Prop. 1962:94

('med förslag till sjötra\xad fikförordning',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962

1

Nr 94

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till sjötra­

fikförordning; given Stockholms slott den 23 febru­ ari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens ytt­ rande över härvid fogat förslag till sjötrafikförordning.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

4

mistsignal som fartyg till ankars liar att enligt 1948 års internationella sjö- vägsregler avgiva under väderleksförhållanden som avses under 2.

b) När fartyg kan passera mudderverket, fartyget eller flotten, som om utmärkning av dess läge skett med kvastprick:

Under fem sekunder serier om tre slag å skeppsklocka omedelbart efter mistsignal, som nyss sagts.

2 mom. Arbetsplats för undervattensarbete skall passeras med nödig för­ siktighet. Är dykarflagga hissad, skall maskindrivet fartyg om möjligt pas­ sera arbetsplatsen med stoppad propeller.

8 §'

Fartyg, som bogserar oljebehållare eller annat större föremål, som helt eller nästan helt ligger under vattenytan, skall, såvida icke annat särskilt stadgats, på plats där den bäst synes, föra en svart flagga eller en svart skärm, minst 0,90 meter lång och 0,75 meter hög.

Släpets slut skall markeras med flottör eller liknande, varå följande sig­ naler skola föras:

Vid dager: Svart flagga eller skärm enligt ovan. Under mörker: Ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett avstånd av minst en nautisk mil.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1962

9 §•

På timmerflotte, som bogseras, skall i flottens aktersta del under mörker föras ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett avstånd av minst en nautisk mil. Består bogsersläp av tätt sammanbundna timmer­ flottar och överstiger släpets längd 100 meter skall å släpet föras sådant ljus på minst var hundrade meter.

Bestämmelser för inre farvatten

¹⁰ §.

Mötas två fartyg vid farvatten, som är så trångt att mötet icke kan ske utan fara för ombordläggning, skall det senast dit anlända fartyget vänta till dess det andra fartyget hunnit passera.

11

§•

Fartyg, som enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med vissla eller siren (vissla), skall före fart genom sådant trångt farvatten, som sägs i 10 §, på ett avstånd därifrån av en halv nautisk mil avgiva ett långt signalljud. Sådan signalering må dock underlåtas, om den ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som uppenbart onödig.

12

§.

Signalering med vissla enligt 1948 års internationella sjövägsregler för att, när fartyg äro i sikte av varandra, angiva viss manöver må underlåtas, om signaleringen ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som uppenbart onö­ dig.

13 §.

Fartyg med en längd understigande 15 meter är icke skyldigt att efter­ komma vad i 1948 års internationella sjövägsregler föreskrives om förande av signalfigur, när fartyg är under segel och därjämte framdrives medelst maskinkraft.

Kungl. Maj:Is proposition nr 9k år 1962

5

.

14 §.

Fartyg är icke skyldigt att under skymning och gryning föra skeppsljus, därest fartyget ändock kan iakttagas på betryggande avstånd.

15 §.

Maskindrivet fartyg med en längd understigande 8 meter må föra vitt ljus (toppljus) på mindre höjd än 2,75 meter (9 fot) över relingen, under förutsättning att det är anbragt högre än föreskrivna sidoljus eller, om sammansatt lanterna föres, minst 0,50 meter över denna.

16 §.

Fartyg som ligger till ankars i sådan hamn, som i sjökort redovisas som båthamn, eller eljest på plats, som är skyddad ur trafiksäkerhetssynpunkt, är icke skyldigt att föra skeppsljus eller signalfigur.

Ansvarsbestämmelser

17 §.

Brister någon i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjö­ olycka åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten ringa, dömes, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag, till dagsböter. Till sam­ ma straff dömes befälhavare å fartyg eller sjöflygplan, som i strid mot 164° års internationella sjövägsregler eller denna förordning åsidosätter föreskrift om ljus eller signal, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag.

Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 5 § dömes till böter, högst trehundra kronor.

18

§.

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i 313 och 328 §§sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1962. Genom förordningen upphäves förordningen den 26 oktober 1906 (nr 93) angående åtgärder till undvikande av ombordläggning samt signaler för an­ givande av nöd å fartyg, kungörelsen den 11 december 1953 (nr 734) angå­ ende tillämpning av 1948 års internationella sjövägsregler ävensom kungö­ relsen den 26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angående begag­ nande av allmän farled. Vad nu sagts skall cj inverka på giltigheten av föreskrift, som meddelats med stöd av sistnämnda kungörelse eller kun­ görelsen den 16 december 1955 (nr 680) om vissa föreskrifter angående be­ gagnande av allmän farled eller med stöd av cirkuläret den 5 mars 1954 (nr 58) till samtliga länsstyrelser angående bemyndigande att utfärda vissa föreskrifter om begagnande av allmän farled in. in.

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 9't år 1962

Utdrag av protokollet över liandelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets Övriga ledamöter anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om nya bestäm­ melser för sjötrafiken och anför därvid följande.

I. Inledning

Sjöfartsstyrelsen har i samråd med företrädare för olika berörda myn­ digheter och sjöfarts- och sjösportorganisationer företagit en översyn av de bestämmelser som reglerar sjötrafiken. Denna översyn föranledde sjö- fartsstyrelsen att i början av år 1961 utarbeta ett preliminärt förslag till sjotraf ^förordning. över förslaget avgavs till styrelsen yttranden av che­ fen för marinen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Mal­ möhus, Norrbottens, Örebro och Värmlands län samt generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, järnvägsstyrelsen, statens vattenfallsverk, lotsdirektörer- na i de skilda lotsdistrikten, poliskammaren i Luleå, Sveriges redareför­ ening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Kanal­ flottans rederiförening, Sjöassuradörernas förening, Lotsförbundet, Vä­ nerns seglationsstyrelse, Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges motorbåts union, Svenska kryssar- ldubben, Svenska seglarförbundet, Saltsjöns seglar-förbund, Svenska scout­ förbundet och Svenska vattenskidklubben.

Sedan det preliminära förslaget med anledning av de utav remissinstan­ serna gjorda uttalandena överarbetats inom sjöfartsstyrelsen, har styrel­ sen i skrivelse den 6 mars 1961 till Kungl. Majrt framlagt förslag till sjö­ trafikförordning.

Över sjofartsstyrelsens skrivelse med därvid fogat författningsförslag har, efter remiss, sjölagskommittén avgivit yttrande. På grundval av förelig­ gande material har därefter inom handelsdepartementet utarbetats förslag till ny författning med bestämmelser i ämnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1962

é

II. Gällande bestämmelser

Gällande trafikföreskrifter till sjöss utgöres huvudsakligen av 1948 ars internationella sjövägsregler och av förordningen den 26 oktober 1906 ( 93) angående åtgärder till undvikande av ombordläggning samt signalei Sr anTande av nöd å fartyg. Enligt 1 § första stycket kungörelsen den 11 december 1953 (nr 734) angående tillämpning av de internationella sjo vägsreglerna skall dessa tillämpas å svenska fartyg och sjöflygplan aven- Ä. fartyg och sjöflygplan I

innehåller bl. a. detaljerade bestämmelser om de skeppsljus ellei signa figurer, som olika slag av fartyg skall föra för vissa i sjovagsreglerna n mare angivna fall, samt om de styrnings- och seglingsregler fartygen skal

TZ taja vid möte med annat fartyg eller eljest under särskilda! sjovags­ reglerna närmare angivna förhållanden. 1906 års ombordlaggmngsforord- ning innehåller numera endast bestämmelser för sjöfarten i svenskt inn^ farvatten. Dessa bestämmelser, vilka äger tillämpning såval ^l svenskaj som å utländska fartyg och sjöflygplan, stadgar vissa undantag från eller

lä«g till 1948 års internationella sjövägsregler.

Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet (3 kap.) och i ansvarskap (19Jkap.) vissa grundläggande föreskrifter som tar sikte pa trafiksake heten Ull sjöss. Sålunda gäller bl. a. skyldighet för befälhavaren a fartyg att tillse att sjövakt och behörig utkik hålles samt att behörigt valctbefal händigt för kommandot ombord (32 §), och ett allmänt straffstadgand finnes för befälhavare som genom vårdslöshet eller försummelse i jansten är vållande till sjöolycka (293 §). Några trafikföreskrifter i egentlig me­ ning innehåller sjölagen däremot icke. I lagen ges Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda föreskrifter rörande bl. a. fartygs utrustning och bemanmn <5 a §) samt om vad å fartyg bör iakttagas till undvikande av sammanstot-

111 Slutligen må erinras om den i anslutning till 5 kap. 12 § vattenlagen ut­ färdade kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angå­ ende begagnande av allmän farled. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juh 1961 och ersatte eu tidigare kungörelse i ämnet. Genom den nya författ­ ningen har länsstyrelse beretts möjlighet att - vid sidan om tidigare be­ fogenhet att utfärda lokala föreskrifter om fartbegränsning och ankrings- förbud i allmän farled samt andra föreskrifter om begagnande av vatten­ trafikled, när dessa äro av tillfällig art, - även förbjuda eller inskranka båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport i sådan farled.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1962

III. Författningsförslaget

Allmänna synpunkter

Sjöfartsstyrelsens förslag. Sjöfartsstyrelsen framhåller bl. a., att småbåts- ti afiken inom våra skärgårdsområden och övriga inre farvatten under se­ nare år ökat enormt och skapat sjösäkerhetsproblem av delvis nv karak­ tär. I olika sammanhang, icke minst i samband med av sjöfartsstyrelsen hållna överläggningar med representanter för olika sjöfartsintressen, har påtalats det trängande behovet av en närmare reglering i skilda avseenden av denna småbåtstrafik och av dess förhållande till storsjöfarten.

Sjöfartsstyrelsen påpekar vidare, att det varit ett allmänt önskemål att alla för sjötrafiken utfärdade trafikföreskrifter av allmän natur såvitt möj­ ligt sammanfördes i en författning. I enlighet med detta önskemål bär i styrelsens författningsförslag sammanförts dels föreskrifter om tillämpning­ en av 1948 års internationella sjövägsregler, dels bestämmelser om undan­ lag från eller tillägg till dessa regler, i huvudsak motsvarande reglerna i 1906 års ombordläggningsförordning, och dels vissa särskilda föreskrifter, som ansetts påkallade för viss reglering av småbåtstrafiken.

Sjöfartsstyrelsen nämner vidare i sin skrivelse, att styrelsen under förbe­ redande överläggningar med representanter för berörda myndigheter och intresseorganisationer behandlat vissa speciella frågor, vilka styrelsen dock icke ansett böra föranleda förslag i förevarande sammanhang.

En sådan fråga har avsett behovet av särskild registrering av motorbå­ tar. Styrelsen uttalar, att en sådan registrering för att den över huvud taget skall kunna anses ha något berättigande, måste kombineras med bestäm­ melser beträffande båtarnas utrustning m. m„ vilket i sin tur medför krav på kontrollverksamhet, övervägandena i frågan har givit vid handen att båtarnas stora antal och rörlighet (byte av ägare) gör en registrering prak­ tiskt ogenomförbar såvida man inte bygger upp eu organisation motsva­ rande den som handhar kontrollen av landets bilar. Utan en sådan organi­ sation med bl. a. kontrollerande verksamhet torde registreringen vara utan reellt värde.

Önskemal har även framförts om införandet av särskilda kompetensbe­ vis för båtforare. Icke heller i denna fråga anser sig sjöfartsstyrelsen böra framlagga något förslag. Sjöfartsstyrelsen erinrar emellertid här om att Kungl. Maj.-t genom beslut den 17 mars 1961 bifallit en framställning av- styrelsen om införandet av ett frivilligt kunskapsprov och förarintyg för segel- och motorbåtar.

Remissyttrandena. Sjöfartsstyrelsens förslag till sjötrafikförordning har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna." I åt­ skilliga yttranden, bl. a. från redarnas och fartygsbefälets representanter understryks betydelsen av att förslaget blir genomfört.

9

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, om icke vissa ytterligare före­ skrifter borde medtagas i förslaget. Sveriges fartggsbefälsförening anser att bestämmelser om viss behörighet för nöjesseglare och motorbåtsförare skulle ha intagits i förslaget. Dels skulle erforderliga kunskaper hos båtförarna un­ danröja den övervägande delen av de olägenheter de vållar den övriga sjö­ trafiken och dels kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt att införa straff­ bestämmelser utan att samtidigt utfärda föreskrift om visst kompetensbevis.

Sveriges fiskares riksförbund håller före, att övervägande skäl torde tala för införande av kompetensbevis för båtförare och anser denna fråga böra äg­ nas fortsatt uppmärksamhet. Fartygsbefälsföreningen finner också, att för­ slaget borde ha kompletterats med en bestämmelse som möjliggjorde att de olika fartygen kunde identifieras, något som för oansvariga förare kunde få större avskräckande verkan än själva straffbestämmelsen i förslaget. Läns­ styrelsen i Norrbottens län påpekar att ett stadgande, som direkt kriminali­ serade onykterhet vid förande av fartyg, troligen skulle få en preventiv ver­ kan och förhindra en del olyckor även om efterlevnaden av detsamma skulle bli svår att övervaka. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför slut­ ligen förslag om inarbetande i sjölrafikförordningen av föreskrifterna i kungörelsen om vissa föreskrifter angående begagnande av allmän farled.

Övervakningen av efterlevnaden utav de föreslagna reglerna har berörts av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar alt polisen i stort sett saknar både personella och materiella (lämpliga båtar etc.) resurser för dessa uppgifter. För övervakningsuppgifter torde därför i första hand få anlitas tull- och lotspersonal. Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrntne motsätter sig en utökning av befintliga tillsynsorgan och an­ ser att den sjöfarande allmänheten med hjälp av lotsar, fyrfolk, kustupp- syningsmän och poliser får utöva kontrollen och påtala allvarliga brott mot förordningen.

Departementschefen. De senaste årens allmänna standardförbättring med ökade möjligheter till fritidsverksamhet har medfört att allt fler människor utnyttjar våra vattenvägar för rekreation. Trafiken med nöjcsbåtar har sär­ skilt sommartid ökat mycket starkt längs våra kuster, i insjöar och vatten­ drag. Enligt tillgängliga siffror utgjorde antalet motorbåtar i vårt land un­ der år 1961 omkring 180 000. Till jämförelse kan nämnas att enligt mot­ svarande beräkningar antalet motorbåtar under år 1956 utgjorde omkring 86 000. Även för de närmast kommande åren har man alt räkna med eu fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet. Beträffande det totala antalet fri­ tidsbåtar -— från den enkla roddbåten till den sjövärdiga utsjöjakten •— föreligger inte någon mera exakt uppgift men vissa av sjöfartsstyrelsen gjorda beräkningar tyder på alt antalet i dag närmar sig siffran 500 000. Till bilden bör att en stor del av de nytillkomna båtarna utgöres av motor­ båtar, som kan framföras med betydande hastighet.

Den utveckling som sålunda äger rum ställer ökade krav på hänsyn och gott omdöme bos dem, som färdas i våra farvatten. Med detta krav förenas

Kungl. Maj.ts proposition nr 9'i år 1962

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1962

fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har god kännedom om de regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart, att myndigheternas möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till sjöss är begrän­ sade. När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt att i första hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser för att effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för bättre sjövett. Det är mig angeläget att i detta sammanhang vitsorda del värdefulla arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga organisationer på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i fostrande syfte, som efter initiativ från sjöfartsstyrelsen bedrives inom eu särskild kommitté med representanter för olika intressen på sjöfartens om­ råde. Här må vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens an­ visningar bedrivna kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av kunskapsprov för förarintyg för segel- och motorbåtar. Det är min förhopp­ ning att dess kurser skall utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Vad jag nu anfört får självfallet icke hindra, att från myndigheternas sida alla ansträngningar göres för att möta de problem rörande trafikordning och säkerhet, som följer med det ökade båtbeståndet. Icke minst säkerhetsfrågan kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt, att även fritidsbåtarna fyller rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade. Efter vad jag under hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats vid den nu pågåen­ de översynen av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. in. Arbetet härmed befinner sig i slutskedet och betänkande med förslag i ämnet väntas komma att framläggas inom den närmaste tiden. Ändamålsenlig upplysning och propaganda har självfallet stor betydelse för att skapa tillräcklig för­ ståelse från allmänhetens sida för säkerhetens krav. Den propagandaverk­ samhet för bättre sjövett, som bedrives av den nyss nämnda genom sjö- fartsslyrelsens försorg tillkomna särskilda kommittén, avser bl. a. olika fritidsbåtars sjövärdighet, deras lastningsförmåga och den utrustning som fordras för att sjösäkerhetens krav skall vara tillgodosedda.

En väsentlig fråga i detta sammanhang gäller övervakningen av att gäl­ lande föreskrifter efterleves. Av naturliga skäl stöter det på betydande svå­ righeter att effektivt övervaka småbåtstrafiken. För närvarande undersökes på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet möjligheterna av att redan till sommaren utnyttja bl. a. tullpersonal för direkt polisiär sjötrafikövervak­ ning.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har bl. a. ökningen av an­ talet nöjesbåtar föranlett sjöfartsstyrelsen att överse de föreskrifter som f. n. gäller för sjötrafiken. Det förslag som styrelsen framlagt tillgodoser ett länge känt behov av att i möjlig mån sammanföra i en författning de bestämmelser rörande sjöfarten som närmast bar karaktären av trafik­ föreskrifter. Förslaget, som även utgör en önskvärd modernisering av äldre bestämmelser, har efter viss remissbehandling överarbetats och lagts till grund för ett inom handelsdepartementet utarbetat författningsförslag. Det är avsikten, att de sålunda utarbetade bestämmelserna skall utfärdas i så­ dan tid att de kan tillämpas instundande sommar.

11

Bestämmelserna i författningsförslaget torde samtliga vara av den natur att Kungl. Maj :t äger befogenhet att - - delvis med stöd av sjölagen — en­ sam besluta därom. I ett par huvudpunkter torde emellertid förslaget ha så­ dan allmän räckvidd och vara för den enskilde av sådan betydelse, att det synes naturligt att höra riksdagen däröver. De frågor jag här avser gäller det nyssnämnda stadgandet om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik samt ut­ vidgning av länsstyrelses befogenhet att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter. Det förutsättes att riksdagens hörande framdeles över ändring i den tilläm- nade författningen skall erfordras endast när ändringen är av principiell natur och berör någon av de nyssnämnda frågorna.

Från remisshåll har fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Då behovet av refor­ mer på dessa punkter icke för närvarande torde vara mera framträdande, anser jag ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss böra avvaktas innan frågorna härom närmare prövas.

Frågan om särskilda bestämmelser om ansvar för onykterhet i sjötrafik är föremål för utredning av 1957 års trafiknykterhetskommitté. Såsom re­ dan antytts avser jag att i det följande, efter visst mönster från vägtrafik­ lagstiftningen, föreslå en allmän bestämmelse om ansvar för den som gör sig skyldig till vårdslöshet i trafik till sjöss. Ett sådant stadgande torde i mera uppenbara fall kunna åberopas gentemot den som låter sig komma onykterhet till last vid förandet av båt. I avvaktan på att slutlig ställning ta- ges i frågan om införande av särskilda ansvarsbestämmelser rörande onyk­ terhet vid förandet av båt torde ett stadgande såsom det nämnda om ansvar för vårdslöshet kunna få en viss verkan för att stävja uppenbara fall av fyl­ leri vid förandet av fartyg.

Jag vill slutligen omnämna, att sjöfartsstyrelsen i sin framställning sär­ skilt tagit upp riskerna av alt snabba motorbåtar framföres av minderåriga och föreslagit eu bestämmelse med förbud för den som icke fyllt femton år alt föra fartyg, som kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som drabbar så­ väl omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdo­ mar av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på sta­ tistiskt material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksam­ het inför ett kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas, att vid remissbehandlingen av förslaget från ett par håll ifrågasattes höj­ ning av den föreslagna åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som fram­ kommit inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgäng­ ligt material icke finns som närmare belyser den viktiga frågan om vilken åldersgräns som bör väljas, därest ett förbud anses böra genomföras. På grund av det anförda saknas enligt min uppfattning för närvarande erfor­ derligt underlag för ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen föreslagit. Utvecklingen bör emellertid följas med största uppmärksamhet. Jag förut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 9't är 1962

12

sätter därvid att styrelsen samlar det material och verkställer den jdterliga- re utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning av frågan. Det bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag för sådan bedöm­ ning föreligger inkomma till Kungl. Maj:t med förslag som kan påkallas därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1962

Vårdslöshet i sjötrafik

Sjöfartsstyrelsens förslag. Förslaget upptager en bestämmelse, att fartyg skall framföras hänsynsfullt och med omdöme, så att icke någon person ut- sättes för fara till liv eller lem eller skada åstadkommes på andra fartyg, båtar, bryggor, fiskredskap eller liknande. Vidare stadgas att noggrann ut­ kik skall hållas och att vid kursändring särskilt skall tillses, att den ej ut- föres så, att därav kan uppkomma fara eller olägenhet. I förslaget finns också en bestämmelse, att den som åsidosätter dessa föreskrifter straffes med dagsböter.

I sin motivering till stadgandet anför sjöfartsstyrelsen, att de faror för sjöfartssäkerheten, som uppstått till följd av den starkt ökade trafiken med småbåtar, vilka ofta framföres av personer utan nämnvärd kännedom om sjöfartens speciella faror och sjösäkerhetens krav, ansetts påkalla en all­ män föreskrift om skyldighet för bålförare att visa hänsyn till sjöss. För att giva erforderligt eftertryck åt en sådan föreskrift har överträdelse an­ setts böra straffsanktioneras.

Sjöfartsstyrelsen förklarar sig vara fullt medveten om att en sådan regle­ ring innebär en betydelsefull principiell nyhet. Enligt sjölagen föreligger nämligen straffansvar för vårdslöshet endast, när denna föranlett sjöolycka, under det att eljest vårdslöshet vid framförande av fartyg icke är straff­ belagd i vidare mån än som följer av den allmänna strafflagen. Med hänsyn till frågans principiella natur hade det enligt styrelsens mening varit önsk­ värt, om den kunnat hänskjutas till närmare prövning i anslutning till den pågående revisionen av sjölagen. Då behovet av en bestämmelse av ifråga­ varande natur emellertid allmänt ansetts i hög grad trängande, och då sjö- tartsstyrelsen under hand inhämtat, att något förslag av den arbetande sjö- lagskommittén i förevarande avseende icke torde kunna förväntas inom avsevärd tid, har sjöfartsstyrelsen ansett sig böra redan nu framföra för­ slag till angivna bestämmelse.

Styrelsen påpekar jämväl, att den övervägt möjligheterna att begränsa bestämmelsens tillämplighet till den närmast aktuella småbåttrafiken. Eu sådan begränsning skulle väl överenstännna med sjölagens föreskrifter, vil­ ka — ehuru formellt tillämpliga å fartyg av varje slag och storlek — torde vara utformade med sikte främst på storsjöfarten. Styrelsen har emellertid icke kunnat finna någon lämplig gräns för bestämmelsens tillämpningsom­ råde. Härtill kommer att en uttrycklig begränsning av skyldigheten att visa hänsyn till sjöss till enbart förare av mindre fartyg icke kan anses lämp­

13

lig. En annan tänkbar möjlighet har ansetts vara att överlåta åt länssty­ relserna att utfärda föreskrifter regionalt för sådana skärgårdsområden, där särskilt behov därav förelåge. Häremot har emellertid ansetts tala den — icke minst psykologiska — effekt, som en klar författningsföreskrift kan antagas få.

Remissyttrandena. Förslaget att införa en straffsanktionerad aktsamhets- paragraf har mottagits positivt av remissinstanserna.

Fiskeristyrelsen anser, att bestämmelsen bör kompletteras med skyldighet för båt- och bryggägare att iakttaga sjömansmässig förtöjning av små far­ tyg med hänsyn till vattenområde och farled. Till utveckling av sina syn­ punkter anför styrelsen bl. a.

Denna paragraf lägger hela ansvaret och skulden på den seglande parten. En nöjesseglare kan tydligen efter dessa bestämmelser lägga fast sin båt vid en udde utan hänsyn till att en livligt trafikerad farled finnes. Om nöjesseg- larens eller sportseglarens båt skadas av svallvågorna från en passerande trålare, ligger ansvaret enligt denna paragraf helt på trålaren, ett förhållan­ de som vi är mycket betänksamma på.

Liknande synpunkter anlägger Lotsförbundet. Förbundet påpekar också, att, som regeln utformats, skadeståndsanspråk skulle kunna riktas mot far­ tyg för skador till följd av svallvågor, trots att fartyget framförts med för farvattnet avpassad fart och trots att skador icke skulle ha uppkommit om fartyg och båtar varit ordentligt förankrade eller förtöjda och bryggor eller liknande av tillfredsställande konstruktion och hållna i ordentligt skick.

Sjölagskommittén anför:

En grundläggande bestämmelse i förslaget är det i 3 § första punkten upp­ tagna stadgandet, straffsanktionerat i 27 § andra stycket, att fartyg skall framföras hänsynsfullt och med omdöme. Denna reglering går längre än fö­ reskrifterna i sjölagen, i det att vårdslöshet vid framförande av fartyg en­ ligt förslaget kan medföra ansvarspåföljd även i det fall att vårdslösheten icke lett till sjöolycka. Sjölagskommittén torde, såvitt nu kan bedömas, kom­ ma att i blivande betänkande — innefattande bl. a. en genomgripande omar­ betning av sjölagens tredje och tolfte kapitel — upptaga bestämmelser i sam­ ma riktning. Ett föregripande härav genom den nu ifrågasatta författningen lärer icke medföra annan olägenhet än att författningens utformning fram­ deles kan få anpassas till reviderade stadganden i sjölagen. Denna olägenhet är uppenbarligen av ringa vikt i jämförelse med det från många håll omvitt­ nade behovet av bestämmelser, som vidgar möjligheterna till åtgärder i av­ seende å de med småbåtstrafiken förenade sjösäkerhetsproblemen.

Departementschefen. Sjöfartsstyrelsens förslag upptar som en nyhet en allmän bestämmelse om ansvar för vårdslöshet vid förande av fartyg. Enligt bestämmelsen straffas — liksom för närvarande gäller vid bl. a. förande av bil — den som färdas ovarsamt, oaktat någon skada ej skett. Denna reglering går längre än gällande föreskrifter i sjölagen. Av sjölagskommitténs ytt­ rande framgår emellertid, att kommittén vid sin revision av sjölagen har för avsikt att föreslå en likartad bestämmelse och att kommittén inte bar något att erinra mot att stadgande i ämnet upptages i den tillämnade författning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962

15

passad fart, icke bör fällas till ansvar, om svallvågor efter fartyget vållat skador på bristfälligt förtöjda eller förankrade båtar.

I likhet med sjöfartsstyrelsen anser jag, att bötesstraff bör vara tillfyllest vid överträdelse av förevarande bestämmelse. Skulle förseelsen vara ringa bör, såsom för övrigt gäller inom vägtrafiklagstiftningen, straffiihet in­ träda. Regeln om straff för vårdslöshet i sjötrafik är, såsom framgår av dess avfattning, sekundär i förhållande till allmän lag. Det innebär, att sjölagens straffbestämmelser, vari frihetsstraff ingår i straffskalan, skall tillämpas i fall den vårdslöse båtföraren vållat sjöolycka. Då sjöolycka av särskilt allmänfarlig art vållats eller fara för sådan olycka framkallats, kan även det i 19 kap. 5 § strafflagen givna stadgandet om straff för allmänfarlig vårdslöshet bli tillämpligt. Straffet omfattar här fängelse eller böter eller i grova fall straffarbete i högst två år.

Länsstyrelses befogenhet att utfärda sjötrafikföreskrifter

Departementschefen. Enligt kungörelsen den 26 maj 1961 (ni 178) om vissa föreskrifter angående begagnande av allmän farled äger länsstyrelse befogenhet bl. a. att, efter samråd med sjöfartsstyrelsen, utfärda före­ skrifter om fartbegränsning i allmän farled och om förbud mot ankring där ledning nedlagts i vattentrafikled samt om begränsning i rätt att ut­ nyttja allmän farled för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport.

1961 års kungörelse har i så måtto begränsad räckvidd att länsstyrelser­ nas möjlighet att utfärda föreskrifter endast gäller trafiken i allmän far­ led. Från skilda håll har påtalats, att allmän farled ofta icke kan anses om­ fatta mindre vattendrag och smärre insjöar eller andra vattenområden, ehuru där förekommer sjötrafik och icke sällan vattenskidåkning och liknande sport. Även enligt min mening föreligger behov av att kunna ut­ färda föreskrifter av ifrågavarande slag ej endast i allmän farled utan även i annat vattenområde, där viss trafikreglering kan vara påkallad. Jag vill därför förorda, att länsstyrelsernas befogenheter enligt nyssnämnda kun­ görelse utvidgas att omfatta allt svenskt farvatten.

Länsstyrelsernas nu berörda befogenheter har hittills reglerats i sär­ skild kungörelse. Med hänsyn till bestämmelsernas samband med övriga föreskrifter för sjötrafiken synes lämpligt att bestämmelserna inarbetas i den tilläinnade sjötrafikförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962