens organisationsnämnd,

som emellertid tillstyrker att nämnden för statens renforskning tillkommer

såsom ett allmänt sammanhållande organ för forsknings- och försöksverk­

samheten på renskötselns område. I nämnden bör dock ingå en representant

för lappbyarnas förbund.

Även andra remissinstanser har uttalat sig beträffande nämndens för sta­

tens renforskning sammansättning. Flertalet veterinära och skogliga instan­

ser har därvid förordat, att nämnden även skall innefatta representanter

för den veterinärmedicinska forskningen resp. för skogsforskningen. Vidare

har Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam anfört,

att vattenfallsstyrelsen inte bör ha någon ordinarie representant i nämnden.

Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår, att ett statligt forskningsråd

inrättas på renskötselns område och att i delta skall ingå representanter för

forskningen på jordbrukets, veterinärmedicinens och skogsskötselns områ­

den samt för lapparna och lappväsendet.

De av utredningen redovisade beräkningarna rörande kostnaderna

för ren for sk ningen har inte föranlett några erinringar från remiss­

instansernas sida. Däremot har några av dem anlagt särskilda synpunkter 4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

på frågan om sättet för kostnadernas bestridande. Sålunda uttalar kammar­

kollegiet, att renforskningen är lika motiverad som den övriga statliga hus-

djursforskningen i landet. Med hänsyn härtill bör finansieringen av verk­

samheten inte delvis ske över vattenfallsstyrelsen. I stället bör — för att

forskningen skall få erforderlig stadga och kunna bedrivas tillräckligt lång­

siktigt — ett visst grundläggande forskningsanslag upptas på riksstaten.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån samt Svenska samernas riksförbund och

Sällskapet Same-ätnam ger uttryck åt åsikten att medelsbehovet för renforsk­

ningen i sin helhet bör tillgodoses med medel från riksstatsanslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa tvivel angående

möjligheterna för renforskningen att erhålla bidrag från landsting och kom­

muner. Statens veterinärmedicinska anstalt och Sällskapet Same-ätnam an­

tar för sin del att renforskningen kan påräkna inte oväsentligt stöd från

de fonder som bildats av vissa av statens vinstmedel från LKAB.

Riksrevisionsverket framför som sin mening, att frågan huruvida kostna­

derna för lappväsendet, renforskningen och därmed sammanhängande äm­

nesområden bör bestridas av statens lappfond eller av anslagsmedel från

riksstaten bör prövas i ett sammanhang.

Utredningens förslag om utsträckning av rätten att bedri­

va renskötsel till att omfatta det eller de organ som

kommer att arbeta med renforskning har föranlett särskil­

da uttalanden av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands, Väster­

bottens och Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund och Säll­

skapet Same-ätnam. Kammarkollegiet och länsstyrelserna tillstyrker i prin­

cip utredningens förslag till ändring av 1 § renbeteslagen. Den förstnämnda

myndigheten uttalar därvid, att det synes föga naturligt att en med allmänna

medel bedriven verksamhet, med vilken avses att främja lapparnas rensköt­

sel, skall hindras eller försvåras av bestämmelser som tillkommit för att ut­

göra skydd just för den lapska renskötseln.

Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam avstyrker där­

emot förslaget i fråga, och samma negativa inställning till förslaget har inta­

gits av lappbyrepresentanterna vid i länsstyrelsernas yttranden redovisade

sammanträden med lappbyar. Riksförbundet har för sin del anfört huvud­

sakligen följande.

Mycket starka betänkligheter har från renskötarhåll framförts mot för­

slaget om ett tillägg i 1 § renbeteslagen om rätt för vetenskaplig institution

eller organisation att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande bedriva renskötsel.

En sådan författningsändring ter sig därför såsom mycket farlig. Däremot

har förbundet ingenting emot en ändring av 15 §, som handlar om skötes-

renar. Sistnämnda ändring skulle innebära, att en vetenskaplig institution el­

ler organisation kan äga renar, under den förutsättningen att de lämnas i

vård hos lapp, som har renskötselrätt enligt 1 § renbeteslagen. Beträffande

51

antalet renar bör ej gälla samma rigorösa bestämmelser som för övriga skö­

tesrenägare.

...

Kungl. Maj:ts bemyndigande i berörda avseende bör dock ske endast tor

ett begränsat renantal, för begränsad tid och begränsat område samt efter att

de berörda samerna ävensom Svenska samernas riksförbund fatt tillfälle att

inkomma med yttranden. Tillstånd till skötesrenar tillhöriga vetenskaplig

institution eller organisation, som bedriver renforskning och försöksverk­

samhet kring renskötseln, bör kunna medges även i Västerbottens och Jämt­

lands län.

Förbundet är övertygat om att en sådan ordning skulle lamna tull garanti

för en fritt driven forsknings- och försöksverksamhet kring renen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

IX.

1960 års lappfondsutrednings förslag jämte remissyttranden

Utredningen

Vissa undersökningar rörande vilka inkomstförhallanden för lappfonden,

som är att förvänta under de närmaste budgetåren har företagits av lapp-

fondsutredningen. Därvid har framkommit, att arrende- och ränteinkomster­

na torde komma att belöpa sig till sammanlagt ca 600 000 kr. och att diver-

seinkomsterna kan väntas stiga högst avsevärt. Beträffande sistnämnda

inkomster, vilka huvudsakligen utgörs av skadeersättningar, har utred­

ningen anfört följande.

För att söka bedöma storleksordningen på de kommande ersättningarna

för skada på renbete och fiske i samband med vattenregleringar har utred­

ningen infordrat uppgifter över vattenregleringar, som kan tillföra lappfon­

den inkomster av nyssnämnda slag under tiden fram till den 1 juli 1963.

För dessa regleringar beräknas 31 500 ha renbetesland behöva tas i an­

språk (suorvaregleringen ej inräknad). Därest man räknar med ersättning

enligt 100 kr. per ha och 50 procent förhöjning, skulle ersättningen uppgå

till 4 725 000 kr. Det är dock givet att eventuella ersättningar för ifråga­

varande regleringar ej med säkerhet inbetalas före nämnda tidpunkt. Tiden

för domstolsförfarandet spelar härvidlag naturligen en mycket stor roll.

Med utgångspunkt i den verkställda inkomstprognosen föreslår utredning­

en, att även under de närmast följande budgetåren en viss försiktighet iakt­

tas vid anvisandet av medel från .statens lappfond och att ramen för me­

delsanvisningen begränsas till att omfatta ett belopp av ungefär 550 000 kr.

Eventuellt återstående behov bör kunna fyllas genom anvisning av medel,

som avsatts genom beslut enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. Därvid bör dock

endast sådana utgiftsändamål ifrågakomma som avser nyinvesteringar i

objekt, som bedöms kunna bli räntabla, t. ex. åtgärder för rationalisering

av renslakten och forskning på renskötselns område. Vid dylika anvisningar

bör såväl lokalt bundna medel som allmänna medel kunna tas i anspråk.

Enligt utredningens mening synes vidare övervägande skäl tala för att

utgifterna för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn av rensköt­

seln skall belasta riksstaten liksom fallet är beträffande avlöningar åt lapp-

4* Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

väsendets tillsynsmän. En dylik anordning skulle medföra en minskning av

utgifterna för lappfonden med ca 30 000 kr. inom den presumerade utgifts­

ramen.

Lappfondsutredningen räknar med att ett ökat medelsbehov för lappvä­

sendet kan komma att uppstå under de närmast följande budgetåren. Bl. a.

skulle ett genomförande av renutredningens förslag medföra ett anspråk på

sammanlagt 800 000 kr. under en femårsperiod. I sammanhanget har ut­

redningen anfört följande.

Av ersättningar som utgått på grundval av bestämmelserna i 4 kap. 13 §

vattenlagen föreligger en behållning på omkring 1,2 milj. kr. Utredningen

har förut uttalat som sin åsikt att till alldeles övervägande delen lappfondens

inkomster — diverseinkomsterna ej medräknade — och regleringsavgifter

bör kunna täcka utgifterna inom nuvarande utgiftsram. Mot denna bakgrund

synes ej orealistiskt anta, att de särskilda ersättningarna enligt 4 kap. 13 §

vattenlagen och lappfondens diverseinkomster skall kunna finansiera de mer­

kostnader, som föranleds av renutredningens förslag. Utredningen förutsät­

ter härvid, att de lokalt anvisade medlen inom berörda socknar och lappbyar

används till ifrågavarande ändamål.

För att bereda utrymme för eventuella ytterligare, kanske angelägna an­

språk bör enligt utredningens mening samtliga utgifter ses i ett sammanhang

och en noggrann angelägenhetsgradering mellan utgiftsändamålen ske. Un­

der sådana förhållanden kan vissa utgiftsslag utmönstras till förmån för

mera räntabla ändamal. Utredningen ifrågasätter i detta sammanhang, om

inte exempelvis utgifterna för underhåll av äldre anläggningar ytterligare

borde kunna nedbringas i takt med att rennäringen görs mera räntabel och

därigenom själv bättre blir i stånd att bära dessa underhållskostnader. En­

ligt utredningens mening bör en sådan åtgärd igångsättas snarast.

Avgifter enligt 4 kap. 13 § vattenlagen vilka är avsedda att användas för

främjande av rennäringen redovisas vid sidan av lappfonden över särskilda

titlar medan övriga inkomster och utgifter redovisas över fonden. Utredning­

en förklarar sig inte vilja ifrågasätta lämpligheten av att vissa lokala intres­

sen särskilt tillmötesgås vid disponerandet av de medel, varom här är fråga.

Tvärtom synes det utredningen kunna vara väl motiverat att socknar och

byar, som bedöms särskilt hårt komma att drabbas av utbyggnader, på

detta sätt får en slags prioritetsställning. Utredningen delar emellertid inte

uppfattningen att dylik prioritering bör ske i förening med redovisning av

medlen vid sidan av lappfonden. Enligt utredningens mening bör därför,

liksom nu sker med ersättningar för skador på renbete och fiske, ifrågava­

rande medel tillföras statens lappfond. Erforderlig hänsyn till berättigade

krav från viss lappby bör framdeles kunna tillgodoses vid anvisningar från

fonden. En dylik enhetlig redovisning medför större klarhet och minskar

det administrativa arbetet. Utredningen ifrågasätter emellertid, om inte di-

53

verseposten i lappfondens redovisade inkomster framdeles bör uppdelas på

tre skilda poster, benämnda Ersättningar för skador på renbete och fiske,

Ersättningar jämlikt särskilda beslut av Kungl. Maj:t samt Diverse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Yttrandena

De överväganden och förslag som lappfondsutredningen framfört godtas

i huvudsak av samtliga remissinstanser.

Utredningens uttalanden i fråga om de utgiftsbehov, som regelmässigt

täcks helt eller delvis med medel ur statens lappfond, har närmast berörts av

bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet finner för sin del utredningens förslag, att

samtliga kostnader för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn

över renskötseln skall överföras på statsbudgeten, inte lämpligen kunna prö­

vas utan att samtidigt den för renskötselns stödjande tillämpade specialdes-

tinationen av inkomster övervägs. Vidare betonar kollegiet vikten av att

försiktighet iakttas när det gäller att pressa ned underhållskostnaderna för

äldre anläggningar till förmån för nyinvesteringar.

Domänstyrelsen finner utredningens beräkningar av lappfondens in­

komster något för försiktiga och pekar bl. a. på möjligheterna att genom

exempelvis upplåtelser för sportstugebyggnader erhålla betydligt ökade ar­

rendeinkomster. I överensstämmelse med utredningens förslag att kostnader­

na för jakt- och fiskebevakning samt för förstärkt tillsyn av renskötseln skall

avlastas lappfonden anser Nedre Norrbygdens vattendomstol motiverat, att

fonden tillförs ett belopp svarande mot den sammanlagda medelsanvisning

från fonden som hittills skett för ifrågavarande ändamål. Vidare bör en ök­

ning av lappfondens inkomster åstadkommas genom att lapparna nu bereds

gottgörelse för markförluster i samband med Kiruna samhälles och riksgräns-

banans tillkomst samt genom exploateringen av malmfyndighetema. Gott-

görelsen föreslås utgå i den formen, att lappfonden av statsmedel tillförs ett

belopp, som i gällande penningvärde motsvarar de angivna förlusterna jämte

skälig ersättning för dröjsmålet med betalningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anger såsom en möjlighet att öka lapp­

fondens inkomster, att till fonden överförs arrendeavgiftsmedel, som hänför

sig till gruvområdena i Kiruna. Därjämte anser länsstyrelsen, att förutsätt­

ningarna för att till lappfonden överföra vissa avgifter enligt gruvlagen sna­

rast bör utredas.

Mellanbygdens vattendomstol anför i sitt yttrande, att vad gäller domsto­

lens område synes förutsättningar knappast föreligga för att lappfonden

under de närmaste åren skall komma att tillföras ökade inkomster. Likartad

prognos har länsstyrelsen i Västerbottens län ställt för sitt läns vidkom­

mande.

Utredningens förslag att belopp, som enligt 4 kap. 13 § vattenlagen skall

54

utges till främjande av rennäringen, skall tillföras statens lappfond även om

i vederbörande beslut föreskrivits att medlen skall användas inom viss del

av renskötselområdet har föranlett kammarkollegiet och riksrevisionsver­

ket att ifrågasätta om förslaget har några praktiska fördelar. Länsstyrelsen

i Västerbottens län föreslår, att ifrågakommande belopp skall utbetalas till

vederbörande länsstyrelse för insättning på särskild bankräkning för varje

lappby eller regleringsföretag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

X. Länsstyrelsernas i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 beträffande lappväsendet

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar.

För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 561 000 kr. Såsom

inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (bil. Itp. 146)

upptagits med ett beräknat belopp av 557 000 kr.

Yrkanden. I särskilda skrivelser den 18, 29 och 31 augusti 1961 har

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län framlagt för­

slag till medelsanvisning för budgetåret 1962/63 till avlöningar åt lappfog­

dar m. fl. Förslagen innebär en ökning av medelsbehovet med 4 559 kr. i

jämförelse med det för innevarande budgetår anvisade anslaget. 1 2 3

1. Personal förstärkningar, m. m.

a) 1 kontorsbiträde Ae 5 (halvtid) .................................................

b) arvode åt tillfällig personal motsvarande löneklass A 5___

c) arvode åt fiskmästare motsvarande löneklass A 15, m. m.

2. Personalminskning

1 tillsynsman Ae 10 fr. o. m. 1/6 1963 .............................................

3. Omräkningar

a) löneklassförändringar ...........................................................

b) rörligt tillägg ....................................................................

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter........................

d) arvoden till ordningsmän m. fl.................... .............................

+ 4 559

Motiv. la). Länsstyrelsen i Västerbottens län hemställer, att en tjänst

som biträde för skriv- och kontorsgöromål med halvtidstjänstgöring inrättas

vid lappfogdeexpeditionen. Då lappfogdens kanslibiträde inte medhinner lö­

pande kontorsgöromål, har länsstyrelsen lämnat biträdeshjälp för utskrift av

Ökning

eller

minsk­

ning

+ 5 358

+ 2 919

— 1 320

— 4 306

+

748

+ 1 160

55

tillståndsbevis m. in. Det föreslagna biträdet skulle få möjlighet att på nära

håll sätta sig in i de på lappfogdekontoret förekommande arbetsuppgifterna,

vilket inte är möjligt för det biträde länsstyrelsen tillhandahåller.

1 b). Länsstyrelsen i Norrbottens län har utan närmare motivering i be­

räkningarna för budgetåret 1962/63 upptagit ett arvode motsvarande Ag 5

för avlönande under tre månader av ett kontorsbiträde.

1 c). Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställde i skrivelse den 17 maj 1961

att redan innevarande budgetår medel måtte anvisas ur statens lappfond för

avlönande av en särskild fiskeritjänsteman för vården av fisket i kronans

vatten på renbetesfjäll. I yrkande för budgetåret 1962/63 hemställer länssty­

relsen — därest nyssnämnda framställning icke skulle vinna bifall — att

medel skall anvisas att utgå från ifrågavarande riksstatsanslag. Länsstyrelsen

beräknar, att fiskeritjänstemannen skulle avlönas med arvode motsvarande

lön enligt lönegrad A 15 och att han skulle behöva anlita biträdeshjälp ute

på fältet för en kostnad av ca 3 000 kr.

I anledning av förstnämnda framställning har Kungl. Maj:t den 16 augusti

1961 funnit gott ställa ett belopp av 40 000 kr. till förfogande för Jämtlands

läns hushållningssällskap att, efter samråd med länsstyrelsen och vederbö­

rande fiskeriintendent, disponeras för åtgärder i syfte att främja fisket i kro­

nans vatten å renbetesfjällen. Kungl. Maj:t har samtidigt anbefallt fiskeristy-

relsen att utbetala beloppet från de av styrelsen förvaltade vattenavgifterna

enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

2. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår, att en tjänst som tillsynsman

hos lappväsendet indras fr. o. m. den 1 juni 1963, då en tillsynsman beräk­

nas avgå, och att i stället en fiskmästare i lönegrad Ae 15 anställs fr. o. m.

budgetåret 1963/64. Som skäl för indragningen har lappfogden anfört bl. a.

följande.

Genom ett bättre utbyggt vägnät och möjligheten att vid resor använda

motorfordon åtgår för tillsynsmännens resor mindre tid än för 20 år sedan.

En ändring av länets indelning i tillsynsmansdistrikt från fyra till tre är där­

för lämplig, särskilt om dessa befattningshavare kan avlastas nuvarande

arbete med fiskevårdande åtgärder i kronans vatten inom tjänstgöringsom-

rådena. Enligt lappfogdens uppfattning bör Vilhelmina norra och Vilhelmina

södra tillsynsmansdistrikt sammanslås till ett distrikt. I samband därmed

synes hinder icke föreligga för att länsstyrelsen även omprövar indelningen

i tjänstgöringsområden för tillsynsmännen och därvid utfärdar föreskrift, att

befattningshavare är skyldig att för visst bestämt ändamål även tjänstgöra

inom annat distrikt.

Kostnadsminskningen genom indragningen beräknas till 18 700 kr. för

budgetår. Någon anslagssänkning på grund av indragningen har länsstyrelsen

emellertid inte räknat med för budgetåret 1962/63.

3 a)—d). Ändringarna är av automatisk karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader.

För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 188 000 kr. I årets

statsverksproposition (bil. Itp. 147) har anslaget, såsom förut anförts, upp­

tagits med ett beräknat belopp av 202 000 kr.

Yrkanden. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbot­

tens län hemställer, att anslaget höjs med 21 700 kr. enligt följande be­

räkning.

Utgifter

Anslag

ökning

1959/60

1960/61

1961/62

Sjukvård m. m...................

103

461

600

+ 600

Reseersättningar

a) Jämtlands län.............

35 500

32 494

36 000

+ 4 000

b) Västerbottens län . ..

33 119

32 541

36 000

__

c) Norrbottens län .........

76 308

75 832

82 900

+ 12 100

Expenser

a) Jämtlands län.............

6 849

9 624

7 500

+ 2 000

b) Västerbottens län . ..

8 999

8 882

9 000

+ 1 000

c) Norrbottens län.........

13 276

14 822

16 000

+ 2 000

+ 21 700

Motiv. 1. ökningen är inte särskilt motiverad.

2 a). Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att medelsåtgången under bud­

getåret 1960/61 inte är rättvisande, när det gäller att beräkna medelsbehovet

för budgetåret 1962/63. Under senare hälften av budgetåret 1960/61 har

nämligen lappfogdeassistentens tjänst uppehållits genom vikarie. Denne har

inte kunnat företa resor i normal omfattning. Till jämförelse nämner läns­

styrelsen att resekostnaderna för budgetåret 1959/60 uppgick till 37 069 kr.,

om de resekostnader inräknas, som bestreds ur lappfonden.

2 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län beräknar, att samma belopp som

anvisats för löpande budgetår blir erforderligt. Behovet av resor synes sna­

rare öka än minska, bl. a. beroende på att vattenregleringsarbeten inom ren­

betesområden kommer att öka i omfattning.

2 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att anslagsposten för budget­

året 1960/61 å 80 000 kr. med all sannolikhet skulle varit otillräcklig, om inte

arbetsuppgifterna för två av tillsynsmännen under vinterhalvåret kommit att

åvila endast den ene av dem. — Vid av justitiekanslerämbetet företagen in­

spektion av länsstyrelsen i november 1960 påtalades bl. a. förseningar vid

handläggning av ansökningar om ersättning för av rovdjur dödade renar.

I yttranden till ämbetet häröver har från såväl lappfogdarnas som länssty­

relsens sida framförts de svårigheter som föreligger för lappväsendets tjäns­

temän att inom kort tid avge yttrande i dessa ärenden med hänsyn till att

skadorna oftast inträffar långt ute i ödemarkerna och stora svårigheter före­

ligger att träffa åberopade vittnen, som merendels är renskötare. Det har

57

inte ansetts försvarligt att beordra tillsynsmannen att göra särskilda resor

i dessa ärenden, då reseanslagen är begränsade och inte får överskridas,

önskvärt vore för att förkorta tiden för ärendenas handläggning och därige­

nom kunna tillgodose den skadelidandes rättmätiga krav på ersättning inom

rimlig tid, att tillsynsmännen bereddes större möjligheter att företa resor i

tjänsten även enbart för denna grupp av ärenden. I jämförelse med bud­

getåret 1960/61 har under budgetåret 1961/62 traktamentskostnadema ökat

med genomsnittligen ca 16 procent för befattningshavarna inom lappväsen­

det. Länsstyrelsen finner därför en tioprocentig höjning av anslaget moti­

verad.

3 a). Under budgetåret 1960/61 uppgick kostnader av icke engångsnatur

till 7 748 kr. Av beloppet utgjordes 3 998 kr. av kostnader för telefon, tele­

gram och annonsering. Utbyte av två skrivmaskiner å tillsynsmännens kontor

beräknas kosta 1 000 kr. Hänsyn måste även tas till verksamhetens allt

större omfattning.

3 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län har i en sammanställning upptagit

expenskostnaderna till 9 630 kr., varav för telefon- och telegramkostnader

4 300 kr.

3 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att anslagsposten till expen-

ser med hänsyn till påräknade ökade kostnader för telefon och avlöning till

städpersonal m. in. skall upptas till 18 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

XI. Departementschefen

Rennäringens samlade årsavkastning uppgår i producentledet till cirka

sju miljoner kr. Inom näringen arbetar för närvarande omkring 1 000 per­

soner, varav cirka 650 har full sysselsättning i yrket året om.

Av renutredningens betänkande framgår, att många av rennäringens ut­

övare har påfallande låga inkomster och att näringens lönsamhet över huvud

är otillfredsställande. Detta har enligt utredningen sin grund i att såväl ren­

skötseln som handeln med renprodukter i stor utsträckning bedrivs i otids­

enliga och ej tillräckligt effektiva former. Nedgången i antalet yrkesutö­

vare har varit betydande. På grund av de rådande lönsamhetsförhållandena

tenderar detta antal att minska än mer.

Goda förutsättningar synes emellertid föreligga för att effektiviteten och

därmed lönsamheten inom rennäringen skall kunna förbättras avsevärt.

Ett villkor härför är att driftsformerna ändras så, att de får en mera före­

tagsekonomisk inriktning. Vidare har den under senare tid bedrivna för­

söksverksamheten på renskötselns område gett vid handen att väsentliga

vinster kan uppnås genom rationalisering av slakten och omorganisation

av marknadsföringen av renprodukter. Då renforskningen hittills bedrivits

endast i begränsad omfattning här i landet, torde betydande möjligheter

58

föreligga att genom utvidgad sådan forskning nå resultat som ytterligare

förbättrar lönsamheten. Att en rationalisering av driften kan höja avkast-

ningen ger vad som redan hunnit ske i detta avseende inom skogslappbyar­

na i Pite lappmark belägg för.

På grundval av de i det föregående redovisade utredningsbetänkandena

framlägger jag här mina synpunkter och förslag till åtgärder för att främja

rennäringen och höja inkomststandarden för dess utövare samt till riktlinjer

för den verksamhet som bedrivs av lappväsendets personal.

Det är av väsentlig betydelse att en förbättrad organisation kommer till

stand saväl vad beträffar de enheter inom vilka samerna bedriver renskötseln

som i fråga om de statliga resurserna för att utveckla näringen. Utan orga-

nisationsändringar torde det inte vara möjligt att under överskådlig tid upp­

nå tillfredsställande resultat av de åtgärder för förstärkning av rennäringens

räntabilitet, som jag avser föreslå i det följande. Därför torde de organisato­

riska spörsmålen böra upptas först till behandling.

Såsom renutredningen har angett bör en grundläggande princip vara, att

renägarna själva i inbördes samverkan genomför det inom näringen erfor­

derliga rationaliserings- och effektiviseringsarbetet. Utan samordning i eko­

nomiska frågor torde möjligheterna att åstadkomma önskvärda resultat i

detta arbete vara begränsade. Det allmänna bör lämna sin medverkan fram­

för allt genom rådgivning och upplysning, yrkesutbildning samt forsknings-

och försöksverksamhet. I nuvarande läge finner jag däremot inte skäl före­

ligga för sådan särlagstiftning i syfte att ge lappbyarna speciella befogen­

heter gentemot sina medlemmar som utredningen förordat. I stället bör de

renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att — inom ramen

för gällande lagstiftning och genom samverkan i lämpligt avpassade drifts­

enheter — söka åstadkomma effektivast möjliga driftsformer för rensköt­

seln. Sitt behov av ett särskilt organ för ekonomiska och andra frågor bör

lappbyn redan nu kunna tillgodose genom att utse fullmäktige enligt 11 §

1 mom. renbeteslagen. Sedan renutredningen avgav sitt betänkande har

högsta domstolen genom beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för

intrång i renskötseln vid reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken

fastslagit att lappby — i motsats till vad utredningen utgått ifrån — är juri­

disk person. Bland annat såsom följd av detta avgörande har, enligt vad

kammarkollegiet upplyst, under senare tid framkommit ökat intresse inom

lappbyarna att ordna styrelse i form av fullmäktige.

Renutredningens förslag att staten skall medverka till att skapa ett lapp­

byarnas förbund är jag ej heller beredd tillstyrka. Åtskilliga av de frågor,

som i enlighet med utredningsförslaget skulle ankomma på förbundet, inne­

fattas nu i det statliga lappväsendets betydelsefulla verksamhet. Övriga för

förbundet tänkta uppgifter kan enligt min mening lämpligen hänföras till

redan verksamma myndigheter och organisationer. Dubbelorganisation bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

59

undvikas. Vad särskilt gäller de av utredningen angivna uppgifterna för

förbundet att bevaka renskötselns intressen i allmänna sammanhang och

att fungera som företrädare för rennäringen i landet bör i första hand erin­

ras om vad härvidlag utförs av Svenska samernas riksförbund och Sällskapet

Same-ätnam. Den förstnämnda organisationen har numera en ombudsman

anställd. Härtill kommer att rennäringsnämnden, som enligt förslag i årets

statsverksproposition (jordbruksdepartementets driftbudget, p. 7) avses kny­

tas till lantbruksstyrelsen, skall företräda näringen i dess helhet i de frågor

som ankommer på nämnden.

Enligt min uppfattning bör den centrala statliga handläggningen av frågor

som rör rennäringen väsentligen falla på lantbruksstyrelsen, vilken ju hand­

har ärenden som avser övriga grenar av husdjursskötseln. För att stärka

lantbruksstyrelsens resurser att effektivt medverka i arbetet på att öka lön­

samheten inom rennäringen har jag redan vid behandlingen av nyssnämnda

punkt i 1962 års statsverksproposition — med hänvisning till att jag senare

ämnade föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga särskild proposition

angående rennäringens främjande — föreslagit att speciell personal härför

anställs hos styrelsen. Sålunda har jag förordat, att en tjänst inrättas som

överinspektör i Ae 26 med placering å husdjursbyrån och med uppgift att

såsom självständig föredragande centralt leda arbetet på att främja näringen.

Till sitt förfogande avses överinspektören få särskild expertis och annan

arbetskraft. Härför har särskilda medel äskats.

Till lantbruksstyrelsens uppgifter på rennäringens område synes bland

annat böra höra att planlägga och centralt leda rådgivningen i frågor som

rör näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling, svara för

samordningen inom renforskningen ävensom i lämplig form sammanställa

redogörelser för de rön som framkommer därigenom och genom försöks­

verksamheten samt snarast förmedla dem till befattningshavarna inom lapp­

väsendet, till sameorganisationerna och till berörda enskilda. Vidare bör det

på ämbetsverket ankomma att verka för förbättring av renslakten och av

renprodukternas avsättning. Härvid bör nära samråd ske med statens jord­

bruksnämnd och slakteriorganisationerna samt med veterinärstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen bör även framlägga förslag till sådana författningsänd­

ringar som befinns motiverade samt utarbeta allmänna riktlinjer för erfor­

derliga ändringar i de av länsstyrelserna fastställda byordningarna. Slutligen

bör styrelsen sammanställa och till Kungl. Maj:t insända de av länsstyrelser­

na i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län årligen avgivna anslags-

äskandena m. m. liksom också upprätta förslag angående den närmare för­

delningen av de å riksstaten anvisade beloppen till lappväsendet samt rörande

dispositionen av medel från lappfonden.

Vid sin prövning av ärenden inom rennäringens område bör lantbruks­

styrelsen i erforderlig utsträckning ha samråd med, förutom jordbruksnämn­

den och veterinärstyrelsen, andra berörda ämbetsverk såsom kammarkol­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

60

Kungl. Maj-.ts proposition nr 68 år 1962

legiet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen. En repre­

sentant för kammarkollegiet bör beredas tillfälle att närvara vid lantbruks-

styrelsens behandling i plenum av ärenden angående rennäringen.

Den av mig förut föreslagna rennäringsnämnden bör fungera såsom råd­

givande organ till lantbruksstyrelsen i alla frågor rörande näringen, vilka

är av principiell natur eller eljest av större vikt. I enlighet med föreskrifter

av Kungl. Maj:t bör även vissa andra myndigheter höra nämnden i angivna

slag av ärenden. Också i andra sammanhang torde det befinnas önskvärt

att inhämta dess yttrande. Nämnden, som skall utgöras av företrädare för

samerna, bör erhålla en så allsidig sammansättning som möjligt. Nämnd­

ledamöterna — vilkas antal torde bestämmas av Kungl. Maj:t — bör för­

ordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år. En av ledamöterna bör av

Kungl. Maj:t utses till ordförande. Jag förutsätter, att nämnden kommer

att i stor utsträckning förlägga sina sammanträden till orter i övre Norr­

land. A id sammanträdena torde sådana befattningshavare inom lappväsendet,

lantbruksstyrelsen och andra myndigheter, som berörs av de föreliggande

ärendena, böra få närvara med yttrande- men ej beslutanderätt.

När det gäller handhavandet av rennäringsfrågorna bör lappväsendet

sortera under lantbruksstyrelsen. I övrigt bör det bibehålla sin ställning

inom länsorganisationen. Det väsentligaste medlet i arbetet på att för­

bättra lönsamhetsförhållandena inom rennäringen är alt lämna råd och

anvisningar beträffande bland annat de driftsekonomiska och produktions­

tekniska problemen. En intensifiering av verksamheten i dessa avseenden

kommer att ställa krav på i viss mån ändrad inriktning av arbetsuppgifterna

för lappväsendets personal. Tjänstebenämningarna lappfogde, lappfogdeas­

sistent och lapptillsynsman bör i anslutning härtill utbytas mot benäm­

ningarna konsulent, assistent respektive instruktör. Det bör vara en ange­

lägen uppgift för lantbruksstyrelsen att snarast få till stånd fortbild­

ningskurser i driftsekonomiska och produktionstekniska ämnen för i första

hand konsulenterna och därefter för assistenter och instruktörer. Även för

framtiden bör eftersträvas att genom dylika kurser och annan informa­

tionsverksamhet snabbt delge lappväsendets befattningshavare framkomna

erfarenheter och rön från bland annat forsknings- och försöksverksamheten

inom renskötselns område.

När jag härefter övergår till frågan om en rationalisering av produktionen

vid Jag understryka vikten av att effektiva driftsenheter skapas genom sam­

verkan mellan renägarna. Enligt renutredningen bör en rationell driftsenhet

omfatta 3 000 djur från eu eller flera hjordar. För att nå upp till dylik stor­

lek på enheterna fordras en betydande företagsekonomisk koncentration av

renskötseln inom lappbyorganisationens ram.

En relativt stor minskning av bevakningskostnaderna torde åstadkommas

vid övergång till sådana driftsenheter som utredningen angett såsom de än­

61

damålsenligaste. Härtill kommer att ekonomiska vinster kan göras genom att

det på grund av enheternas storlek blir möjligt att förenkla enskilda arbets­

moment, såsom kalvmärkningar, skiljningar, uttagande av slaktdjur m. m.

Inom de väsentligt utvidgade driftsenheterna torde man också kunna ernå

bättre resultat i avseende på avel och djurkvalitet. Vidare ökas möjligheterna

till produktionsanpassning, innefattande även anpassning av djurstocken i

fråga om ålder och kön. Även i andra hänseenden skapas förutsättningar

för en ekonomiskt fördelaktigare inriktning av verksamheten inom drifts­

enheterna.

Såsom renutredningen anfört kan bevakningskostnaderna minskas ytter­

ligare genom förbättrad tillgång på väldresserade renvallarhundar. Numera

förökas genom Svenska kennelklubbens försorg den för några år sedan

starkt decimerade hundras som särskilt lämpar sig för renvallaruppgifter.

Kennelklubben har förklarat sig beredd att för renskötare anordna kurser

i hunddressyr. Då jag utgår från att rennäringens utövare är intresserade

av att lämpligt utformade kurser av detta slag kommer till stånd, vill jag

senare återkomma till frågan att stödja kurserna med medel från lappfonden.

Under vissa förutsättningar kan kostnaderna för bevakning och tillsyn

av renhjordarna bringas ned genom att renstängsel uppförs. Med medel från

sysselsättningsanslaget och lappfonden har under senare år inte obetydliga

investeringar skett i gränsstängsel mellan olika lappbyars betesområden. Ut­

förda undersökningar synes emellertid utvisa, att det är räntabelt att genom­

föra dylika investeringar endast då stordriftens fördelar kan utnyttjas. Mot­

svarande gäller beträffande de skyddsstängsel som uppförs för att förhindra

att renar påkörs av tåg eller bil. I de fall nya stängsel kan komma i fiaga är

det av vikt att investeringarna föregås av noggrann planläggning samt att

ekonomiskt mest fördelaktiga stängseltyper används. I viss utsträckning har

ett särskilt varningsmärke avseende ren börjat användas försöksvis för att

begränsa riskerna för kollisioner med renar i vägtrafiken.

I anledning av renutredningens förslag om en allmän renförsäkring vill

jag nämna, att frågan om kollektiv sådan försäkring varit föremål för un­

dersökningar genom försäkringsföretags försorg, men att överläggningar

med företrädare för rennäringen hittills inte gett resultat.

Jag är inte nu beredd att biträda förslaget i renutredningens betänkande

att genom höjda skottpengar stimulera till ökad avskjutning av rovdjur för

att därigenom minska renägarnas förluster till följd av att renar blir rivna. I

I arbetet på att höja inkomststandarden för dem som utövar rennäringen

bör ingå åtgärder för att förstärka deras yrkeskunskaper. Viss yrkesutbild­

ning äger redan rum, förlagd till folkhögskolan i Jokkmokk. Med hänsyn till

de skärpta krav som i fortsättningen ställs på insikter i skilda fackämnen är

det angeläget, att både den yrkesmässiga grundutbildningen och fortbild­

ningen byggs ut såvitt gäller rennäringen. Ledningen av yrkesundervisningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

62

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

bör handhas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Finansieringen bör ske

enligt samma normer som för annan yrkesundervisning under överstyrelsen.

Såsom renutredningen antytt är det i hög grad önskvärt att driftsekono­

misk bokföring för de olika driftsenheterna kommer till stånd såsom grund

för arbetet på att förbättra rennäringens lönsamhet. Det bör vara en uppgift

för det statliga lappväsendet, närmast instruktörerna, att medverka vid upp-

läggningen av dylik bokföring och vid fullföljandet av den. För insamling

och sammanställning av siffermaterialet bör lämpliga personer anlitas inom

driftsenheterna. Vid lantbruksstyrelsen bör göras sådana sammanställningar

som erfordras för att en samlad ekonomisk överblick över rennäringens

ställning och utvecklingstendenser skall erhållas. Såväl de lokalt som de

centralt bearbetade ekonomiska uppgifterna bör genom instruktörerna delges

de skilda driftsenheternas medlemmar.

Den pågående försöksverksamheten i fråga om renslakt har enligt renut­

redningen visat, att det är möjligt att uppnå en avsevärd höjning av produ­

centpriset på renkött genom övergång till uppslaktning i slakterier. Däri­

genom skapas en fastare grund för att försälja renkött efter slaktad vikt och

kvalitet. Samtidigt blir det möjligt att erhålla fullt tillfredsställande livs-

medelshygieniska förhållanden vid slakten och distributionen av slaktpro­

dukterna. Detta torde i sin tur öka konsumenternas förtroende för och efter­

frågan på renkött med därav följande för producenterna fördelaktig in­

verkan på prisbildningen.

Det bör därför vara ett vitalt intresse för dem som har sin huvudsakliga

inkomst av rennäringen att den nu ofta förekommande så kallade busk-

slakten försvinner och att slakten för avsalu allmänt förläggs till slakterier.

Den vid kontrollerade slakterier bedrivna renslakten omfattar för närvaran­

de i Jämtlands och Västerbottens län hälften av avsaluslakten. I Norrbottens

län är andelen kontrollslaktade renar däremot låg. önskvärt är att ledningen

för driftsenheterna, samernas organisationer samt det statliga lappväsendet,

lantbruksstyrelsen och veterinärstyrelsen verkar för att allt större delar av

renslakten hänförs till kontrollslakterier, som ligger i någorlunda närhet av

lapparnas flyttningsvägar, eller till av lappväsendet och kommuner ägda

särskilda renslakterier. Enligt vad veterinärstyrelsen uppgett kan med hän­

syn till belägenheten följande under offentlig kontroll ställda slakterier kom­

ma i fråga för renslakt, nämligen i Västernorrlands län slakterierna i Sollef­

teå, Sundsvall och Örnsköldsvik, i Jämtlands län slakterierna i Strömsund,

Sveg och Östersund, i Västerbottens län slakterierna i Lycksele, Skellefteå,

Umeå, \ ebomark och Vilhelmina samt i Norrbottens län slakterierna i Boden,

Piteå och Luleå. Två stationära, särskilda renslakterier finns, varav ett i

Västerbottens län och ett i Norrbottens län. Vidare finns elva flyttbara så­

dana anläggningar. Av dessa återfinns fem i Jämtlands län och sex i Norr­

bottens län. Enligt vad jag under hand inhämtat bedömer Sveriges slakteri­

63

förbund det såsom möjligt, att slakteriorganisationerna i övre Norrland efter

viss tid kan överta så gott som all renslakt för avsalu inom respektive om­

råden.

I vissa delar av renskötselområdena kan frånvaron av vägar och järn­

vägar försvåra övergången till avsaluslakt uteslutande vid slakterier. Därför

erfordras även i fortsättningen ett antal för renslakt särskilt avsedda, mera

provisoriska slaktanordningar. Nya sådana synes inte böra komma till stånd

utan samverkan med slakteriorganisationerna och lappväsendet.

Frågan om att underkasta renköttet obligatorisk besiktning har varit före­

mål för ingående överväganden. I lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning

in. m. har bestämmelser om besiktningstvång för renkött införts, men ikraft­

trädandet av ifrågavarande föreskrifter har gjorts beroende av senare beslut

av Kungl. Maj:t. Vid lagens tillkomst ansågs nämligen praktiska möjlig­

heter inte föreligga att tillämpa besiktningstvång beträffande renkött. Det

är min avsikt att åter ta upp spörsmålet så snart tekniska och andra förut­

sättningar för att sätta nämnda föreskrifter i kraft är för handen.

Även vad gäller vidareberedningen av renkött samt marknadsförandet

av renprodukter följer väsentliga ekonomiska och livsmedelshygieniska för­

delar med att slakten förläggs till ordinära slakterier. Sålunda åstadkommes

direkt anknytning till charkuteriföretagen, varjämte distributionen och för­

säljningen av renkött och charkuterivaror på dylikt kött samt av renhudar

sammankopplas med motsvarande åtgärder beträffande volymmässigt större

varugrupper. Vidare erhålls fullgoda möjligheter till lagerhållning. Förut­

sättningar uppkommer också för prisklassificering. Lämpligheten av att

genomföra en sådan ankommer det på statens jordbruksnämnd att närmare

överväga.

Såsom ett led i strävandena att höja rennäringens ekonomiska avkastning

bör en intensifiering ske av renforskningen. Såsom renforskningsutredningen

angett torde denna forskning i första hand avse avels- och betesfrågor samt

frågor rörande renens sjukdomar och parasiter. I detta sammanhang vill

jag erinra om att en särskild utredning erhållit i uppdrag att inventera för

renskötseln tillgängliga betesmarker.

För att nå åsyftade resultat synes det vara av vikt att den organisatoriskt

nu splittrade renforskningen samordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det bör

ankomma på lantbruksstyrelsen och den där placerade överinspektören för

rennäringsfrågor att svara för den organisatoriska samordningen. Till lant­

bruksstyrelsen bör även knytas en särskild vetenskaplig expertgrupp som

efter samråd med styrelsens rennäringsnämnd bör — under ledning av äm­

betsverkets chef eller den befattningshavare han sätter i sitt ställe samt i

närvaro av överinspektören och företrädare för lappväsendet — dels över­

lägga om den närmare uppläggningen av forskningens organisation, dels

uppdra allmänna riktlinjer för forskningen, dels kontinuerligt följa dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

vidareutveckling bland annat genom prövning av årliga arbetsplaner samt

dels upprätta förslag till fördelning av de medel, som varje år kan stå till

förfogande för renforskningen. Ledamöterna i expertgruppen bör förordnas

av Kungl. Maj:t och representera olika forskningsgrenar.

Den fortsatta renforskningen bör ske i nära kontakt med den praktiska

renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud frågor,

som synes kunna lösas på kortare sikt.

Inom ramen för renforskningens organisation bör infogas försöksstationen

på Kuolpavare i Gällivare kommun liksom också vattenfallsverkets försök i

Serri invid Jokkmokk.

Den utbyggda forskningsverksamheten torde huvudsakligen böra anknytas

till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjurs-

institutioner samt i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten bör i allt

väsentligt finansieras med lappfondsmedel eller allmänna forskningsmedel.

Av tillgängliga medel bör avdelas belopp som är tillräckliga för att bland

annat extra-anställa kvalificerade forskare vid veterinärmedicinska anstal­

ten och lantbrukshögskolan.

I den av länsstyrelsen i Norrbottens län utförda tornedalsutredningen,

vilken redan redovisats för årets riksdag (prop. nr 31), har framlagts vissa

förslag till förbättring av rennäringens och samernas förhållanden inom

Karesuando kommun. För egen del finner jag, att förslagen i fråga bör upp­

tas till prövning i gängse ordning av bland annat lappväsendet och lant-

bruksstyrelsen. Genomförandet bör ske i den mån resurserna medger efter

avvägning mot andra för rennäringen viktiga åtgärder.

Vid svensk renskötsel på norskt respektive finskt område skall, oavsett

vad i det föregående sagts, iakttas vad som är särskilt överenskommet och

i övrigt där gäller.

Vad härefter angår finansieringen av de angivna åtgärderna för att främja

rennäringen torde denna böra ske med medel under lappfonden till den del

kostnaderna kan anses böra falla på det allmänna och de då ej är att hän­

föra till lappväsendet och dess direkta åtgöranden.

Såsom framgår av lappfondsutredningens betänkande är kapitaltillgångar­

na under lappfonden begränsade liksom fondens årliga nettoinkomst. Om

riksdagen godkänner de förslag, som nyligen framlagts i särskild proposition,

nr 39, angående bland annat ändrad förvaltning av renbetesfjällen, avskrivs

emellertid den 30 juni detta år fondens skuld till domänverket, uppskattad

till cirka 1,7 miljoner kr. Samtidigt ökar fondens årliga inkomst med i nu­

värde 150 000 kr. genom att domänverket inlevererar detta belopp såsom

ersättning för att renbetesfjällens skogar under en tid av 50 år ingår under

domänverket. Vidare bör på sätt lappfondsutredningen föreslagit från och

med nyssnämnda dag sådana avgiftsmedel redovisas över lappfonden, som i

65

enlighet med beslut jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen inbetalats till statskon­

toret och för vilka användningsområdet är begränsat till ändamål som gag­

nar rennäringen. För sistnämnda medel, vilka givetvis bör kunna utnyttjas

även för åtgärder av mera lokalt intresse, bör särskilt konto läggas upp.

Förvaltningen av fonden bör tills vidare alltjämt ombesörjas av statskontoret

även om lantbruksstyrelsen i enlighet med vad jag förut anfört skall avge

förslag till disposition av fondmedlen och handha utbetalningen av sådana

medel efter beslut av Kungl. Maj:t.

Genom den förordade förstärkningen av lappfonden bör resurser före­

ligga att i rimlig utsträckning tillgodose ej blott ändamål som nu finansieras

över fonden utan även anspråk på den som uppkommer som följd av mina

förslag i det föregående. Liksom hittills måste en inbördes avvägning

naturligen ske med hänsyn till de olika ändamålens angelägenhetsgrad.

För att bestrida vissa kostnader i anledning av att lappväsendet i fort­

sättningen får vidgade rådgivningsuppgifter bör under jordbruksdeparte­

mentets huvudtitel upptas ett nytt reservationsanslag benämnt Rådgiv­

ningsverksamhet för rennäringens främjande. Anslaget

bör anlitas bland annat för att täcka utgifter för tillfällig personal för eko­

nomisk och teknisk information till näringens utövare i allmänhet. Vidare

bör från anslaget utgå medel för att anordna särskilda kurser för de ledande

inom driftsenheterna samt den förut föreslagna fortbildningen av lappväsen­

dets egna befattningshavare. Även kostnader för renskötares resor till kurs­

orter bör efter särskilt medgivande kunna finansieras från det nya anslaget

liksom utgifter för upplysningslitteratur m. m. För nästa budgetår har jag

räknat med att en medelsanvisning under anslaget av 50 000 kr. skall vara

till fyllest.

I det föregående har jag förordat att tjänstebenämningarna lappfogde,

lappfogdeassistent och lapptillsynsman ändras till konsulent, assistent res­

pektive instruktör. Vad gäller löneställningarna för befattningshavarna inom

lappväsendet föreslår jag, att den 1 juli 1962 de fem tjänsterna som kon­

sulent placeras i Ao 24 och de 13 instruktörstjänsterna i Ae 11 samt att en

av de två tjänsterna som kanslibiträde i Ao 7, nämligen den i Norrbottens

län, samma dag utbyts mot en tjänst som kontorist i Ao 9. Från och med den

1 januari 1963 bör de tre tjänsterna som assistent uppflyttas till Ae 19 och

instruktörstjänsterna till Ae 13. Såsom villkor för att erhålla befattning i de

båda sistnämnda lönegraderna skall gälla att vederbörande har genomgått

särskilda inom lappväsendet anordnade fortbildningskurser eller på annat

sätt förvärvat likvärdig kompetens. Slutligen föreslår jag att arvodena till

ordningsmän och vice ordningsmän i lappbyarna höjs med 200 kr. respek­

tive 100 kr. Arvodena till de förra bör sålunda bestämmas till högst 1 000

kr. och till de senare till högst 500 kr. för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Kostnaderna för de förordade lönegradsförändringarna och arvodeshöj-

ningarna har jag beräknat till sammanlagt 39 000 kr. Förslagen till ändrade

tjänstebenämningar och lönegradsplaceringar samt till villkor för place­

ringarna har varit föremål för överläggningar mellan företrädare för jord­

bruks- och civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer,

som därvid godtagit desamma.

Vid bifall till vad jag här föreslagit bör under anslagsrubriken Lapp­

väsendet: Avlöningar1 för budgetåret 1962/63 anvisas förslagsvis

600 000 kr.

För lappväsendets kostnader för sjukvård m. m., reseersättningar och

expenser torde för nästa budgetår under rubriken Lappväsendet:

Omkostnader2 böra anvisas ett belopp av förslagsvis 202 000 kr.

Av anslagsbeloppet har jag beräknat 1 000 kr. under posten till sjukvård

in. in., 165 000 kr. under posten till reseersättningar samt 36 000 kr. under

expensposten.

På grund av vad jag sålunda anfört rörande åtgärder för att främja ren­

näringen hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalför­

teckning för lappväsendet i enlighet med vad i det föregåen­

de angivits

2) fastställa följande avlöningsstat för lappväsendet, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 154 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis

60 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis

255 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis

123 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis

8 000

Summa kr. 600 000

3) å riksstaten för budgetåret 1962/63 under nionde hu­

vudtiteln anvisa

a) till Lappväsendet: Avlöningar ett förslagsanslag av

600 000 kr.

1

Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

* Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader

67

b) till Lappväsendet: Omkostnader ett förslagsanslag av

202 000 kr.

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande

ett reservationsanslag av 50 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda

med instämmande av statsrådets övriga leda­

möter hemställt förordnar Hans Maj:t Ko­

nungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

Ur protokollet:

G. Luzell

STATENS REPRODUKTION3ANSTAI T

514361