med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 19G3 1

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning angående ändring i förordningen den 27 maj

1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars

1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning; samt

2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder i syfte att göra denna lagstiftning till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. Sålunda föreslås bl. a. att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna medgiva företag, som under tider med avsättningssvårigheter fortsätter sin produktion, att taga investeringsfond i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Efter särskilt medgivande skall investeringsfond kunna överföras mellan bolag inom en koncern.

För att stimulera ekonomiska föreningar till fondavsättningar föreslås att insättningsskyldigheten i riksbanken för sådana företag skall sänkas (från 46) till 40 procent av fondavsättningen. Kungl. Maj:t skall enligt förslaget, om synnerliga skäl föreligger, äga medgiva befrielse från det tioprocentiga tillägg, som skall göras då fond återföres till beskattning.

Vidare föreslås att fonderna under vissa förhållanden skall kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte.

Slutligen framlägges förslag om generella regler av innebörd att Kungl. Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallar det, skall äga besluta att rörelseidkare och jordbrukare som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier får vid taxeringen åtnjuta avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning) å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden. Även dessa generella regler skall kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte.

Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1963.

I llihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 10—23, 25, 28 och 30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning ävensom anvisningarna till 1, 3 och 11 §§ samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §• 1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse en­ jordbruksfastighet och av rörelse enligt kommunalskattelagen och förord­ ligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt må ningen om statlig inkomstskatt må svenskt aktiebolag och svensk ekono­ svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk misk förening åtnjuta avdrag i enlig­ förening och svensk sparbank åtnjuta het med bestämmelserna i denna för­ avdrag i enlighet med bestämmelserordning för belopp, som avsättes till na i denna förordning för belopp, som investeringsfond. avsättes till investeringsfond.

Om företag — -------- medgivande Om företag--------— medgivande därtill. därtill.

3 §• 3 §•

Avdrag för----------- -av årsvinsten. Avdrag för------------av årsvinsten.

Har till lagerinvesteringskonto enligt 13 § överfört belopp återförts till beskattning, må, utan hinder av vad i nästföregående stycke stadgas, för samma beskattningsår avdrag åtnjutas för avsättning till investeringsfond för rörelse i den mån avsättningen icke överstiger det återförda beloppet, i förekommande fall ökat med andel, som avses i sista punkten av nämnda paragraf, överstiger avsättningen det återförda beloppet jämte tillägg, må för den överskjutande delen avdrag åtnjutas med högst fyrtio

procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp åtnjutas allenast därest ett belopp motsvarande fyrtiosex procent av den motsvarande, för aktiebolag, fyrtiogjorda avsättningen inbetalats å sär­ sex procent och, för ekonomisk förskilt konto (konto för investering i ening samt sparbank, fyrtio procent

1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§ se 1957: 63, av 3, 5, 10, 16, 18 och 22 §§ samt anvisningarna till 3 § so 1960:236, av 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959:69 samt av 20 § se 1957:77.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 3

skogsbruk respektive i rörelse) i riks­ av den gjorda avsättningen inbetalats banken. å särskilt konto (konto för investe­

ring i skogsbruk respektive i rörelse)

i riksbanken.

Å konto för investering inbetalade A konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall medel må icke utbetalas i andra fall än som nedan i denna paragraf samt än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §■§ stadgas. i 17, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingång­ Sedan fem år förflutit från ingången av det kalenderår varunder inbe­ en av det kalenderår varunder inbetalningen verkställts, äger företaget talningen verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio procent av det ur­ uttaga högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet eller, sprungligen inbetalta beloppet eller, i förekommande fall, av vad därav i förekommande fall, av vad därav återstår efter återbetalning enligt 18 §. återstår efter återbetalning enligt 18 §. Det belopp som sålunda ifrågakom- Det belopp som sålunda ifrågakommer till uttag efter uppsägning skall mer till uttag efter uppsägning skall minskas med vad som må hava åter­ minskas med vad som må hava återbetalats med stöd av 16 och 22 §§. betalats enligt 17 och 22 §§ eller Har uttag efter uppsägning skett, ålig­ överförts till annat företags konto för ger det riksbanken att lämna under­ investering enligt 20 § 2 mom. Har rättelse därom till länsstyrelsen för uttag efter uppsägning skett, åligger att tillställas vederbörande taxerings­ det riksbanken att lämna underrätmyndighet. Särskild underrättelse telse därom till arbetsmarknadsstyskall lämnas för varje i 3 § angivet relsen samt, för att tillställas vederkonto från vilket uttag skett samt in­ börande taxeringsmyndighet, länsstynehålla uppgift om företagets namn relsen. Särskild underrättelse skall och adress ävensom det uttagna be­ lämnas för varje i 3 § angivet konto loppets storlek med angivande jämväl från vilket uttag skett samt innehålla av hur mycket av de uttagna medlen, uppgift om företagets namn och som inbetalats efter den 30 juni 1960. adress ävensom det uttagna belop­

pets storlek med angivande jämväl

av, för aktiebolag, hur mycket av de

uttagna medlen, som inbetalats efter

den 30 juni 1960, samt, för ekono­

misk förening, hur mycket av de uttagna medlen, som inbetalats efter

nämnda dag men före den 1 juli 1963.

Vad i nästföregående stycke stadgas angående rätt att uttaga högst trettio procent av inbetalat belopp äger icke tillämpning i fråga om belopp, som enligt 20 § 2 mom. över­

tagits från annat företag.

När medel utbetalas med stöd av När medel utbetalas enligt 17 och 16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta 22 §§ eller övertagas från annat föremedel tagas i anspråk före senare in­ tag enligt 20 § 2 mom., skola tidigasättningar.

i Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

re inbetalta medel tagas i anspråk

före senare insättningar.

Inbetalning av medel å konto för Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederböran­ investering skall ske till riksbanksde riksbankskontor. Vid inbetalning kontor. Medlen skola anses inbetalaskola uppgivas företagets namn och de den dag medlen kommit riksbanadress samt det beskattningsår som ken tillhanda. Vid inbetalningen skoinbetalningen avser ävensom det kon­ la uppgivas företagets namn och adto för investering varom fråga är. Av­ ress samt det beskattningsår som inser inbetalning vid ett och samma till­ betalningen avser ävensom det konto fälle konto för investering i såväl för investering varom fråga är. Avser skogsbruk som rörelse, skall angivas inbetalning vid ett och samma tillfälhuru stor del av det inbetalta belop­ le konto för investering i såväl skogspet, som belöper på vartdera kontot. bruk som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet som

belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering insättning å konto för investering elskall angivas, att, därest avtal om ler om överföring från annat företags överlåtelse eller pantsättning av de konto enligt 20 § 2 mom. skall aninsatta medlen träffas, detta skall an­ givas, att, därest avtal om överlåtelmälas till banken. Har riksbanken er­ se eller pantsättning av de insatta hållit sådan anmälan, skall banken eller överförda medlen träffas, detta verkställa anteckning om det förhål­ skall anmälas till banken. Har rikslande, som med anmälan avses, samt banken erhållit sådan anmälan, skall senast inom åtta dagar efter det an­ banken verkställa anteckning om det mälan som nyss sagts ingivits över­ förhållande, som med anmälan avses, sända underrättelse om vad som före­ samt senast inom åtta dagar efter det kommit till länsstyrelsen för att till­ anmälan som nyss sagts ingivits överställas vederbörande taxeringsmyn­ sända underrättelse om vad som föredighet. kommit till arbetsmarknadsstyrelsen

samt till länsstyrelsen för att tillstäl­

las vederbörande taxeringsmyndighet.

7 §• 7 §•

Riksbanken skall senast den 15 Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länssty­ april under taxeringsåret till arbetsrelsen översända uppgifter angående marknadsstyrelsen och länsstyrelsen de för beskattningsåret verkställda in­ översända uppgifter angående de för betalningarna å konto för investering. beskattningsåret verkställda inbetalÅ uppgiftshandling, som skall upprät­ ningarna å konto för investering. A tas särskilt för varje företag, skola uppgiftshandling, som skall upprättas angivas företagets namn och adress särskilt för varje företag, skola angisamt det beskattningsår och det kon­ vas företagets namn och adress samt to varå inbetalning skett ävensom det det beskattningsår och det konto varå inbetalta beloppets storlek. inbetalning skett ävensom det inbe­

talta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattnings­ Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under året skett efter den 15 april under taxeringsåret, skall uppgift som i taxeringsåret, skall uppgift som i

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 5

första stycket sägs översändas till första stycket sägs översändas till arlänsstyrelsen snarast möjligt och se­ betsmarknadsstyrelsen och länsstyrelnast inom åtta dagar efter det inbe­ sen snarast möjligt och senast inom talningen ägt rum. åtta dagar efter det inbetalningen ägt

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen 1 mom. Kungl. Maj.t eller, efter äger besluta att investeringsfond un­ Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsder visst eller vissa beskattningsår marknadsstyrelsen äger besluta att och under villkor i övrigt, som läget å investeringsfond under den tid och arbetsmarknaden påkallar, skall eller under de villkor i övrigt, som läget å må tagas i anspråk för sitt ändamål. arbetsmarknaden påkallar, skall eller

må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom —--------vissa före­ Beslut, varom------------ vissa företag. tag.

10 §. 10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för stycket uttagit medel från konto för investering, skall det beskattningsår, investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av ve­ varunder sådant uttag gjorts, av vederbörande investeringsfond för i 11 § derbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk ett så angivet ändamål taga i anspråk ett så stort belopp att fyrtio procent därav stort belopp att fyrtio procent därav eller, om uttag sker av medel som in­ eller, om aktiebolag uttagit medel som betalats efter den 30 juni 1960, fyr­ inbetalats efter den 30 juni 1960 eller tiosex procent därav motsvarar det ekonomisk förening uttagit medel från kontot uttagna beloppet. som inbetalats efter nämnda dag men

före den 1 juli 1963, fyrtiosex pro­

cent därav motsvarar det från kontot

uttagna beloppet.

11 §• 11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under investeringsfond i anspråk under visst beskattningsår, skall det ske för visst beskattningsår och är icke fråga ändamål varom här nedan sägs: om fall varom stadgas i 12—li §§,

skall det ske för ändamål varom här

nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att kostnader under beskattningsåret för främja skogsbruket, såsom skogsod­ arbeten avsedda att främja skogsbruling och skogsdikning, röjning, häg­ ket, såsom skogsodling och skogsdiknad, anläggande av flottleder och vä­ ning, röjning, hägnad, anläggande och gar, som huvudsakligen avse att di­ underhåll av flottleder och vägar, som rekt tjäna skogsbruket, ävensom upp­ huvudsakligen avse att direkt tjäna förande och underhåll av för skogs­ skogsbruket, ävensom uppförande och bruket nödvändiga byggnader; samt underhåll av för skogsbruket nödvän­

diga byggnader så ock för bidrag till

ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller vulfärdsanläggning här i riket

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

för arbetstagare eller förutvarande ar­

betstagare utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående före­

tag; samt

investeringsfond för rörelse: investeringsfond för rörelse: a) för avskrivning å byggnad, som a) för kostnader under beskatt­

ny-, till- eller ombyggts under beskatt­ ningsåret för reparations- och andra ningsåret, med högst ett belopp mot­ underhållsarbeten å här i riket beläsvarande kostnaderna under beskatt­ gen byggnad, som icke utgör lagerningsåret för ny-, till- eller ombygg­ tillgång, eller för ny-, till- eller omnaden, eller för bidrag under samma byggnad av sådan byggnad, så ock år till ny-, till- eller ombyggnad av för bidrag till ny-, till- eller ombyggbostad eller välfärdsanläggning för nad av bostad eller välfärdsanläggarbetstagare eller förutvarande ar­ ning här i riket för arbetstagare elbetstagare utan ledande ställning hos ler förutvarande arbetstagare utan företaget eller detta närstående före­ ledande ställning hos företaget eller tag, eller, såvitt angår företag som hu­ detta närstående företag;

vudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations- och andra underhållsarbeten

under beskattningsåret å byggnad, som användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsed­ andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under da inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår far­ beskattningsåret och som, såvitt gältyg, anskaffats eller ombyggts under ler andra tillgångar än transportmesamma år, dock att beträffande om­ del i internationell trafik, åro avsedbyggnad av fartyg avskrivning må ske da att nyttjas i här i riket bedriven med högst ett belopp motsvarande verksamhet;

kostnaderna under beskattningsåret för ombyggnaden, ävensom för kost­

nader för reparation av fartyg;

c) för nedskrivning å lager av rå­

varor samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersök­ c) för kostnader under beskattningsarbete, förberedande arbete eller ningsåret för undersökningsarbete, tillredningsarbete under beskattnings­ förberedande arbete eller tillredningsåret i gruva, stenbrott eller annan lik­ arbete i gruva, stenbrott eller annan nande fyndighet. liknande fyndighet här i riket.

Därest investeringsfond efter be­ Därest investeringsfond efter beslut slut enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått ta­ enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i gas i anspråk under flera på varandra anspråk under flera på varandra föl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 7

följande beskattningsår för ny-, till- jande beskattningsår för ny-, till- eleller ombyggnad eller för underhålls­ ler ombyggnad eller för underhållsararbeten å byggnad samt ifrågavaran­ beten å byggnad eller för fasta maskide arbeten pågått under flera av dessa ner eller andra till byggnad hörande år, må företaget, under förutsättning inventarier, må företaget, under föratt avdrag för kostnaderna under de utsättning att avdrag för kostnaderna tidigare åren icke redan skett, under under de tidigare åren icke redan det sista året taga fonden i anspråk skett, under det sista året taga fonför avskrivning å byggnaden el­ den i anspråk för avskrivning å byggler för täckande av underhållskost­ naden eller inventarierna eller för naden med högst ett belopp motsva­ täckande av underhållskostnader rande de uppkomna kostnaderna un­ med högst ett belopp motsvarande de der de ifrågavarande åren. Vad nu uppkomna kostnaderna under de ifråsagts skall äga motsvarande tillämp­ gavarande åren. Vad nu sagts skall ning i fråga om ny- eller ombyggnad äga motsvarande tillämpning i fråga av fartyg. om anläggande och underhåll av

flottleder och vägar.

Kungl. Maj :t------------riket tillver­ Kungl. Maj :t------- — riket tillverkar. kar.

Vid tillämpning av bestämmelserna Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att i första stycket skall iakttagas, att kostnad för anskaffning av begagna­ kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas de inventarier icke må medräknas samt att, då fråga är om inventarier samt att, då fråga är om inventarier, eller varulager, som av företaget för­ som av företaget förvärvats från rövärvats från rörelseidkare med vilken relseidkare med vilken det är förbundet är förbundet i väsentlig ekono­ det i väsentlig ekonomisk intressegemisk intressegemenskap, anskaff­ menskap, anskaffningskostnaden må ningskostnaden må medräknas endast medräknas endast om tillgången tillom tillgången tillverkats under be­ verkats under beskattningsåret. skattningsåret.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. för företag, som verkställt avsättning Maj.ts förordnande, arbetsmarknadstill investeringsfond för rörelse, att styrelsen må, om särskilda skäl företaga fonden i anspråk för ändamål ligga, meddela tillstånd för företag som avses med investeringsfond för att taga investeringsfond för skogsskogsbruk, så ock eljest för investe­ bruk i anspråk för ändamål, som avring i annan förvärvskälla än den, i ses med investeringsfond för rörelse, vilken avsättning skett. och att taga investeringsfond för rö­

relse i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk, så ock eljest att, för ändamål som sägs i 11, 13 och l-l §§, taga in­

vesteringsfond i anspråk i annan för­

värvskälla än den, i vilken avsättning

skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.

och 11 § tredje stycket skall dock fråga som nu sagts alltid prövas av

Kungl. Maj:t.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj. ts förordnande, arbetsmarknads­

styrelsen må medgiva att investe­

ringsfond för rörelse tages i anspråk

för överföring till lagerinvesterings-

konto. Till sådant konto överfört be­

lopp skall återföras till beskattning

senast vid taxeringen för det tredje

beskattningsåret efter det, under vil­

ket överföringen verkställts. Kungl.

Maj.t äger, om särskilda skäl föran­

leda det, medgiva att återföringen må

ske först vid en senare tidpunkt. 1 så­

dant fall skall vid återföringen till be­

skattning upptagas jämväl ett belopp

motsvarande viss, av Kungl. Maj. t be­

stämd andel av det återförda belop­

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. särskilda skäl därtill föreligga, medgi­ Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsva att investeringsfond för rörelse ta- styrelsen må, om särskilda skäl därges i anspråk för avskrivning av kost­ till föreligga, medgiva att investenader för vägarbete, anordnande av ringsfond för rörelse tages i anspråk vatten- och avloppsledningar, iord­ för kostnader för vägarbete, anordningställande i övrigt av tomtområde nande av vatten- och avloppsledningför bebyggelse samt liknande arbeten. ar, iordningställande i övrigt av tomtI fall som avses i 9 § 3 mom. skall område för bebyggelse samt liknandock fråga som nu sagts prövas av de arbeten ävensom för iordningstälKungl. Maj :t. lande av markområde för sjöreglering och kraftverksbygge. I fall som avses i 9 § 3 mom. skall dock fråga som nu sagts alltid prövas av Kungl. Maj :t.

Har investeringsfond enligt vederbörligt beslut fått tagas i anspråk under flera på varandra följande beskattningsår för kostnader, som sägs i första stycket, skola bestämmelserna i 11 § andra stycket äga motsvarande tillämpning i fråga om sådana

kostnader.

U §■

15 §. För beskattningsår, under vilket För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond ta­ medel avsatta till investeringsfond tagits i anspråk jämlikt denna förord­ gits i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i ning, må vid taxeringen avdrag för 11 § avsedd avskrivning, nedskriv­ avskrivning eller kostnad som avses ning eller kostnad eller för där angi- i 11 § eller för där angivet bidrag med

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 ar 1963 9

vet bidrag med belopp svarande mot belopp svarande mot fondens minskfondens minskning ej ske, men skall, ning ej ske, men skall, där medlen där medlen tagits i anspråk för av­ tagits i anspråk för sådana kostnader skrivning eller nedskrivning, så an­ som enligt kommunalskattelagens ses, som om den ifrågavarande till­ regler icke må avdragas annat än i gången i beskattningsavseende av­ form av årliga avdrag för värdeskrivits eller nedskrivits med det i minskning å tillgången i fråga, så ananspråk tagna beloppet. ses, som om den ifrågavarande till­

gången i beskattningsavseende av­

skrivits med det i anspråk tagna be­

Företag, som tagit investeringsfond Företag, som under visst beskatt­

denna förordning utan att fråga är språk jämlikt bestämmelserna i denom fall som i 9 § 3 mom. eller 10 § na förordning för ändamål som avses sägs, må vid den för taxering till kom­ i 11 § må, utom i fall som sägs i 9 § munal och statlig inkomstskatt verk­ 3 mom. och 10 §, åtnjuta ett extra avställda inkomstberäkningen för be­ drag vid inkomstberäkningen för den skattningsåret för den förvärvskälla, förvärvskälla, varom fråga är, (invesvarom fråga är, åtnjuta ett extra av­ teringsavdrag) med belopp motsvadrag (investeringsavdrag) med be­ rande tio procent av vad sålunda talopp motsvarande tio procent av vad gits i anspråk. sålunda tagits i anspråk. Har investeringsfond enligt veder­

börligt beslut tagits i anspråk för än­

damål som avses i 13 §, äger före­

taget åtnjuta investeringsavdrag. Av­

draget åtnjutes för det eller de be­

skattningsår, den beslutande myndig­

heten bestämmer. Investeringsavdrag

som nu sagts skall motsvara tio pro­

cent av det belopp, varmed värdet av

lagret ökat under beskattningsåret,

dock högst tio procent av belopp som

överförts till lagerinvesteringskonto.

Medgives investeringsavdrag för mer

än ett beskattningsår, må avdragen

sammanlagt ej överstiga tio procent

av till lagerinvesteringskonto över­

förda belopp.

Om investeringsfond enligt av Beslutar Kungl. Maj.t eller arbetsKungl. Maj:t eller arbetsmarknads­ marknadsstyrelsen att investeringsstyrelsen meddelat beslut skall eller fond skall eller må helt eller delvis må tagas helt eller delvis i anspråk, tagas i anspråk, skall i beslutet angiäger företaget hos riksbanken, i den vas den tid, under vilken ianspråktaordning nedan sägs, från konto för gandet skall ske, samt, därest besluinvestering utfå fyrtio procent eller, tet avser investering för visst ändaom uttag sker av medel som inbetalats mål, uppgift härom ävensom uppgift efter den 30 juni 1960, fyrtiosex pro- huruvida investeringsavdrag enligt

lt Rihanff till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 159

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

cent av det belopp av investeringsfon­ 16 § må åtnjutas. Beslutet skall tillden som i enlighet med beslutet skall ställas, förutom det eller de företag eller må tagas i anspråk. Det ankom­ varom fråga är, länsstyrelsen, för att mer på arbetsmarknadsstyrelsen att överlämnas till vederbörande taxeefter därom av företaget gjord fram­ ringsmyndighet, samt riksbanken. ställning förordna om utbetalning Har beslut som nu sagts meddelats som nyss sagts. Sedan utbetalning och är icke fråga om preliminärt beskett, skall riksbanken lämna under­ slut enligt 9 § 3 mom., äger företaget rättelse därom till arbetsmarknads­ hos riksbanken från konto för invesstyrelsen, med angivande av ej mind­ tering utfå fyrtio procent eller, om akre företagets namn och adress samt tiebolag uttager medel som inbetalats det utbetalta beloppets storlek än efter den 30 juni 1960 eller ekonoäven hur mycket av de uttagna med­ misk förening uttager medel som inlen, som inbetalats efter den 30 juni betalats efter nämnda dag men före 1960, ävensom från vilket konto för den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av investering uttag skett. det belopp av investeringsfonden som

i enlighet med beslutet skall eller må

17 §■ tagas i anspråk.

Har arbetsmarknadsstyrelsen för­ Sedan utbetalning skett, skall riksordnat att investeringsfond skall ta­ banken lämna underrättelse därom gas i anspråk av samtliga företag, fö­ till arbetsmarknadsstyrelsen samt, för retag av viss beskaffenhet eller ock att tillställas vederbörande taxeringsvisst eller vissa företag, åligger det myndighet, länsstyrelsen, med angiarbetsmarknadsstyrelsen att lämna vande av ej mindre företagets namn underrättelse därom dels till företag och adress samt det utbetalade belopvarom fråga är, dels ock till länssty­ pets storlek än även, för aktiebolag, relsen för att tillställas vederbörande hur mycket av de uttagna medlen, taxeringsmyndighet. som inbetalats efter den 30 juni 1960,

och, för ekonomisk förening, hur

mycket av de uttagna medlen, som

inbetalats efter nämnda dag men före den 1 juli 1963, ävensom från vilket

konto för investering uttag skett.

Har förordnats att investeringsfond Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag må tagas i anspråk och har företag i anledning härav enligt 16 § uppbu­ i anledning härav uppburit medel rit medel från konto för investering, från konto för investering, skall mot åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, de utbetalade medlen svarande invessedan styrelsen erhållit besked från teringsfond tagas i anspråk i enlighet riksbanken att utbetalning skett, att med beslutet.

till länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet, lämna underrättelse om att investerings­

fonden skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift härom ävensom uppgift huruvida investeringsavdrag enligt 15 §

skall åtnjutas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 11

Har företag för visst beskattnings­ Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt år å konto för investering inbetalt, då mer än fyrtiosex procent av det be­ fråga är om aktiebolag, mer än fyrlopp, vilket företaget avser att avsät­ tiosex procent och, då fråga är om ta till investeringsfond eller för vilket ekonomisk förening eller sparbank, vid taxeringen avdrag åtnjutits i en­ mer än fyrtio procent av det belopp, lighet med bestämmelserna i 3 §, vilket företaget avser att avsätta till skall länsstyrelsen, på framställning investeringsfond eller för vilket vid av företaget, förordna om återbetal­ taxeringen avdrag åtnjutits i enlighet ning av det till kontot för mycket in­ med bestämmelserna i 3 §, skall länsbetalta beloppet. Vid återbetalning styrelsen, på framställning av föresom nu sagts skola, om insättningar taget, förordna om återbetalning av verkställts vid olika tillfällen, tidiga­ det till kontot för mycket inbetalta re för beskattningsåret gjorda inbe­ beloppet. Vid återbetalning som nu talningar tagas i anspråk före senare sagts skola, om insättningar verkinsättningar. ställts vid olika tillfällen, tidigare för

beskattningsåret gjorda inbetalningar

tagas i anspråk före senare insätt­

Har investeringsfond tagits i an­ Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga språk utan tillstånd och är ej fråga om fall som i 10 § sägs eller har före­ om fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått tag jämlikt 5 § andra stycket utfått medel från konto för investering utan medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond att i sistnämnda fall investeringsfond i enlighet med bestämmelserna i 10 § i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investe­ tagits i anspråk eller skall investeringsfond enligt sådan underrättelse ringsfond i enlighet med därom medsom arbetsmarknadsstyrelsen enligt delat beslut tagas i anspråk men har 17 § avlämnat tagas i anspråk men så ej skett under det eller de beskatthar så ej skett under det eller de be­ ningsår varom fråga är, skall invesskattningsår varom fråga är, skall in­ teringsfonden eller vederbörlig del vesteringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas såsom därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälskattepliktig intäkt i den förvärvs­ la däri fondavsättningen gjorts. Därkälla däri fondavsättningen gjorts. vid skall till beskattning upptagas Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en jämväl ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringstiondel av vad som av investerings­ fonden återförts. Kungl. Maj:t må fonden återförts. dock, om synnerliga skäl föreligga,

medgiva att sistnämnda tillägg icke

skall göras.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investe­

ringsfond.

Vid den taxering, då återföringen Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller sker, må varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt upp- den till kommunal inkomstskatt upp­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

skattade inkomsten av den förvärvs­ skattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga är, bestämmas till källa, varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt be­ lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna i denna paragraf skall stämmelserna i nästföregående stycke upptagas såsom skattepliktig intäkt. skall upptagas såsom skattepliktig in­

täkt, i förekommande fall minskat

med belopp, varmed avdrag för ny

avsättning till investeringsfond i för­

värvskällan medgivits vid samma

taxering.

Har företag —------- - likvidation 1 mom. Har företag------------ likfattats. vidation fattats.

Har förvärvskälla, vari avsättning till investeringsfond skett, avvecklats och har företaget icke trätt i likvidation, skall fonden, om den alltjämt kvarstår, återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder avvecklingen slutförts. Därvid skall så anses som om fonden nämnda år tagits i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl föreligga, medgiva att

fonden må bibehållas under viss tid.

Efter utgången av denna tid skola kvarstående fondmedel återföras till beskattning i enlighet med vad nyss

sagts.

Har genom fusion enligt 174 § 1 Har genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14 september 1944 mom. lagen den 14 september 1944 om aktiebolag eller 96 § 1 mom. la­ om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska gen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar företag uppgått i annat fö­ föreningar företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond hos det retag, skall investeringsfond hos det förra företaget, därest investerings­ förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket fonden icke enligt femte stycket överövertagits av det senare företaget, tagits av det senare företaget, återföåterföras till beskattning för det be­ ras till beskattning för det beskattskattningsår, varunder rättens till­ ningsår, varunder rättens tillstånd stånd till fusionen registrerats. Där­ till fusionen registrerats. Därvid skall vid skall till beskattning upptagas till beskattning upptagas jämväl ett jämväl ett belopp motsvarande en belopp motsvarande en tiondel av vad tiondel av vad som av investerings­ som av investeringsfonden återförts. fonden återförts.

Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm­ beskattning i enlighet med bestämmelserna i denna paragraf, skall där­ melserna i detta moment, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga vid vad i 19 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 13

Vid sådan — — — i fråga. Vid sådan — — — i fråga. Har företag------------- riksbanken Har företag-------------- i riksbanken härom, härom.

2 mom. Har svenskt aktiebolag i direkt ägo aktier motsvarande mer än nio tiondelar av aktiekapitalet i ett

eller flera andra svenska aktiebolag, må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, arbetsmarknads­

styrelsen, om särskilda skäl föreligga,

medgiva, att investeringsfond hos ett av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende övertages av ett annat av bolagen. 1 beslutet härom skall angivas, i vilken förvärvskälla hos det övertagande bolaget, som fonden

skall anses avsatt.

Har det bolag, som önskar övertaga investeringsfond, icke förvärvskälla av samma inkomstslag som den, vari fonden avsatts, må fonden det oaktat kunna övertagas. Därvid skall så anses som om förvärvskällan i fråga hos det övertagande bolaget avvecklats under det beskattningsår då fon­

den övertagits. Beslut, som här avses,

skall jämväl innehålla medgivande enligt 1 mom. andra stycket, att fon­

den må bibehållas under viss tid.

Har beslut om övertagande av investeringsfond meddelats, skall den

myndighet, som meddelat beslutet,

lämna underrättelse härom till länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet, samt riksbanken. Efter därom av det överlåtande bolaget gjord framställning skall riksbanken överföra å konto för investering innestående medel svarande mot den investeringsfond, som skall övertagas, å ett motsvarande konto för investering för det övertagande bolaget. Om överförandet skall riksbanken lämna skriftlig underrättelse till de bolag, varom fråga är, och arbetsmarknadsstyrelsen ävensom till länsstyrelsen, för att tillställas veder­

börande taxeringsmyndighet.

Har investeringsfond enligt vederbörligt beslut övertagits, skall så anses som om det övertagande bolaget verkställt avsättning till fonden och

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

gjort inbetalning till riksbanken å tid

då det överlåtande bolaget gjort av­

sättningen och inbetalningen i fråga.

Har avtal-------— investeringsfon­ Har avtal —------- investeringsfonden återförts. den återförts.

Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm­ beskattning i enlighet med bestämmelserna i denna paragraf, skall där­ melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styc­ vid vad i 19 § andra stycket sägs äga kena sägs äga motsvarande tillämp­ motsvarande tillämpning. ning.

Har investeringsfond helt eller del­ Har investeringsfond helt eller delvis återförts till beskattning, skall vis återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av fö­ länsstyrelsen, på framställning av företaget, förordna om återbetalning retaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investe­ från vederbörligt konto för investering av ett belopp motsvarande fyrtio ring av ett belopp motsvarande fyrtio procent eller, om återbetalningen av­ procent eller, om återbetalningen avser medel som inbetalats efter den ser medel som aktiebolag inbetalat ef30 juni 1960, fyrtiosex procent av den ter den 30 juni 1960 eller som ekonoåterförda fondavsättningen i den mån misk förening inbetalat efter nämnda medlen icke tidigare återgått till fö­ dag men före den 1 juli 1963, fyrtioretaget. Förordnande som nu sagts sex procent av den återförda fondavmå ej utan medgivande av vederbö­ sättningen i den mån medlen icke tirande taxeringsintendent meddelas digare återgått till företaget. Förordförrän taxeringen vunnit laga kraft. nande som nu sagts må ej utan med­

givande av vederbörande taxeringsin­

tendent meddelas förrän taxeringen

vunnit laga kraft.

Har fastighet, å vilken med anlitan­ Har investeringsfond tagits i ande av till investeringsfond avsatta me­ språk för kostnad för ny-, till- eller del företagits ny-, till- eller ombygg­ ombyggnad eller grundförbättring av nad, avyttrats inom tio år från ut­ fastighet eller del därav och har fasgången av det beskattningsår, varun­ tigheten avyttrats inom tio år från utder medlen tagits i anspråk, och fö­ gången av det beskattningsår, varunreligga icke förutsättningar för be­ der ianspråktagandet skett, skall såskattning av realisationsvinst, skall som skattepliktig intäkt i den försåsom skattepliktig intäkt upptagas värvskälla i vilken fonden tagits i anvad som vid dylik avyttring må hava språk upptagas vad som vid dylik återbekommits av belopp, för vilka avyttring må hava återbekommits av företaget tillgodonjutit avdrag enligt belopp, för vilka företaget tillgododenna förordning. Motsvarande skall njutit avdrag enligt denna förordgälla då ersättning utfaller på grund ning, i den mån det återbekomna beav försäkring för skada å sådan fas­ loppet icke ingår i skattepliktig reatighet samt skadan inträffat inom lisationsvinst. Motsvarande skall gälnyss angiven tid. la då ersättning utfaller på grund av

försäkring för skada å sådan fastig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 15

het samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning------------ för värde­ Vid beräkning------------- för värdeminskning. minskning.

Företag, som gjort avsättning till Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förord­ investeringsfond enligt denna förordning eller som jämlikt 20 § fjärde ning eller som jämlikt 20 § / mom. stycket övertagit sådan fond, är plik­ femte stycket eller 20 § 2 mom. övertigt att vid självdeklaration för det tagit sådan fond, är pliktigt att vid beskattningsår, då avsättningen eller självdeklaration för det beskattningsövertagandet ägt rum, ävensom för år, då avsättningen eller övertaganvarje påföljande beskattningsår intill det ägt rum, ävensom för varje pådess de avsatta eller övertagna med­ följande beskattningsår intill dess de len avförts ur fonden, foga uppgift avsatta eller övertagna medlen avförts enligt formulär, som fastställes av ur fonden, foga uppgift enligt formuriksskattenämnden, rörande avsätt­ lär, som fastställes av riksskattening av medel till fonden samt fon­ nämnden, rörande avsättning av medens användning och avveckling. Vid del till fonden samt fondens användallmän självdeklaration skall sådan ning och avveckling. Vid allmän uppgift fogas i tre exemplar. självdeklaration skall sådan uppgift

fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknads­ att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen lämna de uppgifter i fråga styrelsen lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser er­ om fonden och fondens ianspråktaforderliga från arbetsmarknadssyn- gande samt planläggningen härför, punkt. vilka styrelsen anser erforderliga från

arbetsmarknadssynpunkt.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall Hos arbetsmarknadsstyrelsen och föras register över investeringsfonder. länsstyrelse skall föras register över

investeringsfonder.

Hos riksbankens huvudkontor i

Stockholm skall föras register över

samtliga konton för investering.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Sparbank må i balansräkningen

upptaga investeringsfond under be­

nämningen investeringskonto.

Företag, som------------ bokförings- Företag, som —------- - bokföringsmässiga grunder. mässiga grunder.

Med bruttointäkt —--------denna Med bruttointäkt------------- denna förordning. förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten en­ Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balans­ ligt vederbörligen fastställd balansräkning efter avdrag av avskrivning­ räkning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätte­ ar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra till omkostna­ ligen äro att hänföra till omkostnader der i rörelsen — jämväl om de for­ i rörelsen — jämväl om de formellt mellt utgått av vinstmedel — men utgått av vinstmedel — men utan avutan avdrag för avsättning till reserv­ drag för avsättning till reservfond, fond, skuldregleringsfond, disposi- skuldregleringsfond, dispositionsfond, tionsfond, investeringsfond m. fl. fon­ investeringsfond m. fl. fonder, donader, donationer o. d. Avdrag skall icke tioner o. d. Vid årsvinstens beräkning ske för allmänna svenska skatter vare skall avdrag icke ske för erlagda eller sig de erlagts preliminärt eller icke. beräknade allmänna svenska skatter.

I årsvinsten skall icke inräknas resti-

tuerade sådana skatter och icke hel­

ler belopp, som återförts från lagerin-

vesteringskonto.

Har investeringsfond enligt 20 § 2

mom. övertagits av annat bolag, skall

med årsvinst förstås den årsvinst,

som skulle hava redovisats om dylikt

övertagande icke skett.

Har inbetalning å något i 3 § andra Har inbetalning å något i 3 § tredje stycket omförmält konto verkställts stycket omförmält konto verkställts med lägre belopp än som svarar mot med lägre belopp än som svarar mot, fyrtiosex procent av fondavsättning­ för aktiebolag, fyrtiosex procent och, en, skall avdrag medgivas med ett så för ekonomisk förening eller sparstort belopp att fyrtiosex procent där­ bank, fyrtio procent av fondavsättav motsvarar det inbetalta beloppet. ningen, skall avdrag medgivas med

ett så stort belopp att fyrtiosex re­

spektive fyrtio procent därav motsva­

rar det inbetalta beloppet.

Investeringsfond för rörelse må ta­ Investeringsfond må tagas i angas i anspråk för bidrag till bestri­ språk för bidrag till bestridande av dande av kostnader för ny-, till- kostnader för ny-, till- eller ombyggeller ombyggnad av bostad eller väl- nad av bostad eller välfärdsanläggfärdsanläggning för arbetstagare el­ ning för arbetstagare eller förutvaler förutvarande arbetstagare, som i rande arbetstagare, som i 11 § avses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 17

11 § avses, vare sig bidraget lämnas vare sig bidraget lämnas direkt till ardirekt till arbetstagaren eller den för­ betstagaren eller den förutvarande arutvarande arbetstagaren eller till betstagaren eller till förening elförening eller annan sammanslut­ ler annan sammanslutning, bildad ning, bildad huvudsakligen av perso­ huvudsakligen av personal hos det nal hos det ifrågavarande företaget ifrågavarande företaget eller detta eller detta närstående företag eller närstående företag eller till sådant till sådant närstående företag vars närstående företag vars huvudsakliga huvudsakliga uppgift är att uppföra uppgift är att uppföra och tillhandaoch tillhandahålla bostäder eller väl- hålla bostäder eller välfärdsanläggiardsanläggningar åt personal, som ningar åt personal, som nyss sagts. nyss sagts.

Med arbetstagare------------angivna Med arbetstagare------------angivna ändamål. ändamål.

Har kostnaden------------ egna me­ Har kostnaden------------ egna medel. del.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas, då fond tagits i anspråk enligt beslut som meddelats före den 1 juli 1963.

2. Investeringsfond för rörelse enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt rum år 1963 eller tidigare, må jämlikt 10 § eller jämlikt vederbörligt beslut tagas i anspråk jämväl för i 11 § första stycket vid b) och c) i tidigare lydelse angivna ändamål. I fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg och i fråga om nedskrivning å lager skola därvid bestämmelserna i 11 § andra och fjärde styckena i tidigare lydelse alltjämt gälla.

3. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i kraft. Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl föreligga, medgiva att fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången av denna tid skola kvarstående fondmedel återföras till beskattning i enlighet med vad nyss sagts.

4. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet av förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), gälla

att fonden efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller, om Kungl. Maj :t så förordnat, av arbetsmarknadsstyrelsen må tagas i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket och 14 § andra stycket förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning skola äga motsvarande tillämpning,

att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 dr 1963

andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning angivna ändamål, samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, må, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), efter Kungl. Maj :ts förordnande, tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

5. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1963 års taxering eller i fråga om eftertaxering för år 1963 och tidigare år.

Förs'ag

till

Förordning

om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kungl. Maj :t äger, om läget å arbetsmarknaden påkallar det, besluta, att skattskyldig, som under viss tid anskaffar maskiner och andra döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år avsedda för stadigvarande bruk i den skattskyldiges rörelse, jordbruk eller skogsbruk eller tecknar kontrakt om leverans av sådana tillgångar, må under de förutsättningar, som angivas i beslutet, vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för extra avskrivning ävensom särskilt investeringsavdrag enligt 2—4 §§. Beslut som nu sagts skall gälla alla skattskyldiga eller ock skattskyldiga som driva verksamhet inom viss del av landet.

Beslut, som sägs i första stycket, må icke avse begagnad tillgång och ej heller tillgång, som den skattskyldige själv tillverkat, om tillverkningen påbörjats före den i beslutet angivna tiden. Vidare må inventarier, som förvärvas från någon, med vilken den skattskyldige är i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, omfattas av beslutet endast om tillgången tillverkats eller skall tillverkas av säljaren och tillverkningen icke påbörjats före den i beslutet angivna tiden. I övrigt må beslutet omfatta alla slag av inventarier, inklusive fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier för vilka särskilt maskinvärde bör redovisas vid fastighetstaxeringen, men må även begränsas till inventarier av visst slag eller av viss beskaffenhet. Med anskaffning och beställning av nya inventarier må jämställas ombyggnad av inventarier samt kontrakt om dylika arbeten ävensom, såvitt gäller särskilt investeringsavdrag, reparation av fartyg och andra transportmedel. Såsom anskaffningskostnad för tillgången skall därvid anses kostnaden för ombyggnaden eller reparationen.

2 §•

Avdrag för extra avskrivning må åtnjutas endast om inkomsten av förvärvskällan beräknats enligt bokföringsmässiga grunder. Avdraget må för

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 19

viss tillgång icke överstiga sammanlagt 30 procent av anskaffningskostnaden eller, om den skattskyldige själv tillverkat densamma eller utfört ombyggnaden, den kostnad som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj :ts beslut angivna tiden eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det kontraherade priset, därest detta är lägre.

Den extra avskrivningen skall, då fråga är om levererad tillgång, anses utgöra sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I fråga om kontraherad, ej levererad tillgång, är den extra avskrivningen att anse som sådan nedskrivning av värdet, som omförmäles i punkt 1 tolfte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen skall medgivas utöver det överprisavdrag eller den nedskrivning som eljest skulle hava godkänts.

Vid tillämpning av bestämmelserna i punkt 4 sjätte stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen skall som anskaffningsvärde för tillgång, för vilken avdrag för extra avskrivning kunnat erhållas om bestämmelserna i andra stycket nämnda anvisningspunkt tillämpats, anses den verkliga kostnaden minskad med ett belopp motsvarande sådan avskrivning.

3 §.

Särskilt investeringsavdrag skall utgöra 10 procent av anskaffningskostnaden för den tillgång varom fråga är eller, om den skattskyldige själv tillverkat densamma eller utfört ombyggnaden eller reparationen, den kostnad som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj:ts beslut angivna tiden eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det kontraherade priset, därest detta är lägre. Avdraget skall åtnjutas vid inkomstberäkningen av förvärvskällan för det beskattningsår, varunder tillgången levererats eller ombyggts, eller, då fråga är om reparationskostnad, varunder kostnaden skolat avdragas såsom omkostnad.

4 §.

Har investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller äldre förordningar i enlighet med beslut av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen tagits i anspråk med avseende å viss tillgång under tid, för vilken beslut enligt 1 § meddelats, må avdrag enligt denna förordning icke åtnjutas för tillgången i fråga.

5 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 196$

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1963.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning har åsyftats att på beskattningsområdet skapa en anordning, som kunde bidraga till utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta investeringar vid högkonjunkturer och att, under arbetsmarknadsstyrelsens kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955 fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning. Lagstiftningen utbyggdes efter hand och gavs år 1947 permanent karaktär. 1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock äger förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.

Med hänsyn till det konjunkturläge som rådde alltsedan tillkomsten år 1938 av investeringsfondslagstiftningen kom medgivanden att taga investeringsfonderna i anspråk i större omfattning att lämnas först under åren 1958—1959. De medgivanden som då lämnades var betydande. Det är först genom dessa medgivanden som erfarenhet vunnits av på vad sätt och i vilken omfattning investeringsverksamheten kan ökas genom ett frigivande av investeringsfonder.

Då det syntes önskvärt att förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning översågs med ledning av vunna erfarenheter anmälde jag frågan den 19 maj 1961. Jag framhöll därvid bl. a. att erfarenheterna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 21

lagstiftningen om investeringsfonder i det under åren 1958—1959 rådande konjunkturläget givit vid handen att densamma var ett verksamt medel att stimulera till investeringar och därigenom skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. Fonderna hade emellertid i främsta rummet använts för investeringar i byggnader och i sådana maskiner, som installeras i nybyggnader. Däremot hade lagstiftningen endast i obetydlig utsträckning stimulerat företagen att under tider med sämre avsättningsmöjligheter öka lagerhållningen. Detta var, påpekade jag, utan tvivel åtminstone delvis en följd av lagstiftningens utformning; de förmåner i beskattningshänseende som vinnes om investeringsfonderna användes för avskrivning av byggnader och maskiner är nämligen väsentligt större än om fonderna användes för nedskrivning av lager. Från konjunkturpolitisk synpunkt framstår det som angeläget att i tider med avsättningssvårigheter kunna intressera företagen att öka lagerhållningen. Jag framhöll därför att det borde undersökas om inte investeringsfondslagstiftningen kunde utformas så att den ger större möjligheter att påverka lagerinvesteringarna. En utredning i ämnet borde därför komma till stånd.

Utredningens syfte borde vara att undersöka behovet av och framlägga förslag till ändringar i investeringsfondslagstiftningen i syfte att göra denna till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. En huvuduppgift för utredningen skulle vara att pröva om de förmåner i beskattningshänseende, som lagstiftningen erbjuder, är lämpligt avvägda och i främsta rummet vilka ändringar som kan behöva vidtagas för att stimulera företagen att använda investeringsfonderna för lagerinvesteringar. Vidare borde undersökas om det är möjligt att utforma lagstiftningen så att dess investeringsuppskjutande effekt i högkonjunkturlägen förstärlces utan att företagens villighet att avsätta till investeringsfonder därigenom i nämnvärd mån minskas. Det torde emellertid, framhöll jag, vara utredningen obetaget att upptaga även andra spörsmål, som berör investeringsfondslagstiftningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande nyssnämnda dag tillkallade jag byråchefen i finansdepartementet I. E. Eckersten, ordförande, byråchefen för lagärenden därstädes S. V. Lundell, dåvarande taxeringsintendenten numera bankdirektören E. H. Anneli samt dåvarande byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen, numera generaldirektören i bostadsstyrelsen B. R. Sännås såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Att såsom expert biträda de sakkunniga förordnades förste byråsekreteraren i arbetsmarknadsstyrelsen J. G. H. Nitare.

De sakkunniga, som antagit benämningen investeringsfondsutredningen, har med skrivelse den 9 juli 1962 överlämnat en (stencilerad) promemoria med förslag till ändringar i 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare i riket), konjunkturinstitutet, generalpoststyrelsen, riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges redareiörening, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorer, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle yttra sig över promemorian, har avstått från att avgiva yttrande i ärendet.

Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation avgivet utlåtande.

Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att under vissa tider öka sina investeringar och att medverka till en investeringsutjämning, har man i vårt land byggt på investeringsfondslagstiftningen. I andra länder däremot har man i regel valt att ge stimulansen i form av initialavskrivningar och extra avdrag vid taxeringen. Även i Sverige har i skattediskussionen framförts förslag om att man borde pröva ett dylikt system, antingen som en ersättning för investeringsfondslagstiftningen eller som ett komplement till denna. Man har därvid framhållit att möjligheterna att medelst investeringsfonder stimulera till investeringar är begränsade genom att lagstiftningen endast omfattar bolag och föreningar och genom att endast sådana företag, som gjort avsättningar, kan påverkas.

Investeringsfondsutredningen har i enlighet med sina direktiv begränsat sig till en översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning och har inte ingått på prövning av andra former av investeringsfrämjande åtgärder på skatteområdet. Samtidigt med att utredningens förslag om en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen upptages till behandling synes emellertid även andra möjligheter att genom skattelättnader stimulera till investeringar böra prövas.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa spörsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 23

II. Historik och gällande rätt m. m.

Såsom bakgrund till sina förslag till ändringar i den nuvarande lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning lämnar utredningen först en redogörelse dels för den lagstiftning som föregått den nu gällande, dels ock för den huvudsakliga innebörden av nuvarande bestämmelser. Denna redogörelse, vars syfte är att visa vilka allmänna synpunkter som fram till den nu aktualiserade utredningen varit bestämmande för lagstiftningen på området, torde här få återges.

Tidigare lagstiftning

Genom förordningen den 17 juni 1938, nr 384, medgavs svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för byggnader samt för inventarier och varulager. Avsättning till fond för byggnader fick för visst beskattningsår inte överstiga tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning och ej heller, såvitt angick aktiebolag, två procent av aktiekapitalet. Till fond för inventarier och varulager medgavs avsättning med dubbla beloppet. I förordningen, som avsåg allenast avsättningar under de beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1939—1941, meddelades bestämmelser om efterbeskattning av medel, som inte tagits i anspråk inom föreskriven tid, och medel, som tagits i anspråk för annat ändamål än det för vilket de avsatts, ävensom föreskrifter om skyldighet att i viss omfattning erlägga ränta å efterbeskattade medel.

Syftet med denna lagstiftning var att ernå en viss konjunkturutjämnande etfekt. I den proposition (1938: 319), som låg till grund för ifrågavarande förordning, betonade departementschefen angelägenheten av att det allmänna såvitt möjligt bidrog till och underlättade en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som följde med de ekonomiska konjunkturerna, samt erinrade om att liknande synpunkter i stigande grad vunnit beaktande inom olika områden av statsverksamheten. Värdet av de åtgärder, som vidtagits för att upprätthålla eller öka statens och kommunernas egen verksamhet under depressionstider, ökades väsentligt, om anpassningen understöddes av åtgärder, ägnade att öka industrins möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa behövliga maskiner och andra inventarier samt i viss utsträckning fabricera varor för användning, när konjunkturen förbättrades.

Genom förordningen den 20 juni 1941, nr 433, utsträcktes bestämmelserna i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar under beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Den under krigsåren rådande avspärrningen och de därigenom uppkomna svårigheterna för skattskyldiga, som realiserat sina lager, att kunna ersätta dessa, aktualiserade snart ny lagstiftning på området. Ny lagstiftning tillkom genom förordningen den 12 juni 1942, nr 371, varigenom 1941 års förordning upphävdes. Den nya lagstiftningen motiverades främst av angelägenheten av att bereda möjlighet till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i övrigt kunde vara tveksamma men som av företaget — med hänsyn till skatteeffekten — bedömdes såsom angelägna. Man avsåg med andra ord att bereda möjlighet till uppskov med den beskattning, som skulle bli en följd av att reserver i lagret måste framtagas vid av kristiden orsakad minskad lagerhållning. Härigenom skulle man förhindra att företagen för att undgå sådan beskattning enbart med hänsyn härtill efterfrågade varor under en period av varuknapphet. I nämnda förordning stadgades att för de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt i förordningen angivna regler fick ske för avsättning till investeringsfonder för byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande av förkrigslager. Bestämmelser upptogs även om s. k. eldsvådefonder, d. v. s. fonder dit ersättningsbelopp fick avsättas som erhållits i anledning av att inventarier eller varulager förstörts genom eldsvåda eller av därmed jämförlig anledning eller blivit föremål för statligt förfogande.

1942 års förordning innebar en utvidgning av kretsen av skattskyldiga, som ägde rätt att göra fondavsättning. Avdragsrätt för avsättning till investeringsfond för gruva tillkom varje svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening. Avdragsrätten var sålunda beträffande denna fond inte beroende av att företaget ägde rätt till fri avskrivning. Rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillerkändes varje skattskyldig rörelseidkare, alltså även fysiska personer.

Genom förordning den 9 juni 1944, nr 279, vidtogs åtskilliga ändringar i 1942 års förordning. Dessa ändringar innebar bl. a. att rätten att göra avsättning till investeringsfond utsträcktes till de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag även fick ske för avsättning till investeringsfond för fartyg. Syftet med sistnämnda avdragsrätt var att befordra vidmakthållandet av och utvecklingen av den i utrikes fart gående handelsflottans kapacitet samt att möjliggöra uppskjutandet av nybyggnader och reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft och material förbättrats.

Tämligen snart efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder framkom yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning hade de dessförinnan framställda ändringsyrkandena blivit delvis tillgodosedda, men vissa frågor ställdes på framtiden, bl. a. ifrågasatt avdragsrätt för medel som avsatts till investeringsfond för skogsarbeten ävensom fråga om åtgärder, avsedda att stimulera bostadsbyggande. I anledning av motioner vid 1944 års riksdag tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa en allmän översyn av ifrågavarande lagstiftning. De sakkunnigas betänkande (SOU 1945:49) lades till grund för en proposition (1947:86) i

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 25

ämnet till 1947 års riksdag. Resultatet blev förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Den nya lagstiftningen innebar alt de äldre provisoriska bestämmelserna ersattes med en permanent lagstiftning. Denna utformades främst med tanke på att den skulle erhålla en konjunkturutjämnande effekt.

I sakkunnigbetänkandet hade härom anförts bl. a. följande.

Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmarknaden. Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att samhället i god tid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunkturlägen. Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl. Maj :t framlagts för och godkänts av riksdagen.

Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösandet av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlighet, som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvaratagas. En genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet bör vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta cn kommande depression, och ett komplement till eller eu grund för en för dylika situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv. Det bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions första skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vidtagande av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därigenom vinnes.

Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör under högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle vidtagits eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.

En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall påtaglig; Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna medföra dylika verkningar.

För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de samhälleliga strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att omhänderhavas av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften skolad och erfaren teknisk och administrativ personal.

Efter att ha berört några vid remissbehandlingen framställda anmärkningar mot förslaget yttrade departementschefen i propositionen i fråga.

Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer i och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investerings­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fonder torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig.

Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter nämna, att jag delar de sakkunnigas asikt, att åtgärder från det allmännas sida i konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att de möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investeringsfonder inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de sakkunniga, att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska bestämmelser med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utformningen av denna lagstiftning bör i möjligaste man bortse från andra synpunkter än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet.

De sakkunniga hade upptagit till behandling även frågan om utsträckning av avdragsrätten till investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse. Vidare hade behandlats spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer av rätten till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några förslag i dessa avseenden hade dock inte framlagts av de sakkunniga.

1947 års lagstiftning blev föremål för kritik i olika avseenden. Kritiken riktades sålunda bl. a. mot att de till fonderna avsatta medlen inte behövt föranleda motsvarande insättning på spärrat bankkonto eller eljest behövt avskiljas i räkenskaperna. Härigenom hade företagen fått möjlighet att utan beskattning av de under högkonjunktur avsatta fondmedlen stärka sin likviditet och att använda dessa medel till nya investeringar. 1947 års lagstiftning sattes senare tillfälligt ur kraft. I förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) stadgades sålunda, att den som vid 1952 års taxering yrkade och erhöll avdrag för avsättning till investeringsfond enligt 1947 års förordning fick erlägga en investeringsskatt med tio procent av fondavsättningen. Vidare föreskrevs i förordningen den 6 juni 1952 (nr 380), att vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar avdrag icke skulle medges för avsättning till investeringsfond enligt 1947 års lagstiftning. I förordningen den 26 februari 1954 (nr 50) slutligen stadgades, att icke heller vid 1955 års inkomsttaxering avdrag fick ske för dylik fondavsättning.

1947 års förordning avlöstes av den nu gällande förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som tillämpats från och med 1956 års taxering. I vissa hänseenden gäller dock 1947 års förordning —- såvitt avser redan avsatta fondmedel — även efter 1955 års utgång samtidigt som 1955 års förordning i vissa delar äger tillämpning jämväl beträffande investeringsfonder avsatta före ikraftträdande av sistnämnda förordning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen innehöll 1942 års förordning bestämmelser om bl. a. avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager och efter 1944 års ändring även bestämmelser om s. k. eldsvådefonder. Dessa bestämmelser, som hade ett annat syfte än konjunkturutjämning, gällde till och med 1947 års taxering. De upptogs inte i 1947 och 1955 års lagstiftningar, vilka enbart har konjunkturpolitislct syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 27

Genom förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager m. m. medgavs däremot avdrag för liknande avsättningar jämväl vid taxeringarna åren 1948—1950, därvid dock investeringsfonder för ersättande av förkrigslager benämndes investeringsfond för ersättande av normallager och eldsvådefonden benämndes särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier. 1948 års förordning ersattes beträffande de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1951—1953, av förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Genom förordningar den 20 februari 1953 (nr 50) och den 16 mars 1956 (nr 90) förlängdes de sistnämnda bestämmelserna att gälla även taxeringarna 1954— 1959. De dittillsvarande provisoriska bestämmelserna fick permanent karaktär genom förordningen den 15 maj 1959 (nr 168) om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar.

Beträffande fartygsfonderna kan nämnas att enligt förordningen den 22 februari 1946 (nr 39) medgavs utvidgad rätt att vid 1946 års taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg. Genom förordningen den 19 februari 1954 (nr 256) infördes provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Avdrag för avsättning enligt denna förordning, som ändrats genom förordningar 1956 (nr 89) och 1957 (nr 64 och 76), kunde — i likhet med avsättning enligt 1951 års förordning om eldsvådefonder —- åtnjutas sista gången vid 1959 års taxering. Bestämmelser av permanent karaktär infördes genom förordningen den 15 maj 1959 (nr 169) om särskild investeringsfond för avyttrat fartyg.

Gällande bestämmelser enligt 1955 års förordning

Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening (1 §). Avsättning får ske till investeringsfond för skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst fyrtio procent av årsvinsten före skatt (3 §). Avdrag får dock åtnjutas endast under förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtiosex procent (före den 1 juli 1960 fyrtio procent) av den gjorda avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen skall ha verkställts senast den dag, då företaget har att avgiva allmän självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett (4 §).

Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet eller ock gälla visst eller vissa företag (9 § 1 mom.). Beslutet kan avse

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

endast fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare beskattningsår, och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomsttaxeringen. Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken utfå fyrtio procent eller, om uttag sker av medel, som inbetalats efter den 30 juni 1060, fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må tagas i anspråk (16 §).

Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre tid än nyss sagts beträffande arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt. Bestämmelser härom infördes i 9 § 3 mom. genom förordningen den 3 april 1959 (nr 69). Förutsättningen för sådant beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter befinnes vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.

Under samma förutsättning kan Kungl. Maj :t också meddela preliminärt beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i anspråk för sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet, sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.

Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten i vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för avskrivning ä byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och för vissa kostnader för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet m. m. Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk (11 §). Då avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond, följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. in., som verkställes med anlitande av fonden.

Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk ävensom i övrigt för investering i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett (12 §>. Vidare får arbetsmarknadsstyrelsen — om särskilda skäl föreligger — medgiva att investeringsfond för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel icke är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen eller icke är avdragsgilla i annan form än genom årliga värdeminskningsavdrag. I sådana fall som avses i 9 § 3 mom. tillkommer dock beslutanderätten Kungl. Maj :t (13 §).

För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att sedan fem år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts, företaget äger att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet, dock minskat med vad som eventuellt tidigare återbetalats (5 §). Även denna »fria sektor» av in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 29

vesteringsfonden skall emellertid tagas i anspråk för ovannämnda i 11 § angivna ändamål (10 §). Om så icke sker, skall en mot uttaget svarande del (beräknad enligt reglerna i 10 §) av investeringsfonden återföras till beskattning med tillägg av en tiondel av det återförda beloppet (19 §).

I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att, om investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna fondmedel (15 §). Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd utnyttjar den fria sektorn och icke heller i de fall då investeringsfond tages i anspråk enligt de ovannämnda bestämmelserna i 9 § 3 mom.

Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga icke är om ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning. Samma gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till beskattning upptagas även ett belopp motsvarande en tiondel av vad som återförts av investeringsfonden. Ny avsättning får inte göras samma år som fondmedel återföres till beskattning (19 §). Om avtal träffats om överlåtelse, pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillägg av tio procent (21 §). Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de hos riksbanken insatta medlen. Återbetalning får dock utan medgivande av vederbörande taxeringsintendent ej ske förrän taxeringen i fråga vunnit laga kraft (22 §).

Bestämmelser som gäller för kvarstående konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt 1947 och äldre års lagstiftningar

Enligt 1947 och äldre års lagstiftningar gällde att investeringsfonderna skulle, om de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning efter ett visst antal år. Denna tidsbegränsning upphävdes emellertid i samband med införandet av 1955 års förordning och vissa fondavsättningar enhgt tidigare förordningar kvarstår därför alltjämt. Vid utgången av år 1991 uppgick kvarvarande avsättningar enligt 1947 och äldre års förordningar till 66,1 milj. kronor.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års förordning äger sistnämnda förordning tillämpning jämväl å de konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt tidigare lagstiftningar, vilka alltjämt kvarstår. I samband med att 1947 års förordning gjordes tillämplig å äldre fonder föreskrevs dock bl. a. att, vid återföring till beskattning av äldre fonder, tidigare bestämmelser i avseende å beskattningen skall gälla.

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder upphävdes 1947 års förordning men samtidigt föreskrevs, att reglerna i 1947 års förordning även i fortsättningen i princip skall gälla beträffande investeringsfonder, som

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

upplagts jämlikt sistnämnda förordning. Vidare skall vad som i övergångsbestämmelserna till 1947 års förordning stadgas om samma förordnings tilllämpning å konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt äldre lagstiftningar även framdeles äga giltighet.

I förordningen den 3 april 1959 (nr 69) föreskrevs vissa ändringar i 1955 års lagstiftning. I samband därmed stadgades i övergångsbestämmelserna till 1959 års förordning beträffande konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt 1947 och äldre års lagstiftningar,

att fonderna må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års förordning, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i ■vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 § sista stycket i 1955 års förordning skall äga motsvarande tillämpning,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket vid a) i 1955 års förordning angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket vid b) i 1955 års förordning angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § i 1947 års förordning tillkommer Kungl. Maj :t, i stället skall, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. i 1955 års förordning tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

Då konjunkturinvesteringsfond och annan investeringsfond, som avsatts enligt de förordningar som föregick 1947 års lagstiftning, återföres till beskattning, gäller följande.

Företaget efterbeskattas för de avsatta fonderna, varvid såväl statliga som kommunala utskylder av vederbörande taxerings- eller prövningsnämnd påföres företaget med belopp, som vid debitering för det beskattningsår avsättningen skett, skulle tillkommit för den inkomst som efterbeskattas. Efterbeskattning sker även för beräknad ränta efter tre procent om året för så många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det då avdraget för avsättningen skett, till och med det då efterbeskattningen sker. För efterbeskattningen äger taxeringsförordningens bestämmelser i fråga om eftertaxering motsvarande tillämpning.

Då investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till beskattning gäller att fonden upptages såsom skattepliktig intäkt för det beskattningsår då återföring sker. Till beloppet lägges därvid ränta, beräknad efter tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras. Om återföringen till beskattning av fonden sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation eller fusion beräknas räntan efter två procent.

Har investeringsfond enligt 1947 års förordning enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk för visst ändamål men har så ej skett äger arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att fondavsättningen helt eller delvis skall återföras till beskattning.

Vid den taxering, då återföring av fondmedel sker — antingen detta sker

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 31

på grund av att medlen tagits i anspråk utan tillstånd eller att arbetsmarknadsstyrelsen beslutat om återföring — får varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen jämte ränta. Motsvarande gäller däremot inte då återföring av fondmedel sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation och fusion.

De särskilda fondavsättningsbestämmelserna vid 1961 och 1962 års taxeringar

Med hänsyn till det konjunkturläge som kunde förväntas under sommaren och hösten 1960 ansågs det önskvärt att söka dämpa investeringsverksamheten under nämnda tid bl. a. genom att minska likviditeten inom näringslivet. Genom förordningen den 3 juni 1960 (nr 236) erbjöds därför de företag, som vid 1961 års taxering kunde erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond för rörelse, vissa förmåner om de redan under sommaren och hösten 1960 å investeringskonto i riksbanken inbetalade ett belopp motsvarande hela den beräknade fondavsättningen. Det belopp som översteg den obligatoriska insättningen, vilken — som tidigare framhållits — f. n. utgör fyrtiosex procent av fondavsättningen, skulle återbetalas vid utgången av år 1961. För den extra inbetalningen i riksbanken erhöll företaget gottgörelse i form av ett extra avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt år 1961. Det extra avdraget utgjorde tolv procent av den insättning, som verkställdes före den 1 augusti 1960, och åtta procent av den insättning, som gjordes fr. o. m. nämnda dag men före den 1 november samma år.

Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) erbjöds företag liknande förmåner vid 1962 års taxering, om inbetalningar i riksbanken gjordes under sommaren och hösten 1961 med belopp motsvarande hela den kommande fondavsättningen. De inbetalningar, som gjordes utöver den obligatoriska insättningen, återbetalades vid utgången av år 1962. De extra avdragen vid taxeringen till statlig inkomstskatt år 1962 utgjorde, för medel inbetalade före den 1 juli 1961, tolv procent och, för medel inbetalade fr. o. m. nämnda dag men före den 1 oktober 1961, åtta procent.

Med hänsyn till önskvärdheten av att dämpa företagens investeringar även i det konjunkturläge som kunde förväntas komma att råda under våren 1962 föreslogs i propositionen nr 193 till 1961 års höstriksdag att företag, som den 30 december 1961 ägde utfå under år 1960 i riksbanken å konto för investering i rörelse för mycket inbetalade medel, skulle erbjudas visst avdrag vid 1962 års taxering till statlig inkomstskatt, om medlen bands ytterligare ett år. Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) bestämdes detta avdrag till 10,5 procent av den extrabetalning, som kvarstod å kontot i riksbanken till den 31 december 1962.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

III. Investeringsfondslagstiftningens hittillsvarande användning

Utredningen lämnar i sin promemoria å s. 17 ff och i tabeller, som fogats vid promemorian, vissa uppgifter om storleken av fondavsättningarna och deras fördelning på län, näringsgrenar och storleksgrupper m. m. Från den lämnade redogörelsen, till vilken torde få hänvisas, må följande här återges. Viss komplettering av redogörelsen har därvid skett.

Följande uppställning visar kvarstående fondavsättningar i milj. kronoi vid utgången av åren 1955—1961.

År Fonder enligt Fonder enligt 1955 års Summa

1947 och ti­ förordning digare års förordningar För rörelse För skogsbruk

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 33

I fråga om investeringsfond för skogsbruk gavs generellt tillstånd till företag att taga verkställda avsättningar i anspråk för kostnader som under tiden den 15 juli 1958—den 30 juni 1960 lagts ned för arbeten avsedda att främja skogsbruket. Arbetsmarknadsstyrelsen föreskrev därvid att arbeten, som skulle finansieras med dessa fondmedel, före igångsättandet skulle anmälas till länsarbetsnämnderna i det län arbetet skulle bedrivas. Under 1958 togs av dessa fonder i anspråk 7,3 milj. kronor, under 1959 18,3 milj. kronor och under 1960 7,6 milj. kronor.

Vad beträffar investeringsfonden för rörelse och fonder enligt tidigare förordningar fattade arbetsmarknadsstyrelsen beslut efter ansökan i varje enskilt fall. Emellertid gavs för rörelsefonderna bifall till praktiskt taget samtliga ansökningar som inkom; den formellt individuella behandlingen motiverades enbart av en önskan att föreskriva vissa tidsplaneringsvillkor i syfte att optimera projektens arbetsmarknadseffekter ur konjunkturella och säsongmässiga synpunkter. Besluten var så utformade, att fondmedlen skulle få tagas i anspråk under viss begränsad tid, som beroende på objektets storlek och art fastställdes till ett, ett och ett halvt och i enstaka fall två år. Detta innebar att investeringsfonder kunde användas för finansieringen av projekt under arbete långt in på år 1960; i vissa fall 1961. För att under vinterhalvåren 1958/59 och 1959/60 uppnå största möjliga sysselsättningseffekt uppställdes i fråga om byggnader och anläggningsarbeten i samtliga fall det villkoret att arbetena skulle bedrivas efter av respektive länsarbetsnämnd fastställd tidplan.

Tillstånd beviljades till i september 1959 då skäl för fortsatta tillstånd inte längre ansågs föreligga. Sammanlagt avsåg arbetsmarknadsstyrelsens beslut i enskilda fall att investeringsfonder för i runt tal 695 milj. kronor skulle få tagas i anspråk. Besluten avsåg både fonder enligt 1955 års förordning och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har däremot inte utfärdats. Under 1958 uppgick de i anspråk tagna rörelsefonderna till 22,4 milj. kronor, under 1959 till 289,9 milj. kronor och under 1960 till 372,9 milj. kronor. De fonder som tagits i anspråk under år 1960 torde avse även investeringar som gjorts under tidigare år, då företag som erhållit medgivande att taga fonder i anspråk för byggnadsinvesteringar, som löper över mer än ett beskattningsår, i regel tagit fondmedlen i anspråk under det sista av dessa år.

Beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond för rörelse enligt 1955 och tidigare års förordningar fattades av arbetsmarknadsstyrelsen under åren 1958 och 1959 i 613 fall avseende 418 företag.

Av en till promemorian fogad tabell (nr 6), till vilken torde få hänvisas, framgår, att över åttio procent av samtliga berörda företag är att hänföra till industrinäringen, inklusive kraftverk, och att över åttiosex procent av den beräknade fondförbrukningen avser denna grupp.

Utöver arbetsmarknadsstyrelsens beslut om ianspråktagande av investeringsfonder medgav Kungl. Maj :t med stöd av de år 1959 i 9 § 3 mom. av 1955 års förordning införda bestämmelserna att sammanlagt högst 315 milj.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kronor av tillgängliga eller framtida avsättningar skulle få brukas för vissa mer tidskrävande investeringar. Av besluten omfattade drygt 200 milj. kronor framtida avsättningar. Kungl. Maj :ts beslut i dessa avseenden avser högst sjuttiofem procent av kvarstående eller framtida fonderingar och högst sjuttiofem procent av investeringskostnaderna.

Sammanlagt har således genom Kungl. Maj :ts och arbetsmarknadsstyrelsens beslut före år 1960 medgivanden lämnats att taga investeringsfonder i anspråk till ett beräknat belopp av ca 1 069 milj. kronor. Man beräknar nu att ca 90 procent av detta belopp kom att motsvaras av ianspråktagande av investeringsfonder. Anmärkas kan emellertid, påpekar utredningen, att de totala kostnaderna för hithörande investeringar varit högre, då fonderna i allmänhet inte uppgått till sådana belopp att de täckt kostnaderna.

Angående den sysselsättningseffekt, som erhölls genom tillstånden att taga investeringsfonder i anspråk, anför utredningen.

Större delen av givna tillstånd avsåg investeringar i byggnader och anläggningar. Tillstånden var ämnade att stimulera till tidigare igångsättning av planerade byggnadsprojekt i dåvarande konjunkturläge och de i varje särskilt fall fastställda tidplanerna avsåg att trygga största möjliga vintersysselsättning under den skärpta säsongavmattningen vintermånaderna 1958/59 och 1959/60. Särskilda undersökningar har företagits rörande antalet sysselsatta vid byggnadsarbeten för vilka fondmedel användes. Sådana undersökningar gjordes i november 1958, februari 1959, augusti 1959, februari 1960 samt i augusti 1960. Antalet sysselsatta byggnadsarbetare var vid dessa tillfällen i runt tal respektive 2 0Ö0, 4 000, 6 400, 6 700 och 6 000. Av de i februari och augusti 1960 sysselsatta var respektive 400 och 1 100 byggnadsarbetare verksamma i byggnadsarbeten som kommit till stånd genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t.

Beträffande uppgifterna för augusti 1960 har i en inom arbetsmarknadsutredningen upprättad promemoria konstaterats, att av de 4 900 byggnadsarbetare, som vid undersökningen var sysselsatta vid arbeten som påbörjats efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen, arbetade 2 980 vid projekt där tillgängliga fondmedel redan förbrukats eller där tidsfristen för fondmedlens användning överskridits. Dessa byggnadsföretag fullföljdes sålunda utan att kostnaderna kunde avskrivas medelst investeringsfonder. I arbeten som täcktes av investeringsfonder, som fick tagas i anspråk, sysselsattes vid denna tidpunkt 1 920 byggnadsarbetare förutom 1 100 vid arbeten enligt Kungl. Maj :ts beslut.

Vid promemorian har fogats vissa tabeller (nr 7 och 8), som bl. a. utvisar sysselsättningen vid byggnadsarbeten finansierade eller igångsatta med stöd av medel från investeringsfonder samt den totala sysselsättningen i byggnadsarbeten för industri och handel. Till dessa tabeller torde här få hänvisas. Utredningen tillägger.

Investeringsfondernas direkta sysselsättningseffekt har undersökts endast beträffande byggnadsobjekt inom den reglerade byggnadsverksamheten. Uppgifter från fondernas övriga användningsområden står inte till buds. Det är inte heller möjligt att med någon säkerhet uppskatta de indirekta verkningar som denna investeringsstimulans haft på arbetsmarknaden i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 35

I promemorian återges följande uttalande, som gjorts i konjunkturinstitutets rapport »Konjunkturläget november 1960» med hänvisning till de under perioden maj 1958—september 1959 lämnade medgivandena att ta investeringsfonderna i anspråk.

Betydelsen för investeringsprojektens tidsförläggning och den konjunkturutjämnande effekten härav är svår att bedöma på grundval av redovisade siffror. Å ena sidan ger siffrorna uttryck för att igångsättningen kommit alltför sent för att ha en motkonjunkturell effekt. Den tidigareläggning av igångsättningen av vissa projekt som investeringsfondslagstiftningen mycket sannolikt har förorsakat, synes nämligen ha fått mera påtagliga konsekvenser för investeringsverksamheten först under andra halvåret 1959 och ett betydande antal projekt kvarstår under byggnation även under 1960. Å andra sidan kan denna stimulans till tidigareläggning av investeringsprojekt ha medfört att arbeten var igång vintern 1958/59 då arbetslösheten fortfarande var relativt hög, som annars skulle ha förskjutits framåt till senare delen av 1959 och 1960, då byggnads- och anläggningsindustrin haft hög sysselsättning. När det gäller att bedöma investeringsfondspolitikens verkningar som helhet under år 1960 bör hänsyn dock även tagas till politikens likviditetsminskande effekt.

Enligt vad utredningen inhämtat var efter halvårsskiftet 1959 antalet bifallna framställningar om ianspråktagande av investeringsfonder relativt fåtaliga. Däremot gavs en hel del tillstånd på våren 1959 med sikte på att få en god vintersysselsättning 1959/60. Samtidigt begränsades med en del undantag investeringsfondens användning till utgången av juni 1960. I stor utsträckning koncentrerade därför företagen mesta möjliga byggnadsverksamhet till vintersäsongen 1959, vilket ur arbetsinarknadssynpunkt innebar ett önskat resultat. Största delen av investeringsfondsprojekten blev färdiga före konjunkturuppgången. Av ungefär 700 bifallna projekt var i augusti 1960 136 igång. Men endast 60 av dessa finansierades med investeringsfonder. Utredningen tillägger.

För att nå avsedd effekt från konjunktur- och arbetsinarknadssynpunkt av ett ianspråktagande av investeringsfonderna är självfallet frågan om investeringsprojektens tidsförläggning av grundläggande betydelse. Vare sig fonderna frisläppes för tidigt eller för sent ernås icke den bästa effekten från de synpunkter, varom här är fråga. Erfarenheterna hittills synes emellertid ge vid handen, att ett förhållandevis tidigt frisläppande av fonderna, så snart man märker tecken till en konjunkturnedgång, torde ge de bästa förutsättningarna för en sysselsättningsstimulans, som ger full effekt under den period, då konjunkturnedgångens följder för arbetsmarknaden är mest påtagliga. I

I december 1961 gavs företag inom massa- och pappersindustrin tillstånd att ta investeringsfonder i anspråk. Dessa branscher hade redan drabbats av den internationella konjunkturavmattningen. Omfattningen av frisläppandet blev dock ytterst obetydligt — fonder för endast ca 1,5 milj. kronor kom att beröras. Detta kan vara ägnat att belysa den allmänna problematiken alt få igång en mera betydande investeringsverksamhet i en bransch som drabbats av ett akut kapacitetsöverskott.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

De mera betydande åtgärderna kom under våren 1962, då riskerna för en allmän konjunkturnedgång från och med årets andra hälft framstod som avsevärda. I början av året hade arbetsmarknadsstyrelsens regionala organ, länsarbetsnämnderna, tagit kontakt med företag med investeringsfonder i syfte att höja planeringsberedskapen, och i maj frisläpptes investeringsfonderna för byggnadsföretag. I likhet med vad som skedde under den föregående konjunkturnedgången gavs generellt tillstånd att använda investeringsfonder för skogsbruk. Kostnaderna skulle här nedläggas under perioden september 1962—april 1963. Beträffande rörelsefonderna var tillståndsgivningen formellt individuell efter ansökan från vederbörande företag, men tillstånd beviljades liksom 1958—1959 utan diskriminering. Byggnadsprojekten skulle påbörjas före november, och fonderna fick utnyttjas för projekt som utförts under perioden juli 1962—april 1963. Tillståndsgivningen utformades så att arbetsmarknadseffekterna skulle bli maximala under vintersäsongen. Vid detta tillfälle medgav Kungl. Maj :t icke några tillstånd för mera långvariga investeringar. Totalt beviljades 554 företag att använda investeringsfonder för projekt kostnadsberäknade till 1 150 milj. kronor, motsvarande en fondåtgång på ca 700 miljoner. De tre storstadsregionerna (Stockholms stad, Stockholms län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län) svarar för ca 1/3 av byggnadskostnaderna, och en något mindre andel faller på norra Sverige (Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län), där arbetsmarknadsläget är speciellt problematiskt. Knappt 4 procent av antalet bifallna projekt står för drygt 40 procent av byggnadskostnaderna. Omfattningen av frisläppandet var denna gång, räknat i beräknad fondförbrukning, av samma storleksordning som vad gällde de ordinarie fonderna 1958—1959 (ca 700 milj. kronor). Emellertid sattes frisläppandet in på ett tidigare stadium av konjunkturnedgången, och tidsgränserna sattes ■denna gång så att effekten på kort sikt skulle bli betydligt kraftigare. På grund av verkstadsindustrins försämrade orderläge beslöts i november 1962 att investeringsfonder skulle få tas i anspråk för maskininvesteringar. Förutsättningarna var att beställningarna skulle ske före maj 1963, samt att leveranserna skulle ske inom en sådan tid att sysselsättningseffekter skulle falla på 1963. Hittills har tillstånd lämnats att i detta syfte ta i anspråk investeringsfonder uppgående till 270 milj. kronor. Den helt övervägande delen avser leveranser från den svenska varvs- och verkstadsindustrin, men beställningar från utlandet täcks även av tillståndsgivningen. Frisläppandet av investeringsfonder för maskininvesteringar torde tillsammans med bl. a. påskyndandet av statliga och kommunala beställningar av verkstadsindustriprodukter komma att ha en ej obetydlig positiv effekt på sysselsättningsläget inom verkstadsindustrin.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 37

IV. Investeringsfrämjande skattelättnader

Utredningen

I promemorian konstateras till en början att man även genom andra skattetekniska anordningar än investeringsfonder kan stimulera företagen till sysselsättningsfrämjande åtgärder. Utredningen hänvisar till de investeringsfrämjande skattelättnader, som man medger i vissa andra länder. Å s. 26 ff i promemorian har en redogörelse lämnats för dylika bestämmelser i utländsk lagstiftning. Från denna redogörelse må följande här återgivas. Redogörelsen har i vissa delar kompletterats med bestämmelser, som tillkommit efter det promemorian avlämnats. I Danmark medgives möjlighet till förtida avskrivningar på vissa storinvesteringar. Enligt särskild kungörelse den 5 april 1961 har finansministern bemyndigats medgiva förtida avskrivning å yrkesmässigt nyttjade maskiner, inventarier och jämförliga tillgångar, vilka beställts eller planenligt avses tillverkade i egen verksamhet under det inkomstår som ligger till grund för skatteåret 1962/63 och vilka avses vara levererade eller färdigtillverkade under något av de närmast följande fyra åren. Kungörelsens bestämmelser omfattar även byggnader. Rätten till förtida avskrivning gäller dock endast under förutsättning att den sammanlagda anskaffningskostnaden för de under ett år beställda tillgångarna överstiger 1 milj. d. kr. Till grund för avskrivningen skall ligga den avtalade anskaffningskostnaden. Senare inträffad prisstegring tages således inte i betraktande. Avskrivningen får uppgå till högst 30 procent av den del av anskaffningskostnaden som överstiger 1 milj. d. kr., dock att under ett beskattningsår inte far avskrivas mer än 15 procent av det överskjutande beloppet. Sedan leverans verkställts, skall gjorda förtidsavskrivningar avräknas från anskaffningsvärdet för beräkning av underlaget för de fortsatta avskrivningarna. Har skattskyldig gjort avsättning till investeringsfond, kan dylik fond under leveransåret tagas i anspråk för avskrivning å sådan driftstillgång, å vilken förtidsavskrivning ägt rum. I så fall skall anskaffningsvärdet även minskas med ianspråktagna fondavsättningar. Om det visar sig att tillgångarna inte levereras inom föreskriven tid eller att den verkliga anskaffningskostnaden blir mindre än den avtalade, skall de taxeringar som berörts av förtidsavdragen i motsvarande man ändras. På skatt, som den skattskyldige därigenom kan få erlägga i efterhand, skall utgå 1 procent ränta för månad tills betalning sker. Beträffande fartyg ges möjlighet till förtidsavskrivning om den kontrakterade byggnadskostnaden överstiger 200 000 d. kr. Avskrivning får ske med högst 30 procent av kontraktssumman och utnyttjas under kontraktsåret och de följande åren tills leverans skett. Det årliga avdraget får dock inte överstiga 15 procent av nämnda summa.

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Dea finska lagstiftningen använder sig av flera olika metoder för att genom skattelättnader främja investeringar och sysselsättning. De regler det här gäller är både sådana med generell inriktning och sådana med speciellt syfte. Till den förra gruppen hör bestämmelsen i 26 § tredje stycket i 1943 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna bestämmelse kan statsrådet, därest viktig allmän fördel så kräver, på villkor som han uppställt, bevilja den skattskyldige rätt att under vissa år räkna sig tillgodo större värdeminskningar än normalt beträffande bl. a. byggnader, maskiner och inventarier samt andra med dem jämförliga föremål. Enligt lagen den 28 juni 1958 om skattelättnader för främjande av sjöfarten medges skattskyldig som bedriver rederirörelse rätt till extra värdeminskningsavdrag för fartyg av viss storlek, som han under åren 1959— 1965 beställt eller i utlandet inköpt. Därjämte kan sådan skattskyldig genom att å konto i Finlands Bank insätta medel för framtida anskaffning av fartyg erhålla uppskov med beskattningen av dylika medel. Vidare kan nämnas lagen den 30 december 1954 om vissa konjunkturreserveringar och skattelättnader på grund av dessa. Enligt denna lag kan aktiebolag och andelslag, som driver träförädlingsindustri för export, å särskilt konto i Finlands Bank deponera de utländska valutor som bolaget erhållit för de exporterade produkterna eller deras motvärde. Den skattskyldige får uppskov tills vidare med den skatt som belöper på det deponerade beloppet. Detta belopp får lyftas i finskt mynt endast efter finansministeriets medgivande och användas för anskaffning av virke eller anläggningstillgångar eller för annat ändamål som kan anses verksamt främja upprätthållandet av sysselsättningen i landet. Då medlen tages i anspråk beskattas de efter 62,5 procent av den skatt som skulle ha utgått å det lyftade beloppet för det ar då detta deponerades. Å de anläggningstillgångar, som anskaffats medelst de avsatta medlen, får extra värdeminskningsavdrag göras med belopp motsvarande högst det depositionsbelopp, som lyfts, minskat med det erlagda skattebeloppet. Värdeminskningsavdragen bör dock fördelas på ett visst antal år, beträffande maskiner minst fyra år och beträffande byggnader minst tio år. I

I Norge har man ett system med högre initialavskrivningar samt tillläggsavskrivningar vid sidan av de vanliga avskrivningarna. Rätten till högre initialavskrivning (»åpningsavskrivning») avser främst byggnader eller dylikt jämte därtill hörande maskiner och andra inventarier, avsedda för produktion av varor m. m. Av anläggningens sammanlagda anskaffningskostnad får den del som överstiger 500 000 n. kr. under de fem första åren avskrivas genom initialavskrivning intill 25 procent. Det årliga avdraget får dock inte överstiga 50 procent av årsinkomsten. Tilläggsavskrivningarna innebär att de ordinära avskrivningarna förhöjes med 50 procent under de fem första åren efter det tillgången i fråga tagits i bruk, dock att tillläggsavskrivningen under vart och ett av dessa år inte får överstiga 2 pro-

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 39

cent. Det sagda betyder, att femtioprocentregeln kan fullt utnyttjas blott på tillgångar som avskrives efter 4 procent eller lägre, och att, om den ordinära avskrivningsprocenten är 4 eller mer, sammanlagt 10 procent av tillgångens anskaffningskostnad får avdragas genom tilläggsavskrivning.

I Frankrike föreskrives bl. a. beträffande industri- och affärsbyggnader, vilka uppförts före den 1 januari 1966, att investeraren — därest finansministern lämnat särskilt tillstånd därtill — äger under investeringsåret åtnjuta initialavskrivning med 25 procent av investeringskostnaden.

I Belgien gäller, att vinstmedel, som under åren 1961 och 1962 eller under räkenskapsår, vilka avslutas under åren 1962 och 1983, använts för »kompletterande» investeringar inom industrin för byggnader, markområde eller andra tillgångar, undantages från beskattning intill 30 procent med 10 procent om året under tre år. Med »kompletterande» investeringar förstås här nyinvesteringar som inte bara ersätter befintliga investeringar utan som går därutöver. Investeringen i fråga måste uppgå till minst 30 000 b. francs. Vinster som användes för vissa arbetarbostäder m. m. undantages till 50 procent från beskattning.

För att stimulera sysselsättningen har man i Nederländerna infört särskilda bestämmelser angående anskaffning eller förbättring av kapitaltillgångar som ägs av skattskyldiga, vilka driver rörelse eller annan dylik förvärvsverksamhet.

Har sådan skattskyldig under visst år åsamkats skulder eller kostnader, överstigande 3 000 floriner för anskaffning eller förbättring av anläggningstillgångar, äger han rätt att från vinsten för detta år ävensom för nästföljande år avdraga 5 procent av skuldernas eller kostnadernas totalbelopp (beträffande åren 1961 och 1962 i fråga om luft- och andra fartyg för internationell trafik 8 procent samt fr. o. m. 1 januari 1963 8 procent endast för luftfartyg avsedda för internationell trafik).

Å andra sidan skall, om anläggningstillgångarna i fråga avyttras för mer än 3 000 floriner inom tio år efter förvärvet eller förbättringen samt förvärvet eller förbättringen inte skett före den 1 april 1953, försäljningsvinsten ökas med 5 procent av försäljningspriset (respektive 8 procent i de ovannämnda specialfallen).

Bestämmelserna är inte tillämpliga beträffande tomtmark, bostadshus, värdepapper eller tillgångar av ringa värde.

I Storbritannien gäller för närvarande, att anskaffningsvärdet för nya maskiner och inventarier kan skrivas av med 30 procent »investment allowance» samt 10 procent »initial allowance». Nya industribyggnader kan skrivas av med 15 procent »investment allowance» samt 5 procent »initial allowance». »Initial allowance» verkar minskande på det ordinära avskrivningsunderlaget i motsats till »investment allowance» som beräknas utöver de vanliga avskrivningarna.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Vidare medges »investment allowance» redan fr. o. m. anskaffningsåret med 30 procent av anskaffningskostnaden för byggnader, laboratorielokaler, maskiner och andra tillgångar avsedda för vetenskaplig forskning.

I USA slutligen har under år 1962 införts vissa ändringar i skattelagstiftningen i syfte att sätta den amerikanska industrin i stånd att bättre hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Vidare skall företagen stimuleras att förnya sina föråldrade maskinanläggningar.

Bestämmelserna innebär dels en möjlighet till avdrag från bolagsskatt som påförts företaget och dels rätt till snabbare avskrivning av kostnaderna för industriell utrustning.

Beträffande avdraget från bolagsskatten, som fått formen av en »credit of tax», kan nämnas följande. Avdraget kan uppgå till 7 procent av anskaffningskostnaderna för sådana maskiner och inventarier som betecknas såsom »qualified investment». Avdrag får dock ej göras för sådana tillgångar som har kortare varaktighetstid än fyra år. År varaktigheten fyra — fem år, får en tredjedel av investeringskostnaden läggas till grund för avdraget och vid en varaktighet av sex — sju år två tredjedelar av kostnaden. Först vid en varaktighetstid av åtta år eller mer får hela investeringskostnaden läggas till grund för avdraget.

Det sjuprocentiga skatteavdraget är maximerat till beloppet av den skatt som påförts, dock att — om skatten överstiger 25 000 dollars — skatteavdraget för den överskjutande delen inte får överstiga 25 procent. I den mån skatteavdraget inte kan utnyttjas genom de angivna maximeringarna, skall emellertid den outnyttjade delen kunna utnyttjas genom »carryback» vid taxering för något av de tre nästföregående åren, förutsatt att de tilländalupit efter den 31 december 1961, eller genom »carryforward» vid taxering för något av de fem följande åren.

Avyttras eller utrangeras tillgång för vilken skatteavdrag erhållits före den beräknade varaktighetstidens slut, skall skatteavdraget reduceras till vad som skulle ha medgivits om varaktigheten blivit riktigt beräknad från början.

Bestämmelserna om skatteavdrag är avsedda att gälla endast tillgångar som anskaffats och tagits i bruk efter den 31 december 1961. Vissa regler avser att förhindra missbruk beträffande begagnade inventarier. Sålunda skall bl. a. skatteavdraget i fråga om begagnad egendom inte beräknas på en högre anskaffningskostnad än 50 000 dollars per år.

Utredningen har emellertid inte ingått på prövning av dessa olika former av investeringsfrämjande skattelättnader utan har — i enlighet med sina direktiv — begränsat sig till en översyn och en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen. I samband därmed har utredningen upptagit frågan, om rätten att avsätta till investeringsfond bör utsträckas att avse samtliga skattskyldiga, som har inkomst av rörelse eller skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 41

I promemorian erinras om att enligt 1955 års förordning det endast är svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar som äger rätt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond. Motsvarande gällde även i fråga om 1947 års förordning. Utredningen framhåller, att det i olika sammanhang ifrågasatts om inte avdragsrätten borde utsträckas även till fysiska personer och att denna fråga diskuterades redan i samband med genomförandet av 1947 och 1955 års lagstiftningar. Det framhölls då bl. a. att endast de större företagen kunde väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämning. Dessa företag drevs i regel i aktiebolags- eller föreningsform. En utsträckning även till fysiska personer av rätten att avsätta till investeringsfond skulle medföra besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ art, vilka inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk synpunkt av de ökade avsättningarna. Därefter anföres i promemorian.

Dessa skäl mot en utvidgning av avdragsrätten äger enligt vår uppfattning alltjämt giltighet. Därtill kommer att utformningen av 1955 års förordning, som förutsätter skyldighet att på spärrat konto insätta en på förhand fixerad del av avsättningens belopp, bygger på att det gäller skattskyldiga som är proportionellt beskattade. En utsträckning av tillämpningsområdet till fysiska personer förutsätter därför en delvis annan utformning av lagstiftningen. Vi har därför vid våra överväganden stannat för att förorda att nuvarande begränsning till aktiebolag och ekonomiska föreningar bör kvarstå. Härav följer att ej heller handels- och kommanditbolag, vilkas inkomst beskattas hos delägarna, äger rätt avsätta till investeringsfond. Även detta är i enlighet med nuvarande bestämmelser.

I sin redogörelse för utländsk lagstiftning framhåller utredningen att man även i de övriga nordiska länderna har investeringsfonder. Lagstiftningen i dessa länder avviker emellertid i vissa avseenden från den svenska. Sålunda kan i såväl Danmark som Norge avsättning till investeringsfonder göras av såväl fysiska som juridiska personer.

Den danska investeringsfondslagen av år 1957 innebär i huvudsak följande. Skattefria avsättningar till investeringsfonder får med vissa undantag göras av såväl fysiska som juridiska personer. Avsättningarna kan användas till framtida avskrivningar å maskiner och andra inventarier, fartyg samt byggnader. Avsättningen till investeringsfond får avse högst 15 procent av verksamhetens överskott, dock minst 500 d. kr. Skattskyldig som är bokföringspliktig skall efter avsättningsårets utgång men före tiden för avlämnande av sin deklaration insätta 50 procent av avsättningens belopp å spärrat konto i bank eller sparkassa. Skattskyldig som inte är bokföringsskyldig skall insätta ett belopp som svarar mot hela avsättningen.

Avsättningen får inte tagas i anspråk förrän ett år förflutit från kontoinsättningen. Å andra sidan måste hela avsättningen ha tagits i anspråk inom tio år från avsättningsårets utgång. De spärrade kontomedlen friges först allt efter som avsättningen användes för avskrivning. Ianspråktagandct skall anmälas till vederbörande taxeringsmyndighet. Användes det till investeringsfond avsatta beloppet i strid med reglerna, skall detsamma be-

2f llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

42 Kungl. Maj-.ts proposition nr 159 år 1963

skattas med dubbelt belopp. I den mån avsatt belopp inte tages i anspråk före tioårsperiodens utgång, beskattas beloppet med tillägg av 5 procent årlig ränta, räknat från avsättningsårets utgång.

Utredningen konstaterar, att den danska investeringsfondslagen har till allmänt ändamål att uppmuntra företagarna att använda vinsterna till investeringar i stället för till utdelningar. Den danska investeringsfondslagstiftningen har sålunda, i motsats till den svenska lagstiftningen, inte till syfte att åstadkomma en investerings- och sysselsättningsutjämning. Då målet varit att öka investeringarna i allmänhet, har man befarat att en stramare och från statsmakternas sida dirigerad politik beträffande fondernas användning skulle äventyra målsättningen i fråga.

I Norge har i december 1962 antagits en ny lag om skattefria fondavsättningar. Denna lag innehåller bestämmelser om dels skattefria avsättningar till investeringsfond, dels skattefria fondavsättningar för bearbetning av marknader i utlandet och för forskning dels ock skattefria avsättningar till driftsfond för »bergverk», d. v. s. gruvor.

Bestämmelserna om investeringsfond ger alla rörelseidkare möjlighet att med avdragsrätt till sådan fond avsätta medel, som senare skall användas för köp av avskrivningsbara rörelsetillgångar. Avdragsrätten är av hänsyn till kommunintresset maximerad till 20 procent av årsvinsten. Från årsvinsten skall avräknas eventuella andra skattefria fondavsättningar än enligt nu ifrågavarande bestämmelser. Å andra sidan medgives inte avdrag för mindre avsatt belopp än 4 000 n. kr. Vidare är avdragsrätten förenad med villkoret att ett lika stort belopp som det till fonden avsatta insatts på särskilt konto i Norges Bank. Spärrtiden för bankinsättningen utlöper fyra år efter utgången av det beskattningsår, då avsättningen gjordes, såvida inte Konungen dessförinnan förordnat om bankmedlens frisläppande. Under spärrtiden äger insättaren rätt till 2 procent ränta för år å insatt belopp. Medger den skattskyldige en längre spärrtid än fyra år, kan Konungen bestämma räntan till högst 4 procent. Räntan är skattefri.

Rätten till ränta och övriga förmåner bortfaller dock om den skattskyldige tager ut de i banken deponerade medlen före spärrtidens utgång. Till dessa andra skattemässiga förmåner hör att den skattskyldige, om han använder fondavsättningen till nyinköp inom föreskriven tid, såsom skattepliktig inkomst skall upptaga endast 85 procent av det använda beloppet. Å andra sidan är han berättigad att, om han så önskar, yrka avdrag för extraordinär avskrivning med samma belopp. För återstående 15 procent av de använda fondmedlen åtnjuter den skattskyldige utan vidare skattefrihet.

Bestämmelserna om fondavsättningar för marknadsbearbetning i utlandet och för forskning har föranletts av de stora förändringar i marknadsförhållandena och den skärpta konkurrens som kan förväntas under de närmaste åren. Genom de skattefria fondavsättningarna avses företagare, som ensamma eller tillsammans med andra önskar göra framstötar på exportmarknaden, lättare kunna finansiera sina åtgärder i detta syfte. Som villkor

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 43

för rätten att verkställa fondavsättning gäller, beträffande marknadsbearbetning i utlandet, att de åsyftade åtgärderna kan vara av betydelse för avsättningen av varor, producerade i Norge och, beträffande forskningen, att denna är av betydelse för den skattskyldiges rörelse. Avdrag för fondavsättning för de ifrågavarande ändamålen får inte överstiga 20 procent av årsvinsten men inte heller understiga 10 000 n. kr. för varje år. Även här gäller att belopp motsvarande fondavsättningen skall insättas å särskilt konto i Norges Bank. Likaså gäller bestämmelserna om rätt till ränta och om skattefrihet för dylik ränta. Någon särskild spärrtid för de å kontot insatta medlen är emellertid inte föreskriven. Dessa medel får när som helst lyftas och användas för ett godkänt ändamål. Används de inte för godkänt ändamål, skall efterbeskattning ske. Emellertid måste de deponerade medlen uttagas inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket avsättningen gjordes. I och med att denna femårstid uppnåtts skall nämligen kvarstående belopp under alla förhållanden beskattas.

Bestämmelserna om avsättning till driftsfond för bergverk slutligen, till vilka motsvarighet funnits även före den nya lagstiftningen, innebär att skattskyldig som driver gruvdrift och dylikt medges avdrag för avsättning till sådan fond, därest gruvdriften utgör hans enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Avdraget är maximerat till 30 procent av årsvinsten efter avdrag för eventuella andra skattefria fondavsättningar än dem som gjorts enligt förevarande lag.

Enligt den finska investeringsfondslagstiftningen är aktiebolag eller andelslag berättigat att vid inkomsttaxeringen erhålla avdrag för belopp som avsättes till investeringsfond. Avsättningen får ej överstiga 50 procent av årsvinsten. För att avdrag skall erhållas måste dock i statskontoret deponeras minst ett belopp, som motsvarar den del av inkomstskatten, från vars erläggande den skattskyldige befrias genom avdraget. För depositionen gottgöres ränta enligt Finlands Banks lägsta diskontoränta, överstiger depositionen det föreskrivna minimibeloppet, skall å den överskjutande delen utgå ränta som med 3 procent överstiger den ränta, som affärsbankerna beviljar på depositioner med sex månaders uppsägningstid.

Vid den statliga beskattningen anses erhållen ränta icke utgöra skattepliktig inkomst. Inte heller räknas deponerade medel såsom skattepliktig förmögenhet.

Det ankommer på statsrådet att med beaktande av sysselsättningslägets utveckling i landet besluta om investeringsfondernas användning. Beslutet kan innefatta såväl tillstånd som förpliktelse att använda fonderna för investeringar och kan också vara begränsat territoriellt eller med avseende å företagsbranscher.

Investeringsfonderna får, sedan statsrådet meddelat sitt beslut och finansministeriet meddelat företaget tillstånd att lyfta depositionen eller del därav, användas för uppförande av fabriks-, affärs- eller lagerbyggnad, serviceeller bostadsbyggnad för personal eller för grundförbättring av dylika byggnader, för anskaffning av nya maskiner, anläggningar eller i hemlandet

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

byggt fartyg eller för väg-, järnvägs- eller avloppsarbeten eller för iståndsättande av tomtområde eller för annat av finansministeriet godkänt ändamål, som direkt främjar sysselsättningens upprätthållande.

Har företaget underlåtit att efterkomma skyldighet att företaga investering enligt åläggande, skall investeringsfonden eller den del därav, som inte använts till investering, återföras till beskattning. I sådant fall bortfaller också den förut nämnda räntegottgörelsen på den del av depositionen som svarar mot minimiavsättningen och som användes för erläggande av skatten. Vidare skall företag, som fått tillstånd att lyfta deponerade medel men icke använt dessa för det ändamål som uppgivits vid sökandet av tillstånd, såsom skattepliktig inkomst upptaga investeringsfonden eller den del därav som inte använts för nämnda ändamål med tillägg av 5 procent. Därjämte skall på den del av skatten, som motsvarar denna inkomst, erläggas 5 procent i årligt skattetillägg, räknat från dagen för den första depositionen.

Har statsrådet inte meddelat beslut om investeringar, äger företaget rätt att, sedan fem år förflutit, lyfta den del av depositionen som överstiger det minsta föreskrivna depositionsbeloppet. Sedan sju år förflutit får lyftas ytterligare en tredjedel samt efter nio år den återstående delen av depositionen. Då deposition lyftes, utbetalas även den ränta som enligt det förut sagda gottgöres deponenten.

Utredningen tar även upp frågan om beslutanderätten i fråga om investeringsfondernas ianspråktagande och konstaterar, att beslutanderätten enligt gällande bestämmelser i huvudsak ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen. Således stadgas i 9 § 1 mom. att arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Enligt 2 mom. samma paragraf stadgas vidare att det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Fråga om ianspråktagande väckes av arbetsmarknadsstyrelsen men även av företag, kommun och näringsorganisation.

Enligt bestämmelserna i 13 § må arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda skäl därtill föreligger, medgiva att investeringsfond tages i anspråk för vista grundförbättringsarbeten.

Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut kan enligt 29 § besvär anföras hos Kungl. Maj :t.

I vissa fall ligger beslutanderätten i fråga om ianspråktagandet av fonderna hos Kungl. Maj :t. Det gäller beslut enligt 9 § 3 mom. i avseende på mera långsiktiga investeringar. Enligt 11 § tredje stycket må vidare Kungl. Maj :t, om särskilda skäl därtill föreligger, medgiva företag, som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar. Slutligen äger Kungl. Maj :t enligt 12 §

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 45

meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett.

Utredningen föreslår att beslutanderätten i fall som avses i 12 § d. v. s. tillstånd att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än där avsättning skett, överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare föreslår utredningen, att det skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva att investeringsfond tages i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto samt att investeringsfond får överföras till annat bolag inom samma koncern.

Utredningen framhåller att tillståndsgivningen enligt utredningens mening utan olägenhet bör kunna anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. I fall som avses i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket bör dock enligt utredningen tillståndsgivningen alltfort ankomma på Kungl. Maj :t. Utredningen understryker dock att genom den utvidgning av tillämpningsområdet, som utredningen föreslagit, kommer lagstiftningens betydelse som ett medel i konjunkturpoliliken att öka.

Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i första hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts om inte avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas borde ligga hos Kungl. Maj :t. Då utredningen ansett att denna fråga fallit utanför utredningsuppdraget, som i första hand avsett en teknisk översyn av lagstiftningen, har utredningen framfört denna synpunkt utan något ståndpunktstagande från utredningens sida.

Remissyttrandena

Några remissinstanser beklagar, att utredningen i enlighet med sina direktiv begränsat sig till en översyn av investeringsfondslagstiftningen och inte ingått på en prövning av andra möjligheter att genom skattelättnader påverka investeringarna. De synpunkter, som därvid framföres, innefattas i allt väsentligt i det yttrande som avgivits av Kooperativa förbundet. Förbundet framhåller till att börja med, att den huvudsakliga effekten av investerings- 1'ondslagstiftningen är att i viss omfattning animera till att planlagda investeringar igångsättes under perioder, då behov av ökad sysselsättning inom arbetsmarknaden föreligger. Däremot torde enligt förbundets mening effekten i fråga om att åstadkomma ett uppskjutande av investeringsverksamheten under högkonjunkturen och en noggrannare planläggning av kommande investeringar än eljest skulle ske vara av mindre betydelse. Förbundet understryker, att det inte innebär någon underskattning av effekten även om den endast är den förbundet antagit. Förbundet anför därefter.

Frågan är emellertid, om icke andra åtgärder i skattelagstiftningen — ensamma eller vid sidan av gällande bestämmelser om investeringsfonder —

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kan vidtagas för att ytterligare befrämja dessa syften. Förbundet tänker härvid främst på den lagstiftning som i andra länder vidtagits i detta hänseende och som även berörts av de sakkunniga. Den vanligaste formen är därvid att stimulera investeringar under lågkonjunktur genom att vid taxering för dessa år medge förhöjda värdeminskningsavdrag i form av s. k. initialavskrivningar. Görs en jämförelse mellan dessa bestämmelser och våra investeringsfonder skall man bl. a. finna följande. Incitamentet till igångsättande av investeringar genom skattepolitiska åtgärder förefinns under våra svenska förhållanden endast där företaget tidigare avsatt medel till investeringsfond under det att en generell eller till vissa branscher eller orter begränsad rätt till höga initialavskrivningar skulle medge alla berörda företag att begagna sig härav. Även om man kunde bortse från att vissa företag tidigare underlåtit att avsätta till investeringsfonder, föreligger olikheter mellan de båda systemen, som kan vara värda att beakta. Om ett företag t. ex. avsatt 1 milj. kr. till investeringsfond och får tillstånd att begagna fonden för en investering på 5 milj. kr., blir resultatet en extra engångsnedskrivning av kostnaden för detta projekt med 20 procent. Skulle ett annat företag med lika stor investeringsfond utnyttja denna för ett projekt om 1 milj. kr., medför detta en omedelbar hundraprocentig nedskrivning av denna kostnad. En tillåten initialavskrivning av t. ex. 20 procent skulle däremot ge en företagen emellan jämnare verkan. Det synes icke heller vara uteslutet att en sådan anordning skulle framstå som ett ur samhällets synpunkt lättöverskådligare och mera tillfredsställande system.

Det skall dock inte förglömmas, påpekar förbundet, att den i vårt land valda formen med investeringsfonder ger vissa fördelar. Det kan sålunda göras gällande, att lockelsen med höga initialavskrivningar får föga effekt under en lågkonjunktur, då räntabilitetsförhållandena kanske inte medger möjlighet för företaget att utnyttja dessa, under det att avsättningarna till investeringsfonder i praktiken äger rum och utnyttjas under högkonjunktur. Förbundet fortsätter.

Medges emellertid företagen rätt att förskjuta de förhöjda avdragen i tiden, minskar den nu berörda olägenheten. Vidare bidrar nuvarande system med investeringsfonder delvis till att underlätta finansiering av investeringar under lågkonjunktur genom de uttag från riksbanken av deponerade medel, som får ske. Även här synes dock möjligheter föreligga att utforma bestämmelser om initialavskrivningar, så att liknande effekt uppnås, t. ex. genom att lämna lån från riksbanken eller annan statlig institution, vilka amorteras genom att avskrivningsunderlaget för ifrågavarande investering minskas med lånebeloppet.

Förbundet säges endast ha velat påvisa, vad som vid den praktiska tilllämpningen framstått som brister i våra nuvarande bestämmelser om investeringsfonder. Förbundet understryker, att detta inte innebär att förbundet vill förorda ett upphävande av nuvarande lagstiftning. Det bör emellertid, enligt förbundets mening, övervägas, huruvida inte ytterligare bestämmelser liknande dem som förekommer i andra länder skulle kunna med fördel införas som komplettering till investeringsfonderna. Förbundet tillägger.

Den väsentliga avsikten med inrättandet av investeringsfonderna har varit att vid lågkonjunktur kunna påverka investeringarnas volym och inriktning i produktions- och sysselsättningsfrämjande riktning. Förbundet anser, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 47

denna avsikt helt överensstämmer med de riktlinjer för vår ekonomiska politik, vilka godtagits av statsmakterna och torde ha full anslutning hos den vida övervägande delen av vårt näringsliv. En så ändamålsenlig utformning som möjligt av de konjunkturstimulerande åtgärder, vilka innefattas i förordningen om investeringsfonderna, förhöjer i sin mån den samlade effekten av fondanordningen. Även om totaleffekten fortfarande kan förväntas bli blygsam i förhållande till vad som kan ernås med andra medel, finns dock, som redan anförts, ingen anledning att avstå från de fördelar den kan medföra.

Med anledning av utredningens förslag att investeringsfonderna skall i ökad omfattning få tagas i anspråk för lagerinvesteringar framhåller förbundet följande.

Förbundet anser emellertid för sin del, att mer effektiva verkningar för det avsedda syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de ordinarie bestämmelserna för nedskrivningar å lager. Då en kraftigt insättande konjunkturförsämring kan antas komma att direkt eller indirekt drabba hela vårt företagsliv, syns generellt verkande åtgärder icke bara vara fullt försvarliga utan också vara mera ändamålsenliga och lättare att sätta igång än ingripanden på enstaka punkter i företagslivet, däri inbegripna här föreslagna anordningar för uppmuntran till frivilliga initiativ av företagen.

Konjunkturinstitutet betonar vikten av att, allteftersom empirisk kunskap om investeringsfondernas funktionssätt framkommer, en fortskridande revidering av investeringsfondernas bestämmelser och handläggande vidtages. Institutet fortsätter.

Som underlag för dylika revideringar finns all anledning att framdeles ägna investeringsfondslagstiftningen ett intensifierat empiriskt studium, inte minst beträffande tidsfördelningen av verkningarna av fondernas ianspråktagande. Det är ju lika viktigt att veta när en åtgärds verkningar inträffar som att veta i vilken riktning den verkar, för alt det skall vara möjligt att föra en konjunkturstabiliserande politik. För närvarande finns beträffande investeringsfondslagstiftningen endast uppgifter om antalet sysselsatta och nedlagda kostnader vid vissa tidpunkter för projekt som finansieras med i anspråk tagna investeringsfondsmedel. Däremot har man ingen uppfattning om när den sysselsättningseffekt inträffar och hur stor den sysselsättningseffekt är, som blir följden av beställningen till ifrågavarande projekt. För en slutgiltig bedömning av de i anspråk tagna investeringsfondernas verkningar behövs dessutom en uppskattning av multiplikatoreffektens storlek och tidsstruktur. I

I flera yttranden hemställes att förordningens bestämmelser göres tilllämpliga även för fysiska personer.

Sveriges köpmannaförbund anser att de svårigheter av taxeringsteknisk och administrativ art, som utredningen anfört som skäl mot att utsträcka avdragsrätten även till fysiska personer, hör kunna bemästras. Förbundet anför.

Studerar man gällande skatteskalor för den statliga beskattningen, finner man emellertid, att den statliga inkomstskatten redan på eu beskattningsbar inkomst, som överstiger 30 000 kronor, utgör 43 procent av återstoden för skattskyldig, som är gift, medan för ogift skattskyldig redan den inkomst,

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

som överstiger 20 000 kronor, beskattas med 41 procent. Beaktar man även kommunalskatten, vilket bör göras, eftersom avdrag för avsättning till investeringsfond får åtnjutas även vid kommunal taxering, kan man räkna med att en fysisk person redan i ett inkomstläge om ca 40 000 kronor kommer upp till en total beskattning på 40 procent eller mera. Enligt förbundets mening bör rätten att göra avsättning till investeringsfonder utsträckas även till fysiska personer, handelsbolag och kommanditbolag. Vill man vinna en viss likformighet, torde detta kunna ske så, att man begränsar avsättningsrätten till sådan rörelse, där nettointäkten, om avsättning ej gjorts, skulle uppgå till minst 40 000 kronor. Man skulle då också vinna, att avsättningar endast gjordes i sådana fall, där avsättningar, som kan vara av betydelse för konjunkturerna, kan verkställas.

Enligt förbundets mening bör man i detta sammanhang beakta, att en betydande strukturförändring pågår inom detaljhandeln. De små enheterna får i betydande utsträckning vika för större enheter, där avsevärda investeringar sker i både fastigheter och inventarier. Sålunda innefattar en modern självbetjäningsbutik investeringar, som är avsevärda. Förbundet tillägger.

Självfallet skulle det vara till stor fördel för utvecklingen inom detaljhandeln, om man för dessa investeringar kunde få använda investeringsfonder. Ofta sker emellertid dessa investeringar under ett utbyggnadsskede i ett samhälle, utan att något direkt samband med konjunkturerna i övrigt föreligger. Trots detta torde det vara till fördel för det allmänna, om investeringsfonder kunde komma till användning i detta sammanhang, liksom även om man inom detaljhandeln genom avsättningar till investeringsfonder kunde påverka efterfrågan på varor under tider, då konjunkturavmattning kan förmärkas, och då man inom detaljhandeln eljest strävar efter att minska sina lager.

Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker att de lagar och regler, som griper in i näringslivets förhållanden och i många avseenden bestämmer de förutsättningar, varunder företagen arbetar, måste ge alla företag oavsett juridisk företagsform samma konkurrensmöjligheter. Organisationen föreslår därför att 1955 års förordning om investeringsfonder göres tillämplig å alla rörelseidkare och tillägger.

Såsom de sakkunniga framhållit kräver en dylik utsträckning av förordningens giltighet en ändrad utformning av lagstiftningen. Det bör enligt organisationens mening ankomma på en förnyad utredning eller på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga regler. Förordningen om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto (1954 nr 142), bör härvid kunna tjäna som riktmärke. Enligt denna förordning må uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt kunna erhållas för den del av intäkten, som insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Uppskovet för ett och samma beskattningsår må avse högst ett belopp motsvarande summan av 40 % gällande köpeskilling för avyttrade skogsprodukter eller skogsprodukter som upptagits för förädling i egen rörelse samt 60 % avseende köpeskilling för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt. På motsvarande sätt borde rörelseidkare kunna avsätta en till viss procentsats maximerad del av den bokföringsmässiga nettovinsten.

När det gäller rätten att utnyttja fonderade medel borde man enligt organisationens uppfattning pröva, huruvida det icke skulle vara möjligt att över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 49

låta åt länsarbetsnämnderna att inom de ramar, som arbetsmarknadsstyrelsen uppställer, lämna fysiska personer tillstånd att uttaga spärrade medel för att användas för de investeringar, som preciseras i gällande förordning. Man skulle genom ett dylikt decentraliserat system underlätta för mindre företag att avsätta och uttaga medel och därigenom bidraga till en konjunkturutjämnande politik. Under förutsättning att ett relativt stort antal företag utnyttjar dessa möjligheter, bör, framhåller organisationen, dessa avsättningar genom sin sammanlagda effekt betyda ett viktigt bidrag till en sysselsättningsskapande politik. Svensk industriförening framhåller, att utredningen inte kan kritiseras för att den icke sökt utforma regler om avsättning till investeringsfond, vilka skulle kunna vara tillämpliga även på företag, som drivs i den enskilda firmans form och anför därefter. För att sådana regler skall kunna utarbetas och bli praktiskt användbara krävs en annan utformning av företagsbeskattningsbestämmelserna och sannolikt också tillskapandet av en ny företagsform, ett mellanting mellan aktiebolag och enskild firma eller aktiebolagsregler, så enkelt utformade att de lämpar sig även för de minsta företag. Föreningen vill därför i sammanhanget föreslå — även om förslaget måhända faller något utanför det ämnesområde som varit utredningens huvuduppgift att behandla — att en ny utredning tillsättes, som får till uppgift att undersöka betingelserna för och framlägga förslag om sådan revidering av företagsbeskattningen att alla dess bestämmelser kan tillämpas på samtliga företag oavsett i vilken form dessa drives. Skulle det visa sig att förverkligandet av denna målsättning kräver en reformering av de nuvarande företagsformerna bör förslag framläggas även om hur och på vilket sätt detta bör ske. Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle framhåller vikten av att ingående pröva alla möjligheter som finns att göra investeringsfondsförfarandet tillgängligt även för andra företag än de som bedrives i form av aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Sveriges redareförening framhåller att, med nu rådande höga anskaffningspriser å fartyg, det har blivit alltmera vanligt att driva rederirörelse i form av partrederi. Delägare i ett sådant kan vara såväl svenska aktiebolag som fysiska personer. Enligt gällande bestämmelser kan ett aktiebolag såsom delägare i ett partrederi göra avsättning till investeringsfond, medan en meddelägare såsom fysisk person ej har denna rätt och ej heller får detta enligt det ifrågavarande förslaget. Ur sjöfartsnäringens synpunkt är en sådan ordning, enligt föreningens mening, icke tillfredsställande. Föreningen finner sig därför böra påyrka sådan ändring i förslaget i fråga om partrederi med delägare av såväl svenska aktiebolag som fysiska personer, att delägare i partrederi, vilka äro fysiska personer och som hava en på fullt tillfredsställande sätt ordnad bokföring, även skola äga rätt att göra avsättning till investeringsfond för klassning och reparation av fartyg ävensom för om- och nybyggnad av fartyg. Därefter anföres.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Storleken av en dylik avsättning bör därvid beräknas med utgångspunkt från andelsägarens nettointäkt från partrederiet samt vara maximerad till fyrtio procent därav. För rätten till dylikt avdrag bör — i likhet med vad som gäller för aktiebolag — stadgas, att ett belopp motsvarande fyrtiosex procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt konto i riksbanken. Då de bidrag av betydelse för konjunkturutjämning, varom här är fråga, kunna röra sig om relativt stora belopp och, då ett utsträckande av rätten att avsätta till investeringsfond i detta undantagsfall icke torde medföra några större besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ art, synas några mera vägande skäl av principiell natur ej kunna resas mot en dylik reform.

Utredningens förslag att beslutanderätten — utom i fall som i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket avses — skall ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser uttalar dock tveksamhet i detta hänseende. Sålunda framhåller Landsorganisationen i Sverige att den verkligt väsentliga frågan är, beträffande användandet av investeringsfonder liksom om övriga delar av konjunkturpolitiken, när motåtgärder för att påverka den ekonomiska aktiviteten sätts in och inte åtgärdernas detaljmässiga utformning. Hur man skall kunna säkra att investeringsfonderna utnyttjas under lämpligaste tid är då främst en fråga om konjunkturprognoser. Organisationen fortsätter.

Eftersom Finansdepartementet är ansvarigt härför i första hand, ligger det nära till hands att Kungl. Maj:t borde ha större formellt inflytande över beslut om fondernas utnyttjande. Man får visserligen förutsätta samråd mellan regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen och att enighet om konjunkturbedömningen i sista hand kan uppnås. Enligt LO:s mening borde emellertid Kungl. Maj :t även formellt ha möjlighet att ingripa beträffande investeringsfondernas utnyttjande; dess mening kan därigenom väntas vinna ökad kraft. F. n. kan det sägas att Kungl. Maj :t har rätt endast att låta fondmedel i ökad utsträckning tas i anspråk för mera tidskrävande investeringar.

Det är så mycket viktigare att utnyttjandet av investeringsfonderna kommer i gång så snabbt som möjligt vid avmattningstendenser, som deras huvudsakliga effekt torde ligga just häri. Rent teoretiskt ligger visserligen en annan effekt i den begränsning av företagens likviditet som åstadkommes genom inbetalning av fondmedel till Riksbanken under högkonjunktur. LO vill emellertid inte tillmäta sistnämnda effekt så stor betydelse, eftersom det med hänsyn till den allmänna överlikviditeten under högkonjunktur ingalunda kan anses säkert att de företag som gör sådana inbetalningar verkligen tvingas att därigenom uppskjuta förverkligandet av sina investeringsprojekt eller tvingas att göra detta i motsvarande grad.

Även Svenska stadsförbundet anser att det bör tillkomma Kungl. Maj:t att besluta i fråga om tidpunkt för frisläppande, eftersom ett sådant avgörande förutsätter ett beaktande av flera faktorer, förutom arbetsmarknadsläget bl. a. även penningpolitiska och näringspolitiska förhållanden.

Näringslivets skattedelegation däremot framhåller, att de hittillsvarande erfarenheterna ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsens behandling

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 51

av uppkomna spörsmål om frisläppande av investeringsfonderna varit helt i förordningens anda. Någon anledning att räkna med att de nya möjligheter, som lagstiftningen enligt utredningens förslag skulle erbjuda, skulle fordra en annan ordning föreligger ej enligt delegationens uppfattning.

Flera remissinstanser understryker svårigheterna för den tillståndsgivande myndigheten att avgöra när och i vilka fall investeringsfonderna skall få tagas i anspråk. Sålunda framhåller konjunkturinstitutet beträffande åtgärder att stimulera lagerinvesteringar följande.

Att bedöma vad som är en konjunkturförsämring innebär i och för sig stora svårigheter. Exempelvis bör man åtskilja en allmän konjunkturförsvagning från en som inträffar på ett begränsat område. En konjunkturförsämring kan med andra ord tänkas ha internationell spridning eller gälla endast Sverige, den kan gälla hela det svenska näringslivet eller vissa delar därav, dessa delar kan motsvaras av vissa branscher eller grenar inom dessa eller vara lokalt begränsade. För dessa olika fall krävs olika överväganden vad gäller lämpligheten av en åtgärd som avser att stimulera lagerinyesteringarna. Vad som dessutom gör problemställningen särskilt besvärlig är svårigheten att avgöra, om en produktionsnedgång över huvud taget är konjunktur- eller strukturbetonad. År nedgången strukturell, är stimulans till ökade lagerinvesteringar klart olämplig i samhällsekonomisk mening. Även om man kan bestämma att en nedgång är konjunkturbetonad, vilket i det konkreta fallet erbjuder betydande svårigheter, så fordras ändå speciella överväganden i varje speciellt fall för att man skall kunna avgöra, vilken effekt ökade lagerinvesteringar får. Exempelvis spelar den förväntade prisutvecklingen en central roll.

Liknande synpunkter framföres av Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare.

Riksskattenämnden framhåller till en början att nämnden ansett sig i huvudsak böra begränsa sitt yttrande till att avse sådana synpunkter, som nämnden närmast har att iakttaga, nämligen taxeringstekniska synpunkter och att nämnden sålunda icke ansett sig böra ingå på den konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska effekten av de föreslagna nya reglerna. Nämnden tillägger emellertid.

Med anledning av att förslaget i vissa avseenden innefattar, att den Kungl. Maj :t hittills tillkommande beslutanderätten överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen, kan riksskattenämnden emellertid icke underlåta att framhålla, att ju större befogenheter arbetsmarknadsmyndigheterna få på ifrågavarande område, desto större blir risken för att lagstiftningen kommer i konflikt med den för all beskattning grundläggande principen att taxeringarna skola i möjligaste måtto vara likformiga och rättvisa. Riksskattenämnden vill därför understryka vikten av att lika fall behandlas lika och att förordningen alltså tillämpas så att större avsteg från nämnda princip icke ske än som ur konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter äro oundgängligen nödvändiga. Med denna reservation anser sig nämnden böra i huvudsak tillstyrka promemorians förslag.

Kammarrätten och allmänna ombudet hos mcllankommunala prövningsnämnden anser alt det bör lagas under övervägande, huruvida inte beslu­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

tanderätten i fall, då investeringsfond skall utnyttjas i annan förvärvskälla än den vari avsättning skett, liksom hittills bör vara förbehållen Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet säger sig i princip inte ha något att erinra mot att tillståndsgivningen enligt 12 § anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen men tillägger. Den avvägning mellan skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor, som uppkommer därest förslaget genomföres, torde emellertid i vissa fall kunna bli synnerligen svår att verkställa, helst som skatteeffekten, sedd på längre sikt, töretaller mycket svårbedömbar. Överståthållarämbetet ifrågasätter därför om en total delegation till arbetsmarknadsstyrelsen bör genomföras. I vart fall synes yttrande från taxeringsmyndighet böra inhämtas innan beslut om tillstånd lämnas.

Näringslivets skattedelegation understryker, att en överföring till arbetsmarknadsstyrelsen av befogenheten att medge tillstånd enligt 12 § inte får medföra att den praxis, som Kungl. Maj :t tillämpat, skärpes.

Departementschefen

Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att göra investeringar och att medverka till en investeringsutjämning, har man i vårt land så gott som uteslutande byggt på investeringsfonderna. I andra länder däremot har man, såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen, i flertalet fall valt att ge stimulansen i form av ökade avskrivningar och extra avdrag vid taxeringen utan samband med investeringsfonder. Skattebestämmelser av sådan innebörd kommer jag i det följande att benämna generella regler; bestämmelserna gäller i regel alla skattskyldiga, som gör avsedda investeringar. I Danmark, Norge och Finland har man, såsom även framgått av det föregående, såväl investeringsfonder av olika typer som generella regler. Jag skall först något beröra de fördelar och nackdelar, som kan anses vara förknippade med de olika systemen, nämligen investeringsfonder och generella regler. Därvid utgår jag från att syftet med såväl investeringsfondslagstiftningen som de generella reglerna är att förmå företagen att i större utsträckning än eljest skulle bli fallet förlägga sina investeringar till tider med sysselsättningssvårigheter. Det är således i båda fallen fråga om en lagstiftning med ett konjunkturpolitiskt syfte. Det kan då till en början konstateras, att ett system med generella regler kan omfatta alla skattskyldiga, såväl fysiska som juridiska personer, som har möjlighet att göra avsedda investeringar. Även om rätten att göra avsättning till investeringsfonder skulle omfatta alla skattskyldiga kan dock endast de, som tidigare gjort avsättning till fonder, stimuleras till investeringar genom att fonderna får tagas i anspråk. I övrigt synes emellertid en jämförelse mellan de båda systemen ge vid handen, att investeringsfondslagstiftningen tår anses vara ett bättre och effektivare medel i konjunkturpolitiken än ett system med generella regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 53

En av fördelarna med investeringsfonderna jämfört med generella regler ligger t. ex. däri, att fonderna kan utnyttjas oberoende av om företaget visar vinst eller ej det år då investeringen göres. En rätt till ökad avskrivning ett visst år kan stimulera till investeringar endast om företaget detta år visar vinst. Visserligen får förlust ett år kvittas mot vinster ett kommande år men det kan ifrågasättas om denna möjlighet kan stimulera till investeringar ett år, då vinsten är otillräcklig. Ett generellt system skulle givetvis kunna kombineras med en rätt till restitution av tidigare år erlagda skatter eller en rätt att erhålla bidrag eller lån från staten, men systemet skulle då bli väsentligt mera komplicerat än en investeringsfondslagstiftning. Om man skall ha regler, som omfattar alla skattskyldiga, såväl rörelseidkare som jordbrukare, torde emellertid en nödvändig förutsättning vara att dessa regler är enkla i tillämpningen.

En annan fördel med investeringsfonderna ligger däri att avsättningar kan göras under en följd av år, då företaget har goda vinster, varigenom skapas en fond som kan väsentligt överstiga ett års vinst. Möjligheten att utnyttja en rätt till ökad avskrivning eller extra avdrag vid ett års taxering utan samband med investeringsfonder är, som nyss sagts, i princip beroende av om detta år visar tillräcklig vinst.

Det förhållandet att en återbetalning av i riksbanken insatta medel medför en omedelbar likviditetsförbättring för företaget i fråga torde utgöra en större stimulans till investeringar än den skattelättnad, som en ökad avskrivning innebär. Framför allt gäller detta om den investeringsfond, som får tas i anspråk, är större än ett års vinst.

Man kan också framhålla att systemet med investeringsfonder kan utnyttjas för att åstadkomma en likviditetsåtstramning i ett högkonjunkturläge genom 100-procentiga insättningar. Detta har ju prövats ett par år med viss framgång. Emellertid kan en dylik sterilisering av överskottsmedel även åstadkommas genom en ökad inlåning till riksbanken utan samband med investeringsfonder.

En väsentlig fördel från allmän synpunkt med investeringsfonderna torde vidare ligga däri att man genom fondavsättningarna får kännedom om de företag, som är villiga att medverka i en investeringsutjämning. Arbetsmarknadsstyrelsen och dess organ på länsplanet kan ta kontakt med de företag, som har fonder, för att diskutera investeringsplaner m. m. och eventuellt få till stånd en rullande långtidsplanering. Man har anledning antaga att dessa företag är intresserade av att hålla sig med en investeringsplanering som ligger så långt framme, att företaget bär investeringsobjekt klara när fonderna får tas i anspråk. Ett företag med investeringsfonder kan också tänkas uppskjuta investeringar, som inte är omedelbart erforderliga, i hopp att få utnyttja fonderna för dessa vid en senare tidpunkt. På så sätt kan en viss förskjutning ske av investeringar från högkonjunktur till lågkonjunktur även om denna verkan inte får överskattas. Det är knappast sannolikt att förekomsten av generella regler skulle ge samma effekt.

Såsom redan framhållits kan ett system med generella regler anses ha den

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fördelen framför nuvarande investeringsfondslagstiftning, att de generella reglerna kan omfatta alla skattskyldiga. Emellertid kan det förhållandet, att rätten att göra avsättning till 1955 års investeringsfonder förbehållits bolag och föreningar, från vissa synpunkter innebära en väsentlig fördel. Antalet företag med investeringsfonder är nämligen i praktiken så pass begränsat att det är möjligt att ge tillstånd efter ansökan i det enskilda fallet. Detta är särskilt betydelsefullt då det gäller byggnadsinvesteringar. Det är beträffande dylika investeringar angeläget att arbetet igångsättes på sådan tidpunkt och bedrives på sådant sätt och i sådan takt att maximal effekt från sysselsättningssynpunkt vinnes under den tid fonderna tages i anspråk. De ökade arbetsmöjligheter man skapar genom en byggnadsinvestering torde vidare ofta vara lokalt begränsade till den ort där byggnaden uppföres. Om tull eller överfull sysselsättning råder på viss ort, föreligger därför i regel inte anledning att stimulera byggnadsinvesteringar på orten i fråga. Även om byggnadsinvesteringar givetvis har följdverkningar även i form av ökad sysselsättning inom byggnadsmaterielbranschen är det i normalfallet inte för att nå den effekten som man stimulerar byggnadsinvesteringar.

Såsom konjunkturinstitutet framhållit har man för närvarande inte någon tullständig bild av de direkta och indirekta verkningarna av investeringsfondernas ianspråktagande. Det är dock utan vidare klart att sysselsättningsmöjligheterna ökat i icke oväsentlig mån som en följd av att fonderna tått utnyttjas. Det torde också vara en allmän uppfattning att investeringsfonderna visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer.

Då erfarenheterna av investeringsfondslagstiftningen således är goda och denna lagstiftning därjämte har vissa obestridliga fördelar framför generella regler, bör inte ifrågakomma att ersätta 1955 års förordning med ett generellt system. Däremot synes böra undersökas, om inte investeringsfondslagstiftningen kan kompletteras med bestämmelser om ökade avskrivningar och extra avdrag utan samband med fondavsättningar. Innan jag övergår till att behandla utformningen av dylika regler, skall jag emellertid först upptaga frågan om möjligheten och önskvärdheten av att utsträcka rätten att avsätta till investeringsfonder för konjunkturutjämning även till fysiska personer, önskemål härom har framförts från vissa remissinstansers sida och i den allmänna skattediskussionen har under senare år den meningen framförts, att begränsningen av avdragsrätten till bolag och föreningar skulle innebära en diskriminering av de mindre företagen, varmed man avser enskilda rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag.

Då det främst är de större företagen som normalt har en sådan investeringsvolym att de kan väntas lämna bidrag till en konjunkturutjämning och dessa företag i regel drives i aktiebolags- eller föreningsform, är det i och för sig naturligt att lagstiftningen om investeringsfonder redan av detta skäl begränsats till att avse aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta var fallet redan beträffande den första lagstiftningen på området, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 55

1938 års förordning om konjunkturinvesteringsfonder. Sistnämnda förordning betecknades som en åtgärd ägnad att öka industriens möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa behövliga maskiner och andra inventarier samt, i viss utsträckning, fabricera varor för användning när konjunkturen åter förbättras.

Vid tillkomsten av 1947 och 1955 års förordningar om investeringsfonder ifrågasattes, som utredningen framhållit, om inte även fysiska personer borde ha möjlighet att göra avsättningar. Detta avvisades emellertid under hänvisning till att de praktiska svårigheter, en sådan utsträckning av rätten att göra avsättningar skulle medföra, inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk synpunkt av de ökade avsättningarna.

Möjligheten att avsätta till investeringsfond torde i regel ha föga eller intet värde för de mindre företagen. Jag vill här endast erinra om att — trots att möjlighet för aktiebolagen att avsätta till investeringsfond funnits i snart tjugufem år — endast ca 1 800 av de mer än 40 000 aktiebolagen funnit det med sin fördel förenat att avsätta till dylik fond. Över 70 procent av de avsättningar som för närvarande kvarstår outnyttjade har verkställts av ca 100 stora bolag, samtliga med mer än 1 000 anställda.

Det är i regel endast de större företagen, som kan hålla sig med en investeringsplanering omfattande bl. a. byggnadsobjekt, som i en avmattningskonjunktur kan tidigareläggas vid tillstånd att utnyttja investeringsfonder. För de mindre företagen ligger det oftast annorlunda till. I den män dylikt företag över huvud taget bygger sker det endast någon eller några få gånger under dess verksamhetstid. Motsvarande gäller i fråga om större maskininvesteringar. Det blir därför mera en tillfällighet om dylika investeringar hos de mindre företagen råkar bli aktuella vid en tidpunkt, då investeringsfonder får utnyttjas. De har mycket små möjligheter att planera sina investeringar så att de förlägges till tider med sysselsättningssvårigheter. Såsom Sveriges köpmannaförbund framhållit sker t. ex. investeringar inom detaljhandeln ofta under ett utbyggnadsskede i ett samhälle. I regel torde sysselsättningssvårigheter på orten i fråga inte då föreligga.

Den nuvarande investeringsfondslagstiftningen har utformats med hänsyn till att fråga är om företag med proportionell beskattning. Skall rätten att avsätta till investeringsfond enligt 1955 års förordning utsträckas till enskilda rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag kräves därför en väsentligt ändrad utformning av lagstiftningen. Det torde, som Sveriges hantverks- och industriorganisation antyder, bli nödvändigt att kräva insättning i riksbanken med belopp motsvarande hela avsättningen till investeringsfond. Utformningen måste ske efter i stort sett samma principer som den nya norska investeringsfondslagstiftningen. Detta innebär eu så genomgripande omarbetning att fråga i själva verket blir om en helt ny förordning. Kompensation måste t. ex. ges för överinsättning, tidsbegränsning av fonderna måste införas, eventuell återföring till beskattning måste ske i form av efterbeskattning de. Det må framhållas alt man inte kan tillåta, alt fou-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

derna utnyttjas för progressionsutjämning. I så fall är det fråga om en lagstiftning med helt annat syfte än konjunkturutjämning.

Det torde, som redan framhållits, vara en allmän uppfattning att vår nuvarande investeringsfondslagstiftning varit ett verksamt medel i konjunkturpolitiken. Från konjunkturpolitisk synpunkt är relativt litet att vinna på att avsättningsrätten utsträckes till enskilda rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag. Det kan därför inte vara motiverat att sätta 1955 års förordning ur kraft enbart av den anledningen att dessa skattskyldiga inte omfattas av lagstiftningen. Denna lagstiftning synes därför böra bibehållas för enbart företag med proportionell beskattning.

Fråga är då om man bör göra en ny särskild investeringsfondslagstiftning enbart för skattskyldiga med progressiv beskattning. En lagstiftning, som skall omfatta den stora gruppen enskilda rörelseidkare och jordbrukare samt handels- och kommanditbolag, måste i sin tillämpning vara enkel. En komplicerad investeringsfondslagstiftning synes här knappast lämplig. I detta fall måste avskrivningsregler och avdragsregler utan anknytning till investeringsfonder vara att föredraga.

En sådan lagstiftning skulle lämpligen kunna utformas så, alt Kungl. Maj :t bemyndigas föreskriva, att vissa fördelar i beskattningshänseende får åtnjutas av de skattskyldiga, som under viss tid gör önskvärda investeringar. Även genom en sådan lagstiftning kan man få en regional och branschmässig lokalisering av investeringarna men däremot inte en prövning i enskilda fall.

En lagstiftning av detta slag bör i princip omfatta alla skattskyldiga, såväl fysiska som juridiska personer. Den största effekten av lagstiftningen från konjunkturpolitisk synpunkt torde man få hos de bolag och föreningar, som inte gjort avsättning till investeringsfond. Fråga är då, vilka slag av investeringar man bör stimulera genom dylika generella regler.

Det kan då till en början konstateras, att en lagstiftning av detta slag lämpar sig särskilt väl för att påverka investeringar i maskiner och andra inventarier. Verkningarna av dylika investeringar från sysselsättningssynpunkt kan — i motsats till byggnadsinvesteringarna — i regel inte regionalt bestämmas. Generella bestämmelser i fråga om maskiner och inventarier kan t. ex. tillämpas då verkstadsindustrien eller vissa grenar av densamma får sysselsättningssvårigheter. De särskilda förmånerna vid beskattningen kan knytas till att den skattskyldige under viss tid anskaffar eller beställer maskiner och inventarier av visst slag. Det bör i och för sig vara möjligt att göra sådan avgränsning att man får önskad effekt.

Då det gäller byggnadsinvesteringar kan verkningarna av dessa från sysselsättningssynpunkt, såsom jag redan framhållit, ofta vara lokalt begränsade. En tidigareläggning av en byggnadsinvestering kräver vidare en helt annan uppoffring från företagets sida än att maskiner anskaffas eller beställes något tidigare än eljest skulle blivit fallet. Byggnadsplaneringen måste forceras och byggandet ofta utföras under vinterhalvåret med därav föranledda ökade kostnader. För att kunna stimulera till en tidigareläggning av byggnadsinvesteringar krävs därför i regel väsentligt större förmåner än

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 57

när det gäller maskinanskaffningar. Generella regler lämpar sig därför mindre väl för att stimulera byggnadsinvesteringar under en kortare period. Då man i andra länder medgivit ökade avskrivningar och extra avdrag i fråga om byggnader, har det främst gällt att över huvud taget öka investeringsverksamheten i landet och inte att åstadkomma en investeringsutjämning.

Enligt min mening bör stimulansen i fråga om byggnadsinvesteringar även i fortsättningen ges endast genom investeringsfondslagstiftningen. Ett ytterligare skäl härför är att byggnadsinvesteringarna främst har betydelse för de stora bolagen och föreningarna. De mindre företagen bygger, som redan framhållits, i regel endast någon eller några få gånger under sin verksamhetstid. Många bedriver verksamheten i förhyrda lokaler.

Några remissinstanser förordar, att även stimulans till lagerinvesteringar bör ges genom generella regler d. v. s. ökade nedskrivningsmöjligheter under tider med avsättningssvårigheter. Det synes dock knappast sannolikt att en ökad nedskrivningsmöjlighet under tider med avsättningssvårigheter skulle stimulera till lagerökningar. Tvärtom kan man få en stimulans till lagerminskningar, enär den dolda reserven i lagret genom den ökade nedskrivningsmöjligheten kan bibehållas även om lagret minskar. Under tider då vinsterna minskar och lagren ökar torde för övrigt gällande nedskrivningsmöjligheter ofta inte kunna utnyttjas. Att generellt medgiva investeringsavdrag för alla former av lagerökning bör inte ifrågakomma. Skall lagerökning stimuleras, måste det ske efter prövning i varje särskilt fall. Även beträffande lagerinvesteringar bör därför eventuell stimulans endast ges via investeringsfonder. Till denna fråga skall jag återkomma i ett följande avsnitt.

De generella reglerna bör sålunda enligt min mening begränsas till att gälla endast maskininvesteringar. De särskilda förmåner, som skall medges genom dessa regler, kan vara antingen ökad avskrivning (initialavskrivning) eller investeringsavdrag eller bådadera.

Kommunalskattelagens avskrivningsregler beträffande maskiner och inventarier medger så stora avskrivningar —- tillgångarna får med anlitande av 30-regeln avskrivas med mer än halva beloppet på två år — att det kan ifrågasättas om möjligheten att erhålla en ökad initialavskrivning innebär någon större stimulans. Detta gäller maskiner och inventarier, som kan köpas med omedelbar leverans. Annorlunda kan det förhålla sig med inventarier, som beställes för framtida leverans t. ex. fartyg och större maskiner. Möjligheterna alt skriva av på kontrakterade tillgångar är enligt gällande regler ganska små. Avskrivning å kontrakt medges i princip endast, om den skattskyldige kan göra sannolikt att priserna fram till leveranstillfället kommer att sjunka och att han därför då kommer att kunna anskaffa tillgången för ett lägre pris än beställningspriset. Detta kan den skattskyldige i regel inte visa. Beträffande kontrakterade fartyg har riksskattenämnden sedan många år angivit vissa schabloner, efter vilka kontrakt avseende fartyg får nedskrivas. Vid 1963 års taxering gäller sålunda, att fartyg beställda under

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

1962 med leverans 1963 får nedskrivas med 10 procent och — om leveransen sker 1964 eller senare — med 15 procent. En rätt till förtidsavskrivning på kontrakterade tillgångar bör därför innebära en stimulans till beställningar. Den största stimulansen torde dock ligga i ett investeringsavdrag liknande det, som medges enligt investeringsfondslagstiftningen.

Den generella lagstiftningen synes böra ha den innebörden, att Kungl. Maj :t äger besluta att skattskyldig, som under angiven tid anskaffar maskiner och andra inventarier eller tecknar kontrakt om dylika tillgångar, skall äga åtnjuta vissa förmåner i beskattningshänseende. En av dessa förmåner synes, som redan nämnts, böra ges i form av ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, beräknat till viss procent av anskaffningskostnaden. 1 investeringsfondslagstiftningen utgör investeringsavdraget 10 procent av de i anspråk tagna fondmedlen. Då ett medgivande att utnyttja investeringsfond i fråga om maskiner i regel avser ett belopp, som motsvarar anskaffningskostnaden för den tillgång det gäller, kommer investeringsavdraget att motsvara 10 procent av anskaffningskostnaden. Även i den generella lagstiftningen synes investeringsavdraget kunna bestämmas till 10 procent av anskaffningskostnaden.

Beträffande kontraherade ej levererade tillgångar synes en förtidsavskrivning böra medgivas. Såsom jag förut framhållit torde en rätt till nedskrivning av värdet av rättigheter till leverans av tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt innebära en betydande stimulans till beställningar, framför allt då det gäller större maskiner och inventarier med relativt lång leveranstid. Denna förtidsavskrivning bör givetvis inte medföra någon inskränkning i fråga om den nedskrivning av kontraktsvärdet, som kan medgivas redan enligt kommunalskattelagens regler. Förtidsavskrivningen skall således medges utöver sådan nedskrivning. Den extra nedskrivningen bör fastställas till viss procent av det kontraherade priset. Procentsatsen synes lämpligen kunna bestämmas till 30 eller den procentsats, med vilken en levererad tillgång får avskrivas med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning.

Då det gäller tillgångar, som anskaffas med omedelbar leverans, torde, som jag redan framhållit, en ökad initialavskrivning inte innebära samma stimulans som en förtidsavskrivning beträffande kontraherade tillgångar. Emellertid synes den omständigheten att tillgången levererats inte böra medföra att rätten till initialavskrivning bortfaller. Även för levererade maskiner bör därför införas en extra initialavskrivning å 30 procent. Vid tilllämpning av kommunalskattelagens regler bör denna initialavskrivning betraktas som ett sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen och följa bestämmelserna för sådant avdrag. Genom initialavskrivningen och med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning kan tillgången under anskaffningsåret avskrivas med sammanlagt 51 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 59

I enlighet med det nu anförda har upprättats ett förslag till förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen. Beträffande de föreslagna bestämmelserna torde följande ytterligare kommentarer få lämnas.

1 §•

Såsom jag redan framhållit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att besluta när de generella reglerna skall tillämpas. Bestämmelserna bör sättas i kraft t. ex. när sysselsättningsminskning kan befaras inom verkstadsindustrien eller delar av densamma och bör då i regel avse samtliga skattskyldiga. Där lokaliseringspolitiska skäl så motiverar, vilket jag i det följande skall närmare utveckla, bör det jämväl vara möjligt att låta bestämmelserna gälla endast skattskyldiga inom viss del eller vissa delar av landet. Jag skall senare återkomma till frågan om de principer, som bör tillämpas för tillståndsgivningen beträffande såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.

Kungl. Maj :ts beslut bör innebära, att förordningens bestämmelser blir tillämpliga beträffande skattskyldiga, som under viss angiven tid anskaffar eller beställer maskiner och andra inventarier avsedda för stadigvarande bruk i av den skattskyldige bedriven rörelse eller av honom bedrivet jordbruk eller skogsbruk. Bestämmelserna bör omfatta såväl fysiska som juridiska personer och vara tillämpliga även beträffande maskiner i jordbruk. Den begränsningen synes dock böra göras att fråga skall vara om tillgångar med en beräknad varaktighetstid överstigande tre år. Bland annat av praktiska skäl bör tillgångar som mera har karaktär av förbrukningsartiklar undantagas från bestämmelserna. Motsvarande undantag gjordes för övrigt i förordningen om investeringsavgift.

Det får ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om den tid, under vilken maskininvesteringar skall stimuleras. Denna tid behöver givetvis inte sammanfalla med kalenderår och kan omfatta längre eller kortare tid än ett år. De särskilda förmånerna bör få åtnjutas i fråga om tillgångar, som anskaffas eller beställes under denna tid. Tillgångar som beställts före den angivna tiden omfattas således inte av bestämmelserna även om de levereras under nämnda tid. De särskilda förmånerna bör få åtnjutas även i fråga om inventarier, som den skattskyldige själv tillverkar för användning i den egna rörelsen. En förutsättning härför måste dock vara att tillverkningen igångsättes under den i beslutet angivna tiden. Har tillverkningen påbörjats redan dessförinnan blir bestämmelserna inte tillämpliga på tillgången i fråga.

Då det gäller tillgångar, som beställes under den angivna tiden, måste krävas att fråga är om ett skriftligt avtal som är bindande för den skattskyldige. Detta avtal måste givetvis ha träffats med annan person. En beställning från en avdelning till en annan inom ett och samma företag utgör således inte sådant kontrakt om leverans som här avses.

Kungl. Maj:ts beslut bör i princip kunna omfatta alla slag av maskiner

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

och inventarier, således även sådana fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen åsättes särskilt maskinvärde, men bör också kunna begränsas till tillgångar av visst slag eller av viss beskaffenhet. Även i övrigt bör Kungl. Maj :t kunna föreskriva, att bestämmelserna blir tillämpliga endast under vissa förutsättningar. Det ligger i sakens natur att fråga endast är om döda inventarier. Vidare bör förmånerna inte medges vid anskaffning av begagnade tillgångar. Vid förvärv från någon, med vilken den skattskyldige är i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, bör tillgången få omfattas av bestämmelserna endast under förutsättning att tillgången tillverkas av säljaren och tillverkningen inte igångsatts före den i beslutet angivna tiden.

I princip bör de generella bestämmelserna endast omfatta anskaffning och beställning av nya maskiner. Enligt vad jag erfarit har emellertid arbetsmarknadsstyrelsen vid prövning av ansökningar från företag att få taga investeringsfonder i anspråk för maskininvesteringar funnit det vara en brist att lagstiftningen inte givit utrymme för bifall i vissa fall, som avsett ombyggnad av maskiner och andra inventarier. Detta har enligt styrelsens mening varit särskilt beklagligt, då ansökningarna avsett sådana objekt, som direkt skulle givit sysselsättning åt grenar inom verkstadsindustrien där en sysselsättningsökning varit särskilt önskvärd på grund av att permitteringar skett eller permitteringsrisker förelegat. Beslut enligt de generella reglerna bör därför även kunna avse ombyggnad av inventarier och kontrakt om sådana arbeten. Liksom för närvarande enligt investeringsfondslagstiftningen synes även arbeten avseende reparation av fartyg böra få omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Reparation av fartyg innefattar därvid även kostnader för klassning. Även reparation av andra transportmedel än fartyg bör — i enlighet med utredningens förslag i fråga om investeringsfonder — kunna komma i fråga.

2 §•

De föreslagna bestämmelserna omfattar även anskaffning av maskiner och inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning. I dylikt fall begränsas emellertid skatteförmånen till investeringsavdraget. Den extra avskrivningen blir aktuell endast om inkomsten av den förvärvskälla, vari tillgången ingår, beräknas efter bokföringsmässiga grunder. Den extra avskrivningen synes, som jag förut framhållit, kunna bestämmas till 30 procent av anskaffningskostnaden eller — då det gäller kontraherad tillgång — 30 procent av det kontraherade priset.

Då det gäller av den skattskyldige själv tillverkade tillgångar, skall den extra avskrivningen beräknas på den del av tillverkningskostnaden, som belöper på den i beslutet angivna tiden. Skatteförmåner erhålles endast beträffande tillgångar, som den skattskyldige tillverkat under den tid som angives i beslutet. Såsom jag redan framhållit blir bestämmelserna tillämpliga endast om tillverkningen påbörjats först under denna tid. I den tillverkningskostnad, på vilken den extra avskrivningen skall beräknas, bör få inräknas kostnaden för det material och det arbete som under nämnda tid nedlagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 61

å tillgången i fråga ävensom skälig andel av indirekta kostnader. Ofta torde man här få godtaga en ungefärlig uppskattning. Den extra avskrivningen får åtnjutas för det år, då den tillverkade tillgången upptages å konto för levererad tillgång. Omfattar Kungl. Maj :ts medgivande även ombyggnad av tillgång och har företaget självt gjort ombyggnaden i fråga, gäller det förut sagda även beträffande den extra avskrivning som får åtnjutas på grund av ombyggnaden. Såsom redan framhållits bör den extra avskrivningen, då fråga är om levererad tillgång, vid tillämpning av kommunalskattelagens avskrivningsregler anses utgöra sådant avdrag för överpris m. m., som avses i punkt 3 c sista stycket och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 §. För den extra avskrivningen skall således gälla samma bestämmelser som för dylikt överprisavdrag. Då det gäller tillgång, beträffande vilken kontrakt om leverans tecknats under den tid som angivits i beslutet, men där leverans sker först efter nämnda tid, skall den extra avskrivningen beräknas å det kontraherade priset, därest detta är lägre än den slutliga kostnaden. Detta gäller i förekommande fall även kontrakt avseende ombyggnad av maskiner. Om extra avskrivning göres innan tillgången levererats, är avskrivningen att anse som sådan kontraktsnedskrivning, som avses i punkt 1 tolfte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen skall dock, som redan tidigare framhållits, medgivas utöver den kontraktsnedskrivning som eljest kan godkännas enligt kommunalskattelagens regler. Om den skattskyldige så önskar, kan den extra avskrivningen till en del utnyttjas i form av kontraktsnedskrivning och återstoden när tillgången levereras. Sammanlagt får dock den extra avskrivningen inte överstiga 30 procent av det lägsta av kontraktspriset eller den slutliga kostnaden. Då den extra avskrivningen givits karaktär av överprisavdrag innebär detta, att den, som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning, kan utnyttja detta avdrag endast om avskrivning sker enligt den s. k. 30-regeln. Den som tillämpar alternativregeln, d. v. s. verkställer avskrivning med 20 procent per år, erhåller på grund av alternativregelns anknytning till anskaffningsvärdet inte någon ökad avskrivningsrätt. För att även en dylik skattskyldig skall ha fördel av det extra avdraget synes böra föreskrivas, att vid tillämpning av alternativregeln (punkt 4 sjätle stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen) anskaffningsvärdet för de tillgångar, för vilka extra avskrivning kunnat åtnjutas, skall reduceras med belopp motsvarande nämnda avskrivning. Anskaffningsvärdet skall med andra ord i regel anses motsvara 70 procent av den verkliga kostnaden.

3 §• Det särskilda investeringsavdraget synes, som jag förut framhållit, lämpligen kunna bestämmas till tio procent av anskaffningskostnaden eller det kontraherade priset, därest detta är lägre. Avdraget torde böra medgivas först vid taxeringen för det beskattningsår, varunder tillgången levererats.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Skulle avdraget medgivas redan det år tillgången kontraherats måste särskilda åtgärder vidtagas, om köpet inte fullföljes. Då en extra kontraktsnedskrivning medgives med 30 procent, bör investeringsavdraget kunna anstå till dess tillgången levereras. Det nu sagda gäller även för ombyggnadskostnader. Leveransåret är beträffande dylika kostnader det år, då kostnaden skall uppföras å avskrivningsbilaga. Skulle bestämmelserna göras tilllämpliga även beträffande reparationskostnader, bör avdraget medgivas det år kostnaderna skall bokföras som omkostnad.

Investeringsavdraget får åtnjutas även av jordbrukare med kontantmässig redovisning. Samma regler gäller i fråga om den tidpunkt när avdraget får åtnjutas d. v. s. för det år då tillgången levererats, ombyggnaden verkställts eller avdrag för reparationskostnader yrkats.

Det må framhållas att investeringsavdraget i förekommande fall får inläknas i förlustavdrag, som kan utnyttjas vid kommande års taxering.

4 §.

Om investeringsfond enligt 1955 års förordning eller äldre förordningar fått användas för viss maskininvestering, bör inte förmånerna enligt de geneiella reglerna få åtnjutas för samma investering. Investeringsfonderna bör, som jag i ett följande avsnitt närmare skall utveckla, efter tillkomsten av de generella reglerna i princip endast få användas för fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, vilkas värde inräknas i byggnadsvärde vid fastighetstaxeringen och för maskinanskaffningar i övrigt som har samband med byggande. Redan gjorda fondavsättningar bör dock liksom nu i princip få tagas i anspråk för alla slag av maskininvesteringar. Det torde nämligen finnas företag, som gjort avsättningar till investeringsfonder, som endast kan utnyttja fonderna för dylika investeringar.

Beslutanderätten enligt den föreslagna generella lagstiftningen bör, som redan framhållits, ligga hos Kungl. Maj :t. Det är angeläget att olika konjunkturpolitiska medel samordnas så att största möjliga effekt erhålles och ansvaret för denna samordning ankommer i första hand på Kungl. Maj:t. Såsom de sakkunniga ifrågasatt bör därför avgörandet även i fråga om tidpunkten, då investeringsfonderna skall frisläppas, ligga hos Kungl. Maj :t. Detta innebär inte någon större ändring i sak i förhållande till vad hittills gällt. Det ligger inom arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter att göra framställning till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser det lämpligt att investeringsfonderna skall friges eller att de generella reglerna bör få tillämpas. Beträffande beslutanderättens fördelning i övrigt då det gäller investeringsfonderna skall jag återkomma i ett följande avsnitt.

Jag övergår härefter till att något beröra principerna för tillståndsgivningen i fråga om såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.

Vid tillkomsten av 1955 ars förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning uttalades bl. a. att i första hand borde gälla att gene­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 63

rellt medgivande till ianspråktagande lämnades. Härigenom bereddes nämligen alla företag, som gjort fondavsättning, samma skatteförmån. Medgivande som begränsades till vissa branscher kunde dock, om än mera undantagsvis, vara påkallat, varför även denna möjlighet borde finnas. Vad slutligen angick individuella medgivanden borde viss försiktighet iakttagas, enär ett sådant medgivande kunde innebära ett indirekt ekonomiskt stöd, som ett annat företag inom samma bransch vilket jämväl gjort fondavsättning ej erhöll. Å andra sidan kunde individuella medgivanden vara motiverade från arbetsmarknadssynpunkt. Om den med fondavsättningen avsedda investeringen inte kunde anstå borde också, om läget på arbetsmarknaden det medgav, hinder inte föreligga att lämna ett till visst eller vissa företag begränsat medgivande. Det uttalades vidare att — om synnerligen starka skäl förelåg -— det kunde ifrågakomma att taga investeringsfonderna i anspråk för vissa branscher, eller för vissa områden.

De sålunda uttalade synpunkterna finner jag i allt väsentligt bärande. Jag anser dock, som jag i det följande närmare skall utveckla, att skäl föreligger att i lokaliseringspolitiskt syfte starkare understryka den selektiva användningen av såväl investeringsfonder som generella avdrag. Det huvudsakliga syftet blir dock av naturliga skäl att förmå företagen att under tider med minskad sysselsättning öka sina investeringar i förhållande till vad eljest skulle bliva fallet. Hur en lagstiftning, vilken erbjuder skatteförmåner i fråga om investeringar som utföres under viss tid, än utformas måste den gynna företag, som just då kan göra lämpliga investeringar, i förhållande till sådana företag som redan gjort investeringar eller kan göra investeringar först senare. Detta gäller både investeringsfondslagstiftningen och de generella reglerna.

Bestämmelserna bör i princip tillämpas så att man får största möjliga effekt från sysselsättningssynpunkt med minsta möjliga kostnad. Om man genom en selektiv prövning av ansökningarna att taga investeringsfonder i anspråk når en bättre effekt från sysselsättningssynpunkt än vid ett gene< rellt frisläppande, kan någon kritik inte riktas mot en sådan tillämpning av lagstiftningen. Skatteförmånen är att se som en ersättning för en prestation från den skattskyldiges sida i form av tidigareläggning av investeringar och bidrag till ökad sysselsättning eller i form av en från samhällssynpunkt önskvärd lokaliseringsinsats.

Med den principiella inställning till frågan om tillståndsgivningen, som jag nu redovisat, bör hinder inte föreligga att utnyttja de generella reglerna och investeringsfonderna för att ge ett indirekt stöd åt företagsamheten inom avfolkningsområden. I motioner till riksdagen har bl. a. yrkats att förhöjt investeringsavdrag skall medgivas, då investeringsfonder tages i anspråk för investeringar inom dylika områden. Bevillningsutskottet (BevU 1961:34 och 1962:9) har avstyrkt motionerna under hänvisning till att investeringsfondslagstiftningen endast omfattar aktiebolag och ekonomiska föreningar och att ett företag, innan investeringsavdrag kan få åtnjutas, först måste avsätta medel till investeringsfond. En nyetablering av företag

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kan därför enligt utskottets mening inte stimuleras genom att investeringsfonder får tagas i anspråk.

Nuvarande investeringsfondslagstiftning lägger inte hinder i vägen för att medgivande att taga fonder i anspråk begränsas till företag inom vissa områden. Såsom jag tidigare framhållit bör även de generella reglerna kunna tillämpas så att förmånerna endast kommer skattskyldiga inom viss del eller vissa delar av landet till godo. Genom de generella reglerna kan stöd ges även åt företag, som drives i annan form än aktiebolag och ekonomisk förening. Förmånerna kommer nyetablerade företag till godo oberoende av företagsform. Såsom bevillningsutskottet framhållit innebär ett medgivande att taga investeringsfond i anspråk inte något stöd åt företag, som inte redan avsatt till dylik fond. Emellertid torde det förhålla sig så att det är de stora, redan existerande företagen, som har största möjligheterna att bidraga till ökad sysselsättning inom avfolkningsområden, genom att där starta filialer eller dotterföretag. Moderföretaget har då i regel investeringsfond. Genom de ökade möjligheter att utnyttja investeringsfond, bl. a. genom överföring till ett nybildat dotterföretag, som jag i det följande kommer att föreslå, kan ett medgivande att taga investeringsfond i anspråk innebära en betydande stimulans till ökad sysselsättning inom ett avfolkningsområde. I likhet med bevillningsutskottet anser jag emellertid inte befogat att i fall som här avses medge speciella förmåner t. ex. i form av högre investeringsavdrag än vad som föreslås som allmän regel. Med avfolkningsområde avses här län eller väsentliga delar härav. Mindre områden inom i övrigt expansiva län bör av flera skäl icke aktualiseras vid användandet av investeringsfonderna som lokaliseringspolitiskt hjälpmedel.

V. Ändringar i investeringsfondslagstiftningen

Utredningen redovisar sina överväganden och förslag till ändringar i och tillägg till 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning i den paragrafföljd i vilken bestämmelserna intagits i förordningen. Det synes därför lämpligt att behandla förslagen i en särskild specialmotivering, där redogörelse paragrafvis lämnas för utredningens uttalanden och för remissinstansernas därav föranledda påpekanden. Först skall dock vissa huvudpunkter i utredningens förslag behandlas, nämligen frågan om åtgärder att stimulera lagerinvesteringar, om avvägningen av investeringsavdraget, om överflyttning av fonder inom koncerner samt om beslutanderätten i fråga om tillståndsgivningen.

Lagerinvesteringar (13 och 16 §§)

Utredningen

Utredningen framhåller att den nuvarande investeringsfondslagstiftningen visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer men kon-

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 65

staterar samtidigt att de tillstånd att taga investeringsfond i anspråk som lämnats framför allt avsett investeringar i byggnader. Därjämte bär tillstånden avsett vissa maskininvesteringar som i regel blivit en följd av dessa nybyggnader.

Att den investeringsverksamhet som kunnat stimuleras genom investeringsfonderna huvudsakligen kommit att avse byggnader är, framhåller utredningen, i och för sig naturligt. Det är främst genom sådana byggnadsarbeten, som kan igångsättas med kort varsel, som man relativt snabbt kan skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. De företag som legat långt framme med sin byggnadsplanering har därför haft de största möjligheterna att få utnyttja investeringsfonderna. Därtill kommer, konstaterar utredningen, att de förmåner i beskattningshänseende, som investeringsfondslagstiftningen erbjuder, är särskilt stora i fråga om investeringar i byggnader. Eftersom dylika tillgångar enligt gällande skatteregler får avskrivas under en mycket lång tidsperiod innebär möjligheten att genom investeringsfonderna erhålla en omedelbar avskrivning en avsevärd förmån. Det särskilda investeringsavdraget — tio procent av de i anspråk tagna fondmedlen — är vidare detsamma oberoende av för vilken investering fonden utnyttjas. Då det gäller investeringar i maskiner, som enligt gällande regler får avskrivas på fem år, är förmånen av en avskrivning på en gång medelst investeringsfond inte så gynnsam som i fråga om byggnader. Beträffande investering i lager utgör investeringsavdraget i stort sett den enda stimulans som investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Därefter anföres i promemorian.

Enligt 11 § c) nuvarande förordning kan företag få tillstånd att taga investeringsfond för rörelse i anspråk bl. a. för nedskrivning av lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar. Dock godtages inte en lägre värdesättning å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång än som kan godkännas enligt kommunalskattelagens regler. Företaget erhåller således genom att taga investeringsfond i anspråk för nedskrivning av lager inte någon ökad nedskrivningsmöjlighet i förhållande till kommunalskattelagens värderingsregler. De förmåner nuvarande regler erbjuder ett företag, som i en avmattningskonjunktur överväger att arbeta på lager, ligger — som redan framhållits — främst i investeringsavdraget.

Med hänsyn till de risker och kostnader, som en ökad lagerhållning medför, är, framhåller utredningen, den stimulans nuvarande investeringsfondslagstiftning ger därför i regel otillräcklig för att intressera företag att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta produktionen i normal omfattning och öka sina lager av hel- och halvfabrikat.

Utredningen konstaterar att gjorda undersökningar visar att lagerförändringarna under de senaste åren inom den svenska industrien och handeln varit betydande. I en till promemorian fogad tabell (nr 9), till vilken torde få hänvisas, återges vissa uppgifter angående lagerförändringarna. Uppgifterna har hämtats från det av konjunkturinstitutet i november 1901 utgivna häftet av publikationen Konjunkturläget. Resultatet av en av utred-

Jiihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Nr ISO

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ningen verkställd stickprovsundersökning beträffande lagerförändringarna hos ett antal större företag redovisas å s. 74 i promemorian.

I den aktuella ekonomiska diskussionen har, framhåller utredningen, understrukits att det från konjunktur synpunkt är angeläget att erhålla ett medel genom vilket företagens lagerpolitik kan påverkas. Enligt utredningens mening är emellertid möjligheterna att via investeringsfondslagstiftningen skapa incitament till en frivillig lagerökning tämligen begränsade. Vad man kan erbjuda är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen genom att de under viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa dels ett extra avdrag Aid taxeringen, investeringsaA'drag. Värdet av dessa förmåner blir dock, betonar utredningen, beroende av hur mycket av investeringsfonderna som får tagas i anspråk och under hur lång tid de i riksbanken insatta medlen får disponeras ävensom storleken av inv^esteringsavdraget.

De nuvarande bestämmelserna att investeringsfonden, då den får tagas i anspråk för lagerinvesteringar, skall användas för nedskrivning av lagret har utredningen funnit olämpliga. Skall företagen ha intresse av att använda fondmedel för lagernedskrivning torde det enligt utredningens mening vara nödvändigt att man för det företag, som utnyttjar fonden på detta sätt, under några år vid inkomsttaxeringen godtager en lägre A'ärdesättning å lagret än enligt kommunalskattelagens regler. Bestämmelser av sådan innebörd måste bli relativt komplicerade. Enligt utredningens mening bör därför kommunalskattelagens v-ärderingsregler gälla ä\'en under den tid företaget får tillstånd att taga investeringsfond i anspråk för lagerinvesteringar. Den del av investeringsfonden, som får utnyttjas för lagerinvesteringar, bör i stället, framhålles i promemorian, överföras till ett särskilt konto, förslagsvis benämnt lagerinvesteringskonto. Utredningen fortsätter.

Under den tid investeringsfondsmedlen står på detta lagerinvesteringskonto får företaget disponera de mot det överförda beloppet svarande medlen i riksbanken. Efter viss tid skall de till lagerinvesteringskontot överförda medlen återföras till beskattning. En sådan återföring till beskattning bör enligt vår mening i detta fall kunna ske utan att återföringen föranleder något extra tillägg vid taxeringen. Om företaget så önskar kan det samma år som återföringen sker göra ny avsättning till investeringsfond för rörelse. Avsättning bör därvid få ske med belopp motsvarande hela det återförda beloppet utan hinder av spärregeln att avsättningen ett visst år ej må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det förhållandet att de till lagerureesteringskontot överförda medlen på detta sätt återföres till investeringsfonden bör inte förtaga företaget rätt att göra ytterligare avsättning till in\esteringsfond samma beskattningsår upp till fyrtio procent av årsvinsten.

Om bestämmelserna utformas på sätt nu angivits kan, framhåller utredningen, det belopp av investeringsfonderna, som maximalt får utnyttjas för lagerin\resteringar, fastställas efter i princip vilken grund som helst. Utredningen har övervägt att sätta storleken av de fondmedel, som får disponeras för lagerinvesteringar, i viss relation till lagrets storlek. Det belopp som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 07

får överföras till lagerinvesteringskonto kunde maximeras t. ex. till bokfört värde å lagret vid ingången av det beskattningsår, då tillstånd att taga fonden i anspråk lämnas, eller till medeltalet av lagrens bokförda värden under ett antal år. En sådan maximiregel skulle emellertid, framhåller utredningen, endast ha till uppgift att förhindra att alltför mycket fondmedel får tagas i anspråk för lagerinvesteringar. Därefter anföres i promemorian.

Såsom förut framhållits är avsikten med de nu föreslagna bestämmelserna om lagerinvesteringskonto att söka stimulera företagen att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion i större omfattning än som eljest skulle ha varit fallet. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att, under hänsynstagande till den sysselsättningseffekt som ernås genom åtgärden, avgöra hur stort belopp av investeringsfondsmedlen, som får överföras till lagerinvesteringskonto. Om ett företag erhåller tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att överföra t. ex. 100 000 kronor från investeringsfond till lagerinvesteringskonto, innebär detta att företaget äger från riksbanken uttaga de mot dessa fondmedel svarande inbetalningarna, fyrtio eller fyrtiosex procent av beloppet i fråga. Senast i balansräkningen för det räkenskapsår, under vilket uttag från riksbanken skett, skall företaget redovisa ett lagerinvesteringskonto å 100 000 kronor utgörande från investeringsfond överförda medel. Har uttag från riksbanken verkställts men någon överföring till lagerinvesteringskonto inte skett återföres av investeringsfondsmedlen 100 000 kronor till beskattning, varvid tillägg göres med tio procent därå. I och med att medel uttagits från riksbanken föreligger nämligen enligt bestämmelserna i 17 § skyldighet att taga investeringsfondsmedlen i anspråk för avsett ändamål. Detta har inte skett om någon överföring till lagerinvesteringskonto ej ägt rum. Bestämmelserna i 19 § om återföring av investeringsfondsmedel till beskattning blir då tillämpliga.

Om rätten att använda investeringsfondsmedel för överföring till lagerinvesteringskonto skall innebära en verklig stimulans för lagerinvesteringar, får, framhåller utredningen, den tvångsvisa återföringen från kontot inte ske alltför snabbt. Det kan i vissa fall taga relativt lång tid innan en lagerökning, som uppstår under den tid avsättningssvårigheter föreligger, hinner avvecklas. Under denna tid bör de till lagerinvesteringskonto avsatta medlen få kvarstå å kontot. Man kan här tänka sig olika lösningar. De medelsom överföres ett år kan t. ex. få slå orubbade under ett eller två år och därefter återföras successivt med en viss andel per år. Utredningen har emellertid av praktiska skäl funnit det lämpligare att den lid, under vilken de till lagerinvesteringskonto överförda medlen får stå orubbade, sättes något längre och att återföringen av medlen därefter sker på en gång. Utredningen förordar därför en regel av innebörd att medel, som under år 1 överföres till lagerinvesteringskonto, får stå orubbade under åren 2 och ö och återföras i bokslutet för år. 4. Detta innebär, framhålles i promemorian att, om företaget erhållit arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd i början av år 1, företaget får disponera de i riksbanken insatta medlen fram till den tidpunkt under år 5 då medlen åter måste inbetalas till riksbanken eller skatten på till beskattning återförda medel skall erläggas. Därefter anföres.

Företaget får således enligt delta förslag disponera medlen under fyra år. Fyra år avser vi emellertid skall vara eu maximitid. Det bör vara arbetsmarknadsstyrelsen obetaget att föreskriva att till lagerinvesteringskonto

GS Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

överförda medel skall återföras till beskattning vid en tidigare tidpunkt. Då arbetsmarknadsstyrelsen ger ett företag tillstånd att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto, bör villkoren härför från sysselsättningssynpunkt preciseras. Om det visar sig att företaget inte handlar enligt de förutsättningar, under vilka tillståndet lämnades, bör arbetsmarknadsstyrelsen ha möjlighet föreskriva att de till lagerinvesteringslcontot överförda medlen helt eller delvis omedelbart skall återföras till beskattning. Har arbetsmarknadsstyrelsen, då tillstånd att överföra medel till lagerinvesteringskonto lämnades, föreskrivit, att fondmedlen skall återföras till beskattning t. ex. efter ett eller två år, bör styrelsen vid en senare tidpunkt kunna besluta att medlen får kvarstå längre tid upp till maximitiden.

Förutsättningen för att tillstånd lämnas ett företag att taga investeringsfondsmedel i anspråk för avsättning till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget, såsom redan framhållits, vara att företaget därigenom upprätthåller produktionen i större omfattning än annars skulle varit fallet. Normalt bör detta, framhåller utredningen, leda till att lagret av inom företaget tillverkade varor — hel- och halvfabrikat — ökar. Det särskilda investeringsavdrag, som skall utgöra en ytterligare stimulans till lagerinvesteringar, bör därför enligt utredningens mening sättas i relation till det värde varmed inom företaget tillverkade varor ökat under beskattningsåret. Utredningen föreslår att investeringsavdraget beräknas till viss procent av värdeökningen under beskattningsåret av sådant lager. I och för sig kunde, framhålles i promemorian, ifrågasättas att i värdet av den lagerökning å vilket investeringsavdraget beräknas inräkna endast bearbetningskostnaden och således inte råvarukostnaden. Utredningen har emellertid ansett praktiska skäl tala för att räkna med hela lagervärdet av hel- och halvfabrikat. De lagervärden som skall jämföras är då i regel in- och utgående lager med frånräknande av lager av råvaror och förbrukningsvaror. Genom att investeringsavdraget göres beroende av att lagret av inom företaget tillverkade varor ökar kan, påpekas i promemorian, ett handelsföretag, om det erhåller tillstånd att avsätta till lagerinvesteringskonto, inte erhålla något investeringsavdrag.

Om investeringsavdraget beräknas på hela tillverkningsvärdet av det ökade lagret av hel- och halvfabrikat, d. v. s. inklusive råvarukostnaderna, torde, enligt utredningens mening, även ett tioprocentigt avdrag i många fall innebära eu betydande förmån. Utredningen har därför varit tveksam om procentsatsen bör sättas högre än tio. Man kan heller inte, enligt utredningens mening, helt bortse från att företagen kan vidtaga åtgärder för att lagerökningen under det beskattningsår, då avdrag får åtnjutas, blir särskilt stor t. ex. genom omläggning av räkenskapsår. Emellertid är, betonar utredningen, de risker och kostnader, som följer med ökade lager, ofta betydande och den stimulans, som kräves för en fortsatt produktion under tider med avsättningssvårigheter, måste därför sannolikt vara relativt stor. Trots de betänkligheter, som kan anföras mot en hög procentsats, har utredningen därför — för att inte de förmåner lagstiftningen erbjuder skall framstå såsom otillräckliga — stannat för att förorda en procentsats av tjugu. Möjligt är dock, framhålles i promemorian, att denna procentsats får omprövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 69

sedan erfarenhet vunnits av de föreslagna reglerna. Avdraget bör, framhålles vidare, givetvis maximeras till tjugu procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto. Medges investeringsavdrag för flera beskattningsår, får avdragen sammanlagt inte överstiga detta maximibelopp. Utredningen anför därefter.

De å lagerinvesteringskonto överförda medlen skall emellertid enligt vårt förslag kunna kvarstå å kontot under sammanlagt fyra år. Investeringsavdraget bör i princip ges endast för lagerökning, som uppkommer under den tid avsättningssvårigheter föreligger. Det bör därför få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att — då tillstånd lämnas om överföring till lagerinvesteringskonto — även besluta vid vilka års taxeringar investeringsavdrag på grund av denna överföring skall få åtnjutas. Meddelas tillstånd till överföring av investeringsfondsmedel vid slutet av ett räkenskapsår kan det vara anledning att inte medge investeringsavdrag för nämnda år. Har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt beslut om tillstånd att överföra fondmedel föreskrivit att investeringsavdrag endast skall få åtnjutas vid taxeringen ett visst år, bör det vara styrelsen obetaget att vid ett senare tillfälle besluta att investeringsavdrag skall få åtnjutas även senare år. Om arbetsmarknadsstyrelsen beslutar att de till lagerinvesteringskonto överförda medlen helt eller delvis skall återföras till beskattning på grund av att företaget inte uppfyllt de förutsättningar, på vilka tillståndet till ianspråktagandet byggde, bör styrelsen äga möjlighet föreskriva att investeringsavdrag icke skall få åtnjutas vid taxeringen för det beskattningsår, då återföring sker, och för senare år.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att man endast beträffande ett relativt begränsat antal industriföretag torde genom nu föreslagna åtgärder kunna få till stånd en ökad lagerproduktion. Å andra sidan gäller det från sysselsättningssynpunkt betydelsefulla industribranscher. I och för sig kan, framhålles i promemorian, göras gällande att man kan nå en ökad produktion även om lagren inom handeln ökar och att det därför kunde finnas anledning att medgiva även företag inom handeln möjlighet att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto. De föreslagna bestämmelserna lägger, påpekar utredningen, inte hinder i vägen för arbetsmarknadsstyrelsen att meddela tillstånd även till ett handelsföretag, om det skulle befinnas vara av intresse att stimulera till en lagerökning inom företaget. Det får ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma om lagerökningen gynnar svensk produktion och sysselsättning.

Utredningen har vidare övervägt om straffpåföljder bör föreskrivas för det fall att ett företag inte uppfyller de förutsättningar, på vilka medgivandet att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto byggde, och arbetsmarknadsstyrelsen till följd härav föreskriver att medlen omedelbart skall återföras till beskattning. Utredningen har emellertid inte velat föreslå att något tioprocentigt tillägg göres i dylika fall.

Remissyttrandena

Utredningens uttalande, att vad man inom investeringsfondslagstiftningens ram kan erbjuda för att skapa incitament till en frivillig lagerökning är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen genom att de under

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa, dels ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Den principiella utformningen av förslaget i denna del har således godtagits av remissinstanserna. Däremot har erinringar riktats mot olika detaljbestämmelser. Värdet av de föreslagna bestämmelserna har emellertid ifrågasatts i flera yttranden. Främst är det konjunkturinstitutet, näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och vissa handelskammare som framför kritiska synpunkter.

Konjunkturinstitutet konstaterar till en början, att det inte synes finnas tillräckliga incitament hos företagen att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger då nära till hands, framhåller institutet, att staten genom särskilda åtgärder skulle kunna stimulera företagen till en sådan lagerpolitik. Som ett steg i riktningen att utöka medelarsenalen för den ekonomiska politiken får förslaget anses välkommet. Institutet finner emellertid att förslaget i denna del inle grundas på en tillfredsställande ekonomisk analys. Enligt institutets mening är det av utredningen föreslagna investeringsavdraget i de allra flesta fall för litet för att över huvud taget verka som en stimulans till »övernormala lagerinvesteringar». Institutet anför.

Att kostnaderna för lagerhållningen är stora — ja ibland helt prohibitiva — och att de växer med tiden beror dels på fysiska orsaker (varorna kan inte lagras mer än en viss tid, ex. pappersmassa, gummi), dels på modeväxlingar (ex. stora delar av textil- och beklädnadsindustri, skoindustri), dels på att produkterna är »skräddarsydda» dvs. görs endast på beställning (hit hör t. ex. delar av verkstadsindustrin inkl. varven). Man kan uttrycka detta så att risktagandet är större vid en förskjutning i tiden av investeringarna i fråga om lager än i fråga om fast kapital. Det av utredningen förordade avdraget vid lagerinvesteringar — 20 procent av det avsatta beloppet — vilket betyder ca 10 procent i nettostimulans för företagen (om man räknar med 48 procents skattesats på bruttovinsten) torde innebära en lockelse till »övernormal» lagerhållning för ett ytterst ringa antal företag. Redan för räntekostnader förbrukas en viss del av denna »vinst», vartill kommer kostnader för lagerlokaler, risken för prisförluster m. m. Det kan i detta sammanhang påpekas att Bent Hansen (som åberopas av utredningen) i sin artikel föreslog som komplement prisgarantier för företagen — detta för att åtminstone reducera denna form av risktagande. Härtill kommer att vetskap hos köparna om »övernormal» lagerhållning inom de fondmedlen utnyttjande branscherna kan leda till spekulation i prisfall och köpstrejk, som i och för sig fördröjer konjunkluruppsvinget. Speciellt känsligt blir det för Sveriges del i det fall att dylika reaktioner avser utlandet med eventuella förluster i terms of trade som följd. Av allt att döma är kostnaderna för lagerhållning mycket varierande olika näringsgrenar emellan. Man borde därför egentligen kunna tillämpa olika regler för olika branscher. I praktiken torde detta emellertid ställa sig mycket svårt. I princip borde en liknande differentiering kunna göras även med hänsyn till skillnader i vinstutvecklingen mellan olika branscher. Inom gränserna för det praktiskt möjliga är det emellertid kanske framförallt en variation i ovannämnda procenttal över tiden och i enlighet med licla näringslivets vinstutveckling, som särskilt kan och bör beaktas i lagstiftningen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 71

Institutet betonar vidare att förutsättningen för att man skall nå åsyftad effekt är att man kan få företagen att under tillräckligt lång tid öka sina lager. Lagerökningen måste bli tillräckligt varaktig i tiden för att en produktionsstabilisering — sett över hela omsättningscykeln — skall inträda.

Institutet framhåller slutligen att möjligheterna för företagen att göra avsättningar till investeringsfonder inte är obegränsade. Ju mer fonderna skulle tas i anspråk för lagerinvesteringar desto mindre återstår för fasta investeringar och tvärtom. Därefter anför institutet.

Här reser sig frågan om å ena sidan vilka incitament till fondinbetalningar under högkonjunkturen som över huvud taget skapas genom förslaget och å andra sidan om inte incitamenten till lagerhållning under omsättningsnedgång kan erhållas utan fondlagstiftning t. ex. genom avdrag i kombination med statliga krediter och/eller prisgarantier. Det bör med andra ord klarläggas om det med hänsyn till svårigheten att avpassa incitamenten i syfte att åstadkomma en önskvärd investeringsavvägning inte vore lämpligt att låta bryta ut hela lagerpolitiken till ett från fondlagstiftningen fristående komplex.

Näringslivets skattedelegation säger sig inte vilja motsätta sig att ett försök görcs att ge lagstiftningen en sådan utformning, att den erbjuder större möjligheter än nu att underlätta lagerinvesteringarna, men ifrågasätter om behov av dylika bestämmelser föreligger. Delegationen anför.

Friställandet av investeringsfonderna under avmattningsperioder har verksamt bidragit till att motverka sysselsättningssvårigheter. Denna verkan har åstadkommits trots att de nuvarande bestämmelserna knappast är lämpade för att stimulera till lagerinvesteringar under vikande konjunkturer. Fonderna har med nuvarande utformning av författningen av såväl näringslivet som Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen därför främst bedömts som användbara för investeringar i byggnader och vissa maskiner. Fonderna har emellertid icke fått betydelse enbart inom byggnadsbranschen — där ett värdefullt marginaltillskott av arbetstillfällen erhållits — utan i hög grad ökat sysselsättningen även inom andra grenar av näringslivet såsom inom verkstadsindustrin m. fl. Mot bakgrunden härav kan ifrågasättas om behov verkligen föreligger att utvidga lagstiftningens tillämpningsområde i nu ifrågavarande hänseende.

Beträffande möjligheterna att förmå företag att arbeta på lager anför delegationen.

I fråga om åtskilliga varor är någon längre tids upplagring otänkbar med hänsyn till att varorna är underkastade modeväxlingar eller föråldras på grund av det snabba tekniska framåtskridandet. En enkät inom skogsindustrien ger vid handen att representanterna för denna industri bedömer möjligheterna såsom ytterst begränsade att använda den föreslagna lagstiftningen för ökad lagerproduktion. Man bör därför inte hysa alltför stora förhoppningar att utredningens förslag även med de i och för sig erforderliga jämkningar, som nedan anges, skulle kunna medföra några större verkningar på sysselsättningsläget annat än inom en mycket begränsad krets företag.

Delegationen understryker vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen icke — som fallet är med flertalet andra investeringsändamål — skall kunna fram­

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

tvinga ökad lagerhållning. Detta innebär givetvis också, framhåller delegationen, att även om arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett företag hellre bör använda fondmedlen till lageruppbyggnad än till annat ändamål, detta inte får hindra att tillstånd ges enligt företagets val, om detta eljest enligt författningens syfte är motiverat.

Enligt Kooperativa förbundets mening är anordningen med finansieringshjälp en onödig och för företagen under vissa omständigheter tämligen diskutabel omväg över en enkel långivning från riksbanken för samma syfte i de fall företag skulle reflektera på produktion i lager. Förbundet tillägger.

Det överlämnas vidare i förslaget åt arbetsmarknadsstyrelsen att bevilja tillstånd i enlighet med principen att dessa bör tjäna ett vidmakthållande av arbetskraftens sysselsättning i så hög grad som möjligt via lagerinvesteringarna. Detta kan påtagligen endast ske genom eu bedömning av kostnadsstrukturen inom en industri eller särskilda företag. Utan att ifrågasätta huruvida inom arbetsmarknadsstyrelsen särskilt utbildade resurser finns för detta ändamål eller kan ställas till förfogande genom konsultering utifrån, vill förbundet framhålla, att bedömningen måste vara i hög grad specialiserad. Tillstånd till en industri, som är högt mekaniserad eller t. o. m automatiserad och har förhållandevis låga arbetskraftskostnader, d. v. s. sysselsätter förhållandevis ringa mänsklig arbetskraft, kan icke i samma grad ha de avsedda verkningarna som tillstånd till industrier av motsatt karaktär.

Förbundet anser för sin del, att mer effektiva verkningar för det avsedda syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de ordinarie bestämmelserna för nedskrivningar å lager.

Skånes handelskammare säger sig gärna vilja vitsorda, att den inkoppling på lagerhållningen, i vilken utredningens förslag främst utmynnar, på vissa avsnitt av näringslivet i många fall skulle för enskilda näringsföretag medtöra påtagligt ökade möjligheter i fråga om utnyttjandet av investeringsfonderna och vad därmed äger samband. Dels får företagen genom rätten att under begränsad tid disponera över tidigare till följd av avsättning till investeringsfond insatta medel i riksbanken sin likviditet förbättrad och dels erhåller de genom investeringsavdraget någon kompensation för ökade ränteoch lagerkostnader och för prisfallsriskerna under lagringstiden. Dessa båda faktorer kan otvivelaktigt i en del fall utgöra ett incitament till frivillig lagerökning. Man kan emellertid enligt handelskammarens mening inte bortse ifrån, att en statlig konjunkturstyrning via företagens lagerhållning kan få en direkt negativ effekt genom att den vid vikande konjunkturer motverkar en önskvärd avveckling av alltför stora varulager, vilka merendels utövar eu pristryckande verkan å marknaden. Förefintligheter av dylika lager snarast förlänger och skärper konjunkturavmattningen och utgör ofta ett hinder för ett konjunkturomslag i uppåtgående riktning. Detta gäller inte minst de industrisektorer, som av utredningen speciellt utpekats i detta sammanhang nämligen malmbrytning, trä, cellulosa och papper samt järn och stål.

I yttrandet understrykes vidare svårigheten för arbetsmarknadsstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 73

att i det konkreta fallet bedöma den sysselsättningseffekt, som vinnes genom viss produktionsåtgärd, och att med ledning därav avgöra, huru stort belopp av investeringsfondsmedel, som får överföras till lagerinvesteringskonto. Handelskammaren anför härom.

I denna del torde ämbetsverket i allmänhet böra godtaga den utredning, som av vederbörande företag förebringas. Vid fastställandet av det belopp, som får överföras, bör för övrigt hänsyn i första hand tagas till kapitalbehovet för den lagerökning, som avses att ifrågakomma, under det att sysselsättningseffekten, mätt i antalet sysselsatta arbetare, måste komma i andra hand. Sysselsättningen varierar nämligen med graden av rationalisering inom respektive företag. Om t. ex. vid ett väl rationaliserat företag 100 arbetare beräknas kunna sysselsättas med produktionen av viss varumängd, medan ett annat mindre väl rationaliserat företag för motsvarande produktion skulle sysselsätta 200 arbetare, bör det senare rimligen icke få till lagerinvesteringskonto överföra ett dubbelt så stort belopp som det förra. I motiven bör grunderna för ämbetsverkets avgörande på denna punkt närmare preciseras.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare säger sig särskilt vilja understryka det uttalande, som gjorts i yttrandet från näringslivets skattedelegation att man inom skogsindustrien bedömer möjligheterna till en -— utöver vad nu är fallet — ökad produktion av lager vara ytterst begränsad. Bortsett från rent kommersiella skäl, som talar mot en ytterligare ökning av skogsindustriens i lågkonjunktur stora produktlager, uppkommer dessutom, framhåller handelskammaren, den stora ökningen häri regelmässigt innan sådana sysselsättningsrubbningar uppstått, som motiverar frisläppandet av investeringsfondsmedlen. I vad på skogsindustrien ankommer torde därför, enligt handelskammarens mening, ett genomförande av de nu föreslagna reglerna om lagerinvesteringskonto icke vara av betydelse ur sysselsättningssynpunkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att det synes länsstyrelsen som om en ökad lagertillgång i en marknad, där efterfrågan är ringa, kommer att verka ytterligare tryckande på kanske redan hårt pressade priser. Konkurrensen blir än hårdare, åtminstone på hemmamarknaden, vilket då kommer att kunna verka i motsatt riktning mot den önskvärda, d. v. s. konjunkturnedgången kan därigenom komma att förvärras. När det gäller hemmamarknaden synes, enligt länsstyrelsens mening, verkningarna av överföring till lagerinvesteringskonto mycket osäkra och problematiska. Länsstyrelsen fortsätter.

Är det däremot fråga om branscher med tillverkning på i huvudsak export, och framförallt export av malm, trä, cellulosa och papper, blir förhållandet annorlunda. Därest tillverkningen kan stimuleras, så att företagen arbeta på lager vid vikande konjunkturer, så kan delta vara av betydelse för att få fram eu önskvärd nationell konjunkturutjämning i den mån icke de svenska exportörerna inbördes konkurrera, då en ökad lagerhållning får prissänkandc verkan och skärper konkurrensen bolagen emellan. Man kan dock icke bortse från att ökad lagertillgång verkar förlängande på en rådande internationell lågkonjunktur, och därför blir, då fråga är om export,

!lf Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

även utländska konkurrenters lagerhållning av betydelse. De internationella konjunkturerna efter kriget hava huvudsakligen varit lagerkonjunkturer.

Då rätten till avsättning till konjunkturinvesteringsfond medgives endast aktiebolag och ekonomiska föreningar förutsätter länsstyrelsen att arbetsmarknadsstyrelsen söker begränsa sina medgivanden till överföring till lagerinvesteringskonto till att gälla uppbyggnad av för export avsett lager. Vidare bör för att förebygga missbruk en fortlöpande lagerökning vara en förutsättning för åtnjutande av extra investeringsavdrag. Därest förutsättningarna för överföring till lagerinvesteringskonto icke uppfylles, bör, enligt länsstyrelsen, stipuleras ett tioprocentigt strafftillägg i enlighet med vad som övervägts av de sakkunniga.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening bör ett realiserande av förslaget öka möjligheterna att i lägen där så bedömes lämpligt stimulera företagen att producera på lager. Värdet av de föreslagna förmånerna för det enskilda företaget torde, framhåller styrelsen, i allmänhet främst bli beroende av — förutom investeringsavdragets storlek — dels hur mycket av investeringsfonderna som får tagas i anspråk, dels under hur lång tid de i riksbanken insatta medlen får disponeras. Styrelsen delar utredningens uppfattning att fastställandet av dessa förmåner bör ske under hänsynstagande till den sysselsättningseffekt som ernås.

Kommerskollegium framhåller, att — då enligt utredningens förslag den som gör lagerinvestering erhåller påtagligt större förmån än den som gör annan investering — ett företag kan lockas att välja lagerinvestering även om ett sådant val i och för sig skulle vara oriktigt och medföra snedvridning. Detta innebär att den myndighet, som skall pröva gjorda investeringsansökningar, ställes inför en grannlaga uppgift.

Utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skall äga föreskriva villkor i olika hänseenden för fondernas ianspråktagande för överföring till lagerinvesteringskonto har föranlett erinringar i flera yttranden.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det över huvud taget inte är lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen i detalj ger föreskrifter rörande villkoren för att investeringsfond skall få användas för lagerinvestering. Det enskilda företaget bör, enligt delegationen, äga självt bedöma, beträffande vilka varor lageruppbyggnad skall ske. Företaget måste också ha rätt att självt avgöra om lageruppbyggnaden skall ske under det ena eller andra avsnittet av den tidsperiod som tillståndet i fråga omfattar, eller vilken personal, som eventuellt måste friställas. Enligt delegationens uppfattning bör vidare någon skönsmässig prövning från arbetsmarknadsstyrelsens sida i fråga om investeringsavdraget inte få förekomma. I princip bör investeringsavdrag få åtnjutas, om företaget uppfyller de förutsättningar, på vilka tillståndet till ianspråktagandet bygger. Företaget måste nämligen, framhåller delegationen, ha underlag för sin bedömning av de fördelar och nackdelar, som kan vara förenade med en lageruppbyggnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 75

Enligt Skånes handelskammare är en förutsättning för att en statlig konjunkturstyrning via näringslivets lagerhållning skall kunna accepteras, att myndigheternas bestämmanderätt begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att syftet med förordningen skall kunna uppnås, men att i övrigt full frihet lämnas åt företagen själva att träffa sina dispositioner efter vad som är lämpligast ur synpunkten av den egna försäljningspolitiken eller i övrigt för resp. företags skötsel. Handelskammaren anför vidare.

Den tillståndsgivning, som skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen, bör därför vara knuten uteslutande till generella sysselsättningsmässiga faktorer, medan ämbetsverket däremot icke bör äga befogenhet att mer eller mindre i detalj lämna föreskrifter rörande produktionens uppläggning i det ena eller andra hänseendet eller sysselsättningen för den ena eller andra arbetargruppen. Vad nu sagts bör gälla såväl i fråga om tillstånd att använda investeringsfond för uppläggande av lagerinvesteringskonto som i fråga om tillstånd att åtnjuta investeringsavdrag. Även tidsmässigt bör restriktioner i fråga om tillståndens användande undvikas.

Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Gävle.

Kooperativa förbundet finner det otillfredsställande att fondmedlen på investeringskonto kan när som helst, även före fyraårsperiodens utgång, återföras till beskattning efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande. Den osäkerhet, som härmed skapas för företagen, torde, framhåller förbundet, i många fall bli avgörande för deras benägenhet att anlita fondmedel för lagerinvesteringar. En oväntad uppsägning kan ställa ett företag i likviditetssvårigheter eller hämma utförandet av andra investeringar av betydelse.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att sambandet mellan ianspråktagandet av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto och vederbörande företags faktiska lagringspolitik får förutsättas bli beroende av arbetsmarknadsstyrelsens ställningstagande. Förbundet fortsätter.

Den osäkerhet som sålunda föreligger rörande förutsättningarna och villkoren för ianspråktagande av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto kan i viss mån förta incitamentet att stimulera fondavsättningen. Här får också beaktas de kostnader som är förenade med en i sig själv icke produktiv lagerinvestering. För ett företag som kan ha särskilt intresse av lagerinvestering i vissa lägen ter det sig säkerligen svårt, i många fall omöjligt, att i förväg beräkna om avsättning till investeringsfond med detta syfte är lönsam eller ej. Det framstår därför som önskvärt att om möjligt komplettera utredningens förslag med generella tillämpningsföreskrifter, som eliminerar den tveksamhet som eljest kan hämma ett önskvärt ökat utnyttjande av ifrågavarande instrument.

Frågan om den tid, under vilken de till lagerinvesteringskonto överförda medlen skall få kvarstå å kontot — enligt förslaget sammanlagt högst fyra år — har berörts i några yttranden.

Sveriges köpmannaförbund finner de föreslagna bestämmelserna lämpliga men framhåller att den tidrymd om fyra år, varunder de till lagerinves-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

teringskonto överförda medlen enligt utredningens förslag skall få stå orubbade, möjligen bör utsträckas till fem år. Även Skånes handelskammare anser att tiden bör utsträckas till fem år. Förkortning av tiden bör föreskrivas endast då särskilda förhållanden därtill givit anledning.

Näringslivets skattedelegation understryker att — om företaget tvingas att alltför snart åter insätta medlen i riksbanken eller betala skatt för återförda medel — detta kan förorsaka lik vidite tssvårigheter, som får återverkningar i fråga om sysselsättningen. Den föreslagna tiden av fyra år, som enligt delegationens mening i normalfallet torde vara erforderlig, bör därför endast undantagsvis förkortas. Av angivna skäl bör också, framhåller delegationen, möjlighet förefinnas att förlänga tiden, om vid tidpunkten för återföringen betalningssvårigheter skulle uppkomma.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att det väl torde finnas anledning antaga att normalt den av utredningen föreslagna tidrymden, inom vilken beloppet skall återföras till beskattning, kan anses vara lämpligt avvägd men anser, att det i viss situation möjligen kan befinnas önskvärt att tidrymden något utslräckes.

Utredningens förslag att investeringsavdraget skall beräknas till tjugu procent av det belopp, varmed värdet av lagret av inom företaget tillverkade hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåret, dock högst tjugu procent av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto, har föranlett erinringar i flera remissyttranden.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund konstaterar att förslaget principiellt siktar på att i vissa lägen stimulera en produktion på lager och det särskilda incitament, som investeringsavdraget innebär — vilket måhända i vissa fall är det mest betydelsefulla — är förbehållet investering i sådana lager som undergått bearbetning inom företaget. Förbundet anför därefter.

Även om det icke direkt uteslutits, att de kreditmässiga fördelar, som förslaget erbjuder, skall kunna komma ifråga även för ökad lagerhållning av råvaror synes detta betraktas som undantagsfall. Den ståndpunkt som utredningen här intagit, kan väl motiveras när det gäller obearbetade, kanske ofta importerade råvaror. Förhållandena ställer sig emellertid annorlunda när det gäller sådana råvaror som redan undergått en betydande bearbetning inom landet. Detta gäller ju i särskild grad skogsindustrins råvarulager, främst då massaved. Den arbetsinsats som redan ägt rum före råvarans »ingång» i industrins lager är mångfalt större än som sker vid industrins vidare bearbetning från råvara till halv- eller helfabrikat. Med tanke på den normalt höga lagerhållningen av råvaror inom skogsindustrin jämfört med lagren av hel- eller halvfabrikat är det uppenbart att förändringar i industrins lagerhållning av råvaror i vissa lägen kan få mycket betydande verkningar ur samlad arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Även en betydande ökning av lagren av hel- och halvfabrikat kan om den sker på bekostnad av en starkt minskad lagerhållning av råvara, vad skogsbruket och skogsindustrin beträffar, innebära totalt sett negativ verkan på sysselsättningen.

Då de av utredningen framlagda förslagen vad gäller lagerinvestering i icke ringa grad tar sikte på förhållandena just inom skogsindustrien, krä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 77

ver, enligt förbundets mening, här sist angivna synpunkter särskilt beaktande. Förbundet hemställer att bestämmelserna ges sådan utformning att råvarulager av skogsprodukter inom ett företag, oavsett om de undergått bearbetning inom företaget, ur denna lagstiftnings synpunkt behandlas och bedömes på samma sätt som lager av inom företaget bearbetade halv- och helfabrikat.

Liknande synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle och handelskammaren i Karlstad. Handelskamrarna betonar svårigheten att särskilja råvaror från hel- och halvfabrikat inom skogsindustrien och viss järnindustri. Att låta avdragets storlek bli beroende av ökningen av totala lagerhållningen av hel- och halvfabrikat per bokslutsdagen kan vidare, framhålles det, leda till att företagsekonomiskt icke motiverade uppskov med varuleveranser över årsskiftena äger rum.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att tillverkningsföretagens lager i viss utsträckning utgöres av sådana råvaror, exempelvis virke och järnmalm, där lagervariationerna påverkar sysselsättningen i tidigare produktionsled. Investeringsavdraget bör därför beräknas å värdet av hela lagerökningen. Länsstyrelsen tillägger.

Mot en sådan utvidgning av rätten att erhålla investeringsavdrag kan visserligen anmärkas att de avsedda lagerökningarna i viss utsträckning komma att avse importerade varor, varvid den primära effekten blir en ogynnsam inverkan på betalningsbalansen medan den direkta inverkan på den inhemska efterfrågan på arbetskraft får antagas bliva förhållandevis ringa. Motsvarande synpunkter gälla emellertid även utredningens förslag i de fall lagerökningen av hel- och halvfabrikat baserats på utländska råvaror. Beträffande rätten att erhålla investeringsavdrag vid investering i importerade maskiner och inventarier gäller enahanda förhållande. Sett i ett större sammanhang torde också den indirekta effekten å den inhemska arbetskraftsefterfrågan via utrikeshandeln böra beaktas. Om man därtill beaktar de praktiska fördelar, som en sådan utvidgning i rätten att erhålla investeringsavdrag medför — bland annat undvikes alla problem med gränsdragning mellan hel- och halvfabrikat å ena sidan och andra varor å andra sidan — lärer de befarade negativa verkningarna å betalningsbalansen icke kunna anses utgöra avgörande hinder för den nu åsyftade utvidgningen i avdragsrätten.

Länsstyrelsen anser det önskvärt att stimulans till konjunkturstabiliserande lagervariationer beredes även distributionsföretag bl. a. med hänsyn till önskemålet av ett jämnare utnyttjande av lagerutrymmen och en spridning av prisfallsriskerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Skånes handelskammare anser det utgöra en svaghet i förslaget att endast hd- och halvfabrikat, som tillverkats inom företaget, får tagas med i beräkningen av investeringsavdraget men icke råvaror och icke hel- och halvfabrikat, som inköpts från annat håll. Detta gör bl. a. utt handeln icke kommer i åtnjutande av avdraget. Även betages, konstaterar handelskammaren, sådana industriföretag, som i huvudsak bygger på tillverkning genom underleverantörer, som de dessutom till stor del finansierar, från rät­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ten till lagerinvesteringsavdrag för den del av lagerhållningen, som de ej tillverkar själva. Handelskammaren anför vidare.

Förutom att en dylik regel kan komma att föranleda omöjliga gränsproblem genom svårigheten att avgöra vad som i det konkreta fallet är råvara och vad är hel- och halvfabrikat — och dessutom i bokföringen icke alltid upprätthålles någon strikt åtskillnad mellan den ena och andra kategorien, menar Handelskammaren att det sysselsättningsmässiga syftet skulle tillgodoses lika bra och t. o. m. bättre om det bokförda lagret såsom sådant tjänar som underlag för beräkningen, oavsett om varorna tillverkats vid den egna fabriken eller inköpts från annat håll inom landet. Sysselsättningseffekten skulle därmed spridas över ett större område av näringslivet. Därtill kommer — vilket i detta sammanhang måste vara av betydelse — att ett lager, som ligger hos en köpare, enligt all erfarenhet icke utövar samma pristryckande verkan, som det gör hos säljaren/producenten.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund.

Konjunkturinstitutet framhåller, att man — på basis av svensk statistik samt USA:s korttidsstatistik över lager — kan iakttaga att råvarulagren svänger tidigare i konjunkturförloppet än färdigvarulagren. Skall man på ett tidigt stadium påverka en konjunkturnedgång, måste det vara väsentligt att stoppa avvecklingen av råvarulagren. Institutet tillägger.

Som försvar för utredningens förslag kan anföras, att en stor del av råvarulagren sannolikt utgörs av importerade varor. En ökning av råvarulagren skulle under sådana omständigheter endast i mindre utsträckning påverka produktionen inom landet, om inte motsvarande åtgärder samtidigt vidtogs utomlands. Dessutom bör påpekas att en internationell konjunkturnedgång, för ett land med ambitiösare konjunkturpolitik än övriga länder, medför en risk för kraftig nedgång i valutareserven. Det måste emellertid påpekas, att åtgärder för att öka färdigvarulagren också medför en stimulans till importökning. Hur stor del av lagerökningseffekten som stannar inom landet beror på hur stor del den importerade råvaruandelen är av det totala varuvärdet. Om man skall stimulera råvarulagren, blir således en fråga om avvägning mellan konjunkturpolitiska fördelar och valutapolitiska risker.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att lagerförhållandena inom koncerner med utländska dotterbolag erbjuder ett särskilt problem. För att minska riskerna med den ökade lagerhållningen kan det tillverkande moderbolaget tvingas fördela lagret på sina utländska dotterbolag. På grund av lagstiftning i vissa främmande länder kan moderbolaget t. ex. inte använda sig av metoden med konsignationslager. Det är, enligt delegationen, rimligt att för sådana speciella fall möjlighet ges till en helhetsbedömning av koncernens lager av dylika produkter. Delegationen framhåller vidare.

Det torde förekomma inom företag, som arbetar med olika produkter, att framställningen av vissa av produkterna har mycket ringa betydelse ur sysselsättningssynpunkt, medan framställningen av andra produkter är av mycket stor vikt för upprätthållandet av sysselsättningen. I sådana fall reduceras värdet av investeringsavdraget, ehuru kostnader och risker inte minskar. För att kunna fullt utnyttja rätten till investeringsavdrag måste företaget öka lagret av samtliga produkter, oavsett om tillverkningen därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

är sysselsättningsfrämjande eller ej. För att få ett mer rättvisande resultat bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna på ansökan av vederbörande foretag med«e, att vid investeringsavdragets beräknande hänsyn inte skall tas till andra i lagret ingående produkter än sådana, vilka företaget angivit i sin ansökan. Én minskning av lagret av övriga produkter skulle därvid icke omintetgöra rätten till avdrag. Skånes handelskammare ifrågasätter, huruvida icke vid investeringsavdragets bestämmande, när särskilda skäl därtill är, hänsyn jämväl bör tagas till lagerökning, som ägt rum under närmast föregående beskattningsår. Handelskammaren anför härom. Bestämmelsen att investeringsavdraget skall hänföra sig till den lagerokning, som ägt rum under beskattningsåret, innebär, såvitt Handelskammaren kan bedöma, i det aktuella läget, att de företag, som redan under narmast föregående år drabbades av avsättningssvårigheter och för att hålla uppe sysselsättningen redan då nödgades börja arbeta på lager, blir betagen möjligheten att erhålla investeringsavdraget i förhållande till den lageroknmg, som skett sistnämnda år. Detta torde bl. a. vara fallet med skogsindustrierna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att en konstlad lagerökning, som åstadkommes genom ändring av bokslutet hos ett företag med säsongmässigt starkt varierande lager, inte bör godtagas. Länsstyrelsen tilllägger. Det må framhållas, att utredningens förslag angående avdragets beräkning icke synes invändningsfritt. Ett företag, som övergår från ett system med underleverantörer av halvfabrikat till större egen tillverkning harav, kommer enligt utredningens förslag i åtnjutande av investeringsavdrag, trots att någon reell ökning av sysselsättningsmöjligheterna i samhället icke agt rum. Det torde därför som förutsättning för investeringsavdrag bora kravas såväl att lagret av hel- och halvfabrikat ökat som att lagret i dess helhet undergått ökning under beskattningsåret. Investeringsavdraget bör därvid utmätas efter det lägsta belopp, som framkommer vid dessa två beräkningar. ________ _ vid en beräkning av investeringsavdrag torde beräkningsgrunden för avdragets bestämmande böra vara entydig. Med hänsyn härtill och då flertalet företag för närvarande lära inventera sina varulager utan beaktande av ränta på eget kapital synes bestämmelse böra införas angående inventering av varulager enligt denna norm för alla företag, som påyrka investeringsavdrag i anledning av lagerökning.

Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.

Att investeringsavdraget enligt förslaget gjorts beroende av ökningen av lagrets värde har föranlett erinringar i några remissyttianden. Näringslivets skattedelegation framhåller att, i samband med en vikande konjunktur, prissänkningar regelmässigt inträder, varför lagret kan öka volymmässigt sett utan att dess värde stiger. För att investeringsavdraget skall ge tillräcklig effekt skulle det, enligt delegationen, vara mera ändamålsenligt att anknyta beräkningen av investeringsavdraget till någon annan faktor än värdeökningen av lagret, t. ex. till förändringar i lagrets storlek. Investeringsavdrag borde således kunna utgå med viss procent av värdet av

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1968

den ökade lagervolymen enligt de priser, som rådde vid ansökningstillfället. Då detta av praktiska skäl endast torde kunna komma i fråga i sådana fall, då företaget har ett förhållandevis homogent lager, bör, enligt delegationen, möjlighet finnas för det företag som så önskar att få investeringsavdraget beräknat på ökningen av lagrets värde. Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet och handelskammaren i Gävle. Skånes handelskammare förordar, att avdraget alternativt sättes i förhållande till värdet av den ökade lagervolymen i enlighet med de priser som utgick vid beskattningsårets ingång. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller att i lagtexten bör angivas att vid beräkning av värdet av lagerökningen lagret vid beskattningsårets in- och utgång skall beräknas efter enhetliga priser. Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke i förordningen borde intagas bestämmelser om skyldighet för företag, som visst taxeringsår äger åtnjuta investeringsavdrag på grund av lagerinvestering, att vid deklarationen foga uppgift rörande beräkningen av värdeökningen av varulagret under det aktuella beskattningsåret.

Beträffande storleken av den procentsats, efter vilken investeringsavdraget skall utgå, framhåller konjunkturinstitutet, att det av utredningen föreslagna 20-procentsavdraget i de allra flesta fall torde vara för litet för att över huvud taget verka som stimulans till »övernormala» lagerinvesteringar. Institutet anser att storleken av nämnda avdrag måste bli föremål för förnyad prövning innan statsmakterna fattar något beslut i denna fråga. Näringslivets skattedelegation anser det inte böra ifrågakomma att sätta procentsatsen lägre än vad utredningen stannat för, eftersom genomsnittliga årliga lagringskostnader brukar beräknas uppgå till 15 å 20 procent av lagrets värde. Snarare föreligger, enligt delegationen, anledning att överväga om icke procentsatsen bör höjas ytterligare för att därutöver kompensera förluster på grund av prisfall. Skånes handelskammare förordar att procentsatsen sättes till 25 procent. Handelskammaren i Gävle framhåller att det är nödvändigt att företagaren får skälig tid på sig för att utnyttja avdragen. Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte procentsatsen för investeringsavdraget, åtminstone till en början, bör sättas till tio. Steget från ett tioprocentigt till ett tjuguprocentigt avdrag är, framhåller ämbetet, onekligen avsevärt och det ter sig ur flera synpunkter mindre tillfredsställande att efter en eventuell omprövning av procentsatsen behöva vidtaga en sänkning av densamma. Även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands län förordar att investeringsavdraget tills vidare begränsas till tio procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 81

Länsstyrelsen i Värmlands län förordar, för att undvika att en tillfällig lagerökning i alltför hög grad premieras, att investeringsavdraget fördelas på två år. Länsstyrelsen fortsätter. I promemorian framhålles att det kan vara anledning att inte medge investeringsavdrag för lagerökning om tillstånd till överföring till investeringsfond meddelas vid slutet av ett räkenskapsår. Länsstyrelsen, som delar denna uppfattning, ifrågasätter därjämte — med tanke på att en skattepremiering av lagerökningar av i nästföregående stycke omnämnt slag så långt möjligt skall undvikas och att det även kan vara av värde att i tiden något utsträcka den stimulans till investeringar, som avdragsreglerna äro ämnade att ge — om ej investeringsavdraget kunde utformas exempelvis på det sättet, att avdraget för lagerökning under ett beskattningsår begränsades till 10 procent av ökningen men att ytterligare avdrag — förutsatt att villkoren i övrigt för avdragsrätt även äro uppfyllda det efterföljande året — medgåves med 10 procent av nämnda lagerökning i den mån den vidmakthölles under det nästfoljande året. Har dessutom ytterligare lagerökning uppstått under sistnämnda år, skulle även denna ökning berättiga till avdrag efter samma regel. En sådan uppdelning av avdraget på två år synes ej nämnvärt öka de praktiska svårigheterna vid förordningens tillämpning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, för att missbruk skall förhindras, att ett tillägg bör ske vid återföring av belopp från lagerinvesteringskonto i de fall företag icke fullgjort vad som förutsatts för avsättning till dylikt konto. Tillägget torde förslagsvis kunna bestämmas till 20 procent av avsättningens belopp. Ur sysselsättningspolitisk synpunkt synes, enligt länsstyrelsen, en sådan föreskrift vara till fördel. Procenttalet motsvarar icke mer än ca 5 procent årlig ränta under en fyraårsperiod å de medel, som företaget uttagit från riksbanken och under tiden disponerat i rörelsen. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Flera remissinstanser har helt tillstyrkt utredningens förslag till åtgärder i syfte att stimulera lagerinvesteringar eller har lämnat förslaget utan erinran. Hit hör bl. a. lantbrukets skattedelegation, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges skogsägareförbund, Svenska företagares riksförbund, Gotlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund samt flera länsstyrelser lämnat förslaget utan erinran. Även Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation samt Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker förslaget. Tjänstemännens centralorganisation tillägger dock. TCO utgår emellertid från att arbetsmarknadsstyrelsen i början försöker samla erfarenhet om lagerinvesteringskontonas inverkan på likviditeten och produktionsplaneringen i företagen så att åtgärderna framdeles kan bli riktigt avvägda med hänsyn till det syfte investeringsfondspolitiken har. Det är i detta sammanhang också viktigt framhålla, alt de sysselsättningsstödjande åtgärderna via investeringsfondspolitiken inte får leda till att hinder uppslår för eu arbelskraftsrörlighct som i och för sig är önskvärd ur mera

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

långsiktig nationalekonomisk synpunkt. TCO anser, att det genom samordning av arbetsmarknadsstyrelsens förmedlings- och omskolningsverksamhet med investeringsfondsbeslut är möjligt att beakta denna synpunkt. I utredningen har man pekat på möjligheten att lagervariationerna ibland kan leda till förstärkta konjunktursvängningar lika väl som till utjämnade sådana. TCO förutsätter att man noga studerar sådana effekter för att investeringsfondspolitiken framdeles enbart skall främja en produktionsutjämning via lagerhållningen.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker de föreslagna åtgärderna i syfte att stimulera lagerinvesteringar och tillägger, att styrelsen förutsätter att medgivande icke kommer att lämnas i andra fall än då en lagerökning är förenlig med en sund ekonomisk utveckling och att medgivande sålunda i regel icke kommer att lämnas i de fall då en lågkonjunktur i en viss bransch är föranledd av strukturförändring eller överkapacitet inom denna bransch.

Näringslivets skattedelegation framhåller följande.

Med hänsyn till de verkningar på avsättningsmöjligheterna och prisbildningen, som kan följa med en ansökan av ett företag om rätt att få ta investeringsfond i anspråk för lagerökning, bör ansökan jämte tillhörande handlingar åtnjuta samma sekretesskydd som deklarationshandlingar.

Departementschefen

Utredningen har konstaterat att de nuvarande möjligheterna att använda investeringsfond för nedskrivning av lager saknar betydelse i den praktiska tillämpningen och anser att dessa bestämmelser därför bör utgå. I stället föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsen —• i syfte att stimulera företag att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion och arbeta på lager —- skall kunna medgiva att investeringsfond får tagas i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Företag som enligt sådant medgivande överfört fondmedel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget från riksbanken äga uttaga mot det överförda beloppet svarande insättning å konto för investering (40 resp. 46 procent av överfört belopp). De från riksbanken uttagna medlen får företaget räntefritt disponera under tid som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer dock högst under sammanlagt fyra år. Efter denna tid skall det till lagerinvesteringskontot överförda beloppet upptagas som skattepliktig intäkt, dock utan det tillägg som är föreskrivet då fondmedel eljest återföres till beskattning. Företaget skall samma år som återföringen sker kunna göra ny avsättning till investeringsfond motsvarande det återförda beloppet.

Enligt förslaget skall vidare företag, som fått taga investeringsfond i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto, kunna enligt arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande erhålla ett särskilt avdrag, investeringsavdrag, motsvarande 20 procent av det belopp, varmed värdet av företagets lager av hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåren i fråga, dock högst 20 procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto. Medgivandet

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 dr 1963 83

att överföra medel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget inte minska företagens rätt att nedskriva lagret enligt kommunalskattelagens regler.

Utredningens förslag i denna del har fått ett ganska reserverat mottagande från näringslivets organisationer och även från andra remissinstanser. Många anser att de förmåner man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen är för små för att de skall kunna utgöra någon stimulans till frivilliga lagerökningar. De kostnader och risker som en lagerökning för med sig är alltför stora. Det framhålles vidare från några i-emissinstansers sida, att det kan ligga en fara i att stimulera företag att arbeta på lager, enär lagerökningar kan medföra spekulationer i prisfall och leda till köpstrejk, varigenom lågkonjunkturen kan förvärras eller förlängas. Vidare framhålles risken för att man genom den kreditgivning som förslaget innebär stödjer företag vilka bör avvecklas.

Såsom bl. a. konjunkturinstitutet framhåller torde det inte finnas tillräckliga incitament hos företagarna att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger därför nära till hands att det allmänna genom särskilda åtgärder skall kunna stimulera föi-etagen till en sådan lagerpolitik. Jag delar emellertid den uppfattning, som kommit till uttryck i många remissyttranden, att de kostnader och de risker en dylik lagerpolitik medför i regel är så stora att det allmänna inte kan erbjuda tillräckliga förmåner. Det bör enligt min mening inte ifrågakomma att det allmänna påtager sig företagens risker genom att lämna prisgarantier.

De förmåner i skattehänseende in. m. man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen torde aldrig kunna göras så stora, att man genom dessa förmåner kan stimulera företagen till en lagerproduktion, som är till skada för företaget. Givetvis kan det aldrig bli fråga om att tvinga ett företag att överföra medel till lagerinvesteringskonto. Men även om förmånerna inte skulle vara tillräckliga för att förmå företag att ändra sin lagerpolitik, torde dock bestämmelser av det slag utredningen förordat inte vara helt utan värde. Ett företag, som med hänsyn till sina anställda eller av andra skäl fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter, kan genom de föreslagna bestämmelserna få en likviditetsförstärkning och en skattelättnad. Företaget får härigenom ersättning för de medel, som bundits i det ökade lagret, och kan genom likviditetsförstärkningen få möjlighet att göra även andra investeringar än i lager, vilka investeringar eljest kanske skulle fått anstå. Jag anser därför övervägande skäl tala för att man bör pröva möjligheten att genom investeringsfondslagstiftningen understödja de förelag, som av en eller annan orsak fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter. Det ligger i sakens natur att rätt att avsätta till lagerinvesteringskonto endast skall ges efter prövning i det särskilda fallet. En förutsättning för bifall bör därvid under alla förhållanden vara att det är uppenbart att fråga inte är om ett företag, som inte har någoix framtid utan bör avvecklas. Givetvis kan prövningen av ansökningar att få överföra medel

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1993

till lagerinvesteringskonto i vissa fall bli svår att göra. Innan erfarenhet vunnits av de nya reglerna bör därför viss försiktighet iakttagas i fråga om tillståndsgivningen.

Utredningens uttalande, att de förmåner som genom investeringsfondslagstiftningen kan erbjudas företagen är dels en likviditetsförstärkning genom att företagen under viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen, dels en skattelättnad i form av ett investeringsavdrag, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även den föreslagna tekniska utformningen av bestämmelserna har i princip godtagits. För egen del kan jag tillstyrka att bestämmelserna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Den tid, under vilken företag som fått tillstånd alt överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto skall få räntefritt disponera de i riksbanken inbetalade medlen, har av utredningen föreslagits till högst fyra år. Enligt förslaget skall dock arbetsmarknadsstyrelsen kunna föreskriva en kortare tid. Den föreslagna maximitiden, fyra år, har av remissinstanserna i regel bedömts vara tillräcklig i normalfallen. Däremot har i flera yttranden framhållits att maximitiden alltid bör gälla i de fall tillstånd ges och att arbetsmarknadsstyrelsen inte skall ha möjlighet föreskriva kortare tid. Enligt utredningens förslag skall det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att bestämma storleken av det belopp, som i varje särskilt fall får överföras till lagerinvesteringskonto. Styrelsen har alltså möjlighet att avväga de förmåner som ges, genom att föreskriva att ett större eller mindre belopp får överföras. Under sådana förhållanden synes den tid, under vilken företagen skall få disponera de mot de överförda fondmedlen svarande insättningarna i riksbanken, kunna vara densamma i samtliga fall då tillstånd ges. Denna tid synes böra bestämmas till fyra år. Att tvångsvis återföra fondmedlen till beskattning före utgången av fyraårsperioden anser jag således inte böra ifrågakomma. Detta förutsätter emellertid att tillstånd ges först efter noggrann prövning i det enskilda fallet. Några remissinstanser har framhållit att det bör finnas möjlighet för företag, som fått överföra medel till lagerinvesteringskonto, att få tiden förlängd om likviditetssvårigheter alltjämt skulle föreligga då fyraårstiden utgår. Även enligt min mening är det rimligt att en sådan möjlighet öppnas. Om tiden förlänges, bör emellertid ränta utgå. De medel som inbetalats i riksbanken är visserligen formellt företagets medel men de är i realiteten att anse som skattemedel, enär de motsvarar det belopp som företaget skulle fått erlägga i skatt, därest avsättning till investeringsfond inte gjorts. Av praktiska skäl bör räntekompensationen uttagas på det sätt att ett extra tillägg göres, då fondmedlen återföres till beskattning. Storleken av detta tillägg blir beroende av den ytterligare tid, som företaget får disponera de i riksbanken inbetalade medlen. Tillägget bör avvägas så att den ökade skatten motsvarar skälig ränta. Fråga om dylik förlängning av tiden synes böra avgöras av Kungl. Maj :t. Det får därvid ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma det extra tillägg som skall ske vid återföringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 85

När återföring till beskattning sker av medel, som överförts till lagerinvesteringskonto, bör företaget, såsom utredningen föreslagit, samma år kunna verkställa ny avsättning till investeringsfond. Denna nya avsättning skall alltid kunna motsvara det återförda beloppet jämte eventuellt tillägg.

Beträffande investeringsavdraget synes mig övervägande skäl tala för att bestämma detta till viss procent av värdet av hela lagerökningen, således även ökningen av råvarulagret. En viss försiktighet måste dock därvid iakttagas och jag förordar därför att procentsatsen i vart fall tills vidare inte sättes högre än tio. Det bör, såsom utredningen föreslagit, ankomma på den beslutande myndigheten att föreskriva, för vilket eller vilka beskattningsår investeringsavdrag skall få åtnjutas. Härigenom erhålles bl. a. viss möjlighet att påverka takten i lageruppbyggnaden.

Investeringsavdraget synes av praktiska skäl böra beräknas till tio procent av värdet av lagerökningen under det eller de beskattningsår den beslutande myndigheten föreskriver. Några specialregler för beräkning av värdet av lagerökningen anser jag inte böra föreskrivas. Företagen skall i sina deklarationer lämna uppgift om lagrens värde (anskaffnings- och tillverkningsvärdet eller återanskaffningsvärdet därest detta är lägre) efter avdrag för inkurans. Värdet av lagerökningen bör beräknas med utgångspunkt från dessa värden, därvid det förutsättes att inventeringen skett i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1955 (nr 257) om inventering av varulager för inkomsttaxeringen samt att samma principer tillämpats vid värdesättningen av lagren vid ingången och utgången av beskattningsåret i fråga. Ett på dylikt sätt beräknat värde av lagerökningen under året kan påverkas av många olika faktorer i både höjande och sänkande riktning. Någon justering av värdet med hänsyn härtill anser jag inte böra ske. En förutsättning för bestämmelser av det slag här förordats torde nämligen vara att de inte ställer alltför stora krav på ytterligare kontroll från taxeringsmyndigheternas sida.

Investeringsavdraget bör sammanlagt inte få överstiga tio procent av det belopp som överförts till lagerinvesteringskonto.

Utredningens förslag, att nuvarande bestämmelser att investeringsfond skall kunna användas för nedskrivning av lager skall utgå, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Då bestämmelserna torde sakna betydelse i den praktiska tillämpningen kan jag tillstyrka att de upphäves; dock bör redan avsatta fonder även i fortsättningen kunna användas för nedskrivning av lager.

Såsom jag redan tidigare framhållit bör viss försiktighet iakttagas i fråga om tillståndsgivningen innan erfarenhet vunnits av de nya reglerna. Det är här i viss mån fråga om en försökslagstiftning och det är därför nödvändigt att man särskilt noga studerar den effekt, som erhålles genom tillståndsgivningen. Det torde bli anledning ompröva bestämmelserna sedan viss erfarenhet vunnits av desamma.

Frågan om sekretesskydd för ansökningshandlingar torde få upptagas i annat sammanhang.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Investeringsavdraget (16 §)

Utredningen

I promemorian erinras till en början om att enligt nuvarande bestämmelser äger det företag, som enligt vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen tar investeringsfond i anspråk för sitt ändamål — utom i fall som avses i 9 § 3 mom. — åtnjuta ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, motsvarande tio procent av de i anspråk tagna fondmedlen. Investeringsavdraget är detsamma oberoende av för vad slags investering fonden använts. Härigenom kommer, såsom redan framhållits, de förmåner, som den nuvarande lagstiftningen erbjuder den som ny-, tilleller ombygger en byggnad, att bli väsentligt större än för den som tar investeringsfond i anspråk för annat ändamål t. ex. för reparations- och underhållskostnader, avskrivning å maskiner eller lagernedskrivning. Det är enligt utredningens mening önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder awäges så att företagen får ökat intresse av att taga fonderna i anspråk även för andra investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Då det gäller kostnader för grundförbättringar, vilka kostnader enligt gällande skatteregler över huvud taget inte får avskrivas vid taxeringen — här bortses från det undantag som numera gäller för täckdikningar och skogsvägar — samt kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, vilka kostnader normalt får avskrivas under mycket lång tid, är förmånen att med anlitande av investeringsfond få avskriva kostnaderna på en gång enligt utredningens mening en fullt tillräcklig stimulans. I princip bör därför, enligt utredningen, i dylika fall något investeringsavdrag icke få åtnjutas.

Utredningen har emellertid ansett att praktiska skäl talar för att investeringsavdraget bibehålies oförändrat såvitt gäller investeringar, för vilka investeringsfond för skogsbruk enligt bestämmelserna i 11 § får tagas i anspråk. Det blir här, framhålles i promemorian, ofta fråga om generella tillstånd och svårigheter kan därför uppkomma att avgöra om de olika kostnader, för vilka fonderna utnyttjats, varit avdragsgilla på en gång vid taxeringen eller ej. Därtill kommer, påpekar utredningen vidare, att även kostnader för nyanläggning av permanenta skogsvägar numera till en tredjedel får avskrivas vid inkomsttaxeringen och att de byggnader, som uppföres för skogsbrukets behov, ofta har en kort varaktighetstid.

Investeringsavdrag bör däremot, enligt utredningens mening, inte få åtnjutas då investeringsfond användes för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad använd för stadigvarande bruk i rörelse. Ej heller bör investeringsavdrag medgivas då investeringsfond efter särskilt medgivande får användas för investering i inkomstslaget annan fastighet. Då sådant medgivande lämnas är det i regel fråga om ny-, till- eller ombyggnad. Utredningen tillägger.

Om vårt under 11 § framförda förslag att investeringsfond för rörelse skall få användas även för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd byggnad godtages, kunde ifrågasättas om inte investeringsavdrag borde medgivas då

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 87

fråga är om dylika kostnader eftersom dessa är avdragsgilla på en gång vid inkomsttaxeringen. Då hyresgästen bekostar ny-, till- eller ombyggnad föreligger emellertid ofta intressegemenskap mellan denne och fastighetsägaren och vi har därför inte velat föreslå någon skillnad i fråga om rätten att åtnjuta investeringsavdrag, då det gäller investering i egen eller förhyrd fastighet. Vidare bör enligt vår mening investeringsavdrag inte utgå då arbetsmarknadsstyrelsen lämnar tillstånd enligt bestämmelserna i nuvarande 13 § (enligt vårt förslag 14 §) d. v. s. för olika slag av grundförbättringsarbeten, vilka normalt icke får avskrivas vid taxeringen. Förmånen att få avskriva dylika kostnader är ännu större än då fråga är om ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Enligt utredningens mening kommer företagens intresse av att få disponera fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar att kvarstå även om investeringsavdraget bortfaller. Med nu gällande avskrivningsregler vid inkomsttaxeringen är, enligt utredningen, förmånen att på en gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, en fullt tillräcklig stimulans. Vad man vinner genom att borttaga investeringsavdraget, då det gäller ny-, till- och ombyggnad av byggnad och grundförbättringar, men bibehålla detsamma för övriga slag av investeringar är, framhålles i promemorian, att det blir en bättre balans mellan de förmåner som lagstiftningen erbjuder för olika investeringar.

Emellertid har, framhåller utredningen, många företag verkställt avsättning till investeringsfond med tanke på att utnyttja dessa medel för byggnadsinvesteringar. Därvid har hänsyn tagits till de förmåner nuvarande regler erbjuder. Utredningen anser därför att borttagandet av investeringsavdraget i fråga om byggnadsinvesteringar inte bör ges retroaktiv karaktär. De nya reglerna föreslås därför gälla endast, då framdeles avsatta fondmedel tages i anspråk. Då särskilt tillstånd ges enligt 13 § (enligt utredningens förslag 14 §) d. v. s. för grundförbättringar, bör däremot, enligt utredningen, investeringsavdraget bortfalla även då äldre fonder tages i anspråk.

Då fonderna tages i anspråk för andra investeringar än ny-, till- och ombyggnad av byggnad och för grundförbättringar, anser utredningen att investeringsavdraget bör bibehållas oförändrat; dock med undantag för lagerinvesteringar där utredningen, som redan nämnts, föreslår en höjning. Att göra någon differentiering av investeringsavdraget för det fall att fonden användes för anskaffning av maskiner, som får avskrivas på fem år, eller för kostnader som är avdragsgilla på en gång vid taxeringen, t. ex. reparations- och underhållskostnader, anser utredningen icke böra ifrågakomma. Inte heller har utredningen funnit anledning föreslå ändring av investeringsavdraget för de fall då fondmedlen enligt Kungl. Maj :ts tillstånd användes för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Utredningens förslag om investeringsavdrag vid lagerinvesteringar har redan behandlats i det föregående.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Remissyttrandena

Utredningens förslag att borttaga investeringsavdraget då fråga är om ny-, till- eller ombyggnad av byggnad och grundförbättring har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet hörda myndigheter och av löntagarorganisationerna. Näringslivets organisationer har dock i regel avstyrkt förslaget i denna del.

Sålunda framhålles i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, att erfarenheterna från de tillfällen då investeringsfondsmedel fått tagas i anspråk visar, att huvudparten av medlen använts till uppförande av byggnader. Detta är, enligt delegationen, i och för sig naturligt med hänsyn till att det vid en mer allmän konjunkturnedgång fordras investeringar av betydande omfattning, för att de skall få någon reell effekt på sysselsättningen. Även i fortsättningen måste tyngdpunkten i dylika lägen ligga på byggnadsinvesteringar, även om förbättrade möjligheter införs att investera i lager. Därefter anföres.

Ett slopande av investeringsavdraget såvitt avser byggnader skulle således innebära, att lagstiftningen i ett väsentligt hänseende försämras och skulle få en ogynnsam inverkan på villigheten att göra fondavsättningar. Då det för flertalet företag knappast blir fråga om något val mellan lagerinvesteringar och byggnadsinvesteringar, är det helt obefogat att slopa investeringsavdraget för byggnader för att göra lagerinvesteringar mera lockande. Tillika bör framhållas, att detta avdrag är välmotiverat med hänsyn till de kostnadsfördyringar, som av olika skäl brukar uppkomma, då byggnad uppföres med anlitande av investeringsfondsmedel. I allmänhet blir det då fråga om uppförande av byggnad under vinterhalvåret och byggnaden måste ofta uppföras med förhållandevis kort varsel, vilket allt förorsakar merkostnader, även om ett grundligt planeringsarbete föregått. Vidare kan extra kostnader uppkomma genom att erforderliga maskiner, med hänsyn till den korta tid som står till buds, ej alltid hinner levereras vid önskvärd tidpunkt. För sådana fördyringar utgör investeringsavdraget en viss kompensation. Vi avstyrker bestämt, att investeringsavdraget slopas i detta fall.

I särskilt yttrande säger sig Sveriges industriförbund kraftigt vilja understryka det berättigade i delegerades yrkande om avslag å utredningens förslag att slopa investeringsavdraget på byggnader.

Kooperativa förbundet framhåller, att byggnadsverksamheten är den, som i lågkonjunktur kan bereda ett proportionsvis större antal individuella arbetstillfällen än andra industrier och därjämte har måhända de största indirekta återverkningarna på en rad andra industrier i byggnadsmaterialoch inredningsbranscherna och via dem till en hel rad längre bort i kedjan befintliga industrier och produktionsområden. Även om företagen skulle visa viss preferens för att använda investeringsfond för avskrivning å byggnader, anser förbundet icke, att investeringsavdraget bör borttagas för detta fall. Detta kommer otvivelaktigt att uppfattas som en försämring av gällande bestämmelser. Dess återverkan på företagens benägenhet att avsätta till investeringsfonder är svår att förutse. Enligt förbundets mening finns

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 89

därför icke bärande skäl att föreslå borttagandet av investeringsavdraget för byggnader.

Liknande synpunkter framföres av Svenska företagares riksförbund och av samtliga de handelskammare som avgivit yttrande. Gotlands handelskammare anser att innan avdraget helt borttages konsekvenserna härav bör närmare studeras genom en sänkning till fem procent.

Länsstgrelsen i Malmöhus län finner de skäl som anförts för slopande av investeringsavdraget i fråga om byggnader inte helt övertygande. Länsstyrelsen finner investeringar i byggnader och maskiner önskvärda och lämpliga för att dämpa såväl låg- som högkonjunkturerna. Det föreligger givetvis ett nära samband mellan byggnads- och maskininvesteringar. Att slopa investeringsavdraget för investeringar i byggnader kan enligt länsstyrelsens uppfattning bidraga till att industriens intresse för avsättningar till investeringsfonder minskar.

Länsstgrelsen i Värmlands län framhåller, att en ökad stimulans till lagerinvesteringar kan i och för sig anses ägnad att dämpa företagens benägenhet till investeringar av andra slag och anför därefter.

Utredningen har samtidigt föreslagit att investeringsavdraget för om-, nyeller tillbyggnad av byggnad samt för grundförbättringsarbeten skall borttagas, vilket även verkar i samma riktning. Med hänsyn till svårigheten att nu bedöma effekten av en ändring i reglerna för lagerinvesteringar kan det dock vara skäl att tillsvidare förhålla sig avvaktande vad beträffar borttagandet av investeringsavdraget för byggnader. Nuvarande bestämmelser giva visserligen, som utredningen framhållit, en större förmån vid investeringar i byggnader och markanläggningar än i maskiner m. in. men detta synes ej helt omotiverat vad gäller byggnader med hänsyn till att investeringar i byggnader ofta torde ha nyckelkaraktär och att de med hänsyn till sin bundenhet kunna te sig särskilt riskabla för företagen under en lågkonjunktur, vilket framförallt torde gälla anläggningar på mindre orter och landsbygden.

Icke heller länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningen förebragt övertygande skäl för att borttaga investeringsavdraget då fonderna tages i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad och tillägger.

Det nuvarande avdraget vid investering i byggnad torde i vart fall icke hava medfört någon olämplig inriktning i investeringsverksamheten. I detta sammanhang synes också böra uppmärksammas sambandet mellan lokaliserings- och konjunkturpolitiken. Lokaliseringspolitiken är visserligen mera en struktur- än en konjunkturfråga. Åtgärder i fråga om sysselsättningen torde dock alltid i lägre eller högre grad öva inverkan på näringslivets lokalisering.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksskattenämnden framhåller, att — om utredningens förslag att borttaga investeringsavdraget då rörelsefond används för investering i byggnad — investeringsavdrag inte heller bör få åtnjutas, då skogsfond tages i anspråk för grundförbättring eller för uppförande av för skogsbruket nödvändiga byggnader.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att byggnads- och anläggningsinvesteringar från arbetsmarknadsstrategisk synpunkt har en viktigare roll än övriga investeringsändamål. Erfarenheterna har nämligen, framhåller styrelsen, visat att det är möjligt att på detta område åstadkomma en bättre avvägd utformning av detaljbestämmelserna med hänsyn till den sysselsättningseffekt som eftersträvas i det enskilda fallet. Skäl kan från dessa synpunkter anföras för att förmånerna vid fondernas ianspråktagande är större och att därför det tioprocentiga avdraget bibehålies. Styrelsen tillägger.

Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av den alltför begränsade omfattning i vilken investeringsfonder för skogsbruk tillkommit kan enligt styrelsens mening skäl anföras för en höjning av investeringsavdraget också när investeringsfond för skogsbruk utnyttjas. Även för lägen då ökade investeringar speciellt beträffande maskiner och inventarier åsyftas kan liknande synpunkter anföras.

Utredningen föreslår den utvidgningen att fond för rörelse även skall få tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning och omskolning. Styrelsen noterar detta förslag med tillfredsställelse men ifrågasätter samtidigt om det föreslagna investeringsavdraget — 10 procent — ger tillräcklig stimulans att ianspråktaga fond för ifrågavarande ändamål.

Departementschefen

Enligt nuvarande bestämmelser är investeringsavdraget detsamma oberoende av för vad slags investering fonden använts. Detta innebär att de förmåner —- ökad avskrivning och investeringsavdrag -— som lagstiftningen erbjuder den som ny-, till- eller ombygger en byggnad är betydligt större än för den, som tar fond i anspråk för annat ändamål. Enligt de sakkunnigas mening är det önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder avvägs så att företagen får ökat intresse att taga fonderna i anspråk även för andra investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

I syfte att få en lämpligare avvägning av den stimulans som lagstiftningen erbjuder för olika slag av investeringar föreslår utredningen, att — då framtida avsättningar tages i anspråk för ny-, till- och ombyggnad av byggnad — särskilt investeringsavdrag inte skall utgå. Investeringsavdrag skall vidare enligt förslaget i intet fall utgå då fond tages i anspråk för grundförbättringar medan investeringsavdraget bibehålies för övriga slag av investeringar.

Från de remissinstanser, som företräder näringslivet, har förslaget i denna del bestämt avstyrkts. Ett borttagande av investeringsavdraget skulle, framhålles det, minska företagens benägenhet att avsätta till investeringsfonder.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att företagens intresse av att få disponera fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar torde komma att kvarstå även om investeringsavdraget skulle bortfalla. Med nu gällande avskrivningsregler vid inkomsttaxeringen är förmånen att på en gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, betydande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 91

Hittills har arbetsmarknadsstyrelsen i regel medgivit att hela kostnaden för byggnaden eller grundförbättringen fått avskrivas, därest företaget haft investeringsfond av den storleksordningen, vilket inneburit mycket avsevärda förmåner. Den önskade effekten med investeringsfonderna har härigenom otvivelaktigt också uppnåtts. Jag är emellertid icke främmande för att fiskala skäl kan anföras för att förmånen begränsas. Även om sådana fall kan komma att aktualiseras anser jag mig dock kunna tillstyrka att investeringsavdraget kvarstår såvitt gäller ny-, till- eller ombyggnad av byggnad. Däremot kan jag i likhet med utredningen inte finna det motiverat, att investeringsavdrag medgives då fonden får användas för kostnader, som över huvud taget inte är avdragsgilla vid taxeringen d. v. s. sådana kostnader som avses i 13 § i nuvarande förordning (14 § enligt utredningens förslag).

Överföringar inom koncern (20 § 2 mom.)

Utredningen

Utredningen framhåller, att enligt nuvarande bestämmelser får investeringsfond, som avsatts i en viss förvärvskälla, i princip tagas i anspråk endast för investeringar i denna förvärvskälla. Bakom denna huvudregel ligger bl. a. hänsynstagandet till kommunintressena. Från denna huvudregel har emellertid, konstaterar utredningen, avsteg gjorts, genom föreskriften i 12 § om att investeringsfond efter särskilt medgivande får användas även i annan förvärvskälla än där avsättningen gjorts. Detta avsteg från huvudprincipen har, framhålles i promemorian, befunnits nödvändigt för att öka möjligheterna att genom frisläppande av investeringsfonder stimulera till önskvärda investeringar. Det har nämligen stundom visat sig att investeringar, som i ett visst konjunkturläge varit angelägna att få till stånd, tillhört annan förvärvskälla än den där avsättning till investeringsfond skett. Enligt nuvarande bestämmelser kan dock en investeringsfond endast tagas i anspråk för investeringar, som verkställes av det företag, vilket gjort avsättningen.

Erfarenheten har emellertid, framhåller utredningen, visat att, då det gäller en koncern, investeringsfond i vissa fall har avsatts i ett företag inom koncernen men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är önskvärd, bör ske inom ett annat av koncernens företag, vilket saknar investeringsfond. Med hänsyn härtill framstår det enligt utredningens mening som önskvärt att viss möjlighet skapas att överflytta investeringsfond även mellan företag inom en koncern.

En bestämmelse av innebörd att investeringsfond i beskattningshänseende får överflyttas mellan företag inom en koncern innebär emellertid, konstaterar utredningen, att man godkänner vinstöverflyttning mellan företagen med avdragsrätt för givaren och skattskyldighet för mottagaren. Det

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

överlåtande företaget har fått avdrag vid avsättningen till investeringsfond. Det mottagande företaget kan sägas i princip vara skattskyldigt för övertagna fondmedel men erhåller samtidigt avdrag för avsättning till investeringsfond med motsvarande belopp. Utredningen anför därefter.

Enligt nuvarande skattepraxis godtages avdragsrätt för givaren respektive skattskyldighet för mottagaren för dylik överföring av vinstmedel mellan företag, s. k. koncernbidrag, endast om speciella förutsättningar föreligger. Medgives avdragsrätt för koncernbidrag mellan företag, som driver verksamhet i olika kommuner, skall vidare — i den mån koncernbidraget innebär en opåkallad vinstöverflyttning mellan företagen — koncernbidraget till denna del kommunalt beskattas i den kommun, där givarebolaget driver verksamhet. Detta följer av bestämmelserna i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen. Frågan om den skatterättsliga behandlingen av koncernbidragen är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, skatteutredningen angående ackumulerad inkomst m. m.

Det bör enligt utredningens mening inte ifrågakomma att nu medgiva eu obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan företag inom en och samma koncern. Man skulle då på en omväg tillåta en överföring av vinstmedel vid beskattningen, som inte kan godtagas enligt gällande skattepraxis. Även kommunintressena måste här beaktas. Utredningen har därför ansett sig kunna förorda en rätt till överföring av fondmedel mellan företag endast under följande förutsättningar.

1. Överföringen skall ske mellan två aktiebolag. Vi har vid våra undersökningar funnit att något behov av regler om rätt att överföra fondmedel mellan två ekonomiska föreningar knappast föreligger. Dylik överföring torde bli aktuell endast vid fusioner och i dessa fall medger redan gällande regler att investeringsfond får övertagas. Någon rätt att överföra fondmedel mellan ett aktiebolag och en ekonomisk förening bör enligt vår mening inte införas så länge den statliga inkomstskatten utgår efter olika procentsatser för dessa två företagsformer.

2. överföringen skall ske mellan aktiebolag som står till varandra i förhållande moderbolag och helägt dotterbolag eller som utgör helägda dotterbolag till ett och samma moderbolag. Ett dotterbolag anses såsom helägt om moderbolaget i direkt ägo innehar aktier motsvarande mer än nio tiondedelar av aktiekapitalet i dotterbolaget. I dylika fall beror det i regel på organisatoriska eller historiska skäl att verksamheten drives i två eller flera bolag i stället för hos moderbolaget. Om moderbolaget övertager dotterbolagets verksamhet kan den investeringsfond, som avsatts hos moderbolaget, användas för investeringar i den övertagna verksamheten och detta även om den övertagna verksamheten utgör särskild förvärvskälla hos moderbolaget. En ligt gällande regler äger, som redan nämnts, Kungl. Maj :t medgiva att investeringsfond, som avsatts i en förvärvskälla, får användas för investering i annan förvärvskälla. Tilläggas må att, i fall som här avses, dotterbolaget kan uppgå i moderbolaget genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14 september 1944 om aktiebolag. Sker sådan fusion äger moderbolaget redan enligt gällande bestämmelser i regel övertaga investeringsfonder.

Vi har övervägt att som villkor för överföring också föreskriva att fråga skall vara om två s. k. allmänna aktiebolag, d. v. s. att överföring icke skäll medgivas då ett av bolagen är ett försäkringsbolag eller ett bankbolag. Vi har dock inte ansett det nödvändigt att uppställa ett sådant villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 93

3. Överföringen skall framstå som angelägen antingen för att stimulera det mottagande bolaget att verkställa en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt önskvärd investering eller för att, på sätt tidigare beskrivits, förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres till beskattning på grund av de av oss nyss föreslagna reglerna, nämligen då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, upphör. I det förra fallet, nämligen då investeringsfond överföres för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering, skall regelmässigt inte medgivas överföring av större belopp än som kräves för den aktuella investeringen.

4. Såsom förutsättning för rätt att överföra investeringsfond för rörelse bör i princip gälla att det övertagande bolaget driver rörelse och — då fråga är om investeringsfond för skogsbruk ■— det övertagande bolaget äger jordbruksfastighet med skog. Har det övertagande bolaget flera förvärvskällor rörelse respektive jordbruksfastighet skall i beslutet om överföringen angivas, i vilken förvärvskälla den Övertagna fonden skall anses avsatt.

Emellertid kan, framhåller utredningen, ett bolag, som driver rörelse, vilja överflytta en investeringsfond för rörelse till ett bolag, som endast äger jordbruksfastighet, för att där tagas i anspråk för investeringar vilka avses med investeringsfond för skogsbruk. Även en överföring i motsatt riktning är tänkbar. Vidare kan ett bolag, som driver rörelse, vilja överflytta investeringsfond till ett dotterbolag, som endast äger de fastigheter, vari moderbolaget driver sin verksamhet, för att av dotterbolaget tagas i anspråk för investeringar i dessa fastigheter. Dotterbolaget har i detta fall inte kunnat verkställa avsättning till investeringsfond, enär dotterbolaget endast haft inkomst av annan fastighet. Därefter anföres i promemorian.

Ett bolag, som en gång drivit rörelse eller ägt jordbruksfastighet med skog och då gjort avsättning till investeringsfond, kan enligt gällande bestämmelser ha kvar denna investeringsfond trots att bolaget avvecklat sin rörelse eller sålt sin jordbruksfastighet. Enligt av oss i 20 § 1 mom. föreslagna regler skall dylikt bolag tvingas återföra investeringsfonden till beskattning, därest inte arbetsmarknadsstyrelsen medgiver att fonden får kvarstå viss tid. En överföring t. ex. av investeringsfond för rörelse till ett bolag, som endast förvaltar fastigheter, bör därför kunna medgivas under förutsättning att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bolaget i fråga tillstånd att under viss tid inneha investeringsfond för rörelse. Därvid skall så anses som om bolaget avsatt den övertagna investeringsfonden under tid, då bolaget drivit rörelse, men att rörelsen avvecklats samma beskattningsår som övertagandet av fonden skett. En förutsättning för att överföring skall medgivas är givetvis att arbetsmarknadsstyrelsen även anser sig kunna medgiva det övertagande bolaget rätt att använda fonden för investering i en förvärvskälla som bolaget har. Har det övertagande bolaget inte tagit den övertagna fonden i anspråk under den tid bolaget enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut fått rätt inneha fonden, återföres fonden till beskattning hos bolaget enligt de regler som vi föreslagit beträffande fond som avsatts i förvärvskälla som sedermera upphört.

Om nu angivna förutsättningar föreligger, bör arbetsmarknadsstyrelsen, enligt utredningens mening, kunna medgiva att investeringsfond får överföras från moderbolag till dotterbolag eller tvärtom eller mellan två systerbolag. Därvid måste arbetsmarknadsstyrelsen givetvis taga skälig hänsyn till kommunintressena. Trots de föreslagna begränsningarna torde, framhål-

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

les i promemorian, en överföring av investeringsfond bli möjlig i det helt övervägande antalet fall, där sådan åtgärd kan anses påkallad. Utredningen förutsätter att — om framdeles överföring av vinstmedel i form av koncernbidrag skulle godtagas i beskattningshänseende i större omfattning än nu är fallet — det får omprövas, huruvida överföring av investeringsfond skall tillåtas i större utsträckning än här förordats. Utredningen anför därefter.

Har arbetsmarknadsstyrelsen, på sätt nu angivits, beslutat att investeringsfond må överföras från ett bolag till ett annat kan detta bokföringsmässigt ske t. ex. på det sättet att överföringen får formen av ett koncernbidrag å belopp motsvarande den fond, som skall övertagas. Härigenom uppkommer hos det överlåtande bolaget en skuld å detta belopp och hos det övertagande en motsvarande fordran. Hos det överlåtande bolaget debiteras investeringsfonden med ett belopp svarande mot koncernbidraget. Det övertagande företaget gör en avsättning till investeringsfond motsvarande det erhållna koncernbidraget. Den skuld, som det överlåtande bolaget fått till det övertagande, likvideras delvis genom att den mot fondmedlen svarande insättningen i riksbanken överlåtes på det övertagande bolaget.

I promemorian framhålles, att utredningen inte med det sagda avsett att lämna föreskrift om hur överförandet bokföringsmässigt bör ske. De bokföringstransaktioner som göres måste emellertid, framhålles det, för att övertagandet skall godtagas i beskattningshänseende, resultera i följande.

1. Det överlåtande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår, då övertagandet sker, redovisa en investeringsfond som — om man bortser från ny avsättning som må ha skett under samma år — minskat med det belopp som fått övertagas.

2. Det övertagande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår, då övertagandet sker, redovisa den övertagna fonden eller — om den tagits i anspråk redan under samma år — vad som återstår av densamma.

3. Om överförandet gäller fond enligt 1955 års förordning skall av de i riksbanken å konto för investering innestående medlen för det övertagande bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond, som får övertagas, överföras till ett motsvarande konto för det övertagande bolaget.

överföringen av investeringsfond skall givetvis, framhåller utredningen, inte medföra några konsekvenser i beskattningsavseende för någotdera bolaget. Inkomsttaxeringen för bolagen skall med andra ord inte påverkas av överföringen. Något uttryckligt stadgande härom har utredningen inte ansett erforderligt. Det sagda får, enligt utredningen, anses ligga i uttrycket »att fonden får i beskattningsavseende övertagas». Det övertagande bolaget träder i det överlåtande bolagets ställe i fråga om rättigheter och skyldigheter beträffande övertagen fond.

Ett medgivande om överföring av investeringsfond bör, framhåller utredningen, alltid avse de äldsta fondavsättningarna hos det överlåtande bolaget. Har det överlåtande bolaget fondavsättningar enligt 1947 och äldre års

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 95

förordningar skall tillståndet i första hand avse dessa fonder och därefter de äldsta avsättningarna enligt 1955 års förordning.

Då arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att investeringsfond enligt 1955 års lagstiftning må övertagas skall det överlåtande bolaget, enligt utredningens förslag, hos riksbanken anhålla att den mot fondmedlen svarande insättningen överföres å det mottagande bolaget. Därvid skall de av det överlåtande bolaget tidigast insatta medlen först tagas i anspråk. Det övertagande bolaget skall anses ha verkställt insättning i riksbanken å tid då det överlåtande bolaget gjort insättningen i fråga. Den övertagna fonden skall vidare hos det övertagande bolaget anses avsatt vid den tidpunkt, då fonden avsattes i det överlåtande bolaget. Så får anses även om det övertagande bolaget bildats först vid en senare tidpunkt. Detta innebär, framhåller utredningen, att det övertagande bolaget — om vederbörligt tillstånd därtill erhållits — kan taga fondmedlen i anspråk redan under det räkenskapsår då fonden övertages.

Det bolag, som övertagit investeringsfond, har, framhålles i promemorian, givetvis att hos arbetsmarknadsstyrelsen i vanlig ordning begära att fonden får tagas i anspråk för investering. Intet hindrar att detta sker redan i ansökan om rätt att övertaga fonden och att arbetsmarknadsstyrelsen i beslutet om överföring meddelar tillstånd för det övertagande bolaget att taga fondmedlen i anspråk. Det blir det övertagande bolaget, som med stöd av detta medgivande äger uttaga medel från riksbanken. Medlen kan inte uttagas förrän de överförts å det mottagande bolaget.

Förfaringssättet vid övertagande av investeringsfond blir, framhåller utredningen, således följande.

1. Ansökan hos arbetsmarknadsstyrelsen ingives gemensamt av det överlåtande och det övertagande bolaget.

2. I denna ansökan kan det övertagande bolaget även anhålla att omedelbart få taga den övertagna fonden i anspråk för viss investering.

3. I sitt beslut om övertagande kan arbetsmarknadsstyrelsen i förekommande fall även medgiva, att det övertagande bolaget får taga fonden i anspråk under viss tid. Denna tid kan innefatta även det räkenskapsår, då övertagandet sker.

4. Om beslutet meddelar arbetsmarknadsstyrelsen dels bolagen i fråga, dels riksbanken, dels ock länsstyrelsen, som i sin tur vidarebefordrar meddelandet till taxeringsmyndigheten.

5. Är fråga om fond enligt 1955 års förordning hemställer det överlåtande bolaget hos riksbanken med stöd av beslutet att från dess konto för investering i riksbanken överföres till ett motsvarande konto för det övertagande bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond som får övertagas.

6. Sedan medlen överförts kan det övertagande bolaget med stöd av beslutet, om detta även innefattar medgivande att taga fonden i anspråk, uttaga medel från riksbanken.

7. I utgående balansräkningen för det räkenskapsår, då fonden överförts,

96 Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

minskas investeringsfonden hos det överlåtande bolaget med det belopp som överföres och ökas investeringsfonden hos det övertagande bolaget med motsvarande belopp eller med vad därav återstår efter ianspråktagande.

Då överföringen avser fonder enligt 1955 års förordning uppkommer, framhåller utredningen, frågan, huruvida det övertagande bolaget skall äga utnyttja den fria sektorn av övertagna fonder. Den fria sektorn kan emellertid vara helt eller delvis utnyttjad av det överlåtande bolaget. Av praktiska skäl synes därför, enligt utredningen, böra föreskrivas att rätten att utnyttja den fria sektorn bortfaller, då investeringsfond överflyttas. I regel torde investeringsfond, som överflyttas, vara avsedd att omedelbart tagas i anspråk för sitt ändamål hos det övertagande bolaget. Förlusten av den fria sektorn har då inte någon betydelse.

Det förhållandet att investeringsfond fått överflyttas mellan två bolag bör, framhåller utredningen slutligen, inte hindra att bolagen under samma beskattningsår gör nya avsättningar till investeringsfond. Därvid får dock, vid tillämpning av spärregeln enligt 3 §, med årsvinst förstås den årsvinst som skulle ha redovisats om överföring av fondmedel ej skett.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva överföring av investeringsfond mellan bolag inom en koncern har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser förordar dock att förslaget inte nu genomföres. Sålunda framhåller kammarrätten att den av de sakkunniga föreslagna rätten att överföra investeringsfond skulle öppna en möjlighet att genom anlitande av omvägen via investeringsfond erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för lämnande av koncernbidrag till alla de ändamål, för vilka investeringsfond må tagas i anspråk. En sådan ordning skulle, framhåller kammarrätten, innefatta en väsentlig utvidgning av avdragsrätten för koncernbidrag utöver vad praxis tillåter. Den vore ägnad att ytterligare öka de risker för intrång i kommunernas intressen av skatternas fördelning, som redan enligt nu gällande förordning om investeringsfonder föreligger, och skulle icke överensstämma med de principer, som ligger till grund för bestämmelsen i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen. Då frågan om koncernbidragens skatterättsliga behandling för närvarande är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga synes kammarrätten angeläget att -— för det speciella fall, då koncernbidrag lämnas vid investeringsfond —- resultatet av denna utredning icke föregripes.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms lån.

överståthållarämbetet ifrågasätter om icke den föreslagna utvidgningen bör anstå till dess skatteberedningen slutfört sitt arbete. Ämbetet tillägger.

I det nu framlagda förslaget rörande ovannämnda överföring förutsättes, att aktiebolagen stå till varandra i förhållande moderbolag och helägt dot-

Kungl. Mai:is proposition nr 159 år 1963 97

terbolag eller utgöra helägda dotterbolag till ett och samma moderbolag. Utredningen lämnar vidare anvisning om förutsättningarna för att ett dotterbolag skall anses såsom helägt av moderbolaget. Däremot uppställer utredningen icke några krav med avseende på tidpunkten för koncernförhållandets inträdande. Det synes sålunda enligt förslaget vara tillräckligt, att koncernförhållande råder dä överföringen av fondmedlen verkställes, överståthållarämbetet ifrågasätter emellertid om icke förordningen borde kompletteras med bestämmelse av innehåll att föreskrivet koncernförhållande skall ha rått redan vid den tidpunkt, då det överlåtande företaget verkställt fondavsättningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte ett av arbetsmarknadsstyrelsen fattat beslut om medgivande av överföring bör föregås av uttalande av riksskattenämnden.

Kooperativa förbundet tillstyrker i princip förslaget i nu ifrågavarande del men vänder sig mot den undantagsställning som getts åt ekonomiska föreningar. Förbundet anför.

Förbudet mot överföring mellan ekonomiska föreningar motiveras med icke närmare redovisade »praktiska skäls*. Styrelsen kan svårligen förstå, att dessa praktiska olägenheter skulle vara av den art att icke samma överföringsrätt skulle kunna tillerkännas ekonomiska föreningar som aktiebolag. Utredningen hänvisa)- till att fusion i regel torde äga rum, där överföringsbehov för ekonomiska föreningar föreligger. Detta synes vara ett alltför löst grundat antagande. För övrigt förekommer fall, där gällande fusionsregler icke löser frågan om investeringsfondernas överförande. Styrelsen syftar här på det fall, som föreligger då en konsumtionsförening eller annan kooperativ förening fusioneras med en helägd fastighetsförening, som ju icke anses som kooperativ i detta sammanhang. Styrelsen vill därför hemställa, att ekonomiska föreningar i förevarande avseende jämställes med aktiebolag.

Förbudet mot överföring mellan aktiebolag och ekonomisk förening har motiverats med skillnad i do skattesatser, som gäller för dessa båda företagsformer. Styrelsen kan förstå motiveringen, även om styrelsen icke anser den vara alltför tungt vägande i detta sammanhang. Skälet finns f. ö. icke alls vid överföring från ekonomisk förening till aktiebolag. Även om utredningens skäl för förbud mot överföring från aktiebolag till ekonomisk förening godtages, finns dock ingen rimlig anledning att förhindra överföring mellan två aktiebolag, som båda är dotterföretag till samma ekonomiska förening. Lagtexten bör därför ändras så, att överföringen mellan aktiebolagen i detta tänkta fall icke förhindras.

Lantbrukets skattedelegaiion har lämnat utredningens förslag i denna del utan erinran.

Sveriges köpmannaförbund finner det riktigt att överföring mellan aktiebolag och ekonomisk förening icke bör ske, så länge olika procentsatser gäller vid den statliga inkomstskatten för dessa två företagsformer.

Skånes handelskammare framhåller, att bestämmelsen att medgivande om överföring av investeringsfond endast får lämnas till helägda koncernbolag innefattar en begränsning, som gör att i många fall överflyttning av fond från ett bolag till annat icke kan ske, trots att detta i och för sig kan anses motiverat och skulle möjliggöra ökad sysselsättning. Därefter anföres.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Handelskammaren tänker härvid på de på senare tid allt vanligare fallen, att två eller flera bolag i rationaliseringssyfte och för att möjliggöra fabrikation i långa serier gemensamt skapar ett nytt bolag med ändamål att sörja för tillverkningen av viss specialartikel. För intetdera av moderbolagen föreligger förutsättningen för fondöverflyttning d. v. s. att aktieinnehavet motsvarar mer än nio tiondelar av aktiekapitalet. Även om ur strängt taxeringstekniska synpunkter betänkligheter måhända förefinnas mot en fondöverflyttning i detta fall, finner Handelskammaren skäl tala för att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller bemyndigande att efter samråd med vederbörande taxeringsmyndigheter om särskilda skäl därtill äro lämna sitt medgivande till en dylik transaktion. Handelskammaren hemställer att lämpligheten av inrättande av ett dispensförfarande för ändamålet närmare utredes.

Svenska stadsförbundet säger sig vara ense med utredningen om att i vissa fall motiv kan finnas för avsteg från såväl principen att i viss förvärvskälla avsatt investeringsfond får tagas i anspråk för investering endast i denna förvärvskälla som principen att fond får användas endast för investering i det företag, vilket verkställt fondavsättningen. Men förbundet anser, att följderna av sådana avsteg icke borde utan vidare behöva gå ut över den kommun, som vid fondavsättningarna har fått avstå från skatteunderlag. Därefter anför förbundet.

Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar investeringsfond kunna överflyttas mellan koncernföretag utan att — i det fall företagen beskattas i skilda kommuner — den kommun, där det fonderande företaget vid taxeringen åtnjutit avdrag för avsättning, erhåller någon kompensation, medan den kommun, där det fondövertagande företaget verkställer investeringarna, får fördelar både i skatteunderlagshänseende och allmänt ekonomiskt till följd av investeringarna. Enligt förbundets mening är det här i själva verket fråga om en överflyttning av obeskattade vinstmedel mellan företagen, varför i princip det överförda fondbeloppet borde återföras till beskattning i »givareföretagets» kommun och avdrag med motsvarande belopp medges i »mottagareföretagets» kommun i och med att det senare företaget övertager fonden. En sådan bestämmelse torde dock möta hinder, bl. a. av den anledningen att mottagareföretaget i regel icke torde kunna skattemässigt utnyttja avdraget.

Enligt förbundet bör dock under alla förhållanden föreskrivas skyldighet för arbetsmarknadsstyrelsen att före meddelande av tillstånd till fondöverflyttningen inhämta yttrande från givareföretagets kommun.

Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.

Utredningens förslag att rätten att utnyttja den s. k. fria sektorn skall bortfalla i fråga om fondmedel som får överföras till annat bolag har mött erinringar i några remissyttranden. Sålunda anför näringslivets skattedelegalion.

Ur materiell synpunkt finns det inte någon anledning att låta rätten att utnyttja den fria sektorn gå helt förlorad i dylika fall. Ur fiskal synpunkt finns inte någon anledning att i detta hänseende ha en annan utformning än då fråga är om sådana fusioner, som avses i 28 § 3 mom. första eller andra stycket kommunalskattelagen. Några administrativa svårigheter av betydelse då det gäller underrättelser och kontroll av utnyttjandet av den

Kimgl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 99

fria sektorn behöver ej befaras. I praktiken torde sådana överföringar kunna komma i fråga endast i ett begränsat antal fall. Lämpligast torde vara att det överlåtande företaget förlorar rätten att utnyttja den fria sektorn i fråga om medel som överförts och att i gengäld det företag, som övertager fondmedlen, får rätten att använda den outnyttjade delen av den fria sektorn efter fem år från det medlen ursprungligen inbetalades i riksbanken.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden, Kooperativa förbundet och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Departementschefen

Såsom utredningen framhållit har erfarenheten visat, att, då det gäller en koncern, investeringsfond i vissa fall avsatts i ett företag inom koncernen men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är önskvärd, bör ske inom ett annat av koncernens företag. Bland annat för att möjliggöra att investeringsfond får tagas i anspråk för investeringen även i dylikt fall infördes genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 6) en bestämmelse i 12 § i nuvarande förordning, att Kungl. Maj :t må meddela tillstånd att en investeringsfond får tagas i anspråk även i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett. Det bolag, som har investeringsfond, kan med stöd av denna bestämmelse få tillstånd att taga investeringsfonden i anspråk t. ex. för en byggnad, som skall användas i ett annat bolags rörelse. En förutsättning härför är dock att det bolag, som har investeringsfond, uppför byggnaden och äger densamma. Sedan byggnaden uppförts och avskrivits med anlitande av investeringsfond, har byggnaden i regel försålts till bokfört värde till det bolag, som skall använda byggnaden i sin rörelse.

Enligt utredningens förslag skall arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att investeringsfond får överföras från moderbolag till helägt dotterbolag eller tvärtom och även mellan systerbolag, om båda bolagen är helägda dotterbolag till ett och samma moderbolag. Genom en sådan möjlighet till överföring av investeringsfond kan investeringen göras i det bolag, i vars verksamhet tillgången i fråga skall användas. Beträffande utformningen av de föreslagna reglerna torde jag få hänvisa till den redogörelse som nyss lämnats för utredningens förslag.

Utredningens förslag i denna del har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Även för egen del anser jag det vara en fördel om investeringsfond i vissa fall kan överföras mellan bolag inom eu koncern. Om möjligheterna till överföring begränsas på sätt utredningen föreslagit, synes några betänkligheter inte behöva föreligga mot att redan nu införa sådana bestämmelser trots att frågan om avdragsrätt för koncernbidrag vid inkomsttaxeringen är under utredning, .lag är emellertid inte beredd alt nu tillstyrka att överföring även skall få ske mellan ekonomiska föreningar samt mellan bolag och ekonomisk förening och icke heller mellan två bolag, som äges av en och samma förening. Frågan om en eventuell utökning av överföringsrätten utöver vad utredningen föreslagit synes lämpligen böra anstå till dess utredningen om koncernbidrag fram-

4f Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 169

100 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

lagts. Framhållas må att nuvarande bestämmelser i 12 §, att investeringsfond skall kunna utnyttjas inom annan förvärvskälla än den där fonden avsatts, alltjämt kommer att finnas kvar. Möjlighet föreligger således för en ekonomisk förening, som har investeringsfond, att efter vederbörligt beslut få taga denna fond i anspråk för en investering, som skall användas t. ex. i annan förenings rörelse.

Beträffande möjligheten att överföra investeringsfond inom en bolagskoncern vill jag emellertid i likhet med utredningen understryka, att det inte är fråga om en obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan företag inom en och samma koncern. Rätt till överföring skall i enlighet med utredningens förslag medgivas endast om överföringen framstår som angelägen antingen för att stimulera det mottagande bolaget att verkställa en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt önskvärd investering, eller för att förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres till beskattning på grund av de bestämmelser utredningen föreslår i 20 § 1 mom., nämligen då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, upphör. När överföring medgives för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering, skall överföring regelmässigt inte medgivas med större belopp än som kräves för den aktuella investeringen.

Vid prövning av ansökningar om överföring av investeringsfond måste den myndighet, som meddelar tillstånd, även taga skälig hänsyn till kommunintressena. Någon skyldighet för myndigheten att höra vederbörande kommun bör dock inte föreskrivas.

Beträffande den fria sektorn i de fondmedel, som får överföras, delar jag utredningens uppfattning att rätten att framdeles utnyttja densamma bör bortfalla i och med överföringen. I princip skall de medel som överföres omedelbart tagas i anspråk hos det mottagande bolaget. Förhållandet skall då vara detsamma som om det givande bolaget tagit fondmedlen i anspråk för egna investeringar. I sistnämnda fall hade den fria sektorn i första hand tagits i anspråk. Att införa specialregler för de undantagsfall, då fondmedel överföres utan att omedelbart användas, anser jag inte böra ifrågakomma.

Beslutanderätten (9 § m. fl.)

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall, som redan tidigare nämnts, beslutanderätten i fråga om investeringsfonderna i allt väsentligt ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen. Liksom hittills skall styrelsen enligt bestämmelserna i 9 § 1 mom. äga bestämma, under vilken tid investeringsfonderna skall frisläppas, samt besluta att investeringsfond skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Vidare skall arbetsmarknadsstyrelsen enligt 13 § nuvarande bestämmelser — 14 § enligt utredningens förslag — äga med­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 101

giva att fond får tagas i anspråk för vissa grundförbättringsarbeten. Enligt utredningens förslag skall den befogenhet, som enligt 12 § nuvarande bestämmelser tillagts Kungl. Maj :t, att besluta bl. a. att investeringsfond får tagas i anspråk i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts, överföras på arbetsmarknadsstyrelsen. På styrelsen skall vidare, enligt 13 § i utredningens förslag, ankomma att besluta om överföring till lagerinvesteringskonto samt, enligt 20 § 2 mom., att besluta om överföring av fondmedel inom en koncern.

Beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 inom., d. v. s. ianspråktagande av fondmedel för mera långfristiga investeringar, och i 11 § tredje stycket, d. v. s. ianspråktagande för kostnader ämnade att främja export, skall dock alltjämt tillkomma Kungl. Maj :t.

Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i första hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts om inte avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas borde ligga hos Kungl. Maj :t. Utredningen har emellertid ansett denna fråga falla utanför utredningsuppdraget.

För remissyttrandena i anledning av utredningens förslag i fråga om beslutanderätten har redogörelse redan lämnats.

Departementschefen

I det föregående har jag i samband med framläggande av förslag om generella regler framhållit, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra såväl när de generella reglerna skall tillämpas som när investeringsfonderna skall friges. Detta innebär i fråga om investeringsfonderna inte någon större ändring i sak i förhållande till vad nu gäller. Arbetsmarknadsstyrelsen har hittills fattat sina beslut om frisläppande av investeringsfonderna efter samråd med regeringen. Det är av synnerlig vikt att åtgärder i investeringsstimulerande syfte sättes in och avslutas vid rätt tidpunkt. Ansvaret för att så sker bör åvila Kungl. Maj :t. Det ligger dock, som jag redan tidigare understrukit, i sakens natur att arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet att göra framställning till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser del lämpligt att investeringsfonderna får användas eller att de generella reglerna bör tillämpas.

Enligt 1947 års förordning om investeringsfonder ligger beslutanderätten hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, hos arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t har emellertid genom ett förordnande, som inte är tidsbegränsat, överlåtit beslutanderätten å arbetsmarknadsstyrelsen, dock med förbehåll att styrelsen har att med eget yttrande till Kungl. Maj.ts prövning och avgörande hänskjuta sådana ärenden, vilka är av principiell natur eller eljest av särskild betydelse.

Författningsmässigt synes beslutanderätten kunna regleras på samma sätt som i 1947 års förordning d. v. s. beslutanderätten tillägges Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen. Be­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

stämmelse av denna innebörd torde böra intagas i 9 § 1 mom., 12, 13, 14 och 20 §§ (enligt utredningens paragrafnumrering). I fall som avses i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket bör beslutanderätten liksom hittills ligga hos Kungl. Maj :t.

Fördelningen av beslutanderätten mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen får därefter regleras genom ett särskilt förordnande. Tidigare förordnande beträffande 1947 års fonder bör ersättas med ett nytt förordnande. Förordnandena kan göras tidsbegränsade.

Specialmotivering till föreslagna ändringar

Utredningens författningsförslag har fogats som bihang till statsrådsprotokollet i detta ärende. Vissa huvudpunkter i utredningens förslag har redan berörts. Jag avser nu att behandla övriga ändringsförslag, som utredningen framlagt, och följer därvid paragraf nummerordningen i författningsförslaget, därvid redogörelse skall lämnas för utredningens uttalanden och för remissinstansernas därav föranledda påpekanden. Även överväganden som utredningen gjort men som inte resulterat i förslag till ändring av gällande bestämmelser redovisas i anslutning till den paragraf vari bestämmelserna återfinnes.

1 § och anvisningarna till 1 §.

Utredningen

Utredningen har diskuterat möjligheten att som villkor för avdragsrätt föreskriva att avsättningen skall vara av viss storlek. Detta kunde, framhålles det, vara av värde för att begränsa det arbete från taxeringstekniska och administrativa synpunkter som fondavsättningarna medför. Utredningen har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå en sådan begränsning. I

I promemorian framhålles vidare att enligt gällande regler avsättning till investeringsfond får ske endast i förvärvskälla som är hänförlig till inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. Utredningen har övervägt om avsättningsmöjligheterna borde utvidgas till att omfatta även förvärvskällor inom inkomstslaget annan fastighet. En sådan avsättningsmöjlighet skulle emellertid, framhålles i promemorian, kunna utnyttjas endast av ett relativt fåtal fastighetsbolag och fastighetsföreningar och någon väsentligt ökad effekt från konjunkturutjämningssynpunkt skulle därför inte vinnas. I tidigare lagstiftningssammanhang har framhållits bl. a. att, om avdragsrätt över huvud skall tillåtas i fråga om annan fastighet, avdragsrätten för att få betydelse borde gälla även fysiska personer. Då utredningen inte ansett sig böra förorda att fysiska personer medgives rätt att avsätta till investeringsfond för konjunktur utjämning och utredningen inte heller

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 103

bedömt det som angeläget från konjunkturutjämningssynpunkt att avsättningsrätt införes i inkomstslaget annan fastighet, har utredningen icke föreslagit någon ändring i nu berörda hänseende. I fråga om nyproduktion av bostadsbyggnader kan, framhålles i promemorian, stimulans ges på andra vägar. En eventuell utvidgning av det stöd som lämnas bör enligt utredningens mening ske på annat sätt än genom investeringsfondslagstiftningen. Utredningen tillägger.

Det må i detta sammanhang framhållas, att möjligheten att använda investeringsfonder för byggnader, inklusive bostäder, enligt gällande förordning tillgodosetts såvitt angår sådana byggnader som är hänförliga till rörelse, som bedrives av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vidare kommer vi (se nedan under 12 §) att föreslå att den möjlighet som nu finnes för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att efter särskilt tillstånd få taga fonden i anspråk för investering även i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett, och då även i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet, skall utsträckas att gälla även investeringsfond för skogsbruk.

I en den 29 oktober 1962 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har Svenska sparbanksföreningen gjort följande hemställan.

Jämlikt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) äger svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening rätt att göra avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning och därigenom erhålla avdrag vid inkomstbeskattningen för dylik avsättning. Genom att sparbank icke är uppbyggd vare sig som aktiebolag eller ekonomisk förening, äger den ej rätt att vid planeringen av sina investeringar utnyttja de fördelar som investeringsfondslagstiftningen erbjuder.

Med anledning härav får Svenska sparbanksföreningen hemställa om sådan ändring av gällande lagstiftning att sparbank må medges rätt till avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning.

Remissyttrandena

I några yttranden förordas en minimispärr för avsättningarna. Sålunda anser länsstgrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län att minimibeloppet för avsättning till konjunkturinvesteringsfond bör fastställas till lägst 10 000 kronor. Näringslivets skattedelegation däremot understryker angelägenheten av att de mindre aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas möjligheter att använda sig av lagstiftningen inte begränsas i förhållande till de större företagen, vare sig formellt genom nya spärrar i lagstiftningen eller i samband med tillståndsgivningen.

Några remissinstanser berör frågan om avsättning i förvärvskällan a nn a n fastighet. Sålunda uttalar handelskammaren i Gävle att en dylik rätt till avsättning vore av större betydelse än investeringsfonderna för inventarier. Sveriges köpmannaförbund framhåller att en sådan utvidgning skulle få betydelse om avsättning även finge göras av fysiska personer.

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Departementschefen

Även om vissa praktiska skäl kunde tala för att stadga ett minimibelopp lör avsättningarna, anser jag doek att hittillsvarande erfarenheter inte givit anledning till att införa en dylik begränsning i avsättningsrätten.

I likhet med utredningen anser jag att eventuell stimulans i fråga om bostadsproduktionen bör ges på annat sätt än via investeringsfondslagstiftningen. Jag kan således inte tillstyrka att avsättningsmöjligheterna utvidgas till att omfatta även förvärvskällor inom inkomstslaget annan fastighet.

Såsom jag tidigare framhållit bör investeringsfondslagstiftningen liksom hittills endast omfatta skattskyldiga med proportionell beskattning. Då såväl affärsbankerna, som är aktiebolag, och jordbrukskassorna, vilka är ekonomiska föreningar, har möjlighet avsätta till investeringsfond, vill jag inte motsätta mig att även sparbankerna får omfattas av förordningen. Möjligheten att avsätta till investeringsfond torde dock för sparbankernas del ha mycket liten betydelse. — Enligt 48 § punkt 9 sparbankslagen må benämningen fond i balansräkningen för sparbank endast användas för grundfond, reservfond och garantifond. I anvisningarna till 1 § investeringsfondsförordningen synes därför böra stadgas, att sparbank i sin balansräkning må upptaga investeringsfond under benämningen investeringskonto.

3 §■

Utredningen

Utredningen konstaterar till en början, att avdraget för avsättning till investeringsfond i gällande bestämmelser utformats såsom ett omkostnadsavdrag i den förvärvskälla, i vilken avsättningen gjorts. Avdraget kommer därigenom vid fördelning efter gängse grunder av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten att påverka taxeringen inom alla kommuner där verksamheten bedrives.

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår inte överstiga, såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk samt, såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten. Utredningen framhåller, att i den allmänna diskussionen ifrågasatts om inte t. ex. rörelsens nettointäkt skulle ligga närmare till hands som utgångspunkt för bestämmande av avsättningens högsta belopp. Utredningen fortsätter.

Såsom på sin tid gjordes av kammarrätten i dess remissyttrande över 1945 års betänkande, kan mot årsvinsten som måttstock invändas att denna är beroende av de bokföringsmässiga avskrivningar och andra liknande åtgärder som kan vidtagas av företaget. Vidare kan hävdas att företag, som har inkomst även i andra förvärvskällor än den, i vilken avsättning sker, får göra en otillbörligt stor avsättning i den mån årsvinsten innefattar även inkomsterna i de andra förvärvskällorna, t. ex. inkomst avkapital eller annan fastighet. I ett sådant fall kan för övrigt fondavsätt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 105

ningen föranleda underskott i den förvärvskälla där avsättningen göres, vilket underskott får utnyttjas som allmänt avdrag och sålunda avräknas mot överskott i de andra förvärvskällorna.

Man torde, framhåller utredningen, kunna utgå från att årsvinsten valts som utgångspunkt för beräkningen av fondavsättningens storlek för alt företagen skall ha möjlighet att redan i samband med fondavsättningen och den därmed sammanhängande inbetalningen själva bedöma hur stor denna avsättning skall vara. Eftersom det här — närmast med tanke på de kommunala intressena — väsentligen gäller en spärr för den maximala avsättningen skulle det, framhålles vidare i promemorian, måhända inte vara förenat med några större olägenheter att i stället använda nettointäkten enligt deklarationen som utgångspunkt för bedömningen av avsättningsbeloppet, A andra sidan synes, konstaterar utredningen, den nuvarande regeln knappast ha vållat några praktiska problem i tilllämpningen. Enligt utredningens mening bör därför årsvinsten behallas som riktmärke i förevarande hänseende. Utredningen tillägger.

Emellertid bör i sådana fall som de nyss nämnda, då företaget har inkomst jämväl i annan förvärvskälla än den, i vilken fondavsättning göres, fondavsättningen inte rimligen föranleda underskottsavdrag. Detta skulle ju innebära att avdrag för fondavsättning i realiteten kunde medgivas även i annan förvärvskälla än i rörelse och jordbruksfastighet. En större fondavsättning än nettointäkten kan också uppkomma i sådana fall då årsvinsten inkluderar icke skattepliktiga inkomster. Det synes oss inte heller i dessa fall motiverat att fondavsättningarna skall kunna ge upphov till underskott som kan utnyttjas i taxeringshänseende, eventuellt genom förlustavdrag för senare år än då avsättningen gjordes.

Utredningen föreslår att avdragsrätten genom en uttrycklig bestämmelse begränsas så att avdrag för fondavsättning ej får överstiga nettointäkten i den förvärvskälla, i vilken avsättning sker. I promemorian framhålles att ett företag som driver två rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor, givetvis samma år kan göra avsättning till investeringsfond för rörelse i båda dessa förvärvskällor. Vid inbetalning av medel till riksbanken behandlas båda dessa avsättningar som en fond.

Utredningen har diskuterat lämpligheten av att höja de nuvarande gränserna för avdragsrätten till exempelvis tjugu procent av bruttointäkten av skogsbruk respektive femtio procent av rörelsens årsvinst. Utredningen har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga för en sådan höjning av avdragsrätten. Härom anföres i promemorian.

Vad skogsfondavsättningarna beträffar torde tio procent av bruttointäkten vara ganska generöst tilltaget. De undersökningar vi gjort visar att år 1955 — det första året avsättningar fick göras — ett relativt stort antal företag gjorde maximal avsättning. Under följande år däremot har flertalet företag nöjt sig med mindre avsättningar. Detta torde bl. a. bero på den försämrade räntabiliteten för skogsbruket. Enligt vår mening finns därför för närvarande inte behov av eu ökad avsätlningsrätt.

I fråga om rörelsefonderna översteg de under åren 1955 och 1956 verk­

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

ställda avsättningarna i många fall trettio procent av årsvinsten (se SOU 1958: 35 s. 180). De undersökningar vi gjort angående avsättningar under senare år synes ge vid handen att antalet företag, som gör maximala avsättningar snarare minskar än ökar. Inte heller beträffande rörelsefonderna torde därför för närvarande tillräckliga skäl finnas för en höjning av maximigränsen för avsättningarna.

Om man vill sikta på ökade fondavsättningar från företagens sida särskilt i högkonjunkturlägen, kunde, framhåller utredningen, möjligen övervägas att differentiera avdragsrätten så att möjlighet öppnades att i ett mera markerat högkonjunkturläge medge avsättning till rörelsefond med exempelvis upp till sextio procent av årsvinsten men eljest med endast trettio procent. En sådan differentiering har utredningen dock inte velat föreslå. För visst fall föreslår dock utredningen undantag från spärregeln, att avsättning inte må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det gäller det fall då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning. Företaget skall då, som redan framhållits, äga rätt att ånyo överföra medlen till investeringsfond. Rätt till avdrag för sådan avsättning bör, enligt utredningens förslag, föreligga utan hinder av den inskränkning, som stadgas i första stycket av 3 §, om avsättningen inte överstiger det återförda beloppet. Företaget bör emellertid, framhålles i promemorian, vara obetaget att göra större avsättning till investeringsfond än som svarar mot det återförda beloppet. För den överskjutande delen skall dock spärregeln i första stycket gälla, d. v. s. den överskjutande delen av avsättningen får inte överstiga fyrtio procent av årsvinsten. I årsvinsten skall därvid, enligt utredningen, inte inräknas det från lagerinvesteringskonto återförda beloppet.

Beträffande inbetalningen av medel i riksbanken föreslår utredningen att denna bibehålies vid fyrtiosex procent av fondavsättningen. Härom anföres i promemorian.

Vid ett nytt ställningstagande till frågan om insättningsskyldighetens omfattning kan det enligt vår mening fortfarande inte ifrågakomma att överväga en insättningsskyldighet som skulle avse hela fondavsättningens belopp. Därvidlag torde vad departementschefen anförde i 1955 års proposition alltjämt äga giltighet. Däremot kan möjligen skäl anses föreligga för en höjning av insättningsskyldigheten till femtio procent av avsättningen i likhet med 1960 års förslag. Då emellertid varje insättningsskyldighet som går utöver den skatt som eljest skall betalas är ägnad att minska benägenheten att verkställa fondavsättningar och frågan om en dylik höjning så pass nyligen avvisats, har vi inte velat aktualisera densamma igen. Vi har också övervägt att föreslå en skärpning av insättningsskyldigheten till att avse fyrtioåtta procent av avsättningen. Därigenom skulle insättningen mera exakt motsvara den skatt som det avsättande bolaget skolat erlägga om någon avsättning inte gjorts. Med hänsyn till den höjning av insättningsskyldigheten till fyrtiosex procent som redan företagits vid 1960 års riksdag, betarar vi emellertid att en höjning nu med ytterligare två procent skulle framstå som en onödig komplicering av lagstiftningen utan någon mera väsentlig effekt. Vi har därför avstått från att föreslå en dylik höjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 107

Utredningen framhåller, att den enligt nu gällande regler föreskrivna skyldigheten att på konto i riksbanken inbetala fyrtiosex procent av avsättningens belopp närmast är avpassad för aktiebolagen. För de ekonomiska föreningarna, vilka har att erlägga statlig inkomstskatt med lägre belopp än aktiebolagen (sammanlagt uppgår de ekonomiska föreningarnas skattebelastning till ca 42 procent) innebär insättningsskyldigheten att de får inbetala mer än den skatt de eljest skolat erlägga. De ekonomiska föreningarnas andel i de hittills gjorda fondavsättningarna har på grund härav varit obetydlig i förhållande till aktiebolagens. För att ställas i paritet med aktiebolagen i fråga om avsättningsmöjligheterna borde, konstaterar de sakkunniga, de ekonomiska föreningarnas insättningsskyldighet ha fått stanna vid fyrtio procent. Utredningen har dock inte ansett sig böra föreslå speciella bestämmelser för ekonomiska föreningar.

Utredningen har även övervägt att i 1955 års förordning inarbeta de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 10 0procentiga insättningar. Bestämmelserna skulle, framhålles i promemorian, kunna utformas så, att Kungl. Maj :t erhöll befogenhet att —när så ansågs motiverat med hänsyn till det allmänna konjunkturläget — föreskriva att för avdragsrätt under viss tid skulle krävas insättning med 100 procent. Som kompensation för skyldigheten att verkställa inbetalning med större belopp än som krävdes enligt de vanliga reglerna kunde företaget, utom rätt till återbetalning av det överskjutande beloppet inom viss tid, tänkas få antingen viss högre ränta å detta belopp eller —- såsom vid 1961 eller 1962 års taxering — ett särskilt extra avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen. Utredningen har emellertid vid sina överväganden kommit till att bestämmelser av denna art inte bör inarbetas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder. Enligt utredningens mening är det lämpligare att bestämmelser, som syftar till en tillfällig frivillig sterilisering av vinstmedel i ett visst konjunkturläge, utformas med hänsyn tagen till de speciella förhållanden, som råder vid tillfället i fråga.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående maxim eringen av det belopp som för visst år får avsättas till investeringsfond har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda anser kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län, att den maximala fondavsättningen bör sättas i relation till nettointäkten — före den avsedda avsättningen — i den förvärvskälla i vilken fondavsättning göres.

Näringslivets skattedelegation ifrågasätter om den av utredningen föreslagna begränsningen, att fondavsättning cj får överstiga nettointäkten i den förvärvskälla i vilken avsättning sker, har någon uppgift att fylla. Delegationen anför.

Den skulle närmast komplicera lagstiftningen, eftersom ett företag som driver flera rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor, kan bli nödsakat att

4ft liihang till riksdagens protokoll 196.1. I samt. Nr 159

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

göra avsättning till investeringsfond för rörelse i samtliga förvärvskällor för att uppnå önskat avsättningsbelopp. Då det gäller investeringsfond för skogsbruk skulle en rad ovidkommande faktorer komma att inverka på avsättningens storlek. Mot förslaget kan också anföras den praktiska invändningen, att nettointäktens storlek i regel ej är känd vid avsättningstillfället och att den kan ändras vid taxeringen, eventuellt först sedan fonden fått tas i anspråk. Vi föreslår därför, att den föreslagna bestämmelsen inte antages.

Enligt Sveriges skogsägare förbund kan den föreslagna begränsningen för skogsbruksfondens del innebära minskad stimulans till avsättning. Förbundet anför.

Förhållandet sammanhänger med det sätt, varpå den skattepliktiga inkomsten beräknas vid jordbruksfastighet resp. rörelse. I båda fallen framräknas visserligen denna inkomst i princip på enahanda sätt genom att nettointäkten minskas med det s. k. procentavdraget, f. n. uppgående till 2 1/2 % av i förvärvskällan ingående taxeringsvärde för fastighet. För den förstnämnda förvärvskällan, jordbruksfastighet, spelar emellertid denna reduktion en långt större roll än för förvärvskällan rörelse. Denna omständighet i samband med den låga och sjunkande räntabilitet, som nu kännetecknar jord- och skogsbruket, medför att den skattepliktiga inkomsten oftast blir ingen eller uppgår till ett förhållandevis obetydligt belopp, vilket minskar möjligheterna för fondavsättning.

Förbundet befarar att, om icke marknadsläget inom skogsbruket snabbt ändras till det bättre, kommer därför avsättningarna till denna fond att helt upphöra. Då detta kan verka menligt på sysselsättningen inom skogsbruket hemställer förbundet, att sådana ändringar vidtas i fondbestämmelserna, att de mera animerar till avsättningar till investeringsfond för skogsbruk. En sådan stimulans kan, anser förbundet, exempelvis ges i den form, att det föreskrives, att underskott i förvärvskällan jordbruksfastighet, som beror på avsättning till investeringsfond, får avdragas vid inkomstdeklarationen, åtminstone till ett belopp motsvarande procentavdraget. Härigenom skulle förvärvskällan jordbruksfastighet i ifrågavarande sammanhang komma i bättre paritet med förvärvskällan rörelse. Om icke en modifikation av den art som förbundet föreslagit vidtas i bestämmelserna för investeringsfond för skogsbruk anser förbundet, att den av utredningen på ifrågavarande punkt föreslagna nyordningen bör utgå såsom varande avgjort ofördelaktigare för skogsbruket än nu gällande bestämmelser.

Smålands och Blekinge handelskammare och Gotlands handelskammare anser att de nuvarande gränserna för avdragsrätten bör höjas till 20 procent av bruttointäkten av skogsbruk och 50 procent av årsvinsten. Enligt Gotlands handelskammare kunde gränsen efter prövning i det särskilda fallet av arbetsmarknadsstyrelsen eventuellt höjas till 60 procent.

Näringslivets skaitedelegation framhåller, med anledning av den av utredningen framförda tanken att differentiera avdragsprocenten så att möjlighet öppnades att i ett mera markant högkonjunkturläge medge avsättning med exempelvis 60 procent men eljest endast med 30 procent, att lagstiftningens generella karaktär talar emot en sådan differentiering.

Beträffande insättningsskyldigheten i riksbanken anser näringslivets skaitedelegation att skäl inte föreligger att av de ekonomiska för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 109

eningarna kräva mindre procentuell insättning i riksbanken än som krävs av aktiebolagen. En sådan åtgärd kunde, framhålles det, innebära att de sakligt omotiverade skatteförmåner, som de ekonomiska föreningarna redan har i förhållande till aktiebolagen, ytterligare accentuerades. Kooperativa förbundet, lantbrukets skattedelegation samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser däremot att insättningsskyldigheten för ekonomiska föreningar bör begränsas till 40 procent. Om insättningen i riksbanken överstiger den skatt, som eljest skolat utgå, måste detta verka i hög grad bromsande på intresset att avsätta till investeringsfond. Smålands och Blekinge handelskammare anser att insättningsprocenten för alla företag bör sättas till 40 procent.

Näringslivets skattedelegation säger sig dela utredningens uppfattning att några bestämmelser, motsvarande de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar, inte bör intagas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder. Konjunkturinstitutet ifrågasätter om man inte borde pröva de metoder som utredningen diskuterar men avvisar, nämligen dels att låta det procenttal av årsvinsten, som kan avsättas till investeringsfond, vara konjunkturvariabelt dels att inarbeta de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar.

Departementschefen

Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att nu ändra de spärregler, som i 3 § första stycket föreskrives för avsättning till investeringsfond. Då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning bör dock, som utredningen föreslagit, utan hinder av nämnda spärregler ny avsättning till investeringsfond kunna göras samma beskattningsår med belopp motsvarande återfört belopp, i förekommande fall jämte tillägg.

Även om vissa skäl talar för att, som utredningen föreslagit, föreskriva att avsättning till investeringsfond inte må överstiga nettointäkten av förvärvskällan i fråga, anser jag mig dock med hänsyn till de erinringar mot förslaget i denna del som framförts från remissinstansernas sida inte böra förorda bestämmelser av sådan innebörd.

I likhet med utredningen anser jag mig för närvarande inte böra förorda en ökad insättningsskyldighet i riksbanken. Den nuvarande insätlningsskyldigheten med 46 procent inverkar emellertid bromsande på ekonomiska föreningars intresse av att avsätta till investeringsfond, enär insättningsskyldigheten för dessa — i motsats till vad fallet är för aktiebolag — överstiger den skatt som eljest skulle ha erlagts. Då det är angeläget att även ekonomiska föreningar gör avsättningar till investeringsfond, förordar jag att insättningsskyldigheten för dessa bestämmes till 40 procent, d. v. s. något mindre än den skatt, som eljest skall erläggas. Motsvarande insättningsskyldighet bör då gälla för sparbanker.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Jag delar utredningens uppfattning att de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar inte bör inarbetas i den permanenta lagstiftningen. Bestämmelser som syftar till en tillfällig sterilisering av vinstmedel i ett visst konjunkturläge torde lämpligen böra ges tillfällig karaktär och utarbetas med hänsyn tagen till de vid tillfället i fråga rådande förhållandena.

5 §■

Utredningen

Utredningen konstaterar att bestämmelserna i 5 §, som reglerar utbetalningen av kontomedel från riksbanken, rent logiskt borde komma efter bestämmelserna i 6 §, vilka reglerar inbetalningen. Utredningen har dock inte velat föreslå någon omkastning av ordningsföljden beträffande dessa paragrafer.

I andra stycket av 5 § regleras återbetalningen av medel i riksbanken, då den fria sektorn tages i anspråk. Enligt gällande bestämmelser skall riksbanken meddela länsstyrelsen om dylika utbetalningar. Utredningen föreslår att dylik underrättelse även skall lämnas till arbetsmarknadsstyrelsen lör att möjliggöra för styrelsen att ha en fullständig överblick över de fonder, som inte tagits i anspråk.

Om de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående möjlighet att överflytta investeringsfond inom en koncern, vilka bestämmelser behandlats i det föregående, godtages, bör, såsom redan framhållits, rätten att utnyttja den fria sektorn bortfalla i fråga om insättningar, som i dylikt fall överföres. Detta föranleder ett tillägg i 5 § andra stycket av innebörd att, då medel överförts, det i första hand är den fria sektorn som tagits i anspråk. Vidare föreslås i promemorian att i ett nytt tredje stycke i 5 § införes bestämmelser av innebörd, att det företag, som övertager fondmedel, inte får någon fri sektor beträffande dessa medel. I

I sista stycket av 5 § stadgas att då medel utbetalas — på grund av att Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen lämnat tillstånd att fond må eller skall tagas i anspråk eller på grund av att investeringsfond återförts till beskattning —- skall tidigare inbetalade medel tagas i anspråk före senare insättningar. Motsvarande bör, enligt utredningen, gälla även då medel med stöd av de i 20 § 2 mom. föreslagna bestämmelserna överföres till annat bolag inom koncernen.

Enligt vad utredningen säger sig ha erfarit har viss tveksamhet uppstått bur bestämmelserna i sista stycket av 5 § skall tillämpas, då företag erhållit tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk. Beslut som nu sagts får nämligen endast avse sjuttiofem procent av fondmedlen. Även i dessa fall skall emellertid enligt utredningens mening återbetalning alltid ske av de tidigast insatta medlen. Detta innebär, framhålles i promemorian, följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1963 in

Har ett företag under tre år gjort avsättning till investeringsfond med 1 milj. kronor per år och varje år i riksbanken inbetalat 460 000 kronor och erhåller företaget tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 inom. att taga sjuttiofem procent av de avsatta fondmedlen, 3 milj. kronor, eller 2 250 000 kronor i anspråk, äger företaget från riksbanken uttaga fyrtiosex procent av 2 250 000 kronor eller 1 035 000 kronor. Om det förutsättes, att företaget inte har några medel å investeringskontot i riksbanken, som inbetalats före år 1, skall återbetalningen avse hela inbetalningen för år 1, 460 000 kronor, hela inbetalningen för år 2, 460 000 kronor, samt 115 000 kronor av inbetalningen för år 3. Sedan fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen för år 3 verkställdes, äger företaget uttaga vad som återstår av den fria sektorn för nämnda år eller 460 000 — 115 000 = ] 23 000 kronor.

Remissyttrandena

De uttalanden och förslag som utredningen gjort i anslutning till bestämmelserna i 5 § har i regel inte föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Kammarrätten framhåller dock att en viss omdisposition av förordningens olika bestämmelser möjligen skulle kunna bidraga till att göra författningens innehåll mera lättillgängligt.

Föreningen Auktoriserade revisorer hemställer om sådana anvisningar till lagtexten att tveksamhet ej behöver föreligga beträffande innebörden av bestämmelserna i sista stycket av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i 5 § kan jag tillstyrka. Frågan om behandlingen av den s. k. fria sektorn av fondmedel, som får överföras mellan bolag inom en koncern, har jag redan berört i det föregående. Den tolkning utredningen givit av innebörden av bestämmelserna i sista stycket av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk, finner jag riktig. Något förtydligande av författningens bestämmelser på denna punkt anser jag inte erforderligt.

f> §• Utredningen

Utredningen framhåller, att nuvarande bestämmelser om inbetalning av medel i riksbanken närmast förutsätter att denna göres direkt hos vederbörande riksbankskontor. Därefter anföres i promemorian.

Emellertid förekommer att inbetalning sker på annat sätt, t. ex. å postanstalt genom postgiro. I dylikt fall kan den situationen uppkomma, om inbetalningen gjorts på postanstalten under någon av den föreskrivna tidsperiodens sista dagar, att medlen kommit riksbanken tillhanda först efter periodens utgång. Riksskattenämnden har i ett ärende angående förhandsbesked, som avsåg inbetalning jämlikt andra stycket p. 2) av övergångsbestämmelserna till förordningen den 3 juni 1960 (nr 236), förklarat en un­

112 KungL Maj:ts proposition nr 159 år 1963

der motsvarande omständigheter genom insättning å riksbankens postgirokonto gjord inbetalning icke ha verkställts inom föreskriven tid, se riksskattenämndens meddelanden 1961 serie I nr 2: 9.

Även om de nu gällande bestämmelserna angående tid och sätt för inbetalning måste tolkas i överensstämmelse med det av riksskattenämnden lämnade beskedet, kan man, uttalas i promemorian, utgå från att det är ganska främmande för den allmänna uppfattningen, att en inbetalning, som i förhållande till postverkét verkställts inom den föreskrivna tiden, likväl skall kunna konstateras vara för sent gjord och medföra rättsförlust därför att de inbetalta medlen först någon dag senare inkommit till riksbanken. Postverket är självt eu myndighet och framstår därför, enligt utredningen, helt naturligt som den som för riksbankens räkning mottager inbetalningen. Med hänsyn till det anförda och till önskemålet att underlätta inbetalningarna för företagen föreslår utredningen en bestämmelse, varigenom inbetalning av kontomedel genom postverket till riksbankens postgirokonto uttryckligen likställes med sådan inbetalning som sker direkt till vederbörande riksbankskontor. Utredningen tillägger.

I likhet med vad som gäller enligt 56 § 4 mom. uppbördsförordningen beträffande skatt som inbetalas till centrala skattekontot, bör även här föreskrivas att belopp, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt. De uppgifter som företaget enligt gällande föreskrift har att lämna i samband med inbetalningen skall givetvis lämnas även i samband med inbetalning till postgirokonto å inbetalningskortet eller girokortet.

Enligt gällande bestämmelser i 6 § sista stycket skall riksbanken i bevis om insättning av medel å konto för investering angiva, att anmälan skall göras till banken om avtal träffas om överlåtelse eller pantsättning av de inbetalade medlen. Utredningen föreslår, att — om de av utredningen i 20 § 2 mom. föreslagna bestämmelserna, att fondmedel i vissa fall skall få överföras mellan bolag inom en koncern, godtages —- riksbanken även i bevis om överföring av medel å konto för investering bör föreskriva motsvarande anmälningsskyldighet. Skulle anmälan enligt 6 § sista stycket inkomma, bör, framhålles i promemorian, riksbanken även underrätta arbetsmarknadsstyrelsen härom.

Rem issy ttrandena

De ändringar i 6 § som utredningen föreslagit har i regel godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken framhåller dock, att bestämmelsen om att betalning skall anses verkställd den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt, givetvis kommer att medföra att medlens överförande till riksbanken försenas. Fullmäktige tillägger.

Det torde emellertid med hänsyn till lagstiftningens ändamål vara rimligt bortse härifrån. Riksbanken saknar emellertid möjlighet att, när inbetalning sker över postgiro, till vederbörande myndigheter lämna uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 113

om annat än den dag då beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto. Det måste därför ankomma på postverket att lämna uppgift angående dagen för försändelsens ankomst till postanstalt.

Enligt fullmäktiges mening bör även 6 § första stycket första punkten ändras så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor. Nuvarande stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor är enligt fullmäktige omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda onödiga svårigheter för företagen.

Generalpoststyrelsen tillstyrker utredningens förslag, att belopp avseende investeringskonto, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt. Beträffande svårigheterna att bevisa att inbetalning gjorts i föreskriven tid framhåller styrelsen, att så gott som varje uppbördstermin enstaka förfrågningar inkommer till postgirot om tidpunkten för postandet av vissa postgirokuvert innehållande gireringsuppdrag avseende skattelikvider ävensom begäran om upplysning, huruvida täckning för vederbörande gireringsuppdrag innestod på kontot i fråga då uppdraget rätteligen skulle ha bokförts, om försändelsen postats den dag avsändaren gör gällande. Om undersökningen visar att täckning fanns vid den aktuella tidpunkten synes enligt postgirots erfarenhet likviden i regel anses vara verkställd i vederbörlig tid, varför några mera påtagliga olägenheter inte synes föreligga i här berört avseende. Styrelsen tillägger.

Ovannämnda bevissvårigheter i vissa fall skulle givetvis helt bortfalla, om bestämmelserna beträffande ifrågavarande gireringsuppdrag utformades så, att dessa ansågs vara gjorda i behörig tid, om de bokfördes på postgirot senast sista inbetalningsdagen. Ett dylikt beräknande av fatalietiden är dock ur flera synpunkter mindre lämpligt. Bland annat skulle det medföra, att det blev oförmånligare för en inbetalare att girera mellan sitt postgirokonto än att verkställa betalningen medelst ett inbetalningskort på sin postanstalt. Vidare skulle en avsändare av gireringsuppdrag — för att vara säker på att uppdraget skulle hinna fram till postgirokontoret i behörig tid — måhända bli nödsakad att införskaffa uppgifter om postlägenheter och dylikt, vilket väl i många fall skulle förorsaka olägenheter och skapa viss osäkerhet.

Näringslivets skattedelegation anser att som lagligt betalningssätt bör omnämnas även inbetalning till bankgirokonto. Samtidigt bör, framhåller delegationen, i överensstämmelse med vad utredningen föreslår med avseende å inbetalning till postgirokonto, föreskrivas att belopp, som inbetalats till bankgirokonto skall anses inbetalt den dag, då betalningsuppdraget mottagits av det bankkontor, varifrån det insänts till bankgirocentralen.

Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle.

Departementschefen

Inbetalningen till riksbanken kan ske å sedvanliga betalningsvägar; direkt till riksbankskontor, genom insättning å riksbankskontors postgirokonto, genom uppdrag åt bank att överföra medel till riksbanken. Såsom inbetalningsdag bör av praktiska skäl i samtliga fall gälla den dag, då medlen kommit

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

riksbanken till handa. Detta bör utsägas i författningstexten. Något behov av att för inbetalningar som här avses stadga särskilda bestämmelser, då inbetalningen sker genom postverket, synes knappast föreligga. En inbetalning å riksbankens postgirokonto skall i överensstämmelse med riksskattenämndens förenämnda förhandsbesked anses ha kommit riksbanken tillhanda den dag beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto.

9 §•

Utredningen

Utredningen erinrar om att, enligt nuvarande bestämmelser i 9 § 1 mom., arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond skall eller må tagas i anspråk »under visst eller vissa beskattningsår». Arbetsmarknadsstyrelsens beslut innebär emellertid i regel att fonden får tagas i anspråk för investeringar under viss i beslutet angiven tid. Inom vilka beskattningsår denna tid rymmes beror, framhåller utredningen, på vilket räkenskapsår det företag har, som tar fonden i anspråk. Det är emellertid inte nödvändigt att arbetsmarknadsstyrelsen i varje enskilt fall konstaterar vilka räkenskapsår, som beröres av beslutet. Om styrelsen i sitt beslut angiver den tid, under vilken de investeringar, för vilka fonden får tagas i anspråk, skall vara verkställda, är detta, enligt utredningens mening, tillfyllest för taxeringsmyndigheterna. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i 1 mom. utformas så att arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under viss tid etc. skall eller må tagas i anspråk.

Beträffande bestämmelserna i 2 mom. gör utredningen följande kommentar.

Enligt 2 mom. ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Om lagstiftningen skall fylla sin uppgift är det nödvändigt att de investeringar, för vilka fonden skall tagas i anspråk, kan igångsättas med kort varsel. Det är därför erforderligt att de företag som har fonder ständigt ligger långt framme med sina investeringsplaner. Endast de företag som har investeringar så planerade att de med kort varsel kan igångsättas har möjlighet att utnyttja de förmåner investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Det skulle därför vara önskvärt att företag med investeringsfonder ålades att så detaljplanera sina investeringar att arbetena, om det från arbetsmarknadssynpunkt visar sig önskvärt, omedelbart kan igångsättas. Vi har dock inte ansett oss böra föreslå sådana bestämmelser.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående bestämmelserna i 9 § har i regel lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller dock, beträffande den av utredningen föreslagna ändringen, att uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» utbytes mot »viss tid», följande.

Då sistnämnda uttryck icke innebär någon begränsning ifråga om tidens utsträckning, korresponderar formuleringen illa med innehållet i 3 mom.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 115

där det stadgas, att Kungl. Maj :t på ansökan, »med avseende å längre tid än som kan ske enligt 1 mom.,» kan besluta att investeringsfond må tagas i anspråk. I 1 mom. synes därför böra införas en tidsbegränsning, avpassad efter det konjunkturpolitiska behovet.

Departementschefen

Beslutanderätten enligt 9 § 1 mom. bör, som jag tidigare framhållit, ligga hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen. Uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» torde som utredningen föreslår lämpligen böra utbytas. Meningen synes bli klarare, om man utbyter orden mot »den tid» och därefter fortsätter »och de villkor i övrigt, som läget å» etc.

I likhet med utredningen vill jag inte förorda, att företag som har investeringsfond ålägges att detaljplanera sina investeringar. En sådan skyldighet kan antagas verka återhållande på företagens benägenhet att göra avsättningar. Emellertid är det synnerligen angeläget att en investeringsplanering kommer till stånd. Då fråga uppkommer att taga investeringsfond i anspråk, bör därför särskild hänsyn tagas till de företag, som i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen verkat för en planläggning av ianspråktagandet av fonderna.

11 §•

Utredningen

I denna paragraf anges de ändamål, för vilka investeringsfond får tagas i anspråk. Utredningen anför.

Såvitt angår rörelsefonderna överensstämmer de i den nuvarande förordningen angivna ändamålen praktiskt taget med de ändamål som omfattades av 1947 års förordning. Genom 1955 års lagstiftning utvidgades användningsområdet för dessa fonder till att avse även kostnader för reparations- och andra underhållsarbeten å i rörelsen använd byggnad, dock endast såvitt angår företag som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Vidare infördes år 1959 möjligheten att använda fondema för kostnader för reparation av fartyg. Den väsentliga nyheten i 1955 års lagstiftning var eljest införandet av skogsfonderna och möjligheten att använda dessa fonder för vissa skogliga ändamål.

Det kan helt allmänt konstateras, framhålles i promemorian, att de ändamål, för vilka investeringsfonderna får användas enligt uppräkningen i 11 §, fortfarande får anses vara de viktigaste från de synpunkter som är av betydelse i detta sammanhang, nämligen från sysselsättnings- och konjunkturutjäinningssynpunkt. Det finns därför enligt utredningens mening inte anledning att föreslå någon mera omfattande förändring av det nuvarande användningsområdet. Frånsett investeringsfondernas användande för lagerändamål, varom bestämmelser intagits i 13 §, är det i övrigt blott relativt små jämkningar som utredningen föreslår i fråga om de i förevarande paragraf uppräknade ändamålen.

11C Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Vad först beträffar investeringsfonderna för skogsbruk är den nuvarande ändamålsbestämningen för dessa fonder genom bestämmelsens avfattning, enligt utredningens mening, så vidsträckt att det knappast finns utrymme för någon ytterligare utvidgning av användningsområdet. Utredningen tillägger.

I förtydligande syfte vill vi emellertid likväl föreslå att, utom anläggande av flottleder och vägar som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket, även förbättring och underhåll av dylika flottleder och vägar uttryckligen medtages i detta sammanhang. Dessa sistnämnda åtgärder måste i lika mån som anläggandet vara ägnade att främja skogsbruket. Likaså torde företagens anskaffning av maskiner för skogsbruket vara ägnade att rationalisera avverkningen och skogsvården. Även dylika anskaffningar bör därför medtagas i uppräkningen. De maskiner som avses är bl. a. vägmaskiner, maskiner för skogsröjning samt för av- och pålastning.

Liksom rörelsefonderna bör skogsfonderna, enligt utredningen, få användas för bidrag till personalbostäder m. m. Vidare bör skogsfonderna — i likhet med vad utredningen föreslår beträffande rörelsefonderna — kunna användas för kostnader och bidrag för utbildning o. dyl. Utredningen förordar en sådan utvidgning av användningsområdet.

Vad rörelsefonderna beträffar är det, som förut framhållits, möjligheten att taga fonderna i anspråk för byggnadsändamål som mest kommit till användning hittills. Utredningen anför.

Av de olika byggnadsändamål som anges i It § första stycket under a) har givetvis arbeten avseende ny-, till- eller ombyggnad varit av det största intresset från investeringsfondssynpunkt. Emellertid tillkom, såsom tidigare nämnts, genom 1955 års lagstiftning möjligheten att använda investeringsfonderna även för reparations- och underhållsarbeten å byggnader. Det ansågs nämligen vara av värde om företagen i en avmattningskonjunktur hade möjlighet att genom utnyttjande av investeringsfonderna bereda sina anställda arbete med utförande av reparations- och underhållsarbeten. Men rätten att utnyttja investeringsfonderna för dylika arbeten begränsades dock bl. a. i det viktiga hänseendet, att den uteslutande förbehölls företag, som huvudsakligen bedrev industriell verksamhet.

Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande bl. a., att med hänsyn till de administrativa svårigheter, som skulle vara förenade med en utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten i allmänhet, en viss begränsning måste ske. Då endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten av sådan omfattning att de kunde antagas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen, borde — enligt kommitténs mening — rätten att taga investeringsfond i anspråk för dylika arbeten förbehållas skattskyldiga som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet.

Enligt vad utredningen inhämtat rörande de praktiska erfarenheter som numera vunnits synes inskränkningen till företag, som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, snarast ha varit till nackdel. I vissa fall hade det från arbetsmarknadssynpunkt varit önskvärt att även andra företag än industriföretag fått utnyttja fonderna för reparationsarbeten. Även om dessa arbeten ofta är av mindre omfattning kan de dock från sysselsättningssynpunkt vara av betydelse. Utredningen framhåller, att ca tjugu procent

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 117

av hela antalet företag som under lågkonjunkturen 1958—1959 fick arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd att taga i anspråk investeringsfonder var andra företag än industriföretag. Bland dessa dominerade större affärsföretag och rederier.

Inte heller synes, enligt utredningen, de tidigare åberopade administrativa svårigheterna utgöra ett tillräckligt skäl för den ifrågavarande begränsningen till företag, som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Snarare skulle dylika skäl kunna anföras mot nämnda begränsning. Huruvida ett företag skall anses huvudsakligen bedriva industriell verksamhet torde nämligen, framhålles i promemorian, inte alltid vara så enkelt att avgöra. Därefter anför utredningen.

Frågan om investeringsfondernas ianspråktagande för reparations- och underhållsarbeten synes även böra ses från en annan synpunkt, nämligen de mindre företagens — och då även de icke industriidkande företagens — möjligheter att utnyttja sina fonder. Större företag har i allmänhet lättare att hålla sig med en investeringsplanering omfattande byggnadsobjekt, som i en avmattningskonjunktur kan tidigareläggas vid tillstånd att utnyttja investeringsfonder. För mindre företag ligger det ofta annorlunda till. Dessa företag bygger vanligen endast några få gånger under sin verksamhetstid. För dessa mindre företag — industriföretag såväl som övriga — kan därför reparation och underhållsarbeten vara en utväg att överhuvud kunna taga sina fonder i anspråk.

Under åren 1958—1959, då investeringsfonderna frisläpptes, nödgades, enligt vad vi inhämtat, arbetsmarknadsstyrelsen avslå framställningar från ett antal företag, som önskade utnyttja sina fonder för reparationsarbeten, på grund av att de icke huvudsakligen bedrev industriell verksamhet. Vi föreslår därför att den ifrågavarande begränsningen borttages.

En ytterligare jämkning som utredningen föreslår berör också de nyssnämnda reparations- och underhållskostnaderna och hänför sig till den andra begränsning som enligt ordalagen gäller för rätten att använda investeringsfonderna för dessa slags kostnader, nämligen att fråga är om byggnad som användes i rörelsen. Då utredningen nu föreslår att även denna begränsning upphäves, är det dock — vilket må särskilt framhållas — inte med tanke på investeringsfondernas normala användande jämlikt It §. Utredningen anför härom.

Den normala användningen av investeringsfonderna förutsätter nämligen att rörelsefond tages i anspråk för investering i förvärvskälla hänförlig till rörelse och att skogsfond tages i anspråk för investering i jordbruksfastighet med skog. Så länge fonderna på detta sätt användes inom respektive inkomstslag innebär det alltså ingen verklig begränsning, när det som villkor för rätten att taga investeringsfond i anspråk för reparation och underhåll av byggnad föreskrives att det skall vara fråga om byggnad i rörelse.

Däremot är läget ett annat, om företaget får tillstånd att använda rörelsefonden för investering i förvärvskälla som är hänförlig till annat inkomstslag än inkomst av rörelse. Sådant tillstånd kan för närvarande meddelas av Kungl. Maj:t enligt 12 §. I sådana fall då dylikt tillstånd erhålles, skulle alltså det nämnda villkoret innebära en verklig inskränkning.

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

Från sysselsättningssynpunkt synes det, enligt utredningens mening, icke uteslutet, att en viss effekt skulle kunna uppnås exempelvis om företag, som bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad, finge taga investeringsfonder i anspråk för reparation och underhåll av hela byggnaden. Kostnaderna för reparation och underhåll av byggnad är avdragsgilla vid taxeringen. Någon skattemässig favör utöver det s. k. investeringsavdraget erhålles inte därest fond tages i anspråk för reparation och underhåll av byggnad i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet.

I detta sammanhang nämner utredningen, att riksskattenämnden i en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen förklarat att enligt nämndens mening hinder icke möter mot att taga investeringsfond i anspråk för reparations- och underhållskostnader i förhyrd byggnad. Begränsningen till förvärvskällan rörelse och riksskattenämndens tolkning skulle således, påpekar utredningen, kunna leda till att ett företag, som förhyr byggnad eller del av byggnad av annat företag, skulle äga taga i anspråk sin investeringsfond för kostnader för reparation och underhåll av den förhyrda byggnaden eller byggnadsdelen, medan hinder skulle föreligga för det företag, som äger byggnaden, att taga i anspråk investeringsfondsmedel för samma reparationskostnad.

Då rörelsefond enligt det nyss sagda får användas för reparations- och underhållskostnader avseende förhyrd byggnad, finns enligt utredningens mening ingen anledning att från fondens användningsområde utesluta kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd fastighet. Även dessa kostnader är liksom reparations- och underhållskostnaderna avdragsgilla rörelsekostnader för företaget. En sådan användning av fonderna är emellertid, påpekar utredningen, inte möjlig enligt den nuvarande lydelsen av 11 §. Då där talas om »avskrivning å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret», förutsätter detta nämligen att företaget självt är ägare av fastigheten.

För de syften som investeringsfondslagstiftningen har att tillgodose, nämligen sysselsättnings- och konjunkturutjämningsintresset, är det, framhålles i promemorian, givetvis tämligen likgiltigt vem som äger den fastighet som blir föremål för arbeten av ifrågavarande slag. Enligt utredningens mening bör det inte vara något hinder för ett företag som förhyr en fastighet för sin verksamhet att kunna använda sin investeringsfond för ny-, tilleller ombyggnad av densamma. Därefter anföres.

I vårt förslag till författningstext har ändamålsbeskrivningen i 11 g under a) för att kunna inrymma även det nu ifrågavarande ändamålet ändrats så att ordet »avskrivning» utgått och »kostnaderna» för ny-, tilleller ombyggnaderna i fråga i stället för avskrivningen angivits som det objekt för vilket investeringsfonden får utnyttjas. Att ianspråktagandet för företag som självt äger den fastighet i vilken rörelsen bedrives och som ny-, till- eller ombygger fastigheten med anlitande av fondmedel även med den av oss föreslagna lydelsen av 11 § sker i form av avskrivning å byggnadskostnaderna behöver knappast utsägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 119

Då investeringsfond för rörelse tages i anspråk för byggnadsändamål, skall det, framhåller utredningen, i princip vara fråga om byggnader, som användes för stadigvarande bruk i rörelse. Om byggnaden utgör lagertillgång, vilket t. ex. är fallet beträffande de byggnader ett byggnadsföretag uppför för försäljning, blir bestämmelserna under 11 § a) inte tillämpliga. Utredningen föreslår att detta utsäges i lagtexten. Vidare bör enligt utredningens mening utsägas att investeringsfonderna endast får utnyttjas för investeringar här i riket. Rätten att utnyttja investeringsfonderna för kostnader för ombyggnad och reparation av fartyg anser utredningen böra utsträckas att gälla även andra transportmedel än fartyg.

Såsom tidigare nämnts föreslår utredningen att reglerna om investeringsfondernas användning för lagerinvesteringar skall utformas på ett annat sätt än enligt de nuvarande bestämmelserna. Bestämmelsen i 11 § punkt c) att investeringsfond kan få tagas i anspråk för nedskrivning i viss omfattning föreslås skola utgå.

Utredningen föreslår vidare den kompletteringen av den i 11 § gjorda ändamålsuppräkningen, att rörelsefond får tagas i anspråk jämväl för kostnader under beskattningsåret för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft eller andra därmed jämförliga åtgärder i ntbildningssyfte samt för bidrag till dylik utbildningsverksamhet. Utredningen anför härom.

Yrkesutbildningen ingår som ett viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Traditionellt bedrives yrkesutbildning dels i företagen dels i utbildningsanstalter av olika slag anordnade i det allmännas regi. Den nuvarande kapaciteten är emellertid otillräcklig beträffande såväl utbildningen i företagen som i yrkesskolor och kursverksamhet. En kraftig ökning av den totala yrkes utbildningskapaciteten i landet är därför i hög grad eftersträvansvärd. Till yrkesutbildningen i företagen utgår statsbidrag. Dessa är emellertid förhållandevis blygsamma och har icke visat sig utgöra en tillräcklig stimulans för att få företagen att öka utbildningsresurserna till den nivå, som vore önskvärd. I den mån en möjlighet för företagen att få taga i anspråk investeringsfond för yrkesutbildningsåtgärder skulle kunna stimulera dem till ökade insatser, måste detta från arbetsmarknadssynpunkt betraktas som angeläget. Det gäller i fråga om nybörjarutbildningen, där företagen skulle kunna göra eu väsentligt större insats än hittills. Det gäller också omskolningsverksamheten, som för framtiden kommer att bli allt viktigare, inte minst för rörligheten inom företagen. Pågående och väntade strukturförändringar inom svenskt näringsliv kommer att göra såväl sådan rörlighet som rörligheten mellan företagen nödvändigare än tidigare. I strävandena att utnyttja arbetskraften på det mest rationella sättet kommer en omskolning och fortbildning av de anställda att vara en viktig angelägenhet såväl för det enskilda företaget som för samhället. Den tekniska utvecklingen ställer allt större krav på arbetskraften. Arbetet blir alltmera specialiserat. Detta medför att eu betydande del av yrkesutbildningen bör ske nära arbetsuppgiften. Med hänsyn till sin stora betydelse för produktionen bör yrkesutbildningen betraktas som eu lika viktig investering som andra investeringar för företagets uppbyggnad och drift. Såväl från struktur- som konjunktursynpunkt är det enligt vår mening i hög grad angeläget att man genom investeringsfonderna skapar en möjlighet att stärka insatserna på området för arbetskraftens utbildning.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Av andra stycket i It § framgår att, i sådana fall då företag fått tillstånd att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande år för investering i byggnad, intet hindrar företaget att taga fondmedlen i anspråk först under det sista året för de byggnadsändamål varom fråga är, försåvitt avdrag för kostnaderna inte skett under något av de tidigare åren. Motsvarande gäller då investeringsfond tages i anspråk för ny- eller ombyggnad av fartyg. Bestämmelsen är tillämplig även för det fall att företaget under det första året tagit ut hela det belopp som företaget haft rätt att taga ut från kontot i riksbanken (se riksskattenämndens meddelanden år 1958 nr 5: 2).

över huvud taget gäller, konstaterar utredningen, att — om ett företag fått tillstånd att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande beskattningsår — företaget kan uttaga de mot fonden svarande medlen från riksbanken redan under första året. Även om medlen uttagits första året kan företaget — om tillståndet avser flera år — taga fonden i anspråk först ett senare år inom perioden. Skall fonden tagas i anspråk för andra investeringar än i byggnader eller fartyg gäller dock att fonden detta senare år endast får tagas i anspråk för kostnader, som uppkommit under året i fråga.

Beträffande bestämmelsen i 11 § tredje stycket att »Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar» framhåller utredningen, att bestämmelsens syfte torde ha varit att fonderna i vissa fall skulle få användas för kostnader för t. ex. reklam och marknadsundersökningar med sikte på att öka exporten.

Utredningen framhåller, att den nuvarande lagstiftningen får anses ge uttryck åt den principiella uppfattningen att investeringsfonderna inte skall användas för utlandsinvesteringar. Det ankommer på den tillståndsgivande myndigheten att tillse att så inte sker. I den mån den s. k. fria sektorn, d. v. s. de trettio procent av fonderna som utan tillstånd får användas efter fem år utnyttjas, föreligger enligt utredningens mening med lagtextens nuvarande utformning inte något hinder mot att de frigjorda fondmedlen användes för investeringar utomlands. Men det måste då vara fråga om investeringar som göres i en verksamhet utomlands som är att anse som en filial till den i Sverige bedrivna rörelsen. Det får således inte vara fråga om eu utomlands självständigt bedriven rörelse och givetvis än mindre om en genom ett utländskt dotterbolag bedriven rörelse. En investeringsfond kan nämligen, påpekar utredningen, användas endast för investeringar inom den förvärvskälla, vari fonden avsatts. Inkomst av en utomlands självständigt bedriven rörelse är i beskattningshänseende att hänföra till inkomst av kapital och alltså inte till inkomst av rörelse.

Utredningen har diskuterat i vad mån det kan vara ett intresse från arbetsmarknadssynpunkt att investeringsfonderna får tagas i anspråk för utlandsinvesteringar och anför härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 121

Vad först angår anskaffning av utländska maskiner och inventarier finns enligt vår mening ingen anledning att frångå den ståndpunkt som kommit till uttryck i det förut nämnda uttalandet i 1945 års betänkande. Det bör alltså fortfarande ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt fall bedöma om och i vad mån ett svenskt företags anskaffningar av maskiner och andra inventarier från utlandet är ägnade att gagna sysselsättningen här i riket. Prövas så vara fallet bör alltså investeringsfonderna kunna tagas i anspråk även för sådana anskaffningar.

Däremot anser vi det vara mycket tveksamt om svenska företags investeringar i byggnader utomlands kan ha någon nämnvärd effekt på den inhemska sysselsättningen på kort sikt. Visserligen kan dylika investeringar — det kan vara fråga om fabriksanläggningar eller andra anläggningar, t. ex. lagerlokaler eller kontorsbyggnader — i och för sig vara av mycket stor betydelse för det svenska näringslivet. Även andra intressen, t. ex. strävandena att bistå utvecklingsländerna, kan göra sådana investeringar angelägna. Men alla dessa investeringar av olika slag kan endast på längre sikt skapa ökade sysselsättningsmöjligheter i Sverige. Allmänt sett måste för övrigt föreligga stora svårigheter för den tillståndsgivande myndigheten att bedöma effekten här i riket av företagets investeringar t. ex. i byggnader eller i gruvor och andra fyndigheter utomlands. Det kan vidare framhållas att de beskattningsföremål som här beröres enligt åtskilliga svenska dubbelbeskattningsavtal undantages från svensk beskattning. En användning av investeringsfonderna i dessa fall är oförenlig med investeringsfondslagstiftningens tekniska utformning och medför skattelättnader som ej avsetts. I den mån investeringar utomlands anses böra främjas, bör detta enligt vår mening ske på andra sätt än genom att använda investeringsfonderna.

Vad nu anförts innebär, framhålles i promemorian, att enligt utredningens mening inte heller den fria sektorn bör få utnyttjas för utländska byggnadsinvesteringar m. m. Utredningen föreslår därför — för att undvika oklarhet vid tillämpningen — en komplettering av bestämmelserna i 11 § så att det klart framgår att fonderna skall få tagas i anspråk endast för sådana kostnader som hänför sig till här i riket belägna byggnader, gruvor in. in. Då det gäller maskiner och andra inventarier, bör i princip krävas att tillgångarna är avsedda att nyttjas i här i riket bedriven verksamhet. Undantag måste därvid, framhåller utredningen, givetvis göras för transportmedel i internationell trafik såsom fartyg, flygplan, linjebussar in. in. Därefler anföres.

Frågan om investeringsfondernas användande för investeringar som främjar den svenska exporten har i någon mån fått ökad aktualitet genom det förslag i liknande syfte som framlagts i Norge (s. 36 i promemorian). Den nuvarande bestämmelsen i 11 § tredje stycket i 1955 års förordning får emellertid anses tillgodose samma syften och vi har inte ansett det erforderligt att föreslå någon utvidgning av bestämmelsens nuvarande tillämpningsområde, som redan är ganska vidsträckt. Det är för övrigt, som vi redan framhållit, här fråga om i och för sig avdragsgilla utgifter. Detsamma gäller kostnader för forskningsändamål som syftar till ökad avkastning. Någon konjunkturell effekt på kortare sikt torde investeringsfondernas användande för forskningsändamål knappast kunna ge.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit i fråga om utvidgning av användningsområdet för fonderna har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Näringslivets skattedelegntion framhåller — beträffande utredningens förslag att byggnad, som utgör lagertillgång, skall undantagas från bestämmelserna — att lagtextens utformning kan medföra rättstvister för byggnadsföretag om vilka tillgångar, som är hänförliga till lager. Det torde därför enligt delegationen vara nödvändigt att i anvisningar ange att investeringsfond för rörelse icke får tagas i anspråk av ett byggnadsföretag för exempelvis byggnader som uppföres för försäljning, men väl för byggnader, som dylikt företag uppför för att använda till kontor, verkstad, lager eller för fabrikation av byggnadsvaror.

Utredningens förslag, att investeringsfond skall kunna tas i anspråk även för ombyggnad och reparation av andra transportmedel än fartyg, synes, enligt delegationens mening, kunna bidraga till att upprätthålla sysselsättningen hos åtskilliga mindre företag och bör genomföras. Vidare anföres.

Investeringsfond skall även enligt utredningens förslag kunna användas för kostnader för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft och liknande åtgärder i utbildningssyfte samt för bidrag till dylik utbildningsverksamhet. Vi delar uppfattningen, att yrkesutbildningen bör ingå som ett viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik och att det under vikande konjunkturer kan vara angeläget att friställd arbetskraft får ägna sig åt utbildning eller omskolning. För att utbildningen skall kunna genomföras under effektiva former bör den tid, under vilken investeringsfond får användas för kostnader av denna art, icke sättas alltför kort. Till kostnader för sådan utbildning eller omskolning hänföres givetvis såväl stipendier som lön till arbetspersonal, som deltar i utbildningen.

Tjänstemännens centralorganisation understryker utredningens uttalande, att yrkesutbildningen inom företagen bör stödjas i största möjliga utsträckning men tillägger.

TCO föreslår, att även sådan yrkesutbildning som stöds via investeringsfondspolitiken bör följa yrkesöverstyrelsens normer ifråga om sitt innehåll liksom den statsunderstödda företagsutbildningen. TCO ifrågasätter om det är realistiskt att räkna med att företagen på detta område har väl planerade projekt i beredskap för att sättas i verket vid en konjunkturavmattning. Det synes vara lämpligt att yrkesöverstyrelsen anmodas att med tanke på konjunkturpolitiken hålla en beredskap för att snabbt kunna hjälpa företagen med att sätta in utbildningsåtgärder.

Sveriges redareförening konstaterar att utredningen beträffande transportmedel i internationell trafik, vari inkluderas fartyg, föreslår att investeringsfond får tagas i anspråk för kostnader under beskattningsåret för ombyggnad och reparation. Av motiveringen till denna bestämmelse framgår ej, framhåller föreningen, om i begreppet reparationer även skall inkluderas klassning av fartyg. Då klassningen i realiteten innebär en av vederbörande myndigheter beordrad reparation av fartyg anser föreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 123

det vara helt naturligt, att investeringsfond skall få tagas i anspråk även för täckande av kostnader för klassning. För undvikande av onödiga tvister bör, enligt föreningen, i anvisningarna till 11 § införas en uttrycklig föreskrift härom. Därefter anföres.

Den föreslagna författningstexten jämte uttalandena i motiveringen givo icke en helt klar bild av de regler, som äro avsedda att tillämpas i fråga om utlandsinvesteringar i byggnader respektive maskiner och andra inventarier. Tendensen i förslaget är dock att skärpa reglerna och endast i begränsad omfattning tillåta att de fonderade medlen tagas i anspråk för utlandsinvesteringar. I fråga om fartyg innebär förslaget, att nybeställningar vid utländska varv även för framtiden skola kunna ske med begagnande av medel ur investeringsfonderna men det måste befaras, att tillståndsgivningen i de konkreta fallen påverkas i inskränkande riktning av uttalandena i motiveringen.

Redareföreningen vill därför framhålla sjöfartsnäringens utpräglat internationella inriktning. För en handelsflotta, vars fraktintäkter till cirka 98 procent hänför sig till utrikes fart, ställer det sig naturligt att beställningar i viss omfattning förläggas till utlandet. Vid prövningen av konkreta ansökningar angående nybyggnad av fartyg böra därför inga skrankor uppställas beträffande valet av leverantör.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att det — icke minst under en inhemsk konjunkturavmattning — torde vara i hög grad önskvärt att stimulera de företag, som är inriktade på export, till ytterligare ansträngningar att öka sin avsättning utomlands. Därvid torde även en ökad export på de s. k. utvecklingsländerna bli aktuell. Fn dylik exportfrämjande politik skulle enligt organisationens mening bli av stort värde för de inånga mindre företag, vilka arbetar som underleverantörer till exportindustrin. För att de svenska exportföretagen icke skall få ett sämre utgångsläge än de norska företagen bör de, framhåller organisationen, ges möjlighet att taga i anspråk medel, som överförts till investeringsfonder, för exportändamål av ovan nämnd art.

Skånes handelskammare anser att — även om det självfallet i allmänhet skulle stå mindre väl i överensstämmelse med förordningens syfte, om fond toges i anspråk för svenska investeringar i utlandet — något kategoriskt förbud dock icke bör gälla. Del kan nämligen tänkas hända, alt en investering utomlands skulle vara ägnad att verksamt befordra avsättningen av svenska varor utomlands och därmed den inhemska sysselsättningen och att av denna orsak tillåtelse till investeringsfonds användning för densamma kan vara motiverad. Handelskammaren kan därför icke förorda vad i denna del föreslås.

Föreningen Auktoriserade revisorer gör följande uttalande med anledning av att stadgandet i 11 § punkt c) om investeringsfonds utnyttjande för nedskrivning av varulager föreslås skola utgå.

Föreningen vill framhålla, alt stadgandet ifråga kan ha praktisk betydelse bl. a. för företag som åläggs att taga investeringsfond i anspråk, men som ej har annat godtagbart ändamål till hands vid tidpunkten för åläggandet än lagernedskrivning. Genom att använda fonden för nedskrivning av varulager kan företaget undvika det i 19 § omnämnda tillägget av 10 procent.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Föreningen vill på denna punkt föreslå att — om utredningens förslag att det ifrågavarande stadgandet skall utgå, lägges till grund för ändrad lagstiftning — i övergångsbestämmelserna intages regler av den innebörden att stadgandet alltjämt skall gälla beträffande investeringsfond som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt rum år 1962 eller tidigare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör följande uttalande.

I fråga om ianspråktagande av investeringsfond enligt 11 § första stycket i förordningen för skogsbruk för anläggande av exempelvis flottleder och vägar må anmärkas, att sådant arbete på samma sätt som ny-, tilleller ombyggnad eller underhållsarbeten å byggnad kan draga ut på tiden under flera år. Vad som i 11 § andra stycket i förordningen stadgas därom att investeringsfond får tagas i anspråk för avskrivning å byggnad eller för täckande av underhållsarbeten å byggnad under det sista av vissa beskattningsår torde därför böra göras tillämpligt även på arbete inom skogsbruket av nu nämnt slag. Det motsvarande kan sägas om arbeten enligt 14 § i förslaget, d. v. s. arbeten med vägar, vatten och avlopp, tomter, sjöreglering etc.

Departementschefen

Den utvidgning av användningsområdet för investeringsfonder, som utredningen föreslår, kan jag i huvudsak tillstyrka. Enligt min mening är det dock inte lämpligt att fonderna får tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft o. dyl. Det är som Tjänstemännens centralorganisation framhåller inte realistiskt att räkna med att företagen på detta område har väl planerade projekt i beredskap att sättas i verket i en konjunkturavmattning. Den viktiga frågan om yrkesutbildning och omskolning bör lösas genom andra åtgärder.

Därest förslaget om generella regler för stimulans av maskininvesteringar genomföres, bör investeringsfonderna få tagas i anspråk endast för maskinanskaffningar som har samband med byggande, d. v. s. dels fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, dels maskinanskaffning i samband med nyetablering och utvidgning av verksamheten. I övrigt bör stimulansen i fråga om maskininvesteringar endast ges via den generella lagstiftningen, varigenom förmånerna i princip kan komma alla skattskyldiga till godo. Begränsningen av möjligheten att använda fond för maskininvesteringar torde dock inte behöva komma till uttryck i författningstexten. Det synes kunna överlåtas åt den tillståndsgivande myndigheten att avgöra, när sådana särskilda omständigheter föreligger i det enskilda fallet att fonderna bör få utnyttjas för maskininvesteringar. Äldre fonder bör alltjämt få användas för alla slag av maskininvesteringar i enlighet med nuvarande bestämmelser. Den s. k. fria sektorn bör, även i fråga om framtida fondavsättningar, få tagas i anspråk för alla slag av inventarier. På förekommen anledning vill jag framhålla att begreppet anskaffning av maskin även innefattar det fall, då den skattskyldige själv tillverkar densamma.

Såsom jag tidigare framhållit kan jag tillstyrka utredningens förslag, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 125

upphäva nuvarande bestämmelser att investeringsfond skall kunna användas för nedskrivning av varulager. Beträffande redan avsatta fonder bör dock nuvarande bestämmelser alltjämt gälla. Vad nu sagts gäller alla slag av lagertillgångar och således även byggnad, som vid inkomsttaxeringen får nedskrivas enligt de regler, som gäller för lagertillgångar. En byggnad, för vilken lagervärderingsreglerna får tillämpas, omfattas således ej av bestämmelserna i It § första stycket vid a).

Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört vill jag framhålla, att kostnader för klassning av fartyg är att hänföra till reparationskostnader. Äldre fonder kan således tagas i anspråk för klassningskostnader. Dylika kostnader omfattas även, som jag redan framhållit, av de föreslagna generella reglerna. Uttryckligt stadgande härom anser jag inte erforderligt.

Vad Sveriges hantverks- och industriorganisation anfört angående ökade möjligheter att taga fonderna i anspråk för exportändamål anser jag mig inte kunna tillstyrka. Den möjlighet som redan finnes enligt 11 § tredje stycket i nuvarande förordning att taga fonderna i anspråk för kostnader för främjande av export har visat sig föga lockande för företagen. Jag delar utredningens uppfattning att eventuell stimulans av investeringar utomlands liksom för forskningsändamål bör ges på annat sätt än genom investeringsfonder.

Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit bör bestämmelserna i 11 § andra stycket göras tillämpliga även å kostnader för flottleder och vägar. Motsvarande regler bör även gälla för grundförbättringskostnader. Till sistnämnda fråga skall jag återkomma vid behandlingen av bestämmelserna i 14 §.

Medgivande att taga investeringsfond i anspråk gäller — som under 9 § framhållits — för viss tid. Om medgivandet avser att taga investeringsfond i anspråk för byggnadsinvesteringar, kan det tänkas att byggandet fortsätter även efter den tid medgivandet omfattar. Fråga uppkommer då vilka kostnader som får avskrivas med anlitande av investeringsfond. På förekommen anledning vill jag — under erinran om investeringsfondslagstiftningens särskilda syfte och uppläggning — som min mening framhålla, att till kostnader, som under den tid medgivandet avser nedlagts på byggnaden och som får avskrivas med investeringsfond, endast kan hänföras kostnader för arbeten som nedlagts på och för material som infogats i byggnaden under den tid medgivandet avser.

12 §. Utredningen

1 12 § enligt förordningens nuvarande lydelse stadgas, alt Kungl. Maj:t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Möjligheten att medgiva ett företag att taga rörelsefond i anspråk för investering i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts tillkom, framhåller utredningen, genom 1959 års lagstiftning. Dessförinnan kunde medgivandet avse endast rörelsefonds användande för skogsändamål. Erfarenheterna hade emellertid visat att det från arbetsmarknadssynpunkt kunde vara önskvärt att möjlighet öppnades för företagen att få använda rörelsefonderna även i andra förvärvskällor.

Enligt utredningens mening bör ej heller skogsfonderna vara fastlåsta vid den ursprungliga ändamålsbestämningen utan, där det allmännas intresse av full sysselsättning så kräver, kunna användas även i förvärvskälla inom annat inkomstslag. Därefter anföres.

Som skäl mot att på detta sätt använda skogsfonderna för annat än rena skogsändamål har tidigare åberopats kommunintresset. Det torde dock vara mera realistiskt att räkna med att, om överflyttningar av detta slag aktualiseras, det i praktiken i flertalet fall blir fråga om att använda rörelsefonderna för skogsändamål. Om det därför i visst fall skulle befinnas angeläget att taga skogsfondsmedel i anspråk för andra ändamål än de skogliga, torde det därför, i stort sett, knappast innebära någon väsentlig nackdel från skogskommunernas synpunkt att så sker. Vi föreslår således att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för företag att använda investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare sig densamma är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett och även inom en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet. Givetvis bör därvid fortfarande gälla att skälig hänsyn skall tagas till kommunintresset.

Tillståndsgivningen bör enligt utredningens mening utan olägenhet kunna anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. Endast i fall som avses i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket bör tillståndsgivningen ankomma på Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att tillståndsgivningen i ärenden som avses i denna paragraf skall anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen har redan tidigare berörts. Förslaget att skogsfonderna efter särskilt tillstånd skulle få tagas i anspråk för ändamål som avses med rörelsefonder har i regel tillstyrkts av remissinstanserna. I några yttranden har dock erinringar framförts. Sålunda anför riksskattenämnden.

Utredningen föreslår att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för företag att använda investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare sig densamma är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla än den i vilken avsättningen skett; sålunda även inom en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet. Härav skulle bl. a. följa, att investeringsfond för skogsbruk, som vid avdrag för avsättningen medfört minskning av skatteunderlaget i skogskommunen i fråga, skulle få tagas i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för rörelse i en annan kommun, belägen kanske i en helt annan del av riket. Riksskattenämnden vill starkt framhålla vikten av att mera väsentliga skattebelopp ej på dylikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 127

sätt fråntagas en skogskommun med mindre kommunen direkt eller indirekt får nytta av en investering i rörelsen eller eljest erhåller kompensation i någon form.

Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.

Svenska stadsförbundet framhåller att — eftersom enligt nuvarande bestämmelser tillstånd kan erhållas att ianspråktaga rörelsefond för skogsändamål ävensom eljest i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett — förbundet finner motsvarande utvidgning av skogsfonds användningsområde naturlig och konsekvent. Med hänsyn till kommunintresset anser emellertid förbundet det böra föreskrivas, att före meddelande av tillstånd att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett skall, i det fall ianspråktagandet avses äga rum i förvärvskälla hänförlig till annan kommun än den där avdrag för avsättning åtnjutits, sistnämnda kommun beredas tillfälle yttra sig. Enligt förbundets mening är detta ett skäligt krav från den kommun som fått avstå från skatteunderlag vid fondavsättning men sedan icke får någon kompensation härför. Utredningens uttalande att vid tillståndsgivningen »skälig hänsyn skall tagas till kommunintresset» kan icke anses utgöra tillräcklig garanti för att »avsättningskommunens» intressen blir vederbörligen beaktade. Särskilt för en mindre kommun, som för sitt skatteunderlag kan vara mycket beroende av endast ett större företag, kan ett väsentligt bortfall av skatteunderlag utan någon som helst kompensation te sig orättvist.

Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att företag jämlikt 12 § kan erhålla tillstånd att använda rörelsefonden för investering i förvärvskälla, som är hänförlig till annat inkomstslag än inkomst av rörelse, sålunda även i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet. Länsstyrelsen fortsätter.

Häremot finnes i och för sig intet att erinra. Det torde emellertid icke sällan förekomma, att företag bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad och att byggnaden i övrigt är av beskaffenhet att inkomstberäkning skall ske jämlikt bestämmelserna i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (s. k. schablonmetod), innebärande bl. a. att avdrag icke är medgivet vare sig för värdeminskning eller för reparation och underhåll av byggnad. Enligt länsstyrelsens mening borde uttrycklig bestämmelse införas av innebörd att investeringsfond icke må tagas i anspråk i fråga om fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit anser jag att beslutanderätten i ärenden, som avses i denna paragraf, skall ligga hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen, dock att i fall som avses i 9 § 3 mom. och It § tredje stycket beslutanderätten inte må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen.

Om de bestämmelser, som jag tidigare förordat angående möjlighet att

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

överföra fondmedel inom en koncern, genomföres, kommer betydelsen av bestämmelserna i 12 § att minska. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att möjlighet alltid bör finnas att få utnyttja investeringsfond på det från sysselsättningssynpunkt lämpligaste sättet. Det ligger i sakens natur att beslut enligt 12 § måste föregås av en noggrann prövning bl. a. med hänsyn till kommunintressena. Något remissförfarande av det slag Svenska stadsförbundet antytt anser jag mig inte kunna tillstyrka. Med anledning av vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört vill jag framhålla, att investeringsfonderna i princip inte bör få tagas i anspråk för fastigheter, som utnyttjas för bostadsändamål, med mindre fråga är om personalbostäder.

14 § (nuv. 13 §).

Utredningen

Som en följd av den av utredningen förordade omarbetningen av 11 § föreslår utredningen att orden »avskrivning av» utgår även ur förevarande paragraf. Utredningen föreslår vidare att bland de ändamål, för vilka fond skall få tagas i anspråk, även upptages kostnader för iordningställande av markområden för sjöreglering och kraftverksbyggen.

Remissyttrandena

Näringslivets skattedelegation framhåller att samma skäl, som talar för den av utredningen föreslagna utvidgningen, enligt delegationens uppfattning kan anföras för att även kostnader för motverkande av vatten- och luftföroreningar och liknande upptages i paragrafen. Delegationen tillägger. I den mån sådana kostnader är hänförliga till byggnader och maskiner föreligger redan nu möjlighet enligt 11 § att använda fondmedel. En utsträckning av möjligheterna att använda fondmedel till alla kostnader för dessa investeringar skulle väsentligt minska olägenheterna av gränsdragningen mellan kostnader för maskiner och byggnader, å ena sidan, och kostnader för arbeten å marken o. dyl., å andra sidan. I och för sig föreligger skäl att — såsom skett i utlandet — införa en vidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader av denna art. Denna fråga torde emellertid komma att behandlas av allmänna skatteberedningen, varför vi inskränker vårt yrkande till den nu aktuella lagstiftningen. Även andra förbättringar i 14 § bör övervägas i detta sammanhang. Tillstånd att ta fondmedel i anspråk för iordningställande av tomtområde bör t. ex. kunna ges, även om området inte skall användas för bebyggelse utan såsom parkeringsplats, upplagringsplats eller dylikt. Även Skånes handelskammare föreslår, att kostnader för parkeringsplatser ävensom för vägar inom och utom fabriksområdet, gårdsplaner och liknande anläggningsarbeten upptages i förteckningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 129

Departementschefen

Beslutanderätten enligt denna paragraf bör, såsom redan framhållits, tillkomma Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen, dock att beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 mom. inte må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt nu ifrågavarande bestämmelser må, om särskilda skäl föreligger därtill, investeringsfonderna tagas i anspråk för arbeten av grundförbättrings natur. I författningstexten anges vissa exempel. Då det här är fråga om kostnader, som inte är avdragsgilla vid taxeringen, är jag icke beredd att utsträcka exemplifieringen utöver vad utredningen föreslagit. Det är den beslutande myndigheten som i det enskilda fallet avgör, om fonderna får tagas i anspråk för viss kostnad.

Har fond fått tagas i anspråk för kostnad, som avses i denna paragraf, under flera på varandra följande beskattningsår, bör bestämmelserna i 11 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. Bestämmelser härom synes böra intagas i ett andra stycke i 14 §.

15 § (nuv. 14 §).

Utredningen

Utredningen föreslår viss omarbetning av bestämmelserna i nu ifrågavarande paragraf för att erhålla bättre anknytning till den av utredningen förordade lydelsen av 11 §. I sak avses inte någon ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Nuvarande bestämmelser har, framhåller utredningen, i praxis tillämpats så att — då tillgång fått nedskrivas med anlitande av investeringsfond — det avskrivningsunderlag varå de årliga värdeminskningsavdragen i fortsättningen beräknats, reducerats med belopp motsvarande de i anspråk tagna fondmedlen. I punkt 4 femte stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen har, beträffande inventarier, uttryckligen stadgats att såsom anskaffningsvärde vid tillämpning av den s. k. 30-regeln skall anses den verkliga kostnaden minskad med det belopp, varmed avskrivning fått ske med anlitande av investeringsfond. Därefter anföres i promemorian.

Vad nu sagts gäller i fråga om inventarier och även i fråga om byggnad i de fall avskrivning å byggnaden sker å anskaffningskostnaden enligt avskrivningsplan. Normalt skall avdrag för värdeminskning av byggnad som användes i rörelsen, i likhet med vad som gäller beträffande rörelsetillgångar i allmänhet, beräknas i förhållande till anskaffningsvärdet, se punkt 7 anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I de fall då värdeminskningsavdrag beräknas på detta sätt uppstår intet problem ur nu ifrågavarande synpunkt. Anskaffningsvärdet reduceras med det ianspråktagna beloppet. Men därest utredning saknas om anskaffningsvärdet, har den skattskyldige rätt att — i analogi med vad som gäller i fråga om annan fastighet — använda det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet såsom avskrivningsunderlag. I dylikt fall torde någon reducering av avskrivningsunderlaget, d. v. s. det taxerade byggnadsvärdet, inte ske då byggnaden fått avskrivas med anlitande av investeringsfond. Därigenom erhåller företaget eu dubbel

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

avskrivning av byggnaderna. Det är givetvis vid fastighetsförbättringar i form av till- eller ombyggnad som frågan närmast blir aktuell.

Möjligheten till dubbelavdrag i det nyssnämnda fallet utgör enligt utredningens mening en betänklig brist i systemet. Utredningen har därför övervägt att för fondernas användande för kostnader avseende ny-, till- eller ombyggnad av byggnad uppställa det villkoret, att avskrivning skall ske å anskaffningskostnaden enligt plan. En sådan bestämmelse skulle emellertid, framhålles det, innebära att användningsområdet för fonderna i viss mån begränsades och bestämmelsen skulle inte kunna ges retroaktiv karaktär. På grund härav har utredningen inte velat förorda att ett dylikt villkor för fondernas ianspråktagande införes. Utredningen tillägger.

En möjlighet att komma tillrätta med nu ifrågavarande problem kunde vara att nuvarande bestämmelser kompletteras med en föreskrift, innebärande att i sådana fall då investeringsfond tagits i anspråk för kostnader häntörliga till byggnad beträffande vilken avdrag för värdeminskning beräknas på grundval av det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet, detta byggnadsvärde skall minskas med det ianspråktagna beloppet. Inte heller en sådan lösning är emellertid tillfredsställande och skulle innebära komplikationer vid den praktiska tillämpningen. Liknande problem uppkommer för övrigt t. ex. då ett företag uppför en byggnad med bidrag från stat eller kommun och sedan gör avskrivning å taxerat byggnadsvärde. Emellertid är trågan om underlaget för de fortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större problemet om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen i fråga om byggnader överhuvudtaget. Detta större problem är något som allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv har att taga ställning

Utredningen har därför stannat för att inte föreslå några bestämmelser tör att förhindra att dubbelavskrivning medgives i de fall avskrivning sker å taxerade byggnadsvärdet. Enligt utredningens mening bör i stället reglerna för avskrivning å byggnad i rörelse ändras så att avskrivning alltid skall ske enligt plan och beräknas på företagets verkliga kostnad eller -där denna inte kan fastställas — på ett beräknat anskaffningsvärde. Metoden att medgiva avskrivning å taxerade byggnadsvärdet medför för övrigt, framhålles i promemorian, att avskrivning kan erhållas även sedan den faktiska anskaffningskostnaden för byggnaden är helt avskriven. Även av det skälet finns anledning överse avskrivningsreglerna för byggnad.

Remissyttrandena

Frågan om dubbel avskrivning av byggnad, som avskrivits med anlitande av investeringsfond, har berörts i flera remissyttranden. Sålunda understryker riksskattenämnden vikten av att en översyn äger rum av avskrivningsreglerna för byggnad. Några remissinstanser, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, samt allmänna ombudet hos meltankommunala prövningsnämnden anser det motiverat att — i avbidan på resultatet av en framtida utredning — tillgripa provisoriska specialbe­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 131

stämmelser på av de sakkunniga antytt sätt. Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden kunde man exempelvis provisoriskt föreskriva att hälften av den nedskärning som verkställts genom ianspråktagande av investeringsfond skall avräknas från det vid nästa fastighetstaxering åsatta byggnadsvärdet och att restvärdet tills vidare upptages som anskaffningsvärde.

Kooperativa förbundet framhåller att enligt punkt 7 i anvisningarna iill 29 § kommunalskattelagen hinder ej möter att — där utredning rörande anskaffningsvärde förebringas — för byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan. Enligt nuvarande praxis har, framhåller förbundet, denna bestämmelse tolkats så att en tillfredsställande utredning om byggnadsanskaffningsvärde godtages av beskattningsnämnd endast i de fall att mark och byggnad anskaffas var för sig. Man har med andra ord icke ansett sig i något fall kunna godtaga en utredning om byggnadsanskaffningsvärde i det fall att byggnaden förvärvats tillsammans med marken. Förbundet fortsätter.

Styrelsen finner dessa förhållanden otillfredsställande i så måtto att en från såväl skattemyndigheters som enskilda skattskyldigas synpunkt önskvärd övergång från avskrivning å taxerat byggnadsvärde till avskrivning enligt plan förhindrats. Styrelsen vill därför föreslå, att nuvarande regler i kommunalskattelagen uppmjukas på denna punkt, vilket synes kunna ske utan att pågående utredningar i allmänna skatteberedningen behöver avvaktas. Styrelsen vill påminna om att i tidigare sammanhang en proportionering av anskaffningskostnaden för mark och byggnad enligt gällande taxeringsvärden godtagits, nämligen ifråga om investeringsavgift. Även om det icke kan befinnas vara tillrådligt att alltid utan vidare godtaga en så schablonmässig fördelning, bör det dock vara möjligt att i de flesta fall finna en tillfredsställande lösning på detta problem. Om gällande bestämmelser i kommunalskattelagen ändras enligt vad nu här föreslagits, bär det enligt styrelsens mening icke vara obefogat att, såsom de sakkunniga övervägt, uppställa villkor om användande av avskrivningsplan för byggnad, då investeringsfond användes för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Riksskattenämnden påpekar att de nya reglerna för avskrivning å kostnader för skogsvägar kan föranleda tveksamhet, då investeringsfond tages i anspråk för dylika ändamål. Nämnden anför.

Jämlikt 22 § 1 mom. kommunalskattelagcn i dess lydelse enligt lagen den 18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen kan från och med 1963 års taxering avdrag medgivas för värdeminskning å skogsväg, varvid jämlikt punkt 2 b) av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen avskrivningsunderlaget skall beräknas till en tredjedel av den skattskyldiges kostnad för skogsvägen. Fråga kan här uppkomma om avdrag för sådan värdeminskning alltid skall beräknas före eventuell avskrivning vid ianspräktagande av investeringsfond för skogsbruk. Enligt riksskattenämndens mening bör så ske, dock att avskrivningsunderlaget givetvis icke får (iverstiga den del av kostnaderna, som icke läckts genom ianspräktagande av investeringsfonden. Om den skattskyldiges kostnad för skogsvägar under visst beskattningsår uppgått till exempelvis 900 000 kr. och investeringsfond

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

fått tagas i anspråk till ett belopp av 600 000 kr., bör alltså avdrag för värdeminskning få ske med 30 000 kr. för år under 10 år (10 procent av 1/3 av 900 000 kr.) utan hinder av att av kostnaderna för vägen till ett belopp av 600 000 kr. täckts genom anlitande av investeringsfonden. Har hela kostnaden, 900 000 kr., täckts genom utnyttjande av investeringsfonden, erhålles givetvis inget årligt värdeminskningsavdrag. Enligt riksskattenämndens mening är det önskvärt att ett uttalande i frågan göres i propositionen.

Liknande synpunkter anföres av kammarrätten som tillägger.

Även i andra sammanhang kan det inträffa, att kostnaderna för tillgodoseende av ett och samma ändamål, för vilket fondmedel tagits i anspråk, vid anlitande av andra medel vid inkomsttaxeringen rönt olika behandling i beskattningsavseende. Så är t. ex. fallet, då ett byggnadsarbete omfattar såväl ny-, till- eller ombyggnad som reparation och underhåll. För den händelse i dylikt fall kostnaderna icke helt täckts med fondmedel utan delvis med andra medel, uppkommer frågan, för vilka slag av kostnader fondmedlen skola anses i första hand tagna i anspråk. I det andragna exemplet bliva de skattemässiga förmånerna praktiskt taget inga, i den mån fondmedlen anses tagna i anspråk för reparationskostnader, medan vissa skattemässiga förmåner uppkomma, i den mån fondmedlen anses tagna i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad.

Departementschefen

Såsom utredningen påpekat kan det förhållandet, att det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet får användas som avskrivningsunderlag, medföra en viss dubbelavskrivning, därest fastigheten fått avskrivas med anlitande av investeringsfond. Emellertid är, som utredningen även framhållit, frågan om underlaget för de tortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större problemet om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen i fråga om byggnader över huvud taget. Detta större problem har allmänna skatteberedningen att taga ställning till och jag vill inte nu förorda någon provisorisk lösning, då en sådan kan tänkas försvåra genomförandet av de slutliga bestämmelserna.

Vad riksskattenämnden uttalat angående innebörden av bestämmelserna i det fall, då fond tages i anspråk för skogsvägar, finner jag riktigt. Om fond iår tagas i anspråk för såväl ombyggnad som reparation av byggnad, äger vidare den skattskyldige, därest annat inte utsäges i beslutet, i första hand taga fondmedlen i anspråk för ombyggnadskostnader.

17 § (nuv. 16 och 17 §§).

Utredningen

Innehållet i denna paragraf motsvarar närmast de bestämmelser som nu finns i 16 och 17 §§. Utredningen har här sammanfört vad som bör gälla om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond, d. v. s. om beslutets innehåll och beträffande vad som skall iakttagas i samband med dylikt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 133

slut. På grundval av vad utredningen inhämtat angående erfarenheterna av de nuvarande bestämmelserna föreslår utredningen vissa förenklingar i förlarandet.

Beträffande nuvarande regler gäller, framhåller utredningen, i stort sett följande.

1. Arbetsmarknadsstyrelsen (i förekommande fall Kungl. Maj:t) beslutar att investeringsfond skall få tagas i anspråk. I fråga om rätt att taga framtida fondavsättningar i anspråk meddelar Kungl. Maj :t preliminärt beslut och arbetsmarknadsstyrelsen det slutliga beslutet (9 § 3 mom.).

2. Om beslutet skall arbetsmarknadsstyrelsen underrätta företaget samt länsstyrelsen, som i sin tur har att vidarebefordra underrättelsen till taxeringsmyndigheten.

3. Företaget skall i anledning av nämnda beslut göra framställning hos arbetsmarknadsstyrelsen om att styrelsen förordnar om utbetalning av de medel som innestår i riksbanken.

4. Arbetsmarknadsstyrelsen förordnar om dylik utbetalning.

5. Sedan utbetalning skett, skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen därom.

6. Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att företaget får (och alltså ej »skall») taga investeringsfond i anspråk gäller, att arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen fått besked från riksbanken att utbetalning skett, skall underrätta länsstyrelsen om att fonden skall tagas i anspråk. Denna underrättelse skall länsstyrelsen vidarebefordra till taxeringsmyndigheten.

Utredningens förslag innebär, till att börja med, att — sedan Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen förordnat om investeringsfonds ianspråktagande — företaget skall med stöd av beslutet, vare sig detta innefattar ett åläggande eller medgivande att fonden tages i anspråk, äga hos riksbanken utfå de kontomedel som svarar mot det belopp av investeringsfonden som enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Särskilt förordnande om kontouttaget behöver således inte meddelas. Utredningen tillägger.

Redan nu har arbetsmarknadsstyrelsen i regel i sitt beslut om ianspråktagandet även förordnat om utbetalning av medel från riksbanken. Något hinder att förfara på detta sätt torde inte ha förelegat enligt gällande bestämmelser, åtminstone inte i normalfallet, d. v. s. då beslutet grundar sig på överläggningar mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen och beslutet innebär bifall till en ansökan om att få taga fondmedel i anspråk- se prop. 1959: 6 s. 17—18.

Beslutet om ianspråktagandet skall, framhåller utredningen, innehålla uppgift om den tid under vilken investeringsfonden skall eller må tagas i anspråk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift härom. Vidare skall beslutet innehålla uppgift huruvida det särskilda investeringsavdraget enligt nya 16 § skall åtnjutas.

Underrättelseförfarandet förenklas, framhåller utredningen, i viss mån om man i enlighet med utredningens förslag föreskriver, att beslutet skall tillställas, förutom det eller de företag varom fråga är, länsstyrelsen, som liar att tillställa detsamma vederbörande taxeringsmyndighet, samt riksbanken. Då Kungl. Maj :t meddelar beslut enligt 9 § 3 mom. torde detta, frainliålles i promemorian, i regel avse dels medgivande att taga redan avsatta

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 159

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fonder i anspråk dels ock preliminärt beslut att få använda framtida fonder. Med stöd av dylikt beslut kan företaget givetvis utfå medel från riksbanken endast i den mån beslutet avser fonder, som funnits avsatta när beslutet meddelades. Genom det slutliga beslut, som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar med anledning av Kungl. Maj :ts preliminära beslut, äger företaget rätt utfå medel från riksbanken svarande mot framtida avsättningar. Det slutliga beslutet meddelas först sedan fondavsättning verkställts och medel inbetalats i riksbanken i vederbörlig ordning.

Enligt utredningens förslag skall vidare riksbanken underrätta inte bara, som nu, arbetsmarknadsstyrelsen utan även länsstyrelsen om de kontoutbetalningar som gjorts. Länsstyrelsen skall i sin tur vidarebefordra underrättelsen till vederbörande taxeringsmyndighet. Bankens underrättelse skall innehålla uppgift om företagets namn och adress, det utbetalade beloppets storlek, hur mycket därav som inbetalats efter den 30 juni 1960 samt från vilket konto för investering, d. v. s. rörelsekonto eller skogskonto, som uttaget skett.

Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna i 17 § enligt utredningens förslag följande.

1. Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelar beslut, att investeringsfond skall eller må tagas i anspråk. I beslutet angives när fonden skall tagas i anspråk, ändamålet med ianspråktagandet samt om och i vad mån investeringsavdrag skall åtnjutas.

2. Beslutet skall tillställas det eller de företag, varom fråga är, länsstyrelsen för att överlämnas till taxeringsmyndigheten samt riksbanken.

3. Med stöd av beslutet äger företaget — såvida fråga inte är om ett av Kungl. Maj :t meddelat preliminärt beslut enligt 9 § 3 mom. — hos riksbanken från kontot för investering uttaga fyrtio eller fyrtiosex procent av det belopp av fonden, som skall eller må tagas i anspråk. Uttag kan ske av hela beloppet redan första året även om fonden får tagas i anspråk under flera år.

4. Om kontouttaget skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelsen, vilken senare myndighet i sin tur har att vidarebefordra underrättelsen till taxeringsmyndigheten.

Taxeringsmyndigheten har att iakttaga följande.

1. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut innebär att fonden skall tagas i anspråk har taxeringsmyndigheten att kontrollera att företaget handlar i enlighet med beslutet samt — om fonden inte tages i anspråk i enlighet med beslutet — att fondmedlen enligt 19 § återföres till beskattning med vederbörligt tillägg.

2. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut — vilket i regel liksom hittills torde bli fallet — innebär att fonden må tagas i anspråk, har taxeringsmyndigheten att avvakta besked från riksbanken om kontouttag. Då uttag skett, har taxeringsmyndigheten att kontrollera att av fonden ett så stort belopp att fyrtio eller fyrtiosex procent därav svarar mot uttaget tages i anspråk i enlighet med beslutet samt — om så inte sker — beloppet återföres till beskattning med vederbörligt tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 135

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna i 17 § och vad utredningen anfört angående innebörden av nuvarande och föreslagna regler har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Riksskattenämnden framhåller dock att bestämmelsen i sista stycket av nuvarande 17 § att arbetsmarknadsstyrelsen skall meddela uppgift »huruvida investeringsavdrag enligt 15 § skall åtnjutas» har av utredningen — utan annan ändring än vad som föranletts av annan paragrafnumrering — uppflyttats till första stycket av den föreslagna 17 §. Enligt nämndens mening torde emellertid denna bestämmelse böra utgå, enär med nuvarande lydelse av 15 § frågan, om investeringsavdrag skall åtnjutas eller icke, lärer vara en taxeringsfråga och det sålunda torde ankomma på taxeringsmyndigheterna (resp. skattedomstolarna) och icke på arbetsmarknadsstyrelsen att i enlighet med författningsbestämmelserna pröva »om och i vad mån» den skattskyldige äger åtnjuta investeringsavdrag eller icke. Däremot kan det givetvis, framhåller nämnden, vara lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen i beslut om fonds ianspråktagande upplysningsvis anger, att jämlikt viss angiven paragraf investeringsavdrag icke åtnjutes vid fonds ianspråktagande för i paragrafen angivet ändamål. Nämnden tillägger.

Å s. 88 i promemorian har utredningen gjort en sammanfattning av vad som bör gälla i fråga om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond, varvid under punkt 2 angivits, att dylikt — av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelat — beslut skall tillställas företaget i fråga, länsstyrelsen samt riksbanken. Därest beslutet meddelats av Kungl. Maj :t, bör givetvis även arbetsmarknadsstyrelsen underrättas.

Departementschefen

Såsom riksskattenämnden framhållit ankommer det ytterst på beskattningsmyndigheterna att pröva om investeringsavdrag skall åtnjutas. Vad i beslutet meddelas angående investeringsavdrag är därför — frånsett uppgift om de år för vilka investeringsavdrag enligt 16 § andra stycket får åtnjutas — inte bindande för beskattningsmyndigheterna. Emellertid bör det vara av värde för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter att uppgift om investeringsavdraget lämnas i beslutet.

Det ligger i sakens natur att — då Kungl. Maj:t meddelar beslut i fråga om investeringsfonder — arbetsmarknadsstyrelsen skall underrättas. Särskild föreskrift härom synes inte erforderlig.

Vad utredningen i övrigt anfört som kommentar till bestämmelserna i denna paragraf föranleder inte någon erinran från min sida.

136 Kungl. May.ts proposition nr 159 år 1963

19 §.

Utredningen

Denna paragraf innehåller de allmänna bestämmelser som gäller då investeringsfond skall återföras till beskattning. Detta till skillnad mot 20 och 21 §§ som reglerar vissa specialfall då sådan återföring skall ske.

I paragrafens första stycke enligt utredningens förslag anges liksom i den nuvarande förordningen de olika fall då återföring skall äga rum. Häri föreslår utredningen i princip ingen annan ändring i förhållande till vad som nu gäller än att hänvisning delvis göres till andra paragrafnummer.

Paragrafens andra stycke enligt förordningens nuvarande lydelse föreskriver att, därest fondavsättning återförts till beskattning, företaget icke må för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond. I vissa fall kan, framhåller utredningen, detta förbud mot ny avsättning leda till obilliga resultat. Härom anföres i promemorian.

Det kan t. ex. förekomma att ett företag, som verkställt avsättning till investeringsfond och erhållit tillstånd att få taga fonden i anspråk för exempelvis byggnadsändamål och uttagit mot fonden svarande medel från riksbanken, av någon anledning inte kan taga hela fonden i anspråk i enlighet med beslutet. Detta kan bero på felaktiga beräkningar eller på ändrade planer. Den del som inte tages i anspråk måste då återföras till beskattning jämte tillägg av tio procent. Även om det återförda beloppet är obetydligt i förhållande till det ianspråktagna beloppet, får företaget inte för samma år tillgodoräkna sig avdrag för en ny avsättning.

Varken från konjunktur ut jämningssynpunkt eller annan synpunkt synes, framhåller utredningen, förbudet mot ny avsättning ha någon uppgift att fylla. Den insättning, som skall göras i riksbanken, motsvarar i stort sett den som eljest skulle erläggas vid återföringen. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i andra stycket skall utgå. Utredningen fortsätter.

Något mera tveksamt är det hur man bör ställa sig till kravet enligt nuvarande tredje stycket i förevarande paragraf att ett återfört belopp skall effektivt beskattas. Bestämmelsen innebär att investeringsfonderna inte får utnyttjas för förlustutjämning. Genom 1960 års förordning om förlustutjämning har emellertid denna princip genombrutits såtillvida att, om ett till investeringsfond avsatt belopp återföres till beskattning vid taxeringen för ett visst år, beloppet kan kvittas mot förluster vilka uppkommit under tidigare år och för vilka förlustavdrag yrkas vid samma taxering (jämför rättsfallet i riksskattenämndens meddelanden 1961 serie I nr 3:8). Däremot får det återförda beloppet inte kvittas mot förlust som uppkommit under samma beskattningsår som återföringen sker. 1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för den nyssnämnda förordningen om förlustutjämning, ifrågasatte om det i ett läge där man genomfört rätt till öppen förlustutjämning fanns anledning att vidhålla kravet på effektiv beskattning. Utredningen föreslog att den ifrågavarande bestämmelsen om effektiv beskattning skulle upphävas. Detta förslag blev dock inte genomfört.

Även om enligt vår mening skäl talar för att frångå det nämnda kravet på effektiv beskattning har vi i betraktande av att denna fråga helt nyligen varit föremål för prövning med nämnt resultat, inte ansett oss kunna föreslå att bestämmelsen upphäves. Viss ändring av bestämmelserna i nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 137

tredje stycket blir dock erforderliga om — som vi föreslagit — nuvarande andra stycket utgår. Gör företaget en ny fondavsättning för samma år som återföring sker bör nämligen regeln om effektiv beskattning inte äga tilllämpning i den mån det återförda beloppet inklusive det tioprocentiga tilllägget motsvaras av den nya fondavsättningen. Uppgår hela det återförda beloppet inklusive tillägg till 100 000 kronor och den nya fondavsättningen till 75 000 kronor, skall den effektiva beskattningen avse skillnaden 25 000 kronor. Vi framlägger förslag av denna innebörd. Är den nya avsättningen lika stor som återfört belopp inklusive tillägg, föreligger inte något krav på effektiv beskattning. I dylikt fall får avdrag åtnjutas för eventuellt underskott i förvärvskällan i fråga.

Remissyttrandena

Kammarrätten anser att — om utredningens förslag, att avdrag för ny avsättning skall medgivas även om äldre investeringsfond samma år återförts till beskattning, genomföres — arbetsmarknadsstyrelsens befogenhet att ålägga företag att taga i anspråk investeringsfond för sitt ändamål därigenom gjorts verkningslös.

Riksskattenämnden konstaterar, att enligt såväl gällande förordning som utredningens förslag får en under ett visst beskattningsår återförd investeringsfond icke kvittas mot förlust som uppkommit under samma beskattningsår, medan däremot enligt det av utredningen åberopade rättsfallet kvittning får äga rum mot förlust, som uppkommit under tidigare beskattningsår. Nämnden anför därefter.

Riksskattenämnden anser, att dessa båda fall böra behandlas lika. I vart fall synes bärande skäl icke föreligga att behandla kvittningsfrågan strängare då fråga är om en under återföringsåret uppkommen förlust. Nämnden föreslår därför — om utredningens förslag godtages — att bestämmelser införas i förlustutjämningsförordningen, vilka förhindra att återförd investeringsfond kan kvittas mot tidigare års förlust. Alternativet bör vara, att kravet på effektiv beskattning av återförd investeringsfond helt frångås.

Näringslivets skattedelegation ifrågasätter, om det är motiverat att bibehålla kravet på att investeringsfonderna inte får utnyttjas för förlustutjämning. De företag som bestämmelsen träffar är nämligen, framhåller delegationen, sådana, vilka på grund av tvingande omständigheter, t. ex. likvidation, måste återföra fondmedel till beskattning under ett förlustår. Delegationen tillägger.

Utredningens förslag att slopa det nu upprätthållna förbudet mot ny avsättning till investeringsfond det beskattningsår, då fondavsättning återförts till beskattning, är i hög grad befogat, då sagda förbud lett till synnerligen obilliga resultat och vållat betydande svårigheter i flera fall.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges advokatsamfund.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Departementschefen

En återföring till beskattning av fondmedel bör i princip medföra sådana konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att återföring sker. Jag är därför inte beredd tillstyrka att investeringsfonderna får utnyttjas för täckning av förlust, som uppkommit under samma år som återföringen sker.

Det kan, som riksskattenämnden framhåller, ifrågasättas, om inte sådana bestämmelser borde införas i förordningen om förlustutjämning, vilka förhindrade att återförd investeringsfond kunde kvittas mot tidigare års förlust. Jag vill emellertid inte nu förorda en sådan åtgärd.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller vid återföring till beskattning av fondmedel i fall som avses i denna paragraf att ett extra tillägg göres vid beskattningen med tio procent av det återförda beloppet. Därjämte gäller att företaget inte äger rätt att samma år som återföring sker göra en ny avsättning till investeringsfond.

Utredningen föreslår, att förbudet mot att samma år som återföring sker göra ny avsättning till investeringsfond borttages. Jag kan i likhet med flertalet remissinstanser tillstyrka att så sker och vill i samband därmed framhålla att — om investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till beskattning — bestämmelsen i 6 § i nämnda förordning givetvis inte utgör något hinder för att avsättning samma år göres enligt 1955 års förordning. Däremot föreslår utredningen inte någon ändring i fråga om stadgandet, att vid återföringen ett tillägg skulle göras med tio procent av det återförda beloppet.

Såsom jag tidigare framhållit är det nödvändigt, att en återföring av fondmedel får sådana konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att återföring sker. Ett extra tillägg av tio procent bör därför normalt ske. Erinras må att företaget genom att göra avsättning till investeringsfond erhåller en viss skattekredit, enär inbetalningen i riksbanken är lägre än den skatt som eljest skulle fått erläggas. Om återföring sker på grund av att företaget, sedan medgivande att taga fond i anspråk erhållits, uttagit större belopp från riksbanken än som svarar mot de fondmedel som kunnat utnyttjas, har företaget räntefritt fått disponera de för mycket uttagna medlen under kanske mer än ett år. Ett extra tillägg vid återföring är därför i normalfallet berättigat. Det kan dock föreligga sådana förhållanden i samband med en återföring av fondmedel att det extra tillägget framstår som oberättigat. Jag föreslår därför, att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet att, om synnerliga skäl föranleder det, medgiva att tillägg inte skall ske. Ett sådant medgivande kan begränsas till viss eller vissa skattskyldiga men kan även avse samtliga återföringar under visst eller vissa beskattningsår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 139

20 § 1 mom.

Utredningen

Enligt nuvarande regler gäller att — om ett företag som har investeringsfond träder i likvidation eller upplöses genom fusion — investeringsfonden i princip skall återföras till beskattning. Vid vissa fall av fusion får dock det övertagande företaget övertaga även investeringsfonden. I dessa regler har utredningen inte funnit anledning föreslå ändring.

Om ett företag gjort avsättning till investeringsfond och därefter upphör att driva den förvärvskälla, vari avsättningen gjorts, föreligger, konstaterar utredningen, enligt gällande bestämmelser inte någon skyldighet för företaget att återföra investeringsfonden till beskattning. Ett företag kan därför ha investeringsfond även sedan företaget övergått till att bli ett rent förvaltningsbolag och sedan det är uppenbart att fonden inte kommer att tagas i anspråk för avsett ändamål. Företaget har ändock intresse av att fonden kvarstår, enär skatten vid återföringen blir större än det belopp som frigöres i riksbanken. Gäller det fonder enligt 1947 och äldre års förordningar innebär en återföring att företaget påföres skatt utan att några medel erhålles från riksbanken. Utredningen anför därefter.

Det kan inte anses tillfredsställande att investeringsfond kvarstår, då det framstår som sannolikt att fonden inte kommer att tagas i anspråk för sitt ändamål. Vi föreslår därför en bestämmelse av innebörd att investeringsfond skall återföras till beskattning, då företaget upphör att driva den förvärvskälla vari avsättningen verkställts. Emellertid kan det tänkas att företaget även i dylikt fall har planer på att fonden skall kunna utnyttjas för investeringar. Nedläggandet av den verksamhet, som förvärvskällan inneburit, kanske är avsett att vara tillfälligt eller också avser företaget att begära tillstånd antingen att fonden får tagas i anspråk i annan förvärvskälla, som företaget bedriver, eller att — enligt de regler vi i det följande kommer att föreslå — fonden får övertagas av ett annat företag inom samma koncern. I dylika fall bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonden inte behöver återföras till beskattning. Sådant medgivande bör då i regel avse en viss begränsad tid och beslutet får efter denna tid omprövas med hänsyn till då föreliggande förhållanden. Återföres fonden till beskattning bör det ske enligt de regler som gäller, då fonden tages i anspråk utan tillstånd. I fråga om 1955 års fonder skall således tillägg ske med tio procent av återfört belopp. Skyldigheten att återföra beloppet till beskattning med ett tioprocentigt tillägg gör att företagen får intresse av att vidtaga åtgärder för att tillse att fonderna kan tagas i anspråk för sitt ändamål. Även fond enligt 1947 och tidigare års förordningar bör på motsvarande sätt återföras till beskattning om den förvärvskälla, vari fonderna avsatts, avvecklas, därvid de regler som gäller vid återföring av dylika fonder blir tillämpliga.

Det är, framhåller utredningen, sannolikt att det finnes företag, som har investeringsfonder, vilka — om nu föreslagna regler hade gällt vid tidigare års taxeringar — redan skulle ha återförts till beskattning. Sådana fonder bör, enligt utredningen, återföras till beskattning vid den taxering, då de nya bestämmelserna första gången tillämpas. Även i dylika fall bör, framhålles vidare, arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonderna får

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kvarstå viss tid om det framstår som sannolikt att företaget ämnar vidtaga sådana åtgärder att fonderna framdeles kan användas för sitt ändamål. Utredningen har övervägt om investeringsfonder, som redan vid ikraftträdandet av nu föreslagna bestämmelser förlorat sitt berättigande från lagstiftningens synpunkt, borde få återföras utan särskild påföljd. Utredningen har dock inte velat föreslå sådana bestämmelser, då det enligt utredningens mening är önskvärt att företagen i första hand vidtager åtgärder för att tillse att fonderna kan utnyttjas för sitt ändamål.

Remissyttrandena

Några remissinstanser framhåller svårigheten att avgöra när en förvärvskälla skall anses som avvecklad. Sålunda uttalar kammarrätten att i det använda uttryckssättet att en förvärvskälla har avvecklats inlägges måhända i allmänhet den innebörden, att samtliga av förvärvskällan härflytande förpliktelser reglerats. I denna bemärkelse skulle en förvärvskälla icke kunna vara avvecklad, så länge icke bland annat den villkorliga skatteskuld, som häftar vid fondavsättningen, är reglerad.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det önskvärt att i anvisningar till paragrafen närmare angives de förutsättningar, som skall föreligga för att rörelsen skall anses ha avvecklats. Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet.

Enligt Kooperativa förbundet är det av betydelse, att tillräckligt rådrum lämnas beträffande tidpunkten för återförandet. Ett företag, som nedlägger sin rörelse, kan kanske icke omedelbart avgöra, om nedläggandet verkligen är definitivt. Svårigheter kan också föreligga att avgöra, när rörelsen verkligen skall anses vara nedlagd eller endast befinner sig i ett awecklingsskede. Av dessa och andra liknande skäl bör, enligt förbundet, den föreslagna bestämmelsen ändras så, att återföring till beskattning vid nedläggande av rörelse skall ske förslagsvis inom en femårsperiod, efter det att den egentliga rörelseverksamheten upphört. Förbundet anser vidare, att det av utredningen föreslagna »strafftillägget» tio procent i allt fall icke bör utgå för de företag, som då de nya bestämmelserna träder i kraft har nedlagt sin rörelse och nu enligt förslaget omedelbart efterbeskattas för tidigare avsättningar till investeringsfond. Detta skulle enligt förbundets mening vara att ge de nya bestämmelserna en retroaktiv verkan på ett sätt som icke kunde förutses, då avsättningen ursprungligen skedde.

Näringslivets skattedelegation anser att som regel bör gälla att återföring må anstå fem år, efter det företaget avvecklat förvärvskällan i fråga med rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att förlänga tidsperioden. En sådan respittid synes enligt delegationen rimlig för att företaget skall kunna vidta erforderliga dispositioner eller planera sin framtida verksamhet. Vidare bör, framhålles det, i dylikt fall återföring kunna ske utan det tioprocentiga tilllägget. över huvud taget är det enligt delegationen föga tillfredsställande att

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 141

sådant tillägg skall ske även i sådana fall, då återföringen sker på grund av omständigheter, över vilka företaget inte kunnat råda.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Departementschefen

I likhet med utredningen finner jag det naturligt, att en investeringsfond skall återföras till beskattning, då det framstår som sannolikt att fonden inte kommer att tagas i anspråk för sitt ändamål. Om fonden bibehålies, sedan den förvärvskälla vari den avsatts avvecklats, torde detta i regel endast bero på att det är förmånligare att låta fonden kvarstå än att återföra densamma till beskattning. Jag kan således tillstyrka utredningens förslag i denna del.

De fall då återföring till beskattning framtvingas på grund av nu förordade bestämmelser torde komma att bli relativt få. I flertalet av dessa tall torde några svårigheter inte föreligga att avgöra när verksamheten avvecklats. Jag anser det därför inte nödvändigt att i författningstexten närmare angiva när en avveckling skall anses slutförd. Det får ankomma på riksskattenämnden att i mån av behov göra vägledande uttalanden.

Beträffande tillägget å tio procent anser jag att detta i regel bör göras även vid tvångsåterföring på grund av nu förordade regler. Företaget har, som jag tidigare påpekat, åtnjutit en viss skattekredit under den tid fondmedlen varit avsatta. Skulle det förslag jag tidigare framlagt, att Kungl. Maj :t kan medgiva befrielse från dylikt tillägg, vinna bifall, kan emellertid fråga om befrielse även uppkomma i fall som här avses.

23 §.

Utredningen

Förevarande paragraf reglerar frågan om beskattningen av ianspråktagna fondmedel som återvinnes när en fastighet, vilken ny-, till- eller ombyggts med anlitande av investeringsfond, avyttras.

Föranleder avyttringen realisationsvinstbeskattning, gäller enligt vanliga regler att, om den avskrivning som anses ha skett genom investeringsfondens ianspråktagande återvunnits genom avyttringen, skall återvinningen ingå i den skattepliktiga realisationsvinsten.

Emellertid kan det, framhåller utredningen, inträffa att avskrivning, som verkställts med anlitande av investeringsfond, återvinnes vid avyttring av byggnad under sådana omständigheter att beskattning för realisationsvinst inte kan ske. Så kan bli fallet t. ex. om den mark, varå byggnaden uppförts, förvärvats mer än tio år före avyttringen. I detta fall inträder ingen realisationsvinstbeskattning även om den byggnad som ingår i avyttringen är nyuppförd och således innehafts betydligt kortare tid än tio år. För att förebygga att de återvunna fondmedlen skulle undgå beskattning i fall som

J of Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

detta infördes redan i 1947 års förordning bestämmelser motsvarande dem som nu finns i förevarande 23 §.

De nu gällande bestämmelserna innebär således, konstaterar utredningen, att, om en fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, samt förutsättningar för beskattning av realisationsvinst inte föreligger, såsom skattepliktig intäkt skall upptagas vad som vid dylik avyttring kan hava äterbekommits av belopp, för vilka företaget erhållit avdrag enligt förordningen. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven tid. Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna avdrag för värdeminskning.

Det har emellertid, framhålles i promemorian, uppmärksammats, att de ifrågavarande bestämmelserna med sin nuvarande lydelse inte beaktat det törhållandet, att i sådana fall, då reglerna för beskattningen av realisationsvinster är tillämpliga, den i 35 § kommunalskattelagen angivna fallande skalan kan komma att gälla. Detta innebär således att om fastigheten vid avyttringen innehafts t. ex. nio år men mindre än tio år endast tjugufem procent av återvinningen beskattas. Avyttras däremot fastigheten mer än tio år efter det grundläggande förvärvet men inom kortare tid än tio år från utgången av det beskattningsår då investeringsfondsmedel tagits i anspråk för byggnadskostnader, skall enligt förevarande bestämmelser i 23 § de återvunna fondmedlen underkastas full beskattning utan reduktion. Följaktligen gäller för närvarande, konstaterar utredningen, att återvinningen kan bli lindrigare beskattad om fastighetsförsäljningen sker inom tiden för den reducerade realisationsvinstbeskattningen, d. v. s. under de tre sista åren av den i 35 § kommunalskattelagen föreskrivna tiden, än om försäljningen sker efter denna tid.

En sådan konsekvens av reglerna för beskattningen av återvunna invesleringsfondsmedel har, framhålles i promemorian, givetvis inte varit åsyftad. Avsikten har varit att återvinningen skulle helt beskattas inom den tioårsperiod som börjar löpa från utgången av det beskattningsår, varunder fondmedlen tagits i anspråk. Den nuvarande bestämmelsen bör därför enligt utredningens uppfattning kompletteras så att därav framgår att, om avyttringen ägt rum inom den sistnämnda tidsperioden, det återbekomna beloppet skall upptagas till beskattning även till den del detsamma inte beskattats såsom realisationsvinst. I det nyssnämnda exemplet skall alltså även återstående sjuttiofem procent beskattas som inkomst. I den mån det av investeringsmedlen återbekomna beloppet inte beskattas såsom realisationsvinst, skall beloppet i fråga, enligt utredningens förslag, upptagas såsom intäkt i den förvärvskälla i vilken medlen tagits i anspråk. Har fondmedlen använts för kostnader för uppförande av byggnad i en rörelse, skall, enligt förslaget, återvinningen i samband med avyttringen alltså beskattas

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 143

såsom intäkt av rörelse, i den mån återvinningen inte beskattas som realisationsvinst.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till ny lydelse av 23 § har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten framhåller dock att tillämpningen av bestämmelserna kan ställa sig komplicerad framför allt om taxering skall ske även för fondmedel, som i skogsbruk använts för grundförbättring och återvunnits, vilket synes följdriktigt.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i denna paragraf kan jag tillstyrka. Såsom kammarrätten påpekat bör emellertid även återvinning, som sker av nedskrivning av kostnader för grundförbättring i skogsbruk och enligt 14 §, beskattas. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. I vissa fall kan, som kammarrätten framhåller, tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf ställa sig komplicerad. Det är dock fråga om fall som mycket sällan blir aktuella. Bestämmelserna har tillkommit närmast för att förhindra missbruk.

25, 28 och 30 §§.

Utredningen

I första stycket av 25 § bör enligt promemorieförslaget intagas föreskrift om att bolag, som fått övertaga investeringsfond enligt de i 20 § 2 mom. föreslagna bestämmelserna, skall åläggas skyldighet att lämna uppgifter angående denna fond på sätt gäller beträffande fond som bolaget självt avsatt.

I andra stycket i paragrafens nuvarande lydelse stadgas att företag, som gjort avsättning till investeringsfond, är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt. I förtydligande syfte föreslår utredningen att det uttryckligen utsäges att uppgiftsskyldigheten även gäller fondens ianspråktagande och planläggningen härför. Det är, framhålles det, nödvändigt att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller samtliga de uppgifter angående fonden och dess ianspråktagande m. m. som styrelsen finner erforderliga.

Den nuvarande förordningen föreskriver icke någon skyldighet för länsstyrelserna att upprätta något register över de företag, som har investeringsfonder. På några håll torde man dock, framhåller utredningen, det oaktat ha uppgifter beträffande fonderna centralt samlade. Enligt utredningens mening är det bl. a. från kontrollsynpunkt önskvärt att hos länsstyrelserna föres ett register över de avsättningar till fonder och inbetal­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ningar i riksbanken m. m. som gjorts av företag inom länet. Utredningen föreslår därför att skyldighet i detta hänseende ålägges länsstyrelserna genom bestämmelse i 28 §.

För att erhålla en bättre överblick över de insättningar, som finnes å investeringskonto, föreslår utredningen att hos riksbankens huvudkontor i Stockholm skall föras register över samtliga konton för investering i riket. Bestämmelser härom har intagits i 30 §. Önskemål om ett dylikt centralt register har, framhåller utredningen, framförts särskilt från arbetsmarknadsstyrelsens sida. Hur detta register skall uppläggas och hur uppgifterna från de olika avdelningskontoren skall erhållas, får, enligt utredningen, ankomma på riksbanken att besluta.

Remissyttrandena

De av utredningen föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 25, 28 och 30 §§ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken framhåller dock beträffande den föreslagna ändringen av 30 § att ett centralt register visserligen bör finnas men att det kan ifrågasättas om särskilt stadgande härom är erforderligt. Skulle så bedömas vara fallet, t. ex. för att vinna likformighet med bestämmelsen i 28 §, har fullmäktige inte något att erinra mot den föreslagna formuleringen. Beträffande bestämmelserna i nuvarande 30 § (30 § första stycket enligt utredningens förslag) gör fullmäktige följande uttalande.

Riksbankens handläggning av ärenden angående konton för investering är f. n. fördelad mellan kontoren enligt 30 § i dess nuvarande lydelse. Det torde emellertid kunna hävdas, att det är olämpligt att i författningstexten meddela bestämmelser, som binder riksbankens interna organisation och som kan skapa svårigheter för förändringar som kan visa sig motiverade i framtiden. Fullmäktige vill därför föreslå att nuvarande 30 § (30 § första stycket enligt utredningens förslag) utgår. Bortfallet av bestämmelserna i denna paragraf torde icke medföra några som helst nackdelar för allmänheten under den självklara förutsättningen, att varje riksbankskontor kan ge upplysningar om och biträda vid insättning och uttag å konton.

I konsekvens härmed bör även 6 § första stycket första punkten ändras så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor. Nuvarande stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor är omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda onödiga svårigheter för företagen.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i 25 och 28 §§ kan jag tillstyrka. Med hänsyn till vad fullmäktige i riksbanken anfört har jag inte något att erinra emot att nuvarande bestämmelser i 30 § utgår. Den ändring av bestämmelserna i 6 §, som i konsekvens härmed bör vidtagas, bär jag redan tillstyrkt. Stadgande om skyldighet för riksbanken att föra regis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 145

ter synes i enlighet med utredningens förslag böra intagas i 30 § för att vinna likformighet med bestämmelserna i 28 §.

Anvisningarna till 3 §.

Utredningen

Utredningen föreslår ett förtydligande av den i förevarande anvisningar lämnade definitionen av vad som skall förstås med årsvinst enligt förordningen. Det bör, enligt utredningen, tydligt framgå, att vid årsvinstens beräkning avdrag icke får göras för erlagda eller beräknade skatter, vare sig preliminära eller slutliga. Vidare bör, framhålles vidare, uttryckligen utsägas, att å andra sidan i årsvinsten icke skall inräknas restituerade sådana skatter. Detta har hittills iakttagits i tillämpningen utan uttrycklig föreskrift därom. Från lagerinvesteringskonto återfört belopp skall, framhåller utredningen, inte inräknas i årsvinsten.

Om investeringsfond enligt de föreslagna bestämmelserna i 20 § 2 mom. under räkenskapsåret fått överföras mellan två bolag och något av dessa bolag under samma år vill göra ny avsättning till investeringsfond, bör detta enligt utredningens mening vara tillåtet. Vid tillämpning av spärrregeln i 3 § — fyrtio procent av årsvinsten — bör därvid, föreslår utredningen, med årsvinst förstås den årsvinst, som skulle ha redovisats, om överföring av investeringsfond inte skett.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att enligt förslaget skall ett återförande till beskattning av fondmedel icke längre hindra ny avsättning till investeringsfond under samma beskattningsår, som återförandet sker. Om detta godtages bör dock återförda medel enligt länsstyrelsens mening ej få ingå i årsvinsten vid beräknandet av maximibeloppet för ny avsättning. Länsstyrelsen föreslår därför att i anvisningarna till 3 § i förordningen angives, att belopp, som återförts från investeringsfond — liksom lagerinvesteringskonto — icke skall inräknas i årsvinsten.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § kan jag i huvudsak tillstyrka. Med anledning av vad länsstyrelsen i Värmlands län anfört vill jag framhålla, att det återförda beloppet av investeringsfonden upptages såsom skattepliktig intäkt och bör därför få öka underlaget för beräkning av ny avsättning.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Såsom under 16 § framhållits föreslår utredningen att rätten till investeringsavdrag skall kvarstå, när investeringsfond, som avsatts under år 1961 och tidigare år, tages i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad. Bestämmelse härom har intagits i punkt 1 av övergångsbestämmelserna i utredningens förslag.

Vid behandlingen av 20 § har utredningen föreslagit att investeringsfond, som avsatts i förvärvskälla vilken redan avvecklats vid ikraftträdandet av nu ifrågavarande förordning, skall återföras till beskattning. Bestämmelse härom har i förslaget intagits i punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Utredningen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen skall äga rätt medgiva att fonden må bibehållas under viss tid.

Bestämmelserna i punkt 3 i utredningens förslag till övergångsbestämmelser träder i stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till förordningen den 3 april 1959 (nr 69) angående ändring i 1955 års förordning om investeringsfonder. Därjämte har bl. a. stadgats att bestämmelserna i 20 § 1 mom. andra stycket och 20 § 2 mom. i deras lydelse enligt nu ifrågavarande förordning skall i tillämpliga delar gälla även investeringsfonder enligt äldre förordningar. Detta innebär, framhåller utredningen, att investeringsfond enligt 1947 och tidigare års förordningar skall återföras till beskattning, då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, avvecklas. Vidare kan arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att även investeringsfond enligt äldre förordningar överföres mellan bolag inom samma koncern.

Remissyttrandena

Beträffande övergångsbestämmelserna framhåller näringslivets skattedelegation bl. a. följande.

Då det gäller anläggningsarbeten enligt förslagets 14 § verkar retroaktiviteten enligt förslaget på alla tidigare avsättningar. I övergångsbestämmelserna bör —- för att undvika retroaktiv försämring av villkoren — den ändringen vidtas, att rätten till investeringsavdrag bör kvarstå när investeringsfond, som avsatts före lagstiftningens ikraftträdande, tas i anspråk. För att ernå likställighet och undvika tillämpningssvårigheter är det rationellt att låta de gamla bestämmelserna gälla beträffande avsättningar som gjorts under det beskattningsår, för vilket taxering skall ske senast år 1963.

I punkt 2 av övergångsbestämmelserna stadgas att investeringsfond, som avsatts i förvärvskälla vilken avvecklats vid ikraftträdandet av den föreslagna förordningen, skall återföras till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår, då förordningen träder i kraft. Vårt förslag under 20 § om en respittid å fem år bör tillämpas även i de fall, då förvärvskällan redan avvecklats vid lagstiftningens ikraftträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963 147

Departementschefen

Äldre bestämmelser bör alltjämt gälla, då fond tages i anspråk enligt beslut, som meddelats före den 1 juli 1963.

Fonder enligt 1955 års förordning, som avsatts under beskattningsår för vilket taxering ägt rum år 1963 eller tidigare, skall även i fortsättningen få tagas i anspråk för maskininvesteringar och lagernedskrivning enligt äldre bestämmelser.

Jag delar utredningens uppfattning att investeringsavdrag i intet fall bör utgå, då fond får tagas i anspråk för grundförbättringskostnader enligt 14 §. Detta bör gälla även i fråga om äldre fonder. Företagen har, då avsättning gjorts, inte haft anledning räkna med att få taga fonderna i anspråk för dylika kostnader. Sådana tillstånd ges endast i undantagsfall och efter särskild prövning.

Beträffande återföring till beskattning av investeringsfond, som avsatts i förvärvskälla som avvecklats, får jag hänvisa till vad jag anfört i denna fråga vid behandlingen av bestämmelserna i 20 § 1 mom.

VI. Departementschefens hemställan

Det är enligt min mening önskvärt att ändringarna i 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning och de generella reglerna får träda i kraft redan vid innevarande halvårsskifte. Därest riksdagen emellertid skulle finna skäl föreligga att uppskjuta den slutliga behandlingen till årets höstsession, bör tidpunkten för ikraftträdandet framflyttas till den 1 januari 1964 och därav betingade ändringar i bestämmelserna i övrigt vidtagas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturiitjämning; samt

2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Wettergren

148 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Bihang

Investeringsfondsutredningens förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 11—17, 19—21, 23, 25, 28 och 30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning ävensom anvisningarna till 3 § samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avdrag för------------av årsvinsten. Avdrag för------------ av årsvinsten.

Har till lagerinvesteringskonto en­

ligt 13 § överfört belopp återförts till

beskattning, må, utan hinder av vad

i nästföregående stycke stadgas, för

samma beskattningsår avdrag åtnju­

tas för avsättning till investerings­

fond för rörelse i den mån avsätt­

ningen icke överstiger det återförda

beloppet, överstiger avsättningen det

återförda beloppet må för den över­

skjutande delen avdrag åtnjutas med

högst fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning Avdrag enligt denna förordning må må åtnjutas allenast därest ett be­ åtnjutas allenast därest ett belopp lopp motsvarande fyrtiosex procent motsvarande fyrtiosex procent av den av den gjorda avsättningen inbetalats gjorda avsättningen inbetalats å särå särskilt konto (konto för investe­ skilt konto (konto för investering i ring i skogsbruk respektive i rörel­ skogsbruk respektive i rörelse) i riksse) i riksbanken. banken och må i intet fall åtnjutas

med högre belopp än som motsvarar

den beräknade nettointäkten av den

förvärvskälla, vari avsättning sker.

Å konto för investering inbetalade Å konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall medel må icke utbetalas i andra fall än som nedan i denna paragraf samt än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas. i 17, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från in­ Sedan fem år förflutit från ingången av det kalenderår varunder gången av det kalenderår varunder

1 Senaste lydelse av 3, 5 och 16 §§ samt anvisningarna till 3 § se 1960:236, av 6 § se 1957: 63, av 9, 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959: 69 samt av 20 § se 1957: 77.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 149

inbetalningen verkställts, äger företa­ inbetalningen verkställts, äger föreget att efter uppsägning hos riksban­ taget att efter uppsägning hos riksken uttaga högst trettio procent av banken uttaga högst trettio procent det ursprungligen inbetalta beloppet av det ursprungligen inbetalta beeller, i förekommande fall, av vad loppet eller, i förekommande fall, av därav återstår efter återbetalning en­ vad därav återslår efter återbetalligt 18 §. Det belopp som sålunda ning enligt 18 §. Det belopp som såifrågakommer till uttag efter upp­ lunda ifrågakommer till uttag efter sägning skall minskas med vad som uppsägning skall minskas med vad må hava återbetalats med stöd av som må hava återbetalats med stöd 16 och 22 §§. Har uttag efter upp­ a v 17 och 22 §§ eller överförts till sägning skett, åligger det riksban­ annat företags konto för investering ken att lämna underrättelse därom med stöd av 20 § 2 mom. Har uttag till länsstyrelsen för att tillställas ve­ efter uppsägning skett, åligger det derbörande taxeringsmyndighet. Sär­ riksbanken att lämna underrättelse skild underrättelse skall lämnas för därom till arbetsmarknadsstyrelsen varje i 3 § angivet konto från vilket samt, för att tillställas vederbörande uttag skett samt innehålla uppgift taxeringsmyndighet, länsstyrelsen. om företagets namn och adress även­ Särskild underrättelse skall lämnas som det uttagna beloppets storlek för varje i 3 § angivet konto från vilmed angivande jämväl av hur myc­ ket uttag skett samt innehålla uppket av de uttagna medlen, som inbe­ gift om företagets namn och adress talats efter den 30 juni 1960. ävensom det uttagna beloppets stor­

lek med angivande jämväl av hur

mycket av de uttagna medlen, som

inbetalats efter den 30 juni 1980.

Vad i nästföregående stycke stad­

gas angående rätt att uttaga högst

trettio procent av inbetalat belopp

äger icke tillämpning i fråga om be­

lopp som med stöd av 20 § 2 mom.

övertagits av annat företag.

När medel utbetalas med stöd av När medel utbetalas med stöd av 16 och 22 §§, skola tidigare inbe­ 17 och 22 §§ eller övertagas av annat talta medel tagas i anspråk före se­ företag med stöd av 2Ö § 2 mom., nare insättningar. skola tidigare inbetalta medel tagas

i anspråk före senare insättningar.

Inbetalning av medel å konto för Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederböran­ investering skall ske till vederbörande riksbankskontor. Vid inbetalning de riksbankskontor eller genom postskola uppgivas företagets namn och verket till riksbankskontorets postadress samt det beskattningsår som girokonto. Belopp, som inbetalas till inbetalningen avser ävensom det kon­ postgirokonto, skall anses vara into för investering varom fråga är. betalt den dag då inbetalningskort Avser inbetalning vid ett och samma eller försändelse innehållande girotillfälle konto för investering i såväl kort inkommit till postanstalt. Vid skogsbruk som rörelse, skall angivas inbetalningen skola uppgivas företahuru stor del av det inbetalta belop­ gets namn och adress samt det bepet, som belöper på vartdera kontot. skattningsår som inbetalningen av­

ser ävensom det konto för invesle-

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

ring varom fråga är. Avser inbetal­

ning vid ett och samma tillfälle kon­

to för investering i såväl skogsbruk

som rörelse, skall angivas huru stor

del av det inbetalta beloppet, som be­

löper på vartdera kontot. Göres inbe­

talningen till postgirokonto, skola

uppgifter som här avses angivas å

inbetalningskortet eller girokortet.

Ej må inbetalnings- eller girokort

avse mer än ett företag.

I av riksbanken lämnat bevis om 1 av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering insättning å konto för investering skall angivas, att, därest avtal om eller om överföring från annat föreöverlåtelse eller pantsättning av de tags konto med stöd av 20 § 2 mom. insatta medlen träffas, detta skall skall angivas, att, därest avtal om anmälas till banken. Har riksban­ överlåtelse eller pantsättning av de ken erhållit sådan anmälan, skall insalta eller överförda medlen träfbanken verkställa anteckning om det fas, detta skall anmälas till banken. förhållande, som med anmälan av­ Har riksbanken erhållit sådan anmäses, samt senast inom åtta dagar ef­ lan, skall banken verkställa anteckter det anmälan som nyss sagts in­ ning om det förhållande, som med givits översända underrättelse om anmälan avses, samt senast inom åtta vad som förekommit till länsstyrel­ dagar efter det anmälan som nyss sen för att tillställas vederbörande sagts ingivits översända underrätteltaxeringsmyndighet. se om vad som förekommit till arbets­

marknadsstyrelsen samt till länssty­

relsen för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

Riksbanken skall senast den 15 Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till läns­ april under taxeringsåret till arbetsstyrelsen översända uppgifter angå­ marknadsstyrelsen och länsstyrelsen ende de för beskattningsåret verk­ översända uppgifter angående de för ställda inbetalningarna å konto för beskattningsåret verkställda inbetalinvestering. Å uppgiftshandling, som ningarna å konto för investering. Å skall upprättas särskilt för varje fö­ uppgiftshandling, som skall upprättas retag, skola angivas företagets namn särskilt för varje företag, skola angioch adress samt det beskattningsår vas företagets namn och adress samt och det konto varå inbetalning skett det beskattningsår och det konto ävensom det inbetalta beloppets stor­ varå inbetalning skett ävensom det lek. inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattnings­ Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under året skett efter den 15 april under taxeringsåret, skall uppgift som i taxeringsåret, skall uppgift som i första stycket sägs översändas till första stycket sägs översändas till arlänsstyrelsen snarast möjligt och se­ betsmarknadsstyrelsen och länsstynast inom åtta dagar efter det inbe­ relsen snarast möjligt och senast talningen ägt rum. inom åtta dagar efter det inbetal­

ningen ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 151

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen 1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond un­ äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår der viss tid och under villkor i övoch under villkor i övrigt, som läget rigt, som läget å arbetsmarknaden å arbetsmarknaden påkallar, skall påkallar, skall eller må tagas i aneller må tagas i anspråk för sitt än­ språk för sitt ändamål. damål.

Beslut varom------------ vissa före­ Beslut varom----------— vissa företag. tag.

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under investeringsfond i anspråk under visst beskattningsår, skall det ske för visst beskattningsår och är icke fråändamål varom här nedan sägs: ga om fall varom i 12—It §§ stadgas,

skall det ske för ändamål varom här

nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: investeringsfond för skogsbruk: för för kostnader för arbeten avsedda kostnader under beskattningsåret för att främja skogsbruket, såsom skogs­ arbeten avsedda att främja skogsbruodling och skogsdikning, röjning, ket, såsom skogsodling och skogsdikhägnad, anläggande av flottleder och ning, röjning, hägnad, anläggande vägar, som huvudsakligen avse att och underhåll av flottleder och vädirekt tjäna skogsbruket, ävensom gar, som huvudsakligen avse att diuppförande och underhåll av för rekt tjäna skogsbruket, ävensom anskogsbruket nödvändiga byggnader; skaffning av maskiner och andra insamt ventarier för skogsbruket samt upp­

förande och underhåll av för skogs­

bruket nödvändiga byggnader så ock

för bidrag som avses vid a) nedan och för kostnader och bidrag enligt

d) nedan; samt

investeringsfond för rörelse: investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som a) för kostnader under beskattny-, till- eller ombyggts under be­ ningsåret, såvitt angår här i riket skattningsåret, med högst ett belopp belägen byggnad som icke utgör lamotsvarande kostnaderna under be­ gertillgång, för reparations- och andskattningsåret för ny-, till- eller om­ ra underhållsarbeten, för ny-, tillbyggnaden, eller för bidrag under eller ombyggnad, så ock för bidrag samma år till ny-, till- eller ombygg­ till ny-, till- eller ombyggnad av bonad av bostad eller välfärdsanlägg- stad eller vålfärdsanläggning för arning för arbetstagare eller förutva­ betstagare eller förutvarande arbetsrande arbetstagare utan ledande ställ­ tagare utan ledande ställning hos föning hos företaget eller detta när­ retaget eller detsamma närstående stående företag, eller, såvitt angår fö­ företag;

retag som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations- och andra underhållsarbeten under beskattningsåret

å byggnad, som användes i rörelsen;

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

b) för avskrivning å maskiner och b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda andra för stadigvarande bruk avsedinventarier, som anskaffats under da inventarier, som anskaffats unbeskattningsåret eller, vad angår far­ der beskattningsåret och som, såvitt tyg, anskaffats eller ombyggts under gäller andra tillgångar än transportsamma år, dock att beträffande om­ medel i internationell trafik, äro avbyggnad av fartyg avskrivning må sedda att nyttjas i här i riket bedriske med högst ett belopp motsvaran­ ven verksamhet, ävensom för kostde kostnaderna under beskattnings­ nader under beskattningsåret för omåret för ombyggnaden, ävensom för byggnad och reparation av fartyg och kostnader för reparation av fartyg; andra transportmedel;

c) för nedskrivning å lager av rå­

varor samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersök­ c) för kostnader under beskattningsarbete, förberedande arbete el­ ningsåret för undersökningsarbete, ler tillredningsarbete under beskatt­ förberedande arbete eller tillredningsningsåret i gruva, stenbrott eller an­ arbete i gruva, stenbrott eller annan nan liknande fyndighet. liknande här i riket belägen fyndig­

het; samt

d) för kostnader under beskatt­

ningsåret för yrkesutbildning eller

omskolning av arbetskraft eller där­

med jämförliga åtgärder i utbild-

ningssyfte, så ock för bidrag till dylik

utbildningsverksamhet.

Därest investeringsfond — — -— Därest investeringsfond — — — av fartyg. av fartyg.

Kungl. Maj :t —- — —- riket till­ Kungl. Maj :t-------- — riket tillverkar. verkar.

Vid tillämpning av bestämmelser­ Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, na i första stycket skall iakttagas, att kostnad för anskaffning av be­ att kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må med­ gagnade inventarier icke må medräknas samt att, då fråga är om in­ räknas samt att, då fråga är om ventarier eller varulager, som av fö­ inventarier, som av företaget förretaget förvärvats från rörelseidkare värvats från rörelseidkare med vilmed vilken det är förbundet i väsent­ ken det är förbundet i väsentlig ekolig ekonomisk intressegemenskap, an­ nomisk intressegemenskap, anskaffskaffningskostnaden må medräknas ningskostnaden må medräknas endast endast om tillgången tillverkats un­ om tillgången tillverkats under beder beskattningsåret. skattningsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 153

Kungl. Maj:t må meddela tillstånd Arbetsmarknadsstyrelsen må, om för företag, som verkställt avsättning särskilda skäl därtill föreligga, medtill investeringsfond för rörelse, att dela tillstånd för företag att taga intaga fonden i anspråk för ändamål vesteringsfond för skogsbruk i ansom avses med investeringsfond för språk för ändamål, som avses med skogsbruk, så ock eljest för investe­ investeringsfond för rörelse, och att ring i annan förvärvskälla än den, i taga investeringsfond för rörelse i anvilken avsättning skett. språk för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk, så

ock eljest att, för ändamål som i

11, 13 och 14 §§ sägs, taga investe­

ringsfond i anspråk i annan förvärvs­

källa än den, i vilken avsättning

skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.

och 11 § tredje stycket skall dock frå­

ga som nu sagts prövas av Kungl.

Arbetsmarknadsstyrelsen må med­

giva att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för överföring till la-

gerinvesteringskonto. Till sådant kon­

to överfört belopp skall återföras till

beskattning vid tidpunkt, som ar­

betsmarknadsstyrelsen bestämmer,

dock senast vid taxeringen för det

tredje beskattningsåret efter det, un­

der vilket överföringen verkställts.

Av 3 § andra stycket framgår, att ny

avsättning till investeringsfond kan

göras samma beskattningsår som

återföringen till beskattning sker.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om Arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl därtill föreligga, med­ särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond för rörelse giva att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för avskrivning av tages i anspråk för kostnader för

kostnader för vägarbete, anordnande vägarbete, anordnande av vatten- och av vatten- och avloppsledningar, iord­ avloppsledningar, iordningställande i ningställande i övrigt av tomtområde övrigt av tomtområde för bebyggelse

för bebyggelse samt liknande arbe­ samt liknande arbeten ävensom för ten. I fall som avses i 9 § 3 mom. iordningställande av markområde skall dock fråga som nu sagts prövas för sjöreglering och kraftverksbygge.

av Kungl. Maj:t. I fall som avses i 9 § 3 mom. skall dock fråga som nu sagts prövas av Kungl. Maj:t.

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

U §■

15 §.

För beskattningsår, under vilket För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond medel avsatta till investeringsfond tatagits i anspråk jämlikt denna för­ gits i anspråk jämlikt denna förordordning, må vid taxeringen avdrag ning, må vid taxeringen avdrag för

för i 11 § avsedd avskrivning, ned­ i 11 § avsedd avskrivning eller kostskrivning eller kostnad eller för där nad eller för där angivet bidrag med

angivet bidrag med belopp svarande belopp svarande mot fondens minskmot fondens minskning ej ske, men ning ej ske, men skall, där medlen

skall, där medlen tagits i anspråk för tagits i anspråk för sådana kostnaavskrivning eller nedskrivning, så der som enligt kommunalskattelagens anses, som om den ifrågavarande till­ regler icke äro avdragsgilla annat ån gången i beskattningsavseende av­ genom årliga avdrag för värdeminskskrivits eller nedskrivits med det i an­ ning å tillgången i fråga, så anses,

språk tagna beloppet. som om den ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.

15 §. 16 §.

Företag, som tagit investeringsfond Företag, som under visst beskatti anspråk jämlikt bestämmelserna i ningsår tagit investeringsfond i andenna förordning utan att fråga är språk jämlikt bestämmelserna i denom fall som i 9 § 3 mom. eller 10 § na förordning för annat i 11 § omsågs, må vid den för taxering till förmält ändamål än i första stycket kommunal och statlig inkomstskatt vid a) nämnda paragraf avsedd kostverkställda inkomstberäkningen för nad för ny-, till- eller ombyggnad av beskattningsåret för den förvärvskäl­ byggnad må, utom i fall som i 9 § la, varom fråga är, åtnjuta ett extra 3 mom. eller 10 § sägs, vid inkomstavdrag (investeringsavdrag) med be­ taxeringen åtnjuta ett extra avdrag lopp motsvarande tio procent av vad (investeringsavdrag) vid inkomstbesålunda tagits i anspråk. räkningen för den förvärvskälla, var­

om fråga är, med belopp motsvaran­

de tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

Har investeringsfond tagits i anspråk för ändamål som i 13 § avses äger arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att företaget vid inkomsttaxeringen för visst eller vissa beskattningsår må åtnjuta investeringsavdrag. Investeringsavdrag som nu sagts skall motsvara tjugu procent av det belopp, varmed värdet av lagret av inom företaget tillverkade heleller halvfabrikat ökat under beskattningsåret, dock högst tjugu procent av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto. Medgives investeringsavdrag för mer än ett beskattningsår, må avdragen sammanlagt ej överstiga tjugu procent av till lager-

investeringskonto överförda belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 155

16 §. 17 §■

Om investeringsfond enligt av Beslutar Kungl. Maj:t eller arbetsKungl. Maj:t eller arbetsmarknads­ marknadsstyrelsen att investeringsstyrelsen meddelat beslut skall eller fond skall eller må helt eller delvis må tagas helt eller delvis i anspråk, tagas i anspråk, skall i beslutet anäger företaget hos riksbanken, i den givas den tid, under vilken ianspråkordning nedan sägs, från konto för tagandet skall ske, samt, därest beinvestering utfå fyrtio procent eller, slutet avser investering för visst änom uttag sker av medel som inbeta­ damål, uppgift härom ävensom upplats efter den 30 juni 1960, fyrtiosex gift huruvida investeringsavdrag enprocent av det belopp av investerings­ ligt 16 § skall åtnjutas. Beslutet skall fonden som i enlighet med beslutet tillställas, förutom det eller de föreskall eller må tagas i anspråk. Det tag varom fråga är, länsstyrelsen, för ankommer på arbetsmarknadsstyrel­ att överlämnas till vederbörande taxesen att efter därom av företaget gjord ringsmyndighet, samt riksbanken. framställning förordna om utbetal­ Har beslut som nu sagts meddelats ning som nyss sagts. Sedan utbetal­ och är icke fråga om preliminärt bening skett, skall riksbanken lämna slut enligt 9 § 3 mom., äger företaunderrättelse därom till arbetsmark­ get hos riksbanken från konto för nadsstyrelsen, med angivande av ej investering utfå fyrtio procent elmindre företagets namn och adress ler, om uttag sker av medel som insamt det utbetalta beloppets storlek betalats efter den 30 juni 1960, fyrän även hur mycket av de uttagna tiosex procent av det belopp av inmedlen, som inbetalats efter den 30 vesteringsfonden som i enlighet med juni 1960, ävensom från vilket konto beslutet skall eller må tagas i anför investering uttag skett. språk.

Sedan utbetalning skett, skall riks­

17 §.

banken lämna underrättelse därom

Har arbetsmarknadsstyrelsen för­ till arbetsmarknadsstyrelsen samt, ordnat att investeringsfond skall ta­ för att tillställas vederbörande taxegas i anspråk av samtliga företag, ringsmyndighet, länsstyrelsen, med företag av viss beskaffenhet eller ock angivande av ej mindre företagets visst eller vissa företag, åligger det namn och adress samt det utbetalade arbetsmarknadsstyrelsen att lämna beloppets storlek än även hur mycunderrättelse därom dels till företag ket av de uttagna medlen, som inbevarom fråga är, dels ock till länssty­ talats efter den 30 juni 1960, ävenrelsen för att tillställas vederbörande som från vilket konto för investering taxeringsmyndighet. uttag skett.

Har förordnats att investerings­ Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har fond må tagas i anspråk och har företag i anledning härav enligt 16 § företag i anledning härav uppburit uppburit medel från konto för in­ medel från konto för investering, vestering, åligger det arbetsmark­ skall mot de utbetalade medlen svanadsstyrelsen, sedan styrelsen er­ rande investeringsfond tagas i anhållit besked från riksbanken att ut­ språk i enlighet med beslutet. betalning skett, att till länsstyrelsen,

för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet, lämna underrättelse om att investeringsfonden skall tagas

i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Har investeringsfond tagits i an­ Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga språk utan tillstånd och är ej fråga om fall som i 10 § sägs eller har fö­ om fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket ut­ retag jämlikt 5 § andra stycket utfått medel från konto för investering fått medel från konto för investeutan att i sistnämnda fall investe­ ring utan att i sistnämnda fall inringsfond i enlighet med bestämmel­ vesteringsfond i enlighet med beserna i 10 § tagits i anspråk eller stämmelserna i 10 § tagits i anspråk skall investeringsfond enligt sådan eller skall investeringsfond i enlighet underrättelse som arbetsmarknadsi med därom meddelat beslut tagas i styrelsen enligt 17 § avlämnat tagas anspråk men har så ej skett under i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår varom det eller de beskattningsår varom fråga är, skall investeringsfonden elfråga är, skall investeringsfonden el­ ler vederbörlig del därav omedelbart ler vederbörlig del därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i upptagas såsom skattepliktig intäkt den förvärvskälla däri fondavsätti den förvärvskälla däri fondavsätt­ ningen gjorts. Därvid skall till beningen gjorts. Därvid skall till be­ skattning upptagas jämväl ett beskattning upptagas jämväl ett be­ lopp motsvarande en tiondel av vad lopp mosvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden återförts. som av investeringsfonden återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till

in ves teringsfond.

Vid den taxering, då återföringen Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller sker, må varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt upp­ den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvs­ skattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga är, bestämmas till källa, varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt be­ lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna i denna paragraf skall stämmelserna i nästföregående stycke upptagas såsom skattepliktig intäkt. skall upptagas såsom skattepliktig

intäkt, i förekommande fall minskat

med belopp, varmed avdrag för ny

avsättning till investeringsfond i för­

värvskällan medgivits vid samma

taxering.

Har företag — —- — likvidation 1 mom. Har företag------------likvifattats. dation fattats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 157

Har förvärvskälla, vari avsättning

till investeringsfond skett, avvecklats

och har företaget icke trätt i likvida­

tion, skall fonden återföras till be­

skattning för det beskattningsår, var­

under avvecklingen skett. Därvid

skall så anses som om fonden nämn­

da år tagits i anspråk utan tillstånd.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, med­

giva att fonden må bibehållas un­

der viss tid. Efter utgången av den­

na tid skola kvarstående fondmedel

återföras till beskattning i enlighet

med vad nyss sagts.

Har genom fusion enligt 174 § 1 Har genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14 september 1944 mom. lagen den 14 september 1944 om aktiebolag eller 96 § 1 mom. la­ om aktiebolag eller 96 § 1 mom. gen den 1 juni 1951 om ekonomiska lagen den 1 juni 1951 om ekonoföreningar företag uppgått i annat miska föreningar företag uppgått i företag, skall investeringsfond hos det annat företag, skall investeringsfond förra företaget, därest investerings­ hos det förra företaget, därest invesfonden icke enligt fjärde stycket teringsfonden icke enligt femte stycövertagits av det senare företaget, ket övertagits av det senare företaåterföras till beskattning för det be­ get, återföras till beskattning för det skattningsår, varunder rättens till­ beskattningsår, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid stånd till fusionen registrerats. Därskall till beskattning upptagas jäm­ vid skall till beskattning upptagas väl ett belopp motsvarande en tion­ jämväl ett belopp motsvarande en del av vad som av investeringsfon­ tiondel av vad som av investeringsden återförts. fonden återförts.

Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm­ beskattning i enlighet med bestämmelserna i denna paragraf, skall där­ melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga vid vad i 19 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. motsvarande tillämpning.

Vid sådan — — — i fråga. Vid sådan------------i fråga.

Har företag — — — riksbanken Har företag — — —- riksbanken härom. härom.

2 m o m. Har svenskt aktiebolag i direkt ägo aktier motsvarande mer än nio tiondelar av aktiekapitalet i ett eller flera andra svenska aktie­

bolag, må arbetsmarknadsstyrelsen,

om särskilda skäl därtill föreligga,

medgiva, att investeringsfond hos ett av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende övertages av ett annat av bolagen. 1 beslutet härom skall angivas, i vilken förvärvskälla hos det övertagande bolaget, som fonden

skall anses avsatt.

158 Kungt. Maj:ts proposition nr 159* år 1963

Har det bolag, som önskar över­

taga investeringsfond, icke förvärvs­

källa av samma inkomstslag som den,

vari fonden avsatts, må fonden det

oaktat kunna övertagas. Därvid skall

så anses som om förvärvskällan i

fråga hos det övertagande bolaget av­

vecklats under det beskattningsår då

fonden övertagits. Beslut, som här av­

ses, skall jämväl innehålla medgi­

vande enligt 1 mom. andra stycket,

att fonden må bibehållas under viss

Har beslut om övertagande av in­

vesteringsfond meddelats, skall ar­

betsmarknadsstyrelsen lämna under­

rättelse härom till länsstyrelsen, för

att tillställas vederbörande taxerings­

myndighet, samt riksbanken. Efter

därom av det överlåtande bolaget

gjord framställning skall riksbanken

överföra å konto för investering inne-

stående medel svarande mot den in­

vesteringsfond, som skall övertagas,

å ett motsvarande konto för investe­

ring för det övertagande bolaget. Om

överförandet skall riksbanken lämna

skriftlig underrättelse till de bolag,

varom fråga är, och arbetsmarknads­

styrelsen ävensom till länsstyrelsen,

för att tillställas vederbörande taxe­

ringsmyndighet.

Har investeringsfond enligt veder­

börligt beslut övertagits, skall så an­

ses som om det övertagande bolaget

verkställt avsättning till fonden och

gjort inbetalning till riksbanken å

tid då det överlåtande bolaget gjort

avsättningen och inbetalningen i frå­

ga, dock att bestämmelserna i 5 §

andra stycket icke äga tillämpning i

fråga om sålunda överförda medel

(se härom 5 § tredje stycket).

21 §. 21 §.

Har avtal — — — investerings- Har avtal — — — investeringsfonden återförts. fonden återförts. Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm- beskattning i enlighet med bestämmelserna i denna paragraf, skall där- melserna i denna paragraf, skall där­

vid vad i 19 § andra och tredje styc- vid vad i 19 § andra stycket sägs äga kena sägs äga motsvarande tillämp- motsvarande tillämpning,

ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 159

Har fastighet, å vilken med anli­ Har investeringsfond tagits i antande av till investeringsfond avsatta språk för kostnad för ny-, till- eller medel företagits ny-, till- eller om­ ombyggnad av fastighet och har fasbyggnad, avyttrats inom tio år från tigheten avyttrats inom tio år från utgången av det beskattningsår, var­ utgången av det beskattningsår, var­

föreligga icke förutsättningar för be­ såsom skattepliktig intäkt i den förskattning av realisationsvinst, skall värvskälla i vilken fonden tagits i såsom skattepliktig intäkt upptagas anspråk upptagas vad som vid dylik vad som vid dylik avyttring må hava avyttring må hava återbekommits av återbekommits av belopp, för vilka belopp, för vilka företaget tillgodoföretaget tillgodonjutit avdrag enligt njutit avdrag enligt denna förorddenna förordning. Motsvarande skall ning, i den mån det återbekomna begälla då ersättning utfaller på grund loppet icke ingår i skattepliktig reaav försäkring för skada å sådan fas­ lisationsvinst. Motsvarande skall gältighet samt skadan inträffat inom la då ersättning utfaller på grund av nyss angiven tid. försäkring för skada å sådan fastig­

het samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning------------ för värde­ Vid beräkning —------- för värdeminskning. minskning.

Företag, som gjort avsättning till Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förord­ investeringsfond enligt denna förordning eller som jämlikt 20 § fjärde ning eller som jämlikt 20 § 1 mom. stycket övertagit sådan fond, är plik­ femte stycket eller 20 § 2 mom. övertigt att vid självdeklaration för det tagit sådan fond, är pliktigt att vid beskattningsår, då avsättningen el­ självdeklaration för det beskattningsler övertagandet ägt rum, ävensom år, då avsättningen eller övertaganför varje påföljande beskattningsår det ägt rum, ävensom för varje påintill dess de avsatta eller övertagna följande beskattningsår intill dess de medlen avförts ur fonden, foga upp­ avsatta eller övertagna medlen avgift enligt formulär, som fastställes förts ur fonden, foga uppgift enligt av riksskattenämnden, rörande av­ formulär, som fastställes av rikssättning av medel till fonden samt skattenämnden, rörande avsättning fondens användning och avveckling. av medel till fonden samt fondens Vid allmän självdeklaration skall så­ användning och avveckling. Vid alldan uppgift fogas i tre exemplar. män självdeklaration skall sådan

uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyl­ Företag som nyss sagts är skyldigt digt att på anfordran till arbetsmark­ att på anfordran till arbetsmarknadsnadsstyrelsen lämna de uppgifter i styrelsen lämna de uppgifter i fråga fråga om fonden, som styrelsen an­ om fonden och fondens ianspråktaser erforderliga från arbetsmarknads- gandc samt planläggningen härför, synpunkt. vilka styrelsen anser erforderliga från

arbetsmarknadssynpunkt.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall Hos arbetsmarknadsstyrelsen och föras register över investeringsfon­ länsstyrelse skall föras register över der. investeringsfonder.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Åtgärd av —------- är belägen. Åtgärd av — -------- är belägen.

Hos riksbankens huvudkontor i

Stockholm skall föras register över

samtliga konton för investering.

Med bruttointäkt-------------denna Med bruttointäkt-------------denna förordning. förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten en­ Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balans­ ligt vederbörligen fastställd balansräkning efter avdrag av avskrivning­ räkning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rät­ ar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra till omkost­ teligen äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de for­ nader i rörelsen — jämväl om de mellt utgått av vinstmedel — men formellt utgått av vinstmedel —- men utan avdrag för avsättning till re­ utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond, dispo- servfond, skuldregleringsfond, dispositionsfond, investeringsfond m. fl. sitionsfond, investeringsfond m. fl. fonder, donationer o. d. Avdrag skall fonder, donationer o. d. Vid årsvinsicke ske för allmänna svenska skat­ tens beräkning skall avdrag icke ske ter vare sig de erlagts preliminärt för erlagda eller beräknade allmänna

eller icke. svenska skatter, vare sig preliminära eller slutliga. I årsvinsten skall icke inräknas restituerade sådana skatter och icke heller belopp, som återförts

från lagerinvesteringskonto.

Har investeringsfond med stöd av

20 § 2 mom. övertagits av annat bolag, skall med årsvinst förstås den årsvinst, som skulle hava redovisats

om dylikt övertagande icke skett.

Har inbetalning å något i 3 § and­ Har inbetalning å något i 3 § tredra stycket omförmält konto verk­ je stycket omförmält konto verkställts ställts med lägre belopp än som sva­ med lägre belopp än som svarar mot rar mot fyrtiosex procent av fond­ fyrtiosex procent av fondavsättningavsättningen, skall avdrag medgivas en, skall avdrag medgivas med ett så med ett så stort belopp att fyrtiosex stort belopp att fyrtiosex procent procent därav motsvarar det inbe­ därav motsvarar det inbetalta betalta beloppet. loppet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Därvid skall iakttagas följande. 1. När investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt rum år 1962 eller tidigare, eller konjunkturinvesteringsfond eller investe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 161

ringsfond enligt äldre förordningar jämlikt vederbörligt beslut tages i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, skall, utom i fall som i 9 § 3 mom. sägs, investeringsavdrag åtnjutas med belopp motsvarande tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

2. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i kraft. Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits i anspråk utan tillstånd. Arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången av denna tid skola kvarstående fondmedel återföras till beskattning i enlighet med vad nyss sagts.

3. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet avförordningen den 27 maj 1955 (nr 256), gälla

att fonden må efter av arbetsmarknadsstyrelsen meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom. och 11 § andra stycket förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) skola äga motsvarande tillämpning,

att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom. andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, i stället, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), skall tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

4. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering eller i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 163