2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Förslag

till

Lag

om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

1

§•

Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa

till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige skall ställa

säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan utgår från Sverige eller

annat land.

Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvs­

syfte försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad säll­

skapsresa med färdmål, som avses i första stycket.

Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under

åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.

2

§.

Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av

bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres

vid anfordran.

3

§.

Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kro­

nor. Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till

lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.

Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,

som är nödvändiga för prövning av säkerheten.

4

§•

Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för

sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats

men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppe­

hälle i utlandet och deras återresa.

Medel som utbetalats får återkrävas av resenär endast om denne genom

otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.

5

§.

Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,

resegarantinämnden.

6

§•

Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene

utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och

den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För

varje ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare

för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

3

Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har

alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.

7 §•

Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan

icke föras.

8

§•

Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.

9

§•

Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något

ändamål.

¹⁰ §.

Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa

till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken

resa säkerhet icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om

eftergift, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyf­

te försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar här eller utom riket anordnad

sällskapsresa med färdmål, som avses i första stycket, om säkerhet för re­

san icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift.

11

§■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en. eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

För reseverksamhet som bedrives den dag, då lagen enligt därå medde­

lad uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kom­

merskollegium såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp

än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till beho­

vet av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med

samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om

eftergift av kravet på säkerhet.

Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråkta­

gande av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens gil­

tighetstid, samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrif­

ter gälla även därefter. Vad i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även

sedan lagen i övrigt upphört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts

under lagens giltighetstid.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 februari 1967.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

A^ndersson, L^ange, K^ling, E^denman, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

,

O

dhnoff

.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning

om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet och anför.

Inledning

Statens konsumentråd tillsatte under våren 1964 en kommitté1 med upp­

gift att se över förhållandena på sällskapsresemarknaden. Kommittén skul­

le särskilt beakta ansvars- och reklamationsfrågorna samt kartlägga det

nuvarande, frivilliga auktorisationssystemets för- och nackdelar. Vidare

skulle kommittén undersöka behovet av och möjligheterna till en vederhäf­

tig konsumentupplysning rörande sällskapsresor.

Kommittén arbetade under namnet sällskapsreseutredningen. Den slut­

förde sitt arbete i maj 1966. Den 2 juni 1966 överlämnade konsumentrådet

till handelsdepartementet utredningens betänkande »Sällskapsresor» (SOU

1966:25).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Göta hovrätt,

kommerskollegium, luftfartsverket, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,

statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens pris-

och kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihets-

frågor, konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens

järnvägar, Målsmännens riksförbund, Scandinavian airlines system (SAS),

Skolkuratorernas riksförening, Svenska resebyråföreningen, Svenska tra­

fikföretagens råd, Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbo­

1 Ledamöter förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg, ordförande, byrådirektören Chris­

ter Bergman, dåvarande riksdagsledamoten Brita Elmén, förste byråsekreteraren K. A. Larsson,

direktören Birger Loman, direktören Harald Romanus och byråchefen Henry Söderberg.

6

dan tyngd, att ett avsteg från den viktiga principen om näringsfrihet borde

göras. Vidare framhöll utredningen, att en sådan åtgärd kunde tagas till

intäkt för ingripanden inom andra näringsgrenar, där missförhållanden av

liknande art förmenades föreligga. Utredningen anförde också, att ett till-

ståndssystem kunde leda till en monopolisering inom branschen. Även mot

ett auktorisationssystem kunde principiella invändningar riktas från nä-

ringsrättslig synpunkt. Utredningen rekommenderade därför branschen att

genom egna åtgärder söka åstadkomma bättre förhållanden. Skulle den fort­

satta utvecklingen ge vid handen, att man på denna väg icke kunde råda bot

på förefintliga missförhållanden, borde emellertid frågan om effektivare

skydd för resebyråverksamheten omprövas. — Två av utredningens leda­

möter avgav särskilt yttrande och rekommenderade lagstiftning.

I statsverkspropositionen till 1953 års riksdag (1953: 1 bil. 12 s. 165) re­

dogjorde dåvarande chefen för handelsdepartementet för turistutredning­

ens betänkande och anförde därvid bl. a. följande:

Frågan huruvida staten bör ingripa för att sanera förhållandena inom

resebyråbranschen har varit föremål för delade meningar bland såväl de

sakkunniga som remissinstanserna. Uppenbarligen kan här anföras skäl

både för och emot ett statligt ingripande. Att bedrägliga eller oskickliga re­

searrangörer tillfogat enskilda medborgare — och i viss mån även Sveriges

anseende som turistland — avbräck har under senare tid inträffat vid upp­

repade tillfällen. I likhet med sakkunnigmajoriteten anser jag dock, att åt­

minstone tills vidare resebyråbranschen själv bör söka åstadkomma bättre

förhållanden. Om dessa strävanden visar sig vara otillräckliga, torde frå­

gan om statligt ingripande få tas upp på nytt.

I anslutning till denna rekommendation bildade företag inom resebran­

schen Svenska trafikföretagens råd, som bl. a. fick till uppgift att auktori­

sera företag. De speciella sällskapsresearrangörerna omfattades icke av den

ursprungliga auktorisationen. År 1957 ändrades emellertid bestämmelserna

så att även de kunde erhålla auktorisation. Auktorisationsförfarandet blev

likväl föremål för kritik. Man framhöll bl. a., att auktorisationen borde ges

av en opartisk nämnd och icke av reseföretag. Denna kritik ledde till att

auktorisationen år 1960 flyttades över till Svenska trafik- och resebran­

schens auktorisationsnämnd. Överflyttningen ledde till ett ökat intresse

för den frivilliga auktorisationen. Före 1960 fanns det sålunda bara tre

auktoriserade sällskapsresearrangörer, medan det nu finns mer än tjugo.

Frågan om lagstiftning rörande resebyråerna har tagits upp även på det

samnordiska planet. Vid 1963 års session med Nordiska rådet väcktes så­

lunda ett medlemsförslag, att rådet skulle rekommendera regeringarna att

undersöka, om det förelåge behov av resebyrålagstiftning i de nordiska län­

derna, och — om regeringarna skulle finna, att ett sådant behov existerade

— att genomföra en samnordisk lagstiftning på området. På hemställan av

trafikutskottet beslöt rådet med 37 röster mot 30 att antaga rekommenda­

tionen. Samtliga svenska delegater röstade dock emot förslaget.

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

7

I skrivelse nr 94 till 1963 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t redogörelse

för Nordiska rådets behandling av frågan om resebyråerna. Redogörelsen

föranledde två likalydande motioner, I: 723 och 11:878. I dessa yrkades,

att riksdagen ville uttala sig för att Sverige måtte medverka i den av Nor­

diska rådet begärda utredningen angående resebyråverksamheten. Motio­

nerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse nr 84 till 1964 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t en redogö­

relse för resebyråfrågans behandling vid Nordiska rådets session i februari

1964. Av redogörelsen framgick bl. a., att den svenska regeringen hade med­

delat trafikutskottet i Nordiska rådet, att Svenska trafik- och resebran­

schens auktorisationsnämnd år 1963 antagit vissa ändrade regler för aukto­

risation. Trafikutskottet hade konstaterat, att utvecklingen på resebyråom­

rådet genom olika åtgärder av resesaminanslutningar gick i den av Nor­

diska rådet önskade riktningen. Utskottet hade likväl icke ansett tiden

inne att avskriva saken utan funnit sig också fortsättningsvis böra följa ut­

vecklingen.

Även denna redogörelse föranledde motioner, 1: 449 och II: 538. I motio­

nerna yrkades, att Sverige måtte medverka i den av Nordiska rådet begärda

utredningen om resebyråverksamheten. I andra hand föreslogs, att en sär­

skild svensk utredning skulle tillsättas. På hemställan av allmänna bered­

ningsutskottet beslöts, att motionerna icke skulle föranleda någon riksda­

gens åtgärd. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35)

anfört, att tanken på lagstiftning om resebyråverksamheten icke biträtts av

de svenska delegaterna i Nordiska rådet, att rådets rekommendation icke

var slutgiltigt behandlad och att i det läget någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandet i dess första del icke kunde förordas. Utskottet hade vidare

anfört bl. a., att det missnöje med rådande förhållanden, som framförts i

motionerna, vore förklarligt mot bakgrunden av de händelser, som inträf­

fat särskilt under de senaste åren. Det vore angeläget, att konsumentupp­

lysningen på detta område förbättrades. Detta spörsmål hade uppmärksam­

mats av statens konsumentråd, och utskottet förutsatte, att rådet fullföljde

och utvidgade sitt undersökningsarbete och avgåve de förslag till åtgärder,

som kunde befinnas påkallade.

I betänkandet om »Sällskapsresor» har redogörelse lämnats för detta un­

dersökningsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Sällskapsresornas uppläggning

Sällskapsresor kan utformas på många olika sätt. En typ är de resor,

under vilka en grupp människor är samlade kring ett bestämt, ofta relativt

kvalificerat program. Avsikten är, att deltagarna skall få se exempelvis

historiska och kulturella sevärdheter, industrier, sport eller konst. En re­

8

seledare medföljer gruppen för att övervaka inkvartering och måltider

samt tillse, att programmet följes. Ett annat slags resor är de s. k. vilo-

och rekreationsresorna, som endast innefattar kollektiv transport till en

bestämd ort samt förläggning med hel- eller halvpension. Andra former

är skolungdomsresor och hälsoresor. Den vanligaste formen av sällskaps-

resor är i dag vilo- och rekreationsresorna.

För genomförande av själva resorna utnyttjas både linjetrafik och be-

ställningstrafik. Sålunda genomföres tågresor i allmänhet med ordinarie

lägenheter, medan resor med flyg i de flesta fall sker medelst beställnings-

trafik, s. k. charterflyg. Vad båtresor beträffar, torde — om man bortser

från kryssningar — det vanliga vara, att man utnyttjar de reguljära för­

bindelserna. Under senare år har det ej sällan förekommit, att olika färd­

sätt kombinerats under en sällskapsresa, t. ex. först utresa med flyg, där­

efter rundresa med buss och slutligen återresa med flyg.

De preliminära arrangemangen för en resa, som bjudes ut på den öppna

marknaden, genomföres, utan att anordnaren vet, hur många som anmäler

sig till resan. Om en utannonserad resa genomföres eller ej, beror främst

på intresset från allmänhetens sida. Arrangörerna brukar nämligen för­

behålla sig rätten att inställa en resa, som inte samlar beräknat antal del­

tagare. Därigenom tvingas de som reflekterar på en resa att bestämma sig

i god tid.

Under senare år har emellertid resemarknaden ändrats i vissa avseenden.

Detta sammanhänger med den allt mer hårdnande konkurrensen mellan

olika reseföretag. Utbudet av resor har blivit mycket stort, och arrangö­

rerna har i olika fall blivit tvingade att använda realisationer, rabatter

och lockpriser för att få en resa slutsåld. Erbjudandena om sådana förmå­

ner brukar komma strax före avresedagen. Detta har lett till att många

spekulanter nu väntar med sin reseanmälan längre än vad tidigare varit

fallet.

Förmånserbjudandena har motiverats med att researrangören vid resans

uppläggning bundit sig för vissa fasta kostnader, avseende flyg och hotell.

Vid sina kalkyler har arrangören då räknat med att resan skulle gå ihop

ekonomiskt vid viss beläggning, t. ex. 80 procent av hela antalet utbjudna

platser. Om platsbeställningen under- eller överstiger detta procenttal,

måste han räkna med motsvarande förlust eller vinst. Har nu försäljningen

gått mindre bra och kalkylgränsen 80 procent inte uppnåtts mot slutet av

försäljningstiden, kan arrangören vilja realisera de osålda platserna för

att såvitt möjligt begränsa den förlust han i detta läge har att räkna med.

Om försäljningen gått bättre och kalkylgränsen uppnåtts eller överskri­

dits, kan arrangören vilja realisera återstående platser av den anledningen,

att varje ny försäljning innebär, att hans vinst kommer att öka.

Resenären får regelmässigt betala sin resa i förskott. Researrangören har

i sin tur möjlighet att betala transportföretagen och hotellägarna i efter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

lingar tillgängliga för granskning. Om något auktoriserat företag åsidosät­

ter de skyldigheter, som auktorisationen medför, kan nämnden meddela

varning eller återkalla auktorisationen. Om auktorisation återkallas, skall

detta offentliggöras genom nämndens försorg. — Bestämmelserna om ga­

rantideposition tillkom 1963. Hittills har garantibelopp icke behövt tagas i

anspråk i något fall.

Innan auktorisationsnämnden beslutar i ärende, som avser auktorisation,

skall nämnden bereda bl. a. Svenska resebyråföreningen tillfälle att yttra

sig. Föreningen, som tillkom 1937, är en branschorganisation. Den arbetar

för fastare normer för reseförsäljningen, vilket förutsättes leda till bättre

relationer till allmänheten. Till slutet av 1950-talet hade resebyråförening­

en relativt få medlemmar på grund av ganska restriktiva invalsbestämmel-

ser. Numera kan olika slags reseföretag vinna inträde. Föreningen har för

sina medlemmar utformat allmänna villkor för sällskapsresor. Dessa vill­

kor utgör tillsammans med eventuella tillägg det avtal, som den enskilde

resenären har med reseföretaget. Föreningen behandlar bl. a. reklamations-

frågor, i vilka en föreningsmedlem är inblandad. Medlemmarna i föreningen

har kommit överens om att inte sälja resor, som ordnas av arrangörer,

vilka står utanför föreningen.

Förutom resebyråföreningen är Svenska trafikföretagens råd obligato­

riskt remissorgan för auktorisationsnämnden. Rådet tillskapades 1953. Det

består av svenska trafikföretag med reguljär persontrafik av mer än lokal

omfattning och betydelse. De svenska charterflygföretagen är alltså inte

medlemmar av rådet. Rådets stadgar möjliggör dock, att charterföretag

adjungeras, när så anses påkallat. Rådet har bl. a. till uppgift att med

beaktande av allmänhetens berättigade anspråk verka för en sund ut­

veckling av reselivet och att bidraga till att den yrkesmässiga reseförsälj-

ningsverksamheten utvecklas under betryggande former.

10

Kung!. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Bestämmelser för charterflyg

För rätt att idka charterflyg kräves tillstånd av luftfartsverket. Regler

härom finnes i luftfartslagen och luftfartskungörelsen samt luftfartsverkets

bestämmelser om civil luftfart. I frågor om tillstånd till charterflygning

har luftfartsverket att göra med olika flygföretag. Verket har däremot

ingen befattning med resebyråerna. Villkoren i samband med charterflyg­

tillstånd påverkar emellertid i viss mån sällskapsresearrangörernas verk­

samhet. Svenska flygföretag får ett grundläggande trafiktillstånd, s. k.

drifttillstånd. Företagen har då befunnits äga tillräckliga ekonomiska och

tekniska lesurser för verksamheten. De kontrolleras sedan kontinuerligt

av luftfartsinspektionen. I fråga om utländska bolag gäller, att de skall ha

erhållit drifttillstånd av hemlandets myndigheter. Till följd av internatio­

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

Utredningens förslag

Sällskapsresorna har under efterkrigstiden ökat kraftigt i antal. Exakt

hur stor ökningen varit, kan dock icke redovisas. Någon officiell statistik

över antalet utlandsresenärer finns nämligen inte. Ökningen har delvis sam­

manhängt med att nya kommunikationsmedel använts. I slutet av 40-talet

och i början av 50-talet anordnades det jämförelsevis få resor. Vid den tiden

företogs de flesta resorna i buss. Efterhand som det europeiska järnvägs­

nätet återuppbyggdes, blev det dock allt vanligare med sällskapsresor per

järnväg. Vid mitten av 50-talet började charterflyget att på allvar konkur-

lera som färdmedel, och flyget blev snabbt det dominerande transport­

medlet för sällskapsresor.

Utvecklingen under de senaste åren framgår av uppgifter hos luftfarts­

verket om antalet resenärer, som färdats med icke regelbunden luftfart från

Sverige till plats utanför Norden, samt av utlänningskommissionens upp­

gifter om antalet svenskar, som anlänt till Norden. Detta antal bör enligt ut­

redningen vara ungefär lika med totala antalet utlandsresenärer. Sifferma­

terialet har sammanställts enligt följande tabell:

År

Med icke regel­

Totalt

År

Med icke regel­

Totalt

bunden luftfart

bunden luftfart

från Sverige

från Sverige

1955

10 000

—

1961

. . 106 000

565 000

1956

12 000

—

1962

..

131000

618 000

1957

24 000

-—

1963

.. 188 000

746 000

1958

38 000

—

1964

..

253 000

875 000

1959

53 000

—

1965

..

313 000

1 013 000

1960

67 000

509 000

Med ledning av bland annat dessa siffror uppskattar utredningen, att an­

talet sällskapsresenärer under år 1965 uppgick till omkring 370 000 perso­

ner. Av dessa färdades åtminstone 320 000 med charterflyg och de övriga

med tåg, båt, buss eller linjeflyg.

För att få underlag för sina överväganden har undersökningen låtit

företaga intervjuundersökningar med deltagare i sällskapsresor med char­

terflyg. Utredningen har därvid bl. a. sökt kartlägga, hur resenärerna upp­

lever sina resor och i vilken utsträckning resorna i verkligheten svarar mot

de uppgifter iesenärerna fatt i förväg. Resenärerna har också fått redogöra

för hur de väljer mellan olika resealternativ och hur de uppfattar auktorisa-

tionen. Utredningen har vidare gjort en punktundersökning, såvitt angår

deltagarna i en sällskapsresa, där hemresan blev förskjuten flera dagar.

Reseföretagen har deltagit i en opinionsundersökning rörande auktorisatio-

nen av sällskapsresearrangörer. De fick därvid lämna synpunkter på för-

och nackdelar med det nuvarande systemet och föreslå förbättringar.

14

resenärerna mot mindre noggranna arrangörer, sett sig nödsakat att i viss

utsträckning granska förhållandena mellan charterbolag och arrangör. Detta

har varit särskilt vanligt dels när nystartade eller för skandinaviska luft­

fartsmyndigheter okända charterbolag slutit kontrakt med icke auktorisera­

de arrangörer, dels då en kombination av flygbolag och arrangör uppkom­

mit, som icke ansetts ha tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för

den trafik de sökt tillstånd till. En fråga som luftfartsverket haft anledning

att ingående syssla med har varit resenärernas hemtransport. Då skäl fö­

relegat, har luftfartsverket krävt en skriftlig förbindelse av flygbolaget att

under alla omständigheter — även om researrangörerna icke erlagt sin be­

talning — flyga hem de grupper bolaget flugit ut. Utredningen konstaterar,

att luftfartsverkets nämnda verksamhet sannolikt förhindrat uppkomsten

av skandalresor. Den anser emellertid, att det knappast kan vara riktigt att

utvidga luftfartsverkets skyldighet att bedöma flygbolaget till att omfatta

även själva reseföretagen. Utredningen framhåller också, att luftfartsver­

ket ej kan förhindra försäljning av resor.

Vad beträffar möjligheten att giva effektivare konsumentupplysning,

framhåller utredningen, att det kommer att finnas människor, som icke nås

av informationen, samt att detta, såsom man av erfarenhet vet, särskilt gäl­

ler de konsumenter, som bäst behöver informationen. Därför är det orealis­

tiskt att vänta sig, att enbart en effektivare konsumentupplysning skulle

kunna göra slut på skandalresorna.

Vad slutligen angår utvägen att vidtaga vanliga rättsliga åtgärder mot

arrangörer av skandalresor, framhåller utredningen, att sådana åtgärder

verkar långsamt och att de från resenärernas synpunkt är otillfredsställan­

de på grund av ovissheten om huruvida eventuellt utdömda skadestånd

verkligen kommer att betalas.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det icke är möjligt

att få bukt med reseskandalerna uteslutande genom interna saneringsåt­

gärder inom branschen. För att förhindra uppkomsten av skandalresor krä-

ves ingripande genom lagstiftning. Utredningen har därvid

övervägt möjligheten att låta göra den nuvarande frivilliga auktorisationen

obligatorisk. Utredningen avvisar emellertid denna lösning, därför att den

skulle vara förknippad med allt för stora risker för begränsning av ny­

etablering och konkurrens. Utredningen har i stället föreslagit en lagstift­

ning av innebörd, att det för anordnande av sällskapsresor skall krävas, att

vissa ekonomiska garantier ställas. Som främsta motiv för en sådan lag­

stiftning har utredningen anfört, att det är förekomsten av förskottslikvi-

der som gör, att allmänheten kan förlora pengar. Viss ekonomisk garanti

synes därför vara nödvändig för att verksamheten inom branschen skall

kunna drivas utan risker för allmänheten. En väl tilltagen garantideposi­

tion torde utan tvivel vara svår att åstadkomma för åtskilliga företag inom

den icke seriösa delen av branschen. Detta beror på att garantier i regel

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

obligatorium tvingar även den som inte vill ha en försäkring att betala,

och detta strider mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. Vis­

serligen finns det ett antal andra försäkringar, som är obligatoriska, men

enligt utredningens mening föreligger det ej tillräckliga sociala skäl att låta

också reseförsäkringar bli obligatoriska. Utredningen, som behandlar även

andra invändningar mot en obligatorisk reseförsäkring, framlägger icke

något förslag i denna fråga.

Enligt sitt uppdrag har utredningen även granskat för- och nackdelar

hos det frivilliga auktorisationssystemet. Utredningen

anser, att auktorisationen bör bibehållas i sin nuvarande frivilliga form.

Både utredningens undersökningar och annat material visar, att olika slags

brister är mycket vanligare hos icke auktoriserade företag än hos auktori­

serade. Utredningen förklarar vidare, att det nuvarande auktorisations­

systemet ej innefattar några konkurrensbegränsande moment. Utredningen

framför vissa synpunkter på avvägningen av garantibeloppet samt på av­

fattningen av gällande normer för auktorisationen. I samband härmed ut­

talar utredningen, att det är angeläget, att auktorisationsnämnden vid re-

mittering av inkommande ansökningar inhämtar synpunkter dels från

konsumentrådet och luftfartsverket, dels i fråga om sökandens behandling

av eventuella reklamationer från den föreslagna reklamationsnämnden,

i fråga om arrangörer av ferieresor från skolöverstyrelsen och i fråga om

arrangörer av resor av sjukvårdskaraktär från medicinalstyrelsen. Utred­

ningen framhåller vidare såsom synnerligen önskvärt, att auktorisations-

nämndens granskning av auktoriserade företag kan pågå fortlöpande.

Att resornas kvalitetsegenskaper och priser då och då undersökes, är en­

ligt utredningen en förutsättning för att man skall kunna ge effektivare

konsumentupplysning om sällskapsresor. Undersökningarna bör

oftast vara punktundersökningar, koncentrerade på bestämda slag av resor.

Vid enstaka tillfällen, i samband med större strukturförändringar på rese­

marknaden, bör de däremot ha karaktären av översikter. På konsument-

upplysningsutredningen bör ankomma att föreslå, vilken institution som

skall stå för undersökningarna. Redan nu bör man dock kunna sprida upp­

lysning om sällskapsresor via konsumentinstitutets upplysningsavdelning.

Utredningen föreslår vidare, att konsumentrådet låter utarbeta en popu­

lärt hållen skrift med de för en resenär viktigaste uppgifterna samt att

reseföretagen genom sin branschorganisation verkar för att de uppgifter om

resor, som lämnas i broschyrer m. m., förenklas och standardiseras i största

möjliga utsträckning.

Slutligen riktar utredningen uppmärksamheten på vissa specialproblem

rörande resor av sjukvårdskaraktär, skolungdomsre-

s o r och utbildning av reseledare. Vad beträffar skolungdoms-

resor med pedagogiskt innehåll önskar utredningen, att skolöverstyrelsen

ges möjlighet att verka som kontrollorgan beträffande det pedagogiska och

18

kapitalförsörjningen i betydande utsträckning kan ske genom förskottsbe­

talningar från resenärerna. Det har icke sällan förekommit, att en före­

tagare efter ett eller flera sammanbrott återuppträder i branschen med en

ny firma. Risk föreligger därför, att missförhållandena trots den kontinuer­

ligt pågående självsaneringen kommer att i viss omfattning fortbestå. Luft­

fartsverket har mot bakgrund av sina erfarenheter kommit till den upp­

fattningen, att åtgärder behöver vidtagas inom resebyråbranschen för att få

en förbättring till stånd. Det borde dock vara möjligt att begränsa åtgärder­

na med hänsyn till arten och omfattningen av missförhållandena. Åtgärder­

na bör enligt verkets mening i främsta rummet ta sikte på att stärka de

ekonomiska förutsättningarna och garantierna för att sällskapsresorna

programenligt kan genomföras av såväl arrangörer som transportörer och

övriga medverkande i det samlade arrangemanget.

Att helt eliminera risken för skandalresor är enligt konsumentrådet möj­

ligt endast med mycket långt gående åtgärder. Det är i och för sig ett rese-

närsintresse, att endast arrangörer, som är kompetenta, får tillfälle att ver­

ka å området. Man skulle därför kunna tänka sig att uppställa mycket

stränga villkor för att någon skall få etablera sig i branschen. Resenären har

emellertid å andra sidan ett mycket starkt intresse av att branschen bibehål­

ler sin nuvarande dynamik, att nya krafter får chans att försöka och att nya

vägar att sälja resor, att arrangera och genomföra dem kommer till stånd.

Rådet betraktar det som mycket väsentligt, att i likhet med vad förhållandet

är inom andra branscher nya produktions- och distributionsformer får söka

sig fram även å reseområdet. Dessa två krav från resenärerna strider mot

varandra, varför man får söka finna en väg, som både tillgodoser konsu­

menternas berättigade krav på trygghet och bibehåller möjligheterna till

expansion och nydaningar inom branschen. Rådet finner, att utredningens

förslag, att arrangören på ett eller annat sätt skall garantera resenärernas i

förväg inbetalade belopp, är en god medelväg att beträda. På det sättet eli­

mineras visserligen inte möjligheterna av att skandalresor uppkommer, men

man eliminerar risken för ekonomiska förluster för resenärerna. Sällskaps­

resenären är ju i den vanskliga situationen, att han till skillnad från de

flesta andra köpare måste betala produkten, innan den ens börjat att leve­

reras.

I andra remissyttranden har det gjorts gällande, att något behov av stat­

ligt ingripande icke skulle föreligga. Därvid framhålles, att skandalresorna

i förhållande till hela resevolymen utgör en mycket liten del, att de resenä­

rer, som utsätts för skandalresor till mycket stor del utgöres av personer,

vilka mer eller mindre medvetet utsätter sig för risker, att liknande för­

hållanden förekommer på många andra områden, där konsumenten har att

träffa ett val, att resultatet av den upplysningsverksamhet som ägt rum

ännu icke kan överblickas samt att problemen icke torde vara större än att

de bör kunna bemästras av branschen själv. Av denna uppfattning är bl. a.

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

19

statens järnvägar, Sveriges advokatsamfund och Högerpartiets kvinnoför­

bund. Stockholms handelskammare framhåller, att skandalresebegreppet

överdimensionerats — icke minst i pressen. Ett belysande exempel på denna

överdimensionering finns i utredningens punktundersökning beträffande en

skandalresa. Undersökningen visar, att såväl uppenbart överdrivna som

rent felaktiga uppgifter om resan lämnats i tidningarnas reportage. Detta

enda exempel visar, hur osäkert underlaget är för utredningens påstående,

att flera tusen personer årligen berörs av skandalresor. Om mot all för­

modan uppskattningen skulle vara riktig, är ändå »skandalandelen» så för­

svinnande liten, att ett statligt ingripande i den form som föreslagits icke

kan anses motiverat.

Några remissinstanser hänvisar till det frivilliga auktori­

sation ssystemet och föreslår, att erfarenheterna av detta avvaktas

ytterligare någon tid. Sålunda anför Skånes handelskammare, att utredning­

en ger vid handen, att branschens strävan till en självsanering i betydande

grad krönts med framgång. En allt större del av allmänheten har kommit

att uppfatta auktorisationen som en hallstämpel för tjänster, som ger rese­

nären full trygghet. Allt talar för att en fortsatt sanering av branschen

kommer att äga rum genom ytterligare insatser.

Statens järnvägar förklarar sig hysa tilltro till den frivilliga auktorisa-

tionens sanerande effekt på litet längre sikt. Skulle en obligatorisk ekono­

misk garanti krävas av alla sällskapsresearrangörer, komme sannolikt den

frivilliga auktorisationen att mista mycket av anseende och betydelse såväl

i allmänhetens som i researrangörernas ögon. Ställandet av en garanti bleve

— avsiktligt eller inte — ett nytt slags auktorisation, möjlig att förvärva

för envar, som förfogar över tillräckligt kapital, oavsett kvalifikationer i

övrigt. Den seriösa yrkesmedvetenheten och den allmänna redbarheten

främjas ej. Riskerna för skandalresor kvarstår. Att stärka den frivilliga

auktorisationen torde vara det bästa sättet för en sanering av resebran­

schen. Till lämpliga åtgärder kan främst räknas en kontinuerligt bedriven

konsumentupplysning, som innefattar information om auktorisationen, till­

skapande av en för hela branschen gemensam reklamationsnämnd samt en

förbättrad yrkesutbildning, bl. a. av reseledare. På så sätt skulle ett visst

tryck att förvärva auktorisation utövas på researrangörerna. Liknande

synpunkter framföres av Svenska trafikföretagens råd.

De remissinstanser, som diskuterar en obligatorisk auktorisa­

tion för sällskapsresebranschen, avvisar i allmänhet denna lösning. Svens­

ka resebyråföreningen är emellertid av annan mening och rekommende­

rar, att rätten att arrangera och försälja sällskapsresor blir beroende av

ett auktorisationstillstånd. Föreningen ställer sig likväl icke helt främ­

mande för ett ekonomiskt garantikrav. SAS framhåller, att endast en ga­

rantidisposition icke löser problemet med skandalresorna på ett tillfreds­

ställande sätt. Hur viktigt det än framstår att skydda alla möjligheter till

20

fri nyetablering och fri konkurrens, synes dock i detta sammanhang stör­

re hänsyn få tillmätas det behov av skydd och trygghet resenärerna bör

ha rätt att förutsätta. Bakom förverkligandet av en semesterresa i utlandet

ligger i tid ett års arbete och i de flesta fall genom olika uppoffringar hop­

samlade medel för resan. En deltagare i en skandalresa har i regel icke

möjlighet att göra om sin resa. Slutsatsen, att var och en har att själv se

upp och granska vad han ger sig in i, kan knappast vara adekvat i ett så

integrerat och komplicerat sammanhang som en sällskapsresa. En obliga­

torisk auktorisation synes tillgodose vad som erfordras. SAS föreslår dock,

att man i första hand skall söka förstärka det nuvarande frivilliga auktori-

sationssystemet. Om åtgärder i detta syfte icke skulle leda till önskad ef­

fekt, bör föreskrifter emellertid meddelas om obligatorisk auktorisation.

En del av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, åbe­

ropar, att detta icke står i överensstämmelse med principerna för

vår näringslagstiftning. Kommerskollegium yttrar, att stats­

makterna ej bör ingripa reglerande i näringslivets förhållanden, med

mindre detta är påkallat av samhälleliga eller eljest allmänna skäl; i van­

liga fall är obunden konkurrens det som på längre sikt är bäst ägnat att

gagna konsumenternas intressen. Den nuvarande ordningen tillåter en­

var att öppna resebyråverksamhet i vårt land. Skulle utredningens förslag

genomföras, innebure detta, att den som ej kan ställa godtagbar säkerhet

hindras driva sådan verksamhet, även om han skulle kunna göra detta på

ett fullgott sätt. Ur kollegiets synvinkel är sålunda huvudfrågan, huruvida

utredningen verkligen förebringat tillräckligt starka skäl för den föror­

dade statliga regleringen. Den redogörelse utredningen lämnat angående

resebyråbranschen är utförlig och belyser klart rådande förhållanden.

Kollegium finner det dock tveksamt, om dessa kan sägas vara så otillfreds­

ställande, att staten har anledning att ingripa. Underlaget för utredningens

bedömanden om förekomsten av allvarliga missförhållanden vid sällskaps-

resor synes vara osäkert. Av punktundersökningen rörande en skandalresa

framgår dessutom, att flertalet resenärer, som anlitat de aktuella arrangö­

rerna, varit medvetna om att arrangemangen kunde innebära risker. Kom­

merskollegiet ställer sig även tveksamt till utredningens förmodande, att

den väntade ökningen av antalet sällskapsresor kommer att skärpa pro­

blemet. Det är ej ovanligt, att missförhållanden framträder på ett verk­

samhetsområde, som är statt i stark utveckling, men att de försvinner, när

verksamheten stadgat sig. Det synes troligt, att de få icke auktoriserade ar-

rangörsföretag, som förekommit i samband med missförhållanden, blir ut­

slagna i den hårdnande konkurrensen, när branschens expansionstakt av­

stannat och marknaden blivit mättad. Det kan också förväntas, att genom

insatser icke minst från de på frivillig väg auktoriserade företagen en fort­

satt sanering av branschen kommer att äga rum.

Stockholms handelskammare anser, att utredningens förslag tar sikte på

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

22

ägnat att begränsa konkurrensen främst därigenom, att etablering av nya

företag kan försvåras. Om förslaget genomföres, vilket näringsfrihetsom­

budsmannen inte vill motsätta sig, är det från konkurrenssynpunkt av

vikt, att garantibeloppet icke sättes högre än som är oundgängligen nöd­

vändigt för att skydda den resande allmänheten.

Enligt Stockholms handelskammare skulle ett obligatoriskt garantisystem

vara ägnat att leda till konkurrensbegränsningar. Ett sådant garantisystem

skulle skapa stora svårigheter för ett litet men seriöst företag att etablera

sig i branschen. Icke minst statsmakterna själva har genom lagstiftning

eftersträvat att trygga en obunden konkurrens. Det borde därför, enligt

handelskammarens uppfattning, icke förekomma, att staten genom sär­

skilda åtgärder främjade konkurrensbegränsande företeelser inom närings­

livet, med mindre starka skäl av allmän räckvidd kunde åberopas härför.

Skånes handelskammare erinrar om att det ingalunda är sällsynt, att

svenska resenärer medföljer sällskapsresor, arrangerade av utländska före­

tag. Därvid syftar handelskammaren särskilt på att åtskilliga resenärer icke

minst inom kammarens distrikt tar i anspråk tjänster av danska resebyråer.

Handelskammaren har för sin del fått den uppfattningen, att utredningen,

som icke framlagt ett utformat författningsförslag utan endast redovisat

ett principutkast till författning, icke gått till botten med de problem, som

från konkurrenssynpunkt och i övrigt skulle uppkomma i samband med

att resenärer anlitar resebyråer i ett grannland, vilket icke har rättsregler

på området, överensstämmande med dem som utredningen föreslår för vårt

lands vidkommande.

Utredningens rekommendation, att en opartisk reklamation s-

nämnd inrättas av konsumentrådet i samarbete med resebyråföreningen

och Svenska trafikföretagens råd, har i de flesta yttrandena icke mött nå­

gon gensaga. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. konsumentinstitu­

tet, SAS, resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens råd.

Konsumentrådet intar en avvaktande ställning och anför, att frågan om

reklamationer är något som ej enbart gäller sällskapsresor. Konsumentrådet

räknar med att inom en snar framtid starta en allmän reklamationsnämnd,

som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor och tjänster.

I denna nämnd torde även sällskapsresefrågor komma att behandlas, troli­

gen på en särskild avdelning. Rådet finner det därför lämpligt, att man

väntar med ställningstagande till inrättandet av en reklamationsnämnd för

sällskapsresefrågor, till dess man kan överblicka arbetsområdet för den all­

männa reklamationsnämnden. Även LO framhåller, att verksamheten hos

den av utredningen föreslagna nämnden samordnas med den planerade

universalnämnden hos konsumentrådet.

Vad beträffar försä k ringsfrågan har LO förklarat sig förorda,

att obligatoriska försäkringar införes vid sällskapsresor. Väsentliga risk-

moment kvarstår för resenären under resan, även om förslaget rörande en

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

24

en sådan. Riksförbundet framhåller därutöver bl. a., att även andra försäk­

ringsformer än reseförsäkring ger ersättning vid sjukdom, olycksfall eller

dödsfall, som inträffar utomlands. Villkoren för livförsäkring — såväl in­

dividuell försäkring som gruppförsäkring — innehåller sålunda inga in­

skränkningar för dödsfall utom riket.

Utredningens uttalanden om angelägenheten av en effektiv konsu­

mentupplysning har inte föranlett några invändningar.

Statens konsumentråd anser, att behovet av upplysning till konsumenter­

na är stort. I likhet med andra tjänster har sällskapsresor den egenskapen,

att de inte produceras förrän i det ögonblick de konsumeras. Detta innebär,

att den potentielle resenären inte har någon möjlighet att i förväg granska

produkten (resan). Hans prövning får inskränka sig till de informationer,

som han kan få från olika håll. En sällskapsresa är vidare en komplicerad

tjänst. Den konsumeras utomlands, på avlägsen ort, i många fall under för­

hållanden, helt skilda från vad resenären är van vid hemma. En sällskaps­

resa är dessutom en relativt kostsam tjänst, där ett misslyckat köp kan

innebära en avsevärd förlust för köparen. Resorna kommer att gå till allt

avlägsnare orter. Resenärernas möjligheter att i förväg hemifrån bedöma

värdet av de tjänster, som bjuds på sådana orter, blir ännu mer begränsa­

de. Kostnaderna för dessa resor blir dessutom högre, varför relativt stora

belopp kan stå på spel. De resor, som offereras allmänheten, är av mycket

olika kvalitet och av mycket olika priser. Det är svårt för en presumtiv

resenär att med hjälp av det material han erhåller av arrangörerna avgöra

värdet av de prestationer, som erbjuds honom, och bedöma i vilken ut­

sträckning exempelvis en dyrbar resa ger mera för det högre priset. Det är

därför mycket angeläget, att en objektiv information kommer till stånd.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför, att det är uppenbart

att flertalet av de resenärer, som deltagit i skandalresor, inte haft känne­

dom om reseföretagets bristande möjligheter att genomföra reseprogram­

met och därför träffat sitt val av brist på information, inte i medvetande

om en självpåtagen risk. Alla tänkbara vägar att ge kontinuerlig informa­

tion bör därför beaktas. Inte minst angeläget är, att en lämplig undersök-

ningsinstitution kommer till stånd.

LO framhåller, att det för konsumenten är av största betydelse, att mer

allmän information genom massmedia kompletteras med en direkt infor­

mation rörande den speciella resetjänsten. Av synnerligen stort värde torde

här vara, att normer för sällskapsresor utarbetades enligt varudeklara-

tionsnämndens metod, så att sällskapsresor kunde deklareras och även

kontrolleras i varudeklarationsnämndens regi. Detta skulle möjliggöra för

den enskilde konsumenten att mer direkt jämföra de olika varorna med

hänsyn till en del relevanta faktorer och på så sätt också bättre kunna be­

döma, om resan är prisvärd. LO föreslår, att överläggningar upptas med

varudeklaration snämnden rörande varudeklarationsnormer i fråga om säll­

skapsresor.

Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

nomförandet av sådana resor ställer höga krav på ansvarskännande och

sakkunskap hos anordnarna. Viss möjlighet att utöva kontroll härvidlag

torde föreligga, om medicinalstyrelsen höres, då det gäller ansökningar om

auktorisation av företag, som avser att genomföra resor av sjukvårdskarak-

tär. I fråga om utredningens uttalande, att medicinalstyrelsen borde över­

vaka det sjukvårdande inslaget i dessa resor, erinrar styrelsen om att

svensk hälsovårdsmyndighets övervakande verksamhet är inskränkt till

svenskt territorium och att övervakningen utanför detta är en uppgift för

vederbörande utländska hälsovårdsmyndigheter.

Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande, att den liksom utredningen anser

det önskvärt med central tillsyn över skolungdom sresor till ut­

landet med pedagogiskt inslag. Med hänsyn till den expansion, som skett

och som väntas fortsätta, finner överstyrelsen det dock otänkbart att inom

ramen för sina personella och ekonomiska resurser ta ansvaret för en dylik

verksamhet. Vad beträffar utredningens tanke, att överstyrelsen kunde åta

sig den begränsade uppgiften att pröva kompetensen hos lärare, som har

ansvaret för undervisning i samband med skolungdomsresor, anser över­

styrelsen anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder. Med den

målsättning, som gäller för modern språkundervisning, bortfaller behovet

av specialutbildade svenska lärare vid dessa kurser, och det framstår som

mest önskvärt att fullt utnyttja möjligheten att engagera infödda lärare.

Ett välmotiverat önskemål är, att kompetensen hos kursledare med ansva­

ret för sociala arrangemang blir säkerställd. En prövning synes inte vara

möjlig att genomföra utan inspektion på ort och ställe. Den person, som

åtar sig uppdraget att vara ledare för en ungdomsresa till utlandet, bör

vara väl förtrogen med språket i det land, dit kursen är förlagd, äga god

insikt i landets kultur och vara en god ungdomsledare. Möjligheterna till

kortare introduktionskurser för sådana reseledare skulle kunna under­

sökas av den expertgrupp, som överstyrelsen tillsatt för utredning rörande

utbildningsbehov och utbildningsvägar inom turistväsendet.

Skolkuratorernas förening instämmer helt i utredningens synpunkter

rörande behovet av någon form av objektiv kontroll rörande skolungdoms­

resor. Med växande oro kan man konstatera, att hos många reseföretag den

kommersiellt dikterade ambitionen att arrangera konkurrerande studie­

resor inte utsträcks till att omfatta ansvaret för att kurserna skall ge för­

väntat utbyte.

Den i betänkandet upptagna frågan om utbildning av resele­

dare rymmes enligt skolöverstyrelsen i det uppdrag, som skolöverstyrel­

sen givit sin nyss nämnda expertgrupp. Den har till uppgift att företa en

inventering av nu förekommande kurser för utbildning av personal för

reselivet, turistnäringen och fritidsverksamheten inom Sverige med en upp­

delning på bl. a. rese- och resebyråverksamhet, informationsverksamhet och

fritidsverksamhet. Bland övriga uppgifter skall expertgruppen också före­

28

med att företagen fritt disponerar över resenärernas förskottslikvider, har

utredningen beslutat föreslå, att reseföretag tvingas ställa säkerhet hos kom­

merskollegium och att säkerheten efter beslut av en särskild nämnd får an­

vändas för att tillgodose resenärernas elementära fordringar.

Under remissbehandlingen har det icke från något håll bestritts, att miss­

förhållanden förekommer inom resebranschen. Olika meningar har emel­

lertid framkommit vid bedömningen av behovet av lagstiftningsåtgärder.

Det har hävdats, att man borde söka komma fram till en bättre ordning

huvudsakligen genom ökad konsumentupplysning och att det icke därut­

över skulle anordnas något skydd för resenärer, som — trots att riskerna

klarlagts och påpekats — anlitade mindre nogräknade researrangörer. Från

annat håll har man gjort gällande, att längre gående åtgärder är motive­

rade och rimliga för att i största möjliga utsträckning undanröja olägen­

heter, som kan uppstå för resenärer till följd av att exempelvis nödvän­

diga anstalter för förläggning på vistelseorten inte vidtagits eller hemresan

inte sker vid förutskickad tid.

För egen del vill jag vitsorda värdet av de åtgärder, som resebyråbran­

schen gjort i saneringssyfte. Tillsammans med den kontrollerande verksam­

het, som luftfartsverket utför i fråga om flygföretag, har dessa åtgärder

med all sannolikhet effektivt medverkat till att missförhållanden inom

resebyråverksamheten är av så begränsad natur. Det förtjänar under­

strykas, att de auktoriserade företagen inte varit inblandade i de av ut­

redningen angivna skandalresorna. Den nu företagna utredningen visar

emellertid, att de oarter som förekommer inom näringen — och som med

rätta betecknas som skandalösa — knappast kan väntas försvinna som ett

resultat av branschens egna ansträngningar. Det är därför enligt min me­

ning motiverat att överväga lagstiftning för att komma till rätta med de

brister, som eljest inte blir avhjälpta.

Utredningen har övervägt men avvisat möjligheten att ingripa mot skan­

dalresorna genom införande av ett obligatoriskt auktorisationssystem. En

sådan lösning skulle enligt utredningen medföra allt för stora risker för

begränsning av nyetablering och konkurrens. För egen del instämmer jag

i denna bedömning. Härtill kommer, att ett obligatoriskt auktorisations­

system skulle kunna uppfattas så att staten står som något slags garant

i fråga om företagens sätt att sköta sin verksamhet. En sådan uppgift kan av

lätt insedda skäl staten inte påtaga sig. Vidare är att märka, att införandet

av ett sådant system skulle kräva en ganska avsevärd tid, under vilken en

lämplig organisation måste byggas upp för att omhänderha frågor om auk­

torisation. Den författningsmässiga regleringen av sällskapsresearrange-

mang bör i stället följa de huvudlinjer, som utredningen dragit upp. Det­

ta innebär, att man uppställer som ett obligatoriskt villkor för rätt att

utöva verksamhet inom sällskapsresebranschen att ekonomisk säkerhet

ställts. Ett sådant lagstiftningsingripande avviker från den näringspolitiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

30

tas i första hand till olika konsumentorgan, vilka under remissbehandling­

en av betänkandet icke framfört några erinringar av principiell art. Det kan

förväntas, att utredningens rekommendationer och de övriga synpunkter,

som framkommit vid remissbehandlingen, skall beaktas av dessa myndig­

heter.

Utredningen har — utan att själv framlägga några förslag — diskuterat

fördelar och nackdelar med obligatorisk försäkring vid sällskapsresor. Vid

remissbehandlingen har ett par remissinstanser framhållit försäkringsskyd­

dets betydelse vid sällskapsresor till utlandet. Det är emellertid icke möjligt

att på det föreliggande utredningsmaterialet taga upp denna fråga till lös­

ning i samband med den nu aktuella lagstiftningen.

Utredningen har slutligen i betänkandet velat rikta uppmärksamheten

också på tre specialproblem i förhoppning om att dessa på olika sätt skulle

finna sin lösning, nämligen utbildningsfrågan för reseledare, skolungdoms-

resor och resor av sjukvårdskaraktär. Direkta rekommendationer har ut­

redningen avstått från, emedan den ansett sig sakna underlag därtill. Vid

remissförfarandet har framkommit, att specialfrågan om utbildning av re­

seledare för närvarande behandlas av en expertgrupp, som skolöverstyrel­

sen tillsatt. På skolöverstyrelsen torde också få ankomma att, därest behov

anses föreligga, föreslå lämpliga åtgärder i fråga om skolungdomsresor

med pedagogiskt inslag. Vad slutligen beträffar den tredje specialfrågan,

resor av sjukvårdskaraktär, vill jag framhålla som lämpligt, att man vid

utformningen av konsumentupplysningen för sällskapsresor beaktar ock­

så formen resor av sjukvårdskaraktär. Härvidlag bör samråd ske med me­

dicinalstyrelsen.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprät­

tats förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Förslaget föranleder vidare följande anmärkningar.

1

§•

Utredningen

Enligt utredningen bör garanti krävas för rätt att i Sverige anordna säll-

skapsresor och att i Sverige försälja eller till försäljning utbjuda sällskaps­

resor, anordnade i andra länder. Garantikravet bör gälla sådana grupp- och

sällskapsresor, som är öppna för allmänheten. Med allmänheten jämställes

även speciella kategorier, exempelvis studerande eller en viss tidnings läse­

krets. Även resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och sam­

manslutningar, bör omfattas av garantikravet.

Utredningen har övervägt, om depositionskravet skall begränsas till att

gälla för resor, som genomföres med vissa färdmedel. Den anför därvid, att

reseskandalerna under senare år koncentrerats till flygsällskapsresor och

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

32

skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gäller för det fall, att någon person

låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle få framstå som

initiativtagare till resorna.

Vad beträffar en utomlands anordnad resa, måste den som här i riket för­

säljer eller förmedlar resan först ställa säkerhet. I sådant fall kan ju rätten

att anordna resan icke förbindas med skyldighet att ställa säkerhet här i

i riket.

Någon tvekan huruvida en resa är att betrakta som en sällskapsresa eller

ej torde i allmänhet inte behöva föreligga. Det har likväl ansetts påkallat att

i lagen lämna en definition. Luftfartsverket har nämligen i fråga om flyg­

resor fastställt särskilda villkor, för att en resa skall vara att betrakta som

sällskapsresa. Villkoren är, att resan har en varaktighet av minst en vecka,

att researrangemanget innefattar transport, inkvartering och måltider (minst

halvpension), att gruppen består av minst 15 sällskapsresedeltagare med

samma arrangemang, att gruppen har en reseledare på bestämmelseorten

samt att utresa och återresa är gemensam för alla deltagare i gruppen.

Med dessa villkor är utan tvivel den i dag vanligaste formen av sällskaps­

resa karakteriserad. De har tillkommit för att göra en åtskillnad mellan lin­

jetrafik och charterflyg i överensstämmelse med antagna luftfartspolitislca

normer. Lämnas inte någon särskild definition på vad lagen avser med säll­

skapsresa, kan det befaras, att man i rättstillämpningen kommer att följa

dessa villkor, som luftfartsverket emellertid uppställt av luftfartspolitislca

skäl. Därigenom skulle lagen komma att få en för ringa räckvidd. Särskilt

påtagligt är, att villkoren om resans varaktighet och gruppens storlek skulle

kunna medföra en icke lämplig begränsning av lagens räckvidd.

Avgörande för om en resa skall anses som sällskapsresa är enligt för­

slaget, att resan utformats för en grupp resenärer, som sammanhålles un­

der åtminstone någon del av resan. Sammanhållandet behöver inte vara sär­

skilt påtagligt. Det räcker med att företaget utfärdat gemensamma föreskrif­

ter för resenärerna om avresetid, samlingsplats etc. Samtidigt är att beakta,

att det förhållandet, att resan företagits i grupp skall ha påverkat utform­

ningen av resan i något avseende, t. ex. vid prissättning, transport eller in­

kvartering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

2 och 3 §§.

Utredningen

Utredningen anser, att som säkerhet bör godkännas svensk bankgaranti,

försälcringspolis eller annan likvärdig och likvid säkerhet. Kommerslcolle-

gium bör från fall till fall bedöma, villca säkerheter som kan godkännas,

men bör begära, att garantin utgöres av en avista fordran på vederbörande

kreditinstitution eller kan frigöras efter kort varsel.

Garantibeloppet bör enligt utredningen uppgå till en bestämd del av

34

heten, från fall till fall pröva, vilket belopp som för varje enskild sällskaps-

researrangör kan vara erforderligt för att den ifrågavarande risken skall

täckas. Möjligen kan det vara lämpligt att i instruktionen för nämnda

myndighet ange ett minimi- och ett maximibelopp för garantin, förslagsvis

50 000 och 200 000 kronor.

Även statens konsumentråd har anfört, att säkerheten får bedömas från

fall till fall och att viss hänsyn bör tas till omsättningens storlek. Den bör

ej sättas lägre än de garantibelopp, som erfordras för den frivilliga aukto-

risationen, och å andra sidan ej så hög, att den försvårar den normala

verksamheten inom branschen.

Näringsfrihetsrådet har som angeläget framhållit, att man vid detaljut­

formningen och den praktiska tillämpningen av ett garantisystem såvitt

möjligt tillser, att nyetablering i branschen inte försvåras i annan mån än

syftet att skydda resenärerna nödvändiggör. Detta synes förutsätta, att den

myndighet, som skall handha tillämpningen, får viss frihet att bestämma

garantibeloppets storlek med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Näringsfrihetsrådet framhåller vidare, att intet nödvändigt samman­

hang finnes mellan det föreslagna garantisystemet och den nu tillämpade

auktorisationen av reseföretag och att varken auktorisation eller medlem­

skap i resebyråföreningen bör medföra företräde vid fastställandet av ga­

rantibeloppet.

Även ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har understrukit, att det

från konkurrenssynpunkt är av vikt, att garantibeloppet icke sättes högre

än som är oundgängligen nödvändigt för att i rimlig utsträckning skydda

den resande allmänheten. Det är också angeläget, att av utredningen an­

visade möjligheter till jämkning av beloppet utnyttjas. Hänsyn bör därvid

tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Då det i sammanhanget är

helt avgörande, att erforderlig ekonomisk säkerhet till resenärernas skydd

åstadkommes på det ena eller andra sättet, bör härvid också kunna be­

aktas, att auktoriserade företag redan ställt viss säkerhet. Enligt närings­

frihetsombudsmannen innebär detta emellertid icke, att auktorisationen i

sig bör ge företräde. Varje slag av auktorisation utgör nämligen en form

av konkurrensbegränsning, och risk för skadeverkningar därav föreligger

vid den praktiska tillämpningen.

Slutligen har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke risk föreligger, att

garanti kan komma att tagas i anspråk för annat ändamål än det åsyftade,

om exempelvis researrangör försättes i konkurs.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört, bör den nya lagen inte i princip rubba det

nuvarande frivilliga auktorisationsförfarandet. Jag delar även den vid re­

missbehandlingen framförda meningen, att lagen icke bör göra skillnad

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

36

tänkbara, när regeln knappast kan sägas fylla något behov. Som exempel

kan nämnas, att någon tillfälligtvis här i landet later försälja enstaka bil­

jetter till en sällskapsresa anordnad utomlands. För dessa och liknande fall

bör kommerskollegiet ha befogenhet att medge erforderliga lättnader.

I detta sammanhang bör nämnas det tänkbara fallet, att företag, vars sä­

kerhet tagits i anspråk, får svårigheter under en övergångstid att ordna ny

tillfredsställande säkerhet eller tvingas avveckla rörelsen i brist på möjlig­

heter att uppfylla kravet på deposition. Kollegiets befogenhet att medge

dispens bör omfatta även eftergift för att i sadana fall bereda ett företag

rimliga villkor i avvaktan på att ny säkerhet ställes eller att verksamheten

avvecklas.

I 3 §' har vidare intagits en bestämmelse, som ger kommerskollegium

rätt att närmare granska företagens ekonomiska ställning. Det har icke

ansetts erforderligt att stadga någon påföljd för den företagare, som söker

undandraga sig denna granskning. Det ligger nämligen i hans eget intresse

att lämna kollegiet alla erforderliga upplysningar. Underlåtenhet kan med­

föra, att kommerskollegium finner, att den säkerhet, som företagaren ställt

eller vill ställa, är otillräcklig.

Kungl. Ma j.ts proposition nr 106 år 1967

4—6 §§.

Utredningen

Garantibeloppen bör enligt utredningen i första hand disponeras för

hemtransport från utlandet av resenärer i fall, då i resan ingående hem­

transport icke kommer till stånd, och för dessa resenärers kostnadei i

samband med den fördröjda hemresan samt i andra hand för återbetal­

ning av medel, som erlagts för resor, som icke avtalsenligt genomförts. Ut­

redningen förutsätter, att hemtransport in. m. anordnas om möjligt kollek­

tivt och på ekonomiskt bästa sätt, så att den ställda garantin räcker så

långt som möjligt för att kompensera resenärerna. I och för sig skulle

visserligen en resenär, som icke automatiskt hemtransporteras av reseföre­

taget, kunna ordna hemresan själv med reguljära trafikmedel. Om detta

godtogs, skulle dock resekostnaderna betydligt kunna överstiga sällskaps­

resans pris och de förskottslikvider, för vilka garantin står som säkerhet.

Utredningen föreslår vidare, att till kommerskollegium knytes en sär­

skild nämnd. Dess uppgift skall vara att besluta om utbetalning och

disposition av deponerade medel. Utredningen utgår ifrån att den svenska

utlandsrepresentationen såsom hittills skall hjälpa strandsatta resenärer

och att den i samråd med nämnden vidtar lämpliga åtgärder för resenä­

rernas hemtransporter.

Om researrangören inte har någon skuld till det inträffade, bör han en­

ligt utredningen kunna utöva sin regressrätt i förhållande till det trans­

portföretag och det hotell, som erhållit ersättning från depositionsmedel.

38

Kungl. Ma j:ts proposition nr 106 år 1967

Departementschefen

Vid utformandet av denna del av departementsförslaget har utgångs­

punkten varit, att den svenska utlandsrepresentationen liksom hittills

kommer att lämna hjälp, om en reseskandal inträffar utomlands. Målet har

varit att tillskapa ett system, som medger, att erforderliga medel snabbt

ställes till förfogande, så att resenärerna icke blir nödlidande. Detta mål

synes kunna uppnås, om man följer de riktlinjer, som utredningen angi­

vit. En nämnd, kallad resegarantinämnden, bör sålunda tillskapas, som får

möjlighet alt meddela ett snabbt utanordningsbeslut i fråga om ställda sä­

kerheter. Den önskade snabbheten kan tänkas göra det svårt för nämnden

att alltid låta reseföretaget yttra sig. Ej sällan bör detta likväl kunna ske.

När en reseskandal inträffat, kan händelserna utveckla sig på det sättet, att

t. ex. den svenske konsuln efter telebemyndigande från utrikesdepartemen­

tet får ersätta hotellföretag och reseföretag, som fått rycka in för att ta hand

om resenärerna, eller lämna erforderliga garantier för de omedelbara utgif­

terna för resenärernas uppehälle. Samtidigt orienterar utrikesdepartementet

resegarantinämnden om de åtgärder, som har vidtagits. Vid ett sådant hän­

delseförlopp kan frågan om ianspråktagande av ställd säkerhet prövas av

nämnden i ett senare skede, när förhållandena hunnit bli närmare klar­

gjorda.

Återfärden bör företagas snarast möjligt med lämpligt färdmedel. Resenä­

rerna bör alltså icke ha rätt att med utnyttjande av garantimedlen få stan­

na på den främmande platsen under den tid, som ställts i utsikt vid re-

seavtalets ingående. Utredningens rekommendationer kan tolkas så, att

nämnden borde vara behörig att pröva alla tvistefrågor, som kan uppstå

mellan resenär och reseföretag, när en reseskandal inträffar. En sådan

prövningsrätt synes emellertid vara alltför vidsträckt och icke heller erfor­

derlig för att undanröja de allvarligaste olägenheterna av en reseskandal,

som uppstått i utlandet. I departementsförslaget bär därför angivits, att

säkerhet får tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och de­

ras återresa. Vad beträffar de fall, där en resa aldrig kommer till stånd,

bör säkerhet få tagas i anspråk för att återbetala resenärernas förskott.

Det är uppenbart, att en resenär kan bli lidande även i andra hänseen­

den än som omfattas av de ändamål, för vilka säkerheten enligt vad jag

nyss sagt får tagas i anspråk. Som exempel kan nämnas, att en resenär fått

bo i ett rum med lägre standard än som angivits i resebroschyrerna. Skada,

som kan ha tillfogats honom på detta och andra liknande sätt, skall emeller­

tid icke gottgöras med utnyttjande av den ställda säkerheten. För sådana fall

får resenären söka nå uppgörelse med det reseföretag, som bjudit ut resan.

Kan en frivillig uppgörelse icke nås, får resenären anlita den vanliga dom-

stolsvägen. Lagen syftar i första hand till att ge resenärerna ett socialt be­

tingat minimiskydd och icke att garantera, att reseföretaget uppfyller alla

40

säkerheten. Innan säkerheten utlämnas, bör kontrolleras, att reseverksam-

het, som kräver säkerhet, inte bedrives och att förhållanden, som kan för­

anleda, att säkerheten tages i anspråk, inte förekommit eller kan inträffa.

10

§.

I första stycket har upptagits straffbestämmelse för den som anordnar

sällskapsresa i strid mot stadgandet i 1 § första stycket.

I andra stycket har meddelats straffbestämmelse för den som yrkesmäs­

sigt försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar sällskapsresa till utomnor-

diskt land, för vilken säkerhet icke finnes ställd. Denna bestämmelse om­

fattar både sällskapsresor, som anordnats utomlands, och sällskapsresor,

som anordnats här i riket utan att säkerhet ställts.

11

§•

Vissa administrativa föreskrifter krävs i fråga om resegarantinämndens

verksamhet och förfarandet vid kommerskollegium. I paragrafen upptas

bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter härom.

Slutbestämmelsen

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1967. Som jag förut angivit bör den

gälla under fem år. Det har ansetts påkallat att utforma ikraftträdandebe­

stämmelsen så, att de företag, som redan är verksamma inom sällskaps-

resebranschen, får möjlighet att under en övergångsperiod anpassa sin

verksamhet till lagens bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom handels­

departementet upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid

sällskapsresa till utlandet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måt­

te för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

42

Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan

icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

7 §•

8

§.

Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.

9§.

Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något

ändamål.

10

§.

Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Dan­

mark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken resa säkerhet icke

finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift, dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder eller

eljest förmedlar här eller utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål,

som avses i första stycket, om säkerhet för resan icke finnes ställd och kom­

merskollegium icke beslutat om eftergift.

11

§•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

För verksamhet som bedrivits före den dag, då lagen enligt därå medde­

lad uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kom-

merskollegium såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp

än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till beho­

vet av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med

samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om

eftergift av kravet på säkerhet.

Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråkta­

gande av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens gil­

tighetstid, samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrif­

ter gälla även därefter.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

1

§■

För rätt att i Sverige anordna sällskapsresor till utomnordiska länder

och att här i landet försälja, utbjuda eller eljest förmedla sådana resor, som

anordnats utom riket, uppställs genom den föreslagna lagstiftningen så­

som villkor att ekonomisk säkerhet ställts. Garantikravet avses skola gälla

för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt

anordnas för olika föreningar och sammanslutningar.

Skyldigheten att ställa säkerhet har i lagtexten gjorts beroende av att

verksamheten utövas yrkesmässigt. I remissprotokollet har angivits att

uttrycket »yrkesmässigt» bör ges en vid tolkning och att även den som

endast i ett enstaka fall anordnar en sällskapsresa för att bereda sig vin­

ning skall ställa säkerhet. Den omfattning som sålunda givits åt begreppet

synes inte överensstämma med vad i lagstiftningssammanhang eljest; an­

tas gälla. För att kravet på yrkesmässighet skall anses uppfyllt lärer näm­

ligen vanligen krävas att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller

åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Oftast utmärks den

yrkesmässiga verksamheten också av att den bedrivs i vinst- eller för­

värvssyfte men undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte före­

finns eller kan påvisas. Verksamhetens omfattning tillmäts sålunda, av­

görande betydelse vid avgränsning av begreppet.

Enligt lagrådets mening bör begreppet även i nu förevarande samman­

hang bestämmas i enlighet med vad i lagstiftningen eljest gäller. Det. sy­

nes tveksamt om den föreslagna lagstiftningens effektivitet verkligen

fordrar att garantikravet jämväl skall avse enstaka fall där någon anord­

nar eller förmedlar sällskapsresa, även om detta sker för egen vinning.

Skall även sådan tillfällig verksamhet omfattas av de föreslagna lagbe­

stämmelserna bör detta tydligt komma till uttryck i lagtexten. Så lcan

förslagsvis ske genom att orden »eller eljest i förvärvssyfte» insätts i para­

grafens första stycke mellan orden »yrkesmässigt» och »anordnar» samt

i andra stycket mellan orden »yrkesmässigt» och »försäljer». Motsvarande

tillägg bör då även göras i 10 §.

3 §•

Enligt andra stycket i denna paragraf är företagaren skyldig att till kom­

merskollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för

prövning av den säkerhet som skall ställas. Sådana upplysningar torde ej

sällan vara av beskaffenhet att deras offentliggörande kan lända företagaren

till men. Lagrådet vill erinra om att i dylikt fall handlingar, vari upplys­

ningarna intagits, är sekretesskyddade enligt 2 § punkt 21 i kungörelsen den

4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jäm­

likt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar.

46

böra ifrågakomma för nyss angivna fall. Enligt detta lagrum skall ny lag-

tillämpas om den leder till frihet från straff. Undantag gäller dock för

gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av särskilda för­

hållanden. Sådant undantag avser bestämmelser som gäller under krig

eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Huruvida en ana­

logisk tillämpning av den sålunda angivna grundsatsen om särskilda för­

hållanden kan ske för nu förevarande lagstiftnings del kan vara föremål

för tvekan. Uppenbart är emellertid att brott enligt 10 § bör kunna göras

till föremål för lagföring även efter den tid, då lagen upphört att gälla. Inte

minst framstår detta som påkallat för att undvika att lagen mot slutet av

sin giltighetstid kan komma att mista sin verkan.

Med hänsyn till det anförda är det enligt lagrådets mening lämpligt att

frågan klarläggs genom en uttrycklig övergångsbestämmelse. Detta kan ske

i form av ett tillägg till tredje stycket av förslagsvis följande lydelse: »Vad

i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även sedan lagen i övrigt upp­

hört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts under lagens giltig­

hetstid.»

Ur protokollet:

Aino Olsson

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

48

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till slutbestämmelsen,

torde böra beaktas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa

redaktionella ändringar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att anta det i enlighet med det anförda ändrade lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670192