Prop. 1967:137
('med förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
1
Nr 137
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m.; given Stock holms slott den 14 september 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, 2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
3) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommu nalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
4) förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsme del, m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås bestämmelser om värdesäkring av trafiklivräntor. Värdesäkringen, som föreslås omfatta såväl äldre som nytillkommande livräntor, avses ske genom att livräntetagarna får tillägg till livräntorna. Till trafiklivränta, fastställd före utgången av år 1965, skall utgå allmänt tillägg med ett procenttal, som bestämts med hänsyn till stegringen av kon sumentprisindex sedan livräntan fastställdes. Dessutom skall, om basbelop pet inom den allmänna försäkringen stiger, utgå indextillägg till alla av för slaget omfattade livräntor.
Vidare föreslås viss kompensation åt livräntetagare med höggradig inva liditet dels i de fall livräntan inte kunnat utgå till fullo på grund av tidigare
1 Biliang till riksdagens protokoll 1967.1 saml. Nr 137
2
gällande ersättningsmaxima, dels i de fall livräntetagaren skadats innan
han fyllt sexton år.
Kostnaderna för värdesäkrings- och kompensationsförmånerna avses
skola bäras av trafikförsäkringstagarna. Dock skall staten svara för kostna
derna i fråga om de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig. Kostna
derna för år 1968 beräknas medföra ökade utgifter för trafikförsäkringen
med i runt tal 46 milj. kr. För staten beräknas kostnaderna för samma år
komma att uppgå till 50—60 000 kr.
Tilläggen avses skola följa livräntorna i beskattningshänseende. För att
nå detta syfte föreslås ett förtydligande av anvisningarna till kommunal
skattelagen.
Slutligen föreslås att trafikförsäkringsplikten skall utvidgas till även
kommunala motorfordon.
Förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
3
Förslag
till
Lag
om tillägg till vissa trafiklivräntor
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den
10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon eller på grund
av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motor
fordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta).
Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utom
lands och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt mo
torfordon eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller
fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat
område.
2
§•
Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och
indextillägg.
3 §•
Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild för
mån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även
om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar
är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på
grund av försäkringsavtalet.
4 §•
Allmänt tillägg till trafiklivränta, som fastställts före utgången av år
1965, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,
år 1941, etthundrafyrtio procent,
åren 1942—1947, etthundratjugo procent,
åren 1948—1950, etthundra procent,
år 1951, sjuttio procent,
åren 1952—1955, femtiofem procent,
år 1956 eller 1957, fyrtio procent,
år 1958 eller 1959, trettio procent,
år 1960 eller 1961, tjugofem procent,
år 1962 eller 1963, femton procent,
år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.
4
5 §•
Allmänt tillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med särskilt
tillägg.
Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån
som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid be
räkning av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen,
dock icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.
6
§•
Särskilt tillägg utgår till sådan trafiklivränta till skadad som på grund
av föreskrift i lag eller försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad
livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd, dock endast om försäk-
ringsfallet inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbets
förmåga var nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fast
ställande.
Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är an
svarig för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.
7 §•
Särskilt tillägg utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan
vad livräntetagaren kan antagas ha varit berättigad att få i skadestånd och
det belopp till vilket livräntan fastställts.
Särskilt tillägg utgår ej, om det skulle understiga etthundra kronor för
år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.
8
§•
Extra tillägg utgår till trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år
vid skadans uppkomst och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan
med minst hälften vid livräntans fastställande, dock endast om livräntan
fastställts före utgången av år 1959.
Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsför
mågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i
övriga fall.
9
§•
Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år,
då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet för
januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari
varje år basbeloppet för januari månad med minst fem procent överskrider
det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg.
I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till
tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår index
tillägg från och med den dag närmast efter livräntans fastställande då
ytterligare indextillägg till de tidigare fastställda livräntorna börjar utgå.
Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Bru
tet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal
med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.
10 §.
Indextillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med tillägg enligt
denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid motsvarande
tillämpning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
5
11
§•
Om särskilda skäl föreligger, kan Konungen för viss tid, högst ett år i
taget, förordna att nytt indextillägg ej skall utgå eller utgå endast i mindre
omfattning än som följer av 9 §.
Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, utgår
indextillägg första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt
grunderna för denna lag.
12
§.
Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess
fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och index
tillägg i motsvarande mån.
13 §.
Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts ut
mot engångsbelopp.
Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om
livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag.
14 §.
Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.
Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan
enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om till
lägget utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för
verket.
15
§.
De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solida
riskt för kostnader som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivräntor
utgår enligt denna lag.
De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år förde
las mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under närmast
föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikför
säkringar.
16 §.
Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej
utmätas.
17 §.
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidi
gast från och med den 1 januari 1969.
Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp
med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets föränd
ring eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit
sig att höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för pen
ningvärdets förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.
6
Kungl. Mcij. ts proposition nr 137 år 1967
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 §•
Försäkringsplikt åligger icke med
lem av konungahuset, ej heller sta
ten, kommun, främmande statsöver
huvud, medlem av främmande rege
rande furstehus eller, enligt vad
Konungen under villkor av ömsesi-
dighet därom förordnar, utlänning,
som tillhör främmande stats härva
rande beskickning eller konsulat.
Har sådan-------------------------------
Försäkringsplikt åligger icke med
lem av konungahuset, ej heller sta
ten, främmande statsöverhuvud,
medlem av främmande regerande
furstehus eller, enligt vad Konungen
under villkor av ömsesidighet där
om förordnar, utlänning, som tillhör
främmande stats härvarande be
skickning eller konsulat,
trafikförsäkring funnits.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskatte
lagen den 28 september 1928 (nr 37®)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunal
skattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 31 g.
1. Med pension------------eller annorledes.
Med pensionsförsäkring------------ försäkringen upphör.
Ålderspension, som------------ anses skälig.
1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § se 1963: 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
7
Med efterlevandepension------------ personer leva.
Såsom efterlevandepension---------- vara pensionsförsäkring.
Vid tillämpningen------------vid omgifte.
Kapitalbelopp, som---------- av efterlevandepensionen.
Skall enligt------------halvt år.
Med kapitalförsäkring------------av försäkring.
Innehåller avtal------------ en kapitalförsäkring.
Kan livförsäkring,------------ Kungl. Maj :t.
Försäkring, vilken----------- dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall------------ som huvudförsäkringen.
För att------------—----------------------— med tjänst.
Till livränta räknas även höjning
av livräntan och sådant tillägg till
denna som skall utgå under livrän
tans fortsatta bestånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
Förslag
till
Förordning
om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, in. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av
skada, vilken uppkommit här i landet till följd av trafik med motorfordon,
utges av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarighetsför
säkring (trafiklivränta). Med motorfordon förstås därvid sådant fordon
som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å mo
torfordon.
2 §•
Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och
indextillägg enligt lagen den
(nr ) om tillägg till vissa tra
fiklivräntor.
3 §•
Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en sär
skild förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och ut
går även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är
begränsat.
4 §•
Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafik
livräntan eller är ansvarig för dess erläggande.
8
5 §•
Kostnad, som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivränta utgår
enligt denna förordning, betalas av statsmedel.
6 §•
Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna
förordning får ej utmätas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
7 §•
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.
Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidi
gast från och med den 1 januari 1969.
Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp
med vilket trafiklivränta höjts enligt brevet den 30 december 1955 angående
tillägg till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller
yrkessjukdom m. m., brevet den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa
av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, m. m. eller brevet den 14 de
cember 1962 angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av
statsmedel. Bestämmelserna i nämnda brev äger ej tillämpning på trafikliv
ränta som avses i denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av
livräntan.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
9
Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
2b februari 1967.
Närvarande:
Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena
Nilsson , statsråden
S
träng
, L
ange
, K
ling
, E
denman
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
,
S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
, G
eijer
, O
dhnoff
.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om värdesäkring av
trafiklivräntor och anför.
Inledning
Livränta som utgår som skadestånd (skadelivränta) fastställs i princip
utan hänsyn till kommande förändringar i penningvärdet. Realvärdet av
skadelivränta är sålunda inte säkerställt för framtiden. Penningvärdets
utveckling har i skilda sammanhang under senare år föranlett krav på åt
gärder för värdesäkring av dessa livräntor, varvid särskilt eftertryck getts
åt kravet på kompensation åt trafikens offer.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkalla
des den 15 april samma år åtta sakkunniga för att utreda frågan om värde
säkring av trafiklivräntor och därmed sammanhängande spörsmål. De sak
kunniga1, som antog benämningen trafiklivräntekommittén, har den 5 sep
tember 1966 avgett betänkandet »Värdesäkring av trafiklivräntor» (SOU
1966:53).
Efter remiss har yttranden över trafiklivräntekommitténs förslag avgetts
av försäkringsinspektionen, hovrätten för Västra Sverige, försvarets civil
förvaltning, riksförsäkringsverket, poststyrelsen, telestyrelsen, vattenfalls
styrelsen, rikspolisstyrelsen, statens handikappråd, Folksam, Svenska för
säkringsbolags riksförbund, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Trafik-
försäkringsföreningen, Kungl. automobil klubben (KAK), Motorförarnas
1 Justitierådet Erland Conradi, ordförande, dåvarande direktören i Försäkringsaktiebolaget
Svea, jur. kand. Lennart Ahlström, byråchefen i försäkringsinspektionen, fil. drGerdt Brundin,
direktören i försäkringsbolaget Folksam Sten Eriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare,
advokaten Ingrid Gärde Widemar, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Göran
Karlsson, kanslirådet Göran Wahlgren och hovrättsrådet Åke Widding.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksförbund (M), Sveriges
trafikbilägares riksorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska kom
munförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
Gällande ordning
Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon m. m.
Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskada) regle
ras främst av 6 kap. strafflagen den 16 februari 1864 (SL), lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobil-
trafik (bilansvarighetslagen) samt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om tra
fikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen).
I 6 kap. 1 § SL stadgas att skada, som någon tillfogar annan genom
brott, skall gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller
av vållande. Skadeståndet skall jämkas efter vad som prövas skäligt, om
den som led skadan medverkat därtill genom eget vållande.
Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon
ett mera omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas annan
person än föraren eller som tillfogas sådan egendom som inte befordras
med fordonet. Enligt 2 § bilansvarighetslagen är ägaren ansvarig för sådan
skada, även utan vållande. Ägaren är emellertid fri från ansvar, om
det framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av bristfällig
het på fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig
att ersätta sådan skada om det inte framgår av omständigheterna att föra
ren inte varit vållande till skadan. Bevisbördan är sålunda lagd på ägaren
och föraren. Brukar någon utan lov annans fordon, skall enligt 6 § bruka
ren i stället för ägaren svara för inträffad skada. Som allmän regel gäller
enligt bilansvarighetslagen, att skadeståndet skall jämkas om den skade
lidande medverkat till skadan genom eget vållande.
Enligt 1 § trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon —
med vilken jämställs den som innehar motorfordon på grund av avbetal
ningsköp — att ta och vidmakthålla trafikförsäkring på fordonet. Denna
försäkringsplikt avser motorfordon, som är registrerat i Sverige eller utan
registrering brukas här i trafik (i huvudsak mopeder och utländska motor
fordon).
Trafikförsäkringslagen innehåller några undantag från försäkringsplik
ten. I 2 § fjärde stycket föreskrivs sålunda att trafikförsäkringslagen inte
äger tillämpning på motorfordon, som används uteslutande inom vissa in
hägnade områden (t. ex. järnvägs- eller fabriksområde). Staten, kommu
nerna m. fl. är enligt 4 § befriade från skyldigheten att ta försäkring.
Enligt vissa särskilda bestämmelser jämställs i trafikförsäkringshän-
Kiingl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
11
seende utländska motorfordon under tillfälligt uppehåll i Sverige med
motsvarande svenska motorfordon.
Trafikförsäkring medför enligt 3 § rätt att utfå skadeståndet direkt av
försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbe
håll, skall försäkringen täcka den skadeståndsskyldighet som kan upp
komma för försäkringstagaren i följd av trafik med fordonet. Utan sär
skilt åtagande är dock försäkringsgivaren i vissa fall inte ansvarig. I hu
vudsak är det då fråga om skador på föraren, fordonet eller egendom, som
befordras med fordonet. Trafikförsäkringen innefattar sålunda dels en
garanti i förhållande till den skadelidande och dels ansvarighetsförsäkring
till förmån för försäkringstagaren.
Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat har i trafikförsäkrings
lagen begränsats till vissa maximibelopp. Enligt It § gäller sålunda att
försäkringsgivarens ansvar för varje händelse, som medför skada, skall
täcka skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. i anledning av personskada med
begränsning till 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person samt om
tillhopa 1 milj. kr. i anledning av skada på egendom. Dessa försäkrings
summor gäller sedan den 1 januari 1962. Tidigare var beloppen betydligt
lägre. Beträffande personskada var sålunda maximibeloppen ursprungligen
60 000 kr. för varje händelse (viss förhöjning vid bussförsäkring) och
20 000 kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp höjdes år
1939 till 300 000 kr. resp. 60 000 kr. och år 1955 till 600 000 kr. resp.
200 000 kr.
Enligt 6 § får trafikförsäkring meddelas — förutom av försäkrings-
anstalt som inrättats av staten — endast av anstalt som fått Konungens
tillstånd att driva sådan rörelse (trafikförsäkringsanstalt). Tillstånd är
f. n. meddelat åt 17 anstalter, därav tolv svenska och fem utländska. Tra
fikförsäkringsanstalt är pliktig att på begäran meddela trafikförsäkring,
för såvitt inte anstaltens verksamhetsområde är begränsat till viss yrkes-
eller intressegrupp e. d. Någon trafikförsäkring genom statlig försäkrings-
anstalt bedrivs inte.
Om motorfordon inte varit försäkrat fastän skyldighet därtill förelegat
enligt trafikförsäkringslagen eller det inte kunnat klarläggas genom vilket
fordon trafikskadan förorsakats, är enligt 21 § samtliga trafikförsäkrings-
anstalter solidariskt ansvariga för skadan.
Trafikförsäkringsanstalterna har för reglering av trafikskada, som or
sakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilken de är solidariskt
ansvariga, bildat en förening kallad Trafikförsäkringsföreningen. För
eningen ombesörjer också skaderegleringen, när utländskt fordon orsakat
skada här, samt en del andra för anstalterna gemensamma uppgifter. För
föreningens förbindelser svarar trafikförsäkringsanstalterna efter storleken
av influtna premier. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj:t.
Varje anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra föreningen.
12
Vid regleringen av personskador biträds trafikförsäkringsanstalterna och
Trafikförsäkringsföreningen av en rådgivande nämnd, Trafikförsäkrings-
anstalternas nämnd, vars upprättande och finansiering anstalterna har att
tillsammans svara för och vars reglemente godkänts av Kungl. Maj :t. En
ligt reglementet skall vid uppgörelse utom rätta nämnden höras i viktigare
ersättningsfrågor, bl. a. om ersättning för invaliditet, när nedsättningen av
arbetsförmågan uppgår till minst 10 %, och om ersättning för förlust av
försörjare.
Över trafikförsäkringsrörelsen utövar försäkringsinspektionen fortlöpan
de kontroll. För sådant ändamål har inspektionen bl. a. utfärdat trafikför-
säkringscirkulär — nu gällande av den 17 april 1963 och den 27 januari
1966 — innehållande bestämmelser om försäkringsbolags uppgifts- och an
mälningsskyldighet beträffande trafikförsäkring m. m.
I de fall där motorfordon får eller tidigare fått brukas i trafik här i lan
det utan trafikförsäkring har motorfordonsägaren i viss utsträckning skyd
dat sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom att ta en frivillig
bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i öv
rigt är i stort sett desamma i bilansvarighetsförsäkringen som i trafikför
säkringen.
Den obligatoriska trafikförsäkringen svarar enligt 3 § trafikförsäkrings
lagen endast för skada, som uppkommit vid trafik här i landet med det för
säkrade fordonet. Ansvarighetsförsäkringsfrågan för svenska motorfordon
vid färder utomlands regleras delvis genom internationella överenskommel
ser mellan försäkringsbolag i vissa europeiska länder, som samarbetar på
området. De svenska trafikförsäkringsanstalterna har därvid frivilligt åta
git sig ansvaret för försäkrade fordons färder utomlands. Vid färd i andra
nordiska länder gäller den svenska trafikförsäkringen utan vidare, medan
vid färd i övriga samarbetande länder krävs att motorfordonsägaren inne
har ett av den svenska trafikförsäkringsanstalten utfärdat internationellt
giltigt trafikförsäkringskort, det s. k. gröna kortet. Skada som orsakas
av svenskt motorfordon utomlands regleras i dessa fall av en särskilt inrät
tad skadebyrå eller av sammanslutningen av trafikförsäkringsanstalterna
i det land, där skadan uppkom. Sina utlägg får byrån eller sammanslut
ningen tillbaka av den svenska trafikförsäkringsanstalten.
Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och förlust av försörjare
Enligt 6 kap. 2 § SL skall vid personskada utges ersättning bl. a. för »hin
der eller brist i den skadades näring». Härutöver finns i lag inte några all
männa bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den prin
cipiella utgångspunkten vid bestämmande av sådan ersättning är emellertid
att den skadelidande skall ha full goltgörelse för den förlust i detta hänse
ende han lidit genom skadefallet, efter avdrag givetvis för vad han uppbu
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
13
rit eller kan komma att uppbära från socialförsäkringen, dvs. den allmän
na försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning för framtida för
lust av arbetsinkomst — invaliditet — bestäms härvid enligt praxis att utgå
i form av livränta, när invaliditetsgraden uppgår till eller överstiger 10 å
15 %. I övriga fält utges i regel engångsersättning.
Bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd finns i 6 kap. 4 § SL.
Om någon, som enligt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som
blivit dödad, genom frånfället kommer att sakna erforderligt underhåll, är
han enligt sagda lagrum berättigad till skadestånd av den som vållat döds
fallet efter vad som prövas skäligt med hänsyn till skadevållarens tillgång
ar och andra omständigheter. Skadeståndet kan efter omständigheterna sät
tas att utgå på en gång eller på särskilda tider, dvs. i form av livränta.
Inkomstunderlaget för livränteersättning fastställs på grundval av den
skadades eller den avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för
olycksfallet, varvid man dock beaktar konkreta utsikter till löneökning och
förbättrade anställningsvillkor. Hänsyn tas numera i praxis också till all
männa löneökningar och därmed penningvärdeförändringar som ägt rum
under tiden mellan olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I
många fall bestäms livräntan emellertid periodvis, bl. a. om det kan antas
att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan undergår föränd
ringar. Vid omprövningen av livräntan tas hänsyn till aktuella löneförhål
landen, vilket bl. a. innebär att man beaktar de förändringar penningvärdet
undergått efter olyckstillfället vid uppskattningen av skäligt inkomstun
derlag.
Livränta, som utgår på grund av trafikskada (trafiklivränta), fastställs
— i likhet med andra skadelivräntor — i princip att utgå i det penningvärde
som råder vid tiden för livräntans fastställande. Någon hänsyn tas inte till
penningvärdets förändringar under livräntans bestånd. Möjlighet att få
det fastställda livräntebeloppet höjt föreligger ej heller för livräntetagaren,
såvida inte medgivande härtill lämnats. Medgivande till omprövning av liv
ränta vid ändringar i penningvärdet torde endast i undantagsfall förekom
ma i praktiken. Realvärdet av livränta är alltså inte säkerställt för fram
tiden. På frivillighetens väg har dock värdesäkringsfrågan för en mindre
del av trafiklivräntorna lösts i begränsad utsträckning. Dels genomförde
försäkringsbolaget Folksam år 1959 en förstärkning av bolagets utgående
trafiklivräntor. Dels har staten tid efter annan höjt skadelivräntor som
utgår av statsmedel.
Försäkriitgsbestämmelser för trafiklivräntor
För trafikförsäkringsrörelse gäller lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse (FL) samt därutöver de särskilda bestämmelser om tra
fikförsäkring som återfinns dels i trafikförsäkringslagen, dels i koncessions-
villkor och vissa andra föreskrifter.
14
I trafikförsäkringsanstalts balansräkning skall enligt vissa i 262 § 1 mom.
FL upptagna bestämmelser såsom skuld under benämningen försäkrings
fond upptas bl. a. värdet balansdagen av anstaltens ansvar på grund av dels
inträffade, inte slutreglerade skador (ersättningsreserv), dels löpande för
säkringar (premiereserv).
Har trafikskada medfört rätt till livränta skall, så länge livräntan är
provisorisk, erforderlig avsättning härför redovisas i ersättningsreserven.
Efter det att livräntan slutligt fastställts avförs den från försäkringsbola
gets trafikförsäkringsrörelse. Svenskt försäkringsbolag, som äger behålla
ansvaret för livränta, redovisar den slutliga livräntan inom livränterörel-
sen i skadeförsäkringen. Annat svenskt bolag och utländsk försäkrings-
anstalt skall enligt 12 § trafikförsäkringslagen fullgöra skyldighet att utge
livränta på grund av trafikförsäkring genom köp av sådan livränta hos riks
försäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.
Livförsäkringsrörelse skall enligt FL bedrivas på grundval av den s. k.
kapitaltäckningsprincipen. Detta innebär att när trafiklivränta fastställs
ett belopp fonderas (dvs. bokförs som skuld i trafiklivränteröreisen) som
svarar mot livräntans kapitaliserade värde vid denna tidpunkt. Kapitalvär
det, som fastställs enligt de grunder som gäller för livränterörelse i allmän
het, beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden, vari ingår
erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränteutveckling o. d.
Nu gällande grunder bygger bl. a. på en antagen ränta av 3 %, vilket så
lunda innebär att trafiklivränterörelsen, som redovisas som särskild verk
samhetsgren, alltid gottskrivs 3 % ränta såsom avkastning på livräntefon-
den oavsett den verkliga avkastningen. Det ränteöverskott, som kan uppstå
till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, överförs från liv-
ränterörelsen till medel avsedda för bolagets allmänna konsolidering. Skulle
avkastningen understiga 3 %, fylls bristen på samma sätt från de allmänna
konsolideringsmedlen. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta
uppgår f. n. till 5 å 6 %.
Försäkringsfonden för livförsäkringar skall enligt 274 § FL vara place
rad i vissa slag av värdehandlingar, i första hand guldkantade obligationer
och inteckningslån med fullgod säkerhet. Endast en tiondel av fonden får
placeras fritt, dock inte i aktier. De värdehandlingar, i vilka fonden redovi
sas, skall enligt 276 § FL förvaras avskilda på sätt som närmare anges i
paragrafen. De försäkrade — i detta fall livräntetagarna — åtnjuter pant
rätt i de förvarade värdehandlingarna till säkerhet för sin fordran på bo
laget.
För köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl.
Maj :t fastställda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv.
Även dessa grunder bygger på antaganden om framtida förhållanden. Rän
tefoten är här 3 % under tio år och sedan 2,5 %. Livräntefonden förvaltas i
likhet med verkets övriga fonder enligt bestämmelserna i reglementet den
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
15
26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fon
der. Reglementet har i huvudsak samma placeringsbestämmelser som 274 §
FL men innehåller inte några bestämmelser om pantsättning till livränteta-
garnas förmån.
Trafiklivräntebeståndets omfattning
Trafiklivräntor kan indelas i tre kategorier. Den första gruppen, som är
den ojämförligt största, utgörs av livräntor härrörande från den obligato
riska trafikförsäkringen. Därnäst kommer de livräntor som utgår på grund
av bilansvarighetsförsäkring, tagen av staten, kommun eller sådan enskild
motorfordonsägare, för vilken trafikförsäkringsplikt inte förelegat (bilan-
svarslivräntor). Den tredje gruppen åter omfattar de livräntor som be
talas direkt — utan försäkring — av den skadeståndsskyldige; i huvudsak
är det här fråga om livräntor, som utgår av statsmedel.
Trafiklivräntebeståndets omfattning den 1 juli 1964 hos försäkringsbolag
och statliga myndigheter var enligt verkställd undersökning följande. Från
trafikförsäkringen härrörde 5 439 livräntor med — bortsett från belopp som
på grund av regress tillföll yrkesskadeförsäkringsinrättning — ett årligt
livräntebelopp av 6 799 464 kr. Motsvarande siffror för bilansvarslivrän-
tor var 213 och 247 081 samt för statens del 106 och 200 689. Under senare
år har årligen ca 500 nya livräntor tillkommit.
Kapitalvärdet av det livräntebestånd, som kommer från trafikförsäkring
en, utgjorde den 1 juli 1964 något över 90 milj. kr. Trafikförsäkringens kost
nad för livräntor är dock låg i förhållande såväl till dess kostnader i övrigt
som till premieinkomst. Man kan få en bild härav, om kapitalvärdet av un
der visst år beviljade livräntor ställs i relation till premieinkomst samt till
skade- och förvaltningsutgifter under samma år. Bilden är dock inte helt
rättvisande. En sådan jämförelse har gjorts för åren 1960—1964 för de
svenska trafikförsäkringsanstalterna enligt följande.
År
Kapital
värdet av
beviljade
livräntor,
milj. kr.
Premie
inkomst,
milj. kr.
Skadeut-
betal-
ningar,
milj. kr.
Totala
utgifter,
milj. kr.
Livräntornas kapitalvärde
i °'0 av
premie
inkomst
skadeut-
betal-
ningar
totala
utgifter
1960 ...................
14
180
135
184
7,8
10,4
7,6
1961 ...................
11
188
155
211
5,9
7,1
5,2
1962 ...................
14
207
186
247
6,8
7,5
5,7
1963 ...................
18
276
210
281
6,5
8,6
6,4
1964 ...................
21
332
236
315
6,3
8,9
6,7
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Penningvärdets utveckling m. m.
Penningvärdets utveckling sedan år 1929, när den obligatoriska trafik
försäkringen genomfördes, kan utläsas av den indexserie över konsument
prisernas förändringar, konsumentprisindex, som beräknas utan direkta
skatter och sociala förmåner och som har år 1949 som bas (100). Konsu
mentprisindex för tidigare år kan fastställas genom en omräkning av vissa
förut anlitade indexserier.
Konsumentprisernas utveckling enligt konsumentprisindex från vissa år
fram till år 1966 framgår av följande tabell.
År
Konsumentpris
index (årsmedeltal)
Indexökning från
ettvart av vidståen-
de år till 1966, %
1929 ................................
66
206
1939 ................................
66
206
1949 ................................
100
102
1954 ................................
129
57
1959 ................................
153
32
1960 ................................
159
27
1961 ................................
163
24
1962 ................................
170
19
1963 ................................
175
15
1964 ................................
181
12
1965 ................................
190
6
1966 ................................
202
—
Konsumentprisindex för december 1966 har fastställts till 206.
Sedan maj 1965 uträknas som ett komplement till konsumentprisindex
en ny indexserie, nettoprisindex. För beräkning av nettoprisindex rensas
konsumentpriserna från all den indirekta beskattning som belastar konsum
tionsvarorna. Nettoprisindex mäter sålunda förändringen i nettopriserna,
dvs. priser reducerade med de indirekta skatternas belopp. Den mäter där
emot inte den konsumtionsprisutveckling, som skulle ha skett, om det inte
existerat någon indirekt beskattning eller om de indirekta skatterna inte
hade förändrats. Nettoprisindex beräknas normalt för månaderna februari,
maj, augusti, november och december och som basår har valts år 1959.
Nettoprisindex för november 1966 har fastställts till 126.
Utvecklingen av nettoprisindex för perioden 1959—1966 jämfört med kon
sumentprisindex’ förändringar under samma tidrymd framgår av följande
tabell.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
17
Nettoprisindex och konsumentprisindex, årsmedeltal jör åren 1960—1966, allt med
år 1959=100
1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
Nettoprisindex....
Konsumentprisindex
101,3
104,1
103,8
106,4
107,0
111,5
109,8
114,6
114,0
118,5
118,7
124,3
124,6
132,5
Värdesäkringen av pensionsförmåner enligt lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring bygger på ett med utgångspunkt i konsument
prisindex för september 1957 indexreglerat basbelopp om 4 000 kr. Bas
beloppet fastställs varje månad av Kungl. Maj :t och beräknas genom att det
tal (relationstalet), som uttrycker förhållandet mellan konsumentprisindex
för tredje månaden före den månad basbeloppet avser och konsument
prisindex för september 1957, multipliceras med 4 000 kr. En avrundning
sker till närmaste hundratal kr. För att hindra alltför täta skiftningar i
basbeloppet har en spärregel införts. Regeln har den innebörden att en
ändring av relationstalet inte skall föranleda ändring av basbeloppet med
mindre talet stigit eller nedgått med minst 3 % sedan närmast föregående
ändring av basbeloppet vidtogs. För januari 1967 har basbeloppet fast
ställts till 5 500 kr.
Trafiklivräntekommittén
Inledning. Sammanfattning av kommitténs förslag
Kommittén föreslår, att livränta, som utgår enligt bestämmelserna i tra
fikförsäkringslagen eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, skall höjas
med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter enligt
följande grunder. Livränta som fastställts år 1966 eller tidigare skall dels
räknas upp till penningvärdet den 1 januari 1968 — som är den dag då en
ligt förslaget lagstiftningen skall träda i kraft — dels därefter fr. o. m. år
1969 årligen i princip höjas genom indextillägg, beräknat på grundval av
penningvärdets utveckling under senast förflutet år. Till livränta, fastställd
år 1967 eller senare, skall fr. o. in. andra kalenderåret efter det då livräntan
fastställts likaledes som regel utgå indextillägg. Om indextillägg beslutar
Kungl. Maj:t. Därjämte skall enligt förslaget vissa invaliditetslivräntor,
som nedsatts till beloppet i följd av tidigare gällande begränsningar i för
säkringsgivarens ansvar eller som utgår till den som vid tidpunkten för
skadans uppkomst inte fyllt 16 år, höjas genom särskilda tillägg.
Kostnaderna för de föreslagna höjningarna skall bäras av trafikförsäk
ringstagarna. För finansieringen förordar kommittén — som anser att liv-
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137
18
räntetagarna bör erhålla fastställda höjningsbelopp med samma garanti
som de ursprungliga livräntebeloppen — den metod som nu tillämpas inom
trafikförsäkringen i syfte att säkerställa livränta, eller kapitaltäckningsme-
toden. Belopp, som motsvarar kapitalvärdet av beslutade höjningar, skall
alltså fonderas. Trafikförsäkringens kostnad år 1968 för uppräkning av liv
räntor, fastställda år 1966 eller tidigare, och för den nämnda särskilda höj
ningen av vissa livräntor har med denna finansieringsmetod beräknats kom
ma att uppgå till omkring 46 milj. kr. Denna kostnad föreslås skola tas ut
av 1968 års försäkringstagare medelst särskilda premietillägg, bestämda så
att mopedägare erlägger 1 kr. i tillägg till premien, ägare av motorcykel
eller traktor 5 kr., personbilägare 20 kr. och ägare av annat motorfordon
60 kr. För följande år avses värdesäkringskostnaden kunna beaktas vid
premiesättningen och inrymmas i den vanliga premien; trafikförsäkring
ens kostnad år 1969 för indextillägg har med nu angiven finansierings
metod beräknats till ca 9 milj. kr. eller 1,6 % av uppskattad premieinkomst
inom trafikförsäkringen för nämnda år.
För trafiklivränta, som utges av statsmedel eller som utgår på grund av
en av staten tagen bilansvarighetsförsäkring, skall gälla särskilda regler.
Dessa livräntor skall höjas enligt grunder, som nu angetts, men höjningen
skall bekostas av statsmedel. I följd härav uppkommande kostnader för
statsverket år 1968 har uppskattats till mellan 50 000 och 60 000 kr.
Trafiklivräntor som utges direkt utan försäkring av annan skadestånds-
skyldig än staten lämnas utanför värdesäkringen.
Den juridiska konstruktionen av värdesäkringsförmånerna
Kommittén erinrar till en början om att trafikförsäkringen enligt gällan
de bestämmelser knutits till det skadeståndsansvar som i anledning av tra
fikskada kan uppkomma för ägare, brukare och förare av motorfordon.
Sambandet mellan skadestånd och trafikförsäkring kan till synes göra det
naturligt att ordna trafiklivräntornas värdesäkring genom att låta skade-
ståndsskyldigheten innebära skyldighet att lämna realvärdesäkrad kompen
sation. Denna väg är dock enligt kommittén av olika skäl inte framkomlig.
Direktiven innehåller anvisning om möjlighet att söka lösningen på proble
met enbart inom försäkringens ram. Kommittén finner någon annan utväg
i detta sammanhang inte vara tänkbar. Värdesäkringsuppdraget avser en
dast livräntor i anledning av trafikskada, och en lösning av värdesäkrings-
frågan på skadeståndsrättslig grund bör inte begränsas till dessa livräntor.
Enligt kommitténs förslag skall kompensationen för penningvärdets fall
sålunda utgå ur trafikförsäkringen som en särskild förmån utöver det ska
destånd försäkringen har att täcka. Försäkringsersättningen höjs utan att
motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten genomförs, Livräntetagare,
som uppbär bilansvarslivränta på grund av försäkring tagen av annan mo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kurtgl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
19
torfordonsägare än staten, skall på motsvarande sätt enligt förslaget erhål
la kompensationen för penningvärdets fall i form av en särskild förmån ut
över livräntebeloppet. För livräntor, som staten har att utge eller som utgår
på grund av en utav staten tagen försäkring, konstruerar kommittén — i
likhet med vad som tidigare skett när av statsmedel utgående skadeliv-
räntor höjts i särskild ordning — kompensationen som en av staten utgivén
särskild förmån utöver den på skadeståndsrättslig grund utgående livrän
tan.
Kommittén anser inte att frikopplingen av den värdesäkrade delen av tra
fikförsäkringsförmånerna från de primära ansvarsreglerna medför några
komplikationer. Värdesäkringstilläggen avses inte bli av skadeståndsrätts
lig natur utan tänks utgöra en förmån som tillkommer livräntetagarna ge
nom särskild lagstiftning och som skall bekostas av den samlade trafikför
säkringsrörelsen. Det system av regler inom försäkringen som anknyter
till skadeståndsskyldigheten får inte tillämpning på den föreslagna värde
säkringen. Kommittén tar särskilt upp frågan om värdesäkringstilläggens
ställning när det gäller trafikförsäkringsgivares regressrätt och anför.
Trafikförsäkringsanstalt har under särskilda i lag eller försäkringsavtal
angivna förutsättningar möjlighet — och enligt koncessionsvillkoren i vissa
fall t. o. m. skyldighet —- att vända sig mot det försäkrade fordonets ägare,
brukare eller förare och kräva denne på vad anstalten utgett i anledning
av försäkringstallet. Är jämte den berörda trafikförsäkringsanstalten annan
helt eller delvis ansvarig för skadan, kan återkrav riktas också mot denne.
Krav kan sålunda göras gällande exempelvis mot annan trafikförsäkrings
anstalt, vari ett kolliderande fordon är trafikförsäkrat, eller mot Kronan,
när skada orsakats av dess oförsäkrade bil, eller mot andra trafikanter än
bilister t. ex. mot järnvägar, spårvägar, cyklister eller fotgängare, eller mot
väghållare. Denna regressrätt är till sin natur en från den skadelidande här
ledd rätt och begränsas till sin omfattning av vad den skadelidande ägt
uppbära i skadestånd.
Har staten tillhörigt motorfordon orsakat skada, för vilken staten utgett
skadestånd, har staten regressrätt efter i huvudsak samma principer som
om ersättningen hade utgetts av trafikförsäkringsanstalt. Regressrätt finns
även för försäkringsgivare enligt avtal om frivillig bilansvarighetsförsäkring.
I de fall där försäkringsgivare inom trafikförsäkringen har regressrätt mot
försäkringstagaren (bilägaren), utgår inom bilansvarighetsförsäkringen
inte någon försäkringsersättning (försäkringsgivaren är fri från ansvar).
F. ö. innehåller avtal om bilansvarighetsförsäkring samma bestämmelser
om regress som trafikförsäkringsavtalen.
Eftersom värdesäkringstilläggen således avses bli av annan natur än den
på skadeståndsrätten grundade ersättningen är, understryker kommittén,
regressrätt utesluten i fråga om dessa tillägg. Kommittén finner inte an
ledning att vid sidan härav föreslå några särskilda regressregler.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna
Värdesäkringen är avsedd i första hand för sådana trafiklivräntor som
utgår enligt bestämmelserna för den obligatoriska trafikförsäkringen. Alla
livräntor, som denna försäkring svarar för, skall enligt kommittén i princip
omfattas av värdesäkringen.
Trafikförsäkringen täcker emellertid inte alla de fall, där livränta kan
utgå i anledning av trafikskada. Kommittén redovisar de slag av trafikliv
räntor som faller utanför trafikförsäkringen. I huvudsak rör det sig om liv
räntor som utgår dels i följd av skada som uppkommit före den 1 januari
1930 när trafikförsäkringslagen trädde i kraft och som inte omfattas av tra
fikförsäkringen eller som efter denna tidpunkt orsakats av motorfordon
som inte var trafikförsäkringspliktigt när olyckan skedde, t. ex. moped,
lättviktsmotorcykel och gummihjulstraktor, dels i följd av skada som orsa
kats av motorfordon tillhörigt konungahuset, staten, kommun eller diplo
mater, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är befriade från skyldigheten
att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Vidare faller utanför trafik
försäkringen livränta, vilken utgår som tillägg åt sådan livränta ur trafik
försäkringen som reducerats till följd av maximering av trafikförsäkringens
ansvarssummor. Trafiklivräntor, som inte täcks av trafikförsäkringen, inde
lar kommittén i två grupper, nämligen sådana som utges direkt av den ska-
deståndsskyldige och sådana som utgår på grund av frivillig bilansvarig
hetsförsäkring. Antalet trafiklivräntor, som betalas direkt — utan försäk
ring — av den skadeståndsskyldige, kan fastställas enbart i det fall att
de betalas av staten. Den 1 juli 1964 uppgick antalet av statsmedel utgående
trafiklivräntor till 106 stycken. Enligt kommitténs undersökningar fanns
vid nämnda tidpunkt vidare 213 bilansvarslivräntor. Av dessa livräntor här
rör bara ett fåtal från försäkringsfall som inträffat före trafikförsäkrings
lagens ikraftträdande. Övriga bilansvarslivräntor utgår huvudsakligen på
grund av försäkring, som tagits av affärsdrivande statligt verk — postver
ket, televerket och vattenfallsverket — eller av kommun, medlem av ko
nungahuset, diplomat eller mopedägare. Kommunerna har alltsedan andra
världskrigets slut haft sina motorfordon försäkrade. Även konungahusets
medlemmar och diplomater försäkrar som regel sina motorfordon. Beträf
fande mopedförsäkringar upplystes i samband med att trafikförsäkrings
plikt infördes för mopeder den 1 juli 1961, att mer än hälften av dåvarande
mopedägare hade bilansvarighetsförsäkring. Tidigare förekom det slutligen
att motorfordonsägare genom frivillig tilläggsförsäkring höjde trafikför
säkringens förhållandevis låga ansvarsbelopp.
Kommittén anser anledning i och för sig saknas att i värdesäkringshän-
seende göra skillnad mellan å ena sidan trafiklivränta som täcks av trafik
försäkringen och å andra sidan övriga trafiklivräntor. Det finns emellertid
enligt kommitténs uppfattning praktiska skäl för att i viss mån begränsa
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
21
värdesäkringen när det gäller andra trafiklivräntor än sådana som täcks av
trafikförsäkring. I förslaget utesluts sålunda de fall där kommun eller en
skild motorfordonsägare förpliktats eller åtagit sig att utge trafiklivränta
och livräntan inte täcks av någon försäkring alls. Dessa fall är säkerligen
inte många. Kommunerna har som nyss nämnts numera sina motorfordon
försäkrade. Det kan emellertid, trots att det inte gått att fastställa, finnas
fall i vilka trafiklivränta utbetalas direkt av kommun. Kommittén anser —
bl. a. med hänsyn till ovissheten huruvida sådana livräntor verkligen existe
rar — anledning saknas att i dessa fall lagstiftningsvägen skapa värde-
beständigt skydd. Kommittén räknar med att värdesäkringen för detta slags
livräntor kommer att lösas på grundval av kommittéförslaget genom frivil
ligt åtagande av vederbörande kommun. Beträffande livräntor, för vilka
enskild motorfordonsägare är ansvarig och som inte täcks av något slags
försäkring, finner kommittén det vara praktiskt omöjligt att föreslå någon
lösning av frågan om värdebeständigt skydd. Härom anför kommittén.
Ligger inte försäkring till grund för livräntan, måste själva skadestånds-
skyldigheten modifieras, om värdesäkring, som belastar den skadestånds-
skyldige, skall införas. Många gånger är det säkerligen så att ej ens det
ursprungligen fastställda livräntebeloppet av ekonomiska skäl kunnat ut
tagas från den enskilde skadeståndsansvarige. En lösning vore givetvis att
låta antingen staten eller trafikförsäkringen stå för värdesäkringen. I direk
tiven har dock uttryckligen fastslagits att värdesäkringen — utom beträffan
de statens egna trafiklivräntor — skall ske utan anlitande av allmänna me
del. Därjämte saknas i dessa fall sådan anknytning till trafikförsäkringen
att det skulle vara rimligt att denna försäkring skall stå för kostnaderna.
F. ö. torde mycket stora administrativa svårigheter föreligga att få reda på
alla aktuella fall. En lösning efter sist antydda linjer måste därför avvisas.
För övriga slag av trafiklivräntor som inte täcks av trafikförsäkring finns
enligt kommittén goda förutsättningar för en praktiskt genomförbar lösning
av värdesäkringen. Staten får svara för värdesäkringen av de trafiklivrän
tor som utges direkt av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsför
säkring, tagen av statlig myndighet. Värdesäkringen av frivilliga bilansvars-
livräntor i övrigt kan lösas på olika sätt. Kommittén framhåller att för
hållandena från värdesäkringssynpunkt i viss mån är likartade för trafik
försäkringen och bilansvarighetsförsäkringen. Även inom sistnämnda för
säkring är livräntebeståndet fullständigt redovisat hos de olika bolagen.
Vidare förekommer på sätt och vis också här ett försäkringstagarkollektiv
som kan svara för värdesäkringskostnaden. Försäkringen är dock inte obli
gatorisk. Den teoretiska möjligheten finns att försäkringsunderlaget mins
kar, om premien höjs för att täcka kostnader för värdesäkring. Frågan sy
nes därför inte kunna lösas tillfredsställande inom bilansvarighetsförsäk
ringens ram. Även andra skäl talar mot en sådan lösning. De bilansvars-
livräntor, som utgår på grund av tilläggsförsäkring för höjning av ansvars
beloppen, bär genom sin karaktär av tilläggsbelopp till en i fråga om
22
beloppet begränsad livränta från trafikförsäkringen en naturlig anknytning
till denna försäkring och dess försäkringstagare. Sådan anknytning före
ligger även i andra fall. För de lyper av motorfordon, som varit orsak till
att bilansvarslivräntor utgår, stadgas numera trafikförsäkringsplikt i viss
utsträckning. Det sagda gäller bilansvarslivräntor i anledning av försäk-
ringsfall före trafikförsäkringslagens ikraftträdande eller under tid motor
fordon — t. ex. mopeder — varit undantagna från försäkringsplikt. — Kom
mittén föreslår vidare att undantaget från försäkringsplikt för kommuner
nas motorfordon upphävs i samband med värdesäkringens genomförande.
Även kommunerna skulle därigenom i framtiden komma att ingå i den ob
ligatoriska trafikförsäkringens försäkringstagarkollektiv. Praktiskt taget
skulle då endast konungahuset och diplomater såsom försäkringstagare in
om bilansvarighetsförsäkringen svara för värdesäkringen av det äldre bil-
ansvarslivräntebeståndet, vilket helt eller till allra största delen härrör från
försäkringar, tagna av andra kategorier. Detta är självfallet inte rimligt.
Från de anförda synpunkterna anser kommittén det sålunda vara befogat,
att trafikförsäkringen står för kostnader för värdesäkringen av nu ifråga
varande bilansvarslivräntor. Därigenom kommer bilansvarslivräntorna att
i värdesäkringshänseende jämställas med trafikförsäkringens livräntor.
Kommittén gör dock ett avsteg från den föreslagna principen. Utgår
ansvarslivräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring avseende sådant
motorfordon som enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen i dess
nuvarande lydelse är undantaget från trafikförsäkringsplikt, lämnas sådan
livränta utanför värdesäkringen. Det gäller här motorfordon som används
uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsom
råde eller annat sådant inhägnat område. Anledningen till undantaget är
att kommittén anser att den gränsdragning mellan försäkringspliktiga och
icke försäkringspliktiga motorfordonsslag som blir gällande efter ett even
tuellt genomförande av kommitténs förslag om trafikförsäkringsplikt för
kommuner bör vara avgörande i fråga om värdesäkringsförmånernas till-
lämpningsområde.
I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén frågan om värdesäkring av tra-
liklivräntor med internationell anknytning, dvs. frågan i vad mån värde
säkringen skall omfatta även livränta, som utgår i anledning av skada orsa
kad av utländskt motorfordon här i landet eller av svenskt motorfordon
utomlands. Kommittén erinrar om att i utomobligatoriska förhållanden ska
destånd med internationell anknytning i allmänhet bedöms enligt lagen i
det land där den skadegörande handlingen blivit begången. Det kan därför,
framhålls det, vara naturligt att låta frågan om värdesäkring av livräntor
med internationell anknytning lösas på basis av samma principer som gäller
för den grundläggande skadelivräntan. Härigenom kan en enkel och klar
regel skapas av innebörd att värdesäkringen omfattar enbart livränta på
grund av trafikskada som uppkommit i Sverige. En sådan lösning sägs passa
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
23
väl ihop med den obligatoriska trafikförsäkringens konstruktion, enligt vil
ken endast sådan skada täcks som uppkommit vid trafik här i landet.
Frågan kan dock enligt kommittén ses även ur andra aspekter. Trafik
försäkringen står socialförsäkringen nära, och det kan främst av sociala
skäl synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsäm
ringen tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. En lösning
efter sådana linjer skulle kunna innebära, att värdesäkringen skulle om
fatta dels livräntor i följd av trafikskada här i landet dels ock livräntor
som i anledning av trafikskada utomlands utgår till personer, som har
stadigvarande hemvist här i landet. Även andra gränsdragningar sägs vara
tänkbara.
En från alla synpunkter tillfredsställande reglering är enligt kommit
tén svår att åstadkomma. I detta sammanhang vill kommittén emellertid
inte tillmäta sociala rättvisekrav avgörande betydelse. Av försäkringsmäs-
siga hänsyn anses värdesäkringen böra avgränsas så att den i huvudsak
omfattar enbart livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen. Kom
mittén finner det därför ligga närmast till hands att även beträffande nu
förevarande mera begränsade fråga låta trafikförsäkringens giltighetsom
råde vara utslagsgivande. Värdesäkringen skall alltså omfatta enbart de
livräntor, som härrör från trafikskada här i landet.
Vissa praktiska konsekvenser av den valda lösningen belyses av kom
mittén, som anför.
Det avgörande är om den trafikskada, som föranlett livränta, uppkom
mit här i landet. Ovidkommande blir om skadan orsakats vid trafik med i
Sverige registrerat fordon eller med utländskt fordon. Ej heller spelar liv-
räntetagarens nationalitet eller hemvist någon roll. Är det fråga om en
utlänning, som invalidiserats vid tillfällig vistelse här i landet, påverkas
kompensationens storlek inte av valutakurserna eller av att penningvärdet
ev. utvecklas annorlunda i Sverige än i utlänningens hemland. Har trafik
skada däremot inträffat utomlands utesluts i anledning därav utgående
livränta från värdesäkringen, oavsett om skadan orsakats av en svensk
eller utländsk bil eller oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlän
ning. En svensk, som färdas utomlands såsom passagerare i en svensk bil,
och vid trafikskada, orsakad av den svenske bilföraren, ådrar sig så svåra
personskador att han tillerkänns livränta av den trafikförsäkringsanstalt,
vari bilen försäkrats, får med den förordade lösningen inte sin livränta
värdesäkrad för framtiden. Detta kan synas beklagligt, men framstår som
mindre anmärkningsvärt om man betänker att även själva skadestånds
kravet i detta fall troligen bestämts av ett utländskt rättssystems regler.
Principer för värdesäkringen
Kommittén gör i fråga om värdesäkringen skillnad mellan redan be
stämd trafiklivränta (äldre trafiklivränta) och nytillkommande trafikliv
ränta. Som äldre trafiklivränta betecknas sådan livränta som fastställts se
nast ett år innan ett förslag om värdesäkring genomförts. Till kategorien ny
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
tillkommande trafiklivränta hänförs livränta som fastställts efter sagda tid
punkt.
Med syfte att återställa realvärdet av äldre trafikliv-
r ä n t or föreslår kommittén en engångsuppräkning av sådan livränta i
samband med reformens genomförande. Uppräkningen avses skola för var
je livränta ske med belopp som totalt i princip svarar mot den nedgång
i penningvärdet som ägt rum efter dess fastställande. Som mätare på pen
ningvärdeförändringen väljer kommittén konsumentprisindex.
Kommittén diskuterar härefter frågan om den framtida värde-
säkringen av de äldre livräntorna och nytillkomna livräntor kan
göras automatisk genom anpassning till penningvärdets ändringar sådana
dessa kommer till uttryck i konsumentprisindex. Genom att låta livränte
beloppet kontinuerligt följa penningvärdet motverkas eftersläpning för liv-
räntetagaren. Kommittén avvisar emellertid tanken på automatisk anpass
ning, eftersom detta sägs medföra olägenheter, och anför.
Livräntebeloppen måste måhända höjas ett flertal gånger varje år och
varje gång med relativt små belopp. Detta föranleder i sin tur, med den
finansieringsmetod kommittén valt, ofta förekommande omräkningar av
försäkringsfonden och därav betingade fondavsättningar. I viss mån skulle
dock nu berörda olägenheter kunna undvikas genom någon spärregel, som
skapade garantier mot alltför täta ändringar av livräntebeloppen. Vidare
kan det för att undvika en orimligt tung premiebelastning för trafikför
säkringstagarna givas fall — såsom stark inflation i förening med kraf
tig minskning av trafikförsäkringsunderlaget ■— där en automatiskt ver
kande värdesäkringsregel skulle behöva helt eller delvis sättas ur spel.
Kommittén föreslår i stället ett system, enligt vilket livräntan skall om
prövas varje år och förses med särskilt tillägg, s. k. indextillägg, i den mån
penningvärdet nedgått under det senast förflutna året. Det synes kommit
tén böra tillkomma Kungl. Maj :t att med stöd av i lag angivna grunder be
stämma storleken av varje års indextillägg. Dessutom föreslås regler, som
gör det möjligt för Kungl. Maj :t att när särskilda skäl föreligger förordna
att höjning inte skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mindre om
fattning. Den föreslagna ordningen medför enligt kommitténs uppfattning
inte några olägenheter för livräntetagarna men däremot administrativa för
delar för trafikförsäkringen.
Tidpunkten för livräntans fastställande bör enligt kommittén i princip
tas till utgångspunkt vid beräkningen av värdesäkringsförmånernas storlek,
eftersom livräntans belopp bestämts med hänsyn till det då gällande pen
ningvärdet. Konsumentprisindex fastställs för varje månad men kommittén
anser att man bör kunna nöja sig med att behandla alla livräntor, som
tillkommit under ett kalenderår, lika. Konsumentprisindex’ medeltal för
varje år kan då lämpligen bilda grundvalen för höjningen av livräntorna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
25
Kommittén diskuterar i fortsättningen frågan om full kompensation skall
lämnas för penningvärdets nedgång. Livräntetagarnas rätt till full kom
pensation bör avvägas mot trafikförsäkringstagarnas premiekostnad för
värdesäkringstillägg. Kostnaderna för fullständig kompensation synes kom
mittén inte vara av sådan storleksordning, att man i och för sig behöver
tveka inför tanken att lämna livräntetagarna sådan kompensation. Kom
mittén behandlar emellertid trots detta vissa med frågan sammanhängan
de spörsmål, bl. a. frågan om differentiering av kompensationsförmånerna,
och ägnar därvid särskild uppmärksamhet åt en differentiering efter skil
da grader av invaliditet.
Kommittén understryker till en början att, även om förhållandena i de
enskilda fallen varierar, vållar lindriga skador, som medför låg invalidi-
tetsgrad, i allmänhet inte någon bestående minskning av arbetsinkomsten.
Inom socialförsäkringen gäller också att nedsättning av arbetsförmågan
skall ha uppnått viss grad för att föranleda rätt till invaliditetslivränta eller
förtidspension. Även inom trafikförsäkringen har, framhåller kommittén,
invaliditetsgraden viss betydelse. Invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår
till högst 15 %, får numera ofta engångsersättning och inte livränta. Även
i en del fall, där invaliditetsgraden är högre, 20 % eller undantagsvis
ännu mera, har reglering skett med engångsbelopp. Inom skaderegleringen
finns numera en tendens att i ökad omfattning från början ersätta liv
räntan med engångsersättning. Det är här ofta fråga om fall, där invali
diteten inte kan anses få någon nämnvärd inverkan på den skadades för
värvsförmåga.
Antalet invaliditetslivräntor avseende en invaliditet av mindre än 20 %
utgör enligt kommitténs undersökningar av nuvarande trafiklivräntebe-
stånd en tredjedel av totala antalet invaliditetslivräntor och dess andel av
det årliga livräntebeloppet ungefär en femtedel. I förhållande till det to
tala beståndet trafiklivräntor — efterlevandelivräntor även medräknade —
utgör nämnda grupp invaliditetslivräntor omkring en fjärdedel och dess
andel i det årliga beloppet knappt en sjättedel.
Kommittén betonar, att det årliga livräntebeloppet vid en invaliditets
grad av 20 % eller därunder ofta är så ringa att det för livräntetagaren
inte är av större ekonomisk betydelse. Detta talar i viss mån mot att låta
en indexreglering komma livräntetagare med så låg invaliditetsgrad till
del. Å andra sidan synes det kommittén som om ett medtagande av dessa
livräntor vid en indexreglering inte skulle innebära nämnvärt ökade kost
nader. Emellertid kan problemet ses även ur andra synvinklar. Kommittén
anför därvid.
En invaliditetsgräns för rätten till värdesäkring innebär — oavsett vil
ken invaliditetsgrad som väljs som gräns — en tröskel. En skillnad i
invaliditet på kanske 5 % (t. ex. mellan 20 och 25 %) skulle kunna med
föra mycket betydande olikheter efter reformens genomförande. En gräns
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
26
dragning kan aldrig bli rättvis; förutsättningarna för och de faktiska
möjligheterna att motverka ekonomiska skadeverkningar av ett olycksfall
skiftar från fall till fall. Även inom grupper av invalider med relativt hög
invaliditetsgrad kan förekomma fall, där den ekonomiska invaliditeten
understiger den medicinska. De skador som brukar bedömas medföra me
dicinsk invaliditet är i och för sig ägnade att reducera vederbörandes för
värvsin öj ligheter.
Enligt gällande bestämmelser finns i vissa fall möjlighet för livränte-
tagaren att byta ut livräntan mot ett kapitalbelopp. Medgivande till utbyte
kan bl. a. ges om livräntetagaren avser att investera kapitalbeloppet i ett
egnahem eller i en rörelse. Rätten till utbyte blir givetvis —• framför allt
för nuvarande livräntetagare med livräntor fastställda för länge sedan —
mera värd, om livräntans belopp anpassats efter penningvärdeförändringar
na. Även för livräntetagare med låg invaliditetsgrad kan det av sociala skäl
vara önskvärt med en förbättrad ställning i förevarande avseende.
Att utesluta livräntor avseende låg invaliditet från kompensationen är
enligt kommitténs mening inte tilltalande. Det går inte att med ett sådant
system åstadkomma riktiga resultat i alla fall. Denna synpunkt talar även
mot en differentiering efter livräntans belopp eller efter livräntetagarens
person eller andra närbesläktade grunder.
Kommitténs överväganden i fråga om kompensationsnivå och kompen-
sationsförmånernas differentiering leder till att alla livräntetagare i prin
cip bör beredas full kompensation för penningvärdets fall.
Särskild höjning av vissa trafiklivräntor
Även andra orsaker än penningvärdeförsämring kan finnas till att äldre
trafiklivräntor utgår med lägre belopp än som skulle ha varit fallet om
ersättningsfrågan bedömts enligt numera gällande ordning. Sålunda har,
framhåller kommittén, tidigare gällt kraftiga begränsningar i fråga om
trafikförsäkringens (bilansvarighetsförsäkringens) ansvarssummor, vilket
kan ha resulterat i att endast viss del av den livränta som tillkommer den
skadelidande kunnat täckas av och utbetalas ur trafikförsäkringen (maxi
merade livräntor). Vidare har tidigare vid prövning av invaliditetsersätt
ning till personer som skadats i mycket ung ålder, dvs. innan de kommit
ut i arbetslivet (livräntor till personer som skadats i unga år), tillämpats
andra normer än nu gällande; dessa äldre normer har ofta medfört lägre liv-
ränteersättning än den som skulle ha utgått enligt nu tillämpade grunder.
Kommittén har enligt sina direktiv även beaktat nu angivna förhållan
den och framlägger förslag avsedda att i viss mån begränsa de negativa
effekter, som dessa förhållanden kan ha inneburit för ifrågavarande liv
räntetagare.
Vad först angår maximerade livräntor innehåller enligt kommitténs un
dersökningar trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 sammanlagt 583 så
dana livräntor. Av dessa utgick 219 till personer, vilkas invaliditetsgrad
var 50 % eller högre. Den 1 mars 1966 hade sistnämnda antal nedgått till
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
190. De belopp, med vilka livräntorna årligen begränsats, varierar i det sär
skilda fallet från några kronor till över 10 000 kr.
De ursprungligen gällande maximigränserna, 60 000 kr. i anledning av
personskada (viss förhöjning vid bussförsäkring) med begränsning till
20 000 kr. för varje skadad eller dödad person, har höjts successivt genom
lagändringar åren 1939, 1955 och 1961. Nu gällande maximigränser -—- 25
milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till 1 milj. kr. för
varje dödad eller skadad person —- är enligt kommitténs uppfattning så
höga att de inte spelar någon roll i praktiken. Trafikförsäkringens ansvar
kan därför numera i realiteten betraktas som obegränsat. Det förefaller
kommittén motiverat att i samband med värdesäkringen av äldre trafik
livräntor rätta till de ojämnheter som uppstått till följd av dessa vid skilda
tidpunkter gällande olika ersättningsmaxima. En värdesäkring enligt kom
mitténs förslag måste nämligen bl. a. även få till konsekvens att förhöj-
ningsbelopp får utgå även om detta skulle innebära att maximigränsen
för livräntan kommer att överskridas. Om man inte gör något åt dessa
maximerade livräntor, skulle, framhåller kommittén ytterligare, skillnader
i äldre livräntefall bli än mer framträdande efter genomförandet av en
värdesäkring. Även sociala skäl kan enligt kommittén i vissa fall tala för
en extra kompensation.
Kommittén har ansett sig inte böra föreslå en fullständig kompensation
av det framtida årliga livräntebortfallet; inte ens en begränsad kompen
sation till alla berörda livräntetagare är tänkbar. Detta skulle medföra allt
för stora kostnader. Avvägningen mellan kompensationsintresset och kost
naden föranleder kommittén att först och främst begränsa rätten till sär
skilt tillägg till sådana livräntetagare, som uppbär invaliditetslivräntor,
och inom denna grupp till dem, vilkas arbetsförmåga i anledning av tra
fikskadan nedsatts med minst 50 %. Det är nämligen i dessa fall som en
ligt kommitténs erfarenhet maximeringen verkat kraftigast i fråga om de
ras möjlighet att erhålla skälig försörjning.
Kommittén avvisar tanken på en kompensation i form av generella tillägg
som skulle utgå till livräntetagarna oavsett förlustens storlek i det enskilda
fallet. Till utgångspunkt för det särskilda tilläggets beräkning tas i stället
det årliga inkomstbortfall som maximeringen inneburit för livräntetagaren.
Detta bortfall kan som regel fastslås. I de enstaka fall, där erforderligt ma
terial saknas för en beräkning av livräntebortfallet, anses tillägget böra be
räknas till den sannolika förlusten eller till vad som är skäligt med hänsyn
till omständigheterna. Med en sådan lösning kommer tillägget att bestäm
mas under hänsynstagande till det penningvärde, som rådde vid livräntans
fastställande. Det är då naturligt att även det särskilda tillägget värdesäk-
ras i samma ordning som livräntan.
Kompensationen kan dock inte göras fullständig. Särskild höjning av ak
tuella maximerade livräntor — till antalet 190 — beräknar kommittén be
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
27
28
tinga en kapitaliserad kostnad om 6 milj. kr., om tillägget för den enskilde
livräntetagaren maximeras till 2 000 kr. om året. Fram till den 1 januari
1968 kan kostnaden genom beståndets naturliga avveckling antas ha nedgått
med 10 % eller till 5,4 milj. kr. Kommittén kommer till det resultatet, att
man bör kunna acceptera en kapitalkostnad av 6 milj. kr. men inte gärna
mera. Det föreslås sålunda en individuell omprövning av de maximerade liv
räntorna under förutsättning att livräntetagarens invaliditet uppgår till
minst 50 % och att höjningen i varje enskilt fall inte överstiger 2 000 kr.
om året. För att undvika onödiga administrationskostnader för sådana höj
ningar som torde vara förhållandevis obetydliga även för livräntetagarna
synes det kommittén vidare lämpligt att höjning inte sker om tillägget inte
skulle uppgå till 100 kr. om året.
Kommittén befarar att förslaget om höjning av maximerade livräntor kan
leda till mindre tilltalande resultat i vissa undantagsfall. Livräntetagarens
nuvarande inkomst- och arbetsförhållanden kan vara sådana att det kan
vara stötande att nu ge honom ett tillägg, som i viss mån är betingat av
sociala skäl. Det anses ogörligt att i lag ge fullständiga regler för en bedöm
ning av sådana fall. Därför synes det böra finnas utrymme för en skälig-
hetsprövning som tar hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden
eller omständigheterna i övrigt.
Beträffande livräntor till personer som skadats i unga år understryker
kommittén att de nuvarande för livräntetagarna fördelaktigare beräknings-
normerna har tillämpats sedan början av 1960-talet.
Trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 innehåller enligt kommitténs un
dersökningar sammanlagt 26 invaliditetslivräntor, som fastställts före år
1960 och där livräntetagaren vid livräntans fastställande var under 16 år. I
elva av dessa fall var livräntetagarens arbetsförmåga i anledning av trafik
skadan nedsatt med minst 50 %. Livräntematerialet kan möjligen inne
hålla ytterligare ett antal inte påträffade fall, där livräntetagaren vid för-
säkringsfallets inträffande inte uppnått 16 års ålder.
Till de svårast invalidiserade unga livräntetagarna kan visserligen utgå
förtidspension eller annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring.
Även om så är fallet kan enligt vad kommittén framhåller den ersättning,
som dessa livräntetagare uppbär, numera inte anses vara skälig. Detta är
särskilt kännbart för dem som till följd av avsevärd nedsättning i arbetsför
mågan, 50 % eller mera, inte i någon större utsträckning kan kompense
ra sig genom eget arbete.
Att helt ompröva de svåraste livräntefallen och därvid om möjligt anpassa
livränteersättningen efter nuvarande normer förefaller kommittén vara ute
slutet av flera orsaker. En sådan omprövning skulle bl. a. stöta på stora
praktiska svårigheter och i realiteten innebära att den till grund för försäk-
ringsansvaret liggande skadelivräntan ändrades till beloppet genom att nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
29
varande skaderegleringspraxis tillädes retroaktiv verkan. Anledning saknas
enligt kommittén att på detta begränsade skadeståndsområde genomföra en
så ingripande reform. Sociala skäl talar emellertid starkt för att de hårdast
drabbade livräntetagarna i stället bereds extra kompensation i samband med
den aktuella reformen, särskilt som det visat sig att detta skulle medföra
relativt obetydliga kostnader. Behovsprövning i varje särskilt fall torde
knappast kunna komma i fråga. Tilläggen bör enligt kommittén fastställas
till vissa bestämda belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet, att
utgå efter det livräntorna uppräknats till 1967 års penningvärde. Kommit
téns lösning är således följande. Under förutsättning att livräntan fastställts
senast år 1959 får livräntetagare, som skadats före 16 års ålder och vars ar
betsförmåga genom skadan blivit nedsatt med minst hälften, fr. o. m. år
1968 ett särskilt tillägg till livräntan. Detta utgör 1 500 kr. om året om ar
betsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar och i övriga fall 1 000 kr.
om året.
För de elva livräntefall som nämnts i det föregående innebär kommitténs
förslag att det årliga livräntebeloppet sammanlagt ökar med 14 000 kr. Liv-
räntematerialet kan därjämte innehålla ytterligare lika många fall, som kan
vara berättigade till detta slags höjning.
Finansieringsfrågan
Kommittén har ingående behandlat frågan om finansieringen av värde-
säkringen samt diskuterat och kostnadsberäknat olika finansieringsalterna
tiv. För statens del anses finansieringsfrågan inte utgöra något problem.
Den kostnad staten kan åsamkas bör således från finansieringssynpunkt be
handlas på samma sätt som statens övriga löpande utgifter.
Finansieringen inom trafikförsäkringen kan, framhåller kommittén, lö
sas efter olika linjer. I huvudsak rör det sig dock om två olika system, kapi-
taltäckningssystemet resp. fördelningssystemet, som emellertid också kan
kombineras på olika sätt. Kapitaltäckningssystemet innebär att kapitalvär
det av den försäkringsförmån som skall utgå redovisas som skuld i försäk
ringsrörelsen (fonderas). Tillgångar svarande mot denna skuld skall place
ras och pantsättas i enlighet med givna föreskrifter. Fördelningssystemet
däremot kräver inte någon sådan fondering. Varje års utgifter för försäk
ringsförmåner finansieras i stället genom de premier som influtit under året.
Kommittén behandlar i huvudsak tre finansieringsmetoder. Två av dem
bygger på kapitaltäckningssystemet, medan den tredje innebär tillämpning
av fördelningssystemet. Kommittén betecknar dessa metoder kapitaltäck
ningssystem A, kapitaltäckningssystem B och fördelningssystemet samt be
skriver dem enligt följande.
Kapitaltäckningssystem A ansluter sig nära till den ordning som nu an
vänds för finansieringen av trafiklivräntor. Kostnaden för uppräkning av
äldre livräntor skall kapitaliseras och beloppet fonderas enligt samma grun
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
der som gäller för de ursprungliga livräntebeloppen. Kostnaden kan tas ut
av försäkringstagarna som engångspremie eller betalas under en amorte
ringstid av t. ex. fem år. Härefter sker årsvis en indexhöjning dels av de så
lunda uppräknade äldre livräntorna, dels av senare tillkomna livräntor. Var
je års indextillägg kapitaliseras och motsvarande belopp fonderas. Vid be
stämmande av premierna för trafikförsäkringen skall den till följd härav
ökade kostnaden beaktas.
Kapitaitäclmingssystem B innebär såtillvida en modifiering av system
A att till grund för beräknande av kapitalvärdet läggs även ett antagande
om penningvärdets framtida utveckling. En livränta kan därigenom i prin
cip redan från början göras värdebeständig för all framtid. Detta kan ske
genom att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för liv-
räntefonden byts ut mot ett antagande rörande realränta (realränta = skill
naden mellan placeringsränta och allmänna prisnivåns procentuella ök
ning).
Enligt nu gällande grunder tillämpas ett ränteantagande av 3 %. Om man
i stället vid livräntans kapitalisering räknar med realränta och använder de
medel, med vilka den verkliga kapitalavkastningen överstiger vad som sva
rar mot realränteantagandet, till att bekosta indexhöjningarna på livräntan,
bör den från början gjorda avsättningen, åtminstone i den mån penningvär
dets försämring inte avviker allt för mycket från den antagna utvecklingen,
förslå till att göra livräntan värdebeständig. Antas realräntan vara lika med
noll och är den genomsnittliga placeringsräntan 5 %, täcker systemet en
årlig inflation om 5 %.
Genom realränteantagandet sätter man en viss gräns inom vilken pen
ningvärdeförsämringen kan beaktas. Blir indexutvecklingen långsammare
än som antagits, bör systemet inbegripa en möjlighet att kvarhålla det där
igenom uppkommande överskottet inom livränterörelsen för att framdeles
kunna tas i anspråk, om penningvärdet skulle sjunka snabbare än som
svarar mot det gjorda antagandet.
Vid bestämmande av premie för trafikförsäkringen får man beräkna den
ökade kostnad som uppstår varje år genom att under året fastställda liv
räntor i princip görs värdebeständiga för all framtid.
För det äldre livräntebeståndet innebär denna metod, att livräntornas
kapitalvärde måste räknas om efter ett realränteantagande och att livränte-
fonden måste ökas i förhållande härtill med erforderliga tillskottsmedel.
Kostnaden får tas ut av nuvarande generation försäkringstagare, eventuellt
genom fördelning på ett antal år.
Vid en finansiering enligt fördelningssystemet förekommer inte någon ka
pitalisering av beslutade höjningar eller någon fondering till säkerställande
av de höjda livräntebeloppen. Försäkringstagarna får här varje år betala all
den kompensation för penningvärdets nedgång, som utgått till livränteta-
garna under året.
31
Kommittén har baserat kostnadsberäkningarna på att värdesäkringen ge
nomförs den 1 januari 1968. Kommittén har uppskattat trafiklivräntebe-
ståndet hos riksförsäkringsverket och försäkringsbolagen nämnda dag med
ledning av motsvarande bestånd den 1 juli 1964. Kapitalvärdet av trafik-
livräntebeståndet den 1 januari 1968 beräknas uppgå till ca 150 milj. kr.
Som förutsättning för beräkningarna antas vidare att kompensationen för
penningvärdets nedgång skall vara fullständig och följa utvecklingen av
konsumentprisindex samt att detta index stiger med sammanlagt 10 % un
der åren 1966 och 1967. För system B tillämpar kommittén en realränta
lika med noll.
Beträffande beräkningarna reserverar sig kommittén för de felkällor som
ligger i en bedömning av den framtida utvecklingen inom trafikförsäk
ringen.
Kostnaden för uppräkningen av äldre livräntor den 1 januari 1968 vid
finansiering enligt kapitaltäckningssystem A och B anges enligt följande.
Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967
Finansieringsmetod
Kapitalvärde av
livräntefond
31/12 1967 en
ligt nuvarande
grunder, milj.
kr.
Kostnad i milj. kr. för uppräk
ning av livräntefond på grund av
Total uppräk-
ningskostnad,
milj. kr.
ändrat ränte-
antagande
livräntans
indexhöjning
Kaoitaltäckningssystem
Ä ................................
150
40
40
Kapitaltäckningssystem
B ................................
150
84,5
61,5
146
Om premieinkomsten inom trafikförsäkringen år 1968 antas ha stigit
till storleksordningen 540 milj. kr., uppgår engångskostnaden för värdesäk
ringen den 1 januari 1968 vid finansiering enligt system A till drygt 7 %
av premieinkomsten. Motsvarande andel för engångskostnaden vid system
B utgör 27 %.
Kommittén anmärker att trafikförsäkringen år 1968 med system B kom
mer att belastas även med ökade kostnader för livräntor som tillkommer un
der året. Denna kostnadsökning kan beräknas till 18 milj. kr. Trafikförsäk
ringens totala kostnad år 1968 för värdesäkringen enligt system B utgör
därför 164 milj. kr.
Värdesäkringskostnaderna år 1968 enligt fördelningssystemet beräknas
med utgångspunkt i att det totala årliga trafiklivräntebeloppet då vuxit till
omkring 11 milj. kr. Årskostnaden 1968 för indexhöjning av nämnda belopp
uppskattas till ca 3,1 milj. kr., vilket motsvarar knappt 0,6 % av den pre
mieinkomst som antas uppkomma för trafikförsäkringen detta år.
För år 1969 har kommittén angett trafikförsäkringens beräknade värde-
säkringskostnader vid olika finansieringsalternativ till följande belopp.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kapitaltäckningssystem A.................. 9 milj. kr.
Kapitaltäckningssystcm B.................. 21
milj. kr.
Fördelningssystemet ............................ 3,5 milj. kr.
De kostnadsberäkningar som nu redovisats omfattar inte den kostnads
ökning som de av kommittén föreslagna särskilda tilläggen till maximera
de livräntor resp. livräntor till personer som skadats i unga år antas medfö
ra. Den 1 januari 1968 skulle de särskilda tilläggen för vissa maximerade liv
räntor enligt kommittén innebära en ökning av det totala årliga livräntebe
loppet med 360 000 kr. Kapitalvärdet av tilläggen, beräknat enligt nuvaran
de grunder, skulle utgöra sammanlagt 5,4 milj. kr. Motsvarande siffror för
tilläggen till unga personer är årligt livräntetillägg om ca 28 000 kr. och
kapitalvärde om ca 600 000 kr.
Vid diskussionen av de olika finansieringsalternativens för- och nackde
lar anför kommittén till en början att valet av finansieringsmetod har stor
betydelse såväl för livräntetagarna som för försäkringstagarna. Dessa båda
kategorier har i viss mån stridiga intressen. För livräntetagaren framstår
det som angeläget att erhålla gottgörelsen för penningvärdets fall med
samma garanti som det ursprungliga livräntebeloppet. Försäkringstagaren
åter har intresse av att värdesäkringskostnaden — framför allt kostnaden
för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet — på rimligt sätt fördelas
mellan olika försäkringstagargenerationer.
Trafiklivränta är i princip säkerställd för framtiden på så sätt, att liv
räntetagaren under den tid livräntan utgår är garanterad att utfå honom
tillkommande livräntebelopp. Detta uppnås genom kapitaltäckningsmeto-
den. Med tanke på nuvarande ständiga ökning av trafikförsäkringsunderla-
get kan det synas onödigt att vid val av finansieringsmetod fästa avgörande
vikt vid garantifrågan, fortsätter kommittén. Någon mera markerad tillba
kagång av försäkringsstockens omfattning och därmed minskad möjlighet
för försäkringen att svara för värdesäkringen förefaller nämligen föga san
nolik. Komplikationer kan emellertid uppkomma. En längre tids avspärr
ning eller avbrott i oljetillförseln — såsom förhållandena var under andra
världskriget — kan föranleda restriktioner för bilismen och därmed en
kanske oväntad stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget. Suez-krisen
år 1956 belyser frågans aktualitet. Om inte värdesäkringen — ens för för
fluten tid — i någon form är säkerställd utan på varje år belöpande index-
höjningar betalas av årets försäkringstagare, kan försäkringsunderlaget så
lunda något år eller under någon tid bli så litet, att möjlighet saknas att
från försäkringstagarna ta ut den totala värdesäkringskostnaden. Valet kan
då stå mellan att staten åtar sig att svara för värdesäkringen eller att liv
räntetagarna i vart fall under viss tid berövas en förmån som i princip till
försäkrats dem.
33
Den uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslår innebär i de
flesta fall att höjningen kommer att utgöra en väsentlig del av den livränte-
ersättning som tillfaller livräntetagarna. I de allra äldsta fallen föreslås höj
ningen skola utgöra över 200 % av de ursprungliga beloppen. För livränte
tagarna är det i dessa fall inte likgiltigt om höjningen är garanterad eller
inte.
I fortsättningen redogör kommittén för hur motsvarande problem lösts
inom yrkesskadeförsäkringen. Där finansieras livräntorna enligt kapital-
täckningsprincipen. Däremot tillämpas fördelningssystemet för finansiering
en av de engångsuppräkningar med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall
som ägde rum åren 1955 och 1962 och som bekostas av försäkringstagarna
-arbetsgivarna. Enligt kommitténs uppfattning är dock trafikförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen inte helt jämförbara. Yrkesskadeförsäkringens
förmåga att svara för indextillägg som tillerkänts livräntetagarna påverkas
nämligen inte i någon större omfattning av internationella förhållanden.
Man kan således enligt kommitténs mening vid valet av lämplig finansie
ringsmetod inte bortse från garantisynpunkten.
Kapitaltäckningsprincipen medför enligt kommittén att viss garanti kan
lämnas. Bäst tillgodoses livräntetagarnas garantiönskemål med kapitaltäck-
ningssystem B. Här lämnas livräntetagarna ett i princip värdebeständigt
skydd för framtiden under förutsättning att penningvärdets utveckling
framdeles inte avviker alltför mycket från realränteantagandet. Medel av
sätts från början till tryggande av samtliga framtida utbetalningar av gott-
görelse för penningvärdets fall. I fråga om nytillkommande livräntor med
för systemet också den fördelen, att kostnaden för värdesäkringen kommer
att belasta samma försäkringstagarkollektiv som får svara för själva liv
räntan. Nackdelarna med system B är emellertid från andra synpunkter
ganska framträdande. Sålunda blir värdesäkringskostnaden såväl för äldre
livräntor som för nytillkommande livräntor förhållandevis betungande för
den enskilde försäkringstagaren under de första åren efter reformens ge
nomförande. Detta blir fallet även om kostnaden för värdesäkringen av det
äldre livräntebeståndet fördelas på flera år. Fördelningen av kostnader för-
säkringstagargenerationer emellan blir därigenom mindre tillfredsställande.
Detta gäller framför allt värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet. I
den mån kostnaden avser att täcka framtida värdesäkring, innebär finansie
ringsmetoden också att försäkringstagare, som visst år betalar denna kost
nad, får med inkomst bestämd i årets penningvärde svara för den penning-
värdeförsämring som äger rum 20 eller 30 år fram i tiden.
Kommittén framhåller vidare att samhällsekonomiska skäl kan göra kapi
taltäcknings system B mindre tilltalande. Genom omräkningen av nuvaran
de livräntor per den 1 januari 1968 kommer livräntefonden för dessa att
nästan fördubblas eller från ca 150 milj. kr. till ca 296 milj. kr.
Dessutom synes det mindre lämpligt att vid fastställande av livränta
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
34
binda indexkompensationen på förhand vid någon föreställning om penning
värdeutvecklingen, i all synnerhet för längre tid framöver.
Som en ytterligare nackdel med kapitaltäckningssystem B anför kom
mittén, att metoden synes fordra ändring av gällande föreskrifter om för
säkringsbolagens förvaltning av livräntefond och disponering av ränte-
vinster på fonden. Kommittén tvekar inför sådana konsekvenser och beto
nar att värdesäkringen inte bör få leda till ändringar av dessa föreskrifter,
om det inte är betingat av andra skäl.
När det gäller kapitaltäckningssystem A finner kommittén att garanti
synpunkter kan tillgodoses i viss utsträckning utan uppkomst av de nack
delar som vidlåder system B. Den indexhöjning, som en gång är beslutad
— dvs. uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och för
varje år därefter fastställt indextillägg — tillkommer nämligen livränteta-
garen med samma garanti, med vilken livräntan utgår. En kraftig inflation i
förening med stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget kan medföra
att indexregleringen för visst år sätts helt eller delvis ur spel, men detta
gäller då inte redan beslutad höjning utan endast kommande års indextill-
lägg. Även andra samhällsgrupper kan i så fall få vidkännas motsvarande
olägenheter och det kan i ett sådant läge ofta saknas skäl för att skapa en
särställning för livräntetagarna. Möjlighet kan också finnas, att livränteta-
garna i efterhand får kompensation för den uteblivna höjningen. Kapital
täckningssystem A synes följaktligen utgöra en för livräntetagarna godtag
bar lösning av finansieringsfrågan.
Även andra intressen tillgodoses enligt kommitténs uppfattning genom
kapitaltäckningssystem A. Varje års penningvärdeförsämring kan beräknas
med hjälp t. ex. av konsumentprisindex. Uppräkningen av det äldre liv-
räntebeståndet orsakar inte någon betänklig stark ökning av nuvarande
livräntefond. Kostnaden för den enskilde försäkringstagaren — även en
gångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor — håller sig inom mycket
rimliga gränser. Om man bortser från engångskostnaden för uppräkning av
äldre livräntor betalar varje års försäkringstagare endast ett års penning
värdeförsämring. Detta sker med inkomst, som uppbärs i ungefär samma
penningvärde som det vartill livräntorna höjts. Kommittén anser sålunda
att systemet möjliggör en rimlig kostnadsfördelning mellan olika försäk-
ringstagargenerationer.
Även med fördelningssystemet kommer värdesäkringskostnaderna att
slås ut på ett större antal år, fortsätter kommittén. Vidare blir kostnaderna
de första åren efter reformens genomförande rätt låga i förhållande till så
väl kostnaderna längre fram i tiden som de kostnader som de båda andra
finansieringsalternativen medför de första åren. Kommittén anser det omöj
ligt att ange om den årliga kostnaden för värdesäkringen även på längre
sikt blir mindre för försäkringstagarna genom fördelningssystemet än ge
nom någon form av kapitaltäckningssystem. Utfallet av en sådan kostnads
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
35
jämförelse är beroende av ovissa faktorer såsom den framtida utvecklingen
av livränte- och bilbestånden samt inflationstakten. Även ett ändrat ränte-
antagande vid livräntans kapitalisering påverkar bilden.
Den allvarligaste olägenheten med fördelningssystemet är enligt kommit
téns mening att garantikravet inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt. Kommittén tillmäter garantifrågan avsevärd vikt och finner det önsk
värt att om möjligt ett enhetligt system skapas för den totala livränteer-
sättningen — ursprungligt livräntebelopp och tillägg.
Kommittén avfärdar tanken på någon kombination mellan de olika fi
nansieringsmetoderna, eftersom en sådan kombination från de synpunkter
kommittén lägger på frågan inte kan medföra några väsentliga fördelar.
Kommittén förordar kapitaltäckningssystem A. Innebörden av detta sys
tem är att all vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i upp
räkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och indextillägg för
varje senare år — skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för
själva livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas. Varje års kostnad skall
belasta de försäkringstagare, vilkas trafikförsäkringspremier förfaller till
betalning under året.
Om lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1968, kan den obligatoriska
trafikförsäkringens kostnad för uppräkningen av det äldre livräntebestån-
det enligt det föreslagna finansieringssystemet tas ut såsom en engångs
kostnad under år 1968. Denna kostnad kan enligt kommitténs beräkningar
uppskattas till ca 40 milj. kr. Härtill kommer beräknad kostnad, 6 milj. kr.,
för särskild höjning av vissa maximerade livräntor och av vissa livräntor
till personer som skadats i unga år. Den totala värdesäkringskostnaden år
1968, 46 milj. kr., motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst, 540 milj.
kr. För statens del kan enligt kommitténs beräkningar värdesäkringen år
1968 antas medföra ökade utgifter för trafiklivräntor med ett belopp av
50—60 000 kr.
Trafikförsäkringens kostnad till följd av värdesäkringen får, uttalar kom
mittén, i likhet med övriga kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid be
stämmande av premie för försäkringen och tas ut av försäkringstagarna.
Uttaget torde på grund av beloppets ringa betydelse för den enskilde för
säkringstagaren normalt kunna ske inom ramen för den vanliga premie-
beräkningen. I ett avseende finns emellertid anledning att göra avsteg häri
från. Kommittén åsyftar kostnaden år 1968 för engångsuppräkningen av
äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och för särskild höjning
av vissa livräntor. Denna kostnad, ca 46 milj. kr., är av sådan storlek att
den bör täckas genom särskilda i författning fastställda tillägg till trafikför
säkringspremierna. Försäkringstagarna bör indelas efter motorfordonsin-
nehavet i ett fåtal klasser och tilläggen inom varje klass utgå med samma
belopp för alla. Tillägget skall således inte påverkas av bonus på försäk
ringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Särskilda frågor
Kommittén behandlar under särskilda avsnitt värdesäkringens administ
ration inom försäkringen och vissa beskattningsfrågor. Vad kommittén an
fört i fråga om administrationen redovisas i specialmotiveringen. I fråga
om beskattningen hänvisas till betänkandet (SOU 1966:53, s. 91—94). I
detta sammanhang skall nämnas följande.
Trafiklivränta utgör numera enligt 19 och 32 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) -— i likhet med andra skadelivräntor —
i sin helhet skattepliktig inkomst. Tidigare behandlades skadelivräntor i
skattehänseende olika allteftersom de utgick på grund av försäkring eller
ej. En livränta, som utgick direkt från den skadeståndsskyldige, t. ex. sta
ten, beskattades i likhet med vad nu gäller till fullo. Utgavs livräntan där
emot av ett försäkringsbolag, hos vilket den skadeståndsskyldige hade tra
fikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring, beskattades den enligt
32 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse före den 1 januari 1962
blott till viss del, varierande från 80 till 10 % efter livräntetagarens ålder.
De nya beskattningsreglerna för livräntor på grund av ansvarighetsförsäk
ring trädde i kraft den 1 januari 1962 men gäller enligt övergångsbestäm
melserna inte livräntebelopp, vilket utgår på grund av försäkringsfali som
inträffat före ikraftträdandet. För trafiklivräntornas del gäller alltså fort
farande att försäkringslivräntor, fastställda i anledning av trafikskador,
som uppstått före den 1 januari 1962 — i motsats till av staten eller annan
skadeståndsskyldig direkt utgivna —- endast delvis utgör skattepliktig in
komst.
Kommittén finner på anförda skäl förslaget om värdesäkring av trafikliv
räntor inte motivera någon ändring av dessa beskattningsregler, innefat
tande skattelättnader åt vissa livräntetagare. Något förslag om ändrad be
skattning har således inte framlagts.
Remissy Uran dena
Remissinstanserna har i de flesta fall ställt sig positiva till såväl förslaget
att bereda trafiklivräntetagarna kompensation för den värdeminskning
som hittills ägt rum som tanken att värdesäkra livräntorna för framtiden.
Många remissinstanser anser att kommitténs lösning av värdesäkrings-
frågan är väl ägnad att ligga till grund för lagstiftning eller lämnar kom
mittéförslaget i allt väsentligt utan erinran.
Beträffande den principiella frågan hur långt eu värdefölj-
samhet bör sträcka sig framhåller försäkringsinspektionen att
det med hänsyn till den relativt sett rimliga kostnaden för värdesäkringen
37
varit önskvärt att kommittén även utrett behovet av och kostnaden för
ett mera fullständigt värdesäkringsskydd för personer med starkt utpräg
lad invaliditet. Inspektionen är dock medveten om att frågan om ett mera
långtgående värdesäkringssystem, innefattande även s. k. standardfölj-
samhet, för svåra invalidfall tillhör ett vidare socialt försäkringssamman-
hang och inte får hindra ett snabbt genomförande av det nu föreslagna
systemet. Likartade synpunkter framförs av statens handikappråd, som
hemställer om utredning av frågan.
Några remissinstanser uttalar principiella betänkligheter mot en sep a-
rat lösning av värdesäkringsfrågan för trafikliv
räntornas de!. Detta kommer till uttryck hos advokatsamfundet,
som finner att behovet och angelägenheten av värdebeständigt skydd inte
gäller enbart trafiklivräntor utan skadelivräntor över huvud. Den angelägna
frågan om uppräkning och framtida värdesäkring av skadelivräntor anses
böra lösas i ett sammanhang för alla skadelivräntor. Samfundet vill dock
inte avstyrka separat lagstiftning om trafiklivräntorna, eftersom en så
dan lagstiftning innebär en lösning av frågan för en betydande del av
livräntetagarna. Härvid förutsätter samfundet att frågan om motsvaran
de värdesäkring av övriga skadelivräntor skyndsamt utreds. Liknande
tankegångar uttrycks av KAK. Trafikförsäkrings föreningen anser, med in
stämmande av försäkringsbolagens riksförbund, att värdesäkringsfrågan
bör angripas i första hand inom skadeståndsrätten, eftersom trafikliv
räntorna hänför sig till ett begränsat skadeståndsområde, men motsätter
sig dock inte en separat lösning för trafiklivräntornas del.
Försvarets civilförvaltning finner i fråga om skadelivräntor, som utges
av statsmedel, anledning saknas att begränsa värdesäkringen till trafik
livräntor. Det kan knappast vara tillfredsställande att höjning av livränta,
som utgår av statsmedel, skall vara beroende av om skadan är en följd
av trafikolycka med försvarets fordon eller en följd exempelvis av en
militär skjutolycka. Ett rättvisekrav synes civilförvaltningen vara att
alla slags skador för vilka kronan är skadeståndsskyldig behandlas lika
i ersättningshänseende.
Trafildivräntekommitténs förslag innebär att värdesäkringstillägg får
karaktären av särskild förmån vid sidan av skadestån
det. Denna konstruktion godtas genomgående av remissinstanserna eller
lämnas utan erinran. Trafikförsäkringsföreningen anför, med instämmande
av försäkringsbolagens riksförbund, beträffande konsekvenserna av kon
struktionen för försäkringsgivares regressrätt bl. a. följande synpunkter.
Trafikförsäkringsgivare är av Kungl. Maj :t ålagd att utöva regress gentemot
skadevållaren, exempelvis vid rattfylleri och grov vårdslöshet. Även i andra
fall har regressrätt föreskrivits i försäkringsavtal. Regressrätt kommer
genom den föreslagna konstruktionen inte att föreligga för värdesäkrings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
38
tillägg. Detta kan i dagens läge måhända inte vara en fråga av alltför stor
ekonomisk betydelse, eftersom i regel rätt obetydliga belopp flyter in
genom regress och denna mera har en preventiv än en ekonomisk funk
tion. Med fallande penningvärde kan frågan komma i ett annat läge. Om
utvecklingen går därhän att de sammanlagda tilläggen i kanske flertalet
livräntefall kommer att uppgå till högre belopp än det som livräntan ur
sprungligen fastställts till, måste regressrättens bortfall betraktas som
mindre tillfredsställande inte endast av ekonomiska skäl utan även på
grund av regressens preventiva funktion.
Trafikförsäkringsföreningen behandlar även spörsmålet om värdesäk-
ringskostnadens fördelning när ansvaret för en trafikskada delas mellan
två eller flera trafikförsäkringsanstalter eller mellan trafikförsäkringsan-
stalt och annan skadeståndsskyldig, t. ex. staten. I förstnämnda fall med
för enligt föreningen den föreslagna konstruktionen inte några speci
ella konsekvenser, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av
trafikförsäkringen. I fall t. ex. staten är medansvarig och trafikförsäk-
ringsanstalten har att i första hand betala ut livräntan till den skadade
och alltså även utge värdesäkringstillägg, innebär däremot regressens bort
fall för tilläggens del att anstalten väl av staten äger återkräva hälften
av utgivna skadelivräntebelopp men helt får bära kostnaden för tilläggen.
Föreningen finner det vara otillfredsställande att hela kostnaden för vär-
desäkringstilläggen i sådant fall kommer att stanna på trafikförsäkringen.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att trafik försäkrings
tagarna skall betala värdesäkringskostnaden eller
lämnar förslaget härom utan erinran. Folksam framhåller sålunda, att
bolaget år 1959 tog ståndpunkt till den principiella frågan om det är rim
ligt att en viss begränsad grupp i särskilda fall bär kostnaden för följden
— i detta fall penningvärdeförsämringen — av medborgarnas samfällda åt
gärder. Den höjning av bolagets trafiklivräntor som ägde rum nämnda år
bekostades nämligen med vinstmedel på trafikförsäkringsrörelsen, vilka i
princip ägdes kollektivt av bolagets försäkringstagare och kunde ha an
vänts till återbäring eller lägre premier. Därvid beaktades att trafikför
säkringen täcker endast en del av samhällets och medborgarnas kostnader
för trafikskadorna och att en inte ringa del av trafikoffren själva är tra
fikförsäkringstagare, förhållanden som kan anses ha accentuerats under
det senaste årtiondet. Med en relativt ringa utgift för varje enskild för
säkringstagare kunde på ett praktiskt sätt en betydande social fråga lösas
för en viss grupp svårt drabbade medborgare. Någon anledning till ändring
nu av denna tidigare intagna ståndpunkt anser Folksam inte föreligga.
En motsatt uppfattning hyser advokatsamfundet och KAK. Dessa re
missinstanser anser att värdesäkringen bör bekostas av staten. Samfundet
motiverar detta bl. a. med att dagens och morgondagens motorfordons
ägare inte har orsakat vare sig de trafikolyckor som föranlett livräntorna
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
39
eller den värdeförsämring som dessa undergått och att värdeförsämring
en uteslutande berott på att statsmakterna inte förmått upprätthålla ett
fast penningvärde. KAK åberopar att problemet med värdeminskning av
livräntor är av social natur och därför bör lösas inom ramen för sam
hällets sociala insatser i övrigt.
Riksförsäkringsverket anser att trafikförsäkringen och inte staten bör
bära kostnaden för värdesäkringen av de bilansvarslivräntor som utgår
på grund av försäkring som tagits av staten.
Beträffande kostnaden för engångsuppräkningen anser
MHF och M principiella skäl tala mot att denna skall drabba 1968 års för
säkringstagare som i stor utsträckning inte haft någon trafikförsäkring vid
den tidpunkt då äldre trafiklivräntor fastställts. Förbunden finner det lig
ga närmast till hands att kostnaden betalas av statsmedel, eftersom det av
praktiska skäl inte är realiserbart att låta den skadeståndsskyldige bära
kostnaden för äldre livräntor, vilket skulle ha varit naturligt. Sveriges tra
fikbilägares riksorganisation accepterar med yttersta tvekan att nämnda
kostnader tas ut av 1968 års trafikförsäkringstagare. Dessa kan, påpekas
det, knappast ensamma göras ansvariga för den ständigt pågående försäm
ringen av penningvärdet.
Den föreslagna metoden för finansieringen av värde
säkringen i fråga om de trafiklivräntor, för vilka trafikförsäkringen
skall svara, har rönt ett välvilligt mottagande i remissyttrandena. Riksför
säkringsverket finner kommitténs motiveringar för finansieringsmetoden
bärande och KAK anser metoden bäst motsvara de krav som kan uppställas
på värdeskyddet. Även advokatsamfundet, som enligt sitt nyss återgivna
yttrande företräder den meningen att det allmänna bör bära värdesäk-
ringskostnaden, tillstyrker finansieringsmetoden för den händelse trafik
försäkringen skall bekosta värdesäkringen.
I finansieringsfrågan framhåller försäkringsinspektionen att det kunde ha
legat nära till hands för kommittén att föredra det i varje fall till en början
minst kostnadskrävande av de prövade alternativen, nämligen fördel
ningssystemet. Livräntetagarnas berättigade krav på garanti för värde-
säkringstillägg har emellertid tilldelats avsevärd vikt och med en argu
mentering som klart visar att fördelningssystemet inte fyller garantikra
vet, i synnerhet inte längre fram i tiden, underkänner kommittén detta
system. I stället föredras i valet mellan två kapitaltäckningssystem det
som även enligt inspektionens åsikt bäst fyller såväl garantikravet som
försäkringstagarnas krav på att kostnaderna hålls nere på en skälig nivå.
Den föreslagna bestämningen av tillämpningsområdet för
värdesäkringstillägg har rönt kritik i vissa avseenden. Riksför
säkringsverket föreslår sålunda att bilansvarslivräntor härrörande från
trafik med motorfordon som används uteslutande inom vissa inhägnade
40
områden jämställs med övriga bilansvarslivräntor i värdesäkringshänse-
ende. Någon större kostnadsbelastning skulle härigenom inte uppkomma
för trafikförsäkringen. Beträffande av enskild motorfordonsägare utgivna
trafiklivräntor anser verket att livräntetagarna, om de ger sig till känna
inom viss tid, av rättviseskäl bör erhålla kompensation för penningvärde
försämringen i samma mån som övriga livräntetagare. Enligt verkets upp
fattning bör dessutom kommun — i likhet med vad som föreslagits i fråga
om staten — åläggas skyldighet att utge värdesäkringstillägg på trafik-
livräntor som utbetalas direkt av kommunen. Även försäkringsinspektionen
och statens handikappråd förordar att trafiklivräntor, som utges direkt
av kommun, värdesäkras.
Folksam berör värdesäkringsfrågan för trafik livräntor med
internationell anknytning och framhåller, att den föreslagna
avgränsningen av värdesäkringstilläggen till livräntor härrörande från tra
fikskador inträffade i Sverige medför å ena sidan att även utländsk med
borgare, bosatt utomlands, kommer i åtnjutande av tilläggen samt å andra
sidan att svensk medborgare, skadad utomlands och bosatt i Sverige, inte
erhåller tillägg även om livräntan utges av svenskt försäkringsbolag. Det
synes Folksam med hänsyn till värdesäkringstilläggens karaktär av sociala
förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, böra övervägas om inte
förhållandet bör vara det omvända.
De principer för värdesäkringens genomförande
som kommittén föreslår har föranlett erinran endast i fråga om utform
ningen av den framtida värdesäkringen. Kritiken avser främst det förhål
landet att kommittéförslaget inte ger utrymme för minskning av utgående
kompensation vid stigande penningvärde. Man diskuterar om inte bestäm
melserna om indextillägg i stället bör utformas som en verklig index-
reglering och, delvis i konsekvens härmed, om inte indextilläggen bör an
knytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Till denna
diskussion bidrar Folksam, trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbo
lagens riksförbund. Folksam framhåller därvid att den i det närmaste teo
retiska möjligheten av en överkompensation till livräntetagarna vid pen
ningvärdeförbättring kan balanseras av att livräntetagarna inte får någon
kompensation för medborgarnas standardhöjning. De båda andra remiss
instanserna anser emellertid — i likhet med KAK som även förordar en
indexreglering —• att redan utgående indextiiiägg bör minskas om penning
värdeutvecklingen ger anledning till det.
Användningen av basbeloppet som indexregulator sägs kunna motiveras
med att detta system tillämpas inom den allmänna försäkringen och, om
ett nyligen framlagt förslag genomförs, blir tillämpligt inom yrkesskade
försäkringen. Vidare framhålls att det finns skäl för en likartad utform
ning av indextillägg för trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor. En trafik
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
41
skada kan nämligen medföra rätt till livränteersättning från både trafik
försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Även riksförsäkringsverket för
ordar på dessa skäl en anknytning av indextilläggen till basbeloppet.
Avvikande mening i frågan om lämpligheten av att använda basbeloppet
som indexregulator uttalas av försäkringsinspektionen. Inspektionen anser
att kommittén anfört fullt bärkraftiga skäl för sin uppfattning. Särskilt
tungt väger hänsynen till behovet av praktiska anordningar för försäkrings
bolagens utbetalningar. Inspektionen tillägger att en tillämpning av bas
beloppet förmodligen får till följd att de belopp, som trafiklivräntorna
uppnått vid slutet av en period av penningvärdeförsämring, skärs ned vid
en eventuell deflationsperiod. En deflationistisk utveckling av penningvär
det är måhända inte sannolik. Det synes inspektionen i alla händelser föga
troligt att en deflation går så långt att den leder till en sänkning av den
en gång uppnådda lönenivån för de helt sysselsatta i landet. Det kan
under sådana förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara
rimligt att de till bilförsäkringen hänförliga livräntorna tillåts bli ned
skurna. Inspektionen konstaterar därför med tillfredsställelse att kommit
téns förslag inte lämnar utrymme för någon form av livränteminskning vid
deflation.
Den föreslagna särskilda höjningen av maximerade t r a f i k liv
räntor och trafiklivräntor till personer som skadats
i unga år har väckt viss tveksamhet bland remissinstanserna. Förslaget
härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast eu del av
remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma och
vissa remissinstanser, tre till antalet, är starkt kritiska mot att i föreva
rande ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Klart
positiva till höjningen är bl. a. försäkringsinspektionen, trafikförsäkrings-
anstalternas nämnd, Folksam och KAK.
Kritiskt inställda till höjningen är däremot advokatsamfundet, trafikför-
säkringsföreningen och försäkringsbolagens riksförbund. Advokatsamfun
det finner höjningen av vissa — men långt ifrån alla — trafiklivräntor
på annan grund än penningvärdeförsämringen vara avsedd att tillgodose
syften som i och för sig är behjärtansvärda. Emellertid kan vägande skäl
också anföras mot att nu införa dessa bestämmelser. Till en början beteck
nar samfundet de gränsdragningar och »trösklar» som förslaget innehåller
som förhållandevis godtyckligt valda. Detta är otillfredsställande därför att
systemet leder till att många livräntetagare, som kunnat åberopa goda
skäl för en höjning, a priori blir uteslutna. Samfundet anser vidare det även
här vara fråga om bestämmelser som från principiell synpunkt är ganska
diskutabla. Det måste övervägas hur motsvarande problem skall lösas be
träffande andra skadelivräntor än trafiklivräntor. Samfundet förordar för
sin del att bestämmelserna om denna höjning inte tas upp i lagförslaget om
höjning av trafiklivräntor. Dessa spörsmål bör enligt samfundets uppfatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
42
ning närmare utredas och övervägas i samband med den fortsatta utred
ningen rörande värdesäkringen av andra skadelivräntor än trafiklivräntor.
Likartade synpunkter anförs av trafikförsäkringsföreningen och försäk
ringsbolagens riksförbund, som bl. a. anser en förbättring av ifrågavarande
livräntetagares villkor böra ske inom området för allmänna sociala stödåt
gärder. Metoden att lämna en begränsad kategori kompensation innebär
upprivande av beslut tillkomna i överensstämmelse med lag och rättspraxis
som gällde när beslutet fattades och medför därför enligt riksförbundets
uppfattning en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rätts
osäkerhet.
Rätt till särskild höjning av maximerade livräntor och av livräntor till
personer som skadats i unga år skall enligt förslaget tillkomma endast liv-
räntetagare som invalidiserats i anledning av trafikskadan och vars invali
ditet uppgår till minst 50 %. Denna gränsdragning har genomgående god
tagits av remissinstanserna. Däremot bär den konkreta utformningen i öv
rigt av den särskilda höjningen kritiserats från olika synpunkter av enstaka
remissinstanser. Denna kritik avser jag närmare redovisa i specialmotive
ringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Departementschefen
Allmänna synpunkter
För skada som uppkommer vid trafik med motorfordon finns bestäm
melser om skadeståndsansvar som är mer omfattande än som följer av all
männa grundsatser för skadeståndsskyldighet och som bl. a. innebär att
fordonets ägare befrias från skadeståndsskyldighet endast om han kan visa
att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av
föraren.
Enligt trafikförsäkringslagen är ägare av motorfordon skyldig att hålla
fordonet trafikförsäkrat. Trafikförsäkringen utgör en garanti för att den
skadelidande får ut det skadestånd som tillkommer honom. Trafikförsäk
ringen är dessutom, i den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbe
håll, en ansvarighetsförsäkring mot risken att behöva utge skadestånd.
Skadeståndsskyldigheten är alltså det primära. Försäkringens ansvar kan
f. n. aldrig sträcka sig längre än denna skadeståndsskyldighet.
Vissa motorfordonsägare — däribland staten och kommuner -— är be
friade från trafikförsäkringsskyldigheten. Kommuner och vissa statliga
myndigheter tecknar dock en mot trafikförsäkringen svarande frivillig bil
ansvarighetsförsäkring. Sådan försäkring kan tas även av enskild motor
fordonsägare för ansvarsrisker som inte omfattas av trafikförsäkringen.
De ersättningsbelopp som utgår vid trafikskada bestäms enligt allmänna
43
skadeståndsregler. Således utgår full ersättning för framtida förlust av ar
betsinkomst och i begränsad utsträckning underhållsersättning till efterle
vande. Ersättningen utgår i regel i form av livränta, beräknad på grundval
av den skadades resp. avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden
för olycksfallet. Skadelivränta fastställs i det penningvärde som råder vid
liden för livräntans fastställande. Eftersom i allmänhet viss tid förflyter
efter olyckstillfället innan livränteersättningen slutligen fastställs, blir så
lunda ofta de allmänna löneökningar som under mellantiden kan ha före
kommit inom den skadades yrke beaktade. Storleken av en gång fastställ
da livräntebelopp påverkas emellertid inte av framtida förbättringar i den
aktiva befolkningens inkomstförhållanden.
Penningvärdets utveckling har medfört att framför allt äldre livräntors
köpkraft inte kommit att motsvara den som var avsedd vid deras faststäl
lande. Frågan om värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall är av stor
vikt och har under senare år utgjort ett väsentligt inslag i reformarbetet.
Yärdesäkert skydd har sålunda åstadkommits på den allmänna försäk
ringens område. Vidare har tid efter annan yrkesskadelivräntor samt skade-
livräntor, som betalas av staten, räknats upp. I fråga om yrkesskadelivräntor
innebär ett nyligen framlagt förslag (SOU 1966: 54) att de i framtiden skall
kontinuerligt anpassas till penningvärdets utveckling. Familj erättsliga un
derhållsbidrag har vid olika tillfällen generellt räknats upp i syfte att kom
pensera de underhållsberättigade för den värdeförsämring bidragen under
gått sedan de fastställts. Genom lagen den 16 december 1966 (nr 680) om
ändring av vissa underhållsbidrag har bidragen för framtiden kontinuerligt
anpassats till ändringar i penningvärdet (prop. 1966: 155, LXU 45, rskr 380).
De skadelivräntor som nu inte är värdebeständiga är sådana som utges
direkt av den skadeståndsskyldige eller från en av denne tagen trafikför
säkring eller annan ansvarighetsförsäkring. Den övervägande delen av des
sa livräntor utgår på grund av trafikskador. För sådana livräntor, s. k. tra
fiklivräntor, har lämnats förslag till lösning av värdesäkringsproblemet ge
nom trafiklivräntekommitténs nu framlagda betänkande. Beträffande åter
stående skadelivräntor som f. n. är utan värdesäkring avses värdesäkrings
problemet skola tas upp av en av Kungl. Maj :t den 4 november 1966 till
satt utredning angående skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst
m. m. (1966 års skadeståndskommitté).
I princip innebär trafiklivräntekommitténs förslag att äldre trafiklivrän
tor räknas upp till nuvarande penningvärde. Vidare innebär förslaget att
trafiklivräntor i fortsättningen realvärdesäkras. Kostnaderna för värdesäk
ringen avses, utom när staten är skadeståndsskyldig, skola bäras av trafik
försäkringen. Värdesäkringsförmånerna grundas inte på utvidgat skade
ståndsansvar utan är konstruerade som särskilda försäkringsförmåner.
Remissinstanserna har utan undantag gett sitt stöd åt tanken att värde-
säkra trafiklivräntorna och i allmänhet godtagit den lösning kommittén
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
44
valt. Några remissinstanser har dock — utan att direkt motsätta sig en se
parat lösning för trafiklivräntornas del —- av principiella skäl hävdat att
värdesäkringen bör angripas inom skadeståndsrätten och få en för alla ska-
delivräntor generell lösning. Andra remissinstanser har ansett att staten bör
svara för alla kostnader.
Redan i samband med tillsättandet av kommittén tog jag ställning till
lämpligheten och möjligheten av att lösa den angelägna frågan om värde-
säkring åtminstone för den betydande grupp skadelivräntor som trafikliv
räntorna representerar. Jag framhöll i utredningsdirektiven bl. a. att trafik
försäkringen i vissa avseenden får anses stå nära socialförsäkringen, där
värdesäkringsfrågan fått sin lösning, och att det finns försäkringsmässiga
betingelser för trafiklivräntorna som saknas i fråga om annan privat för
säkring och enskilt skadestånd. Jag avsåg därmed trafikförsäkringens obli
gatoriska natur. Detta är av betydelse när det gäller möjligheterna att fi
nansiera värdesäkringen. Jag förutskickade nämligen att finansieringen i
likhet med vad som gäller inom yrkesskadeförsäkringen skall ske utan
anlitande av allmänna medel.
Visserligen har den nyss nämnda skadeståndskommittén bl. a. till upp
gift att söka åstadkomma värdebeständigt skydd för skadelivräntor. Det tor
de emellertid dröja innan denna fråga lösts. Frågan om trafiklivräntors vär
desäkring är — särskilt såvitt avser äldre fall —- angelägen och bör lösas
utan avvaktan på utredningsresultatet beträffande de övriga skadelivräntor-
na. Jag förordar således en lösning för trafiklivräntornas del i huvudsak på
grundval av föreliggande kommittéförslag.
Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna
Trafikförsäkringen täcker inte alla de fall, där livränta utgår på grund
av trafikskada. Fortfarande finns sålunda livräntor som härrör från tra
fikolycksfall innan trafikförsäkringen blev obligatorisk. Undantagna från
trafikförsäkringsplikt har tidigare varit eller är fortfarande vissa slag av
motorfordon, exempelvis mopeder och motorfordon som används uteslutan
de inom vissa inhägnade områden. Staten, kommun, konungahuset och vis
sa diplomater är inte skyldiga att ha trafikförsäkring. Dessutom bär fun
nits och finns alltjämt lagbestämmelser om begränsning av trafikförsäk
ringens ansvar bl. a. när det gäller det belopp som högst kan utgå i var
je särskilt skadefall. När en skadelidande" sålunda inte kan få ersättning
från trafikförsäkringen har han emellertid alltid möjlighet att vända sig
direkt mot den skadeståndsskyldige. Det blir då beroende på dennes ekono
miska förmåga om den skadelidande kan få ut skadeståndet. Emellertid
torde den skadeståndsskyldiges ansvar många gånger vara täckt av frivillig
bilansvarighetsförsäkring. Detta är som regel fallet med kommunerna, med
lemmar av konungahuset och diplomater.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
45
Det överväldigande antalet trafiklivräntor härrör från trafikförsäkring
en. Bilansvarighetsförsäkringen svarar för en mindre grupp livräntor. I ett
förhållandevis ringa antal fall utges livränta direkt av den skadestånds-
skyldige.
Enligt kommittéförslaget värdesäkras dels alla livräntor som utgår på
grund av trafikförsäkring, dels flertalet livräntor som utgår på grund av
annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med sådant motor
fordon vilket enligt nu gällande bestämmelser är trafikförsäkringspliktigt.
Förslaget omfattar emellertid även livränta för trafikskadad där staten är
skadeståndsskyldig, även om denna livränta betalas direkt av staten.
Anledning saknas naturligtvis i och för sig att göra skillnad mellan olika
slags trafiklivräntor när det gäller värdesäkring. Frågan om värdesäk
ringens tillämpningsområde hör emellertid intimt ihop med finansierings
frågan, som jag kommer att behandla i det följande. De gränsdragningar
kommittén gjort bör ses mot bakgrunden härav och är bl. a. bestämda av
möjligheten att i praktiken genomföra en värdesäkring utan att utvidga
själva skadeståndsskyldigheten. Trafiklivräntefall med internationell an
knytning förtjänar också uppmärksamhet i avgränsningsdiskussionen.
Som nyss sagts har ingen begränsning föreslagits i tillämpningsområdet
för värdesäkringen när det gäller livräntor som utgår på grund av trafik
försäkring. Inte heller har någon remissinstans påkallat någon begräns
ning härvidlag. En sådan torde ej behövas.
Bilansvarslivräntor finns redovisade hos försäkringsbolagen och kommit
tén har föreslagit att dessa livräntor i värdesäkringshänseende principiellt
sett skall jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Som motiv har
anförts att bilansvarslivränta i de allra flesta fall har fått anknytning till
trafikförsäkringen genom att försäkringsplikten numera inbegriper den typ
av motorfordon -— t. ex. moped — som orsakat livräntan. Kommittén har
även föreslagit att kommunerna, vilka alltsedan andra världskrigets slut
haft sina motorfordon frivilligt försäkrade, skall bli skyldiga att ha trafik
försäkring. De skulle således i fortsättningen komma att tillhöra trafikför
säkringens försäkringstagarkollektiv. Kommittén har emellertid från vär
desäkringen undantagit sådana bilansvarslivräntor som utgår på grund av
försäkring avseende motorfordon, som används uteslutande inom vissa in
hägnade områden, t. ex. järnvägs-, fabriks- eller tävlingsområde. Motorfor
don i sådan användning är enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen
undantaget från försäkringsplikt. Nu gällande gränsdragning i trafikförsäk
ringslagen mellan försäkringspliktiga och icke försäkringspliktiga motor
fordon har således fått bli bestämmande för frågan om trafiklivränta skall
värdesäkras eller ej. Detta ställningstagande har lämnats utan erinran av
remissinstanserna med undantag av riksförsäkringsverket, som har ansett
att bilansvarslivränta på grund av skada i följd av trafik även med sådant
motorfordon som avses i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen bör
46
värdesäkras. För min del finner jag kommitténs gränsdragning i fråga om
bilansvarslivräntorna godtagbar.
Livräntor, som i anledning av trafikskada betalas direkt av den skade-
ståndsskyldige, har kunnat kartläggas endast i de fall där staten är skade-
ståndsskyldig. Kommittén har ansett att trafiklivränta, som staten direkt
betalar, skall värdesäkras. Detta är även min mening.
Kommunala motorfordon är frivilligt försäkrade sedan omkring år 1945.
Det är osäkert om det fortfarande existerar någon trafiklivränta som ut
betalas direkt av kommun. Med anledning av denna ovisshet har kommit
tén avstått från förslag att lagstiftningsvägen reglera värdesäkringsfrågan
och räknat med att om sådan livränta existerar vederbörande kommun
självmant utger värdesäkringstillägg enligt samma principer som avses gälla
för övriga trafiklivräntor.
För de säkerligen fåtaliga trafiklivräntor, som enskild skadeståndsskylaig
har att utge och som inte täcks av försäkring, har kommittén funnit det
praktiskt omöjligt att föreslå någon lösning av värdesäkringsfrågan.
Att trafiklivräntor som betalas direkt av kommun eller enskild skade-
ståndsskyldig lämnas utanför värdesäkringen har föranlett erinran endast
från försäkringsinspektionen och riksförsäkringsverket. Jag delar emeller
tid kommitténs av övriga remissinstanser biträdda uppfattning. I fråga om
trafiklivräntor som skall utges av enskild skadeståndsskyldig finns vidare
risken att, av ekonomiska orsaker, inte ens själva livräntan kan tas ut i full
utsträckning. Om det inte föreskrivs att staten eller trafikförsäkringen skall
svara för värdesäkringskostnaden, blir i ett sådant fall effekten av värde-
säkringsbestämmelser illusorisk. Minst lika angeläget kan det då tyckas
att själva livräntan garanteras på motsvarande sätt. En så genomgripan
de ändring av ansvaret för trafikskador kan av naturliga skäl inte prövas i
detta sammanhang. Det är lämpligare att sådana fall behandlas av den förut
omnämnda skadeståndskommittén.
I detta sammanhang vill jag ta upp även en fråga som väckts av för
svarets civilförvaltning. Det gäller frågan om det inte för statens del sak
nas skäl att begränsa värdesäkringen till trafiklivräntor. Förhållandet är
f. n. det att alla av statsmedel utgående skadelivräntor tid efter annan
räknats upp bl. a. i anledning av penningvärdets fall, varvid tillämpats
samma grunder som gäller för yrkesskadelivräntor. Kompensationen har på
så sätt hittills inte varit fullständig. I framtiden kommer, om det nyligen
framlagda förslaget i SOU 1966: 54 genomförs, yrkesskadelivränta att helt
anpassas till penningvärdets utveckling. Jag räknar därvid med att liksom
hittills statliga skadelivräntor — med undantag för trafiklivränta som värde
säkras i nu förevarande ordning — skall behandlas på samma sätt som
yrkesskadelivräntorna. Frågan om värdesäkring av dessa statliga skadeliv
räntor bör därför enligt min mening tas upp i samband med prövningen av
värdesäkringsfrågan för yrkesskadelivräntor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
47
När det gäller frågan om värdesäkring av trafiklivräntor med internatio
nell anknytning vill jag framhålla följande.
Rättsfrågor med internationell anknytning som avser skadestånd utan
för avtalsförhållanden bedöms i allmänhet enligt lagen i det land där ska
dan uppkommit. Detta gäller i princip även skadeståndets omfattning och
sättet för dess erläggande. Därvid är att märka att ersättning för nedsatt
förvärvsförmåga utomlands oftast inte utgår i form av livränta utan i form
av ett kapitalbelopp. Även när skadeståndsprocessen äger rum inför svensk
domstol, tillämpas de skadeståndsregler som gäller i det land där olyckan
inträffade.
När det gäller försäkringsskyddet bör nämnas att trafikförsäkringen, i
överensstämmelse med nyssnämnda princip, svarar för skada som upp
kommit vid trafik här i landet, oavsett fordonets eller fordonsägarens na
tionalitet eller hemvist. Utländskt motorfordon, som tillfälligt befinner sig
i Sverige, jämställs således med ett svenskt motorfordon. På grundval av
internationella överenskommelser har det ordnats så att trafikförsäkrings-
ansvaret i sådant fall bärs av trafikförsäkringsföreningen, varvid förening
en återfår eventuella utlägg från vederbörande försäkringsbolag i fordonets
hemland. På samma sätt gäller att skada som orsakats av svenskt motor
fordon utomlands regleras i det land skadan uppkom, varvid den svenska
trafikförsäkringsgivaren i efterhand utger ersättning till det organ som
reglerat skadan. För länder som inte deltar i nyssnämnda internationella
överenskommelser gäller särskilda bestämmelser. I sådana fall tecknas sär
skilda gränsförsäkringar.
I syfte att skapa en klar och enkel regel för tillämpningen har kommittén
föreslagit trafikförsäkringens giltighetsområde vara utslagsgivande även för
de värdesäkringsfall som har internationell anknytning. Värdesäkringen har
alltså föreslagits omfatta livräntor som härrör från trafikskada här i landet.
Lösningen innebär, å ena sidan, att utlänning eller svensk, som har hemvist
i utlandet men som skadats i Sverige, kan komma i åtnjutande av värde-
säkringsförmåner samt, å andra sidan, att person, som har hemvist i Sverige
men som skadats utomlands, inte kan få del av dessa förmåner.
Av remissinstanserna har endast Folksam yttrat sig särskilt i denna del.
Folksam har menat att med hänsyn till värdesäkringsförmånernas karak
tär av sociala förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, förhållan
det borde vara det omvända.
Kommittéförslaget kan på denna punkt onekligen tyckas medföra vissa
säregna konsekvenser. Det finns i och för sig fog för Folksams anmärkning
att förmånerna är anpassade till prisutvecklingen i Sverige. Man kan så
ledes anse att värdesäkringsförmåner bör tillkomma endast den som vid
uppbärande av livräntan har stadigvarande hemvist här i landet. En regel
av denna innebörd skulle emellertid medföra utredningsarbete för varje
särskilt livräntefall utan motsvarande garantier för ett tillfredsställande
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
48
resultat. Man skulle få gränsdragningsproblem. Med hänsyn till att penning
utvecklingen inom Europa i stort sett är likartad den i Sverige kan en svensk
värdesäkring av livräntor som går till utlandet i praktiken inte anses omoti
verad. Vad beträffar personer med hemvist i Sverige som skadas i utlandet
bör man komma ihåg att livränta där ofta är en ovanlig ersättningsform.
Redan på grund av de internationella skadeståndsreglerna kan dessa skade-
fall sålunda vara sämre skyddade än om skadan skett i Sverige. Att i detta
sammanhang förbättra ställningen i nu nämnt avseende för dessa skadefall
är inte möjligt. Det förutsätter internationella överenskommelser. Ingenting
hindrar emellertid att försäkringsbolagen har sin uppmärksamhet riktad
på detta förhållande och står till tjänst med lämpliga former av frivillig
försäkring som täcker bristerna i skyddet för utlandsresenärerna.
Av de skäl jag nu anfört anser jag mig böra godta kommitténs lösning
även avseende de trafikiivräntor som har internationell anknytning.
Värdesäkringens utformning
Värdesäkringens utformning förutsätter diskussion av vissa grundläg
gande frågor, nämligen valet av kompensationsnivå och spörsmålet om en
eventuell differentiering av kompensationsförmåner för skilda grader av
invaliditet. Dessa frågor betingas av nödvändigheten att göra en avvägning
mellan kompensationsintresset och kostnaderna.
I korthet vill jag emellertid först nämna att man från värdesäkringen,
som syftar till att livräntans köpkraft skall bevaras vid fallande penning
värde, bör skilja åtgärder som syftar till s. k. standardföljsamhet. Under
remissbehandlingen har bl. a. försäkringsinspektionen framhållit önsk
värdheten av att, åtminstone i svåra invaliditetsfall, anpassa livränta till
den allmänna standardhöjningen inom samhället. Inspektionen har ansett
det böra beaktas att svårt invalidiserade personer har behov att ta i anspråk
vissa tjänster, för vilka kostnaderna stiger mer än samhällets priser i ge
nomsnitt. Jag är emellertid inte beredd att i samband med frågan om värde
säkring av trafiklivräntor ta upp det omfattande frågekomplexet om stan
dardfölj samhet.
Vad beträffar värdesäkringen visar kommitténs beräkningar att det
finns möjlighet att helt tillgodose livräntetagarnas intressen utan att kost
naderna blir avskräckande. Kostnadsfrågan avser jag att utförligt behand
la i det följande. Jag vill här endast framhålla att kostnadsbelastningen är
beroende av den metod som väljs för värdesäkringens finansiering. Det
går att välja en metod som med hänsynstagande till dem som skall bära
kostnaderna inte åsidosätter livräntetagarnas intressen.
Viss tvekan skulle kunna hysas beträffande angelägenheten av att kom
pensera livräntetagare med låg invaliditetsgrad. Kommittén har, som jag
redovisat i det föregående, behandlat denna fråga och funnit övervägande
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
49
skäl tala mot en begränsning med hänsyn till invaliditetsgrad. Under re
missbehandlingen har ingen erinran riktats mot kommitténs uppfattning
att alla trafiklivräntetagare bör ha i princip full kompensation. Jag anser
mig kunna godta kommitténs bedömning.
Det tänkta värdesäkringssystemet för trafiklivräntor innehåller två steg.
Det första avser kompensation åt redan fastställda livräntor. Det andra
steget omfattar den värdesäkringsmekanism som skall fungera för fram
tiden.
Livränta som fastställts senast ett år innan värdesäkringen genomförs
(äldre trafiklivränta) bör enligt kommitténs förslag räknas upp
med hänsyn till den nedgång av penningvärdet som ägt rum under liv
räntans bestånd fram till upprälcningsdagen och därefter i princip utgå med
det förhöjda beloppet. Uppräkningen avses skola ske med ledning av kon
sumentprisindex. Därvid behandlas alla livräntor som tillkommit under
ett kalenderår lika och konsumentprisindex’ medelvärde för varje år bil
dar utgångspunkt för höjningens beräkning. Höjningens storlek uttrycks i
procent av livräntebeloppet och skall motsvara konsumentprisindex’ pro
centuella stegring. I syfte att förenkla det administrativa förfarandet har
dock kommittén förordat viss schematisering. Livräntorna indelas i olika
år sgrupper med samma procentuella höjning inom samma grupp, varvid
fastställelseår med tämligen likartat penningvärde sammanförs till samma
grupp. Dessa grunder för uppräkning av äldre livräntor har godtagits av
remissinstanserna och även jag anser att de kan läggas till grund för ett
återställande av äldre livräntors realvärde. Till frågan om indelningen i
lämpliga årsgrupper och om procentsatsernas storlek återkommer jag i spe
cialmotiveringen.
Den framtida värdesäkringen kan i och för sig ske i form
av en automatisk anpassning till penningvärdets ändring sådan denna
kommer till uttryck i någon vald index. Om livräntorna kontinuerligt föl
jer penningvärdet motverkas eftersläpning för livräntetagarna. Kommit
tén har dock avvisat en sådan ordning, bl. a. därför att den medför ad
ministrativa olägenheter. Vidare sägs det i vissa fall kunna ges situationer
när en automatiskt verkande värdesäkringsregel behöver kunna sättas ur
kraft. Kommittén har på grund härav för framtiden förordat ett system
med årlig omprövning av livräntorna. Det föreslås sålunda att i den mån
penningvärdets nedgång under .senast förflutet år ger anledning till höj
ning, livräntorna skall förses med särskilda tillägg, indextillägg. Det skall
ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av grunder som anges i lag be
stämma tilläggets storlek varje år. Systemet inrymmer vidare befogenhet
för Kungl. Maj :t att om så erfordras framflytta livräntas höjning genom
indextillägg något eller några år eller att låta indextillägg för visst år helt
bortfalla.
Denna lösning av den framtida värdesäkringen tillgodoser de synpunkter
4 Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 1 saml.
Nr 137
50
kommittén lagt på problemet. Under remissbehandlingen har dock påtalats
vissa brister i det föreslagna systemet. Framför allt har kritiken tagit sikte
på att kommittén inte beaktat möjligheten av att penningvärdet kan stiga
i framtiden. Så t. ex. har trafikförsäkringsföreningen och KAK ansett att
systemet bör medge möjlighet att i fall av stigande penningvärde minska
tidigare fastställda indextillägg i motsvarande mån. Folksam, som också
påtalat nämnda inkonsekvens i systemet, har däremot menat att den i det
närmaste teoretiska möjligheten av en överkompensation vid penningvär
deförbättring kan balanseras av att livräntetagarna inte får kompensation
för andra medborgargruppers standardhöjning. Nu nämnda remissinstanser
och riksförsäkringsverket har förordat att man för den framtida värde
säkringen tillämpar samma system som används inom den allmänna försäk
ringen och som enligt det i det föregående omnämnda betänkandet SOU
1966: 54 föreslås gälla även inom yrkesskadeförsäkringen, dvs. anknytning
till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Försäkringsinspektionen
har emellertid funnit att kommittén anfört bärkraftiga skäl för val av kon
sumentprisindex som värdesäkringsregulator.
Uppenbarligen skulle det i och för sig vara mer tillfredsställande om
värdesäkringsmelcanismen för trafiklivräntornas del, liksom förhållandena
är inom den allmänna försäkringen och har föreslagits bli även inom yr
kesskadeförsäkringen, medger möjlighet att reglera förmånerna helt efter
penningvärdets utveckling, vilket alltså skulle innebära även möjlighet att
sänka förmånerna vid stigande penningvärde. När det gäller trafiklivräntor
är dock förhållandena särpräglade. Den av kommittén valda lösningen in
nebär bl. a., som jag tidigare bär redovisat och som jag återkommer till i
det följande, att värdesäkringen inte grundas på någon ändring av de ska-
deståndsrättsliga regler som nu gäller för motorfordon i trafik utan be
handlas som en särskild förmån vid sidan av skadeståndet. Dessa skade
ståndsregler har bl. a. den innebörden att stigande penningvärde inte kan
medföra att en trafiklivränteersättning sänks under det belopp som eu gång
fastställts i skadestånd. Vill man ha möjlighet att sänka redan utgående
indextillägg blir en spärregel således nödvändig. Detta synes också ha före
svävat de remissinstanser som förordat en fullständig indexreglering, när
man bl. a. hävdat att inte ens det engångsbelopp varmed äldre livränta räk
nats upp skulle få minska vid en penningvärdeförbättring. Endast utgåen
de indextillägg borde få kunna påverkas i ett sådant läge.
Godtas uppfattningen att redan utgående värdesäkringsförmåner bör
minskas under tider av stigande penningvärde får man sålunda till resul
tat en olikartad behandling av livräntor, som fastställts under olika år men
som i övrigt är likvärdiga. Jag skall belysa detta med ett exempel. Antag
att vi år 1973 har två livräntor, den ena fastställd år 1968 och den andra
år 1973. Båda livräntorna avser 100-procentig förlust av arbetsinkomst
av samma slag och utgår till personer under i princip likartade ekono
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
51
miska förhållanden. Emellertid är 1973 års livränta fastställd i ett pen
ningvärde som till följd av prisutvecklingen är 10 % högre. 1968 års livränta
har höjts till samma nivå genom indextillägg. Inträffar år 1974 eu pen
ningvärdeförbättring på exempelvis 5 %, skulle 1968 års livränta minskas
i motsvarande mån medan 1973 års livränta skulle utgå med oförändrat
belopp. Sådana konsekvenser av ett värdesäkringssystem kan jag inte godta.
För att få ett värdesäkringssystem som fullt ut kan anpassas efter pen
ningvärdets utveckling måste man således konstruera om gällande skade
ståndsregler. Detta skulle medföra tidsutdräkt. Man måste då nämligen
beakta även reglerna för andra skadeståndslivräntor än dem som omfattas
av föreliggande reformförslag. Den tidigare omnämnda skadeståndskom-
mittén torde möta problemet. Det är lämpligare att problemet behandlas av
denna kommitté eftersom det rör allmänna skadeståndsrättsliga grunder.
De skäl jag nu anfört mot en reglering, som innebär fullständig anpass
ning av trafiklivräntornas värdesäkringsförmåner till penningvärdeutveck
lingen, anser jag vara av sådan styrka att jag godtar en lösning, som inte
ger möjlighet till minskning av dessa förmåner. Frågan bör dock tas upp
till förnyad prövning om det föranleds av det arbete som bedrivs av den
nyssnämnda skadeståndskommittén.
På grund av det sagda anser jag således att framtida förbättringar av
penningvärdet inte bör kunna ge annat resultat än att nya indextillägg inte
skall utgå under tid motsvarande den som penningvärdets nivå ligger över
den nivå som föranlett senaste höjning. Även i ett annat fall bör emellertid
anpassningen till penningvärdets utveckling inte vara fullständig. Jag avser
det även av kommittén diskuterade fallet av kraftig inflation, särskilt i för
ening med en mera väsentlig nedgång i antalet trafikförsäkringstagare.
Detta kan inträffa under tider av avspärrning i drivmedelstillförseln, som
t. ex. under Suez-krisen. Orsaken till att värdesäkringen inte kan upprätt
hållas i full utsträckning under sådana omständigheter är att kostnaderna
skulle drabba trafikförsäkringstagarna oskäligt hårt. Det går inte att i för
väg lämna bestämmelser i detta ämne. Att värdesäkringsförmånerna inte
kan utrustas med samma garanti som iivränteförmåner i övrigt har också
accepterats av remissinstanserna. I likhet med kommittén anser jag således
att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att bestämma om begränsning av värde-
säkringsförmånernas omfattning när särskilda skäl föreligger. Till ett över-
gångsproblem, som kan uppstå om sådan begränsning blir nödvändig, äm
nar jag återkomma i specialmotiveringen.
En del remissinstanser har ansett att den framtida värdesäkringen bör
knyta an till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring i stället för
till konsumentprisindex som kommittén föreslagit. Jag ansluter mig till
denna uppfattning. Därmed vinner man större enhetlighet såvitt avser
konstruktionen av värdesäkringsmekanismen för likartade förmåner på
olika områden.
52
Till grund för höjning med indextillägg bör läggas basbeloppet för januari
månad. En undersökning av basbeloppets förändringar sedan tillkomsten av
1962 års lag om allmän försäkring visar att basbeloppet den 1 januari upp
gått till 4 706 år 1963, 4 800 år 1964, 5 000 år 1965, 5 300 år 1966 och 5 500
år 1967. Det innebär en höjning från år 1963 till år 1964 med 2 %, från år
1964 till år 1965 med 4 %, från år 1965 till år 1966 med 6 % och från år
1966 till år 1967 med 4 %. En höjning av livräntebeloppen i takt med änd
ringarna i basbeloppet torde klart fylla alla rimliga anspråk på följsam
heten till penningvärdeförändringen. För att inte omräkningar med åtföl
jande administrativa besvär och kostnader skall behöva ske utan motsva
rande reella vinningar för livräntetagarna förordar jag emellertid en spärr
regel. Basbeloppet bör ha ökat med minst 5 % sedan senaste höjningen för
att nytt indextillägg skall utgå. En bestämmelse av motsvarande innehåll
finns i lagen om ändring av vissa underhållsbidrag.
Höjningen bör ske med det procenttal med vilket basbeloppet ökat, förut
satt sålunda att ökningen uppgår till minst 5 %. Uppkommer brutet pro
centtal, bör avrundning ske till närmast lägre hela procenttal. Det procent
tal med vilket höjning skall ske bör fastställas av Kungl. Maj:t eller myn
dighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Genom att föreslå särskilda höjningar av vissa trafiklivräntor — maxi
merade livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har
kommittén avsett att i begränsad utsträckning tillgodose sådana livränte-
tagare, vilkas livränteersättning är låg i förhållande till vad den skulle ha
varit om man vid ersättningsfrågans avgörande tillämpat nuvarande be
stämmelser om försäkringens ansvarighet och beräkningsnormer för ska-
delivräntor till unga personer.
Trafikförsäkringens ansvar för varje händelse som medför personskada
var ursprungligen maximerat till 60 000 kr., med begränsning till 20 000
kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp har successivt höjts
till de maximibelopp som gäller fr. o. in. den 1 januari 1962, 25 milj. kr.
för varje händelse och 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person. De
olika höjningarna av dessa maximigränser har emellertid inte fått påverka
skador som uppkommit dessförinnan. Även inom bilansvarighetsförsäk
ringen gäller och har gällt en sådan begränsning av försäkringsgivarens an
svarighet. För livräntetagaren innebär detta att han, i den mån han inte
kompenserats av den skadeståndsskyldige, gått miste om en del av det ska
destånd han varit berättigad till.
Vad beträffar den skadeståndsrättsliga bedömningen av skadelivränta
till den som skadats i unga år — i huvudsak före 16 års ålder — har sedan
början av 1960-talet i praxis tillämpats ersättningsgrunder som är mera
fördelaktiga för den skadade och bättre överensstämmande med verkliga
förhållanden än tidigare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
53
Rätten till särskild höjning av maximerade livräntor och livräntor till
personer som skadats i unga år är enligt kommitténs förslag begränsad i
olika avseenden av kostnadsskäl. Bl. a. avses endast sådan livräntetagare
vars arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst hälften få del av höj
ningen.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt nu avsedda förslag om sär
skilda höjningar av vissa trafiklivräntor eller lämnat dem utan erinran.
Några remissinstanser, bland dem trafikförsäkringsanstalternas nämnd
och Folksam, har hälsat förslagen med stor tillfredsställelse. En del re
missinstanser har emellertid uttalat betänkligheter mot att i förevarande
ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Till dessa
remissinstanser hör trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens
riksförbund, vilka har ansett en förbättring i förevarande avseende böra
ske inom området för allmänna sociala stödåtgärder, samt advokatsam
fundet, som bl. a. funnit bestämmelserna vara diskutabla från principiella
synpunkter. Samfundet har framhållit att motsvarande problem kan fö
rekomma inom andra skadeståndsområden och därför förordat att dessa
spörsmål övervägs vid utredningen om värdesäkring av sådana skadeliv-
räntor som inte omfattas av kommitténs förslag. Enligt riksförbundets
mening medför metoden med särskild höjning för en begränsad kategori
en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rättsosäkerhet.
Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissytt
randen är naturlig när det som här är fråga om ersättning som kan anses
ha karaktären av socialt bidrag. Jag vill dock erinra om att det gäller liv
räntetagare med höggradig invaliditet, för vilka livränteersättningen har
stor betydelse för deras förmåga att bereda sig skälig försörjning. Dessa
livräntetagare har ett stort behov av att få kompensation för att ersätt-
ningsrätten tidigare varit otillfredsställande utformad. Genom kommitténs
beräkningar har framkommit att kostnaderna för en sådan kompensation
inte blir särdeles stora.
När det gäller höjningen av trafiklivräntor till personer som skadats i
unga år kan visserligen dessutom sägas att deras situation inte skiljer sig
från situationen för sådana unga personer som fått annat slag av skadeliv-
ränta än trafiklivränta fastställd åt sig. Något omedelbart samband med
trafikförsäkringen och dess regelsystem föreligger således inte. Jag är
fullt medveten om att man kan rikta invändningar mot lämpligheten av
att i förevarande fall inom ett särskilt skadeståndsområde genomföra en
omprövning av den skadeståndsrättsliga bedömningen. Det rör sig dock
om ett mycket ringa antal fall och om en förhållandevis liten höjning. De
principiella betänkligheterna bör i denna mycket begränsade fråga således
enligt min mening inte få lägga hinder i vägen.
Min ståndpunkt är sålunda att förslaget om värdesäkring av trafikliv
räntor bör få innefatta regler om särskild höjning av maximerade livrän
54
tor och livräntor till personer som skadats i unga år. Till vissa ytterligare
spörsmål i samband med denna fråga återkommer jag i specialmotive
ringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Finansieringsfrågan
Redan i utredningsdirektiven anförde jag att den huvudsakliga bördan
av kostnaderna för värdesäkringen — inklusive uppräkningen av äldre tra
fiklivräntor — måste vila på nuvarande och kommande generationer av tra
fikförsäkringstagare, eftersom en given utgångspunkt måste vara att finan
sieringen sker utan anlitande av allmänna medel.
Vissa remissinstanser, såsom försäkringsbolagens riksförbund, trafik-
försäkringsföreningen, advokatsamfundet och KAK, har av principiella
skäl ifrågasatt det berättigade i att kostnaden drabbar dagens och morgon
dagens trafikförsäkringstagare, som inte orsakat vare sig de trafikskador
som föranlett livräntorna eller den värdeförsämring dessa undergått. Advo
katsamfundet har föreslagit att värdesäkringen bekostas av det allmänna.
MHF och M har godtagit att den framtida värdesäkringen belastar trafikför
säkringen men ansett det ligga närmast till hands att engångsuppräkningen
bekostas av statsmedel. Även Sveriges trafikbilägares riksorganisation har
ställt sig kritisk mot att kostnaden för engångsuppräkningen tas ut av tra
fikförsäkringstagarna.
Principiella hinder kan inte anses möta mot att värdesäkringen av de tra
fiklivräntor, för vilka staten ej är direkt ansvarig, bekostas av trafikförsäk
ringstagarna. Starka skäl talar för en sådan finansieringsmetod. Sålunda har
man inom yrkesskadeförsäkringen vid de uppräkningar av livräntor som
där skett redan godtagit ett betraktelsesätt enligt vilket senare generationer
av försäkringstagare fått svara för kompensationsförmånerna åt äldre liv
räntefall. Det är vidare så att betydande skadekostnader genom lagen om
allmän försäkring överförts från trafikförsäkringen till det allmänna. Dess
utom får samhället ikläda sig ökade kostnader genom den utbyggnad av
sjukvården som behövs bl. a. till följd av motorismens utveckling. Jag vill
ytterligare nämna att denna utveckling leder till att de skadelidande i ett
ökat antal fall påträffas bland trafikförsäkringstagarna själva. Jag anser
således fortfarande att värdesäkringen i princip bör betalas av trafikförsäk
ringstagarna.
Vad beträffar de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig har riks
försäkringsverket ansett att trafikförsäkringsrörelsen och inte statsverket
bör bära kostnaden för värdesäkring av bilansvarslivräntor som utgår- på
grund av försäkring som tecknats av staten. Det saknas emellertid enligt
min mening orsak till att staten som motorfordonsägare skall undandra sig
sin del av kostnaderna i något avseende.
Den principiella inställningen att trafikförsäkringen skall svara för vär-
55
desäkringskostnaderna i den män inte staten är skadeståndsskyldig har
naturligtvis, som jag redan förutskickat, lett till att kostnadsfaktorn varit
av stor betydelse såväl för frågan om värdesäkringens tillämpningsområde
som för utformningen av systemet. Det måste anses rimligt att trafikför
säkringen inte belastas med kostnader som utgår för livräntor som härrör
från annat slag av skadeförsäkring än trafikförsäkringen. De undantag
som enligt det föregående ändock gjorts från denna huvudtanke är moti
verade bl. a. med att kostnaderna inte påverkas därav i nämnvärd grad.
Vid utformningen av livränteförmånerna har avvägningen bestämt valet
av kompensationsnivå och frågan om en differentiering av kompensatio
nerna med hänsyn till invaliditetsgraden. Som framgår av vad jag anfört i
dessa frågor i det föregående anser jag att under normala förhållanden
hänsynen till kostnaderna inte behöver föranleda någon reduktion av de
värdesäkringsförmåner som skäligen bör tillkomma livräntetagarna till
följd av prisutvecklingen. Som undantag bör nämnas möjligheten att lämna
full kompensation i ett läge då trafikförsäkringens premieunderlag (försäk-
ringstagarkollektivet) minskar väsentligt till följd av exempelvis en avspärr
ning i landets drivmedelstillförsel.
Kommittén har utrett frågan om kostnadernas storlek under normala
förhållanden vid en prisutveckling som i stort sett är densamma som den
vi har f. n. Det bär därvid visat sig att kostnaderna fördelar sig olika be
roende på valet av finansieringsmetod.
Finansieringen kan ske enligt antingen fördelningsprincipen eller kapi-
taltäckningsprincipen. Enligt fördelningsprincipen tas varje års kompensa
tioner ut av det årets premiebetalare. Därigenom tillgodoses livräntetagarna
för ett år i taget. Kapitaltäckningsprincipen tillämpas f. n. för själva livrän
tan. Den innebär såvitt avser värdesäkringsförmånerna att man gör en be
räkning för framtiden av de kostnader som fordras för att hålla livräntorna
på den nivå som valts med hänsyn till penningvärdets utveckling. Man kan
efter omständigheterna bestämma om denna nivå för framtiden skall vara
så att säga plan eller om den skall höjas trappstegsvis år från år. Varje
gång denna nivå bestämts redovisas som skuld till livräntetagaren kostna
derna för att hålla nivån så länge livräntan fortfarande kvarstår. Medel mot
svarande denna kostnad fonderas på samma sätt som sker för själva liv
räntan. Genom kapitaltäckningsprincipen tillförsäkras livräntetagaren de
värdesäkringsförmåner som bestämts vid beräkningstillfället för all den tid
som livräntan i fortsättningen utgår. Hela kostnaden uppkommer för tra
fikförsäkringen det år som beräkningen görs. Det är emellertid möjligt att
genom amorteringar slå ut kostnaden på ett lämpligt antal år.
Eftersom en finansiering på grundval av fördelningsprincipen inte läm
nar tillfredsställande garanti för att de värdesäkringsförmåner som redan
fastställts kan utgå även i framtiden har kommittén avvisat denna finan
sieringsmetod. I stället har förordats en finansieringsmetod, som bygger
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
56
på kapitaltäckningssystemet och som förutom att den tillgodoser nämnda
garantikrav även ansetts möjliggöra en rimlig kostnadsfördelning mellan
olika försäkringstagargenerationer. Finansieringsmetoden innebär följande.
Vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning av
äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och senare beslutade in
dextillägg — kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva
livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas och förvaltas enligt de reg
ler som gäller för livräntor. Varje års kostnad skall betalas av de försäk
ringstagare vilkas trafikförsäkring förfaller till betalning under året. Kost
naden för år 1968 — inberäknat kostnaden för särskild höjning av maxi
merade livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har
kommittén beräknat uppgå till 46 milj. kr., motsvarande 8,5 % av då be
räknad premieinkomst, 540 milj. kr. För år 1969 har kostnaden uppskattats
bli omkring 9 milj. kr.
Den av kommittén sålunda föreslagna finansieringsmetoden ger inte
någon automatisk höjning av livräntan efter en på förhand gjord beräkning
av penningvärdets utveckling utan förutsätter beslut om höjning vid
skilda tidpunkter, varefter kostnaderna tas ut. Kommittén har därvid, som
jag tidigare redovisat, föreslagit att storleken av kommande indextillägg
skall prövas varje år. Kommittén har emellertid även diskuterat ett alter
nativt finansieringssystem som bygger på kapitaltäckningsprincipen och
som är avsett att bekosta en viss, på förhand antagen penningvärdeför
sämring i framtiden. Detta alternativ har emellertid föi\kastats av skäl som
jag närmare redogjort för vid presentationen av kommittéförslaget.
Remissinstanserna har över lag ställt sig positiva till den av kommittén
föreslagna finansieringsmetoden eller lämnat den utan erinran. Den fyller
enligt min mening på ett gott sätt funktionen av att på en gång bereda
livräntetagarna tillfredsställande garanti för de förmåner som skall utgå
och fördela kostnaderna på rimligt sätt mellan olika trafikförsäkringstagar-
generationer. Det måste emellertid påpekas att jag i stället för den av kom
mittén föreslagna värdesäkringsmekanismen med beslut varje år på grund
val av prisindex förordat en automatisk höjning på grundval av basbelop
pet. Detta leder inte till högre kostnader än vad kommittén räknat med. Att
det blir automatiska indexhöjningar innebär inte att finansieringsmetoden
blir oanvändbar. I stället för beslutet om indexhöjning träder beslutet om
ändring av basbeloppet.
Trafikförsäkringens kostnad för värdesäkringen får i likhet med övriga
kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande av premie för
försäkringen och tas ut av försäkringstagarna. Kostnaden bör fördelas mel
lan trafikförsäkringsanstalterna efter anstalternas trafikförsäkringspremie-
inkomster året innan kostnaden uppstått. Denna fördelningsgrund tilläm
pas nu enligt 21 § trafikförsäkringslagen i fråga om där angiven ansvarig
het för anstalterna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
57
Garantier för att värdesäkringskostnaden inte i onödan föranleder höj
ning av premierna ligger i den kontroll försäkringsinspektionen enligt 7
och 8 §§ trafikförsäkringslagen har att utöva över premiesättningen. Jag
vill här även erinra om att Kungl. Maj :t enligt 9 § nämnda lag har möjlig
het att fastställa det högsta belopp till vilket premie för trafikförsäkring får
sättas.
Yärdesäkringens juridiska konstruktion
Kommittén har konstruerat värdesäkringstilläggen som en särskild för
mån, helt vid sidan av skadeståndet. På denna punkt bryts således det hit
tillsvarande sambandet mellan skadestånd och försäkring. Genom att till
läggen inte får karaktär av skadestånd kan inte regress utövas för dem.
Enligt nu gällande bestämmelser kan försäkringsgivare och staten i vissa
fall inträda i den skadelidandes skadeståndsrätt och återkräva utbetalt ska
destånd av exempelvis föraren. Sådan regressrätt föreligger t. ex. när ska
dan orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, genom rattfylleri eller vid
färd utan körkort. I kollisionsfall kan vidare föreligga regressrätt på grund
av regler om ansvarets fördelning mellan flera skadevållare.
Enligt vad trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens riksför
bund framhållit i sina remissyttranden får det på längre sikt betraktas som
mindre tillfredsställande att regress inte kan utövas för värdesäkringstilläg
gen. Här sägs ekonomiska skäl vara av viss betydelse, men man bör fram
för allt inte glömma bort regressens preventiva funktion. Trafikförsäkrings
föreningen har vidare ansett det otillfredsställande att trafikförsäkringen
inte har regressrätt mot staten när staten är medansvarig.
I förhållandet mellan olika trafikförsäkringsgivare saknar regressregler
betydelse, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av den sam
lade trafikförsäkringsrörelsen. Om däremot ansvaret för en trafikskada
skall fördelas mellan trafikförsäkringsgivare, å ena, och annan som är an
svarig för skadan, å andra sidan, samt trafikförsäkringsgivaren svarar för
livräntan i första hand och alltså även har att utge värdesäkringsbelopp,
kan trafikförsäkringsgivaren på grund av regressrätten ha rätt att åter
kräva den del av livräntans grundbelopp, som belöper på annan, medan han
får själv bära hela kostnaden för värdesäkringen. Ett sådant resultat kan
vid första anblicken förefalla mindre tilltalande. Trafikförsäkringens ansvar
är emellertid primärt i förhållande till den skadelidande och inte beroende
av om annan medansvarig har förmåga att betala sin andel. Den ekonomiska
betydelsen av regressrätten är i detta sammanhang uppenbarligen av mindre
betydelse. Eftersom jag föreslår att staten skall svara för kostnaderna be
träffande de trafiklivräntor för vilka staten bär skadeståndsansvaret kan
det emellertid principiellt sett förefalla lämpligt att tillåta regress för tra
fikförsäkringen i ett fall där staten är medansvarig. Detsamma torde i så
58
Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967
fall böra gälla om staten av någon anledning betalar ut hela livräntan i ett
fall där trafikförsäkringen bort bära en del av ansvaret. Jag anser dock inte
av behovet påkallat att föreslå särskilda regler för dessa fall. Frågan torde
böra lösas genom förhandlingar mellan vederbörande statliga myndighet
och trafikförsäkringsföreningen. Vad angår synpunkterna i övrigt på frågan
om regressrätten torde betydelsen härav för värdesäkringstilläggens del
inte kunna tillmätas sådan betydelse att nu gällande skadeståndsrättsliga
grundprinciper bör ändras i detta sammanhang. Frågan kan dock komma
i ett annat läge i den män framdeles slcadelivräntas värdesäkring skulle
lösas genom en utvidgning av själva skadeståndsskyldigheten.
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom finansdeparte
mentet upprättats förslag till
1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor,
2) lag angående ändrad lydelse av J § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon,
3) förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsme
del, m. m.
Departementsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.
De av kommittén utarbetade förslagen till lag om höjning av vissa trafik-
skadelivräntor och förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor,
som utgå av statsmedel, m. m. torde få biläggas som bilaga 2.
Departementsförslagen föranleder vidare följande anmärkningar.
Specialmotivering
Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor
1 §•
Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och anger den föreslagna
lagens tillämpningsområde.
Departementschefen
Lagförslaget omfattar trafiklivränta som utgår på grund av försäkring och
vars höjning skall betalas av trafikförsäkringstagarna enligt vad jag angett
i det föregående. Sådan livränta kan utgå på grund av trafikförsäkring eller
omfattas av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med
motorfordon (bilansvarighetsförsäkring). De trafiklivräntor som utges av
59
statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, som tagits av sta
ten, avses bli reglerade i en särskild förordning.
Begreppet livränta har inte närmare definierats. Livränta används inom
skadeståndsrätten som beteckning dels för den periodiska ersättning för
nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av uppkommen skada utgår efter
det att av skadan orsakat akut sjukdomstillstånd upphört, dels för sådan
periodisk ersättning till efterlevande som utgår jämlikt 6 kap. 4 § straff
lagen. Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som liv
ränta torde inte föreligga.
Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och underliållsersättning till ef
terlevande utgår ibland inte i form av livränta utan som ett engångsbelopp
eller en kapitaliserad livränteersättning. Vidare kan en redan fastställd
livränta på begäran av livräntetagaren helt eller delvis bytas ut mot ett ka
pitalbelopp. Sådant kapitalbelopp höjs inte utan endast ersättning som utgår
i form av livränta vid den tidpunkt, då höjningen är aktuell, omfattas av
höjningen.
Med trafikförsäkring avses naturligtvis försäkring som meddelats enligt
bestämmelserna i trafikförsäkringslagen. Bilansvarighetsförsäkring har i
förevarande paragraf definierats som annan försäkring mot ansvar för ska
da i följd av trafik med motorfordon än trafikförsäkring. Vad som är att
hänföra till skada i följd av sådan trafik får avgöras med ledning av den
rättspraxis som utbildats vid tillämpningen av 1916 års bilansvarighetslag.
Uttrycket motorfordon har i paragrafen uttryckligen tillagts samma in
nebörd som i 2 § trafikförsäkringslagen. Med motorfordon avses i nämnda
lagrum dels motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen antingen
för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran eller som drag
fordon för annat fordon eller för arbetsredskap, om dragfordonet är för
sett med gummihjul, dels annat motordrivet fordon som är konstruerat för
eller utan svårighet kan ändras till en hastighet överstigande 30 km/tim.
Lagrummet innehåller därjämte en definition av begreppet fordon. Trafik
försäkringslagen äger enligt 2 § fjärde stycket inte tillämpning på motorfor
don som används uteslutande inom vissa inhägnade områden.
I paragrafens andra stycke anges de trafiklivräntor som utgår på grund
av försäkring men som undantas från höjning genom tillägg enligt departe-
mentsförslaget. Bestämmelsernas innehåll överensstämmer med de uttalan
den jag gjort i det föregående om nödvändigheten att i vissa fall begränsa
rätten till höjning enligt den föreslagna lagen.
Undantaget avser först och främst livräntor vilka utgår i följd av trafik
skada som uppstått utomlands eller vilka utgår på grund av försäkring som
tagits för de i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen omnämnda motor
fordonen, dvs. motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller
fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
60
område. Slutligen undantas trafiklivräntor som utgår på grund av försäk
ring avseende statens motorfordon.
De livräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring, som omfattas av lag
förslaget, utgör sammanfattningsvis sådana som utgår dels i följd av skada
som uppstått före den 1 januari 1930 när trafikförsäkringslagen trädde i
kraft och som inte täcks av trafikförsäkring eller som uppstått efter sagda
tidpunkt vid trafik med motorfordon som vid försäkringsfallets inträffan
de inte var trafikförsäkringspliktigt, t. ex. moped, lättviktsmotorcykel och
gummihjulstraktor, dels på grund av försäkring tagen av kommun eller så
dan enskild motorfordonsägare, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är
befriad från skyldigheten att hålla sitt motorfordon trafikförsäkrat, och
dels som tillägg åt sådan livränta från trafikförsäkringen som reducerats
till följd av maximeringen av trafikförsäkringens ansvar ssummor.
Det förekommer att försäkring tas för den skadeståndsskyldighet som
kan uppkomma i följd av trafik med motorredskap eller järnhjuls- eller
bandtraktor, som inte faller in under begreppet motorfordon i trafikförsäk
ringslagen. Livränta som utgår på grund av dylik försäkring omfattas inte
av lagförslaget.
2
§■
Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget och anger de till-
lägg genom vilka höjning kan ske.
Departementschefen
I lagrummet anges de olika slags tillägg genom vilka trafiklivräntor kan
höjas. Tilläggen benämns allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och
indextillägg. Allmänt tillägg och indextillägg betecknar de belopp med vil
ka trafiklivräntor kan höjas med hänsyn till penningvärdets förändring,
varvid förstnämnda tillägg avser höjning till nuvarande penningvärde (4—
5 §§) och sistnämnda tillägg den framtida höjningen (9—11 §§). Särskilt
tillägg används om det belopp med vilket maximerad trafiklivränta kan hö
jas (6__7 §§) och extra tillägg om höjningsbelopp till trafiklivräntor till
personer som skadats i unga år (8 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
3 §■
Denna paragraf, som motsvarar 9 § i kommitténs förslag, anger bl. a.
den juridiska konstruktionen av tilläggen.
Departementschefen
Som jag tidigare utvecklat får värdesäkringstilläggen inte karaktär av
skadestånd utan av en särskild förmån från försäkringen vid sidan av det
skadestånd denna har att täcka. Det hittillsvarande sambandet mellan ska
61
destånd och försäkring bryts alltså. Konsekvenserna av en sådan konstruk
tion blir bl. a. såsom närmare belysts i det föregående att försäkringsgiva
ren saknar regressrätt för utgivna tillägg.
Trafikförsäkringens ansvar är enligt 11 § trafikförsäkringslagen begrän
sat till beloppet. Detsamma kan gälla för bilansvarighetsförsäkring enligt
försäkringsavtalet. För äldre försäkringsfall gäller därvid tämligen låga
ansvarsbelopp. Värdesäkringstillägg skall utgå oavkortade även om de inte
ryms inom den för försäkringen gällande ansvarssumman.
Paragrafen tar upp bestämmelser i nu nämnda hänseenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
4 §•
I denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser om allmänt tillägg.
Kommittén
Kommittén anser att kompensationen för penningvärdets hittillsvarande
nedgång i princip bör vara fullständig och bestämmas med ledning av kon
sumentprisindex. För att förenkla förfarandet gör kommittén emellertid
uppräkningen schablonmässig med därav följande smärre avvikelser från
penningvärdets verkliga utveckling. Trafiklivräntor fastställda under år
1966 eller tidigare sammanförs enligt kommitténs förslag till olika årsgrup-
per med samma procentuella höjning inom varje grupp. Livräntorna räk
nas upp till 1967 års penningvärde med ledning av ett antaget medelvärde
av konsumentprisindex för år 1967.
I följande tabeller tas upp dels konsumentprisindex’ utveckling, dels de
procentsatser som livräntorna skall höjas med enligt kommitténs förslag.
Vid uppgörandet av förslaget har kommittén antagit att konsumentprisin
dex såväl år 1966 som år 1967 stiger med 5 % och att index’ medelvärde
följaktligen kommer att utgöra år 1966 200 och år 1967 210.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
År
Tidsperiod
Konsument
prisindex
(medelvärde)
Indexökning i %
från vidstående år
eller tidsperiod till
år 1967
Förslag till höjning
0/
/o
Avvikelse
1929........................................
66
218
240
+ 22
1930........................................
64
228
240
+ 12
1931........................................
62
239
240
+ 1
1932........................................
61
244
240
- 4
1933........................................
59
256
240
- 16
1934........................................
59
256
240
- 16
1935........................................
61
244
240
- 4
1936........................................
61
244
240
- 4
1937........................................
63
233
240
+ 7
1938........................................
64
228
240
+ 12
1939........................................
66
218
240
+ 22
1929—1939............................
62
237
240
+ 3
1940........................................
74
184
180
- 4
1941........................................
84
150
150
0
1942........................................
91
131
130
—
1
1943........................................
92
128
130
+ 2
1944........................................
91
131
130
- 1
1945........................................
91
131
130
- 1
1946
..............................................
91
131
130
- 1
1947........................................
94
123
130
+ 7
1942—1947
................................
91
129
130
+ 1
1948
..............................................
98
114
no
-
4
1949
..............................................
100
no
no
0
1950........................................
101
108
no
+ 2
1948—1950
................................
100
in
no
-
1
1951
..............................................
117
79
80
4-
1
1952........................................
126
67
60
-
7
1953
..............................................
128
64
60
-
4
1954
..............................................
129
63
60
-
3
1955
..............................................
133
58
60
+ 2
1952—1955
................................
129
63
60
—
3
1956
..............................................
139
51
50
-
1
1957
..............................................
145
45
50
+ 5
1956—1957
................................
142
48
50
+
2
1958
..............................................
152
38
40
+ 2
1959
..............................................
153
37
40
+ 3
1958—1959............................
153
38
40
+ 2
1960........................................
159
32
30
- 2
1961........................................
163
29
30
+ 1
1960—1961............................
161
31
30
— 1
1962........................................
170
24
20
- 4
1963........................................
175
20
20
0
1964........................................
181
16
20
+ 4
1962—1964............................
175
20
20
0
1965........................................
190
n
10
- 1
1966.........................................
200
5
5
0
1967........................................
210
—
—
—
Kommittén behandlar från olika synpunkter frågan när livränta skall
anses vara fastställd. Till en början fastslår kommittén, att en livränta får
anses vara fastställd när livräntefrågan — med de avvikelser som följer av
att livränta undantagsvis kan omprövas — slutgiltigt reglerats. För trafik-
försäkringsanstalt skall sålunda enligt gällande bestämmelser ha inträtt
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
63
Tidsperiod
Konsumentprisindex
Indexökning till år 1967 Förslag till höjning
(medelvärde)
Högsta av
vikelse ±
från år
%
Högsta av
vikelse ±
från år
%
Högsta av
vikelse ±
från år
1929—1939 ___
62
4
237
19
240
22
1940 ...................
74
0
184
0
180
4
1941 ...................
84
0
150
0
150
0
1942—1947 ___
91
3
129
6
130
7
1948—1950 ___
100
2
111
3
110
4
1951 ...................
117
0
79
0
80
1
1952—1955 ___
129
4
63
5
60
7
1956—1957 ___
142
3
48
3
50
5
1958—1959 ___
153
1
38
1
40
3
1960—1961 ___
161
2
31
2
30
2
1962—1964 ___
175
6
20
4
20
4
1965 ...................
190
0
11
0
10
1
1966 ...................
200
0
5
0
5
0
skyldighet antingen att överföra medel som svarar mot livräntans kapital
värde från trafikförsäkringsrörelsen till skadeförsäkringens livränterörelse
eller att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäk
ringsbolag. Härigenom avgränsas enligt kommittén från värdesäkringen de
provisoriska livräntebelopp som ibland utbetalas i avvaktan på att livränte-
frågan slutregleras.
Livränta fastställs, framhåller kommittén vidare, genom frivillig över
enskommelse mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkringsanstalten
och den skadelidande eller genom dom. I fall av överenskommelse blir en
ligt kommittén dagen för överenskommelsen avgörande. För en livränta
som fastställts genom dom kan en lika enkel och allmängiltig regel inte upp
ställas. Har livräntan fastställts genom rättskraftigt avgörande i första in
stans, synes det kommittén naturligt att räkna med dagen för underrättens
dom. Annorlunda kan det ställa sig om livräntefrågan avgjorts efter full
följd till högre rätt. En tolkning av domen i högre rätt kan nämligen ge vid
handen, att som grund för livräntan lagts ett annat penningvärde än det
som rådde vid tiden för avgörandet i underinstansen. Har livräntan utdömts
först i högre rätt eller har ändring därstädes skett av livräntans belopp, kan
tolkningen i förevarande hänseende ge till resultat att dagen för avgöran
det i högre rätt bör bli utslagsgivande.
Ibland nedsätts livränta efter vissa år eller när livräntetagaren uppnått
viss ålder, t. ex. 67 år. Utgångspunkten för höjning av den nedsatta liv
räntan anser kommittén böra vara den dag, när den ursprungliga livräntan
skall anses vara fastställd. Motsvarande regel bör enligt kommittén tilläm
pas i de fall, där livräntan från början bestämts att efter vissa år utgå med
förhöjt belopp.
Har vid livräntas fastställande — t. ex. med hänsyn till att den skadades
invaliditetstillstånd kan undergå förändringar — bestämts att denna skall
64
omprövas t. ex. vid väsentligt ändrade förhållanden, tas vid omprövningen,
framhåller kommittén, hänsyn till aktuella inkomstförhållanden. Detta in
nebär bl. a. att de penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olycks
tillfället och omprövningen beaktas. Härav torde följa att i värdesäkrings-
hänseende dagen för omprövningen blir avgörande.
Remissinstanserna
Någon erinran mot de procentsatser, med vilka livräntor föreslås höjda
enligt kommittéförslaget, har inte gjorts av remissinstanserna.
Regeln om att utgångspunkten för värdesäkringen skall vara det år liv
räntan fastställts finner riksförsäkringsverket kunna vålla svårigheter vid
tillämpningen, eftersom det i vissa fall inte utan vidare kan anses vara
klart när livränta fastställts. Verket syftar därvid på de fall där livränte-
frågan avgjorts genom lagakraftägande dom i högre instans. Det slutliga
avgörandet i högre instans kan enligt verket ibland inte föreligga förrän
något år efter underrättens dom och tveksamhet kan då uppstå om faststäl-
lelseåret, särskilt om underrättens ställningstagande blir gällande. Även i
andra fall kan tveksamhet uppkomma om fastställelseår. Ett förtydligande
på denna punkt synes därför verket böra göras i tillämpningsföreskrifterna.
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd framhåller att det vid livräntepröv-
ning i många fall förekommer att ersättningarna bestäms att utgå endast
för begränsad tid med tillägg att omprövning skall ske efter ett visst antal
år. Anledningarna härtill kan vara olika; de vanligaste är att den skadades
invaliditetstillstånd eller ekonomiska förhållanden efter skadan inte synes
ha stabiliserats utan att förändringar förefaller troliga. Innebörden i kom
mitténs förslag är att endast slutligt fastställda livräntor kommer in under
kommitténs värdesäkringssystem. Nyss nämnda periodiska livräntor om
fattas sålunda enligt nämnden inte av värdesäkringen. Mot denna avväg
ning har nämnden inte någon invändning.
Departementschefen
Trafiklivräntas höjning genom allmänt tillägg motsvarar den generella
uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslagit. Tillägget skall ut
gå med vissa procenttal, bestämda med hänsyn till konsumentprisindex’
stegring sedan livräntan fastställts, och tillkomma alla berörda livränte-
tagare utan någon differentiering. Visst avsteg från det sagda följer av att
höjningen som kommittén angett bör göras schablonmässig och livräntor
na för sådant ändamål indelas i olika år sgrupper, varje grupp bestående
av år med tämligen likartat årsmedelvärde av konsumentprisindex.
Eftersom det senast fastställda medelvärdet av konsumentprisindex avser
år 1966 har i departementsförslaget gjorts den avvikelsen från kommitté-
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
65
förslaget att allmänt tillägg får utgå endast till livränta som fastställts före
utgången av år 1965. Som grund för höjning genom allmänt tillägg skall i
stället läggas nämnda medelvärde, som utgör 202. Den indelning i olika års-
grupper som kommittén gjort i fråga om nu avsedda livräntor har i huvud
sak följts i departementsförslaget. Kommittéförslaget har frångåtts endast
såtillvida att år 1964 brutits ut från årsgruppen 1962—1964. Allmänt till-
lägg skali utgå fr. o. in. ikraftträdandedagen den 1 januari 1968. I den mån
penningvärdets utveckling under år 1967 ger anledning därtill kan, såsom
jag skall närmare behandla under 9 §, fr. o. m. nämnda dag utgå även in
dextillägg till nu avsedda livräntor.
Trafiklivränta kan utgå med provisoriska belopp innan den skadades
tillstånd stabiliserats så att den framtida invaliditeten med någon säker
het kan bedömas. Det är inte meningen att provisorisk livränta som ut
går den 1 januari 1968 skall höjas genom allmänt tillägg. När livräntefrå-
gan slutligt regleras beaktas nämligen som tidigare berörts det penning
värde som råder vid den tidpunkten, varvid i förekommande fall retroaktiv
ersättning kan tilldelas den skadelidande. Med livränta avses därför i nu
förevarande hänseende endast slutligt fastställd livränta. När livränta så
lunda slutligt fastställts uppkommer, som kommittén angett, skyldighet
för trafikförsäkringsanstalt att redovisa livräntans kapitalvärde inom ska
deförsäkringens livränterörelse eller att inköpa livränta hos riksförsäk
ringsverket eller hos svenskt livförsäkringsbolag.
Av betydelse för höjning genom allmänt tillägg blir vidare det år en
livränta enligt det nyss sagda skall anses vara fastställd, eftersom till
läggets storlek är beroende härav. Denna fråga har kommittén behandlat
från olika synpunkter. I det övervägande antalet fall fastställs livränta
genom överenskommelse mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkrings-
anstalten och den skadelidande. Avgörande blir här det år överenskommel
sen träffades. Har efter förlikning i rättegång ett avtal fastställts av dom
stol torde dagen för avtalet och inte dagen för domen som regel få anses
vara avgörande. I övriga fall där livränta fastställts efter rättslig pröv
ning torde i princip dagen för domens meddelande få läggas till grund för
höjningen och detta även om domen meddelats i slutet av ett år och
först vunnit laga kraft påföljande år. I fall livräntefrågan prövats av
högre instans kan man emellertid inte utan vidare tillämpa en sådan
regel. En tolkning av överinstansens dom kan leda till ett annat resultat.
Ligger till grund för denna dom ett yrkande som till omfattningen be
stämts med hänsyn till förhållanden som rådde vid tiden för rättegången
i underrätten och har yrkandet inte ändrats till beloppet på grund av pen
ningvärdeförändringar som inträffat efteråt, synes det naturligt att räkna
med dagen för domen i underrätten. Bedömningen kan emellertid bli en
annan om yrkandet i högre rätt ändrats med hänsyn till penningvärdets
förändring. Livräntan torde då få anses vara fastställd genom domen i
5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
66
högre instans. Avgörande torde således i princip vara det penningvärde
vari livräntan bestämts att utgå. I övrigt synes tolkningsfrågan böra av
göras i det praktiska rättslivet. Erforderligt underlag för bedömningen
finns tillgängligt hos försäkringsbolagen eller hos trafikförsäkringsanstal-
ternas nämnd.
Motsvarande bedömning får göras i de fall där livränta omprövas t. ex.
på grund av att livräntetagarens invaliditet förvärrats. Har livränta där
emot redan vid fastställandet bestämts att efter vissa år utgå med nedsatt
eller förhöjt belopp blir som kommittén angett dagen för den ursprungliga
livräntans fastställande avgörande.
5
§•
Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningsgrunderna för allmänt
tillägg. Vidare behandlas frågan om beräkning av allmänt tillägg i det fall,
där trafiklivräntan samordnas med annan periodiskt utgående förmån. I
detta hänseende motsvarar paragrafen 2 § andra stycket i kommitténs för
slag.
Gällande ordning
Sammanträffar skadestånd med förmåner som med anledning av ska
dan utgår från annat håll, gäller som huvudregel att värdet av dessa för
måner skall dras av från skadeståndsbeloppet. Vid personskada kan
förmånerna utgöras av ersättning från socialförsäkring (t. ex. yrkesska-
delivränta, förtidspension från den allmänna försäkringen) eller från ar
betsgivare (t. ex. sjukpension).
Förhållandet mellan skadestånd och ersättning från socialförsäkring
regleras huvudsakligen i 51 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes
skadeförsäkring och 20 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Innebörden
av samordningsreglerna är att ersättning, som uppburits från socialförsäk
ring, skall avräknas vid bestämmandet av vad den skadade eller dennes ef
terlevande har rätt att få ut i skadestånd. Samordningsregeln i yrkesskade
försäkringslagen är förbunden med regressrätt för yrkesskadeförsäkrings-
inrättning gentemot den som orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet eller, när skadan uppstått genom trafik med motorfordon, den
som är skadeståndsskyldig enligt lag. Regressrätt saknas däremot enligt la
gen om allmän försäkring.
De sinsemellan olikartade regressbestämmelserna inom socialförsäk
ringen har lett till två skilda avräkningsförfaranden, bruttolivräntemeto-
den och nettolivräntemetoden. Bruttolivräntemetoden används huvudsak
ligen vid samordning av trafiklivränta med yrkesskadelivränta och inne
bär att livräntetagaren från trafikförsäkringen tillerkänns en trafiklivränta
som svarar mot hans totala inkomstbortfall men att vid livräntebelop
pens utbetalning avdrag görs för den yrkesskadelivränteersättning som
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
67
samtidigt utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges van
ligen inte eftersom yrkesskadelivräntan kan omprövas. Samordningen av
trafiklivränta och förtidspension från den allmänna försäkringen sker
däremot regelmässigt enligt nettolivräntemetoden. Den slutliga avräk
ningen görs här redan vid trafiklivräntans bestämmande. De pensionsbelopp
som är aktuella vid denna tidpunkt beaktas, och som livränta från trafikför
säkringen utgår det belopp som överstiger pensionsbeloppet.
Den avräkningsmetod som tillämpas vid trafiklivräntas fastställande har
i detta sammanhang betydelse genom det sätt på vilket den påverkar liv
räntan vid generella höjningar av socialförsäkringsförmåner — t. ex. kom
pensation för penningvärdets fall. Enligt nettolivräntemetoden påverkas
inte livräntan av senare höjningar av den förmån som skall avräknas. Brut-
tolivräntemetoden däremot innebär i princip att varje höjning av avräk-
ningsförmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Detta har t. ex. skett
i fråga om den omregleringsersättning som utgår till yrkesskadelivräntor
fr. o. in. år 1956. Fr. o. m. år 1963 gäller emellertid enligt särskild över
enskommelse mellan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna och trafikför-
säkringsanstalterna att regress inte får förekomma och därmed inte hel
ler avdrag på trafiklivräntorna beträffande de indextillägg som hänför sig
till tiden efter år 1962.
Samordningen av trafiklivränta och sjukpension från arbetsgivare för
vilken denne i rättspraxis tillerkänts regressrätt tillgår på olika sätt be
roende på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. tillämpas förut
nämnda avräkningsmetoder. För kommunala sjukpensioner har enligt
normalpensionsreglemente för kommunerna samordningsfrågan numera
lösts på så sätt att om arbetstagare samtidigt äger rätt till såväl sjukpen
sion som t. ex. skadestånd, skal! skadeståndsbelopp som utbetalas till ho
nom dras av från pensionen.
Kommittén
Den livränteersättning som — genom dom eller överenskommelse — fast
ställts att utgå ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) bildar
den naturliga utgångspunkten för värdesäkringen. Kommittén förordar där
för som huvudregel att detta ersättningsbelopp utgör beräkningsbas för
värdesäkringen. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom synes kommittén
inte vara erforderlig. En ändring av livräntans belopp — t. ex. i anledning
av att livräntetagaren uppnår viss ålder — kommer givetvis att påverka
basens omfattning.
Den angivna regeln om beräkningsbasens omfattning kan, framhåller
kommittén, utan vidare tillämpas i huvudparten av livräntefallen, där
vid livräntas bestämmande hänsyn inte skall tas till andra periodiska
förmåner. Detsamma gäller de fall, där livränta samordnas med social
68
försäkrings- eller arbetsgivarförmån och samordningen sker enligt netto-
livräntemetoden eller — enligt särskilda bestämmelser eller träffade över
enskommelser — åvilar utgivaren av den förmån som sammanträffar med
trafiklivräntan. Beräkningsbasen blir i dessa samordningsfall lika med
det belopp som — eventuellt utöver annan periodisk förmån t. ex. för
tidspension från den allmänna försäkringen — fastställts att utgå ur
försäkringen. Eftersom förtidspension i princip åtnjuter samma skydd
mot penningvärdets fall som föreslås för trafiklivräntorna, innebär den
av kommittén förordade ordningen att hela skadeståndet — trafiklivränta
och förtidspension — blir värdebeständigt.
I de fall där trafiklivränta och annan periodisk förmån samordnas en
ligt bruttolivräntemetoden, dvs. avdrag görs först vid utbetalningen av ut
fallande livräntebelopp, förefaller det kommittén lämpligt att göra avsteg
från huvudregeln om beräkningsbasens bestämmande. Bruttolivräntemeto
den används främst vid sammanträffande med yrkesskadelivränta. Sådan
livränta bär som regel redan nu tillförsäkrats viss kompensation för bl. a.
penningvärdets fall och kommer med all sannolikhet att i framtiden er
hålla ett tillfredsställande värdebeständigt skydd. Det förefaller därför
kommittén rimligt att, i den mån gottgörelse för penningvärdets fall utgår
till yrkesskadelivränta, värdesäkringstillägg enligt kommitténs förslag inte
skall tillkomma den del av trafiklivräntan som svarar mot yrkesslcadeliv-
räntan. Huvudregeln för beräkningsbasen synes kommittén i detta fall hu
vudsakligen innebära, att regress för yrkesskadeförsäkringen mot trafik
försäkringen möjliggörs även såvitt avser yrkesskadelivräntors indextill-
lägg. Detta synes inte rimligt, allra helst som nu avsedd regressrätt till
den del den ännu finns kvar sannolikt kommer att avskaffas. För att
åstadkomma en tillfredsställande lösning i nu avsedda fall förordar kom
mittén en regel av innebörd, att trafiklivränta vid beräkning av värde
säkringstillägg skall minskas med yrkesskadelivräntans grundbelopp, allt
så utan därtill utgående generella höjningsbelopp. Det nu sagda gäller
även andra fall, där periodiskt utgående förmån avräknas vid utbetal
ningen av trafiklivränta och där den periodiska förmånen i någon mån
är indexreglerad.
Vad som menas med periodisk förmån är inte närmare definierat. Viss
ledning torde enligt kommittén kunna erhållas av kommunalskattelagens
uttryck »periodisk intäkt» (se t. ex. 19 § sistnämnda lag).
För tillämpning av regeln fordras inte att gottgörelsen för penningvär
dets fall är fullständig. Avgörande blir enligt kommittén om den förmån
som skall avräknas från trafiklivräntan vid den tid när värdesäkringstill-
lägg skall utbetalas är förenad med någon form av sådan gottgörelse. Kom
mittén tar i detta avseende upp en särskild fråga som rör yrkesskadeliv-
räntor.
Den förbättring som år 1955 ägde ruin av yrkesskadelivräntorna avsåg
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
69
nämligen inte endast att bereda kompensation för penningvärdets fall utan syftade även till att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall. Vid tillämpningen av regeln att avdrag skall ske endast med den andra förmånens, i detta fall yrkesslcadelivräntans, grundbelopp bör enligt kommittén förbättringen emellertid vara att betrakta som gott- görelse för penningvärdets fall. Nuvarande bestämmelser om höjning av eller tillägg till yrkesskadelivräntor i anledning av penningvärdets fall äger inte tillämpning på alla livräntor. Uteslutna från rätt till höjning är bl. a. skadade med låg invaliditetsgrad, i allmänhet under 20 %. I dessa fall skall huvudregeln om beräkning av basen för värdesäkringen tillämpas. Vidare kan med nuvarande reglering inom yrkesskadeförsäkringen särskild gott- görelse i förevarande avseende bortfalla i och med att livräntetagaren fyl ler 67 år. Detta gäller t. ex. som regel skadade, vilkas arbetsförmåga ned satts med mindre än 30 % men minst 20 %, och efterlevande make. Härav följer att i sådana fall den särskilda regeln om avdrag med endast grund beloppet kommer att tillämpas så länge yrkesskadelivräntan är indexregle- rad och att därefter värdesäkringsbasen skall beräknas enligt huvudregeln. Kommittén anser det vara att beklaga, att omräkningar på detta sätt blir nödvändiga i framtiden, men anser att de inte kan undvikas. Från kostnads synpunkt sägs dessa omräkningar sakna praktisk betydelse.
Kommittén betonar vidare att till grund för den föreslagna regeln om avdrag med endast grundbeloppet ligger tanken att de olika delarna av tra fiklivräntan — t. ex. yrkesskadelivränta och den livränta som därutöver uppbärs från trafikförsäkringen — skall var för sig följa sina regler om värdesäkring. Skulle på grund av nuvarande regressförfarande yrkesskade livräntan inklusive kompensationstiliägg dras av från trafiklivräntan, kom mer inte livräntetagarens intresse att tillgodoses utan yrkesskadeförsäk ringens. Kommittén uttalar därför den förhoppningen, att sådan regressut övning helt upphör senast vid värdesäkringens genomförande.
Kommittén framhåller slutligen att vad som föreslagits om beräknings grunder för värdesäkringstillägg passar även i de fall där förutom trafik försäkringen eller bilansvarighetsförsäkring annan ansvarighetsförsäkring svarar för skadan. Detsamma gäller de fall, där staten i sin egenskap av väghållare eller innehavare av7 järnväg är medansvarig till trafikskada. Ef tersom trafikförsäkringens ansvar i och för sig omfattar hela skadan bru kar i nu avsedda fall utgå en livränta från trafikförsäkringen som täcker hela inkomstbortfallet. Ansvarsfördelningen mellan trafikförsäkringen å ena sidan och annan ansvarighetsförsäkring eller staten å andra sidan reg leras genom särskilda överenskommelser. Även här blir enligt kommittén en tillämpning av huvudregeln naturlig och inte till nackdel för livränte tagaren. Skulle mot förmodan finnas fall där två livräntor utgår — en från trafikförsäkringen och en t. ex. från ansvarighetsförsäkringen eller staten — vågar kommittén utgå från att den brist i värdesäkringsskyddet som där igenom kan uppkomma skall täckas på frivillighetens väg.
70
Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967
Remissyttrandena
Bestämmelserna om beräkningsgrund för värdesäkringen i vissa fall, där
trafiklivränta samordnas med annan periodiskt utgående förmån, anser tra-
fikförsäkringsanstalternas nämnd vara väl anpassade till nuvarande meto
dik i samordningen och leda till rimliga och rättvisa resultat i de ofta
komplicerade samordningsfallen. Ej heller riksförsäkringsverket har något
att erinra mot den föreslagna lösningen, som innebär att värdesäkringen
skall komma endast livräntetagarna till godo och inte regressberättigad yr-
kesskadeförsäkringsinrättning eller arbetsgivare för utbetalda indextillägg
på yrkesskadelivränta eller pension. Verket erinrar dock om att den fr. o. m.
år 1956 genomförda omregleringen av yrkesskadelivräntor i stor utsträck
ning innebar höjningar utöver kompensation för penningvärdeförsämring
och att i dessa fall överkompensation kan uppkomma genom att värdesäk
ringen beräknas på skillnaden mellan slcadelivräntans och yrlcesskadeliv-
räntans ursprungliga belopp. Verket har för sin del dock inte något emot
att regressutövningen för 1955 års omregleringstillägg på yrkesskadeliv
räntor upphör vid värdesäkringens genomförande. Regressrätten för tilläg
gen har enligt verket ringa ekonomisk betydelse för yrkesskadeförsäkring
en och regressrätt över huvud taget torde inte komma att föreligga enligt
den nya yrkesskadelagstiftningen, varom förslag nyligen framlagts. Verket
förutsätter att överenskommelse om regressens slopande kan träffas med
trafikförsäkringsanstalterna.
Departementschefen
I paragrafens första stycke har som huvudregel fastslagits att allmänt
tillägg skall beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår från för
säkringen. Avgörande blir storleken av utgående livräntebelopp den 1 ja
nuari 1968. Detta belopp utgör i allmänhet beräkningsbasen för allmänt
tillägg. Ändras livräntebeloppet sedermera i enlighet med vad som bestämts
vid livräntans fastställande, påverkar detta det allmänna tilläggets storlek.
Erinran härom har tagits in i 12 §.
Två undantag görs från denna huvudregel. Skall trafiklivränta enligt be
stämmelserna i 6 och 7 §§ utgå med särskilt tillägg, skall detta tillägg in
räknas av skäl som anges i motiven till 7 §. Bestämmelse härom har tagits in
i första stycket. Det andra undantaget avser vissa fall, där trafiklivränta
sammanträffar med annan periodiskt utgående förmån. Härom handlar
andra stycket.
Utgår till samme ersättningsberättigad både trafiklivränta och periodisk
förmån från socialförsäkring eller från arbetsgivare skall skadeståndet
minskas med denna förmån. I de samordningsfall där avräkningen görs re
dan vid trafiklivräntans bestämmande, dvs. enligt den s. 1c. nettolivränteme-
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
71
toden, eller där samordningen görs av utgivaren av den förmån som skall räknas av kan huvudregeln utan vidare tillämpas. Livräntetagarens intres sen åsidosätts inte genom en sådan ordning. Detsamma gäller de fall där trafiklivränta samordnas med förmån som skall avräknas enligt den s. k. bruttolivräntemetoden, vilket innebär att avdrag görs först vid utbetalning en av utfallande livräntebelopp, under förutsättning att förmånen inte är värdesäkrad. Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av huvudregeln kunna leda till att trafiklivräntas värdesäkringstillägg fick till godose ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall som knutits till förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntor är avsedd att bereda livräntetagarna en förbättrad ställning. Jag anser det därför i likhet med kommittén vara nödvändigt att för dessa fall skapa en regel av inne börd att trafiklivränta vid beräkning av allmänt tillägg minskas med den andra förmånen utan därtill knuten värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar främst sikte på yrkesskadelivränior, som f. n. regelmässigt samordnas med trafiklivränta enligt bruttolivräntemetoden, men avser under angivna för utsättningar även andra avräkningsförmåner, som t. ex. arbetsgivarpension.
Kommittén har berört vissa ytterligare spörsmål rörande sammanträffan det av trafiklivränta och yrkesskadelivränta. Dessa spörsmål sammanhäng er med de särskilda regler som f. n. gäller för värdesäkring av yrkesskade livränta. Det synes sålunda nödvändigt att i vissa fall göra omräkning av beräkningsbasen för trafiklivräntas värdesäkringstillägg. Denna fråga tor de emellertid sakna större praktisk betydelse. Vidare vill jag understryka nödvändigheten av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med regressutövning gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregle- ringstillägg om förslaget genomförs. Riksförsäkringsverket har för sin del förklarat sig villigt härtill och jag räknar med att de försäkringsbolag som utger yrkesskadelivräntor frivilligt slopar regressen, som torde sakna eko nomisk betydelse för dem. I annat fall blir det nödvändigt att lagstifta här om. Det i det föregående omnämnda förslaget om yrkesskadeförsäkring (SOU 1966: 54), som innefattar även förslag om värdesäkring av yrkesska delivräntor, utgår också från att regress inte skall få utövas för framtida höjningsbelopp (se s. 277).
6
§•
Denna paragraf och följande motsvarar 3 § i kommitténs förslag och in nehåller bestämmelser om särskilt tillägg.
Departementschefen
Har försäkringsbeloppet inte räckt till att lämna livräntetagaren den liv- ränteersättning han varit berättigad att få i skadestånd, kan han enligt bestämmelserna i denna paragraf och följande fr. o. m. den 1 januari 1968
72
få ett årligt tillägg på livräntan, benämnt särskilt tillägg. Beträffande de
principiella synpunkterna på frågan om kompensation i detta fall vill jag
hänvisa till vad jag anfört i det föregående.
Bestämmelser om de belopp med vilka försäkringen svarar återfinns för
trafikförsäkringens del i 11 § trafikförsäkringslagen och för bilansvarighets
försäkringens del i de särskilda försäkringsavtalen. Hänvisningarna i första
stycket till »föreskrift i lag eller försäkringsavtal» syftar på dessa bestäm
melser.
Skadestånd kan jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. För
säkringens ansvar begränsas då i samma mån. Bestämmelserna i denna pa
ragraf är emellertid inte avsedda för sådana fall.
Begränsningen av försäkringens ansvarssummor har drabbat främst äld
re försäkringsfall för vilka gällt tämligen låga belopp. De ansvarsbelopp
som såväl för trafikförsäkringen som för bilansvarighetsförsäkringen gäller
fr. o. in. den 1 januari 1962 är av sådan storlek att i stort sett allt skade
stånd som kan bli aktuellt blir täckt. Rätten till särskilt tillägg begränsas
därför till försäkringsfall som inträffat före nämnda datum.
Särskilt tillägg skall, såsom jag i det föregående utvecklat, inte tillkom
ma alla livräntetagare som uppbär maximerad trafiklivränta. Förutsätt
ning är att den skadades arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst
hälften. Uteslutna från höjning genom särskilt tillägg är således maxime
rade trafiklivräntor till invalider, vilkas invaliditet understiger 50 %. Vi
dare utesluts maximerade trafiklivräntor till efterlevande. Bestämmelse av
denna innebörd har tagits upp i första stycket.
I fråga om invaliditetsgraden blir tidpunkten för trafiklivräntans faststäl
lande avgörande för frågan om rätt till särskilt tillägg skall föreligga. Skade-
akterna torde kunna ge besked härom. Har livräntan omprövats på grund
av att livräntetagarens invaliditet förvärrats, räknas den omprövade livrän
tan i detta sammanhang som ny livränta. Härav följer att graden av arbets
oförmåga vid omprövningen blir avgörande för rätt till höjning enligt denna
paragraf.
En förutsättning för rätt till höjning är vidare att livräntetagaren verk
ligen lidit förlust genom maximeringen. Så är inte fallet om den skade-
ståndsskyldige själv träder emellan eller om försäkring täcker skadeståndet
till den del som det överskjuter det maximerade försäkringsbeloppet. Be
stämmelserna i andra stycket avser sådana situationer. Däremot avses inte
att utesluta livräntetagare, som fått gottgörelse från olycksfallsförsäkring
eller genom insamling, från rätt till tillägg.
Begränsningen av försäkringens ansvarsbelopp har ibland medfört att
skadeståndsberättigade och regressberättigade (t. ex. yrkesskadeförsäk-
ringsinrättning eller arbetsgivare) parter fått konkurrera om ersättningen
från försäkringen. Enligt stadgad praxis har i sådant fall den skadestånds
berättigade tillerkänts rätt att utfå vad som tillkommer honom innan re
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
73
gressrätten kan göras gällande. Har således maximeringen drabbat endast den regressberättigade, har någon förlust inte uppstått för livräntetagaren och särskilt tillägg kan inte utgå. Fall kan även förekomma där på grund av försäkringsbeloppets otillräcklighet både den regressberättigade och livrän tetagaren fått minskade ersättningsbelopp. Endast den nedsättning livränte tagaren fått vidkännas kan då ge rätt till särskilt tillägg.
Den 1 januari 1988, när den föreslagna lagen avses träda i kraft, torde som regel ersättningsfrågan i försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962, vara slutreglerad. Det kan emellertid vid ikraftträdandet finnas kvar oreglerade skador som uppkommit före den 1 januari 1962. Visar det sig i sådant fall vid den slutliga regleringen att försäkringsbeloppet inte räcker till att ge livräntetagaren den livränteersättning han äger rätt till, kan han enligt bestämmelserna i denna paragraf bli berättigad till särskilt tillägg fr. o. in. den dag livräntan börjar utgå. Motsvarande gäller om trafiklivrän- tan omprövas efter den 1 januari 1968 och den omprövade livräntan inte i sin helhet täcks av försäkringsbeloppet.
7
§•
Denna paragraf motsvarar vissa delar av 3 § i kommitténs förslag och anger det belopp med vilket särskilt tillägg kan utgå.
Kommittén
Kommittén föreslår som tidigare angetts att det särskilda tillägget till maximerad trafiklivränta i princip skall svara mot det årliga livräntebort- fallet eller, om detta inte kan fastställas, mot den sannolika förlusten eller mot vad som med hänsyn till omständigheterna kan finnas vara skäligt. Till lägget får dock av kostnadsskäl aldrig utgå med högre belopp än 2 000 kr. om året. Dessutom skall tillägg inte utgå om det årliga beloppet inte uppgår till 100 kr. Syftet härmed är att undvika onödiga administrationskostnader när tillägget inte kan vara av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för liv räntetagaren.
Vidare föreslår kommittén som förut angetts att höjning med särskilt tillägg inte skall ske om det med hänsyn till livräntetagarens nuvarande ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen inte är skäligt.
Remissyttrandena
Remissinstanserna lämnar i allmänhet den föreslagna utformningen av särskilt tillägg utan erinran. Trafikförsäkringsanstcilternas nämnd ansluter sig helt till de synpunkter och överväganden som legat till grund för kom mitténs ställningstaganden. Endast försäkringsinspéktionen och statens
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
handikappråd har vissa erinringar. Dessa båda remissinstanser föreslår så
lunda att den övre gränsen -— 2 000 kr. — slopas och att det element av so
cial behovsprövning som i vissa fall skall tillämpas undanröjs. Genom bort
tagandet av den övre beloppsgränsen stiger enligt inspektionen det kapitali-
serade värdet av höjningen med 4 milj. kr.
Departementschefen
Avsikten med det särskilda tillägget är att såvitt möjligt försätta livränte-
tagaren i samma situation som om någon maximering inte skett. Tillägget
skall därför i enlighet med kommitténs förslag i princip motsvara det år
liga belopp med vilket livräntan minskats. Bestämmelser härom har tagits in
i första stycket.
De faktorer som vid trafiklivräntans fastställande varit bestämmande för
dess storlek i och för sig kommer även att påverka det särskilda tillägget.
Därmed åsyftas sådana faktorer som invaliditetsgrad, inkomstunderlag och
vållandegrad. Uppgifter härom finns som regel arkiverade hos försäkrings
bolagen eller hos trafikförsäkringsanstalternas nämnd. I de fall där tillräck
ligt underlag för bedömningen inte står till buds får tillägget i princip be
stämmas till det belopp med vilket livräntan kan antas ha minskats. En
sådan bedömning torde utan större svårigheter kunna genomföras i prak
tiken.
Anledning saknas att frångå de begränsningar kommittén föreslagit i
fråga om det särskilda tilläggets storlek. Jag godtar således att det årliga
tillägget inte får överstiga 2 000 kr. eller understiga 100 kr.
Det är enligt min mening inte påkallat att införa en skälighetsprövning
i vissa undantagsfall för rätt till särskilt tillägg. Övriga tillägg, även extra
tillägg, avses skola utgå utan någon behovsprövning och tillräckliga skäl fö
religger inte för en särbehandling av särskilt tillägg i detta hänseende. De-
partementsförslaget tar därför inte upp någon bestämmelse om skälighets
prövning.
Det är lämpligt att särskilt tillägg bestäms med hänsyn till det penning
värde som rådde vid tidpunkten för livräntans fastställande. Tillägget vär-
desäkras därefter i samma ordning som livräntans grundbelopp. På grund
härav skall vid beräkning av allmänt tillägg enligt 5 § första stycket be-
räkningsbasen omfatta även särskilt tillägg. Att även indextillägg beräknas
på samma sätt framgår av 10 §.
8
§•
Denna paragraf, som motsvarar 4 § i kommittéförslaget, behandlar höj
ning av trafiklivräntor till personer som skadats i unga år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
75
Kommittén
Kommitténs förslag innebär följande. Livräntetagare som skadats före 16
års ålder och vars arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst hälften
skall fr. o. m. år 1968 erhålla ett tillägg till trafiklivräntan. Förutsättning
härför är dock att livräntan fastställts senast under år 1959. Tillägget skall
utgöra 1 500 kr. om året om arbetsförmågan är nedsatt med minst två tred
jedelar och i övrigt 1 000 kr. om året.
Remissyttrandena
Åldersgränsen för rätt till höjning av trafiklivräntor till personer som
skadats i unga år föreslår försäkringsinspektionen och statens handikapp
råd höjd från 16 år till 21 år. Inspektionen finner en åldersgräns av 21 år
bättre passa nuvarande utbildnings- och samhällsförhållanden. Inspektio
nen och handikapprådet ifrågasätter även en höjning av de föreslagna till-
läggsbeloppen, inspektionen till 2 000 kr. resp. 1 500 kr. och handikapprådet
till 2 500 kr. resp. 2 000 kr. Inspektionens motiv är att de unga bör särskilt
kompenseras därför att kommittéförslaget inte innefattar standardfölj sam
het.
Departementschefen
I det föregående har jag anfört vissa principiella synpunkter på kom
mitténs förslag om särskild kompensation åt de personer som skadats i
unga år. I förevarande paragraf av departementsförslaget tas upp bestäm
melser härom. Med hänsyn till vissa uttalanden vid remissbehandlingen sy
nes ytterligare några frågor, som rör bestämmelsernas närmare utformning,
böra behandlas.
Avsikten med höjningen är att tillgodose livräntetagare som skadats in
nan han kommit ut i arbetslivet och för vilken således inte finns någon
arbetsinkomst att lägga till grund för livränteersättningen. En ytterligare
förutsättning för rätten till denna höjning är att livräntan fastställts på
grundval av den praxis som gällde före år 1960 och som var betydligt mind
re fördelaktig för den unge. Från dessa synpunkter har uppställts dels en
åldersgräns, dels en gräns för fastställelsedatum. Såvitt gäller åldersgrän
sen har jag inte ansett lämpligt annat än att sätta den schablonmässigt och
med hänsyn till förhållanden som i stort sett rådde inom samhället före
1960-talet. Kommitténs förslag om en åldersgräns av 16 år har därför följts
i departementsförslaget.
Som förutsättning för höjningen gäller vidare att livräntetagaren invali
diserats så svårt att hans arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst
hälften. På samma sätt som beträffande maximerade livräntor blir de för
hållanden i invaliditetshänseende avgörande som rådde vid livräntans fast
ställande.
Livräntetagare kan ha fått sin trafiklivränta omprövad på grund av att
hans invaliditetstillstånd försämrats. I sådant fall skall hänsyn tas till gra
den av arbetsoförmåga vid tiden för omprövningen. Självfallet bör vid så
dan omprövning hänsyn tas till det extra tillägg som kan utgå till livränte-
tagaren.
I enlighet med kommitténs förslag skall extra tillägg fastställas till vissa
belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet. Jag har godtagit kom
mitténs avvägning i fråga om tilläggens storlek. Dessa skall således utgå
årligen fr. o. m. den 1 januari 1968 med 1 500 kr. om arbetsförmågan var
nedsatt med minst två tredjedelar och med 1 000 kr. i övriga fall.
Extra tillägg är bestämt med hänsyn till nu rådande förhållanden. I mot
sats till vad som avses skola gälla för särskilt tillägg får extra tillägg därför
inte ingå i beräkningsbasen för allmänt tillägg. Däremot kommer extra till-
lägg i likhet med trafiklivräntan att värdesäkras för framtiden genom att
indextillägg beräknas även på sådant tillägg. Erinran härom bär tagits in i
10
§.
Det förhållandet att trafiklivräntas belopp efter den 1 januari 1968 kan
nedsättas t. ex. på grund av att livräntetagaren uppnår viss ålder påver
kar inte storleken av extra tillägg. Detta utgår alltså med oförändrat belopp
så länge livräntan består.
Något undantag från rätt till extra tillägg görs inte för sådana fall där
trafiklivränta till person som skadats i unga år huvudsakligen avser att
täcka antagna kostnader för livräntetagarens vård och tillsyn. Även i dessa
fall ger nuvarande ersättningsgrunder högre kostnadsersättning än tidigare.
9 §•
Denna paragraf motsvarar 6 och 7 §§ i kommittéförslaget och innehåller
bestämmelser om indextillägg.
Departementschefen
Den framtida värdesäkringen av trafiklivränta avses, som närmare fram
går av vad jag anfört i det föregående, skola ske genom att livräntan höjs
genom indextillägg anpassade efter penningvärdets förändringar som dessa
kommer till uttryck i ändringar av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring. I paragrafen har tagits upp de närmare bestämmelser som skall
gälla för indextilläggen.
Av bestämmelserna framgår att alla trafiklivräntor höjs samtidigt och
med samma procenttal, oavsett dagen för deras fastställande. Detta kan sy
nas mindre tillfredsställande, eftersom livräntor som fastställts sent under
perioden mellan två höjningar blir överkompenserade. Alternativet härtill
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
77
är att nyfastställda livräntor förbigås vid det forsta höjningstillfället för att första gången höjas vid den därpå följande allmänna höjningen med det procenttal som då är aktuellt. Inte heller detta alternativ är emellertid till fredsställande. En underkompensation kan nämligen bli fallet om penning värdet undergår en snabb försämring. Den överkompensation som kan föl ja av det alternativ som tagits upp i departementsförslaget torde till stor del kunna undvikas genom att man vid livräntas fastställande kan ta hän syn till den höjning som kan beräknas inträda vid påföljande 1 januari eller den 1 januari något av de närmast därpå följande åren.
Trafiklivränta som fastställts före utgången av år 1965 och som således enligt bestämmelserna i 4 § fr. o. m. den 1 januari 1968 höjs genom allmänt tillägg, vilket är bestämt med utgångspunkt i 1966 års penningvärde, blir, med den utformning paragrafen har fått i departementsförslaget, tillgodo sedd för den ytterligare värdeförsämring som livräntan kan ha undergått fram till den 1 januari 1968, när den föreslagna lagen avses träda i kraft. Detsamma gäller trafiklivränta, som fastställts under år 1966. Under förut sättning att basbeloppet för januari 1968 ökat med minst 5 % sedan januari 1967 får nämligen livränta av nu angivet slag höjas med samma procenttal som det med vilket basbeloppet ändrats. Därefter kommer livräntorna lik som senare fastställda livräntor att ändras den 1 januari det år då basbe loppet för januari ökat med minst 5 % sedan föregående höjning genom in dextillägg. Beträffande livräntor, som fastställts under år 1967, hänvisas till motiven för övergångsbestämmelserna.
10
§.
Denna paragraf, som närmast motsvarar 7 § första stycket i kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om det livräntebelopp på vilket indextill- lägg skall beräknas.
Departementschefen
Som grund för beräkningen av indextillägg skall först och främst i likhet med vad som gäller för allmänt tillägg ligga det grundbelopp med vilket trafiklivränta utgår från försäkringen. Avgörande blir förhållandena den 1 januari det år höjning blir aktuell. Även de tillägg — allmänt tillägg, sär skilt tillägg, extra tillägg och indextillägg — som vid aktuell tidpunkt kan utgå till trafiklivränta avses som tidigare angetts skola värdesäkras i sam ma ordning som livräntans grundbelopp. Detta åstadkommes på så sätt att vid beräkning av kommande indextillägg till livräntans grundbelopp läggs de tilläggsbelopp med vilka livräntan utgår vid den aktuella tidpunkten. Bestämmelser härom har tagits in i paragrafens första punkt.
Genom hänvisningen i paragrafens andra punkt till bestämmelsen i 5 § andra stycket kommer vid beräkningen även undantagsregeln för vissa
78
samordningsfall att tillämpas. I detta hänseende får jag hänvisa till moti
ven till nämnda paragraf.
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
11
§•
Denna paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget.
Departementschefen
Som framgår av det föregående har jag förordat att Kungl. Maj :t ges
befogenhet att förordna om begränsning i rätten att utfå indextillägg när
särskilda skäl — kraftig inflation, särskilt i förening med en mer väsentlig
tillbakagång av trafikförsäkringens premieunderlag — föreligger. Bestäm
melse härom har tagits upp i denna paragraf.
För tydlighetens skull vill jag återigen framhålla att förordnandet om
begränsning kan avse endast framtida indextillägg. Redan fastställda in
dextillägg utgår med samma garanti som livräntan och kan således inte
minskas av skäl som jag nämnt här.
Förordnandet om begränsning skall vara tidsbegränsat och avse högst
ett år i taget. Varje år skall nämligen ställning i princip tas till den höjning
med indextillägg som kan ifrågakomma den 1 januari påföljande år. Visar
det sig när tiden för förordnandet utlöper att skäl fortfarande är för han
den för en tillämpning av paragrafen, får nytt förordnande meddelas. Det
ligger i sakens natur att Kungl. Maj :t kan häva ett förordnande i förtid när
förhållandena medger.
Av den utformning första stycket fått i departementsförslaget framgår
vidare att en eventuell begränsning av höjning endast kan avse det procent
tal med vilket höjning skall ske och inte t. ex. begränsning till särskilda liv
räntefall.
I och med att förordnande meddelas enligt paragrafens första stycke upp
står ånyo en kategoriklyvning av trafiklivräntor. Det finns således livrän
tor, som inte alls eller i begränsad utsträckning får indextillägg. Vidare till
kommer under begränsningsperioden nyfastställda livräntor, vilka med all
sannolikhet kommer att fastställas i det aktuella penningvärdet på grund
av de skadeståndsrättsliga reglerna. De livräntor som fastställs vid slutet
av en begränsningsperiod kan sålunda helt komma att undgå verkningarna
av förordnandet. Vid återgång till normala förhållanden krävs alltså sär
skilda bestämmelser, avsedda att återföra de livräntor, som fått vidkännas
begränsning, till aktuellt penningvärde. När höjning skall ske första gången
efter det förordnande enligt paragrafens första stycke upphört att gälla,
bör återförandet ske enligt grunderna för detta lagförslag. Härom handlar
andra stycket.
Höjning enligt andra stycket avser endast tiden efter begränsningsperio-
dens slut. Någon retroaktiv kompensation utgår inte.
79
12
§.
Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Trafiklivränta kan, enligt vad som bestämts vid dess fastställande, fram deles sänkas eller höjas. Sålunda bestäms vanligtvis att livränta skall ned sättas till halva beloppet, när livräntetagaren uppnår 67 års ålder. Även andra åldersgränser för sådan nedsättning förekommer. Trafiklivränta kan vidare bestämmas att under en övergångstid utgå med högre belopp. Även det motsatta förhållandet förekommer. Inträffar nu avsedd ändring efter det att livränta höjts genom tillägg enligt lagförslaget, skall fastställda till- läggsbelopp ändras i motsvarande mån. En bestämmelse av detta innehåll har tagits upp i denna paragraf.
Från denna regel görs dock undantag i fråga om extra tillägg. Sådant till- lägg utgår med belopp som inte är anpassat till livräntebeloppets storlek. Därav följer att det bör utgå oavkortat under livräntans bestånd.
13 §.
Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Plöjning enligt departementsförslaget tillkommer endast livräntetagare och inte den som är berättigad till eller har utfått kapitalersättning. I kon sekvens härmed stadgas i första stycket denna paragraf att när viss del av trafiklivränta bytts ut mot engångsbelopp, bestämmelserna om höjning skall gälla den del av livräntan som inte omfattas av utbytet.
Om livräntetagaren enligt gällande bestämmelser efter den föreslagna la gens ikraftträdande medges rätt att byta ut trafiklivräntan eller del därav mot ett engångsbelopp, får hänsyn tas till de tilläggsbelopp, som enligt för slaget tillkommer livräntetagaren vid utbytet. Någon särskild bestämmelse härom fordras inte.
Trafikförsäkringslagen innehåller i 13 § vissa regler om livränta som fastställts av domstol att utgå i skadestånd under livräntetagarens livstid eller under viss tid. Försäkringsanstalt får i sådant fall inte utan synner liga skäl medge livräntetagaren att hans livränta byts ut helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Vidare föreskrivs för rätt till utbyte att försäkringsinspektionen godkänner detta. Motsvaran de skall enligt andra stycket departementsförslaget gälla i fråga om de till- lägg till domfäst livränta som tillkommer livräntetagaren enligt detta för slag.
14 §.
Paragrafen motsvarar 5, 12 och 13 §§ i kommitténs förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kommittén
Kommitténs förslag innehåller i 12 § bestämmelser om att försäkrings
bolag, som förvaltar trafiklivräntor, eller, om förvaltningen omhänderhas
av riksförsäkringsverket, verket skall administrera värdesäkringen och
svara för att fastställda värdesäkringstillägg kommer livräntetagarna till
godo. Värdesäkringens genomförande förutsätter nämligen bl. a. tillgång till
vissa data rörande livräntetagaren och dennes livränta. Vidare bör om möj
ligt utgivandet av tilläggen av tekniska skäl samordnas med utbetalningen
av livräntebeloppen. I de allra flesta fallen betyder anordningen enligt kom
mittén att vederbörande trafilcförsäkringsanstalt administrerar värdesäk
ringen.
Även den särskilda höjningen av maximerade trafiklivräntor och av tra
fiklivräntor till personer som skadats i unga år anser kommittén skola i
och för sig kunna administreras av försäkringsbolagen resp. riksförsäk
ringsverket. Bolagen intar emellertid i viss mån ställning som motpart till
livräntetagarna. Det kan därför — med tanke på den skälighetsprövning
som kan bli aktuell i fråga om tillägg till maximerade trafiklivräntor — va
ra lämpligare att anförtro höjningen åt ett i förhållande till bolagen fristå
ende organ. För denna uppgift bör anlitas den av trafikförsäkringsanstal-
terna och trafikförsäkringsföreningen gemensamt upprättade nämnden, tra-
fikförsäkringsanstalternas nämnd. Kommittén anser, att denna nämnd med
hänsyn till den sakkunskap den företräder bör ha särskilda förutsättningar
att komma till ett rättvist resultat. Därtill kommer att nämnden i stor ut
sträckning redan bär tillgång till det aktmaterial som erfordras för uppgif
tens genomförande. Nämndens allmänna ställning av enbart rådgivande or
gan synes inte behöva påverkas av att nämnden som en ren engångsföreteel
se bär att besluta om en särskild höjning av ett begränsat antal livräntor,
ett uppdrag som skall genomföras på kort tid i samband med lagens ikraft
trädande. Kommittén föreslår därför i 5 § att frågor om särskild höjning av
maximerade trafiklivräntor och trafiklivräntor till personer som skadats i
unga år skall avgöras av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.
Talan mot nämndens beslut bör enligt kommittén inte kunna föras. Det
gäller att snabbt få till stånd definitiva avgöranden, som skall bilda grund
val för vidare behandling av livräntorna. Den höjning varom nu är fråga
har sådana inslag av en extra gottgörelse — en förmån ex gratia — och av
skönsmässig bedömning att möjligheten till rättslig prövning inte bör ifråga-
komma.
I 13 § kommitténs förslag tas upp bestämmelser av innehåll att ansvarig
heten för värdesäkringstillägg skall säkerställas i den ordning som gäller
för livränta enligt lagen om försäkringsrörelse eller motsvarande bestäm
melser för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor. Dessa bestäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
81
melser avser att ge uttryck åt principen att fastställda tilläggsbelopp skall finansieras enligt kapitaltäckningsmetoden.
En livräntetagares livränteanspråk är tryggat i särskild ordning. För trafiklivräntor gäller i detta hänseende olika regler allteftersom de förvaltas av försäkringsbolag eller av riksförsäkringsverket. Försäkringsbolagen är i sin verksamhet underkastade lagen om försäkringsrörelse, medan för riks försäkringsverket gäller bestämmelserna om fondförvaltning i reglementet den 26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder. Enligt kommitténs förslag avses värdesäkringstilläggen skola tryg gas i samma ordning, vilket innebär att medel motsvarande kapitalvärdet av tilläggen skall fonderas och placeras i särskilt angivna tillgångar samt, om livränta förvaltas av försäkringsbolag, pantsättas.
Kommittén har inte ansett det vara nödvändigt att hänvisa till de bestäm melser om säkerställande av livränta som är intagna i lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörel se här i riket. Någon livförsäkringsrörelse drivs f. n. inte i Sverige av ut ländsk försäkringsanstalt. Dessutom får i 12 § trafikförsäkringslagen före skriven skyldighet för trafikförsäkringsanstalt, svensk eller utländsk, att inköpa livränta fullgöras enbart hos riksförsäkringsverket eller svenskt liv försäkringsbolag.
Remissyttrandena
Förslaget om värdesäkringens administration har läm nats utan erinran av remissinstanserna.
Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig beträffande beslutan derätten i ärenden om särskild höjning av maximerade trafiklivräntor och trafiklivräntor till personer som skadats i unga år kritiserar trafikförsäkringsföreningen, för säkringsbolagens riksförbund och advokatsamfundet starkt förslaget att denna rätt skall tillkomma trafikförsäkringsanstalternas nämnd och att nämndens beslut inte får överklagas. Trafikförsäkringsföreningen och riks förbundet vill inte göra gällande annat än att nämnden med den stora sak kunskap och erfarenhet, som den besitter, är väl skickad att handha hit hörande frågor men finner det olämpligt att nämnden skall meddela be slut i dessa ärenden och av psykologiska skäl oklokt att begränsa talerätten. Advokatsamfundet understryker att det bär är fråga om rättigheter som enligt lag skall tillkomma vissa livräntetagare och att tvister härom bör i vanlig ordning prövas av domstol. Nu nämnda remissinstanser anser att nämnden i dessa ärenden inte bör ha annan ställning än den har i sin verk samhet i övrigt. Beslutanderätten bör därför tillkomma vederbörande för säkringsgivare efter det nämnden avgett yttrande och möjligheten till dom-
6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
stolsprövning stå öppen. Riksförbundet framhåller, att den av kommittén
befarade förseningen inte behöver uppkomma med en sådan ordning.
Försäkringsinspelctionen och statens handikappråd har ingen erinran mot
att trafikförsäkringsanstalternas nämnd anförtros beslutanderätten i nu
förevarande ärenden men anser det principiellt mera tillfredsställande om
möjlighet finns att överklaga nämndens beslut. Såväl inspektionen som
handikapprådet förordar — inspektionen med motivering att de allmänna
domstolarna inte bör belastas med uppgifter av denna art — en instans
ordning med nämnden som första instans, riksförsäkringsverket som andra
och försäkringsdomstolen som tredje och sista instans.
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd betonar, att olika uppfattningar
kan råda om vilket eller vilka organ som lämpligast bör anförtros beslutan
derätten. Om statsmakterna finner det ändamålsenligt och önskvärt att
nämnden blir beslutande, vill nämnden inte motsätta sig detta utan är be
redd att åta sig det därmed förenade arbetet.
F öreskriften att ansvarigheten för värde säkringstil 1-
lägg skall säkerställas i den ordning, som gäller enligt lagen
om försäkringsrörelse, innebär enligt Folksam, trafikförsäkringsf öreningen
och försäkringsbolagens riksförbund att försäkringsbolagen redan den 1
januari 1968 till säkerhet för tilläggen skall disponera värdehandlingar till
ett beräknat sammanlagt belopp av 46 milj. kr. Eftersom kostnaden för
uppräkningen skall täckas av premietillägg som inflyter under hela år
1968 bör, hävdar dessa remissinstanser, försäkringsbolagen åläggas skyldig
het att avsätta medel till livräntefonden först fr. o. m. den 1 januari 1969.
För de i framtiden löpande indextilläggen bör av samma skäl avsättningen
till fonden göras först från slutet av resp. år.
Departementschefen
Trafiklivränta utges i regel av den trafikförsäkringsanstalt hos vilken den
för skadan ansvariga trafikförsäkringen tagits. Detta förutsätter emellertid
att trafikförsäkringsanstalten har särskild koncession härför. Försäkrings-
anstalt, som inte äger behålla ansvarigheten för fastställd livränta har
emellertid liksom utländsk försäkringsanstalt enligt 12 § trafikförsäkrings
lagen skyldighet att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller behörigt
svenskt försäkringsbolag. Detsamma gäller trafikförsäkringsföreningen när
föreningen har att utge trafiklivränta vilket kan ske på grund av skada som
orsakats av oförsäkrat eller okänt motorfordon eller av utländskt motor
fordon. Det är, som kommittén funnit, naturligt att anförtro uppgiften att
utge tillägg enligt förevarande förslag åt den försäkringsinrättning som utger
själva trafiklivräntan. Bestämmelse härom bär tagits in som första punkt i
denna paragraf. Begreppet försäkringsinrättning innefattar även riksför
säkringsverket.
83
Kommittén har såtillvida förordat ett avsteg från nämnda princip att be
slut om särskilt tillägg och extra tillägg har föreslagits skola meddelas av
trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Dessutom har föreslagits att nämn
dens beslut inte skall få överklagas. Mot kommitténs förslag har några re
missinstanser riktat stark kritik.
Jag har funnit att den sakkunskap och erfarenhet som trafikförsäkrings
anstalternas nämnd besitter i ersättningsfrågor bör tillvaratas när det gäl
ler de speciella problem som kan uppstå i samband med fastställande av
särskilt tillägg och extra tillägg. Detta gäller framför allt i ärende angående
särskilt tillägg när överenskommelse mellan parterna inte kan nås. Nämn
den kan emellertid enligt min uppfattning lämpligast och smidigast kopplas
in i dessa ärenden genom att nämnden på samma sätt som nu gäller för
livränteersättning får avge yttrande. Gången i ett sådant ärende bör därför
vara att vederbörande försäkringsinrättning inhämtar nämndens yttrande
i ärendet samt därefter med ledning av yttrandet tar ställning till frågan
för egen räkning.
Även prövningen av ärenden om särskilt tillägg och extra tillägg är alltså
i departementsförslaget lagd på vederbörande försäkringsinrättning. Häri
genom öppnas möjlighet att få ärendet underkastat domstols prövning.
Domstolarnas arbetsbelastning torde inte öka nämnvärt genom en sådan
anordning, eftersom redan det totala antalet fall som kan vara berättigade
till särskilt tillägg eller extra tillägg är ringa.
Initiativet när det gäller utbetalningen av särskilt tillägg eller extra tillägg
kan naturligtvis utan särskild lagbestämmelse tas även av livräntetagaren.
I fråga om utgivande av särskilt tillägg och extra tillägg är vederbörande
försäkringsinrättning och inte den skadeståndsskyldige motpart till livrän
tetagaren. Motsvarande gäller f. ö. beträffande övriga tillägg enligt lagför
slaget. Detta följer av att tilläggen är konstruerade som särskilda försäk
ringsförmåner vid sidan av skadeståndet.
Frågan om skyldighet att inhämta yttrande från trafikförsäkringsanstal
ternas nämnd i ärende om särskilt tillägg eller extra tillägg är avsedda att
behandlas i de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t bör kunna med
dela utan riksdagens medverkan.
Riksförsäkringsverket samt försäkringsbolag som utger trafiklivränta
men som inte driver trafikförsäkringsrörelse måste av trafikförsäkringsan-
stalterna få ersättning för sina kostnader för tillägg genom vilket trafik-
livränta höjts enligt detta lagförslag. Detta får som kommittén föreslagit
ske genom ett clearingförfarande under medverkan av trafikförsäkrings-
föreningen. De närmare bestämmelserna för detta clearingförfarande bör
meddelas i tillämpningsföreskrifterna.
I paragrafen har som andra punkt tagits upp bestämmelse om skyldighet
för försäkringsinrättning, som utger tillägg enligt den föreslagna lagen, att
säkerställa ansvaret för tillägget. Innebörden av bestämmelsen är, som kom-
6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
84
mittén angett, att livräntetagarens anspråk på tillägg skall tryggas på sam
ma sätt som hans anspråk på livränta. För de enskilda försäkringsbolag
som utger trafiklivräntor blir således bestämmelserna i lagen om försäk
ringsrörelse om livförsäkring — bl. a. angående avsättning till försäk
ringsfond, medelsplacering och pantsättning —- tillämpliga även på tilläggen.
För riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grun
der för beräkning av engångspremie och premiereserv samt bestämmelser
na i 1961 års reglemente angående förvaltning av riksförsäkringsverkets
fonder. Därmed fastslås sålunda också att värdesäkringens finansiering sker
enligt kapitaltäckningsprincipen.
På de skäl kommittén anfört finner jag anledning saknas att i paragrafen
hänvisa till lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäk
ringsrörelse här i riket.
Med anledning av en under remissbehandlingen väckt fråga om tidpunk
ten för skyldighet att avsätta medel till försäkringsfonden vill jag fram
hålla att ingen ändring av lagen om försäkringsrörelse synes behövlig. Möj
ligen kan fråga uppstå om ändrad utformning av grunderna för livränteför
säkring. Denna fråga bör inte tas upp i detta sammanhang.
15 §.
Denna paragraf motsvarar 14 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Första stycket innehåller föreskrift om att trafikförsäkringsanstalterna
solidariskt svarar för kostnader för tillägg enligt den föreslagna lagen. I det
föregående har jag framhållit att anstalternas kostnader får på vanligt sätt
beaktas vid premiesättningen och tas ut av försäkringstagarna.
Varje års kostnad för tillägg skall fördelas mellan trafikförsäkringsan
stalterna. Den grund efter vilken denna fördelning skall göras anges i and
ra stycket. Fördelningsgrunden är densamma som enligt 21 § trafikförsäk
ringslagen används för fördelning av kostnader för skador, som orsakats av
oförsäkrade eller okända motorfordon och för vilka trafikförsäkringsan
stalterna är solidariskt ansvariga.
Fördelningen får göras av trafikförsäkringsföreningen. Bestämmelser här
om kommer att tas in i tillämpningsföreskrifterna.
16 §.
Departementschefen
Denna paragraf, som motsvarar 15 § i kommitténs förslag, innehåller ett
stadgande om utmätningsfrihet motsvarande 23 § tiafikförsäkringslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
85
17 §.
Departementschefen
Denna paragraf motsvarar 16 § i kommitténs förslag och innehåller be stämmelse om tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen. Sådana föreskrifter avses bli meddelade av Kungl. Maj :t. Därvid skall de frågor, som sammanhänger med kostnadsfördelningen mellan trafikförsäkringsanstal- terna och med trafikförsäkringsföreningens nya uppgifter i anledning av den föreslagna lagstiftningen, ägnas särskild uppmärksamhet.
Övergångsbestämmelser
Departementschefen
Den föreslagna lagen bör som kommittén förordat träda i kraft den 1 januari 1968. Lagförslaget skall naturligt nog inte tillämpas på trafikliv- ränteförmån som belöper på tid före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 9 § om indextillägg nödvändiggör särskild reglering av trafiklivräntor som fastställts under år 1967. Vid fastställande av dessa liv räntor synes man nämligen kunna utgå från att hänsyn inte tagits till möj ligheten av en snar framtida höjning, vilket, som jag framhållit i det före gående, annars är skälet till att livräntor, som fastställts under perioden mellan två höjningar får medräknas. Livräntor som fastställts under år 1967 skall därför inte kunna höjas förrän vid den första allmänna höjning som inträffar efter den 1 januari 1968. Om en höjning äger rum den 1 ja nuari 1968 med hänsyn till basbeloppets utveckling under år 1967, kommer denna utveckling således inte att påverka storleken av nu avsedda livräntor. Skulle däremot basbeloppet den 1 januari 1968 ha undergått så små änd ringar att någon höjning inte utlöses vid detta tillfälle, kommer utveckling en under år 1967 att påverka livräntans storlek fr. o. m. den 1 januari det år ökningen av basbeloppet sedan den 1 januari 1967 enligt regeln i 9 § mo tiverar en höjning av livräntor. Bestämmelser av angiven innebörd har ta gits in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna.
I övrigt synes inte uppstå några speciella problem annat än i fråga om de belopp, med vilka försäkringsbolaget Folksam år 1959 höjde vissa av bola gets då utgående trafiklivräntor. Dessa belopp, som innefattar kompensation såväl för penningvärdets fall som för standardstegring, måste samordnas med den föreslagna höjningen. Samordningen bör göras enligt följande principer. Å ena sidan skall vid bestämmande av beräkningsbas för allmänt tillägg och indextillägg inte medtas de belopp med vilka Folksam höjde liv räntorna. Å andra sidan bör sådant belopp få avdras från allmänt tillägg, dock inte i sin helhet utan endast till den del som det enligt konsument prisindex svarar mot penningvärdets nedgång mellan det år livräntan fast ställts och år 1957, dvs. det år vars genomsnittliga arbetarlönenivå låg till
86
grund för Folksams höjning. Föreskrift om denna samordning har tagits in
som tredje stycke i bestämmelserna om ikraftträdandet.
Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § trafikförsäkringslagen
4
§•
Gällande ordning
Vissa motorfordonsägare är enligt förevarande paragraf befriade från
skyldigheten att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Försäkringsplikt
föreligger således inte för motorfordon, som ägs av medlem av konunga
huset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande
regerande furstehus eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidig
het så förordnar, utlänning* som tillhör främmande stats härvarande be
skickning eller konsulat.
Möjligheten att underlåta att trafikför säkra sina fordon utnyttjas som
regel inte av andra motorfordonsägare än staten. Kommuner har således
numera genomgående sina motorfordon frivilligt försäkrade. Även konunga
husets medlemmar och diplomater försäkrar i stor utsträckning sina mo
torfordon.
Kommittén
Omfattningen av undantagsregeln i 4 § har tidigare behandlats av olika
utredningar, som sysslat med reformering av gällande rättsregler rörande
trafikförsäkring. Trots att förslag om att upphäva undantaget från försäk
ringsplikten såvitt gäller kommunala fordon framlagts flera gånger, senast
år 1957 av bilskadeutredningen i dess betänkande »Trafikförsäkring» (SOU
1957: 36), har någon ändring inte genomförts. Motiveringen för dessa för
slag har i huvudsak varit att undantaget från försäkringsplikten inte ut
nyttjats av kommunerna och att införandet av försäkringsskyldighet för
kommuner följaktligen inte skulle innebära någon ändring av rådande för
hållanden.
Skälen till att slopa särställningen i trafikförsäkringshänseende för kom
munala fordon är enligt kommittén alltjämt kärande. Värdesäkringens ge
nomförande gör det dessutom nödvändigt att få in kommunerna som mo
torfordonsägare i trafikförsäkringstagarkollektivet. I värdesäkringshänse-
ende skall nämligen enligt kommitténs förslag livränta som utgår på grund
av bilansvarighetsförsäkring, tagen av annan motorfordonsägare än staten,
jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Förutsättning härför är dock
att trafikförsäkringen står för kostnaden för värdesäkring av dessa bilan-
svarslivräntor. Eftersom man inte kan bortse från den del av trafikliv
räntorna som härrör från skada i anledning av trafik med kommunala mo
87
torfordon, synes det oundvikligt att kommunerna såsom motorfordons
ägare åläggs att betala premier till trafikförsäkringen.
Det föreslås därför att undantaget från trafikförsäkringsplikten för kom
munala motorfordon upphävs i och med att värdesäkringen genomförs.
Detta innebär, att kommunerna såsom motorfordonsägare i likhet med and
ra trafikförsäkringstagare får svara för trafikförsäkringens kostnad såväl
i fråga om engångsuppräkning som beträffande framtida värdesäkring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 196
7
Remissyttrandena
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet har inte något att erinra mot att trafikförsäkringsplikten
utsträcks till att omfatta även kommunernas motorfordon. Införandet av
sådan plikt kommer inte att innebära någon väsentlig ändring i rådande
förhållanden för kommunernas del. Förbunden finner det vidare rimligt
att kommunerna jämställs med andra motorfordonsägare när det gäller att
betala premier för höjning av trafiklivräntorna.
Även trafikförsäkringsföreningen och Folksam tillstyrker uttryckligen
förslaget i denna del.
Departementschefen
Som framgår av det tidigare anförda bygger departementsförslaget till
höjningslag helt och hållet på kommitténs förslag beträffande både till-
lämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna och värdesäkringens fi
nansiering. En förutsättning härför är bl. a. att kommunerna deltar i finan
sieringen. Denna skulle, som framhållits i det föregående, ske via trafik
försäkringens uppbördssystem.
Kommunerna tecknar sedan många år tillbaka genomgående frivillig
bilansvarighetsförsäkring för sina fordon. Denna försäkring är utformad
i nära överensstämmelse med motsvarande trafikförsäkring. Försäkrings
belopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma inom de
båda försäkringsformerna. Även premien för en bilansvarighetsförsäkring
utgår som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas
inom trafikförsäkringen. En utvidgning av trafikförsäkringsplikten till att
omfatta även kommunala motorfordon innebär endast ett stadfästande av
rådande förhållanden och medför inte ökade utgifter för kommunerna.
Härtill kommer att kommunernas inordnande i trafikförsäkringstagarkol-
lektivet möjliggör den smidigaste och mest praktiska lösningen av värde
säkringen för skadelivräntor där skadan orsakats av kommunala motor
fordon.
Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Förslaget tillförordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår
av statsmedel, m.m.
1
§•
Denna paragraf motsvarar 1 § i kommitténs förslag och anger den före slagna förordningens tillämpningsområde.
Departementschefen
Departementsförslaget omtattar trafiklivränta som utgår av statsmedel eller på grund av en av staten tagen bilansvarighetsförsäkring. Till grund för trafiklivräntan skall alltså ligga en skada, som uppkommit vid trafik med motorfordon och för vilken staten är ersättningsskyldig. Denna ersätt ningsskyldighet kan grundas på statens skadeståndsansvar eller, om sådant ansvar inte är för handen, på ett frivilligt åtagande av staten. Begreppet motorfordon har genom hänvisning till 2 § trafikförsäkringslagen erhållit samma innebörd som i detta lagrum. En förutsättning för rätt till höjning är vidare att trafikskadan uppstått här i landet.
Statens skadeståndsskyldighet grundas i de flesta fall på det ansvar som staten har i sin egenskap av motorfordonsägare. Skadeståndsskyldighet kan emellertid uppkomma för staten även i fråga om motorfordon som nyttjas av staten. Enligt 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av sta ten, m. m. undantas nämligen motorfordon från en annars gällande trafik- försäkringsplikt under tid när fordonet är taget i anspråk med nyttjande rätt enligt någon av vissa i lagen angivna förfogande- och rekvisitionslagar eller när fordonet brukas för att avlämnas för förfogande eller rekvisition eller för att därefter hemföras. Har skada uppstått för tredje man vid tra fik med motorfordon som sålunda tagits i anspråk eller som brukas för an givet ändamål, blir staten enligt 2 § nämnda lag skyldig att till den skade lidande utge vad denne varit berättigad att utfå av försäkringsgivare om trafikförsäkring funnits. Trafiklivränta som utgår i anledning av sådan ska da omfattas av departementsförslaget.
Motorfordon som staten genom frivilligt avtal hyr och nyttjar t. ex. i samband med försvarsmaktens repetitions- och beredskapsövningar skall under nyttj anderättstiden i vanlig ordning vara trafikförsäkrade. Skada som uppkommer vid sådant nyttjande ersätts från den trafikförsäkring som gäller för fordonet. Har skadan till följd att trafiklivränta utgår, värdesäk- ras livräntan enligt bestämmelserna i den föreslagna höjningslagen.
Trafiklivränta kan utgå även i anledning av skada vid trafik med mo torfordon som används uteslutande inom vissa inhägnade områden och för vilket enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen inte föreligger
89
trafikförsäkringsplikt. Sådan livränta omfattas av departementsförslaget. Något undantag för livränta av detta slag bör för statens del inte göras.
2
§.
Denna paragraf motsvarar 2 § i kommitténs förslag och innehåller be stämmelser om de tillägg genom vilka höjning kan ske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Departementschefen
Trafiklivränta kan enligt den föreslagna förordningen höjas genom all mänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och indextillägg. De bestämmelser som enligt förslaget till höjningslag gäller om förutsättningar för rätt till tillägg och om grunderna för tilläggens beräkning skall tillämpas på mot svarande höjning av livränta som nu avses.
Statens skadeståndsskyldighet i anledning av trafikskada omfattar i vissa fall endast det skadestånd som kunnat utgå från försäkringsgivare om tra fikförsäkring funnits. Detta gäller dels enligt 2 § lagen med vissa bestäm melser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m., när skadeståndsskyldigheten grundas på bestämmelserna i denna lag, dels enligt 4 § andra stycket trafikförsäkringslagen och 12 § bilansvarighets lagen när skadan uppstått vid olovligt brukande av motorfordon som till hör staten. Statens ansvar i dessa fall är och har varit begränsat till sam ma belopp som vid olika tidpunkter gällt för trafikförsäkringens del. Tra fiklivränta som utgår av statsmedel kan alltså vara maximerad och kan un der givna förutsättningar höjas genom särskilt tillägg.
Enligt försäkringsvillkoren i avtal som träffats mellan staten och försäk ringsbolag kan försäkringens ansvar vara begränsat till beloppet. Har för säkringsbeloppet inte räckt till att lämna livräntetagaren full livränteersätt- ning, torde denne som regel genom statens försorg få ut kompletterande er sättning. Livräntetagaren kan i sådant fall inte bli berättigad till särskilt tillägg.
Den som får sin trafiklivränta av statsmedel har som jag berört i det före gående genom särskilda beslut erhållit viss kompensation för penningvär dets förändring. Denna kompensation kommer att slopas i och med att liv räntan höjs genom tillägg enligt departementsförslaget. Livräntebelopp som svarar mot nämnda kompensation får vidare inte ligga till grund för be räkning av allmänt tillägg och indextillägg. Föreskrifter i dessa hänseen den är intagna i övergångsbestämmelserna.
Även i fråga om trafiklivräntor som utgår av statsmedel vållar sam ordningen med yrkesskadelivräntor vissa komplikationer. Yrkesslcadeliv- räntor som utgår av statsmedel har förbättrats i samma omfattning som övriga yrkesskadelivräntor. De belopp med vilka statliga yrkesskadeliv- räntor höjts har emellertid verkat reducerande på livränta som samtidigt
90
utgår av statsmedel. Riksförsäkringsverket och annan statlig myndighet
som utbetalar yrkesskadelivränta har nämligen för höjningsbeloppen —
även för 1962 års höjningar —- utövat regress i full utsträckning mot de
livräntor med vilka samordning sker. Följden har blivit att livräntetagaren
inte fått del av de gjorda förbättringarna i den mån hans livränta överstigit
den förhöjda yrkesslcadelivräntan. Livräntetagaren har visserligen som jag
tidigare berört i likhet med andra innehavare av statliga skadelivräntor fått
viss kompensation för penningvärdets förändring. Kompensationen följer
emellertid f. n. i princip de regler som gäller för motsvarande höjning av
yrkesskadelivräntorna. Detta innebär bl. a. att livränta jämte kompensa-
tionstillägg aldrig får överstiga det belopp som skulle ha utgått om den
varit att hänföra till kategorin yrkesskadelivräntor. Denna begränsning i
förening med nyss angivna förhållande, att i samordningsfallen yrkesskade
livränta jämte tillägg i sin helhet avräknas från den statliga trafiklivräntan,
har medfört att i åtskilliga fall den del av trafiklivräntan som efter avräk
ningen skall tillfalla livräntetagaren f. n. utgår med lägre belopp än vad
som ursprungligen varit avsett eller har helt bortfallit.
Med stöd av bestämmelserna i 5 § andra stycket förslaget till höjnings
lag kommer i nämnda samordningsfall vid beräkning av allmänt tillägg
och indextillägg trafiklivräntans belopp att minskas endast med yrkes-
slcadelivräntans grundbelopp. För att skapa full likställighet mellan tra
fiklivräntor som utgår på grund av försäkring och trafiklivräntor som
utgår av statsmedel bör vidare statlig myndighet upphöra med sin regress
utövning för yrkesskadelivräntors höjningsbelopp senast den 1 januari
1968. Riksförsäkringsverket har förklarat sig inte ha något att erinra
häremot. Någon särskild lagstiftningsåtgärd torde inte behövas härför.
Utbetalas yrkesskadelivränta som samordnas med statlig livränta av annan
yrkesskadeförsäkringsinrättning än riksförsäkringsverket räknar jag med
att även denna inrättning upphör med sin regressutövning för yrkesskade-
livräntans höjningsbelopp. Skulle emellertid detta inte ske synes det bli
nödvändigt att lagstifta härom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
3 §•
Denna paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Tilläggen har som jag tidigare berört konstruerats som särskilda för
måner vid sidan av det skadestånd som staten är skyldig att utge. Staten
saknar alltså regressrätt för tilläggen.
I paragrafen fastslås vidare att i de fall där statens ansvar är begränsat
till beloppet höjning genom tillägg skall ske även om därigenom maximi
beloppet i det enskilda fallet överskrids.
91
Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
4
§•
Kommittén
Riksförsäkringsverket förvaltar huvudparten av de trafiklivräntor som
utgår av statsmedel. Det synes därför kommittén naturligt att verket anför
tros uppgiften att svara för värdesäkringen av de livräntor som omfattas av
den föreslagna förordningen. Riksförsäkringsverket bör således handha vär
desäkringen även i de fall där livränta utgår på grund av försäkring som ta
gits av statlig myndighet. Endast om annan myndighet utbetalar livräntan,
vilket undantagsvis förekommer, anser kommittén det böra ankomma på
denna myndighet att svara för livräntans värdesäkring.
Det framhålls att, när fråga är om värdesäkring av trafiklivränta som
utgår på grund av försäkring, det bör få stå riksförsäkringsverket fritt
att antingen självt utbetala de höjningsbelopp som tillkommer livränte-
tagaren eller ock varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa
en tilläggslivränta som svarar mot höjningen.
Remissyttrandena
Beträffande administrationen av värdesäkringen av de trafiklivräntor
som utgår på grund av en av staten tagen försäkring synes det telestyrelsen
ändamålsenligt och lämpligt att tillämpa nuvarande ordning för reglering av
ersättningsärenden i dessa fall. Detta innebär att försäkringsbolagen får
svara för värdesäkringen. Härigenom vinner man enligt telestyrelsen att
premier och försäkringsvillkor i övrigt även i fortsättningen kan anpassas
till trafikförsäkringen.
Poststyrelsen anser en förenklad handläggning av värdesäkringen av liv
räntor på grund av försäkring kan vinnas om poststyrelsen i stället för
riksförsäkringsverket får möjlighet att hos försäkringsbolaget teckna för
säkring även för värdesäkringsdelen av livräntan.
Departementschefen
Trafiklivränta som utgår av statsmedel utbetalas i regel av riksförsäk
ringsverket. Det förekommer emellertid att annan myndighet svarar för
utbetalningen. I fråga om nu avsedda trafiklivräntor föreskrivs i para
grafen att tillägg skall utges av myndighet som utbetalar livräntan.
Utgår trafiklivränta på grund av försäkring som tagits av staten, skall
som jag tidigare berört staten svara för livräntans värdesäkring. Detta sker
lämpligast genom försorg av den myndighet som tagit försäkringen. I pa
ragrafen har detta kommit till uttryck genom föreskrift om att tillägg i
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
sådant fall skall utges av den myndighet som är ansvarig för livräntans er
läggande.
Har myndighet sålunda att svara för värdesäkringen av trafiklivränta
som utges av försäkringsbolag, kan som kommittén funnit tillägg komma
livräntetagaren till del på två sätt. Antingen kan myndigheten årligen ut
betala tillägg under livräntans bestånd, varvid utbetalningen om möjligt
bör samordnas med försäkringsbolagets utbetalningar. Eller också kan myn
digheten varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa en tilläggs-
livränta som svarar mot höjningen. Det får ankomma på myndigheten att
välja det tillvägagångssätt som myndigheten finner vara lämpligast.
Även för statlig myndighet skall gälla att yttrande i tvistiga fall skall in
hämtas från trafikförsäkringsanstalternas nämnd i ärende om fastställande
av särskilt tillägg och extra tillägg. Bestämmelse härom bör tas in i sär
skilda tillämpningsföreskrifter, som bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t
utan riksdagens medverkan.
5 §•
Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Trafiklivräntas höjning enligt den föreslagna förordningen skall bekostas
av statsmedel. Föreskrift härom har tagits upp i denna paragraf.
6
§•
Denna paragraf motsvarar 5 § i kommitténs förslag.
Departementschefen
Bestämmelse om utmätningsfrihet motsA^arande 23 § trafikförsäkrings
lagen har lämnats i denna paragraf.
7 §•
Departementschefen
Denna paragraf som motsvarar 7 § i kommittéförslaget innehåller be
stämmelser om meddelande av tillämpningsföreskrifter. I huvudsak blir
det här fråga om erforderliga föreskrifter beträffande administrationen av
värdesäkringen.
övergångsbestämmelser
Departementschefen
Den föreslagna förordningen avses träda i kraft den 1 januari 1968
men skall inte tillämpas på trafiklivränteförmån som belöper på tid före
ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
93
I likhet med förslaget till höjningslag innehåller övergångsbestämmel serna föreskrift om när höjning genom indextillägg beträffande trafikliv ränta som fastställts under år 1987 första gången kan ske. Anledningen till denna föreskrift har jag berört i det föregående.
Skadelivräntor som utges av statsmedel har tid efter annan höjts med hänsyn till penningvärdets förändringar. Nu gällande bestämmelser härom finns intagna i Kungl. hrevet den 30 december 1955 angående tillägg till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller yrkessjuk dom m. m., Kungl. brevet den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, m. m. och Kungl. brevet den 14 december 1962 angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av statsmedel. Höjning enligt dessa brev skall, som jag angett i det föregå ende, naturligtvis inte ske av trafiklivränta som omfattas av den föreslagna förordningen. Allmänt tillägg och indextillägg får inte heller beräknas på belopp med vilket livränta höjts enligt breven. Föreskrift i dessa hänseen den har tagits in i övergångsbestämmelserna. Innebörden härav blir att trafiklivräntan efter den 1 januari 1968 kommer att utgå dels med ur sprungligen fastställt belopp dels med de tillägg som kan fastställas enligt departementsförslaget. Slutligen har beträffande trafiklivränta som höjts enligt breven föreskrivits att den nya ordningen inte får leda till minskning av den livränteersättning som skall utgå.
Hemställan
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över departements- förslagen till lag om höjning av vissa trafiklivräntor och lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137
94
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
Bilaga 1
Förslag
till
Lag
om höjning av vissa trafiklivräntor
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Livränta på grund av trafikförsäkring eller annan försäkring mot ansvar
för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafiklivränta) skall
höjas genom tillägg enligt denna lag.
Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppstått utomlands
och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfor
don eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fa
briksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat om
råde.
2
§.
Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och
indextillägg.
3 §•
Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild för
mån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även
om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar
är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på
grund av försäkringsavtalet.
4
§.
Trafiklivränta, som fastställts före utgången av år 1965, höjes genom
allmänt tillägg enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,
år 1941, etthundrafyrtio procent,
åren 1942—1947, etthundratjugo procent,
åren 1948—1950, etthundra procent,
år 1951, sjuttio procent,
åren 1952—1955, femtiofem procent,
år 1956 eller 1957, fyrtio procent,
år 1958 eller 1959, trettio procent,
år 1960 eller 1961, tjugofem procent,
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
95
år 1962 eller 1963, femton procent,
år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.
5 §•
Allmänt tillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår
efter särskilt tillägg.
Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån
som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid beräk
ning av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen, dock
icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.
6
§•
Sådan trafiklivränta till skadad som på grund av föreskrift i lag eller
försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad livräntetagaren varit berät
tigad att få i skadestånd, höjes genom särskilt tillägg, om försäkringsfallet
inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbetsförmåga var
nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fastställande.
Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är an
svarig för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.
7 §■
Särskilt tillägg utgår med det belopp som kan antagas motsvara skillna
den mellan vad livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd och det
belopp till vilket livräntan fastställts.
Särskilt tillägg utgår ej, om beloppet skulle understiga etthundra kronor
för år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.
8
§.
Trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år vid skadans uppkomst
och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan med minst hälften vid
livräntans fastställande, höjes genom extra tillägg, om livräntan fastställts
före utgången av år 1959.
Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsför
mågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i
övriga fall.
9 §■
Trafiklivränta höjes genom indextillägg första gången den 1 januari det
år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för
säkring för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet
för januari 1967, och därefter den 1 januari varje år basbeloppet för janu
ari månad med minst fem procent överskrider det basbelopp som ligger till
grund för senaste indextillägg.
Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Bru
tet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det tal med vilket
indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.
10 §.
Indextillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår efter
tillägg enligt denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid mot
svarande tillämpning.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
11
§•
Om särskilda skäl föreligger äger Konungen för viss tid, högst ett år i
taget, förordna att ytterligare höjning enligt 9 § ej skall ske eller ske en
dast i mindre omfattning än som följer av nämnda paragraf.
Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, sker
höjning första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt
grunderna för denna lag.
12
§.
Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess
fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och index
tillägg i motsvarande mån.
13 §.
Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts
ut mot engångsbelopp.
Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om
livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag,
14 §.
Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.
Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan
enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om till
lägget utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för
verket.
15 §.
De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solida
riskt för kostnader som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt
denna lag.
De sammanlagda kostnaderna för höjning, som uppstått under ett år, för
delas mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under när
mast föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafik
försäkringar.
16
§.
Fordran hos försäkringsinrättning på ersättning enligt denna lag får ej
utmätas.
17 §.
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes enligt 9 § första
gången vid den höjning enligt denna paragraf som äger rum närmast efter
den 1 januari 1968.
Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp
med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets förändring
eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit sig att
höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för penningvär
dets förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon
Härigenom förordnas, att 4 § lagen å motorfordon skall erhålla ändrad ly<
(Nuvarande lydelse)
4
Försäkringsplikt åligger icke med lem av konungahuset, ej heller sta ten, kommun, främmande statsöver huvud, medlem av främmande rege rande furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesi dighet därom förordnar, utlänning, som tillhör främmande stats härva rande beskickning eller konsulat.
Har sådan---------------------------------
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring else enligt följande.
(Föreslagen lydelse)
§•
Försäkringsplikt åligger icke med lem av konungahuset, ej heller sta ten, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet där om förordnar, utlänning, som tillhör främmande stats härvarande be skickning eller konsulat, trafikförsäkring funnits.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Förslag
till
Förordning
om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Livränta som av statsmedel eller på grund av en av staten tagen an
svarighetsförsäkring utgår för skada, vilken uppstått här i landet till följd
av trafik med motorfordon, (trafiklivränta) skall höjas genom tillägg enligt
denna förordning. Med motorfordon förstås därvid sådant fordon som av
ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.
2
§•
Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och
indextillägg enligt lagen den
(nr ) om höjning av vissa
trafiklivräntor.
3 §•
Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en sär
skild förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och utgår
även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är be
gränsat.
4 §■
Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafikliv
räntan eller är ansvarig för dess erläggande.
5 .§•
Kostnad, som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt denna
förordning, betalas av statsmedel.
<5
§•
Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på ersättning enligt den
na förordning får ej utmätas.
7 §.
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.
Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes genom indextillägg
första gången vid den höjning genom indextillägg som äger rum närmast
efter den 1 januari 1968.
Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg enligt denna förordning
får ej grundas på belopp med vilket trafiklivränta höjts enligt Kungl. bre
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
99
vet den 30 december 1955 angående tillägg till vissa ersättningar av stats
medel i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom m. in., Kungl. brevet
den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa av statsmedel utgående ska-
deståndslivräntor, m. m., eller Kungl. brevet den 14 december 1962 angå
ende förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av statsmedel. Bestäm
melserna i nämnda brev äger ej tillämpning på trafiklivränta som avses i
denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av livräntan.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
Bilaga 2
Trafiklivräntekommitténs förslag till
lag om liöjnmg av vissa trafikskadelivräntor
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse
1 §•
Livränta, som utgives jämlikt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafik
försäkring å motorfordon, skall med hänsyn till penningvärdets fall och
vissa andra omständigheter höjas enligt vad i denna lag sägs.
Detsamma skall gälla beträffande livränta, som eljest i anledning av
här i riket inträffad händelse utgives på grund av försäkring mot ansva
righet för skada i följd av trafik med sådant motorfordon, varå, enligt vad
i 2 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon är stadgat, sagda lag äger
tillämpning, dock icke om staten är försäkringstagare.
Uppräkning av äldre livräntor
2
§•
I denna lag avsedd livränta, som fastställts under år 1966 eller tidigare,
i förekommande fall höjd enligt 3 §, skall uppräknas till penningvärdet den
1 januari 1968 genom tillägg enligt procentsats, som utgör, om livräntan
fastställts
år 1939 eller tidigare, tvåhundrafyrtio procent,
år 1940, etthundraåttio procent,
år 1941, etthundrafemtio procent,
åren 1942—1947, etthundratrettio procent,
åren 1948—1950, ettliundratio procent,
år 1951, åttio procent,
åren 1952—1955, sextio procent,
år 1956 eller 1957, femtio procent,
år 1958 eller 1959, fyrtio procent,
år 1960 eller 1961, trettio procent,
åren 1962—1964, tjugo procent,
år 1965, tio procent samt
år 1966, fem procent.
Göres vid utbetalning av livränta avdrag för annan livräntetagaren till
kommande periodisk förmån, som innefattar gottgörelse för penningvärdets
fall, skall uppräkning enligt första stycket beräknas på ett belopp, som
motsvarar skillnaden mellan livräntans belopp och beloppet av den andra
förmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
101
3 §•
Har beträffande försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962,
på grund av stadgande i lag eller föreskrift i försäkringsvillkoren om be
gränsning av försäkringsgivarens ansvarighet, livränta fastställts att utgå
med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i ska
destånd, skall, innan uppräkning enligt 2 § äger rum, livräntan höjas på
sätt framgår av vad nedan i denna paragraf sägs.
a) Som förutsättning för höjning skall gälla, att livräntetagarens arbets
förmåga vid tidpunkten för livräntans fastställande var nedsatt med minst
hälften.
b) Livräntan skall med iakttagande av vad under c)—e) föreskrives hö
jas till det belopp, som skolat utgå, om ej den ovan nämnda begränsning
en skett. Kan detta belopp icke tillförlitligen fastställas, skall livräntan
höjas till belopp, som sannolikt motsvarar vad som skolat utgå eller som
eljest med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.
c) Höjning må icke ske med högre belopp än tvåtusen kronor för år.
Understiger beräknat förhöjningsbelopp etthundra kronor för år, skall höj
ning icke äga rum.
d) Höjning skall icke ske i den män ersättning, som bortfallit på grund
av bestämmelserna om ansvarighetens begränsning, motsvaras av gottgö-
relse, som livräntetagaren uppburit eller kommer att uppbära av någon för
skadan ansvarig eller på grund av annan ansvarighetsförsäkring än sådan
som avses i denna lag.
e) Höjning skall icke äga rum, om med hänsyn till livräntetagarens eko
nomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är
skäligt att livräntan höjes.
4 §•
Utgår livränta, som avses i 2 §, till skadad, som vid tiden för skadans
uppkomst icke fyllt sexton år och vars arbetsförmåga vid livräntans fast
ställande var nedsatt med minst hälften, skall, sedan uppräkning enligt 2
och 3 §§ ägt rum, livräntan höjas med ettusenfemhundra kronor, om ar
betsförmågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest med ettusen
kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om livräntan fastställts år 1960
eller senare.
5 §•
Beslut enligt 3 och 4 §§ meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.
Mot nämndens beslut må talan ej föras.
Indextillägg
6
§■
Till livränta, som avses i denna lag, skall utgå indextillägg, om livräntan
fastställts under år 1967 eller tidigare, från och med år 1969 och i övrigt från
och med andra kalenderåret efter det, då livräntan fastställts.
7 §•
Indextillägg beräknas för varje år i procent av det belopp, vartill liv
räntan uppgick den 31 december nästföregående år, inberäknat förhöj nings
belopp, som fastställts jämlikt 2—4 §§, samt dittills fastställda indextillägg.
102
Göres vid utbetalning av livränta sådant avdrag, som avses i 2 § andra
stycket, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning vid beräkning av
indextillägget.
Procentsatsen fastställes av Konungen på grundval av förhållandet mel
lan det genomsnittliga allmänna prisläget under de tre första kvartalen av
året före det, under vilket indextillägget skall gälla, och prisläget under
motsvarande tid året dessförinnan. Förhållandet mellan prislägena skall be
räknas på grundval av konsumentprisindex.
Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, fattas före
utgången av november månad året dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
8 §•
Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen för visst år förordna, att
höjning enligt 7 § icke skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mind
re omfattning än som följer av sagda lagrum.
Har förordnande jämlikt första stycket meddelats, må Konungen beträf
fande senare år förordna om höjning utöver vad eljest skolat för det året
utgå. Sammanlagt må dock icke utgå mera än om bestämmelserna i första
stycket icke tillämpats.
Gemensamma bestämmelser
9 §•
Höjning enligt denna lag tillkommer livräntetagaren såsom en särskild
förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka.
Höjning skall äga rum ändå att därigenom belopp, till vilket försäkrings
givarens ansvarighet är begränsad jämlikt It § lagen om trafikförsäkring
å motorfordon eller eljest på grund av försäkringsavtalet, överskrides.
10
§.
Ändras livräntans belopp enligt grunder som angivits vid livräntans fast
ställande, skall livräntetagaren tillkommande höjning enligt denna lag ökas
eller minskas i förhållande därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla höj
ning enligt 4 §.
11
§•
Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livräntan ut
bytts mot engångsbelopp, avse den del av livräntan, som icke omfattas av
utbytet.
Utbytes livränta eller del därav mot engångsbelopp, skall den höjning som
skett beaktas vid fastställandet av engångsbeloppet.
Vad i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskrives beträf
fande livränta skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed
livränta
höjts enligt denna lag.
12
§.
Förhöjningsbelopp utgives av den försäkringsanstalt som förvaltar liv
räntan eller, i fall då riksförsäkringsverket omhänderhar förvaltningen, av
verket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
103
13 §.
Ansvarigheten för belopp, varmed livränta enligt denna lag höjts, skall
säkerställas i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser
för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor.
14 §.
Av höjningen föranledda kostnader skola bäras av den samlade trafik-
försäkringsrörelsen och täckas av trafikförsäkringspremierna.
Varje år uppkommande kostnader skola fördelas mellan de försäkrings-
anstalter, som äga meddela trafikförsäkring, efter förhållandet mellan de
belopp, som de var för sig i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar
uppburit under närmast föregående kalenderår.
I lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskriven försäkringsplikt
omfattar även den skyldighet att bidraga till kostnaderna för höjning, var
om stadgas i första stycket.
15 §.
Fordran hos försäkringsanstalt eller riksförsäkringsverket på ersättning
enligt denna lag må ej tagas i mät för gäld.
16 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968; dock må dessförinnan tra-
fikförsäkringsanstalternas nämnd meddela beslut som avses i 5 §.
Lagen äger ej tillämpning på livränteförmån, som belöper på tid före
ikraftträdandet.
Vid beräkning av höjning enligt denna lag skall bortses från tillägg, var
med försäkringsanstalt på grund av penningvärdets fall eller annan dylik
anledning åtagit sig att öka livräntan. Tillägg som nu avses må, i den om
fattning detsamma utgör ersättning för penningvärdets fall, avdragas från
gottgörelse enligt 2 § första stycket.
Trafiklivräntekommitténs förslag till
förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå
av statsmedel, m. m.
Härigenom för ordnas som följer.
1 §•
Denna förordning avser livränta, som av statsmedel eller på grund av
en utav statlig myndighet tagen ansvarighetsförsäkring utgives i anledning
av skada, som uppkommit här i riket i följd av trafik med sådant motor
fordon, varå lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motor
fordon äger tillämpning enligt vad som stadgas i 2 § sagda lag.
104
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
2
§•
Livränta, som avses i denna förordning, skall med hänsyn till penning
värdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt de grunder, som
stadgas i lagen den
(nr ) om höjning av vissa trafikskade-
livräntor.
3 §•
Höjningen tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver
det skadestånd staten har att utgiva.
4 §•
Förhöj ningsbelopp utgives utan föregående ansökan av riksförsäkrings
verket eller, i fall då annan myndighet utbetalar livräntan, av sistnämnda
myndighet.
I fråga om tiden och sättet för utbetalningen böra såvitt möjligt tillämpas
samma bestämmelser som gälla för livräntan.
5 §•
Fordran på ersättning enligt denna förordning må ej tagas i mät för gäld.
6
§•
Kostnaderna för höjningen bestridas av statsmedel.
7 §•
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning medde
las av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkrings
verket.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988 men äger icke till-
lämpning på livränteförmån, som belöper på tid dessförinnan.
Vad i Kungl. Maj :ts brev den 30 december 1955, den 26 maj 1961 och
den 14 december 1962 föreskrivits angående förhöjning av vissa skade-
ståndslivräntor m. m. av statsmedel skall ej gälla livränta, som höjts enligt
denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
105
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b maj 1967.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet
Söderlund,
regeringsrådet
Å
björnsson
,
justitierådet
Brunnberg.
Enligt lagrådet den 29 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den 24
februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor och 2) lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å
motorfordon.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av hovrättsrådet Åke Widding.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor
Nu förevarande lagförslag omfattar livräntor som utgår på grund av för
säkring enligt trafikförsäkringslagen eller annan därmed jämställd försäk
ring och har till syfte att återställa realvärdet av äldre trafiklivräntor och
att få till stånd en värdesäkring för framtiden av sådana livräntor och ny
tillkommande trafiklivräntor. Dessutom avser förslaget att i viss utsträck
ning ge livräntetagare en av sociala skäl betingad kompensation för att er-
sättningsrätten tidigare varit otillfredsställande utformad. Förslaget inne
bär att särskilda förmåner skall beredas livräntetagarna i form av tillägg
till de trafiklivräntor som nu utgår.
Lagrådet vill tillstyrka att lagstiftning i ämnet genomförs i överensstäm
melse med vad det remitterade förslaget innehåller i sak.
Vad gäller den juridiska konstruktionen vill lagrådet framhålla följande.
I förslaget har den utvägen valts att de tillägg som skall utgå är att anse
som en särskild förmån från försäkringen och inte skadestånd. Det i lagför
slagets rubrik och i andra sammanhang använda uttrycket »höjning» av
trafiklivräntor kan möjligen vålla tveksamhet i detta avseende. Lagtekniskt
106
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967
skulle den valda konstruktionen komma till tydligare uttryck om lagens
rubrik ändrades till »Lag om tillägg till vissa trafiklivräntor» och den före
slagna lagtexten omformulerades i anslutning härtill. Lagrådet förordar
att en sådan omarbetning sker.
1 §•
Det i första stycket förekommande uttrycket trafikförsäkring syftar en
ligt uttalande i motiven på försäkring som meddelats enligt bestämmelser
na i trafikförsäkringslagen. I lagtexten är uttrycket emellertid använt för att
täcka även sådan utländsk försäkring, som avses i 5 § nämnda lag. Att
sistnämnda fall omfattas av lagförslaget skulle framgå tydligare om ut
trycket i anslutning till kommitténs förslag ändrades till att avse livränta
som utges jämlikt trafikförsäkringslagen.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om trafikförsäkring
å motorfordon
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Aino Olsson
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
107
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet på Stockholms slott den li september 1967.
N ärvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, K
ling
, E
denman
, J
ohansson
, A
spling
, P
alme
,
Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
de till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om höjning av vissa trafik
livräntor och 2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.
De av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag om höjning
av vissa trafiklivräntor är av formell natur och torde böra godtas. Utöver
de ändringar som följer av lagrådets utlåtande torde vissa redaktionella
jämkningar i lagförslaget böra vidtas. Motsvarande ändringar torde böra
göras även i det vid statsrådsprotokollet den 24 februari 1967 fogade för
slaget till förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av
statsmedel, m. nr.
De ändringar i författningsförslagen som föranleds av lagrådets uttalan
den synes medföra behov av ett förtydligande av tilläggens ställning i be
skattningshänseende. I det remitterade förslaget har lämnats en redogörelse
för nu gällande regler beträffande beskattningen av trafiklivräntor. Inne
börden av dessa regler är att livräntorna utgör skattepliktig inkomst. I
fråga om skattepliktens omfattning föreligger emellertid viss skillnad mel
lan olika slags livräntor. Utgår livränta på grund av försäkring i anledning
av trafikskada som uppstått före den 1 januari 1962 beskattas livräntan
endast till viss del, varierande mellan 80 och 10 % beroende på livränteta-
garens ålder. Övriga trafiklivräntor beskattas däremot till fullt belopp.
Trafiklivräntekommittén kom vid sina överväganden till den uppfatt
ningen att tilläggen i beskattningshänseende skulle följa de för vederbö
rande trafiklivränta gällande reglerna och föreslog med utgångspunkt här
ifrån inte någon ändring av nuvarande beskattningsregler. Jag har god
tagit kommitténs ståndpunkt, vilken lämnats utan erinran under remiss
behandlingen.
Med den ytterligare markering av tilläggens ställning som särskilda för
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967
måner vid sidan av själva trafiklivräntan — tagen här i teknisk mening
som omfattande endast den ersättningsrätt som grundar sig på skadestånds
reglerna —• som nu görs på grund av lagrådets påpekanden kan den frå
gan uppstå huruvida tilläggen i beskattningshänseende skall vara likställda
med livräntor. För att undanröja en eventuell tveksamhet på denna punkt
vill jag föreslå att i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen införs en
bestämmelse att till livränta skall räknas även höjning av livräntan och
sådant tillägg till densamma som skall utgå under livräntans fortsatta be
stånd. Bestämmelsen avser att omfatta såväl hittills utgående som fram
tida höjningar och tillägg, vare sig de har tillkommit på enskilt initiativ
eller genom statsmakternas beslut. Av bestämmelsen följer vidare att
i det fall höjning eller tillägg utgår för sådan trafiklivränta, som enligt det
nyss sagda endast delvis utgör skattepliktig inkomst, förmånen av reduce
rad beskattning skall omfatta även höjningarna och tilläggen. I de fall
däremot där livränta enligt gällande bestämmelser beskattas fullt ut, kom
mer även höjningar och tillägg att beskattas utan reduktion. Höjningarna
och tilläggen kommer med andra ord att följa vad som gäller för den ur
sprungliga livräntan. — Dessa bestämmelser har fått generell karaktär och
gäller sålunda även andra värdesäkrade livräntor än trafiklivräntor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att anta förslag till
1) lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,
2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon,
3) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kom
munalskatt elagen den 28 september 1928 (nr 370),
4) förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av stats
medel, m. m.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 660811