2

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

74

år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­

land, i statsrådet å Stockholms slott den 27 septem­

ber 1963.

Närvarande:

Statsråden

A^ndersson, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman,

J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist, A^spling.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående godkän­

nande av ett i London den 26 april 1963 undertecknat utlämningsfördrag

mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland.

Därvid anför han följande.

Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott blev under 1950-talet

föremål för omfattande revision och modernisering med särskilt sikte på

att stärka individens rättsskydd. Reformarbetet resulterade i en ny lag den

6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott, i det följande benämnd

utlämning slag en (prop. 1957:156; IAU 1957:37). Denna lag, som ersatte

tidigare gällande lag i ämnet av år 1913, trädde i kraft den 1 januari 1958.

Utlämning till annat nordiskt land blev sedermera föremål för särskild

reglering genom lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Dan­

mark, Finland, Island och Norge (prop. 1959: 72; L>U 1959: 22). Sistnämn­

da lag har fr. o. m. den 1 september 1959 vunnit tillämpning i förhållande

till samtliga nordiska stater.

Utlämningslagen bygger på grundsatsen, att fråga om utlämning skall

fritt prövas på grundval av samtliga föreliggande omständigheter i varje sär­

skilt fall. Vid prövning av framställning om utlämning från Sverige är det

i princip ovidkommande, vilka möjligheter som finnes att under motsva­

rande förhållanden få en person utlämnad från den främmande staten till

Sverige. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid, att Sverige i viss ut­

sträckning liksom tidigare måste vara berett att reglera sitt utlämnings-

väsende genom förpliktande traktater. Ett system med traktater kunde

stundom befinnas ändamålsenligt i betraktande av den ståndpunkt lagstift­

ningen i en del främmande stater intager. I vissa stater utgör nämligen före­

fintligheten av ömsesidigt förpliktande traktat ett oeftergivligt villkor för

att utlämning överhuvud skall kunna ske (jfr prop. 1957: 156 s. 29 och 30).

I samband med förarbetena till den nya utlämningslagstiftningen frigjor­

de sig Sverige genom uppsägning från flertalet tidigare ingångna utläm-

3

ningstraktater. Bland de traktater som härvid upphörde att gälla var det

fördrag, som den 26 juni 1873 slutits med Storbritannien (SFS 1873:50).

Vid tidpunkten för ikraftträdandet av utlämningslagen förelåg traktats-

mässig reglering av utlämningsväsendet endast med Norge (konventionen

den 21 februari 1907, SFS 1907:13), Danmark (konventionen den 17 juni

1913, SÖ 1913: 5) samt Finland (konventionen den 29 november 1923, SÖ

1924: 2), varjämte genom ministeriell noteväxling med Belgien den 18 och

den 22 maj 1951 särskild överenskommelse träffats om att konventionen

med denna stat av den 26 april 1870 och den därtill hörande deklarationen

av den 6 november 1877 skulle gälla tills vidare med rätt för vardera par­

ten att med omedelbar verkan uppsäga konventionen (SFS 1870:37 och

1877: 39, SÖ 1951: 31).

Sverige har sedermera biträtt den i Paris den 13 december 1957 dagteck-

nade europeiska utlämningskonventionen (jfr prop. 1958: 139). Konventio­

nen trädde för Sveriges del i kraft den 18 april 1960. Genom att Norge och

därefter även Danmark tillträtt denna konvention har förutnämnda svensk­

norska och svensk-danska konventioner satts ur kraft i de delar de regle­

rade utlämningsfrågor. Anmärkas bör därvid, att den europeiska utläm­

ningskonventionen på grund av särskilda förbehåll vid ratificeringen icke

är tillämplig i förhållandet mellan Sverige, Norge och Danmark. Utlämning

mellan dessa stater jämte Finland och Island regleras i stället av enhetlig

nordisk särlagstiftning på detta område. I samband med ikraftträdandet av

denna lagstiftning har bestämmelserna om utlämning i den nämnda svensk­

finska konventionen enligt överenskommelse genom ministeriell noteväxling

den 30 augusti 1960 (SÖ 1960: 55) upphört att gälla.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att Sverige för närvarande har trak­

tatmässig reglering av utlämning för brott, dels bilateralt med Belgien och

dels multilateralt med de till den europeiska utlämningskonventionen an­

slutna utomnordiska staterna, vilka ännu så länge utgöres av Grekland och

Turkiet. Härvid bör också noteras, att Italien nyligen ratificerat den euro­

peiska konventionen och att dess anslutning träder i kraft den 4 november

1963.

Till den grupp av stater, vilkas interna lagstiftning såsom ett oeftergiv­

ligt villkor för utlämning för brott kräver att ömsesidigt förpliktande över­

enskommelse föreligger, hör Amerikas Förenta Stater och Storbritannien.

Efter förhandlingar på svenskt initiativ har i Washington den 24 oktober

1961 undertecknats en konvention om utlämning mellan Sverige och Ameri­

kas Förenta Stater. Denna konvention har i enlighet med därom framlagd

proposition godkänts av riksdagen (prop. 1962:40; IAU 1962:14). Frågan

om konventionens ratificering är beroende av pågående parlamentsbehand-

ling av konventionen i Amerikas Förenta Stater.

På svenskt initiativ har förhandlingar om utlämningsavtal också hållits

med Storbritannien. Dessa ägde rum i London i oktober 1961. De har re­

sulterat i ett den 26 april 1963 i London undertecknat utlämningsfördrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

4

Kungl. Maj.ts proposition nr

774

år 1963

mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland;

fördraget torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta ärende. I det

följande lämnas en redogörelse för bestämmelserna i fördraget.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att under de förhål­

landen och i enlighet med de villkor som anges i fördraget utlämna för brott

misstänkta eller dömda personer. Åtagandet omfattar sådana brott, som

upptages i brottsförteckningen i art. 3 och som begåtts på den ansökande

partens område eller på öppna havet ombord på fartyg, registrerat inom

denna parts område. Brott, begångna på den anmodade statens område,

ingår ej. I sistnämnda hänseende är fördragets tillämpningsområde något

snävare avgränsat än vår utlämningslags, jfr 3 §. Fördragsbestämmelsen,

som förestavats av de brittiska lagreglerna på detta område, torde dock

täcka de flesta praktiska fall.

Fördraget är enligt art. 2 tillämpligt ej blott på det brittiska moderlan­

det utan även på ett stort antal särskilt angivna områden, för vilkas inter­

nationella förbindelser brittiska regeringen svarar. Artikeln förutser vidare

att fördraget skall kunna utsträckas till andra sådana områden.

Från svensk synpunkt finnes ej något behov av att, på sätt skett i art. 3

första stycket, närmare specificera de olika brott för vilka utlämning skall

kunna ske enligt fördraget, och det kan för oss knappast anses önskvärt

att detta göres. Enligt den brittiska utlämningslagstiftningen är emellertid

en sådan specifikation nödvändig, och med det förbehåll, som ligger i arti­

kelns hänvisning till de fördragsslutande staternas interna rätt, bör syste­

met kunna godtagas för svensk del.

Svårigheter har självfallet förelegat, när det gällt att få till stånd en för

båda parter godtagbar brottsuppräkning. Vid utformningen av brottsbeskriv-

ningarna har man på brittisk sida varit i väsentlig mån bunden av särskilda

lagbestämmelser i ämnet, varför det ej kunnat undgås, att beskrivningarna

i vissa fall kommit att te sig främmande från svensk synpunkt. När det i

tillämpningen gäller att avgöra huruvida ett brott faller under fördraget,

torde det faktiska handlandet få anses avgörande. Brottet föranleder ut­

lämning enligt fördraget, om det faktiska handlandet för båda staternas del

kan inordnas under något av de uppräknade brotten (ej nödvändigtvis det­

samma i båda staterna) och om gärningen dessutom utgör brott av sådan

beskaffenhet i övrigt att utlämning härför kan ske enligt båda staternas

interna lagar. För svenskt vidkommande innebär sistnämnda villkor för

närvarande, att gärningen skall motsvara brott, varå straffarbete kan följa

enligt svensk lag, jfr 4 § utlämningslagen. Enligt förslag till ändring i 4 §

utlämningslagen, som den 5 juni 1963 remitterats till lagrådet för gransk­

ning, uppställes det villkoret — som avses skola gälla efter brottsbalkens

ikraftträdande — att gärningen skall motsvara brott, för vilket enligt

svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Den föreslagna lagändringen

innebär, att stadgandets tillämpningsområde i allt väsentligt bibehålies oför­

ändrat. Enligt brittisk lag torde brott alltid kunna föranleda utlämning, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1963

5

snart det kan hänföras under någon av de i uppräkningen gjorda beskriv­

ningarna. För utlämning enligt fördraget av den som i den ansökande sta­

ten redan dömts för brottet tillkommer det i art. 4 angivna villkoret, att

straffet skall avse frihetsberövande under viss minsta tid.

Beträffande punkten 24 i enumerationen, avseende brott i samband med

handel med farliga droger, må framhållas att dylika brott i Storbritannien

— liksom i flera andra stater — betraktas såsom mycket allvarliga. I Sve­

rige har en viss skärpning av påföljden beslutats. Enligt narkotikaförord­

ningen den 14 december 1962, som träder i kraft den 1 januari 1964, blir

straffet fängelse eller, om brottet är ringa, dagsböter. Brott av denna art

har medtagits bland dem som kan föranleda utlämning med tanke på möj­

ligheten, att gärning, som här avses, i särskilt fall skulle kunna hänföras

jämväl under annan svensk straffbestämmelse, som möjliggör utlämning.

Andra stycket i art. 3 innehåller ett allmänt stadgande om att utläm­

ning skall ske enligt fördraget även för medverkan i sådant brott som upp­

tages i enumerationen, förutsatt att denna medverkan är straffbar i båda

staterna. I detta sammanhang bör observeras, att försök (eller förberedelse)

till brott icke kan föranleda utlämning enligt fördraget i andra fall än då

detta särskilt angivits i uppräkningen eller gärningen eljest kan hänföras

under där intagen brottsbeteckning.

För Sveriges del möter ej hinder att utlämna jämväl för andra brott än

dem som faller under uppräkningen i art. 3, om blott förutsättningarna en­

ligt 4 § utlämningslagen är uppfyllda. Stadgandet i art. 3 tredje stycket

förutsätter, att utlämning skall kunna ske även för sådana brott, dock en­

dast därest brottet kan föranleda utlämning jämväl enligt brittisk lag.

Föreskriften i 12 § första stycket 4. utlämningslagen, enligt vilken såsom

villkor för utlämning skall gälla att den som utlämnas ej må straffas med

döden, har beaktats i art. 3 fjärde stycket i fördraget. Med stöd av stadgan­

det i detta stycke kan utlämning från Sverige vägras, om den eftersökte en­

ligt brittisk lagstiftning är underkastad dödsstraff för det brott varå utläm-

ningsframställningen grundas.

I art. b har upptagits en bestämmelse motsvarande stadgandet i 4 § andra

punkten utlämningslagen, nämligen att, om den eftersökte dömts för brot­

tet i den ansökande staten, det utmätta straffet skall avse frihetsberövande

under en tid av lägst fyra månader för att utlämning skall kunna begäras.

Enligt stadgandet i art. 5 överlämnas åt de fördragsslutande staterna att

själva pröva, huruvida de önskar utlämna egna medborgare. Under för­

handlingarna har klargjorts, alt Sverige icke utlämnar svenskar, jfr 2 § ut­

lämningslagen. Från svensk sida har framförts det förslaget, att Sverige med

hänsyn till den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna skulle

vara befogat att vägra utlämning jämväl av dansk, finsk, isländsk eller

norsk medborgare. Den tanken bar även framförts, att prövningsrätt dess­

utom borde förbehållas beträffande utomnordiska medborgare, domicilie-

rade i Sverige eller i övriga nordiska länder (jfr prop. 1957: 156 s. 40 och

1958: 139 s. 11). Då Storbritannien är berelt att utlämna även egna med-

lt Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 174

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1963

borgare, har den föreslagna begränsningen ej mött någon förståelse. I sam­

manhanget har från brittiskt håll framhållits bl. a., att enligt gällande ut-

lämningstraktater mellan Storbritannien samt Danmark och Norge svenska

medborgare icke undantages från utlämning från våra nordiska grannlän­

der.

Art. 6 innehåller i första stycket bestämmelsen, att utlämning icke skall

medges, om den eftersökte på den anmodade statens område redan blivit

eller är föremål för rättsliga åtgärder för det brott för vilket utlämning be-

gäres. Under förhandlingarna har klargjorts, att bestämmelsen även avses

täcka det i Sverige tänkbara fallet att åtalseftergift beslutats, jfr 10 § första

stycket utlämningslagen.

Bestämmelsen i art. 6 andra stycket behandlar det fall, att den eftersökte

är föremål för rättsliga åtgärder eller avtjänar straff på den anmodade sta­

tens område för annat brott än det för vilket utlämning begäres. Stadgan­

det, som innebär att med utlämningen skall anstå till dess att det rättsliga

förfarandet avslutats eller straffet avtjänats, svarar mot 11 § första styc­

ket utlämningslagen.

Förbudet i art. 7 att utlämna vid åtals- eller straffpreskription motsvarar

stadgandet i 10 § andra stycket utlämningslagen.

I art. 8 första stycket har intagits ett förbud mot utlämning för brott av

politisk natur, vilket står i överensstämmelse med 6 § utlämningslagen.

Andra stycket i art. 8 upptager en allmän bestämmelse av innehåll, att

den anmodade staten får vägra utlämning på varje grund som är angiven i

dess lagstiftning. Med stöd av denna bestämmelse kan man från svensk sida

underlåta att efterkomma en utlämningsframställning under hänvisning till

någon av de i utlämningslagen särskilt angivna grunder, vilka ej uttryck­

ligen nämnts i fördragets text. Utlämning kan sålunda vägras jämlikt 5 §

utlämningslagen i fråga om militära brott. Fördragsbestämmelsen täcker vi­

dare det i 7 § utlämningslagen stadgade förbudet mot utlämning, då risk

föreligger för förföljelse av den som begäres utlämnad på grund av hans

härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska

uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden. Bestämmelsen

kan likaledes åberopas, därest utlämningen skulle befinnas uppenbart oför­

enlig med humanitetens krav i enlighet med stadgandet i 8 § utlämnings­

lagen. Detsamma gäller, då utländsk dom, såsom närmare beröres i anslut­

ning till art. 12, ej skulle kunna godtagas i enlighet med vad i 9 § tredje

stycket utlämningslagen sägs. Det har vidare varit förutsatt, att Sverige

med stöd av fördragsbestämmelsen skall vara berättigat att avslå utläm-

ningstramställning, om den som begäres utlämnad avses skola lagforas vid

extraordinär domstol — i överensstämmelse med den princip som gäller

enligt 12 § första stycket 3. utlämningslagen. Den omständigheten, att för­

budet mot utlämning i sadana fall kommit till uttryck i form av en före­

skrift i berörda lagstadgande rörande villkor i samband med beviljande av

utlämning, har ej ansetts hindra denna fördragsmässiga tillämpning.

Stadgandet i art. 9 uttrycker principen, att den som utlämnats för brott

7

ej får göras till föremål för ingripande för annan brottslighet eller omstän­

dighet, som är att hänföra till tiden före utlämningen, och ej heller vidare-

utlämnas till tredje stat annat än under vissa angivna förhållanden. Den

närmare utformningen av artikeln beredde vissa svårigheter under för­

handlingarna. Från brittiskt håll önskade man en låt vara begränsad möj­

lighet att lagföra enligt annan brottsrubricering än den som angivits i ut-

lämningsärendet. Härvid åberopades speciella brittiska problem inom straff­

rätten samt det förhållandet, att principerna vad gäller brottsrubriceringen

i de båda fördragsländerna ej är helt överensstämmande, jfr vad förut an­

förts i anslutning till art. 3. Med den utformning som artikeln fått kan den

sägas innebära krav på att lagföringen sker, under de i övrigt angivna

villkoren, enligt en brottsrubricering som täcks av de omständigheter med

avseende å brottet, vilka redovisats i utlämningsärendet.

Art. 9 torde stå i överensstämmelse med 12 § första stycket 1. utläm-

ningslagen. I detta sammanhang torde böra beaktas, att nämnda lagstadgan­

de innefattar möjlighet att medge lagföring för annat brott, som begåtts

före utlämningen. Anmärkas bör därtill att fördraget ej säger något om så­

dant medgivande i efterhand. Anledningen härtill är, att den brittiska lag­

stiftningen ej förutser att efterhandsmedgivande skall kunna lämnas.

Fördraget upptager ej någon uttrycklig motsvarighet till 12 § första styc­

ket 2. utlämningslagen, men den däri fastslagna grundsatsen torde ändock,

enligt den uppfattning som vann anslutning vid de mycket grundliga dis­

kussionerna i frågan Under förhandlingarna, ha kommit till tillräckligt tyd­

ligt uttryck i art. 9. I detta sammanhang må även hänvisas till art. 14 i den

europeiska utlämningskonventionen (prop. 1958: 139 s. 31) och art. IX i

utlämningskonventionen med Amerikas Förenta Stater (prop. 1962:40 s.

15) — bestämmelserna i dessa konventionsartiklar har ansetts kunna god­

tagas på svensk sida.

Framställning om utlämning skall enligt art. 10 första stycket i fördraget

göras på diplomatisk väg — undantag gäller för det i art. 19 stadgade fallet.

I art. 10 andra—fjärde styckena redogöres för de handlingar, som skall

bifogas en utlämningsframställning, jfr 14 § utlämningslagen. Här torde

blott böra anmärkas att i fall, då ärendet avser någon som ännu ej dömts,

tramställningen skall vara åtföljd av, förutom häktningsbeslut, jämväl så­

dana bevis, som enligt den anmodade statens lagstiftning skulle rättfärdiga

den eftersöktes ställande inför rätta i den staten. Beträffande den som re­

dan är dömd kräves enligt förevarande artikel bevis om domens innehåll

men ej någon särskild utredning i skuldfrågan. Bestämmelserna torde få

ses mot bakgrunden av vad som sägs i anslutning till art. 12.

Handlingarna i ett utlämningsärende skall, enligt stadgandet i art. 10 fem­

te stycket, vara översatta till den anmodade statens språk.

Art. 11 innehåller bestämmelser om provisoriskt anhållande i avvaktan

på begäran om utlämning, jfr 23 § utlämningslagen. Framställning enligt

artikeln förutses kunna göras i annan ordning än på diplomatisk väg och

skall innehålla uppgitt om avsikten att begära utlämning av den eftersökte

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 i år 1963

8

samt förklaring, att häktningsbeslut eller fällande dom föreligger gentemot

honom. Härutöver skall i förekommande fall lämnas sådana ytterligare upp­

lysningar, som skulle ha erfordrats för att rättfärdiga häktningsbeslut, där­

est brottet begåtts i den anmodade staten. Den ansökande staten kan icke

påfordra längre provisorisk anhållningstid än trettio dagar.

De fördragsslutande staterna är på grund av bestämmelserna i art. 1, så­

som förut nämnts, underkastade en allmän förpliktelse att bevilja utläm­

ning för brott enligt de villkor, som angives i fördraget. Art. 12 första styc­

ket innehåller ett speciellt stadgande, som begränsar den allmänna förplik­

telsen. Enligt detta stadgande gäller skyldigheten endast i fall, då visst mått

av bevisning i skuldfrågan föreligger i utlämningsärendet. Detta torde å

andra sidan innebära att, så snart dessa minimikrav i fråga om bevisningen

är uppfyllda, förpliktelsen skall i princip inträda. På brittisk sida har man

ansett det nödvändigt, att stadgandet, med dess på brittisk rättsuppfattning

utformade bestämmelser, medtages i fördraget. I enlighet med svenska öns­

kemål har fördraget dock kompletterats med regler som, enligt vad närmare

utvecklas i det följande, på förevarande område modifierar utlämningsför-

pliktelsen i den utsträckning som svensk lag påkallar.

Det må erinras om att för utlämning av någon, som ej redan är dömd i

den ansökande staten, gäller enligt 9 § utlämningslagen det kravet, att per­

sonen i fråga är häktad och att sannolika skäl föreligger att han begått gär­

ningen. Är vederbörande dömd, kräves att domen stödjes av utredningen

och ej eljest föranleder allvarlig erinran. Enbart häktningsbeslut eller dom

förutsättes således ej skola vara tillfyllest som bevisning i skuldfrågan vid

utlämning från Sverige. Möjlighet lämnas dock att i fördrag med främ­

mande stat bestämma, att häktningsbeslut eller fällande dom skall godta­

gas som tillräcklig utredning i skuldfrågan, om det ej i särskilt fall fram­

går att beslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt, 9 § tredje stycket.

I fråga om utlämning av personer, som ej redan blivit dömda i den an­

sökande staten, kan den brittiska lagstiftningen sägas i princip sträcka

kraven på bevisning i skuldfrågan längre än vad vår lag gör. Utöver före­

komsten av häktningsbeslut fordras från brittisk sida, att förebringad ut­

redning i utlämningsärendet är tillräcklig att »rättfärdiga den eftersöktes

ställande inför rätta» inför brittisk domstol, därest brottet skulle ha begåtts

på brittiskt område. Den brittiska ståndpunkten i detta hänseende ligger

till grund för utformningen av art. 12 första stycket i fördraget.

Som regel torde fördragets nyss berörda beviskrav medföra, att den ut­

redning, som enligt art. 10 tredje stycket skall fogas vid utlämningsfram-

ställningen, kommer att omfatta beedigade förklaringar eller vittnesutsa­

gor. För att en svensk begäran om utlämning skall uppfylla fördragets vill­

kor, kan det bli nödvändigt att upptaga muntlig bevisning i skuldfrågan

redan vid den häktningsförhandling inför svensk domstol, som föregår

framställningen. Här föreligger tydligen »särskilda skäl» för förebringande

av utredning vid sådan förhandling, om vilket stadgas i 24 kap. 14 § andra

stycket rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

4

år 1963

9

Förklaringen till behovet på brittisk sida av beedigade förklaringar eller

vittnesutsagor i utlämningsärenden får sökas i det förhållandet, att beslut

om utlämning av den som ej redan är dömd enligt brittisk rätt föregås av

domstolsförfarande, syftande till att utröna, huruvida förebringad bevisning

är tillräcklig för att rättfärdiga den eftersöktes ställande inför rätta. I denna

rättegång göres genom den brittiska utlämningslagen avsteg från den i brit­

tisk rätt eljest gällande bevisomedelbarhetsprincipen i så måtto, att skrift­

liga, beedigade förklaringar eller vittnesutsagor godtages, om de bestyrkts

på visst sätt, jfr art. 13.

Om man i Storbritannien sålunda uppställer tämligen långtgående krav

på utredning i skuldfrågan vid utlämning av den som ännu ej dömts för

brott, anses å andra sidan dom, vari den tilltalades skuld till brottet fastslås,

enligt brittisk uppfattning böra godkännas såsom full bevisning i skuldfrå­

gan och således ej bli föremål för granskning och omprövning i det land,

till vilket utlämningsframställning riktas. Den svenska ståndpunkten i den­

na fråga har varit, att brittisk dom — i överensstämmelse med vad i 9 §

tredje stycket utlämningslagen sägs — väl kunde erkännas såsom grundval

för utlämningsbegäran men att reservation måste göras för det fall att do­

men är uppenbart oriktig. I fråga om utformningen av fördragets bestäm­

melser uppnåddes vid förhandlingarna en kompromisslösning. Innehållet i

art. 12 första stycket bestämdes därvid i väsentlig överensstämmelse med

brittiska intentioner. Enighet förelåg dock om att bestämmelsen i art. 8

andra stycket, enligt vilken stat må vägra utlämning på varje grund som är

angiven i dess lagstiftning, lämnar det fördragsmässiga stödet för iakttagan­

det av utlämningslagens föreskrifter rörande utredningen i domsfallen.

Ehuru det ej direkt utsagts i fördraget, att brittisk dom skall godtagas på

sätt sägs i 9 § tredje stycket utlämningslagen, torde den uppnådda kompro­

misslösningen vid utformningen av art. 12 första stycket och art. 8 andra

stycket få anses i sak innefatta ett sådant åtagande.

Bestämmelsen i art. 12 andra stycket förutser möjlighet för den anmoda­

de staten att begära kompletterande bevisning och upplysningar.

Reglerna i art. 13 om godtagande av vissa handlingar som bevis och om

formerna för bestyrkande av dessa handlingar synes stela och oformliga vid

jämförelse med svensk rättegångsordning med dess fria bevisprövning. Från

brittisk synpunkt har de emellertid ansetts absolut nödvändiga. Även i det­

ta avseende är den brittiska ståndpunkten dikterad av tvingande regler i

brittisk lag. Iakttagandet av artikelns föreskrifter torde främst få betydelse

vid utlämning från Storbritannien till Sverige. Föreskrifterna bör ses mot

bakgrunden av bestämmelserna i art. 10 och 12. Handlingar, som har karak­

tär av bevis i fördragets mening, är sådana som kan hänföras under art.

10 tredje och fjärde styckena. Det är alltså enbart dessa handlingar, som

här avses.

Art. 14 upptager bestämmelser om hur den konfliktsituation skall lösas,

som uppkommer vid sammanträffande framställningar från flera stater om

utlämning av eu och samma person. De torde vara förenliga med föreskrif­

terna i 13 § utlämningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

4

år 1963

Föreskrifterna i art. 15 är uteslutande betingade av brittisk lagstiftning

och saknar större intresse för svenskt vidkommande.

Förfarandet vid verkställande av utlämning regleras i art. 16. Den som

skall utlämnas skall överlämnas vid den gränsort eller i den hamn, som an-

gives av den ansökande staten. Överlämnandet skall ske inom tidrymd, som

den anmodade staten äger bestämma, jfr 20 § andra stycket utlämnings-

lagen.

Föremål eller penningar, som kan tjäna till bevis om eller viika åtkom-

mits genom brottet skall enligt art. 17, om så påfordras, överlämnas till den

ansökande staten i samband med utlämning i den utsträckning den anmo­

dade statens interna lagstiftning medger, jfr 21 § utlämningslagen. Artikeln

upptager vidare vissa bestämmelser för fall, att egendomen är underkastad

beslag eller blivit föremål för förverkande, samt för tillgodoseende av an­

nans rätt till egendomen.

Från den i art. 18 knäsatta huvudregeln, att den anmodade staten skall

stå för alla kostnader i utlämningsärende, som uppkommit på dess område,

göres undantag för sådana kostnader som föranletts av att den ansökande

parten blivit företrädd inför domstol. Detta undantag saknar betydelse i

fråga om ett utlämningsförfarande, som genomföres i Sverige. Däremot lär

det som regel komma att visa sig nödvändigt att Sverige företrädes inför

brittisk domstol, när domstolsprövning äger rum i anledning av svensk

framställning om utlämning av någon som misstänkes för brott. I detta

sammanhang hänvisas till vad förut sagts i anslutning till art. 12 om dom-

stolsförfarandet enligt brittisk rätt.

Enligt art. 19 kan svensk framställning om utlämning av den som påträf­

fats utanför det brittiska moderlandet riktas direkt till vederbörande guver­

nör eller annan behörig myndighet.

Slutligen må nämnas att art. 20 uttryckligen fastslår, att fördraget är till-

lämpligt även på brott som begåtts och beträffande domar som meddelats

före fördragets ikraftträdande, vilket sker tre månader efter ratifikations­

instrumentens utväxling.

Under åberopande av det anförda får jag föreslå, att det här bilagda ut-

lämningsfördraget mellan Sverige samt Förenade Konungariket Storbritan­

nien och Nordirland måtte jämlikt § 12 regeringsformen framläggas för

riksdagen för godkännande, och hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksda­

gen att godkänna fördraget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

Artikel 2

Vid tillämpningen av detta fördrag

skall Hennes Brittiska Majestäts om­

råde anses utgöra:

(a) Förenade Konungariket Storbri­

tannien och Nordirland (här ne­

dan kallat Förenade Konungari­

ket ), Kanalöarna samt Isle of

Man;

(b) följande områden (jämte områ­

den lydande under dessa), för

vilkas internationella förbindel­

ser Hennes Brittiska Majestäts

regering i Förenade Konungari­

ket är ansvarig, nämligen Fede­

rationen Rhodesia och Nyasa-

land (omfattande Sydrhodesia,

Nordrhodesia och Nyasaland),

Aden, Antigua, Bahamaöarna,

Barbados, Basutoland, Bechuana-

land, Bermudasöarna, Brittiska

Antarktisterritoriet, Brittiska

Guyana, Brittiska Honduras, pro­

tektoratet Brittiska Salomonöar-

nr., Brunei, Caymanöarna, Domi-

nica, Falklandsöarna, Fidjiöar-

na, Gambia (kolonien och pro­

tektoratet), Gibraltar, Gilbert-

och Elliceöarna, Grenada, Hong­

kong, Kenya (kolonien och pro­

tektoratet), Malta, Mauritius,

Montserrat, Nordborneo, Pit­

cairn, S:t Christopher, Nevis och

Anguilla, S:t Helena, S:ta Lucia,

S:t Vincent, Sarawak, Seychel­

lerna, staten Singapore, de suve­

räna basområdena Akrotiri och

Dhekelia på ön Cypern, Swazi­

land, Turks- och Caicosöarna,

Jungfruöarna samt protektora­

tet Zanzibar;

(c) varje annat område, för vars in­

ternationella förbindelser Hen­

nes Brittiska Majestäts regering

i Förenade Konungariket är an­

svarig och till vilket tillämpning­

en av detta fördrag må komma

att utsträckas genom överens­

kommelse mellan de höga för-

dragsslutande parternas rege­

ringar, ingången genom note-

växling.

Article 2

For the purposes of the present

Treaty the territory of Her Britannic

Majesty shall be deemed to be:

(a) the United Kingdom of Great

Britain and Northern Ireland (here-

inafter referred to as »the United

Kingdom»), The Channel Islands and

the Isle of Man;

(b) the following territories (and

their dependencies) for the interna-

tional relations of which Her Britan­

nic Majesty’s Government in the

United Kingdom are responsible, that

is to say:

the Federation of Rhodesia and

Nyasaland (consisting of Southern

Rhodesia, Northern Rhodesia and

Nyasaland), Aden, Antigua, Bahamas,

Barbados, Basutoland, Bechuanaland,

Bermuda, British Antarctic Territory,

British Guiana, British Honduras,

British Solomon Islands Protector-

ate, Brunei, Cayman Islands, Domi-

nica, Falkland Islands, Fiji, Gambia

(Colony and Protectorate), Gibraltar,

Gilbert and Ellice Islands, Grenada,

Hong Kong, Kenya (Colony and Pro­

tectorate), Malta, Mauritius, Montser­

rat, North Borneo, Pitcairn, St.

Christopher, Nevis and Anguilla, St.

Helena, St. Lucia, St. Vincent, Sara­

wak, Seychelles, the State of Singa­

pore, the Sovereign Base Areas of

Akrotiri and Dhekelia in the Island

of Cyprus, Swaziland, Turks and

Cäicos Islands, Virgin Islands and

Zanzibar Protectorate;

(c) any other territory for the in-

ternational relations of which Her

Britannic Majesty’s Government in

the United Kingdom are responsible

and to which the application of the

present Treaty may be extended by

common agreement between the

Governments of the High Contracting

Parties embodied in an Exchange of

Notes.

13

Kimgl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Artikel 3

(1) Utlämning skall ömsesidigt

medgivas i enlighet med bestämmel­

serna i detta fördrag för följande

brott, förutsatt att den påtalade gär­

ningen utgör brott, för vilket utläm­

ning kan ske enligt båda de höga för-

dragsslutande parternas lagar:

1. Mord, mordförsök, stämpling

till mord.

2. Dråp.

3. Givande eller användande av

invärtes eller invärtes medel i

avsikt att fördriva foster hos

kvinna.

4. Våldtäkt.

5. Otukt eller försök till otukt

med kvinna, som ej uppnått

femton års ålder.

6. Sedlighetsbrott.

7. Bortförande av person, olov­

ligt frihetsberövande.

8. Bortförande, övergivande, ut­

sättande eller olagligt kvarhål-

lande av barn.

9. Koppleri.

10. Tvegifte.

11. Uppsåtlig grov misshandel.

12. Misshandel föranledande

kroppsskada.

13. Hot i avsikt att tilltvinga sig

penningar eller värdeföremål.

14. Mened, anstiftan av mened.

15. Bestickning och tagande av

muta.

16. Mordbrand.

17. Inbrott eller våldsamt inträng­

ande i någons hemvist i avsikt

att begå brott; rån, stöld, tro-

löshetsbrott gentemot arbets­

givare.

18. Bedrägeri av förvaltare, sysslo­

man, bankir, agent, kommissio-

när, förmyndare eller god man

eller av direktör, styrelseleda­

mot eller tjänsteman i bolag

ävensom trolöshetsbrott.

19. Åtkomst av penningar, värde­

papper eller föremål genom

falska uppgifter; mottagande

av penningar, värdepapper el-

Article 3

(1)

Extradition shall be reci-

procally granted, subject to the pro­

visions of this Treaty, for the follow-

ing offences, provided that the of-

fence charged constitutes an extradi­

tion offence according to the laws of

both High Contracting Parties:

1. Murder or attempt or conspira-

cy to murder.

2. Manslaughter.

3. Administering drugs or using

instruments with intent to

procure the miscarriage of

women.

4. Rape.

5. Unlawful sexual intercourse,

or any attempt to have unlaw­

ful sexual intercourse, with a

girl under fifteen years of age.

6. Indecent assault.

7. Kidnapping, abduction, or false

imprisonment.

8. Stealing, abandoning, exposing

or unlawfully detaining a child.

9. Procuration.

10. Bigamy.

11. Maliciously wounding or in-

flicting grievous bodily harm.

12. Assault occasioning actual

bodily harm.

13. Threats with intent to extort

money or other things of value.

14. Perjury or subornation of

perjury.

15. Bribery.

16. Arson.

17. Burglary or housebreaking,

robbery or robbery with vio-

lence, larceny or embezzlement.

18. Fraud by a bailee, banker,

agent, factor or trustee, or by

a director, member or public

officer of any company, or

fraudulent conversion.

19. Obtaining money, valuable se-

curity or goods by false pre-

tences; receiving any money,

valuable security or goods,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

74

år 1963

ler föremål med vetskap om att

det mottagna stulits eller an-

norledes olagligen åtkommits.

20. (a) Eftergörande eller föränd­

rande av penningar, utgivande

av eftergjorda eller förändrade

penningar;

(b) Tillverkning eller innehav

av hjälpmedel, verktyg, form

eller maskin, som kan använ­

das och är avsedd att använ­

das för eftergörande av pen­

ningar, med insikt härom och

utan laglig befogenhet;

(c) Försök att begå sådant

brott som nämnes vid (a) och

(b) ovan.

21. Förfalskning eller utgivande av

det som är förfalskat.

22. Varje olaglig handling, företa­

gen i uppsåt att sätta säkerhe­

ten i fara för person som reser

på järnväg.

23. Gäldenärsbrott.

24. Brott eller försök till brott i

samband med handel med far­

liga droger.

25. Avsiktlig skadegörelse på egen­

dom.

26. Sjöröveri enligt folkrätten.

27. Uppsåtligt sänkande eller för­

störande av fartyg till sjöss,

försök eller stämpling härtill.

28. Misshandel ombord å fartyg på

öppna havet med uppsåt att

döda eller tillfoga svår kropps­

skada.

29. Myteri eller stämpling till my­

teri mot befälhavarens myndig­

het ombord å fartyg på öppna

havet.

30. Slavhandel.

(2) Utlämning skall även medgivas

för medverkan till något av ovan­

nämnda brott, förutsatt att denna

medverkan är straffbar enligt båda

de höga fördragsslutande parternas

lagar.

(3) Utlämning må även medgivas

efter den anmodade partens gottfin-

nande för varje annat brott, för vil-

knowing it to have been stolen

or unlawfully obtained.

20. (a) Counterfeiting or altering

money, or uttering counter-

feited or altered money;

(b) Knowingly and without

lawful authority making or

having in possession any in­

strument, tool or engine a-

dapted and intended för the

counterfeiting of money;

(c) Attempting to commit any

offence mentioned in (a) or

(b) above.

21. Forgery, or uttering what is

forged.

22. Any unlawful act done with

intent to endanger the safety

of any persons travelling upon

a railway.

23. Offences against bankruptcy

law.

24. Offences, or attempted offences,

in connexion with the traffic

in dangerous drugs.

25. Malicious damage to property.

26. Piracy by the law of nations.

27. Sinking or destroying a vessel

åt sea, or attempting or con-

spiring to do so.

28. Assaults on board a ship on

the high seas with intent to

destroy life or to do grievous

bodily harm.

29. Revolt or conspiracy to revolt

by two or more persons on

board a ship on the high seas

against the authority of the

master.

30. Dealing in slaves.

(2) Extradition is also to be grant-

ed for participation in any of the

aforesaid offences, provided that the

participation is punishable by the

laws of both High Contracting

Parties.

(3) Extradition may also be grant-

ed åt the discretion of the requested

Party in respect of ony other offences

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

74

år 1963

ket utlämning kan medgivas enligt

båda parternas lagar.

(4) Utlämning må vägras, om den

eftersökte enligt den ansökande par­

tens lagstiftning är underkastad

dödsstraff för det brott varå utläm-

ningsframställningen grundas, me­

dan den anmodade partens lagstift­

ning icke föreskriver dödsstraff i lik­

nande fall.

Artikel 4

Utlämning av den som dömts för

något av de i artikel 3 uppräknade

brotten må begäras endast om det ut­

mätta straffet utgöres av frihetsberö­

vande under en tid av lägst fyra må­

nader.

Artikel 5

Vardera höga fördragsslutande

parten förbehåller sig rätt att vägra

eller medgiva utlämning av egen med­

borgare till den andra parten.

Artikel 6

(1) Utlämning skall icke medgi­

vas, om den eftersökte på den anmo­

dade höga fördragsslutande partens

område redan blivit föremål för rätts­

liga åtgärder eller vid tiden för

framställningen är föremål för såda­

na åtgärder för det brott för vilket

utlämning begäres.

(2) Om förundersökning för an­

nat brott inletts mot den eftersökte

på den anmodade partens område el­

ler om han där avtjänar straff för

sådant brott, skall med hans utläm­

nande anstå till dess att det rättsliga

förfarandet slutförts och han till ful­

lo avtjänat honom ådömt straff.

Artikel 7

Utlämning skall icke medgivas, om

enligt antingen den ansökande eller

den anmodade höga fördragsslutande

partens lagstiftning talan å det brott

för vilket utlämning begäres blivit

preskriberad eller straffet för brottet

eljest förfallit.

for which it can be granted according

to the laws of both Parties.

(4) Extradition may be refused it',

under the law of the requesting

Party, the person claimed is liable

to the death penalty for the offence

on which the request for his extra­

dition is based, but the law of the

requested Party does not provide for

the death penalty in a similar case.

Article 4

The extradition of a person con-

vieted of any of the offences enumer-

ated in Article 3 may be requested

only if the punishment awarded con-

sists of deprivation of liberty for a

period of åt least four months.

Article 5

Each High Contracting Party

reserves the right to refuse or grant

the surrender of its own subjeets to

the other Party.

Article 6

(1) Extradition shall not be grant­

ed if the person claimed has already

been or is åt the time of the request

being proceeded against, in the terri-

tory of the requested High Contract­

ing Party, for the offence for which

his extradition is requested.

(2) If the person claimed is under

examination or under punishment in

the territory of the requested Party

for any other offence, his extradition

shall be deferred until the conclusion

of the trial and the full execution of

any punishment awarded to him.

Article 7

Extradition shall not be granted if

the person claimed has, according to

the law of either the requesting or

the requested High Contracting

Party, become immune by lapse of

time from prosecution or punishment

for the offence for which extradition

is requested.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1963

Artikel 8

(1) Den som eftersökes skall icke

utlämnas, om det brott, för vilket

hans utlämnande begäres, av den an­

modade höga fördragsslutande par­

ten anses vara av politisk natur eller

om han övertygar den anmodade par­

ten om att utlämningsframställning-

en i själva verket gjorts i avsikt att

lagfora eller straffa honom för brott

av politisk natur.

(2) Den anmodade parten må väg­

ra utlämning på varje annan grund,

som är angiven i denna parts lagstift­

ning.

Artikel 9

Den som utlämnats må icke, in­

nan han återvänt till den anmodade

partens område eller fyrtiofem dagar

förflutit efter det att han haft möj­

lighet att återvända dit, i något fall

berövas friheten eller göras till före­

mål för rättsliga åtgärder på den an­

sökande höga fördragsslutande par­

tens område för annat, före hans

överlämnande begånget brott än så­

dant, som konstitueras av den gär­

ning på grund varav hans utläm­

nande medgivits och tillika är av be­

skaffenhet att kunna föranleda ut­

lämning, eller för annan omständig­

het, som är att hänföra till tiden före

hans utlämnande, och ej heller av

den ansökande parten utlämnas till

tredje stat.

Artikel 10

(1) Där ej annat följer av bestäm­

melserna i artikel 19, skall fram­

ställning om utlämning göras på dip­

lomatisk väg.

(2) Framställningen skall vara åt­

följd av:

(a) en så noggrann beskrivning

som möjligt beträffande den

som begäres utlämnad även­

som varje annan upplysning

ägnad att tjäna till ledning vid

fastställandet av hans identi­

tet och medborgarskap;

(b) uppgift om och närmare be­

skrivning av det brott för vil­

ket utlämning begäres;

Article 8

(1) A person claimed shall not be

extradited if the offence for which

his extradition is requested is re-

garded by the requested High Con-

tracting Party as one of a political

character, or if he satisfies the re­

quested Party that the request for

his extradition has in fact been made

with a view to try or punish him for

an offence of a political character.

(2) A requested Party may refuse

extradition on any other ground

which is specified by the law of that

Party.

Article 9

A person extradited shall in no

case be kept in custody or proceeded

against in the territory of the re-

questing High Contracting Party for

any offence committed prior to his

surrender other than an extraditable

offence established by the facts in

respect of which his extradition has

been granted, or on account of any

other matters arising prior to his

surrender, nor shall he be extradited

by that Party to a third State, until

he has been restored, or until the

expiration of 45 days after he has had

an opportunity of returning, to the

territory of the requested Party.

Article 10

(1) Subject to the provisions of

Article 19, the request för extradition

shall be made through the diplomatic

channel.

(2) The request shall be ac-

companied by:

(a) as accurate a description as

possible of the person claimed

together with any other in­

formation which would help

to establish his identity and

nationality;

(b) a statement and particulars of

the offence for which his ex­

tradition is requested;

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

17

(c) texten till det lagrum som är

tillämpligt, därest sådant fin­

nes, samt uppgift om det straff

som kan följa på brottet;

(d) uppgift om de lagbestämmel­

ser på grund av vilka utläm­

ning för brottet kan ske enligt

den ansökande höga fördrags-

slutande partens lagstiftning.

(3) Om framställningen avser per­

son som misstänkes för brott, måste

den härutöver vara åtföljd av häkt­

ningsbeslut, meddelat av domare eller

annan behörig myndighet på den an­

sökande partens område, liksom av

sådana bevis som enligt den anmo­

dade partens lagstiftning skulle rätt­

färdiga hans ställande inför rätta,

därest brottet hade begåtts på den

anmodade partens område.

(4) Om framställningen avser per­

son som redan dömts, måste den åt­

följas av bevis om domens innehåll

liksom av uppgift om hur lång tid av

straffet, som ännu icke avtjänats.

(5) De handlingar, varå framställ­

ningen om utlämning grundas, skola

vara åtföljda av översättning till den

anmodade partens språk.

Artikel 11

(1) I brådskande fall må vardera

höga fördragsslutande parten begära

provisoriskt anhållande av den efter­

sökte i avvaktan på att framställ­

ning om utlämning överlämnas. Så­

dan begäran skall innehålla uppgift

om avsikten att begära utlämning a\

den eftersökte samt förklaring, att

häktningsbeslut eller fällande dom

föreligger gentemot honom, liksom i

förekommande fall sådana ytterliga­

re upplysningar som skulle ha er­

fordrats för att rättfärdiga beslut om

häktning, därest brottet begåtts eller

den eftersökte dömts på den anmoda­

de höga fördragsslutande partens om­

råde.

(2) I)cn som anhållits på grund av

(c) the text of the enactment, it'

any, creating the offence, and

a statement of the punishment

which can be imposed there-

for;

(d) a statement of the legal pro­

visions which establish the

extraditable character of the

offence according to the law

of the requesting High Con-

tracting Party.

(3) If the request relätes to a

person accused, it must also be ac-

companied by a warrant of arrest

issued by a judge, magistrate or

other competent authority in the

territory of the requesting Party and

by such evidence as, according to the

law of the requested Party, would

justify his committal for trial if the

offence had been committed in the

territory of the requested Party.

(4) If the request relätes to a per­

son already convicted, it must be ac-

companied by evidence of the con-

viction and sentence and by a state­

ment showing howT much of the

sentence has not yet been carried out.

(5) The documents in support of

the request for extradition shall be

accompanied by a translation thereof

into the language of the requested

Party.

Article 11

(1) In case of urgency either High

Contracting Party may apply for the

provisional arrest of the person

claimed, pending the presentation of

the request for extradition. Such ap-

plication shall contain an indication

of intention to request the extradition

of the person claimed and a state­

ment of the existence of a warrant of

arrest or a judgment of conviction

against that person, and such further

information, if any, as may be neces-

sary to justify the issue of a warrant

of arrest had the offence been com­

mitted, or tbe person claimed been

convicted, in the territory of the re­

quested High Contracting Party.

(2) A person arrested upon such

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

74

år 1963

sådan begäran skall frigivas sedan

trettio dagar förflutit från dagen för

anhållandet, därest icke framställ­

ning om utlämning dessförinnan

mottagits. Vad nu sagts utgör dock,

om sådan framställning därefter mot-

tages, icke hinder för vidtagande av-

åtgärder i syfte att utlämna den ef­

tersökte.

Artikel 12

(1) Utlämning skall medgivas en­

dast om bevisningen må anses tillfyl­

lest enligt den anmodade höga för-

dragsslutande partens lagstiftning,

antingen för att rättfärdiga den ef­

tersöktes ställande inför rätta, där­

est det brott för vilket han misstän-

kes hade begåtts på den anmodade

partens område, eller för att styrka

att den eftersökte är identisk med

den som av domstol hos den ansökan­

de parten befunnits skyldig till brot­

tet.

(2) Om den anmodade parten fin­

ner att förebragt bevisning eller läm­

nade upplysningar icke äro tillräck­

liga för att medgiva beslut över fram­

ställningen, skola ytterligare bevis­

ning eller upplysningar överlämnas

inom tid, som denna part utsätter.

Artikel 13

Beedigad förklaring eller vittnes­

utsaga, upptagen på den ansökande

partens område, intyg eller domstols-

handling, utvisande att dom medde­

lats, ävensom häktningsbeslut samt

avskrifter av handlingar som nu

sagts skola av den anmodade höga

fördragsslutande partens myndighe­

ter godtagas såsom bevis i utläm-

ningsförfarande, därest handlingens

eller avskriftens äkthet bekräftats

(a) genom egenhändig underskrift

å häktningsbeslut eller bestyr­

kande å annan originalhand­

ling av domare eller tjänste­

man hos den ansökande par­

ten eller genom bestyrkande

på samma sätt å avskrift att

denna överensstämmer med

originalet, samt

an application shall be set åt liberty

upon the expiration of thirty days

from the date of his arrest it' a re-

quest for his extradition shall not

have been received. However, this

stipulation shall not prevent the in­

stitution of proceedings with a view

to extraditing the person claimed it"

the request is subsequently received.

Article 12

(1) Extradition shall be granted

only if the evidence be found suffi-

cient, according to the law of the

requested High Contracting Party,

either to justify the committal for

trial of the person claimed it' the

offence of which he is accused had

been committed in the territory of

the requested Party, or to prove that

he is the identical person convicted by

the courts of the requesting Party.

(2) If the requested Party con-

siders that the evidence produced or

information supplied is not sufficient

in order to enable a decision to be

taken as to the request, addilional

evidence or information shall be sub-

mitted within such time as that

Party shall require.

Article 13

The authorities of the requested

High Contracting Party shall admit

as evidence, in any proceedings for

extradition, a sworn deposition or

affirmation taken in the territory of

the requesting Party, any certificate

of, or judicial document stating the

fact of, a conviction, any warrant,

and any copy of any of the foregoing

documents, if it is authenticated —

(a) in the case of a warrant by

being signed, or in the case of

any other original document by

being certified, by a judge, mag-

istrate or officer of the re­

questing Party or, in the case

of a copy, by being so certified

to be a true copy of the original,

and

19

Kungl. Maj ds proposition nr 174 år 1963

(b) antingen av vittne under ed

eller genom handlingen eller

avskriften åsatt ämbetssigill,

tillhörande behörig medlem av

den ansökande partens rege­

ring;

eller på annat sätt som är medgivet

enligt den anmodade partens lag­

stiftning.

Artikel 14

Om endera höga fördragsslutande

parten och en eller flera andra sta­

ter samtidigt begära utlämning av

samma person, vare sig för samma

eller för olika brott, skall den an­

modade parten, i den utsträckning

dess lag medger, fatta sitt beslut un­

der hänsynstagande till samtliga om­

ständigheter, däri inbegripet bestäm­

melser i förevarande hänseende i gäl­

lande avtal mellan den anmodade

parten och de ansökande staterna,

brottens relativa svårhetsgrad och

platsen för brotten, framställningar­

nas tidsföljd, den eftersöktes natio­

nalitet samt möjligheten att han se­

nare utlämnas till annan stat.

Artikel 15

Den som eftersökes må icke ut­

lämnas av Hennes Brittiska Maje­

stäts regering i Förenade Konunga­

riket, förrän femton dagar förflutit

från den dag han lagligen befunnits

skola utlämnas eller, därest besvär

anförts eller ansökan gjorts om fri­

givning på grund av habeas corpus,

förrän behörig domstol slutligen av­

gjort frågan.

Artikel 16

(1) Om utlämning beviljats, skall

den eftersökte av den anmodade hö­

ga fördragsslutande partens myndig­

heter föras till den gränsort eller om-

bordstigningshamn på denna parts

område, som angives av den ansö­

kande parten.

(2) Den ansökande parten skall

föra den eftersökte från den anmoda­

de partens område inom skälig tid,

(b) either by the oath of some wit-

ness or by being sealed with the

official seal of the appropriate

Minister of the requesting

Party;

or in such other manner as may be

permitted by the law of the requested

Party.

Article 14

If the extradition of a person is

requested concurrently by one of the

High Contracting Parties and by

another State or States, either for the

same offence or for different of-

fences, the requested Party shall

make its decision, in so far as its

law allows, having regard to all the

circumstances, including the provi­

sions in this regard in any agree-

ments subsisting between the re­

quested Party and the requesting

States, the relative seriousness and

place of commission of the offences,

the respective dates of the requests,

the nationality of the person claimed

and the possibility of subsequent ex­

tradition to another State.

Artide 15

A person claimed shall not be

extradited by Her Britannic Majesty’s

Government in the United Kingdom

until the expiration of fifteen days

from the date on which he has been

held judicially to be liable to extra­

dition or, if an appeal has been

lodged or proceedings for a writ of

habeas corpus brought, until after

the final decision of the competent

court has been given.

Artide 16

(1) If extradition is granted, the

person claimed shall be sent by the

authorities of the requested High

Contracting Party to the frontier or

port of embarkation in the territory

of that Party which the requesting

Party shall indicate.

(2) The requesting Party shall

remove the person claimed from the

territory of the requested Party

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 h år 1963

som den senare parten må bestämma.

Iakttages icke tid, som sålunda be­

stämts, må den anmodade parten

vägra att utlämna honom för det ifrå­

gavarande brottet.

Artikel 17

(1) När framställning om utläm­

ning bifallits, skall, om så påfordras,

den anmodade höga fördragsslutande

parten, i den utsträckning dess lag­

stiftning medger, till den ansökande

parten överlämna alla föremål och

penningar

(a) vilka kunna tjäna till bevis

om brottet;

(b) vilka åtkommits genom brot­

tet och äro i den eftersöktes

besittning.

(2) Om ifrågavarande föremål el­

ler penningar äro underkastade be­

slag eller ha blivit föremål för för­

verkande på den anmodade partens

område, må den senare i samband

med pågående rättsliga åtgärder till­

fälligt behålla dem eller överlämna

dem på villkor att de återställas.

(3) Dessa bestämmelser skola icke

lända till förfång för rättighet, som

må tillkomma den anmodade parten

eller annan person än den eftersökte.

Om sådan rättighet föreligger, skola

föremålen och penningarna på begä­

ran kostnadsfritt återställas till den

anmodade parten så snart som möj­

ligt efter det att de rättsliga åtgär­

derna slutförts.

Artikel 18

Kostnader, som uppkommit på den

anmodade höga fördragsslutande

partens område till följd av utläm-

ningsförfarande, skola bestridas av

denna part. Den ansökande parten

skall dock stå för kostnader, som för­

anletts av att parten lagligen före-

trätts inför domstol hos den anmo­

dade parten.

Artikel 19

Av regeringen i Konungariket

Sverige gjord framställning om ut­

lämning för brott av den som påträf-

within such reasonable period as the

latter may specify. If he is not so

removed within such a period, the

requested Party may refuse to extra-

dite him for the same offence.

Article 17

(1) When a request for extradition

is granted, the requested High Con-

tracting Party shall, so far as its law

allows, hand over to the requesting

Party, if required, all artides and

sums of money -—

(a) which may serve as proof of

the offence;

(b) which have been acquired as

a result of the offence and

which are in the possession of

the person claimed.

(2) If the artides and sums of

money in question are liable to

seizure or confiscation in the territory

of the requested Party, the latter

may, in connexion with pending

proceedings, temporarily retain them

or hand them over on condition that

they are returned.

(3) These provisions shall not

prejudice the rights of the requested

Party or of any persons, other than

the person claimed. When these

rights exist, the artides and sums of

money shall on request be returned

to the requested Party without charge

as soon as possible after the end of

the proceedings.

Article 18

Expenses incurred in the territory

of the requested High Contracting

Party by reason of extradition shall

be home by that Party. However, the

requesting Party shall bear any ex­

penses occasioned by being legally

represented before the courts of the

requested Party.

Article 19

A request on the part of the

Government of the Kingdom of

Sweden for the extradition of an

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1963

fats på något av de områden som an­

givas i artikel 2 (b) och (c) må rik­

tas till guvernören eller annan behö­

rig myndighet inom detta område,

vilken det står fritt att hänskjuta

ärendet till Hennes Brittiska Maje­

stäts regering i Förenade Konunga­

riket.

Artikel 20

Detta fördrag skall vinna tillämp­

ning beträffande brott som begåtts

eller beträffande domar som medde­

lats före eller efter fördragets ikraft­

trädande.

Artikel 21

(1) Detta fördrag skall ratificeras

och ratifikationsinstrumenten skola

utväxlas i Stockholm snarast möj­

ligt. Det skall träda i kraft tre må­

nader efter dagen för utväxlingen av

ratifikationsinstrumenten.

(2) Vardera höga fördragsslutande

parten må när som helst bringa detta

fördrag att upphöra genom att sex

månader dessförinnan på diploma­

tisk väg uppsäga detsamma hos den

andra parten.

Till bekräftelse härav ha ovan­

nämnda befullmäktigade ombud un­

dertecknat detta fördrag och därå

anbringat sina sigill.

Som skedde i London den 26 april

1963 i två exemplar, på svenska och

engelska språken, vilka äga lika vits­

ord.

offender who is found in any of the

territories mentioned in subpara-

graphs (b) and (c) of Article 2 may

be made to the Governor or other

competent authority of that territory,

who may, if he thinks fit, refer the

matter to Her Britannic Majesty’s

Government in the United Kingdom.

Article 20

The present Treaty shall apply to

offences committed, or convictions

which have taken place, before or

after the coming into force of this

Treaty.

Article 21

(1) The present Treaty shall be

ratified, and the instruments of rati-

fication shall be exchanged åt Stock­

holm as soon as possible. It shall

come into force three months after

the date of the exchange of instru­

ments of ratification.

(2) Either of the High Contracting

Parties may terminate the present

Treaty åt any time by giving six

months’ notice to the other through

the diplomatic channel.

In wutness whereof the above-

named Plenipotentiaries have signed

the present Treaty and affixed there-

to their seals.

Done in duplicate åt London,

this 26th day of April 1963, in the

English and Swedish languages, both

texts being equally authoritative.

För Hans Majestät Konungen

av Sverige:

For His Majesty The King

of Sweden:

Gunnar Hägglöf

L. S.

För Hennes Brittiska Majestät:

För Her Britannic Majesty:

Home

L. s.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621248