Prop. 1966:119

('med förslag till lag om Sveriges sjöterritorium',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

1

Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

Sveriges sjöterritorium; given Stockholms slott den

25 mars 1966.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitie- ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om Sveriges sjöterritorium.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

3

4

§•

Vid landområden beräknas territorialhavet från strandlinjen vid lågt vattenstånd. Från skär som vid lågt vattenstånd men ej vid medelvatten­ stånd höjer sig över vattenytan, beräknas dock territorialhav endast om skäret ligger på ett avstånd av högst fyra nautiska mil från närmaste till Sverige hörande landområde som höjer sig över vattenytan vid medelvatten­ stånd.

Vid inre vatten utmed kusterna beräknas territorialhavet från dessa vat­ tenområdens yttergränser (räta baslinjer).

5 §•

Ytterligare bestämmelser om territorialhavets beräkning meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. Vad som föreskrives i lag eller annan författning om svenskt territorial­ vatten och svenskt farvatten avser härefter i stället Sveriges sjöterritorium. Vad som är föreskrivet om inre territorialvatten och inre farvatten avser i stället inre vatten och vad som är föreskrivet om yttre territorialvatten terri­ torialhavet.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern ^för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G

ustafsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstift­ ning om Sveriges sjöterritorium och anför.

Inledning

I fråga om stater som är belägna vid havet räknas av ålder till staternas territorium ett område av havet närmast kusterna. Angående bredden av detta havsbälte, som brukar benämnas territorialvattnet, har uppfattningen varierat från tid till annan och från stat till stat. Sverige räknar sedan 1700- talet med en territorialvattenbredd av fyra nautiska mil. Skiftande me­ ningar har också rått om utgångspunkten för beräkningen av territorial­ vattnets bredd. I allmänhet sker beräkningen från strandlinjen men när kus­ ten som t. ex. i Sverige är sönderskuren av bukter och vikar eller omgiven av skärgårdar sker beräkningen från räta baslinjer, som dras över bukter och vikar eller mellan öar, holmar och skär belägna längst ut mot havet. De räta baslinjer som f. n. utgör utgångspunkten för beräkningen av det svenska territorialvattnet är fastställda genom ett Kungl. brev den 4 maj 1934 till generaltullstyrelsen med därvid fogade sjökort för rikets kustom­ råden, de s. k. tullkorten.

Vid tiden för brevets tillkomst var statspraxis skiftande och den folk­ rättsliga doktrinen osäker både i fråga om territorialvattnets bredd och i fråga om utgångspunkten för dess beräkning bl. a. vid bukter och skärgår­ dar. I den senare frågan har större klarhet vunnits numera. Detta har skett främst genom en av internationella domstolen i Haag år 1951 meddelad dom i tvist mellan Storbritannien och Norge om fiskegränsen i Nordnorge och genom en år 1958 antagen konvention om territorialhavet och tilläggs- zonen, i det följande benämnd territorialhavskonventionen. Genom nämnda

»Med svenskt territorium förstås allt svenskt land och vatten samt luft­ området däröver. Till sjöss sträcker sig svenskt territorium intill ett avstånd av fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer, som mot havet bilda gräns för inre territorialvatten; se Tullstadgan den 7 oktober 1927, § 1, samt Kungl. brev den 4 maj 1934 angående fixerande av gränsen för rikets tullområde med därtill hörande kartor.»

Vidare definieras i 2 § punkt 2 andra stycket »svenskt inre territorial­ vatten» så, att därmed förstås

»----------- svenska hamnar, hamninlopp, bukter och vikar ävensom de delar av svenskt territorialvatten, som äro belägna innanför och emellan svenska öar, holmar och skär, som icke ständigt av havet översköljas; dock att i Öresund norr om den genom Klagshamns fyr dragna latitudparallellen endast hamnar och hamninlopp skola betraktas såsom inre territorialvatten.»

Slutligen kan nämnas sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 (nr 150), där »svenskt farvatten» och »inre farvatten» definieras i 1 § på följande sätt:

»I denna förordning förstås med svenskt farvatten:

a) insjöar, vattendrag och kanaler inom Sverige;

b) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i

övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt översköljas av havet; samt

c) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av

fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer, som mot havet bilda gräns för de under b) nämnda vattnen, dock längst intill gränsen mot annat lands territorialvatten sådan denna sär­ skilt blivit bestämd; inre farvatten: de ovan under a) och b) nämnda vattnen.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1906

7

Territorialhavskonventionen

Av stor betydelse för den folkrättsliga utvecklingen under senare tid har som tidigare nämnts varit den av internationella domstolen i Haag år 1951 meddelade domen i den brittisk-norska fiskegränstvisten och 1958 års terri- torialhavskonvention. Den senare tillkom på Förenta nationernas havs- rättskonferens år 1958 i Geneve. Vid denna antogs fyra konventioner an­ gående havet, nämligen konventionen om territorialhavet och tilläggszonen, konventionen om det fria havet, konventionen om fisket och bevarandet av de levande tillgångarna i det fria havet samt konventionen om kontinen­ talsockeln. Däremot lyckades konferensen inte fastställa regler angående territorialhavets bredd. Detta lyckades inte heller vid en ny havsrättskonfe- rens i Geneve år 1900. Fastän Sverige inte biträtt territorialhavskonven­ tionen, har denna sitt stora intresse i förevarande sammanhang eftersom dess regler till väsentlig del får anses utgöra kodifierad folkrätt och även i övrigt kan bli normerande för framtiden. En kortfattad redogörelse för konventionen torde därför böra lämnas här. Konventionen :ir i sina engelska

2*—liihang till riksdagens protokoll 1966. I samt. Nr 119

24 nautiska mil, får en rät baslinje om högst 24 nautiska mil dras inne i bukten.

Art. 8 behandlar beräkningen av territorialhavet vid hamnanläggningar. I art. 9 sägs att redder skall utgöra del av territorialhavet, även om de enligt annars givna regler helt eller delvis skulle ligga utanför territorialgränsen.

I art. 10 definieras en ö som ett naturligt bildat landområde omgivet av- vatten och beläget över vattenytan vid högt tidvatten. Vidare sägs att terri­ torialhavet kring öar skall beräknas i enlighet med konventionens allmänna regler.

Art. 11 avser upphöjningar som befinner sig över vattenytan vid lågt tidvatten men ej vid högt tidvatten. Sådana formationer, benämnda low-tide elevations, får användas som utgångspunkt för beräkning av territorialhav, när de ligger på ett avstånd från kusten eller en ö motsvarande högst terri- torialhavsbredden. Längre ut liggande low-tide elevations påverkar inte territorialhavets utsträckning.

Beräkningen av territorialhavet, när två staters kuster ligger mitt emot eller intill varandra, behandlas i art. 12. Enligt denna artikel skall, om sär­ skilda avtal av annan innebörd inte träffats eller om historiska eller andra speciella skäl inte talar däremot, ingen av staterna äga utsträcka sitt terri­ torialhav utöver en linje, på vilken varje punkt är lika nära de närmaste punkterna på de baslinjer från vilka de två staternas territorialhav beräk­ nas. Avgränsningslinjen skall i sådant fall införas på storskaliga sjökort, som officiellt erkänts av kuststaten.

Art. 13 anger att, om en flod rinner direkt ut i havet, baslinjen skall utgöra en rät linje över flodmynningen mellan punkter på lågvattenlinjen på strän­ derna. i* j:* j«#i

Art. 14—23 innehåller regler om främmande fartygs rätt till oskadlig genomfart genom territorialhavet. I art. 24 ges bestämmelser om tilläggs- zonen och i art. 25—32 slutbestämmelser.

Förslagets allmänna grunder

B a slin j eutr edni ngen

Enligt vad baslinjeutredningen framhåller har det inte ingått i utredning­ ens uppdrag att ta ställning till frågan om bredden av det svenska terri­ torialvattnet. Utredningen har sett som sin främsta uppgift att föreslå ett system av räta baslinjer, som inom ramen för gällande folkrättsliga regler ger till resultat en klar och enkel territorialgräns utmed de delar av den svenska kusten där de geografiska förhållandena föranleder användning av ett sådant system. Utefter övriga delar av kusten utgörs territorialgrän­ sen av cirkelbågar med medelpunkterna på lågvattenlinjen och med terri- torialhavsbredden som radie. Utredningens rättsliga bedömning har skett aned utgångspunkt från hävdvunna svenska regler och med hänsyn till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

9

kustens konfiguration. Utredningen bär helt sett bort från djupförhållan­ dena liksom från den ekonomiska verksamhet som bedrivits av kustbefolk­ ningen. När utredningen föreslår, att de räta baslinjerna i vissa fall skall dras längre ut än på 1934 års tullkort, innebär detta ej att några nya prin­ ciper införs utan att man tagit hänsyn till landhöjningen och att man i ljuset av den senare utvecklingen funnit sig kunna anlägga en något mindre restrik­ tiv syn på vad som skall hänföras till inre vatten än man gjorde vid drag­ ningen av baslinjer på tullkorten.

Även om utredningen sålunda inte lagt konventionen omedelbart till grund för sina förslag till räta baslinjer, har denna likväl beaktats i väsentliga avseenden. Den har bl. a. ansetts fylla en viktig funktion genom att den är mera utförlig än hittillsvarande folkrättsliga regler. Detta gäller särskilt frågorna i vilka områden ett system med räta baslinjer får tillämpas och mellan vilka punkter räta baslinjer får dras. Fastän Sverige ännu inte tagit ställning till frågan om en anslutning till konventionen, anser utredningen det värdefullt att även i frågor där tillräckligt stöd finns i de hävdvunna svenska principerna hålla sig inom ramen för konventionens regler.

När det gäller frågan, i vilka områden ett system med räta baslinjer får tillämpas längs den svenska kusten, synes enligt utredningen resultatet bli i allt väsentligt detsamma, vare sig man följer konventionen eller de svenska principerna. Utredningen har funnit ett sådant system vara tillämpligt utmed huvuddelen av kusten. En jämförelse med 1934 års tullkort visar, att man då gjort i stort sett samma bedömning.

De utanför fastlandet belägna punkter mellan vilka räta baslinjer får dras kan enligt de svenska författningarna vara belägna på Öar, holmar eller skär, som inte ständigt översköljs av havet. Enligt konventionen får räta baslinjer inte dras till eller från »low-tide elevations» — dvs. naturligt bildade land­ områden som är omgivna av vatten och belägna över vattenytan vid lågt tid­ vatten men därunder vid högt tidvatten — om inte på dessa uppförts fyrar eller liknande inrättningar, som ständigt befinner sig över vattenytan. Denna bestämmelse i konventionen har emellertid, framhåller utredningen, utfor­ mats med hänsyn till förhållandena vid tidvattenskuster och är inte direkt tillämplig på svenska förhållanden. Tidvattensförändringarna vid de svenska kusterna är synnerligen obetydliga såväl i Östersjön som på västkusten och överträffas helt av sådana vattennivåförändringar som förorsakas av meteo­ rologiska faktorer. Det skulle därför i och för sig inte finnas anledning att frångå den svenska regeln, som ju sedan länge varit erkänd. Utredningen har ändå ansett den inte helt klara överensstämmelsen med konventionen påkalla försiktighet vid bestämmandet av baslinjepunkter. Dessa har därför i allmänhet utvalts så, att de skall vara synliga över vattenytan vid medel­ vattenstånd. I några fall har utnyttjats skär synliga endast vid lågt vatten­ stånd förutsatt att på skäret uppförts fyr eller annan liknande fast inrätt­ ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

13

Utredningens överväganden utmynnar i ett förslag till baslinjesystem. De räta baslinjerna och territorialgränsen har inlagts på en vid betänkandet fogad karta.

De principiella ställningstaganden som ligger till grund för dragningen av baslinjerna bör enligt utredningens mening komma till uttryck i en särskild författning, i vilken meddelas generella bestämmelser om utsträckningen av och gränserna för rikets sjöterritorium. Den författningsmässiga regleringen har skett i form av ett förslag till lag om Sveriges sjöterritorium. Till detta är fogat ett förslag till kungörelse med närmare bestämmelser om territorial- havets beräkning. Genom att huvudreglerna för sjöterritoriets utsträckning upptas i en författning av lags dignitet uppnås enligt utredningen bl. a. vissa lagstiftningstekniska fördelar.

Den av utredningen föreslagna lagen torde få fogas till statsrådsprotokol­ let i detta ärende som bilaga. Den innehåller i 1 §, att Sveriges sjöterri­ torium omfattar rikets inre vatten och territorialhav samt att det begränsas mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgränsen. I 2 § anges vad som utgör inre vatten. Detta sker i nära anslutning till nu före­ kommande regler i ämnet. Enligt 3 § utgörs rikets territorialhav av det utan­ för rikets landområden och inre vatten belägna vattenområdet med en bredd av fyra nautiska mil eller 7 408 meter. Från denna regel görs undantag för områden närmast rikets gränser mot Norge och Finland samt Öresund och Ålands hav. I 4 § meddelas vissa regler för territorialhavets beräkning. Enligt

5 § slutligen äger Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser om terri­ torialhavets beräkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Remissyttrandena

Utredningens förslag har så gott som helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Endast i fråga om vissa detaljer har kritik anförts. Angående förslaget i allmänhet framhåller flera remiss­ instanser de fördelar det medför genom sin klara och enkla gränsdragning.

Överbefälhavaren uttalar, att utredningens betänkande utmynnar i ett från såväl allmän som militär synpunkt väl avvägt förslag beträffande utgångs­ punkterna för beräkning av den svenska territorialgränsen. Justitiekanslern, s jöfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Stock­ holms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län ansluter sig uttryckligen till utredningens ståndpunkt, att Sverige vid bestämmandet av de räta baslinjernas sträckning skall tillämpa hävdvunna svenska prin­ ciper utan att utnyttja de möjligheter till utvidgning av sjöterritoriet som territorialhavskonventionen medger. Sveriges fiskares riksförbund anför att utredningen lyckats väl i sitt förslag till ett system med räta baslinjer, som kan ge en klar och enkel territorialgräns, och till en lag, som kan ersätta de nuvarande delvis oenhetliga bestämmelserna i olika författningar. Enligt förbundet kommer förslaget om det genomförs att underlätta arbetet för

dem som har att syssla med frågor i anslutning till handelssjöfart, fiske och vårt militära sjöförsvar. Svenska sjöfolksförbundct framhåller likaså med tillfredsställelse utredningens väl avvägda betänkande och lagförslag.

Kammarkollegiet anmärker, att utredningens tillämpning av baslinje­ systemet är återhållsam i förhållande till hur vissa andra länder utnyttjat möjligheterna att utvidga sina havsterritorier, men framhåller samtidigt, att systemet synes ha tillämpats ännu försiktigare i Finland. Kollegiet anser att det bör ytterligare övervägas, om tillräckliga skäl finns att låta en lag med så utpräglat stats- och folkrättsligt syfte omfatta även sötvattenområden.

Förslagets verkningar för fisket uppmärksammas av fiskeristyrelsen, hushållningssällskapens fiskerinämnder och de fiskarorganisatio­ ner som yttrat sig. Det påpekas sålunda, att trålfiske är förbjudet på svenskt territorialvatten enligt fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) men att Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser medgivit undantag från detta förbud vid både västkusten och ostkusten. Dessa undantagsbestämmelser om inflyttning av trålgränsen ansluter till »territorialgränsen» eller »gränsen för inre territorialvattnet». Eftersom det remitterade förslaget på vissa håll medför en viss utflyttning av nämnda gränser, blir gränserna för trålfisket förskjutna i motsvarande mån. Olägenheterna därav bör avhjälpas genom reviderade bestämmelser för trålfisket.

Den föreslagna nya terminologin kan enligt överbefälhavaren medföra vissa olägenheter men bör kunna accepteras med hänsyn till att de engelska och franska benämningarna synes ha uppnått erforderlig stadga.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser förslaget till ny terminologi välgrundat och praktiskt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner de nya uttrycken »rikets inre vatten» och »territorialhav» lämpliga. Svenska sjö­ folks förbundet anser det synnerligen beaktansvärt att uttrycken sjöterri­ torium, inre vatten, territorialhav och territorialgräns föreslås komma till användning i lagtexten.

Justitiekanslern anser det vara en lämplig och klargörande terminologisk ändring att i överensstämmelse med internationellt språkbruk införa beteck­ ningen territorialhav för det vattenområde som nu kallas yttre territorial­ vatten. I övrigt ställer sig justitiekanslern mera tveksam till utredningens terminologi. Den av utredningen använda termen »Sveriges sjöterritorium» som gemensam beteckning för territorialhav och inre vatten torde sakna motsvarande internationella term. Med utgångspunkt från svenskt språk­ bruk ter det sig föga rimligt att anse insjöar, vattendrag eller kanaler som delar av sjön eller havet. Justitiekanslern ifrågasätter därför, om inte den oklara termen sjöterritorium bör ersättas med termen vattenterritorium.

Han påpekar, att enligt norsk terminologi konventionens »territorial sea» översätts med »sjöterritorium» och »internal waters» med »indre farvann». En så långt möjligt enhetlig nordisk terminologi är önskvärd i fråga om de grundläggande begreppen på förevarande område.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 1W år 1966

15

Kammarkollegiet tillstyrker också, att uttrycket territorialhav får ersätta ordet territorialvatten. Förslagets begrepp »rikets inre vatten» och »rikets territorialhav» innebär enligt kollegiet en distinktion som saknar förbin­ delse med den privat- eller civilrättsliga distinktionen enskilt vatten — all­ mänt vatten och därför kanske kan skapa vissa risker för missförstånd.

Kollegiet är dock i allt fall f. n. inte berett att anvisa något sätt att undvika detta.

Att de grundläggande bestämmelserna i ämnet föreslås få form av en särskild lag ser hovrätten för Västra Sverige som ett framsteg. Sjöfartsstyrelsen tillstyrker också uttryckligen, att omfattningen av Sveriges sjöterritorium blir reglerad i en författning med karaktär av lag. Genom införande däri av termerna sjöterritorium, inre vatten och territorialhav finns förutsättningar för en fastare terminologi i åtskilliga andra författ­ ningar med motsvarande uttryck. Kammarkollegiet anser det önskvärt att sjöterritoriets utsträckning regleras i lag och tillämpningskungörelse. Det­ samma menar lantmäteristyrelsen. Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det av olika skäl motiverat, att de grundläggande bestämmelserna om hithörande gränsdragningar upptas i en allmän författning av lags natur.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför däremot, att fråga synes vara, inte om meddelande av normföreskrifter utan om en förnyad svensk deklaration i vissa folkrättsliga statusspörsmål. Det kan därför möjligen ifrågasättas om det överensstämmer med nuvarande konstitutionella prin­ ciper att för ändamålet nyttja ett till synes rent formellt lagbegrepp.

Även frågan om territorialhavsbredden berörs i några re­ missyttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara en fråga av stor vikt att territorialhavet snarast väsentligt breddas, så att myndigheterna och främst Kungl. Maj:t får ökade möjligheter att åstadkomma kontroll över bl. a. utsläpp av olja, slam o. d. samt tippning av bilvrak och liknande utanför landets kuster. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är det före­ trädesvis från försvarssynpunkt och med hänsyn till fiskerinäringen önsk­ värt, att frågan om bredden av territorialhavet blir föremål för utredning. Liknande synpunkt framför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Sve­ riges fartygsbefälsförening, med vilken Sveriges redareförening instämmer, anser att frågan om utvidgning av territorialhavsbredden till sex sjömil bör tas upp till prövning i samband med fastställandet av gränserna för att möjliggöra ökat skydd åt handelssjöfarten. Gotlands handelskammare ut­ trycker önskemål om samma bredd på territorialhavet i Östersjön utanför alla där belägna staters kuster.

Departementschefen

Det svenska territorialvattnets omfattning framgår av ett flertal författ­ ningar på skilda områden. Den viktigaste är 1927 års tullstadga med de där­

Knngl. Maj:ts proposition nr 119 år

17

området för trålfisket sker till olägenhet för detta fiske. För att undvika dessa verkningar har Kungl. Maj :t genom beslut den 8 juli 1965 uppdragit åt fiskeristyrelsen att utarbeta förslag till reviderade bestämmelser angående trålfisket.

Utredningens förslag innehåller en ny terminologi i anslutning till terri- torialhavskonventionen. Utredningen förordar sålunda, att den del av sjö­ territoriet som utåt begränsas av baslinjerna och som f. n. i svenska för­ fattningar benämns inre territorialvatten eller inre farvatten skall benämnas inre vatten. Vidare föreslås, att benämningen yttre territorialvatten ersätts med benämningen territorialhav. Som gemensam benämning på inre vatten och territorialhavet använder utredningen sjöterritoriet. De av utredningen föreslagna nya termerna har godtagits av remissinstanserna med enstaka undantag. Mot termerna inre vatten och territorialhav har sålunda inte gjorts någon invändning. Däremot har justitiekanslern ansett det föga rim­ ligt att låta termen sjöterritorium, som torde sakna motsvarande interna­ tionella term, omfatta insjöar, vattendrag och kanaler. Han föreslår i stäl­ let termen vattenterritorium. Han framhåller även önskvärdheten av en så­ vitt möjligt enhetlig nordisk terminologi.

Benämningarna inre vatten och territorialhav ansluter sig till terminolo­ gin i territorialhavskonventionen. Jag anser det värdefullt att vi i vår lag­ stiftning på förevarande område använder en terminologi som så nära som möjligt ansluter sig till internationellt språkbruk. Från denna synpunkt är de föreslagna termerna inre vatten och territorialhav lämpliga. De är dess­ utom kortare än de hos oss f. n. brukade uttrycken inre territorialvatten och yttre territorialvatten. Benämningen territorialhav förekommer i samma betydelse som här även i motsvarande finska lag. Med hänsyn till det an­ förda förordar jag de av utredningen föreslagna benämningarna inre vatten och territorialhav.

Jag har viss förståelse för den invändning som under remissbehandlingen gjorts mot att under begreppet sjöterritorium inbegripa insjöar, vattendrag och kanaler. Sådana vattenområden har ibland i den folkrättsliga litteratu­ ren hänförts till landterritoriet. Detta gäller också inre vatten utefter kus­ terna. Det torde emellertid vara praktiskt att ha en gemensam benämning för allt territorialvatten. Att låta denna benämning omfatta även vattenom­ råden i inlandet följer naturligt av att uttrycket inre vatten omfattar både sådana vattenområden och vattenområden utmed kusterna. Jag biträder därför även förslaget att som gemensam benämning på inre vatten och ter­ ritorialhav använda ordet sjöterritorium.

Utredningens författningsförslag innehåller dels ett förslag till lag om Sveriges sjöterritorium, dels ett förslag till kungörelse med närmare bestäm­ melser om territorialhavets beräkning. I förslaget till lag anges till en bör­ jan, att Sveriges sjöterritorium omfattar rikets inre vatten och territorial­ hav, och förklaras därefter vad som utgör inre vatten och territorialhav

Kungl. Maj:ts proposition nr i 19 år 1966

samt hur territorialhavet beräknas. Inte bara till innehållet utan även till ordalagen överensstämmer den föreslagna lagen nära med vad som nu gäl­ ler enligt de i det föregående berörda författningarna. Att inre vatten av­ gränsas mot havet av räta baslinjer nämns inte i den föreslagna lagen utan sägs i förslaget till kungörelse. Det senare innehåller vidare hänvisning till en därvid fogad förteckning över baslinjepunkter och cirkelbågemedelpunk- ter. Av denna framgår närmare baslinjernas sträckning. Enligt förslaget till kungörelse skall territorialgränsen och baslinjerna införas på sjökort som är tillgängliga för allmänheten.

Samtliga remissinstanser utom en har godtagit förslaget att meddela de grundläggande bestämmelserna i en lag och ange den närmare sträck­ ningen av baslinjerna i en kungörelse. I ett yttrande har anförts att det sy­ nes vara fråga, inte om normföreskrifter utan om en förnyad svensk deklara­ tion i vissa folkrättsliga statusspörsmål och att det därför kan ifrågasättas, om det överensstämmer med nuvarande konstitutionella principer att nyttja ett till synes rent formellt lagbegrepp.

När det gällt att fastställa gränserna för en stats sjöterritorium har det lagtekniska tillvägagångssättet varit olika i skilda länder. I Finland har huvudreglerna meddelats i en särskild lag år 1956. Övriga nordiska länder saknar däremot lagar i ämnet. Liksom i Sverige är bestämmelserna där meddelade i administrativa författningar. I Irland har antagits en lag i ämnet. I Storbritannien ansågs när frågan var aktuell år 1964, att frågan om att dra baslinjer inte behövde underställas parlamentet. Som utredningen framhållit står vissa lagtekniska fördelar att vinna med en författning av lags natur. Därigenom erhålls möjlighet att i andra sammanhang hänvisa till en central författning i ämnet. Det ter sig också naturligt att de grund­ läggande reglerna i ämnet, som berör viktiga statsintressen, fastställs ge­ nom beslut av Kungl. Maj:t med riksdagen. De närmare bestämmelserna om tillämpningen bör dock meddelas av Kungl. Maj :t. Jag biträder därför utredningens förslag i dessa delar. I fråga om innehållet i de båda författ­ ningarna förordar jag den ändringen i förhållande till utredningens förslag att själva metoden med räta baslinjer får komma till uttryck redan i lagen, medan metodens tillämpning regleras i kungörelsen.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet på grundval av baslinjeutredningens förslag upprättats förslag till lag om Sveriges sjö­ territorium. Beträffande det närmare innehållet får jag hänvisa till de sär­ skilda bestämmelserna i det följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 196C>

De särskilda bestämmelserna

1 §•

Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag så när som på en obetydlig redaktionell jämkning. Som jag har anfört i den allmänna

19

motiveringen föreslås benämningarna »inre vatten» och »territorialhav» i stället för de i nuvarande författningar förekommande benämningarna inre territorialvatten eller inre farvatten samt yttre territorialvatten.

2

§•

Utredningen. I paragrafen anges omfattningen av inre vatten i ordalag, som närmast ansluter till motsvarande bestämmelser i tillträdeskungörel- sen och sjötrafikförordningen. Utredningen har övervägt en helt ny for­ mulering av dessa bestämmelser men har likväl stannat för ordalag, som finns i svenska författningar sedan åtskilliga decennier tillbaka. Därmed har också markerats att baslinjedragningen främst grundar sig på tradi­ tionella svenska regler. I enlighet härmed innehåller första stycket, att rikets inre vatten utgörs av a) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket;

b) vid rikets kuster belägna hamnar, bukter och vikar; samt c) övriga vattenområden, som är belägna innanför och emellan utmed kusterna lig­ gande öar, holmar och skär, som inte ständigt översköljs av havet. I andra stycket föreskrivs, att i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen endast hamnar utgör inre vatten.

Att insjöar, vattendrag och kanaler inom riket räknas som inre vatten är enligt utredningen självklart. Som komplettering till hamnar nämns i nu gällande författningar hamninlopp. Utredningen har dock funnit, att vid hamnar belägna vattenområden, som ligger utanför pirar, vågbrytare eller andra fasta anläggningar som hör till hamnarna, inte kan betecknas som inre vatten.

Beträffande bukter och vikar erinrar utredningen om bestämmelserna i art. 7 i territorialhavskonventionen. Enligt dessa får bukter och vikar räknas som inre vatten i huvudsak endast om de tränger in i landet till ett djup som står i sådant förhållande till mynningens bredd att de inne­ fattar ett vattenområde, som är omslutet av land. Ytan av sådant vatten­ område skall dessutom vara minst lika stor som ytan av en halvcirkel, vars diameter är en linje tvärs över mynningen. Vidare skall uppmät­ ningen av ytan ske från lågvattenlinjen utefter stranden i inbuktningen och en linje som förbinder lågvattenpunkterna vid dess naturliga myn­ ning. Om bukten till följd av öar har mera än en mynning, skall halvcir­ keln dras med en diameter motsvarande summan av längden av linjerna tvärs över de olika mynningarna. Öar i bukten skall inbegripas som om de var eu del av dess vattenområde. Slutligen får buktmynningen vara högst 24 nautiska mil. Om den är bredare, får det inre vattnet inte räknas längre ut än till en baslinje av högst denna längd, som dragits inne i bukten.

Enligt utredningens uppfattning bör det svenska begreppet »bukter och vikar» i paragrafen tolkas i överensstämmelse med det refererade avsnittet i konventionen. Utredningen anser dock att det inte finns någon anled­ ning att skriva in regeln i den föreslagna lagen. Enligt konventionen äger nämnda bestämmelser om bukter och vikar inte tillämpning i skärgårds­

Kungl. Ma j. ts proposition nr 119 är 1966

områden. Utmed den svenska kusten får de därför betydelse endast i ett fåtal fall som beaktas i utredningens förslag till baslinjer.

Den i första stycket under c) angivna regeln om begränsningen av de inre vattnen utåt havet vid öar, holmar eller skär, som ligger utmed kus­ terna och inte ständigt översköljs av havet, finns belagd redan i en kun­ görelse av den 5 maj 1871 (nr 21 s. 2) angående fisket på västkusten. Starka skäl talar därför enligt utredningen för att behålla formuleringen. Tolkningen av denna liksom övriga bestämmelser i den föreslagna lagen förutsätts dock ske med hänsyn till territorialhavskonventionens regler, där dessa är tillämpliga. Med ö avses ett naturligt bildat landområde, som är omgivet av vatten och beläget över vattenytan vid medelvattenstånd. Med holme avses i normalt språkbruk en mindre ö. Vad slutligen beträffar skar, menas här likaledes ett mindre, vanligen lågt liggande, naturligt bil­ dat landområde, oavsett om det består av en klippa, en sand- eller en grusformation. Skär, som inte ständigt översköljs av havet, är ett naturligt bildat landområde som åtminstone vid lågt vattenstånd men inte nödvän­ digtvis vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan.

Angående den i andra stycket gjorda inskränkningen i fråga om inre \ atten i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen anför utredningen, att en liknande bestämmelse förekommer i tillträdeskungörelsen och neutralitetskungörelsen. I sistnämnda författningar används emellertid även uttrycket »hamninlopp», vilket enligt vad nyss nämnts strukits i förslaget. Utredningen föreslår, att bestämmelsen får generell giltighet. Dess betydelse kommer dock sannolikt även i fortsättningen att i första band anknytas till frågorna om rätt till oskadlig genomfart. Det har varit ett traditionellt svenskt intresse att lämna denna rätt oinskränkt i Öresund.

Remissyttrandena. Som tidigare nämnts anser kammarkollegiet att det bör ytterligare övervägas om tillräckliga skäl finns att låta en lag med så utpräglat stats- och folkrättsligt syfte omfatta även sötvattenområden. Kollegiet säger sig inte kunna se att utredningen fullt övertygande visat att behov föreligger av att lagfästa ett begrepp »Sveriges sjöterritorium», vilket skulle omfatta inte bara rikets havsområden utan också, utan stor­ leksbegränsning nedåt, samtliga sjöar och vattendrag samt kanaler.

Civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av utredningens under­ låtenhet att i lagen ta in ett uttryckligt stadgande att de geografiska be­ grepp som anges i paragrafen skall tolkas med hänsyn till territorialhavs­ konventionens regler. Styrelsen framhåller, att i lagförslagets 5 § lämnas en vidsträckt fullmakt för Kungl. Maj :t att förordna om gränsdragningen, vilken särskilt under krig mellan främmande makter då Sverige är neutralt kan vara av väsentlig betydelse för vårt handlande. Styrelsen anser där­ för att tillämpliga bestämmelser i konventionen bör tas in i lagen eller att åtminstone en hänvisning till konventionen bör ske. Skulle detta inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

23

emellertid det svenska tullområdet ha hävdats intill demarkationslinjen även i dessa områden.

Det tredje undantaget avser Ålands hav. I den topografiska gränsbeskriv­ ning som efter freden i Fredrikshamn undertecknades i Torneå den 19 januari 1811 fastställdes gränsen mellan Sverige och Finland så, att den går i huvudsaklig nord-sydlig riktning över ön Märket och därför även av­ gränsar territorialhavet mot öster. Denna gräns har sedermera återgivits i konventionen den 20 oktober 1921 angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (So 1921: 26).

Det fjärde och sista undantaget hänför sig till området i Bottenviken när­ mast gränsen mot Finland. Där har på motsvarande sätt som i området närmast Norge den räta baslinjen dragits mellan de intill gränsen längst ut belägna svenska och finska skären, nämligen Letto och Selkäsarvi. Enligt 1956 års finska förordning angående tillämpningen av lagen om gränserna för Finlands territorialvatten har motsvarande finska räta baslinje dragits mellan samma punkter.

Departementschefen. Jag biträder utredningens förslag helt. Endast vissa smärre redaktionella jämkningar har vidtagits.

4 §•

Utredningen. I denna paragraf anges utgångspunkterna för territorial- havets beräkning. Enligt huvudregeln skall territorialhavet vid rikets land­ områden beräknas från strandlinjen vid lågt vattenstånd och vid inre vatten belägna utmed kusterna från yttergränserna för dessa vattenområden.

Till rikets landområden räknas utom fastlandet även öar, holmar och skär. Beträffande skär bör dock observeras det undantag som anges i andra punkten av paragrafen. Sålunda skall skär, som vid lågt vattenstånd men ej vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan, kunna tas till utgångs­ punkt för beräkning av territorialhav endast om det är beläget på ett av­ stånd av högst fyra nautiska mil från närmaste till riket hörande landom­ råde, som höjer sig över vattenytan vid medelvattenstånd. Bestämmelsen har föreslagits av hänsyn till art. 11 punkt 2 i territorialhavskonventionen, enligt vilken en upphöjning, som endast vid lågt tidvatten ligger över vat­ tenytan (low-tide elevation) och som är belägen på ett avstånd överstigande territorialhavsbredden från fastlandet eller en ö, ej har eget territorialhav. En sådan upphöjning utgör inte desto mindre del av landterritoriet.

Departementschefen. Jag biträder i sak utredningens förslag, som läm­ nats utan erinran under remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar har vidtagits. Bl. a. förordar jag att man när det gäller beräkningen av terri­ torialhavet vid inre vatten uttryckligen hänför sig till de räta linjer som bildar yttergränserna för de inre vattnen (räta baslinjer).

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

5 §•

Departementschefen. Paragrafen innehåller i överensstämmelse med ut redningens förslag, att ytterligare bestämmelser om territorialhavets beräk­ ning meddelas av Kungl. Maj :t.

Ö ver gångs bestämmelserna

Departementschefen. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1966. Neutra- litetskungörelsen och tillträdeskungörelsen är föremål för särskild översyn. Denna sker med sikte på att ändringarna i dessa författningar skall träda i kraft samtidigt med det nu förevarande lagförslaget. Det är avsett att samtidigt genomföra ändringar i tullstadgan. I dessa författningar kan den nya terminologin införas i samband med de i övrigt avsedda ändringarna. När det gäller ett flertal andra gällande författningar kan emellertid den nya terminologin tänkas skapa tvekan om rätta innebörden av olika uttryck, som nu förekommer i dem. Att nu företa ändringar i alla dessa senare för­ fattningar, vilka finns uppräknade i utredningens betänkande, anser jag förenat med onödig omgång. I stället bör som utredningen föreslagit en övergångsbestämmelse införas av innebörd att de i äldre författningar före­ kommande uttrycken svenskt territorialvatten och svenskt farvatten avser Sveriges sjöterritorium, att uttrycken inre territorialvatten och inre far­ vatten avser inre vatten samt att uttrycket yttre territorialvatten avser ter- ritorialhavet.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om Sveriges sjöterritorium.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman­ de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Ur protokollet:

S. O. Bellskog