Prop. 1965:19

('angående vissa frågor rörande älgjakt m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

1

Nr 19

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor

rörande älgjakt m. m.; given Stockholms slott den 22 januari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avl&tande till riksdagen föredragande departe­

mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas vissa överväganden rörande älgjakten. En minskning av älgstammen anses motiverad inom vissa områden pa grund av den betvdande skadegörelse som älgarna förorsakar. Försöksverksamhet med reglerad älgjakt avses efter vissa ytterligare överväganden komma till stånd i några län där intresse föreligger. Även uppmjukning av nuvarande bestämmelser i fråga om s. k. licensjakt efter alg avses ske.

Förslag framläggs om ändrade bestämmelser för ersättningar pa grun av älgskador och om höjning av avgiften för fällda algar.

Vidare berörs i propositionen frågorna om bevarandet av kronhjorten samt om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare.

Slutligen föreslås, att principbeslut fattas att överföra tillsynen över jak­ ten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnamnd.

1

Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 19

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför

Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den

22 januari 1965.

■

>>•

m Vhl tit -'

Närvarande:

- O'! j} { • , V '

Statsministern E^rlander, statsråden S^träng, A^ndersson, L^indström,

L ^ange , L ^indholm , K ^ling , S ^koglund , E ^denman , H ^ermansson , H ^olmqvist , A ^spling , P ^alme , S ^ven -E ^ric N ^ilsson .

- •

>U

. f • r! *. ;'i •

,J4 - tf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande älgjakt m. m. samt anför.

I. Inledning

Genom beslut den 14 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t cliefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande vissa särskilt angivna jaktlagstiftningsfrågor. Utredningen skulle även äga uppta sådana spörsmål rörande jakträtt och jaktvård, som kunde upp­ komma under utredningsarbetet och som inte berörde grunderna för jakt­ lagstiftningen.

Med stöd av detta bemyndigande har tillkallats, såsom utredningsman överdirektören G. A. Bouveng och såsom sakkunniga ledamoten av riksda­ gens andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson, godsägaren, friherre O. Bennet, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. Jönsson i Inge- marsgården, skogsinspektoren H. Larsson och numera framlidne förbunds­ ordföranden P. A. Sköldin samt byråchefen J. T. D. Wennmark och direk­ tören C. Wikström.

Utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har den 21 februari 1964 avgett betänkandet Älgfrågan (SOU 1964: 11). Vid betän­ kandet har fogats särskilda yttranden av herr Sköldin samt av herrar Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet.

Över betänkandet har yttranden avgetts av statskontoret, riksrevisions­ verket, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrel­ sen, statens naturvårdsnämnd, samtliga länsstyrelser med undantag av läns­ styrelsen i Gotlands län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet, Sve­ riges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Jägarnas riks­

3

förbund och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Länsstyrelserna har till sina yttranden fogat skrifter från bl. a. vissa jaktvårdsorganisationer. Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från A. Norman, Vilhelmina.

1961 års riksdag (JoU 30, rskr. 272) ansåg önskvärt att frågan om be­ varande av kronhjorten m. m. undersöktes. I anledning därav bemyndiga­ de Kungl. Maj :t den 26 maj 1961 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om reservat för kronhjortar in. in., varjämte uppdrogs åt viltforskningsrådet att företa undersökningar rörande bl. a. möjligheterna att genom förebyggande åtgärder minska kron­ hjortens skadegörelse på skog.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunnig lands­ sekreteraren O. Hulterström. Utredningen, som antagit benämningen 1961 års kronhjortsutredning, har den 2 juni 1964 avlämnat betänkandet Kron-

hjortsreservat m. m. (SOU 1964: 23).

Över betänkandet hav yttranden avgetts av domänstyrelsen, lantbruks- styrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens naturvårdsnamnd, styrelsen för skogshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, länssty­ relsen i Malmöhus län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och

Riksförbundet Landsbygdens folk. Vidare har landshövdingen i Malmöhus län inkommit med skrivelse i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

II. Älgjaktens organisation

Gällande bestämmelser m. m. Älg får jagas dels under allmän jakttid, dels under särskild jakttid. Jakttiderna regleras dels i jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279), dels i årliga kungörelser om fridlysning av vissa djurarter, den senaste utfärdad den 21 maj 1964 (nr 120). I Norrland samt i de fem i nordvästra Dalarna belägna kommunerna Älvdalen, Lima, Transtrand, Särna och Idre äger jakten rum i september, som regel med början måna­ dens andra måndag. I övriga delar av landet börjar jakten regelmässigt andra måndagen i oktober. Under den allmänna jakten gäller förbud att fäl­ la årskalv efter älg utom i vissa länsområden. Den allmänna jakttidens längd varierar för landets olika delar i allmänhet mellan två och sex dagai. Länsstyrelsen kan på förslag av s. k. älgskadenämnd utsträcka den allmän­ na jakttiden med högst tio söckendagar i områden där särskilda åtgärder är nödvändiga för att hålla efter älgstammen. Länsstyrelsen kan under så­ dana förhållanden också medge att årskalv efter älg får fällas under all­

män jakttid.

Bestämmelserna om jakt efter älg under särskild tid, s. k. licensjakt, återfinns i 15 och 16 §§ jaktstadgan. Licens lämnas av domänstyrelsen be­

träffande kronans marker och i fråga om al 1 annan mark av länsstyrelsen. Till grund för licensgivningen beträffande den normala licensjakten liggei

4

främst jaktvardsskäl. Jakttiden, som normalt kan uppgå till högst en må­ nad, får som regel inte börja tidigare än första dagen för den allmänna jakten. En särskild form av licensjakt är den s. k. havreälgjakten, vilken är avsedd att minska älgarnas skadegörelse på odlad mark. Havreälgjakten tår företas på annan tid av året än normal licensjakt men får inte bedrivas annorstädes än på eller i omedelbar närhet av åker. Om den växande sko­ gen tillfogats mera omfattande skador av älg, kan licens meddelas för läng­ re tid än en månad. Vidare kan licens innefatta rätt att fälla årskalv. Om­ råde, där lövskogsbruk av större betydenhet drivs, kan förklaras för löv­ skogsområde av länsstyrelsen. Inom sådant område äger den jaktberätti- gade fälla älg under hela året.

Utvecklingen av älgstammen och den årliga avskjutningen framgår av följande tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Antal älgar

1945 .................................... ca 47 000 1953 .................................... ca 90 000 1961/62 ................................ca 120 000

Antal fällda älgar

1947 ........................................... 12 937 1957 ........................................... 26 015 1962 ........................................... 31 298 1963 ........................................... 31 241 1964 ........................................... i29 731

Utredningens förslag. Till grund för sina förslag beträffande älgjaktens organisation lägger utredningen tre huvudfaktorer.

Främst bör eftersträvas en stark älgstam, som dock inte bör tillåtas växa till sådan storlek, att den tillfogar jordbruk eller skogsskötsel avse­ värd skada. Vidare bör älgstammen beskattas på ett biologiskt riktigt sätt för att få god kvalitet. Slutligen måste jakten utövas humant gentemot vil­ lebrådet och stå under sådan ledning att olycksfall förebyggs.

Utredningen anför vidare, att länsstyrelsen måste ha tillräcklig över­ blick över älgstammens tillstånd och fördelning för att kunna handha älg- vården i länet och svara för avvägningen mellan älgstammens storlek och dess skadegörelse. Det är enligt utredningen inte nog med de kunskaper länsstyrelsen i dessa avseenden erhåller beträffande områden, där licens­ jakt bedrivs. Den allmänna jakten utgör en faktor, till vars oberäkneliga utfall hänsyn alltid måste tas vid licensgivningen. Detta har bl. a. med­ verkat till för låg avskjutning. Man kan alltså inte, enligt utredningen, göra en riktig avvägning mellan älgstammens storlek och dess skadegö­ relse endast genom en punktvis reglerad avskjutning, utan hela länet måste komma med i bedömningen.

Till grund för sina förslag om reglerad älgjakt har utredningen bl. a. lagt en utredning, benämnd 1955 års omarbetade älgbetänkande, utarbetad av en inom Svenska jägareförbundet utsedd älgjaktkommitté. De i detta betänkande framlagda förslagen är i huvudsak följande.

1 Preliminär uppgift.

5

Kommittén föreslår att den allmänna jakttiden slopas och att all algjakt blir beroende av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhallas av envar jakträttsinnehavare. Sådant tillstånd skall förutsätta ej blott att vederbörande mark godkänts utan även att ansvarig jaktledare utsetts tor varje älgjaktområde. Denne skall bl. a. tillse att jaktdeltagarna ager god­ tagbar skjutskicklighet och använder sig av vapen och ammunition, som är lämpliga för älgjakt. . , .

Målet för den reglerade jakten är att alla landets algmarker indelas i älgjaktområden, vilka emellertid inte bör tillkomma tvångsvis utan pa tn-

I varje kommun, där älg förekommer, bör tillsättas en älgnämnd till vilken alla ansökningar om tillstånd till älgjakt inom kommunen inges. Älgnämnden skall väl känna till samtliga älgjakten berörande problem inom kommunen. Den skall beräkna hur stor avskjutningen lämpligen bor vara och se till att indelningen i älgjaktområden blir ändamålsenlig. San­ nolikt kommer älgjaktområdena — bortsett från storre agoinnehav oen jaktvårdsområden där licens jakt hittills bedrivits att bildas av de mar­ ker, där de jaktberättigade brukat sammansluta sig i jaktlag. Jakträtts­ innehavare, som inte tillhör någon av dessa grupper och som anda vill ut­ öva älgjakt, bör genom nämndens medverkan genom överenskommelse kunna få sin mark ansluten till lämpliga älgjaktområden, bor varje alg- jaktområde skall nämnden föreslå vilket antal älgar som skall la tallas.

Varje älgnämnd skall ha fem ledamöter. Kostnaderna for nämndernas verksamhet skall bestridas ur älgskadefonderna. o

Ärendena skall enligt kommitténs förslag handläggas pa följande satt. Älgnämnderna översänder de inkomna ansökningarna om tillstånd till alg­ jakt jämte egna yttranden till länsjaktvårdsföreningen. Efter granskning avger länsjaktvårdsföreningen till länsstyrelsen förslag rörande jakttidens längd och det högsta antal älgar, som må fallas inom länet. Sedan länssty­ relsen fattat beslut i ärendet prövar länsjaktvårdsföreningen vilka algjakts- områden, som kan godkännas, och hur många älgar som skall fa skjutas inom varje område. I god tid före algjaktens början tillställs sökandena beslutet. Den som är missnöjd med länsjaktvårdsföremngens beslut kan an­ föra besvär över detta hos länsstyrelsen.

Avskjutningens storlek skall bestämmas med hänsyn främst tillföre­ komsten av älg i markerna samt behovet ur skogsvårds- och jordbruks- synpunkt att nedbringa älgstammen. Jakttiden, som i regel bor omfatta högst trettio dagar, bör kunna uppdelas i två skilda perioder. Under son- och helgdagar, som infaller under jakttiden, bör jakt i regel vara förbju­ den Med hänsyn till den reglerade avskjutning som föreslås föreligger inte längre något behov att generellt förbjuda fällande av arskalv.

Vad kommittén sålunda föreslagit avser den skola trada i stallet för den jakt som f. n. bedrivs under allmän jakttid och pa grund av licens enligt 15 § jaktstadgan. Vad beträffar nuvarande bestämmelser i 16 § jaktstadgan föreslås inte några

genomgripande

förändringar Särskilda till­

stånd skall således i fortsättningen kunna meddelas för tal ande av havre- älgar och skogsskadeälgar. Däremot har vad som nu stadgats om lövskogs­ områden strukits. Det har nämligen visat sig, att dessa bestämmelser va­ rit mindre lyckliga. , , ,. ,,

För att undanröja möjligheter till spekulation forcslas, att g fälls efter föreläggande eller förordnande jämlikt 24 § jaktlagen alltid skall

tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

it

llihang till riksdagens protokoll 196

5.

I samt. Nr 19

6

Kommittén föreslår slutligen en övergångstid, under vilken det nya sy­ stemet prövas i några län och licensjakten uppmuntras i övriga delar av landet.

Utredningen framhåller, att den såsom förberedande åtgärd till försök med reglerad älgjakt bett Svenska jägareförbundet att inkomma med för­ slag till försökslän för reglerad jakt. I anledning härav har jägareförbun­ det inkommit med en skrivelse till utredningen.

Av innehållet i nämnda skrivelse anför utredningen bl. a. följande. Förbundet har remitterat utredningens begäran till samtliga av älgfrågan berörda länsjaktvårdsföreningar. Föreningarna i Kronobergs, Västman- lands, Gävieborgs och Jämtlands län har förklarat sig villiga att genom­ föra försök. Föreningarna i Värmlands och Kopparbergs län har ännu inte tagit slutlig ställning till frågan. Övriga föreningar har avböjt försöksverk­ samhet. Da handläggningen av ärendet inom Gävleborgs läns jaktvårdsför- ening inte skett i enlighet med förbundets anvisningar och det är tvek- samt huruvida föreningens förklaring omfattas av en tillräcklig majoritet, vilket däremot torde vara fallet inom Kronobergs, Västmanlands och Jamtlands län, föreslår förbundet att försök med reglerad jakt kommer till utförande i sistnämnda tre län. Förbundet föreslår vidare att varje annat län, där länsjaktvårdsföreningen med en betryggande majoritet bland de direkt anslutna medlemmarna gör framställning om försöksverksamhet, utses till försökslän, oaktat antalet sådana län därigenom kan bli större an det av jaktutredningen angivna.

I fråga om försökets genomförande anser förbundet, att all älgjakt bör vara reglerad. Regleringen måste emellertid utformas på ett sådant sätt, att ingens jakträtt träds för när. Att skapa ett licenssystem, som utan in­ skränkningar i jakträtten tillgodoser biologiska synpunkter och skogsnä­ ringens och lantbrukets intressen, kräver försöksverksamhet inom sär­ skilda älgjaktområden. Det är sannolikt att utan ändring av målsättningen delvis olika bestämmelser måste tillämpas i olika län. Oberoende av be­ stämmelsernas utformning i övrigt måste två ting vara grundläggande nämligen att jakträtten skall bevaras intakt och älgjakten bedrivas endast som hcensjakt. 1 övrigt bör bestämmandet över älgjakten decentraliseras sa långt detta är möjligt, d. v. s. detaljutformningen av licensbestämmel­ serna för försöksverksamheten överlämnas åt länsstyrelserna i samråd med vederbörande länsjaktvårdsföreningar. Försöksverksamheten skall följas no§Sra|jt och från varje försökslän skall redogörelse årligen avges sna­ rast möjligt efter älgjaktsäsongen. Förbundet påtar sig uppgiften att in­ fordra och sammanställa berörda länsjaktvårdsföreningars redogörelser samt att göra motsvarande bearbetning av länsstyrelsernas berättelser, där­ est sådana skall ifrågakomma.

Förbundet anför vidare, att det är väl medvetet om att övergång till ute­ slutande reglerad älgjakt kommer att möta visst motstånd och ait ett an­ tal jakträttsinnehavare kommer att vägra anslutning av sina marker till älgjaktområde. Dessa jakträttsinnehavare får uppenbarligen inte berövas sin jakträtt. Om försöksverksamheten, vilken bör pågå under åtminstone tie år, skall ge ett tillförlitligt resultat är det emellertid nödvändigt att reglera jakträtten även för dem, som avböjer medverkan i försöksverk­ samheten. Detta får dock inte ske på så sätt att dessa jakträttsinnehavare favoriseras genom att få bedriva ett slags allmän jakt efter älg. Ett sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

7

medgivande skulle förrycka försöket. Om därför en jakträttsinnehavare av­ böjer att ansluta sina marker till licensområde men förfogar över marker, vilka enligt länsstyrelsens bedömning är väl arronderade och av tillräcklig storlek, skall dessa marker kunna förklaras utgöra ett älgjaktområde. För­ bundet uttalar att de krav som hittills uppställts beträffande minimiareal för älglicensområde måste mildras avsevärt. Även vid ett sådant mindre restriktivt betraktelsesätt skall givetvis det antal älgar, som får fällas på varje älgjaktområde, bestämmas med hänsyn till areal, arrondering och älgbestånd.

Om innehavare av jakträtt på marker, som ej kan förklaras utgöra eget älgjaktområde, vägrar att ansluta sina marker till licensområde, bör han enligt förbundet efter därom gjord ansökan kunna meddelas tillstånd att fälla en älg under del av den särskilda jakttiden, omfattande en samman­ hängande tid av högst sex dagar. Förfogar sådan jakträttsinnehavare över flera skilda markområden, av vilka intet fyller fordringarna på särskilt älglicensområde, kan han uppenbarligen inte få tillstånd att fälla en älg på varje område utan tilldelas endast en älg på den samlade arealen.

Det kan vidare tänkas inträffa, anför förbundet, att jakträttsinneha­ vare av olika anledningar, exempelvis markernas belägenhet m. in. eller rent personliga förhållanden, vägras att ansluta sina marker till älgjakt­ område. Därvid skall i första hand undersökas, om markerna i fråga kan förklaras utgöra särskilt älglicensområde, samt i andra hand, om överens­ kommelse om anslutning kan träffas. Där utestängandet uppenbarligen är utan saklig grund och överenskommelse ej kan träffas, bör länsstyrelsen vara behörig att efter noggrann prövning av föreliggande omständigheter förordna, att den avvisade, såsom eget licensområde otillräckliga marken skall anslutas till älgjaktområdet. Slutligen skall länsstyrelsen kunna med­ ge den utestängde rätt alt fälla en älg under förkortad särskild jakttid.

Utredningen har den uppfattningen, att en helt reglerad avskjutning kan lösa de problem som älgfrågan innesluter. En sådan ordning är emeller­ tid helt oprövad i vårt land. Utredningen finner det därför synnerligen angeläget att en försöksverksamhet med sådan reglerad avskjutning kom­ mer till stånd.

Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna i Kronobergs, Västman­ lands och Jämtlands län bemyndigas verka för att länets jaktvårdsförening i samarbete med älgskadenämnden fortsätter förberedelserna för övergång till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning. Länsstyrelserna i övriga län bör bemyndigas att — så snart betryggande majoritet finns bland vederbörande länsjaktvårdsförenings direkt anslutna medlemmar för övergång till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning — besluta om organisationsarbetets igångsättande enligt plan som länsstyrelsen fin­ ner vara mest lämpad för länet. Då organisationsarbetet i länet är slutfört skall länsstyrelsen göra anmälan därom till Kungl. Maj:t, som då bör ta upp frågan om fridlysning av älgen i länet.

Utredningen förordar vidare att länsstyrelserna anmodas verka för ett bättre utnyttjande av möjligheten till den punktvis reglerade avskjutning, som licensjakten innebär. Kraven på licensområdenas storlek in. in. bör därvid kunna modifieras något.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

8

Slutligen hemställer utredningen, att erforderliga medel ställs till Svenska jägareförbundets förfogande för att möjliggöra det organisationsarbete, som försöksverksamheten pålägger länsföreningarna. Någon författningsändring synes, enligt utredningens mening, inte vara erforderlig i nuvarande läge.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

III. Älgavgifterna

Gällande bestämmelser m. m. För att få medel att ersätta skador, som förorsakas av älg, bl. a. på gröda, uttas en älgavgift.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älg­ avgifter m. m. skall för varje fälld älg erläggas en av Kungl. Maj :t bestämd avgift på lägst 15 och högst 100 kr. Avgifterna skall erläggas till länsstyrel­ sen och sammanföras länsvis till älgskadefonder. Av de medel som infly­ ter till en sådan fond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd del, högst tio procent, föras till en för samtliga län gemensam regleringsfond. Älgskade­ fonden förvaltas av vederbörande länsstyrelse medan regleringsfonden för­ valtas av statskontoret. Älgavgifternas storlek inom olika län samt regle­ ringsfondens utgifter och inkomster under de senare budgetåren framgår av följande tabeller.

Älgavgifter för budgetåren 1961/62

—

1963/64

För

För annan älg som fällts under

årskalv

allmän

särskild

jakttid

jakttid

De fem norrlandslänen jämte Kopparbergs län

15

15

30

Värmlands län....................................................

25

30

45

Stockholms län och stad .............................

25

35

50

Malmöhus län........................................................

25

40

55

Uppsala, Södermanlands och Kalmar län....

35

50

65

Västmanlands län ................................................

40

65

80

Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvs-

borgs län........................................................

45

75

90

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristi-

anstads, Hallands, Skaraborgs och Örebro län ........................................................

50

85

100

Ä Ig skader egleringsf onden

Budgetår

Ingående behållning

Inkomster

Utgifter

1958/59 .............. .............. 370 454:15 117 017: 17

110 018: 50

1959/60 .............. .............. 377 452: 82

149 428: 55

11 919: 25

1960/61 .............. .............. 514 962:12

116 655: 48

33 328: 58

1961/62 .............. .............. 598 289: 02

145 789: 84

86 005: —

1962/63 .............. .............. 658 073: 86

133 505: 97

283 204: —

1963/64 ............. .............. 508 379: 83

124 999: 20

494 379: 03

9

Ur älgskadefonden ulgår ersättning för skada som förorsakats av alg in­ om länet. I den mån fondens medel räcker till, kan bidrag beviljas aven till åtgärder för att förebygga älgskador och till jaktvårdsändamål. Om alg­ skadefonden inte förslår kan Kungl. Maj :t efter förslag av lansstyrelsen bestämma att medel skall överföras till denna fond från regleringsfonden.

Beslut om bidrag till jaktvårdsändamål ur älgskadefonden fattas likaså av Kungl. Maj :t medan övriga beslut om bidrag från fonden meddelas av

vederbörande länsstyrelse.

I samband med att älgavgifter erläggs till vederbörande länsstyrelse skall uppges det antal älgar som jakträttsinnehavaren fällt inom lanet. Innehas jakträtten av flera, är var och en av dessa ansvarig for att denna skyldighet

fullgörs.

.

Ersättning kan beviljas innehavare av mindre brukningsdel for algs ador på växande eller avmejad men inte inbärgad gröda om denne inte ge­ nom att tillgodogöra sig jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Den vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller 200 hektar annan jord kan få ersättning endast om särskilda skäl föreligger. Er­ sättning kan även utgå för älgskador på fruktodling eller annan trädgårds­ odling med därtill hörande särskilda anläggningar. Skadan får inte vara av ringa beskaffenhet eller ha kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från

den skadelidandes sida.

För värdering av älgskador skall inom varje kommun där sådana ska­ dor kan befaras uppkomma finnas två gode män. Den ene skall vara nämn­ demän, ägodelningsnämndeman, god man vid lantmäteriförrattmng, tjäns­ temän vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller ordförande

i kommunalnämnd.

Den som gör anspråk på älgskadeersättning skall snarast låta gode man­ nen syna och värdera skadan och inom fjorton dagar efter det att denna skedde inge ansökning om ersättning. Vid ansökningen skall fogas varde- ringsinstrument och de handlingar i övrigt som sökanden önskar aberopa.

Den som underlåter att uppge antalet fällda älgar eller lämnar oriktiga uppgifter skall straffas med dagsböter samt förpliktas att betala högsta alg- avgift. Också den som döms för olaga eller olovlig jakt, varvid alg blivit

fälld, skall förpliktas utge sådan älgavgift.

Inom landstingsområde, där älgskador förekommer i större omfattning, skall länsstyrelsen enligt 15 § 4 mom. jaktstadgan utse eu älgskadenamnd bestående av tre personer. Nämnden har till uppgift att folja förekomsten av älgskador och att lägga fram förslag till åtgärder för att förebygga så­ dana skador samt att i övrigt biträda länsstyrelsen i hithörande frågor. For­ sla» av nämnden förutsätts bl. a. för beslut av länsstyrelsen att utstracka den allmänna jakttiden för älg med högst tio söckendagar. Älgskadenamn- der har tillsatts i samtliga län med undantag av Hallands lan.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1965

10

Utredningens förslag. Utredningen föreslår till en början vissa ändringar I frfga °m viUk0ren för att erhålla älgskadeersättning. Bl. a. föreslås att

retsen av ersattmngsberättigade vidgas genom att arealgränsen för odlad jord hojs från 20 till 30 hektar. Innehavare av större enheter bör dock fortfarande kunna få ersättning om särskilda skäl föreligger. Ersättningen skall därvid reduceras i förhållande till vederbörandes innehav av odlad jord over 30 hektar. Slutligen föreslås att den skadelidande skall ha att stå självrisk på 100 kr. Såsom motiv för dessa förslag anförs i betänkandet i huvudsak.

«^yti'e-dniinfft=iarfÖr att det kan antas att man när högsta arealgränsen för

d afd J0.yd 1951 fastställdes till 20 hektar avsåg att knyta ersättningsrätten

l.hlmdJ jordbruk. Ltredmngen finner den pågående utvecklingen inom ^r att^O hektar^{^"11} starkt m°*iv för en höjning av arealgränsen och an- gräns.1 30 h k baSt anSlUteF tlU den angivna grunden för gällande areal-

Beträffande forslaget att reducera ersättningen i förhållande till inne- havet av odlad jord over 30 hektar anför utredningen, att större innehav av odlad jord i allmänhet gör det lättare att bära inträffade älgskador Ut-SreSl T r,V aue’ att möJlighelen för innehavaren att genom jakt erhålla ekonomisk och annan kompensation som regel står i relation h ™arkens stoi'lek. Enligt utredningens mening bör länsstyrelsen utforma en för lanet genereUt gällande regel för reduceringen me/hänsyn till de särskilda forhållandena inom länet. y

J]TSlfget att..e1nV?r som gör anspråk på ersättning ur älgskadefonden

ka ®ta VISS självrisk motiveras med att man på detta område måste ha en enhetlig och lattadmmistrerad ordning som samtidigt effektivt förebv<*- ger ansökningar avseende småbelopp.

Självriskbeloppet finner utredningen inte kunna sättas lägre än 100 kr Utredningen anser det dock vara ändamålsenligt att man redan från början dSrf WH8 al0t ymnigare penningvärdeförändring. Beloppet 100 kr. bör darfor galla såvida Kungl. Maj :t ej bestämmer annat.

Även i fråga om värderingsförfarandet lägger utredningen fram vissa för- s ag tiedningen föreslår, att det inom kommunen skall finnas gode män

i det antal länsstyrelsen finner nödvändigt på grund av kommunens ut­ sträckning. Det är därjämte enligt utredningen av betydelse att samtliga ar fortrogna med skördeuppskattning eller eljest med jordbruk eller träd­ gårdsskötsel. Jaktutredningen förordar vidare, att länsstyrelserna rekom­ menderas samla gode männen till instruktionsdagar samt bereda älgskade- namnderna i angränsande län tillfälle att sammanträffa för överläggningar

Utredningen föreslår vidare, att ersättning för värderingskostnader i fort-7 ,“!??“ SkaU Utgä tU1 den skadelidande av medel ur älgskadefonden i de fall då skadeersättning beviljas. Utredningen framhåller, att nuvarande praxis att sökanden själv står för värderingskostnaden måste anses otill­ fredsställande både principiellt och ur billighetssynpunkt.

Beträffande algavgifterna föreslår utredningen vissa ändringar. Enligt orslaget bor algavgift uttas med lägst 30 kr. och högst 200 kr. per fälld älg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

11

Befogenheten att fastställa älgavgiften föreslås överflyttad från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna. Vidare föreslår utredningen, att länsstyrelserna, efter Kungl. Maj:ts medgivande, skall för visst jaktår få ta ut högre alg- avgift än 200 kr., när synnerliga skäl föreligger. I betänkandet anförs som motiv för dessa förslag i sammandrag följande.

När dessa förslag utformats har utredningen främst beaktat två syn­ punkter. Avgifterna måste dels anpassas till nuvarande penningvärde, dels möjliggöra balans mellan inflvtande avgifter och godkända skadeersätt- ningsanspråk i samtliga län. Det måste enligt utredningens mening finnas möjlighet att bestämma avgifterna så att anspråk på bidrag från reglerings­ fonden inte blir en för länet permanent företeelse.

Vad beträffar älgskadefondernas ekonomi anför utredningen, att laget i vissa län måste betecknas såsom otillfredsställande. Även om man inte skulle vidga kretsen av ersättningsberättigade blir det ofrånkomligt att söka få bättre balans mellan älgavgifter och skadeersättningar. Risk före­ ligger annars för att inte heller regleringsfonden kommer att förslå i lang-

I fråga om förslaget att länsstyrelserna skall få fastställa älgavgifter erin­ rar utredningen om att 1951 års riksdag godtagit två huvudprinciper rö­ rande älgskadefrågorna, nämligen dels att sådana mindre jordbrukare som inte genom jakt kan få kompensation för älgskador i stället bör erhålla full ersättning i pengar, dels att varje län självt bör bära sina älgskador. Dessa principer finner utredningen alltjämt bärande och tillämpbara. Om länsstyrelsen i samarbete med älgskadenämnd och länsjaktvårdsföremng påläggs ansvaret för att länets älgskadeproblem blir behandlade i enlighet med nämnda huvudprinciper anser utredningen att länsstyrelsen även bör besluta om storleken av de älgavgifter som — inom en fastställd ram bör uttas i länet.

Såsom motiv för sitt förslag att högre älgavgift än 200 kr. skall kunna uttas då synnerliga skäl föreligger anför utredningen, att det f. n. är ogöi- ligt att förutse utvecklingen vare sig av älgvärdena eller priserna på de grödor och andra produkter, som skadas av älg. .................

Vidare föreslår utredningen, att älgavgifterna skall fastställas i lan med mer betydande älgskador årligen men i övrigt för en treårsperiod. Beslut härom bör kungöras i god tid, lämpligen före den 1 april, då licensansö­ kan skall vara inlämnad.

I detta sammanhang berör utredningen även frågan om älgavgift böi ut­ tas med olika belopp under allmän och under särskild jakttid. Utredningen anför därvid att skillnaden mellan avgiften för älg, fälld under allmän jakt­ tid, och avgiften för älg, som fälls under särskild jakttid, inte får göras större än vad som tillämpats alltsedan 1938, dvs. 15 kr. Enligt utredningens åsikt bör länsstyrelserna få avgöra om över lnivud eu högre avgift skall uttas för älgar, som fälls under liccnsjakt.

Även i fråga om regleringsfonden föreslår utredningen vissa ändringar. Enligt gällande kungörelse om älgavgifter in. in. kan regleringsfonden an­ vändas endast till att förstärka älgskadefond, vars tillgångar inte räcker till

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

12

att ersätta inträffade älgskador. Utredningen föreslår nu att Kungl. Maj:t skall äga bestämma om bidrag ur regleringsfonden även för åtgärder till att förebygga älgskador och för jaktvårdsändamål inom län, vars älgskade­ fond redovisar underskott.

Det kan enligt utredningens mening inte vara riktigt att åtgärder, som skapar bättre underlag för bedömning av älgavskjutningen eller bidrar till en humanisering av älgjakten, inte skall kunna genomföras av brist på medel. Vad särskilt beträffar de humanitära intressena erinrar utredning­ en om att sedan den 1 juli 1961 avlagt godkänt prov för älgskyttemärke ar ett obligatoriskt krav för tillstånd att inneha älgvapen eller tillfälligt lån av dylikt vapen. En någorlunda bekväm tillgång till älgskyttebanor anses därför vara nödvändig.

I övrigt föreslår utredningen att liksom nu viss av Kungl. Maj:t bestämd del av de till älgskadefond inflytande älgavgifterna skall föras till en för samtliga län gemensam regleringsfond. Fonden bör liksom nu förvaltas av statskontoret och stå till Kungl. Maj :ts förfogande för de föreslagna ända­ målen. Liksom nu bör enligt utredningens mening högst tio procent av de inflytande älgavgifterna avsättas till regleringsfonden.

Utredningen berör även frågan om ersättning för skador, som uppkom­ mit på motorfordon vid sammanstötning med älg. F. n. upptas och prövas sådana ansökningar av Kungl. Maj:t från fall till fall och bidrag utgår ur jaktvårdsfonden. Utredningen konstaterar att det är betydande belopp som härigenom belastar denna fond. Sålunda bifölls under budgetåret 1962/63 152 ansökningar till ett sammanlagt belopp av 92 325 kr. Utred­ ningen finner att bidragsgivningen bör fortsätta men ifrågasätter om man för dessa bidrag skall anlita jaktvårdsfonden. Utredningen föreslår, att bidrag i stället skall utgå ur älgskadefonden i det län, där sammanstöt­ ningen inträffat, eller, om denna fond visar brist, ur regleringsfonden. Ut­ redningen förutsätter därvid, att nuvarande restriktiva bedömning av bi- dragsansökningarna alltjämt kommer att tillämpas.

Slutligen har utredningen tagit upp frågan om ersättning för älgskador på annat än gröda eller trädgårdsodling. Härom anför utredningen bl. a. följande.

Utredningen finner det inte vara möjligt av praktiska och ekonomiska skal att mfora en allmän rätt till ersättning för älgskador på skog. Om syn­ nerliga skäl föreligger bör emellertid enligt utredningens mening Kungl. Maj :t kunna lämna bidrag ur regleringsfonden för älgskador på skogsod­ ling. Som ett exempel nämner utredningen älgskador på skogsodlingar, be- lägna på svarföryngrade marker inom landets nordliga delar.

Särskilda yttranden har avgivits av herr Sköldin rörande arealgränsen samt av herrar Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet rörande ersätt­ ning för älgskador på skog.

Enligt Sköldins mening är det oriktigt att föreslå en arealhöjning i ett läge, då en betydande avgiftshöjning i flera län är nödvändig för att skapa

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1905

13

balans i dessa läns älgskadefonder redan vid nuvarande arealgräns. För­ slaget om arealhöjning synes därför åstadkomma ännu flera bristlän. Sköl- din förordar därför oförändrade arealgränser.

Enligt Wennmark in. fl. är det framlagda förslaget beträffande ersätt­ ning för älgskador på skogsodling principiellt betänkligt. Någon utredning om förslagets ekonomiska betydelse finns ej. På grund härav framhålls afl hittills gällande undantagslösa princip bör bibehållas.

Kungl. May.ts proposition nr 19 år 1965

IV. Remissyttranden

Bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredning­ ens förslag, råder allmän enighet om behovet av åtgärder i älg­

frågan.

I fråga om älgjaktens organisation har flertalet remissinstan­ ser tillstyrkt principen om övergång till reglerad älgjakt. Invändningar har dock rests mot förslaget att övriga län skall kunna övergå till försöksverk­ samhet innan resultatet av denna verksamhet i de tre försökslänen fram­ kommit. Några myndigheter har varit kritiska mot eller helt avstyrkt för­

slaget.

Enligt statskontoret synes väsentliga fördelar vara förbundna med reg­ lerad jakt och ämbetsverket framhåller de administrativa fördelar, som bör följa med den förutsatta organisationen av älgjakten i fråga om bl. a. upp­ börden av älgavgifterna. Domänstijrelsen framhåller, att det är önskvärt att även något län eller del av län i övre Norrland kommer med i försöksverk­ samheten. Vidare framhåller styrelsen angelägenheten av att den beträttan­ de egen mark får behålla befogenheten att besluta om avskjutningens storlek. I licensoinråde, där marken är delad mellan domänverket och andra, bör länsstyrelsen äga rätt att besluta. Styrelsen anser emellertid, att repre­ sentant för domänverket bör kallas att delta i älgskadenämndens och läns- jaktvårdsföreningens sammanträden, då avskjutningens storlek inom så­ dana områden skall bestämmas. Skogsstyrelsen anför att, då jakttiden vid

reglerad älgjakt kan utsträckas över en relativt lång tidsperiod, allmänheten bör varnas genom t. ex. varningsskyltar. Statens nät ur vård snämnd hävdar, att ingen älgjakt bör äga rum under lördagar och söndagar. Länsstyrelsen i

Kronobergs län anför, att en jakträttsinnehavare som vägrar att ansluta sig till älgjaktområde inte bör få särskilt tillstånd att fälla älg.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligger alt på sätt utredningen föreslagit ändra det nuvarande systemet för älgjak­ tens bedrivande. Den av utredningen uppställda målsättningen bör i allt vä­ sentligt kunna uppnås utan reglerad avskjutning. Enligt länsstyrelsen inne­ bär förslaget väsentliga intrång i den fria jakträtt, som tillkommer mark­

14

ägarna. Förslaget innebär vidare, att möjligheterna att få delta i älgjakt för­ svåras för de jägare, som saknar jaktmarker.

Sveriges lantbruksförbund uttalar att förbundet i och för sig inte har någon erinran mot att försöksverksamhet påbörjas i de tre angivna länen men att redogörelse bör lämnas för de under försöksperioden vunna erfa­ renheterna och att tillfälle bör beredas att yttra sig över det slutliga förslag som kommer att framläggas. Liknande synpunkter framförs av flertalet länsstyrelser.

Att fragan pa nytt bör tas upp efter tillräcklig försökstid betonas av

Riksförbundet Landsbygdens folk, som med hänsyn till att förarbetena till försöksverksamhet påbörjats inte vill motsätta sig en sådan. Förbundet fin­ ner emellertid utredningens förslag inte vara tillräckligt väl underbyggt och anför härom bl. a. följande.

Korta jakttider för den allmänna älgjakten och stränga bestämmelser rörande licensjaklens utövande är med bestämdhet grundorsakerna till älg­ stammens starka tillväxt. Om man Irån myndigheternas sida intar en annan hållning, torde älgslammen snabbt kunna nedbringas utan några särskilda kostnader eller svårigheter. Kostnaderna för att länsstyrelserna skall få en bättre uppfattning om älgstammens storlek måste vara i proportion till för­ delarna. Det synes förbundet som om utredningen helt bortsett från kost­ nadsfrågan i alla avseenden vid genomförandet av organisationen och nöjt sig med att hemställa, att erforderliga medel måtte ställas till Svenska jä­ gareförbundets förfogande.

Utredningens uppfattning att älgjaktområdena skall kunna byggas upp på frivillig anslutning synes orealistisk. Visserligen framhålls av utredning­ en att någon tvångsanslutning inte avses och att ingen skall berövas sin jakträtt, om han inte vill jaga på det sätt länsstyrelsen bestämmer. Detta innebär också ett tvång och att avstå från att utöva älgjakt för att slippa ingå i ett älgjaktomrade är också ett tvång. De försökslän som uttagits har tillkommit genom att majoriteten av medlemmar, direkt anslutna till läns- jakt\årdsföreningar, har uttalat sig härför. Vad övriga delen av länets jägare ansett är obekant. Även detta förhållande torde innebära en tvångssituation.

Förbundet uttalar slutligen sin förvåning över att utredningen inte velat basera älgjaktens ordnande på en fortsatt utbyggnad av jaktvårdsområdena. Inom ett jaktvårdsområde skulle praktiskt taget alla problem kunna lösas, som den föreslagna formen lämnar olösta eller otillfredsställande lösta.

Jägarnas riksförbund avstyrker till alla delar förslaget om reglerad älg­ jakt. Erfarenheten visar att älgvård är möjlig även där man använder sig av enbart allmän jakt. Utredningens förslag innebär, enligt förbundet, ett stort ingrepp i de små markägarnas och de marklösas rätt till älgjakt. Alla till- gängliga resurser bör sättas in på att göra jaktvårdsområdena mera demo­ kratiska och tilltalande i stället för att införa älgjaktområden. Enligt för­ bundets mening är större delen av landets jägare emot reglerad jakt.

Slutligen har domänstyrelsen och länsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län anmärkt, att i de delar av norra Sverige, där samerna har tillerkänts jakträtt, denna rätt skapar hinder för att genomföra en reglerad

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

15

älgjakt. Då älgskadeproblemet hör till det mest bekymmersamma inom övre lappmarkens skogsland, synes det angeläget att detta spörsmål får en till­ fredsställande lösning vid blivande revidering av renbeteslagen.

De ändringar, som utredningen föreslagit i fråga om älgavgiften, har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa kompletterande synpunkter anförs dock i åtskilliga yttranden.

Vad beträffar villkoren för att få älgskadeersättning anför lantbruksstyrelsen, att genom den föreslagna höjningen av arealgränsen 92 procent av brukningsenheterna kommer att bli ersättningsberättigade och att det för de återstående aldrig torde bli tal om någon ersättning eftersom dessa större brukningsenheter antingen är belägna i utpräglade jordbruksområ­ den, som inte berörs av älgskador, eller har möjlighet att kompensera ska­ dor genom att tillgodogöra sig jakträtt. Styrelsen föreslår därför, att areal­ gränsen för odlad jord helt slopas. Liknande synpunkter framförs av Sve­ riges lantbrnksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänsty­ relsen, skogsstyrelsen, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Öre­ bro, Kopparbergs och Västernorrlands län anser att arealgränsen bör bibe­ hållas vid 20 hektar.

Beträffande förslaget om självrisk föreslår lantbruksstyrelsen och läns­ styrelserna i Kristianstads och Hallands län, att beloppet fastställs till 200 kr., medan viltforskningsrådet anser, att beloppets storlek inte bör låsas fast.

Enligt lantbrukssiyrelsens mening är det svårt att åstadkomma enhetliga och objektiva värderingar genom användning av lokala gode män. Det torde ha varit bättre om man kunnat utnyttja statligt avlönade tjänstemän, t. ex. hushållningssällskapens personal. Denna personal torde dock inte kunna be­ lastas med ytterligare arbetsuppgifter. Styrelsen understryker nödvändig­ heten av att gode männen erhåller utförlig instruktion för sitt värderings- arbete. Även domänstyrelsen uttalar önskvärdheten av att länsstyrelserna lämnar värderingsmännen klara anvisningar hur värderingen skall utföras.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför, att förbundet i sina di­ strikt har utvalda besiktningsmän och att minst en av dessa bör ingå som god man vid skada på trädgårdsodlingar.

Domänstyrelsen, flertalet länsstyrelser, viltforskningsrådet och Jägarnas riksförbund tillstyrker, att ersättning för skada på motorfordon vid sam­ manstötning med älg skall utgå ur älgskadefonderna. Enligt Riksförbundet Landsbygdens folk bör dock motorfordonsförsäkringar kunna utökas att om­ fatta även dessa kollisionsskador.

I fråga om älgavgifternas storlek anser länsstyrelsen i Kronobergs län, att minimiavgiften bör vara 50 kr., medan länsstyrelsen i Jämtlands län före­ slår 25 kr. Länsstyrelsen i Hallands län, som inte har någon erinran mot den föreslagna storleken av älgavgifterna, finner det önskvärt att, med hänsyn till den möjlighet till överblick över situationen i hela riket som finns hos

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

16

central myndighet, den nuvarande ordningen vid avgiftens bestämmande bi­ behålls. Viss risk synes annars föreligga, att avsättningarna till reglerings­ fonden, genom att hänsyn endast tas till förhållandena i det egna länet, kan komma att nedgå i sådan utsträckning, att full täckning inte kan beredas för skador i de s. k. bristlänen. Domänstyrelsen anser, att samma älgavgift bör utgå vid allmän som vid särskild jakt. Liknande synpunkt har framförts av lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsnämnd.

Förslaget att bidrag ur regleringsfonden skall kunna ges beträffande ska­ dor på skogsodlingar avstyrks av flertalet remissmyndigheter. Lantbruks­ styrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk anser, att frågan bör ytterligare utredas. Flertalet läns­ styrelser, statens naturvårdsnämnd och viltforskningsrådet ansluter sig till de synpunkter, som anförts i det särskilda yttrandet av Wennmark in. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

V. Kronhjortens bevarande

Kronhjortsutredningen. Enligt av utredningen redovisade undersökning­ ar torde antalet frigående kronhjortar i Skåne inte överstiga 200. Utred­ ningen har sökt efter lämpliga områden för att anordna reservat för kron­ hjort. I Skåne anses möjligheter finnas att ordna reservat på den Malmö stad tillhöriga fastigheten Vomb 501 i Vombs socken samt på vissa angrän­ sande, kronan tillhöriga markområden. Vidare bör kronoparken Böda på Öland kunna tas i anspråk som reservat. Härjämte anser utredningen för­ utsättningar finnas att i ökad utsträckning överföra kronhjortar till kro­ noparken Halle- och Hunneberg i Västergötland.

Om kronhjortsreservat anordnas, bör avtal om fångst av den i Skåne fri­ gående kronhjorten kunna träffas med det helt övervägande antalet av de enskilda markägare, som har fast stam av kronhjort på sina marker. Utan erforderlig kännedom om de skadeförebyggande åtgärder, som kan komma att vidtas i anledning av viltforskningsrådets arbete, vill utredningen dock inte uttala någon mening om i vilken omfattning kronhjortar bör infång­ as. Enligt utredningen innebär härjämte själva fångsten av djuren spe­ ciella problem. Så länge viltforskningsrådets uppdrag inte slutförts inne­ fattar spörsmålet hur det skånska kronhjortsproblemet bör lösas flera ovis­ sa faktorer. För den händelse att statsmakterna vill lösa kronhjortsproble­ met genom reservat bör i anslutning till beslut i ämnet utses en arbetsgrupp med uppdrag att uppgöra ett handlingsprogram m. m. Kostnaderna för bl. a. reservat anser utredningen böra till dominerande del bestridas med statsmedel, som dock bör kunna kompletteras med medel ur jaktvårds- fonden.

Utredningen föreslår härjämte, att skador av kronhjort på jordbrukets grödor och anläggningar i princip skall ersättas med statsmedel enligt sam­ ma grunder som gäller för ersättningar i fråga om älgskador.

17

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser är ense om att ett slutligt ställningstagande till frågan om reservat för kronhjort bor anstå till dess resultatet av viltforskningsrådets arbete föreligger. Sålunda uttalar skogs­ styrelsen, att styrelsen inte förrän viltforskningsrådet framlagt sina un­ dersökningar vill uttala någon mening om i vilken omfattning en förflytt­ ning av kronhjortar bör ske. Liknande synpunkter har statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen i Malmöhus lön, styrelsen för skogshögskolan och

statens veterinärmedicinska anstalt.

Viltforskningsrådet upplyser, att rådets undersökningar rörande kron­ hjorten ännu inte slutförts. Rådet finner det dock angeläget, att en mindre grupp av kronhjortar finns som reserv i annan del av riket än Skåne och anser, att en utvidgning av kronhjortsgruppen på kronoparken Halle- och

Hunneberg är välbetänkt. Även lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, styrel­ sen för skogshögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt biträder principiellt förslaget om att överföra kronhjortar till reservat. Statens naturvårdsnämnd föreslår, att domänstyrelsen får i uppdrag att undersöka möjligheterna att till några områden överföra ett begränsat antal djur. Nämnden efterlyser dock en utredning av kostnaderna för reser\aten. För att kunna ta ställning till kronhjortsstammens framtid måste man väga dessa kostnader mot kostnaderna för eventuellt skadeförebyggande åtgär­ der. Även styrelsen för skogshögskolan uttalar, att det f. n. är omöjligt att väga de olika alternativen mot varandra, då det inte finns någon ekono­

misk kalkyl.

Förslaget att skadegörelse av kronhjorten skall ersättas med statsmedel har inte föranlett någon erinran av remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

VI. Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har rätten till jakt efter älg reglerats i syfte att skydda älgstammen mot utrotning men också att förhindra dess tillväxt och utbredning i inte önskvärd omfattning. Under efterkrigstiden har älgstam­ men vuxit från omkring 47 000 djur 1945 till f. n. ungefär 120 000. Antalet fällda älgar har under den senaste femårsperioden uppgått till omkring

30 000 per år.

1949 års jaktutredning har i sitt betänkande rörande älgfrågan, för vilket redogjorts i det föregående, lagt fram förslag om ändrade regler för älgjak­ tens organisation. Utredningen har därvid framhållit, att nuvarande ordning för denna jakt är förenad med åtskilliga brister. Denna uppfattning delas av nära nog samtliga remissinstanser. Bl. a. bär uttalats, att det visat sig svårt att med nuvarande bestämmelser reglera älgstammens storlek. Sär­ skilt har anmärkts, att den korta allmänna jakttiden medverkat till för låg

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

avskjutning och försvårat en rationell och biologiskt riktig beskattning av älgstammen.

Enligt min mening är det angeläget, att i landets fauna alltjämt ingår en livskraftig älgstam. Den lämpliga storleken och lokaliseringen av denna måste givetvis avvägas med hänsyn till de betydande skador som kan orsa­ kas av en alltför talrik älgstam. Utöver skador av materiell art på gröda och annan egendom uppkommer inte sällan personskador vid kollisioner mellan motorfordon och älgar. Under senare år har älgskadorna visat en tendens att öka. Enhgt senast tillgängliga uppgifter har ersättningarna för skador på grödor uppgått till i runt tal 1,2 milj. kr. per år och antalet ansökningar om bidrag på grund av kollisioner till över 250. Mot bakgrunden härav och då älgstammen f. n. synes öka relativt snabbt anser jag, att i vart fall inom vissa områden en icke obetydlig minskning av stammen är motiverad.

Jaktutredningens förslag innebär, att den allmänna jakttiden för älg i vissa län på försök slopas och att i stället jakten i sin helhet regleras genom att länsstyrelsen utfärdar licens för att inom angiven tid fälla visst antal djur inom särskilda älgjaktområden. Försöksverksamheten bör enligt ut­ redningen el ter hand utsträckas till övriga län. Utredningen anser, att ge­ nom denna ordning avskjutningen bättre kan anpassas efter de lokala för­ hållandena och att djur skyddssynpunkter kan tillgodoses i större utsträck­ ning. Ett flertal remissinstanser har ställt sig positiva till en försöksverk­ samhet i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Andra remissinstanser åter har pekat på de problem utredningens förslag kan med- töra för jakträttsinnehavare som endast disponerar mindre markområden. Det har även anmärkts att kostnaderna för administrationen av den regle­ rade älgjakten ej utretts.

kör min del anser jag, att det är värdefullt att pröva en reglerad älgjakt enligt utredningens tankegångar i några län där intresse föreligger. Med hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandlingen bör dock formerna för regleringen ytterligare övervägas innan försöksverksam­ heten igångsätts. Vid övervägandena bör också beaktas, alt administrations­ kostnaderna för försöksverksamheten i möjlig mån begränsas. Jag av­ ser att töreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt den centrala tillsynsmyndigheten för jakten att efter överläggningar med berörda myndigheter och organisa­ tioner undersöka hithörande frågor. När uppdraget redovisats, vill jag ånyo anmäla frågan om försöksverksamheten. I samband därmed bör även prö­ vas om beslutanderätt i fråga om försöksverksamheten kan delegeras till underordnad myndighet. Administrationskostnaderna för försöksverksam­ heten bör bestridas ur regleringsfonden.

Den nu angivna begränsade försöksverksamheten löser inte helt frågan att i erforderlig omfattning minska älgstammen. I viss anslutning till jakt­ utredningens nyss nämnda förslag synes det lämpligaste sättet att nå en sadan minskning vara att utvidga den licensreglerade jakten. Särskilt inom

19

områden, där älgskador på grödor eller kollisioner mellan motorfordon och älg är ofta förekommande, bör därför nuvarande bestämmelser i fråga om licensgivning uppmjukas. Sålunda bör kraven på licensområdes storlek och beskaffenhet mildras. Jakträttsinnehavare, som var för sig inte disponerar tillräcklig areal, bör ha möjlighet att få licens om de går samman för att ge­ mensamt bedriva älgjakt inom lämpligt område. Nu angivna principer för licensgivning bör i tillämpliga delar även iakttas då domänstyrelsen upplå­ ter jakträtt till älg på kronomark. Den ökade licensjakten kan medföra vissa olägenheter för allmänhetens friluftsliv. Det bör därför vid prövning av li­ censansökningar övervägas att i vart fall inom områden, som är attraktiva ur friluftssynpunkt, i licenserna föreskriva att jakt ej får ske lördagar och söndagar.

Om det visar sig att utvidgad licensjakt ej är till fyllest för att inom ett område nedbringa älgstammen till lämplig omfattning, bör med stöd av sär­ skilda bestämmelser i jaktstadgan den allmänna jakttiden för älg inom om­ rådet utsträckas.

Sedan erfarenheter vunnits av såväl försöken med helt reglerad älgjakt som den liberalare licensgivningen bör hela frågan om älgjaktens organisa­ tion prövas på nytt. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt den centrala tillsynsmyndigheten att följa utvecklingen på området och då så bedöms lämpligt inkomma med förslag.

Angivna ändringar i fråga om regleringen av älgjakten torde ej kräva medgivande av riksdagen.

I fråga om ersättning för älgskador samt storleken och användningen av avgifterna för fällda älgar har jaktutredningen föreslagit vissa ändringar i nu gällande bestämmelser. I likhet med utredningen anser jag, att ersätt­ ning regelmässigt bör kunna utgå även till innehavare av brukningsenhet där den odlade arealen är större än 20 hektar. Vid min prövning av de för­ slag till ny arealgräns, som framförts av utredningen och remissinstanserna, har jag stannat för att i viss överensstämmelse med vad som gäller för bidrag till jordbrukets rationalisering ersättning som regel bör erhållas för skador på brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks storlek. Med hänsyn till att tvåfamilj sjordbruks areal kan variera är det dock av administrativa skäl lämpligt att i förevarande sammanhang tillämpa en fast arealgräns. F. n. synes denna böra bestämmas till 40 hektar odlad jord men Kungl. Maj :t bör äga vidta av utvecklingen motiverade anpassningar. Även i fortsätt­ ningen bör möjlighet finnas att, om särskilda skäl föreligger, medge er­ sättning även om arealen är större. Såsom särskilt skäl bör kunna anses att eu anmärkningsvärt stor skada inträffat eller att en arrendator på grund av bestämmelser i arrendekontraktet saknar möjlighet att genom jakt el ter älg eller på annat sätt erhålla kompensation. Frågan om i sådant fall ersätt­ ningen bör utgå med jämkat belopp får prövas i varje ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Jaktutredningen liar föreslagit, att den skadelidande vid älgskada skall stå självrisk med 100 kr. men att den som får ersättning, till skillnad från vad som nu gäller, skall gottgöras även kostnaderna för skadans värdering. För min del anser jag, att ersättning inte bör utgå vid skador av ringa om­ fattning. Med hänsyn härtill bör Kungl. Maj :t äga fastställa ett belopp un­ der vilket ersättning ej utgår. F. n. synes detta belopp, såsom bl. a. lant- bruksstyrelsen förordat, böra bestämmas till 200 kr. Med hänsyn till att något generellt avdrag från ersättningen på grund av självrisk ej bör ske finner jag ej skäl biträda förslaget att ändra nuvarande ordning för be­ stridande av värderingskostnaden. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser rörande värderingsförfarandet.

I likhet med nära nog samtliga remissinstanser anser jag, att hittillsva­ rande princip att ersättning inte skall utgå för skador på skog inte bör från­ gås.

I det föregående har jag berört den stigande frekvensen av sammanstöt­ ningar mellan motorfordon och älg. Utöver en minskning av älgstammen inom berörda områden anser jag, att även andra åtgärder bör vidtas i syfte att förebygga dessa olyckor. Det torde behövas intensifierade undersökning­ ar och försök för att utröna lämpliga åtgärder för att hålla älgarna borta från livligt trafikerade vägar. Därjämte torde ökad upplysning om älgarnas vanor kunna vara till gagn. Jag tillstyrker jaktutredningens förslag, att älgskadefonden i vederbörande län tas i anspråk för de bidrag med anled­ ning av skador vid kollisioner inom länet mellan motorfordon och älg, var­ till medel nu disponeras ur jaktvårdsfonden. Därutöver bör den centrala regleringsfonden få utnyttjas för att bestrida kostnaderna för undersök­ ningar, försök och upplysning för att förebygga älgskador av bl. a. före­ varande slag.

Den centrala regleringsfonden, som alltjämt bör tillföras högst 10 procent av inflytande älgavgifter, bör vidare användas för att täcka brist i länens älgskadefonder på medel för skadeersättningar och för jaktvårdsändamål, som hänger samman med älgjakten. Såsom förut nämnts bör ur den centra­ la fonden även bestridas administrationskostnaderna för försök med regle­ rad älgjakt. Beslut om ersättning för älgskador och om disposition i övrigt av medel ur fonderna bör fattas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Den avgift som skall erläggas för varje fälld älg har genom beslut av 1951 års riksdag (prop. 189, L3U 14, rskr. 327) fastställts till lägst 15 kr. och högst 100 kr. Med hänsyn till det ökade medelsbehovet för skadeersätt­ ningar tillstyrker jag jaktutredningens förslag att fastställa älgavgiftens minimi- och maximibelopp till 30 respektive 200 kr. Såsom utredningen föreslagit förordar jag vidare, att Kungl. Maj :t skall äga rätt att, då sär­ skilda skäl föreligger, fastställa högre maximibelopp än 200 kr. Det bör an­ komma på Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer att årli­

21

gen för varje län besluta om älgavgift. Den älgavgift, som skall erläggas vid underlåtenhet att lämna uppgift om antal fällda älgar eller vid oriktig sådan uppgift, bör liksom för närvarande utgå med maximibelopp. Mot­ svarande bör gälla för älg som fälls vid olaga jakt eller vid olovlig jakt på annans jaktområde.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över betänkandet angående kronhjortsreservat m. m. är i stort sett ense om att frågan om kronhjortens bevarande inte ännu tillräckligt belysts och att ställning i reservatfrågan inte bör tas förrän resultatet av viltforskningsrådets under­ sökningar föreligger.

Jag delar remissinstansernas nyss angivna åsikt. Ställning till frågekom- plexet bör sålunda inte tas förrän vissa ytterligare överväganden skett. Jag avser därför föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt domänstyrelsen och sta­ tens naturvårdsnämnd att i samråd med viltforskningsrådet fortsätta un­ dersökningarna rörande kronhjortens bevarande.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd förorda förslaget om ersättning av statsmedel för kronhjortens skadegörelse. Om mera betydande skador förekommer på gröda bör enligt min mening länsstyrelsen äga meddela ve­ derbörande jakträttsinnehavare särskilt tillstånd att fälla kronhjort. Jag ämnar återkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ändrade bestämmelser i ämnet.

I prop. 1963: 136 uttalade jag, på anförda skäl, att den länge aktuella frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare eller ett speciellt jaktskadeskydd i annan form enligt min mening kunde avföras från dag­ ordningen. Riksdagen intog emellertid en annan ståndpunkt och anhöll (rskr. 1963:387) att frågan om jaktskadeskydd ånyo skulle tas upp till övervägande. Sedan dess har Svenska jägareförbundet med ett försäkrings­ bolag slutit ett ramavtal som ger de till förbundet anslutna länsjaktvårds- föreningarna möjlighet att på angivna villkor teckna kollektiv ansvarighets­ försäkring för sina direkt anslutna medlemmar i deras egenskap av jägare. Riksdagens anhållan synes nu lämpligen böra föranleda den åtgärden, att den centrala tillsynsmyndigheten för jakten får i uppdrag att följa skade- utvecklingen och göra de framställningar i ämnet, som därvid kan finnas påkallade. Jag avser därför att återkomma till Kungl. Maj :t med förslag att sådant uppdrag lämnas.

Slutligen vill jag ta upp frågan om att överföra den centrala tillsynen av jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd. Denna fråga berördes av 1960 års naturvårdsutredning. Vid remissbehand­ lingen av utredningens betänkande uttalade sig domänstyrelsen lör eu så­ dan överföring. Liknande uppfattning hyste Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Vid anmälan av betänkandet i prop. 1963: 71 uttala-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

22

de jag, att det utan tvekan förelåg ett nära samband mellan naturvården samt jakt- och viltvården. Jag finner det lämpligt, att principbeslut nu fattas att överföra tillsynen över jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd. Om riksdagen bifaller vad jag förordat, bör de med överförandet sammanhängande detaljfrågorna kunna utredas i så­ dan tid att de förslag, som är av beskaffenhet att böra underställas riks­ dagen, kan föreläggas 1966 års riksdag och överförandet ske den 1 juli 1966. I samband därmed bör även prövas i vilken omfattning en ytterligare delegering av beslutanderätt i jakt- och viltvårdsfrågor kan ske från Kungl. Maj :t till underlydande myndigheter.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måt­ te föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överens­ stämmelse med vad som förordats i det föregående utfär­ da bestämmelser beträffande användningen av älgskade­ fonderna och regleringsfonden,

2) godkänna vad i det föregående förordats i fråga om älgavgift,

3) godkänna vad i det föregående förordats om överfö­ rande av tillsynen över jakten och viltvården till statens naturvårdsnämnd.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Ur protokollet:

B. Siöalth

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650055