2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni

1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

§.

För upprätthållande av lydnaden

och ordningen ombord äger befäl­

havaren bruka det våld, som med

hänsyn till omständigheterna kan

anses försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden

eljest kräver det, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är

nödvändigt för att framtvinga lyd­

nad eller återställa ordningen. Det

åligger i sådant fall envar av be­

sättningen att utan särskild anma-

ning lämna befälhavaren nödigt bi­

stånd.

Göres större våld än som är med­

givet, vare lag som eljest för sådant

fall är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till

luftfartygets säkerhet eller säkerhe­

ten för ombordvarande person el­

ler egendom eller för upprätthållan­

de av lydnaden och ordningen om­

bord, äger befälhavaren bruka det

våld och vidtaga de åtgärder i öv­

rigt som kunna anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

I fall som avses i första stycket

skall medlem av besättningen utan

särskild anmaning lämna befälhava­

ren det bistånd han behöver. Efter

anmaning av befälhavaren äger även

passagerare lämna sådant bistånd.

Om det till förebyggande av att

luftfartygets säkerhet eller säkerhe­

ten för person eller egendom om­

bord äventyras är nödvändigt att åt­

gärd som avses i första stycket vid­

tages utan dröjsmål, äger medlem av

besättningen och passagerare vid­

taga åtgärden utan anmaning av be­

fälhavaren.

5 §•

Förövas å — —----------------- kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt om­

ständigheterna medgiva, sörja för ständigheterna medgiva, sörja för

att den brottslige icke avviker och att den brottslige icke avviker och

äger för sådant ändamål taga honom äger för sådant ändamål taga ho-

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, K^ling, E^denman, J^ohansson,

H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist,

G^ustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse

av 5 kap. i och 5 §§ luftfartslagen samt anför.

I 5 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) finns bestämmelser om

luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord. Bl. a. ges regler om befäl­

havarens och besättningens befogenheter för att trygga säkerheten och

upprätthålla ordningen ombord på luftfartyget och om befälhavarens skyl­

digheter när brott förövas ombord. Dessa regler är omedelbart tillämpliga

bara på svenska luftfartyg. Med stöd av en fullmaktsbestämmelse i 5 kap.

11 § luftfartslagen har emellertid Kungl. Maj :t i 53 § luftfartskungörelsen

den 24 november 1961 (nr 558) föreskrivit att, om lagen i den stat där ut­

ländskt luftfartyg är registrerat tillägger befälhavaren samma behörighet

som enligt nämnda regler tillkommer befälhavare på svenskt luftfartyg,

behörigheten får utövas även inom svenskt område.

Den 14 september 1963 antogs på en diplomatisk konferens i Tokio en

konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luft­

fartyg. Till grund för konventionen låg ett förslag som hade upprättats inom

Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) juridiska kommitté.

Konventionen reglerar väsentligen frågor om befälhavares, besättningsmed­

lems och passagerares skyldigheter och befogenheter i anledning av brott

ombord på luftfartyg eller eljest för upprätthållande av ordning och säker­

het ombord. Konventionen har undertecknats av tjugosex stater, bland dem

Norge och Sverige men inte övriga nordiska stater. Den träder i kraft när

den har ratificerats av tolv signatärmakter. Konventionen har hittills ratifi­

cerats av Filippinerna, Republiken Kina och Portugal.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom

justitiedepartementet utarbetad svensk översättning torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

5

Företrädare för det danska justitsministeriet och ministeriet for offent-

lige arbejder, det finska justitieministeriet, det norska justisdepartementet

och det svenska justitiedepartementet har under åren 1964 och 1965 hållit

överläggningar om en samnordisk lagstiftning på grundval av Tokiokon-

ventionen. Enighet har därvid uppnåtts om att de nordiska länderna bör an­

sluta sig till konventionen. I anslutning till överläggningarna har inom justi­

tiedepartementet i november 1965 upprättats en promemoria angående ifrå­

gasatt svenskt biträdande av Tokiokonventionen (stencil Ju 1965: 12). Vid

promemorian har fogats bl. a. förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap.

4 och 5 §§ luftfartslagen. Förslaget överensstämmer såväl sakligt som for­

mellt nära med motsvarande danska och norska lagförslag. Folketinget och

stortinget har redan antagit dessa lagförslag. Något finskt lagförslag före­

ligger ännu inte. Promemorieförslaget torde få fogas vid statsrådsproto­

kollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksåklagaren

— efter hörande av länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Krono­

bergs län, Malmöhus län samt Hallands län — hovrätten för Västra Sverige,

rikspolisstyrelsen, luftfartsstyrelsen, Landsorganisationen (LO), Tjänste­

männens centralorganisation (TCO), Scandinavian Airlines System (SAS),

och Svensk pilotförening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Gällande bestämmelser

I 5 kap. luftfartslagen ges bestämmelser om luftfartygs befälhavare och

om tjänsten ombord.

I 1 och 2 §§ föreskrivs att på svenskt luftfartyg skall finnas befälhavare,

som äger högsta myndighet ombord. Vidare ges bestämmelser om befälhava­

rens skyldigheter med avseende på fartygets luftvärdighet, utrustning, be­

manning, tillsyn m. in.

Enligt 3 § skall befälhavaren ha uppsikt över luftfartyget och dess be­

sättning samt passagerare och gods. Han äger, när det visar sig nödvändigt,

tillfälligt ålägga medlem av besättningen att utföra annat arbete än det

för vilket han anställts. Passagerare skall noggrant iaktta vad befälhava­

ren föreskriver i fråga om ordningen ombord. När omständigheterna krä­

ver det, äger befälhavaren landsätta eller vägra att ta ombord medlem av

besättningen, passagerare eller gods.

I 4 § regleras de befogenheter att tillgripa våld som tillkommer befälha­

varen, när det gäller att upprätthålla lydnaden och ordningen eller säker­

heten ombord. För att upprätthålla lydnaden och ordningen ombord äger

befälhavaren enligt första stycket använda det våld som med hänsyn till

omständigheterna kan anses vara försvarligt. När fartyget är i fara eller

6

nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt andra stycket an­

vända varje medel som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller åter­

ställa ordningen. I sådant fall är varje medlem av besättningen skyldig

att utan särskild anmaning lämna befälhavaren det bistånd som behövs.

Används större våld än som är medgivet enligt dessa regler, gäller enligt

4 § tredje stycket vad som eljest är föreskrivet för sådant fall.

I 5 § meddelas bestämmelser för det fall att svårare brott förövas om­

bord på luftfartyg. Enligt första stycket skall befälhavaren i sådant fall så­

vitt möjligt vidta de åtgärder som fordras för utredning av saken och som

inte kan uppskjutas utan våda. Andra stycket föreskriver att befälhavaren

så långt omständigheterna medger skall sörja för att den brottslige inte av­

viker och att han för detta ändamål äger ta den brottslige i förvar till dess

denne kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig

myndighet eller svensk konsul. Föremål som kan antas vara av betydelse

för utredningen kan enligt tredje stycket också tas i förvar till dess det

kan överlämnas till polisman eller myndighet som nyss nämnts.

I 6—8 §§ meddelas vissa bestämmelser om befälhavarens skyldighet i

fråga om fartygshandlingar och om de åtgärder som skall vidtas när far­

tyget råkar i nöd eller när allvarligare olyckshändelser inträffat eller hotar.

Enligt 9 § åligger det var och en som gör tjänst ombord på luftfartyg

bl. a. att noggrant efterkomma förmans order angående tjänsten och att

tillgodose ombordvarandes säkerhet och bästa.

I 10 § föreskrivs att den som på grund av alkoholpåverkan eller lik­

nande orsak inte kan fullgöra sina åligganden på ett betryggande sätt inte

får göra tjänst ombord.

De nu återgivna bestämmelserna i 5 kap. luftfartslagen är omedelbart

tillämpliga bara beträffande svenskt luftfartyg. Enligt 11 § i samma kapi­

tel ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma i vad mån föreskrifterna

skall tillämpas i fråga om utländskt luftfartyg vid luftfart inom svenskt

område. I fråga om bestämmelserna i 5 kap. 3—5 §§ luftfartslagen har

så skett genom föreskrifterna i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Där föreskrivs — i första punkten — att, om befälhavare på utländskt

luftfartyg enligt lagen i den stat där luftfartyget är registrerat äger behö­

righet som avses i 5 kap. 3, 4 eller 5 § luftfartslagen, sådan behörighet får

utövas även inom svenskt område. Har befälhavaren inom svenskt område

tagit någon i förvar eller eljest berövat honom friheten eller inkommer luft­

fartyget till riket med någon ombord, som är tagen i förvar eller eljest be­

rövad friheten, skall enligt andra punkten anmälan om förhållandet genast

göras till polismyndighet eller till flygtrafikledning.

Beträffande rätt att anmoda luftfartyg att landa, när person som är miss­

tänkt för brott befinner sig ombord, ges bestämmelser i 103 § luftfarts­

kungörelsen. Vid förundersökning i brottmål äger undersökningsledaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

7

enligt 103 § första stycket hos luftfartsstyrelsen eller flygtrafikledning be­

gära att luftfartyg anmodas landa, om han anser det nödvändigt för efter­

spanande av person, som på sannolika skäl är misstänkt för brott för vilket

är stadgat fängelse i ett år eller däröver, eller person som är häktad eller

anhållen eller om undersökningsledaren anser det nödvändigt för utred­

ning av sådant brott. Framställningen skall efterkommas, om det inte med

hänsyn till säkerheten eller i övrigt är särskilda skäl däremot. Enligt andra

stycket i samma paragraf tillkommer motsvarande befogenhet polismyn­

dighet, som finner anmaning att landa oundgängligen påkallad för efter­

spanande av häktad eller anhållen person eller någon som har rymt från

anstalt, samt i vissa fall även tulltjänsteman. Reglerna om anmaning att

landa i anledning av misstanke om brott är tillämpliga, även om brottet

inte har begåtts ombord på luftfartyget.

I 2 kap. 1—5 §§ brottsbalken behandlas bl. a. frågan om svensk lags

tillämplighet och svensk domstols behörighet beträffande brott begångna

ombord på luftfartyg. Enligt dessa bestämmelser skall den som begått brott

ombord på svenskt luftfartyg dömas enligt svensk lag och vid svensk dom­

stol, oavsett om luftfartyget befann sig inom eller utom riket när brottet

begicks. Har brottet begåtts på utländskt luftfartyg, när detta befann sig

inom Sverige, sker likaledes lagföring enligt svensk lag och vid

svensk domstol. I detta fall fordras dock tillstånd av Kungl. Maj :t eller den

Kungl. Maj :t bemyndigat för väckande av åtalet, om brottet var riktat mot

utlänning eller mot utländskt intresse. Har svensk medborgare eller utlän­

ning med hemvist i Sverige förövat brott ombord på utländskt luftfartyg,

medan fartyget befann sig utom riket, är också svensk lag tillämplig och

svensk domstol behörig. Även i detta fall fordras särskilt tillstånd för åtals

väckande. Har utlänning utan hemvist i Sverige begått brott ombord på ut­

ländskt luftfartyg när detta befann sig utom riket, är svensk domstol där­

emot i princip inte behörig att pröva åtal för brottet.

Av bestämmelserna i 2 kap. 6 § brottsbalken följer vidare att åtal för gär­

ning, för vilken gärningsmannen undergått straff eller annan påföljd utom

riket, inte får ske i Sverige utan tillstånd av Kungl. Maj :t eller den Kungl.

Maj:t bemyndigat. Blir gärningsmannen åtalad, skall vid påföljdens be­

stämmande hänsyn tas till den påföljd han undergått utom riket. Domstolen

kan i dessa fall bestämma straffet under minimum eller helt efterge påföljd.

Slutligen bör anmärkas att brott, som begåtts på utländskt luftfartyg,

enligt 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott vid

tillämpning av nämnda lag jämställs med brott som begåtts utom riket.

Utlämning kan således ske, även om luftfartyget befann sig inom riket, när

brottet förövades.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Huvuddragen av Tokiokonventionen

Kapitel I i konventionen (art. 1 och 2) innehåller bestämmelser om kon­

ventionens tillämpningsområde.

Konventionen är tillämplig beträffande dels straffbelagda handlingar, dels

handlingar som, oavsett om de innefattar brott eller inte, äventyrar eller är

ägnade att äventyra luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer

eller egendom ombord eller som äventyrar god ordning och lydnad om­

bord (art. 1 mom. 1). För att konventionen skall vara tillämplig krävs

vidare att handlingen begåtts ombord på ett i fördragsslutande stat regist­

rerat luftfartyg medan detta befann sig under flygning eller på område

som inte är statligt territorium (art. 1 mom. 2). Ett luftfartyg anses vid

tillämpning av denna bestämmelse vara under flygning från det kraft in­

sätts för att få fartyget att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen

avslutas (art. 1 mom. 3). Konventionens bestämmelser gäller i princip inte

politiska brott eller handlingar som utgör brott enligt ras- eller religions-

diskriminerande lagstiftning, om inte ingripande är påkallat av hänsyn

till säkerheten ombord (art. 2). Denna huvudregel skall dock enligt ut­

trycklig föreskrift inte hindra en fördragsslutande stat att ingripa mot ett

främmande luftfartyg för att utöva straffrättslig jurisdiktion över vissa i

art. 4 närmare uppräknade typer av brott (jfr redogörelsen i det följande

för art. 4).

Konventionen är inte tillämplig på luftfartyg som används inom militär-,

tull- eller polisväsendet (art. 1 mom. 4).

I kapitel II (art. 3 och 4) meddelas vissa jurisdiktionsbestämmelser. Den

stat där luftfartyget är registrerat äger utöva jurisdiktion över handlingar

begångna ombord på fartyget (art. 3 mom. 1). Fördragsslutande stat är

skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att den skall kunna

utöva jurisdiktion över sådana handlingar (art. 3 mom. 2). Registrerings­

staten är emellertid inte exklusivt behörig. Konventionen medför över hu­

vud inte någon inskränkning i de fördragsslutande staternas rätt att utöva

straffrättslig jurisdiktion med stöd av nationell lag (art. 3 mom. 3). Däre­

mot begränsar konventionen fördragsslutande stats rätt att ingripa mot ett

främmande luftfartyg under flygning för att utöva straffrättslig jurisdik­

tion i anledning av brott som begåtts ombord. Sådant ingripande får ske

endast i vissa särskilt angivna fall (art. 4).

Kapitel III (art. 5—10) reglerar de befogenheter som tillkommer befäl­

havaren, medlem av besättningen och passagerare, när någon ombord be­

gått eller är i färd med att begå brott eller annan handling.

Kapitlet inleds med särskilda föreskrifter om dess tillämpningsområde.

Kapitlets bestämmelser är i princip inte tillämpliga på handlingar som

förövas av någon ombordvarande medan luftfartyget befinner sig över den

10

att åtgärden är nödvändig för att skydda säkerheten eller god ordning och

lydnad ombord (art. 8 mom. 1).

Har befälhavaren grundad anledning tro att någon ombord på luftfarty­

get har begått en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett all­

varligt brott enligt registreringslandets lag, äger han överlämna vederbö­

rande till behörig myndighet i fördragsslutande stat, inom vars område luft­

fartyget landar (art. 9 mom. 1).

I art. 8 mom. 2 och art. 9 mom. 2 ges vissa föreskrifter om skyldighet för

befälhavaren att snarast underrätta myndigheterna i den stat där luftfar­

tyget landar om att han ilandsätter någon enligt art. 8 mom. 1 resp. avser

att överlämna någon enligt art. 9 mom. 1 samt om anledningen till åtgär­

den. Art. 9 mom. 3 innehåller vissa föreskrifter om skyldighet för befälha­

vare att när han överlämnar någon ge de upplysningar och tillhandahålla

de bevis som han lagligen innehar.

I art. 10 ges regler om ansvarsfrihet. Har en åtgärd vidtagits i överens­

stämmelse med konventionen, kan varken befälhavaren, medlem av besätt­

ningen, passagerare, luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars

räkning flygningen utförts göras ansvarig för åtgärden i rättegång, som rör

behandlingen av den mot vilken åtgärden företogs. Bestämmelsen gäller så­

väl det straffrättsliga som det skadeståndsrättsliga ansvaret.

Kapitel IV (art. It) reglerar fall av olaga besittningstagande av luftfar­

tyg, s. k. »hijacking». Har någon olagligen genom våld eller hot om våld

förövat en handling som innebär ingripande i eller utövande av kontrollen

över ett luftfartyg under flygning eller är sådan handling på färde, åligger

det de fördragsslutande staterna att vidta de åtgärder som påkallas för att

kontrollen över fartyget skall kunna återföras till befälhavaren eller vid­

makthållas av honom (art. 11 mom. 1). Vidare åligger det den fördrags­

slutande stat där luftfartyget landar att återställa fartyget och dess last

till deras rättmätiga innehavare samt att tillåta passagerare och besättning

att fortsätta resan så snart som möjligt (art. 11 mom. 2).

Kapitel V (art. 12—15) innehåller bestämmelser om de fördragsslutande

staternas rättigheter och skyldigheter, när befälhavaren vill sätta i land

eller överlämna någon eller när någon som misstänks för olaga besittnings­

tagande av luftfartyg går i land.

Fördragsslutande stat skall tillåta ilandsättning enligt art. 8 mom. 1

(art. 12) samt ta emot den som befälhavaren överlämnar enligt art. 9 mom.

1 (art. 13 mom. 1). Om det påkallas av omständigheterna, skall fördrags­

slutande stat ta i förvar person som mottagits eller som misstänks för

olaga besittningstagande. För att förhindra att sådan person avviker kan

också andra åtgärder tillgripas. Åtgärderna skall vidtas enligt statens egen

lag och får bestå endast under den tid som fordras för att straffrättsligt

förfarande eller förfarande för utlämning skall kunna inledas (art. 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

12

konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det att den statens

ratifikationsinstrument deponerades (art. 21). Konventionen kan uppsägas

med en uppsägningstid av sex månader (art. 23). Tvister angående tolk­

ningen eller tillämpningen av konventionen skall hänskjutas till skiljedom.

Om de tvistande staterna inte inom sex månader från det framställning om

inledande av skiljeförfarande gjordes har enats om hur detta skall vara

anordnat, kan tvisten hänskjutas till den internationella domstolen i Haag

(art. 2k). Reservation får göras mot bestämmelserna i art. 24 men ej mot

konventionen i övrigt (art. 25).

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Departementspromemorian

I promemorian diskuteras i vad mån en svensk ratificering av konven­

tionen kräver ny eller ändrad lagstiftning.

Promemorian förutsätter att vid överförande av konventionens bestäm­

melser till nationell lag dessa skall göras generellt tillämpliga på både in­

ternationell och nationell civil luftfart. Konventionens bestämmelser om

tillämpningsområdet (art. 1 och 5) skulle därför inte föranleda några själv­

ständiga författningsbestämmelser.

I anslutning till bestämmelserna i art. 5 om tillämpningsområdet för

kapitel III görs vissa påpekanden. De befogenheter som enligt bestämmel­

serna i kap. III i konventionen (art. 6—10) tillkommer luftfartygs befäl­

havare är enligt promemorian av den art att regleringen härav bör ske i

5 kap. luftfartslagen. De paragrafer i nämnda lag som berörs av dessa kon-

ventionsbestämmelser och i vilka vissa ändringar möjligen kan bli på­

kallade är 5 kap. 4 och 5 §§. Där upptagna bestämmelser är visserligen

omedelbart tillämpliga endast beträffande befälhavare på svenskt luftfar­

tyg. Enligt 53 § luftfartskungörelsen skall emellertid behörighet som enligt

nämnda lagrum i luftfartslagen tillkommer befälhavare på svenskt luft­

fartyg också få utövas inom svenskt område av befälhavare på luftfartyg

registrerat i stat, vars lagstiftning tillägger befälhavaren motsvarande be­

hörighet. Under förutsättning att bestämmelserna i 5 kap. 4 och 5 §§ luft­

fartslagen bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i kap. III i

konventionen torde enligt promemorian Sveriges förpliktelser att respek­

tera rätten för befälhavare på övriga konventionsstaters luftfartyg att i

Sverige utöva de befogenheter som enligt nämnda kapitel i konventionen

tillkommer dem bli uppfyllda genom 53 § luftfartskungörelsen.

De bestämmelser konventionen innehåller om de fördragsslutande sta­

ternas inbördes skyldigheter — art. 2, art. 11 mom. 1, art. 13 mom. 5 och

art. 18 —- behöver enligt promemorian inte föranleda några andra lagstift­

14

var torde enligt promemorian inte föranleda annan lagstiftningsåtgärd än att

i 5 kap. 5 § andra stycket luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att

åtgärd för tagande i förvar i varje fall får bestå så länge den som blivit före­

mål för åtgärden samtycker därtill (jfr 24 kap. 23 § rättegångsbalken). Vad

som sägs i art. 7 mom. 2 om befälhavarens underrättelseskyldighet torde

redan nu ha full täckning i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Föreskrifterna i art. 8 mom. 1 om ilandsättning torde enligt promemo­

rian redan vara täckta av bestämmelserna i 5 kap. 3 § tredje stycket luft­

fartslagen. Den i art. 8 mom. 2 föreskrivna underrättelseskyldigheten bör

föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 1 om överlämnande av den som misstänks

för allvarligt brott påkallar enligt promemorian inte någon lagstiftnings­

åtgärd (jfr 5 kap. 5 § luftfartslagen). Den i mom. 2 av samma artikel före­

skrivna skyldigheten för befälhavaren att till vederbörande myndigheter

göra anmälan om sin avsikt att överlämna person ombord till myndighe­

terna i den konventionsstat där fartyget kommer att landa bör enligt pro­

memorian bara föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket andra

punkten luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 3 om befälhavarens skyldighet att lämna upp­

lysningar m. m. motsvaras närmast av 5 kap. 5 § tredje stycket luftfarts­

lagen. Lagrummet bör emellertid enligt promemorian bringas i närmare

överensstämmelse med konventionsbestämmelsen.

Beglerna i art. 10 om ansvarsfrihet för befälhavare m. fl. torde enligt

promemorian inte utsäga annat eller mera än som för svensk rätts del föl­

jer av allmänna straff- och civilrättsliga grundsatser. Från svensk syn­

punkt synes bestämmelsen därför överflödig. Att ta in en motsvarande be­

stämmelse i den svenska lagstiftningen kan närmast verka vilseledande och

inbjuda till slutsatsen att de i artikeln omnämnda personerna åtnjuter nå­

got slags immunitet, fastän konventionsbestämmelsen uppenbart inte har

annan eller vidsträcktare innebörd än att straff- eller skadeståndsansvar

inte skall ifrågakoinma i anledning av ingripanden som sker i överensstäm­

melse med konventionen och som följaktligen är att anse som rättsenliga.

I promemorian påpekas i detta sammanhang särskilt, att befrielse från er­

sättningsskyldighet föreligger bara i förhållande till den mot vilken ingri­

pandet riktas.

Bestämmelserna i art. It mom. 2 om bl. a. återställande av luftfartyg på­

kallar enligt promemorian inte några särskilda lagbestämmelser, eftersom

man redan enligt rådande praxis hos oss torde följa de principer som kom­

mer till uttryck i konventionen.

Att befälhavare på svenskt luftfartyg har den befogenhet att sätta i land

ombordvarande som avses i art. 12 i konventionen följer enligt promemo­

rian av 5 kap. 3 § luftfartslagen. Såvitt gäller rätten att sätta i land per­

soner inom svenskt område kommer motsvarande befogenhet enligt 53 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

16

ventionsbestämmelse medför inte sträcka sig längre än vad som redan nu

följer av vår interna lagstiftning. Det får enligt promemorian anses uppenbart

att vederbörandes rätt att fortsätta sin resa är beroende av att eventuella

föreskrifter i nationell lag om utresetillstånd, pass, visum etc. är uppfyllda,

fastän detta inte klart framgår av konventionstexten.

Bestämmelserna i art. 15 mom. 2 om behandlingen av ilandsatta eller över­

lämnade personer ger enligt promemorian uttryck endast åt grundsatser som

redan är allmänt erkända hos oss och föranleder inte några lagstiftnings­

åtgärder.

Den princip som kommer till uttryck genom bestämmelsen i art. 16 mom.

1 och som innebär att ett brott ombord på luftfartyg vid tillämpning av na­

tionell utlämningslagstiftning skall anses begånget i registreringslandet är

enligt promemorian erkänd i vår lagstiftning. Härutinnan hänvisas till 3 §

lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott. Stadgandet i art. 16

mom. 2 har enligt promemorian en rent negativ innebörd och föranleder inte

någon lagstiftningsåtgärd.

Övriga konventionsbestämmelser kräver inte någon lagstiftning.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian följande beträffande de änd­

ringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen som enligt promemorian föranleds

av en svensk anslutning till Tokiokonventionen.

4 § bör omarbetas och bringas i närmare överensstämmelse med bestäm­

melserna i art. 6 i konventionen. I paragrafen bör särskilt komma till ut­

tryck att det är hänsynen till luftfartygets eller ombordvarande personers

eller egendoms säkerhet som skall utgöra kriteriet för rätten att vidta åt­

gärder. Vidare bör en bestämmelse motsvarande art. 6 mom. 2 andra punk­

ten införas i paragrafen. I samband med dessa ändringar bör en redak­

tionell omarbetning äga rum. I anslutning till art. 6 mom. 1 c) — jfrd med

mom. 2 första punkten — bör i 5 § andra stycket som en andra punkt in­

föras föreskrift att bestämmelserna i 4 § om bistånd av besättning och pas­

sagerare skall äga motsvarande tillämpning. I anslutning till art. 7 mom.

1 c) bör i 5 § andra stycket införas bestämmelse om att tagande i förvar

ombord får bestå så länge den omhändertagne samtycker därtill. Vidare bör

5 § tredje stycket bringas i närmare överensstämmelse med konventionen

art. 9 mom. 3.

I samband med den omredigering av 4 § som sålunda förordas bör slut­

ligen enligt promemorian det nuvarande tredje stycket i paragrafen utgå.

Även utan uttrycklig föreskrift torde brottsbalkens allmänna bestämmelser

om nöd- och nödvärnsexcess bli analogiskt tillämpliga på detta område.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sve­

rige biträder Tokiokonventionen.

Svensk pilotförening framför dock vissa betänkligheter mot bestämmel­

serna i art. 4. Eftersom konventionen är tillämplig beträffande alla slag av

straffbara handlingar och anmodan att landa skall efterkommas t. ex. då

brottet äger verkningar inom ifrågavarande stats territorium, kan enligt för­

eningen art. 4 i konventionen medföra skyldighet för svenskt luftfartyg att

landa inom konventionsstat även i sådana fall då det brott som begåtts är

av perdurerande art, t. ex. brott mot valutalagstiftning.

De förslag till lagändringar som framlagts genom promemorian har

i allmänhet fått ett positivt mottagande hos remissinstanserna. Bara på ett

par punkter har framförts erinringar eller synpunkter av principiell na­

tur.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte, främst med hänsyn

till lagstiftningens internationella karaktär, en uttrycklig bestämmelse om

ansvarsfrihet motsvarande art. 10 bör tas upp i luftfartslagen. Hovrätten

erinrar om att en i viss mån likartad bestämmelse återfinns i 60 § andra

stycket sjömanslagen, som tillkom så sent som år 1952, och att den nuvaran­

de, mot art. 10 åtminstone delvis svarande bestämmelsen i 5 kap. 4 § tredje

stycket luftfartslagen är av så sent datum som år 1957. Att ta bort sist­

nämnda lagrum utan att det får någon motsvarighet kan enligt hovrätten

möjligen ge anledning till oriktiga slutsatser av den som inte tar del av

förarbetena.

Länsåklagarmgndighcten i Blekinge län och Kronobergs län uttalar, att

den föreslagna bestämmelsen om passagerares befogenhet att vidta åtgärd

efter anmaning av befälhavaren torde vara överflödig, då den synes ge ut­

tryck endast åt vad som följer av allmänna regler om nödvärn och nödrätt.

Luftfartsstyrelsen och SAS har understrukit, att det med hänsyn till SAS-

samarbetet är av stor betydelse att den lagstiftning som föranleds av kon­

ventionen blir i möjligaste mån likformig för de skandinaviska länderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

17

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen om

brott och vissa andra handlingar ombord på luftfartyg innehåller regler för

sådana fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig

till annan handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen om­

bord.

Konventionen grundar sig på ett av Internationella civila luftfarts­

organisationens (ICAO) juridiska kommitté år 1962 framlagt förslag, vilket

2 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 saml. Nr 159

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

i sin tur ytterst går tillbaka på ett äldre förslag till konvention om luft-

fartygsbefälhavarens rättsliga ställning. Sistnämnda förslag kom till vissa

delar att ligga till grund för bestämmelserna i 5 kap. i 1957 års luftfartslag

om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord.

Tokiokonventionens bestämmelser innebär i huvudsak att befälhavare,

besättningsman och passagerare ges befogenheter att vidta behövliga åt­

gärder med anledning av brott eller andra handlingar som nyss nämnts

eller för att förebygga gärningar av denna art. Vidare

ges regler som be­

rättigar befälhavaren att i vissa fall sätta i land och i andra fall till veder­

börande myndighet överlämna den som förövat en sådan handling som av­

ses i konventionen. Denna innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och

bestämmelser om de fördragsslutande staternas rättigheter och skyldigheter

i fråga om att ingripa mot luftfartyg under flygning, att tillåta ilandsätt-

ning eller ta emot person som befälhavaren överlämnar, att verkställa

brottsundersökningar och lämna vissa underrättelser m. m.

Tokiokonventionen har som tidigare nämnts undertecknats av tjugosex

stater, bland dem Sverige, Italien, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubli­

ken Tyskland och USA. Den har ratificerats av tre stater. Den träder emel­

lertid i kraft först när den har ratificerats av tolv signatärmakter.

1957 års luftfartslag tillkom i nordiskt samarbete. Vid överläggningar

som under åren 1964 och 1965 har hållits mellan företrädare för berörda

departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har

enighet uppnåtts om att de nordiska länderna bör biträda konventionen. I

Danmark och Norge har samtycke till ratifikation redan erhållits och erfor­

derliga lagändringar antagits.

Under remissbehandlingen av den promemoria angående ifrågasatt

svenskt biträdande av konventionen som upprättats inom justitiedeparte­

mentet har de hörda instanserna genomgående ställt sig positiva till en

svensk anslutning till konventionen.

Svensk pilotförening har emellertid ifrågasatt, om inte art. 4 medger

alltför stora möjligheter att ingripa mot luftfartyg som är under flygning.

Artikeln innehåller som huvudregel ett förbud för fördragsslutande stat

att anmoda eller tvinga ett luftfartyg att landa för att den staten skall

kunna utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av att brott förövats

ombord på luftfartyget. Sådant ingripande får emellertid enligt konventio­

nen ske i vissa fall, såsom när brottet äger verkningar inom den ifråga­

varande statens territorium eller begåtts av eller är riktat mot någon som

är medborgare i den staten. I svensk rätt finns mot art. 4 delvis svarande

bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen. Dessa bestämmelser är tillämp­

liga beträffande både svenska och utländska luftfartyg, som befinner sig

inom svenskt område. Svenska luftfartyg är på motsvarande sätt under

flygning över utländskt territorium i regel underkastade liknande bestäm­

melser enligt vederbörande stats interna lagstiftning. En svensk anslutning

till konventionen kommer att medföra en inskränkning i möjligheterna för

19

annan fördragsslutande slat att ingripa mot svenskt luftfartyg med anled­

ning av att brott förövats ombord. Betänkligheterna mot bestämmelserna i

art. 4 synes därför sakna fog. Det är f. ö. att märka, att de praktiskt vik­

tigaste fallen av landningsanmaningar inte är konventionsreglerade, näm­

ligen de fall då person, som efterspanas på grund av brott begånget före

flygresan, befinner sig ombord.

Konventionens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med vad

som redan gäller enligt svensk lag eller praxis. De regler som konventio­

nen innehåller om behandling av person, mot vilken åtgärd vidtas, om

underrättelseskyldighet till stat, där omhändertagen person är medborgare,

samt om omedelbar brottsundersökning kommer att medföra ett ökat rätts­

skydd för svenska medborgare vid flygresor utomlands. Jag anser därför

i likhet med remissinstanserna att Sverige bör biträda konventionen.

Eftersom flertalet av konventionens bestämmelser redan har sin motsva­

righet i gällande lagbestämmelser och praxis eller till sin natur är sådana

att lagstiftningsåtgärder inte är påkallade, föranleder en svensk anslutning

till konventionen bara vissa mindre ändringar i gällande luftfartslagstift-

ning. I denna del hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för innehållet i

departementspromemorian.

Enligt promemorian krävs vissa ändringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfarts­

lagen, varigenom dessa lagrum bringas i full överensstämmelse med be­

stämmelserna i art. 6, art. 7 mom. 1 och art. 9 mom. 3 i konventionen om

befälhavares, besättningsmans och passagerares skyldigheter och befogen­

heter i anledning av brott eller handling som äventyrar säkerheten eller

ordningen ombord. I övrigt föranleder konventionen enligt promemorian

endast en del mindre justeringar och kompletteringar i luftfartskungörel-

sen.

De i promemorian anförda synpunkterna i denna del har i allt väsentligt

godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige har dock ifrå­

gasatt om inte en mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet bör

tas in i luftfartslagen.

Enligt art. 10 kan inte någon göras ansvarig för åtgärd som har vidtagits

i överensstämmelse med konventionen. Bestämmelsen avser frihet från så­

väl straffansvar som skadeståndsansvar. Ansvarsfriheten gäller inte bara

för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare utan även för

luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars räkning flygningen

utförts. Bestämmelsen är tillämplig bara »i rättegång rörande behandling­

en av den, mot vilken åtgärden riktats». Om t. ex. skada åsamkats eu

passagerare som befunnit sig i närheten av den mot vilken åtgärden vid-

togs, är bestämmelsen inte tillämplig.

Att ansvarsfriheten gäller bara »åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse

med denna konvention» innebär bl. a. ett krav på att åtgärden skall ha va­

rit försvarlig. Om åtgärden vidtagits av befälhavaren, skall denne enligt art.

6 ha haft skälig anledning tro att den person mot vilken han ingripit begått

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

20

eller varit i färd att begå ett brott eller annan sådan handling som konven­

tionen avser. Åtgärden skall vidare ha varit skälig och nödvändig för upp­

rätthållande av säkerheten eller ordningen ombord eller för att vederböran­

de skulle kunna överlämnas till behörig myndighet. Ansvarsfrihet kan med

andra ord komma i fråga endast om befälhavaren hållit sig inom gränserna

för sina befogenheter.

Det är en i nordisk rätt erkänd princip att rättsenliga åtgärder inte skall

medföra straff- eller skadeståndsansvar. Varken i dansk eller svensk rätt

gäller — om man bortser från speciallagstiftning på särskilda områden —

några undantag från denna grundsats. I Norge däremot gäller enligt § 24

i straffelovens ikrafttredelseslov att den som rättsenligt till avvärjande av

en hotande fara orsakar skada på tredje man är skyldig att ersätta skadan.

Regeln om ansvarsfrihet i art. 10 i Tokiokonventionen har i Norge ansetts

-— såvitt gäller skadeståndsansvaret — vara för visst fall oförenlig med

denna bestämmelse i den norska lagen. I motiven till det norska lagför­

slaget har pekats på det fallet att skada tillfogats tredje man på grund av

att denne förväxlats med person mot vilken åtgärden borde ha riktats. Har

den som orsakade skadan haft skälig anledning tro att han ingrep mot rätt

person, följer av konventionen art. 10, jämförd med art. 6, att ansvar ej

inträder enligt konventionen — under förutsättning att de vidtagna åtgär­

derna varit skäliga. Enligt § 24 i den norska straffelovens ikrafttredelseslov

däremot inträder i ett sådant fall objektivt ansvar för den som orsakat ska­

dan. Med hänsyn härtill har man i Norge ansett det nödvändigt att i den

norska luftfartslagen införa en särskild, mot art. 10 i konventionen svarande

allmän bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar.

I det numera antagna, av Tokiokonventionen föranledda danska lagför­

slaget har inte tagits upp någon mot art. 10 svarande bestämmelse om an­

svarsfrihet. I motiven hänvisas i denna del till att enligt allmänna rätts­

grundsatser ansvar inte kan uppkomma i de fall som avses i artikeln.

Det föreligger inte heller hos oss något behov av en uttrycklig regel om

ansvarsfrihet, motsvarande den bestämmelse som föreslagits i Norge. Det

synes inte heller vara lämpligt att här ta in en särbestämmelse. Den skulle

inte ge uttryck åt annat eller mera än som följer redan av allmänna rätts­

grundsatser. Som har anförts i promemorian skulle en sådan särreglering

kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut.

På nu anförda skäl förordar jag att någon särskild bestämmelse om an­

svarsfrihet inte tas upp i 5 kap. luftfartslagen.

Mera tveksamt är, om den i 5 kap. 4 § tredje stycket luftfartslagen upp­

tagna hänvisningen till eljest gällande rätt för fall av nöd- och nödvärns-

excess bör utgå. Bestämmelsen är av enbart informativ karaktär och är

därför i och för sig obehövlig. De danska och norska luftfartslagarna inne­

höll tidigare liknande bestämmelser. I det nu antagna danska lagförslaget

har bestämmelsen uteslutits under motivering att något behov av den inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

21

föreligger. Också i det norska lagförslaget har bestämmelsen utgått. Vid

övervägande av de skäl som kan anföras för och mot ett bibehållande av

bestämmelsen har jag stannat för att den bör utgå också ur den svenska

lagen. Jag har särskilt beaktat risken för att en olikhet i lagens utformning

i de skandinaviska länderna kan föranleda felaktiga slutsatser angående

bestämmelsens innebörd för svensk rätts del. Ett upphävande av bestäm­

melsen synes mig inte kunna vara ägnat att föranleda missförstånd i fråga

om tillämpligheten på detta område av allmänna regler om nöd- och nöd-

värnsexcess.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om rätt för passagerare att

efter anmaning lämna befälhavaren bistånd saknar motsvarighet i gällande

lag. 1 sak torde bestämmelsen dock inte innebära något nytt. Som har fram­

hållits i ett remissyttrande ger bestämmelsen nämligen inte uttryck åt an­

nat eller mera än som hos oss följer av allmänna rättsgrundsatser. Från

denna synpunkt kan den synas överflödig. Den kan dock få pedagogisk

betydelse, och det synes också lämpligt att den uttryckliga konventionsbe-

stämmelsen på denna punkt återspeglas i den svenska lagen. I denna del

ansluter jag mig därför till promemorieförslaget.

De i promemorian i övrigt framförda synpunkterna på vilka lagstiftnings­

åtgärder som påkallas i samband med en svensk anslutning till konventio­

nen har biträtts av remissinstanserna. Även jag delar dessa synpunkter. I

enlighet härmed bör i 5 kap. 4 § luftfartslagen tas in bestämmelse att besätt­

ningsman och passagerare äger av eget initiativ vidta förebyggande åtgär­

der, när det är omedelbart påkallat av hänsyn till säkerheten ombord. Vi­

dare bör i 5 kap. 5 § luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att ett

omhändertagande av person, som begått brott ombord på ett luftfartyg, kan

med hans medgivande bestå även efter det att han kunnat överlämnas till

behörig myndighet. Samma paragraf bör också kompletteras med en före­

skrift om att bestämmelserna i 4 § andra stycket om besättningsmans och

passagerares skyldigheter och befogenheter att lämna befälhavaren bistånd

i hans åtgärder till skydd för säkerhet och ordning ombord äger motsvaran­

de tillämpning, när befälhavaren vidtar åtgärd mot person som begått brott

ombord.

Utöver dessa lagändringar bör i samband med att konventionen träder

i kraft för Sveriges del vidtas vissa av konventionen föranledda ändringar

i luftfartskungörelsen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till lag om undrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297).

Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga l.1

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det lagförslag som är fogat vid pro­

positionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

De särskilda bestämmelserna

4 §•

I 5 kap. 4 § luftfartslagen föreskrivs nu i första stycket, att befälhavaren

för upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord äger bruka det våld

som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. När luftfar­

tyget är i fara eller nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt

andra stycket första punkten bruka varje medel, som är nödvändigt för att

framtvinga lydnad eller återställa ordningen. Enligt andra punkten i sam­

ma stycke åligger det i sådant fall var och en av besättningen att utan sär­

skild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Görs större våld än som

är medgivet, gäller enligt tredje stycket vad som eljest är föreskrivet i lag

för sådant fall.

Promemorian. Enligt det vid promemorian fogade förslaget erhåller para­

grafens första stycke en lydelse som delvis motsvarar art. 6 mom. 1 a) och

b) i konventionen. Det innehåller föreskrift om befälhavarens befogenheter,

när åtgärder är påkallade av hänsyn till luftfartygets säkerhet eller säker­

heten för ombordvarande personer eller egendom eller för upprätthållande

av lydnaden och ordningen ombord. I sådant fall äger befälhavaren enligt

förslaget bruka det våld och vidta de åtgärder i övrigt som kan anses för­

svarliga med hänsyn till omständigheterna.

Andra och tredje styckena i den föreslagna lydelsen reglerar besättnings­

medlems och passagerares skyldigheter och befogenheter att bistå befälha­

varen i de fall som avses i första stycket och att utan anmaning av befäl­

havaren vidta åtgärder till skydd för säkerheten ombord. Dessa bestämmel­

ser grundar sig på art. 6 mom. 2 i konventionen.

Besättningsman är enligt andra stycket första punkten i förslaget skyldig

att utan anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd i de fall som avses

i första stycket. Enligt andra punkten i samma stycke äger även passage­

rare på anmodan av befälhavaren bistå denne.

I tredje stycket slutligen innehåller förslaget, att besättningsmedlem och

passagerare utan anmaning av befälhavaren äger i förebyggande syfte vid­

ta åtgärd som avses i första stycket när det omedelbart påkallas av hänsyn

till luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande personer eller

egendom.

Den nuvarande bestämmelsen i 4 § tredje stycket utgår enligt prome-

morieförslaget.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anser det önskvärt att

reglerna om handlande från besättningsmäns och passagerares sida på grund

av befallning eller uppmaning från befälhavaren behandlas i ett stycke, me­

dan reglerna om handlande av eget initiativ tas upp i ett särskilt stycke.

23

Hovrätten ifrågasätter i detta sammanhang om inte den föreslagna bestäm­

melsen i andra stycket ger besättningsman större befogenheter än konven­

tionen medger. Som exempel anförs det fall då besättningsman ingriper för

att upprätthålla god ordning och lydnad ombord.

Länsåklagarmijndiglieten i Blekinge län och Kronobergs län ifrågasätter

om inte bestämmelsen i andra stycket innebär en obefogad inskränkning i

en passagerares rättigheter och skyldigheter, när det i samma bestämmel­

se föreskrivs att passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av

befälhavaren.

Beträffande bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket om besättnings­

mans och passagerares befogenhet att ingripa av eget initiativ anser läns-

åklagarmyndigheten i Malmöhus län alt den inte i önskvärd grad uttrycker,

att ingripande får ske endast när välgrundad anledning föreligger.

Departementschefen. Första stycket i promemorians förslag innebär i

sak inte någon ändring av betydelse i förhållande till nuvarande bestämmel­

ser i första stycket och andra stycket första punkten. Vid sammanförandet

av sistnämnda bestämmelser i ett stycke har en redaktionell omarbetning

vidtagits, delvis i syfte att uppnå bättre överensstämmelse med närmast

motsvarande bestämmelse i art. 6 mom. 1 i konventionen. Frånsett vissa

redaktionella jämkningar ansluter jag mig till promemorians förslag i den­

na del.

Det är att märka att det föreslagna första stycket har en mera generell

räckvidd än nyssnämnda konventionsbestämmelser. Under det att de senare

endast reglerar befälhavarens befogenhet att ingripa mot någon som han har

skälig anledning tro har begått eller är i färd med att begå brott eller

annan handling som äventyrar säkerheten, ordningen eller lydnaden om­

bord, ger det föreslagna första stycket i lagen — i överensstämmelse med

vad som redan gäller -— befälhavaren rätt att ingripa också när säkerheten,

ordningen eller lydnaden ombord äventyras på annat sätt. Det är givet att

konventionen inte lägger hinder i vägen för en sådan reglering, och det

saknas också anledning att på denna punkt avvika från gällande rätt.

I fråga om dispositionen av bestämmelserna i andra och tredje styckena

om besättningsmedlemmars och passagerares skyldighet och befogenhet

att ingripa har hovrätten för Västra Sverige ansett, att frågan, om en an­

maning har utgått från befälhavaren eller inte, bör läggas till grund för den

lagtekniska systematiken. Jag anser det emellertid mera logiskt att först

ta upp reglerna om bistånd åt befälhavaren för sig, i direkt anslutning till

de bestämmelser som reglerar befälhavarens befogenheter, och därefter ta

upp bestämmelserna om helt självständiga initiativ från besättningens och

passagerarnas sida särskilt för sig. Jag ansluter mig sålunda till den i pro­

memorian föreslagna dispositionen av paragrafen.

Vad beträffar det sakliga innehållet i andra stycket i promemorians för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

24

slag är det givetvis riktigt att som hovrätten har påpekat den föreslagna

bestämmelsen tillägger besättningsmedlem — liksom f. ö. även passagera-

re — mer vittgående befogenheter än som omedelbart följer av konventio­

nen, vilken i art. 6 mom. 2 första punkten bara talar om bistånd som läm­

nas på befälhavarens initiativ och i fråga om passagerares bistånd endast

reglerar frågan om bistånd »vid omhändertagande av den som befälhava­

ren är behörig att taga i förvar». Liksom när det gäller rätten för befäl­

havaren själv att ingripa till skydd för säkerhet, ordning eller lydnad om­

bord behandlar konventionen i detta sammanhang över huvud bara det fall

att någon begått brott eller annan liknande handling ombord. Detta hind­

rar självfallet inte att en ansluten stat genom nationell lag reglerar t. ex.

fråga om besättningsmedlems rätt att ingripa i andra fall till skydd för

säkerhet, ordning eller lydnad ombord. Det väsentliga är att de svenska lag­

bestämmelserna bör utformas så att de ger befälhavare, besättningsmedlem­

mar och passagerare åtminstone sådana befogenheter som tillkommer dem

enligt konventionen. Vad gäller besättningsmedlems rätt att ingripa över­

ensstämmer förslaget f. ö. med vad som gäller enligt 4 § andra stycket andra

punkten i nuvarande lydelse.

I anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande om att bestäm­

melsen i andra stycket andra punkten om passagerares rätt att efter an-

maning bistå befälhavaren innebär en obefogad inskränkning i en passage­

rares rättigheter och skyldigheter vill jag betona, att bestämmelsen inte får

läggas till grund för motsatsslut. Den får inte anses innebära föreskrift om

att en passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av befälhava­

ren. Ingriper en passagerare i annat fall, blir frågan om ingripandet varit

rättsenligt att bedöma enligt allmänna rättsregler.

Vad nu sagts gäller också den nya bestämmelsen i tredje stycket om rätt

för besättningsmedlem och passagerare att i vissa fall helt av eget initiativ

ingripa med våld eller andra åtgärder i förebyggande syfte. Stadgandet får

således lika litet som den motsvarande konventionsbestämmelsen i art. 6

mom. 2 andra punkten läsas som om den uttömmande angav de fail då ett

ingripande av en besättningsmedlem eller en passagerare är att anse som

rättsenligt. Också denna bestämmelse måste med andra ord kompletteras

med allmänna grundsatser om nödrätt och nödvärnsrätt. Dess väsentligaste

betydelse ligger i att den klart anger vissa fall då ett ingripande under alla

förhållanden är att anse som rättsenligt. I detta avseende torde bestämmel­

sen dock inte utsäga mer än som följer av allmänna grundsatser. Dess

upptagande i lagen torde huvudsakligen tjäna ett pedagogiskt syfte.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes den av länsåklagarmyndig-

heten i Malmöhus län framförda anmärkningen inte böra föranleda någon

ändring av bestämmelsens avfattning. Det skulle däremot kunna ifrågasät­

tas, om det inte i närmare anslutning till konventionstexten bör tydligt an­

ges att rätt till ingripande föreligger redan när vederbörande besättnings­

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

25

man eller passagerare »har skälig anledning att tro, att sådan åtgärd är ome­

delbart nödvändig...» och att det med andra ord inte behöver i efterhand

konstateras att det förelåg objektivt giltiga skäl för åtgärden. Det synes lik­

väl inte nödvändigt att tynga lagtexten med en så utförlig beskrivning av rek-

visiten. Det praktiska resultatet torde bli detsamma med den föreslagna lag­

texten. Av allmänna regler följer nämligen att den som haft skälig anled­

ning tro att hans åtgärd varit nödvändig för avvärjande av ett hot mot sä­

kerheten ombord inte kan anses ha handlat culpöst och följaktligen inte

heller kan fällas till ansvar eller ådömas ersättningsskyldighet, även om

det i efterhand visar sig att han objektivt sett bedömt situationen felaktigt.

På denna punkt har de danska och norska lagförslagen utformats på sam­

ma sätt som det föreliggande förslaget i promemorian.

I enlighet med vad jag nu har anfört biträder jag promemorians förslag

också i fråga om andra och tredje styckena. Vissa redaktionella jämkningar

bör dock ske.

Det bör understrykas att bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket

gäller bara förebyggande åtgärder. Någon rätt att självständigt ingripa t. ex.

med ett omhändertagande av den som redan har begått ett brott eller annan

liknande handling ombord medger bestämmelsen inte — annat än om en

sådan åtgärd måste vidtas omedelbart för att förhindra ytterligare hot mot

säkerheten ombord. Det ankommer på befälhavaren att ingripa med om­

händertagande och liknande åtgärder i andra fall, varvid emellertid be­

stämmelserna i andra stycket om bistånd från besättningens och passage­

rarnas sida blir tillämpliga.

Lagtexten i tredje stycket talar om åtgärder som avses i första stycket.

Det innebär bl. a. att rätten att ingripa gäller bara åtgärder som kan anses

försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Överskrids denna gräns, blir

allmänna regler om nödvärnsexcess tillämpliga.

Som jag redan har anfört i den allmänna motiveringen godtar jag de skäl

som har föranlett förslaget att upphäva det nuvarande tredje stycket i 4 §

om nöd- och nödvärnsexcess.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

5 §•

I 5 kap. 5 § luftfartslagen finns nu regler om befälhavarens skyldigheter

när svårare brott begås ombord på luftfartyg. Enligt första stycket skall

befälhavaren såvitt möjligt vidta de åtgärder som erfordras för utredning

av saken och som inte kan uppskjutas utan våda. Han skall vidare enligt

andra stycket så långt omständigheterna medger sörja för att den brottslige

inte avviker, och han äger för sådant ändamål ta honom i förvar till dess

han kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig

utländsk myndighet eller till svensk konsul. Enligt tredje stycket slutligen

kan befälhavaren i hithörande fall ta i förvar föremål som kan antas äga

26

betydelse för brottsutredningen, till dess det kan överlämnas till polisman

eller myndighet som avses i andra stycket.

Promemorian. I promemorians förslag behålls bestämmelsen i 5 § första

stycket oförändrad. Andra stycket föreslås uppdelat på tre punkter. I sam­

band därmed tas i andra punkten upp en mot konventionen art. 7 mom. 1

c) svarande bestämmelse, att tagande i förvar av den som begått svårare

brott ombord inte utan samtycke av den brottslige får bestå längre än till

dess han kan överlämnas till svensk polisman resp. behörig utländsk myn­

dighet eller svensk konsul. I tredje punkten tas i anslutning till konven-

tionsbestämmelserna i art. 6 mom. 1 c), jämförd med art. 6 mom. 2 första

punkten, upp en föreskrift om att bestämmelserna i 4 § andra stycket —

om skyldighet resp. befogenhet för besättningsmedlem och passagerare att

lämna befälhavare bistånd — skall äga motsvarande tillämpning i nu ifrå­

gavarande fall. Paragrafens tredje stycke har i förslaget underkastats en

redaktionell jämkning i anslutning till art. 9 mom. 3 i konventionen, så att

det klart framgår att befälhavare är skyldig att tillhandahålla polisman eller

myndighet som avses i andra stycket upplysningar och föremål av betydelse

för brottsutredningen.

Remissyttrandena. Förevarande paragraf har inte rönt annan saklig erin­

ran under remissbehandlingen än att hovrätten för Västra Sverige gjort gäl­

lande, att det för ingripande enligt konventionen inte krävs att det brott som

förövats är av svårare art. Hovrätten framhåller i anslutning härtill att en­

ligt 5 kap. 5 § första och andra styckena luftfartslagen i deras nu gällande

lydelse befälhavare, när svårare brott förövats ombord, skall vidta för ut­

redning i saken nödvändiga åtgärder och sörja för att den brottslige inte

avviker. Genom att lagtexten i dessa delar inte föreslås ändrad synes en­

ligt hovrätten en bristande överensstämmelse mellan konventionen och lag­

texten komma att föreligga.

Departementschefen. Konventionen innehåller inte någon mot 5 kap. 5 §

första stycket luftfartslagen svarande bestämmelse om att befälhavaren

skall vara verksam för sakens utredning när svårare brott begås ombord på

ett luftfartyg. Frågan diskuterades under förarbetena till konventionen men

ansågs lämpligen böra regleras genom nationell lag. Jag biträder under des­

sa förhållanden promemorians förslag att behålla första stycket i 5 § oför­

ändrat.

Hovrättens för Västra Sverige anmärkning rörande förhållandet mellan

konventionen och 5 § andra stycket i den föreslagna nya lydelsen synes

grunda sig på en feltolkning av konventionen. Av art. 6 mom. 1 följer att,

om ingripande inte kan motiveras av hänsyn till säkerheten, ordningen eller

lydnaden ombord, befälhavaren äger vidta åtgärder mot en person som be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

27

gått eller är i färd med att begå brott ombord endast för att sätta sig i stånd

att överlämna gärningsmannen till behörig myndighet (eller ilandsätta ho­

nom) enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen. Sistnämnda hänvis­

ning innebär bl. a. en hänvisning till art. 9 mom. 1. Av denna konventions-

bestämmelse följer att en uttrycklig rätt för befälhavaren att överlämna en

person till behörig myndighet i fördragsslutande stat föreligger endast om

befälhavaren har anledning tro att vederbörande ombord på fartyget begått

en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett allvarligt brott mot

strafflagstiftningen i registreringsstaten. Det är följaktligen fullt i överens­

stämmelse med konventionen att anknyta reglerna i förevarande paragraf

om rätt för befälhavaren att — i andra fall än som avses i 4 § första styc­

ket — ta en för brott ombord misstänkt person i förvar och överlämna ho­

nom till behörig myndighet till den förutsättningen att det skall vara fråga

om »svårare brott».

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 5 § andra stycket av

innebörd att ett omhändertagande kan bestå längre än till dess vederböran­

de kan överlämnas till behörig myndighet (polisman, konsul) innebär ett

av art. 7 mom. 1 i konventionen föranlett avsteg från de grundsatser som

annars gäller hos oss. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken får ingen hållas

i förvar i anledning av misstanke om brott annorledes än som är stadgat i

nämnda kapitel eller på annat håll i lagstiftningen, även om han samtyc­

ker därtill. De lagbestämmelser om omhändertagande i anledning av miss­

tanke om brott som finns hos oss förutsätter undantagslöst att den omhän­

dertagne skall friges, så snart de skäl som föranlett frihetsberövandet inte

längre är för handen. Med hänsyn till de speciella förhållanden som kan

råda vid omhändertagande av personer ombord på luftfartyg får det emel­

lertid anses försvarligt att här göra undantag från de principer som annars

gäller. Jag biträder i fråga om denna bestämmelse promemorians förslag

med vissa redaktionella jämkningar.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig exempelvis när den omhänder­

tagne föredrar att bli överlämnad till myndighet i visst land, t. ex. hemlan­

det, och luftfartyget avses landa där. En förutsättning är dock givetvis att

befälhavaren finner att överlämnandet kan anstå. Någon ovillkorlig rätt för

den omhändertagne att fortsätta färden under förvar föreligger således inte.

Befälhavaren å sin sida är givetvis skyldig att överlämna den brottslige så

snart luftfartyget landar på plats, där behörig myndighet finns som kan

motta honom, om inte den brottslige samtycker till att han hålls i förvar

under fortsatt färd.

Enligt konventionen art. 6 mom. 2 har besättningsmedlem och passage­

rare samma skyldigheter och befogenheter att bistå befälhavaren vid om­

händertagande av person, som begått brott ombord, som när det gäller de

i 4 § behandlade fallen. En hänvisning till 4 § andra stycket bör därför som

skett i promemorians förslag tas upp i 5 § andra stycket men synes där

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

28

böra ingå som en andra punkt. Det bör betonas att besättningsmedlem och

passagerare inte har någon rätt att ingripa av eget initiativ i hithörande fall.

Utgör brottet ett hot mot luftfartygets säkerhet eller säkerheten för om­

bordvarande personer eller egendom, blir emellertid givetvis bestämmelser­

na i 4 § tredje stycket tillämpliga.

De ändringar som i promemorian föreslagits i 5 § tredje stycket föranle­

der inte från saklig synpunkt någon erinran från min sida. De torde inte

kräva någon ytterligare kommentar. I redaktionellt hänseende bör en

mindre omarbetning ske.

Ikraftträdande

Med hänsyn till samarbetet inom SAS bör den av konventionen föranledda

nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt i Danmark, Norge och Sverige.

Det bör därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträ­

dande. Det har under de nordiska departementsöverläggningarna förutsatts

att också ratifikationsfrågan samordnas på det nordiska planet.

I och för sig torde något hinder inte föreligga att låta den nya lagstift­

ningen träda i kraft redan innan konventionen efter ratifikation blir bin­

dande för Sverige. Frågan om ett tidigare ikraftträdande av lagen kan bli

aktuell, om det dröjer mera avsevärd tid, innan konventionen vinner an­

slutning från det föreskrivna antalet av tolv signatärmakter.

Några särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen torde

inte behövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297) måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Per By lön

BILAGOR

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag

till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

§.

För upprätthållande av lydnaden

och ordningen ombord äger befälha­

varen bruka det våld, som med hän­

syn till omständigheterna kan anses

försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden

eljest kräver det, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är

nödvändigt för att framtvinga lyd­

nad eller återställa ordningen. Det

åligger i sådant fall envar av besätt­

ningen att utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är med­

givet, vare lag som eljest för sådant

fält är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till

luftfartygets säkerhet eller säkerhe­

ten för ombordvarande personer el­

ler egendom eller för upprätthållan­

de av lydnaden och ordningen om­

bord, äger befälhavaren bruka det

våld och vidtaga de åtgärder i öv­

rigt som kunna anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

Det åligger medlem av besättning­

en att även utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Efter anmaning av befälhavaren äger

också passagerare lämna dylikt bi­

stånd.

Utan anmaning av befälhavaren

äger medlem av besättningen och

passagerare i förebyggande syfte vid­

taga åtgärd som sägs i första styc­

ket, när det omedelbart påkallas av

hänsyn till luftfartygets säkerhet el­

ler säkerheten för ombordvarande

personer eller egendom.

5 §.

Förövas å--------------------- kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt om­

ständigheterna medgiva, sörja för att ständigheterna medgiva, sörja för

den brottslige icke avviker och äger att den brottslige icke avviker och

or sådant ändamål taga honom i äger för sådant ändamål taga honom

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

(Nuvarande lydelse)

förvar till dess han kan överlämnas

till svensk polisman eller, utom ri­

ket, till behörig utländsk myndighet

eller, där hinder icke möter, till

svensk konsul.

Föremål som må antagas äga be­

tydelse för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar till

dess det kan överlämnas till polis­

man eller myndighet som avses i

andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

i förvar. Sådan åtgärd må ej utan

samtycke av den brottslige bestå

längre än till dess han kan över­

lämnas till svensk polisman eller,

utom riket, till behörig utländsk

myndighet eller, där hinder icke mö­

ter, till svensk konsul. Bestämmel­

serna i 4 § andra stycket skola äga

motsvarande tillämpning.

Föremål som må antagas äga be­

tydelse för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar. Det

åligger befälhavaren att till polisman

eller myndighet som avses i andra

stycket lämna de uppgifter och till­

handahålla de föremål i hans rätt­

mätiga besittning som kunna vara

av betydelse för utredning om brot­

tet.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Convention

relative aux infractions et a certains

autres actes survenant å bord des

aéronefs¹

LES ETATS Parties å la présente

Convention

SONT CONVENUS des disposi­

tions suivantes :

Titre ler — Champ cTapplication

de la Convention

Article ler

1. La présente Convention s’ap-

plique :

a) aux infractions aux lois péna-

les;

b) aux actes qui, coustituant ou

non des infractions, peuvent com-

promettre ou compromettent la sé-

curité de 1’aéronef ou de personnes

ou de biens å bord, ou compromet­

tent le bon ordre et la discipline å

bord.

2. Sous réserve des dispositions

du Titre III, la présente Convention

s’applique aux infractions commises

ou actes accomplis par une personne

å bord d’un aéronef immatriculé

dans un Etat contractant pendant

que cet aéronef se trouve, soit en

vol, soit å la surface de la haute mer

ou d’une région ne faisant partie du

territoire d’aucun Etat.

3. Aux fins de la présente Con­

vention, un aéronef est considéré

comme en vol depuis le moment ou

la force motrice est employée pour

décoller jusqu’au moment ou l’atter-

rissage a pris fin.

4. La présente Convention ne s’ap-

plique pas aux aéronefs utilisés å des

fins militaires, de douane ou de po-

lice.

Convention

on offences and certain other acts

committed on board aircraft¹

THE STATES Parties to this Con­

vention

HAVE AGREED as follows:

Chapter I — Scope of the

Convention

Article 1

1. This Convention shall apply in

respect of:

a) offences against penal law;

b) acts which, whether or not they

are offences, may or do jeopardize

the safety of the aircraft or of per­

sons or property therein or which

jeopardize good order and discipline

on board.

2. Except as provided in Chapter

III, this Convention shall apply in

respect of offences committed or

acts done by a person on board any

aircraft registered in a Contracting

State, while that aircraft is in flight

or on the surface of the high seas

or of any other area outside the ter-

ritory of any State.

3. For the purposes of this Con­

vention, an aircraft is considered to

be in flight from the moment when

power is applied for the purpose of

take-off until the moment when the

landing run ends.

4. This Convention shall not apply

to aircraft used in military, customs

or police services.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr i 59 år 1966

33

Bilaga 3

Konvention

Om brott och vissa andra handlingar

begångna ombord på luftfartyg¹

(Översättning)

DE STATER som anslutit sig till

denna konvention

HA ÖVERENSKOMMIT följande:

Kapitel I — Konventionens till-

läm pningsområde

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämp­

ning beträffande

a) straffbelagda handlingar;

b) handlingar vilka, vare sig de

innefatta brott eller ej, äventyra el­

ler äro ägnade att äventyra luftfar­

tygets säkerhet eller säkerheten för

personer eller egendom ombord eller

vilka äventyra god ordning och lyd­

nad ombord.

2. Om annat ej följer av kapitel

III, äger denna konvention tillämp­

ning på brott eller annan handling,

begången av person ombord på ett i

fördragsslutande stat registrerat luft­

fartyg, under det fartyget befinner

sig under flygning eller på ytan av

det fria havet eller annat område

utanför statligt territorium.

3. Vid tillämpning av denna kon­

vention anses ett luftfartyg vara un­

der flygning från det ögonblick då

kraft insättes för att bringa fartyget

att lyfta till det ögonblick då land-

ningsrörelsen avslutats.

4. Denna konvention skall ej äga

tillämpning på luftfartyg som an­

vändes inom militär-, tull- eller po­

lisväsendet.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 169

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 2

Sans préjudice des dispositions de

1’Article 4 et sous réserve des exi-

gences de la sécurité de 1’aéronef et

des personnes ou des biens å bord,

aucune disposition de la présente

Convention ne peut étre interprétée

comme autorisant ou prescrivant

1’application de quelque mesure que

ce soit dans le cas d’infractions å

des lois pénales de caractére poli-

tique ou fondées sur la discrimina-

tion raciale ou religieuse.

Titre II — Competence

Article 3

1. L’Etat d’immatriculation de

1’aéronef est compétent pour con-

naitre des infractions commises et

actes accomplis å bord.

2. Tout Etat contractant prend

les mesures nécessaires pour établir

sa compétence, en sa qualité d’Etat

d’immatriculation, aux fins de con-

naitre des infractions commises ä

bord des aéronefs inscrits sur son

registre d’immatriculation.

3. La présente Convention n’é-

carte aucune compétence pénale

exercée conformément aux lois na-

tionales.

Article 4

Un Etat contractant qui n’est pas

1’Etat d’immatriculation ne peut ge­

ner 1’exploitation d’un aéronef en

vol en vue d’exercer sa compétence

pénale å 1’égard d’une infraction

commise å bord que dans les cas sui-

vants :

a) cette infraction a produit effet

sur le territoire dudit Etat;

b) cette infraction a été commise

par ou contre un ressortissant dudit

Etat ou une personne y ayant sa ré-

sidence permanente;

Article 2

Without prejudice to the provi­

sions of Article 4 and except when

the safety of the aircraft or of per­

sons or property on board so re-

quires, no provision of this Conven­

tion shall be interpreted as author-

izing or requiring any action in re-

spect of offences against penal laws

of a political nature or those based

on racial or religious discrimination.

Chapter II — Jurisdiction

Article 3

1. The State of registration of the

aircraft is competent to exercise

j urisdiction over offences and acts

committed on board.

2. Each Contracting State shall

take such measures as may be neces-

sary to establish its j urisdiction as

the State of registration over offen­

ces committed on board aircraft reg­

istered in such State.

3. This Convention does not ex-

clude any criminal j urisdiction exer­

cised in accordance with national

law.

Article 4

A Contracting State which is not

the State of registration may not

interfere with an aircraft in flight in

order to exercise its criminal j uris­

diction over an offence committed

on board except in the following

cases:

a) the offence has effect on the

territory of such State;

b) the offence has been committed

by or against a national or perma­

nent resident of such State;

35

Utom i fall som avses i artikel 4

skall icke någon bestämmelse i den­

na konvention anses medföra be­

fogenhet eller skyldighet att vidtaga

åtgärd i anledning av brott av poli­

tisk natur eller handling som utgör

brott enligt lagstiftning grundad på

ras- eller religionsdiskriminering, så­

framt sådan åtgärd ej påkallas av

hänsyn till luftfartygets säkerhet

eller säkerheten för ombordvarande

personer eller egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Artikel 2

Kapitel II -— Jurisdiktion

Artikel 3

1. Den stat där luftfartyget är re­

gistrerat äger utöva jurisdiktion

beträffande brott och andra hand­

lingar begångna ombord på luftfar­

tyget.

2. Det åligger fördragsslutande

stat att vidtaga de åtgärder som

fordras för att den skall kunna ut­

öva sin jurisdiktion i egenskap av

registreringsstat beträffande brott

förövade ombord på luftfartyg, som

är registrerat i den staten.

3. Denna konvention utesluter

icke utövande av straffrättslig juris­

diktion enligt nationell lag.

Artikel 4

Fördragsslutande stat får ej i syfte

att utöva straffrättslig jurisdiktion

med avseende på brott förövat om­

bord på luftfartyg, som är registre­

rat i annan fördragsslutande stat,

ingripa mot luftfartyget medan detta

är under flygning, utom i följande

fall:

a) om brottet äger verkningar

inom den statens territorium;

b) om brottet begåtts av eller är

riktat mot någon som är medborga­

re eller stadigvarande bosatt i den

staten;

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

c) cette infraction compromet la

sécurité dudit Etat;

d) cette infraction constitute une

violation des régles ou réglements

relatifs an vol ou å la manoeuvre des

aéronefs en vigueur dans ledit Etat;

e) 1’exercice de cette compétence

est nécessaire pour assurer le respect

d’une obligation qui incombe audit

Etat en vertu d’un accord interna-

tional multilatéral.

Titre III — Pouvoirs du comman-

dant d’aéronef

Artide 5

1. Les dispositions du présent

Titre ne s’appliquent aux infractions

et aux actes commises ou accomplis,

ou sur le point de 1’étre, par une

personne å bord d’un aéronef en vol,

soit dans 1’espace aérien de 1’Etat

d’immatriculation, soit au-dessus de

la haute mer ou d’une region ne fai-

sant partie du territoire d’aucun

Etat, que si le dernier point de dé-

collage ou le prochain point d’atter-

rissage prévu est situé sur le terri­

toire d’un Etat autre que celui d’im-

matriculation, ou si l’aéronef vole

ultérieurement dans 1’espace aérien

d’un Etat autre que l’Etat d’imma-

triculation, ladite personne étant en-

core å bord.

2. Aux fins du présent Titre, et

nonobstant les dispositions de l’Ar-

ticle ler, paragraphe 3, un aéronef

est considéré comme en vol depuis

le moment ou, l’embarquement étant

terminé, toutes ses portes extériures

ont été fermées jusqu’au moment ou

l’une de ees portes est ouverte en

vue du débarquement. En cas d’at-

terrissage forcé, les dispositions du

présent Titre continuent de s’appli-

quer å l’égard des infractions et des

actes survenus å bord jusqu’å ce que

1’autorité compétente d’un Etat

prenne en charge 1’aéronef ainsi que

les personnes et biens å bord.

c) the offence is against the securi-

ty of such State;

d) the offence consists of a breach

of any rules or regulations relating

to the flight or manoeuvre of air-

craft in force in such State;

e) the exercise of jurisdiction is

necessary to ensure the observance

of any obligation of such State under

a multilateral international agree-

ment.

Chapter III — Powers of the aireraft

commander

Article 5

1. The provisions of this Chapter

shall not apply to offences and aets

committed or about to be committed

by a person on board an aireraft in

flight in the airspace of the State of

registration or over the high seas

or any other area outside the terri-

tory of any State unless the last

point of take-off or the next point

of intended landing is situated in a

State other than that of registration,

or the aireraft subsequently flies in

the airspace of a State other than

that of registration with such per­

son still on board.

2. Notwithstanding the provisions

of Article 1, paragraph 3, an air­

eraft shall for the purposes of this

Chapter, be considered to be in flight

åt any time from the moment when

all its external doors are closed

following embarkation until the

moment when any such door is open-

ed for disembarkation. In the case of

a forced landing, the provisions of

this Chapter shall continue to apply

with respect to offences and aets

committed on board until competent

authorities of a State take over the

responsibility för the aireraft and

for the persons and property on

board.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 6

1. Lorsque le commandant d’aéro-

nef est fondé å croire qu’une per-

sonne a commis ou accompli ou est

sur le point de commettre ou d’ac-

complir å bord une infraction ou

un acte, visés å 1’Article ler, para-

graphe 1, il peut prendre, å l’égard

de cette personne, les mesures rai-

sonnables, y compris les mesures

de contrainte, qui sont nécessaires :

a) pour garantir la sécurité de

1’aéronef ou de personnes ou de

biens å bord;

b) pour maintenir le bon ordre et

la discipline å bord;

c) pour lui permettre de remettre

ladite personne aux autorités com-

pétentes ou de la débarquer confor-

mément aux dispositions du présent

Titre.

2. Le commandant d’aéronef peut

requérir ou autoriser 1’assistance des

autres membres de 1’équipage et,

sans pouvoir 1’exiger, demander ou

autoriser celle des passagers en vue

d’appliquer les mesures de contrainte

qu’il est en droit de prendre. Tout

membre d’équipage ou tout passager

peut également prendre, sans cette

autorisation, toutes mesures préven-

tives raisonnables, s’il est fondé å

croire qu’elles s’imposent immédia-

tement pour garantir la sécurité de

1’aéronef ou de personne ou de biens

å bord.

Article 7

1. Les mesures de contrainte pri-

ses å 1’égard d’une personne confoi1-

mément aux dispositions de 1’Ar­

ticle 6 cesseront d’étre appliquées

au-delå de tout point d’atterrissage

å moins que :

a) ce point ne soit situé sur le

territoire d’un Etat non contractant

et que les autorités de cet Etat ne

refusent d’y permettre le debarque-

ment de la personne intéressée ou

que des mesures de contrainte

Article 6

1. The aircraft commander may,

when he has reasonable grounds to

believe that a person has committed,

or is about to cornmit, on board the

aircraft, an offence or act contem-

plated in Article 1, paragraph 1, im-

pose upon such person reasonable

measures including restraint which

are necessary:

a) to protect the safety of the air­

craft, or of persons or property

therein; or

b) to xnaintain good order and

discipline on board; or

c) to enable him to deliver such

person to competent authorities or

to disembark him in accordance with

the provisions of this Chapter.

2. The aiixraft commander may

require or authorize the assistance

of other crew members and may re-

quest or authorize, but not require,

the assistance of passengers to re-

strain any person whom he is en-

titled to restrain. Any crew member

or passenger may also take reason­

able preventive measures without

such authorization when he has

reasonable grounds to believe that

such action is immediately neces-

sai-y to protect the safety of the air­

craft, or of persons or property

therein.

Article 7

1. Measures of restraint imposed

upon a person in accordance with

Article 6 shall not be continued

beyond any point åt which the air­

craft lands unless:

a) such point is in the territory

of a non-Contracting State and its

authorities refuse to permit disem-

barkation of that person or those

measures have been imposed in ac­

cordance with Article 6, paragraph

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

n’aient été imposées å celle-ci con-

formément aux dispositions de l’Ar-

ticle 6, paragraphe 1, c), pour per-

mettre sa remise aux autorités com-

pétentes;

b) 1’aéronef ne fasse un atterris-

sage forcé et que le commandant

d’aéronef ne soit pas en mesure de

remettre la personne intéressée aux

autorités compétentes;

c) la personne intéressée n’accepte

de continuer å étre transportée au-

delå de ce point en restant soumise

aux mesures de contrainte.

2. Le commandant d’aéronef doit,

dans les moindres délais et, si pos-

sible, avant d’atterrir sur le terri-

toire d’un Etat avec å son bord une

personne soumise ä une mesure de

contrainte prise conformément aux

dispositions de 1’Article 6, informer

les autorités dudit Etat de la pré-

sence å bord d’une personne soumise

å une mesure de contrainte et des

raisons de cette mesure.

Article 8

1. Lorsque le commandant d’aéro-

nef est fondé å croire qu’une per­

sonne a accompli ou est sur le point

d’accomplir å bord un acte visé å

1’Article ler, paragraphe 1, b), il peut

débarquer cette personne sur le ter-

ritoire de tout Etat ou atterrit l’aéro-

nef pour autant que cette mesure

soit nécessaire aux fins visées å Ar­

tide 6, paragraphe 1, a) ou b).

2. Le commandant d’aéronef in-

forme les autorités de l’Etat sur le

territoire duquel il débarque une

personne, conformément aux dispo­

sitions du présent article, de ce dé-

barquement et des raisons qui l’ont

motivé.

Article 9

1. Lorsque le commandant d’aéro-

nef est fondé å croire qu’une per­

sonne a accompli å bord de 1’aéronef

un acte qui, selon lui, constitue une

infraction grave, conformément aux

1 c) in order to enable his delivery

to competent authorities;

b) the aircraft makes a forced

landing and the aircraft commander

is unahle to deliver that person to

competent authorities; or

c) that person agrees to onward

carriage under restraint.

2. The aircraft commander shall

as soon as practicable, and if pos-

sible before landing in the territory

of a State with a person on board

who has been placed under restraint

in accordance with the provisions of

Article 6, notify the authorities of

such State of the fact that a person

on board is under restraint and of

the reasons for such restraint.

Article 8

1. The aircraft commander may,

in so far as it is necessary för the

purpose of subparagraph a) or b) of

paragraph 1 of Article 6, disembark

in the territory of any State in which

the aircraft lands any person who

he has reasonable grounds to be-

lieve has committed, or is about to

commit, on board the aircraft an act

contemplated in Article 1, paragraph

1 b).

2. The aircraft commander shall

report to the authorities of the

State in which he disembarks any

person pursuant to this Article, the

fact of, and the reasons för, such

disembarkation.

Article 9

1. The aircraft commander may

deliver to the competent authorities

of any Contracting State in the ter­

ritory of which the aircraft lands

any person who he has reasonable

42

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

lois pénales de l’Etat d’immatricula-

tion de 1’aéronef, il peut remettre

ladite personne aux autorités compé-

tentes de tout Etat contractant sur

le territoire duquel atterrit 1’aéronef.

2. Le commandant d’aéronef doit,

dans les moindres délais et si pos-

sible avant d’atterrir sur le territoire

d’un Etat contractant avec å bord

une personne qu’il a 1’intention de

remettre conformément aux disposi­

tions du paragraphe précédent, faire

connaitre cette intention aux auto­

rités de cet Etat ainsi que les raisons

qui la motivent.

3. Le commandant d’aéronef com-

munique aux autorités auxquelles il

remet l’auteur présumé de 1’infrac-

tion, conformément aux dispositions

du présent article, les éléments de

preuve et d’information qui, confor­

mément å la loi de l’Etat d’immatri-

culation de 1’aéronef, sont légitime-

ment en sa possession.

Article 10

Lorsque 1’application des mesures

prévues par la présente Convention

est conforme ä celle-ci, ni le com­

mandant d’aéronef, ni un autre

membre de 1’équipage, ni un passa­

ger, ni le propriétaire, ni 1’exploitant

de 1’aéronef, ni la personne pour le

compte de laquelle le vol a été effec-

tué, ne peuvent étre déclarés respon-

sables dans une procédure engagée

en raison d’un préjudice subi par

la personne qui a fait 1’objet de ees

mesures.

Titre IV — Captnre illicite

(Vaéronefs

Article 11

1. Lorsque, illicitement, et par

violence ou menace de violence, une

personne å bord a géné 1’exploita-

tion d’un aéronef en vol, s’en est

emparé ou en a exercé le controle,

ou lorsqu’elle est sur le point d’ac-

complir un tel aete, les Etats con-

traetants prennent toutes mesures

grounds to believe bas committed

on board the aireraft an act which,

in his opinion, is a serious offence

according to the penal law of the

State of registration of the aireraft.

2. The aireraft commander shall

as soon as practicable and if pos-

sible before landing in the territory

of a Contracting State with a person

on board whom the aireraft com­

mander intends to deliver in accord-

ance with the preceding paragraph,

notify the authorities of such State

of his intention to deliver such per­

son and the reasons therefor.

3. The aireraft commander shall

furnish the authorities to whom any

suspeeted offender is delivered in

accordance with the provisions of

this Article with evidence and in­

formation which, under the law of

the State of registration of the air­

eraft, are lawfully in his possession.

Article 10

For actions taken in accordance

with this Convention, neither the

aireraft commander, any other

member of the erew, any passenger,

the owner or operator of the air­

eraft, nor the person on whose be-

half the flight was performed shall

be held responsible in any proceed-

ing on account of the treatment un-

dergone by the person against whom

the actions were taken.

Chapter IV — Unlawful Seizure

of Aireraft

Article 11

1. When a person on board has

unlawfully committed by force or

threat thereof an act of interference,

seizure, or other wrongful exercise

of conlrol of an aireraft in flight or

when such an act is about to be

committed, Contracting States shall

take all appropriate measures to re-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

appropriées pour restituer ou conser-

ver le contröle de 1’aéronef au com-

mandant légitime.

2. Dans les cas visés au paragraphe

précédent, tout Etat contractant ou

atterrit 1’aéronef permet aux passa­

gers et å 1’équipage de poursuivre

leur voyage aussitöt que possible. Il

restitue 1’aéronef et sa cargaison å

ceux qui ont le droit de les détenir.

Titre V — Pouvoirs et obligations

des Etats

Artide 12

Tout Etat contradant doit per-

mettre au commandant d’un aéronef

immatriculé dans un autre Etat con­

tractant de débarquer toute personne

conformément aux dispositions de

1’Artide 8, paragraphe 1.

Artide 13

1. Tout Etat contractant est tenu

de recevoir une personne que le com-

mandant d’aéronef lui remet con­

formément aux dispositions de l’Ar-

ticle 9, paragraphe 1.

2. S’il estime que les circonstances

le justifient, tout Etat contractant

assure la détention ou prend toutes

autres mesures en vue d’assurer la

présence de toute personne auteur

présumé d’un acte visé å l’Article

11, paragraphe 1, ainsi que de toute

personne qui lui a été remise. Cette

détention et ees mesures doivent étre

conformes å la législation dudit

Etat; elles ne peuvent étre mainte-

nues que pendant le délai nécessaire

å 1’engagement de poursuites pénales

ou d’une procédure d’extradition.

3. Toute personne détenue en ap-

plication du paragraphe précédent,

peut communiquer immédiatement

avec le plus proche représentant

qualifié de l’Etat dont elle a la na-

tionalité; toutes facilités lui sont ac-

store control of the aireraft to its

lawful commander or to preserve

his control of the aireraft.

2. In the cases contemplated in

the preceding paragraph, the Con-

traeting State in whicli the aireraft

lands shall permit its passengers

and erew to continue their journey

as soon as practicable, and shall re-

turn the aireraft and its cargo to the

persons lawfully entitled to posses-

sion.

Chapter V — Powers and Duties

of States

Artide 12

Any Contracting State shall allow

the commander of an aireraft reg­

istered in another Contracting State

to disembark any person pursuant

to Artide 8, paragraph 1.

Artide 13

1. Any Contracting State sliall

take delivery of any person whom

the aireraft commander delivers pur­

suant to Artide 9, paragraph 1.

2. Upon being satisfied that the

circumstances so warrant, any Con­

tracting State shall take custody or

other measures to ensure the pres-

ence of any person suspeeted of an

act contemplated in Artide 11, para­

graph 1, and of any person of whom

it has taken delivery. The custody

and other measures shall be as pro­

vided in the law of that State but

may only be continued for such time

as is reasonably necessary to enable

any criminal or extradition proceed-

ings to be instituted.

3. Any person in custody pursuant

to the previous paragraph shall be

assisted in communicating immedi-

ately with the nearest appropriate

representative of the State of which

he is a national.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

cordées å cette fin.

4. Tout Etat contractant auquel

une personne est remise conformé-

ment aux dispositions de 1’ArticIe 9,

paragraphe 1, ou sur le territoire

duquel un aéronef atterrit apres

qu’un acte visé å 1’Article 11, para­

graphe 1, a été accompli, procéde

immédiatement å une enquéte préli-

minaire en vue d’établir les faits.

5. Lorsqu’un Etat a mis une per­

sonne en détention conformément

aux dispositions du présent artide,

il avise immédiatement de cette dé­

tention, ainsi que des circonstances

qui la justifient, l’Etat d’immatricu-

lation de 1’aéronef, l’Etat dont la

personne détenue a la nationalité et,

s’il le juge opportun, tous autres

Etats intéressés. L’Etat qui procéde

å 1’enquéte préliminaire visée au pré­

sent article, paragraphe 4, en com-

munique promptement les conclu-

sions auxdits Etats et leur indique

s’il entend exercer sa compétence.

Article 14

1. Si une personne qui a été dé-

barquée conformément aux disposi­

tions de 1’Article 8, paragraphe 1,

ou qui a été remise conformément

aux dispositions de 1’Article 9, pa­

ragraphe 1, ou qui a débarqué apres

avoir accompli un acte visé å l’Ar-

ticle 11, paragraphe 1, ne peut ou ne

veut pas poursuivre son voyage, l’E-

tat d’atterrissage, s’il refuse d’ad-

mettre cette personne et que celle-ci

n’ait pas la nationalité dudit Etat

ou n’y ait pas établi sa résidence

permanente, peut la refouler vers

l’Etat dont elle a la nationalité ou

dans lequel elle a établi sa résidence

permanente, ou vers l’Etat sur le

territoire duquel elle a commencé

son voyage aérien.

2. Ni le débarquement, ni la re­

mise, ni la détention, ni d’autres me-

sures, visées å 1’Article 13, para-

4. Any Contracting State, to which

a person is delivered pursuant to

Article 9, paragraph 1, or in whose

territory an aircraft lands following

the commission of an act contem-

plated in Article 11, paragraph 1,

shall immediately make a prelimi-

nary enquiry into the facts.

5. When a State, pursuant to this

Article, has taken a person into cus-

tody, it shall immediately notify the

State of registration of the aircraft

and the State of nationality of the

detained person and, if it considers

it advisable, any other interested

State of the fact that such person

is in custody and of the circumstan-

ces which warrant his detention.

The State which makes the prelim-

inary enquiry contemplated in para­

graph 4 of this Article shall prompt-

ly report its findings to the said

States and shall indicate whether it

intends to exercise jurisdiction.

Article 14

1. When any person has been dis-

embarked in accordance with Article

8, paragraph 1, or delivered in ac­

cordance with Article 9, paragraph

I, or has disembarked after commit-

ting an act contemplated in Article

II, paragraph 1, and when such per­

son cannot or does not desire to con-

tinue his journey and the State of

landing refuses to admit him, that

State may, if the person in question

is not a national or permanent resi­

dent of that State, return him to the

territory of the State of which lie

is a national or permanent resident

or to the territory of the State in

which lie began his journey by air.

2. Neither disembarkation, nor

delivery, nor the taking of custody

or other measures contemplated in

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

47

4. Fördragsslutande stat, till vil­

ken någon överlämnats enligt artikel

9 mom. 1 eller inom vars område

ett luftfartyg landar efter det sådan

handling begåtts, som avses i arti­

kel 11 mom. 1, skall omedelbart

verkställa en preliminär undersök­

ning av omständigheterna.

5. Har en stat enligt denna artikel

tagit någon i förvar, skall underrät­

telse omedelbart lämnas till den stat,

där luftfartyget är registrerat, och

till den stat, i vilken den omhänder­

tagne är medborgare, samt, om först­

nämnda stat finner det lämpligt,

till varje annan berörd stat rörande

det förhållandet, att en person tagits

i förvar och rörande de omständig­

heter, som motivera hans omhän­

dertagande. Den stat, som verkstäl­

ler sådan preliminär undersökning

som avses i mom. 4, skall utan dröj s-

mål lämna nu nämnda stater med­

delande om undersökningsresulta­

tet och skall ange, huruvida den har

för avsikt att utöva jurisdiktion.

Artikel 14

1. Har någon blivit ilandsatt en­

ligt artikel 8 mom. 1 eller överläm­

nad enligt artikel 9 mom. 1 eller gått

i land efter att ha förövat sådan

handling som avses i artikel 11 mom.

1 och kan eller önskar icke den

ilandsatte eller överlämnade fortsät­

ta sin resa samt vägrar den stat, där

landningen skett, att tillåta honom

kvarbliva, äger sagda stat, såvida ve­

derbörande icke är medborgare el­

ler stadigvarande bosatt i den sta­

ten, återsända honom till den stat,

där han är medborgare eller stadig­

varande bosatt, eller till den stat, i

vilken han påbörjade sin flygresa.

2. Varken ilandsättning, överläm­

nande, tagande i förvar eller andra

i artikel 13 mom. 2 avsedda åtgärder

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

graphe 2, ni le renvoi de la per-

sonne intéressée ne sont considérés

comme valant entrée sur le terri-

toire d’un Etat contractant, au re-

gard des lois de cet Etat relatives å

1’entrée ou å 1’admission des person-

nes. Les dispositions de la présente

Convention ne peuvent affecter les

lois des Etats contractants relatives

au refoulement des personnes.

Article 15

1. Sous réserve des dispositions de

1’article précédent, toute personne

qui a été débarquée conformément

aux dispositions de 1’Article 8, para-

graphe 1, ou qui a été remise con-

formément aux dispositions de 1’Ar-

ticle 9, paragraphe 1, ou qui a dé-

barqué apres avoir accompli un acte

visé å 1’Article 11, paragraphe 1, et

qui désire poursuivre son voyage

peut le faire aussitöt que possible

vers la destination de son choix, å

moins que sa présence ne soit re-

quise selon la loi de l’Etat d’atter-

rissage, aux fins de poursuites péna-

les et d’extradition.

2. Sous réserve de ses lois relatives

å 1’entrée et å 1’admission, å 1’extra-

dition et au refoulement des person­

nes, tout Etat contractant dans le

territoire duquel une personne a été

débarquée conformément aux dispo­

sitions de 1’Article 8, paragraphe 1,

ou remise conformément aux dispo­

sitions de FArticle 9, paragraphe 1,

ou qui a débarqué et å laquelle est

imputé un acte visé å FArticle 11,

paragraphe 1, accorde å cette per­

sonne un traitement qui, en ce qui

concerne sa protection et sa sécurité,

n’est pas moins favorable que celui

qu’il acorde å ses nationaux dans

des cas analogues.

Article 13, paragraph 2, nor return

of the person concerned, shall be

considered as admission to the ter-

ritory of the Contracting State con­

cerned for the purpose of its law

relating to entry or admission of

persons and nothing in this Conven­

tion shall affect the law of a Con­

tracting State relating to the expul-

sion of persons from its territory.

Article 15

1. Without prejudice to Article

14, any person who has been dis-

embarked in accordance with Ar­

tide 8, paragraph 1, or delivered

in accordance with Article 9, para­

graph 1, or has disembarked af ter

committing an act contemplated in

Article 11, paragraph 1, and who

desires lo continue his journey shall

be åt liberty as soon as practicable

to proceed to any destination of his

choice unless his presence is re-

quired by the law of the State of

landing for the purpose of extradi-

tion or criminal proceedings.

2. Without prejudice to its law

as to entry and admission to, and

extradition and expulsion from its

territory, a Conctracting State in

whose territory a person has been

disembarked in accordance with Ar­

ticle 8, paragraph 1, or delivered in

accordance with Article 9, paragraph

1, or has disembarked and is sus-

pected of having committed an act

contemplated in Article 11, para­

graph 1, shall accord to such person

treatment which is no less favour-

able for his protection and security

than that accorded to nationals of

such Contracting State in like cir-

cumstances.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Titre VI — Autres dispositions

Artide 16

1. Les infractions commises å bord

d’aéronefs immatriculés dans un

Etat contractant sont considérées,

aux fins d’extradition, comme ayant

été commises tant au lieu de leur

perpétration que sur le territoire de

1’Etat d’immatriculation de l’aéro-

nef.

2. Compte tenu des dispositions

du paragraphe précédent, aucune

disposition de la présente Conven-

tion ne doit étre interprétée comme

créant une obligation d’accorder l’ex-

tradition.

Article 17

En prenant des mesures d’en-

quéte ou d’arrestation ou en exercant

de toute autre maniére leur compé-

lence å 1’égard d’une infraction com-

mise å bord d’une aéronef, les Etats

contractants doivent dument tenir

compte de la sécurité et des autres

intéréts de la navigation aérienne et

doivent agir de maniére å éviter de

retarder sans nécessité 1’aéronef, les

passagers, les membres de 1’équipage

ou les marchandises.

Article 18

Si des Etats contractants consti-

tuent pour le transport aérien, des

organisations d’exploitation en com-

mun ou des organismes internatio-

naux d’exploitation et si les aéro-

nefs utilisés ne sont pas immatricu­

lés dans un Etat déterminé, ees

Etats désigneront, suivant des mo-

dalités appropriées, celui d’entre eux

qui sera consideré, aux fins de la

présente Convention, comme Etat

d’immatriculation. Ils aviseront de

cette désignation 1’Organisation de

l’Aviation civile internationale qui

en informera tous les Etats parties

å la présente Convention.

Chapter VI — Other Provisions

Article 16

1. Offences committed on aireraft

registered in a Contracting State

shall be treated, för the purpose of

extradition, as if they had been com­

mitted not only in the place in which

they have occurred but also in the

territory of the State of registration

of the aireraft.

2. Without prejudice to the pro­

visions of the preceding paragraph,

nothing in this Convention shall be

deemed to ereate an obligation to

grant extradition.

Article 17

In taking any measures for inves-

tigation or arrest or otherwise exer-

cising jurisdiction in connection

with any offence committed on

board an aireraft the Contracting

States shall pay due regard to the

safety and other interests of air

navigation and shall so act as to

avoid unnecessary delay of the air­

eraft, passengers, erew or cargo.

Article 18

If Contracting States establish

joint air transport operating organ-

izations or International operating

agencies, which operate aireraft not

registered in any one State those

States shall, according to the cir-

cumstances of the case, designate

the State among them which, for the

purposes of this Convention, shall be

considered as the State of registra­

tion and shall give notice thereof

to the International Civil Aviation

Organization which shall communi-

cate the notice to all States Parties

to this Convention.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

51

Kapitel VI — Övriga bestämmelser

Artikel 16

1. Brott begångna ombord på luft­

fartyg registrerat i fördragsslutan-

de stat skall i fråga om utlämning

bedömas som om de hade begåtts

icke blott på den ort, där de för­

övats, utan även inom den stats om­

råde, där luftfartyget är registrerat.

2. Med iakttagande av bestämmel­

serna i mom. 1 skall icke någon be­

stämmelse i denna konvention an­

ses grunda förpliktelse att bevilja ut­

lämning.

Artikel 17

I fråga om vidtagande av åtgär­

der för utredning eller frihetsberö­

vande eller annat utövande av juris­

diktion med avseende på brott, be­

gånget ombord på luftfartyg, skola

de fördragsslutande staterna taga

tillbörlig hänsyn till säkerhet och

andra intressen i samband med luft­

trafik samt förfara på sådant sätt,

att onödig försening av luftfartyget,

dess passagerare, besättning eller

last undvikes.

Artikel 18

Om fördragsslutande stater för

utförande av lufttransport inrättat

gemensamma organisationer eller

internationella organ, som driver

luftfartyg, vilka icke registrerats i

någon stat, skola berörda stater, allt

efter omständigheterna i det särskil­

da fallet, utse en stat bland dem,

som vid tillämpning av denna kon­

vention skall anses som den stat, i

vilken luftfartyget registrerats, och

de skola härom underrätta den In­

ternationella Civila Luftfartsorgani­

sationen, som har att delge samtliga

fördragsslutande stater denna un­

derrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

53

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 november 1966.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

,

E

denman

, J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ivling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 november

1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 september 1966 remit­

terade förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartsla­

gen den 6 juni 1957 (nr 297).

Föredraganden anför, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och

hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luft­

fartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade kon­

ventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luft­

fartyg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MAtCUS BOKTR. STHLM 1966 660 51 5