Prop. 1967:106
('med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
1
Nr 106
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet; given Stockholms slott den 17 mars 1967.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lag med syfte att skydda resenärer vid s. k. reseskandaler. Förslaget innebär, att den som anordnar sällskaps resa till utomnordiskt land skall vara skyldig ställa säkerhet. Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för resa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras återresa.
Säkerhet skall gälla minst 200 000 kronor. Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden.
Den nya lagen föreslås skola gälla till och med den 30 juni 1972.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 106
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Förslag
till
Lag
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
1
§•
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige skall ställa
säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan utgår från Sverige eller
annat land.
Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvs
syfte försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad säll
skapsresa med färdmål, som avses i första stycket.
Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under
åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
2
§.
Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av
bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres
vid anfordran.
3
§.
Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kro
nor. Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till
lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.
Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,
som är nödvändiga för prövning av säkerheten.
4
§•
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för
sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats
men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppe
hälle i utlandet och deras återresa.
Medel som utbetalats får återkrävas av resenär endast om denne genom
otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
5
§.
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.
6
§•
Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene
utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och
den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För
varje ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare
för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.
Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
3
Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har
alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.
7 §•
Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan
icke föras.
8
§•
Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9
§•
Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något
ändamål.
10 §.
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken
resa säkerhet icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om
eftergift, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
Till samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyf
te försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar här eller utom riket anordnad
sällskapsresa med färdmål, som avses i första stycket, om säkerhet för re
san icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift.
11
§■
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung
en. eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
För reseverksamhet som bedrives den dag, då lagen enligt därå medde
lad uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kom
merskollegium såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp
än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till beho
vet av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med
samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om
eftergift av kravet på säkerhet.
Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråkta
gande av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens gil
tighetstid, samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrif
ter gälla även därefter. Vad i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även
sedan lagen i övrigt upphört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts
under lagens giltighetstid.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 februari 1967.
N ärvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling,
P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
, G
eijer
, M
yrdal
,
O
dhnoff
.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet och anför.
Inledning
Statens konsumentråd tillsatte under våren 1964 en kommitté1 med upp
gift att se över förhållandena på sällskapsresemarknaden. Kommittén skul
le särskilt beakta ansvars- och reklamationsfrågorna samt kartlägga det
nuvarande, frivilliga auktorisationssystemets för- och nackdelar. Vidare
skulle kommittén undersöka behovet av och möjligheterna till en vederhäf
tig konsumentupplysning rörande sällskapsresor.
Kommittén arbetade under namnet sällskapsreseutredningen. Den slut
förde sitt arbete i maj 1966. Den 2 juni 1966 överlämnade konsumentrådet
till handelsdepartementet utredningens betänkande »Sällskapsresor» (SOU
1966:25).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Göta hovrätt,
kommerskollegium, luftfartsverket, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens pris-
och kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihets-
frågor, konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens
järnvägar, Målsmännens riksförbund, Scandinavian airlines system (SAS),
Skolkuratorernas riksförening, Svenska resebyråföreningen, Svenska tra
fikföretagens råd, Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbo
1 Ledamöter förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg, ordförande, byrådirektören Chris
ter Bergman, dåvarande riksdagsledamoten Brita Elmén, förste byråsekreteraren K. A. Larsson,
direktören Birger Loman, direktören Harald Romanus och byråchefen Henry Söderberg.
lags riksförbund, Sveriges radio aktiebolag, Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers central organisation (SACO) samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund.
Kommerskollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stock holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Karlstad, Borås, Luleå, Sundsvall och Visby.
Ärendet har därefter beretts inom handelsdepartementet. En inom depar tementet upprättad promemoria med utkast till författning i ämnet har va rit remitterad till kommerskollegium, luftfartsverket, skolöverstyrelsen, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihets- frågor, konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens järnvägar, Handelskamrarnas nämnd, SAS, Svenska resebyråföreningen, Svenska trafikföretagens råd, LO, TCO och SACO.
\ id beredningen av ärendet har kontakt hållits med övriga nordiska län der inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetsutskottets arbete.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 106 år 1967
5
Historik
I slutet av 1948 tillkallades turistutredningen för att utreda problem, som berörde den utländska turisttrafiken på Sverige. I betänkande den 26 okto ber 1951 (SOU 1951:49) behandlade utredningen bl. a. frågan om lagligt skydd för resebyråverksamheten. Utredningen redovisade därvid tidigare initiativ att skapa bättre förhållanden inom resebyråbranschen. Redan 1942 hade resebyråföreningen hos handelskamrarnas nämnd anhållit om auktori sation av resebyråer. Föreningen hade emellertid återkallat framställningen, då denna bedömts icke ha utsikter att vinna bifall. Vid 1950 års riksdag hade väckts en motion (I: 35), vari yrkats, att åtgärder skulle vidtagas för att genom auktorisation eller på annat sätt bereda sådant skydd åt rese byråyrket, att nöjaktiga trygghetsgarantier skapades för den resande all mänheten. På hemställan av andra lagutskottet (L2U 1950: 7) hade riksda gen beslutat, att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet hade i sin motivering hänvisat till att turistutredningen arbetade med de spörsmål, som berörts i motionen. För egen del framhöll turistutred ningen, att det otvivelaktigt förekom åtskilliga missförhållanden inom rese byråbranschen. Ett samhällsingripande för att sanera förhållandena kunde därför i och för sig vara väl motiverat. En effektiv verkan kunde nås genom att införa förbud att utöva yrket utan särskilt tillstånd. Ett sådant tillstånds- tvång skulle emellertid innebära ett väsentligt intrång i den lagfästa närings friheten. Utredningen var icke övertygad om att olägenheterna var av så
6
dan tyngd, att ett avsteg från den viktiga principen om näringsfrihet borde
göras. Vidare framhöll utredningen, att en sådan åtgärd kunde tagas till
intäkt för ingripanden inom andra näringsgrenar, där missförhållanden av
liknande art förmenades föreligga. Utredningen anförde också, att ett till-
ståndssystem kunde leda till en monopolisering inom branschen. Även mot
ett auktorisationssystem kunde principiella invändningar riktas från nä-
ringsrättslig synpunkt. Utredningen rekommenderade därför branschen att
genom egna åtgärder söka åstadkomma bättre förhållanden. Skulle den fort
satta utvecklingen ge vid handen, att man på denna väg icke kunde råda bot
på förefintliga missförhållanden, borde emellertid frågan om effektivare
skydd för resebyråverksamheten omprövas. — Två av utredningens leda
möter avgav särskilt yttrande och rekommenderade lagstiftning.
I statsverkspropositionen till 1953 års riksdag (1953: 1 bil. 12 s. 165) re
dogjorde dåvarande chefen för handelsdepartementet för turistutredning
ens betänkande och anförde därvid bl. a. följande:
Frågan huruvida staten bör ingripa för att sanera förhållandena inom
resebyråbranschen har varit föremål för delade meningar bland såväl de
sakkunniga som remissinstanserna. Uppenbarligen kan här anföras skäl
både för och emot ett statligt ingripande. Att bedrägliga eller oskickliga re
searrangörer tillfogat enskilda medborgare — och i viss mån även Sveriges
anseende som turistland — avbräck har under senare tid inträffat vid upp
repade tillfällen. I likhet med sakkunnigmajoriteten anser jag dock, att åt
minstone tills vidare resebyråbranschen själv bör söka åstadkomma bättre
förhållanden. Om dessa strävanden visar sig vara otillräckliga, torde frå
gan om statligt ingripande få tas upp på nytt.
I anslutning till denna rekommendation bildade företag inom resebran
schen Svenska trafikföretagens råd, som bl. a. fick till uppgift att auktori
sera företag. De speciella sällskapsresearrangörerna omfattades icke av den
ursprungliga auktorisationen. År 1957 ändrades emellertid bestämmelserna
så att även de kunde erhålla auktorisation. Auktorisationsförfarandet blev
likväl föremål för kritik. Man framhöll bl. a., att auktorisationen borde ges
av en opartisk nämnd och icke av reseföretag. Denna kritik ledde till att
auktorisationen år 1960 flyttades över till Svenska trafik- och resebran
schens auktorisationsnämnd. Överflyttningen ledde till ett ökat intresse
för den frivilliga auktorisationen. Före 1960 fanns det sålunda bara tre
auktoriserade sällskapsresearrangörer, medan det nu finns mer än tjugo.
Frågan om lagstiftning rörande resebyråerna har tagits upp även på det
samnordiska planet. Vid 1963 års session med Nordiska rådet väcktes så
lunda ett medlemsförslag, att rådet skulle rekommendera regeringarna att
undersöka, om det förelåge behov av resebyrålagstiftning i de nordiska län
derna, och — om regeringarna skulle finna, att ett sådant behov existerade
— att genomföra en samnordisk lagstiftning på området. På hemställan av
trafikutskottet beslöt rådet med 37 röster mot 30 att antaga rekommenda
tionen. Samtliga svenska delegater röstade dock emot förslaget.
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
7
I skrivelse nr 94 till 1963 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t redogörelse
för Nordiska rådets behandling av frågan om resebyråerna. Redogörelsen
föranledde två likalydande motioner, I: 723 och 11:878. I dessa yrkades,
att riksdagen ville uttala sig för att Sverige måtte medverka i den av Nor
diska rådet begärda utredningen angående resebyråverksamheten. Motio
nerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
I skrivelse nr 84 till 1964 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t en redogö
relse för resebyråfrågans behandling vid Nordiska rådets session i februari
1964. Av redogörelsen framgick bl. a., att den svenska regeringen hade med
delat trafikutskottet i Nordiska rådet, att Svenska trafik- och resebran
schens auktorisationsnämnd år 1963 antagit vissa ändrade regler för aukto
risation. Trafikutskottet hade konstaterat, att utvecklingen på resebyråom
rådet genom olika åtgärder av resesaminanslutningar gick i den av Nor
diska rådet önskade riktningen. Utskottet hade likväl icke ansett tiden
inne att avskriva saken utan funnit sig också fortsättningsvis böra följa ut
vecklingen.
Även denna redogörelse föranledde motioner, 1: 449 och II: 538. I motio
nerna yrkades, att Sverige måtte medverka i den av Nordiska rådet begärda
utredningen om resebyråverksamheten. I andra hand föreslogs, att en sär
skild svensk utredning skulle tillsättas. På hemställan av allmänna bered
ningsutskottet beslöts, att motionerna icke skulle föranleda någon riksda
gens åtgärd. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35)
anfört, att tanken på lagstiftning om resebyråverksamheten icke biträtts av
de svenska delegaterna i Nordiska rådet, att rådets rekommendation icke
var slutgiltigt behandlad och att i det läget någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandet i dess första del icke kunde förordas. Utskottet hade vidare
anfört bl. a., att det missnöje med rådande förhållanden, som framförts i
motionerna, vore förklarligt mot bakgrunden av de händelser, som inträf
fat särskilt under de senaste åren. Det vore angeläget, att konsumentupp
lysningen på detta område förbättrades. Detta spörsmål hade uppmärksam
mats av statens konsumentråd, och utskottet förutsatte, att rådet fullföljde
och utvidgade sitt undersökningsarbete och avgåve de förslag till åtgärder,
som kunde befinnas påkallade.
I betänkandet om »Sällskapsresor» har redogörelse lämnats för detta un
dersökningsarbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Sällskapsresornas uppläggning
Sällskapsresor kan utformas på många olika sätt. En typ är de resor,
under vilka en grupp människor är samlade kring ett bestämt, ofta relativt
kvalificerat program. Avsikten är, att deltagarna skall få se exempelvis
historiska och kulturella sevärdheter, industrier, sport eller konst. En re
8
seledare medföljer gruppen för att övervaka inkvartering och måltider
samt tillse, att programmet följes. Ett annat slags resor är de s. k. vilo-
och rekreationsresorna, som endast innefattar kollektiv transport till en
bestämd ort samt förläggning med hel- eller halvpension. Andra former
är skolungdomsresor och hälsoresor. Den vanligaste formen av sällskaps-
resor är i dag vilo- och rekreationsresorna.
För genomförande av själva resorna utnyttjas både linjetrafik och be-
ställningstrafik. Sålunda genomföres tågresor i allmänhet med ordinarie
lägenheter, medan resor med flyg i de flesta fall sker medelst beställnings-
trafik, s. k. charterflyg. Vad båtresor beträffar, torde — om man bortser
från kryssningar — det vanliga vara, att man utnyttjar de reguljära för
bindelserna. Under senare år har det ej sällan förekommit, att olika färd
sätt kombinerats under en sällskapsresa, t. ex. först utresa med flyg, där
efter rundresa med buss och slutligen återresa med flyg.
De preliminära arrangemangen för en resa, som bjudes ut på den öppna
marknaden, genomföres, utan att anordnaren vet, hur många som anmäler
sig till resan. Om en utannonserad resa genomföres eller ej, beror främst
på intresset från allmänhetens sida. Arrangörerna brukar nämligen för
behålla sig rätten att inställa en resa, som inte samlar beräknat antal del
tagare. Därigenom tvingas de som reflekterar på en resa att bestämma sig
i god tid.
Under senare år har emellertid resemarknaden ändrats i vissa avseenden.
Detta sammanhänger med den allt mer hårdnande konkurrensen mellan
olika reseföretag. Utbudet av resor har blivit mycket stort, och arrangö
rerna har i olika fall blivit tvingade att använda realisationer, rabatter
och lockpriser för att få en resa slutsåld. Erbjudandena om sådana förmå
ner brukar komma strax före avresedagen. Detta har lett till att många
spekulanter nu väntar med sin reseanmälan längre än vad tidigare varit
fallet.
Förmånserbjudandena har motiverats med att researrangören vid resans
uppläggning bundit sig för vissa fasta kostnader, avseende flyg och hotell.
Vid sina kalkyler har arrangören då räknat med att resan skulle gå ihop
ekonomiskt vid viss beläggning, t. ex. 80 procent av hela antalet utbjudna
platser. Om platsbeställningen under- eller överstiger detta procenttal,
måste han räkna med motsvarande förlust eller vinst. Har nu försäljningen
gått mindre bra och kalkylgränsen 80 procent inte uppnåtts mot slutet av
försäljningstiden, kan arrangören vilja realisera de osålda platserna för
att såvitt möjligt begränsa den förlust han i detta läge har att räkna med.
Om försäljningen gått bättre och kalkylgränsen uppnåtts eller överskri
dits, kan arrangören vilja realisera återstående platser av den anledningen,
att varje ny försäljning innebär, att hans vinst kommer att öka.
Resenären får regelmässigt betala sin resa i förskott. Researrangören har
i sin tur möjlighet att betala transportföretagen och hotellägarna i efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
9
hand. Ett dubbelt kreditförhållande av denna art förutsätter givetvis, att researrangörerna är fullt tillförlitliga såväl i fråga om upplysningar och dispositioner som beträffande ekonomisk grundval. Betalningssystemet har emellertid utnyttjats av företagare, som saknat förutsättningar att på längre sikt arbeta inom resebranschen. Deras verksamhet har förr eller senare medfört, att enskilda resenärer blivit lidande. Missförhållandena har föranlett en tidvis livlig diskussion om sällskapsresebranschen. Därvid har två olika alternativ skisserats i fråga om möjligheterna att förhindra besvärligheter och obehag för resenärerna. Det ena har inneburit, att man ställt sin tillit till branschens förmåga att åstadkomma en självsanering. Det andra har varit, att statsmakterna skulle ingripa reglerande.
Inom resebranschen verksamma organ
Sedan år 1953 finnes i Sverige en frivillig auktorisation för reseföretag. Från år 1960 ombesörjes auktorisationen av Svenska trafik- och rese branschens auktorisationsnämnd. Nämndens stadgar är fastställda av Han- delskamrarnas nämnd. Auktorisationsnämnden har till uppgift att efter prövning auktorisera företag, som driver resebyrå eller verksamhet såsom reseagent eller sällskapsresearrangör. Den skall vidare verka för att auk toriserade företag fullgör sina uppdrag på ett för allmänheten tillfreds ställande sätt. Auktorisationsnämnden består av ordförande och högst sju ledamöter, alla utsedda av Handelskamrarnas nämnd. Sekretariatet är för lagt till Stockholms handelskammare. Auktorisationsnämndens verksamhet finansieras genom avgifter. En engångsavgift erlägges av ett företag, när det får auktorisation, och därefter betalar företagen eu årlig mindre av gift. Auktorisationsnämnden har vid sin prövning av föreliggande ansök ningar att följa vissa normer, som fastställts av handelskamrarnas nämnd. Dessa syftar till en prövning av sökandenas soliditet, vederhäftighet och branschkännedom. Om en sökande uppfyller kraven för auktorisation, skall han, innan auktorisation meddelas, ställa svensk bankgaranti eller annan likvärdig säkerhet till auktorisationsnämndens förfogande. Garantin skall användas, om nämnden finner sig föranlåten att till resenärs skydd vid taga åtgärd, på grund av att en såld resa icke kan genomföras avtalsenligt, eller om nämnden finner resenär skäligen berättigad till ersättning från reseföretagets sida. Garantisumman uppgår för resebyrå och sällskapsrese arrangör till minst 100 000 kronor samt för reseagent till minst 50 000 kro nor. Auktorisation meddelas för en tid av fem år. Företaget är under den na tid skyldigt att meddela nämnden alla förändringar i företaget, vilka kan påverka dess skötsel eller ställning. Företaget skall vidare lämna auktorisationsnämnden de uppgifter, som erfordras för tillsyn av verk samheten, samt hålla handelsböcker, korrespondens och andra affärshand
lingar tillgängliga för granskning. Om något auktoriserat företag åsidosät
ter de skyldigheter, som auktorisationen medför, kan nämnden meddela
varning eller återkalla auktorisationen. Om auktorisation återkallas, skall
detta offentliggöras genom nämndens försorg. — Bestämmelserna om ga
rantideposition tillkom 1963. Hittills har garantibelopp icke behövt tagas i
anspråk i något fall.
Innan auktorisationsnämnden beslutar i ärende, som avser auktorisation,
skall nämnden bereda bl. a. Svenska resebyråföreningen tillfälle att yttra
sig. Föreningen, som tillkom 1937, är en branschorganisation. Den arbetar
för fastare normer för reseförsäljningen, vilket förutsättes leda till bättre
relationer till allmänheten. Till slutet av 1950-talet hade resebyråförening
en relativt få medlemmar på grund av ganska restriktiva invalsbestämmel-
ser. Numera kan olika slags reseföretag vinna inträde. Föreningen har för
sina medlemmar utformat allmänna villkor för sällskapsresor. Dessa vill
kor utgör tillsammans med eventuella tillägg det avtal, som den enskilde
resenären har med reseföretaget. Föreningen behandlar bl. a. reklamations-
frågor, i vilka en föreningsmedlem är inblandad. Medlemmarna i föreningen
har kommit överens om att inte sälja resor, som ordnas av arrangörer,
vilka står utanför föreningen.
Förutom resebyråföreningen är Svenska trafikföretagens råd obligato
riskt remissorgan för auktorisationsnämnden. Rådet tillskapades 1953. Det
består av svenska trafikföretag med reguljär persontrafik av mer än lokal
omfattning och betydelse. De svenska charterflygföretagen är alltså inte
medlemmar av rådet. Rådets stadgar möjliggör dock, att charterföretag
adjungeras, när så anses påkallat. Rådet har bl. a. till uppgift att med
beaktande av allmänhetens berättigade anspråk verka för en sund ut
veckling av reselivet och att bidraga till att den yrkesmässiga reseförsälj-
ningsverksamheten utvecklas under betryggande former.
10
Kung!. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Bestämmelser för charterflyg
För rätt att idka charterflyg kräves tillstånd av luftfartsverket. Regler
härom finnes i luftfartslagen och luftfartskungörelsen samt luftfartsverkets
bestämmelser om civil luftfart. I frågor om tillstånd till charterflygning
har luftfartsverket att göra med olika flygföretag. Verket har däremot
ingen befattning med resebyråerna. Villkoren i samband med charterflyg
tillstånd påverkar emellertid i viss mån sällskapsresearrangörernas verk
samhet. Svenska flygföretag får ett grundläggande trafiktillstånd, s. k.
drifttillstånd. Företagen har då befunnits äga tillräckliga ekonomiska och
tekniska lesurser för verksamheten. De kontrolleras sedan kontinuerligt
av luftfartsinspektionen. I fråga om utländska bolag gäller, att de skall ha
erhållit drifttillstånd av hemlandets myndigheter. Till följd av internatio
11
nella åtaganden är de svenska myndigheterna i princip skyldiga att accep tera sådana drifttillstånd.
För charterflygningar från Sverige krävs även ett särskilt luftfartspoli- tiskt tillstånd. De villkor, som knyts till detta, syftar till att avgränsa den icke regelbundna luftfarten från linjetrafiken och skall sålunda skydda det av Kungl. Maj :t koncessionerade och trafikpliktiga linjeflyget.
Vid prövning av ansökningar om trafiktillstånd har luftfartsverket att
i
viss mån bevaka allmänhetens intressen gentemot företagen. Bl. a. skall tillses, att erforderliga försäkringar finns. Enligt verkets nuvarande be stämmelser för sällskapsreseflygningar gäller
bl. a., att en resa
för att be
traktas som sällskapsresa måste vara
minst en vecka och omfatta minst
15 deltagare. Vidare
skall gruppen på bestämmelseorten ha en
reseledare.
Deltagare skall betala för hela researrangemanget, och återbetalning för så dan del därav, som ej utnyttjats, må ej äga rum. Omedelbart före varje resa skall uppgöras en förteckning över passagerarna; förteckningen skall inlämnas till luftfartsverkets representant före flygningens påbörjande. Om flera resebyråer förhyrt utrymme i samma plan, skall varje resegrupp an tecknas för sig. Många av bestämmelserna vid tillståndsgivning följer re kommendationer av den europeiska civila luftfartskonferensen, ECAC.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Resebyrålagstiftning i andra länder
Redan före andra världskriget genomfördes i några europeiska länder lagstiftning rörande resebyråer. Så skedde 1935 i Österrike samt 1937 i Grekland, Italien och Tyskland.
Andra länder, som genomfört sådan lagstiftning, är Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Norge. I allmänhet kräves i dessa länder auktorisation för rätten att driva resebyråverksamhet. Även inom OEEC har man sysslat med problem rörande resebyråerna. Utgående från att det är av intresse för alla länder, att det råder ordnade och sunda förhållanden inom den bransch, som förmedlar den växande internationella turistströmmen, utarbetade man år 1953 ett förslag till lag om resebyråer. Sällskapsreseutredningen har i sitt betänkande närmare redogjort för innehållet i de olika lagarna och i OEEC:s lagförslag. Sammanfattningsvis har utredningen framhållit, att rese byrålagstiftning är vanligast i länder, som besöks av turister, och att lagar na kommit till för att skydda dessa länders ekonomiska intressen i turist näringen. Syftet har sålunda i huvudsak varit ett annat än det sällskapsrese utredningen haft att beakta i sitt arbete.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
Utredningens förslag
Sällskapsresorna har under efterkrigstiden ökat kraftigt i antal. Exakt
hur stor ökningen varit, kan dock icke redovisas. Någon officiell statistik
över antalet utlandsresenärer finns nämligen inte. Ökningen har delvis sam
manhängt med att nya kommunikationsmedel använts. I slutet av 40-talet
och i början av 50-talet anordnades det jämförelsevis få resor. Vid den tiden
företogs de flesta resorna i buss. Efterhand som det europeiska järnvägs
nätet återuppbyggdes, blev det dock allt vanligare med sällskapsresor per
järnväg. Vid mitten av 50-talet började charterflyget att på allvar konkur-
lera som färdmedel, och flyget blev snabbt det dominerande transport
medlet för sällskapsresor.
Utvecklingen under de senaste åren framgår av uppgifter hos luftfarts
verket om antalet resenärer, som färdats med icke regelbunden luftfart från
Sverige till plats utanför Norden, samt av utlänningskommissionens upp
gifter om antalet svenskar, som anlänt till Norden. Detta antal bör enligt ut
redningen vara ungefär lika med totala antalet utlandsresenärer. Sifferma
terialet har sammanställts enligt följande tabell:
År
Med icke regel
Totalt
År
Med icke regel
Totalt
bunden luftfart
bunden luftfart
från Sverige
från Sverige
1955
10 000
—
1961
. . 106 000
565 000
1956
12 000
—
1962
..
131000
618 000
1957
24 000
-—
1963
.. 188 000
746 000
1958
38 000
—
1964
..
253 000
875 000
1959
53 000
—
1965
..
313 000
1 013 000
1960
67 000
509 000
Med ledning av bland annat dessa siffror uppskattar utredningen, att an
talet sällskapsresenärer under år 1965 uppgick till omkring 370 000 perso
ner. Av dessa färdades åtminstone 320 000 med charterflyg och de övriga
med tåg, båt, buss eller linjeflyg.
För att få underlag för sina överväganden har undersökningen låtit
företaga intervjuundersökningar med deltagare i sällskapsresor med char
terflyg. Utredningen har därvid bl. a. sökt kartlägga, hur resenärerna upp
lever sina resor och i vilken utsträckning resorna i verkligheten svarar mot
de uppgifter iesenärerna fatt i förväg. Resenärerna har också fått redogöra
för hur de väljer mellan olika resealternativ och hur de uppfattar auktorisa-
tionen. Utredningen har vidare gjort en punktundersökning, såvitt angår
deltagarna i en sällskapsresa, där hemresan blev förskjuten flera dagar.
Reseföretagen har deltagit i en opinionsundersökning rörande auktorisatio-
nen av sällskapsresearrangörer. De fick därvid lämna synpunkter på för-
och nackdelar med det nuvarande systemet och föreslå förbättringar.
13
Sammanfattningsvis liar utredningen uttalat, att den mycket starka ex pansionen i resebranschen i stort sett skett friktionsfritt. Flertalet resor genomföres på ett tillfredsställande sätt och svarar mot de förväntningar, som resenärerna ställer på dem. Att så är fallet, sammanhänger med flera faktorer. Branschens åtgärder och den frivilliga auktorisationen har bidra git. Vidare har luftfartsverket genom olika åtgärder skyddat den resande all mänhetens intressen. Utredningen har dock funnit, att det marginellt före kommer rätt allvarliga missförhållanden i samband med s. k. skandalresor. Som skandalresor upptar utredningen för det första resor, som blir inställda utan varsel eller med mycket kort varsel, samt resor, som avgår först efter extraordinära ingripanden. I en andra grupp upptages resor, för vilka transportmedel till hemresan saknas eller avgångstiden förskjutes av sevärt. Slutligen hänföres till en tredje grupp resor, vid vilka ej vidtagits elementära åtgärder för resenärernas förläggning och förplägnad.
Skandalresor enligt utredningens definition är ett relativt litet problem, vad antalet resor beträffar. Högst en procent av alla sällskapsresor kan ka rakteriseras som skandalresor. Detta innebär dock icke, att åtgärder mot dessa resor skulle vara obehövliga. En procent av för närvarande omkring 400 000 resenärer per år gör problemet allvarligt för både branschen och konsumenterna. Man måste också räkna med att antalet sällskapsresor även i fortsättningen kommer att öka relativt snabbt. Detta kan innebära, att skandalresorna blir flera, om icke effektiva åtgärder vidtages. Än allvar ligare blir problemet, om man beaktar tendensen att resa till allt mer av lägsna mål.
Utredningen anser det nödvändigt att vidtaga åtgärder för att eli minera risken för nya reseskandaler. Den har övervägt, huruvida detta mål kan nås genom åtgärder, som ej skulle kräva statligt in gripande i form av lagstiftning. Tänkbara möjligheter är 1) en ändring av nuvarande auktorisationssystem, 2) skärpning av kraven för flygtillstånd, 3) genomförande av effektivare konsumentupplysning samt 4) vidtagande av rättsliga åtgärder mot skandalreseföretag.
Den nuvarande auktorisationen bidrar enligt utredningen redan nu till eu sanering av branschen. Den påverkar verksamheten hos företag, som anslutit sig till auktorisationssystemet. Skandalreseföretagen håller sig emel lertid under alla förhållanden utanför ett frivilligt auktorisationssystem.
I fråga om möjligheten att skärpa kraven för flygtillstånd har utredning en övervägt, huruvida luftfartsverket, innan det lämnar tillstånd, kunde för vissa sig om att det icke finns risk för skandalresor. Detta skulle innebära, att luftfartsverket måste granska icke bara flygföretagets tekniska standard och ekonomiska resurser utan även researrangörernas soliditet och kompe tens samt det kontrakt om transporter, som slutits. Utredningen har vid sina överväganden beaktat, att luftfartsverket under senare år på grund av sällskapsresetrafikens ökning och frånvaron av en ordning, som skyddar
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
14
resenärerna mot mindre noggranna arrangörer, sett sig nödsakat att i viss
utsträckning granska förhållandena mellan charterbolag och arrangör. Detta
har varit särskilt vanligt dels när nystartade eller för skandinaviska luft
fartsmyndigheter okända charterbolag slutit kontrakt med icke auktorisera
de arrangörer, dels då en kombination av flygbolag och arrangör uppkom
mit, som icke ansetts ha tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för
den trafik de sökt tillstånd till. En fråga som luftfartsverket haft anledning
att ingående syssla med har varit resenärernas hemtransport. Då skäl fö
relegat, har luftfartsverket krävt en skriftlig förbindelse av flygbolaget att
under alla omständigheter — även om researrangörerna icke erlagt sin be
talning — flyga hem de grupper bolaget flugit ut. Utredningen konstaterar,
att luftfartsverkets nämnda verksamhet sannolikt förhindrat uppkomsten
av skandalresor. Den anser emellertid, att det knappast kan vara riktigt att
utvidga luftfartsverkets skyldighet att bedöma flygbolaget till att omfatta
även själva reseföretagen. Utredningen framhåller också, att luftfartsver
ket ej kan förhindra försäljning av resor.
Vad beträffar möjligheten att giva effektivare konsumentupplysning,
framhåller utredningen, att det kommer att finnas människor, som icke nås
av informationen, samt att detta, såsom man av erfarenhet vet, särskilt gäl
ler de konsumenter, som bäst behöver informationen. Därför är det orealis
tiskt att vänta sig, att enbart en effektivare konsumentupplysning skulle
kunna göra slut på skandalresorna.
Vad slutligen angår utvägen att vidtaga vanliga rättsliga åtgärder mot
arrangörer av skandalresor, framhåller utredningen, att sådana åtgärder
verkar långsamt och att de från resenärernas synpunkt är otillfredsställan
de på grund av ovissheten om huruvida eventuellt utdömda skadestånd
verkligen kommer att betalas.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det icke är möjligt
att få bukt med reseskandalerna uteslutande genom interna saneringsåt
gärder inom branschen. För att förhindra uppkomsten av skandalresor krä-
ves ingripande genom lagstiftning. Utredningen har därvid
övervägt möjligheten att låta göra den nuvarande frivilliga auktorisationen
obligatorisk. Utredningen avvisar emellertid denna lösning, därför att den
skulle vara förknippad med allt för stora risker för begränsning av ny
etablering och konkurrens. Utredningen har i stället föreslagit en lagstift
ning av innebörd, att det för anordnande av sällskapsresor skall krävas, att
vissa ekonomiska garantier ställas. Som främsta motiv för en sådan lag
stiftning har utredningen anfört, att det är förekomsten av förskottslikvi-
der som gör, att allmänheten kan förlora pengar. Viss ekonomisk garanti
synes därför vara nödvändig för att verksamheten inom branschen skall
kunna drivas utan risker för allmänheten. En väl tilltagen garantideposi
tion torde utan tvivel vara svår att åstadkomma för åtskilliga företag inom
den icke seriösa delen av branschen. Detta beror på att garantier i regel
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
15
utfärdas av banker eller andra institutioner, som prövar vederbörandes ekonomi och säkerhet. — De sakkunniga har icke varit eniga på denna punkt. Två av utredningens ledamöter1 har sålunda föreslagit, att tillstånd att i Sverige anordna sällskapsresor eller i Sverige försälja eller till försälj- nig utbjuda sällskapsresor, anordnade i andra länder, skall vara beroende av sådan auktorisation, som lämnas av Svenska trafik- och resebranschens auk- torisationsnämnd.
Utredningen har i sitt arbete att åstadkomma skydd för allmänheten mot skandalresor föreslagit även andra åtgärder, vilka dock inte erfordrar något ingripande lagstiftningsvägen. Av de problem, som utredningen där vid behandlar, skall här först nämnas ansvars- och reklamations- för hållandena inom resebranschen. Utredningen framhåller, att frå gan om vem som skall bära ansvaret och stå för de ekonomiska riskerna, om arrangemangen vid en sällskapsresa icke motsvarar vad som förväntas, beror på, förutom allmänna avtals- och skadeståndsbestämmelser, vad som avtalats mellan parterna. Det avtal, som gäller, är i allmänhet ett standard- kontrakt, som bygger på resebyråföreningens allmänna resevillkor. Dessa är normgivande för hela branschen. Det är av utomordentligt stor vikt för re senären, att villkoren har en avfattning, som är tillfredsställande från hans synpunkt. Utredningen har därför tillsammans med representanter för rese byråföreningen granskat resevillkoren ur både resenärernas och företagens synvinkel. Genomgången har föranlett vissa ändringsförslag, för vilka ut redningen närmare redogör i betänkandet.
Utredningen framhåller, att det även vid sidan av skandalresorna före kommer resor, som icke i alla avseenden svarar mot de förväntningar, som konsumenten ansett sig ha rätt att hysa. Liksom inom alla andra branscher förekommer det reklamationer, som i första hand bör handläggas av sälja ren. För handläggning av olösta tvister bör en opartisk nämnd inrättas. Ut redningen rekommenderar konsumentrådet att upprätta en sådan reklama- tionsnämnd i samarbete med resebyråföreningen och Svenska trafikföreta gens råd samt framlägger förslag till stadgar för nämnden.
I samband med kartläggningen av ansvarsförhållandena vid sällskapsre sor har utredningen undersökt för- och nackdelar med en obligatorisk reseförsäkring. Flera försäkringsbolag meddelar nu frivilliga för säkringar. Dessa omfattar i allmänhet tre delar, nämligen försäkring mot olycksfall och sjukdom, försäkring av resgods samt reseansvarighetsför- säkring. Eu sådan grundförsäkring kan kompletteras på olika sätt. En obli gatorisk reseförsäkring skulle innebära, att försäkringsskyddet bleve inba kat i resans förmåner och därmed också i priset. Fördelen med en sådan ordning skulle framför allt vara, att alla resenärer finge ersättning vid skada. Dessutom skulle premierna kunna göras lägre. De tyngsta argumen ten mot ett obligatorium är enligt utredningen av rent principiell art. Ett
1 Herrar Larsson och Loman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
obligatorium tvingar även den som inte vill ha en försäkring att betala,
och detta strider mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. Vis
serligen finns det ett antal andra försäkringar, som är obligatoriska, men
enligt utredningens mening föreligger det ej tillräckliga sociala skäl att låta
också reseförsäkringar bli obligatoriska. Utredningen, som behandlar även
andra invändningar mot en obligatorisk reseförsäkring, framlägger icke
något förslag i denna fråga.
Enligt sitt uppdrag har utredningen även granskat för- och nackdelar
hos det frivilliga auktorisationssystemet. Utredningen
anser, att auktorisationen bör bibehållas i sin nuvarande frivilliga form.
Både utredningens undersökningar och annat material visar, att olika slags
brister är mycket vanligare hos icke auktoriserade företag än hos auktori
serade. Utredningen förklarar vidare, att det nuvarande auktorisations
systemet ej innefattar några konkurrensbegränsande moment. Utredningen
framför vissa synpunkter på avvägningen av garantibeloppet samt på av
fattningen av gällande normer för auktorisationen. I samband härmed ut
talar utredningen, att det är angeläget, att auktorisationsnämnden vid re-
mittering av inkommande ansökningar inhämtar synpunkter dels från
konsumentrådet och luftfartsverket, dels i fråga om sökandens behandling
av eventuella reklamationer från den föreslagna reklamationsnämnden,
i fråga om arrangörer av ferieresor från skolöverstyrelsen och i fråga om
arrangörer av resor av sjukvårdskaraktär från medicinalstyrelsen. Utred
ningen framhåller vidare såsom synnerligen önskvärt, att auktorisations-
nämndens granskning av auktoriserade företag kan pågå fortlöpande.
Att resornas kvalitetsegenskaper och priser då och då undersökes, är en
ligt utredningen en förutsättning för att man skall kunna ge effektivare
konsumentupplysning om sällskapsresor. Undersökningarna bör
oftast vara punktundersökningar, koncentrerade på bestämda slag av resor.
Vid enstaka tillfällen, i samband med större strukturförändringar på rese
marknaden, bör de däremot ha karaktären av översikter. På konsument-
upplysningsutredningen bör ankomma att föreslå, vilken institution som
skall stå för undersökningarna. Redan nu bör man dock kunna sprida upp
lysning om sällskapsresor via konsumentinstitutets upplysningsavdelning.
Utredningen föreslår vidare, att konsumentrådet låter utarbeta en popu
lärt hållen skrift med de för en resenär viktigaste uppgifterna samt att
reseföretagen genom sin branschorganisation verkar för att de uppgifter om
resor, som lämnas i broschyrer m. m., förenklas och standardiseras i största
möjliga utsträckning.
Slutligen riktar utredningen uppmärksamheten på vissa specialproblem
rörande resor av sjukvårdskaraktär, skolungdomsre-
s o r och utbildning av reseledare. Vad beträffar skolungdoms-
resor med pedagogiskt innehåll önskar utredningen, att skolöverstyrelsen
ges möjlighet att verka som kontrollorgan beträffande det pedagogiska och
17
sociala inslaget i resorna. I fråga om resor av sjukvårdslcaraktär anser ut redningen medicinalstyrelsen vara lämpligt kontrollorgan för det sjukvår dande inslaget i dessa resor. Vad angår reseledarnas utbildning förutsätter utredningen, att frågan behandlas av en utav skolöverstyrelsen tillsatt ut redning om utbildningsfrågor inom turistväsendet.
Något förslag till lagtext rörande sällskapsresearrangörers skyldighet att ställa garanti har utredningen icke framlagt. Den har emel lertid i ett särskilt avsnitt av betänkandet närmare angivit vissa riktlinjer för en sådan lag. Jag skall senare redogöra närmare för dem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Remissyttrandena
Under remissbehandlingen har framkommit olika uppfattningar om b e- hovet av ett statligt ingripande på sällskapsres e-
området.
Flera remissinstanser har i likhet med utredningen funnit, att skandal resorna har en sådan omfattning och medför sådana verkningar för de drabbade, att statliga åtgärder är motiverade. Uttalanden av sådan innebörd göres av bl. a. statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kar tellnämnd, Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareförening en, LO, TCO, SACO, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Cen terns kvinnoförbund.
Luftfartsverket förklarar sig dela sällskapsreseutredningens uppfattning, att flertalet sällskapsresor genomföres på ett tillfredsställande sätt och svarar mot de förväntningar, som resenärerna ställer på dem. Verkets er farenhet har varit, att endast ett fåtal resebyråer och flygföretag är ansva riga för det helt övervägande antalet skandalresor. Enligt verkets mening är det oftare dålig ekonomi än bristande kvalifikationer, som utlöst miss förhållandena, även om de bristande kvalifikationerna kan vara den yt tersta anledningen till den dåliga ekonomien. Icke sällan söker sig rese byråer med dålig ekonomi till flygföretag med dålig ekonomi och omvänt.
En sådan kombination innefattar särskilt stora risker för uppkomsten av skandalresor. Det är också förvånande att iakttaga, hur lätt affärsförbin delser har knutits mellan resebyråer och charterflygföretag, utan att solidi- tetsupplysningar inhämtats, och huru stort överseende, som ofta visas gentemot affärspartnerns dåliga ekonomi. Det ligger enligt luftfartsverkets mening nära till hands att antaga, att missförhållandena av angiven art skall rätta till sig själva genom den utslagning av företag från marknaden, som förr eller senare blir en följd av skandalresor i dessa företags regi. Denna process kan dock vara smärtsam för den resande allmänheten. Här till kommer att nyetablering av reseföretag synes kunna ske relativt lätt, vilket sammanhänger med det av utredningen påpekade förhållandet, att
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106
18
kapitalförsörjningen i betydande utsträckning kan ske genom förskottsbe
talningar från resenärerna. Det har icke sällan förekommit, att en före
tagare efter ett eller flera sammanbrott återuppträder i branschen med en
ny firma. Risk föreligger därför, att missförhållandena trots den kontinuer
ligt pågående självsaneringen kommer att i viss omfattning fortbestå. Luft
fartsverket har mot bakgrund av sina erfarenheter kommit till den upp
fattningen, att åtgärder behöver vidtagas inom resebyråbranschen för att få
en förbättring till stånd. Det borde dock vara möjligt att begränsa åtgärder
na med hänsyn till arten och omfattningen av missförhållandena. Åtgärder
na bör enligt verkets mening i främsta rummet ta sikte på att stärka de
ekonomiska förutsättningarna och garantierna för att sällskapsresorna
programenligt kan genomföras av såväl arrangörer som transportörer och
övriga medverkande i det samlade arrangemanget.
Att helt eliminera risken för skandalresor är enligt konsumentrådet möj
ligt endast med mycket långt gående åtgärder. Det är i och för sig ett rese-
närsintresse, att endast arrangörer, som är kompetenta, får tillfälle att ver
ka å området. Man skulle därför kunna tänka sig att uppställa mycket
stränga villkor för att någon skall få etablera sig i branschen. Resenären har
emellertid å andra sidan ett mycket starkt intresse av att branschen bibehål
ler sin nuvarande dynamik, att nya krafter får chans att försöka och att nya
vägar att sälja resor, att arrangera och genomföra dem kommer till stånd.
Rådet betraktar det som mycket väsentligt, att i likhet med vad förhållandet
är inom andra branscher nya produktions- och distributionsformer får söka
sig fram även å reseområdet. Dessa två krav från resenärerna strider mot
varandra, varför man får söka finna en väg, som både tillgodoser konsu
menternas berättigade krav på trygghet och bibehåller möjligheterna till
expansion och nydaningar inom branschen. Rådet finner, att utredningens
förslag, att arrangören på ett eller annat sätt skall garantera resenärernas i
förväg inbetalade belopp, är en god medelväg att beträda. På det sättet eli
mineras visserligen inte möjligheterna av att skandalresor uppkommer, men
man eliminerar risken för ekonomiska förluster för resenärerna. Sällskaps
resenären är ju i den vanskliga situationen, att han till skillnad från de
flesta andra köpare måste betala produkten, innan den ens börjat att leve
reras.
I andra remissyttranden har det gjorts gällande, att något behov av stat
ligt ingripande icke skulle föreligga. Därvid framhålles, att skandalresorna
i förhållande till hela resevolymen utgör en mycket liten del, att de resenä
rer, som utsätts för skandalresor till mycket stor del utgöres av personer,
vilka mer eller mindre medvetet utsätter sig för risker, att liknande för
hållanden förekommer på många andra områden, där konsumenten har att
träffa ett val, att resultatet av den upplysningsverksamhet som ägt rum
ännu icke kan överblickas samt att problemen icke torde vara större än att
de bör kunna bemästras av branschen själv. Av denna uppfattning är bl. a.
Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
19
statens järnvägar, Sveriges advokatsamfund och Högerpartiets kvinnoför
bund. Stockholms handelskammare framhåller, att skandalresebegreppet
överdimensionerats — icke minst i pressen. Ett belysande exempel på denna
överdimensionering finns i utredningens punktundersökning beträffande en
skandalresa. Undersökningen visar, att såväl uppenbart överdrivna som
rent felaktiga uppgifter om resan lämnats i tidningarnas reportage. Detta
enda exempel visar, hur osäkert underlaget är för utredningens påstående,
att flera tusen personer årligen berörs av skandalresor. Om mot all för
modan uppskattningen skulle vara riktig, är ändå »skandalandelen» så för
svinnande liten, att ett statligt ingripande i den form som föreslagits icke
kan anses motiverat.
Några remissinstanser hänvisar till det frivilliga auktori
sation ssystemet och föreslår, att erfarenheterna av detta avvaktas
ytterligare någon tid. Sålunda anför Skånes handelskammare, att utredning
en ger vid handen, att branschens strävan till en självsanering i betydande
grad krönts med framgång. En allt större del av allmänheten har kommit
att uppfatta auktorisationen som en hallstämpel för tjänster, som ger rese
nären full trygghet. Allt talar för att en fortsatt sanering av branschen
kommer att äga rum genom ytterligare insatser.
Statens järnvägar förklarar sig hysa tilltro till den frivilliga auktorisa-
tionens sanerande effekt på litet längre sikt. Skulle en obligatorisk ekono
misk garanti krävas av alla sällskapsresearrangörer, komme sannolikt den
frivilliga auktorisationen att mista mycket av anseende och betydelse såväl
i allmänhetens som i researrangörernas ögon. Ställandet av en garanti bleve
— avsiktligt eller inte — ett nytt slags auktorisation, möjlig att förvärva
för envar, som förfogar över tillräckligt kapital, oavsett kvalifikationer i
övrigt. Den seriösa yrkesmedvetenheten och den allmänna redbarheten
främjas ej. Riskerna för skandalresor kvarstår. Att stärka den frivilliga
auktorisationen torde vara det bästa sättet för en sanering av resebran
schen. Till lämpliga åtgärder kan främst räknas en kontinuerligt bedriven
konsumentupplysning, som innefattar information om auktorisationen, till
skapande av en för hela branschen gemensam reklamationsnämnd samt en
förbättrad yrkesutbildning, bl. a. av reseledare. På så sätt skulle ett visst
tryck att förvärva auktorisation utövas på researrangörerna. Liknande
synpunkter framföres av Svenska trafikföretagens råd.
De remissinstanser, som diskuterar en obligatorisk auktorisa
tion för sällskapsresebranschen, avvisar i allmänhet denna lösning. Svens
ka resebyråföreningen är emellertid av annan mening och rekommende
rar, att rätten att arrangera och försälja sällskapsresor blir beroende av
ett auktorisationstillstånd. Föreningen ställer sig likväl icke helt främ
mande för ett ekonomiskt garantikrav. SAS framhåller, att endast en ga
rantidisposition icke löser problemet med skandalresorna på ett tillfreds
ställande sätt. Hur viktigt det än framstår att skydda alla möjligheter till
20
fri nyetablering och fri konkurrens, synes dock i detta sammanhang stör
re hänsyn få tillmätas det behov av skydd och trygghet resenärerna bör
ha rätt att förutsätta. Bakom förverkligandet av en semesterresa i utlandet
ligger i tid ett års arbete och i de flesta fall genom olika uppoffringar hop
samlade medel för resan. En deltagare i en skandalresa har i regel icke
möjlighet att göra om sin resa. Slutsatsen, att var och en har att själv se
upp och granska vad han ger sig in i, kan knappast vara adekvat i ett så
integrerat och komplicerat sammanhang som en sällskapsresa. En obliga
torisk auktorisation synes tillgodose vad som erfordras. SAS föreslår dock,
att man i första hand skall söka förstärka det nuvarande frivilliga auktori-
sationssystemet. Om åtgärder i detta syfte icke skulle leda till önskad ef
fekt, bör föreskrifter emellertid meddelas om obligatorisk auktorisation.
En del av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, åbe
ropar, att detta icke står i överensstämmelse med principerna för
vår näringslagstiftning. Kommerskollegium yttrar, att stats
makterna ej bör ingripa reglerande i näringslivets förhållanden, med
mindre detta är påkallat av samhälleliga eller eljest allmänna skäl; i van
liga fall är obunden konkurrens det som på längre sikt är bäst ägnat att
gagna konsumenternas intressen. Den nuvarande ordningen tillåter en
var att öppna resebyråverksamhet i vårt land. Skulle utredningens förslag
genomföras, innebure detta, att den som ej kan ställa godtagbar säkerhet
hindras driva sådan verksamhet, även om han skulle kunna göra detta på
ett fullgott sätt. Ur kollegiets synvinkel är sålunda huvudfrågan, huruvida
utredningen verkligen förebringat tillräckligt starka skäl för den föror
dade statliga regleringen. Den redogörelse utredningen lämnat angående
resebyråbranschen är utförlig och belyser klart rådande förhållanden.
Kollegium finner det dock tveksamt, om dessa kan sägas vara så otillfreds
ställande, att staten har anledning att ingripa. Underlaget för utredningens
bedömanden om förekomsten av allvarliga missförhållanden vid sällskaps-
resor synes vara osäkert. Av punktundersökningen rörande en skandalresa
framgår dessutom, att flertalet resenärer, som anlitat de aktuella arrangö
rerna, varit medvetna om att arrangemangen kunde innebära risker. Kom
merskollegiet ställer sig även tveksamt till utredningens förmodande, att
den väntade ökningen av antalet sällskapsresor kommer att skärpa pro
blemet. Det är ej ovanligt, att missförhållanden framträder på ett verk
samhetsområde, som är statt i stark utveckling, men att de försvinner, när
verksamheten stadgat sig. Det synes troligt, att de få icke auktoriserade ar-
rangörsföretag, som förekommit i samband med missförhållanden, blir ut
slagna i den hårdnande konkurrensen, när branschens expansionstakt av
stannat och marknaden blivit mättad. Det kan också förväntas, att genom
insatser icke minst från de på frivillig väg auktoriserade företagen en fort
satt sanering av branschen kommer att äga rum.
Stockholms handelskammare anser, att utredningens förslag tar sikte på
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
21
en etableringskontroll i form av tillståndsgivning som villkor för rätt att bedriva sällskapsreseverksamhet. Några inskränkningar i rätten till kom mersiell yrkesutövning bör i princip ej förekomma. Det skulle innebära stora faror för näringsfriheten, om staten godtog krav från olika grupper om särskilda villkor för rätten att utöva visst yrke eller viss verksamhet. Ett statligt ingripande i resebranschen kan knappast bli en isolerad före teelse utan aktualiserar en omprövning av hela vår näringslagstiftning. En annan ståndpunkt förutsätter, att resebranschen har en särställning, som motiverar ett speciellt ingripande. Handelskammaren har på grund av vad utredningen anfört icke kunnat finna, att förhållandena i resebranschen ger den en sådan särställning. Tvärtom torde den självsanering som ägt rum inom näringen i form av det frivilliga aulctorisationssystemet ha med fört, att en köpare av sällskapsresor har väsentligt större utsikter att få en fullgod produkt än köpare av många andra varor och tjänster. Handels kammaren fortsätter:
Det torde stå oemotsagt att cirka 95 procent av branschen är sanerad genom det arbete som bedrivits av Svenska Trafik- och Resebranschens Auktorisationsnämnd. STR-begreppet har trängt in i allmänna medvetan det, något som klart framgår av alla de telefonförfrågningar som STR- sekretariatet dagligen får från personer som planerar resor. Det finns emel lertid alltid kunder, för vilka ett lågt pris är det enda utslagsgivande. De väljer därför de icke seriösa företagens »specialerbjudanden», trots att det fåtal företag som nu arbetar i branschens periferi och varit invecklade i s. k. reseskandaler i flertalet fall namngivits i pressens reportage.
Då det sålunda måste anses uppenbart att denna kategori resenärer är fullt medveten om att man icke kan ställa samma krav på säkerhet, kom fort och trivsel då man utnyttjar ett dylikt specialerbjudande som då man anlitar ett välrenommerat företag, kan Handelskammaren ej finna något skäl att genom särskilda åtgärder skydda denna minoritet resenärer.
Vad särskilt angår förhållandet till konkurrensbegränsning s- lagen framhåller näringsfrihetsrådet, att utredningens förslag om ställ ande av garanti ej är ägnat att väcka nämnvärda betänkligheter från kon- kurrensbegränsningssynpunkt. Ett garantisystem av den principiella typ utredningen skisserat är från denna synpunkt — om man bortser från dess obligatoriska karaktär — även mindre långtgående än de konkurrensbe gränsningar, som för närvarande förekommer i resebyråbranschen. Närings frihetsrådet vill därför, om anledning att vidtaga åtgärder i saneringssyfte skulle finnas föreligga, inte motsätta sig, att rätten att anordna sällskaps resor till utlandet göres beroende av att garanti i någon form ställes till skydd för resenärerna. Rådet lämnar emellertid för sin del öppet, om miss förhållandena i sällskapsresebranschen är av så allvarlig art och omfatt ning, att behov av statligt ingripande föreligger.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, som förklarar sig inte vara främmande för tanken, att missförhållandena inom sällskapsresebranschen kräver ingripande lagstiftningsvägen, anser, att utredningens förslag är
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
22
ägnat att begränsa konkurrensen främst därigenom, att etablering av nya
företag kan försvåras. Om förslaget genomföres, vilket näringsfrihetsom
budsmannen inte vill motsätta sig, är det från konkurrenssynpunkt av
vikt, att garantibeloppet icke sättes högre än som är oundgängligen nöd
vändigt för att skydda den resande allmänheten.
Enligt Stockholms handelskammare skulle ett obligatoriskt garantisystem
vara ägnat att leda till konkurrensbegränsningar. Ett sådant garantisystem
skulle skapa stora svårigheter för ett litet men seriöst företag att etablera
sig i branschen. Icke minst statsmakterna själva har genom lagstiftning
eftersträvat att trygga en obunden konkurrens. Det borde därför, enligt
handelskammarens uppfattning, icke förekomma, att staten genom sär
skilda åtgärder främjade konkurrensbegränsande företeelser inom närings
livet, med mindre starka skäl av allmän räckvidd kunde åberopas härför.
Skånes handelskammare erinrar om att det ingalunda är sällsynt, att
svenska resenärer medföljer sällskapsresor, arrangerade av utländska före
tag. Därvid syftar handelskammaren särskilt på att åtskilliga resenärer icke
minst inom kammarens distrikt tar i anspråk tjänster av danska resebyråer.
Handelskammaren har för sin del fått den uppfattningen, att utredningen,
som icke framlagt ett utformat författningsförslag utan endast redovisat
ett principutkast till författning, icke gått till botten med de problem, som
från konkurrenssynpunkt och i övrigt skulle uppkomma i samband med
att resenärer anlitar resebyråer i ett grannland, vilket icke har rättsregler
på området, överensstämmande med dem som utredningen föreslår för vårt
lands vidkommande.
Utredningens rekommendation, att en opartisk reklamation s-
nämnd inrättas av konsumentrådet i samarbete med resebyråföreningen
och Svenska trafikföretagens råd, har i de flesta yttrandena icke mött nå
gon gensaga. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. konsumentinstitu
tet, SAS, resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens råd.
Konsumentrådet intar en avvaktande ställning och anför, att frågan om
reklamationer är något som ej enbart gäller sällskapsresor. Konsumentrådet
räknar med att inom en snar framtid starta en allmän reklamationsnämnd,
som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor och tjänster.
I denna nämnd torde även sällskapsresefrågor komma att behandlas, troli
gen på en särskild avdelning. Rådet finner det därför lämpligt, att man
väntar med ställningstagande till inrättandet av en reklamationsnämnd för
sällskapsresefrågor, till dess man kan överblicka arbetsområdet för den all
männa reklamationsnämnden. Även LO framhåller, att verksamheten hos
den av utredningen föreslagna nämnden samordnas med den planerade
universalnämnden hos konsumentrådet.
Vad beträffar försä k ringsfrågan har LO förklarat sig förorda,
att obligatoriska försäkringar införes vid sällskapsresor. Väsentliga risk-
moment kvarstår för resenären under resan, även om förslaget rörande en
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
23
garantisumma genomföres. En automatisk reseförsäkring innebär, att rese- skyddet är inbakat i resans förmåner och därmed också i priset. Då försäk ringen har karaktär av ett slags gruppförsäkring, kan premierna göras lägre.
Medicinalstyrelsen framhåller, att möjligheterna för en svensk resenär att utomlands komma i åtnjutande av läkarvård och sjukvård till stor del är beroende på om vederbörande har ekonomiska resurser. Endast med ett fåtal länder har Sverige slutit särskilda avtal, medförande att den svenska allmänna sjukförsäkringen kan utgå till svenska resenärer i sagda land.
I övrigt bör resenärerna genom annan försäkring tillförsäkra sig sådana förmåner. Styrelsen vill kraftigt understryka vikten av att en sådan ordning kommer till stånd, att varje resenär kan erhålla bästa möjliga vård utom lands vid sjukdom och ohälsa. Detta synes enligt styrelsen bäst kunna ske genom obligatorisk försäkring. Likaså bör resenären genom försäkring eller på annat sätt vara garderad i fråga om de utgifter, som kan uppstå för medicin, merkostnader för kost och logi, sjuktransporter etc. vid inträffade sjukdoms- eller olycksfall. Även de kostnader, som vid dödsfall uppkom mer för nödvändig balsamering och hemtransport, bör, bl. a. till undvikan de av hälsorisker, täckas av försäkring.
Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om att en automatisk re seförsäkring kan införas antingen genom en frivillig överenskommelse mel lan försäkringsbolag och researrangörer eller genom en tvingande författ ningsbestämmelse. Utredningen har ej utvecklat lagstiftningsalternativet.
Detta får anses tyda på att en sådan lösning icke ansetts böra övervägas. Förbundet instämmer härutinnan. Vad angår alternativet med en automa tisk försäkring, som bygger på frivillig överenskommelse, påpekar förbun det, att utredningens överväganden begränsar sig till sällskapsresorna och sålunda inte löser problemen beträffande övriga resenärer. Vilken effekt man kan uppnå för sällskapsresornas del, blir givetvis beroende av i vilken omfattning researrangörerna visar sig intresserade av att automatiskt in kludera en reseförsäkring i den vara de säljer. Riksförbundet anser det ej vara realistiskt att hysa alltför stor optimism härvidlag. Inom det sålunda mer eller mindre begränsade område, där en automatisk försäkring skulle få betydelse, föreligger det enligt riksförbundets uppfattning påtaglig risk för alt försäkringen av prisskäl skulle få så begränsad omfattning, att skyd det ej motsvarade resenärernas behov. Riksförbundet anför vidare, att den vinst som premiemässigt skulle uppstå vid en automatisk försäkring, bleve mycket obetydlig om ens någon. Ett obligatorium skulle enligt utredningen strida mot principen om valfrihet i vårt samhälle. Med beaktande av denna princip bör man enligt riksförbundets mening noga väga fördelarna mot nackdelarna, innan ett obligatorium införes på reseförsäkringens område. Riksförbundet är av den uppfattningen, att nackdelarna med en automa tisk försäkring kraftigt överväger fördelarna, och avstyrker införandet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
24
en sådan. Riksförbundet framhåller därutöver bl. a., att även andra försäk
ringsformer än reseförsäkring ger ersättning vid sjukdom, olycksfall eller
dödsfall, som inträffar utomlands. Villkoren för livförsäkring — såväl in
dividuell försäkring som gruppförsäkring — innehåller sålunda inga in
skränkningar för dödsfall utom riket.
Utredningens uttalanden om angelägenheten av en effektiv konsu
mentupplysning har inte föranlett några invändningar.
Statens konsumentråd anser, att behovet av upplysning till konsumenter
na är stort. I likhet med andra tjänster har sällskapsresor den egenskapen,
att de inte produceras förrän i det ögonblick de konsumeras. Detta innebär,
att den potentielle resenären inte har någon möjlighet att i förväg granska
produkten (resan). Hans prövning får inskränka sig till de informationer,
som han kan få från olika håll. En sällskapsresa är vidare en komplicerad
tjänst. Den konsumeras utomlands, på avlägsen ort, i många fall under för
hållanden, helt skilda från vad resenären är van vid hemma. En sällskaps
resa är dessutom en relativt kostsam tjänst, där ett misslyckat köp kan
innebära en avsevärd förlust för köparen. Resorna kommer att gå till allt
avlägsnare orter. Resenärernas möjligheter att i förväg hemifrån bedöma
värdet av de tjänster, som bjuds på sådana orter, blir ännu mer begränsa
de. Kostnaderna för dessa resor blir dessutom högre, varför relativt stora
belopp kan stå på spel. De resor, som offereras allmänheten, är av mycket
olika kvalitet och av mycket olika priser. Det är svårt för en presumtiv
resenär att med hjälp av det material han erhåller av arrangörerna avgöra
värdet av de prestationer, som erbjuds honom, och bedöma i vilken ut
sträckning exempelvis en dyrbar resa ger mera för det högre priset. Det är
därför mycket angeläget, att en objektiv information kommer till stånd.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför, att det är uppenbart
att flertalet av de resenärer, som deltagit i skandalresor, inte haft känne
dom om reseföretagets bristande möjligheter att genomföra reseprogram
met och därför träffat sitt val av brist på information, inte i medvetande
om en självpåtagen risk. Alla tänkbara vägar att ge kontinuerlig informa
tion bör därför beaktas. Inte minst angeläget är, att en lämplig undersök-
ningsinstitution kommer till stånd.
LO framhåller, att det för konsumenten är av största betydelse, att mer
allmän information genom massmedia kompletteras med en direkt infor
mation rörande den speciella resetjänsten. Av synnerligen stort värde torde
här vara, att normer för sällskapsresor utarbetades enligt varudeklara-
tionsnämndens metod, så att sällskapsresor kunde deklareras och även
kontrolleras i varudeklarationsnämndens regi. Detta skulle möjliggöra för
den enskilde konsumenten att mer direkt jämföra de olika varorna med
hänsyn till en del relevanta faktorer och på så sätt också bättre kunna be
döma, om resan är prisvärd. LO föreslår, att överläggningar upptas med
varudeklaration snämnden rörande varudeklarationsnormer i fråga om säll
skapsresor.
Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
25
Skolkuratorernas förening anser, att det är ett angeläget föräldraintresse att få till stånd en vederhäftig konsumentupplysning rörande skolungdoms- resor. I rådande läge måste föräldrar känna obehag inför valet av rese arrangör och kurstyp. Föreningen finner det nödvändigt, att ett centralt verkande organ inrättas med uppgift att lämna behövlig information till lärare, föräldrar och barn i fråga om skolungdomsresor.
Konsumentupplysning sutredningen uppger, att den i ett senare skede av sitt arbete kommer att ta upp spörsmålet om en utvidgning av den statliga konsumentupplysningen till att avse även tjänster av olika slag. Utred ningen är därför inte nu beredd att ta ställning till de i betänkandet fram lagda förslagen om bl. a. lämplig undersökningsinstitution för konsument- upplysning rörande sällskapsresor. Konsumentupplysningsutredningen un derstryker dock, att den finner behovet av konsumentupplysning på detta område angeläget. Som en första åtgärd anser utredningen lämpligt, att konsumentrådet i enlighet med betänkandet får i uppdrag att utge en mindre informationsskrift om sällskapsresor.
Behovet av att en upplysningsskrift utarbetas understrykes av medici nalstyrelsen. Med hänsyn till att den internationella turisttrafiken ökat starkt under senare år och utsträckts till allt avlägsnare trakter med tro piskt eller subtropiskt klimat, har styrelsen år 1964 utgivit en informa tionsskrift med hälsoråd vid resor till varma länder. Dessa hälsoråd synes kunna utgöra ett gott underlag för den tilltänkta upplysningsskriften. Sty relsen erinrar vidare om de stora hälsorisker, som är förenade med vistelse på orter med otillfredsställande sanitära förhållanden. I stor utsträckning- föreligger risk för att resenärerna insjuknar i smittsamma sjukdomar eller blir bärare av smittämnen och för med sig infektioner till vårt land, där dessa kan ge upphov till svårbekämpade epidemier, t. ex. salmonellaepide- mier. Fn utredning år 1963 visar, att cirka 63 % av rapporterade fall av salmonella i Sverige ådragits under resor till utlandet. En huvuduppgift för researrangörerna får därför anses vara att ge resenärerna en hygieniskt tillfredsställande inkvartering och utspisning. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att resenärer i icke ringa omfattning ådrager sig venerisk smitta i samband med resor till utlandet. Någon statistik rörande fördel ningen av ådragen venerisk smitta hos resenärer, som reser enskilt respek tive i sällskapsresor, finns icke. Med hänsyn till den stora omfattning säll- skapsresorna har, torde dessa spela en icke oväsentlig roll i berört avseen de. Styrelsen vill särskilt framhålla att vår allvarligaste könssjukdom — syfilis — för åtta år sedan hade en mycket liten spridning inom landet (75 nya fall av syfilis år 1958, 476 nya dylika fall år 1965). Det anförda under stryker enligt styrelsen det angelägna i att den medverkar vid utarbetan det av upplysningsskriften.
I anslutning till utredningens uttalanden om resor av sju k vårds karaktär understryker medicinalstyrelsen, att uppläggningen och ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
nomförandet av sådana resor ställer höga krav på ansvarskännande och
sakkunskap hos anordnarna. Viss möjlighet att utöva kontroll härvidlag
torde föreligga, om medicinalstyrelsen höres, då det gäller ansökningar om
auktorisation av företag, som avser att genomföra resor av sjukvårdskarak-
tär. I fråga om utredningens uttalande, att medicinalstyrelsen borde över
vaka det sjukvårdande inslaget i dessa resor, erinrar styrelsen om att
svensk hälsovårdsmyndighets övervakande verksamhet är inskränkt till
svenskt territorium och att övervakningen utanför detta är en uppgift för
vederbörande utländska hälsovårdsmyndigheter.
Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande, att den liksom utredningen anser
det önskvärt med central tillsyn över skolungdom sresor till ut
landet med pedagogiskt inslag. Med hänsyn till den expansion, som skett
och som väntas fortsätta, finner överstyrelsen det dock otänkbart att inom
ramen för sina personella och ekonomiska resurser ta ansvaret för en dylik
verksamhet. Vad beträffar utredningens tanke, att överstyrelsen kunde åta
sig den begränsade uppgiften att pröva kompetensen hos lärare, som har
ansvaret för undervisning i samband med skolungdomsresor, anser över
styrelsen anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder. Med den
målsättning, som gäller för modern språkundervisning, bortfaller behovet
av specialutbildade svenska lärare vid dessa kurser, och det framstår som
mest önskvärt att fullt utnyttja möjligheten att engagera infödda lärare.
Ett välmotiverat önskemål är, att kompetensen hos kursledare med ansva
ret för sociala arrangemang blir säkerställd. En prövning synes inte vara
möjlig att genomföra utan inspektion på ort och ställe. Den person, som
åtar sig uppdraget att vara ledare för en ungdomsresa till utlandet, bör
vara väl förtrogen med språket i det land, dit kursen är förlagd, äga god
insikt i landets kultur och vara en god ungdomsledare. Möjligheterna till
kortare introduktionskurser för sådana reseledare skulle kunna under
sökas av den expertgrupp, som överstyrelsen tillsatt för utredning rörande
utbildningsbehov och utbildningsvägar inom turistväsendet.
Skolkuratorernas förening instämmer helt i utredningens synpunkter
rörande behovet av någon form av objektiv kontroll rörande skolungdoms
resor. Med växande oro kan man konstatera, att hos många reseföretag den
kommersiellt dikterade ambitionen att arrangera konkurrerande studie
resor inte utsträcks till att omfatta ansvaret för att kurserna skall ge för
väntat utbyte.
Den i betänkandet upptagna frågan om utbildning av resele
dare rymmes enligt skolöverstyrelsen i det uppdrag, som skolöverstyrel
sen givit sin nyss nämnda expertgrupp. Den har till uppgift att företa en
inventering av nu förekommande kurser för utbildning av personal för
reselivet, turistnäringen och fritidsverksamheten inom Sverige med en upp
delning på bl. a. rese- och resebyråverksamhet, informationsverksamhet och
fritidsverksamhet. Bland övriga uppgifter skall expertgruppen också före
27
slå lämpliga utbildningsvägar för de föreslagna kategorierna och därvid avge förslag beträffande utbildningstidens längd, dess innehåll, syfte och organisation med beaktande även av lärarutbildningsaspekten.
Departementschefen
Under senare år har frågan om lagstiftning rörande sällskapsresor varit aktuell vid flera tillfällen. Detta har berott på att sällskapsresorna under tiden efter världskriget fått en mycket stor omfattning och att en del av reseföretagen visat sig icke ha förmåga och resurser att driva sin verk samhet på ett för resenärerna tillfredsställande sätt. I den debatt, som förts, har det bl. a. krävts, att sällskapsresearrangörerna underkastas någon form av statlig kontroll. I första hand har föreslagits särskilt tillstånd för rätt att etablera sig inom branschen. Dessa krav har hittills avvisats av statsmakterna. Ett statligt auktorisationsförfarande har ansetts kunna verka konkurrensbegränsande. Vidare har det bedömts vara svårt att skapa klara och objektiva grunder för tillståndsgivningen. I stället har resebranschen rekommenderats att själv genomföra en sanering. Olika åtgärder har ock så vidtagits på frivillig grund. År 1960 infördes ett nytt system med frivil ligt auktorisationsförfarande för att skapa största möjliga säkerhet för resenärerna. Systemet byggdes ut år 1963 genom föreskrift om skyldighet för de auktoriserade företagen att ställa säkerhet. Auktorisationsorganet fick rätt att förfoga över säkerheterna, om detta skulle erfordras för någon åtgärd till resenärs skydd.
Statens konsumentråd har varit det statliga organ, som närmast följt ut vecklingen på området. I maj 1964 beslöt rådet att tillsätta en kommitté — sällskapsreseutredningen — som skulle se över förhållandena på säll- skapsresemarknaden. Utredningen, som avlämnade sitt betänkande i maj 1966, har sett som sin uppgift att söka finna sätt att skydda allmänheten mot resor, som inställts eller icke fullföljts.
Av utredningens betänkande framgår, att den starka expansionen i rese branschen i stort sett har skett friktionsfritt och att inga allvarliga anmärk ningar kan riktas mot större delen av resorna. Enligt utredningen sam manhänger detta med flera faktorer. Utredningen pekar därvid bl. a. på branschens egna åtgärder. Det har emellertid även under de sista åren före kommit sällskapsresor, vid vilka resenärer blivit lidande till följd av all varliga fel och brister i arrangemangen. Enligt utredningens uppfattning är det icke möjligt att komma till rätta med kvarstående missförhållanden enbart genom interna saneringsåtgärder inom branschen. Ej heller kan man räkna med att konsumentupplysning rörande sällskapsresor kan göras så effektiv, att den eliminerar risken för skandalresor. Men hänsyn till skan dalresornas omfattning anser utredningen därför, att en reglering måste ske lagstiftningsvägen. Eftersom skandalresor huvudsakligen sammanhänger
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
28
med att företagen fritt disponerar över resenärernas förskottslikvider, har
utredningen beslutat föreslå, att reseföretag tvingas ställa säkerhet hos kom
merskollegium och att säkerheten efter beslut av en särskild nämnd får an
vändas för att tillgodose resenärernas elementära fordringar.
Under remissbehandlingen har det icke från något håll bestritts, att miss
förhållanden förekommer inom resebranschen. Olika meningar har emel
lertid framkommit vid bedömningen av behovet av lagstiftningsåtgärder.
Det har hävdats, att man borde söka komma fram till en bättre ordning
huvudsakligen genom ökad konsumentupplysning och att det icke därut
över skulle anordnas något skydd för resenärer, som — trots att riskerna
klarlagts och påpekats — anlitade mindre nogräknade researrangörer. Från
annat håll har man gjort gällande, att längre gående åtgärder är motive
rade och rimliga för att i största möjliga utsträckning undanröja olägen
heter, som kan uppstå för resenärer till följd av att exempelvis nödvän
diga anstalter för förläggning på vistelseorten inte vidtagits eller hemresan
inte sker vid förutskickad tid.
För egen del vill jag vitsorda värdet av de åtgärder, som resebyråbran
schen gjort i saneringssyfte. Tillsammans med den kontrollerande verksam
het, som luftfartsverket utför i fråga om flygföretag, har dessa åtgärder
med all sannolikhet effektivt medverkat till att missförhållanden inom
resebyråverksamheten är av så begränsad natur. Det förtjänar under
strykas, att de auktoriserade företagen inte varit inblandade i de av ut
redningen angivna skandalresorna. Den nu företagna utredningen visar
emellertid, att de oarter som förekommer inom näringen — och som med
rätta betecknas som skandalösa — knappast kan väntas försvinna som ett
resultat av branschens egna ansträngningar. Det är därför enligt min me
ning motiverat att överväga lagstiftning för att komma till rätta med de
brister, som eljest inte blir avhjälpta.
Utredningen har övervägt men avvisat möjligheten att ingripa mot skan
dalresorna genom införande av ett obligatoriskt auktorisationssystem. En
sådan lösning skulle enligt utredningen medföra allt för stora risker för
begränsning av nyetablering och konkurrens. För egen del instämmer jag
i denna bedömning. Härtill kommer, att ett obligatoriskt auktorisations
system skulle kunna uppfattas så att staten står som något slags garant
i fråga om företagens sätt att sköta sin verksamhet. En sådan uppgift kan av
lätt insedda skäl staten inte påtaga sig. Vidare är att märka, att införandet
av ett sådant system skulle kräva en ganska avsevärd tid, under vilken en
lämplig organisation måste byggas upp för att omhänderha frågor om auk
torisation. Den författningsmässiga regleringen av sällskapsresearrange-
mang bör i stället följa de huvudlinjer, som utredningen dragit upp. Det
ta innebär, att man uppställer som ett obligatoriskt villkor för rätt att
utöva verksamhet inom sällskapsresebranschen att ekonomisk säkerhet
ställts. Ett sådant lagstiftningsingripande avviker från den näringspolitiska
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
29
linje som vi följt här i landet under senare tid och som syftar till så fri konkurrens som möjligt mellan näringsutövare. Jag vill heller icke dölja de principiella betänkligheter som från näringsfrihetssynpunkt kan hysas mot den föreslagna ordningen. När jag ändå förordar, att man nu efter de angivna riktlinjerna försöker stävja missförhållandena inom resenäringen är det främst på grund av att ansvarslöshet, när den förekommer inom denna bransch, på ett påtagligt sätt medför sociala risker för dem som låter sig betjänas av branschen, t. ex. när resenärer utomlands ställs i den situa tionen att företaget saknar möjlighet att för dem ordna hemresa eller logi. Med hänsyn till att lagstiftningen innebär en nyhet på det näringsrättsliga området, bör den, sedan man haft tillfälle att studera verkningarna, tagas upp till förnyad prövning. Jag föreslår därför att det förordade systemet får gälla en begränsad tid, lämpligen fem år. Den författningsmässiga reg lering, som jag nu uttalat mig för, rubbar i princip inte det nuvarande auktorisationsförfarandet. Till den närmare utformningen av den tilläm- nade lagstiftningen är det min avsikt att återkomma senare. Jag vill emel lertid redan här framhålla betydelsen av att det system, som nu skall skapas, göres så enkelt och kostnadssparande som möjligt. Särskild vikt vill jag fästa vid att inte de ytterligare administrativa uppgifter, som är ofrånkom liga, lägges på nyinrättade organ. Såsom jag i det följande kommer att ut veckla, bör administrationen av systemet till största delen kunna ombesörjas av kommerskollegium. Dessa nya uppgifter för kollegium ställer krav på viss förstärkning av myndighetens personal. De därmed förenade kostnaderna torde under det kommande budgetåret få täckas från de medel till ex pertis, som ställes till förfogande under myndighetens avlöningsanslag.
Utredningen har framlagt också andra förslag i syfte att förbättra säll skapsresenärernas ställning. Av största betydelse för resenärerna är pro jektet, att konsumentrådet skulle låta inrätta en reklamationsnämnd för resebranschen. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Så som utredningen framhållit, skulle en sådan nämnd bli av värde inte endast genom att den vid uppkommande meningsskiljaktigheter lämnar ett opar tiskt besked om vad som är rätt och rimligt utan även genom att den ska par en praxis, som gör det lättare för resenären och företaget att göra upp efter inträffade händelser och som medverkar till att fästa arrangörens upp märksamhet på de delar i arrangemangen, vilka kan förbättras. Helt nyli gen har emellertid konsumentrådet beslutat att inrätta en allmän reklama tionsnämnd, som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor och tjänster. Denna nämnd kommer alltså att taga upp även sällskapsrese- frågor. Med anledning av detta initiativ från rådets sida finner jag inte an ledning nu föreligga att föreslå Kungl. Maj :t att tillskapa en särskild nämnd för sällskapsresebranschen.
Utredningen har vidare rekommenderat olika åtgärder för att förbättra konsumentupplysningen rörande sällskapsresor. Rekommendationerna rik
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
30
tas i första hand till olika konsumentorgan, vilka under remissbehandling
en av betänkandet icke framfört några erinringar av principiell art. Det kan
förväntas, att utredningens rekommendationer och de övriga synpunkter,
som framkommit vid remissbehandlingen, skall beaktas av dessa myndig
heter.
Utredningen har — utan att själv framlägga några förslag — diskuterat
fördelar och nackdelar med obligatorisk försäkring vid sällskapsresor. Vid
remissbehandlingen har ett par remissinstanser framhållit försäkringsskyd
dets betydelse vid sällskapsresor till utlandet. Det är emellertid icke möjligt
att på det föreliggande utredningsmaterialet taga upp denna fråga till lös
ning i samband med den nu aktuella lagstiftningen.
Utredningen har slutligen i betänkandet velat rikta uppmärksamheten
också på tre specialproblem i förhoppning om att dessa på olika sätt skulle
finna sin lösning, nämligen utbildningsfrågan för reseledare, skolungdoms-
resor och resor av sjukvårdskaraktär. Direkta rekommendationer har ut
redningen avstått från, emedan den ansett sig sakna underlag därtill. Vid
remissförfarandet har framkommit, att specialfrågan om utbildning av re
seledare för närvarande behandlas av en expertgrupp, som skolöverstyrel
sen tillsatt. På skolöverstyrelsen torde också få ankomma att, därest behov
anses föreligga, föreslå lämpliga åtgärder i fråga om skolungdomsresor
med pedagogiskt inslag. Vad slutligen beträffar den tredje specialfrågan,
resor av sjukvårdskaraktär, vill jag framhålla som lämpligt, att man vid
utformningen av konsumentupplysningen för sällskapsresor beaktar ock
så formen resor av sjukvårdskaraktär. Härvidlag bör samråd ske med me
dicinalstyrelsen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprät
tats förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Förslaget föranleder vidare följande anmärkningar.
1
§•
Utredningen
Enligt utredningen bör garanti krävas för rätt att i Sverige anordna säll-
skapsresor och att i Sverige försälja eller till försäljning utbjuda sällskaps
resor, anordnade i andra länder. Garantikravet bör gälla sådana grupp- och
sällskapsresor, som är öppna för allmänheten. Med allmänheten jämställes
även speciella kategorier, exempelvis studerande eller en viss tidnings läse
krets. Även resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och sam
manslutningar, bör omfattas av garantikravet.
Utredningen har övervägt, om depositionskravet skall begränsas till att
gälla för resor, som genomföres med vissa färdmedel. Den anför därvid, att
reseskandalerna under senare år koncentrerats till flygsällskapsresor och
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
31
att man i dagens läge skulle kunna stävja de värsta avarterna genom en lagstiftning, som enbart tog sikte på resor, anordnade med flyg. Tidigare har dock bussresor utgjort betydande problem för allmänheten. Utredning en har kommit till den slutsatsen, att det är mer ändamålsenligt, att låta garantitvånget gälla resorna oavsett transportmedel. Därigenom förhind ras överflyttning av skandalresorna till annat färdmedel. Om garantitvång et endast avsåge flygsällskapsresor skulle resor, som genomföres med en kombination av olika transportmedel, kunna utgöra ett problem.
En annan avgränsningsfråga är, huruvida garantitvånget skall avse alla resor eller endast sådana som går till utlandet. Enligt utredningen torde det f. n. räcka, om garantitvånget gäller endast för resor till utlandet. Där igenom skulle man bl. a. uppnå en betydande begränsning av den statliga övervakningen. Om en sådan begränsning införes, bör man dock vara med veten om att situationer kan uppkomma, i vilka det ter sig naturligt att gå ifrån denna begränsning och införa garantitvång även för resor inom Sve rige.
Departementschefen
Departementsförslaget har utformats i nära anslutning till utredningens riktlinjer. Det har dock ansetts kunna göras något mera begränsat. Sålunda föreslås, att lagstiftningen ej blir tillämplig på sällskapsresor till de nordiska länderna. De missförhållanden, som föranlett utredningsarbetet, har icke hänfört sig till sådana resor. Det kan också tilläggas, att ett fallissemang, som drabbar resenärer i de nordiska länderna, inte medför samma problem som om händelsen inträffar i utomnordiskt land. Å andra sidan skall påpe kas, att lagen för sin tillämpning inte förutsätter, att sällskapsresan utgår från Sverige.
Såsom utredningen föreslagit, bör säkerhetskravet i första hand knytas till anordnaren. Därigenom kommer kravet att åvila den som är närmast an svarig för sällskapsresans uppläggning. Har han ställt säkerhet, behöver icke någon i senare led av produktionskedjan, såsom försäljare eller för medlare, ställa någon säkerhet.
I uttrycket anordna får inläggas varje föranstaltande, som direkt tar sikte på att genomföra och avsluta en sällskapsresa, t. ex. slutande av avtal med transportföretag och hotell samt marknadsföring av resan. Även själva genomförandet och fullföljandet får räknas till anordnandet.
Säkerhet skall behöva ställas endast om sällskapsresa anordnas yrkes mässigt. Med denna bestämning har avsetts att under lagen föra in alla de olika fall, som utredningen åsyftat. Uttrycket »yrkesmässigt» bör sålunda givas en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare behöver inte sträcka sig över någon längre tid. Även den som endast i ett enstaka fall anordnar en sällskapsresa men gör detta för att bereda sig vinning, skall sålunda vara
32
skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gäller för det fall, att någon person
låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle få framstå som
initiativtagare till resorna.
Vad beträffar en utomlands anordnad resa, måste den som här i riket för
säljer eller förmedlar resan först ställa säkerhet. I sådant fall kan ju rätten
att anordna resan icke förbindas med skyldighet att ställa säkerhet här i
i riket.
Någon tvekan huruvida en resa är att betrakta som en sällskapsresa eller
ej torde i allmänhet inte behöva föreligga. Det har likväl ansetts påkallat att
i lagen lämna en definition. Luftfartsverket har nämligen i fråga om flyg
resor fastställt särskilda villkor, för att en resa skall vara att betrakta som
sällskapsresa. Villkoren är, att resan har en varaktighet av minst en vecka,
att researrangemanget innefattar transport, inkvartering och måltider (minst
halvpension), att gruppen består av minst 15 sällskapsresedeltagare med
samma arrangemang, att gruppen har en reseledare på bestämmelseorten
samt att utresa och återresa är gemensam för alla deltagare i gruppen.
Med dessa villkor är utan tvivel den i dag vanligaste formen av sällskaps
resa karakteriserad. De har tillkommit för att göra en åtskillnad mellan lin
jetrafik och charterflyg i överensstämmelse med antagna luftfartspolitislca
normer. Lämnas inte någon särskild definition på vad lagen avser med säll
skapsresa, kan det befaras, att man i rättstillämpningen kommer att följa
dessa villkor, som luftfartsverket emellertid uppställt av luftfartspolitislca
skäl. Därigenom skulle lagen komma att få en för ringa räckvidd. Särskilt
påtagligt är, att villkoren om resans varaktighet och gruppens storlek skulle
kunna medföra en icke lämplig begränsning av lagens räckvidd.
Avgörande för om en resa skall anses som sällskapsresa är enligt för
slaget, att resan utformats för en grupp resenärer, som sammanhålles un
der åtminstone någon del av resan. Sammanhållandet behöver inte vara sär
skilt påtagligt. Det räcker med att företaget utfärdat gemensamma föreskrif
ter för resenärerna om avresetid, samlingsplats etc. Samtidigt är att beakta,
att det förhållandet, att resan företagits i grupp skall ha påverkat utform
ningen av resan i något avseende, t. ex. vid prissättning, transport eller in
kvartering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
2 och 3 §§.
Utredningen
Utredningen anser, att som säkerhet bör godkännas svensk bankgaranti,
försälcringspolis eller annan likvärdig och likvid säkerhet. Kommerslcolle-
gium bör från fall till fall bedöma, villca säkerheter som kan godkännas,
men bör begära, att garantin utgöres av en avista fordran på vederbörande
kreditinstitution eller kan frigöras efter kort varsel.
Garantibeloppet bör enligt utredningen uppgå till en bestämd del av
33
företagets omsättning — antingen utgöra en fix proportion av årsomsätt ningen eller motsvara den högsta månadsomsättningen under kalenderåret. Kommerskollegium borde dock kunna jämka garantibeloppet, bl. a. i fråga om auktoriserade företag, för vilka auktorisationsgarantin torde kunna be traktas som tillräcklig säkerhet. Såsom förhållandena nu är, kan utred ningen icke se något skäl till att kommerskollegium ej utan vidare skulle kunna godkänna de garantier, som redan ställts i samband med auktorisa- tionen. Att dessa garantier är tillfyllest, sammanhänger med att auktorisa- tionen vid sidan av garantin innebär en ekonomisk prövning av företagen. Även prövningen av erfarenheten och lämpligheten hos företagsledningen utgör ett moment, som reducerar riskerna. Det synes utredningen därför naturligt, att kommerskollegium inte lägger ner några större resurser på att ompröva de auktoriserade företagen utan koncentrerar sig till det verk liga riskområdet — företagen utanför auktorisationen. Utredningen anser det lämpligt, att kommerskollegium arbetar i nära kontakt med auktorisa- tionsnämnden och dess huvudmän, så att denna kan överblicka de för ändringar i företagens soliditet och andra marknadsförhållanden, som kan föranleda omprövning av t. ex. garantiernas storlek. Om höjningar av ga rantin då icke genomföres inom auktorisationen, bör kommerskollegium givetvis kunna kräva tilläggssäkerheter vid sidan av auktorisationsgarantin.
Yttrandena
Luftfartsverket har till komplettering av utredningens uttalanden om garantibeloppets storlek förordat, att viss hänsyn itages även till reseföre tagets aktiekapital eller därmed jämförliga tillgångar. I fråga om rese företag med mycket litet kapital anser verket, att garantibeloppet i princip bör vara minst lika stort som omsättningen under den genomsnittliga om loppstiden för pågående resor, dock lägst 100 000 kronor. Skulle garanti belopp helt eller delvis behöva tagas i anspråk för fullgörande av reseföre tagets förpliktelser, bör en höjning av garantikravet ifrågakomma med hänsyn till den risksituation, som må anses föreligga för den framtida verk samheten.
Statens pris- och kartellnämnd har kritiserat, att utredningen synes vilja ställa lägre krav på de garantibelopp, som skulle gälla för de auktoriserade resebyråerna, än på dem som skulle gälla för icke auktoriserade. En sådan åtskillnad skulle indirekt sanktionera det privata auktorisationsförfaran- det. Nämnden kan icke heller ansluta sig till den av utredningen antydda principen, att garantibeloppet på något sätt skulle ställas i relation till reseföretagets omsättning. Det finns enligt nämnden inget relevant sam band mellan omsättningens storlek och de ekonomiska risker sällskapsre- seresenärerna kan utsättas för. Det torde icke finnas någon annan utväg än att låta den statliga myndighet, vilken skall handha garantiverksam-
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
34
heten, från fall till fall pröva, vilket belopp som för varje enskild sällskaps-
researrangör kan vara erforderligt för att den ifrågavarande risken skall
täckas. Möjligen kan det vara lämpligt att i instruktionen för nämnda
myndighet ange ett minimi- och ett maximibelopp för garantin, förslagsvis
50 000 och 200 000 kronor.
Även statens konsumentråd har anfört, att säkerheten får bedömas från
fall till fall och att viss hänsyn bör tas till omsättningens storlek. Den bör
ej sättas lägre än de garantibelopp, som erfordras för den frivilliga aukto-
risationen, och å andra sidan ej så hög, att den försvårar den normala
verksamheten inom branschen.
Näringsfrihetsrådet har som angeläget framhållit, att man vid detaljut
formningen och den praktiska tillämpningen av ett garantisystem såvitt
möjligt tillser, att nyetablering i branschen inte försvåras i annan mån än
syftet att skydda resenärerna nödvändiggör. Detta synes förutsätta, att den
myndighet, som skall handha tillämpningen, får viss frihet att bestämma
garantibeloppets storlek med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Näringsfrihetsrådet framhåller vidare, att intet nödvändigt samman
hang finnes mellan det föreslagna garantisystemet och den nu tillämpade
auktorisationen av reseföretag och att varken auktorisation eller medlem
skap i resebyråföreningen bör medföra företräde vid fastställandet av ga
rantibeloppet.
Även ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har understrukit, att det
från konkurrenssynpunkt är av vikt, att garantibeloppet icke sättes högre
än som är oundgängligen nödvändigt för att i rimlig utsträckning skydda
den resande allmänheten. Det är också angeläget, att av utredningen an
visade möjligheter till jämkning av beloppet utnyttjas. Hänsyn bör därvid
tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Då det i sammanhanget är
helt avgörande, att erforderlig ekonomisk säkerhet till resenärernas skydd
åstadkommes på det ena eller andra sättet, bör härvid också kunna be
aktas, att auktoriserade företag redan ställt viss säkerhet. Enligt närings
frihetsombudsmannen innebär detta emellertid icke, att auktorisationen i
sig bör ge företräde. Varje slag av auktorisation utgör nämligen en form
av konkurrensbegränsning, och risk för skadeverkningar därav föreligger
vid den praktiska tillämpningen.
Slutligen har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke risk föreligger, att
garanti kan komma att tagas i anspråk för annat ändamål än det åsyftade,
om exempelvis researrangör försättes i konkurs.
Departementschefen
Såsom jag tidigare anfört, bör den nya lagen inte i princip rubba det
nuvarande frivilliga auktorisationsförfarandet. Jag delar även den vid re
missbehandlingen framförda meningen, att lagen icke bör göra skillnad
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
35
mellan de auktoriserade och de icke auktoriserade reseföretagen. Det är från dessa utgångspunkter som reglerna om säkerhetens beskaffenhet har utarbetats.
Huvudregeln är, att säkerheten skall bestå av en av bank eller kreditför säkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran. Kommerskollegium har dock rätt att godtaga även andra säkerheter. Dessa bör då vara fullt betryggande.
Under remissbehandlingen har angivits, att risk kunde föreligga för att säkerheterna kommer att tagas i anspråk för andra ändamål än de åsyf tade, om reseföretaget försättes i konkurs. I anslutning till detta uttalande, vill jag påpeka, att bank- och försäkringsgarantierna torde komma att ut formas så, att de icke kan tillgodogöras för andra syften än dem, för vilka de blivit ställda, och att de följaktligen icke kommer att representera något värde för reseföretagets eventuella konkursborgenärer. Det får ankomma på kommerskollegium att tillse, att de säkerheter, som erbjudes av rese företagen, är avpassade i enlighet härmed.
När det gäller att bestämma vilket belopp som säkerheten skall avse mås te till en början beaktas, att säkerheten i en krissituation skall kunna be reda resenärerna effektiv hjälp. Vad som därvidlag kan anses betryggande, måste bedömas med ledning av arten och omfattningen av ett företags reseverksamhet. Ju större omfattningen är, desto högre belopp måste säker heten avse. Något särskilt maximum kan därför inte fastställas i lagen. Det får ankomma på kommerskollegium att pröva vilket belopp som är lämpligt. Av naturliga skäl måste denna prövning bli mycket schablon mässig. Jag anser icke rimligt, att kollegiet vid denna prövning skall ingå på någon bedömning av erfarenhet och lämplighet hos företagsledningen. Prövningen bör icke heller påverkas av att företaget är auktoriserat eller ej. De risker, som säkerheten skall anpassas till, får avvägas efter en grov uppskattning av reseföretagets väntade omsättning. Denna får i sin tur be dömas med hänsyn till bl. a. tidigare omsättning. I fråga om nyetablerade företag får planeringen och andra föranstaltningar ge underlag för pröv ningen av beloppsfrågan.
Vid min bedömning av säkerhetsfrågan har jag stannat för att i lagen bör stadgas ett visst minimibelopp, under vilket säkerheten icke i regel bör bestämmas. Om detta belopp icke sättes för lågt, vinnes viss trygghet för att sällskapsresor i fortsättningen inte kommer att anordnas av sådana företag, som saknar tillräckliga ekonomiska resurser. Jag är medveten om att en sådan beloppsgräns kan utgöra ett hinder för de minsta företagen i branschen och försvåra en etablering i blygsam skala. Det måste emeller tid beaktas, att mindre väl konsoliderade reseföretag inte har samma möjlig heter att erbjuda resenärerna trygghet som övriga företag. Med hänsyn till det anförda finner jag minimigränsen böra bestämmas till 200 000 kronor. Regeln härom bör emellertid inte göras helt undantagslös. Enstaka fall är
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
36
tänkbara, när regeln knappast kan sägas fylla något behov. Som exempel
kan nämnas, att någon tillfälligtvis här i landet later försälja enstaka bil
jetter till en sällskapsresa anordnad utomlands. För dessa och liknande fall
bör kommerskollegiet ha befogenhet att medge erforderliga lättnader.
I detta sammanhang bör nämnas det tänkbara fallet, att företag, vars sä
kerhet tagits i anspråk, får svårigheter under en övergångstid att ordna ny
tillfredsställande säkerhet eller tvingas avveckla rörelsen i brist på möjlig
heter att uppfylla kravet på deposition. Kollegiets befogenhet att medge
dispens bör omfatta även eftergift för att i sadana fall bereda ett företag
rimliga villkor i avvaktan på att ny säkerhet ställes eller att verksamheten
avvecklas.
I 3 §' har vidare intagits en bestämmelse, som ger kommerskollegium
rätt att närmare granska företagens ekonomiska ställning. Det har icke
ansetts erforderligt att stadga någon påföljd för den företagare, som söker
undandraga sig denna granskning. Det ligger nämligen i hans eget intresse
att lämna kollegiet alla erforderliga upplysningar. Underlåtenhet kan med
föra, att kommerskollegium finner, att den säkerhet, som företagaren ställt
eller vill ställa, är otillräcklig.
Kungl. Ma j.ts proposition nr 106 år 1967
4—6 §§.
Utredningen
Garantibeloppen bör enligt utredningen i första hand disponeras för
hemtransport från utlandet av resenärer i fall, då i resan ingående hem
transport icke kommer till stånd, och för dessa resenärers kostnadei i
samband med den fördröjda hemresan samt i andra hand för återbetal
ning av medel, som erlagts för resor, som icke avtalsenligt genomförts. Ut
redningen förutsätter, att hemtransport in. m. anordnas om möjligt kollek
tivt och på ekonomiskt bästa sätt, så att den ställda garantin räcker så
långt som möjligt för att kompensera resenärerna. I och för sig skulle
visserligen en resenär, som icke automatiskt hemtransporteras av reseföre
taget, kunna ordna hemresan själv med reguljära trafikmedel. Om detta
godtogs, skulle dock resekostnaderna betydligt kunna överstiga sällskaps
resans pris och de förskottslikvider, för vilka garantin står som säkerhet.
Utredningen föreslår vidare, att till kommerskollegium knytes en sär
skild nämnd. Dess uppgift skall vara att besluta om utbetalning och
disposition av deponerade medel. Utredningen utgår ifrån att den svenska
utlandsrepresentationen såsom hittills skall hjälpa strandsatta resenärer
och att den i samråd med nämnden vidtar lämpliga åtgärder för resenä
rernas hemtransporter.
Om researrangören inte har någon skuld till det inträffade, bör han en
ligt utredningen kunna utöva sin regressrätt i förhållande till det trans
portföretag och det hotell, som erhållit ersättning från depositionsmedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
37
Yttrandena
Utredningens förslag har föranlett vissa principiella erinringar från kom mer skollegiet, som anfört följande.
Av betänkandet framgår, att den föreslagna nämnden skulle kunna be stämma om utbetalning mot researrangörens vilja, även om lagakraftågan de dom ej föreligger. Vidare synes utredningens uttalanden ge vid handen, att utbetalning bör ske i samtliga fall, där skulden för utebliven hemtrans port m. in. ej kan läggas på resenären själv, och att arrangören i dylikt fall får söka sitt åter hos den som har ansvaret — en möjlighet som i dessa sammanhang har föga värde. Till yttermera visso vill utredningen införa en lagregel om att arrangören i princip skall vara förhindrad att genom avtal med resenären friskriva sig från ansvar för försummelser, som be gås av de för resan ianspråktagna företagen och personerna och vilka är fristående i förhållande till arrangören. Slutligen synes det kollegium som om utbetalning skall ske även i fall där det är tveksamt, om resenären har skulden eller ej. Också här lär en regressrätt ofta vara av ringa värde.
Utredningens förslag innebär, att vanliga skadeståndsrättsliga och pro cessrättsliga regler sätts ur kraft på förevarande område. Ett strikt skade ståndsansvar skulle införas och speciäldomstol tillskapas. Utredningen anför som skäl för eu sådan ordning, att vanliga rättsliga åtgärder verkar långsamt. En dylik olägenhet — som självfallet kan drabba den enskilde på ett i och för sig ej önskvärt sätt — är emellertid icke begränsat till rese branschen utan förekommer i de mest skilda sammanhang inom samhälls livet. Enligt kollegiets mening fordras starka skäl för ett så långt gående undantag som ett bifall till utredningens förslag skulle betyda. Kollegium anser för sin del icke, att sådana skäl kan anföras här. Visserligen kan eu försenad hemfärd medföra obehag och ekonomiska förluster för resenä rerna, men erfarenheten torde visa att dylika avbräck vanligen ej är av an märkningsvärt svår beskaffenhet.
Såvitt kollegium kan bedöma, skulle införandet av ett garantisystem, tillämpat enligt sedvanliga rättsliga normer, vara tillfyllest för att råda bot på missförhållandena. Redan skyldigheten att ställa godtagbar garanti kommer att hindra svaga företag från att etablera sig på marknaden, och såsom utredningen klarlagt torde de mera konsoliderade företagen i all mänhet se till att deras resenärer ej utsätts för olägenheter. Vidare skulle systemet medföra, att skadelidande resenärer ej skulle drabbas av rätts förluster av den anledningen att arrangören är insolvent. Mycket talar ock så för att systemet skall kombineras med en regel av den utav utredningen förordade innebörden, att researrangör ej äger med bindande verkan fri skriva sig från ansvar för försummelse som begåtts av »underentrepre nör».
Under remissbehandlingen har vidare Göta hovrätt anfört, att förutsätt ningarna för utbetalning av deponerade medel bör angivas utförligt samt att researrangören om möjligt bör beredas tillfälle att yttra sig, innan be slut om utbetalning meddelas.
38
Kungl. Ma j:ts proposition nr 106 år 1967
Departementschefen
Vid utformandet av denna del av departementsförslaget har utgångs
punkten varit, att den svenska utlandsrepresentationen liksom hittills
kommer att lämna hjälp, om en reseskandal inträffar utomlands. Målet har
varit att tillskapa ett system, som medger, att erforderliga medel snabbt
ställes till förfogande, så att resenärerna icke blir nödlidande. Detta mål
synes kunna uppnås, om man följer de riktlinjer, som utredningen angi
vit. En nämnd, kallad resegarantinämnden, bör sålunda tillskapas, som får
möjlighet alt meddela ett snabbt utanordningsbeslut i fråga om ställda sä
kerheter. Den önskade snabbheten kan tänkas göra det svårt för nämnden
att alltid låta reseföretaget yttra sig. Ej sällan bör detta likväl kunna ske.
När en reseskandal inträffat, kan händelserna utveckla sig på det sättet, att
t. ex. den svenske konsuln efter telebemyndigande från utrikesdepartemen
tet får ersätta hotellföretag och reseföretag, som fått rycka in för att ta hand
om resenärerna, eller lämna erforderliga garantier för de omedelbara utgif
terna för resenärernas uppehälle. Samtidigt orienterar utrikesdepartementet
resegarantinämnden om de åtgärder, som har vidtagits. Vid ett sådant hän
delseförlopp kan frågan om ianspråktagande av ställd säkerhet prövas av
nämnden i ett senare skede, när förhållandena hunnit bli närmare klar
gjorda.
Återfärden bör företagas snarast möjligt med lämpligt färdmedel. Resenä
rerna bör alltså icke ha rätt att med utnyttjande av garantimedlen få stan
na på den främmande platsen under den tid, som ställts i utsikt vid re-
seavtalets ingående. Utredningens rekommendationer kan tolkas så, att
nämnden borde vara behörig att pröva alla tvistefrågor, som kan uppstå
mellan resenär och reseföretag, när en reseskandal inträffar. En sådan
prövningsrätt synes emellertid vara alltför vidsträckt och icke heller erfor
derlig för att undanröja de allvarligaste olägenheterna av en reseskandal,
som uppstått i utlandet. I departementsförslaget bär därför angivits, att
säkerhet får tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och de
ras återresa. Vad beträffar de fall, där en resa aldrig kommer till stånd,
bör säkerhet få tagas i anspråk för att återbetala resenärernas förskott.
Det är uppenbart, att en resenär kan bli lidande även i andra hänseen
den än som omfattas av de ändamål, för vilka säkerheten enligt vad jag
nyss sagt får tagas i anspråk. Som exempel kan nämnas, att en resenär fått
bo i ett rum med lägre standard än som angivits i resebroschyrerna. Skada,
som kan ha tillfogats honom på detta och andra liknande sätt, skall emeller
tid icke gottgöras med utnyttjande av den ställda säkerheten. För sådana fall
får resenären söka nå uppgörelse med det reseföretag, som bjudit ut resan.
Kan en frivillig uppgörelse icke nås, får resenären anlita den vanliga dom-
stolsvägen. Lagen syftar i första hand till att ge resenärerna ett socialt be
tingat minimiskydd och icke att garantera, att reseföretaget uppfyller alla
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
39
sina kontraktsenliga åtaganden. Tvister om reseavtalets innebörd hör där för icke till resegarantinämndens uppgifter att avgöra, utan nämndens enda funktion skall vara att pröva, om förutsättningar för ianspråktagande av ställd garanti föreligger och om i övrigt förhållandena är sådana, att nämn den finner motiverat, att garantin tages i anspråk.
Mot bakgrund av det sist sagda har jag icke funnit anledning att i lagen upplaga någon bestämmelse, som undantar fall av force majeure. I de fles ta sådana fall torde det te sig naturligt, att säkerheten utnyttjas för att avhjälpa resenärernas trångmål. Detta utesluter icke, att nämnden vid sin diskretionära prövning i ett givet fall kan finna, att resenärernas svå righeter rimligen bör lösas på annat sätt än genom att garantien tages i anspråk. I de fall belopp utanordnas, äger reseföretaget icke återkräva nå gon del därav från resenärerna.
Av det nu anförda framgår, att den lösning som valts i departements förslaget icke innebär, att en specialdomstol i egentlig mening inrättas för resebranschen. De erinringar av principiell art, som framförts vid remiss^ behandlingen, torde sålunda knappast kunna riktas mot departementsför- slaget.
Vad beträffar nämndens sammansättning har departementsförslaget ut arbetats i överensstämmelse med utredningens uttalande, att nämnden bör bestå av en opartisk ordförande samt en konsument- och en producent representant. Med hänsyn till beskaffenheten av de frågor, som nämnden får att handlägga, bör ordföranden inneha domarkompetens.
7 §•
Det i departementsförslaget upptagna systemet syftar såsom framhållits icke till att tillgodose skadelidandes rättsligt grundade fordringar i hän delse av en reseskandal. Säkerheten har nämligen karaktären av eu so cialt motiverad garanti, som utan dröjsmål och efter en summarisk bedöm ning skall kunna utlösas. Med hänsyn härtill har i denna paragraf upp tagits föreskrift om att talan icke får föras mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av medel.
8
§.
Resegarantinämnden bör icke belastas med andra administrativa uppgif ter än sådana som direkt sammanhänger med prövningar av om ställd säkerhet får tagas i anspråk. I övrigt bör av praktiska skäl administrationen av: systemet åvila kommerskollegiet.
I enlighet härmed har i förevarande paragraf stadgats, att kommerskol legium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9 §.
När ställd säkerhet inte längre fyller något behov, bör den återlämnas av kollegiet. I regel torde detta ske efter ansökan från den som ställt
40
säkerheten. Innan säkerheten utlämnas, bör kontrolleras, att reseverksam-
het, som kräver säkerhet, inte bedrives och att förhållanden, som kan för
anleda, att säkerheten tages i anspråk, inte förekommit eller kan inträffa.
10
§.
I första stycket har upptagits straffbestämmelse för den som anordnar
sällskapsresa i strid mot stadgandet i 1 § första stycket.
I andra stycket har meddelats straffbestämmelse för den som yrkesmäs
sigt försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar sällskapsresa till utomnor-
diskt land, för vilken säkerhet icke finnes ställd. Denna bestämmelse om
fattar både sällskapsresor, som anordnats utomlands, och sällskapsresor,
som anordnats här i riket utan att säkerhet ställts.
11
§•
Vissa administrativa föreskrifter krävs i fråga om resegarantinämndens
verksamhet och förfarandet vid kommerskollegium. I paragrafen upptas
bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter härom.
Slutbestämmelsen
Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1967. Som jag förut angivit bör den
gälla under fem år. Det har ansetts påkallat att utforma ikraftträdandebe
stämmelsen så, att de företag, som redan är verksamma inom sällskaps-
resebranschen, får möjlighet att under en övergångsperiod anpassa sin
verksamhet till lagens bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom handels
departementet upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måt
te för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut
drag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
41
Förslag
Bilaga
till
Lag
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
1
§•
Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Dan mark, Finland, Island, Norge och Sverige skall ställa säkerhet hos kom merskollegium oavsett om resan utgår från Sverige eller annat land.
Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål, som avses i första stycket.
Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
2
§■
Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av- bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran.
3
§.
Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kro nor. Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.
Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten.
4
§•
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppe hälle i utlandet och deras återresa.
5
§•
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden.
6
§-
Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För var je ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.
Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen. Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.
42
Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan
icke föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
7 §•
8
§.
Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9§.
Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något
ändamål.
10
§.
Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Dan
mark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken resa säkerhet icke
finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Till samma straff dömes den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder eller
eljest förmedlar här eller utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål,
som avses i första stycket, om säkerhet för resan icke finnes ställd och kom
merskollegium icke beslutat om eftergift.
11
§•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung
en eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
För verksamhet som bedrivits före den dag, då lagen enligt därå medde
lad uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kom-
merskollegium såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp
än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till beho
vet av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med
samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om
eftergift av kravet på säkerhet.
Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråkta
gande av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens gil
tighetstid, samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrif
ter gälla även därefter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
43
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 mars 1967.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind, justitierådet Söderlund, regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.
Enligt lagrådet den 10 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före dragits av departementsrådet Sten-Erik Bergstrand.
Lagrådet yttrade:
Angående behovet och lämpligheten av en lagstiftning rörande ställande av säkerhet vid sällskapsresor till utlandet har framhållits att researran görernas erbjudanden om sådana resor vänder sig till den stora allmän heten som saknar möjlighet att i förväg beräkna hur en resa kommer att: gestalta sig och att arrangörerna har fördelen av vad som kallats ett dubbelt kreditförhållande, dvs. att de får betalning i förskott från allmän heten men ersätter transportföretag och hotellägare i efterhand. Med viss rätt kan därför sägas att parterna i avtalet inte är jämställda. Ehuru det icke torde saknas fog för uttryckta förhoppningar att sanering av rese byråverksamheten kan väntas på frivillig väg, vill lagrådet med hänsyn till det förut sagda för sin del inte motsätta sig ett ingripande genom lag stiftning. Den föreslagna lagstiftningens verkan lär framför allt bli att reseärrangörer utan tillräckliga ekonomiska resurser icke kan driva verk samhet inom branschen. Med hänsyn till denna förmodade verkan av för slaget kan man utgå från att ställd säkerhet sällan kommer att tas i an språk. Då sålunda syftet med lagstiftningen lär uppnås redan genom själ va tvånget att ställa säkerhet, blir reglerna om ianspråktagandet i prak tiskt hänseende av mindre betydelse.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
1
§■
För rätt att i Sverige anordna sällskapsresor till utomnordiska länder
och att här i landet försälja, utbjuda eller eljest förmedla sådana resor, som
anordnats utom riket, uppställs genom den föreslagna lagstiftningen så
som villkor att ekonomisk säkerhet ställts. Garantikravet avses skola gälla
för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt
anordnas för olika föreningar och sammanslutningar.
Skyldigheten att ställa säkerhet har i lagtexten gjorts beroende av att
verksamheten utövas yrkesmässigt. I remissprotokollet har angivits att
uttrycket »yrkesmässigt» bör ges en vid tolkning och att även den som
endast i ett enstaka fall anordnar en sällskapsresa för att bereda sig vin
ning skall ställa säkerhet. Den omfattning som sålunda givits åt begreppet
synes inte överensstämma med vad i lagstiftningssammanhang eljest; an
tas gälla. För att kravet på yrkesmässighet skall anses uppfyllt lärer näm
ligen vanligen krävas att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller
åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Oftast utmärks den
yrkesmässiga verksamheten också av att den bedrivs i vinst- eller för
värvssyfte men undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte före
finns eller kan påvisas. Verksamhetens omfattning tillmäts sålunda, av
görande betydelse vid avgränsning av begreppet.
Enligt lagrådets mening bör begreppet även i nu förevarande samman
hang bestämmas i enlighet med vad i lagstiftningen eljest gäller. Det. sy
nes tveksamt om den föreslagna lagstiftningens effektivitet verkligen
fordrar att garantikravet jämväl skall avse enstaka fall där någon anord
nar eller förmedlar sällskapsresa, även om detta sker för egen vinning.
Skall även sådan tillfällig verksamhet omfattas av de föreslagna lagbe
stämmelserna bör detta tydligt komma till uttryck i lagtexten. Så lcan
förslagsvis ske genom att orden »eller eljest i förvärvssyfte» insätts i para
grafens första stycke mellan orden »yrkesmässigt» och »anordnar» samt
i andra stycket mellan orden »yrkesmässigt» och »försäljer». Motsvarande
tillägg bör då även göras i 10 §.
3 §•
Enligt andra stycket i denna paragraf är företagaren skyldig att till kom
merskollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för
prövning av den säkerhet som skall ställas. Sådana upplysningar torde ej
sällan vara av beskaffenhet att deras offentliggörande kan lända företagaren
till men. Lagrådet vill erinra om att i dylikt fall handlingar, vari upplys
ningarna intagits, är sekretesskyddade enligt 2 § punkt 21 i kungörelsen den
4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jäm
likt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbe
komma allmänna handlingar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
45
4-6 §§.
Av lagtexten framgår icke huruvida kostnad som betalats med garanti medel skall slutligen stanna å reseföretaget. Att det föreslagna systemet med en — socialt motiverad — garanti i och för sig skulle föranleda att avtalsvillkoren blir utan verkan vid rättsligt bedömande av parternas inbör des förhållanden, synes inte kunna antagas. Därest den ordning som anges i motiven, nämligen att reseföretaget aldrig skall äga från resenärerna åter kräva någon del av belopp som utanordnas, skall gälla, torde krävas sär skild lagreglering. Lagrådet är emellertid av den uppfattningen att en regel av antydd innebörd är alltför vittgående. Sålunda kan erinras exempelvis om fall där otillbörligt handlande från resenärernas sida förorsakat kost nad som täckts med garantimedel. Från praktisk synpunkt synes frågan emellertid vara av mindre vikt. Det är därför icke nödvändigt att uppta denna till avgörande i lagstiftningssammanhang. Av flera skäl synes det lagrådet mera lämpligt att — med bibehållande av förslagets lagtext oför ändrad — de fåtaliga fall som kan uppkomma överlämnas till rättstillämp ningen.
I remissprotokollet hänvisas till ett uttalande av utredningen angående »regressrätt» i förhållande till transportföretag, hotell etc. som erhållit er sättning från depositionsmedel. Det kan antagas att härmed åsyftas sådana transportföretag och hotell med vilka researrangören ingått avtal för ut förande av den planerade resan. Vidare kan meningen förmodas vara att researrangören, om betalningsförpliktelse åvilar honom på grund av sådant avtal, under viss förutsättning skall äga tillgodoräkna sig vad transport företaget eller hotellet kan ha erhållit i ersättning av depositionsmedel. Den förutsättning som skulle medge ett tillgodoräknande har i uttalandet angivits vara att researrangören inte har någon skuld till det inträffade. Anmärkas bör då att rättsläget torde kunna vara beroende även av andra omständigheter.
10
§.
Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 §.
Slutbestämmelsen
Nu förevarande lagstiftning har föreslagits få begränsad giltighetstid. I 10 § stadgas straff för den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa i strid med lagens bestämmelser. I förslaget har inte särskilt reglerats huru vida brott av angivet slag, som förövats under lagens giltighetstid men som när denna utgår ännu inte bedömts genom dom som vunnit eller sedermera vinner laga kraft, skall kunna bli föremål för lagföring sedan lagen upp hört att gälla.
I den mån ej särskild övergångsbestämmelse meddelas lär analogisk till- lämpning av de i 5 § brottbalkens promulgationslag givna bestämmelserna
46
böra ifrågakomma för nyss angivna fall. Enligt detta lagrum skall ny lag-
tillämpas om den leder till frihet från straff. Undantag gäller dock för
gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av särskilda för
hållanden. Sådant undantag avser bestämmelser som gäller under krig
eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Huruvida en ana
logisk tillämpning av den sålunda angivna grundsatsen om särskilda för
hållanden kan ske för nu förevarande lagstiftnings del kan vara föremål
för tvekan. Uppenbart är emellertid att brott enligt 10 § bör kunna göras
till föremål för lagföring även efter den tid, då lagen upphört att gälla. Inte
minst framstår detta som påkallat för att undvika att lagen mot slutet av
sin giltighetstid kan komma att mista sin verkan.
Med hänsyn till det anförda är det enligt lagrådets mening lämpligt att
frågan klarläggs genom en uttrycklig övergångsbestämmelse. Detta kan ske
i form av ett tillägg till tredje stycket av förslagsvis följande lydelse: »Vad
i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även sedan lagen i övrigt upp
hört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts under lagens giltig
hetstid.»
Ur protokollet:
Aino Olsson
Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1967
47
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet på Stockholms slott den 17 mars 1967.
Närvarande:
Statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 mars 1967 avgivna utlåtande över det den 17 februari 1967 till lagrådet remitterade för slaget till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. I anslutning till de synpunkter, som lagrådet anlagt angående reglerna i 1 § om skyldigheten att ställa säkerhet och i 10 § om straff för den som överträder lagbestämmelserna, vill jag understryka, att resenärernas be hov av skydd vid en reseskandal är lika stort oavsett om resan är en av många i ett reseföretags verksamhet eller om det arrangerande företaget är verksamt inom branschen endast i något enstaka fall. I det remitterade för slaget användes uttrycket »yrkesmässigt» för att ge uttryck åt detta vida tillämpningsområde för lagen. Med anledning av vad lagrådet anfört om nämnda begrepp föreslår jag, att ordalagen i 1 och 10 §§ jämkas på sätt lag rådet angivit.
I remissprotokollet anförde jag, att ett reseföretag inte skall kunna av resenär återkräva belopp som utanordnats enligt resegarantinämndens be slut. Syftet med garantiföreskriften är nämligen att i de fall som anges i 4 § få täckning för återbetalning av förskottslikvider och kostnader för uppe hälle och återresa, alldeles oberoende av innehållet i det mellan reseföreta get och resenären träffade avtalet. Om friskrivningsldausuler i avtalen skulle kunna i efterhand åberopas mot resenären, skulle en väsentlig del i det åsyf tade sociala skyddet gå förlorad. Med anledning av den tvekan lagrådet an fört om den rättsliga innebörden av förslaget på denna punkt vill jag före slå, att 4 § i lagförslaget kompletteras med en regel som ger klart uttryck för denna ståndpunkt. Regeln kan lämpligen ges innehållet, att utbetalade medel får återkrävas av resenär endast om denne genom otillbörligt hand lande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
48
De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till slutbestämmelsen,
torde böra beaktas.
Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa
redaktionella ändringar.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att anta det i enlighet med det anförda ändrade lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670192