2

gällande ersättningsmaxima, dels i de fall livräntetagaren skadats innan

han fyllt sexton år.

Kostnaderna för värdesäkrings- och kompensationsförmånerna avses

skola bäras av trafikförsäkringstagarna. Dock skall staten svara för kostna­

derna i fråga om de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig. Kostna­

derna för år 1968 beräknas medföra ökade utgifter för trafikförsäkringen

med i runt tal 46 milj. kr. För staten beräknas kostnaderna för samma år

komma att uppgå till 50—60 000 kr.

Tilläggen avses skola följa livräntorna i beskattningshänseende. För att

nå detta syfte föreslås ett förtydligande av anvisningarna till kommunal­

skattelagen.

Slutligen föreslås att trafikförsäkringsplikten skall utvidgas till även

kommunala motorfordon.

Förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

3

Förslag

till

Lag

om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den

10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon eller på grund

av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motor­

fordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta).

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utom­

lands och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt mo­

torfordon eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller

fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat

område.

2

§•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg.

3 §•

Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild för­

mån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även

om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar

är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på

grund av försäkringsavtalet.

4 §•

Allmänt tillägg till trafiklivränta, som fastställts före utgången av år

1965, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,

år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,

åren 1942—1947, etthundratjugo procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,

åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,

år 1958 eller 1959, trettio procent,

år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,

år 1965, fem procent.

4

5 §•

Allmänt tillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med särskilt

tillägg.

Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån

som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid be­

räkning av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen,

dock icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.

6

§•

Särskilt tillägg utgår till sådan trafiklivränta till skadad som på grund

av föreskrift i lag eller försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad

livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd, dock endast om försäk-

ringsfallet inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbets­

förmåga var nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fast­

ställande.

Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är an­

svarig för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.

7 §•

Särskilt tillägg utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan

vad livräntetagaren kan antagas ha varit berättigad att få i skadestånd och

det belopp till vilket livräntan fastställts.

Särskilt tillägg utgår ej, om det skulle understiga etthundra kronor för

år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.

8

§•

Extra tillägg utgår till trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år

vid skadans uppkomst och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan

med minst hälften vid livräntans fastställande, dock endast om livräntan

fastställts före utgången av år 1959.

Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsför­

mågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i

övriga fall.

9

§•

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år,

då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet för

januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari

varje år basbeloppet för januari månad med minst fem procent överskrider

det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg.

I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till

tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår index­

tillägg från och med den dag närmast efter livräntans fastställande då

ytterligare indextillägg till de tidigare fastställda livräntorna börjar utgå.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Bru­

tet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal

med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

10 §.

Indextillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med tillägg enligt

denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid motsvarande

tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

5

11

§•

Om särskilda skäl föreligger, kan Konungen för viss tid, högst ett år i

taget, förordna att nytt indextillägg ej skall utgå eller utgå endast i mindre

omfattning än som följer av 9 §.

Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, utgår

indextillägg första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt

grunderna för denna lag.

12

§.

Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess

fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och index­

tillägg i motsvarande mån.

13 §.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts ut

mot engångsbelopp.

Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om

livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag.

14 §.

Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.

Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan

enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om till­

lägget utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för

verket.

15

§.

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solida­

riskt för kostnader som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivräntor

utgår enligt denna lag.

De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år förde­

las mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under närmast

föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikför­

säkringar.

16 §.

Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej

utmätas.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidi­

gast från och med den 1 januari 1969.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets föränd­

ring eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit

sig att höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för pen­

ningvärdets förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.

6

Kungl. Mcij. ts proposition nr 137 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Försäkringsplikt åligger icke med­

lem av konungahuset, ej heller sta­

ten, kommun, främmande statsöver­

huvud, medlem av främmande rege­

rande furstehus eller, enligt vad

Konungen under villkor av ömsesi-

dighet därom förordnar, utlänning,

som tillhör främmande stats härva­

rande beskickning eller konsulat.

Har sådan-------------------------------

Försäkringsplikt åligger icke med­

lem av konungahuset, ej heller sta­

ten, främmande statsöverhuvud,

medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad Konungen

under villkor av ömsesidighet där­

om förordnar, utlänning, som tillhör

främmande stats härvarande be­

skickning eller konsulat,

trafikförsäkring funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskatte­

lagen den 28 september 1928 (nr 37®)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunal­

skattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 31 g.

1. Med pension------------eller annorledes.

Med pensionsförsäkring------------ försäkringen upphör.

Ålderspension, som------------ anses skälig.

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § se 1963: 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

7

Med efterlevandepension------------ personer leva.

Såsom efterlevandepension---------- vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen------------vid omgifte.

Kapitalbelopp, som---------- av efterlevandepensionen.

Skall enligt------------halvt år.

Med kapitalförsäkring------------av försäkring.

Innehåller avtal------------ en kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring,------------ Kungl. Maj :t.

Försäkring, vilken----------- dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall------------ som huvudförsäkringen.

För att------------—----------------------— med tjänst.

Till livränta räknas även höjning

av livräntan och sådant tillägg till

denna som skall utgå under livrän­

tans fortsatta bestånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, in. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av

skada, vilken uppkommit här i landet till följd av trafik med motorfordon,

utges av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarighetsför­

säkring (trafiklivränta). Med motorfordon förstås därvid sådant fordon

som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å mo­

torfordon.

2 §•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg enligt lagen den

(nr ) om tillägg till vissa tra­

fiklivräntor.

3 §•

Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en sär­

skild förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och ut­

går även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är

begränsat.

4 §•

Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafik­

livräntan eller är ansvarig för dess erläggande.

8

5 §•

Kostnad, som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivränta utgår

enligt denna förordning, betalas av statsmedel.

6 §•

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna

förordning får ej utmätas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

7 §•

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidi­

gast från och med den 1 januari 1969.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket trafiklivränta höjts enligt brevet den 30 december 1955 angående

tillägg till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller

yrkessjukdom m. m., brevet den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa

av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, m. m. eller brevet den 14 de­

cember 1962 angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av

statsmedel. Bestämmelserna i nämnda brev äger ej tillämpning på trafikliv­

ränta som avses i denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av

livräntan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

9

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

2b februari 1967.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

,

S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om värdesäkring av

trafiklivräntor och anför.

Inledning

Livränta som utgår som skadestånd (skadelivränta) fastställs i princip

utan hänsyn till kommande förändringar i penningvärdet. Realvärdet av

skadelivränta är sålunda inte säkerställt för framtiden. Penningvärdets

utveckling har i skilda sammanhang under senare år föranlett krav på åt­

gärder för värdesäkring av dessa livräntor, varvid särskilt eftertryck getts

åt kravet på kompensation åt trafikens offer.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkalla­

des den 15 april samma år åtta sakkunniga för att utreda frågan om värde­

säkring av trafiklivräntor och därmed sammanhängande spörsmål. De sak­

kunniga1, som antog benämningen trafiklivräntekommittén, har den 5 sep­

tember 1966 avgett betänkandet »Värdesäkring av trafiklivräntor» (SOU

1966:53).

Efter remiss har yttranden över trafiklivräntekommitténs förslag avgetts

av försäkringsinspektionen, hovrätten för Västra Sverige, försvarets civil­

förvaltning, riksförsäkringsverket, poststyrelsen, telestyrelsen, vattenfalls­

styrelsen, rikspolisstyrelsen, statens handikappråd, Folksam, Svenska för­

säkringsbolags riksförbund, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Trafik-

försäkringsföreningen, Kungl. automobil klubben (KAK), Motorförarnas

1 Justitierådet Erland Conradi, ordförande, dåvarande direktören i Försäkringsaktiebolaget

Svea, jur. kand. Lennart Ahlström, byråchefen i försäkringsinspektionen, fil. drGerdt Brundin,

direktören i försäkringsbolaget Folksam Sten Eriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare,

advokaten Ingrid Gärde Widemar, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Göran

Karlsson, kanslirådet Göran Wahlgren och hovrättsrådet Åke Widding.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksförbund (M), Sveriges

trafikbilägares riksorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska kom­

munförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Gällande ordning

Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon m. m.

Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskada) regle­

ras främst av 6 kap. strafflagen den 16 februari 1864 (SL), lagen den 30

juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobil-

trafik (bilansvarighetslagen) samt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om tra­

fikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen).

I 6 kap. 1 § SL stadgas att skada, som någon tillfogar annan genom

brott, skall gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller

av vållande. Skadeståndet skall jämkas efter vad som prövas skäligt, om

den som led skadan medverkat därtill genom eget vållande.

Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon

ett mera omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas annan

person än föraren eller som tillfogas sådan egendom som inte befordras

med fordonet. Enligt 2 § bilansvarighetslagen är ägaren ansvarig för sådan

skada, även utan vållande. Ägaren är emellertid fri från ansvar, om

det framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av bristfällig­

het på fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig

att ersätta sådan skada om det inte framgår av omständigheterna att föra­

ren inte varit vållande till skadan. Bevisbördan är sålunda lagd på ägaren

och föraren. Brukar någon utan lov annans fordon, skall enligt 6 § bruka­

ren i stället för ägaren svara för inträffad skada. Som allmän regel gäller

enligt bilansvarighetslagen, att skadeståndet skall jämkas om den skade­

lidande medverkat till skadan genom eget vållande.

Enligt 1 § trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon —

med vilken jämställs den som innehar motorfordon på grund av avbetal­

ningsköp — att ta och vidmakthålla trafikförsäkring på fordonet. Denna

försäkringsplikt avser motorfordon, som är registrerat i Sverige eller utan

registrering brukas här i trafik (i huvudsak mopeder och utländska motor­

fordon).

Trafikförsäkringslagen innehåller några undantag från försäkringsplik­

ten. I 2 § fjärde stycket föreskrivs sålunda att trafikförsäkringslagen inte

äger tillämpning på motorfordon, som används uteslutande inom vissa in­

hägnade områden (t. ex. järnvägs- eller fabriksområde). Staten, kommu­

nerna m. fl. är enligt 4 § befriade från skyldigheten att ta försäkring.

Enligt vissa särskilda bestämmelser jämställs i trafikförsäkringshän-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

11

seende utländska motorfordon under tillfälligt uppehåll i Sverige med

motsvarande svenska motorfordon.

Trafikförsäkring medför enligt 3 § rätt att utfå skadeståndet direkt av

försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbe­

håll, skall försäkringen täcka den skadeståndsskyldighet som kan upp­

komma för försäkringstagaren i följd av trafik med fordonet. Utan sär­

skilt åtagande är dock försäkringsgivaren i vissa fall inte ansvarig. I hu­

vudsak är det då fråga om skador på föraren, fordonet eller egendom, som

befordras med fordonet. Trafikförsäkringen innefattar sålunda dels en

garanti i förhållande till den skadelidande och dels ansvarighetsförsäkring

till förmån för försäkringstagaren.

Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat har i trafikförsäkrings­

lagen begränsats till vissa maximibelopp. Enligt It § gäller sålunda att

försäkringsgivarens ansvar för varje händelse, som medför skada, skall

täcka skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. i anledning av personskada med

begränsning till 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person samt om

tillhopa 1 milj. kr. i anledning av skada på egendom. Dessa försäkrings­

summor gäller sedan den 1 januari 1962. Tidigare var beloppen betydligt

lägre. Beträffande personskada var sålunda maximibeloppen ursprungligen

60 000 kr. för varje händelse (viss förhöjning vid bussförsäkring) och

20 000 kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp höjdes år

1939 till 300 000 kr. resp. 60 000 kr. och år 1955 till 600 000 kr. resp.

200 000 kr.

Enligt 6 § får trafikförsäkring meddelas — förutom av försäkrings-

anstalt som inrättats av staten — endast av anstalt som fått Konungens

tillstånd att driva sådan rörelse (trafikförsäkringsanstalt). Tillstånd är

f. n. meddelat åt 17 anstalter, därav tolv svenska och fem utländska. Tra­

fikförsäkringsanstalt är pliktig att på begäran meddela trafikförsäkring,

för såvitt inte anstaltens verksamhetsområde är begränsat till viss yrkes-

eller intressegrupp e. d. Någon trafikförsäkring genom statlig försäkrings-

anstalt bedrivs inte.

Om motorfordon inte varit försäkrat fastän skyldighet därtill förelegat

enligt trafikförsäkringslagen eller det inte kunnat klarläggas genom vilket

fordon trafikskadan förorsakats, är enligt 21 § samtliga trafikförsäkrings-

anstalter solidariskt ansvariga för skadan.

Trafikförsäkringsanstalterna har för reglering av trafikskada, som or­

sakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilken de är solidariskt

ansvariga, bildat en förening kallad Trafikförsäkringsföreningen. För­

eningen ombesörjer också skaderegleringen, när utländskt fordon orsakat

skada här, samt en del andra för anstalterna gemensamma uppgifter. För

föreningens förbindelser svarar trafikförsäkringsanstalterna efter storleken

av influtna premier. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj:t.

Varje anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra föreningen.

12

Vid regleringen av personskador biträds trafikförsäkringsanstalterna och

Trafikförsäkringsföreningen av en rådgivande nämnd, Trafikförsäkrings-

anstalternas nämnd, vars upprättande och finansiering anstalterna har att

tillsammans svara för och vars reglemente godkänts av Kungl. Maj :t. En­

ligt reglementet skall vid uppgörelse utom rätta nämnden höras i viktigare

ersättningsfrågor, bl. a. om ersättning för invaliditet, när nedsättningen av

arbetsförmågan uppgår till minst 10 %, och om ersättning för förlust av

försörjare.

Över trafikförsäkringsrörelsen utövar försäkringsinspektionen fortlöpan­

de kontroll. För sådant ändamål har inspektionen bl. a. utfärdat trafikför-

säkringscirkulär — nu gällande av den 17 april 1963 och den 27 januari

1966 — innehållande bestämmelser om försäkringsbolags uppgifts- och an­

mälningsskyldighet beträffande trafikförsäkring m. m.

I de fall där motorfordon får eller tidigare fått brukas i trafik här i lan­

det utan trafikförsäkring har motorfordonsägaren i viss utsträckning skyd­

dat sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom att ta en frivillig

bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i öv­

rigt är i stort sett desamma i bilansvarighetsförsäkringen som i trafikför­

säkringen.

Den obligatoriska trafikförsäkringen svarar enligt 3 § trafikförsäkrings­

lagen endast för skada, som uppkommit vid trafik här i landet med det för­

säkrade fordonet. Ansvarighetsförsäkringsfrågan för svenska motorfordon

vid färder utomlands regleras delvis genom internationella överenskommel­

ser mellan försäkringsbolag i vissa europeiska länder, som samarbetar på

området. De svenska trafikförsäkringsanstalterna har därvid frivilligt åta­

git sig ansvaret för försäkrade fordons färder utomlands. Vid färd i andra

nordiska länder gäller den svenska trafikförsäkringen utan vidare, medan

vid färd i övriga samarbetande länder krävs att motorfordonsägaren inne­

har ett av den svenska trafikförsäkringsanstalten utfärdat internationellt

giltigt trafikförsäkringskort, det s. k. gröna kortet. Skada som orsakas

av svenskt motorfordon utomlands regleras i dessa fall av en särskilt inrät­

tad skadebyrå eller av sammanslutningen av trafikförsäkringsanstalterna

i det land, där skadan uppkom. Sina utlägg får byrån eller sammanslut­

ningen tillbaka av den svenska trafikförsäkringsanstalten.

Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och förlust av försörjare

Enligt 6 kap. 2 § SL skall vid personskada utges ersättning bl. a. för »hin­

der eller brist i den skadades näring». Härutöver finns i lag inte några all­

männa bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den prin­

cipiella utgångspunkten vid bestämmande av sådan ersättning är emellertid

att den skadelidande skall ha full goltgörelse för den förlust i detta hänse­

ende han lidit genom skadefallet, efter avdrag givetvis för vad han uppbu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

13

rit eller kan komma att uppbära från socialförsäkringen, dvs. den allmän­

na försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning för framtida för­

lust av arbetsinkomst — invaliditet — bestäms härvid enligt praxis att utgå

i form av livränta, när invaliditetsgraden uppgår till eller överstiger 10 å

15 %. I övriga fält utges i regel engångsersättning.

Bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd finns i 6 kap. 4 § SL.

Om någon, som enligt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som

blivit dödad, genom frånfället kommer att sakna erforderligt underhåll, är

han enligt sagda lagrum berättigad till skadestånd av den som vållat döds­

fallet efter vad som prövas skäligt med hänsyn till skadevållarens tillgång­

ar och andra omständigheter. Skadeståndet kan efter omständigheterna sät­

tas att utgå på en gång eller på särskilda tider, dvs. i form av livränta.

Inkomstunderlaget för livränteersättning fastställs på grundval av den

skadades eller den avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för

olycksfallet, varvid man dock beaktar konkreta utsikter till löneökning och

förbättrade anställningsvillkor. Hänsyn tas numera i praxis också till all­

männa löneökningar och därmed penningvärdeförändringar som ägt rum

under tiden mellan olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I

många fall bestäms livräntan emellertid periodvis, bl. a. om det kan antas

att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan undergår föränd­

ringar. Vid omprövningen av livräntan tas hänsyn till aktuella löneförhål­

landen, vilket bl. a. innebär att man beaktar de förändringar penningvärdet

undergått efter olyckstillfället vid uppskattningen av skäligt inkomstun­

derlag.

Livränta, som utgår på grund av trafikskada (trafiklivränta), fastställs

— i likhet med andra skadelivräntor — i princip att utgå i det penningvärde

som råder vid tiden för livräntans fastställande. Någon hänsyn tas inte till

penningvärdets förändringar under livräntans bestånd. Möjlighet att få

det fastställda livräntebeloppet höjt föreligger ej heller för livräntetagaren,

såvida inte medgivande härtill lämnats. Medgivande till omprövning av liv­

ränta vid ändringar i penningvärdet torde endast i undantagsfall förekom­

ma i praktiken. Realvärdet av livränta är alltså inte säkerställt för fram­

tiden. På frivillighetens väg har dock värdesäkringsfrågan för en mindre

del av trafiklivräntorna lösts i begränsad utsträckning. Dels genomförde

försäkringsbolaget Folksam år 1959 en förstärkning av bolagets utgående

trafiklivräntor. Dels har staten tid efter annan höjt skadelivräntor som

utgår av statsmedel.

Försäkriitgsbestämmelser för trafiklivräntor

För trafikförsäkringsrörelse gäller lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse (FL) samt därutöver de särskilda bestämmelser om tra­

fikförsäkring som återfinns dels i trafikförsäkringslagen, dels i koncessions-

villkor och vissa andra föreskrifter.

14

I trafikförsäkringsanstalts balansräkning skall enligt vissa i 262 § 1 mom.

FL upptagna bestämmelser såsom skuld under benämningen försäkrings­

fond upptas bl. a. värdet balansdagen av anstaltens ansvar på grund av dels

inträffade, inte slutreglerade skador (ersättningsreserv), dels löpande för­

säkringar (premiereserv).

Har trafikskada medfört rätt till livränta skall, så länge livräntan är

provisorisk, erforderlig avsättning härför redovisas i ersättningsreserven.

Efter det att livräntan slutligt fastställts avförs den från försäkringsbola­

gets trafikförsäkringsrörelse. Svenskt försäkringsbolag, som äger behålla

ansvaret för livränta, redovisar den slutliga livräntan inom livränterörel-

sen i skadeförsäkringen. Annat svenskt bolag och utländsk försäkrings-

anstalt skall enligt 12 § trafikförsäkringslagen fullgöra skyldighet att utge

livränta på grund av trafikförsäkring genom köp av sådan livränta hos riks­

försäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

Livförsäkringsrörelse skall enligt FL bedrivas på grundval av den s. k.

kapitaltäckningsprincipen. Detta innebär att när trafiklivränta fastställs

ett belopp fonderas (dvs. bokförs som skuld i trafiklivränteröreisen) som

svarar mot livräntans kapitaliserade värde vid denna tidpunkt. Kapitalvär­

det, som fastställs enligt de grunder som gäller för livränterörelse i allmän­

het, beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden, vari ingår

erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränteutveckling o. d.

Nu gällande grunder bygger bl. a. på en antagen ränta av 3 %, vilket så­

lunda innebär att trafiklivränterörelsen, som redovisas som särskild verk­

samhetsgren, alltid gottskrivs 3 % ränta såsom avkastning på livräntefon-

den oavsett den verkliga avkastningen. Det ränteöverskott, som kan uppstå

till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, överförs från liv-

ränterörelsen till medel avsedda för bolagets allmänna konsolidering. Skulle

avkastningen understiga 3 %, fylls bristen på samma sätt från de allmänna

konsolideringsmedlen. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta

uppgår f. n. till 5 å 6 %.

Försäkringsfonden för livförsäkringar skall enligt 274 § FL vara place­

rad i vissa slag av värdehandlingar, i första hand guldkantade obligationer

och inteckningslån med fullgod säkerhet. Endast en tiondel av fonden får

placeras fritt, dock inte i aktier. De värdehandlingar, i vilka fonden redovi­

sas, skall enligt 276 § FL förvaras avskilda på sätt som närmare anges i

paragrafen. De försäkrade — i detta fall livräntetagarna — åtnjuter pant­

rätt i de förvarade värdehandlingarna till säkerhet för sin fordran på bo­

laget.

För köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl.

Maj :t fastställda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv.

Även dessa grunder bygger på antaganden om framtida förhållanden. Rän­

tefoten är här 3 % under tio år och sedan 2,5 %. Livräntefonden förvaltas i

likhet med verkets övriga fonder enligt bestämmelserna i reglementet den

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

15

26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fon­

der. Reglementet har i huvudsak samma placeringsbestämmelser som 274 §

FL men innehåller inte några bestämmelser om pantsättning till livränteta-

garnas förmån.

Trafiklivräntebeståndets omfattning

Trafiklivräntor kan indelas i tre kategorier. Den första gruppen, som är

den ojämförligt största, utgörs av livräntor härrörande från den obligato­

riska trafikförsäkringen. Därnäst kommer de livräntor som utgår på grund

av bilansvarighetsförsäkring, tagen av staten, kommun eller sådan enskild

motorfordonsägare, för vilken trafikförsäkringsplikt inte förelegat (bilan-

svarslivräntor). Den tredje gruppen åter omfattar de livräntor som be­

talas direkt — utan försäkring — av den skadeståndsskyldige; i huvudsak

är det här fråga om livräntor, som utgår av statsmedel.

Trafiklivräntebeståndets omfattning den 1 juli 1964 hos försäkringsbolag

och statliga myndigheter var enligt verkställd undersökning följande. Från

trafikförsäkringen härrörde 5 439 livräntor med — bortsett från belopp som

på grund av regress tillföll yrkesskadeförsäkringsinrättning — ett årligt

livräntebelopp av 6 799 464 kr. Motsvarande siffror för bilansvarslivrän-

tor var 213 och 247 081 samt för statens del 106 och 200 689. Under senare

år har årligen ca 500 nya livräntor tillkommit.

Kapitalvärdet av det livräntebestånd, som kommer från trafikförsäkring­

en, utgjorde den 1 juli 1964 något över 90 milj. kr. Trafikförsäkringens kost­

nad för livräntor är dock låg i förhållande såväl till dess kostnader i övrigt

som till premieinkomst. Man kan få en bild härav, om kapitalvärdet av un­

der visst år beviljade livräntor ställs i relation till premieinkomst samt till

skade- och förvaltningsutgifter under samma år. Bilden är dock inte helt

rättvisande. En sådan jämförelse har gjorts för åren 1960—1964 för de

svenska trafikförsäkringsanstalterna enligt följande.

År

Kapital­

värdet av

beviljade

livräntor,

milj. kr.

Premie­

inkomst,

milj. kr.

Skadeut-

betal-

ningar,

milj. kr.

Totala

utgifter,

milj. kr.

Livräntornas kapitalvärde

i °'0 av

premie­

inkomst

skadeut-

betal-

ningar

totala

utgifter

1960 ...................

14

180

135

184

7,8

10,4

7,6

1961 ...................

11

188

155

211

5,9

7,1

5,2

1962 ...................

14

207

186

247

6,8

7,5

5,7

1963 ...................

18

276

210

281

6,5

8,6

6,4

1964 ...................

21

332

236

315

6,3

8,9

6,7

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Penningvärdets utveckling m. m.

Penningvärdets utveckling sedan år 1929, när den obligatoriska trafik­

försäkringen genomfördes, kan utläsas av den indexserie över konsument­

prisernas förändringar, konsumentprisindex, som beräknas utan direkta

skatter och sociala förmåner och som har år 1949 som bas (100). Konsu­

mentprisindex för tidigare år kan fastställas genom en omräkning av vissa

förut anlitade indexserier.

Konsumentprisernas utveckling enligt konsumentprisindex från vissa år

fram till år 1966 framgår av följande tabell.

År

Konsumentpris­

index (årsmedeltal)

Indexökning från

ettvart av vidståen-

de år till 1966, %

1929 ................................

66

206

1939 ................................

66

206

1949 ................................

100

102

1954 ................................

129

57

1959 ................................

153

32

1960 ................................

159

27

1961 ................................

163

24

1962 ................................

170

19

1963 ................................

175

15

1964 ................................

181

12

1965 ................................

190

6

1966 ................................

202

—

Konsumentprisindex för december 1966 har fastställts till 206.

Sedan maj 1965 uträknas som ett komplement till konsumentprisindex

en ny indexserie, nettoprisindex. För beräkning av nettoprisindex rensas

konsumentpriserna från all den indirekta beskattning som belastar konsum­

tionsvarorna. Nettoprisindex mäter sålunda förändringen i nettopriserna,

dvs. priser reducerade med de indirekta skatternas belopp. Den mäter där­

emot inte den konsumtionsprisutveckling, som skulle ha skett, om det inte

existerat någon indirekt beskattning eller om de indirekta skatterna inte

hade förändrats. Nettoprisindex beräknas normalt för månaderna februari,

maj, augusti, november och december och som basår har valts år 1959.

Nettoprisindex för november 1966 har fastställts till 126.

Utvecklingen av nettoprisindex för perioden 1959—1966 jämfört med kon­

sumentprisindex’ förändringar under samma tidrymd framgår av följande

tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

17

Nettoprisindex och konsumentprisindex, årsmedeltal jör åren 1960—1966, allt med

år 1959=100

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Nettoprisindex....

Konsumentprisindex

101,3

104,1

103,8

106,4

107,0

111,5

109,8

114,6

114,0

118,5

118,7

124,3

124,6

132,5

Värdesäkringen av pensionsförmåner enligt lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring bygger på ett med utgångspunkt i konsument­

prisindex för september 1957 indexreglerat basbelopp om 4 000 kr. Bas­

beloppet fastställs varje månad av Kungl. Maj :t och beräknas genom att det

tal (relationstalet), som uttrycker förhållandet mellan konsumentprisindex

för tredje månaden före den månad basbeloppet avser och konsument­

prisindex för september 1957, multipliceras med 4 000 kr. En avrundning

sker till närmaste hundratal kr. För att hindra alltför täta skiftningar i

basbeloppet har en spärregel införts. Regeln har den innebörden att en

ändring av relationstalet inte skall föranleda ändring av basbeloppet med

mindre talet stigit eller nedgått med minst 3 % sedan närmast föregående

ändring av basbeloppet vidtogs. För januari 1967 har basbeloppet fast­

ställts till 5 500 kr.

Trafiklivräntekommittén

Inledning. Sammanfattning av kommitténs förslag

Kommittén föreslår, att livränta, som utgår enligt bestämmelserna i tra­

fikförsäkringslagen eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, skall höjas

med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter enligt

följande grunder. Livränta som fastställts år 1966 eller tidigare skall dels

räknas upp till penningvärdet den 1 januari 1968 — som är den dag då en­

ligt förslaget lagstiftningen skall träda i kraft — dels därefter fr. o. m. år

1969 årligen i princip höjas genom indextillägg, beräknat på grundval av

penningvärdets utveckling under senast förflutet år. Till livränta, fastställd

år 1967 eller senare, skall fr. o. in. andra kalenderåret efter det då livräntan

fastställts likaledes som regel utgå indextillägg. Om indextillägg beslutar

Kungl. Maj:t. Därjämte skall enligt förslaget vissa invaliditetslivräntor,

som nedsatts till beloppet i följd av tidigare gällande begränsningar i för­

säkringsgivarens ansvar eller som utgår till den som vid tidpunkten för

skadans uppkomst inte fyllt 16 år, höjas genom särskilda tillägg.

Kostnaderna för de föreslagna höjningarna skall bäras av trafikförsäk­

ringstagarna. För finansieringen förordar kommittén — som anser att liv-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137

18

räntetagarna bör erhålla fastställda höjningsbelopp med samma garanti

som de ursprungliga livräntebeloppen — den metod som nu tillämpas inom

trafikförsäkringen i syfte att säkerställa livränta, eller kapitaltäckningsme-

toden. Belopp, som motsvarar kapitalvärdet av beslutade höjningar, skall

alltså fonderas. Trafikförsäkringens kostnad år 1968 för uppräkning av liv­

räntor, fastställda år 1966 eller tidigare, och för den nämnda särskilda höj­

ningen av vissa livräntor har med denna finansieringsmetod beräknats kom­

ma att uppgå till omkring 46 milj. kr. Denna kostnad föreslås skola tas ut

av 1968 års försäkringstagare medelst särskilda premietillägg, bestämda så

att mopedägare erlägger 1 kr. i tillägg till premien, ägare av motorcykel

eller traktor 5 kr., personbilägare 20 kr. och ägare av annat motorfordon

60 kr. För följande år avses värdesäkringskostnaden kunna beaktas vid

premiesättningen och inrymmas i den vanliga premien; trafikförsäkring­

ens kostnad år 1969 för indextillägg har med nu angiven finansierings­

metod beräknats till ca 9 milj. kr. eller 1,6 % av uppskattad premieinkomst

inom trafikförsäkringen för nämnda år.

För trafiklivränta, som utges av statsmedel eller som utgår på grund av

en av staten tagen bilansvarighetsförsäkring, skall gälla särskilda regler.

Dessa livräntor skall höjas enligt grunder, som nu angetts, men höjningen

skall bekostas av statsmedel. I följd härav uppkommande kostnader för

statsverket år 1968 har uppskattats till mellan 50 000 och 60 000 kr.

Trafiklivräntor som utges direkt utan försäkring av annan skadestånds-

skyldig än staten lämnas utanför värdesäkringen.

Den juridiska konstruktionen av värdesäkringsförmånerna

Kommittén erinrar till en början om att trafikförsäkringen enligt gällan­

de bestämmelser knutits till det skadeståndsansvar som i anledning av tra­

fikskada kan uppkomma för ägare, brukare och förare av motorfordon.

Sambandet mellan skadestånd och trafikförsäkring kan till synes göra det

naturligt att ordna trafiklivräntornas värdesäkring genom att låta skade-

ståndsskyldigheten innebära skyldighet att lämna realvärdesäkrad kompen­

sation. Denna väg är dock enligt kommittén av olika skäl inte framkomlig.

Direktiven innehåller anvisning om möjlighet att söka lösningen på proble­

met enbart inom försäkringens ram. Kommittén finner någon annan utväg

i detta sammanhang inte vara tänkbar. Värdesäkringsuppdraget avser en­

dast livräntor i anledning av trafikskada, och en lösning av värdesäkrings-

frågan på skadeståndsrättslig grund bör inte begränsas till dessa livräntor.

Enligt kommitténs förslag skall kompensationen för penningvärdets fall

sålunda utgå ur trafikförsäkringen som en särskild förmån utöver det ska­

destånd försäkringen har att täcka. Försäkringsersättningen höjs utan att

motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten genomförs, Livräntetagare,

som uppbär bilansvarslivränta på grund av försäkring tagen av annan mo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

19

torfordonsägare än staten, skall på motsvarande sätt enligt förslaget erhål­

la kompensationen för penningvärdets fall i form av en särskild förmån ut­

över livräntebeloppet. För livräntor, som staten har att utge eller som utgår

på grund av en utav staten tagen försäkring, konstruerar kommittén — i

likhet med vad som tidigare skett när av statsmedel utgående skadeliv-

räntor höjts i särskild ordning — kompensationen som en av staten utgivén

särskild förmån utöver den på skadeståndsrättslig grund utgående livrän­

tan.

Kommittén anser inte att frikopplingen av den värdesäkrade delen av tra­

fikförsäkringsförmånerna från de primära ansvarsreglerna medför några

komplikationer. Värdesäkringstilläggen avses inte bli av skadeståndsrätts­

lig natur utan tänks utgöra en förmån som tillkommer livräntetagarna ge­

nom särskild lagstiftning och som skall bekostas av den samlade trafikför­

säkringsrörelsen. Det system av regler inom försäkringen som anknyter

till skadeståndsskyldigheten får inte tillämpning på den föreslagna värde­

säkringen. Kommittén tar särskilt upp frågan om värdesäkringstilläggens

ställning när det gäller trafikförsäkringsgivares regressrätt och anför.

Trafikförsäkringsanstalt har under särskilda i lag eller försäkringsavtal

angivna förutsättningar möjlighet — och enligt koncessionsvillkoren i vissa

fall t. o. m. skyldighet —- att vända sig mot det försäkrade fordonets ägare,

brukare eller förare och kräva denne på vad anstalten utgett i anledning

av försäkringstallet. Är jämte den berörda trafikförsäkringsanstalten annan

helt eller delvis ansvarig för skadan, kan återkrav riktas också mot denne.

Krav kan sålunda göras gällande exempelvis mot annan trafikförsäkrings­

anstalt, vari ett kolliderande fordon är trafikförsäkrat, eller mot Kronan,

när skada orsakats av dess oförsäkrade bil, eller mot andra trafikanter än

bilister t. ex. mot järnvägar, spårvägar, cyklister eller fotgängare, eller mot

väghållare. Denna regressrätt är till sin natur en från den skadelidande här­

ledd rätt och begränsas till sin omfattning av vad den skadelidande ägt

uppbära i skadestånd.

Har staten tillhörigt motorfordon orsakat skada, för vilken staten utgett

skadestånd, har staten regressrätt efter i huvudsak samma principer som

om ersättningen hade utgetts av trafikförsäkringsanstalt. Regressrätt finns

även för försäkringsgivare enligt avtal om frivillig bilansvarighetsförsäkring.

I de fall där försäkringsgivare inom trafikförsäkringen har regressrätt mot

försäkringstagaren (bilägaren), utgår inom bilansvarighetsförsäkringen

inte någon försäkringsersättning (försäkringsgivaren är fri från ansvar).

F. ö. innehåller avtal om bilansvarighetsförsäkring samma bestämmelser

om regress som trafikförsäkringsavtalen.

Eftersom värdesäkringstilläggen således avses bli av annan natur än den

på skadeståndsrätten grundade ersättningen är, understryker kommittén,

regressrätt utesluten i fråga om dessa tillägg. Kommittén finner inte an­

ledning att vid sidan härav föreslå några särskilda regressregler.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna

Värdesäkringen är avsedd i första hand för sådana trafiklivräntor som

utgår enligt bestämmelserna för den obligatoriska trafikförsäkringen. Alla

livräntor, som denna försäkring svarar för, skall enligt kommittén i princip

omfattas av värdesäkringen.

Trafikförsäkringen täcker emellertid inte alla de fall, där livränta kan

utgå i anledning av trafikskada. Kommittén redovisar de slag av trafikliv­

räntor som faller utanför trafikförsäkringen. I huvudsak rör det sig om liv­

räntor som utgår dels i följd av skada som uppkommit före den 1 januari

1930 när trafikförsäkringslagen trädde i kraft och som inte omfattas av tra­

fikförsäkringen eller som efter denna tidpunkt orsakats av motorfordon

som inte var trafikförsäkringspliktigt när olyckan skedde, t. ex. moped,

lättviktsmotorcykel och gummihjulstraktor, dels i följd av skada som orsa­

kats av motorfordon tillhörigt konungahuset, staten, kommun eller diplo­

mater, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är befriade från skyldigheten

att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Vidare faller utanför trafik­

försäkringen livränta, vilken utgår som tillägg åt sådan livränta ur trafik­

försäkringen som reducerats till följd av maximering av trafikförsäkringens

ansvarssummor. Trafiklivräntor, som inte täcks av trafikförsäkringen, inde­

lar kommittén i två grupper, nämligen sådana som utges direkt av den ska-

deståndsskyldige och sådana som utgår på grund av frivillig bilansvarig­

hetsförsäkring. Antalet trafiklivräntor, som betalas direkt — utan försäk­

ring — av den skadeståndsskyldige, kan fastställas enbart i det fall att

de betalas av staten. Den 1 juli 1964 uppgick antalet av statsmedel utgående

trafiklivräntor till 106 stycken. Enligt kommitténs undersökningar fanns

vid nämnda tidpunkt vidare 213 bilansvarslivräntor. Av dessa livräntor här­

rör bara ett fåtal från försäkringsfall som inträffat före trafikförsäkrings­

lagens ikraftträdande. Övriga bilansvarslivräntor utgår huvudsakligen på

grund av försäkring, som tagits av affärsdrivande statligt verk — postver­

ket, televerket och vattenfallsverket — eller av kommun, medlem av ko­

nungahuset, diplomat eller mopedägare. Kommunerna har alltsedan andra

världskrigets slut haft sina motorfordon försäkrade. Även konungahusets

medlemmar och diplomater försäkrar som regel sina motorfordon. Beträf­

fande mopedförsäkringar upplystes i samband med att trafikförsäkrings­

plikt infördes för mopeder den 1 juli 1961, att mer än hälften av dåvarande

mopedägare hade bilansvarighetsförsäkring. Tidigare förekom det slutligen

att motorfordonsägare genom frivillig tilläggsförsäkring höjde trafikför­

säkringens förhållandevis låga ansvarsbelopp.

Kommittén anser anledning i och för sig saknas att i värdesäkringshän-

seende göra skillnad mellan å ena sidan trafiklivränta som täcks av trafik­

försäkringen och å andra sidan övriga trafiklivräntor. Det finns emellertid

enligt kommitténs uppfattning praktiska skäl för att i viss mån begränsa

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

21

värdesäkringen när det gäller andra trafiklivräntor än sådana som täcks av

trafikförsäkring. I förslaget utesluts sålunda de fall där kommun eller en­

skild motorfordonsägare förpliktats eller åtagit sig att utge trafiklivränta

och livräntan inte täcks av någon försäkring alls. Dessa fall är säkerligen

inte många. Kommunerna har som nyss nämnts numera sina motorfordon

försäkrade. Det kan emellertid, trots att det inte gått att fastställa, finnas

fall i vilka trafiklivränta utbetalas direkt av kommun. Kommittén anser —

bl. a. med hänsyn till ovissheten huruvida sådana livräntor verkligen existe­

rar — anledning saknas att i dessa fall lagstiftningsvägen skapa värde-

beständigt skydd. Kommittén räknar med att värdesäkringen för detta slags

livräntor kommer att lösas på grundval av kommittéförslaget genom frivil­

ligt åtagande av vederbörande kommun. Beträffande livräntor, för vilka

enskild motorfordonsägare är ansvarig och som inte täcks av något slags

försäkring, finner kommittén det vara praktiskt omöjligt att föreslå någon

lösning av frågan om värdebeständigt skydd. Härom anför kommittén.

Ligger inte försäkring till grund för livräntan, måste själva skadestånds-

skyldigheten modifieras, om värdesäkring, som belastar den skadestånds-

skyldige, skall införas. Många gånger är det säkerligen så att ej ens det

ursprungligen fastställda livräntebeloppet av ekonomiska skäl kunnat ut­

tagas från den enskilde skadeståndsansvarige. En lösning vore givetvis att

låta antingen staten eller trafikförsäkringen stå för värdesäkringen. I direk­

tiven har dock uttryckligen fastslagits att värdesäkringen — utom beträffan­

de statens egna trafiklivräntor — skall ske utan anlitande av allmänna me­

del. Därjämte saknas i dessa fall sådan anknytning till trafikförsäkringen

att det skulle vara rimligt att denna försäkring skall stå för kostnaderna.

F. ö. torde mycket stora administrativa svårigheter föreligga att få reda på

alla aktuella fall. En lösning efter sist antydda linjer måste därför avvisas.

För övriga slag av trafiklivräntor som inte täcks av trafikförsäkring finns

enligt kommittén goda förutsättningar för en praktiskt genomförbar lösning

av värdesäkringen. Staten får svara för värdesäkringen av de trafiklivrän­

tor som utges direkt av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsför­

säkring, tagen av statlig myndighet. Värdesäkringen av frivilliga bilansvars-

livräntor i övrigt kan lösas på olika sätt. Kommittén framhåller att för­

hållandena från värdesäkringssynpunkt i viss mån är likartade för trafik­

försäkringen och bilansvarighetsförsäkringen. Även inom sistnämnda för­

säkring är livräntebeståndet fullständigt redovisat hos de olika bolagen.

Vidare förekommer på sätt och vis också här ett försäkringstagarkollektiv

som kan svara för värdesäkringskostnaden. Försäkringen är dock inte obli­

gatorisk. Den teoretiska möjligheten finns att försäkringsunderlaget mins­

kar, om premien höjs för att täcka kostnader för värdesäkring. Frågan sy­

nes därför inte kunna lösas tillfredsställande inom bilansvarighetsförsäk­

ringens ram. Även andra skäl talar mot en sådan lösning. De bilansvars-

livräntor, som utgår på grund av tilläggsförsäkring för höjning av ansvars­

beloppen, bär genom sin karaktär av tilläggsbelopp till en i fråga om

22

beloppet begränsad livränta från trafikförsäkringen en naturlig anknytning

till denna försäkring och dess försäkringstagare. Sådan anknytning före­

ligger även i andra fall. För de lyper av motorfordon, som varit orsak till

att bilansvarslivräntor utgår, stadgas numera trafikförsäkringsplikt i viss

utsträckning. Det sagda gäller bilansvarslivräntor i anledning av försäk-

ringsfall före trafikförsäkringslagens ikraftträdande eller under tid motor­

fordon — t. ex. mopeder — varit undantagna från försäkringsplikt. — Kom­

mittén föreslår vidare att undantaget från försäkringsplikt för kommuner­

nas motorfordon upphävs i samband med värdesäkringens genomförande.

Även kommunerna skulle därigenom i framtiden komma att ingå i den ob­

ligatoriska trafikförsäkringens försäkringstagarkollektiv. Praktiskt taget

skulle då endast konungahuset och diplomater såsom försäkringstagare in­

om bilansvarighetsförsäkringen svara för värdesäkringen av det äldre bil-

ansvarslivräntebeståndet, vilket helt eller till allra största delen härrör från

försäkringar, tagna av andra kategorier. Detta är självfallet inte rimligt.

Från de anförda synpunkterna anser kommittén det sålunda vara befogat,

att trafikförsäkringen står för kostnader för värdesäkringen av nu ifråga­

varande bilansvarslivräntor. Därigenom kommer bilansvarslivräntorna att

i värdesäkringshänseende jämställas med trafikförsäkringens livräntor.

Kommittén gör dock ett avsteg från den föreslagna principen. Utgår

ansvarslivräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring avseende sådant

motorfordon som enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen i dess

nuvarande lydelse är undantaget från trafikförsäkringsplikt, lämnas sådan

livränta utanför värdesäkringen. Det gäller här motorfordon som används

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsom­

råde eller annat sådant inhägnat område. Anledningen till undantaget är

att kommittén anser att den gränsdragning mellan försäkringspliktiga och

icke försäkringspliktiga motorfordonsslag som blir gällande efter ett even­

tuellt genomförande av kommitténs förslag om trafikförsäkringsplikt för

kommuner bör vara avgörande i fråga om värdesäkringsförmånernas till-

lämpningsområde.

I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén frågan om värdesäkring av tra-

liklivräntor med internationell anknytning, dvs. frågan i vad mån värde­

säkringen skall omfatta även livränta, som utgår i anledning av skada orsa­

kad av utländskt motorfordon här i landet eller av svenskt motorfordon

utomlands. Kommittén erinrar om att i utomobligatoriska förhållanden ska­

destånd med internationell anknytning i allmänhet bedöms enligt lagen i

det land där den skadegörande handlingen blivit begången. Det kan därför,

framhålls det, vara naturligt att låta frågan om värdesäkring av livräntor

med internationell anknytning lösas på basis av samma principer som gäller

för den grundläggande skadelivräntan. Härigenom kan en enkel och klar

regel skapas av innebörd att värdesäkringen omfattar enbart livränta på

grund av trafikskada som uppkommit i Sverige. En sådan lösning sägs passa

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

23

väl ihop med den obligatoriska trafikförsäkringens konstruktion, enligt vil­

ken endast sådan skada täcks som uppkommit vid trafik här i landet.

Frågan kan dock enligt kommittén ses även ur andra aspekter. Trafik­

försäkringen står socialförsäkringen nära, och det kan främst av sociala

skäl synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsäm­

ringen tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. En lösning

efter sådana linjer skulle kunna innebära, att värdesäkringen skulle om­

fatta dels livräntor i följd av trafikskada här i landet dels ock livräntor

som i anledning av trafikskada utomlands utgår till personer, som har

stadigvarande hemvist här i landet. Även andra gränsdragningar sägs vara

tänkbara.

En från alla synpunkter tillfredsställande reglering är enligt kommit­

tén svår att åstadkomma. I detta sammanhang vill kommittén emellertid

inte tillmäta sociala rättvisekrav avgörande betydelse. Av försäkringsmäs-

siga hänsyn anses värdesäkringen böra avgränsas så att den i huvudsak

omfattar enbart livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen. Kom­

mittén finner det därför ligga närmast till hands att även beträffande nu

förevarande mera begränsade fråga låta trafikförsäkringens giltighetsom­

råde vara utslagsgivande. Värdesäkringen skall alltså omfatta enbart de

livräntor, som härrör från trafikskada här i landet.

Vissa praktiska konsekvenser av den valda lösningen belyses av kom­

mittén, som anför.

Det avgörande är om den trafikskada, som föranlett livränta, uppkom­

mit här i landet. Ovidkommande blir om skadan orsakats vid trafik med i

Sverige registrerat fordon eller med utländskt fordon. Ej heller spelar liv-

räntetagarens nationalitet eller hemvist någon roll. Är det fråga om en

utlänning, som invalidiserats vid tillfällig vistelse här i landet, påverkas

kompensationens storlek inte av valutakurserna eller av att penningvärdet

ev. utvecklas annorlunda i Sverige än i utlänningens hemland. Har trafik­

skada däremot inträffat utomlands utesluts i anledning därav utgående

livränta från värdesäkringen, oavsett om skadan orsakats av en svensk

eller utländsk bil eller oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlän­

ning. En svensk, som färdas utomlands såsom passagerare i en svensk bil,

och vid trafikskada, orsakad av den svenske bilföraren, ådrar sig så svåra

personskador att han tillerkänns livränta av den trafikförsäkringsanstalt,

vari bilen försäkrats, får med den förordade lösningen inte sin livränta

värdesäkrad för framtiden. Detta kan synas beklagligt, men framstår som

mindre anmärkningsvärt om man betänker att även själva skadestånds­

kravet i detta fall troligen bestämts av ett utländskt rättssystems regler.

Principer för värdesäkringen

Kommittén gör i fråga om värdesäkringen skillnad mellan redan be­

stämd trafiklivränta (äldre trafiklivränta) och nytillkommande trafikliv­

ränta. Som äldre trafiklivränta betecknas sådan livränta som fastställts se­

nast ett år innan ett förslag om värdesäkring genomförts. Till kategorien ny­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

tillkommande trafiklivränta hänförs livränta som fastställts efter sagda tid­

punkt.

Med syfte att återställa realvärdet av äldre trafikliv-

r ä n t or föreslår kommittén en engångsuppräkning av sådan livränta i

samband med reformens genomförande. Uppräkningen avses skola för var­

je livränta ske med belopp som totalt i princip svarar mot den nedgång

i penningvärdet som ägt rum efter dess fastställande. Som mätare på pen­

ningvärdeförändringen väljer kommittén konsumentprisindex.

Kommittén diskuterar härefter frågan om den framtida värde-

säkringen av de äldre livräntorna och nytillkomna livräntor kan

göras automatisk genom anpassning till penningvärdets ändringar sådana

dessa kommer till uttryck i konsumentprisindex. Genom att låta livränte­

beloppet kontinuerligt följa penningvärdet motverkas eftersläpning för liv-

räntetagaren. Kommittén avvisar emellertid tanken på automatisk anpass­

ning, eftersom detta sägs medföra olägenheter, och anför.

Livräntebeloppen måste måhända höjas ett flertal gånger varje år och

varje gång med relativt små belopp. Detta föranleder i sin tur, med den

finansieringsmetod kommittén valt, ofta förekommande omräkningar av

försäkringsfonden och därav betingade fondavsättningar. I viss mån skulle

dock nu berörda olägenheter kunna undvikas genom någon spärregel, som

skapade garantier mot alltför täta ändringar av livräntebeloppen. Vidare

kan det för att undvika en orimligt tung premiebelastning för trafikför­

säkringstagarna givas fall — såsom stark inflation i förening med kraf­

tig minskning av trafikförsäkringsunderlaget ■— där en automatiskt ver­

kande värdesäkringsregel skulle behöva helt eller delvis sättas ur spel.

Kommittén föreslår i stället ett system, enligt vilket livräntan skall om­

prövas varje år och förses med särskilt tillägg, s. k. indextillägg, i den mån

penningvärdet nedgått under det senast förflutna året. Det synes kommit­

tén böra tillkomma Kungl. Maj :t att med stöd av i lag angivna grunder be­

stämma storleken av varje års indextillägg. Dessutom föreslås regler, som

gör det möjligt för Kungl. Maj :t att när särskilda skäl föreligger förordna

att höjning inte skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mindre om­

fattning. Den föreslagna ordningen medför enligt kommitténs uppfattning

inte några olägenheter för livräntetagarna men däremot administrativa för­

delar för trafikförsäkringen.

Tidpunkten för livräntans fastställande bör enligt kommittén i princip

tas till utgångspunkt vid beräkningen av värdesäkringsförmånernas storlek,

eftersom livräntans belopp bestämts med hänsyn till det då gällande pen­

ningvärdet. Konsumentprisindex fastställs för varje månad men kommittén

anser att man bör kunna nöja sig med att behandla alla livräntor, som

tillkommit under ett kalenderår, lika. Konsumentprisindex’ medeltal för

varje år kan då lämpligen bilda grundvalen för höjningen av livräntorna.

²⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

25

Kommittén diskuterar i fortsättningen frågan om full kompensation skall

lämnas för penningvärdets nedgång. Livräntetagarnas rätt till full kom­

pensation bör avvägas mot trafikförsäkringstagarnas premiekostnad för

värdesäkringstillägg. Kostnaderna för fullständig kompensation synes kom­

mittén inte vara av sådan storleksordning, att man i och för sig behöver

tveka inför tanken att lämna livräntetagarna sådan kompensation. Kom­

mittén behandlar emellertid trots detta vissa med frågan sammanhängan­

de spörsmål, bl. a. frågan om differentiering av kompensationsförmånerna,

och ägnar därvid särskild uppmärksamhet åt en differentiering efter skil­

da grader av invaliditet.

Kommittén understryker till en början att, även om förhållandena i de

enskilda fallen varierar, vållar lindriga skador, som medför låg invalidi-

tetsgrad, i allmänhet inte någon bestående minskning av arbetsinkomsten.

Inom socialförsäkringen gäller också att nedsättning av arbetsförmågan

skall ha uppnått viss grad för att föranleda rätt till invaliditetslivränta eller

förtidspension. Även inom trafikförsäkringen har, framhåller kommittén,

invaliditetsgraden viss betydelse. Invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår

till högst 15 %, får numera ofta engångsersättning och inte livränta. Även

i en del fall, där invaliditetsgraden är högre, 20 % eller undantagsvis

ännu mera, har reglering skett med engångsbelopp. Inom skaderegleringen

finns numera en tendens att i ökad omfattning från början ersätta liv­

räntan med engångsersättning. Det är här ofta fråga om fall, där invali­

diteten inte kan anses få någon nämnvärd inverkan på den skadades för­

värvsförmåga.

Antalet invaliditetslivräntor avseende en invaliditet av mindre än 20 %

utgör enligt kommitténs undersökningar av nuvarande trafiklivräntebe-

stånd en tredjedel av totala antalet invaliditetslivräntor och dess andel av

det årliga livräntebeloppet ungefär en femtedel. I förhållande till det to­

tala beståndet trafiklivräntor — efterlevandelivräntor även medräknade —

utgör nämnda grupp invaliditetslivräntor omkring en fjärdedel och dess

andel i det årliga beloppet knappt en sjättedel.

Kommittén betonar, att det årliga livräntebeloppet vid en invaliditets­

grad av 20 % eller därunder ofta är så ringa att det för livräntetagaren

inte är av större ekonomisk betydelse. Detta talar i viss mån mot att låta

en indexreglering komma livräntetagare med så låg invaliditetsgrad till

del. Å andra sidan synes det kommittén som om ett medtagande av dessa

livräntor vid en indexreglering inte skulle innebära nämnvärt ökade kost­

nader. Emellertid kan problemet ses även ur andra synvinklar. Kommittén

anför därvid.

En invaliditetsgräns för rätten till värdesäkring innebär — oavsett vil­

ken invaliditetsgrad som väljs som gräns — en tröskel. En skillnad i

invaliditet på kanske 5 % (t. ex. mellan 20 och 25 %) skulle kunna med­

föra mycket betydande olikheter efter reformens genomförande. En gräns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

26

dragning kan aldrig bli rättvis; förutsättningarna för och de faktiska

möjligheterna att motverka ekonomiska skadeverkningar av ett olycksfall

skiftar från fall till fall. Även inom grupper av invalider med relativt hög

invaliditetsgrad kan förekomma fall, där den ekonomiska invaliditeten

understiger den medicinska. De skador som brukar bedömas medföra me­

dicinsk invaliditet är i och för sig ägnade att reducera vederbörandes för­

värvsin öj ligheter.

Enligt gällande bestämmelser finns i vissa fall möjlighet för livränte-

tagaren att byta ut livräntan mot ett kapitalbelopp. Medgivande till utbyte

kan bl. a. ges om livräntetagaren avser att investera kapitalbeloppet i ett

egnahem eller i en rörelse. Rätten till utbyte blir givetvis —• framför allt

för nuvarande livräntetagare med livräntor fastställda för länge sedan —

mera värd, om livräntans belopp anpassats efter penningvärdeförändringar­

na. Även för livräntetagare med låg invaliditetsgrad kan det av sociala skäl

vara önskvärt med en förbättrad ställning i förevarande avseende.

Att utesluta livräntor avseende låg invaliditet från kompensationen är

enligt kommitténs mening inte tilltalande. Det går inte att med ett sådant

system åstadkomma riktiga resultat i alla fall. Denna synpunkt talar även

mot en differentiering efter livräntans belopp eller efter livräntetagarens

person eller andra närbesläktade grunder.

Kommitténs överväganden i fråga om kompensationsnivå och kompen-

sationsförmånernas differentiering leder till att alla livräntetagare i prin­

cip bör beredas full kompensation för penningvärdets fall.

Särskild höjning av vissa trafiklivräntor

Även andra orsaker än penningvärdeförsämring kan finnas till att äldre

trafiklivräntor utgår med lägre belopp än som skulle ha varit fallet om

ersättningsfrågan bedömts enligt numera gällande ordning. Sålunda har,

framhåller kommittén, tidigare gällt kraftiga begränsningar i fråga om

trafikförsäkringens (bilansvarighetsförsäkringens) ansvarssummor, vilket

kan ha resulterat i att endast viss del av den livränta som tillkommer den

skadelidande kunnat täckas av och utbetalas ur trafikförsäkringen (maxi­

merade livräntor). Vidare har tidigare vid prövning av invaliditetsersätt­

ning till personer som skadats i mycket ung ålder, dvs. innan de kommit

ut i arbetslivet (livräntor till personer som skadats i unga år), tillämpats

andra normer än nu gällande; dessa äldre normer har ofta medfört lägre liv-

ränteersättning än den som skulle ha utgått enligt nu tillämpade grunder.

Kommittén har enligt sina direktiv även beaktat nu angivna förhållan­

den och framlägger förslag avsedda att i viss mån begränsa de negativa

effekter, som dessa förhållanden kan ha inneburit för ifrågavarande liv­

räntetagare.

Vad först angår maximerade livräntor innehåller enligt kommitténs un­

dersökningar trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 sammanlagt 583 så­

dana livräntor. Av dessa utgick 219 till personer, vilkas invaliditetsgrad

var 50 % eller högre. Den 1 mars 1966 hade sistnämnda antal nedgått till

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

190. De belopp, med vilka livräntorna årligen begränsats, varierar i det sär­

skilda fallet från några kronor till över 10 000 kr.

De ursprungligen gällande maximigränserna, 60 000 kr. i anledning av

personskada (viss förhöjning vid bussförsäkring) med begränsning till

20 000 kr. för varje skadad eller dödad person, har höjts successivt genom

lagändringar åren 1939, 1955 och 1961. Nu gällande maximigränser -—- 25

milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till 1 milj. kr. för

varje dödad eller skadad person —- är enligt kommitténs uppfattning så

höga att de inte spelar någon roll i praktiken. Trafikförsäkringens ansvar

kan därför numera i realiteten betraktas som obegränsat. Det förefaller

kommittén motiverat att i samband med värdesäkringen av äldre trafik­

livräntor rätta till de ojämnheter som uppstått till följd av dessa vid skilda

tidpunkter gällande olika ersättningsmaxima. En värdesäkring enligt kom­

mitténs förslag måste nämligen bl. a. även få till konsekvens att förhöj-

ningsbelopp får utgå även om detta skulle innebära att maximigränsen

för livräntan kommer att överskridas. Om man inte gör något åt dessa

maximerade livräntor, skulle, framhåller kommittén ytterligare, skillnader

i äldre livräntefall bli än mer framträdande efter genomförandet av en

värdesäkring. Även sociala skäl kan enligt kommittén i vissa fall tala för

en extra kompensation.

Kommittén har ansett sig inte böra föreslå en fullständig kompensation

av det framtida årliga livräntebortfallet; inte ens en begränsad kompen­

sation till alla berörda livräntetagare är tänkbar. Detta skulle medföra allt­

för stora kostnader. Avvägningen mellan kompensationsintresset och kost­

naden föranleder kommittén att först och främst begränsa rätten till sär­

skilt tillägg till sådana livräntetagare, som uppbär invaliditetslivräntor,

och inom denna grupp till dem, vilkas arbetsförmåga i anledning av tra­

fikskadan nedsatts med minst 50 %. Det är nämligen i dessa fall som en­

ligt kommitténs erfarenhet maximeringen verkat kraftigast i fråga om de­

ras möjlighet att erhålla skälig försörjning.

Kommittén avvisar tanken på en kompensation i form av generella tillägg

som skulle utgå till livräntetagarna oavsett förlustens storlek i det enskilda

fallet. Till utgångspunkt för det särskilda tilläggets beräkning tas i stället

det årliga inkomstbortfall som maximeringen inneburit för livräntetagaren.

Detta bortfall kan som regel fastslås. I de enstaka fall, där erforderligt ma­

terial saknas för en beräkning av livräntebortfallet, anses tillägget böra be­

räknas till den sannolika förlusten eller till vad som är skäligt med hänsyn

till omständigheterna. Med en sådan lösning kommer tillägget att bestäm­

mas under hänsynstagande till det penningvärde, som rådde vid livräntans

fastställande. Det är då naturligt att även det särskilda tillägget värdesäk-

ras i samma ordning som livräntan.

Kompensationen kan dock inte göras fullständig. Särskild höjning av ak­

tuella maximerade livräntor — till antalet 190 — beräknar kommittén be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

27

28

tinga en kapitaliserad kostnad om 6 milj. kr., om tillägget för den enskilde

livräntetagaren maximeras till 2 000 kr. om året. Fram till den 1 januari

1968 kan kostnaden genom beståndets naturliga avveckling antas ha nedgått

med 10 % eller till 5,4 milj. kr. Kommittén kommer till det resultatet, att

man bör kunna acceptera en kapitalkostnad av 6 milj. kr. men inte gärna

mera. Det föreslås sålunda en individuell omprövning av de maximerade liv­

räntorna under förutsättning att livräntetagarens invaliditet uppgår till

minst 50 % och att höjningen i varje enskilt fall inte överstiger 2 000 kr.

om året. För att undvika onödiga administrationskostnader för sådana höj­

ningar som torde vara förhållandevis obetydliga även för livräntetagarna

synes det kommittén vidare lämpligt att höjning inte sker om tillägget inte

skulle uppgå till 100 kr. om året.

Kommittén befarar att förslaget om höjning av maximerade livräntor kan

leda till mindre tilltalande resultat i vissa undantagsfall. Livräntetagarens

nuvarande inkomst- och arbetsförhållanden kan vara sådana att det kan

vara stötande att nu ge honom ett tillägg, som i viss mån är betingat av

sociala skäl. Det anses ogörligt att i lag ge fullständiga regler för en bedöm­

ning av sådana fall. Därför synes det böra finnas utrymme för en skälig-

hetsprövning som tar hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden

eller omständigheterna i övrigt.

Beträffande livräntor till personer som skadats i unga år understryker

kommittén att de nuvarande för livräntetagarna fördelaktigare beräknings-

normerna har tillämpats sedan början av 1960-talet.

Trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 innehåller enligt kommitténs un­

dersökningar sammanlagt 26 invaliditetslivräntor, som fastställts före år

1960 och där livräntetagaren vid livräntans fastställande var under 16 år. I

elva av dessa fall var livräntetagarens arbetsförmåga i anledning av trafik­

skadan nedsatt med minst 50 %. Livräntematerialet kan möjligen inne­

hålla ytterligare ett antal inte påträffade fall, där livräntetagaren vid för-

säkringsfallets inträffande inte uppnått 16 års ålder.

Till de svårast invalidiserade unga livräntetagarna kan visserligen utgå

förtidspension eller annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring.

Även om så är fallet kan enligt vad kommittén framhåller den ersättning,

som dessa livräntetagare uppbär, numera inte anses vara skälig. Detta är

särskilt kännbart för dem som till följd av avsevärd nedsättning i arbetsför­

mågan, 50 % eller mera, inte i någon större utsträckning kan kompense­

ra sig genom eget arbete.

Att helt ompröva de svåraste livräntefallen och därvid om möjligt anpassa

livränteersättningen efter nuvarande normer förefaller kommittén vara ute­

slutet av flera orsaker. En sådan omprövning skulle bl. a. stöta på stora

praktiska svårigheter och i realiteten innebära att den till grund för försäk-

ringsansvaret liggande skadelivräntan ändrades till beloppet genom att nu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

29

varande skaderegleringspraxis tillädes retroaktiv verkan. Anledning saknas

enligt kommittén att på detta begränsade skadeståndsområde genomföra en

så ingripande reform. Sociala skäl talar emellertid starkt för att de hårdast

drabbade livräntetagarna i stället bereds extra kompensation i samband med

den aktuella reformen, särskilt som det visat sig att detta skulle medföra

relativt obetydliga kostnader. Behovsprövning i varje särskilt fall torde

knappast kunna komma i fråga. Tilläggen bör enligt kommittén fastställas

till vissa bestämda belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet, att

utgå efter det livräntorna uppräknats till 1967 års penningvärde. Kommit­

téns lösning är således följande. Under förutsättning att livräntan fastställts

senast år 1959 får livräntetagare, som skadats före 16 års ålder och vars ar­

betsförmåga genom skadan blivit nedsatt med minst hälften, fr. o. m. år

1968 ett särskilt tillägg till livräntan. Detta utgör 1 500 kr. om året om ar­

betsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar och i övriga fall 1 000 kr.

om året.

För de elva livräntefall som nämnts i det föregående innebär kommitténs

förslag att det årliga livräntebeloppet sammanlagt ökar med 14 000 kr. Liv-

räntematerialet kan därjämte innehålla ytterligare lika många fall, som kan

vara berättigade till detta slags höjning.

Finansieringsfrågan

Kommittén har ingående behandlat frågan om finansieringen av värde-

säkringen samt diskuterat och kostnadsberäknat olika finansieringsalterna­

tiv. För statens del anses finansieringsfrågan inte utgöra något problem.

Den kostnad staten kan åsamkas bör således från finansieringssynpunkt be­

handlas på samma sätt som statens övriga löpande utgifter.

Finansieringen inom trafikförsäkringen kan, framhåller kommittén, lö­

sas efter olika linjer. I huvudsak rör det sig dock om två olika system, kapi-

taltäckningssystemet resp. fördelningssystemet, som emellertid också kan

kombineras på olika sätt. Kapitaltäckningssystemet innebär att kapitalvär­

det av den försäkringsförmån som skall utgå redovisas som skuld i försäk­

ringsrörelsen (fonderas). Tillgångar svarande mot denna skuld skall place­

ras och pantsättas i enlighet med givna föreskrifter. Fördelningssystemet

däremot kräver inte någon sådan fondering. Varje års utgifter för försäk­

ringsförmåner finansieras i stället genom de premier som influtit under året.

Kommittén behandlar i huvudsak tre finansieringsmetoder. Två av dem

bygger på kapitaltäckningssystemet, medan den tredje innebär tillämpning

av fördelningssystemet. Kommittén betecknar dessa metoder kapitaltäck­

ningssystem A, kapitaltäckningssystem B och fördelningssystemet samt be­

skriver dem enligt följande.

Kapitaltäckningssystem A ansluter sig nära till den ordning som nu an­

vänds för finansieringen av trafiklivräntor. Kostnaden för uppräkning av

äldre livräntor skall kapitaliseras och beloppet fonderas enligt samma grun­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

der som gäller för de ursprungliga livräntebeloppen. Kostnaden kan tas ut

av försäkringstagarna som engångspremie eller betalas under en amorte­

ringstid av t. ex. fem år. Härefter sker årsvis en indexhöjning dels av de så­

lunda uppräknade äldre livräntorna, dels av senare tillkomna livräntor. Var­

je års indextillägg kapitaliseras och motsvarande belopp fonderas. Vid be­

stämmande av premierna för trafikförsäkringen skall den till följd härav

ökade kostnaden beaktas.

Kapitaitäclmingssystem B innebär såtillvida en modifiering av system

A att till grund för beräknande av kapitalvärdet läggs även ett antagande

om penningvärdets framtida utveckling. En livränta kan därigenom i prin­

cip redan från början göras värdebeständig för all framtid. Detta kan ske

genom att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för liv-

räntefonden byts ut mot ett antagande rörande realränta (realränta = skill­

naden mellan placeringsränta och allmänna prisnivåns procentuella ök­

ning).

Enligt nu gällande grunder tillämpas ett ränteantagande av 3 %. Om man

i stället vid livräntans kapitalisering räknar med realränta och använder de

medel, med vilka den verkliga kapitalavkastningen överstiger vad som sva­

rar mot realränteantagandet, till att bekosta indexhöjningarna på livräntan,

bör den från början gjorda avsättningen, åtminstone i den mån penningvär­

dets försämring inte avviker allt för mycket från den antagna utvecklingen,

förslå till att göra livräntan värdebeständig. Antas realräntan vara lika med

noll och är den genomsnittliga placeringsräntan 5 %, täcker systemet en

årlig inflation om 5 %.

Genom realränteantagandet sätter man en viss gräns inom vilken pen­

ningvärdeförsämringen kan beaktas. Blir indexutvecklingen långsammare

än som antagits, bör systemet inbegripa en möjlighet att kvarhålla det där­

igenom uppkommande överskottet inom livränterörelsen för att framdeles

kunna tas i anspråk, om penningvärdet skulle sjunka snabbare än som

svarar mot det gjorda antagandet.

Vid bestämmande av premie för trafikförsäkringen får man beräkna den

ökade kostnad som uppstår varje år genom att under året fastställda liv­

räntor i princip görs värdebeständiga för all framtid.

För det äldre livräntebeståndet innebär denna metod, att livräntornas

kapitalvärde måste räknas om efter ett realränteantagande och att livränte-

fonden måste ökas i förhållande härtill med erforderliga tillskottsmedel.

Kostnaden får tas ut av nuvarande generation försäkringstagare, eventuellt

genom fördelning på ett antal år.

Vid en finansiering enligt fördelningssystemet förekommer inte någon ka­

pitalisering av beslutade höjningar eller någon fondering till säkerställande

av de höjda livräntebeloppen. Försäkringstagarna får här varje år betala all

den kompensation för penningvärdets nedgång, som utgått till livränteta-

garna under året.

31

Kommittén har baserat kostnadsberäkningarna på att värdesäkringen ge­

nomförs den 1 januari 1968. Kommittén har uppskattat trafiklivräntebe-

ståndet hos riksförsäkringsverket och försäkringsbolagen nämnda dag med

ledning av motsvarande bestånd den 1 juli 1964. Kapitalvärdet av trafik-

livräntebeståndet den 1 januari 1968 beräknas uppgå till ca 150 milj. kr.

Som förutsättning för beräkningarna antas vidare att kompensationen för

penningvärdets nedgång skall vara fullständig och följa utvecklingen av

konsumentprisindex samt att detta index stiger med sammanlagt 10 % un­

der åren 1966 och 1967. För system B tillämpar kommittén en realränta

lika med noll.

Beträffande beräkningarna reserverar sig kommittén för de felkällor som

ligger i en bedömning av den framtida utvecklingen inom trafikförsäk­

ringen.

Kostnaden för uppräkningen av äldre livräntor den 1 januari 1968 vid

finansiering enligt kapitaltäckningssystem A och B anges enligt följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

Finansieringsmetod

Kapitalvärde av

livräntefond

31/12 1967 en­

ligt nuvarande

grunder, milj.

kr.

Kostnad i milj. kr. för uppräk­

ning av livräntefond på grund av

Total uppräk-

ningskostnad,

milj. kr.

ändrat ränte-

antagande

livräntans

indexhöjning

Kaoitaltäckningssystem

Ä ................................

150

40

40

Kapitaltäckningssystem

B ................................

150

84,5

61,5

146

Om premieinkomsten inom trafikförsäkringen år 1968 antas ha stigit

till storleksordningen 540 milj. kr., uppgår engångskostnaden för värdesäk­

ringen den 1 januari 1968 vid finansiering enligt system A till drygt 7 %

av premieinkomsten. Motsvarande andel för engångskostnaden vid system

B utgör 27 %.

Kommittén anmärker att trafikförsäkringen år 1968 med system B kom­

mer att belastas även med ökade kostnader för livräntor som tillkommer un­

der året. Denna kostnadsökning kan beräknas till 18 milj. kr. Trafikförsäk­

ringens totala kostnad år 1968 för värdesäkringen enligt system B utgör

därför 164 milj. kr.

Värdesäkringskostnaderna år 1968 enligt fördelningssystemet beräknas

med utgångspunkt i att det totala årliga trafiklivräntebeloppet då vuxit till

omkring 11 milj. kr. Årskostnaden 1968 för indexhöjning av nämnda belopp

uppskattas till ca 3,1 milj. kr., vilket motsvarar knappt 0,6 % av den pre­

mieinkomst som antas uppkomma för trafikförsäkringen detta år.

För år 1969 har kommittén angett trafikförsäkringens beräknade värde-

säkringskostnader vid olika finansieringsalternativ till följande belopp.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kapitaltäckningssystem A.................. 9 milj. kr.

Kapitaltäckningssystcm B.................. 21

milj. kr.

Fördelningssystemet ............................ 3,5 milj. kr.

De kostnadsberäkningar som nu redovisats omfattar inte den kostnads­

ökning som de av kommittén föreslagna särskilda tilläggen till maximera­

de livräntor resp. livräntor till personer som skadats i unga år antas medfö­

ra. Den 1 januari 1968 skulle de särskilda tilläggen för vissa maximerade liv­

räntor enligt kommittén innebära en ökning av det totala årliga livräntebe­

loppet med 360 000 kr. Kapitalvärdet av tilläggen, beräknat enligt nuvaran­

de grunder, skulle utgöra sammanlagt 5,4 milj. kr. Motsvarande siffror för

tilläggen till unga personer är årligt livräntetillägg om ca 28 000 kr. och

kapitalvärde om ca 600 000 kr.

Vid diskussionen av de olika finansieringsalternativens för- och nackde­

lar anför kommittén till en början att valet av finansieringsmetod har stor

betydelse såväl för livräntetagarna som för försäkringstagarna. Dessa båda

kategorier har i viss mån stridiga intressen. För livräntetagaren framstår

det som angeläget att erhålla gottgörelsen för penningvärdets fall med

samma garanti som det ursprungliga livräntebeloppet. Försäkringstagaren

åter har intresse av att värdesäkringskostnaden — framför allt kostnaden

för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet — på rimligt sätt fördelas

mellan olika försäkringstagargenerationer.

Trafiklivränta är i princip säkerställd för framtiden på så sätt, att liv­

räntetagaren under den tid livräntan utgår är garanterad att utfå honom

tillkommande livräntebelopp. Detta uppnås genom kapitaltäckningsmeto-

den. Med tanke på nuvarande ständiga ökning av trafikförsäkringsunderla-

get kan det synas onödigt att vid val av finansieringsmetod fästa avgörande

vikt vid garantifrågan, fortsätter kommittén. Någon mera markerad tillba­

kagång av försäkringsstockens omfattning och därmed minskad möjlighet

för försäkringen att svara för värdesäkringen förefaller nämligen föga san­

nolik. Komplikationer kan emellertid uppkomma. En längre tids avspärr­

ning eller avbrott i oljetillförseln — såsom förhållandena var under andra

världskriget — kan föranleda restriktioner för bilismen och därmed en

kanske oväntad stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget. Suez-krisen

år 1956 belyser frågans aktualitet. Om inte värdesäkringen — ens för för­

fluten tid — i någon form är säkerställd utan på varje år belöpande index-

höjningar betalas av årets försäkringstagare, kan försäkringsunderlaget så­

lunda något år eller under någon tid bli så litet, att möjlighet saknas att

från försäkringstagarna ta ut den totala värdesäkringskostnaden. Valet kan

då stå mellan att staten åtar sig att svara för värdesäkringen eller att liv­

räntetagarna i vart fall under viss tid berövas en förmån som i princip till­

försäkrats dem.

33

Den uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslår innebär i de

flesta fall att höjningen kommer att utgöra en väsentlig del av den livränte-

ersättning som tillfaller livräntetagarna. I de allra äldsta fallen föreslås höj­

ningen skola utgöra över 200 % av de ursprungliga beloppen. För livränte­

tagarna är det i dessa fall inte likgiltigt om höjningen är garanterad eller

inte.

I fortsättningen redogör kommittén för hur motsvarande problem lösts

inom yrkesskadeförsäkringen. Där finansieras livräntorna enligt kapital-

täckningsprincipen. Däremot tillämpas fördelningssystemet för finansiering­

en av de engångsuppräkningar med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall

som ägde rum åren 1955 och 1962 och som bekostas av försäkringstagarna

-arbetsgivarna. Enligt kommitténs uppfattning är dock trafikförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen inte helt jämförbara. Yrkesskadeförsäkringens

förmåga att svara för indextillägg som tillerkänts livräntetagarna påverkas

nämligen inte i någon större omfattning av internationella förhållanden.

Man kan således enligt kommitténs mening vid valet av lämplig finansie­

ringsmetod inte bortse från garantisynpunkten.

Kapitaltäckningsprincipen medför enligt kommittén att viss garanti kan

lämnas. Bäst tillgodoses livräntetagarnas garantiönskemål med kapitaltäck-

ningssystem B. Här lämnas livräntetagarna ett i princip värdebeständigt

skydd för framtiden under förutsättning att penningvärdets utveckling

framdeles inte avviker alltför mycket från realränteantagandet. Medel av­

sätts från början till tryggande av samtliga framtida utbetalningar av gott-

görelse för penningvärdets fall. I fråga om nytillkommande livräntor med­

för systemet också den fördelen, att kostnaden för värdesäkringen kommer

att belasta samma försäkringstagarkollektiv som får svara för själva liv­

räntan. Nackdelarna med system B är emellertid från andra synpunkter

ganska framträdande. Sålunda blir värdesäkringskostnaden såväl för äldre

livräntor som för nytillkommande livräntor förhållandevis betungande för

den enskilde försäkringstagaren under de första åren efter reformens ge­

nomförande. Detta blir fallet även om kostnaden för värdesäkringen av det

äldre livräntebeståndet fördelas på flera år. Fördelningen av kostnader för-

säkringstagargenerationer emellan blir därigenom mindre tillfredsställande.

Detta gäller framför allt värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet. I

den mån kostnaden avser att täcka framtida värdesäkring, innebär finansie­

ringsmetoden också att försäkringstagare, som visst år betalar denna kost­

nad, får med inkomst bestämd i årets penningvärde svara för den penning-

värdeförsämring som äger rum 20 eller 30 år fram i tiden.

Kommittén framhåller vidare att samhällsekonomiska skäl kan göra kapi­

taltäcknings system B mindre tilltalande. Genom omräkningen av nuvaran­

de livräntor per den 1 januari 1968 kommer livräntefonden för dessa att

nästan fördubblas eller från ca 150 milj. kr. till ca 296 milj. kr.

Dessutom synes det mindre lämpligt att vid fastställande av livränta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

34

binda indexkompensationen på förhand vid någon föreställning om penning­

värdeutvecklingen, i all synnerhet för längre tid framöver.

Som en ytterligare nackdel med kapitaltäckningssystem B anför kom­

mittén, att metoden synes fordra ändring av gällande föreskrifter om för­

säkringsbolagens förvaltning av livräntefond och disponering av ränte-

vinster på fonden. Kommittén tvekar inför sådana konsekvenser och beto­

nar att värdesäkringen inte bör få leda till ändringar av dessa föreskrifter,

om det inte är betingat av andra skäl.

När det gäller kapitaltäckningssystem A finner kommittén att garanti­

synpunkter kan tillgodoses i viss utsträckning utan uppkomst av de nack­

delar som vidlåder system B. Den indexhöjning, som en gång är beslutad

— dvs. uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och för

varje år därefter fastställt indextillägg — tillkommer nämligen livränteta-

garen med samma garanti, med vilken livräntan utgår. En kraftig inflation i

förening med stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget kan medföra

att indexregleringen för visst år sätts helt eller delvis ur spel, men detta

gäller då inte redan beslutad höjning utan endast kommande års indextill-

lägg. Även andra samhällsgrupper kan i så fall få vidkännas motsvarande

olägenheter och det kan i ett sådant läge ofta saknas skäl för att skapa en

särställning för livräntetagarna. Möjlighet kan också finnas, att livränteta-

garna i efterhand får kompensation för den uteblivna höjningen. Kapital­

täckningssystem A synes följaktligen utgöra en för livräntetagarna godtag­

bar lösning av finansieringsfrågan.

Även andra intressen tillgodoses enligt kommitténs uppfattning genom

kapitaltäckningssystem A. Varje års penningvärdeförsämring kan beräknas

med hjälp t. ex. av konsumentprisindex. Uppräkningen av det äldre liv-

räntebeståndet orsakar inte någon betänklig stark ökning av nuvarande

livräntefond. Kostnaden för den enskilde försäkringstagaren — även en­

gångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor — håller sig inom mycket

rimliga gränser. Om man bortser från engångskostnaden för uppräkning av

äldre livräntor betalar varje års försäkringstagare endast ett års penning­

värdeförsämring. Detta sker med inkomst, som uppbärs i ungefär samma

penningvärde som det vartill livräntorna höjts. Kommittén anser sålunda

att systemet möjliggör en rimlig kostnadsfördelning mellan olika försäk-

ringstagargenerationer.

Även med fördelningssystemet kommer värdesäkringskostnaderna att

slås ut på ett större antal år, fortsätter kommittén. Vidare blir kostnaderna

de första åren efter reformens genomförande rätt låga i förhållande till så­

väl kostnaderna längre fram i tiden som de kostnader som de båda andra

finansieringsalternativen medför de första åren. Kommittén anser det omöj­

ligt att ange om den årliga kostnaden för värdesäkringen även på längre

sikt blir mindre för försäkringstagarna genom fördelningssystemet än ge­

nom någon form av kapitaltäckningssystem. Utfallet av en sådan kostnads­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

35

jämförelse är beroende av ovissa faktorer såsom den framtida utvecklingen

av livränte- och bilbestånden samt inflationstakten. Även ett ändrat ränte-

antagande vid livräntans kapitalisering påverkar bilden.

Den allvarligaste olägenheten med fördelningssystemet är enligt kommit­

téns mening att garantikravet inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande

sätt. Kommittén tillmäter garantifrågan avsevärd vikt och finner det önsk­

värt att om möjligt ett enhetligt system skapas för den totala livränteer-

sättningen — ursprungligt livräntebelopp och tillägg.

Kommittén avfärdar tanken på någon kombination mellan de olika fi­

nansieringsmetoderna, eftersom en sådan kombination från de synpunkter

kommittén lägger på frågan inte kan medföra några väsentliga fördelar.

Kommittén förordar kapitaltäckningssystem A. Innebörden av detta sys­

tem är att all vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i upp­

räkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och indextillägg för

varje senare år — skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för

själva livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas. Varje års kostnad skall

belasta de försäkringstagare, vilkas trafikförsäkringspremier förfaller till

betalning under året.

Om lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1968, kan den obligatoriska

trafikförsäkringens kostnad för uppräkningen av det äldre livräntebestån-

det enligt det föreslagna finansieringssystemet tas ut såsom en engångs­

kostnad under år 1968. Denna kostnad kan enligt kommitténs beräkningar

uppskattas till ca 40 milj. kr. Härtill kommer beräknad kostnad, 6 milj. kr.,

för särskild höjning av vissa maximerade livräntor och av vissa livräntor

till personer som skadats i unga år. Den totala värdesäkringskostnaden år

1968, 46 milj. kr., motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst, 540 milj.

kr. För statens del kan enligt kommitténs beräkningar värdesäkringen år

1968 antas medföra ökade utgifter för trafiklivräntor med ett belopp av

50—60 000 kr.

Trafikförsäkringens kostnad till följd av värdesäkringen får, uttalar kom­

mittén, i likhet med övriga kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid be­

stämmande av premie för försäkringen och tas ut av försäkringstagarna.

Uttaget torde på grund av beloppets ringa betydelse för den enskilde för­

säkringstagaren normalt kunna ske inom ramen för den vanliga premie-

beräkningen. I ett avseende finns emellertid anledning att göra avsteg häri­

från. Kommittén åsyftar kostnaden år 1968 för engångsuppräkningen av

äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och för särskild höjning

av vissa livräntor. Denna kostnad, ca 46 milj. kr., är av sådan storlek att

den bör täckas genom särskilda i författning fastställda tillägg till trafikför­

säkringspremierna. Försäkringstagarna bör indelas efter motorfordonsin-

nehavet i ett fåtal klasser och tilläggen inom varje klass utgå med samma

belopp för alla. Tillägget skall således inte påverkas av bonus på försäk­

ringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Särskilda frågor

Kommittén behandlar under särskilda avsnitt värdesäkringens administ­

ration inom försäkringen och vissa beskattningsfrågor. Vad kommittén an­

fört i fråga om administrationen redovisas i specialmotiveringen. I fråga

om beskattningen hänvisas till betänkandet (SOU 1966:53, s. 91—94). I

detta sammanhang skall nämnas följande.

Trafiklivränta utgör numera enligt 19 och 32 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) -— i likhet med andra skadelivräntor —

i sin helhet skattepliktig inkomst. Tidigare behandlades skadelivräntor i

skattehänseende olika allteftersom de utgick på grund av försäkring eller

ej. En livränta, som utgick direkt från den skadeståndsskyldige, t. ex. sta­

ten, beskattades i likhet med vad nu gäller till fullo. Utgavs livräntan där­

emot av ett försäkringsbolag, hos vilket den skadeståndsskyldige hade tra­

fikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring, beskattades den enligt

32 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse före den 1 januari 1962

blott till viss del, varierande från 80 till 10 % efter livräntetagarens ålder.

De nya beskattningsreglerna för livräntor på grund av ansvarighetsförsäk­

ring trädde i kraft den 1 januari 1962 men gäller enligt övergångsbestäm­

melserna inte livräntebelopp, vilket utgår på grund av försäkringsfali som

inträffat före ikraftträdandet. För trafiklivräntornas del gäller alltså fort­

farande att försäkringslivräntor, fastställda i anledning av trafikskador,

som uppstått före den 1 januari 1962 — i motsats till av staten eller annan

skadeståndsskyldig direkt utgivna —- endast delvis utgör skattepliktig in­

komst.

Kommittén finner på anförda skäl förslaget om värdesäkring av trafikliv­

räntor inte motivera någon ändring av dessa beskattningsregler, innefat­

tande skattelättnader åt vissa livräntetagare. Något förslag om ändrad be­

skattning har således inte framlagts.

Remissy Uran dena

Remissinstanserna har i de flesta fall ställt sig positiva till såväl förslaget

att bereda trafiklivräntetagarna kompensation för den värdeminskning

som hittills ägt rum som tanken att värdesäkra livräntorna för framtiden.

Många remissinstanser anser att kommitténs lösning av värdesäkrings-

frågan är väl ägnad att ligga till grund för lagstiftning eller lämnar kom­

mittéförslaget i allt väsentligt utan erinran.

Beträffande den principiella frågan hur långt eu värdefölj-

samhet bör sträcka sig framhåller försäkringsinspektionen att

det med hänsyn till den relativt sett rimliga kostnaden för värdesäkringen

37

varit önskvärt att kommittén även utrett behovet av och kostnaden för

ett mera fullständigt värdesäkringsskydd för personer med starkt utpräg­

lad invaliditet. Inspektionen är dock medveten om att frågan om ett mera

långtgående värdesäkringssystem, innefattande även s. k. standardfölj-

samhet, för svåra invalidfall tillhör ett vidare socialt försäkringssamman-

hang och inte får hindra ett snabbt genomförande av det nu föreslagna

systemet. Likartade synpunkter framförs av statens handikappråd, som

hemställer om utredning av frågan.

Några remissinstanser uttalar principiella betänkligheter mot en sep a-

rat lösning av värdesäkringsfrågan för trafikliv­

räntornas de!. Detta kommer till uttryck hos advokatsamfundet,

som finner att behovet och angelägenheten av värdebeständigt skydd inte

gäller enbart trafiklivräntor utan skadelivräntor över huvud. Den angelägna

frågan om uppräkning och framtida värdesäkring av skadelivräntor anses

böra lösas i ett sammanhang för alla skadelivräntor. Samfundet vill dock

inte avstyrka separat lagstiftning om trafiklivräntorna, eftersom en så­

dan lagstiftning innebär en lösning av frågan för en betydande del av

livräntetagarna. Härvid förutsätter samfundet att frågan om motsvaran­

de värdesäkring av övriga skadelivräntor skyndsamt utreds. Liknande

tankegångar uttrycks av KAK. Trafikförsäkrings föreningen anser, med in­

stämmande av försäkringsbolagens riksförbund, att värdesäkringsfrågan

bör angripas i första hand inom skadeståndsrätten, eftersom trafikliv­

räntorna hänför sig till ett begränsat skadeståndsområde, men motsätter

sig dock inte en separat lösning för trafiklivräntornas del.

Försvarets civilförvaltning finner i fråga om skadelivräntor, som utges

av statsmedel, anledning saknas att begränsa värdesäkringen till trafik­

livräntor. Det kan knappast vara tillfredsställande att höjning av livränta,

som utgår av statsmedel, skall vara beroende av om skadan är en följd

av trafikolycka med försvarets fordon eller en följd exempelvis av en

militär skjutolycka. Ett rättvisekrav synes civilförvaltningen vara att

alla slags skador för vilka kronan är skadeståndsskyldig behandlas lika

i ersättningshänseende.

Trafildivräntekommitténs förslag innebär att värdesäkringstillägg får

karaktären av särskild förmån vid sidan av skadestån­

det. Denna konstruktion godtas genomgående av remissinstanserna eller

lämnas utan erinran. Trafikförsäkringsföreningen anför, med instämmande

av försäkringsbolagens riksförbund, beträffande konsekvenserna av kon­

struktionen för försäkringsgivares regressrätt bl. a. följande synpunkter.

Trafikförsäkringsgivare är av Kungl. Maj :t ålagd att utöva regress gentemot

skadevållaren, exempelvis vid rattfylleri och grov vårdslöshet. Även i andra

fall har regressrätt föreskrivits i försäkringsavtal. Regressrätt kommer

genom den föreslagna konstruktionen inte att föreligga för värdesäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

38

tillägg. Detta kan i dagens läge måhända inte vara en fråga av alltför stor

ekonomisk betydelse, eftersom i regel rätt obetydliga belopp flyter in

genom regress och denna mera har en preventiv än en ekonomisk funk­

tion. Med fallande penningvärde kan frågan komma i ett annat läge. Om

utvecklingen går därhän att de sammanlagda tilläggen i kanske flertalet

livräntefall kommer att uppgå till högre belopp än det som livräntan ur­

sprungligen fastställts till, måste regressrättens bortfall betraktas som

mindre tillfredsställande inte endast av ekonomiska skäl utan även på

grund av regressens preventiva funktion.

Trafikförsäkringsföreningen behandlar även spörsmålet om värdesäk-

ringskostnadens fördelning när ansvaret för en trafikskada delas mellan

två eller flera trafikförsäkringsanstalter eller mellan trafikförsäkringsan-

stalt och annan skadeståndsskyldig, t. ex. staten. I förstnämnda fall med­

för enligt föreningen den föreslagna konstruktionen inte några speci­

ella konsekvenser, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av

trafikförsäkringen. I fall t. ex. staten är medansvarig och trafikförsäk-

ringsanstalten har att i första hand betala ut livräntan till den skadade

och alltså även utge värdesäkringstillägg, innebär däremot regressens bort­

fall för tilläggens del att anstalten väl av staten äger återkräva hälften

av utgivna skadelivräntebelopp men helt får bära kostnaden för tilläggen.

Föreningen finner det vara otillfredsställande att hela kostnaden för vär-

desäkringstilläggen i sådant fall kommer att stanna på trafikförsäkringen.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att trafik försäkrings­

tagarna skall betala värdesäkringskostnaden eller

lämnar förslaget härom utan erinran. Folksam framhåller sålunda, att

bolaget år 1959 tog ståndpunkt till den principiella frågan om det är rim­

ligt att en viss begränsad grupp i särskilda fall bär kostnaden för följden

— i detta fall penningvärdeförsämringen — av medborgarnas samfällda åt­

gärder. Den höjning av bolagets trafiklivräntor som ägde rum nämnda år

bekostades nämligen med vinstmedel på trafikförsäkringsrörelsen, vilka i

princip ägdes kollektivt av bolagets försäkringstagare och kunde ha an­

vänts till återbäring eller lägre premier. Därvid beaktades att trafikför­

säkringen täcker endast en del av samhällets och medborgarnas kostnader

för trafikskadorna och att en inte ringa del av trafikoffren själva är tra­

fikförsäkringstagare, förhållanden som kan anses ha accentuerats under

det senaste årtiondet. Med en relativt ringa utgift för varje enskild för­

säkringstagare kunde på ett praktiskt sätt en betydande social fråga lösas

för en viss grupp svårt drabbade medborgare. Någon anledning till ändring

nu av denna tidigare intagna ståndpunkt anser Folksam inte föreligga.

En motsatt uppfattning hyser advokatsamfundet och KAK. Dessa re­

missinstanser anser att värdesäkringen bör bekostas av staten. Samfundet

motiverar detta bl. a. med att dagens och morgondagens motorfordons­

ägare inte har orsakat vare sig de trafikolyckor som föranlett livräntorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

39

eller den värdeförsämring som dessa undergått och att värdeförsämring­

en uteslutande berott på att statsmakterna inte förmått upprätthålla ett

fast penningvärde. KAK åberopar att problemet med värdeminskning av

livräntor är av social natur och därför bör lösas inom ramen för sam­

hällets sociala insatser i övrigt.

Riksförsäkringsverket anser att trafikförsäkringen och inte staten bör

bära kostnaden för värdesäkringen av de bilansvarslivräntor som utgår

på grund av försäkring som tagits av staten.

Beträffande kostnaden för engångsuppräkningen anser

MHF och M principiella skäl tala mot att denna skall drabba 1968 års för­

säkringstagare som i stor utsträckning inte haft någon trafikförsäkring vid

den tidpunkt då äldre trafiklivräntor fastställts. Förbunden finner det lig­

ga närmast till hands att kostnaden betalas av statsmedel, eftersom det av

praktiska skäl inte är realiserbart att låta den skadeståndsskyldige bära

kostnaden för äldre livräntor, vilket skulle ha varit naturligt. Sveriges tra­

fikbilägares riksorganisation accepterar med yttersta tvekan att nämnda

kostnader tas ut av 1968 års trafikförsäkringstagare. Dessa kan, påpekas

det, knappast ensamma göras ansvariga för den ständigt pågående försäm­

ringen av penningvärdet.

Den föreslagna metoden för finansieringen av värde­

säkringen i fråga om de trafiklivräntor, för vilka trafikförsäkringen

skall svara, har rönt ett välvilligt mottagande i remissyttrandena. Riksför­

säkringsverket finner kommitténs motiveringar för finansieringsmetoden

bärande och KAK anser metoden bäst motsvara de krav som kan uppställas

på värdeskyddet. Även advokatsamfundet, som enligt sitt nyss återgivna

yttrande företräder den meningen att det allmänna bör bära värdesäk-

ringskostnaden, tillstyrker finansieringsmetoden för den händelse trafik­

försäkringen skall bekosta värdesäkringen.

I finansieringsfrågan framhåller försäkringsinspektionen att det kunde ha

legat nära till hands för kommittén att föredra det i varje fall till en början

minst kostnadskrävande av de prövade alternativen, nämligen fördel­

ningssystemet. Livräntetagarnas berättigade krav på garanti för värde-

säkringstillägg har emellertid tilldelats avsevärd vikt och med en argu­

mentering som klart visar att fördelningssystemet inte fyller garantikra­

vet, i synnerhet inte längre fram i tiden, underkänner kommittén detta

system. I stället föredras i valet mellan två kapitaltäckningssystem det

som även enligt inspektionens åsikt bäst fyller såväl garantikravet som

försäkringstagarnas krav på att kostnaderna hålls nere på en skälig nivå.

Den föreslagna bestämningen av tillämpningsområdet för

värdesäkringstillägg har rönt kritik i vissa avseenden. Riksför­

säkringsverket föreslår sålunda att bilansvarslivräntor härrörande från

trafik med motorfordon som används uteslutande inom vissa inhägnade

40

områden jämställs med övriga bilansvarslivräntor i värdesäkringshänse-

ende. Någon större kostnadsbelastning skulle härigenom inte uppkomma

för trafikförsäkringen. Beträffande av enskild motorfordonsägare utgivna

trafiklivräntor anser verket att livräntetagarna, om de ger sig till känna

inom viss tid, av rättviseskäl bör erhålla kompensation för penningvärde­

försämringen i samma mån som övriga livräntetagare. Enligt verkets upp­

fattning bör dessutom kommun — i likhet med vad som föreslagits i fråga

om staten — åläggas skyldighet att utge värdesäkringstillägg på trafik-

livräntor som utbetalas direkt av kommunen. Även försäkringsinspektionen

och statens handikappråd förordar att trafiklivräntor, som utges direkt

av kommun, värdesäkras.

Folksam berör värdesäkringsfrågan för trafik livräntor med

internationell anknytning och framhåller, att den föreslagna

avgränsningen av värdesäkringstilläggen till livräntor härrörande från tra­

fikskador inträffade i Sverige medför å ena sidan att även utländsk med­

borgare, bosatt utomlands, kommer i åtnjutande av tilläggen samt å andra

sidan att svensk medborgare, skadad utomlands och bosatt i Sverige, inte

erhåller tillägg även om livräntan utges av svenskt försäkringsbolag. Det

synes Folksam med hänsyn till värdesäkringstilläggens karaktär av sociala

förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, böra övervägas om inte

förhållandet bör vara det omvända.

De principer för värdesäkringens genomförande

som kommittén föreslår har föranlett erinran endast i fråga om utform­

ningen av den framtida värdesäkringen. Kritiken avser främst det förhål­

landet att kommittéförslaget inte ger utrymme för minskning av utgående

kompensation vid stigande penningvärde. Man diskuterar om inte bestäm­

melserna om indextillägg i stället bör utformas som en verklig index-

reglering och, delvis i konsekvens härmed, om inte indextilläggen bör an­

knytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Till denna

diskussion bidrar Folksam, trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbo­

lagens riksförbund. Folksam framhåller därvid att den i det närmaste teo­

retiska möjligheten av en överkompensation till livräntetagarna vid pen­

ningvärdeförbättring kan balanseras av att livräntetagarna inte får någon

kompensation för medborgarnas standardhöjning. De båda andra remiss­

instanserna anser emellertid — i likhet med KAK som även förordar en

indexreglering —• att redan utgående indextiiiägg bör minskas om penning­

värdeutvecklingen ger anledning till det.

Användningen av basbeloppet som indexregulator sägs kunna motiveras

med att detta system tillämpas inom den allmänna försäkringen och, om

ett nyligen framlagt förslag genomförs, blir tillämpligt inom yrkesskade­

försäkringen. Vidare framhålls att det finns skäl för en likartad utform­

ning av indextillägg för trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor. En trafik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

41

skada kan nämligen medföra rätt till livränteersättning från både trafik­

försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Även riksförsäkringsverket för­

ordar på dessa skäl en anknytning av indextilläggen till basbeloppet.

Avvikande mening i frågan om lämpligheten av att använda basbeloppet

som indexregulator uttalas av försäkringsinspektionen. Inspektionen anser

att kommittén anfört fullt bärkraftiga skäl för sin uppfattning. Särskilt

tungt väger hänsynen till behovet av praktiska anordningar för försäkrings­

bolagens utbetalningar. Inspektionen tillägger att en tillämpning av bas­

beloppet förmodligen får till följd att de belopp, som trafiklivräntorna

uppnått vid slutet av en period av penningvärdeförsämring, skärs ned vid

en eventuell deflationsperiod. En deflationistisk utveckling av penningvär­

det är måhända inte sannolik. Det synes inspektionen i alla händelser föga

troligt att en deflation går så långt att den leder till en sänkning av den

en gång uppnådda lönenivån för de helt sysselsatta i landet. Det kan

under sådana förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara

rimligt att de till bilförsäkringen hänförliga livräntorna tillåts bli ned­

skurna. Inspektionen konstaterar därför med tillfredsställelse att kommit­

téns förslag inte lämnar utrymme för någon form av livränteminskning vid

deflation.

Den föreslagna särskilda höjningen av maximerade t r a f i k liv­

räntor och trafiklivräntor till personer som skadats

i unga år har väckt viss tveksamhet bland remissinstanserna. Förslaget

härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast eu del av

remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma och

vissa remissinstanser, tre till antalet, är starkt kritiska mot att i föreva­

rande ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Klart

positiva till höjningen är bl. a. försäkringsinspektionen, trafikförsäkrings-

anstalternas nämnd, Folksam och KAK.

Kritiskt inställda till höjningen är däremot advokatsamfundet, trafikför-

säkringsföreningen och försäkringsbolagens riksförbund. Advokatsamfun­

det finner höjningen av vissa — men långt ifrån alla — trafiklivräntor

på annan grund än penningvärdeförsämringen vara avsedd att tillgodose

syften som i och för sig är behjärtansvärda. Emellertid kan vägande skäl

också anföras mot att nu införa dessa bestämmelser. Till en början beteck­

nar samfundet de gränsdragningar och »trösklar» som förslaget innehåller

som förhållandevis godtyckligt valda. Detta är otillfredsställande därför att

systemet leder till att många livräntetagare, som kunnat åberopa goda

skäl för en höjning, a priori blir uteslutna. Samfundet anser vidare det även

här vara fråga om bestämmelser som från principiell synpunkt är ganska

diskutabla. Det måste övervägas hur motsvarande problem skall lösas be­

träffande andra skadelivräntor än trafiklivräntor. Samfundet förordar för

sin del att bestämmelserna om denna höjning inte tas upp i lagförslaget om

höjning av trafiklivräntor. Dessa spörsmål bör enligt samfundets uppfatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

42

ning närmare utredas och övervägas i samband med den fortsatta utred­

ningen rörande värdesäkringen av andra skadelivräntor än trafiklivräntor.

Likartade synpunkter anförs av trafikförsäkringsföreningen och försäk­

ringsbolagens riksförbund, som bl. a. anser en förbättring av ifrågavarande

livräntetagares villkor böra ske inom området för allmänna sociala stödåt­

gärder. Metoden att lämna en begränsad kategori kompensation innebär

upprivande av beslut tillkomna i överensstämmelse med lag och rättspraxis

som gällde när beslutet fattades och medför därför enligt riksförbundets

uppfattning en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rätts­

osäkerhet.

Rätt till särskild höjning av maximerade livräntor och av livräntor till

personer som skadats i unga år skall enligt förslaget tillkomma endast liv-

räntetagare som invalidiserats i anledning av trafikskadan och vars invali­

ditet uppgår till minst 50 %. Denna gränsdragning har genomgående god­

tagits av remissinstanserna. Däremot bär den konkreta utformningen i öv­

rigt av den särskilda höjningen kritiserats från olika synpunkter av enstaka

remissinstanser. Denna kritik avser jag närmare redovisa i specialmotive­

ringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Departementschefen

Allmänna synpunkter

För skada som uppkommer vid trafik med motorfordon finns bestäm­

melser om skadeståndsansvar som är mer omfattande än som följer av all­

männa grundsatser för skadeståndsskyldighet och som bl. a. innebär att

fordonets ägare befrias från skadeståndsskyldighet endast om han kan visa

att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av

föraren.

Enligt trafikförsäkringslagen är ägare av motorfordon skyldig att hålla

fordonet trafikförsäkrat. Trafikförsäkringen utgör en garanti för att den

skadelidande får ut det skadestånd som tillkommer honom. Trafikförsäk­

ringen är dessutom, i den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbe­

håll, en ansvarighetsförsäkring mot risken att behöva utge skadestånd.

Skadeståndsskyldigheten är alltså det primära. Försäkringens ansvar kan

f. n. aldrig sträcka sig längre än denna skadeståndsskyldighet.

Vissa motorfordonsägare — däribland staten och kommuner -— är be­

friade från trafikförsäkringsskyldigheten. Kommuner och vissa statliga

myndigheter tecknar dock en mot trafikförsäkringen svarande frivillig bil­

ansvarighetsförsäkring. Sådan försäkring kan tas även av enskild motor­

fordonsägare för ansvarsrisker som inte omfattas av trafikförsäkringen.

De ersättningsbelopp som utgår vid trafikskada bestäms enligt allmänna

43

skadeståndsregler. Således utgår full ersättning för framtida förlust av ar­

betsinkomst och i begränsad utsträckning underhållsersättning till efterle­

vande. Ersättningen utgår i regel i form av livränta, beräknad på grundval

av den skadades resp. avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden

för olycksfallet. Skadelivränta fastställs i det penningvärde som råder vid

liden för livräntans fastställande. Eftersom i allmänhet viss tid förflyter

efter olyckstillfället innan livränteersättningen slutligen fastställs, blir så­

lunda ofta de allmänna löneökningar som under mellantiden kan ha före­

kommit inom den skadades yrke beaktade. Storleken av en gång fastställ­

da livräntebelopp påverkas emellertid inte av framtida förbättringar i den

aktiva befolkningens inkomstförhållanden.

Penningvärdets utveckling har medfört att framför allt äldre livräntors

köpkraft inte kommit att motsvara den som var avsedd vid deras faststäl­

lande. Frågan om värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall är av stor

vikt och har under senare år utgjort ett väsentligt inslag i reformarbetet.

Yärdesäkert skydd har sålunda åstadkommits på den allmänna försäk­

ringens område. Vidare har tid efter annan yrkesskadelivräntor samt skade-

livräntor, som betalas av staten, räknats upp. I fråga om yrkesskadelivräntor

innebär ett nyligen framlagt förslag (SOU 1966: 54) att de i framtiden skall

kontinuerligt anpassas till penningvärdets utveckling. Familj erättsliga un­

derhållsbidrag har vid olika tillfällen generellt räknats upp i syfte att kom­

pensera de underhållsberättigade för den värdeförsämring bidragen under­

gått sedan de fastställts. Genom lagen den 16 december 1966 (nr 680) om

ändring av vissa underhållsbidrag har bidragen för framtiden kontinuerligt

anpassats till ändringar i penningvärdet (prop. 1966: 155, LXU 45, rskr 380).

De skadelivräntor som nu inte är värdebeständiga är sådana som utges

direkt av den skadeståndsskyldige eller från en av denne tagen trafikför­

säkring eller annan ansvarighetsförsäkring. Den övervägande delen av des­

sa livräntor utgår på grund av trafikskador. För sådana livräntor, s. k. tra­

fiklivräntor, har lämnats förslag till lösning av värdesäkringsproblemet ge­

nom trafiklivräntekommitténs nu framlagda betänkande. Beträffande åter­

stående skadelivräntor som f. n. är utan värdesäkring avses värdesäkrings­

problemet skola tas upp av en av Kungl. Maj :t den 4 november 1966 till­

satt utredning angående skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst

m. m. (1966 års skadeståndskommitté).

I princip innebär trafiklivräntekommitténs förslag att äldre trafiklivrän­

tor räknas upp till nuvarande penningvärde. Vidare innebär förslaget att

trafiklivräntor i fortsättningen realvärdesäkras. Kostnaderna för värdesäk­

ringen avses, utom när staten är skadeståndsskyldig, skola bäras av trafik­

försäkringen. Värdesäkringsförmånerna grundas inte på utvidgat skade­

ståndsansvar utan är konstruerade som särskilda försäkringsförmåner.

Remissinstanserna har utan undantag gett sitt stöd åt tanken att värde-

säkra trafiklivräntorna och i allmänhet godtagit den lösning kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

44

valt. Några remissinstanser har dock — utan att direkt motsätta sig en se­

parat lösning för trafiklivräntornas del —- av principiella skäl hävdat att

värdesäkringen bör angripas inom skadeståndsrätten och få en för alla ska-

delivräntor generell lösning. Andra remissinstanser har ansett att staten bör

svara för alla kostnader.

Redan i samband med tillsättandet av kommittén tog jag ställning till

lämpligheten och möjligheten av att lösa den angelägna frågan om värde-

säkring åtminstone för den betydande grupp skadelivräntor som trafikliv­

räntorna representerar. Jag framhöll i utredningsdirektiven bl. a. att trafik­

försäkringen i vissa avseenden får anses stå nära socialförsäkringen, där

värdesäkringsfrågan fått sin lösning, och att det finns försäkringsmässiga

betingelser för trafiklivräntorna som saknas i fråga om annan privat för­

säkring och enskilt skadestånd. Jag avsåg därmed trafikförsäkringens obli­

gatoriska natur. Detta är av betydelse när det gäller möjligheterna att fi­

nansiera värdesäkringen. Jag förutskickade nämligen att finansieringen i

likhet med vad som gäller inom yrkesskadeförsäkringen skall ske utan

anlitande av allmänna medel.

Visserligen har den nyss nämnda skadeståndskommittén bl. a. till upp­

gift att söka åstadkomma värdebeständigt skydd för skadelivräntor. Det tor­

de emellertid dröja innan denna fråga lösts. Frågan om trafiklivräntors vär­

desäkring är — särskilt såvitt avser äldre fall —- angelägen och bör lösas

utan avvaktan på utredningsresultatet beträffande de övriga skadelivräntor-

na. Jag förordar således en lösning för trafiklivräntornas del i huvudsak på

grundval av föreliggande kommittéförslag.

Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna

Trafikförsäkringen täcker inte alla de fall, där livränta utgår på grund

av trafikskada. Fortfarande finns sålunda livräntor som härrör från tra­

fikolycksfall innan trafikförsäkringen blev obligatorisk. Undantagna från

trafikförsäkringsplikt har tidigare varit eller är fortfarande vissa slag av

motorfordon, exempelvis mopeder och motorfordon som används uteslutan­

de inom vissa inhägnade områden. Staten, kommun, konungahuset och vis­

sa diplomater är inte skyldiga att ha trafikförsäkring. Dessutom bär fun­

nits och finns alltjämt lagbestämmelser om begränsning av trafikförsäk­

ringens ansvar bl. a. när det gäller det belopp som högst kan utgå i var­

je särskilt skadefall. När en skadelidande" sålunda inte kan få ersättning

från trafikförsäkringen har han emellertid alltid möjlighet att vända sig

direkt mot den skadeståndsskyldige. Det blir då beroende på dennes ekono­

miska förmåga om den skadelidande kan få ut skadeståndet. Emellertid

torde den skadeståndsskyldiges ansvar många gånger vara täckt av frivillig

bilansvarighetsförsäkring. Detta är som regel fallet med kommunerna, med­

lemmar av konungahuset och diplomater.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

45

Det överväldigande antalet trafiklivräntor härrör från trafikförsäkring­

en. Bilansvarighetsförsäkringen svarar för en mindre grupp livräntor. I ett

förhållandevis ringa antal fall utges livränta direkt av den skadestånds-

skyldige.

Enligt kommittéförslaget värdesäkras dels alla livräntor som utgår på

grund av trafikförsäkring, dels flertalet livräntor som utgår på grund av

annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med sådant motor­

fordon vilket enligt nu gällande bestämmelser är trafikförsäkringspliktigt.

Förslaget omfattar emellertid även livränta för trafikskadad där staten är

skadeståndsskyldig, även om denna livränta betalas direkt av staten.

Anledning saknas naturligtvis i och för sig att göra skillnad mellan olika

slags trafiklivräntor när det gäller värdesäkring. Frågan om värdesäk­

ringens tillämpningsområde hör emellertid intimt ihop med finansierings­

frågan, som jag kommer att behandla i det följande. De gränsdragningar

kommittén gjort bör ses mot bakgrunden härav och är bl. a. bestämda av

möjligheten att i praktiken genomföra en värdesäkring utan att utvidga

själva skadeståndsskyldigheten. Trafiklivräntefall med internationell an­

knytning förtjänar också uppmärksamhet i avgränsningsdiskussionen.

Som nyss sagts har ingen begränsning föreslagits i tillämpningsområdet

för värdesäkringen när det gäller livräntor som utgår på grund av trafik­

försäkring. Inte heller har någon remissinstans påkallat någon begräns­

ning härvidlag. En sådan torde ej behövas.

Bilansvarslivräntor finns redovisade hos försäkringsbolagen och kommit­

tén har föreslagit att dessa livräntor i värdesäkringshänseende principiellt

sett skall jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Som motiv har

anförts att bilansvarslivränta i de allra flesta fall har fått anknytning till

trafikförsäkringen genom att försäkringsplikten numera inbegriper den typ

av motorfordon -— t. ex. moped — som orsakat livräntan. Kommittén har

även föreslagit att kommunerna, vilka alltsedan andra världskrigets slut

haft sina motorfordon frivilligt försäkrade, skall bli skyldiga att ha trafik­

försäkring. De skulle således i fortsättningen komma att tillhöra trafikför­

säkringens försäkringstagarkollektiv. Kommittén har emellertid från vär­

desäkringen undantagit sådana bilansvarslivräntor som utgår på grund av

försäkring avseende motorfordon, som används uteslutande inom vissa in­

hägnade områden, t. ex. järnvägs-, fabriks- eller tävlingsområde. Motorfor­

don i sådan användning är enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen

undantaget från försäkringsplikt. Nu gällande gränsdragning i trafikförsäk­

ringslagen mellan försäkringspliktiga och icke försäkringspliktiga motor­

fordon har således fått bli bestämmande för frågan om trafiklivränta skall

värdesäkras eller ej. Detta ställningstagande har lämnats utan erinran av

remissinstanserna med undantag av riksförsäkringsverket, som har ansett

att bilansvarslivränta på grund av skada i följd av trafik även med sådant

motorfordon som avses i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen bör

46

värdesäkras. För min del finner jag kommitténs gränsdragning i fråga om

bilansvarslivräntorna godtagbar.

Livräntor, som i anledning av trafikskada betalas direkt av den skade-

ståndsskyldige, har kunnat kartläggas endast i de fall där staten är skade-

ståndsskyldig. Kommittén har ansett att trafiklivränta, som staten direkt

betalar, skall värdesäkras. Detta är även min mening.

Kommunala motorfordon är frivilligt försäkrade sedan omkring år 1945.

Det är osäkert om det fortfarande existerar någon trafiklivränta som ut­

betalas direkt av kommun. Med anledning av denna ovisshet har kommit­

tén avstått från förslag att lagstiftningsvägen reglera värdesäkringsfrågan

och räknat med att om sådan livränta existerar vederbörande kommun

självmant utger värdesäkringstillägg enligt samma principer som avses gälla

för övriga trafiklivräntor.

För de säkerligen fåtaliga trafiklivräntor, som enskild skadeståndsskylaig

har att utge och som inte täcks av försäkring, har kommittén funnit det

praktiskt omöjligt att föreslå någon lösning av värdesäkringsfrågan.

Att trafiklivräntor som betalas direkt av kommun eller enskild skade-

ståndsskyldig lämnas utanför värdesäkringen har föranlett erinran endast

från försäkringsinspektionen och riksförsäkringsverket. Jag delar emeller­

tid kommitténs av övriga remissinstanser biträdda uppfattning. I fråga om

trafiklivräntor som skall utges av enskild skadeståndsskyldig finns vidare

risken att, av ekonomiska orsaker, inte ens själva livräntan kan tas ut i full

utsträckning. Om det inte föreskrivs att staten eller trafikförsäkringen skall

svara för värdesäkringskostnaden, blir i ett sådant fall effekten av värde-

säkringsbestämmelser illusorisk. Minst lika angeläget kan det då tyckas

att själva livräntan garanteras på motsvarande sätt. En så genomgripan­

de ändring av ansvaret för trafikskador kan av naturliga skäl inte prövas i

detta sammanhang. Det är lämpligare att sådana fall behandlas av den förut

omnämnda skadeståndskommittén.

I detta sammanhang vill jag ta upp även en fråga som väckts av för­

svarets civilförvaltning. Det gäller frågan om det inte för statens del sak­

nas skäl att begränsa värdesäkringen till trafiklivräntor. Förhållandet är

f. n. det att alla av statsmedel utgående skadelivräntor tid efter annan

räknats upp bl. a. i anledning av penningvärdets fall, varvid tillämpats

samma grunder som gäller för yrkesskadelivräntor. Kompensationen har på

så sätt hittills inte varit fullständig. I framtiden kommer, om det nyligen

framlagda förslaget i SOU 1966: 54 genomförs, yrkesskadelivränta att helt

anpassas till penningvärdets utveckling. Jag räknar därvid med att liksom

hittills statliga skadelivräntor — med undantag för trafiklivränta som värde­

säkras i nu förevarande ordning — skall behandlas på samma sätt som

yrkesskadelivräntorna. Frågan om värdesäkring av dessa statliga skadeliv­

räntor bör därför enligt min mening tas upp i samband med prövningen av

värdesäkringsfrågan för yrkesskadelivräntor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

47

När det gäller frågan om värdesäkring av trafiklivräntor med internatio­

nell anknytning vill jag framhålla följande.

Rättsfrågor med internationell anknytning som avser skadestånd utan­

för avtalsförhållanden bedöms i allmänhet enligt lagen i det land där ska­

dan uppkommit. Detta gäller i princip även skadeståndets omfattning och

sättet för dess erläggande. Därvid är att märka att ersättning för nedsatt

förvärvsförmåga utomlands oftast inte utgår i form av livränta utan i form

av ett kapitalbelopp. Även när skadeståndsprocessen äger rum inför svensk

domstol, tillämpas de skadeståndsregler som gäller i det land där olyckan

inträffade.

När det gäller försäkringsskyddet bör nämnas att trafikförsäkringen, i

överensstämmelse med nyssnämnda princip, svarar för skada som upp­

kommit vid trafik här i landet, oavsett fordonets eller fordonsägarens na­

tionalitet eller hemvist. Utländskt motorfordon, som tillfälligt befinner sig

i Sverige, jämställs således med ett svenskt motorfordon. På grundval av

internationella överenskommelser har det ordnats så att trafikförsäkrings-

ansvaret i sådant fall bärs av trafikförsäkringsföreningen, varvid förening­

en återfår eventuella utlägg från vederbörande försäkringsbolag i fordonets

hemland. På samma sätt gäller att skada som orsakats av svenskt motor­

fordon utomlands regleras i det land skadan uppkom, varvid den svenska

trafikförsäkringsgivaren i efterhand utger ersättning till det organ som

reglerat skadan. För länder som inte deltar i nyssnämnda internationella

överenskommelser gäller särskilda bestämmelser. I sådana fall tecknas sär­

skilda gränsförsäkringar.

I syfte att skapa en klar och enkel regel för tillämpningen har kommittén

föreslagit trafikförsäkringens giltighetsområde vara utslagsgivande även för

de värdesäkringsfall som har internationell anknytning. Värdesäkringen har

alltså föreslagits omfatta livräntor som härrör från trafikskada här i landet.

Lösningen innebär, å ena sidan, att utlänning eller svensk, som har hemvist

i utlandet men som skadats i Sverige, kan komma i åtnjutande av värde-

säkringsförmåner samt, å andra sidan, att person, som har hemvist i Sverige

men som skadats utomlands, inte kan få del av dessa förmåner.

Av remissinstanserna har endast Folksam yttrat sig särskilt i denna del.

Folksam har menat att med hänsyn till värdesäkringsförmånernas karak­

tär av sociala förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, förhållan­

det borde vara det omvända.

Kommittéförslaget kan på denna punkt onekligen tyckas medföra vissa

säregna konsekvenser. Det finns i och för sig fog för Folksams anmärkning

att förmånerna är anpassade till prisutvecklingen i Sverige. Man kan så­

ledes anse att värdesäkringsförmåner bör tillkomma endast den som vid

uppbärande av livräntan har stadigvarande hemvist här i landet. En regel

av denna innebörd skulle emellertid medföra utredningsarbete för varje

särskilt livräntefall utan motsvarande garantier för ett tillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

48

resultat. Man skulle få gränsdragningsproblem. Med hänsyn till att penning­

utvecklingen inom Europa i stort sett är likartad den i Sverige kan en svensk

värdesäkring av livräntor som går till utlandet i praktiken inte anses omoti­

verad. Vad beträffar personer med hemvist i Sverige som skadas i utlandet

bör man komma ihåg att livränta där ofta är en ovanlig ersättningsform.

Redan på grund av de internationella skadeståndsreglerna kan dessa skade-

fall sålunda vara sämre skyddade än om skadan skett i Sverige. Att i detta

sammanhang förbättra ställningen i nu nämnt avseende för dessa skadefall

är inte möjligt. Det förutsätter internationella överenskommelser. Ingenting

hindrar emellertid att försäkringsbolagen har sin uppmärksamhet riktad

på detta förhållande och står till tjänst med lämpliga former av frivillig

försäkring som täcker bristerna i skyddet för utlandsresenärerna.

Av de skäl jag nu anfört anser jag mig böra godta kommitténs lösning

även avseende de trafikiivräntor som har internationell anknytning.

Värdesäkringens utformning

Värdesäkringens utformning förutsätter diskussion av vissa grundläg­

gande frågor, nämligen valet av kompensationsnivå och spörsmålet om en

eventuell differentiering av kompensationsförmåner för skilda grader av

invaliditet. Dessa frågor betingas av nödvändigheten att göra en avvägning

mellan kompensationsintresset och kostnaderna.

I korthet vill jag emellertid först nämna att man från värdesäkringen,

som syftar till att livräntans köpkraft skall bevaras vid fallande penning­

värde, bör skilja åtgärder som syftar till s. k. standardföljsamhet. Under

remissbehandlingen har bl. a. försäkringsinspektionen framhållit önsk­

värdheten av att, åtminstone i svåra invaliditetsfall, anpassa livränta till

den allmänna standardhöjningen inom samhället. Inspektionen har ansett

det böra beaktas att svårt invalidiserade personer har behov att ta i anspråk

vissa tjänster, för vilka kostnaderna stiger mer än samhällets priser i ge­

nomsnitt. Jag är emellertid inte beredd att i samband med frågan om värde­

säkring av trafiklivräntor ta upp det omfattande frågekomplexet om stan­

dardfölj samhet.

Vad beträffar värdesäkringen visar kommitténs beräkningar att det

finns möjlighet att helt tillgodose livräntetagarnas intressen utan att kost­

naderna blir avskräckande. Kostnadsfrågan avser jag att utförligt behand­

la i det följande. Jag vill här endast framhålla att kostnadsbelastningen är

beroende av den metod som väljs för värdesäkringens finansiering. Det

går att välja en metod som med hänsynstagande till dem som skall bära

kostnaderna inte åsidosätter livräntetagarnas intressen.

Viss tvekan skulle kunna hysas beträffande angelägenheten av att kom­

pensera livräntetagare med låg invaliditetsgrad. Kommittén har, som jag

redovisat i det föregående, behandlat denna fråga och funnit övervägande

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

49

skäl tala mot en begränsning med hänsyn till invaliditetsgrad. Under re­

missbehandlingen har ingen erinran riktats mot kommitténs uppfattning

att alla trafiklivräntetagare bör ha i princip full kompensation. Jag anser

mig kunna godta kommitténs bedömning.

Det tänkta värdesäkringssystemet för trafiklivräntor innehåller två steg.

Det första avser kompensation åt redan fastställda livräntor. Det andra

steget omfattar den värdesäkringsmekanism som skall fungera för fram­

tiden.

Livränta som fastställts senast ett år innan värdesäkringen genomförs

(äldre trafiklivränta) bör enligt kommitténs förslag räknas upp

med hänsyn till den nedgång av penningvärdet som ägt rum under liv­

räntans bestånd fram till upprälcningsdagen och därefter i princip utgå med

det förhöjda beloppet. Uppräkningen avses skola ske med ledning av kon­

sumentprisindex. Därvid behandlas alla livräntor som tillkommit under

ett kalenderår lika och konsumentprisindex’ medelvärde för varje år bil­

dar utgångspunkt för höjningens beräkning. Höjningens storlek uttrycks i

procent av livräntebeloppet och skall motsvara konsumentprisindex’ pro­

centuella stegring. I syfte att förenkla det administrativa förfarandet har

dock kommittén förordat viss schematisering. Livräntorna indelas i olika

år sgrupper med samma procentuella höjning inom samma grupp, varvid

fastställelseår med tämligen likartat penningvärde sammanförs till samma

grupp. Dessa grunder för uppräkning av äldre livräntor har godtagits av

remissinstanserna och även jag anser att de kan läggas till grund för ett

återställande av äldre livräntors realvärde. Till frågan om indelningen i

lämpliga årsgrupper och om procentsatsernas storlek återkommer jag i spe­

cialmotiveringen.

Den framtida värdesäkringen kan i och för sig ske i form

av en automatisk anpassning till penningvärdets ändring sådan denna

kommer till uttryck i någon vald index. Om livräntorna kontinuerligt föl­

jer penningvärdet motverkas eftersläpning för livräntetagarna. Kommit­

tén har dock avvisat en sådan ordning, bl. a. därför att den medför ad­

ministrativa olägenheter. Vidare sägs det i vissa fall kunna ges situationer

när en automatiskt verkande värdesäkringsregel behöver kunna sättas ur

kraft. Kommittén har på grund härav för framtiden förordat ett system

med årlig omprövning av livräntorna. Det föreslås sålunda att i den mån

penningvärdets nedgång under .senast förflutet år ger anledning till höj­

ning, livräntorna skall förses med särskilda tillägg, indextillägg. Det skall

ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av grunder som anges i lag be­

stämma tilläggets storlek varje år. Systemet inrymmer vidare befogenhet

för Kungl. Maj :t att om så erfordras framflytta livräntas höjning genom

indextillägg något eller några år eller att låta indextillägg för visst år helt

bortfalla.

Denna lösning av den framtida värdesäkringen tillgodoser de synpunkter

4 Bihang

till ^riksdagens protokoll ^{1967. 1} saml.

Nr 137

50

kommittén lagt på problemet. Under remissbehandlingen har dock påtalats

vissa brister i det föreslagna systemet. Framför allt har kritiken tagit sikte

på att kommittén inte beaktat möjligheten av att penningvärdet kan stiga

i framtiden. Så t. ex. har trafikförsäkringsföreningen och KAK ansett att

systemet bör medge möjlighet att i fall av stigande penningvärde minska

tidigare fastställda indextillägg i motsvarande mån. Folksam, som också

påtalat nämnda inkonsekvens i systemet, har däremot menat att den i det

närmaste teoretiska möjligheten av en överkompensation vid penningvär­

deförbättring kan balanseras av att livräntetagarna inte får kompensation

för andra medborgargruppers standardhöjning. Nu nämnda remissinstanser

och riksförsäkringsverket har förordat att man för den framtida värde­

säkringen tillämpar samma system som används inom den allmänna försäk­

ringen och som enligt det i det föregående omnämnda betänkandet SOU

1966: 54 föreslås gälla även inom yrkesskadeförsäkringen, dvs. anknytning

till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Försäkringsinspektionen

har emellertid funnit att kommittén anfört bärkraftiga skäl för val av kon­

sumentprisindex som värdesäkringsregulator.

Uppenbarligen skulle det i och för sig vara mer tillfredsställande om

värdesäkringsmelcanismen för trafiklivräntornas del, liksom förhållandena

är inom den allmänna försäkringen och har föreslagits bli även inom yr­

kesskadeförsäkringen, medger möjlighet att reglera förmånerna helt efter

penningvärdets utveckling, vilket alltså skulle innebära även möjlighet att

sänka förmånerna vid stigande penningvärde. När det gäller trafiklivräntor

är dock förhållandena särpräglade. Den av kommittén valda lösningen in­

nebär bl. a., som jag tidigare bär redovisat och som jag återkommer till i

det följande, att värdesäkringen inte grundas på någon ändring av de ska-

deståndsrättsliga regler som nu gäller för motorfordon i trafik utan be­

handlas som en särskild förmån vid sidan av skadeståndet. Dessa skade­

ståndsregler har bl. a. den innebörden att stigande penningvärde inte kan

medföra att en trafiklivränteersättning sänks under det belopp som eu gång

fastställts i skadestånd. Vill man ha möjlighet att sänka redan utgående

indextillägg blir en spärregel således nödvändig. Detta synes också ha före­

svävat de remissinstanser som förordat en fullständig indexreglering, när

man bl. a. hävdat att inte ens det engångsbelopp varmed äldre livränta räk­

nats upp skulle få minska vid en penningvärdeförbättring. Endast utgåen­

de indextillägg borde få kunna påverkas i ett sådant läge.

Godtas uppfattningen att redan utgående värdesäkringsförmåner bör

minskas under tider av stigande penningvärde får man sålunda till resul­

tat en olikartad behandling av livräntor, som fastställts under olika år men

som i övrigt är likvärdiga. Jag skall belysa detta med ett exempel. Antag

att vi år 1973 har två livräntor, den ena fastställd år 1968 och den andra

år 1973. Båda livräntorna avser 100-procentig förlust av arbetsinkomst

av samma slag och utgår till personer under i princip likartade ekono­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

51

miska förhållanden. Emellertid är 1973 års livränta fastställd i ett pen­

ningvärde som till följd av prisutvecklingen är 10 % högre. 1968 års livränta

har höjts till samma nivå genom indextillägg. Inträffar år 1974 eu pen­

ningvärdeförbättring på exempelvis 5 %, skulle 1968 års livränta minskas

i motsvarande mån medan 1973 års livränta skulle utgå med oförändrat

belopp. Sådana konsekvenser av ett värdesäkringssystem kan jag inte godta.

För att få ett värdesäkringssystem som fullt ut kan anpassas efter pen­

ningvärdets utveckling måste man således konstruera om gällande skade­

ståndsregler. Detta skulle medföra tidsutdräkt. Man måste då nämligen

beakta även reglerna för andra skadeståndslivräntor än dem som omfattas

av föreliggande reformförslag. Den tidigare omnämnda skadeståndskom-

mittén torde möta problemet. Det är lämpligare att problemet behandlas av

denna kommitté eftersom det rör allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

De skäl jag nu anfört mot en reglering, som innebär fullständig anpass­

ning av trafiklivräntornas värdesäkringsförmåner till penningvärdeutveck­

lingen, anser jag vara av sådan styrka att jag godtar en lösning, som inte

ger möjlighet till minskning av dessa förmåner. Frågan bör dock tas upp

till förnyad prövning om det föranleds av det arbete som bedrivs av den

nyssnämnda skadeståndskommittén.

På grund av det sagda anser jag således att framtida förbättringar av

penningvärdet inte bör kunna ge annat resultat än att nya indextillägg inte

skall utgå under tid motsvarande den som penningvärdets nivå ligger över

den nivå som föranlett senaste höjning. Även i ett annat fall bör emellertid

anpassningen till penningvärdets utveckling inte vara fullständig. Jag avser

det även av kommittén diskuterade fallet av kraftig inflation, särskilt i för­

ening med en mera väsentlig nedgång i antalet trafikförsäkringstagare.

Detta kan inträffa under tider av avspärrning i drivmedelstillförseln, som

t. ex. under Suez-krisen. Orsaken till att värdesäkringen inte kan upprätt­

hållas i full utsträckning under sådana omständigheter är att kostnaderna

skulle drabba trafikförsäkringstagarna oskäligt hårt. Det går inte att i för­

väg lämna bestämmelser i detta ämne. Att värdesäkringsförmånerna inte

kan utrustas med samma garanti som iivränteförmåner i övrigt har också

accepterats av remissinstanserna. I likhet med kommittén anser jag således

att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att bestämma om begränsning av värde-

säkringsförmånernas omfattning när särskilda skäl föreligger. Till ett över-

gångsproblem, som kan uppstå om sådan begränsning blir nödvändig, äm­

nar jag återkomma i specialmotiveringen.

En del remissinstanser har ansett att den framtida värdesäkringen bör

knyta an till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring i stället för

till konsumentprisindex som kommittén föreslagit. Jag ansluter mig till

denna uppfattning. Därmed vinner man större enhetlighet såvitt avser

konstruktionen av värdesäkringsmekanismen för likartade förmåner på

olika områden.

52

Till grund för höjning med indextillägg bör läggas basbeloppet för januari

månad. En undersökning av basbeloppets förändringar sedan tillkomsten av

1962 års lag om allmän försäkring visar att basbeloppet den 1 januari upp­

gått till 4 706 år 1963, 4 800 år 1964, 5 000 år 1965, 5 300 år 1966 och 5 500

år 1967. Det innebär en höjning från år 1963 till år 1964 med 2 %, från år

1964 till år 1965 med 4 %, från år 1965 till år 1966 med 6 % och från år

1966 till år 1967 med 4 %. En höjning av livräntebeloppen i takt med änd­

ringarna i basbeloppet torde klart fylla alla rimliga anspråk på följsam­

heten till penningvärdeförändringen. För att inte omräkningar med åtföl­

jande administrativa besvär och kostnader skall behöva ske utan motsva­

rande reella vinningar för livräntetagarna förordar jag emellertid en spärr­

regel. Basbeloppet bör ha ökat med minst 5 % sedan senaste höjningen för

att nytt indextillägg skall utgå. En bestämmelse av motsvarande innehåll

finns i lagen om ändring av vissa underhållsbidrag.

Höjningen bör ske med det procenttal med vilket basbeloppet ökat, förut­

satt sålunda att ökningen uppgår till minst 5 %. Uppkommer brutet pro­

centtal, bör avrundning ske till närmast lägre hela procenttal. Det procent­

tal med vilket höjning skall ske bör fastställas av Kungl. Maj:t eller myn­

dighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Genom att föreslå särskilda höjningar av vissa trafiklivräntor — maxi­

merade livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har

kommittén avsett att i begränsad utsträckning tillgodose sådana livränte-

tagare, vilkas livränteersättning är låg i förhållande till vad den skulle ha

varit om man vid ersättningsfrågans avgörande tillämpat nuvarande be­

stämmelser om försäkringens ansvarighet och beräkningsnormer för ska-

delivräntor till unga personer.

Trafikförsäkringens ansvar för varje händelse som medför personskada

var ursprungligen maximerat till 60 000 kr., med begränsning till 20 000

kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp har successivt höjts

till de maximibelopp som gäller fr. o. in. den 1 januari 1962, 25 milj. kr.

för varje händelse och 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person. De

olika höjningarna av dessa maximigränser har emellertid inte fått påverka

skador som uppkommit dessförinnan. Även inom bilansvarighetsförsäk­

ringen gäller och har gällt en sådan begränsning av försäkringsgivarens an­

svarighet. För livräntetagaren innebär detta att han, i den mån han inte

kompenserats av den skadeståndsskyldige, gått miste om en del av det ska­

destånd han varit berättigad till.

Vad beträffar den skadeståndsrättsliga bedömningen av skadelivränta

till den som skadats i unga år — i huvudsak före 16 års ålder — har sedan

början av 1960-talet i praxis tillämpats ersättningsgrunder som är mera

fördelaktiga för den skadade och bättre överensstämmande med verkliga

förhållanden än tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

53

Rätten till särskild höjning av maximerade livräntor och livräntor till

personer som skadats i unga år är enligt kommitténs förslag begränsad i

olika avseenden av kostnadsskäl. Bl. a. avses endast sådan livräntetagare

vars arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst hälften få del av höj­

ningen.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt nu avsedda förslag om sär­

skilda höjningar av vissa trafiklivräntor eller lämnat dem utan erinran.

Några remissinstanser, bland dem trafikförsäkringsanstalternas nämnd

och Folksam, har hälsat förslagen med stor tillfredsställelse. En del re­

missinstanser har emellertid uttalat betänkligheter mot att i förevarande

ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Till dessa

remissinstanser hör trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens

riksförbund, vilka har ansett en förbättring i förevarande avseende böra

ske inom området för allmänna sociala stödåtgärder, samt advokatsam­

fundet, som bl. a. funnit bestämmelserna vara diskutabla från principiella

synpunkter. Samfundet har framhållit att motsvarande problem kan fö­

rekomma inom andra skadeståndsområden och därför förordat att dessa

spörsmål övervägs vid utredningen om värdesäkring av sådana skadeliv-

räntor som inte omfattas av kommitténs förslag. Enligt riksförbundets

mening medför metoden med särskild höjning för en begränsad kategori

en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rättsosäkerhet.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissytt­

randen är naturlig när det som här är fråga om ersättning som kan anses

ha karaktären av socialt bidrag. Jag vill dock erinra om att det gäller liv­

räntetagare med höggradig invaliditet, för vilka livränteersättningen har

stor betydelse för deras förmåga att bereda sig skälig försörjning. Dessa

livräntetagare har ett stort behov av att få kompensation för att ersätt-

ningsrätten tidigare varit otillfredsställande utformad. Genom kommitténs

beräkningar har framkommit att kostnaderna för en sådan kompensation

inte blir särdeles stora.

När det gäller höjningen av trafiklivräntor till personer som skadats i

unga år kan visserligen dessutom sägas att deras situation inte skiljer sig

från situationen för sådana unga personer som fått annat slag av skadeliv-

ränta än trafiklivränta fastställd åt sig. Något omedelbart samband med

trafikförsäkringen och dess regelsystem föreligger således inte. Jag är

fullt medveten om att man kan rikta invändningar mot lämpligheten av

att i förevarande fall inom ett särskilt skadeståndsområde genomföra en

omprövning av den skadeståndsrättsliga bedömningen. Det rör sig dock

om ett mycket ringa antal fall och om en förhållandevis liten höjning. De

principiella betänkligheterna bör i denna mycket begränsade fråga således

enligt min mening inte få lägga hinder i vägen.

Min ståndpunkt är sålunda att förslaget om värdesäkring av trafikliv­

räntor bör få innefatta regler om särskild höjning av maximerade livrän­

54

tor och livräntor till personer som skadats i unga år. Till vissa ytterligare

spörsmål i samband med denna fråga återkommer jag i specialmotive­

ringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Finansieringsfrågan

Redan i utredningsdirektiven anförde jag att den huvudsakliga bördan

av kostnaderna för värdesäkringen — inklusive uppräkningen av äldre tra­

fiklivräntor — måste vila på nuvarande och kommande generationer av tra­

fikförsäkringstagare, eftersom en given utgångspunkt måste vara att finan­

sieringen sker utan anlitande av allmänna medel.

Vissa remissinstanser, såsom försäkringsbolagens riksförbund, trafik-

försäkringsföreningen, advokatsamfundet och KAK, har av principiella

skäl ifrågasatt det berättigade i att kostnaden drabbar dagens och morgon­

dagens trafikförsäkringstagare, som inte orsakat vare sig de trafikskador

som föranlett livräntorna eller den värdeförsämring dessa undergått. Advo­

katsamfundet har föreslagit att värdesäkringen bekostas av det allmänna.

MHF och M har godtagit att den framtida värdesäkringen belastar trafikför­

säkringen men ansett det ligga närmast till hands att engångsuppräkningen

bekostas av statsmedel. Även Sveriges trafikbilägares riksorganisation har

ställt sig kritisk mot att kostnaden för engångsuppräkningen tas ut av tra­

fikförsäkringstagarna.

Principiella hinder kan inte anses möta mot att värdesäkringen av de tra­

fiklivräntor, för vilka staten ej är direkt ansvarig, bekostas av trafikförsäk­

ringstagarna. Starka skäl talar för en sådan finansieringsmetod. Sålunda har

man inom yrkesskadeförsäkringen vid de uppräkningar av livräntor som

där skett redan godtagit ett betraktelsesätt enligt vilket senare generationer

av försäkringstagare fått svara för kompensationsförmånerna åt äldre liv­

räntefall. Det är vidare så att betydande skadekostnader genom lagen om

allmän försäkring överförts från trafikförsäkringen till det allmänna. Dess­

utom får samhället ikläda sig ökade kostnader genom den utbyggnad av

sjukvården som behövs bl. a. till följd av motorismens utveckling. Jag vill

ytterligare nämna att denna utveckling leder till att de skadelidande i ett

ökat antal fall påträffas bland trafikförsäkringstagarna själva. Jag anser

således fortfarande att värdesäkringen i princip bör betalas av trafikförsäk­

ringstagarna.

Vad beträffar de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig har riks­

försäkringsverket ansett att trafikförsäkringsrörelsen och inte statsverket

bör bära kostnaden för värdesäkring av bilansvarslivräntor som utgår- på

grund av försäkring som tecknats av staten. Det saknas emellertid enligt

min mening orsak till att staten som motorfordonsägare skall undandra sig

sin del av kostnaderna i något avseende.

Den principiella inställningen att trafikförsäkringen skall svara för vär-

55

desäkringskostnaderna i den män inte staten är skadeståndsskyldig har

naturligtvis, som jag redan förutskickat, lett till att kostnadsfaktorn varit

av stor betydelse såväl för frågan om värdesäkringens tillämpningsområde

som för utformningen av systemet. Det måste anses rimligt att trafikför­

säkringen inte belastas med kostnader som utgår för livräntor som härrör

från annat slag av skadeförsäkring än trafikförsäkringen. De undantag

som enligt det föregående ändock gjorts från denna huvudtanke är moti­

verade bl. a. med att kostnaderna inte påverkas därav i nämnvärd grad.

Vid utformningen av livränteförmånerna har avvägningen bestämt valet

av kompensationsnivå och frågan om en differentiering av kompensatio­

nerna med hänsyn till invaliditetsgraden. Som framgår av vad jag anfört i

dessa frågor i det föregående anser jag att under normala förhållanden

hänsynen till kostnaderna inte behöver föranleda någon reduktion av de

värdesäkringsförmåner som skäligen bör tillkomma livräntetagarna till

följd av prisutvecklingen. Som undantag bör nämnas möjligheten att lämna

full kompensation i ett läge då trafikförsäkringens premieunderlag (försäk-

ringstagarkollektivet) minskar väsentligt till följd av exempelvis en avspärr­

ning i landets drivmedelstillförsel.

Kommittén har utrett frågan om kostnadernas storlek under normala

förhållanden vid en prisutveckling som i stort sett är densamma som den

vi har f. n. Det bär därvid visat sig att kostnaderna fördelar sig olika be­

roende på valet av finansieringsmetod.

Finansieringen kan ske enligt antingen fördelningsprincipen eller kapi-

taltäckningsprincipen. Enligt fördelningsprincipen tas varje års kompensa­

tioner ut av det årets premiebetalare. Därigenom tillgodoses livräntetagarna

för ett år i taget. Kapitaltäckningsprincipen tillämpas f. n. för själva livrän­

tan. Den innebär såvitt avser värdesäkringsförmånerna att man gör en be

räkning för framtiden av de kostnader som fordras för att hålla livräntorna

på den nivå som valts med hänsyn till penningvärdets utveckling. Man kan

efter omständigheterna bestämma om denna nivå för framtiden skall vara

så att säga plan eller om den skall höjas trappstegsvis år från år. Varje

gång denna nivå bestämts redovisas som skuld till livräntetagaren kostna­

derna för att hålla nivån så länge livräntan fortfarande kvarstår. Medel mot­

svarande denna kostnad fonderas på samma sätt som sker för själva liv­

räntan. Genom kapitaltäckningsprincipen tillförsäkras livräntetagaren de

värdesäkringsförmåner som bestämts vid beräkningstillfället för all den tid

som livräntan i fortsättningen utgår. Hela kostnaden uppkommer för tra­

fikförsäkringen det år som beräkningen görs. Det är emellertid möjligt att

genom amorteringar slå ut kostnaden på ett lämpligt antal år.

Eftersom en finansiering på grundval av fördelningsprincipen inte läm­

nar tillfredsställande garanti för att de värdesäkringsförmåner som redan

fastställts kan utgå även i framtiden har kommittén avvisat denna finan­

sieringsmetod. I stället har förordats en finansieringsmetod, som bygger

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

56

på kapitaltäckningssystemet och som förutom att den tillgodoser nämnda

garantikrav även ansetts möjliggöra en rimlig kostnadsfördelning mellan

olika försäkringstagargenerationer. Finansieringsmetoden innebär följande.

Vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning av

äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och senare beslutade in­

dextillägg — kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva

livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas och förvaltas enligt de reg­

ler som gäller för livräntor. Varje års kostnad skall betalas av de försäk­

ringstagare vilkas trafikförsäkring förfaller till betalning under året. Kost­

naden för år 1968 — inberäknat kostnaden för särskild höjning av maxi­

merade livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har

kommittén beräknat uppgå till 46 milj. kr., motsvarande 8,5 % av då be­

räknad premieinkomst, 540 milj. kr. För år 1969 har kostnaden uppskattats

bli omkring 9 milj. kr.

Den av kommittén sålunda föreslagna finansieringsmetoden ger inte

någon automatisk höjning av livräntan efter en på förhand gjord beräkning

av penningvärdets utveckling utan förutsätter beslut om höjning vid

skilda tidpunkter, varefter kostnaderna tas ut. Kommittén har därvid, som

jag tidigare redovisat, föreslagit att storleken av kommande indextillägg

skall prövas varje år. Kommittén har emellertid även diskuterat ett alter­

nativt finansieringssystem som bygger på kapitaltäckningsprincipen och

som är avsett att bekosta en viss, på förhand antagen penningvärdeför­

sämring i framtiden. Detta alternativ har emellertid föi\kastats av skäl som

jag närmare redogjort för vid presentationen av kommittéförslaget.

Remissinstanserna har över lag ställt sig positiva till den av kommittén

föreslagna finansieringsmetoden eller lämnat den utan erinran. Den fyller

enligt min mening på ett gott sätt funktionen av att på en gång bereda

livräntetagarna tillfredsställande garanti för de förmåner som skall utgå

och fördela kostnaderna på rimligt sätt mellan olika trafikförsäkringstagar-

generationer. Det måste emellertid påpekas att jag i stället för den av kom­

mittén föreslagna värdesäkringsmekanismen med beslut varje år på grund­

val av prisindex förordat en automatisk höjning på grundval av basbelop­

pet. Detta leder inte till högre kostnader än vad kommittén räknat med. Att

det blir automatiska indexhöjningar innebär inte att finansieringsmetoden

blir oanvändbar. I stället för beslutet om indexhöjning träder beslutet om

ändring av basbeloppet.

Trafikförsäkringens kostnad för värdesäkringen får i likhet med övriga

kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande av premie för

försäkringen och tas ut av försäkringstagarna. Kostnaden bör fördelas mel­

lan trafikförsäkringsanstalterna efter anstalternas trafikförsäkringspremie-

inkomster året innan kostnaden uppstått. Denna fördelningsgrund tilläm­

pas nu enligt 21 § trafikförsäkringslagen i fråga om där angiven ansvarig­

het för anstalterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

57

Garantier för att värdesäkringskostnaden inte i onödan föranleder höj­

ning av premierna ligger i den kontroll försäkringsinspektionen enligt 7

och 8 §§ trafikförsäkringslagen har att utöva över premiesättningen. Jag

vill här även erinra om att Kungl. Maj :t enligt 9 § nämnda lag har möjlig­

het att fastställa det högsta belopp till vilket premie för trafikförsäkring får

sättas.

Yärdesäkringens juridiska konstruktion

Kommittén har konstruerat värdesäkringstilläggen som en särskild för­

mån, helt vid sidan av skadeståndet. På denna punkt bryts således det hit­

tillsvarande sambandet mellan skadestånd och försäkring. Genom att till­

läggen inte får karaktär av skadestånd kan inte regress utövas för dem.

Enligt nu gällande bestämmelser kan försäkringsgivare och staten i vissa

fall inträda i den skadelidandes skadeståndsrätt och återkräva utbetalt ska­

destånd av exempelvis föraren. Sådan regressrätt föreligger t. ex. när ska­

dan orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, genom rattfylleri eller vid

färd utan körkort. I kollisionsfall kan vidare föreligga regressrätt på grund

av regler om ansvarets fördelning mellan flera skadevållare.

Enligt vad trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens riksför­

bund framhållit i sina remissyttranden får det på längre sikt betraktas som

mindre tillfredsställande att regress inte kan utövas för värdesäkringstilläg­

gen. Här sägs ekonomiska skäl vara av viss betydelse, men man bör fram­

för allt inte glömma bort regressens preventiva funktion. Trafikförsäkrings­

föreningen har vidare ansett det otillfredsställande att trafikförsäkringen

inte har regressrätt mot staten när staten är medansvarig.

I förhållandet mellan olika trafikförsäkringsgivare saknar regressregler

betydelse, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av den sam­

lade trafikförsäkringsrörelsen. Om däremot ansvaret för en trafikskada

skall fördelas mellan trafikförsäkringsgivare, å ena, och annan som är an­

svarig för skadan, å andra sidan, samt trafikförsäkringsgivaren svarar för

livräntan i första hand och alltså även har att utge värdesäkringsbelopp,

kan trafikförsäkringsgivaren på grund av regressrätten ha rätt att åter­

kräva den del av livräntans grundbelopp, som belöper på annan, medan han

får själv bära hela kostnaden för värdesäkringen. Ett sådant resultat kan

vid första anblicken förefalla mindre tilltalande. Trafikförsäkringens ansvar

är emellertid primärt i förhållande till den skadelidande och inte beroende

av om annan medansvarig har förmåga att betala sin andel. Den ekonomiska

betydelsen av regressrätten är i detta sammanhang uppenbarligen av mindre

betydelse. Eftersom jag föreslår att staten skall svara för kostnaderna be­

träffande de trafiklivräntor för vilka staten bär skadeståndsansvaret kan

det emellertid principiellt sett förefalla lämpligt att tillåta regress för tra­

fikförsäkringen i ett fall där staten är medansvarig. Detsamma torde i så

58

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

fall böra gälla om staten av någon anledning betalar ut hela livräntan i ett

fall där trafikförsäkringen bort bära en del av ansvaret. Jag anser dock inte

av behovet påkallat att föreslå särskilda regler för dessa fall. Frågan torde

böra lösas genom förhandlingar mellan vederbörande statliga myndighet

och trafikförsäkringsföreningen. Vad angår synpunkterna i övrigt på frågan

om regressrätten torde betydelsen härav för värdesäkringstilläggens del

inte kunna tillmätas sådan betydelse att nu gällande skadeståndsrättsliga

grundprinciper bör ändras i detta sammanhang. Frågan kan dock komma

i ett annat läge i den män framdeles slcadelivräntas värdesäkring skulle

lösas genom en utvidgning av själva skadeståndsskyldigheten.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom finansdeparte­

mentet upprättats förslag till

1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor,

2) lag angående ändrad lydelse av J § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon,

3) förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsme­

del, m. m.

Departementsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 1.

De av kommittén utarbetade förslagen till lag om höjning av vissa trafik-

skadelivräntor och förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor,

som utgå av statsmedel, m. m. torde få biläggas som bilaga 2.

Departementsförslagen föranleder vidare följande anmärkningar.

Specialmotivering

Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och anger den föreslagna

lagens tillämpningsområde.

Departementschefen

Lagförslaget omfattar trafiklivränta som utgår på grund av försäkring och

vars höjning skall betalas av trafikförsäkringstagarna enligt vad jag angett

i det föregående. Sådan livränta kan utgå på grund av trafikförsäkring eller

omfattas av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med

motorfordon (bilansvarighetsförsäkring). De trafiklivräntor som utges av

59

statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, som tagits av sta­

ten, avses bli reglerade i en särskild förordning.

Begreppet livränta har inte närmare definierats. Livränta används inom

skadeståndsrätten som beteckning dels för den periodiska ersättning för

nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av uppkommen skada utgår efter

det att av skadan orsakat akut sjukdomstillstånd upphört, dels för sådan

periodisk ersättning till efterlevande som utgår jämlikt 6 kap. 4 § straff­

lagen. Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som liv­

ränta torde inte föreligga.

Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och underliållsersättning till ef­

terlevande utgår ibland inte i form av livränta utan som ett engångsbelopp

eller en kapitaliserad livränteersättning. Vidare kan en redan fastställd

livränta på begäran av livräntetagaren helt eller delvis bytas ut mot ett ka­

pitalbelopp. Sådant kapitalbelopp höjs inte utan endast ersättning som utgår

i form av livränta vid den tidpunkt, då höjningen är aktuell, omfattas av

höjningen.

Med trafikförsäkring avses naturligtvis försäkring som meddelats enligt

bestämmelserna i trafikförsäkringslagen. Bilansvarighetsförsäkring har i

förevarande paragraf definierats som annan försäkring mot ansvar för ska­

da i följd av trafik med motorfordon än trafikförsäkring. Vad som är att

hänföra till skada i följd av sådan trafik får avgöras med ledning av den

rättspraxis som utbildats vid tillämpningen av 1916 års bilansvarighetslag.

Uttrycket motorfordon har i paragrafen uttryckligen tillagts samma in­

nebörd som i 2 § trafikförsäkringslagen. Med motorfordon avses i nämnda

lagrum dels motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen antingen

för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran eller som drag­

fordon för annat fordon eller för arbetsredskap, om dragfordonet är för­

sett med gummihjul, dels annat motordrivet fordon som är konstruerat för

eller utan svårighet kan ändras till en hastighet överstigande 30 km/tim.

Lagrummet innehåller därjämte en definition av begreppet fordon. Trafik­

försäkringslagen äger enligt 2 § fjärde stycket inte tillämpning på motorfor­

don som används uteslutande inom vissa inhägnade områden.

I paragrafens andra stycke anges de trafiklivräntor som utgår på grund

av försäkring men som undantas från höjning genom tillägg enligt departe-

mentsförslaget. Bestämmelsernas innehåll överensstämmer med de uttalan­

den jag gjort i det föregående om nödvändigheten att i vissa fall begränsa

rätten till höjning enligt den föreslagna lagen.

Undantaget avser först och främst livräntor vilka utgår i följd av trafik­

skada som uppstått utomlands eller vilka utgår på grund av försäkring som

tagits för de i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen omnämnda motor­

fordonen, dvs. motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller

fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

60

område. Slutligen undantas trafiklivräntor som utgår på grund av försäk­

ring avseende statens motorfordon.

De livräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring, som omfattas av lag­

förslaget, utgör sammanfattningsvis sådana som utgår dels i följd av skada

som uppstått före den 1 januari 1930 när trafikförsäkringslagen trädde i

kraft och som inte täcks av trafikförsäkring eller som uppstått efter sagda

tidpunkt vid trafik med motorfordon som vid försäkringsfallets inträffan­

de inte var trafikförsäkringspliktigt, t. ex. moped, lättviktsmotorcykel och

gummihjulstraktor, dels på grund av försäkring tagen av kommun eller så­

dan enskild motorfordonsägare, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är

befriad från skyldigheten att hålla sitt motorfordon trafikförsäkrat, och

dels som tillägg åt sådan livränta från trafikförsäkringen som reducerats

till följd av maximeringen av trafikförsäkringens ansvar ssummor.

Det förekommer att försäkring tas för den skadeståndsskyldighet som

kan uppkomma i följd av trafik med motorredskap eller järnhjuls- eller

bandtraktor, som inte faller in under begreppet motorfordon i trafikförsäk­

ringslagen. Livränta som utgår på grund av dylik försäkring omfattas inte

av lagförslaget.

2

§■

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget och anger de till-

lägg genom vilka höjning kan ske.

Departementschefen

I lagrummet anges de olika slags tillägg genom vilka trafiklivräntor kan

höjas. Tilläggen benämns allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg. Allmänt tillägg och indextillägg betecknar de belopp med vil­

ka trafiklivräntor kan höjas med hänsyn till penningvärdets förändring,

varvid förstnämnda tillägg avser höjning till nuvarande penningvärde (4—

5 §§) och sistnämnda tillägg den framtida höjningen (9—11 §§). Särskilt

tillägg används om det belopp med vilket maximerad trafiklivränta kan hö­

jas (6__7 §§) och extra tillägg om höjningsbelopp till trafiklivräntor till

personer som skadats i unga år (8 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

3 §■

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i kommitténs förslag, anger bl. a.

den juridiska konstruktionen av tilläggen.

Departementschefen

Som jag tidigare utvecklat får värdesäkringstilläggen inte karaktär av

skadestånd utan av en särskild förmån från försäkringen vid sidan av det

skadestånd denna har att täcka. Det hittillsvarande sambandet mellan ska­

61

destånd och försäkring bryts alltså. Konsekvenserna av en sådan konstruk­

tion blir bl. a. såsom närmare belysts i det föregående att försäkringsgiva­

ren saknar regressrätt för utgivna tillägg.

Trafikförsäkringens ansvar är enligt 11 § trafikförsäkringslagen begrän­

sat till beloppet. Detsamma kan gälla för bilansvarighetsförsäkring enligt

försäkringsavtalet. För äldre försäkringsfall gäller därvid tämligen låga

ansvarsbelopp. Värdesäkringstillägg skall utgå oavkortade även om de inte

ryms inom den för försäkringen gällande ansvarssumman.

Paragrafen tar upp bestämmelser i nu nämnda hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om allmänt tillägg.

Kommittén

Kommittén anser att kompensationen för penningvärdets hittillsvarande

nedgång i princip bör vara fullständig och bestämmas med ledning av kon­

sumentprisindex. För att förenkla förfarandet gör kommittén emellertid

uppräkningen schablonmässig med därav följande smärre avvikelser från

penningvärdets verkliga utveckling. Trafiklivräntor fastställda under år

1966 eller tidigare sammanförs enligt kommitténs förslag till olika årsgrup-

per med samma procentuella höjning inom varje grupp. Livräntorna räk­

nas upp till 1967 års penningvärde med ledning av ett antaget medelvärde

av konsumentprisindex för år 1967.

I följande tabeller tas upp dels konsumentprisindex’ utveckling, dels de

procentsatser som livräntorna skall höjas med enligt kommitténs förslag.

Vid uppgörandet av förslaget har kommittén antagit att konsumentprisin­

dex såväl år 1966 som år 1967 stiger med 5 % och att index’ medelvärde

följaktligen kommer att utgöra år 1966 200 och år 1967 210.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

År

Tidsperiod

Konsument­

prisindex

(medelvärde)

Indexökning i %

från vidstående år

eller tidsperiod till

år 1967

Förslag till höjning

0/

/o

Avvikelse

1929........................................

66

218

240

+ 22

1930........................................

64

228

240

+ 12

1931........................................

62

239

240

+ 1

1932........................................

61

244

240

- 4

1933........................................

59

256

240

- 16

1934........................................

59

256

240

- 16

1935........................................

61

244

240

- 4

1936........................................

61

244

240

- 4

1937........................................

63

233

240

+ 7

1938........................................

64

228

240

+ 12

1939........................................

66

218

240

+ 22

1929—1939............................

62

237

240

+ 3

1940........................................

74

184

180

- 4

1941........................................

84

150

150

0

1942........................................

91

131

130

—

1

1943........................................

92

128

130

+ 2

1944........................................

91

131

130

- 1

1945........................................

91

131

130

- 1

1946

..............................................

91

131

130

- 1

1947........................................

94

123

130

+ 7

1942—1947

................................

91

129

130

+ 1

1948

..............................................

98

114

no

-

4

1949

..............................................

100

no

no

0

1950........................................

101

108

no

+ 2

1948—1950

................................

100

in

no

-

1

1951

..............................................

117

79

80

4-

1

1952........................................

126

67

60

-

7

1953

..............................................

128

64

60

-

4

1954

..............................................

129

63

60

-

3

1955

..............................................

133

58

60

+ 2

1952—1955

................................

129

63

60

—

3

1956

..............................................

139

51

50

-

1

1957

..............................................

145

45

50

+ 5

1956—1957

................................

142

48

50

+

2

1958

..............................................

152

38

40

+ 2

1959

..............................................

153

37

40

+ 3

1958—1959............................

153

38

40

+ 2

1960........................................

159

32

30

- 2

1961........................................

163

29

30

+ 1

1960—1961............................

161

31

30

— 1

1962........................................

170

24

20

- 4

1963........................................

175

20

20

0

1964........................................

181

16

20

+ 4

1962—1964............................

175

20

20

0

1965........................................

190

n

10

- 1

1966.........................................

200

5

5

0

1967........................................

210

—

—

—

Kommittén behandlar från olika synpunkter frågan när livränta skall

anses vara fastställd. Till en början fastslår kommittén, att en livränta får

anses vara fastställd när livräntefrågan — med de avvikelser som följer av

att livränta undantagsvis kan omprövas — slutgiltigt reglerats. För trafik-

försäkringsanstalt skall sålunda enligt gällande bestämmelser ha inträtt

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

63

Tidsperiod

Konsumentprisindex

Indexökning till år 1967 Förslag till höjning

(medelvärde)

Högsta av­

vikelse ±

från år

%

Högsta av­

vikelse ±

från år

%

Högsta av­

vikelse ±

från år

1929—1939 ___

62

4

237

19

240

22

1940 ...................

74

0

184

0

180

4

1941 ...................

84

0

150

0

150

0

1942—1947 ___

91

3

129

6

130

7

1948—1950 ___

100

2

111

3

110

4

1951 ...................

117

0

79

0

80

1

1952—1955 ___

129

4

63

5

60

7

1956—1957 ___

142

3

48

3

50

5

1958—1959 ___

153

1

38

1

40

3

1960—1961 ___

161

2

31

2

30

2

1962—1964 ___

175

6

20

4

20

4

1965 ...................

190

0

11

0

10

1

1966 ...................

200

0

5

0

5

0

skyldighet antingen att överföra medel som svarar mot livräntans kapital­

värde från trafikförsäkringsrörelsen till skadeförsäkringens livränterörelse

eller att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäk­

ringsbolag. Härigenom avgränsas enligt kommittén från värdesäkringen de

provisoriska livräntebelopp som ibland utbetalas i avvaktan på att livränte-

frågan slutregleras.

Livränta fastställs, framhåller kommittén vidare, genom frivillig över­

enskommelse mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkringsanstalten

och den skadelidande eller genom dom. I fall av överenskommelse blir en­

ligt kommittén dagen för överenskommelsen avgörande. För en livränta

som fastställts genom dom kan en lika enkel och allmängiltig regel inte upp­

ställas. Har livräntan fastställts genom rättskraftigt avgörande i första in­

stans, synes det kommittén naturligt att räkna med dagen för underrättens

dom. Annorlunda kan det ställa sig om livräntefrågan avgjorts efter full­

följd till högre rätt. En tolkning av domen i högre rätt kan nämligen ge vid

handen, att som grund för livräntan lagts ett annat penningvärde än det

som rådde vid tiden för avgörandet i underinstansen. Har livräntan utdömts

först i högre rätt eller har ändring därstädes skett av livräntans belopp, kan

tolkningen i förevarande hänseende ge till resultat att dagen för avgöran­

det i högre rätt bör bli utslagsgivande.

Ibland nedsätts livränta efter vissa år eller när livräntetagaren uppnått

viss ålder, t. ex. 67 år. Utgångspunkten för höjning av den nedsatta liv­

räntan anser kommittén böra vara den dag, när den ursprungliga livräntan

skall anses vara fastställd. Motsvarande regel bör enligt kommittén tilläm­

pas i de fall, där livräntan från början bestämts att efter vissa år utgå med

förhöjt belopp.

Har vid livräntas fastställande — t. ex. med hänsyn till att den skadades

invaliditetstillstånd kan undergå förändringar — bestämts att denna skall

64

omprövas t. ex. vid väsentligt ändrade förhållanden, tas vid omprövningen,

framhåller kommittén, hänsyn till aktuella inkomstförhållanden. Detta in­

nebär bl. a. att de penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olycks­

tillfället och omprövningen beaktas. Härav torde följa att i värdesäkrings-

hänseende dagen för omprövningen blir avgörande.

Remissinstanserna

Någon erinran mot de procentsatser, med vilka livräntor föreslås höjda

enligt kommittéförslaget, har inte gjorts av remissinstanserna.

Regeln om att utgångspunkten för värdesäkringen skall vara det år liv­

räntan fastställts finner riksförsäkringsverket kunna vålla svårigheter vid

tillämpningen, eftersom det i vissa fall inte utan vidare kan anses vara

klart när livränta fastställts. Verket syftar därvid på de fall där livränte-

frågan avgjorts genom lagakraftägande dom i högre instans. Det slutliga

avgörandet i högre instans kan enligt verket ibland inte föreligga förrän

något år efter underrättens dom och tveksamhet kan då uppstå om faststäl-

lelseåret, särskilt om underrättens ställningstagande blir gällande. Även i

andra fall kan tveksamhet uppkomma om fastställelseår. Ett förtydligande

på denna punkt synes därför verket böra göras i tillämpningsföreskrifterna.

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd framhåller att det vid livräntepröv-

ning i många fall förekommer att ersättningarna bestäms att utgå endast

för begränsad tid med tillägg att omprövning skall ske efter ett visst antal

år. Anledningarna härtill kan vara olika; de vanligaste är att den skadades

invaliditetstillstånd eller ekonomiska förhållanden efter skadan inte synes

ha stabiliserats utan att förändringar förefaller troliga. Innebörden i kom­

mitténs förslag är att endast slutligt fastställda livräntor kommer in under

kommitténs värdesäkringssystem. Nyss nämnda periodiska livräntor om­

fattas sålunda enligt nämnden inte av värdesäkringen. Mot denna avväg­

ning har nämnden inte någon invändning.

Departementschefen

Trafiklivräntas höjning genom allmänt tillägg motsvarar den generella

uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslagit. Tillägget skall ut­

gå med vissa procenttal, bestämda med hänsyn till konsumentprisindex’

stegring sedan livräntan fastställts, och tillkomma alla berörda livränte-

tagare utan någon differentiering. Visst avsteg från det sagda följer av att

höjningen som kommittén angett bör göras schablonmässig och livräntor­

na för sådant ändamål indelas i olika år sgrupper, varje grupp bestående

av år med tämligen likartat årsmedelvärde av konsumentprisindex.

Eftersom det senast fastställda medelvärdet av konsumentprisindex avser

år 1966 har i departementsförslaget gjorts den avvikelsen från kommitté-

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

65

förslaget att allmänt tillägg får utgå endast till livränta som fastställts före

utgången av år 1965. Som grund för höjning genom allmänt tillägg skall i

stället läggas nämnda medelvärde, som utgör 202. Den indelning i olika års-

grupper som kommittén gjort i fråga om nu avsedda livräntor har i huvud­

sak följts i departementsförslaget. Kommittéförslaget har frångåtts endast

såtillvida att år 1964 brutits ut från årsgruppen 1962—1964. Allmänt till-

lägg skali utgå fr. o. in. ikraftträdandedagen den 1 januari 1968. I den mån

penningvärdets utveckling under år 1967 ger anledning därtill kan, såsom

jag skall närmare behandla under 9 §, fr. o. m. nämnda dag utgå även in­

dextillägg till nu avsedda livräntor.

Trafiklivränta kan utgå med provisoriska belopp innan den skadades

tillstånd stabiliserats så att den framtida invaliditeten med någon säker­

het kan bedömas. Det är inte meningen att provisorisk livränta som ut­

går den 1 januari 1968 skall höjas genom allmänt tillägg. När livräntefrå-

gan slutligt regleras beaktas nämligen som tidigare berörts det penning­

värde som råder vid den tidpunkten, varvid i förekommande fall retroaktiv

ersättning kan tilldelas den skadelidande. Med livränta avses därför i nu

förevarande hänseende endast slutligt fastställd livränta. När livränta så­

lunda slutligt fastställts uppkommer, som kommittén angett, skyldighet

för trafikförsäkringsanstalt att redovisa livräntans kapitalvärde inom ska­

deförsäkringens livränterörelse eller att inköpa livränta hos riksförsäk­

ringsverket eller hos svenskt livförsäkringsbolag.

Av betydelse för höjning genom allmänt tillägg blir vidare det år en

livränta enligt det nyss sagda skall anses vara fastställd, eftersom till­

läggets storlek är beroende härav. Denna fråga har kommittén behandlat

från olika synpunkter. I det övervägande antalet fall fastställs livränta

genom överenskommelse mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkrings-

anstalten och den skadelidande. Avgörande blir här det år överenskommel­

sen träffades. Har efter förlikning i rättegång ett avtal fastställts av dom­

stol torde dagen för avtalet och inte dagen för domen som regel få anses

vara avgörande. I övriga fall där livränta fastställts efter rättslig pröv­

ning torde i princip dagen för domens meddelande få läggas till grund för

höjningen och detta även om domen meddelats i slutet av ett år och

först vunnit laga kraft påföljande år. I fall livräntefrågan prövats av

högre instans kan man emellertid inte utan vidare tillämpa en sådan

regel. En tolkning av överinstansens dom kan leda till ett annat resultat.

Ligger till grund för denna dom ett yrkande som till omfattningen be­

stämts med hänsyn till förhållanden som rådde vid tiden för rättegången

i underrätten och har yrkandet inte ändrats till beloppet på grund av pen­

ningvärdeförändringar som inträffat efteråt, synes det naturligt att räkna

med dagen för domen i underrätten. Bedömningen kan emellertid bli en

annan om yrkandet i högre rätt ändrats med hänsyn till penningvärdets

förändring. Livräntan torde då få anses vara fastställd genom domen i

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

66

högre instans. Avgörande torde således i princip vara det penningvärde

vari livräntan bestämts att utgå. I övrigt synes tolkningsfrågan böra av­

göras i det praktiska rättslivet. Erforderligt underlag för bedömningen

finns tillgängligt hos försäkringsbolagen eller hos trafikförsäkringsanstal-

ternas nämnd.

Motsvarande bedömning får göras i de fall där livränta omprövas t. ex.

på grund av att livräntetagarens invaliditet förvärrats. Har livränta där­

emot redan vid fastställandet bestämts att efter vissa år utgå med nedsatt

eller förhöjt belopp blir som kommittén angett dagen för den ursprungliga

livräntans fastställande avgörande.

⁵

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningsgrunderna för allmänt

tillägg. Vidare behandlas frågan om beräkning av allmänt tillägg i det fall,

där trafiklivräntan samordnas med annan periodiskt utgående förmån. I

detta hänseende motsvarar paragrafen 2 § andra stycket i kommitténs för­

slag.

Gällande ordning

Sammanträffar skadestånd med förmåner som med anledning av ska­

dan utgår från annat håll, gäller som huvudregel att värdet av dessa för­

måner skall dras av från skadeståndsbeloppet. Vid personskada kan

förmånerna utgöras av ersättning från socialförsäkring (t. ex. yrkesska-

delivränta, förtidspension från den allmänna försäkringen) eller från ar­

betsgivare (t. ex. sjukpension).

Förhållandet mellan skadestånd och ersättning från socialförsäkring

regleras huvudsakligen i 51 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes­

skadeförsäkring och 20 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Innebörden

av samordningsreglerna är att ersättning, som uppburits från socialförsäk­

ring, skall avräknas vid bestämmandet av vad den skadade eller dennes ef­

terlevande har rätt att få ut i skadestånd. Samordningsregeln i yrkesskade­

försäkringslagen är förbunden med regressrätt för yrkesskadeförsäkrings-

inrättning gentemot den som orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller, när skadan uppstått genom trafik med motorfordon, den

som är skadeståndsskyldig enligt lag. Regressrätt saknas däremot enligt la­

gen om allmän försäkring.

De sinsemellan olikartade regressbestämmelserna inom socialförsäk­

ringen har lett till två skilda avräkningsförfaranden, bruttolivräntemeto-

den och nettolivräntemetoden. Bruttolivräntemetoden används huvudsak­

ligen vid samordning av trafiklivränta med yrkesskadelivränta och inne­

bär att livräntetagaren från trafikförsäkringen tillerkänns en trafiklivränta

som svarar mot hans totala inkomstbortfall men att vid livräntebelop­

pens utbetalning avdrag görs för den yrkesskadelivränteersättning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

67

samtidigt utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges van­

ligen inte eftersom yrkesskadelivräntan kan omprövas. Samordningen av

trafiklivränta och förtidspension från den allmänna försäkringen sker

däremot regelmässigt enligt nettolivräntemetoden. Den slutliga avräk­

ningen görs här redan vid trafiklivräntans bestämmande. De pensionsbelopp

som är aktuella vid denna tidpunkt beaktas, och som livränta från trafikför­

säkringen utgår det belopp som överstiger pensionsbeloppet.

Den avräkningsmetod som tillämpas vid trafiklivräntas fastställande har

i detta sammanhang betydelse genom det sätt på vilket den påverkar liv­

räntan vid generella höjningar av socialförsäkringsförmåner — t. ex. kom­

pensation för penningvärdets fall. Enligt nettolivräntemetoden påverkas

inte livräntan av senare höjningar av den förmån som skall avräknas. Brut-

tolivräntemetoden däremot innebär i princip att varje höjning av avräk-

ningsförmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Detta har t. ex. skett

i fråga om den omregleringsersättning som utgår till yrkesskadelivräntor

fr. o. in. år 1956. Fr. o. m. år 1963 gäller emellertid enligt särskild över­

enskommelse mellan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna och trafikför-

säkringsanstalterna att regress inte får förekomma och därmed inte hel­

ler avdrag på trafiklivräntorna beträffande de indextillägg som hänför sig

till tiden efter år 1962.

Samordningen av trafiklivränta och sjukpension från arbetsgivare för

vilken denne i rättspraxis tillerkänts regressrätt tillgår på olika sätt be­

roende på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. tillämpas förut

nämnda avräkningsmetoder. För kommunala sjukpensioner har enligt

normalpensionsreglemente för kommunerna samordningsfrågan numera

lösts på så sätt att om arbetstagare samtidigt äger rätt till såväl sjukpen­

sion som t. ex. skadestånd, skal! skadeståndsbelopp som utbetalas till ho­

nom dras av från pensionen.

Kommittén

Den livränteersättning som — genom dom eller överenskommelse — fast­

ställts att utgå ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) bildar

den naturliga utgångspunkten för värdesäkringen. Kommittén förordar där­

för som huvudregel att detta ersättningsbelopp utgör beräkningsbas för

värdesäkringen. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom synes kommittén

inte vara erforderlig. En ändring av livräntans belopp — t. ex. i anledning

av att livräntetagaren uppnår viss ålder — kommer givetvis att påverka

basens omfattning.

Den angivna regeln om beräkningsbasens omfattning kan, framhåller

kommittén, utan vidare tillämpas i huvudparten av livräntefallen, där

vid livräntas bestämmande hänsyn inte skall tas till andra periodiska

förmåner. Detsamma gäller de fall, där livränta samordnas med social­

68

försäkrings- eller arbetsgivarförmån och samordningen sker enligt netto-

livräntemetoden eller — enligt särskilda bestämmelser eller träffade över­

enskommelser — åvilar utgivaren av den förmån som sammanträffar med

trafiklivräntan. Beräkningsbasen blir i dessa samordningsfall lika med

det belopp som — eventuellt utöver annan periodisk förmån t. ex. för­

tidspension från den allmänna försäkringen — fastställts att utgå ur

försäkringen. Eftersom förtidspension i princip åtnjuter samma skydd

mot penningvärdets fall som föreslås för trafiklivräntorna, innebär den

av kommittén förordade ordningen att hela skadeståndet — trafiklivränta

och förtidspension — blir värdebeständigt.

I de fall där trafiklivränta och annan periodisk förmån samordnas en­

ligt bruttolivräntemetoden, dvs. avdrag görs först vid utbetalningen av ut­

fallande livräntebelopp, förefaller det kommittén lämpligt att göra avsteg

från huvudregeln om beräkningsbasens bestämmande. Bruttolivräntemeto­

den används främst vid sammanträffande med yrkesskadelivränta. Sådan

livränta bär som regel redan nu tillförsäkrats viss kompensation för bl. a.

penningvärdets fall och kommer med all sannolikhet att i framtiden er­

hålla ett tillfredsställande värdebeständigt skydd. Det förefaller därför

kommittén rimligt att, i den mån gottgörelse för penningvärdets fall utgår

till yrkesskadelivränta, värdesäkringstillägg enligt kommitténs förslag inte

skall tillkomma den del av trafiklivräntan som svarar mot yrkesslcadeliv-

räntan. Huvudregeln för beräkningsbasen synes kommittén i detta fall hu­

vudsakligen innebära, att regress för yrkesskadeförsäkringen mot trafik­

försäkringen möjliggörs även såvitt avser yrkesskadelivräntors indextill-

lägg. Detta synes inte rimligt, allra helst som nu avsedd regressrätt till

den del den ännu finns kvar sannolikt kommer att avskaffas. För att

åstadkomma en tillfredsställande lösning i nu avsedda fall förordar kom­

mittén en regel av innebörd, att trafiklivränta vid beräkning av värde­

säkringstillägg skall minskas med yrkesskadelivräntans grundbelopp, allt­

så utan därtill utgående generella höjningsbelopp. Det nu sagda gäller

även andra fall, där periodiskt utgående förmån avräknas vid utbetal­

ningen av trafiklivränta och där den periodiska förmånen i någon mån

är indexreglerad.

Vad som menas med periodisk förmån är inte närmare definierat. Viss

ledning torde enligt kommittén kunna erhållas av kommunalskattelagens

uttryck »periodisk intäkt» (se t. ex. 19 § sistnämnda lag).

För tillämpning av regeln fordras inte att gottgörelsen för penningvär­

dets fall är fullständig. Avgörande blir enligt kommittén om den förmån

som skall avräknas från trafiklivräntan vid den tid när värdesäkringstill-

lägg skall utbetalas är förenad med någon form av sådan gottgörelse. Kom­

mittén tar i detta avseende upp en särskild fråga som rör yrkesskadeliv-

räntor.

Den förbättring som år 1955 ägde ruin av yrkesskadelivräntorna avsåg

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

70

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

Remissyttrandena

Bestämmelserna om beräkningsgrund för värdesäkringen i vissa fall, där

trafiklivränta samordnas med annan periodiskt utgående förmån, anser tra-

fikförsäkringsanstalternas nämnd vara väl anpassade till nuvarande meto­

dik i samordningen och leda till rimliga och rättvisa resultat i de ofta

komplicerade samordningsfallen. Ej heller riksförsäkringsverket har något

att erinra mot den föreslagna lösningen, som innebär att värdesäkringen

skall komma endast livräntetagarna till godo och inte regressberättigad yr-

kesskadeförsäkringsinrättning eller arbetsgivare för utbetalda indextillägg

på yrkesskadelivränta eller pension. Verket erinrar dock om att den fr. o. m.

år 1956 genomförda omregleringen av yrkesskadelivräntor i stor utsträck­

ning innebar höjningar utöver kompensation för penningvärdeförsämring

och att i dessa fall överkompensation kan uppkomma genom att värdesäk­

ringen beräknas på skillnaden mellan slcadelivräntans och yrlcesskadeliv-

räntans ursprungliga belopp. Verket har för sin del dock inte något emot

att regressutövningen för 1955 års omregleringstillägg på yrkesskadeliv­

räntor upphör vid värdesäkringens genomförande. Regressrätten för tilläg­

gen har enligt verket ringa ekonomisk betydelse för yrkesskadeförsäkring­

en och regressrätt över huvud taget torde inte komma att föreligga enligt

den nya yrkesskadelagstiftningen, varom förslag nyligen framlagts. Verket

förutsätter att överenskommelse om regressens slopande kan träffas med

trafikförsäkringsanstalterna.

Departementschefen

I paragrafens första stycke har som huvudregel fastslagits att allmänt

tillägg skall beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår från för­

säkringen. Avgörande blir storleken av utgående livräntebelopp den 1 ja­

nuari 1968. Detta belopp utgör i allmänhet beräkningsbasen för allmänt

tillägg. Ändras livräntebeloppet sedermera i enlighet med vad som bestämts

vid livräntans fastställande, påverkar detta det allmänna tilläggets storlek.

Erinran härom har tagits in i 12 §.

Två undantag görs från denna huvudregel. Skall trafiklivränta enligt be­

stämmelserna i 6 och 7 §§ utgå med särskilt tillägg, skall detta tillägg in­

räknas av skäl som anges i motiven till 7 §. Bestämmelse härom har tagits in

i första stycket. Det andra undantaget avser vissa fall, där trafiklivränta

sammanträffar med annan periodiskt utgående förmån. Härom handlar

andra stycket.

Utgår till samme ersättningsberättigad både trafiklivränta och periodisk

förmån från socialförsäkring eller från arbetsgivare skall skadeståndet

minskas med denna förmån. I de samordningsfall där avräkningen görs re­

dan vid trafiklivräntans bestämmande, dvs. enligt den s. 1c. nettolivränteme-

72

få ett årligt tillägg på livräntan, benämnt särskilt tillägg. Beträffande de

principiella synpunkterna på frågan om kompensation i detta fall vill jag

hänvisa till vad jag anfört i det föregående.

Bestämmelser om de belopp med vilka försäkringen svarar återfinns för

trafikförsäkringens del i 11 § trafikförsäkringslagen och för bilansvarighets­

försäkringens del i de särskilda försäkringsavtalen. Hänvisningarna i första

stycket till »föreskrift i lag eller försäkringsavtal» syftar på dessa bestäm­

melser.

Skadestånd kan jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. För­

säkringens ansvar begränsas då i samma mån. Bestämmelserna i denna pa­

ragraf är emellertid inte avsedda för sådana fall.

Begränsningen av försäkringens ansvarssummor har drabbat främst äld­

re försäkringsfall för vilka gällt tämligen låga belopp. De ansvarsbelopp

som såväl för trafikförsäkringen som för bilansvarighetsförsäkringen gäller

fr. o. in. den 1 januari 1962 är av sådan storlek att i stort sett allt skade­

stånd som kan bli aktuellt blir täckt. Rätten till särskilt tillägg begränsas

därför till försäkringsfall som inträffat före nämnda datum.

Särskilt tillägg skall, såsom jag i det föregående utvecklat, inte tillkom­

ma alla livräntetagare som uppbär maximerad trafiklivränta. Förutsätt­

ning är att den skadades arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst

hälften. Uteslutna från höjning genom särskilt tillägg är således maxime­

rade trafiklivräntor till invalider, vilkas invaliditet understiger 50 %. Vi­

dare utesluts maximerade trafiklivräntor till efterlevande. Bestämmelse av

denna innebörd har tagits upp i första stycket.

I fråga om invaliditetsgraden blir tidpunkten för trafiklivräntans faststäl­

lande avgörande för frågan om rätt till särskilt tillägg skall föreligga. Skade-

akterna torde kunna ge besked härom. Har livräntan omprövats på grund

av att livräntetagarens invaliditet förvärrats, räknas den omprövade livrän­

tan i detta sammanhang som ny livränta. Härav följer att graden av arbets­

oförmåga vid omprövningen blir avgörande för rätt till höjning enligt denna

paragraf.

En förutsättning för rätt till höjning är vidare att livräntetagaren verk­

ligen lidit förlust genom maximeringen. Så är inte fallet om den skade-

ståndsskyldige själv träder emellan eller om försäkring täcker skadeståndet

till den del som det överskjuter det maximerade försäkringsbeloppet. Be­

stämmelserna i andra stycket avser sådana situationer. Däremot avses inte

att utesluta livräntetagare, som fått gottgörelse från olycksfallsförsäkring

eller genom insamling, från rätt till tillägg.

Begränsningen av försäkringens ansvarsbelopp har ibland medfört att

skadeståndsberättigade och regressberättigade (t. ex. yrkesskadeförsäk-

ringsinrättning eller arbetsgivare) parter fått konkurrera om ersättningen

från försäkringen. Enligt stadgad praxis har i sådant fall den skadestånds­

berättigade tillerkänts rätt att utfå vad som tillkommer honom innan re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

handikappråd har vissa erinringar. Dessa båda remissinstanser föreslår så­

lunda att den övre gränsen -— 2 000 kr. — slopas och att det element av so­

cial behovsprövning som i vissa fall skall tillämpas undanröjs. Genom bort­

tagandet av den övre beloppsgränsen stiger enligt inspektionen det kapitali-

serade värdet av höjningen med 4 milj. kr.

Departementschefen

Avsikten med det särskilda tillägget är att såvitt möjligt försätta livränte-

tagaren i samma situation som om någon maximering inte skett. Tillägget

skall därför i enlighet med kommitténs förslag i princip motsvara det år­

liga belopp med vilket livräntan minskats. Bestämmelser härom har tagits in

i första stycket.

De faktorer som vid trafiklivräntans fastställande varit bestämmande för

dess storlek i och för sig kommer även att påverka det särskilda tillägget.

Därmed åsyftas sådana faktorer som invaliditetsgrad, inkomstunderlag och

vållandegrad. Uppgifter härom finns som regel arkiverade hos försäkrings­

bolagen eller hos trafikförsäkringsanstalternas nämnd. I de fall där tillräck­

ligt underlag för bedömningen inte står till buds får tillägget i princip be­

stämmas till det belopp med vilket livräntan kan antas ha minskats. En

sådan bedömning torde utan större svårigheter kunna genomföras i prak­

tiken.

Anledning saknas att frångå de begränsningar kommittén föreslagit i

fråga om det särskilda tilläggets storlek. Jag godtar således att det årliga

tillägget inte får överstiga 2 000 kr. eller understiga 100 kr.

Det är enligt min mening inte påkallat att införa en skälighetsprövning

i vissa undantagsfall för rätt till särskilt tillägg. Övriga tillägg, även extra

tillägg, avses skola utgå utan någon behovsprövning och tillräckliga skäl fö­

religger inte för en särbehandling av särskilt tillägg i detta hänseende. De-

partementsförslaget tar därför inte upp någon bestämmelse om skälighets­

prövning.

Det är lämpligt att särskilt tillägg bestäms med hänsyn till det penning­

värde som rådde vid tidpunkten för livräntans fastställande. Tillägget vär-

desäkras därefter i samma ordning som livräntans grundbelopp. På grund

härav skall vid beräkning av allmänt tillägg enligt 5 § första stycket be-

räkningsbasen omfatta även särskilt tillägg. Att även indextillägg beräknas

på samma sätt framgår av 10 §.

8

§•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i kommittéförslaget, behandlar höj­

ning av trafiklivräntor till personer som skadats i unga år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

75

Kommittén

Kommitténs förslag innebär följande. Livräntetagare som skadats före 16

års ålder och vars arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst hälften

skall fr. o. m. år 1968 erhålla ett tillägg till trafiklivräntan. Förutsättning

härför är dock att livräntan fastställts senast under år 1959. Tillägget skall

utgöra 1 500 kr. om året om arbetsförmågan är nedsatt med minst två tred­

jedelar och i övrigt 1 000 kr. om året.

Remissyttrandena

Åldersgränsen för rätt till höjning av trafiklivräntor till personer som

skadats i unga år föreslår försäkringsinspektionen och statens handikapp­

råd höjd från 16 år till 21 år. Inspektionen finner en åldersgräns av 21 år

bättre passa nuvarande utbildnings- och samhällsförhållanden. Inspektio­

nen och handikapprådet ifrågasätter även en höjning av de föreslagna till-

läggsbeloppen, inspektionen till 2 000 kr. resp. 1 500 kr. och handikapprådet

till 2 500 kr. resp. 2 000 kr. Inspektionens motiv är att de unga bör särskilt

kompenseras därför att kommittéförslaget inte innefattar standardfölj sam­

het.

Departementschefen

I det föregående har jag anfört vissa principiella synpunkter på kom­

mitténs förslag om särskild kompensation åt de personer som skadats i

unga år. I förevarande paragraf av departementsförslaget tas upp bestäm­

melser härom. Med hänsyn till vissa uttalanden vid remissbehandlingen sy­

nes ytterligare några frågor, som rör bestämmelsernas närmare utformning,

böra behandlas.

Avsikten med höjningen är att tillgodose livräntetagare som skadats in­

nan han kommit ut i arbetslivet och för vilken således inte finns någon

arbetsinkomst att lägga till grund för livränteersättningen. En ytterligare

förutsättning för rätten till denna höjning är att livräntan fastställts på

grundval av den praxis som gällde före år 1960 och som var betydligt mind­

re fördelaktig för den unge. Från dessa synpunkter har uppställts dels en

åldersgräns, dels en gräns för fastställelsedatum. Såvitt gäller åldersgrän­

sen har jag inte ansett lämpligt annat än att sätta den schablonmässigt och

med hänsyn till förhållanden som i stort sett rådde inom samhället före

1960-talet. Kommitténs förslag om en åldersgräns av 16 år har därför följts

i departementsförslaget.

Som förutsättning för höjningen gäller vidare att livräntetagaren invali­

diserats så svårt att hans arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst

hälften. På samma sätt som beträffande maximerade livräntor blir de för­

hållanden i invaliditetshänseende avgörande som rådde vid livräntans fast­

ställande.

Livräntetagare kan ha fått sin trafiklivränta omprövad på grund av att

hans invaliditetstillstånd försämrats. I sådant fall skall hänsyn tas till gra­

den av arbetsoförmåga vid tiden för omprövningen. Självfallet bör vid så­

dan omprövning hänsyn tas till det extra tillägg som kan utgå till livränte-

tagaren.

I enlighet med kommitténs förslag skall extra tillägg fastställas till vissa

belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet. Jag har godtagit kom­

mitténs avvägning i fråga om tilläggens storlek. Dessa skall således utgå

årligen fr. o. m. den 1 januari 1968 med 1 500 kr. om arbetsförmågan var

nedsatt med minst två tredjedelar och med 1 000 kr. i övriga fall.

Extra tillägg är bestämt med hänsyn till nu rådande förhållanden. I mot­

sats till vad som avses skola gälla för särskilt tillägg får extra tillägg därför

inte ingå i beräkningsbasen för allmänt tillägg. Däremot kommer extra till-

lägg i likhet med trafiklivräntan att värdesäkras för framtiden genom att

indextillägg beräknas även på sådant tillägg. Erinran härom bär tagits in i

10

§.

Det förhållandet att trafiklivräntas belopp efter den 1 januari 1968 kan

nedsättas t. ex. på grund av att livräntetagaren uppnår viss ålder påver­

kar inte storleken av extra tillägg. Detta utgår alltså med oförändrat belopp

så länge livräntan består.

Något undantag från rätt till extra tillägg görs inte för sådana fall där

trafiklivränta till person som skadats i unga år huvudsakligen avser att

täcka antagna kostnader för livräntetagarens vård och tillsyn. Även i dessa

fall ger nuvarande ersättningsgrunder högre kostnadsersättning än tidigare.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 6 och 7 §§ i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om indextillägg.

Departementschefen

Den framtida värdesäkringen av trafiklivränta avses, som närmare fram­

går av vad jag anfört i det föregående, skola ske genom att livräntan höjs

genom indextillägg anpassade efter penningvärdets förändringar som dessa

kommer till uttryck i ändringar av basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring. I paragrafen har tagits upp de närmare bestämmelser som skall

gälla för indextilläggen.

Av bestämmelserna framgår att alla trafiklivräntor höjs samtidigt och

med samma procenttal, oavsett dagen för deras fastställande. Detta kan sy­

nas mindre tillfredsställande, eftersom livräntor som fastställts sent under

perioden mellan två höjningar blir överkompenserade. Alternativet härtill

⁷⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

78

samordningsfall att tillämpas. I detta hänseende får jag hänvisa till moti­

ven till nämnda paragraf.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

11

§•

Denna paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget.

Departementschefen

Som framgår av det föregående har jag förordat att Kungl. Maj :t ges

befogenhet att förordna om begränsning i rätten att utfå indextillägg när

särskilda skäl — kraftig inflation, särskilt i förening med en mer väsentlig

tillbakagång av trafikförsäkringens premieunderlag — föreligger. Bestäm­

melse härom har tagits upp i denna paragraf.

För tydlighetens skull vill jag återigen framhålla att förordnandet om

begränsning kan avse endast framtida indextillägg. Redan fastställda in­

dextillägg utgår med samma garanti som livräntan och kan således inte

minskas av skäl som jag nämnt här.

Förordnandet om begränsning skall vara tidsbegränsat och avse högst

ett år i taget. Varje år skall nämligen ställning i princip tas till den höjning

med indextillägg som kan ifrågakomma den 1 januari påföljande år. Visar

det sig när tiden för förordnandet utlöper att skäl fortfarande är för han­

den för en tillämpning av paragrafen, får nytt förordnande meddelas. Det

ligger i sakens natur att Kungl. Maj :t kan häva ett förordnande i förtid när

förhållandena medger.

Av den utformning första stycket fått i departementsförslaget framgår

vidare att en eventuell begränsning av höjning endast kan avse det procent­

tal med vilket höjning skall ske och inte t. ex. begränsning till särskilda liv­

räntefall.

I och med att förordnande meddelas enligt paragrafens första stycke upp­

står ånyo en kategoriklyvning av trafiklivräntor. Det finns således livrän­

tor, som inte alls eller i begränsad utsträckning får indextillägg. Vidare till­

kommer under begränsningsperioden nyfastställda livräntor, vilka med all

sannolikhet kommer att fastställas i det aktuella penningvärdet på grund

av de skadeståndsrättsliga reglerna. De livräntor som fastställs vid slutet

av en begränsningsperiod kan sålunda helt komma att undgå verkningarna

av förordnandet. Vid återgång till normala förhållanden krävs alltså sär­

skilda bestämmelser, avsedda att återföra de livräntor, som fått vidkännas

begränsning, till aktuellt penningvärde. När höjning skall ske första gången

efter det förordnande enligt paragrafens första stycke upphört att gälla,

bör återförandet ske enligt grunderna för detta lagförslag. Härom handlar

andra stycket.

Höjning enligt andra stycket avser endast tiden efter begränsningsperio-

dens slut. Någon retroaktiv kompensation utgår inte.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kommittén

Kommitténs förslag innehåller i 12 § bestämmelser om att försäkrings­

bolag, som förvaltar trafiklivräntor, eller, om förvaltningen omhänderhas

av riksförsäkringsverket, verket skall administrera värdesäkringen och

svara för att fastställda värdesäkringstillägg kommer livräntetagarna till

godo. Värdesäkringens genomförande förutsätter nämligen bl. a. tillgång till

vissa data rörande livräntetagaren och dennes livränta. Vidare bör om möj­

ligt utgivandet av tilläggen av tekniska skäl samordnas med utbetalningen

av livräntebeloppen. I de allra flesta fallen betyder anordningen enligt kom­

mittén att vederbörande trafilcförsäkringsanstalt administrerar värdesäk­

ringen.

Även den särskilda höjningen av maximerade trafiklivräntor och av tra­

fiklivräntor till personer som skadats i unga år anser kommittén skola i

och för sig kunna administreras av försäkringsbolagen resp. riksförsäk­

ringsverket. Bolagen intar emellertid i viss mån ställning som motpart till

livräntetagarna. Det kan därför — med tanke på den skälighetsprövning

som kan bli aktuell i fråga om tillägg till maximerade trafiklivräntor — va­

ra lämpligare att anförtro höjningen åt ett i förhållande till bolagen fristå­

ende organ. För denna uppgift bör anlitas den av trafikförsäkringsanstal-

terna och trafikförsäkringsföreningen gemensamt upprättade nämnden, tra-

fikförsäkringsanstalternas nämnd. Kommittén anser, att denna nämnd med

hänsyn till den sakkunskap den företräder bör ha särskilda förutsättningar

att komma till ett rättvist resultat. Därtill kommer att nämnden i stor ut­

sträckning redan bär tillgång till det aktmaterial som erfordras för uppgif­

tens genomförande. Nämndens allmänna ställning av enbart rådgivande or­

gan synes inte behöva påverkas av att nämnden som en ren engångsföreteel­

se bär att besluta om en särskild höjning av ett begränsat antal livräntor,

ett uppdrag som skall genomföras på kort tid i samband med lagens ikraft­

trädande. Kommittén föreslår därför i 5 § att frågor om särskild höjning av

maximerade trafiklivräntor och trafiklivräntor till personer som skadats i

unga år skall avgöras av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.

Talan mot nämndens beslut bör enligt kommittén inte kunna föras. Det

gäller att snabbt få till stånd definitiva avgöranden, som skall bilda grund­

val för vidare behandling av livräntorna. Den höjning varom nu är fråga

har sådana inslag av en extra gottgörelse — en förmån ex gratia — och av

skönsmässig bedömning att möjligheten till rättslig prövning inte bör ifråga-

komma.

I 13 § kommitténs förslag tas upp bestämmelser av innehåll att ansvarig­

heten för värdesäkringstillägg skall säkerställas i den ordning som gäller

för livränta enligt lagen om försäkringsrörelse eller motsvarande bestäm­

melser för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor. Dessa bestäm­

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

stolsprövning stå öppen. Riksförbundet framhåller, att den av kommittén

befarade förseningen inte behöver uppkomma med en sådan ordning.

Försäkringsinspelctionen och statens handikappråd har ingen erinran mot

att trafikförsäkringsanstalternas nämnd anförtros beslutanderätten i nu

förevarande ärenden men anser det principiellt mera tillfredsställande om

möjlighet finns att överklaga nämndens beslut. Såväl inspektionen som

handikapprådet förordar — inspektionen med motivering att de allmänna

domstolarna inte bör belastas med uppgifter av denna art — en instans­

ordning med nämnden som första instans, riksförsäkringsverket som andra

och försäkringsdomstolen som tredje och sista instans.

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd betonar, att olika uppfattningar

kan råda om vilket eller vilka organ som lämpligast bör anförtros beslutan­

derätten. Om statsmakterna finner det ändamålsenligt och önskvärt att

nämnden blir beslutande, vill nämnden inte motsätta sig detta utan är be­

redd att åta sig det därmed förenade arbetet.

F öreskriften att ansvarigheten för värde säkringstil 1-

lägg skall säkerställas i den ordning, som gäller enligt lagen

om försäkringsrörelse, innebär enligt Folksam, trafikförsäkringsf öreningen

och försäkringsbolagens riksförbund att försäkringsbolagen redan den 1

januari 1968 till säkerhet för tilläggen skall disponera värdehandlingar till

ett beräknat sammanlagt belopp av 46 milj. kr. Eftersom kostnaden för

uppräkningen skall täckas av premietillägg som inflyter under hela år

1968 bör, hävdar dessa remissinstanser, försäkringsbolagen åläggas skyldig­

het att avsätta medel till livräntefonden först fr. o. m. den 1 januari 1969.

För de i framtiden löpande indextilläggen bör av samma skäl avsättningen

till fonden göras först från slutet av resp. år.

Departementschefen

Trafiklivränta utges i regel av den trafikförsäkringsanstalt hos vilken den

för skadan ansvariga trafikförsäkringen tagits. Detta förutsätter emellertid

att trafikförsäkringsanstalten har särskild koncession härför. Försäkrings-

anstalt, som inte äger behålla ansvarigheten för fastställd livränta har

emellertid liksom utländsk försäkringsanstalt enligt 12 § trafikförsäkrings­

lagen skyldighet att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller behörigt

svenskt försäkringsbolag. Detsamma gäller trafikförsäkringsföreningen när

föreningen har att utge trafiklivränta vilket kan ske på grund av skada som

orsakats av oförsäkrat eller okänt motorfordon eller av utländskt motor­

fordon. Det är, som kommittén funnit, naturligt att anförtro uppgiften att

utge tillägg enligt förevarande förslag åt den försäkringsinrättning som utger

själva trafiklivräntan. Bestämmelse härom bär tagits in som första punkt i

denna paragraf. Begreppet försäkringsinrättning innefattar även riksför­

säkringsverket.

83

Kommittén har såtillvida förordat ett avsteg från nämnda princip att be­

slut om särskilt tillägg och extra tillägg har föreslagits skola meddelas av

trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Dessutom har föreslagits att nämn­

dens beslut inte skall få överklagas. Mot kommitténs förslag har några re­

missinstanser riktat stark kritik.

Jag har funnit att den sakkunskap och erfarenhet som trafikförsäkrings­

anstalternas nämnd besitter i ersättningsfrågor bör tillvaratas när det gäl­

ler de speciella problem som kan uppstå i samband med fastställande av

särskilt tillägg och extra tillägg. Detta gäller framför allt i ärende angående

särskilt tillägg när överenskommelse mellan parterna inte kan nås. Nämn­

den kan emellertid enligt min uppfattning lämpligast och smidigast kopplas

in i dessa ärenden genom att nämnden på samma sätt som nu gäller för

livränteersättning får avge yttrande. Gången i ett sådant ärende bör därför

vara att vederbörande försäkringsinrättning inhämtar nämndens yttrande

i ärendet samt därefter med ledning av yttrandet tar ställning till frågan

för egen räkning.

Även prövningen av ärenden om särskilt tillägg och extra tillägg är alltså

i departementsförslaget lagd på vederbörande försäkringsinrättning. Häri­

genom öppnas möjlighet att få ärendet underkastat domstols prövning.

Domstolarnas arbetsbelastning torde inte öka nämnvärt genom en sådan

anordning, eftersom redan det totala antalet fall som kan vara berättigade

till särskilt tillägg eller extra tillägg är ringa.

Initiativet när det gäller utbetalningen av särskilt tillägg eller extra tillägg

kan naturligtvis utan särskild lagbestämmelse tas även av livräntetagaren.

I fråga om utgivande av särskilt tillägg och extra tillägg är vederbörande

försäkringsinrättning och inte den skadeståndsskyldige motpart till livrän­

tetagaren. Motsvarande gäller f. ö. beträffande övriga tillägg enligt lagför­

slaget. Detta följer av att tilläggen är konstruerade som särskilda försäk­

ringsförmåner vid sidan av skadeståndet.

Frågan om skyldighet att inhämta yttrande från trafikförsäkringsanstal­

ternas nämnd i ärende om särskilt tillägg eller extra tillägg är avsedda att

behandlas i de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t bör kunna med­

dela utan riksdagens medverkan.

Riksförsäkringsverket samt försäkringsbolag som utger trafiklivränta

men som inte driver trafikförsäkringsrörelse måste av trafikförsäkringsan-

stalterna få ersättning för sina kostnader för tillägg genom vilket trafik-

livränta höjts enligt detta lagförslag. Detta får som kommittén föreslagit

ske genom ett clearingförfarande under medverkan av trafikförsäkrings-

föreningen. De närmare bestämmelserna för detta clearingförfarande bör

meddelas i tillämpningsföreskrifterna.

I paragrafen har som andra punkt tagits upp bestämmelse om skyldighet

för försäkringsinrättning, som utger tillägg enligt den föreslagna lagen, att

säkerställa ansvaret för tillägget. Innebörden av bestämmelsen är, som kom-

6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

84

mittén angett, att livräntetagarens anspråk på tillägg skall tryggas på sam­

ma sätt som hans anspråk på livränta. För de enskilda försäkringsbolag

som utger trafiklivräntor blir således bestämmelserna i lagen om försäk­

ringsrörelse om livförsäkring — bl. a. angående avsättning till försäk­

ringsfond, medelsplacering och pantsättning —- tillämpliga även på tilläggen.

För riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grun­

der för beräkning av engångspremie och premiereserv samt bestämmelser­

na i 1961 års reglemente angående förvaltning av riksförsäkringsverkets

fonder. Därmed fastslås sålunda också att värdesäkringens finansiering sker

enligt kapitaltäckningsprincipen.

På de skäl kommittén anfört finner jag anledning saknas att i paragrafen

hänvisa till lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäk­

ringsrörelse här i riket.

Med anledning av en under remissbehandlingen väckt fråga om tidpunk­

ten för skyldighet att avsätta medel till försäkringsfonden vill jag fram­

hålla att ingen ändring av lagen om försäkringsrörelse synes behövlig. Möj­

ligen kan fråga uppstå om ändrad utformning av grunderna för livränteför­

säkring. Denna fråga bör inte tas upp i detta sammanhang.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Första stycket innehåller föreskrift om att trafikförsäkringsanstalterna

solidariskt svarar för kostnader för tillägg enligt den föreslagna lagen. I det

föregående har jag framhållit att anstalternas kostnader får på vanligt sätt

beaktas vid premiesättningen och tas ut av försäkringstagarna.

Varje års kostnad för tillägg skall fördelas mellan trafikförsäkringsan­

stalterna. Den grund efter vilken denna fördelning skall göras anges i and­

ra stycket. Fördelningsgrunden är densamma som enligt 21 § trafikförsäk­

ringslagen används för fördelning av kostnader för skador, som orsakats av

oförsäkrade eller okända motorfordon och för vilka trafikförsäkringsan­

stalterna är solidariskt ansvariga.

Fördelningen får göras av trafikförsäkringsföreningen. Bestämmelser här­

om kommer att tas in i tillämpningsföreskrifterna.

16 §.

Departementschefen

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i kommitténs förslag, innehåller ett

stadgande om utmätningsfrihet motsvarande 23 § tiafikförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

86

grund för Folksams höjning. Föreskrift om denna samordning har tagits in

som tredje stycke i bestämmelserna om ikraftträdandet.

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § trafikförsäkringslagen

4

§•

Gällande ordning

Vissa motorfordonsägare är enligt förevarande paragraf befriade från

skyldigheten att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Försäkringsplikt

föreligger således inte för motorfordon, som ägs av medlem av konunga­

huset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande

regerande furstehus eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidig­

het så förordnar, utlänning* som tillhör främmande stats härvarande be­

skickning eller konsulat.

Möjligheten att underlåta att trafikför säkra sina fordon utnyttjas som

regel inte av andra motorfordonsägare än staten. Kommuner har således

numera genomgående sina motorfordon frivilligt försäkrade. Även konunga­

husets medlemmar och diplomater försäkrar i stor utsträckning sina mo­

torfordon.

Kommittén

Omfattningen av undantagsregeln i 4 § har tidigare behandlats av olika

utredningar, som sysslat med reformering av gällande rättsregler rörande

trafikförsäkring. Trots att förslag om att upphäva undantaget från försäk­

ringsplikten såvitt gäller kommunala fordon framlagts flera gånger, senast

år 1957 av bilskadeutredningen i dess betänkande »Trafikförsäkring» (SOU

1957: 36), har någon ändring inte genomförts. Motiveringen för dessa för­

slag har i huvudsak varit att undantaget från försäkringsplikten inte ut­

nyttjats av kommunerna och att införandet av försäkringsskyldighet för

kommuner följaktligen inte skulle innebära någon ändring av rådande för­

hållanden.

Skälen till att slopa särställningen i trafikförsäkringshänseende för kom­

munala fordon är enligt kommittén alltjämt kärande. Värdesäkringens ge­

nomförande gör det dessutom nödvändigt att få in kommunerna som mo­

torfordonsägare i trafikförsäkringstagarkollektivet. I värdesäkringshänse-

ende skall nämligen enligt kommitténs förslag livränta som utgår på grund

av bilansvarighetsförsäkring, tagen av annan motorfordonsägare än staten,

jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Förutsättning härför är dock

att trafikförsäkringen står för kostnaden för värdesäkring av dessa bilan-

svarslivräntor. Eftersom man inte kan bortse från den del av trafikliv­

räntorna som härrör från skada i anledning av trafik med kommunala mo­

87

torfordon, synes det oundvikligt att kommunerna såsom motorfordons­

ägare åläggs att betala premier till trafikförsäkringen.

Det föreslås därför att undantaget från trafikförsäkringsplikten för kom­

munala motorfordon upphävs i och med att värdesäkringen genomförs.

Detta innebär, att kommunerna såsom motorfordonsägare i likhet med and­

ra trafikförsäkringstagare får svara för trafikförsäkringens kostnad såväl

i fråga om engångsuppräkning som beträffande framtida värdesäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 196

7

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet har inte något att erinra mot att trafikförsäkringsplikten

utsträcks till att omfatta även kommunernas motorfordon. Införandet av

sådan plikt kommer inte att innebära någon väsentlig ändring i rådande

förhållanden för kommunernas del. Förbunden finner det vidare rimligt

att kommunerna jämställs med andra motorfordonsägare när det gäller att

betala premier för höjning av trafiklivräntorna.

Även trafikförsäkringsföreningen och Folksam tillstyrker uttryckligen

förslaget i denna del.

Departementschefen

Som framgår av det tidigare anförda bygger departementsförslaget till

höjningslag helt och hållet på kommitténs förslag beträffande både till-

lämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna och värdesäkringens fi­

nansiering. En förutsättning härför är bl. a. att kommunerna deltar i finan­

sieringen. Denna skulle, som framhållits i det föregående, ske via trafik­

försäkringens uppbördssystem.

Kommunerna tecknar sedan många år tillbaka genomgående frivillig

bilansvarighetsförsäkring för sina fordon. Denna försäkring är utformad

i nära överensstämmelse med motsvarande trafikförsäkring. Försäkrings­

belopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma inom de

båda försäkringsformerna. Även premien för en bilansvarighetsförsäkring

utgår som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas

inom trafikförsäkringen. En utvidgning av trafikförsäkringsplikten till att

omfatta även kommunala motorfordon innebär endast ett stadfästande av

rådande förhållanden och medför inte ökade utgifter för kommunerna.

Härtill kommer att kommunernas inordnande i trafikförsäkringstagarkol-

lektivet möjliggör den smidigaste och mest praktiska lösningen av värde­

säkringen för skadelivräntor där skadan orsakats av kommunala motor­

fordon.

90

utgår av statsmedel. Riksförsäkringsverket och annan statlig myndighet

som utbetalar yrkesskadelivränta har nämligen för höjningsbeloppen —

även för 1962 års höjningar —- utövat regress i full utsträckning mot de

livräntor med vilka samordning sker. Följden har blivit att livräntetagaren

inte fått del av de gjorda förbättringarna i den mån hans livränta överstigit

den förhöjda yrkesslcadelivräntan. Livräntetagaren har visserligen som jag

tidigare berört i likhet med andra innehavare av statliga skadelivräntor fått

viss kompensation för penningvärdets förändring. Kompensationen följer

emellertid f. n. i princip de regler som gäller för motsvarande höjning av

yrkesskadelivräntorna. Detta innebär bl. a. att livränta jämte kompensa-

tionstillägg aldrig får överstiga det belopp som skulle ha utgått om den

varit att hänföra till kategorin yrkesskadelivräntor. Denna begränsning i

förening med nyss angivna förhållande, att i samordningsfallen yrkesskade­

livränta jämte tillägg i sin helhet avräknas från den statliga trafiklivräntan,

har medfört att i åtskilliga fall den del av trafiklivräntan som efter avräk­

ningen skall tillfalla livräntetagaren f. n. utgår med lägre belopp än vad

som ursprungligen varit avsett eller har helt bortfallit.

Med stöd av bestämmelserna i 5 § andra stycket förslaget till höjnings­

lag kommer i nämnda samordningsfall vid beräkning av allmänt tillägg

och indextillägg trafiklivräntans belopp att minskas endast med yrkes-

slcadelivräntans grundbelopp. För att skapa full likställighet mellan tra­

fiklivräntor som utgår på grund av försäkring och trafiklivräntor som

utgår av statsmedel bör vidare statlig myndighet upphöra med sin regress­

utövning för yrkesskadelivräntors höjningsbelopp senast den 1 januari

1968. Riksförsäkringsverket har förklarat sig inte ha något att erinra

häremot. Någon särskild lagstiftningsåtgärd torde inte behövas härför.

Utbetalas yrkesskadelivränta som samordnas med statlig livränta av annan

yrkesskadeförsäkringsinrättning än riksförsäkringsverket räknar jag med

att även denna inrättning upphör med sin regressutövning för yrkesskade-

livräntans höjningsbelopp. Skulle emellertid detta inte ske synes det bli

nödvändigt att lagstifta härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Tilläggen har som jag tidigare berört konstruerats som särskilda för­

måner vid sidan av det skadestånd som staten är skyldig att utge. Staten

saknar alltså regressrätt för tilläggen.

I paragrafen fastslås vidare att i de fall där statens ansvar är begränsat

till beloppet höjning genom tillägg skall ske även om därigenom maximi­

beloppet i det enskilda fallet överskrids.

91

Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

4

§•

Kommittén

Riksförsäkringsverket förvaltar huvudparten av de trafiklivräntor som

utgår av statsmedel. Det synes därför kommittén naturligt att verket anför­

tros uppgiften att svara för värdesäkringen av de livräntor som omfattas av

den föreslagna förordningen. Riksförsäkringsverket bör således handha vär­

desäkringen även i de fall där livränta utgår på grund av försäkring som ta­

gits av statlig myndighet. Endast om annan myndighet utbetalar livräntan,

vilket undantagsvis förekommer, anser kommittén det böra ankomma på

denna myndighet att svara för livräntans värdesäkring.

Det framhålls att, när fråga är om värdesäkring av trafiklivränta som

utgår på grund av försäkring, det bör få stå riksförsäkringsverket fritt

att antingen självt utbetala de höjningsbelopp som tillkommer livränte-

tagaren eller ock varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa

en tilläggslivränta som svarar mot höjningen.

Remissyttrandena

Beträffande administrationen av värdesäkringen av de trafiklivräntor

som utgår på grund av en av staten tagen försäkring synes det telestyrelsen

ändamålsenligt och lämpligt att tillämpa nuvarande ordning för reglering av

ersättningsärenden i dessa fall. Detta innebär att försäkringsbolagen får

svara för värdesäkringen. Härigenom vinner man enligt telestyrelsen att

premier och försäkringsvillkor i övrigt även i fortsättningen kan anpassas

till trafikförsäkringen.

Poststyrelsen anser en förenklad handläggning av värdesäkringen av liv­

räntor på grund av försäkring kan vinnas om poststyrelsen i stället för

riksförsäkringsverket får möjlighet att hos försäkringsbolaget teckna för­

säkring även för värdesäkringsdelen av livräntan.

Departementschefen

Trafiklivränta som utgår av statsmedel utbetalas i regel av riksförsäk­

ringsverket. Det förekommer emellertid att annan myndighet svarar för

utbetalningen. I fråga om nu avsedda trafiklivräntor föreskrivs i para­

grafen att tillägg skall utges av myndighet som utbetalar livräntan.

Utgår trafiklivränta på grund av försäkring som tagits av staten, skall

som jag tidigare berört staten svara för livräntans värdesäkring. Detta sker

lämpligast genom försorg av den myndighet som tagit försäkringen. I pa­

ragrafen har detta kommit till uttryck genom föreskrift om att tillägg i

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

sådant fall skall utges av den myndighet som är ansvarig för livräntans er­

läggande.

Har myndighet sålunda att svara för värdesäkringen av trafiklivränta

som utges av försäkringsbolag, kan som kommittén funnit tillägg komma

livräntetagaren till del på två sätt. Antingen kan myndigheten årligen ut­

betala tillägg under livräntans bestånd, varvid utbetalningen om möjligt

bör samordnas med försäkringsbolagets utbetalningar. Eller också kan myn­

digheten varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa en tilläggs-

livränta som svarar mot höjningen. Det får ankomma på myndigheten att

välja det tillvägagångssätt som myndigheten finner vara lämpligast.

Även för statlig myndighet skall gälla att yttrande i tvistiga fall skall in­

hämtas från trafikförsäkringsanstalternas nämnd i ärende om fastställande

av särskilt tillägg och extra tillägg. Bestämmelse härom bör tas in i sär­

skilda tillämpningsföreskrifter, som bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t

utan riksdagens medverkan.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Trafiklivräntas höjning enligt den föreslagna förordningen skall bekostas

av statsmedel. Föreskrift härom har tagits upp i denna paragraf.

6

§•

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelse om utmätningsfrihet motsA^arande 23 § trafikförsäkrings­

lagen har lämnats i denna paragraf.

7 §•

Departementschefen

Denna paragraf som motsvarar 7 § i kommittéförslaget innehåller be­

stämmelser om meddelande av tillämpningsföreskrifter. I huvudsak blir

det här fråga om erforderliga föreskrifter beträffande administrationen av

värdesäkringen.

övergångsbestämmelser

Departementschefen

Den föreslagna förordningen avses träda i kraft den 1 januari 1968

men skall inte tillämpas på trafiklivränteförmån som belöper på tid före

ikraftträdandet.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om höjning av vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta på grund av trafikförsäkring eller annan försäkring mot ansvar

för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafiklivränta) skall

höjas genom tillägg enligt denna lag.

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppstått utomlands

och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfor­

don eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fa­

briksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat om­

råde.

2

§.

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg.

3 §•

Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild för­

mån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även

om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar

är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på

grund av försäkringsavtalet.

4

§.

Trafiklivränta, som fastställts före utgången av år 1965, höjes genom

allmänt tillägg enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,

år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,

åren 1942—1947, etthundratjugo procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,

åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,

år 1958 eller 1959, trettio procent,

år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

95

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,

år 1965, fem procent.

5 §•

Allmänt tillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår

efter särskilt tillägg.

Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån

som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid beräk­

ning av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen, dock

icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.

6

§•

Sådan trafiklivränta till skadad som på grund av föreskrift i lag eller

försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad livräntetagaren varit berät­

tigad att få i skadestånd, höjes genom särskilt tillägg, om försäkringsfallet

inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbetsförmåga var

nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fastställande.

Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är an­

svarig för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.

7 §■

Särskilt tillägg utgår med det belopp som kan antagas motsvara skillna­

den mellan vad livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd och det

belopp till vilket livräntan fastställts.

Särskilt tillägg utgår ej, om beloppet skulle understiga etthundra kronor

för år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.

8

§.

Trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år vid skadans uppkomst

och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan med minst hälften vid

livräntans fastställande, höjes genom extra tillägg, om livräntan fastställts

före utgången av år 1959.

Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsför­

mågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i

övriga fall.

9 §■

Trafiklivränta höjes genom indextillägg första gången den 1 januari det

år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för­

säkring för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet

för januari 1967, och därefter den 1 januari varje år basbeloppet för janu­

ari månad med minst fem procent överskrider det basbelopp som ligger till

grund för senaste indextillägg.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Bru­

tet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det tal med vilket

indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

10 §.

Indextillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår efter

tillägg enligt denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid mot­

svarande tillämpning.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

11

§•

Om särskilda skäl föreligger äger Konungen för viss tid, högst ett år i

taget, förordna att ytterligare höjning enligt 9 § ej skall ske eller ske en­

dast i mindre omfattning än som följer av nämnda paragraf.

Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, sker

höjning första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt

grunderna för denna lag.

12

§.

Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess

fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och index­

tillägg i motsvarande mån.

13 §.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts

ut mot engångsbelopp.

Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om

livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag,

14 §.

Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.

Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan

enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om till­

lägget utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för

verket.

15 §.

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solida­

riskt för kostnader som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt

denna lag.

De sammanlagda kostnaderna för höjning, som uppstått under ett år, för­

delas mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under när­

mast föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafik­

försäkringar.

16

§.

Fordran hos försäkringsinrättning på ersättning enligt denna lag får ej

utmätas.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes enligt 9 § första

gången vid den höjning enligt denna paragraf som äger rum närmast efter

den 1 januari 1968.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets förändring

eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit sig att

höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för penningvär­

dets förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Förslag

till

Förordning

om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Livränta som av statsmedel eller på grund av en av staten tagen an­

svarighetsförsäkring utgår för skada, vilken uppstått här i landet till följd

av trafik med motorfordon, (trafiklivränta) skall höjas genom tillägg enligt

denna förordning. Med motorfordon förstås därvid sådant fordon som av­

ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

2

§•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg enligt lagen den

(nr ) om höjning av vissa

trafiklivräntor.

3 §•

Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en sär­

skild förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och utgår

även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är be­

gränsat.

4 §■

Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafikliv­

räntan eller är ansvarig för dess erläggande.

5 .§•

Kostnad, som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt denna

förordning, betalas av statsmedel.

<5

§•

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på ersättning enligt den­

na förordning får ej utmätas.

7 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes genom indextillägg

första gången vid den höjning genom indextillägg som äger rum närmast

efter den 1 januari 1968.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg enligt denna förordning

får ej grundas på belopp med vilket trafiklivränta höjts enligt Kungl. bre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

99

vet den 30 december 1955 angående tillägg till vissa ersättningar av stats­

medel i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom m. in., Kungl. brevet

den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa av statsmedel utgående ska-

deståndslivräntor, m. m., eller Kungl. brevet den 14 december 1962 angå­

ende förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av statsmedel. Bestäm­

melserna i nämnda brev äger ej tillämpning på trafiklivränta som avses i

denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av livräntan.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Bilaga 2

Trafiklivräntekommitténs förslag till

lag om liöjnmg av vissa trafikskadelivräntor

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Livränta, som utgives jämlikt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafik­

försäkring å motorfordon, skall med hänsyn till penningvärdets fall och

vissa andra omständigheter höjas enligt vad i denna lag sägs.

Detsamma skall gälla beträffande livränta, som eljest i anledning av

här i riket inträffad händelse utgives på grund av försäkring mot ansva­

righet för skada i följd av trafik med sådant motorfordon, varå, enligt vad

i 2 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon är stadgat, sagda lag äger

tillämpning, dock icke om staten är försäkringstagare.

Uppräkning av äldre livräntor

2

§•

I denna lag avsedd livränta, som fastställts under år 1966 eller tidigare,

i förekommande fall höjd enligt 3 §, skall uppräknas till penningvärdet den

1 januari 1968 genom tillägg enligt procentsats, som utgör, om livräntan

fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundrafyrtio procent,

år 1940, etthundraåttio procent,

år 1941, etthundrafemtio procent,

åren 1942—1947, etthundratrettio procent,

åren 1948—1950, ettliundratio procent,

år 1951, åttio procent,

åren 1952—1955, sextio procent,

år 1956 eller 1957, femtio procent,

år 1958 eller 1959, fyrtio procent,

år 1960 eller 1961, trettio procent,

åren 1962—1964, tjugo procent,

år 1965, tio procent samt

år 1966, fem procent.

Göres vid utbetalning av livränta avdrag för annan livräntetagaren till­

kommande periodisk förmån, som innefattar gottgörelse för penningvärdets

fall, skall uppräkning enligt första stycket beräknas på ett belopp, som

motsvarar skillnaden mellan livräntans belopp och beloppet av den andra

förmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

101

3 §•

Har beträffande försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962,

på grund av stadgande i lag eller föreskrift i försäkringsvillkoren om be­

gränsning av försäkringsgivarens ansvarighet, livränta fastställts att utgå

med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i ska­

destånd, skall, innan uppräkning enligt 2 § äger rum, livräntan höjas på

sätt framgår av vad nedan i denna paragraf sägs.

a) Som förutsättning för höjning skall gälla, att livräntetagarens arbets­

förmåga vid tidpunkten för livräntans fastställande var nedsatt med minst

hälften.

b) Livräntan skall med iakttagande av vad under c)—e) föreskrives hö­

jas till det belopp, som skolat utgå, om ej den ovan nämnda begränsning­

en skett. Kan detta belopp icke tillförlitligen fastställas, skall livräntan

höjas till belopp, som sannolikt motsvarar vad som skolat utgå eller som

eljest med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

c) Höjning må icke ske med högre belopp än tvåtusen kronor för år.

Understiger beräknat förhöjningsbelopp etthundra kronor för år, skall höj­

ning icke äga rum.

d) Höjning skall icke ske i den män ersättning, som bortfallit på grund

av bestämmelserna om ansvarighetens begränsning, motsvaras av gottgö-

relse, som livräntetagaren uppburit eller kommer att uppbära av någon för

skadan ansvarig eller på grund av annan ansvarighetsförsäkring än sådan

som avses i denna lag.

e) Höjning skall icke äga rum, om med hänsyn till livräntetagarens eko­

nomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är

skäligt att livräntan höjes.

4 §•

Utgår livränta, som avses i 2 §, till skadad, som vid tiden för skadans

uppkomst icke fyllt sexton år och vars arbetsförmåga vid livräntans fast­

ställande var nedsatt med minst hälften, skall, sedan uppräkning enligt 2

och 3 §§ ägt rum, livräntan höjas med ettusenfemhundra kronor, om ar­

betsförmågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest med ettusen

kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om livräntan fastställts år 1960

eller senare.

5 §•

Beslut enligt 3 och 4 §§ meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.

Mot nämndens beslut må talan ej föras.

Indextillägg

6

§■

Till livränta, som avses i denna lag, skall utgå indextillägg, om livräntan

fastställts under år 1967 eller tidigare, från och med år 1969 och i övrigt från

och med andra kalenderåret efter det, då livräntan fastställts.

7 §•

Indextillägg beräknas för varje år i procent av det belopp, vartill liv­

räntan uppgick den 31 december nästföregående år, inberäknat förhöj nings­

belopp, som fastställts jämlikt 2—4 §§, samt dittills fastställda indextillägg.

102

Göres vid utbetalning av livränta sådant avdrag, som avses i 2 § andra

stycket, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning vid beräkning av

indextillägget.

Procentsatsen fastställes av Konungen på grundval av förhållandet mel­

lan det genomsnittliga allmänna prisläget under de tre första kvartalen av

året före det, under vilket indextillägget skall gälla, och prisläget under

motsvarande tid året dessförinnan. Förhållandet mellan prislägena skall be­

räknas på grundval av konsumentprisindex.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, fattas före

utgången av november månad året dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

8 §•

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen för visst år förordna, att

höjning enligt 7 § icke skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mind­

re omfattning än som följer av sagda lagrum.

Har förordnande jämlikt första stycket meddelats, må Konungen beträf­

fande senare år förordna om höjning utöver vad eljest skolat för det året

utgå. Sammanlagt må dock icke utgå mera än om bestämmelserna i första

stycket icke tillämpats.

Gemensamma bestämmelser

9 §•

Höjning enligt denna lag tillkommer livräntetagaren såsom en särskild

förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka.

Höjning skall äga rum ändå att därigenom belopp, till vilket försäkrings­

givarens ansvarighet är begränsad jämlikt It § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon eller eljest på grund av försäkringsavtalet, överskrides.

10

§.

Ändras livräntans belopp enligt grunder som angivits vid livräntans fast­

ställande, skall livräntetagaren tillkommande höjning enligt denna lag ökas

eller minskas i förhållande därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla höj­

ning enligt 4 §.

11

§•

Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livräntan ut­

bytts mot engångsbelopp, avse den del av livräntan, som icke omfattas av

utbytet.

Utbytes livränta eller del därav mot engångsbelopp, skall den höjning som

skett beaktas vid fastställandet av engångsbeloppet.

Vad i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskrives beträf­

fande livränta skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed

livränta

höjts enligt denna lag.

12

§.

Förhöjningsbelopp utgives av den försäkringsanstalt som förvaltar liv­

räntan eller, i fall då riksförsäkringsverket omhänderhar förvaltningen, av

verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

103

13 §.

Ansvarigheten för belopp, varmed livränta enligt denna lag höjts, skall

säkerställas i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen den 17

juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser

för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor.

14 §.

Av höjningen föranledda kostnader skola bäras av den samlade trafik-

försäkringsrörelsen och täckas av trafikförsäkringspremierna.

Varje år uppkommande kostnader skola fördelas mellan de försäkrings-

anstalter, som äga meddela trafikförsäkring, efter förhållandet mellan de

belopp, som de var för sig i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar

uppburit under närmast föregående kalenderår.

I lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskriven försäkringsplikt

omfattar även den skyldighet att bidraga till kostnaderna för höjning, var­

om stadgas i första stycket.

15 §.

Fordran hos försäkringsanstalt eller riksförsäkringsverket på ersättning

enligt denna lag må ej tagas i mät för gäld.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968; dock må dessförinnan tra-

fikförsäkringsanstalternas nämnd meddela beslut som avses i 5 §.

Lagen äger ej tillämpning på livränteförmån, som belöper på tid före

ikraftträdandet.

Vid beräkning av höjning enligt denna lag skall bortses från tillägg, var­

med försäkringsanstalt på grund av penningvärdets fall eller annan dylik

anledning åtagit sig att öka livräntan. Tillägg som nu avses må, i den om­

fattning detsamma utgör ersättning för penningvärdets fall, avdragas från

gottgörelse enligt 2 § första stycket.

Trafiklivräntekommitténs förslag till

förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå

av statsmedel, m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Denna förordning avser livränta, som av statsmedel eller på grund av

en utav statlig myndighet tagen ansvarighetsförsäkring utgives i anledning

av skada, som uppkommit här i riket i följd av trafik med sådant motor­

fordon, varå lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motor­

fordon äger tillämpning enligt vad som stadgas i 2 § sagda lag.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

2

§•

Livränta, som avses i denna förordning, skall med hänsyn till penning­

värdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt de grunder, som

stadgas i lagen den

(nr ) om höjning av vissa trafikskade-

livräntor.

3 §•

Höjningen tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver

det skadestånd staten har att utgiva.

4 §•

Förhöj ningsbelopp utgives utan föregående ansökan av riksförsäkrings­

verket eller, i fall då annan myndighet utbetalar livräntan, av sistnämnda

myndighet.

I fråga om tiden och sättet för utbetalningen böra såvitt möjligt tillämpas

samma bestämmelser som gälla för livräntan.

5 §•

Fordran på ersättning enligt denna förordning må ej tagas i mät för gäld.

6

§•

Kostnaderna för höjningen bestridas av statsmedel.

7 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning medde­

las av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkrings­

verket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988 men äger icke till-

lämpning på livränteförmån, som belöper på tid dessförinnan.

Vad i Kungl. Maj :ts brev den 30 december 1955, den 26 maj 1961 och

den 14 december 1962 föreskrivits angående förhöjning av vissa skade-

ståndslivräntor m. m. av statsmedel skall ej gälla livränta, som höjts enligt

denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

105

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b maj 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet L^ind,

justitierådet

S^öderlund,

regeringsrådet

Å

björnsson

,

justitierådet

B^runnberg.

Enligt lagrådet den 29 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den 24

februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor och 2) lag angående

ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å

motorfordon.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsrådet Åke Widding.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor

Nu förevarande lagförslag omfattar livräntor som utgår på grund av för­

säkring enligt trafikförsäkringslagen eller annan därmed jämställd försäk­

ring och har till syfte att återställa realvärdet av äldre trafiklivräntor och

att få till stånd en värdesäkring för framtiden av sådana livräntor och ny­

tillkommande trafiklivräntor. Dessutom avser förslaget att i viss utsträck­

ning ge livräntetagare en av sociala skäl betingad kompensation för att er-

sättningsrätten tidigare varit otillfredsställande utformad. Förslaget inne­

bär att särskilda förmåner skall beredas livräntetagarna i form av tillägg

till de trafiklivräntor som nu utgår.

Lagrådet vill tillstyrka att lagstiftning i ämnet genomförs i överensstäm­

melse med vad det remitterade förslaget innehåller i sak.

Vad gäller den juridiska konstruktionen vill lagrådet framhålla följande.

I förslaget har den utvägen valts att de tillägg som skall utgå är att anse

som en särskild förmån från försäkringen och inte skadestånd. Det i lagför­

slagets rubrik och i andra sammanhang använda uttrycket »höjning» av

trafiklivräntor kan möjligen vålla tveksamhet i detta avseende. Lagtekniskt

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

skulle den valda konstruktionen komma till tydligare uttryck om lagens

rubrik ändrades till »Lag om tillägg till vissa trafiklivräntor» och den före­

slagna lagtexten omformulerades i anslutning härtill. Lagrådet förordar

att en sådan omarbetning sker.

1 §•

Det i första stycket förekommande uttrycket trafikförsäkring syftar en­

ligt uttalande i motiven på försäkring som meddelats enligt bestämmelser­

na i trafikförsäkringslagen. I lagtexten är uttrycket emellertid använt för att

täcka även sådan utländsk försäkring, som avses i 5 § nämnda lag. Att

sistnämnda fall omfattas av lagförslaget skulle framgå tydligare om ut­

trycket i anslutning till kommitténs förslag ändrades till att avse livränta

som utges jämlikt trafikförsäkringslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Aino Olsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

107

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den li september 1967.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, A

spling

, P

alme

,

S^ven-E^ric N^ilsson, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, W^ickman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

de till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om höjning av vissa trafik­

livräntor och 2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

De av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag om höjning

av vissa trafiklivräntor är av formell natur och torde böra godtas. Utöver

de ändringar som följer av lagrådets utlåtande torde vissa redaktionella

jämkningar i lagförslaget böra vidtas. Motsvarande ändringar torde böra

göras även i det vid statsrådsprotokollet den 24 februari 1967 fogade för­

slaget till förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av

statsmedel, m. nr.

De ändringar i författningsförslagen som föranleds av lagrådets uttalan­

den synes medföra behov av ett förtydligande av tilläggens ställning i be­

skattningshänseende. I det remitterade förslaget har lämnats en redogörelse

för nu gällande regler beträffande beskattningen av trafiklivräntor. Inne­

börden av dessa regler är att livräntorna utgör skattepliktig inkomst. I

fråga om skattepliktens omfattning föreligger emellertid viss skillnad mel­

lan olika slags livräntor. Utgår livränta på grund av försäkring i anledning

av trafikskada som uppstått före den 1 januari 1962 beskattas livräntan

endast till viss del, varierande mellan 80 och 10 % beroende på livränteta-

garens ålder. Övriga trafiklivräntor beskattas däremot till fullt belopp.

Trafiklivräntekommittén kom vid sina överväganden till den uppfatt­

ningen att tilläggen i beskattningshänseende skulle följa de för vederbö­

rande trafiklivränta gällande reglerna och föreslog med utgångspunkt här­

ifrån inte någon ändring av nuvarande beskattningsregler. Jag har god­

tagit kommitténs ståndpunkt, vilken lämnats utan erinran under remiss­

behandlingen.

Med den ytterligare markering av tilläggens ställning som särskilda för­

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

måner vid sidan av själva trafiklivräntan — tagen här i teknisk mening

som omfattande endast den ersättningsrätt som grundar sig på skadestånds­

reglerna —• som nu görs på grund av lagrådets påpekanden kan den frå­

gan uppstå huruvida tilläggen i beskattningshänseende skall vara likställda

med livräntor. För att undanröja en eventuell tveksamhet på denna punkt

vill jag föreslå att i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen införs en

bestämmelse att till livränta skall räknas även höjning av livräntan och

sådant tillägg till densamma som skall utgå under livräntans fortsatta be­

stånd. Bestämmelsen avser att omfatta såväl hittills utgående som fram­

tida höjningar och tillägg, vare sig de har tillkommit på enskilt initiativ

eller genom statsmakternas beslut. Av bestämmelsen följer vidare att

i det fall höjning eller tillägg utgår för sådan trafiklivränta, som enligt det

nyss sagda endast delvis utgör skattepliktig inkomst, förmånen av reduce­

rad beskattning skall omfatta även höjningarna och tilläggen. I de fall

däremot där livränta enligt gällande bestämmelser beskattas fullt ut, kom­

mer även höjningar och tillägg att beskattas utan reduktion. Höjningarna

och tilläggen kommer med andra ord att följa vad som gäller för den ur­

sprungliga livräntan. — Dessa bestämmelser har fått generell karaktär och

gäller sålunda även andra värdesäkrade livräntor än trafiklivräntor.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att anta förslag till

1) lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon,

3) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kom­

munalskatt elagen den 28 september 1928 (nr 370),

4) förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av stats­

medel, m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 660811