Prop. 1962:70
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
1
Nr 70
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av
Internationella arbetsorganisationens konvention (nr
100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, m. mgiven Stockholms slott den 16 mars
1962.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över social ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att god känna, att Sverige ansluter sig till den vid Internationella arbetsorganisa tionens allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde an tagna konventionen (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt den vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra sam manträdet antagna konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter sig till de av Internationella arbetsorganisationen antagna konventionerna an gående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 70
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Utdrag au protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1962. .
När va rande:
Statsministern
E
rlander
,
statsråden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
ind
ström
, L
indholm
, K
ung
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
,
af
G
eijer
-
stam
, H
ermansson
, H
olmqvist
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga rörande ratifika tion av vissa konventioner antagna av Internationella arbetsorganisationen samt anför.
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens antog vid tret tiofjärde sammanträdet år 1951 konventionen (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde och den därtill anslutna re kommendationen (nr 90) i samma ämne samt vid fyrtioandra samman trädet år 1958 konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning och den därtill anslutna rekommendationen (nr 111) i samma ämne.
Dessa konventioner, som tillika med rekommendationerna tidigare före lagts riksdagen genom propositionerna 1952:47 och 1959:23, har inte ratificerats av Sverige. Frågan om ratifikation bör nu åter upptagas till prövning.
Texterna till ifrågavarande internationella instrument torde få såsom bi lagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde
Konventionen definierar i artikel 1 begreppet lön samt föreskri ver, att uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vi dare medlemsstaterna att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av prin cipen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller
3
erkänd ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan ar betsgivare och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening.
Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten att, såframt genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grund val av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter. Punkt 2 av samma arti kel stadgar, att de metoder, som bör anlitas vid sådan värdering av arbets uppgiften, må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser an svariga myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektiv avtal, av vederbörande parter. I punkt 3 av artikel 3 stadgas att skillnader i lönesatser, vilka — utan hänsynstagande till kön — motsvarar differen ser, som fastställts vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras, icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen. Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetar organisationer för genomförandet av konventionens bestämmelser.
Rekommendationen behandlar metoderna för likalönsprincipens tillämpning. Den innehåller vidare bestämmelser rörande åtgärder från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva genom förande. Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbets produktivitet samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare. Slutligen framhålles att intet bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde bör genomföras.
Likalönskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av 38 län der, nämligen Albanien, Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubli ken, Argentina, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cuba, Danmark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Elfenbenskusten, Filippinerna, Frank rike, Gabon, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Island, Ita lien, Jugoslavien, Kina, Mexico, Norge, Panama, Peru, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland och Österrike.
Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning
Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, an passade efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med av seende å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesut övning i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art. 2). Begreppet »diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön,
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
4
religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behand ling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres. Konventionen äger jämväl tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till an ställning och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1).
Rekommendationen anger de områden inom vilka staterna bör tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer som bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och arbetarna samt deras respektive organisationer.
Diskrimineringskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av följande 31 stater, nämligen Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepub liken, Bulgarien, Dahomey, Danmark, Elfenbenskusten, Filippinerna, Ga- bon, Ghana, Guatemala, Guinea, Honduras, Indien, Irak, Israel, Jugosla vien, Liberia, Libyen, Madagaskar, Mexico, Norge, Pakistan, Polen, Portu gal, Schweiz, Sovjetunionen, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Uk raina, Ungern och Vitryssland.
Kungi. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första gången så var fallet var år 1952 (prop. 47; L2U 21; rskr 93), då i enlighet med vad som åligger Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen kon ventionen underställdes riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen — i enlighet med vad som föreslagits i propositionen och i anslutning till de uttalanden som under remissbehandlingen gjorts av bl. a. arbetsmarkna dens huvudorganisationer — att Sverige icke borde tillträda konventionen. Såsom skäl härför anförde riksdagen, att en ratificering skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbets marknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria av talsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl upprepades, då frågan i anledning av väckta motioner återkom vid 1956 års riksdag (L*U 37), 1958 års B-riksdag (DOJ 8) och 1959 års riksdag (L*U 2).
Vid 1960 års riksdag upptogs frågan ånyo motionsvägen. Samma skäl åberopades även denna gång mot ratificering (L^U 58). Emellertid uttalades samtidigt att, ehuru förutsättningar ännu saknades för ratificering, det likväl vore önskvärt att ratificeringsfrågan fördes närmare sin lösning. Härutinnan hade betydande framsteg gjorts under senare år. Främst åsyftades härvid den våren 1960 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisa tionen i Sverige träffade centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvud organisationerna enats om att med utgångspunkt från principen lika lön för likvärdig arbetsinsats rekommendera de anslutna förbunden att under en övergångsperiod av fem år ändra avtalen så, att beteckningarna män och
5
kvinnor ersättes med ensartade gruppbeteckningar. Även år 1961 uttalade
sig riksdagen i anledning av motioner i ämnet mot ratificering under hän
visning till att — sedan frågan senast prövats av riksdagen vid höstsessionen
1960 — intet inträffat, som borde föranleda ett ändrat ställningstagande
(L2U 4).
Frågan om en svensk ratificering av diskrimineringskonven-
t i o n e n förelädes, såsom tidigare nämnts, första gången riksdagen år
1959 (prop. 23; L2U 2; rskr 83). I propositionen uttalades, att konventionen
gav uttryck för grundsatser, som sedan länge varit omfattade i vårt land.
Vidare yttrades i departementschefsanförandet följande.
Något hinder för ratifikation från svensk sida skulle heller knappast före
ligga, om inte konventionstexten vid den slutliga behandlingen i ett avseen
de fått en utformning, som för Sveriges •— liksom för flera andra staters
vidkommande förorsakar svårigheter med hänsyn till den i dessa länder
gällande principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig in
blandning träffa överenskommelser i lönefrågor. Såsom delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet framhåller torde nämnda
princip inte låta sig förena med de förpliktelser att främja lika lön för män
och kvinnor, som en ratifikation av konventionen skulle ålägga statsmak
terna. Motsvarande gäller i fråga om 1951 års konvention angående lika lön,
vilken på grund härav inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det myc
ket önskvärt, att Sverige genom att ratificera den nu förevarande konventio
nen kunde ge uttryck för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsat
serna, anser jag mig av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk
ratifikation av densamma.
Till vad sålunda uttalats anslöt sig sedermera riksdagen.
Vid 1960 och 1961 års riksdagar väckta motioner om ratificering av kon
ventionen avslogs av riksdagen (L2U 1960: 58 och 1961: 4).
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
Likalönskonventionen inför Nordiska rådet
Vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 hemställdes i ett från svensk
sida väckt medlemsförslag bl. a., att rådet måtte rekommendera regering
arna att ratificera likalönskonventionen.
Vid remissbehandling av medlemsförslaget avstyrktes detta av bl. a.
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige. Tjänste
männens centralorganisation anförde, att organisationen fäste stort avseen
de vid gällande ordning, som kännetecknas av att statsmakterna inte genom
lagstiftningsåtgärder ingriper i lönesättningen. Enighet föreligger inom ar
betstagarnas organisationer beträffande principen om lika lön för män och
kvinnor. En ratifikation av konventionen skulle emellertid innebära, att
statsmakterna gav ett klarare uttryck än hittills för sin önskan att stödja
principens genomförande. Organisationen tillstyrkte därför medlemsförsla
get med den däri framförda tolkningen, att eu ratifikation ej skulle behöva
innebära en inskränkning i arbetsmarknadens frihet.
6
Inom Nordiska rådet avgavs utlåtande över medlemsförslaget av Nordis
ka rådets socialpolitiska niomannakommitté, som konstaterade, att konven
tionen redan ratificerats av Island och Norge samt att regeringen i Dan
mark hade anmält sin avsikt att framlägga förslag om ratificering vid
folketingssessionen 1959/60. Kommittén påpekade härefter, att de betänk
ligheter som för Sveriges vidkommande framförts mot ratifikation hänför
de sig till den i de nordiska länderna rådande principen om arbetsmarknads-
parternas frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser i löne
frågor. Kommittén fortsatte härefter:
På det principiella planet gäller motsättningarna framför allt frågan,
huruvida en ratificering av konventionen låter sig förena med den hävd
vunna avtalsfriheten på arbetsmarknaden.
Ä ena sidan finnes de, som företräder den meningen, att ratifikation på
nu angiven grund inte bör ske. De synes motivera sin ståndpunkt huvud
sakligen därmed, att —- vare sig man väljer lagstiftningsvägen eller avtals-
vägen — en statlig intervention i syfte att åvägabringa anställningsvill
korens reglering enligt de i konventionen uttalade principerna skulle be
tyda ett ingripande i lönesättningen i klar strid mot principen om avtals
parternas frihet att själva träffa överenskommelser i dessa frågor. Därut
över tar man avstånd från ett system, som skulle innebära, att en inter
nationell konvention ratificerades allenast på grundval av kollektivavtal.
Även om en sådan ordning godkändes, kan man därmed — framhålles det
— då det gäller likalönskonventionen inte komma ifrån statens konven-
tionsenliga skyldigheter att öva inseende över att kollektivavtalens inne
håll inte i något avseende innebär diskrimination i den mening detta be
grepp enligt konventionen måste tolkas i fråga om anställningsvillkorens
reglering för män och kvinnor.
Det finnes å andra sidan de, som framför allt understryker, att konven
tionen ingalunda kräver, att stat, som ratificerar denna, skall lagfästa lika-
lönsprincipen och därmed göra denna rättsligt bindande för arbetsmark
nadens parter. Konventionen öppnar enligt deras mening full möjlighet
att genomföra principen på annat sätt, t. ex. kollektivavtalsvägen, även i
etapper. Ett antagande av konventionen anses därför inte på något sätt stå
i strid med de principer för arbetsmarknadens frihet, som är gällande i de
nordiska länderna. För statens del torde konventionens principer i vart fall
formellt vara i huvudsak genomförda.
Socialpolitiska utskottet anförde i utlåtande över medlemsförslaget att
allmän enighet i stort sett råder i de nordiska länderna därom att man bör
eftersträva en lönesättning för utförda arbetsprestationer, som inte gör skill
nad mellan könen samt att det följaktligen i Norden icke föreligger några
delade meningar av väsentlig betydelse om själva grundtanken i likalöns
konventionen. Utskottet ville för sin del uttala sig till förmån för att lika-
lönsfrågan i enlighet med denna målsättning bringas närmare sin lösning i
de nordiska länderna. Av allt att döma syntes det också utskottet, som om
det steg på vägen mot en lösning av likalönsfrågan, som en ratifikation av
konventionen utgör, inom en nära framtid sannolikt skulle kunna tagas
av alla länder i Norden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
7
Sedan utskottet beträffande Sverige och Finland konstaterat, att vissa
utredningar pågick i likalönsfrågan, föreslog utskottet att behandlingen
av medlemsförslaget skulle uppskjutas i avvaktan på resultatet av utred
ningarna. Samtidigt uttryckte utskottet förhoppningen, att det pågående
utredningsarbetet i förening med arbetsmarknadsorganisationernas insat
ser i förestående löneförhandlingar skulle komma att inom en snar fram
tid skapa erforderliga förutsättningar för likalönskonventionens ratificering
även i Sverige och Finland.
Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Vid Nordiska rådets åttonde session år 1960 behandlades det uppskjutna
medlemsförslaget om ratificering av likalönskonventionen, varvid rådets so
cialpolitiska utskott föreslog att rådet inte skulle företaga sig något med
anledning av medlemsförslaget. I motiveringen hänvisades bl. a. till inne
hållet i den i det föregående berörda, våren 1960 träffade centrala löne
uppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisatio
nen i Sverige.
Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
Likalönskonventionen i de övriga nordiska länderna
Likalönskonventionen har inom Norden ratificerats av Danmark, Island
och Norge. I Finland har riksdagen den 31 oktober 1961 hemställt, att re
geringen måtte vidtaga åtgärder för ratificering av likalönskonventionen
samt med det snaraste till riksdagen överlämna proposition i ärendet.
Danmarks ratificering av konventionen deponerades hos Internationella
arbetsbyrån den 21 juni 1960, sedan arbetsmarknadsorganisationerna god
tagit att ratifikation ägde rum. Efter beslutet om ratificering anmodade
regeringen arbetsmarknadens huvudorganisationer att vid framtida kollek
tiva avtalsförhandlingar ha uppmärksamheten riktad på betydelsen av den
i konventionen knäsatta principen om lika lön för arbete av lika värde.
Samtidigt tillfogades att arbetsministeriet vore redo att lämna bistånd i
syfte att undersöka och bedöma sådana konkreta spörsmål som kunde kom
ma att visa sig vara av betydelse för att främja förhandlingarna i detta hän
seende.
.
Vid avtalsförhandlingarna 1960/61 krävde den danska landsorganisatio
nen generellt lika lön för samma arbete beträffande avtalsområden, där
kvinnlig arbetskraft sysselsattes. Efter avtalsförhandlingarnas slutförande
tillsattes ett särskilt utskott med uppgift att dryfta och närmare belysa ar
betarnas krav; utskottet skall söka framlägga ett förslag till ramavtal,
eventuellt baserat på arbetsvärdering. Utskottets redogörelse skall föreligga
den 1 juli 1962, varvid utskottet skall uttala sig om önskvärdheten av att
det under en femårsperiod genomföres samma dyrtidstillägg för kvinnor som för män.
För Norges vidkommande registrerades ratifikationsinstrumentet den 24 september 1959, sedan den s. k. likalönskommittén tillstyrkt att så skedde. I den proposition, i vilken ratificering föreslogs, uttalas bl. a. att det fram står såsom uppenbart att statens förpliktelser enligt konventionen inte kan anses vara uppfyllda genom en enstaka hänvändelse till organisationer och myndigheter om att söka genomföra lika lön. Myndigheterna måste fort sätta att vidtaga lämpliga åtgärder intill dess principen genomförts, men de är härvid ej skyldiga att sträcka sig längre än som är förenligt med gäl lande ordning för fastställande av lönesatser.
I syfte att kontinuerligt främja likalönsprincipens tillämpning inrätta de man i Norge i samband med beslutet om likalönskonventionens ratifi cering ett s. k. likalönsråd. Rådet skall driva allmän upplysningsverksam het om likalönsfrågor bl. a. genom att verkställa utredningar om 1) löne utvecklingen för kvinnor och män i Norge och i andra länder, 2) svårig heter ifråga om sysselsättning av kvinnlig arbetskraft, 3) praktiska meto der för ett sådant fastställande av löner, som kan främja principen om lika lön, t. ex. genom arbetsvärdering. Vidare skall rådet undersöka huru lika- lönsprincipen tillämpas inom olika avtalsområden och huru eventuella missförhållanden skall kunna avhjälpas. Slutligen skall rådet verka för åt gärder, som underlättar för kvinnor att deltaga i arbetslivet, i den mån de så önskar.
Likalönsrådet består av en ordförande och fyra ledamöter, alla med per sonliga suppleanter. De tillsättes av Konungen för en tid av tre år. Ordfö randen och dennes suppleant skall icke företräda partsintressen. Två leda möter och suppleanter tillsättes efter förslag av norska arbetsgivareför eningen och två efter förslag av norska landsorganisationen. Möjlighet fin nes för rådets ordförande att besluta om viss utvidgning av rådet i spe ciella fall.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Likalönsfrågan i olika internationella organ
Efter tillkomsten av ILO:s likalönskonvention har Förenta nationernas ekonomiska och sociala rad pa hemställan av FN:s kommission för kvin nans rättsliga ställning riktat en rad uppmaningar till FN:s medlemsstater att påskynda ratificering av konventionen eller i vart fall ställa sig till efter rättelse konventionens bestämmelser.
I den av Europarådet år 1961 antagna sociala stadgan (European Social Charter) beröres också likalönsfrågan. Enligt art. 4 i stadgan förpliktar sig nämligen de fördragsslutande parterna bl. a. att erkänna manliga och kvinn liga arbetstagares rätt till lika lön för arbete av lika värde.
9
I detta sammanhang torde också få lämnas en redogörelse för innehållet
i art. 119 i Romfördraget angående upprättandet av den Europeiska ekono
miska gemenskapen (EEC). Artikeln har följande lydelse.
»Medlemsstaterna skola under första etappen genomföra och därefter upp
rätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för samma arbete.
I denna artikel förstås med lön kontantlön ävensom alla andra förmåner,
direkta eller indirekta, som arbetsgivare kontant eller i natura lämnar ar
betstagare på grund av anställning.
Lika lön utan hänsyn till kön innebär
a) vid arbete avlönat med ackordslön, att samma lön för samma arbete
skall beräknas enligt samma betalningsgrunder,
b) vid arbete avlönat med timlön, att samma lön skall betalas för samma
arbetsuppgift.»
Mellan EEC:s medlemsstater träffades i december 1961 uppgörelse om
en förlängning av den tid, inom vilken enligt nyssnämnda artikel en suc
cessiv reduktion av skillnaderna mellan manliga och kvinnliga löner skulle
vara genomförd. Enligt den tidtabell som därvid fastställdes får dessa skill
nader ej överstiga, per den 30 juni 1962 15 % och per den 30 juni 1963
10 %. Senast vid utgången av år 1964 skall all diskriminering i lönesätt
ningen på grund av kön ha upphört.
I en rekommendation av den 20 juli 1960 har gemenskapens kommission
utvecklat hur likalönsbestämmelsen enligt dess uppfattning är att tolka.
Likalönsprincipen utesluter, säger kommissionen, inte att hänsyn tages till
sådant som arbetstagarens yrkesskicklighet, ålder, anställningstid och fa
miljeförhållanden. Däremot skall vid fastställandet av löner bortses från
att kvinnornas arbete till äventyrs i genomsnitt ger mindre ekonomiskt ut
byte än männens på grund av kvinnornas större sjuklighetsfrekvens eller
av annan orsak. Särskilda tidlöner och ackordssatser för kvinnor får där
för ej förekomma, och särskilda, enbart för kvinnor gällande grunder får
ej tillämpas vid indelning i yrkeskategorier. Det sagda tar sikte inte bara
på minimilöner i lag eller avtal utan även på faktiskt utgående löner. Kom
missionen understryker att likalönsprincipen skall säkerställas både i kol-
lektivavtalsreglerade anställningsförhållanden och i anställningsförhållan
den som regleras av individuella avtal.
Kommissionens rekommendation har fått stöd i ett uttalande av gemen
skapens parlamentariska församling. I decemberuppgörelsen 1961 har mi
nisterrådet bekräftat att särskilda tidlöner och ackordssatser för kvinnor
ej får förekomma, att särskilda, enbart för kvinnor gällande grunder ej får
tillämpas vid indelning i yrkeskategorier och att lönesättningen överhuvud
taget skall ske efter objektiva kriterier utan hänsyn till kön. I övrigt före
ligger inte något slutgiltigt ställningstagande till kommissionens tolkning
av likalönsbestämmelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Departementschefen
Det torde med anspråk på giltighet för ett mycket stort antal länder, både sådana som kommit långt i ekonomisk och social utveckling och så dana som befinner sig i ett mindre framskridet utvecklingsskede, kunna sägas att lönesättningen inom de flesta yrken länge utmärkts av en åtskill nad mellan manlig och kvinnlig arbetskraft, så att de manliga lönerna i allmänhet överstigit de kvinnliga. I själva verket torde en sådan skillnad ännu vara mycket vanlig. Allteftersom kvinnorna gjort sig mer och mer gällande på arbetsmarknaden har dock tanken att arbetet bör betalas lika, vare sig det utföres av en man eller en kvinna, vunnit allt större utbred ning. För att främja en tillämpning i praktiken av denna likalönsprincip har lagstiftningsåtgärder vidtagits i vissa länder. Frågan har också till dragit sig intresse hos olika internationella organ, bland dem Internationella arbetsorganisationen. Organisationens allmänna konferens antog år 1951 en konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Vidare antog konferensen år 1958 en konvention (nr 111) an gående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilket dokument bl. a. föreskriver lika behandling av män och kvinnor i lönehän- seende. Till vardera konventionen är anknuten en rekommendation. Det må vidare nämnas att Romfördraget angående upprättande av den europeiska ekonomiska gemenskapen innehåller en artikel om att medlemsstaterna skall genomföra och upprätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för samma arbete.
I Sverige har utvecklingen förlöpt på likartat sätt som i många andra jämförbara länder. Från att tidigare betydande skillnader förelegat mellan den lön som tillkommit en man och den lön som för samma arbete utgått till en kvinna har skillnaderna alltmera minskat och på vissa områden helt utplånats. Ett avgörande steg mot likställdhet mellan män och kvinnor i lönehänseende har tagits genom en mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige år 1960 träffad överenskommelse. Enligt denna överenskommelse förklarar sig parterna ense om principen att lika lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Parterna rekommenderar vidare sina anslutna förbund att under en övergångsperiod på fem år ändra kol lektivavtalen så att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensarta- de gruppbeteckningar. Vid uppgörande av nya kollektivavtal skall man un danröja sådana bestämmelser, som förhindrar likställighet mellan män och kvinnor när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Denna rekommenda tion har godtagits av berörda förbund och dess genomförande har påbörjats enligt de uppdragna riktlinjerna.
Sverige tillhör den grupp av länder för vilka det ter sig främmande att staten genom ingripande i form av lagstiftning eller eljest skulle söka på
11
verka arbetsmarknadsparterna i deras handhavande av lönebildningspro- cessen på den privata arbetsmarknaden. Skälet till att Sverige inte ratifice rat likalönskonventionen, trots att kvinnorna i vårt land hunnit längre på vägen mot lönelikställighet med männen än i många andra jämförbara länder, är också att söka i att konventionen ansetts ålägga staten vissa med grundsatsen om arbetsmarknadens frihet oförenliga förpliktelser att in gripa till förmån för likalönsprincipens genomförande.
Frågan om ratifikation av likalönskonventionen blir mot bakgrunden av det anförda i hög grad beroende av arbetsmarknadsparternas inställning till likalönsfrågan. Sedan likalönskonventionen och diskrimineringskonventio- nen första gången genom proposition underställdes riksdagens prövning har de närmast berörda av arbetsmarknadens huvudorganisationer träffat den nyssnämnda överenskommelsen om att de särskilda kvinnolönerna skall vara avskaffade efter en femårsperiod. Ett avgörande steg mot den utjämning av lönesatserna för män och kvinnor, som överenskommelsen syftar till, har tagits genom en rad kollektiva överenskommelser under 1962 års avtalsrörelse. Arbetsmarknadens parter har alltså själva antagit en plan, vars fullföljande kommer att leda till att likalönsprincipen på tämligen kort tid blir genomförd i vårt land. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt i de för en fri arbetsmarknad övliga formerna utan statlig inblandning iklätt sig garanti för likalönsprincipens genomförande, föreligger de faktiska för utsättningarna för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Det hand lingsprogram som arbetsmarknadsparterna bundit sig för gör att konven- tionsbestämmelsernas tillämpning i vårt land är säkerställd utan att några statliga ingripanden på arbetsmarknaden behöver ifrågasättas. Under sådana omständigheter föreligger inte längre några invändningar från parternas sida mot en ratifikation av konventionen. Att arbetsmarknadens huvudorga nisationer, som i Internationella arbetsorganisationen är direkt företrädda jämte regeringen, tidigare motsatt sig ratifikation, har för statsmakterna varit avgörande.
Med den inställning till likalönsfrågan som sålunda dokumenterats på den svenska arbetsmarknaden bör principen om arbetsmarknadens frihet inte anses oförenlig med en svensk ratifikation av likalönskonventionen.
I det föregående har jag inte berört statens ställning som arbetsgivare i förhållande till sina anställda. Likalönsprincipen är på det statliga områ det genomförd sedan flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är de samma, vare sig tjänstens innehavare är en man eller en kvinna. De önske mål som kan finnas om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis innehaves av kvinnor, är att hänföra till förhandlingsfrågor av den art som förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.
Jag förordar alltså att Sverige ratificerar Internationella arbetsorganisa tionens konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Härigenom bortfaller det skäl som hittills förelegat mot svensk
Kungl. Maj.ts proposition nr 70
är
1962
12
ratifikation av organisationens konvention angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. Även denna konvention bör därför rati ficeras av Sverige. I fråga om de till konventionerna anslutna rekommen dationerna torde något ställningstagande från statsmakternas sida inte nu böra påkallas.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att
godkänna, att Sverige ansluter sig till den vid Internatio nella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventionen (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt den vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra sammanträdet antagna konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hem ställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riks dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi laga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
13
Bilaga A
(Översättning)
Convention (No. 100) conceming
Equal Remuneration for Men and
Women Workers for Work of
Equal Value
The General Conference of the In
ternational Labour Organisation,
Having been convened åt Geneva
by the Governing Body of the In
ternational Labour Office, and hav
ing met in its Thirty-fourth Ses
sion on 6 June 1951, and
Having decided upon the adop
tion of certain proposals with re-
gard to the principle of equal re
muneration for men and women
workers for work of equal value,
which is the seventh item on the
agenda of the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention,
adopts this twenty-ninth day of June
of the year one thousand nine hund
red and fifty-one the following Con
vention, which may be cited as the
Equal Remuneration Convention,
1951:
Article 1
For the purpose of this Conven
tion—
(a) the term “remuneration” in-
cludes the ordinary, basic or minimum
wage or salary and any additional
emoluments wdiatsoever payable di-
rectly or indirectly, whether in cash
or in kind, by the employer to the
worker and arising out of the work-
er’s employment;
(b) the term “equal remunera
tion for men and women workers for
work of equal value” refers to rates
of remuneration established wrthout
discrimination based on sex.
Konvention (nr 100) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde
Internationella arbetsorganisatio
nens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Interna
tionella arbetsbyrån sammankal
lats till Geneve och där samlats den
6 juni 1951 till sitt trettiofjärde
sammanträde
och beslutat antaga vissa förslag
med avseende å principen angåen
de lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, vilken frå
ga utgör den sjunde punkten på
sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en internatio
nell konvention,
antager denna den tjugonionde da
gen i juni månad år nittonhundra-
femtioett följande konvention, vil
ken må benämnas »konvention an
gående lika lön, 1951».
Artikel 1
I denna konvention
a) innefattar uttrycket »lön» den
fastställda grund- eller minimilön
samt de tillägg av olika slag, som
direkt eller indirekt, kontant eller in
natura, av arbetsgivaren utgivas till
arbetstagaren på grund av dennes
anställning;
b) hänför sig uttrycket »lika lön
för män och kvinnor för arbete av
lika värde» till lönesatser, som fast
ställts utan åtskillnad på grund av
arbetstagarens kön.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
Article 2
1. Each Member shall, by means appropriate to the methods in opera tion for determining rates of re- muneration, promote and, in so far as is consistent with such methods, ensure the application to all workers of the principle of equal remunera- tion for men and women workers for work of equal value.
2. This principle may be applied by means of— (a) national laws or regulations; (b) legally established or recog- nised machinery for wage deter- mination; (c) collective agreements between employers and workers; or (d) a combination of these various means.
Article 3
1. Where such action will assist in giving effect to the provisions of this Convention measures shall be taken to promote objective appraisal of jobs on the basis of the work to be performed.
2. The methods to be followed in this appraisal may be decided upon by the authorities responsible for the determination of rates of remunera- tion, or, where such rates are deter- mined by collective agreements, by the parties thereto.
3. Differential rates between workers which correspond, without regard to sex, to differences, as de- termined by such objective appraisal, in the work to be performed shall not be considered as being contrary to the principle of equal remuneration for men and women workers for work of equal value.
Article 4
Each Member shall co-operate as appropriate with the employers’ and workers’ organisations concerned for the purpose of giving effect to the provisions of this Convention.
Artikel 2
1. Varje medlem skall med avse ende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främ ja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
2. Denna princip må kunna till- lämpas genom
a) lagstiftning;
b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;
c) kollektivavtal mellan arbetsgi vare och arbetstagare; eller
d) under a)—c) angivna utvägar i förening.
Artikel 3
1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av ar betsuppgiften på grundval av den ar betsinsats, som uppgiften förutsät ter, såframt genomförandet av kon ventionens bestämmelser därigenom underlättas.
2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna be stämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller, där lönesatserna fastställas ge nom kollektivavtal, av vederbörande parter.
3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön -— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
Artikel 4
Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande ar- betsgivar- och arbetstagarorganisa tioner för genomförandet av bestäm melserna i denna konvention.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Article 5
The formål ratifications of this
Convention shall be communicated
to the Director-General of the In
ternational Labour Office for re-
gistration.
Artide 6
1. This Convention shall be bind-
ing only upon those Members of the
International Labour Organisation
whose ratifications have been re
gistered with the Director-General.
2. It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members have
been registered with the Director-
General.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force för any Member
twelve months after the date on
which its ratification has been re
gistered.
Artide 7
1. Declarations communicated to
the Director-General of the Interna
tional Labour Office in accordance
with paragraph 2 of Article 35 of the
Constitution of the International La
bour Organisation shall indicate—
(a) the territories in respect of
which the Member concerned under-
takes that the provisions of the Con
vention shall be applied without
modification;
(b) the territories in respect of
which it undertakes that the provi
sions of the Convention shall be
applied subject to modifications,
together with details of the said
modifications;
(c) the territories in respect of
which the Convention is inapplicable
and in such cases the grounds on
which it is inapplicable;
(d) the territories in respect of
which it reserves its decisions pend-
ing further consideration of the
position.
2. The undertakings referred to in
Artikel 5
De officiella ratifikationerna av
denna konvention skola delgivas In
ternationella arbetsbyråns generaldi
rektör och registreras av honom.
Artikel 6
1. Denna konvention är bindande
allenast för de medlemmar av Inter
nationella arbetsorganisationen, vil
kas ratifikationer registrerats av ge
neraldirektören.
2. Den träder i kraft tolv månader
efter det två medlemmars ratifika
tioner registrerats av generaldirek
tören.
3. Därefter träder denna konven
tion i kraft för varje medlem tolv
månader efter den dag, då dess rati
fikation registrerats.
Artikel 7
1. Förklaringar, soin delgivits In
ternationella arbetsbyråns general
direktör i enlighet med mom. 2 av
artikel 35 av Internationella arbets
organisationens stadga, skola angiva
a) de områden, med avseende å
vilka vederbörande medlem förbin
der sig att utan jämkningar tillämpa
bestämmelserna i konventionen;
b) de områden, med avseende å
vilka medlemmen förbinder sig att
tillämpa konventionens bestämmel
ser med vissa jämkningar samt inne
börden av dessa jämkningar;
c) de områden, med avseende å
vilka konventionen icke skall tilläm
pas samt skälen härför;
d) de områden, med avseende å
vilka medlemmen förbehåller sig att
efter ytterligare överväganden fram
deles fatta beslut.
2. De i mom. 1 a) och b) av denna
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
subparagraphs (a) and (b) of paragrapli 1 of this Artide shall be deemed to be an integral part of the ratification and shall have the force of ratification.
3. Any Member may åt any time by a subsequent declaration cancel in whole or in part any reservation made in its original declaration in virtue of subparagraphs (b), (c) or (d) of paragraph 1 of this Article.
4. Any Member may, åt any time åt wliich the Convention is subject to denunciation in accordance with the provisions of Article 9, communicate to the Director-General a declaration modifying in any other respect the terms of any former declaration and stating the present position in respect of such territories as it may specify.
Article 8
1. Declarations communicated to the Director-General of the Interna tional Labour Office in accordance with paragraphs 4 or 5 of Article 35 of the Constitution of the Interna tional Labour Organisation shall indicate whether the provisions of the Convention will be applied in the territory concerned without modifica- tion or subject to modifications; when the declaration indicates that the provisions of the Convention will be applied subject to modifications, it shall give details of the said modifi cations. 2. The Member, Members or International authority concerned may åt any time by a subsequent declaration renounce in whole or in part the right to have recourse to any modification indicated in any former declaration. 3. The Member, Members or international authority concerned may, åt any time åt which this Convention is subject lo denuncia tion in accordance with the provi sions of Article 9, communicate to the Director-General a declaration modifying in any other respect the
artikel omnämnda förbindelserna skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma identiska verkningar.
3. Medlem må genom förnyad för klaring helt eller delvis återkalla för behåll, som inrymts i hans ursprung liga förklaring enligt mom. 1 b), c) eller d) av denna artikel.
4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt be stämmelserna i artikel 9 kan upp sägas, tillställa generaldirektören ny förklaring, som i varje annat avse ende ändrar lydelsen av tidigare av given förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda om rådena.
Artikel 8
1. Förklaringar, som delgivits In ternationella arbetsbyråns generaldi rektör i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella ar betsorganisationens stadga, skola an giva huruvida konventionens be stämmelser skola tillämpas inom ve derbörande område utan ändring el ler med vissa jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventio nens bestämmelser skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förkla ringen innehålla närmare uppgifter rörande dessa.
2. Vederbörande medlem, med lemmar eller internationella myndig het må genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åbe ropa varje i en tidigare förklaring angiven jämkning.
3. Vederbörande medlem, med lemmar eller internationella myndig het må, under den tidrymd, då den na konvention enligt bestämmelser na i artikel 9 kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns general direktör förklaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
tenns of any former declaration and
stating the present position in respect
of the application of the Convention.
Artide 9
1. A Member which has ratified
tliis Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the Conven
tion first comes into force, by an act
communicated to the Director-
General of the International Labour
Office for registration. Such denun-
ciation shall not take effect until one
year after the date on which it is
registered.
2. Each Member which has ratified
this Convention and which does not,
within the year following the expira
tion of the period of ten years
mentioned in the preceding para-
graph, exercise the right of denuncia-
tion provided for in this Article, will
be bound for another period of ten
years and, thereafter, may denounce
this Convention åt the expiration of
each period of ten years under the
terms provided for in this Article.
Article 10
1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the Interna
tional Labour Organisation of the
registration of all ratifications, decla-
rations and denunciations communi
cated to him by the Members of the
Organisation.
2. When notifying the Members of
the Organisation of the registration
of the second ratification communi
cated to him, the Director-General
shall draw the attention of the
Members of the Organisation to the
date upon which the Convention will
come into force.
Article 11
The Director-General of the Inter
national Labour Office shall commu-
avgiven förklaring och klargör läget
med hänsyn till ifrågavarande kon
ventions tillämpning.
Artikel 9
1. Medlem, som ratificerat denna
konvention, kan, sedan tio år förflu
tit från den tidpunkt, då konventio
nen först trädde i kraft, uppsäga den
samma genom skrivelse, som delgi-
ves Internationella arbetsbyråns ge
neraldirektör för registrering. Upp
sägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.
2. Medlem, som ratificerat denna
konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående mo
ment nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadga
de uppsägningsrätten, skall vara
bunden för en ny period av tio år och
kan därefter, med iakttagande av de
i denna artikel föreskrivna villkoren,
uppsäga konventionen vid utgången
av varje följande tioårsperiod.
Artikel 10
1. Internationella arbetsbyråns ge
neraldirektör skall underrätta samt
liga medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen om registrering
en av alla ratifikationer, förklaring
ar och uppsägningar, som delgivits
honom av organisationens medlem
mar.
2. Då generaldirektören underrät
tar organisationens medlemmar om
registreringen av den andra ratifika
tionen i ordningen, som delgivits ho
nom, har han att fästa medlemmar
nas uppmärksamhet på den dag, då
konventionen träder i kraft.
Artikel 11
Internationella arbetsbyråns gene
raldirektör skall, för registrering
jämlikt artikel 102 av Förenta Na-
stadga, lämna Förenta Na-
nicate to the Secretary-Gencral of the
United Nations for registration in lioncrnas
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 70
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications, decla- rations and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the preceding artides.
Article 12
Åt such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Conven- tion and shall examine the desira- bility of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.
Artide 13
1. Should the Conference adopt a new Convention revising this Conven- tion in whole or in part, then, unless the new Convention otherwise pro vides— (a) the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Article 9 above, if and when the new revising Convention shall have come into force; (b) as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification by the Members.
2. This Convention shall in any case remain in force in its actual form and content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising Convention.
Artide 14
The English and French versions of the text of this Convention are equally authoritative.
tionernas generalsekreterare fullstän diga upplysningar om varje ratifika tion, förklaring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående ar tiklar.
Artikel 12
Närhelst Internationella arbetsby- råns styrelse finner det erforderligt, skall styrelsen förelägga Internatio nella arbetsorganisationens allmän na konferens en redogörelse för kon ventionens tillämpning och taga un der övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dag ordning uppföra frågan om dess revi sion, helt eller delvis.
Artikel 13
1. Därest konferensen skulle an taga en ny konvention, innebärande revision, helt eller delvis, av föreva rande konvention, och den nya kon ventionen icke föreskriver annat,
a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 9 här ovan stadgas;
b) skall från dag, då den nya, re viderade konventionen träder i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.
2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ra tificerat densamma men icke ratifi cerat den nya, reviderade konven tionen.
Artikel 14
De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.
Kungt. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
19
Bilaga B
(Översättning)
Recommendation (No. 90) con-
cerning Equal Remuneration for
Men and Women Workers för
Work of Equal Value
The General Conference of the In
ternational Labour Organisation,
Having been convened åt Geneva
by the Governing Body of the In
ternational Labour Office, and
having met in its Thirty-fourth
Session on 6 June 1951, and
Having decided upon the adop
tion of certain proposals with re-
gard to the principle of equal re
muneration for men and women
workers for work of equal value,
which is the seventh item on the
agenda of the session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Equal Remuneration Conven-
tion, 1951,
adopts this twenty-ninth day of June
of the year one thousand nine hun
dred and fifty-one the following Re
commendation, which may be cited
as the Equal Remuneration Recom
mendation, 1951:
Whereas the Equal Remuneration
Convention, 1951, lays down cer
tain general principles concerning
equal remuneration for men and
women workers for wTork of equal
value;
Whereas the Convention provides
that the application of the principle
of equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value shall be promoted or ensured
hy ineans appropriate to the me-
thods in operation for determining
rates of remuneration in the coun-
trics concerned;
2* — Bihang till riksdagens protokoll
Rekommendation (nr 90) angå
ende lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde
Internationella arbetsorganisatio
nens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Interna
tionella arbetsbyrån sammankal
lats till Geneve och där samlats
den 6 juni 1951 till sitt trettiofjär
de sammanträde
och beslutat antaga vissa förslag
med avseende å principen angå
ende lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten
på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en rekommen
dation, avsedd att komplettera
konventionen angående lika lön,
1951,
antager denna den tjugonionde da
gen i juni månad år nittonhundra-
femtioett följande rekommendation,
vilken må benämnas »rekommen
dation angående lika lön, 1951».
Då konventionen angående lika
lön, 1951, fastslår vissa allmänna
principer rörande lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde,
då konventionen föreskriver, att
tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde skall främjas eller tryg
gas på sätt som är förenligt med gäl
lande ordning för fastställande av
lönesatser i vederbörande land,
1962. 1 sand. Nr 70
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
Whereas it is desirable to indicate certain procedures for the progres sive application of the principles laid down in the Convention;
Whereas it is åt the same time desirable that all Members should, in applying these principles, have regard to methods of application which have been found satisfactory in certain countries;
The Conference recommends that each Member should, subject to the provisions of Article 2 of the Con vention, apply the following provi sions and report to the International Labour Office as requested by the Governing Body concerning the measures taken to give effect there- to:
1. Appropriate action should be taken, after consultation with the workers’ organisations concerned or, where such organisations do not exist, with the workers concerned— (a) to ensure the application of the principle of equal remuneration for men and women workers for work of equal value to all employees of central Government departments or agencies; and (b) to encourage the application of the principle to employees of State, provincial or local Government departments or agencies, where these have jurisdiction over rates of re muneration.
2. Appropriate action should be taken, after consultation with the employers’ and workers’ organisa tions concerned, to ensure, as rapidly as practicable, the application of the principle of equal remuneration for men and women workers for work of equal value in all occupations, other than those mentioned in Para- graph 1, in which rates of remunera tion are subject to statutory regula- tion or public control, particularly as regards— (a) the establishment of mini mum or other wage rates in in-
då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva till- lämpningen av de i konventionen fastslagna principerna,
då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämp ningen av dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats i vissa länder,
förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av kon ventionens artikel 2, tillämpa följan de bestämmelser samt till Internatio nella arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att be stämma, insända redogörelse angå ende de åtgärder, som vidtagits för att genomföra desamma.
1. Efter samråd med vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana saknas, vederbörande arbets tagare, böra lämpliga åtgärder vidta gas
a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde be träffande samtliga anställda inom den centrala statsförvaltningen; och
b) för att främja principens till- läinpning beträffande anställda inom statliga, regionala eller lokala myn digheter, där dessa äga bestämman derätt över lönesättningen.
2. Efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisa tioner böra lämpliga åtgärder vidta gas för att snarast möjligt trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1 nämnda, beträffande vilka lönesätt ningen regleras eller kontrolleras av det allmänna, särskilt såvitt avser
a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana in-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
dustries and services where such rå
tes are determined under public
authority;
(b) industries and undertakings
operated under public ownership or
control; and
(c) where appropriate, work exe-
cuted under the terms of public con-
tracts.
3. (1) Where appropriate in the
light of the methods in operation for
the determination of rates of re-
muneration, provision should be
made by legal enactment for the ge
neral application of the principle of
equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value.
(2) The competent public author
ity should take all necessary and ap
propriate measures to ensure that
employers and workers are fully in
formed as to such legal requirements
and, where appropriate, advised on
their application.
4. When, after consultation with
the organisations of workers and
employers concerned, where such
exist, it is not deemed feasible to
implement immediately the principle
of equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value, in respect of employment co-
vered by Paragraphs 1, 2 or 3, ap
propriate provision should be made
or caused to be made, as soon as
possible, for its progressive applica
tion, by such measures as—
(a) decreasing the differentials
between rates of remuneration for
men and rates of remuneration for
women for work of equal value;
(b) where a system of increments
is in force, providing equal incre
ments for men and women workers
performing work of equal value.
5. Where appropriate for the pur
pose of facilitating the determination
dustrier och tjänsteområden, där dy
lika lönesatser fastställas av offent
lig myndighet;
b) industrier och företag, som dri
vas eller kontrolleras av det allmän
na; samt
c) där så befinnes lämpligt, arbe
ten, som utföras enligt bestämmelser
i kontrakt, däri offentlig myndighet
är part.
3. 1) Därest så med gällande ord
ning för fastställande av lönesatser är
förenligt, böra åtgärder genom lag
stiftning vidtagas för en allmän till-
lämpning av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av
lika värde.
2) Vederbörande offentliga myn
dighet bör vidtaga alla erforderliga
och lämpliga åtgärder för att arbets
givare och arbetstagare må erhålla
fullständig kännedom om sådana lag
bestämmelsers innebörd samt i fall av
behov råd i fråga om bestämmelser
nas tillämpning.
4. Därest efter hörande av veder
börande arbetstagares och arbetsgiva
res organisationer, där sådana fin
nas, ett omedelbart genomförande av
principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde icke
befinnes möjligt såvitt avser de i
punkterna 1, 2 eller 3 angivna verk
samhetsområdena, böra lämpliga an
ordningar snarast möjligt vidtagas
eller föranstaltas i syfte att uppnå
en successiv tillämpning av princi
pen, exempelvis genom åtgärder som
innebära
a) en minskning av skillnaden i lö
nesatserna för män respektive kvin
nor för arbete av lika värde;
b) införandet av lika lönetillägg för
män och kvinnor, vilka utföra arbe
te av lika värde, där ett system med
lönetillägg tillämpas.
5. Där så befinnes lämpligt för att
underlätta lönesättningen i enlighet
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
of rates of remuneration in accor- dance with the principle of equal re muneration for men and women workers for work of equal value, each Member should, in agreement with the employers’ and workers’ organisations concerned, establish or encourage the establishment of methods for objective appraisal of the work to be performed, whether by job analysis or by other proce- dures, with a view to providing a classification of jobs without regard to sex; such methods should be ap- plied in accordance with the provi sions of Article 2 of the Convention.
6. In order to facilitate the ap- plication of the principle of equal remuneration för men and women workers for work of equal value, appropriate action should be taken, where necessary, to raise the pro- ductive efficiency of women workers by such measures as— (a) ensuring tliat workers of both sexes have equal or equivalent fa- cilities för vocational guidance or employment counselling, for voca tional training and for placement; (b) taking appropriate measures to encourage women to use facilities for vocational guidance or employ ment counselling, for vocational training and for placement; (c) providing welfare and social services which meet the needs of women workers, particularly those with family responsibilities, and fi- nancing such services from general public funds or from social security or industrial welfare funds financed by payments made in respect of workers without regard to sex; and
(d) promoting equality of men and women workers as regards ac cess to occupations and posts with out prejudice to the provisions of international regulations and of na tional laws and regulations concern- ing the protection of the health and welfare of women.
med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, bör varje medlem i samråd med ve derbörande arbetsgivares och arbets tagares organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv värdering, genom arbets- analys eller på annat sätt, av den ar betsuppgift som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av ar- betsanställningar utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna i ar tikel 2 av konventionen.
6. För att underlätta tillämpning en av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbets produktivitet; i sådant syfte
a) bör tillses, att arbetstagare av båda könen erhålla samma eller lik värdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbild ning och arbetsförmedling;
b) böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till yrkesvägledning eller yrkesrådgiv ning, yrkesutbildning och arbetsför medling;
c) böra välfärds- och sociala åtgär der, svarande mot kvinnliga arbets tagares behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kost naderna bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder för social trygghet eller väl- färdsfonder, upprättade inom företa gen genom avsättningar för arbetar nas räkning utan avseende å kön; och
d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till yrken eller befatt ningar främjas, med vederbörligt be aktande av bestämmelserna i inter nationella regleringar och i nationell lagstiftning angående skydd för kvin nors hälsa och välfärd.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
7. Every ef fort should be made to
promote public understanding of the
grounds on which it is considered
that the principle of equal remunera-
tion för men and women workers
for work of equal value should be
implemented.
8. Such investigations as may be
desirable to promote the application
of the principle should be under
taken.
7. Ingenting bör underlåtas för att
inför den allmänna opinionen klar
göra skälen för att principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde bör genomföras.
8. önskvärda utredningar för att
främja principens tillämpning böra
företagas.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1962
Bilaga C
(Översättning)
Convention (No. 111) concerning
Discrimination in Respect of Employment and Occupation
The General Conference of the In ternational Labour Organisation,
Having been convened åt Gene- va by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Forty-second Session on 4 June 1958, and
Having decided upon the adop tion of certain proposals with re- gard to discrimination in the field of employment and occupation, which is the fourth item on the agenda of the session, and
Having determined that these proposals shall take the form of an international Convention, and
Considering that the Declaration of Philadelphia affirms that all human beings, irrespective of race, creed or sex, have the right to pursue both their material well- being and their spiritual develop- ment in conditions of freedom and dignity, of economic security and equal opportunity, and
Considering further that dis crimination constitutes a violation of rights enunciated by the Uni versal Declaration of Human Rights,
adopts this twenty-fifth day of June of the year one thousand nine hund red and fifty-eight the following Convention, -which may be cited as the Discrimination (Employment and Occupation) Convention, 1958:
Article 1
1. For the purpose of this Con vention the term “discrimination” includes— (a) any distinction, exclusion or preference made on the basis of race,
Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställ
ning och yrkesutövning
Internationella arbetsorganisatio nens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Interna tionella arbetsbyrån sammankal lats till Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,
och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punk ten på sammanträdets dagordning,
och beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internatio nell konvention,
och beaktat att Philadelphiade- klarationen fastslår att alla män niskor, oavsett ras, trosbekännelse eller kön, äga rätt att i frihet, eko nomisk trygghet och under lika förutsättningar eftersträva mate riellt välstånd och kulturell ut veckling,
samt vidare beaktat att diskri minering utgör en kränkning av de rättigheter, som kungjorts i All männa förklaringen om de mänsk liga rättigheterna,
antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtio åtta följande konvention, som må benämnas »konvention angående diskriminering (anställning och yr kesutövning), 1958».
Artikel 1
1. I denna konvention förstås med uttrycket »diskriminering»
a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hud-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
colour, sex, religion, political opi
nion, national extraction or social
origin, which has the effect of nulli-
fying or impairing equality of op-
portunity or treatment in employ-
ment or occupation;
(b) such other distinction, exclu-
sion or preference which has the ef
fect of nullifying or impairing equal
ity of opportunity or treatment in
employment or occupation as may
be determined by the Member con-
cerned after consultation with re
presentative employers’ and work-
ers’ organisations, where such exist,
and with other appropriate bodies.
2. Any distinction, exclusion or
preference in respect of a particular
job based on the inherent require-
ments thereof shall not be deemed
to be discrimination.
3. For the purpose of this Con-
vention the terms “employment” and
“occupation” include access to vo-
cational training, access to employ
ment and to particular occupations,
and terms and conditions of employ
ment.
Article 2
Each Member för which this Con-
vention is in force undertakes to
declare and pursue a national policy
designed to promote, by methods
appropriate to national conditions
and practice, equality of opportuni
ty and treatment in respect of em
ployment and occupation, with a
view to eliminating any discrimina
tion in respect thereof.
Artide 3
Each Member for which this Con-
vention is in force undertakes, by
methods appropriate to national con
ditions and practice—
(a) to seek the co-operation of
employers’ and workers’ organisa-
färg, kön, religion, politisk uppfatt
ning, nationell härstamning eller so
cialt ursprung, som har till följd, att
likställdhet med avseende å möjlig
heter eller behandling i fråga om an
ställning eller yrkesutövning omintet-
göres eller beskäres;
b) varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde i övrigt, som har till
följd, att likställdhet med avseende å
möjligheter eller behandling i fråga
om anställning eller yrkesutövning
omintetgöres eller beskäres och som
må bestämmas av vederbörande
medlemsstat efter samråd med re
presentativa arbetsgivar- och ar
betstagarorganisationer, där sådana
finnas, ävensom med andra lämp
liga organ.
2. Varje åtskillnad, uteslutning el
ler företräde, som grundas på för an
ställningen enligt dennas natur er
forderliga personliga kvalifikationer,
skall icke anses såsom diskrimine
ring.
3. I denna konvention förstås med
uttrycken »anställning» och »yrkes
utövning» jämväl tillträde till yrkes
utbildning, till anställning och till
skilda yrken ävensom anställnings
villkor.
Artikel 2
Varje medlem, för vilken denna
konvention är i kraft, förbinder sig
att utforma och tillämpa en nationell
politik, avsedd att genom metoder,
anpassade efter landets förhållanden
och praxis, främja likställdhet med
avseende å möjligheter och behand
ling i fråga om anställning och yr
kesutövning i syfte att avskaffa varje
diskriminering i nämnda hänseende.
Artikel 3
Varje medlem, för vilken denna
konvention är i kraft, förbinder sig
att genom metoder, anpassade efter
landets förhållanden och praxis,
a) söka få till stånd samverkan
med arbetsgivarnas och arbetstagar-
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
tions and other appropriate bodies in promoting the acceptance and ob- servance of this policy;
(b) to enact such legislation and to promote such educational pro grammes as may be calculated to secure the acceptance and obser- vance of the policy;
(c) to repeal any statutory provi sions and modify any administrative instructions or practices which are inconsistent with the policy;
(d) to pursue the policy in re- spect of employment under the di- rect control of a national authority;
(e) to ensure observance of the policy in the activities of vocational guidance, vocational training and placement services under the direc- tion of a national authority;
(f) to indicate in its annual re ports on the application of the Con- vention the action taken in pursu- ance of the policy and the results secured by such action.
Article 4
Any measures affecting an indi- vidual who is justifiably suspected °f’.or en8age(i in, activities preju- dicial to the security of the State shall not be deemed to be discrim- ination, provided that the individual concerned shall have the right to appeal to a competent body estab- lished in accordance with national practice.
Artide 5
1. Special measures of protection or assistance provided for in other Conventions or Recommendations adopted by the International Labour Conference shall not be deemed to be discrimination.
2. Any Memher may, after con- sultation with representative em- ployers’ and workers’ organisations, where such exist, determine that
nas organisationer ävensom med andra berörda organ i syfte att främ ja godtagande och tillämpning av denna politik;
b) utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som må vara ägnade att trygga ifrågava rande politiks godtagande och till- lämpning;
c) upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och praxis, vilka äro oförenliga med politiken;
d) fullfölja nämnda politik såvitt avser anställning, som är underkas tad statlig myndighets omedelbara kontroll;
e) sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesvägled nings-, yrkesutbildnings- och arbets förmedlingsverksamhet, som bedri- ves under ledning av statlig myn dighet;
f) i sina årliga redogörelser för konventionens tillämpning angiva de åtgärder, som vidtagits för att full följa denna politik, samt därigenom vunna resultat.
Artikel 4
Såsom diskriminering skall icke anses åtgärder riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller in vecklad i en för rikets säkerhet skad lig verksamhet, under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i enlighet med nationell praxis upp rättat organ.
Artikel 5
1. Särskilda skydds- eller bistånds- åtgärder, som angivits i andra av In ternationella arbetsorganisationen antagna konventioner och rekom mendationer skola icke anses såsom diskriminering.
2. Varje medlem må efter samråd med representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, där såda na finnas, besluta, att andra särskil-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962
other special measures designed to
meet the particular requirements of
persons who, for reasons such as
sex, age, disablement, family respon-
sibilities or social or cultural status,
are generally recognised to require
special protection or assistance, shall
not be deemed to be discrimination.
Article 6
Each Member which ratifies this
Convention undertakes to apply it
to non-metropolitan territories in ac-
cordance with the provisions of the
Constitution of the International La-
bour Organisation.
Artide 7
The formal ratifications of this
Convention shall be communicated
to the Director-General of the Inter
national Labour Office för registra-
tion.
Artide 8
1. This Convention shall be bind-
ing only upon those Members of the
International Labour Organisation
whose ratifications have been re
gistered with the Director-General.
2. It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members have
been registered with the Director-
General.
3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any Mem
ber twelve months after the date on
which its ratification has been re
gistered.
Artide 9
1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the Conven
tion first coines into force, by an act
communicated to the Director-Gen
eral of the International Labour
Office for registration. Such denun-
ciation shall not take effeet until
one year after the date on which it
is registered.
da åtgärder, avsedda att tillgodose
det speciella behovet hos personer,
vilka av sådana skäl som kön, ålder,
invaliditet, försörjningsbörda eller
social eller kulturell nivå allmänt
erkännas vara i behov av särskilt
skydd eller bistånd, icke skola anses
såsom diskriminering.
Artikel 6
Varje medlem, som ratificerar den
na konvention, förbinder sig att till-
lämpa densamma på utanför moder
landet belägna områden i enlighet
med bestämmelserna i Internatio
nella arbetsorganisationens stadga.
Artikel 7
De officiella ratifikationerna av
denna konvention skola delgivas In
ternationella arbetsbyråns generaldi
rektör och registreras av honom.
Artikel 8
1. Denna konvention är bindande
allenast för de medlemmar av Inter
nationella arbetsorganisationen, vil
kas ratifikationer registrerats av ge
neraldirektören.
2. Den träder i kraft tolv månader
efter det två medlemmars ratifika
tioner registrerats av generaldirek
tören.
3. Därefter träder denna konven
tion i kraft för varje medlem tolv
månader efter den dag, då dess rati
fikation registrerats.
Artikel 9
1. Varje medlem, som ratificerat
denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då kon
ventionen först trädde i kraft, upp
säga densamma genom skrivelse, som
delgives Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registre
rats.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
2. Each Member which has ra- tified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this Article, wiil be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention åt the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Article.
Article 10
1. The Director-General of the In ternational Labour Office shall no- tify all Members of the Internatio nal Lahour Organisation of the re- gistration of all ratifications and denunciations communieated to him by the Members of the Organisa tion.
2. When notifying the Members of the Organisation of the registra- tion of the second ratification com- municated to him, the Director-Gen eral shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come into force.
Article 11
The Director-General of the In ternational Labour Office shall com- municate to the Secretary-General of the United Nations for registra- tion in accordance with Article 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with the pro visions of the preceding Artides.
Article 12
Åt such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Con vention and shall examine the de- sirability of placing on the agenda
2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregåen de moment nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna artikel stad gade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande tioårsperiod.
Artikel 10
1. Internationella arbetsbyråns ge neraldirektör skall underrätta samt liga medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registre ringen av alla ratifikationer, förkla ringar och uppsägningar, som delgi vits honom av organisationens med lemmar.
2. Då generaldirektören underrät tar organisationens medlemmar om registreringen av den andra ratifika tionen i ordningen, som delgivits ho nom, har han att fästa medlemmar nas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i kraft.
Artikel 11
Internationella arbetsbyråns gene raldirektör skall, för registrering jämlikt artikel 102 av Förenta Natio nernas stadga, lämna Förenta Natio nernas generalsekreterare fullständi ga upplysningar om varje ratifika tion, förklaring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående artik lar.
Artikel 12
Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konven tions ikraftträdande, skall Interna tionella arbetsbyråns styrelse före lägga Internationella arbetsorganisa tionens allmänna konferens en redo görelse för konventionens tillämp-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
of the Conference the question of its revision in whole or in part.
Article 13
1. Should the Conference adopt a new Convention revising this Con- vention in whole or in part, then, unless the new Convention other- wise provides— (a) the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Article 9 above, if and when the new revising Convention shall have come into force; (b) as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification by the Mem- bers.
2. This Convention shall in any case remain in force in its actual form and content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising Convention.
Artide It
The English and French versions of the text of this Convention are equally authoritative.
ning och taga under övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.
Artikel 13
1. Därest konferensen skulle anta ga en ny konvention, innebärande re vision, helt eller delvis, av förevaran de konvention, och den nya konven tionen icke föreskriver annat,
a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention, utan hin der av vad i artikel 9 här ovan stad gas;
b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlem marna.
2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ra tificerat densamma men icke ratifi cerat den nya, reviderade konventio nen.
Artikel li
De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 är 1962
Bilaga D
(Översättning)
Recommendation (No. 111) conceming Discrimination in Respect of Employment and Occupation
The General Conference of the In ternational Labour Organisation,
Having been convened åt Geneva by the Governing Body of the In ternational Labour Office, and having met in its Forty-second Session on 4 June 1958, and
Having decided upon the adop tion of certain proposals with re- gard to discrimination in the field of employment and occupation, which is the fourth item on the agenda of the session, and
Having determined that these proposals shall take the form of a Recommendation supplementing the Discrimination (Employment and Occupation) Convention, 1958,
adopts this twenty-fifth day of June of the year one thousand nine hun dred and fifty-eight the following Recommendation, which may be ci- ted as the Discrimination (Employ ment and Occupation) Recommend ation, 1958.
The Conference recommends that each Member should apply the fol lowing provisions:
I. Definitions
1.(1) For the purpose of this Re commendation the term “discrimin ation” includes—
(a) any distinction, exclusion or preference made on the basis of race, colour, sex, religion, political opi nion, national extraction or social origin, which has the effect of nul- lifying or impairing equality of op-
Rekommendation (nr 111) angå ende diskriminering i fråga om
anställning
och
yrkesutövning
Internationella arbetsorganisatio nens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Interna tionella arbetsbyrån sammankal lats till Genéve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtio- andra sammanträde,
och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punk ten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommen dation, avsedd att komplettera konventionen angående diskrimi nering (anställning och yrkesut övning), 1958,
antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtio- åtta följande rekommendation, som må benämnas »rekommendation an gående diskriminering (anställning och yrkesutövning), 1958».
Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvis ningar.
I. Definitioner
1.1)1 denna rekommendation för stås med uttrycket »diskriminering»
a) varje åtskillnad, uteslutning el ler företräde på grund av ras, hud färg, kön, religion, politisk uppfatt ning, nationell härstamning eller so cialt ursprung, som har till följd, att likställdhet med avseende å möjlig-
31
Kungl. Maj ris proposition nr 70 år 1962
portunity or treatment in employ- ment or occupation;
(b) such other distinction, exclu- sion or preference which has the ef- fect of nullifying or impairing equa- lity of opportunity or treatment in employment or occupation as may be determined by the Member con- cerned after consultation with re presentative employers’ and wor- kers’ organisations, wherc such exist, and with other appropriate bodies.
(2) Any distinction, exclusion or preference in respect of a particular job based on the inherent require- ments thereof is not deemed to be discrimination.
(3) For the purpose of this Re- commendation the terms “employ- ment” and “occupation” include ac cess to vocational training, access to employment and to particular oc- cupations, and terms and conditions of employment.
II. Formnlation and Application
of PoKcy
2. Each Member should formulate a national policy for the prevention of discrimination in employment and occupation. This policy should be applied by means of legislative measures, collective agreements be- tween representative employers’ and workers’ organisations or in any other manner consistent with na tional conditions and practice, and should have regard to the following principles: (a) the promotion of equality of opportunity and treatment in em ployment and occupation is a matter of public concern;
(b) all persons should, without discrimination, enjoy equality of op-
heter eller behandling i fråga om an ställning eller yrkesutövning omin- tetgöres eller beskäres;
b) varje åtskillnad, uteslutning el ler företräde i övrigt, som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres och som må bestämmas av vederbörande med lemsstat efter samråd med represen tativa arbetsgivar- och arbetstagar organisationer, där sådana finnas, ävensom med andra lämpliga organ.
2) Varje åtskillnad, uteslutning el ler företräde, som grundas på för an ställningen enligt dennas natur er forderliga personliga kvalifikationer, skall icke anses såsom diskrimine ring.
3) I denna rekommendation för stås med uttrycken »anställning» och »yrkesutövning» jämväl tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom anställ ningsvillkor.
II. Politikens utformning och
tillämpning
2. Varje medlem bör utforma en nationell politik till förhindrande av diskriminering i anställning och yr kesutövning. Denna politik bör bringas i tillämpning genom lagstift ningsåtgärder, kollektivavtal mellan representativa arbetsgivar- och ar betstagarorganisationer eller på an nat med nationella förhållanden och praxis förenligt sätt, varvid följande principer böra beaktas:
a) åtgärder ägnade att främja lik ställdhet med avseende å möjligheter och behandling i fråga om anställ ning eller yrkesutövning utgöra en angelägenhet av allmänt intresse;
b) varje individ bör utan diskrimi nering åtnjuta likställdhet med avse-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
portunity and treatment in respect of—
(i) access to vocational guidance and placement services;
(ii) access to training and em- ployment of their own choice on the basis of individual suitability for such training or employment;
(iii) advancement in accordance with their individual character, ex- perience, ability and diligence;
(iv) security of tenure of
emplov-
ment;
(v) remuneration for work of equal value;
(vi) conditions of work including hours of work, rest periods, annual holidays with pay, occupational safe- ty and occupational health meas- ures, as well as social security meas- ures and welfare facilities and bene- fits provided in connection with em ployment;
(c) government agencies should apply non-discriminatory employ ment policies in all their activities;
(d) employers should not practise or countenance discrimination in engaging or training any person for employment, in advancing or retain- ing such person in employment, or in fixing terms and conditions of employment; nor should any person or organisation obstruct or interfere, either directly or indirectly, with employers in pursuing this prin- ciple;
(e) in collective negotiations and industrial relations the parties should respect the principle of equal- ity of opportunity and treatment in employment and occupation, and should ensure that collective agree- ments contain no provisions of a discriminatory character in respect of access to, training for, advance ment in or retention of employment or in respect of the terms and con ditions of employment;
ende å möjligheter och behandling såvitt angår
i) tillträde till yrkesvägledning och arbetsförmedling;
ii) tillträde till yrkesutbildning och anställning efter eget val enligt per sonligt anlag för dylik utbildning eller anställning;
iii) befordran i enlighet med sina personliga egenskaper, erfarenhet, skicklighet och nit;
iv) trygghet i anställningen;
v) lön för arbete av lika värde;
vi) arbetsvillkor, däri inbegripna ar betstid, viloperioder, semester, åtgär der för säkerhet och hälsa på arbets platsen, ävensom åtgärder för social trygghet, välfärdsanordningar samt sociala förmåner, som tillhandahållas i samband med anställningen;
c) statliga organ böra inom hela sitt verksamhetsområde tillämpa en anställningspolitik utan någon som helst diskriminering;
d) arbetsgivarna böra icke utöva eller tolerera diskriminering i fråga om arbetstagares anställning, utbild ning, befordran, kvarblivande i tjänst eller vid bestämmandet av an ställningsvillkoren; vid tillämpning en av denna princip böra arbetsgivar na icke utsättas för obstruktioner el ler inblandning, vare sig direkt eller indirekt, från enskild persons eller från organisations sida;
e) arbetsmarknadens parter böra i kollektiva förhandlingar och i för hållandet sig emellan respektera principen om likställdhet med avse ende å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutöv ning samt böra tillse att kollektivav tal icke innehålla bestämmelser av diskriminerande natur beträffande tillträde till, utbildning för, beford ran eller kvarblivande i anställning eller i fråga om anställningsvillkor;
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
(f) employers’ and workers’ or
ganisations should not practise or
countenance discrimination in re-
spect of admission, retention of
membership or participation in their
affairs.
3. Each Member should—
(a) ensure application of the prin-
ciples of non-discrimination—
(i) in respect of employment un
der the direct control of a national
authority;
(ii) in the activities of vocational
guidance, vocational training and
placement services under the direc-
tion of a national authority;
(b) promote their observance,
where practicable and necessary, in
respect of other employment and
other vocational guidance, vocational
training and placement services by
such methods as—
(i) encouraging state, provincial
or local government departments or
agencies and industries and under-
takings operated under public own-
ership or control to ensure the ap
plication of the principles;
(ii) making eligibility for con-
tracts involving the expenditure of
public funds dependent on observ
ance of the principles;
(iii) making eligibility for grants
to training establishments and for a
licence to operate a private employ
ment agency or a private vocational
guidance Office dependent on obser
vance of the principles.
4. Appropriate agencies, to be as-
sisted where practicable by advisory
committees composed of representa
tives of employers’ and workers’ or
ganisations, where such exist, and of
other interested bodies, should be
establishcd for the purpose of pro-
moting application of the policy in
all fields of public and private em
ployment, and in particular—
f) arbetsgivarnas och arbetstagar
nas organisationer böra icke utöva
eller tolerera diskriminering med av
seende å beviljande eller bibehållan
de av medlemskap i desamma eller
deltagande i dessas fackliga ange
lägenheter.
3. Varje medlem bör
a) trygga tillämpningen av princi
perna rörande icke-diskriminering
i) med avseende å anställning,
som står under nationell myndighets
omedelbara kontroll;
ii) i yrkesväglednings-, yrkesut
bildnings- och arbetsförmedlings
verksamhet, som är underställd na
tionell myndighets ledning;
b) där så är möjligt och erforder
ligt främja dessa principers iaktta
gande med avseende å annan anställ
ning samt annan yrkesväglednings-,
yrkesutbildnings- och arbetsförmed
lingsverksamhet, därvid bl. a. följan
de metoder må komma till använd
ning
i) statliga, regionala eller lokala
myndigheter eller organ samt indu
strier och företag, som drivas eller
kontrolleras av det allmänna, böra
erhålla stöd för att trygga principer
nas tillämpning;
ii) godkännande av kontrakt, som
medföra ianspråktagande av allmän
na medel, bör göras beroende av att
principerna iakttagas;
iii) beviljande av anslag till utbild-
ningsanstalter samt tillstånd att be
driva privata arbetsförmedlings- eller
yrkesvägledningsbyråer bör göras be
roende av att principerna iakttagas.
4. Lämpliga organ böra — där så
är möjligt med biträde av rådgivan
de kommittéer bestående av före
trädare för arbetsgivarnas och ar
betstagarnas organisationer, där så
dana finnas, ävensom för andra be
rörda organ — upprättas i syfte att
främja tillämpningen av denna po
litik inom alla områden av offentlig
och privat anställning samt särskilt
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
(a) to take all practicable mea-
sures to foster public understanding
and acceptance of the principles of
non-discrimination;
(b) to receive, examine and in-
vestigate complaints that the policy
is not being observed and, if neces-
sary by conciliation, to secure the
correction of any practices regarded
as in conflict with the policy; and
(c) to consider further any com
plaints which cannot be effectively
settled by conciliation and to render
opinions or issue decisions concern-
ing the manner in which discrimina-
tory practices revealed should be
corrected.
5. Each Member should repeal any
statutory provisions and modify any
administrative instructions or prac
tices which are inconsistent with the
policy.
6. Application of the policy should
not adversely affect special measures
designed to meet the particular re-
quirements of persons who, for rea
sons such as sex, age, disablement,
family responsibilities or social or
cultural status are generally recog-
nised to require special protection or
assistance.
7. Any measures affecting an in-
dividual w’ho is justifiably suspected
of, or engaged in, activities pre-
judicial to the security of the State
should not be deemed to be discri-
mination, provided that the indi-
vidual concerned has the right to
appeal to a competent body estab-
lished in accordance with national
practice.
8. With respect to immigrant wor-
kers of foreign nationality and the
members of their families, regard
should be had to the provisions of
the Migration for Employment Con-
vention (Revised), 1949, relating to
equality of treatment and the pro
visions of the Migration for Employ
ment Recommendation (Revised),
a) vidtaga alla genomförbara åt
gärder ägnade att bibringa allmänhe
ten förståelse för och förmå den att
godtaga principerna rörande icke
diskriminering;
b) till prövning upptaga klagomål
över att politiken icke följes samt
vid behov genom förlikning åstad
komma rättelse i en mot politiken
stridande praxis;
c) till förnyad prövning upptaga
klagomål, vilka icke kunnat avgöras
genom förlikning samt avgiva yttran
de eller fatta beslut rörande sättet att
åstadkomma rättelse i påvisad dis
kriminerande praxis.
5. Varje medlem bör upphäva
samtliga lagbestämmelser och ändra
administrativa instruktioner och
praxis, som stå i strid med ifrågava
rande politik.
6. Tillämpningen av politiken bör
icke menligt påverka särskilda åtgär
der, avsedda att tillgodose det spe
ciella behovet hos personer, vilka av
sådana skäl som kön, ålder, invalidi
tet, försörjningsbörda eller social el
ler kulturell nivå allmänt erkännas
vara i behov av särskilt skydd eller
bistånd.
7. Såsom diskriminering böra icke
anses åtgärder riktade mot den som
är skäligen misstänkt för eller in
vecklad i en för rikets säkerhet skad
lig verksamhet, under förutsättning
att han äger anföra besvär hos ett i
enlighet med nationell praxis upprät
tat organ.
8. I fråga om immigrerande arbeta
re av främmande nationalitet och de
ras familjemedlemmar böra de i kon
ventionen angående migrerande ar
betare (reviderad), 1949,intagna be
stämmelserna om lika behandling
ävensom de i rekommendationen an
gående migrerande arbetare (revide
rad), 1949, intagna anvisningarna ro-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962
1949, relating to the lifting of restric-
tions on access to employment.
9. There should be continuing co-
operation between the competent
authorities, representatives of em-
ployers and workers and appropriate
bodies to consider what further po
sitive measures may be necessary in
the light of national conditions to
put the principles of non-discrimina-
tion into effect.
III.
Co-ordination of Measures for
the
Prevention of Discrimination
in All Fields
10. The authorities responsible for
action against discrimination in em
ployment and occupation should co-
operate closely and continuously
with the authorities responsible for
action against discrimination in
other fields in order that measures
taken in all fields may be co-ordi-
nated.
rande lättnader i restriktioner be
träffande anställning beaktas.
9. Vederbörande myndigheter, fö
reträdare för arbetsgivare, arbetsta
gare och lämpliga organ böra fort
löpande samverka i syfte att över
väga vilka ytterligare positiva åtgär
der, som med hänsyn till de natio
nella förhållandena må finnas påkal
lade för att förverkliga principerna
rörande icke-diskriminering.
ITT. Samordning av åtgärder till före*
byggande av diskriminering
på alla områden
10. För åtgärder mot diskrimine
ring i fråga om anställning och yr
kesutövning ansvariga myndigheter
böra intimt och fortlöpande sam
verka med de för åtgärder mot dis
kriminering på andra områden an
svariga myndigheterna, i syfte att er
nå en samordning av vidtagna åtgär
der.