4

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964

medgives, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den ena makens skatte­

pliktiga inkomst, må bristen avräk­

nas å den andra makens inkomst i

samma kommun. Kvarstående brist,

dock högst belopp motsvarande av­

drag enligt 46 § 2 mom., må, med

tillämpning i förekommande fall av

bestämmelserna i punkt 4 av anvis­

ningarna till 46 §, avräknas å först­

nämnda makens inkomst och, där

denna icke förslår, å andra makens

inkomst i andra kommuner. Under­

skott å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom, som upp­

kommit för endera maken, må av

räknas från den andra makens in­

komst i samma kommun av förvärvs­

källa av samma slag. Ortsavdrag be­

räknas för en var av makarna till

hälften av det belopp, som i 48 § 2

mom. andra stycket sägs, dock att,

om sådan del av ortsavdraget helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å

den ena makens taxerade inkomst i

hemortskommunen, bristen må av­

räknas å den andra makens taxerade

inkomst i samma kommun. Kvar­

stående brist må, med tillämpning

av bestämmelserna i 50 § 3 mom.

andra stycket, avräknas å makarnas

taxerade inkomster i andra kommu­

ner. Avdrag som i 50 § 2 mom. andra

eller tredje stycket sägs, beräknas

för vardera maken för sig under iakt­

tagande av att avdraget för makarna

tillsammans icke må överstiga det i

50 § 2 mom. andra stycket angivna

högsta beloppet.

(Nuvarande lydelse)

i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å

den ena makens skattepliktiga in­

komst, må bristen avräknas å den

andra makens inkomst i samma

kommun. Kvarstående brist, dock

högst belopp motsvarande avdrag en­

ligt 46 § 2 mom., må, med tillämp­

ning i förekommande fall av bestäm­

melserna i punkt 4 av anvisningarna

till 46 §, avräknas å förstnämnda

makens inkomst och, där denna icke

förslår å andra makens inkomst i

andra kommuner.

Underskott å icke yrkesmässig av­

yttring av fast eller lös egendom,

som uppkommit för endera maken,

må avräknas från den andra makens

inkomst i samma kommun av för­

värvskälla av samma slag.

Ortsavdrag beräknas för en var

av makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra stycket

sägs, dock att, om sådan del av orts­

avdraget helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den ena makens taxe­

rade inkomst i hemortskommunen,

bristen må avräknas å den andra

makens taxerade inkomst i samma

kommun. Kvarstående brist må, med

tillämpning av bestämmelserna i 50

§ 3 mom. andra stycket, avräknas å

makarnas taxerade inkomster i and­

ra kommuner.

Avdrag som i 50 § 2 mom. andra

eller tredje stycket sägs, beräknas

för vardera maken för sig under

iakttagande av att avdraget för ma­

karna tillsammans icke må över­

stiga det högsta belopp som bestäm­

melserna i 50 § 2 mom. andra och

tredje styckena medgiva.

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 42 §.

Stundom inträffar,----------------------till ledning.

Värdet av----------------------motsvarande kvantiteter.

I fråga om praktikanter, lärlingar,

elever vid sjuksköterskeskolor och

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964

ring avdrag, varom i 4 § 1 mom. för-

mäles, helt eller delvis ej kunnat ut­

nyttjas å den ena makens inkomst,

må bristen avräknas å den andra ma­

kens inkomst. Ortsavdrag beräknas

för en var av makarna till hälften av

det belopp, som i 48 § 2 mom. andra

stycket kommunalskattelagen sägs,

dock att, om sådan del av ortsavdra-

get helt eller delvis ej kunnat utnytt­

jas å den ena makens taxerade in­

komst, bristen må avräknas å den

andra makens taxerade inkomst. Av­

drag, som i 9 § 2 mom. andra stycket

sägs, beräknas för vardera maken för

sig under iakttagande av att avdraget

för makarna tillsammans icke må

överstiga det i nämnda stycke angiv­

na högsta beloppet. Skatten beräknas

å det sammanlagda beloppet av ma­

karnas beskattningsbara inkomster

och fördelas å makarna efter förhål­

landet mellan deras beskattningsbara

inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs,

skall därvid tillika iakttagas.

(Nuvarande lydelse)

Har vid dylik taxering avdrag, var­

om i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller

delvis ej kunnat utnyttjas å den ena

makens inkomst, må bristen avräk­

nas å den andra makens inkomst.

Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen sägs, dock att,

om sådan del av ortsavdraget helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den

ena makens taxerade inkomst, bris­

ten må avräknas å den andra makens

taxerade inkomst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra

stycket sägs, beräknas för vardera

maken för sig under iakttagande av

att avdraget för makarna tillsam­

mans icke må överstiga det högsta

belopp som bestämmelserna i 50 §

2 mom. andra och tredje styckena

kommunalskattelagen medgiva.

Skatten beräknas å det samman­

lagda beloppet av makarnas beskatt­

ningsbara inkomster och fördelas å

makarna efter förhållandet mellan

deras beskattningsbara inkomster.

Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid

tillika iakttagas.

(Föreslagen lydelse)

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med förordningens ikraftträdande skall följande iakttagas.

1. Förordningens bestämmelser skola tillämpas första gången i avseende

å 1964 års taxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas i fråga om

1963 års taxering så ock i fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.

2. Vad som stadgas i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen den

1964 (nr 000) om ändring i kommunalskattelagen den 28

december 1928 (nr 370) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om av­

drag för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid taxering till statlig inkomst­

skatt.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 december 1963.

Närvarande:

Statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

,

A ^spling , P ^alme .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Vid inkomsttaxeringen kan skattskyldig på vissa i kommunalskattelagen

angivna grunder få — utöver sedvanligt ortsavdrag — ett extra avdrag, om

hans skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt. Detta

extra avdrag medges med ett efter omständigheterna i varje särskilt fall

avvägt belopp, dock högst 3 000 kr.

I en den 2 mars 1961 till finansdepartementet inkommen skrivelse fram­

höll centrala uppbördsnämnden, att den angivna ramen för extra avdrag

för nedsatt skatteförmåga på grund av de stigande levnadskostnaderna visat

sig otillräcklig, särskilt då det gäller barnfamiljer. Nämnden hemställde där­

för om utredning rörande en höjning av maximibeloppet. En framställning

i samma syfte inkom därefter den 24 april samma år från samarbetsdelega-

tionen för de landstingsfria städerna.

På grund härav har inom departementet upprättats en promemoria med

förslag till ändrade bestämmelser vid inkomsttaxering om högsta belopp för

extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga (Stenc. Fi 1963: 7). Promemorian,

som utarbetats av kammarrättsrådet Sven Hallberg, överlämnades den 10

september 1963. Vid promemorian fogade författningsförslag torde såsom

Bihang få fogas vid detta protokoll.

över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av

kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, socialsty­

relsen, överståthållarämbetet (efter hörande av Stockholms stads uppbörds-

verk), länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kris­

tianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands samt Norrbottens län, ordföranden i allmänna skattebered-

ningen, uppbördsorganisationskommittén, Föreningen Sveriges kronokam-

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964

emellertid bil av bara temporär effekt. Förändringar i levnadskostnaderna

kan väntas föda krav på följsamhet beträffande maximibeloppet__om inte

förr så i varje fall när, efter en höjning nu, kostnadsutvecklingen återställt

dagens relation. Utredningsmannen anför därefter följande.

K^'?,ke kun^e en lösnin§ ligga däri, att systemet med ett maximibelopp

bibehålls men bara som huvudregel och utan att fylla sin nuvarande funk­

tion som absolut gräns för alla i skatteförfattningarna reglerade fall, där

extra avdrag kan förekomma. Åt centrala uppbördsnämnden kunde då ges

befogenhet att för de speciella fall, där avdragsyrkande grundar sig på

existensminimum, utfärda anvisningar om avdragsrätten utan eliest gällan­

de begränsning till maximibeloppet. Emellertid måste väl nämndens anvis-

ningar alltid baseras på vissa schablonberäkningar, inte bara i fråga om bo­

stadskostnader och därmed sammanhängande utgifter utan också beträf­

fande andra individuellt varierande kostnader såsom exempelvis fackför-

eningsavgifter. Olägenheten med ett system av denna utformning kan förut­

ses bil endera av två: Antingen måste anvisningarna göras så omfattande

och invecklade att deras praktiska tillämplighet äventyras, eller också för­

anleder deras summariska form oklarhet i det enskilda fallet om deras rätta

innebord. Aven med denna metod måste sålunda ojämnhet i praxis befa-

Utredningsmannen förordar, att systemet med ett i kommunalskattelagen

inskrivet högsta belopp för extra avdrag inte överges. Emellertid bör möj­

lighet ges att vid avdragets bestämmande i det enskilda fallet ta hänsyn till

det antal personer vilkas försörjning är beroende av den aktuella inkoms­

ten. Vidare framhålles att skäl talar för att frångå den hittills gällande re­

geln med ett till beloppet fixerat maximum, som inte påverkas av levnads­

kostnadernas fortlöpande stegring. Detta skulle uppnås med ett system,

dar maximibeloppet ställs i relation till ortsavdraget, vars belopp ju gång

efter annan hojts med sikte på levnadskostnadernas ökning. Om denna väg

valjes, kan avdraget lämpligen maximeras till ett eller flera ortsavdrag eller

delar darav, allt efter storleken av den avdragsberättigades familj.

I promemorian framhålles, att det av centrala uppbördsnämnden fast-

stallda normalbeloppet för existensminimum för ensamstående utan barn

f. n. utgör 4 240 kr. For att täcka detta belopp erfordras förutom ortsavdra­

get ett belopp av 1 990 kr. Med denna utgångspunkt skulle det extra avdra­

gets maximum kunna bestämmas till samma belopp som ortsavdraget En

sådan maximering skulle dock innebära en sänkning av nuvarande maxi­

mum i fråga om ensamstående skattskyldig med 750 kr. Emot en sänkning

av nuvarande maximum anföres flera skäl, bl. a. det förhållandet att be­

skattningsbar inkomst trots maximalt extra avdrag kan uppkomma för

skattskyldig, vars enda inkomst utgjorts av folkpensionsförmåner. Utred­

ningsmannen anser därför, att en viss höjning av avdragsmaximum bör

komma till stånd även för ensamstående skattskyldig och föreslår såsom

maximum ett och ett halvt ortsavdrag, d. v. s. med nuvarande ortsavdrag

3 375 kr.

16

• med det år 1951 tillkomna avdraget för existensminimum, vilket regle­

ras genom detaljerade regler i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen

och genom av centrala uppbördsnämnden utfärdade bestämmelser om nor­

malbelopp. Sistnämnda avdrag leder sitt ursprung från ett likartat avdrag

vid uppbördsförfarandet.

Det måste, såsom framhålles i promemorian, framstå såsom önskvärt, att

det klientel, som står på gränsen till att erhålla eller rentav erhåller social­

hjälp, icke behöver bli föremål för resultatlösa åtgärder för taxering, debi­

tering, uppbörd och indrivning. För att nå detta mål fordras tydligen, att

det legala existensminimum bestämmes i så nära anslutning som möjligt

till det verkliga existensminimum. Därför erfordras i sin tur att maximum

för extra avdrag, i varje fall beträffande avdraget för existensminimum, sät­

tes så högt att centrala uppbördsnämnden eller annan vederbörande nämnd

kan bestämma normalbeloppen i nära anslutning till det verkliga existens­

minimum.

Promemorieförslaget biträdes av centrala uppbördsnämnden, socialstyrel­

sen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Örebro och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges krono-

kamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svens­

ka stadsförbundet, SACO och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

samt i det av De blindas förening m. fl. organisationer avgivna vttrandet.

Därjämte har uppbördsorganisationskommittén, som endast yttrat sig över

törslaget ur automatisk databehandlingssynpunkt, funnit att, såvitt nu kan

bedömas, hinder inte föreligger att utifrån denna synpunkt utforma av­

draget för nedsatt skatteförmåga på sätt i promemorian föreslagits.

De nyss nämnda remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till de

motiveringar för förslaget som framförts i departementspromemorian. I

några av yttrandena har vissa ytterligare synpunkter framförts. Förening­

en Sveriges kronokamrerare framhåller, att det vid fastställande av nor­

malbelopp för existensminimum är av betydelse att nå överensstämmelse

med de belopp, som tillämpas av de exekutiva myndigheterna. För närva­

rande är det icke ovanligt, att olika förbehållsbelopp fastställes för t. ex.

underhållsbidrag och skatteavdrag. För de berörda — gäldenärer och ar­

betsgivare — vållar detta irritation och ofta missförstånd. En höjning av

de nu gällande maximibeloppen för extra avdrag enligt förslagen i prome­

morian torde säkerligen komma att medföra ökade möjligheter att åstad­

komma full överensstämmelse mellan olika förbehållsbelopp. För lösandet

av dessa frågor synes det föreningen vara mest ändamålsenligt att centrala

uppbördsnämnden eller motsvarande organ är samordnande myndighet.

Svenska landstingsförbundet påpekar att förslaget förutsätter, att orts-

avdragen tid efter annan uppjusteras efter levnadskostnadsutvecklingen.

Förbundet befarar, att även relativt obetydliga ändringar i levnadskostnader­

na kan komma att aktualisera krav på justeringar av ortsavdragens belopp.

En sådan utveckling bör, enligt förbundet, ur olika synpunkter undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196

4

20

män så varit fallet torde det dock i allmänhet ha gällt skattskyldiga, som

åtnjutit det högre ortsavdraget. Beträffande den föreslagna förhöjningen av

maximibeloppet i existensminimifallen med hänsyn till oförsörjda barn be­

farar länsstyrelsen att bestämmelser härom kan medföra att något slags

»barnavdrag» kommer att medges av taxeringsnämnderna. Länsstyrelsen

förordar ett enhetligt maximibelopp på 4 500 kr. för extra avdrag för ned­

satt skatteförmåga. Överståthållnrämbetet föreslår ett enhetligt avdrags-

maximum av 4 000 kr. Enligt ämbetet föreligger inte anledning att nu göra

några genomgripande ändringar på området, när skattesystemet är under

utredning av allmänna skatteberedningen. Den i departementspromemorian

föreslagna sammankopplingen av det extra avdraget med ortsavdraget in­

nebär, att en person med lågt ortsavdrag skulle erhålla ett lågt extra avdrag

medan en person med högt ortsavdrag skulle erhålla ett högt extra avdrag.

I praktiken har behovet av extra avdrag i många fall visat sig vara det

omvända. Sålunda utvisar en tidigare inom ämbetet verkställd utredning,

att av nittiosex skattskyldiga inom viss församling i Stockholm, som vid

1962 års taxering tillerkänts extra avdrag med det maximala beloppet 3 000

kr., icke mindre än nittioen var ensamstående. Vissa komplikationer

vid taxeringsarbetet torde även vara att förvänta, om man skulle ha olika

maximibelopp för olika kategorier skattskyldiga. Med nu gällande regler

erfordras icke någon hårdare gränsdragning mellan de i 50 § 2 mom.

andra stycket och de i samma lagrum, tredje stycket KL omförmälda skatt­

skyldiga, vilka i praktiken kunna flyta ihop, medan en sådan gränsdrag­

ning skulle bli nödvändig vid tillämpning av de föreslagna reglerna.

Även TCO åberopar allmänna skatteberedningens revision av skattesyste­

met. I avvaktan på förslag från skatteberedningen föreslås att erforderlig

höjning av det extra avdragets maximibelopp — utan differentiering mellan

olika kategorier skattskyldiga — genomföres som ett provisorium.

Ordföranden i allmänna skatteberedningen anför bl. a. följande.

I ett tidigare skede torde det ha varit ett i princip allmänt omfattat öns­

kemål att hålla ortsavdragen vid en tillräckligt hög nivå; att detta önskemål

likväl ej helt tillgodosetts sammanhänger med att kostnaderna ansetts bli

för höga. Samhällsbilden är emellertid numera starkt förändrad. En allmän

standardförhöjning har inträtt och den fulla sysselsättningens politik drivs

med stor målmedvetenhet. Härtill kommer som en annan viktig faktor den

omfattande utbyggnaden av socialvården. Genom en betydande transfere-

ringsverksamliet i samhällets regi tillföres medborgare i ekonomiskt ut­

satta situationer ett verksamt stöd. I betydande omfattning utgör de tillför­

da bidragen eller den på annat sätt lämnade hjälpen för vederbörande icke

skattepliktig inkomst. Härav följer att de statistiska uppgifterna över låga

inkomster ger eu i själva verket missvisande bild beträffande försörjnings­

situationen för åtskilliga av dessa. Genom numera tillgängliga uppgifter

har man en ganska god uppfattning om det verkliga läget för dessa in­

komsttagare och av vilka kategorier de är sammansatta.

Givetvis finns alltjämt, och torde väl även för framtiden finnas, ett inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196k

21

helt obetydligt antal skattskyldiga med låga inkomster som för sin försörj­

ning helt litar till den egna arbetsinkomsten och som genom sin försörj­

ningsbörda eller av annat skäl har särskilda svårigheter. Likväl bär synsat­

tet beträffande ortsavdragen möjligen undergått viss förändring. Det är inte

längre lika självfallet att sträva efter högre ortsavdrag på sätt tidigare skett.

Dylika höjningar kan te sig som alltför kostbara reformer, med negativa

verkningar i andra hänseenden, i förhållande till vad därmed kan vinnas.

Den starkt begränsade grupp av skattskyldiga, som det handlar om, kan be­

finnas lämpligare böra stödjas i annan ordning.

Mot denna bakgrund ifrågasätter ordföranden i allmänna skattebered-

ningen det lämpliga i att sammankoppla det extra avdraget med ortsavdra-

get. Det extra avdraget bör dock finnas kvar och göras effektivare än det

nuvarande. Det kan då också sägas, att om den framtida utvecklingen skulle

präglas av viss återhållsamhet vid ortsavdragens successiva justering uppåt

det är desto angelägnare att utmäta det extra avdraget mer generöst. En

fastlåsning av det senare till ortsavdraget ter sig då inkonsekvent och mind­

re ändamålsenligt. Den nuvarande principiella konstruktionen av avdraget

skulle därför, enligt ordföranden i skatteberedningen, vara att föredra. Den

differentiering av avdraget med hänsyn till antalet av dem som den skatt­

skyldige har att försörja som erfordras i det enskilda fallet, torde kunna ut­

föras av de tillämpande myndigheterna inom maximibeloppets ram.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att reglerna om extra

avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer och i existensminimi-

fallen har vissa olägenheter. Särskilt pekas på det tröskelproblem som före­

ligger. I inkomstskiktet närmast över existensminimum griper skatten in

med hundra procent av varje tillkommande inkomst. Motsvarande förhål­

lande gäller i viss mån för folkpensionärer i låga inkomstlagen. Denna skat-

tetröskcl har enligt länsstyrelsen bidragit till att undergräva arbetslusten

hos berörda skattskyldiga. Om beloppsgränserna för de särskilda avdragen

höjes på föreslaget sätt, kommer bestämmelserna om skattelindring vid

existensminimum att få betydelse för ett ökat antal skattskyldiga. De med

bestämmelserna förenade olägenheterna kommer härigenom att ytterligare

skärpas. Särskild eftertanke bör, framhåller länsstyrelsen, ägnas åt att barn­

avdrag införes för vissa medborgare med små inkomster, ehuru andra grup­

per med samma eller föga bättre inkomster icke får sin skatt nedsatt på

grund av barnförsörjningsbördan; barnbidraget kan man här bortse från

eftersom detta tillkommer alla kategorier. Länsstyrelsen betonar, att det an­

förda icke tar sikte på att personer, som lever under existensminimum och

som saknar skattekraft, inte skulle bli befriade från skatt. Men länsstyrel­

sen anser att man icke kan bortse från den brytning som framträder vid

en jämförelse mellan denna grupp av skattebefriade och andra medborga­

re. __Länsstyrelsen anser att en omprövning i någon form bör komma till

stånd men att, såsom förut nämnts, det i departementspromemorian fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 är 1964

22

lagda förslaget får betraktas som en provisorisk lösning, vilken i dagens

läge icke kan avvisas.

Även Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordfö-

randenas riksförbund erinrar om tröskelproblemen och förbundet anser att

behov föreligger av en avtrappningsbestämmelse, som gör att den skattskyl­

dige får behålla åtminstone någon del av marginalinkomsten.

Socialstgrelsen tar upp den i utredningspromemorian antydda frågan om

skattefrihet för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och ifrågasätter

om icke denna fråga borde tas upp till övervägande i ett vidare samman­

hang.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig för att frågan om

att införa skattefrihet för de kommunala bostadstilläggen överväges.

I det av De blindas förening m. fl. organisationer avgivna yttrandet be­

rörs särskilt samordningen mellan beskattningen av de handikappade till­

kommande förmånerna och rätten till avdrag för med invaliditeten förena­

de kostnader. Närmast avses invaliditetstillägg (f. n. 1 200 kr. för år) och

invaliditetsersättning (f. n. 2 000 kr. för år) enligt lagen om allmän försäk­

ring samt de icke inkomstprövade vårdbidrag för anhörig hemvårdare som

utbetalas av landsting. Efter att ha erinrat om att dessa bidrag torde ut­

göra skattepliktig inkoms och att ett avdrag för motsvarande kostnader

icke synes kunna medges i annan form än genom tillämpning av reglerna

om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, redogör organisationerna för

hur fragan om skattelättnader för invalider och blinda behandlats i några

främmande länder. Därom anföres följande.

I Norge medges sålunda jml 75 § 9 st. Lskl. (68 § Bekl.) två extra s. k.

klassefradrag, vilket kan innebära ett avdrag från inkomsten med minst

1 700 nkr och i vissa fall upp till 5 900 nkr eller högre. Förutsättningen är

fullständig blindhet eller minst 80 % invaliditet av annat slag — vid upp till

10 % synskärpa eller minst 50 % invaliditet medges ett klassefradrag. I

Danmark föreligger enl § 22 Ligningsloven vissa jämkningsmöjligheter vid

beskattningen motsvarande de svenska extra avdragen, men därjämte stad­

gas i § 7 samma lag att »bistandstillseg» och »plejetillaeg» jml folkeforsik-

ringsloven § 40 st. 3 och 4 jämte vissa likartade intäkter utgör skattefri in­

täkt. I Finland medgives jml IFL 29 § 12 ett avdrag motsvarande så stor del

av 1 000 nya fmk som motsvarar invaliditetsgraden. I Förbundsrepubliken

Tyskland äger blinda liksom andra ständigt vårdbehövande invalider jml

§ 65 (

1

) Einkommensteuerdurchfuhrungsverordnung rätt till ett schablon­

avdrag från inkomsten om icke mindre än 3 900 DM. För andra invalider

medges avdrag enligt en stigande skala från 360 DM vid 25 % invaliditet till

1 500 DM vid 91—100 % invaliditet — mindre än 50 % invaliditet medför

likväl avdragsrätt endast när den skattskyldige har laglig rätt till livränta,

lider av ett lyte som uppenbarligen begränsar rörligheten eller är invalidise­

rad på grund av yrkesskada. I USA medges ett extra avdrag om 600 dollar

för den som är blind eller vars make är blind och utan inkomst, från vilken

Kiingl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964

24

till avdrag för sådana extra kostnader under tjänsteresor som gör rese- och

traktamentsersättningarna otillräckliga.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands län berör slut­

ligen en fråga om det extra avdragets betydelse för påföring av folkpen­

sions- och sjukförsäkringsavgifter. Det fall som avses är att änka i för­

pensionsåldern, som endast åtnjuter inkomst av folkpension, undgår sådan

avgiftspåföring, om hon är ensamstående och kan beviljas avdrag för ned­

satt skatteförmåga, men får avgifter sig påförda om hon har hemmavaran­

de barn, och hennes då högre ortsavdrag överstiger den taxerade inkomsten.

Länsstyrelsen ifrågasätter om icke taxeringsnämnderna bör inkopplas på

frågan om avgiftsbefrielse i dylika fall. Detta skulle enligt länsstyrelsen

möjligen kunna ske på så sätt, att frågan om extra avdrag prövas på basis

av det lägre ortsavdraget, även om vederbörande på grund av hemmava­

rande barn är berättigad till det högre ortsavdraget.

Departementschefen

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses

väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver

ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämn-

derna. Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven

ram. Extra avdrag får således uppgå till högst 3 000 kr.

Extra avdrag kan ifrågakomma för den, vars skatteförmåga varit väsent­

ligen nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom

eller underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige

fått allmänt barnbidrag. I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångs­

punkt från de särskilda kostnader som varit förenade med den omstän­

dighet som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.

Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om

pensionärens huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension, skall han en­

ligt uttrycklig regel i kommunalskattelagen i allmänhet anses ha haft så­

dan nedsättning i skatteförmågan som berättigar till extra avdrag. Avsik­

ten med denna regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt be­

roende av folkpension inte skall behöva betala skatt. Det nyss nämnda

högsta beloppet för extra avdrag, 3 000 kr., gäller emellertid också beträf­

fande folkpensionärerna.

Det föreligger även möjlighet att genom extra avdrag beakta att en skatt­

skyldigs inkomst understiger existensminimum. Om inkomsten efter skatt

sålunda understiger existensminimum och detta förhållande beror på ned­

satt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbör­

da eller jämförlig omständighet, kan extra avdrag medges till så stort be­

lopp att inkomsten i vad den understiger existensminimum inte beskattas.

Även i dessa fall gäller dock att extra avdrag inte kan medges med mer

än 3 000 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964

25

Maximibeloppet 3 000 kr. gäller sedan år 1951. .lag bortser då från att

vid 1957 och 1958 års taxeringar till kommunal inkomstskatt såsom ett

provisorium i avvaktan på väntad höjning av de kommunala ortsavdragen

högsta avdragsbeloppet utgjorde 5 000 kr. Genom prisutvecklingen har nu­

varande maximum kommit att framstå som otillräckligt i vissa fall. Såsom

av den föregående redogörelsen framgår kan fullt hänsynstagande till barn­

familjers existensminimum, sådant detta beräknas av centrala uppbörds-

nämnden, på grund av maximeringsregeln inte ske genom extra avdrag,

när barnens antal överstiger två. Ej lieller räcker det extra avdraget alltid

till för att tillförsäkra den, vars enda inkomst utgöres av folkpension, den

skattefrihet för folkpensionsförmånerna som avsetts.

De fall där den nuvarande ramen för extra avdrag visat sig otillräcklig

är visserligen tämligen få till antalet och huvudsakligen lokaliserade till

storstadsområdena, men man torde likväl inte kunna bortse från olägen­

heterna av nuvarande maximiregel.

En utredning i denna fråga har företagits inom finansdepartementet av

en särskild tillkallad utredningsman, som i en promemoria föreslagit en

omkonstruktion av den övre gränsen för extra avdrag. Förslaget innebär

dels att denna gräns direkt anknytes till ortsavdragens höjd och dels att

maximum differentieras mellan ensamstående, makar och — i existens-

minimifallen — barnfamiljerna. I fråga om ensamstående föreslås att det

extra avdraget icke får överstiga ett och ett halvt ortsavdrag, dvs. med till-

lämpning av nuvarande ortsavdrag 3 375 kr. För makar föreslås som

översta gräns för det extra avdraget ett belopp motsvarande ortsavdraget

för makar, 4 500 kr. Om det extra avdraget motiveras med att inkomsten

efter skatt icke överstiger familjens existensminimum skall enligt utred­

ningsmannens förslag avdragsbeloppet få höjas utöver nämnda tal med

belopp motsvarande högst ett halvt ortsavdrag för ensamstående (f. n. 1 125

kr.) för varje oförsörjt barn.

Samtliga remissinstanser, som avgivit yttrande över promemorian, är en­

se om att en höjning av avdragsmaximum erfordras för att avdraget skall

kunna motsvara sitt syfte. Flertalet remissinstanser har även anslutit sig

till de i promemorian föreslagna maximireglerna. I åtskilliga remissyttran­

den har dock framförts invändningar mot att direkt anknyta extra avdra­

gets högsta belopp till ortsavdragen. Några remissinstanser slutligen har

motsatt sig en differentiering av det extra avdragets maximum och i stäl­

let förordat att högsta avdragsbeloppet skall vara lika för alla kategorier

skattskyldiga.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen av departementspromemo­

rian ger enligt min mening vid handen att nuvarande regler om högsta be­

lopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga behöver omprövas. Med hän­

syn till att ortsavdragens storlek och andra väsentliga frågor inom skatte­

systemet för närvarande är föremål för utredning inom allmänna skatte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år l!)6i

26

beredningen och kan väntas komma under riksdagens prövning år 1965,

torde man dock nu böra inskränka sig till att söka nå en provisorisk lös­

ning av frågan om maximum för extra avdrag. Anledning torde då inte

föreligga att direkt anknyta detta maximum till ortsavdragen. Jag vill där­

för i stället förorda att den övre avdragsgränsen anges direkt i kronor och

att gränsen sättes lika för ensamstående och för makar. Såsom lämplig

gräns synes mig kunna sättas ett belopp av 4 500 kr. Av utredningsprome-

morian och remissyttrandena torde framgå, att ett sålunda avvägt maxi­

mum är tillräckligt för att under de närmaste åren tillgodose behovet av

extra avdrag för folkpensionärer och för sådan nedsättning av skatteför-

mågan som orsakas av sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll

av andra närstående än barn.

Beträffande barnfamiljer, i fråga om vilka anledning föreligger att be­

räkna det extra avdraget med hänsyn till familjens existensminimum, kan

emellertid ett maximum av 4 500 kr. visa sig otillräckligt. Det gäller här

sällsynta undantagsfall, men anledning synes mig likväl föreligga att sär­

skilt beakta deras behov av extraavdrag. Situationen blir annars — och

den kan för övrigt föreligga redan för närvarande — att den skatt som

påföres familjen måste kompenseras av ökad socialhjälp från kommunen,

en ordning som icke är tillfredsställande. Jag förordar därför att i nu an­

givna fall det eljest gällande maximibeloppet höjes med 1 000 kr. för varje

oförsörjt barn.

I anledning av ett uttalande av en remissinstans vill jag understryka, att

denna höjning av maximibeloppet för extra avdrag ingalunda är att se som

något slags »barnavdrag» vid beskattningen. Den är blott en naturlig kon­

sekvens av gällande regel att skatten i vissa undantagsfall jämkas, så att

den inte inkräktar på existensminimum. Eftersom detta minimum är be­

roende av det antal personer som skall leva på inkomsten, bör även det

extra avdragets högsta belopp i dessa undantagsfall kunna avvägas efter

familjens storlek.

De av mig föreslagna bestämmelserna föranleder ändringar i 50 § 2 mom.

och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen ävensom i 9 § 2 mom. och 11 § 1

mom. förordningen om statlig inkomstskatt. I samband därmed bör, på sätt

föreslagits i departementspromemorian, nu förekommande hänvisningar

till lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn utgå; denna lag har

nämligen upphört att gälla. Enligt lagen angående införande av lagen om

allmän försäkring kan sådana bidrag emellertid utgå under en övergångs­

tid. Detta förhållande bör beaktas i skattehänseende genom ett stadgande i

övergångsbestämmelserna till de av mig här förordade författningsänd­

ringarna.

Nedsättning av skatteförmågan kan även i viss utsträckning beaktas ge­

nom jämkning av sjömansskatt. Bestämmelser härom återfinnes i

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 19(5

4

27

14 § förordningen om sjömansskatt jämte anvisningar. För att vinna över­

ensstämmelse mellan vanlig inkomstskatt och sjömansskatt bör dessa an­

visningar i detta sammanhang justeras.

I anslutning härtill vill jag föreslå ett tillägg till nämnda anvisningar rö­

rande jämkning av sjömansskatt för sjöman som är bosatt i Danmark, Fin­

land eller Norge. Skatt för sådan sjöman beräknas i princip efter samma reg­

ler som för svensk sjöman. För svensk sjöman gäller att han kan få sjö­

mansskatt jämkad, bl. a. om det framstår som sannolikt att han vid taxe­

ring till statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna vissa avdrag, som han

genom att han erlägger sjömansskatt inte kan utnyttja vid sådan taxering.

Det rör sig bär om avdrag för underskott å förvärvskälla, periodiskt under­

stöd o. dyl., avgift för pensionsförsäkring, m. m.

Vid jämkningsbestämmelsens tillämpning i fråga om sjömän, som är bo­

satta i Danmark, Finland eller Norge, har tvekan uppkommit, om jämkning

kan medges, framförallt när fråga är om avdrag för underskott på fastighet

i sjömannens hemland. Vid taxering till statlig inkomstskatt medges näm­

ligen i princip icke avdrag för underskott på fastighet, som är belägen utan­

för Sverige.

En konsekvens av att sjömansskatt för danska, finska och norska sjömän

beräknas enligt samma tabeller som för svensk sjöman synes mig böra vara,

att samma jämkningsmöjligheter föreligger. Vid jämkning bör således hän­

syn få tas till avdrag, som sjömannen med tillämpning av grunderna för

förordningen om statlig inkomstskatt skulle ha kunnat påräkna vid taxering

i sitt hemland. Jag förordar att anvisningarna till 12 § sjömansskatteförord-

ningen kompletteras med en uttrycklig bestämmelse härom.

Vidare vill jag beröra en fråga om beskattning av invalider, vilken

De blindas förening, De vanföras riksförbund och Svenska vanförevårdens

centralkommitté tagit upp i sitt remissyttrande. Organisationerna har före­

slagit att invalidernas särskilda omkostnader skall beaktas vid inkomsttaxe­

ringen, i stället för som nu i förekommande fall genom extra avdrag för ned­

satt skatteförmåga, genom bl. a. skattefrihet för dem tillkommande invali-

ditetstillägg och invaliditetsersättning enligt lagen om allmän försäkring

samt för s. k. hemsjukvårdsbidrag av landsting.

Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning utgår utan behovsprövning

till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och till förvärvsarbetande

invalider med svåra kroppsliga defekter. Förmånerna motiveras av de sär­

skilda behov som här föreligger på grund av höjda levnadskostnader och

försämrade möjligheter till normal livsföring1. Förmånerna är skatteplik­

tiga medan de kostnader, som förmånerna avser att täcka, i princip inte är

avdragsgilla. Visserligen har taxeringsnämnderna möjlighet att beakta de

handikappades särskilda förhållanden genom extra avdrag för nedsatt skat-

1 Prop. 1962: 90 s. 298—300.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år l!)6b

28

teförmåga, men bestämmelserna om sådant avdrag är sådana att extra av­

drag i många fall inte medges eller medges med sådant belopp att förmå­

nerna helt eller delvis blir beskattade.

De särskilda invalidförmånerna enligt lagen om allmän försäkring intar

en särställning genom sin konstruktion som i huvudsak ersättning för spe­

ciella kostnader, vilka inte tillgodoses genom de generella pensionsförmå­

nerna. Till sin karaktär är de jämförbara med de skattefria utbildnings-

och omskolningsbidragen till partiellt arbetsföra. Jag vill därför, om än med

någon tvekan, förorda att man såsom ett undantag från regeln om skatte­

plikt för allmän pension gör de särskilda invalidförmånerna skattefria.

Om så sker torde även landstingens hemsjukvårdsbidrag böra vara fri-

tagna från beskattning hos de vårdbehövande. Hemsjukvårdsbidrag utgår

även i vissa fall från primärkommunerna och bör naturligtvis även i så­

dana fall omfattas av skattefriheten. En redogörelse för vad som gäller rö­

rande hemsjukvårdsbidrag finnes intagen i socialpolitiska kommitténs be­

tänkande om åldringssjukvårdens läge (SOU 1963:47 s. 196 ff). Ett stad­

gande om den nu förordade skattefriheten synes böra införas i 19 § kom­

munalskattelagen.

I detta sammanhang vill jag uppta ytterligare en fråga. Viss oklarhet har

på senare tid rått om grunderna för värdering av den förmån av fritt vivre

som tillkommer sjuksköterskeelever. Dessa erhåller under ut­

bildningstiden -— förutom nämnda naturaförmåner — en mindre kontant-

ersättning, som närmast har karaktär av fickpengar. Om det fria vivret

upptas till sitt fulla värde, tar skatten ofta en större del av kontantersätt-

ningen i anspråk än som kan anses skäligt. På grund härav torde i praxis

förmånens värde ofta ha beräknats till ett lägre belopp än som sker för

andra löntagare. Riksskattenämnden har emellertid, i anledning av en hos

nämnden gjord hemställan om yttrande i ämnet, uttalat att denna praxis

inte står i överensstämmelse med den i kommunalskattelagen (42 § jämte

anvisningar) angivna regeln om att värderingen skall ske med ledning av

det pris som i orten gäller, därest det är fråga om att skaffa sig förmånerna

för pengar.

Jag vill därför föreslå att kommunalskattelagen kompletteras på denna

punkt. För värderingen synes den principen böra gälla att i dessa fall na­

turaförmånerna inte värderas högre än som framstår som skäligt med

hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga förhållanden. Undan­

tagsbestämmelsen är givetvis föranledd av nuvarande förhållanden på om­

rådet. Därest ifrågavarande elevers kontantersättningar skulle ändras där­

hän, att de för sitt arbete uppbär avtalsenlig lön, kommer ersättningarna

uppenbarligen att mista sin karaktär av fickpenning. Samma situation kan

uppkomma i den mån de ifrågavarande elevkategorierna får del av den

utbyggnad av studiestipendieringen som är under övervägande. Den för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964

29

ordade värderingsregeln bör tillämpas inte endast i fråga om sjuksköterskc-

elever utan även i andra jämförbara fall, där vederbörande inte har an­

ställning i egentlig mening utan undergår utbildning och därvid åtnjuter

blott naturaförmåner eller sådana förmåner jämte en mindre kontanter -

sättning, som närmast är avsedd som en fickpenningliknande uppmuntran.

Jag förordar ett tillägg av detta innehåll till anvisningarna till 42 § kom­

munalskattelagen.

Förslag till de i det föregående berörda författningsändringarna har

upprättats inom finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå 1964 års riksdag att antaga de inom finansdepar­

tementet upprättade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.

förordningen den 26 juli 19V7 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förord­

ningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Olof Norberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 196b

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b

Bihang

Utredningsmannens författningsförslag

Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 samt punkterna 1—3 av anvisningarna till 50 § samma lag

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk------------ kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålder­

dom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig om­

ständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock

särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxe­

ringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade in­

komst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett

efter omständigheterna avpassat belopp. Det särskilda avdraget må dock

icke fastställas till högre belopp än som motsvarar ett och ett halvt orts­

avdrag beträffande skattskyldig, för vilken det kommunala ortsavdraget

bestämmes jämlikt b8 § 2 mom. fjärde stycket (ensamstående), samt ett

ortsavdrag beträffande övriga skattskyldiga. Har skattskyldig på grund av

jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatte-

formåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp,

varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund

av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörj­

ningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han

kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och oför­

sörjda barn (existensminimu m) må den skattskyldige jämväl, efter

taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning

darom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövnings-

namndens beprövande, erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga

med belopp som ovan sägs, dock att beträffande skattskyldig med oförsöri-

da barn avdraget må för varje sådant barn ökas med ett halvt, för ensam­

stående gällande ortsavdrag.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folk­

pension skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda

förmäles h3Va haft Sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket

Vad härefter------------ beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges------------ inkomsten åtnjutits.

Den myndighet------------ särskilda fallet.

Normalbeloppen för------------ förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning — >------- i inkomsten.

Fråga om — —- — förmåners värde.

Har den skattskyldige haft ^—1 ■— — därtill föranleda.

Har den skattskyldige under — — — skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräkna­

de existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatte-

förmåga medgivas med så stort belopp, dock högst enligt vad i nyss nämnda

lagrum sägs, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.

År inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten mins­

kad med skatten därå uppgår till existensminimum, bör avdrag för nedsatt

skatteförmåga beviljas med så stort belopp, maximerat på sätt i föregående

stycke sägs, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten,

minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga------------normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmäs­

sigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock

ej överstigande vad som angives i 50 § 2 mom. andra stycket. Om den skatt­

skyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans

levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension, men

pensionen likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst,

bör den skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständig­

heterna jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Därest denna folkpension icke uppgått till minst hälften av den samman­

lagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskil­

da skäl därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension, böra erhålla avdrag en­

ligt punkt 1, må han icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han

därigenom skulle erhålla ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall

må avdrag enligt sistnämnda punkt icke ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196i

31

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Äldre bestäm­

melser skola dock fortfarande gälla i fråga om 1964 års taxering samt i frå­

ga om eftertaxering för år 1964 eller tidigare år. Jämväl efter denna lags

ikraftträdande skall vidare skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvud­

saklig del utgjorts av bidrag som avses i 15 § lagen om införande av lagen

om allmän försäkring, i regel anses hava haft nedsatt skatteförmåga på sätt

i äldre bestämmelsen i 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 196b

jämte därtill hörande anvisningar stadgats beträffande skattskyldig, vars

inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i lagen

om bidrag till änkor och änklingar med barn.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr

576) om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

9 §.

2 m o m. För skattskyldig------------ kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av an­

ledning varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunal­

skattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts

eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst

efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare

ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst enligt vad som stad­

gas i 50 § 2 mim. andra och tredje stycket kommunalskattelagen. Har skatt­

skyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit av­

drag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med

det belopp, varmed jämkning medgivits.

Vad härefter —------- beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen en­

ligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författnings­

samling; dock skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om 1964

års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1964 eller tidigare år.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631588