Prop. 1967:147
('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, m. in.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
1
Nr 147
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring, m. in.; given Stockholms slott den 22 september 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksda gen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskade försäkring,
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsför säkring för sjömän m. fl.,
3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),
4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m., 5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.,
6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för- säkringsrådet.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Sven Aspling 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147
2
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås höjning den 1 januari 1968 av äldre yrkesskade- livräntor. Livräntorna höjs med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller ti digare, med 20 % om skadan inträffat under något av åren 1962—1964 och med 10 % om skadan inträffat under något av åren 1965—1967. Samtidigt föreslås att den årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen om yrkesskadeför säkring skall ligga till grund för bestämmande av livräntan, maximeras till ett belopp motsvarande fyra gånger basbeloppet, dvs. f. n. 22 800 kr., i stället för nuvarande 15 000 kr. Även de inkomstgränser som nu tillämpas för beräkning av det s. k. ersättningsunderlaget inom yrkesskadeförsäk ringen föreslås höjda. Sammantaget innebär detta att den högsta livränta som kan utgå höjs från 11 000 till, vid nuvarande basbelopp, ca 17 000 kr.
Enligt propositionen skall både äldre och nytillkommande livräntor vär- desäkras genom anknytning till basbeloppet.
De förbättringar som föreslås i fråga om yrkesskadelivräntor skall gälla även militärersättningar och därmed likställda ersättningar av statsmedel.
Vidare föreslås i propositionen att de s. k. socialförsäkringsbolagen skall upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring vid utgången av år 1968. Där jämte föreslås att försäkringsrådet vid den tidpunkt som Kungl. Maj :t se nare bestämmer skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av en nämnd, kallad yrkesskadenämnden.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skall upphöra att gälla samt att rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28, 29, 35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform där av skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjnings form, dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44, 48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. 1
1 Lagen omtryckt 1962:408.
,3
Kungl. Mctj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Försäkring enligt --------— ------- • ■—-
Den obligatoriska försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket
men må på villkor som nedan sägs
i stället ske i ömsesidigt försäkrings
bolag, som bildats för sådant ända
mål och för vars förbindelser del
ägarna svara med obegränsad per
sonlig ansvarighet. Frivillig försäk
ring tecknas i riksförsäkringsverket
eller i dylikt bolag.
När i denna lag användes uttryc
ket försäkringsinrättning, avses där
med riksförsäkringsverket eller bo
lag som nyss nämnts.
2
Besvär och ansökningar prövas en
ligt vad nedan stadgas av försälc-
ringsrådet, som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäk
ringens tillämpning och utveckling.
Grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet bestäm
mas av Konungen med riksdagen.
— —- — dels frivillig.
Försäkringen äger rum i riksför
säkringsverket.
Besvär och ansökningar prövas en
ligt vad nedan stadgas av yrkes-
skadenämnden.
Yrkes skadenämnden består av
minst sju ledamöter, som förordnas
av Konungen för högst fyra år i sän
der. Två av ledamöterna skola repre
sentera arbetsgivarna och två arbets
tagarna. Av övriga ledamöter skola
minst två vara lagfarna. Innan le
damot börjar tjänstgöra, skall han ha
avlagt domared eller försäkran enligt
4 kap. 11 § rättegångsbalken. Om
jäv mot ledamot gälla bestämmel
serna i 4 kap. rättegångsbalken om
jäv mot domare.
För ledamot av yrkesskadenämn-
den må finnas en eller flera supple
anter. Bestämmelserna om ledamot
gälla även suppleant.
Ärende avgöres i yrkesskadenämn-
den av fyra ledamöter, om de äro en
se om beslutet, och i annat fall av
fem ledamöter. Av de ledamöter som
4
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
deltaga i beslutet skall en vara repre sentant för arbetsgivarna och eu för arbetstagarna. Övriga ledamöter, av vilka minst en skall vara lagfaren, få icke representera arbetsgivarna eller arbetslagarna. Som ordförande skall tjänstgöra lagfaren ledamot.
Yppas vid överläggning till beslut skilda meningar, skall omröstning företagas. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 kap. rätte gångsbalken om omröstning i överrätt. Yrkesskadenämnden bestäm mer dock själv, i vilken ordning om röstningen skall äga rum.
Kungl. Majds proposition nr 147 år 1067
9 §• —- — år räknat.
— kommunal inkomstskatt, års ålder. ----- ej inträffat.
_________ —-------------- — till efterlevande.
--------- ---------------------- för arbetsavbrottet.
Med årlig-------Har hushållsarbete För försäkrad,--------Undergår försäkrad Åtnjöt försäkrad — Har försäkrad, — — Uppgår den årliga arbetsförtjäns ten icke till ettusentvåhundra kro nor, skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbets förtjänsten femtontusen kronor, ta- ges överskjutande belopp icke i be räkning.
Uppgår den årliga arbetsförtjäns ten icke till ettusenåttahundra kro nor, skall den beräknas till detta be lopp. Överstiger den årliga arbets förtjänsten ett belopp motsvarande fyra gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring som gäll de vid ingången av det år då skadan inträffade, tages överskjutande be lopp icke i beräkning.
13 §.
Förorsakar olycksfall--------------------------------------- minst hälften. Sjukpenningens storlek bestäm- Sjukpenningens storlek bestäm mes, där ej annat följer av vad i mes, där ej annat följer av vad i femte stycket sägs, av den sjukpen- fjärde stycket sägs, av den sjukpen ningklass, till vilken den skadade ningklass, till vilken den skadade
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
o
(Nuvarande lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsför tjänst är att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop pet av hel sjukpenning inom varje klass framgå av följande tabell:
Den skadades Beloppet årliga arbetsav hel förtjänst uppgår sjukpenning
för tid
Sjuk-
t. o. m.
pen-
den
ning-
månad
klass
till
men ej under för tid
nr
till vilken
den skadade
därefter
fyller 67 år
kr. kr. kr. kr.
i
1 800 3 3
2 1 800
2 400 4 4
3 2 400 3 000 5 5 4
3 000 3 600 6 5
5
3 600 4 200 7 6
6 4 200
5 000 8 6
7
5 000 5 800 9 7
8
5 800
6 800 10 7
9 6 800 8 400 12 8 10 8 400 10 200 14 9 11 10 200 12 000 16 10 12 12 000 14 000 18 11 13 14 000
—
20 12
Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.
Sjukpenning må-------------------------
(Föreslagen lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsför tjänst är att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop pet av hel sjukpenning inom varje klass bestämmas med ledning av ta bellen i 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Med inkomst av förvärvs arbete för år avses därvid den skada des årliga arbetsförtjänst beräknad enligt 9 §.
— dag räknad.
15 §.
För tid,---------------------------------------sjukpenningens belopp. För skadad kvinna, som stadigva rande sammanbor med eget eller makes barn, adoptivbarn eller fos terbarn under tio år, utgör sjukpen ningen vid sjukhusvård lägst fem kronor för dag.
16
Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av där-
För skadad kvinna, som stadigva rande sammanbor med eget eller makes barn, adoptivbarn eller fos terbarn under tio år, utgör sjukpen ningen vid sjukhusvård lägst sex kronor för dag.
§•
Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av där-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr ih7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört un
der längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller ned
sättning av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden liv
ränta till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpen
ning skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättnings un der laget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sex
tiosju år, med belopp som för år räk
nat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder-
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill liv
räntan skall beräknas jämlikt första
stycket.
Vid fastställande av ersättnings
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, som icke överstiger 7 200
(Föreslagen lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört un
der längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller ned
sättning av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden liv
ränta till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpen
ning skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med må
naden närmast före den, under vil
ken han fyller sextiosju år, med be
lopp som för år räknat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar av
det belopp, vartill livräntan skall be
räknas jämlikt första stycket.
Vid fastställande av ersättnings
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, i vad den icke överstiger
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
7
(Nuvarande lydelse)
kronor, till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 S00 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.
På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de ut bytta livräntebeloppens kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fast ställas av Konungen.
18
Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är försäkrad, eller med dess samtyc ke under någon tid avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att yr kesskada uppstår, återuppstår eller förvärras, äger, såvida omständig heterna ej föranleda till annat, un der tiden uppbära skälig ersättning, motsvarande högst liel sjukpenning jämte barntillägg.
19
Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen utgiva begravnings hjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till ef terlevande.
20
Änka efter den avlidne äger upp bära livränta, så länge hon lever
(Föreslagen lydelse)
två gånger basbeloppet vid ingången av det år då skadan inträffade, till hela sitt belopp, i vad den överstiger två men ej tre gånger nämnda basbe lopp, till tre fjärdedelar och i vad den överstiger tre gånger nämnda basbelopp, till hälften.
På ansökan av den skadade må riksförsäkringsverket, när skäl där till prövas föreligga, besluta att liv ränta eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett be lopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens kapital värde enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.
§•
Arbetstagare, som på anmodan av riksförsäkringsverket eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras, äger, såvida omstän digheterna ej föranleda till annat, under tiden uppbära skälig ersätt ning, motsvarande högst hel sjuk penning jämte barntillägg.
§•
Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, utgår begravnings hjälp med ett belopp motsvaran de tjugu procent av basbeloppet vid ingången av det år då dödsfallet in träffade och, enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.
§•
Änka efter den avlidne äger upp bära livränta, så länge hon lever
8
Kungl. Maj:is proposition nr ik7 år 7967
(Nuvarande lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara
en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga ar
betsförtjänst. Levde makarna åtskil
da efter vunnen hemskillnad, skall
livränta dock ej utgå till änkan med
mindre hon enligt dom eller avtal
var berättigad till underhåll av den
avlidne.
Var den--------— —----------—--------
Rätten till------------— -------- --------
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, un
der vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den må
nad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter
högst en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
Finnas flera ------------------------- - -—
Skall livränta, varom sägs i denna
(Föreslagen lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med månaden närmast före
den, under vilken änkan fyller sex
tiosju år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Lev
de makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej
utgå till änkan med mindre hon en
ligt dom eller avtal var berättigad till
underhåll av den avlidne,
varit trolovad.
- med annan.
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sex
tiosju år, motsvara högst en tredje
del och för tid därefter högst en fjär
dedel av den avlidnas årliga arbets
förtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med måna
den närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.
— årliga arbetsförtjänsten.
Skall livränta, varom sägs i denna
it
Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1967
(Nuvarande lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetaga- ren lever ogift och ingår han äkten skap före fyllda sextio år, utgives ett belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan hänsyn till stadgandena i näst föregående stycke och i 23 §.
(Föreslagen lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetaga- ren lever ogift och ingår han äkten skap före fyllda sextio år, utgives ett belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad på grundval av det månadsbelopp vartill livräntan uppgick den månad äktenskapet ingicks eller vartill den skulle ha uppgått nämnda månad utan hänsyn till stadgandena i näst föregående stycke och i 23 §.
21
Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år upp bära livränta med belopp, som mot svarar en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är barnet ef ter sagda tidpunkt till följd av sjuk dom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fort far, dock längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas. Ej heller skall livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal som är bindande för bar net, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.
Adoptivbarn äger--------------------------Var den — —------------------------- -----
§•
Varje barn till den avlidne äger till och med den månad, under vilken det fyller sexton år, uppbära livränta med belopp, som motsvarar en sjätte del av den avlidnes årliga arbetsför tjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom eller annan dy lik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå, så länge an ledningen till den bristande försörj ningsförmågan fortfar, dock längst till och med den månad, under vilken barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas. Ej heller skall livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess un derhåll utgiva visst belopp en gång för alla.
----------- eget barn. rforderligt underhåll.
24 §.
Har försäkrad under resa eller el jest blivit borta och kan det antagas att han avlidit till följd av yrkes skada, skola till hans efterlevande
Har försäkrad under resa eller el jest blivit borta och kan det antagas att han avlidit till följd av yrkes skada, skola till hans efterlevande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 196/
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen
är dock berättigad att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevan
de, att han saknar varje underrät
telse om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring in
fordras från hans förmyndare.
Finnes den---------------- -------------------
26
Har skadad från allmän försäk
ringskassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrätt-
ning, skall, därest förhållandet kom
mer till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdra
gas från ersättning, som i anledning
av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna belop
pet utbetalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föran
leda minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra så
dant avdrag endast om begäran där
om framställes av riksförsäkrings
verket. Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.
30
Är någon, som har rätt till sjuk
penning, barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger försäkringsin
rättningen att med hans samtycke
när som helst i stället för sådan er
sättning till honom utgiva ett be
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket
är dock berättigat att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevan
de, att han saknar varje underrät
telse om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring in
fordras från hans förmyndare.
—- till livränta.
§•
Har skadad från allmän försäk
ringskassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas av riksförsäkringsver
ket, skall, därest förhållandet kom
mer till verkets kännedom, vad som
utgivits från kassan avdragas från
ersättning, som i anledning av ska
dan tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet ut
betalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall avdrag göras i den
mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen.
§•
Är någon, som har rätt till sjuk
penning, barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger riksförsäkrings
verket att med hans samtycke när
som helst i stället för sådan ersätt
ning till honom utgiva ett belopp för
11
Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lopp för en gång, motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersätt ningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.
Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborga re och ej bosatt i riket, utgår begrav ningshjälp allenast om dödsfallet skett inom tre månader efter ska dans inträffande och livränta till ef terlevande, som ej är svensk med borgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande var bosatt här i riket.
Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen medgiva undantag.
en gång, motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersätt ningens kapitalvärde. Har utbyte som nu nämnts ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.
32
Arbetsgivare eller arbetsförestån dare, som genom underrättelse en- ligt 31 § eller eljest erhållit känne dom om inträffad yrkesskada, är skyldig att enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den allmänna försäk ringskassa, hos vilken den skadade är inskriven, eller, om den skadade ej är inskriven hos allmän försäk ringskassa, till den försåkringsinrättning, som jämlikt 33 § skall ut giva ersättning i anledning av ska dan. I sistnämnda fall skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver anmälan tillse, att läkarintyg angående ska
§•
Arbetsgivare eller arbetsförestån dare, som genom underrättelse en ligt 31 § eller eljest erhållit känne dom om inträffad yrkesskada, är skyldig att enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den allmänna försäk ringskassa, hos vilken den skadade är inskriven, eller, om den skadade ej är inskriven hos allmän försäk ringskassa, till riksförsäkringsver ket. I sistnämnda fall skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver anmälan tillse, att läkarintyg angående ska dans beskaffenhet och den skada des tillstånd eller, där skadan med-
12
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 196/
dans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken sna
rast möjligt insändes till försäk-
ringsinrättningen.
Allmän försäkringskassa, som mot
tagit anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som med
delas av Konungen, anskaffa läkar
intyg, varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte inty
get och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrätt-
ningen.
Läkarintyg, som avses i denna pa
ragraf, skall utfärdas å formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av försäkringsin-
rättningen.
34
Sedan för säkring sinrättning en er
hållit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersätt
ning som skall utgivas samt, där så
finnes påkallat, vidtaga åtgärder för
vård av den skadade.
Därest det------- —- —>------------ -------
36
Sjukpenning utbetalas------------------
Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, så
vida ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till liv
ränta inträtt, å månadens första dag.
I den mån livränta finnes böra för
fört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till riksför
säkringsverket.
Allmän försäkringskassa, som mot
tagit anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som med
delas av Konungen, anskaffa läkar
intyg, varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte inty
get och erforderliga kompletterande
upplysningar till riksförsäkrings
verket.
Läkarintyg, som avses i denna pa
ragraf, skall utfärdas å formulär,
som fastställes av socialstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av riksförsäkrings
verket.
Sedan riksförsäkringsverket erhål
lit underrättelse om skadan, skall
verket bestämma den ersättning som
skall utgivas samt, där så finnes på
kallat, vidtaga åtgärder för vård av
den skadade.
- böra utgå.
§•
— ----------------- en månad.
Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, så
vida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalender
månad.
13
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
viss Hd, under vilken anpassning ef ter skadans verkningar beräknas in träda, utgå med högre belopp än för tiden därefter, må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av för säkring srådet.
Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet.
Annan ersättning--------------—------- -------—- —- kan ske. Förskottsvis utgiven — — —-------------------------del återkrävas. Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,------------ slutande belopp. Angående sättet---------------------------------------- förordnar Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr l'i7 år 1967
Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra stycket äger riksförsäkringsverket meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet.
38
Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till ar betets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vil ka det bedrives, efter försäkrings- tekniska grunder prövas vara erfor derligt för att täcka den risk, som försäkringen avser, med tillägg i frå ga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett belopp, motsvarande om kostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsin- rättning eller försäkringsanstalt skyl dig att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestäm mes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock så dan lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär det och, där så finnes erfor-
§•
Avgift för försäkringen skall av riksförsäkringsverket bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de sär skilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen avser.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsin- rättning eller försäkringsanstalt skyl dig att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestäm mes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock så dan lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär det och, där så finnes erfor-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som försäkringsin-
rättningen godkänner.
Användes arbetstagare -— -—• — —
(Föreslagen lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som riksförsäkrings
verket godkänner.
---------------------- för en.
39
Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets verksam
het skall för varje försäkring i ver
ket till statsverket erläggas tilläggs
avgift med belopp, motsvarande fem
procent av försäkringsavgiften, be
räknad utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.
Bolag, som avses i 1 §, är ock skyl
digt att till statsverket erlägga bi
drag till bestridande av nämnda om
kostnader. Bidraget erlägges för var
je räkenskapsår efter årets utgång
på tid och sått, som bestämmes av
Konungen, med belopp motsvarande
tre procent av summan av försäk
ringsavgifterna, beräknade utan hän
syn till avdrag, som sägs i 25 §, för
de försäkringar som under räken
skapsåret tagits i bolaget.
Övriga omkostnader för försäk
ringsrådets och riksförsäkringsver
kets verksamhet bestridas av stats
verket. I fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 41 § omför-
mälda fonden gäller dock vad därom
är särskilt stadgat.
40
Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksför
säkringsverket uppgift, som erford
ras för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.
§•
Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för riksförsäkrings
verkets verksamhet skall för varje
försäkring till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsva
rande fem procent av försäkrings
avgiften, beräknad utan hänsyn till
avdrag som sägs i 25 §.
Övriga omkostnader för riksför
säkringsverkets verksamhet bestri
das av statsverket. I fråga om kost
naderna för förvaltningen av den i
41 § omförmälda fonden gäller dock
vad därom är särskilt stadgat.
Envar är skyldig att på begäran
lämna yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket uppgift, som
erfordras för att bedöma huruvida
han är pliktig att erlägga försäk
ringsavgift.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967
Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäk ringen äger rum i riksförsäkrings verket, jämväl till verket lämna så dan uppgift om arbetet och de för hållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas antal, ar betstid och avlöningsförhållanden, som erfordras för att bestämma för säkringsavgift eller ersättningsbe lopp.
I den utsträckning försäkringsrå det eller riksförsäkringsverket prö var nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäk ringsrådet eller riksförsäkringsver ket förda avlöningslistor, handels- böcker eller motsvarande anteck ningar jämte därtill hörande hand lingar. Granskningen skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges verk samhet, samt skall, om han så be gär och det lämpligen kan ske, verk ställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som överläm nats för granskning, skola återstäl las utan dröjsmål. Meddelande om resultatet av granskningen skall läm nas snarast.
Försäkringsrådet och riksförsäk ringsverket äga, i den mån så fin nes erforderligt för ändamål som av ses i andra stycket, att hos myndig het, som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verk samhet, påfordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan undersökning.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivare skall på begäran till yrkesskadenämnden och riksförsäk ringsverket lämna sådan uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbets tagarnas antal, arbetstid och avlö ningsförhållanden, som erfordras för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.
I den utsträckning yrkesskade nämnden eller riksförsäkringsverket prövar nödigt för ändamål, som av ses i första eller andra stycket, ålig ger det uppgiftsskyldig att på begä ran för granskning tillhandahålla yr kesskadenämnden eller riksförsäk ringsverket förda avlöningslistor, handelsböcker eller motsvarande an teckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen skall så vitt möjligt ske så, att den icke med för hinder i den uppgiftsskyldiges verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen kan ske, verkställas hos honom. Handelsböc ker och andra handlingar, som över lämnats för granskning, skola åter ställas utan dröjsmål. Meddelande om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.
Yrkesskadenämnden och riksför säkringsverket äga, i den mån så fin nes erforderligt för ändamål som av ses i andra stycket, att hos myndig het, som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verk samhet, påfordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan undersökning.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
44
Över försäkringsinrättnings beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos för-
säkringsrådet genom besvär, som
skola hava inkommit till försäk-
ringsrådet senast inom en månad ef
ter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.
Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riks
försäkringsverket, äger göra ansö
kan härom hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådcts beslut i an
nat ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må klagan fö
ras hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkom
mit till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att be
svären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens ut
gång.
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.
Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos yrkes-
skadenämnden genom besvär, som
skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det kla
ganden erhållit kännedom om be
slutet.
Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksför
säkringsverket, äger göra ansökan
härom hos yrkesskadenämnden.
Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.
Mot yrkesskadenämndens beslut
i annat ärende enligt denna lag än
som avses i andra stycket må talan
föras hos försäkringsdomstolen ge
nom besvär. Besvären skola hava in
kommit till yrkesskadenämnden
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
Yrkesskadenämndens beslut län
der till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden an
norlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse)
48 §.
I övrigt skall vad i 3—42 samt I (ivrigt skall vad i 3—41 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk för- 44 §§ är stadgat om obligatorisk för
säkring i tillämpliga delar lända till säkring i tillämpliga delar lända till
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
efterrättelse beträffande den frivilli ga försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället avse försäkringstagaren.
(Föreslagen lydelse)
efterrättelse beträffande den frivil liga försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället avse försäkringstagaren.
51
§•
Äger någon ----------------- ------------------
Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av tra fik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafik försäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall inrättningen dock äga att åter kräva allenast vad den ersättningsberättigade ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.
52
På begäran av försäkringsinrätt ning eller försäkringsrådet må, till vinnande av utredning i ärende an gående försäkring enligt denna lag, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyl dig att inställa sig vid annan under rätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämp liga delar gälla vad om bevisupp tagning utom huvudförhandling är stadgat. Ersättning till den som in ställt sig för att höras skall utgå ef ter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrå-
— tillkomma honom.
Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.
§■
På begäran av riksförsäkringsver ket eller yrkesskadenämnden må, till vinnande av utredning i ärende an gående försäkring enligt denna lag, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyl dig att inställa sig vid annan under rätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämp liga delar gälla vad om bevisupp tagning utom huvudförhandling är stadgat. Ersättning till den som in ställt sig för att höras skall utgå ef ter vad rätten prövar skäligt och utgivas av riksförsäkringsverket.
2 — Biliang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
det påkallat förhöret, av den försäk-
r ing sinrättning, som rådet bestäm
mer, och eljest av den försäkrings-
inrättning, som begärt förhöret. Er
sättningen skall stanna å försälc-
ringsinrättning. Uppkommer tvist
mellan försäkringsinrättningar an
gående vem som skall slutligt svara
för ersättningen, skall tvisten på yr
kande av någon av inrättningarna
avgöras av försäkringsrådet.
56
Den som på grund av tjänsteålig
gande för riksförsäkringsverkets el
ler försäkringsrådcls räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersök
ning, som sägs i 40 §, må ej röja el
ler obehörigen nyttja yrkeshemlig
het, som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärs
förhållande, vilket sålunda blivit ho
nom kunnigt.
57
Underlåter arbetsgivare eller ar
betsföreståndare att fullgöra något
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att stäl
la sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, straffes med
dagsböter.
Lämnar någon medvetet eller av
grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, straffes med dagsböter,
där ej brottet är i allmän strafflag
belagt med straff.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som på grund av tjänsteålig
gande för riksförsäkringsverkets el
ler yrkesskadenämndens räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersök
ning, som sägs i 40 §, må ej röja el
ler obehörigen nyttja yrkeshemlig
het, som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärs
förhållande, vilket sålunda blivit ho
nom kunnigt.
§•
Underlåter arbetsgivare eller ar
betsföreståndare att fullgöra något
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att stäl
la sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet, dömes han till böter.
Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter,
om gärningen ej är belagd med straff
i brottsbalken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1067
19
Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. Ä brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.
58
Konungen äger träffa överenskom melse med främmande makt om till- lämpning av denna lag eller det and ra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra be driver verksamhet, i vilken arbetsta gare användes, eller då arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom in verkan som avses i 6 § första styc ket b) eller c) eller tredje stycket, varit utsatt för dylik inverkan un der arbete i båda länderna.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, dömes han till böter eller fängelse i högst ett år. Brott som nu sagts må åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.
Konungen äger träffa överenskom melse med främmande makt om ut sträckt tillämpning av denna lag el ler om undantag i vissa fall från la gens bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i övrigt den 1 januari 1969.
2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första.—tredje styckena, 19 §, 20 § första, fjärde och femte styckena samt 21 §, 26 § andra stycket och 51 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej heller på skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje styc ket och som yppats senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan. På skador som nu avses äger de nuvarande bestämmelserna i 30 § andra och tredje styckena fort farande tillämpning.
3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.
4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som avses i nämnda paragraf.
5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år 1973, efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättnings- förpliktelser på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen. För
20
Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1967
överförandet äger 54 § fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad
som sägs nedan.
Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedel
bart anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall
registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,
är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna
försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkrings
verket.
Tvist mellan parterna om villkoren för överförande avgöres genom skilje
dom av en för ändamålet utsedd skiljenämnd. Nämnden består av ordfö
rande, som försäkringsinspektionen utser, och fyra övriga ledamöter, av
vilka vardera parten utser två. Skiljedom har samma verkan som en över
enskommelse mellan parterna. Tvist om tolkningen av avtal om överfö
rande avgöres i samma ordning som tvist om villkoren för överförande.
Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av
år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.
Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen
förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före ut
gången av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt
äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäk
ring. Vidare äger 33 och 42 §§ fortfarande tillämpning.
Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riks
försäkringsverket övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.
Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som
delägare även för tiden därefter.
6. önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,
äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avveck
lingen, om försäkringsinspektionen medger det.
7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna
lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riks
försäkringsverket eller försäkringsinspektionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
21
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m.fl.
Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsför säkring för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ sam ma lag skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)
2
Den skadades årliga arbetsför tjänst må icke beräknas till lägre be lopp än femtusen kronor.
3
Har olycksfallet, efter upphöran de av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden bestående, skall, utöver livränta, till den skadade utgivas vid förlust av arbetsförmågan, om den skadade var befälhavare, maskin chef, styrman, maskinist, förestån dare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist, ett belopp, motsva rande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som den skadade åtnjöt vid tiden för
sätt nedan anges.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den skadades årliga arbetsför tjänst må icke beräknas till lägre be lopp än ett belopp motsvarande två och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring som gällde vid ingången av det år då skadan inträffade.
§•
Har olycksfallet, efter upphöran de av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden bestående, skall, utöver livränta, till den skadade utgivas vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande sex gånger bas beloppet vid ingången av det år då skadan inträffade samt vid nedsätt ning av arbetsförmågan det lägre be lopp, som svarar mot nedsättningen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
olycksfallet, dock lägst niotusen och
högst trettontusen kronor, och eljest
ett belopp av niotusen kronor samt
vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen.
Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av försäk-
ringsinrättningen bestämd, den ska
dades tillstånd väsentlig försämring
i förhållande till vad som vid beslu
tets fattande antagits, må jämkning
i ersättningen äga rum.
6
Arbetsgivare är pliktig att till den
försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro obligatoriskt
försäkrade jämlikt lagen om yrkes
skadeförsäkring, erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsav
gift, som må föranledas av tillämp
ningen av denna lag.
Å tillägg till försäkringsavgift, var
om i första stycket sägs, skall till-
läggsavgift eller bidrag enligt 39 §
lagen om yrkesskadeförsäkring icke
erläggas.
(Föreslagen lydelse)
Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av riksförsäk
ringsverket bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring i för
hållande till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning i er
sättningen äga rum.
§•
Arbetsgivare är pliktig att till riks
försäkringsverket erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsav
gift, som må föranledas av tillämp
ningen av denna lag.
Å tillägg till försäkringsavgift, var
om i första stycket sägs, skall till-
läggsavgift enligt 39 § lagen om yr
kesskadeförsäkring icke erläggas.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 ja
nuari 1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. På olycksfall som inträffat
före den 1 januari 1969 äger 5 § fortfarande tillämpning.
De nya bestämmelserna i 2 § och 3 § första stycket äger icke tillämpning
på olycksfall som inträffat före den 1 januari 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967
23
Förslag
till
Förordning
om ändring i militärersättmngsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)
Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, It §
2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättmngsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
4
Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.
Över beslut av riksförsäkringsver
ket i sådant ärende må klagan föras
hos för säkring srådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäk-
ringsrådet senast inom en månad ef
ter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.
Försåkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts, till prövning upp
taga ärende, som avses i denna para
graf.
Över för säkring srådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomsto-
len genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försåkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riks
försäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut
i sådant ärende må talan föras hos
yrkesskadenämnden genom besvär,
som skola hava inkommit till nämn
den senast inom en månad efter det
klaganden erhållit kännedom om be
slutet.
Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Mot yrkesskadenämndens beslut
må talan föras hos försäkringsdom
stolen genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från det klaganden erhål
lit kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att be
svären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 inom., 11 § 2 mom.
samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.
Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäk-
ringsrådet stadgas.
2 mom. Har olycksfallet
Sjukpenningens storlek bestäm
mes, där ej annat följer av vad i
femte stycket sägs, av den sjukpen
ningklass, till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsför
tjänst är att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:
Den skadades
Beloppet
årliga arbets-
av hel
förtjänst uppgår
sjukpenning
för tid
Sjuk-
t. o. m.
pen-
den
ning-
månad
klass
till
men ej
under
för tid
nr
till
vilken
den
skadade
därefter
fyller
67 år
kr.
kr.
kr.
kr.
i
1 800
3
3
2
1 800
2 400
4
4
3
2 400
3 000
5
5
4
3 000
3 600
6
5
5
3 600
4 200
7
6
6
4 200
5 000
8
6
7
5 000
5 800
9
7
8
5 800
6 800
10
7
9
6 800
8 400
12
8
10
8 400
10 200
14
9
11
10 200
12 000
16
10
12
12 000
14 000
18
11
13
14 000
—
20
12
Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.
(Föreslagen lydelse)
Yrkesskadenämndens beslut län
der till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden an
norlunda förordnar.
Med avseende å yrkesskadenämn
dens behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad som före-
skrives i 2 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.
halv sjukpenning.
Sjukpenningens storlek bestäm
mes, där ej annat följer av vad i
fjärde stycket sägs, av den sjukpen
ningklass, till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbets
förtjänst är att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmas med ledning av ta
bellen i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvs
arbete för år avses därvid den skada
des årliga arbetsförtjänst beräknad
enligt 9 §.
6
§•
25
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
För tid, ---------------- —--------- --------dag räknad. I fråga ■— ---------—- — --------—• — motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
d m o in. Har olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av ar betsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives, där ej annat följer av 5 mom., liv ränta under tiden till den skadade. Medför samma olycksfall ånyo sjuk dom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under sjuk domstiden. Livräntan beräknas på grundval av den skadades årliga ar betsförtjänst, i förekommande fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget) samt utgår för tid till och med den månad under vilken han fyller sextiosju år, med belopp som för år räknat mot svarar
a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunder laget,
b) vid nedsättning av arbetsför mågan med minst tre tiondelar: en mot graden av nedsättningen svaran de del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av detta, och
c) vid nedsättning av arbetsför mågan med mindre än tre tiondelar: den del av två tredjedelar av ersätt ningsunderlaget, som svarar mot gra den av nedsättningen.
För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
3 m o in. Har olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av ar betsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives, där ej annat följer av 5 mom., liv ränta under tiden till den skadade. Medför samma olycksfall ånyo sjuk dom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under sjuk domstiden. Livräntan beräknas på grundval av den skadades årliga ar betsförtjänst, i förekommande fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget) samt utgår för tid till och med månaden närmast före den, under vilken han fyller sextiosju år, med belopp som för år räknat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunder laget,
b) vid nedsättning av arbetsför mågan med minst tre tiondelar: en mot graden av nedsättningen svaran de del av ersättningsunderlaget. minskad med en tolftedel av detta, och
c) vid nedsättning av arbetsför mågan med mindre än tre tiondelar: den del av två tredjedelar av ersätt ningsunderlaget, som svarar mot gra den av nedsättningen.
För tid från och med den månad, under vilken skadad fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar
26
Kungl. Maj.ts proposition nr l'i7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
fjärdedelar av det belopp, vartill liv
räntan skall beräknas jämlikt första
stycket.
Vid fastställande av ersättnings-
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, som icke överstiger sjutu-
sentvåhundra kronor, till hela sitt
belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger sjutusentvåhundra
men ej tiotusenåttahundra kronor,
till tre fjärdedelar och den del därav,
som överstiger tiotusenåttahundra
kronor, till hälften.
På ansökan av den skadade må
försäkringsrådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de ut
bytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fast
ställas av Konungen.
7
1 in o in. Har olycksfallet med
fört den skadades död, skall utgivas
begravningshjälp med sexhundra
kronor och, enligt vad nedan i 2—5
mom. sägs, för år beräknade livrän
tor till efterlevande.
2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med den månad, un
der vilken änkan fyller sextiosju år,
motsvara en tredjedel och för tid
därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makar-
(Föreslagen lydelse)
av det belopp, vartill livräntan skall
beräknas jämlikt första stycket.
Vid fastställande av ersättningsun-
d er laget medräknas årlig arbetsför
tjänst, i vad den icke överstiger två
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring vid ingången av
det år då skadan inträffade, till hela
sitt belopp, i vad den överstiger två
men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbe
lopp, till hälften.
På ansökan av den skadade må
riksförsäkringsverket, när skäl där
till prövas föreligga, besluta att liv
ränta eller del därav eller livränta
för viss tid skall utbytas mot ett be
lopp för en gång, motsvarande högst
de utbytta livräntebeloppens kapital
värde enligt beräkningsgrunder som
fastställas av Konungen.
§■
1 in o m. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas be
gravningshjälp med ett belopp mot
svarande tjugu procent av basbelop
pet vid ingången av det år då dödsfal
let inträffade och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.
2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel
och för tid därefter en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
27
hungl. Maj:Is proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
na åtskilda efter vunnen hemskill nad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon enligt dom eller avtal var berättigad till under håll av den avlidne.
Var den--------------------------------------Rätten till----------------------------------Efterlämnar den som avlidit änk ling och kommer denne genom döds fallet att sakna erforderligt under håll, skall livränta tillerkännas ho nom efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och med den månad, un der vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad under hållsskyldighet å särskilda tider ut giva bidrag till förutvarande make, äger denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar bidraget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Finnas flera —----- -----------------------Skall livränta, varom sägs i detta mom., utgå så länge livräntetagaren lever ogift och ingår livräntetagaren äktenskap före fyllda sextio år, ut- gives ett belopp för en gång, motsva rande tre årsbelopp av livräntan, be räknad utan hänsyn till stadgandena
Levde makarna åtskilda efter vun nen hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne, varit trolovad. — med annan.
Efterlämnar den som avlidit änk ling och kommer denne genom döds fallet att sakna erforderligt under håll, skall livränta tillerkännas ho nom efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och med månaden närmast före den, under vilken han fyller sex tiosju år, motsvara högst en tredje del och för tid därefter högst en fjär dedel av den avlidnas årliga arbets förtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad under hållsskyldighet å särskilda tider ut giva bidrag till förutvarande make, äger denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar bidraget. Livräntan må dock för tid till och med måna den närmast före den, under vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. — årliga arbetsförtjänsten.
Skall livränta, varom sägs i detta mom., utgå så länge livräntetagaren lever ogift och ingår livräntetagaren äktenskap före fyllda sextio år, ut- gives ett belopp för en gång, motsva rande tre årsbelopp av livräntan, be räknad på grundval av det månads-
(Föreslagen lydelse)
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.
3 m o m. Varje barn till den av
lidne äger till den dag det fyller sex
ton år uppbära livränta med belopp,
som motsvarar en sjättedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. År
barnet efter sagda tidpunkt till följd
av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att själv försörja sig, skall
livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmå
gan fortfar, dock längst till den dag
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock
ej utgivas. Ej heller skall livränta
utgå till barn utom äktenskap, där
est den avlidne enligt avtal som är
bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla.
Adoptivbarn äger---------------- - -------
Var den--------—---------------------------
(Föreslagen lydelse)
belopp vartill livräntan uppgick den
månad äktenskapet ingicks eller var
till den skulle ha uppgått nämnda
månad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.
3 in o m. Varje barn till den av
lidne äger till och med den månad,
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlid
nes årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall liv
räntan utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adop
terat av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej hel
ler skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll ut
giva visst belopp en gång för alla.
------------ eget barn.
erforderligt underhåll.
Den skadades — —---------------------
Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
ber|iknas till lägre belopp än femtu
sen kronor. Detsamma gäller beträf
fande fast anställt manskap och
hemvärnspersonal, då fråga är om
ersättning för tid efter det den ska
dade fyllt tjugu år eller om livränta
till efterlevande.
----- om yrkesskadeförsäkring.
Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än ett be
lopp motsvarande två och en halv
gånger det basbelopp som gällde vid
ingången av det år då skadan inträf
fade. Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och hemvärns
personal, då fråga är om ersättning
29
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
11
2 m o m. Har skadad —■------------ — Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnju tit folkpension, skall göras avdrag om och i den mån ersättningen sko lat föranleda minskning av pensio nen.
(Föreslagen lydelse)
för tid efter det den skadade fyllt tjugu år eller om livränta till efter levande.
§■ ------------ — till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnju tit pension enligt lagen om allmän försäkring, skall göras avdrag om och i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen.
14 §.
Sjukpenning utbetalas-----------------Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, så vida ej annat överenskommes med livräntet agaren, för varje månad, räknat från den dag rätten till liv ränta inträtt, å månadens första dag. 1 den mån livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning ef ter skadans verkningar beräknas in träda, utgå med högre belopp än för tiden därefter, må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av för säkring srådet.
Beträffande tiden Annan ersättning Förskottsvis utgiven Slutar sjukpenning- eller Angående sättet —--------
----------— — en månad.
Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida ej annat överenskommes med livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalender månad.
avsedda ändamålet. — kan ske.
del återkrävas.
— slutande belopp,
förordnar Konungen.
livräntebelopp, — -—
16 §.
Äger någon — --------- — —----------
Vad i ersättning enligt denna för ordning utgivits må riksförsäkrings verket för statsverkets räkning åter kräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd
— tillkomma honom.
Ersättning enligt denna förord ning må ej återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.
30
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
av trafik med motorfordon som av
ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon, en
ligt lag är skyldig att utgiva skade
stånd evad han är vållande till ska
dan eller ej. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsver
ket dock äga att återkräva allenast
vad den ersättningsberättigade ägt
utbekomma av den skadeståndsskyl-
dige.
Kungl. Maj:ls proposition nr 147 år 1967
18
§.
På begäran av riksförsäkringsver
ket eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående ersättning enligt denna för-
ordning, vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare nå
gon skyldig att inställa sig vid an
nan underrätt än den, inom vars om
råde han vistas. Om förhöret skall i
tillämpliga delar gälla vad om bevis
upptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning til! den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket och försäk
ringsrådet äga även att för det i förs
ta stycket avsedda ändamålet av ve
derbörande polismyndighet påfordra
undersökning.
På begäran av riksförsäkringsver
ket eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående ersättning enligt denna för
ordning, vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare nå
gon skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i till
lämpliga delar gälla vad om bevis
upptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket och** yrkes
skadenämnden äga även att för det i
första stycket avsedda ändamålet av
vederbörande polismyndighet på
fordra undersökning.
19
Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be
gäran till försäkringsrådet eller riks
försäkringsverket lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande av
Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be
gäran till yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket lämna uppgif
ter, som erfordras för bestämmande
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ersättning enligt lagen om yrkesska deförsäkring, och rörande ansvar, då någon underlåter att lämna sådan uppgift eller i uppgift lämnar orik tigt meddelande, äger motsvarande tillämpning beträffande uppgifter till ledning för bestämmande av ersätt ning enligt denna förordning.
(Föreslagen lydelse)
av ersättning enligt lagen om yrkes skadeförsäkring, och rörande an svar, då någon underlåter att lämna sådan uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt meddelande, äger motsva rande tillämpning beträffande upp gifter till ledning för bestämmande av ersättning enligt denna förord ning.
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom. första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1968 samt i övrigt den 1 januari 1969.
De nya bestämmelserna i 6 § 3 inom. första—tredje styckena, 7 § 1 inom., 2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och 16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.
Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,
6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.
Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna för ordning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
O
32
Kungl. Maj:ts proposition, nr itf år 1967
Förslag
till
Lag
om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring
enligt
1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk
domar,
3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,
4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av stats
medel.
Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut
mot engångsbelopp.
2
§•
Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.
Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angå
ende omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yr
kesskada m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för
höjning enligt första stycket.
3 §•
Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger för
hållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968
33
eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för beräkning enligt första stycket.
Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda till att utgående förmån nedsättes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
4 §•
Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust av arbetsförmågan.
5 §■
Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning, som avses i denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpen ningen som följer av 2—4 §§.
Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967 åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för vilken livränta tidigare utgått.
6 §•
Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring.
7 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko nungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning på ersättning som belöper på tid dessförinnan.
3 — Dihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147
34
Kungl. May.ts proposition nr 747 år 1967
Förslag
till
Förordning
om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som
utgår av statsmedel enligt
1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,
2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fis
kare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av stats
medel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållan-
dena under 1914—1919 års världskrig,
7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk
domar,
9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å far
tyg tjänstgörande personer,
10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkes-
sjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.,
11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkes-
sjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,
14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
35
15 ) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,
16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,
17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),
18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,
20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning; av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,
21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning-
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. in.,
23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.,
24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av
medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. in.,
25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. in.
I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även
livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den
mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och
sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i
någon av de författningar som anges i första stycket.
Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts
ut mot engångsbelopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
2 §•
Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.
Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)
angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) an
gående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förord
ningen den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni
1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda liv
räntan till grund för höjning enligt första stycket.
36
Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor in. m. eller förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i ar bete, lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första stycket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
3 §•
Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger för hållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för beräkning enligt första stycket.
Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda till att utgående förmån nedsättes.
4 §•
Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid förlust av arbetsförmågan.
5 §•
Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning, som avses i denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjuk penningen som följer av 2—4 §§.
Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967 åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för vilken livränta tidigare utgått.
6
§•
Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av stats medel.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
7
§■
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke till-
lämpning på ersättning som belöper på tid dessförinnan.
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 kap.
10 §.
För den dag då sjukdomsfallet in
träffade utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjuk
domen gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.
Varar sj ukperioden
Utan hinder----------
Sjukpenning må —
Såsom sjukperiod -
För den dag då sjukdomsfallet in
träffade utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sj uk-
domen gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa eller
sjukperioden börjar inom tjugu da
gar efter föregående sjukperiods slut.
överstiger två.
bör utgå.
i 7 §.
— för år.
5 kap.
2
§•
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § första
stycket sägs men vars rätt enligt
nämnda lagrum upphört, må även i
fortsättningen åtnjuta folkpension,
därest Konungen för vissa fall så för
ordnat eller det med hänsyn till om
ständigheterna skulle framstå såsom
oskäligt att indraga pensionen. Vid
tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upp
hört, må även i fortsättningen åt
njuta folkpension, därest Konungen
för vissa fall så förordnat eller det
med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom oskäligt att in
draga pensionen. Vid tillämpning av
6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen-
1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966: 350.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
kap. skall pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även om han icke uppfyl ler förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket.
(Föreslagen lydelse)
sionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även om han icke uppfyller förutsättning arna i 1 kap. 3 § första stycket.
17 kap.
2 8
.
Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller sär skild författning eller enligt Konung ens förordnande rätt till livränta el ler sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkrings verket eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning ut går enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore för höjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstek- niska grunderna svarar mot engångs beloppet.
Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålders pension minskas med tre fjärdede lar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpen-
Äger pensionsberättigad rätt till livränta på grund av obligatorisk för säkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om för säkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag el ler särskild författning eller enligt Konungens förordnande rätt till liv ränta, som bestämmes av eller ut betalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt ut ländsk lagstiftning om yrkesskade försäkring. Medför skada, för vilken livränta börjat utgivas, återigen sjukdom som berättigar till sjukpen ning, skall det anses som om livrän ta utginge under sjukdomstiden. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångs belopp, skali anses som om livränta utginge eller den utgående livrän tan vore förhöjd med belopp som en ligt de vid utbytet tillämpade försäk- ringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.
Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålders pension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för sam ma tid tillkommande livränta såsom
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ning jämte barntillägg eller livränta
såsom skadad; dock må avdrag å
annan förtidspension än hel sådan
ske endast om skadan inträffat före
den tidpunkt från vilken pensionen
utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberät-
tigade ägt tillgodoräkna sig pensions
poäng för minst ett år vid den tid
punkt då skadan inträffat.
Folkpension i------------------------------
Minskning enligt-------------------------
(Föreslagen lydelse)
skadad; dock må avdrag å annan
förtidspension än hel sådan ske en
dast om skadan inträffat före den
tidpunkt från vilken pensionen ut
går och avdrag å tilläggspension gö
ras endast om den pensionsberätti-
gade ägt tillgodoräkna sig pensions
poäng för minst ett år vid den tid
punkt då skadan inträffat.
— — skadan inträffat.
---------- skolat utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.
De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersätt
ning som belöper på tid före ikraftträdandet.
Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående
livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring skall i vad avser obligatorisk försäkring fortsätta
att gälla så länge livränta bestämmes av eller utbetalas från sådant bolag.
Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967
41
Förslag
till
Lag
angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)
om försäkringsrådet
Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen ej förordnar annat.
Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av Konungen.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 maj 1967.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
M
yrdal
, O
dhnoff
, W
ickman
.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter ge mensam beredning med statsrådets ÖATiga ledamöter fråga om reform av yrkesskadeförsäkringen och anför.
Yrkesskadeutredningen (ledamöter generaldirektören Yngve Samuelsson, ordf., överdirektören Leif Hultström, direktören Sven Hydén, ombudsman nen Harald Nilsson och direktören Gunnar Werner) har avlämnat betän- kandena »Yrkesskadeförsäkring» (SOU 1966:54) och »Ersättning vid yrkesskada i statlig tjänst in. m.» (stencil S 1966: 8).
Över det förstnämnda betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, försäkringsdomstolen, för- säkringsrådet, riksförsäkringsverket, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalsty relsen, statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskat tenämnden, skolöverstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, statens avtals- verk, statistiska centralbyrån, statens personalpensionsverk, kommerskol legium, statens handikappråd, Svenska stadsförbundet, Svenska kommun förbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Lands organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska västkust fiskarnas centralförbund, Försäkringskasseförbundet, Svenska försäkrings bolags riksförbund, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska personal pensionskassan, Kommunernas pensionsanstalt och Sveriges läkarförbund. Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor. Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat.
Över det andra betänkandet har remissyttranden avgetts av kriminal vårdsstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, civilförsvars-
43
styrelsen, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, statens brand inspektion, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, Försäkrings- kasseförbundet, LO, TCO, SR, Svenska röda korset och Riksförbundet Sveriges Lottakårer. Överbefälhavaren och LO har bifogat yttranden som de inhämtat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
Huvuddragen av gällande bestämmelser
Yrkesskadeförsäkringen
Bestämmelserna om yrkesskadeförsäkringen finns huvudsakligen i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1 (omtryckt 1962:408). Yrkesskadeförsäkringen är obligatorisk. Vid sidan av den obligatoriska försäkringen finns också en frivillig försäkring.
Yrkesskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket och nio för ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkrings bolagen. Över försäkringsinrättningarnas beslut får talan föras hos för säkringsrådet. Besvär över försäkringsrådets beslut får föras hos försäk- ringsdomstolen, som är högsta instans.
Den obligatoriska försäkringen omfattar, med vissa undantag, varje ar betstagare i allmän eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj :t för ordnar elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter.
Försäkringen avser att skydda mot följderna av yrkesskada, dvs. kropps- eller därmed jämställd skada som orsakats av olycksfall i arbete eller viss annan skadlig inverkan av arbetet. Till olycksfall i arbetet räknas även olycksfall vid färd till eller från arbetet, om färden föranleds av och står i nära samband med arbetet.
Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård, sjukhusvård, resor in. in.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till efterlevande.
I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen sam ordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en yrkesskadad, som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. in. nittionde dagen efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den dag skadan med fört rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning upphör
(samordningstiden), rätt afl från allmän försäkringskassa få sjukvårds
ersättning och sjukpenning såsom vid annan sjukdom. Om yrkesskadad un der samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen, kan han ändå få er sättning under samordningstiden enligt grunderna för sjukförsäkringen, 1
1 Lagen benämns i det följande YFL.
44
men ersättningen skall då utgå från vederbörande yrkesskadeförsäkrings-
inrättning. Om yrkesskadan under samordningstiden medfört behov av sjuk
vård utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda
hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc., ersätts behövliga kostnader här
för, inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäk
ringen.
För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen
helt av yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Om yrkesskadan efter sam
ordningstidens utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,
läkemedel eller nyssnämnda särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostna
der härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.
Vid nedsättning av arbetsförmågan på grund av yrkesskada utgår löpande
ersättning. Ersättningens storlek beror på den skadades årliga arbetsför
tjänst och graden av arbetsförmågans nedsättning.
Den årliga arbetsförtjänsten fastställs i princip efter förhållandena vid
tidpunkten för yrkesskadans inträffande och utgörs av den beräknade års
inkomsten av förvärvsarbete vid detta tillfälle.
För dem som drabbats av yrkesskada i unga år gäller vissa bestämmelser
om en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21
och 25 års ålder. Om yrkesskadan inträffar under yrkesutbildning, får den
årliga arbetsförtjänsten inte sättas lägre än det belopp vartill den skadades
inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antas ha uppgått, om han i stället
avbrutit yrkesutbildningen och ägnat sig åt sådant arbete. Den årliga
arbetsförtjänsten får inte beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. eller till
högre belopp än 15 000 kr.
Nedsättningen av arbetsförmågan på grund av yrkesskada skall vid såväl
sjukdoms- som invaliditetstillstånd bedömas med hänsyn till skadans
beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i all
mänhet att bereda sig inkomst av arbete utan också på hans förmåga att
utöva sitt yrke. I tillämpningen har skadans beskaffenhet, dvs. den medi
cinska faktorn, tillmätts väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen.
Allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten är en yrkesskadad be
rättigad till sjukpenning, som kan vara antingen hel (vid förlust av arbets
förmågan) eller halv (vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften).
Enligt ett på den årliga arbetsförtjänsten grundat intervallsystem uppgår
enligt YFL hel sjukpenning för tid t. o. m. den månad under vilken den
skadade fyller 67 år till 3 kr. om dagen vid en arbetsförtjänst understigande
1 800 kr. för att i högre inkomstlägen stiga så att den vid en årlig arbets
förtjänst av 14 000 kr. eller mera uppgår till 20 kr. om dagen. För tid
efter den månad då den skadade fyllt 67 år blir lägsta sjukpenningen 3 kr.
om dagen och högsta 12 kr. Sjukpenning får dock inte utges med lägre be
lopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om
skadan inte utgjort yrkesskada. Denna föreskrift innebär bl. a., att sjukpen
Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
45
ning i de allra flesta fall utgår enligt sjukpenningskalan i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Under tid då den skadade åtnjuter sjukhusvård minskas sjukpenningen med 5 kr. om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinna som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen vid sjuk husvård lägst 5 kr. om dagen.
I förekommande fall höjs sjukpenning med barntillägg. Om yrkesskada efter det sjukdomstillståndet upphört medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utges livränta till den skadade. Livräntan beräknas på grundval av ett ersättnings- underlag. Vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Högsta ersättningsunderlag blir i enlighet härmed 12 000 kr. Vid förlust av arbets förmågan utgör livräntan elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid ned sättning av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av detta och vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 %, den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av ned sättningen. För tid fr. o. in. månaden näst efter den, under vilken den skadade fyller 67 år, utgör livräntan tre fjärdedelar av nyss angivna liv räntebelopp.
På ansökan av den skadade kan livränta helt eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp efter vissa av Kungl. Maj :t fastställda beräkningsgrunder, om skäl för sådant utbyte anses föreligga.
Om en yrkesskadad under längre tid är ur stånd att reda sig själv utgår vårdbidrag. Detta är utformat som en förhöjning av sjukpenningen eller livräntan till den skadade. Bidraget får inte sättas till högre belopp än 5 kr. om dagen under sjukpenningtid eller 1 800 kr. om året under livräntetid.
Om yrkesskadan fått dödlig utgång, utgår begravningshjälp med 600 kr. samt livräntor till efterlevande.
Änka efter den avlidne äger rätt till livränta så länge hon lever ogift. Livräntans belopp motsvarar för tiden t. o. in. den månad under vilken hon fyller 67 år en tredjedel och för tiden därefter en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 5 000 resp. 3 750 kr. om året. Under vissa omständigheter kan en ogift kvinna som sammanlevde med den avlidne eller trolovad jämställas med änka efter den avlidne.
Änkling, som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll, kan efter skälighetsprövning få livränta med högst det belopp som kan utgå i livränta till änka.
Frånskild underhållsberättigad make kan inom de för änkelivränta upp
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
dragna gränserna få livränta med belopp som motsvarar underhållsbidraget
under så lång tid som detta skolat utgå.
Till varje barn till den avlidne utgår livränta till dess barnet fyller 16 år
med en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 500 kr.
om året. Om barnet därefter till följd av sjukdom eller annan sådan orsak
är ur stånd att försörja sig, utgår livränta längst till dess barnet fyller
21 år.
Fader eller moder till den avlidne, som till följd av dödsfallet kommer
att sakna behövligt underhåll, kan få livränta med skäligt belopp, dock
med högst en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får inte överstiga fem
sjättedelar av ersättningsnnderlaget.
YFL innehåller även bestämmelser om vissa avdrag för fall då ersättning
vid yrkesskada tillförsäkrats från annat håll och om nedsättning av eller
jämkning i ersättning m. m.
Inom ramen för ersättningsförmånerna enligt den obligatoriska försäk
ringen och med dess bestämmelser som norm kan frivillig försäkring med
delas dels enskilt åt varje svensk medborgare, som är bosatt i Sverige, eller
åt den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven
här, dels kollektivt åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i Sverige, för
arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i Sverige för elever vid an
stalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i orga
nisationen. Från ersättning under sjukdomstid dras av vad som för mot
svarande ändamål utgår från den allmänna sjukförsäkringen.
I fråga om ersättningarna på yrkesskadeområdet gäller den principen
att de bestämmelser, som gällde när skadan inträffade, tillämpas också
under den fortsatta ersättningsregleringen. Utgående livräntor är inte värde-
säkrade, men de har höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste
höjningarna ägde rum genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt lagen den 6 juni 1962
(nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
in. in.
Arbetsgivarna svarar för kostnaden för den obligatoriska försäkringen.
Avgifterna beräknas efter försäkringstekniska grunder med hänsyn till ar
betets farlighet i allmänhet och de särskilda förhållanden under vilka det
bedrivs så att de kan antas täcka den risk som försäkringen avser. Kostna
derna för omreglering och förhöjning av ersättningar enligt de nyss nämnda
lagarna bestrids genom proportionella tillägg till yrkesskadeförsäkringsav-
gifterna. Staten och vissa kommuner m. fl. betalar inte avgift utan står
självrisk.
Kostnaden för den frivilliga försäkringen vilar på försäkringstagarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1967
47
Den allmänna försäkringen
Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad
1964: 146 och 156, 1965: 144 och 752 samt 1966: 236 och 350) består den
allmänna försäkringen av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring
för tilläggspension. Till den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig
sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring. Försäkrade är
enligt huvudregeln svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som
är mantalsskrivna i Sverige. I prop. 1967: 73 föreslås att mantalsskrivnings-
kravet för utlänningar skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.
Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i Sverige, vara inskriven hos
allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.
Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket, de
allmänna försäkringskassorna samt de lokala organ som Kungl. Maj :t be
stämmer. Över försäkringskassas beslut får talan föras hos riksförsäkrings
verket. Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen.
Över försäkringsdomstolens beslut får talan inte föras.
S juk för säkring en
Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning
och moderskapspenning.
Enligt reglerna om sjukvårdsersättning utgår ersättning för utgifter för
läkarvård, viss tandläkarvård, sjukhusvård samt resor i samband med vår
den. Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av ut
gifterna, dock högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl.
Maj :t fastställd taxa. Ersättning för utgifter för tandläkarvård lämnas kvinn
liga försäkrade i samband med havandeskap och barnsbörd och i övrigt för
vissa behandlingar på centraltandpolikliniker, tandläkarhögskolor och all
männa sjukhus. Utgifter för sjukhusvård ersätts i princip helt. Resekost
nader ersätts vid läkar- och tandläkarvård —- dock inte tandläkarvård i
samband med havandeskap och barnsbörd — och vid hemresa efter sjuk
husvård i den mån utgifterna överstiger 4 kr. (i vissa städer 5 kr.) samt vid
resa till sjukvårdsinrättning helt. Utgifter för sjukgymnastisk behandling
och vissa andra specialbehandlingar samt för konvalescentvård ersätts med
tre fjärdedelar, dock högst nämnda andel av fastställda taxebelopp.
Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel (omtryckt 1962:405; därefter ändrad 1962:707)
erhålls läkemedel, som förskrivits av läkare, i vissa fall kostnadsfritt på
apotek och i vissa fall med cn rabatt som utgör hälften av det belopp varmed
priset överstiger 3 kr. Rabatteringen sker vid försäljningen från apotek.
En försäkrads rätt till sjukpenning grundas på hans placering i sjuk- 1
1 Lagen benämns i det följande AFL.
penningklass. Den som är inskriven i allmän försäkringskassa och har minst
1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvs
arbete) skall vara placerad i sjukpenningklass. Dessutom är under vissa
förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,
placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av förvärvsarbete
inte uppgår till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).
Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafru
försäkringen är placerade i sjukpenningklass nr 1, i vilken hel sjukpenning
utgör 6 kr. för dag. Sjukpenningklass nr 2 omfattar försäkrade, vilkas in
komst av förvärvsarbete uppgår till 1 800 kr. men inte 2 600 kr. Sjukpen
ningen i denna klass är likaledes 6 kr. om dagen. I de följande klasserna sti
ger sjukpenningen så att den i den högsta klassen, som omfattar försäkrade
med en förvärvsinkomst av 39 000 kr. eller mera, utgör 52 kr. om dagen.
Storleken av hel sjukpenning i de olika klasserna framgår av följande tabell.
48
Iiungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
Sjukpenning
klass nr
Inkomsten av förvärvsarbete
uppgår för år
Sjukpenning kr
till kr
men ej till kr
2
1 800
2 600
6
3
2 600
3 400
7
4
3 400
4 200
8
5
4 200
5 000
9
6
5 000
5 800
10
7
5 800
6 800
12
8
6 800
8 400
14
9
8 400
10 200
16
10
10 200
12 000
19
11
12 000
14 000
22
12
14 000
16 000
25
13
16 000
18 000
28
14
18 000
21 000
31
15
21 000
24 000
34
16
24 000
27 000
37
17
27 000
30 000
40
18
30 000
33 000
43
19
33 000
36 000
46
20
36 000
39 000
49
21
39 000
—
52
Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och
återstoden tilläggssjukpenning. Vid sjukhusvård minskas sjukpenningen
med 5 kr. för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För
kvinnlig försäkrad som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst 6 kr. om dagen.
I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan en för
säkrad anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension. För tid
då sådant undantagande äger giltighet för den försäkrade är han också
undantagen från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Undan
tagandet innebär, att den försäkrades sjukpenningklass bestäms med bort
seende från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
49
Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbets
förmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsför
mågan utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning.
Till sjukpenning utgår under vissa förutsättningar barntillägg för den
försäkrades eller hans makes barn under 16 år.
Sjukpenning utgår i regel fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För
sjukperioder, som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen,
gäller en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för
dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga
sysselsättning. Under en sjukperiod skall fridagsregeln dock kunna tilläm
pas på högst två fridagar. Fridagsregeln avser inte hemmafruförsäkrade
kvinnor och vissa andra kvinnor.
För tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning kan den försäkrade välja en karenstid av 3, 33 eller 93 dagar.
Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till för
säkringskassan, om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller
andra särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.
Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid
långvarig nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen avlösas
av förtidspension. Utgår hel förtidspension skall den försäkrade inte längre
vara placerad i sjukpenningklass. Vidare gäller att en försäkrad inte får
uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av
den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension.
Sjukpenning är skattefri.
Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan kompletteras med fri
villig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Denna försäk
ring står i princip öppen för hemmafruar och studerande.
Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgif
ter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag. Den
frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från dem som är anslutna
till försäkringen och statsbidrag.
Pensioneringen
Pension från den allmänna försäkringen består i princip av två delar,
folkpension och tilläggspension. Folkpensionen avser att utgöra ett grund
skydd vid ålderdom, invaliditet och dödsfall och utgår efter generella regler
till alla oberoende av tidigare inkomster och erlagda avgifter. Tilläggspen
sionen avser att ge ett kompletterande skydd utöver folkpensionen. Tilläggs
pensionen grundas på inkomster av det förvärvsarbete, som den försäkrade
utfört under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna
inkomst.
Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare.
Vidare krävs att den försäkrade är mantalsskriven i Sverige eller varit man-
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147
50
talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem åren närmast
dessförinnan. Inkomst kan bli pensionsgrundande inom tilläggspensione
ringen även för den som inte är svensk medborgare, men det krävs att han
är mantalsskriven i Sverige. I prop. 1967: 73 har föreslagits, att svensk med
borgare som är bosatt i Sverige skall kunna få folkpension utan att vara
mantalsskriven och att mantalsskrivningskravet för utlänningar inom till-
läggspensioneringen skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.
En försäkrad kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggs
pension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har
anmälan om undantagande skett, skall vid beräkningen av pensionsgrun
dande inkomst för den försäkrade hänsyn inte tas till inkomst av annat för
värvsarbete än anställning.
Folkpension och tilläggspension utgår i form av ålderspension, förtids
pension och familjepension (änke- och barnpension). Från folkpensione
ringen utgår dessutom vissa tilläggsförmåner m. m.
Ålderspension utgår fr. o. in. den månad, varunder den försäkrade
fyller 67 år. Det finns dock möjlighet till förtida och uppskjutet uttag. Be
loppet av ålderspension liksom av övriga pensionsförmåner uttrycks i AFL
i procent av basbeloppet. Härigenom blir förmånerna värdesäkrade.
Basbeloppet är 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Basbelopp fastställs
för varje månad av Kungl. Maj :t. Det aktuella basbeloppet erhålls genom
att beloppet 4 000 kr. multipliceras med det tal, som anger förhållandet mel
lan det allmänna prisläget under tredje månaden (enligt förslag i prop.
1967: 73 andra månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i
september 1957. En ändring av nämnda tal föranleder inte ändring av bas
beloppet, om inte talet stigit eller gått ned med minst 3 % sedan närmast
föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Vid beräkningen av det allmänna
prisläget utgår man från konsumentprisindex. Basbeloppet är f. n. 5 700 kr.
Ålderspension från folkpensioneringen som tas ut vid 67 år skall enligt
prop. 1967: 73 fr. o. m. den 1 juli 1967 utgöra för en ensam pensionär 86,5 %
av basbeloppet och för två pensionsberättigade makar tillsammans 135 % av
basbeloppet. Vid nuvarande basbelopp blir ålderspensionen den 1 juli 1967
4 920 kr. för en ensam pensionär och 7 680 kr. för två pensionsberättigade
makar.
Tilläggspensioneringens ålderspension är avsedd att kompensera bortfall
av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster av förvärvsarbete mellan
basbeloppet och 7V2 gånger basbeloppet. För varje år, för vilket pensions
grundande inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng till
godoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkoms
ten delad med basbeloppet vid årets ingång. För rätt till ålderspension
krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år.
Storleken av ålderspension som tas ut vid 67 år utgör 60 % av produkten
av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och me
Kungl. Maj.ts proposition nr lb7 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967
51
deltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för mindre än 30 år, skall nämnda produkt minskas med Vso för varje år, som antalet poängår understiger 30. I fråga om svenska medborgare är 30-årsregeln utbytt mot en 20-årsregel för dem som är födda åren 1896— 1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället för 30 år, 21 år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda 1916 etc.
F örtidspension utgår för tid före den månad, då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanför het eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjuk bidrag, som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som i fråga om förtidspension. Förtidspensionens storlek graderas efter arbetsförmågans nedsättning så att en försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, får hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med av sevärt mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fält utgår en tredjedel av hel förtidspension. Vid beräkningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rim ligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspen sioneringen är att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för tid före det år då pensionsfallet inträffat.
Hel förtidspension från folkpensioneringen utgår med samma belopp som ålderspension, vilken tas ut vid 67 års ålder. I princip gäller detsamma om förtidspension från tilläggspensioneringen. Härvid skall under vissa förut sättningar antas att den försäkrade för varje år fr. o. m. det år då pensions fallet inträffar t. o. m. det år då han fyller 65 år tillgodoräknats vissa pen sionspoäng (antagandepoäng). För att antagandepoäng skall få medräknas fordras, att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet varit eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande bas beloppet, eller också äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet. Antagandepoäng skall be räknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäk
52
rade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagande
poängen beräknas på grundval av poängtalen under de fyra åren närmast
före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräk
nas på grundval av poängtalen under samtliga år fr. o. m. den försäkrades
sextonde år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen skall
i båda fallen motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som kommer i
fråga, varvid i första hand bortses från år för vilka poäng inte beräknats
och år som har de lägsta poängtalen.
Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den
försäkrade vid 67 års ålder kan få ålderspension. Antalet poängår t. o. m. det
sextiofemte levnadsåret skall alltså inklusive åren med antagandepoäng bli
minst tre. Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall
kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras
för rätt till förtidspension att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng
för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtids
pensionen beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng
enligt samma metod som ålderspension som tas ut vid 67 år.
Änkepension från folkpensioneringen utgår under förutsättning att
änkan antingen vid mannens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst
fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med
barn under 16 år. Upphör änka att ha vårdnaden om eller bo tillsammans
med barn under 16 år, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension i
fortsättningen anses som om mannen avlidit, när barnet upphörde att på
verka rätten till pension och äktenskapet varat t. o. m. nämnda tidpunkt.
Änkepensionen utgör för änka, som vid mannens död eller den därmed
jämställda tidpunkten fyllt 50 år, samma belopp som ålderspension från 67
år för en ensam ålderspensionär. För annan änka minskar pensionen med
Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller jämställd tid
punkt understeg 50. För änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960,
gäller särskilda regler om pensionsberäkningen.
Annan kvinna än änka kan i vissa fall jämställas med änka i fråga om
rätt till änkepension från folkpensioneringen.
Förutsättningar för änkepension från tilläggspensioneringen är att man
nen vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle ha varit
berättigad till sådan pension i form av förtidspension, om han blivit invalid i
stället för avlidit. Tilläggspension i form av änkepension tillkommer änka
efter den försäkrade om antingen äktenskapet varat minst fem år och in-
gåtts senast den dag den försäkrade fyllde 60 år eller den försäkrade efter
lämnar barn som tillika är barn till änkan. Finns det pensionsberättigade
barn, utgör änkepensionen 35 % och i annat fall 40 % av hel förtidspen
sion eller ålderspension, som den avlidne skulle ha varit berättigad till.
För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs att legalt
äktenskap förelegat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
53
Änkepension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen dras in om änkan ingår nytt äktenskap men börjar utgå på nytt, om det nya äktenskapet upplöses inom fem år.
Fr. o. in. den månad då änkan fyller 67 år byts änkepension från folk pensioneringen ut mot ålderspension. Om änkan är berättigad till förtids pension får hon välja mellan denna och änkepensionen. Änkepension från tilläggspensioneringen utgår däremot vid sidan av ålderspension eller för tidspension, som änkan kan vara berättigad till på grund av eget förvärvs arbete.
Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda föräldrarna. Barnpension utgör 25 % av basbeloppet om en av föräldrarna avlidit och 35 % av basbeloppet om båda är döda.
Förutsättning för barnpension från tilläggspensioneringen är att fadern eller modern vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle ha varit det om han blivit invalid i stället för avlidit. Barnpension tillkom mer den försäkrades barn under 19 år. Pensionen till ett barn utgör, om änke pension efter den avlidne utgår från tilläggspensioneringen, 15 % och i annat fall 40 % av den tilläggspension som skulle ha utgått till den avlidne. Finns det flera barn än ett, ökas procenttalen med 10 för varje barn, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet delas lika mellan barnen.
I fråga om de särskilda tilläggsförmånerna m. m. från folkpensionering en kan nämnas följande.
Till ålders- eller förtidspension utgår med vissa undantag b a r n t i 11- 1 ä g g för barn under 16 år. Tillägget utgör för år räknat 25 % av bas beloppet eller, om barnet är berättigat till barnpension, 10 % av bas beloppet. Utgår förtidspension med två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.
Invaliditetstillägg utgår till försäkrad, som åtnjuter ålders- eller förtidspension, om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår vidare till försäkrad som åt njuter partiell förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fort löpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Invalidi- tetstillägget utgör för år räknat 30 % av basbeloppet.
Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, kan i n- validitetsersättning utgå för tid före den månad då han fyller 67 år. Sådan ersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten in
Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967
54
trätt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på
grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd
fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.
Invaliditetsersättning utgör 60 eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälp
behovets omfattning eller merutgifternas storlek. För blind utgör invalidi-
tetsersättningen alltid 60 % av basbeloppet. Vårdbidrag i form av invalidi
tetsersättning tillkommer svårt handikappade barn under 16 år och utgör
60 % av basbeloppet.
Studier jämställs med förvärvsarbete i fråga om rätt till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.
Enligt en särskild lag den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension (ändrad 1963:57 och 1965: 146)
kan folkpension kompletteras med hustru tillägg och k o m m u-
nalt bostadstillägg, som båda är inkomstprövade.
Pensioner enligt AFL och livräntor enligt YFL utgår inte lielt oberoende
av varandra. En viss samordning är föreskriven. Bortsett från den samord
ning som består i att yrkesskadeersättningen sätts ned med en fjärdedel
vid 67 år, sker samordningen på pensionssidan genom att pensionsförmånen
reduceras med tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningens belopp. En viss
del av folkpensionen är dock alltid frilagd. Sålunda skall från folkpensione
ringen förtidspension eller barnpension alltid utgå med minst en fjärdedel,
änkepension med minst hälften och ålderspension med minst tre fjärdedelar
av vad som eljest skolat utgå.
I fråga om finansieringen av den allmänna pensioneringen gäller bl. a.
följande. Kostnaderna för folkpensioneringen betalas av staten. De kom
munala bostadstilläggen bekostas dock av kommunerna. Till statsverket in
flyter den särskilda folkpensionsavgiften, som tas ut på den till statlig in
komstskatt beskattningsbara inkomsten. Tilläggspensioneringen finansieras
genom avgifter som inflyter till allmänna pensionsfonden. Avgift för inkomst
av anställning erläggs av arbetsgivarna och avgift för inkomst av annat för
värvsarbete av de försäkrade själva. Avgiftsuttaget är bestämt till 8,5 %
för 1967, 9 % för 1968 och 9,5 % för 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m.m.
Militärtjänst
De grundläggande bestämmelserna om ersättning med anledning av
kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, finns i militärersätt-
ningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261; omtryckt 1954:460, därefter
ändrad 1955:362, 1959:587, 1960:181 och 1962:409).
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
55
Förordningen äger tillämpning på värnpliktiga, vissa fast anställda av
manskapsgrad, viss inte ständigt tjänstgörande fast anställd personal, hem-
värnspersonal och sådan personal, som frivilligt deltar i militärtjänstgö
ring och på vilka förordningen enligt Kungl. Maj :ts beslut är tillämplig.
Kungl. Maj :t har vidare rätt att, om särskilda förhållanden föranleder till
det, besluta om ersättning enligt förordningens grunder till annan personal
som deltar i militärtjänstgöring. Eftersom en del av de nämnda personal
kategorierna är arbetstagare i statens tjänst, har Kungl. Maj .t från tillämp
ningen av YFL tagit undan sådan vid försvarsväsendet anställd personal för
vilken lagen eljest skulle gälla.
Ersättning utgår för skada på grund av olycksfall eller sjukdom, även
om denna inte är yrkessjukdom. I fråga om förmånerna ansluter sig militär-
ersättningsförordningen i allt väsentligt till YFL. Vissa särbestämmelser
förekommer dock. Enligt 6 § 5 mom. förordningen skall sjukpenning och
livränta i regel inte utgå så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.
Vidare gäller enligt 9 § andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten
inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kr., när skadan inträffat under
värnpliktstjänstgöring eller det är fråga om ersättning till fast anställt man
skap eller hemvärnspersonal för tid efter det att den skadade fyllt 20 år eller
om livränta till efterlevande.
Civilförsvarstjänstgöring m. m.
Enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersätt
ning av statsmedel om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan
som avses i 6 § YFL drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret.
Med sådan tjänstgöring jämställs utbildning eller övning för civilförsvars-
tjänstgöring samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbe
stämmelserna följer i stort sett YFL. För skada som omfattas av YFL utgår
ingen ersättning.
Enligt kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. m. och kungörelsen den 30 juni 1961
(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor
i atomanläggningar m. in. skall förordningen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande
tillämpning, om någon ådragit sig kroppsskada under verksamhet eller
övning som avses i kungörelserna.
Vistelse på anstalt
Förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad 1956: 228 och
1958: 102), gäller den som är häktad eller intagen på fångvårdsanstalt eller
vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmiss
56
brukare. På grund av skada, som under vistelsen på häktet eller anstalten
drabbar sådan person till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses
i 6 § YFL, utgår ersättning av statsmedel, oavsett om skadan inträffat i
eller utom arbete. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL.
Sjöfart och fiske m. m.
Lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
avser personer, som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som inom om
råde och under tid som Kungl. Maj :t bestämmer till följd av krigsåtgärd
drabbas av olycksfall. För skada på grund av sådant olycksfall utgår ersätt
ning som om skadan varit yrkesskada, även om den inträffat utom arbetet.
Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt krigsförsäkringslagen beräknas till
lägst 5 000 kr. Såväl den skadade som vissa närstående efterlevande är
dessutom berättigade till särskilda kapitalbelopp på 9 000—13 000 kr. Krigs
försäkringen finansieras genom ett tillägg till arbetsgivaravgiften enligt
YFL.
Förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel vid
olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., ger ekono
miskt skydd i vissa fall, då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen
avser personer, som tjänstgjort på svenskt fartyg, vilket genom sjöolycka
utom riket gått förlorat eller inte kunnat sättas i stånd, och som drabbats
av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat
fartyg. Olycksfallet skall ha inträffat inom sådant område och under sådan
tid att krigsförsäkringslagen gäller. Enligt förordningen har Kungl. Maj :t
rätt att besluta om ersättning av statsmedel i vissa andra fall än de nämnda.
Förordningen den 14 maj 1954 (nr 248) om ersättning av statsmedel vid
olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare, avser personer som
idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst och som under fiske eller vid
försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt
utan att fiske bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om
krigsförsäkringslagen inte är tillämplig och om skadan inte uppkommit
vid användning av utländsk fiskebåt, har den skadade eller hans efterle
vande rätt till engångsbelopp efter samma grunder som enligt krigsförsäk
ringslagen gäller för ombordanställda och deras efterlevande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Utredningen
Allmänna synpunkter
Yrkesskadeutredningen erinrar till en början om tillkomsten och utveck
lingen av det särskilda skyddet mot de ekonomiska följderna av yrkesska
dor. Yrkesskadeförsäkringen och dess föregångare olycksfallsförsäkringen
var under lång tid den enda socialförsäkring som gav mera betydande
Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967
57
förmåner vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle. De yrkesskada-
de intog en förmånsställning i förhållande till andra sjuka och invalidise
rade. Under 1950- och 1960-talen har den allmänna sjukförsäkringen och
den allmänna pensioneringen byggts ut mycket kraftigt och tål nu väl en
jämförelse med yrkesskadeförsäkringen. Eftersom de yrkesskadade i all
mänhet också får del av de allmänna sjukförsäkrings- och pensionsför
månerna, har en samordning mellan dessa förmåner och yrkesskadeförsäk
ringens förmåner gång efter annan aktualiserats. I avvaktan på en definitiv
samordning av förmånerna har provisoriska samordningsåtgärder vidtagits.
Utredningen behandlar härefter yrkesskadeförsäkringens ställning i det
allmänna socialförsäkringssystemet och uttalar att denna fråga kan be
dömas från olika utgångspunkter. Man kan mena att det i och för sig är
givet att förmånerna vid yrkesskada skall vara större än i övriga fall. Ut
redningen kan dock inte finna belägg för någon allmän uppfattning att man
strävat efter att behålla en högre förmånsnivå vid yrkesskada, när den all
männa försäkringen lyfts upp i nivå med yrkesskadeförsäkringen. Avsikten
med yrkesskadeersättningarna har inte heller varit att av en skadevållare
kräva ersättning till den skadade i enlighet med någon utvidgad skadestånds-
rättslig grundsats utan meningen har varit att skapa ett av samhällsutveck
lingen motiverat socialt skydd. Man kan vidare hävda att det knappast kan
anses riktigt att behålla en särskild försäkring vid yrkesskada, när det sam
tidigt existerar en allmän försäkring som på ett effektivt sätt täcker även
sådan skada. I stället framstår det som naturligt att de allmänna trygghets-
anordningarna får svara även för skyddet vid yrkesskada. Yrkesskadeför
säkringen sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än den allmänna
försäkringen och i åtskilliga fall framstår yrkesskadeförsäkringsförmånerna
som betydelsefulla inslag i det sociala trygghetssystemet.
Med hänsyn till det anförda är det enligt utredningens mening inte moti
verat att utan vidare hänvisa de yrkesskadade till den allmänna försäkring
ens förmåner. I stället bör en omdaning av yrkesskadeförsäkringen syfta
till att på ett naturligt sätt foga in skyddet vid yrkesskada i det allmänna
systemet. Målet bör vara att den allmänna försäkringens sjukförsäkring,
folkpensionering och tilläggspensionering så långt det är möjligt får svara
även för skyddet vid yrkesskada. Först i de fall då särskilda trygghetsan-
ordningar kan anses fylla ett verkligt behov bör sådana anordningar till
skapas såsom komplement till de allmänna försäkringsförmånerna. Vid ut
formningen av de särskilda yrkesskadeförmånerna bör utgångspunkten en
ligt utredningens mening mera vara de sociala och andra skäl som kan åbe
ropas för dem och mindre en jämförelse med den nuvarande förmånsnivån.
Utredningens förslag innebär att någon fristående försäkring för yrkesskada
inte skall finnas i fortsättningen.
Lagtekniskt har utredningens förslag utformats så att AFL skall gälla
utan undantag också vid yrkesskada. Vid sidan av AFL skall finnas en sär
58
skild yrkesskadelag, som skall innehålla de särregler inom den allmänna
försäkringen som skall gälla enbart vid yrkesskada. Dessa bestämmelser
knyter an till och kompletterar motsvarande bestämmelser i AFL. Den före
slagna yrkesskadelagen innehåller vidare bl. a. reglerna om de särskilda
yrkesskadeförmånerna.
Ledamoten Hultström anför i en reservation att en särbehandling av yr
kesskador i försäkringshänseende är förknippad med en rad olägenheter av
materiell och administrativ art. Särbestämmelser om ersättning vid yrkes
skada bör därför starkt begränsas. I stället bör den allmänna försäkringen
byggas ut i de delar där den ännu inte kan anses ge ett fullt tillfredsställande
skydd. Herr Hultström tillägger att det i och för sig vore önskvärt att särbe
stämmelser för yrkesskador behålls endast om det synes sannolikt att den
allmänna försäkringen relativt snart kommer att få motsvarande bestämmel
ser. Eftersom en sådan bedömning inte är praktiskt möjlig, har herr Hult-
slröm anslutit sig till majoritetens uppfattning att vissa betydelsefulla yr-
kesskadeförmåner bör vara kvar i nuvarande läge.
Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser i princip arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Genom den allmänna försäkringen har alla
förvärvsarbetande tillförsäkrats ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, inva
liditet och dödsfall. Enligt utredningens mening är det under sådana om
ständigheter föga motiverat att vidga yrkesskadeskyddet till att omfatta även
företagare. Utredningen anser därför att det obligatoriska yrkesskadeskyd
det liksom hittills bör begränsas att i princip gälla arbetstagare.
I fråga om den förmånsberättigade personkretsen gäller enligt AFL vissa
villkor, såsom att vederbörande är försäkrad, att han är placerad i sjukpen
ningklass, mantalsskriven i Sverige och svensk medborgare samt att han
förvärvat pensionspoäng. Motsvarande villkor finns inte inom yrkesskade
försäkringen. Utredningen utgår ifrån att ett reformerat yrkesskadeskydd
i personellt och territoriellt hänseende skall vara minst lika omfattande
som det nuvarande skyddet. Utredningen föreslår därför att de nyss nämnda
begränsningarna inom den allmänna försäkringen inte skall gälla vid yrkes
skada.
Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen omfattar, förutom arbetstagare,
vissa kategorier som åtnjuter yrkesutbildning. Utredningen anför att frågan
om särskilt skydd för yrkesutbildningselever vid yrkesskada är en del av
den större frågan om skyddet från socialförsäkringen för dem som invalidi
serats i unga år. Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén så
vitt avser pensionsskyddet. I detta läge kunde det förefalla mest naturligt
att lösningen av frågan om yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever fick
anstå i avbidan på resultatet av kommitténs arbete. Då yrkesskadeskyddet
i över 30 år omfattat yrkesutbildningselever anser sig utredningen dock inte
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
59
kunna tillstyrka, att det nuvarande skyddet slopas vid övergången till ett
nytt system för yrkesskadeskyddet. Utredningen föreslår att det nuvarande
skyddet behålls och vidgas till att omfatta alla dem som efter fullgjord skol
plikt bedriver studier och därvid är berättigade till studiehjälp eller studie
medel.
Med hänsyn till vad som sägs i utredningsdirektiven om att gränsen mel
lan yrkesskador och andra skador framstår som oklar och att utredningen
bör söka utvägar att komma till rätta med hithörande problem har utred
ningen ansett sig särskilt böra uppmärksamma de s. k. färdolycksfallen,
dvs. olycksfall vid färd till och från arbetsstället. Utredningen uppger att
färdolycksfallen utgör en betydande del av de skador som regleras inom
yrkesskadeförsäkringen och att skäl kan anföras både för och emot att be
hålla yrkesskadeskyddet vid färdolycksfall. Enligt utredningens mening
saknas dock tillräckliga skäl för att slopa det skydd vid färdolycksfall, som
funnits under närmare 50 år.
Utredningen har vidare behandlat frågan om att utsträcka yrkesskade
skyddet för sjömän att gälla även under fritid. Under åberopande av den
kraftiga utbyggnaden av den allmänna försäkringen som ägt rum under se
nare år och att sjömännen i sjukersättningshänseende är särskilt skyddade
enligt sjömanslagen, anser sig utredningen inte böra föreslå någon utvidg
ning av yrkesskadeskyddet för sjömän.
Ersättning vid sjukdom
Yrkesskadeskyddet vid sjukdom är redan genom den nuvarande sam
ordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna till allra största de
len integrerat i den allmänna försäkringen. Utredningen anser att man nu
bör ta ett ytterligare steg och sträcka ut samordningen, som f. n. är be
gränsad till i princip högst 90 dagar efter den dag då skadan inträffade, så
att den omfattar hela sjukdomstiden. Förslaget betyder i en del fall en
ökning av den andel av sjukvårdskostnaderna som den yrkesskadade själv7
bär att svara för. Med hänsyn till det allmänna försäkringssystemets upp-
byggnad och till de fördelar i övrigt som förslaget innebär för de yrkes
skadade anser utredningen att en sådan konsekvens bör godtas. Om pro
blemet ses i sitt större sammanhang vinns härigenom betydande fördelar.
I ett par avseenden har utredningen förordat fördelaktigare ersättnings
regler för de yrkesskadade än för andra, nämligen i fråga om sjukvård
utom riket och tandläkarvård. I dessa delar anser utredningen att de yrkes
skadade liksom f. n. bör få ersättning för hela kostnaden. Som framgår av
det följande anser utredningen vidare att rätten till ersättning för särskilda
hjälpmedel bör finnas kvar som en särskild yrkesskadeförmån.
I fråga om sjukpenningförmånerna föreslår utredningen att sjukpen
ning till den som är försäkrad enligt AFL skall utgå efter den sjukpen
ningklass i vilken vederbörande är placerad. Om den yrkesskadade är för
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
60
säkrad enligt AFL men inte är placerad i sjukpenningklass, skall han
vara garanterad sjukpenning enligt sjukpenningklass nr 2 (6 kr.). Sjuk
penning till yrkesskadad, som inte är försäkrad enligt AFL, skall utgå
efter den sjukpenningklass, som han skulle ha varit placerad i om han
omfattats av den allmänna försäkringen. För de studerande skall dock de
allmänna reglerna gälla.
Sjukpenningens storlek enligt yrkesskadeförsäkringen följer direkt av
förhållandena vid den tidpunkt då skadan inträffade. Inom den allmänna
sjukförsäkringen är däremot sjukpenningens storlek knuten till placeringen
i sjukpenningklass och någon ändring av placeringen kan i allmänhet
inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det be
slutet om ändring träffats. En övergång till de enligt sjukförsäkringen gäl
lande bestämmelserna skulle enligt utredningens mening för vissa yrkes-
skadade — exempelvis sådana som börjat ett förmånligt arbete men för
vilka ändringen i sjukpenningklassplacering inte hunnit verka — medföra
inte önskvärda konsekvenser. Utredningen föreslår därför att placering i
sjukpenningklass eller i högre klass skall gälla fr. o. in. den dag då in
komstanmälan kom in till försäkringskassa, när fråga är om yrkesskada
som inträffar efter den dagen.
Ledamoten Hnltström anför reservation mot förslaget om placering i
sjukpenningklass nr 2 i de fall en yrkesskadad har en årsinkomst under
1 800 kr. I fråga om förslaget att anmälan för placering i sjukpenning
klass skall gälla för yrkesskadad fr. o. m. dagen efter den då anmälan
kom in till försäkringskassa uttalar herr Hultström att en sådan bestäm
melse kan övervägas för den månad då en arbetsanställning börjar men
bestämmelsen bör i så fall gälla alla sjukfall och inte endast yrkesskador.
Ledamoten Nilsson uttalar i en reservation att han inte delar uppfatt
ningen att yrkesskadad efter nu gällande samordningstid skall få bära viss
de! av kostnaden för läkarvård, resor och specialbehandling. Herr Nilsson
anser vidare att ett avskaffande av möjligheten att omreglera sjukpen
ningen efter den nuvarande samordningstidens utgång kan medföra vä
sentliga förluster under lång tid för åtskilliga löntagare. Han förordar
därför att gällande rätt behålls i denna del.
Ersättning vid invaliditet
Yrkesskador som lett till invaliditet kan medföra rätt till ersättning
både från yrkesskadeförsäkringen i form av invalidlivränta och från den
allmänna försäkringen i form av förtidspension (sjukbidrag), varvid viss
reduktion görs på pensionssidan. För rätt till livränta krävs att yrkes
skadan medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Liv
räntan graderas i stort sett proportionellt mot nedsättningen av arbets
förmågan. Därvid tillämpas 24 invaliditetsgrader. Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt fästs mera avseende vid skadans beskaffenhet,
Kungl. Maj:ts proposition nr ib7 år 1967
61
dvs. den medicinska faktorn, än vid dess konsekvenser för den skadades
förvärvsförmåga. I fråga om rätt till förtidspension enligt AFL gäller att
arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften. Pensionen graderas
i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan efter en skala med tre
invaliditetsgrader. Vid bedömande inom den allmänna försäkringen i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt är den av den medicinska defekten betinga
de nedsättningen av förvärvsförmågan avgörande.
Utredningen anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för en
samordning av skyddet vid invaliditet. Därvid måste enligt utredningens
mening den allmänna försäkringen anses representera den mera tidsenliga
synen med sina värdefasta förmåner, sin individuella på inkomstbortfallet
inriktade invaliditetsbedömning och sina vida intervaller vid invaliditets-
graderingen. En reform av yrkesskadeskyddet bör därför innebära en över
gång till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Inte
greringen av invalidskyddet vid yrkesskada bör först och främst leda
till, att den allmänna försäkringens förtidspension får svara även för skyd
det vid inkomstbortfall på grund av yrkesskada. Förtidspensionen är
emellertid enligt utredningens mening inte tillräcklig i alla hänseenden.
Utredningen har därför undersökt behovet av särskilda kompletteringsan-
ordningar.
Utredningen har inte ansett det realistiskt att låta en invaliditetsgräns
vid 50 % gälla även för de yrkesskadade. Utredningen föreslår att nedre
gränsen för rätt till förtidspension vid yrkesskada sätts vid en nedsättning
av arbetsförmågan med en sjättedel. Förslaget innebär att för de yrkesska
dade tillskapas två nya invaliditetsgrader, den ena för sådana skadade för
vilka arbetsförmågan är nedsatt med mindre än hälften men med minst
en tredjedel och den andra för dem som har arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men dock med minst en sjättedel. Kompensationsnivån inom
de nya grupperna föreslås bli en fjärdedel resp. en åttondel av hel pension.
Inom den nuvarande invaliditetsgrad, som omfattar fall då arbetsförmågan
är nedsatt med minst hälften men mindre än två tredjedelar, bör kompensa
tionen vid yrkesskada höjas från en tredjedel till hälften.
Till folkpension i form av förtidspension på grund av yrkesskada skall
enligt förslaget kunna utgå barntillägg på samma sätt som vid annan skada
eller sjukdom. Barntillägg skall dock inte kunna utgå till förtidspension
i de båda lägsta invaliditetsgraderna. Den som drabbats av yrkesskada
skall äga rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt sam
ma grunder som andra sjuka och skadade. Till förtidspension enligt de
särskilda yrkesskadebestämmelserna skall inte utgå hustrutillägg eller kom
munalt bostadstillägg.
När det gäller rätten till förtidspension från tilläggspensioneringen fram
håller utredningen att det kan inträffa att en yrkesskadad inte är omfat
tad av tilläggspensioneringen eller att han inte varit ute i förvärvslivet
Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967
62
någon längre tid. På grund härav kan han bli utan tilläggspension eller hans
pension bli onormalt låg i förhållande till inkomstnivån vid skadetillfället.
Utredningen anser därför att kvalifikationsreglerna inom tilläggspensione
ringen bör ändras i sådan riktning, att vid yrkesskada pensionens storlek
blir beroende av arbetsförtjänstens storlek vid skadetillfället, om resultatet
därigenom blir förmånligare för den skadade. Ett sådant system innebär,
att man behåller den inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gällande
principen att invalidlivräntans storlek bestäms av arbetsförtjänsten vid ska
detillfället.
Enligt de föreslagna reglerna skall den yrkesskadade för vart och ett
av de tre åren närmast före året för pensionsfallet tillgodoföras s. k. yrkes-
skadepoäng. Yrkesskadepoängen ersätter den pensionspoäng som den ska
dade kan ha förvärvat inom den allmänna försäkringen, om yrkesskade
poängen är högre. Genom regeln om yrkesskadepoäng kommer i yrkes-
skadefallen genomgående att finnas förutsättningar för att beräkna för
tidspension med hjälp av antagandepoäng. I yrkesskadefallen blir anta
gandepoängen minst lika stor som yrkesskadepoängen.
Yrkesskadepoängen skall som nämnts avse den skadades inkomstför
hållanden vid tiden för skadefallet. Poängen räknas fram genom att för den
skadade fastställs en årlig arbetsförtjänst liksom fallet nu är inom yrkes
skadeförsäkringen. Denna omvandlas sedan till yrkesskadepoäng på så
sätt att den minskas med basbeloppet vid ingången av det år då yrkes
skadan inträffat, varefter återstoden delas med samma basbelopp. Om bas
beloppet uppgår till 5 500 kr., blir i enlighet härmed yrkesskadepoängen
vid en årlig arbetsförtjänst av 22 000 kr. (22 000 — 5 500 : 5 500 =) 3.
Yrkesskadepoängen föreslås ligga till grund också vid beräkningen av
ålderspension som avlöser förtidspension. Den skall vidare beaktas vid be
räkning av familjepension.
För dem som drabbas av yrkesskada i unga år sker inom den nuvarande
yrkesskadeförsäkringen en individuell uppräkning av den årliga arbets
förtjänsten vid 18, 21 och 25 års ålder. Syftet med uppräkningen är att göra
det möjligt för dem som kommit ut i förvärvslivet i unga år och skadats
innan de uppnått en vuxen arbetstagares inkomster att bli delaktiga av
löneutvecklingen i produktionen. Utredningen föreslår en regel med sam
ma syfte men med en annan mera schablonartad konstruktion. Regeln är
knuten till yrkesskadepoängen och innebär, att poängen för den som ska
dats före 19 års ålder höjs med 50 %. Om skadan inträffat därefter men
före 21 års ålder höjs poängen med 20 %. Den höjda poängen tillämpas
vid beräkning av förtidspension fr. o. in. 21 år, ålderspension, änkepension
och barnpension.
För att en viss minsta pension skall utgå även till dem som har så låga
arbetsförtjänster att de inte skulle ge någon yrkesskadepoäng — arbetsför
tjänsten har alltså understigit basbeloppet — föreslår utredningen en mi
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
63
nimigräns för yrkesskadepoängen. Den skall vara minst 1,0 då fråga är
om förtidspension för tid före 21 år och annars 1,5.
Ledamoten Hultström uttalar i en reservation att AFL:s pensionspoäng
system normalt bör tillämpas också vid invaliditet som helt eller delvis be
ror på yrkesskada. Användningen av yrlcesskadepoäng bör begränsas till
fall då den skadade ännu inte tillgodoräknats pensionspoäng för tre eller
eventuellt fyra år samt då fråga är om ungdomar.
Ersättning till efterlevande
Om en yrkesskada leder till att den skadade avlider, utgår till vissa efter
levande ersättning från yrkesskadeförsäkringen i form av livränta och från
den allmänna försäkringen i form av pension. Änka och barn är ersättnings-
berättigade inom båda försäkringarna. Från yrkesskadeförsäkringen kan
härjämte utgå efterlevandelivränta till änkling, frånskild make samt den
avlidnes föräldrar. Villkoren för rätt till ersättning och ersättningens stor
lek skiljer sig åt inom de olika försäkringarna.
Utredningen föreslår att efterlevandeskyddet vid yrkesskada integreras
i den allmänna försäkringen. Efterlevandepension skall utgå endast till
änka och barn.
Ersättning för hjte och men in. m.
Utredningen anför att den nuvarande metoden för invaliditetsbedömninff
O
inom yrkesskadeförsäkringen i många fall inneburit en överkompensation
till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditeten i regel
är långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. I synnerhet är detta för
hållandet med de lägre invaliditetsgraderna. Livräntorna har därigenom i
många fall kommit att fungera såsom en ersättning för det men eller lyte
som den skadade tillskyndats. Metoden har vunnit sådan hävd att det nu
i vida kretsar betraktas som naturligt och riktigt att yrkesskadeförsäk
ringen i princip skall ge ersättning för medicinska defekter som tillskyn
dats den enskilde, även om han inte lider något inkomstbortfall på grund
av defekten. En övergång till den allmänna pensioneringens metod för in-
validitetsbedömning innebär, fortsätter utredningen, en radikal brytning
i förhållande till nuvarande ordning och kan uppfattas som en försämring
av yrkesskadeskyddet. Utredningen anser därför att övergången inte bör
ske utan att de yrkesskadade samtidigt tillförsäkras en särskild form av
ersättning, som skall ha till syfte att överta den funktion av ersättning för
lyte och men som de nuvarande yrkesskadelivräntorna i realiteten delvis
har. Utredningen förordar alltså två former av ersättning vid yrkesskador
— den ena för inkomstbortfall och den andra för vissa andra konsekven
ser av skadan. Den senare ersättningen bör enligt utredningens förslag be
nämnas yrkesskadepenning. Härigenom vill utredningen mar
kera att denna ersättning -— fastän den på väsentliga punkter stämmer
Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967
64
överens med skadeståndsrättens ersättning för lyte och annat stadigva
rande men — i viss mån skiljer sig från skadeståndsrättens regler om
sådan ersättning.
Yrkesskadepenningens funktion bör enligt utredningens mening vara att
med penningar kompensera den »försämring i livssituationen», inbegripet
fördyringar i levnadskostnaderna, som en skada medför, dock inte till den
del skadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan. Yrkesskadepenning-
en bör sålunda utgöra ersättning för de begränsningar att utnyttja tillva
rons möjligheter som skadan medfört, såsom begränsade möjligheter att
ägna sig åt hobbies, friluftsliv och andra förströelser. Vidare bör yrkes-
skadepenningen avse de extra utgifter som skadan kan medföra, t. ex. sär
skilda utgifter för transporter, större utgifter för kläder och skodon in. m.
I yrkesskadepenningen bör även kunna inbegripas ersättning för att den
skadade måste göra en särskild insats för att klara sitt arbete på noimal
tid. Yrkesskadepenningen bör också omfatta de försämringar i utsikterna
till avancemang som yrkesskadan rent allmänt kan anses medföra. Sådant
men som kroniska smärttillstånd och psykiska följdtillstånd av skadan bör
beaktas. Yrkesskadepenning bör också kunna utgå för vanställande ärr
och annan vanställdhet. Utredningen sammanfattar syftet med yrkesskade
penningen så att den skall ersätta det lyte eller men som en förlust eller
nedsättning av den fysiska eller psykiska funktionsförmågan eller ett van
ställande ärr eller annan vanställdhet kan anses innebära.
Yrkesskadepenningen bör enligt utredningens mening inte utgöra ersätt
ning för sådana följder av skadan, för vilka ersättning utgår i särskild ord
ning. Utredningen avser härmed sådana skadeföljder som ersätts genom
den allmänna försäkringens invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
Yrkesskadepenningen bör alltså inte inbegripa ersättning för de särskilda
kostnader för färd till och från arbetet, som uppstått för den yrkesskadade
genom yrkesskadan. Inte heller bör yrkesskadepenningen inrymma er
sättning för kostnader för hjälp till den som på grund av skadan är ur
stånd att reda sig själv. Yrkesskadepenning borde måhända inte heller
utgå för blindhet, eftersom invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
utgår i sådana fall och dessa ersättningsformer i en del blindfall kan an
ses fungera såsom ersättning för lyte och men. Utredningen har dock fun
nit rimligt att yrkesskadepenningen utgår vid blindhet.
När det gäller frågan efter vilken metod yrkesskadepenningen skall be
räknas understryker utredningen att yrkesskadepenningen huvudsakligen
är att se som en ersättning för det handikapp som tillskyndats den ska
dade. Någon given måttstock efter vilken man kan mäta ett men i pen
ningar finns dock knappast. Det skulle därför ligga nära till hands att
utmäta yrkesskadepenningen efter konsekvensen av defekten i det enskilda
fallet. Med hänsyn till svårigheterna att göra en sådan bedömning har ut
redningen stannat för att yrkesskadepenningen bör utmätas efter en gene-
Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967
65
rell bedömningsmetod, varvid man utgår från att samma medicinska de
fekt innebär ett lika stort men vem den än träffar. Yrkesskadepenningen
bör alltså bestämmas efter det lyte eller bestående men som en viss medi
cinsk defekt genomsnittligt kan anses medföra för den som drabbats
därav.
Inom ramen för en i princip generell bedömning har utredningen ansett
sig kunna väga in vissa individuella faktorer. Utredningen anser sålunda
att man bör kunna ta viss hänsyn till den skadades ålder så att ersätt
ningen kan bli högre för en ung människa än för en äldre. Utredningen
anser att det kan finnas skäl att ta individuella hänsyn vid utmätande
av yrkesskadepenningen även i fråga om vanprydande ärr och andra van
ställdheter. Ett sådant men torde ofta vara att bedöma som svårare för
en kvinna än för en man, i synnerhet om det rör sig om en ung kvinna.
Yrkesskadepenningen bör därför i sådana fall kunna utgå med högre be
lopp med hänsyn till att den skadade är kvinna.
Med hänsyn till att yrkesskadepenningen är en renodlad ersättning för lyte
och bestående men finner utredningen inte skäl att låta ersättningen utgå i
någon annan form än den som regelmässigt tillämpas inom skadestånds-
rätten för motsvarande ersättning, dvs. såsom engångsbelopp.
Utredningen anser att yrkesskadepenningens belopp bör bestämmas med
hjälp av basbeloppet enligt AFL. Maximibeloppet bör enligt förslaget vara
sex gånger basbeloppet eller, om det är fråga om flera lyten eller men, åtta
gånger basbeloppet. Maximibeloppet skulle alltså med nuvarande basbelopp
utgöra 34 200 resp. 45 600 kr. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvud
regeln vara ett halvt basbelopp, dvs. f. n. 2 850 kr. Till grund för avvägning
en i enskilda fall bör ligga de synpunkter utredningen anfört om vad lytet
eller menet i genomsnitt betyder i fråga om försämring i livssituationen. Till
ytterligare ledning för bestämmandet av ersättningen bör Kungl. Maj :t med
dela bestämmelser om storleken av den yrkesskadepenning som bör utgå vid
vissa typfall av lyte eller men. Utredningen har utarbetat förslag till sådana
bestämmelser.
Utredningen framhåller vidare att yrkesskadepenningens natur gör att
den knappast bör fingraderas. Utredningen anser lämpligt att yrkesskade
penningen bestäms till hela fjärdedelar av basbeloppet. Ett avsteg härifrån
bör dock göras med hänsyn till åldersfaktorn. Utredningen anser att ålders
faktorn inte bör inverka på yrkesskadepenningens storlek för den som ska
das före 50 års ålder. För den som skadas vid högre ålder bör yrkesskadepen
ningen trappas av efter en schematisk regel, som innebär att beloppet mins
kas med 2 % för varje år eller del därav som förflutit från det den skadade
uppnådde 50 års ålder till skadetillfället.
Med hänsyn till yrkesskadepenningens karaktär finner utredningen uppen
bart att yrkesskadepenningen inte är att anse såsom skattepliktig inkomst
av tjänst.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H7
Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7 år 1967
66
Vid yrkesskada skall vidare enligt utredningens förslag — utöver yrkes-
skadepenningen — kunna såsom särskilda förmåner utgå dels ersättning för
särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan
med belopp motsvarande kostnaden för hjälpmedlet, dels begravnings-
h j ä 1 p med 20 % av basbeloppet.
Ledamoten Hultström anser det i en reservation olämpligt att införa en er
sättningsform som skärper skillnaden mellan ersättningsreglerna för yrkes-
skadade och andra invalidiserade personer. I vart fall bör ställning till för
slaget inte tas innan motsvarande problem utretts för den allmänna försäk
ringens del. Ledamoten Nilsson yttrar i en reservation att de föreslagna
ersättningarna för lyte och men bör höjas med minst ett basbelopp samt
att de inte bör reduceras på grund av den skadades ålder vid skadetillfället.
Administration
När yrkesskadeskyddet inlemmas i den allmänna försäkringen på sätt
utredningen föreslagit, blir det enligt utredningens mening naturligt att ock
så den allmänna försäkringens organ tar hand om administrationen av yrkes
skadeskyddet. Utredningen föreslår i enlighet härmed att det nya yrkesskade
skyddet skall handhas av de allmänna försäkringskassorna såsom första in
stans, riksförsäkringsverket såsom besvärs- och tillsynsmyndighet och för-
säkringsdomstolen såsom högsta besvärsinstans.
Gången för behandlingen av sjukförsäkringsärendena föreslås bli densam
ma som nu gäller inom sjukförsäkringen. När det gäller speciella yrkes-
skadeproblem anser utredningen dock naturligt, att ärendena handläggs hu
vudsakligen inom försäkringskassornas centralkontor. I fråga om personer
som blir ersättningsberättigade endast till följd av att skadan är yrkesskada
— t. ex. utländska medborgare som inte tillhör någon försäkringskassa —
föreslås att prövningsrätten koncentreras till Stockholms allmänna försäk
ringskassa.
Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och
särskilda yrkesskadeförmåner skall prövas av försäkringskassornas pen-
sionsdelegationer.
Efter mönster av vad som nu förekommer inom den av socialförsäkrings
bolagen administrerade yrkesskadeförsäkringen och inom den privata för
säkringsrörelsens personskadeförsäkring har utredningen ansett det lämp
ligt att det tills vidare inrättas en särskild central nämnd med uppgift att
genom rådgivande verksamhet främja en enhetlig tillämpning av reglerna
om det nya yrkesskadeskyddet.
Finansiering
Utredningen anser att man bör behålla den nuvarande principen att yrkes
skadeskyddet skall bekostas av arbetsgivarna. Finansieringen skall ske enligt
fördelningsmetoden och inte såsom f. n. enligt kapitaltäckningsmetoden. År-
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
67
betsgivarnas bidrag föreslås skola utgå i form av en särskild avgift, benämnd
yrkesskadeavgift. Avgiften skall beräknas på samma avgiftsunderlag som
arbetsgivarens avgift till försäkringen för tilläggspension och utgå efter en
av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställd procentsats. Denna skall vara så
avvägd att yrkesskadeavgifterna förslår till bestridande av utgifterna för
tilläggspensionsförmånerna och de särskilda yrkesskadeförmånerna samt
till förvaltningskostnader och behövlig fondering. Däremot anser utredning
en, att åtminstone tills vidare arbetsgivarbidrag inte bör utgå till folkpen
sioneringens kostnader för yrkesskadeskyddet. Utredningen anser att det
under ett antal år framåt bör vara tillräckligt med ett uttag av 0,1 % i yr
kesskadeavgift.
Utredningen nämner att det nuvarande omfattande statistikarbetet inom
yrkesskadeförsäkringen, som i fortsättningen blir obehövligt för premie-
sättningsändamål, har betydelse från arbetarskyddssynpunkt. Detta är ett
följ dspörsmål, som utredningen förutsätter får tas upp i annat samman
hang.
Övergången till den nya ordningen
I överensstämmelse med gängse principer anser utredningen att de nya
reglerna för yrkesskadeskyddet bör gälla endast skadefall, som inträffar
efter de nya reglernas ikraftträdande. Utredningen föreslår att den nya ord
ningen skall träda i kraft den 1 januari 1968. Alla skadefall, som inträffar
dessförinnan, skall följa nu gällande bestämmelser.
När det gäller ersättning i äldre skadefall erinrar utred
ningen om att utgående yrlcesskadelivräntor vid skilda tillfällen förhöjts
enligt olika metoder. De senaste och viktigaste förhöjningarna ägde rum
genom 1955 års omregleringslag och 1962 års förhöjningslag. Höjningarna
har inte varit generella i den mening att förbättringarna kommit alla liv-
rantetagare till del. Till eu början har frivillig yrkesskadeförsäkring läm
nats utanför bortsett från att en viss uppskrivning skedde år 1965 av liv
räntor som grundades på en invaliditetsgrad av lägst 30 %. I fråga om liv
ränta till skadad har för uppräkning krävts att den invaliditetsgrad, efter vil
ken livi äntan fastställts, varit av viss storlek. Begränsning har stundom skett
i fråga om efterlevandes rätt till förhöjning av livränta. Vid den senast vid
tagna höjningen omfattades dock alla kategorier efterlevande av förhöjning
en. Slutligen nämner utredningen att vissa livräntor aldrig förhöjts, näm
ligen livräntor som grundats på den maximala årliga arbetsförtjänsten
15 000 kr. och livräntor i anledning av skador som inträffat år 1960 eller
senare.
Utredningen lämnar följande uppgifter om livräntebeståndets storlek och
sammansättning. Totala antalet livräntor till skadade uppskattas till om
kring 65 000. Häri torde inga i runt tal 28 000 livräntor som är beräknade
efter en invaliditetsgrad under 20 %. Antalet efterlevandelivräntor upp
Kungl. Maj. ts proposition nr H7 är 1967
68
skattas till omkring 7 000. Utredningen räknar med att vid 1967 års utgång
omkring 60 % av hela antalet livräntor belöper sig på den före YFL gäl
lande lagstiftningen och omkring 40 % på senare lagstiftning. I fråga om
livräntornas fördelning efter invaliditetsgrader framhålls att invaliditets-
graden brukar vara under 15 % i omkring en tredjedel av fallen, under
20 % i omkring hälften av fallen, under 33‘/s % i omkring åtta tiondelar
av fallen och under 50 % i omkring nio tiondelar av fallen.
Utredningen avvisar möjligheten att låta ersättning i de äldre skadefallen
omvärderas efter principerna i den förordade nya lagstiftningen. De äldre
systemen är nämligen saväl till teknik och administration som till sitt mate
riella innehåll så skilda från det nya systemet, att en sådan åtgärd måste
skapa praktiskt taget oöverstigliga hinder. Med hänsyn härtill måste enligt
utredningens mening de äldre ersättningarna räknas upp och värdesäkras
efter andra linjer.
Enligt utredningens förslag skall alla utgående livräntor från den obli
gatoriska försäkringen till efterlevande och livräntor till skadade som är
beräknade efter en invaliditetsgrad av minst 20 % räknas upp med hänsyn
till prisutvecklingen under åren 1963—1967 och värdesäkras genom an
knytning till basbeloppet enligt AFL.
Omregleringen skall ske så att livräntorna omvandlas till poängtal genom
division med talet 4 700, vilket tal betecknar basbeloppet i kronor vid 1963
års ingång. Orsaken till att detta basbelopp valts är att den senaste höjning
en av äldre livräntor skedde fr. o. m. den 1 januari 1963. Fr. o. in. år 1968
skall livräntorna för varje månad utbetalas med en tolftedel av det belopp
som motsvarar gällande basbelopp multiplicerat med poängtalet.
Utredningen belyser verkningarna av förslaget med ett exempel. En per
son, född år 1920, drabbades år 1944 av olycksfall i arbete och fick i anled
ning härav en livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % och en årlig arbets
förtjänst av 3 000 kr. Livräntan omreglerades fr. o. in. år 1956 till 1 430 kr.
Fr. o. m. 1963 förhöjdes livräntan med 30 % till 1 859 kr. Sistnämnda belopp,
vilket alltså förutsätts utgå vid 1967 års utgång, blir uttryckt i talet 4 700
(= basbeloppet vid ingången av år 1963) 0,39. Om basbeloppet för januari
1968 är 6 000 kr., blir den då utgående livräntan (0,39 x 6 000 =) 2 340 kr.
Skulle basbeloppet år 1975 ha stigit till 10 000 kr., blir livräntan (0,39 X
10 000 =) 3 900 kr.
Den metod för uppräkning och värdesäkring av livränta som nu beskrivits
avser fall då livräntan utgjort den enda ersättning som utgått på grund av
yrkesskadan. Samtidigt kan förmåner utgå från andra grenar av socialför
säkringen, stundom på grund av samma skada som föranlett livräntan. Där
vid gäller vissa bestämmelser om samordning som principiellt har den in
nebörden att yrkesskadeförmånen utgår helt och reduktion sker på pen-
sionssidan. Utredningen har inte tänkt sig någon principiell ändring av de
gällande samordningsföreskrifterna men förordar jämkningar på ett par
Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967
69
punkter, där tillämpningen enligt utredningens mening inte får tillfreds
ställande konsekvenser.
Vid utgången av år 1967 består förmånerna i samordningsfallen av en liv
ränta med ett i princip konstant belopp och en pensionsdel som ändras i
överensstämmelse med penningvärdets ändring. Om man i dessa fall skulle
värdesäkra livräntan fullt ut i likhet med en inte samordnad livränta, skulle
man enligt utredningens mening lägga stora tillämpningssvårigheter på den
allmänna försäkringens organ. Metoden skulle också medföra att livräntan
reducerade de särskilda tilläggen till folkpensionen. Utredningen har därför
stannat för följande lösning.
Livränta enligt YFL eller tidigare yrkesskadelagstiftning låses till tid
punkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande eller — om sådan liv
ränta skulle börja utgå senare — till tidpunkten för sammanträffandet av
livränta och pension. Viss del av livräntan får i enlighet med vad nu gäller
reducera pensionen. Denna reduktionsdel bör för framtiden stå kvar som
en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt får följa sina egna be
stämmelser. Den del av livräntan, som reducerar pensionen, kan i så fall
sägas ha erhållit värdebeständighet via pensionen. Med den återstående de
len — alltså den som inte går i avräkning på pensionen — förfars som
om den var fristående från samordningen. Denna del räknas upp och värde-
säkras på det sätt utredningen föreslagit.
Utredningen erinrar om att samordningsreglerna i AFL generellt innebär
att pensionsberättigad, som äger rätt till sjukpenning eller livränta enligt
YFL, skall vidkännas minskning av pensionen. I praxis har denna regel an
setts omfatta även ersättning enligt YFL:s frivilliga försäkring. Utredningen
föreslår att för framtiden ersättningar från den frivilliga försäkringen inte
skall reducera samtidigt utgående förmåner från den allmänna försäkringen.
Utredningen har vidare övervägt om även sjukpenning enligt YFL eller
motsvarande bestämmelser bör reducera den allmänna pensionen. Utred
ningen anför att reduktionsreglerna förorsakar försäkringskassorna admi
nistrativa svårigheter och föreslår att yrkesskadesjukpenning i fortsätt
ningen inte skall utgöra avdragsorsak i fråga om allmän pension. Detta
kräver en bestämmelse för det fall att en yrkesskadad pensionär, som i an
ledning av skadan tillerkänts livränta, sedermera drabbas av recidiv. Hans
livränta skall i sådant fall bytas ut mot sjukpenning. Någon omräkning av
minskningen på pensionen bör enligt utredningens mening inte ske. Den
av livräntan föranledda minskningen bör alltså stå kvar även under tiden för
det av recidivet föranledda sjukdomstillståndet.
Livränta, som tillkommer skadad vars arbetsförmåga är nedsatt med
mindre än 20 %, omfattas inte av den föreslagna uppräkningen och värde-
säkringen. För dessa fall föreslås att möjlighet öppnas till utbyte av liv
räntan mot kapitalbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot. Livränte-
tagare som är födda före år 1903 skall dock inte omfattas av de föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
70
kapitaliseringsbestämmelserna. Kapitalisering skall ske av hela livräntan
fram till 67 års ålder och en fjärdedel av livräntan för tiden därefter. An
sökan om utbyte skall i regel ske inom två år efter bestämmelsernas ikraft
trädande. Som förut nämnts är antalet livräntor på grund av lägre invaliditet
än 20 % i runt tal 28 000.
Avgörandet av ansökningarna om utbyte ligger f. n. i första hand hos
försäkringsrådet. För att inte tynga rådet under tiden för dess avveckling
anser utredningen att beslutanderätten lämpligen bör förläggas till riksför
säkringsverket och socialförsäkringsbolagen i första hand.
Utredningen yttrar vidare att beskattningsfrågan vid kapitalutbyte er
bjuder vissa problem. Situationen är nämligen den att engångsbelopp som
utbetalats på grund av yrkesskador enligt den före år 1955 gällande lag
stiftningen inte beskattas, medan så blir fallet i fråga om ersättningar en
ligt YFL. Den yrkesskadepenning, som enligt utredningens förslag skall
kunna utgå i fall som inträffar efter utgången av år 1967, blir inte heller
beskattad. Skillnaden i beskattningshänseende beroende på när skadan
inträffat är enligt utredningens mening inte tillfredsställande. Utredningen
förordar därför att det föreslagna kapitaliseringsutbytet kan äga ram utan
att det utgivna beloppet beskattas, även om yrkesskadan inträffat under
perioden 1955—1967. Går inte detta, synes det utredningen tveksamt om
något särskilt arrangemang bör vidtas i fråga om denna kategori av livrän-
tetagare.
Kostnaden för den förordade uppskrivningen av äldre ersättningar upp
skattas till omkring 11 milj. kr. vid ett basbelopp av 5 500 kr. Utredningen
förordar att kostnaden finansieras genom avgiftstillägg till den avgift som
arbetsgivaren skall erlägga enligt yrkesskadelagen.
Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 45, L2U 41, rskr 229) skall de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen inte få meddela försäk
ring enligt YFL efter utgången av år 1967. Bolagens verksamhet skall av
vecklas enligt vissa av statsmakterna fastställda huvudgrunder under en
övergångstid av högst fem år från den 1 januari 1968. Det har förutsatts
att behövliga lagregler om avvecklingen skall antas i samband med ny lag
stiftning om yrkesskador.
Yrkesskadeutredningen anser att avvecklingen av socialförsäkringsbola
gen inte kräver någon lagfäst detaljreglering. När grunden för avvecklingen
fastställts i lag bör genomförandet kunna anförtros parterna under för-
säkringsinspektionens medverkan. Enligt utredningens mening kan lagbe
stämmelserna inskränkas till följande.
ömsesidigt socialförsäkringsbolag skall före utgången av år 1972, efter
avtal därom mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha över
fört bolagets hela försäkringsbestånd samt bolagets övriga ersättningsför-
pliktelser på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, över
förandet skall i princip ske i den ordning som föreskrivs i 54 § YFL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
71
Sedan ett överlåtelseavtal kommit till stånd och avtalet blivit godkänt
på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omgående anmäla detta till för-
säkringsinspektionen, som skall registrera avtalet. När så skett, är bolaget
fritaget från sina förpliktelser för det överlåtna försäkringsbeståndet. Dessa
förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.
Tvist mellan parterna om villkoren för överlåtelsen skall avgöras genom
en skiljenämnd bestående av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka
parterna ntser två var. Försäkringsinspektionen utser ordförande. Av skilje
nämnden meddelad dom skall ha samma verkan som en mellan parterna
träffad överenskommelse.
Om avtal om överlåtelse inte skulle ha träffats före utgången av år 1972,
skall den för bolaget bestämda tiden för koncessionen anses ha gått till
ända vid nämnda tidpunkt. Bolaget blir då skyldigt att träda i likvidation
enligt reglerna i lagen om försäkringsrörelse.
Den som vid utgången av år 1967 är delägare i ömsesidigt försäkrings
bolag skall anses såsom delägare även för tiden därefter.
Om ytterligare föreskrifter behövs får det ankomma på Kungl. Maj :t
eller försäkringsinspektionen att meddela dessa.
Utredningen uppger att personalproblemen för bolagens vidkommande
i samband med avvecklingen kan lösas av bolagen själva utan särskilda åt
gärder från statsmakternas sida.
I fråga om försä k ringsrådets fortsatta verksamhet erinrar ut
redningen om att statsmakterna förutsatt, att försäkringsrådet inte skall
medverka vid tillämpning av den nya lagstiftning som skall ersätta YFL
och att rådet skall upphöra med sin verksamhet. Det måste då sörjas för
att de mål och ärenden, som avser yrkesskador före år 1968 och som skall
bedömas enligt nuvarande lagstiftning, såvitt möjligt får en behandling
motsvarande den som föreskrivs i gällande lag. Detta innebär att rådets
funktion i dessa mål och ärenden måste övertas av något annat därför
lämpat organ.
Enligt utredningens mening kan riksförsäkringsverket inte gärna kom
ma i fråga. Att redan vid ingången av år 1968 föra över försäkringsrådets
uppgifter eller större delen av dem till försäkringsdomstolen anses inte
heller lämpligt. Utredningen förordar därför att försäkringsrådets arbets-
balans förs över till försäkringsdomstolen först efter en viss övergångstid
under vilken rådet fungerar i vanlig ordning. Med hänsyn till svårighe
terna att på förhand bedöma när försäkringsrådets arbetsbalans nedbringats
i tillräcklig omfattning anser utredningen det inte lämpligt att nu fixera
någon viss tidpunkt när rådet skall upphöra. Utredningen erinrar om att
Kungl. Maj :t under senare år med riksdagens medgivande reglerat rådets
personalstyrka efter rådande förhållanden och anser det ändamålsenligt
att Kungl. Maj :t bemyndigas avpassa rådets organisation efter den sjun
kande arbetstillgången.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
72
En särskild grupp av ärenden, som nu avgörs i första hand av försäk-
ringsrådet, är sådana soin föranletts av att den skadade gjort ansökan
om att få byta ut en årlig livränta mot ett engångsbelopp. Ärenden av detta
slag som inte avgjorts vid rådets avveckling samt nytillkommande ärenden
av denna art som hänför sig till äldre yrkesskadefall bör enligt utredning
ens mening få avgöras av det organ som i första instans meddelar beslut
i invaliditetsfrågor, dvs. av riksförsäkringsverket eller av socialförsäk
ringsbolagen så länge dessa har att ta befattning med ärenden enligt YFL.
Frivillig grkesskadeförsäkring
Utredningen anför att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen främst ut
nyttjats för att ge skydd vid olycksfall utom arbetet samt åt självstän
diga yrkesutövare. Även vissa andra kategorier har genom denna försäk
ringsform fått ett skydd mot de ekonomiska följderna av yrkesskada. Den
har otvivelaktigt haft sin mission att fylla, men det är att märka att den
tillkommit och utvecklats under förhållanden som var väsentligt annorlun
da än nu i fråga om skydd vid sjukdom, invaliditet och försörj arens från-
fälle. Enligt utredningens mening ansluter sig den frivilliga yrkesskade
försäkringen på ett naturligt sätt till den nuvarande obligatoriska yrkes
skadeförsäkringen. Utredningens förslag till yrkesskadelag bryter radikalt
med YFL och det torde vara mycket besvärligt att till det nya yrkesskade-
skyddet knyta ett i den allmänna försäkringen inbyggt frivilligt yrkes-
skadeskydd. Det förefaller utredningen mera rationellt att det enskilda
försäkringsväsendet utnyttjas för frivillig yrkesskadeförsäkring.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen att frivillig yrkesskade
försäkring inte skall meddelas efter utgången av år 1967.
Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. in.
Utredningen erinrar om att särskilda regler om ersättning för kropps
skada under militärtjänst funnits sedan år 1909. Enligt utredning
ens mening är det trots den allmänna försäkringens kraftiga utbyggnad
fortfarande motiverat att de som ådrar sig skador eller sjukdomar i sam
band med militärtjänstgöring är skyddade på i princip samma sätt som de
som utför förvärvsarbete. Härav följer att militärskadeskyddet bör byggas
upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet.
Utredningen föreslår att militärersättningsförordningen ersätts av en
lag om ersättning vid kroppsskada under värnpliktstjänstgöring m. m. En
ligt förslaget inordnas det ekonomiska skyddet i militärskadefall i det all
männa försäkringsskyddet. Ersättningen skall med vissa avvikelser följa
reglerna i den föreslagna yrkesskadelagen.
Avvikelserna består främst i att även andra sjukdomar än yrkessjuk
domar blir ersättningsberättigande liksom f. n. Vidare föreslås att sjuk
penning till värnpliktiga och med dem jämställda skall utgå efter lägst
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
73
sjukpenningklass nr 11 i AFL. Denna sjukpenningklass motsvarar en årlig
arbetsförtjänst som uppgår till 12 000 kr. men inte till 14 000 kr. och be
rättigar till en sjukpenning på 22 kr. om dagen. Vid beräkning av tilläggs
pension för den som omfattas av militärskadelagen skall enligt förslaget
yrkesskadepoängen vara minst D/2, när fråga är om förtidspension för tid
före den månad då den skadade fyller 21 år, och 2Va för tiden därefter. Det
senare poängtalet föreslås gälla även för familjepension.
Ersättning för skada, som ådragits under civilförsvarstj änst-
g ö r i n g m. m. och under vistelse på anstalt, skall enligt ut
redningens förslag utgå från den allmänna försäkringen och följa bestäm
melserna i den föreslagna yrkesskadelagen med mindre modifikationer
i vissa fall.
I fråga om ersättning för skada under sjöfart och fiske före
slår utredningen i första hand att en krigsolycksfallslag skall ersätta 1954
års krigstörsäkringslag. För skada som omfattas av krigsolycksfallslagen
skall enligt förslaget AFL och yrkesskadelagen samt vissa särskilda bestäm
melser gälla. Dessa bestämmelser innebär, att skadad som enligt yrkes
skadelagen är berättigad till yrkesskadepenning dessutom skall få ett mot
svarande belopp enligt krigsolycksfallslagen, dock högst sex gånger bas
beloppet. Om olycksfallet medfört döden, skall till efterlevande utgå ett
engångsbelopp som likaledes motsvarar sex gånger basbeloppet med av
drag för vad som eventuellt utgetts till den skadade.
Utredningen anser att det ekonomiska skydd som enligt förordningarna
den 14 maj 1954 (nr 247 och 248) utgår till sjömän m. fl. och till fiskare
bör finnas kvar och att det bör lämpas efter normerna i de föreslagna
yrkesskade- och krigsolycksfallslagarna.
Enligt utredningens förslag bör de riktlinjer för uppräkning och värde-
säkring av äldre livräntor, som utredningen föreslagit för livrän
tor enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, gälla även livräntor av stats
medel som utgår enligt de till denna lagstiftning anslutna författningarna.
Förslaget innebär sålunda att livräntor, baserade på en invaliditet om minst
20 %, skall räknas upp med hänsyn till prisutvecklingen under åren 1963
—1967 och göras värdebeständiga genom anknytning till basbeloppet enligt
AFL. Livräntor, som grundas på lägre invaliditet än 20 %, skall kunna
bytas ut mot engångsbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot.
Uppräkningen beräknas dra en kostnad för staten på ca 2,5 milj. kr.
vid ett basbelopp av 5 500 kr. och ca 4,0 milj. kr. om basbeloppet är 6 000
kr. Kostnaden för utbyte av livräntor som grundas på lägre invaliditet än
20 % beräknas till ca 20 eller 30 milj. kr., beroende på om en viss begräns
ning i utbytesrätten genomförs eller ej .
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Remissinstanserna ställer sig i allmänhet positiva till den bärande tanken
i utredningens förslag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skall be
redas genom den allmänna försäkringen. Delade meningar råder emellertid
om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna tanke.
Av de remissinstanser, som yttrat sig i den principiella frågan om ut
formningen av det framtida yrkesskadeskyddet, har några godtagit utred
ningens förslag — i eu del fall med mer eller mindre väsentliga modifika
tioner — medan ett stort antal är tveksamma eller motsätter sig förslaget.
Många remissinstanser beklagar att det inte varit möjligt att nå större
likformighet mellan skyddet vid yrkesskada och skyddet vid annan skada
eller sjukdom. De åberopar därvid att det primära bör vara den nedsätt
ning av arbetsförmågan som skadan eller sjukdomen medfört och inte det
sätt på vilken denna uppkommit. I flertalet remissyttranden hävdas den
meningen att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör vara
färre än utredningen föreslagit och att reformarbetet i stället bör inriktas
på att bygga ut den allmänna försäkringen i de delar den ännu inte kan
anses tillfredsställande.
Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget och yttrar att det före
faller som om utredningen gjort en avvägning, som kanske delvis kan ifrå
gasättas men ändå i stort sett ter sig rimlig, mellan å ena sidan intresset
att av administrativa och principiella skäl driva integrationen mycket långt
och å andra sidan önskemålen att med hänsyn till tidigare förmånssystem
inom yrkesskadeförsäkringen bereda de yrkesskadade särskilda förmåner.
Inspektionen tillägger att vissa av dessa förmåner pekar på behov av att i
ett framtida läge när tillräckliga resurser står till förfogande vidga den
allmänna försäkringens förmåner och på detta sätt nå en ytterligare sam
ordning. Statens handikappråd har liknande uppfattning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska personalpensions
kassan, som åberopar riksförbundets yttrande, delar utredningens mening
att de yrkesskadade inte skall vara hänvisade till enbart den allmänna för
säkringens förmåner och framhåller den stora betydelse som yrkesskade
försäkringen haft för att på ett smidigt sätt reglera yrkesskador. Socialför
säkringsbolagens förening anser att förslaget väl tillgodoser önskemålet att
ersättningsgrunderna så långt möjligt görs gemensamma för yrkesskador
och andra Skador. Förslaget medför i en del fall försämringar för de yrkes
skadade jämfört med nuvarande system men också fördelar, vilket gör att
förslaget som helhet kan accepteras.
LO yttrar i anslutning till vad utredningen anfört i sin principiella
motivering att tanken att samma ersättning bör utgå vid yrkesskada som
75
vid annan skada är riktig, om risken att bli skadad är densamma för alla.
Så är dock inte fallet. Utom den allmänna risken att bli skadad får näm
ligen den yrkesarbetande även bära de skaderisker som finns vid alla slag
av produktivt arbete utan att själv direkt kunna påverka den risksituation,
i vilken han blivit satt på grund av sin anställning. Denna risk bedöms
av LO som betydande och tilltagande. Mot denna risk skall de anställda
genom ett obligatoriskt försäkringssystem i princip garanteras ett ekono
miskt skydd av sådant slag att inget inkomstbortfall åsamkas dem. Denna
principiella ståndpunkt innebär inte, att LO motsätter sig en lagteknisk
samordning om en sådan är motiverad och önskvärd av administrativa
skal. Samordningen får dock inte medföra en sänkning av de yrkesska-
dades förmånsnivå bara därför att vissa administrativa fördelar står att
vinna. I stället bör trygghetsanordningarna för de anställda utvecklas och
förbättras i likhet med övriga trygghetsanordningar på socialpolitikens
område. Detta krav kan med desto större berättigande ställas mot bak
grunden av bl. a. de stigande yrkesskaderisker som näringslivets snabba
expansion och omvandling medför. LO pekar vidare på att stora arbets-
tagargrupper i dag är garanterade full lön vid yrkesskada. Att under så
dana förhållanden generellt sänka förmånsnivån för de arbetstagarkate-
gorier som har att bära stora yrkesskaderisker är ur social rättvisesyn
punkt en orimlighet som inte kan godtas av LO.
Om inte de av LO fordrade ersättningshöjningarna genomförs, bör
enligt LO:s mening en ny utredning av gällande yrkesskadeförsäkringslag
företas från den utgångspunkten att någon samordning mellan AFL och
YFL inte bör ske. Innan denna utredning slutförts bör dock samtliga liv
räntor omregleras genom den föreslagna anknytningen till basbeloppet och
inkomsttaket höjas.
TCO är ense med utredningen om att vissa särförmåner är motiverade
vid yrkesskador främst på grund av att det i Sverige liksom i andra in
dustriländer är en hävdvunnen uppfattning på arbetsmarknaden, att skador
som uppkommer till följd av ett anställningsförhållande skall kunna kom
penseras med större ersättning än andra skador. Med hänsyn härtill är det
enligt TCO:s mening svårt att acceptera, att yrkesskadeskyddets inordnande
i den allmänna försäkringen skall medföra påtagliga försämringar för de
yrkesskadade. I den mån skillnader i ersättningsnivåerna försvårar en sam
mansmältning av försäkringssystemen bör den allmänna försäkringens för
måner successivt förbättras. TCO tillstyrker förslaget under förutsättning
att försämringarna i förhållande till nuvarande ersättningsnivåer elimine
ras. SR anser det principiellt riktigt att yrkesskadeskyddet inordnas i den
allmänna försäkringen men pekar på att utredningens förslag medför vissa
försämringar för de yrkesskadade.
Svenska landstingsförbundet tillstyrker att lagstiftningen utformas en
ligt de av utredningen förordade principerna men finner det svårt att ta
Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967
76
ställning till vilka kompletteringsförmåner som bör utgå. Förbundet ifråga
sätter om inte de föreslagna ersättningarna vid yrkesskada totalt sett är
av sådan omfattning att det berättigade i dem bör diskuteras ytterligare.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att det fram
för allt ur administrativ synpunkt är beklagligt att det skydd som AFL
ger i vissa fall måste anses otillräckligt vid yrkesskada.
Statens personalpensionsverk ifrågasätter om inte AFL:s regler efter viss
utbyggnad bör anses ge ett tillräckligt skydd även vid yrkesskada, bortsetl
eventuellt från särskild engångsersättning på grund av lyte och stadig
varande men. Enligt pensionsverkets mening kan det knappast göras gäl
lande, att ett olycksfall i arbete försätter en person i en svårare situation
än ett olycksfall som inte rubriceras som yrkesskada. Också Kommuner
nas pensionsanstalt anser det tämligen ovidkommande på vilket sätt ska
dan uppkommit. Enligt anstaltens mening bör förslaget överarbetas så att
man begränsar undantagen från AFL:s regler och minskar de administra
tiva svårigheterna.
Hovrätten för Övre Norrland finner att skälen för en generösare behand
ling av olycksfall i arbete vid nuvarande utformning av den allmänna för
säkringen alltjämt får anses vara så starka, att vissa särregler är påkallade.
Frågan är dock om det längre finns skäl att samla yrkesskadereglerna i
en särskild lag och om det inte skulle vara fördelaktigare att arbeta in
dem i AFL. Hovrätten anser att skälen för en särskild yrkesskadelag blir
svagare ju mindre skillnaderna blir mellan de olika systemen. Om det även
i framtiden skall gälla särskilda regler för de yrkesskadade, synes enligt
hovrättens mening en utbyggnad av den allmänna försäkringen vara att
föredra framför att behålla en särskild yrkesskadelag. Göta hovrätt har
liknande uppfattning om den lagtekniska utformningen av yrkesskade-
skyddet.
Riksförsäkringsverket instämmer i utredningens programförklaring att
det ekonomiska skyddet vid yrkesskada bör infogas i den allmänna försäk
ringen men anser att förslagen endast i viss utsträckning följer det upp
ställda programmet. Enligt verkets mening är det av primärt intresse i
vad mån särskilda förmåner över huvud skall utges vid yrkesskada och
i vad mån skyddet vid yrkesskada skall ha en annan omfattning i perso
nellt hänseende än den allmänna försäkringen. Svaret på den första frå
gan måste främst grundas på en bedömning huruvida den allmänna för
säkringen ger ett skydd, som kan anses vara tillräckligt i olika fall, men
det är enligt verkets mening nödvändigt att inte bara beakta denna för
säkrings nuvarande utformning utan även på olika områden undersöka
möjligheterna till ändringar, som inom den allmänna försäkringens ram
ger bättre skydd även då det inte är fråga om yrkesskada. Efter sådana
överväganden har verket kommit till den uppfattningen, att en fullstän
dig avveckling av systemet med särförmåner vid yrkesskada kan vara en
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 är 1967
77
tänkbar lösning på längre sikt men inte helt möjlig i nuvarande läge. Ver
ket delar således utredningens uppfattning att vissa merförmåner är mo
tiverade vid yrkesskada f. n.
Riksförsäkringsverket behandlar i fortsättningen utformningen och om
fattningen av de yrkesskadades särförmåner. Utredningen har, yttrar ver
ket, valt utvägen att utarbeta förslag till en särskild yrkesskadelag som
i stor omfattning innehåller direkta eller indirekta hänvisningar till AFL.
Enligt verkets mening är denna lösning föga tillfredsställande ur praktiska
och allmänna synpunkter. Det kan uppenbarligen inte vara lämpligt att en
jämförelse mellan två lagstiftningar skall bli nödvändig för att i enskilda
fall fastställa huruvida och i vilken omfattning rätt till viss socialförsäk
ringsersättning föreligger. I vart fall bör AFL innehålla de grundläggande
bestämmelserna om de merförmåner som anses böra utgå till de yrkesska-
dade samt om förmånernas administration och finansiering. Verket anser
vidare att utredningen inte tillräckligt beaktat följdverkningarna av sitt
förslag på socialförsäkringen i övrigt och erinrar om pågående utredning
ar på sjukförsäkringens och pensioneringens områden. Enligt verkets
mening fyller förslaget inte i administrativt hänseende de krav som bör
ställas. Verket anser att en genomgripande omarbetning av förslaget är nöd
vändig. På grund härav och med hänsyn till svårigheterna att på ett till
fredsställande sätt föra ut lagstiftningen i det praktiska livet fr. o. m. år
1968 är enligt verkets mening ett uppskov med en ny yrkesskadelagstift-
ning motiverat.
Försäkringsrådet (majoriteten) yttrar att en utvidgad samordning inte
hör ske, förrän det allmänna skyddet byggts ut så att det kan godtas utan
några särregler för de yrkesskadade. Ett accepterande av utredningens för
slag skulle försvåra en fullständig samordning och dessutom föregripa ställ
ningstagandet till sjukförsäkringsutredningens förslag. Rådet kan inte för
orda en lagstiftning som i flera avseenden låter de yrkesskadade få en för
månligare ställning i ersättningshänseende och som inför nya ersättnings
former och ersättningsgrunder enbart för yrkesskadade. Samhällets resurser
bör i stället inriktas på att komplettera det allmänna skyddet. Rådet förordar
att yrkesskadeförsäkringslagen behålls tills vidare med vissa ändringar. Två
ledamöter i försäkringsrådet uttalar att de i princip godtar förslaget.
Svenska arbetsgivareföreningen delar utredningens målsättning men anser
att utredningen mycket ofullständigt förverkligat denna. Föreningen anser
att större restriktivitet i fråga om särskilda förmåner vid yrkesskada är
motiverad och framhåller att de föreslagna särbestämmelserna försvårar en
fullständig samordning av socialförsäkringarna på längre sikt. Skogs- och
lantarbetsgivaref öreningen kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund
för ny lagstiftning utan förordar att det omarbetas. Under tiden bör YFL
behållas med de ändringar som kan göras redan nu för att få bättre överens
stämmelse med övriga socialförsäkringar. Riksförbundet landsbygdens folk
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
78
anser att förslaget inte innebär en tillfredsställande lösning av samordnings-
och reformproblemen. Förbundet avstyrker därför att förslaget läggs till
grund för lagstiftning.
Försäkringskasseförbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen
inte kommit fram till en fullständigare samordning och beklagar att den nya
lagstiftningen inte kunnat inrymmas i AFL. Enligt förbundets mening bör
särbestämmelser vid yrkesskada inte förekomma eller i vart fall starkt
begränsas. Förbundet anser att förslaget inte är ägnat att läggas till grund
för en lagstiftning. De allmänna försäkringskassorna bär samma mening.
Medicinalstyrelsen anser att förslaget inte innebär någon tillfredsställande
integration mellan yrkesskadeslcyddet och den allmänna försäkringen. Sty
relsen betonar att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör
starkt begränsas, vilket blir möjligt om den allmänna försäkringen byggs ut.
Styrelsen föreslår att förslaget överarbetas. Sveriges läkarförbund, till vars
yttrande SACO hänvisar, har i stort sett samma uppfattning.
Utredningens förslag om uppskrivning och värdesäkring av utgående liv
räntor tillstyrks allmänt eller lämnas utan erinran bortsett från vissa detalj
anmärkningar.
Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning
Vad utredningen anfört och föreslagit i denna del har med ett par undan
lag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Utredningens förslag att behålla och vidga yrkesskadeskyddet för yrkes-
utbildningselever m. fl. hälsas med tillfredsställelse av statens handikappråd,
skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, DO och TCO. LO ifråga
sätter dock lämpligheten av att endast de studerande som är berättigade
till studiehjälp eller studiemedel skall tillhöra den försäkrade personkretsen,
eftersom det finns ett flertal elevsysselsättningar vid vilka dessa studie
sociala förmåner inte utgår. Som exempel nämns praktisk yrkesutbildning
på fritiden, där arbetsmiljön och risksituationerna är sådana att de direkt
kan jämställas med den normala arbetsplatsens. Riksförsäkringsverket an
ser att studerande av alla slag bör tas undan från de särbestämmelser för
yrkesskadade som i övrigt kan anses befogade. Verket erinrar om att denna
kategori redan nu har rätt till sjukvårdsersättning inom ramen för den all
männa försäkringen. Ett kompletterande sjukpenningskydd bör kunna ord
nas genom frivillig individuell eller kollektiv sjukpenningförsäkring enligt
bestämmelserna i 21 kap. AFL. Det invaliditetsskydd, som nu vid sidan av
folkpensioneringen lämnas vissa yrkesutbildningselever inom yrkesskade
försäkringens ram, bör enligt verkets mening avlösas av ett allmänt system
för tilläggspensionering av yngre personer som inte har förvärvsarbete.
Utredning om ett sådant system pågår inom pensionsförsäkringskommit-
tén. Försäkringskasseförbundet liksom flertalet allmänna försäkringskas
sor anser att lösningen av denna fråga bör anstå i väntan på resultatet av
Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1967
79
den nämnda kommitténs arbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen fin
ner det knappast konsekvent att yrkesskadeskyddet skall omfatta även
grundskolelever vid praktisk yrkesorientering, eftersom dessa elever är
undantagna från arbetarskyddslagens
tillämpning
Utredningens uppfattning att skyddet mot skada vid färdolycksfall skall
bestå möts av erinran från riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen samt
Skogs- och lantarbetsgivaref öreningen. Riksförsäkringsverket anser att re
dan den allmänna försäkringens utbyggnad talar för att ett särskilt skydd
vid dessa olycksfall inte längre är motiverat. Verket tillägger att flertalet
färdolycksfall numera torde inträffa till följd av motorfordonstrafik och att
det synes föga rationellt att, som nu är fallet, inte mindre än fem obligato
riska försäkringar skall träda i funktion vid sådana olycksfall, nämligen
sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, trafikförsäk
ringen och yrkesskadeförsäkringen.
LO delar utredningens uppfattning att skyddet vid färdolycksfall skall
bestå och erinrar om att ILO-konventionen nr 121 villkorslöst fordrar att
den nationella lagstiftningen omfattar färdolycksfallen.
I frågan om sjömäns yrkesskadeskydd anför TCO att vägande skäl kan
anföras för att sjömän som regel bör omfattas av yrkesskadeskyddet under
all landpermission. På grund härav och då utredningen inte närmare under
sökt denna fråga kan TCO inte godta utredningens avvisande inställning.
LO anser att frågan bör utredas särskilt. Sveriges redareförening anser att
sjömansyrket är av den art, att vissa andra synpunkter bör anläggas i
fråga om färdolycksfall än när det gäller anställda på land.
Ersättning vid sjukdom
Utredningens förslag att utsträcka den nuvarande samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna så att den omfattar hela sjukdomstiden
anses av flertalet remissinstanser vara en i princip riktig och från admi
nistrativa synpunkter önskvärd reform. Några remissinstanser har dock
avvikande mening.
LO anser sålunda att utredningen alltför ensidigt utgått från de admini
strativa fördelar som står att vinna genom att utsträcka samordningen så
att den omfattar hela sjukdomstiden. Enligt LO:s mening bör samordningen
ske »uppåt», dvs. så att de fördelaktigaste förmånerna blir normgivande. LO
anför vidare att när LO vid samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeför
säkringarna år 1953 tillstyrkte förslaget om en viss självrisk detta skedde
samtidigt med införandet av en obligatorisk sjukförsäkring som totalt inne
bar en väsentligt ökad social trygghet för de anställda. Utredningens förslag
innebär i fråga om sjukvårdsförmåner endast att självrisken ökar och att
denna drabbar långtidsfallen. En sådan försämring av sjukvårdsförmånerna
i samband med yrkesskada kan LO inte acceptera. LO kan inte heller godta
att man inte skall ha möjlighet att efter den nuvarande samordningstidens
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
80
utgång pröva om sjukpenningklassplaceringen för de yrkesskadade. TCO
och SR har liknande upppfattning.
I fråga om rätten till sjukvårdsersättning är remissinstanserna nästan
undantagslöst ense med utredningen om att de yrkesskadade åtminstone tills
vidare skall få ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket efter de
faktiska kostnaderna om de anses skäliga. Riksförsäkringsverket ifrågasät
ter dock om det är nödvändigt att behålla reglerna om sjukvård utom riket.
Dessa regler har enligt verkets mening sin största betydelse i att de gör det
möjligt för arbetsgivare och speciellt för redare att från försäkringen få till
baka så mycket som möjligt av de utgifter för anställdas sjukvård utomlands
som de enligt lag eller anställningsavtal kan vara skyldiga att betala. Detta
intresse torde i första hand böra tillgodoses genom förbättring av ersättning
arna för sjukvård utom riket i den allmänna försäkringen. Försäkringsrådet
(majoriteten) anser att man inte bör föregripa ställningstagandet till försla
get om tandvårdsförsäkring och till frågan om en generellt vidgad rätt till er
sättning för sjukvård utom riket inom den allmänna försäkringens ram.
Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte särskild ersättning
bör utgå till yrkesskadade för vissa specialistundersökningar och för resor
vid vissa behandlingar.
Flera remissinstanser anser att de för yrkesskadade föreslagna särreglerna
om sjukpenningklassplacering och om klassändring efter inkomstanmälan
kan leda till överkompensation och för vissa andra försäkrade svårbegripliga
resultat. Vad man särskilt vänder sig mot är att det skulle finnas två
metoder för att bestämma sjukpenning, en vid sjukdom och skador i allmän
het och en annan vid yrkesskador. Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har i och för sig inte något
att erinra mot det föreslagna sättet för placering i sjukpenningklass men
ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att särbehandla yrkesskadade
i detta avseende. Försäkringskasseförbundet ansluter sig till vad ledamoten
Hultström anfört i sin reservation om ersättning vid sjukdom.
LO tillstyrker förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass eller
ändring till högre klass för yrkesskadade skall gälla från dagen efter det
anmälan kom in till försäkringskassa.
Riksförsäkringsverket yttrar att de nuvarande reglerna om när klasspla
cering blir gällande i vissa fall medför mindre tillfredsställande verkningar.
Så kan bli fallet, när inkomst av förvärvsarbete anmäls av någon som inte
förut haft sådant arbete och därför inte är placerad i sjukpenningklass eller
såsom hemmafru är placerad i klass nr 1. Verket förordar därför sådan änd
ring av AFL att för sådana försäkrade placering i sjukpenningklass blir
gällande redan fr. o. in. dagen efter den då anmälan kom in till försäkrings
kassan. Genom en sådan bestämmelse nås en generell förbättring som omfat
tar även yrkesskadade. Däremot anser verket inte lämpligt att vare sig för
yrkesskadade eller för andra göra ändring i den allmänna försäkringens
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
81
regler om verkningarna av anmälan om inkomsthöjning för personer, som
är placerade i sjukpenningklass nr 2 eller högre. En sådan åtgärd skulle
öppna möjlighet för en person med sviktande hälsa att ordna med en upp-
klassning strax före sjukskrivning och avtrubba känslan för skyldigheten att
omedelbart anmäla inkomständringar. Svenska försäkringsbolags riksför
bund och Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte felaktig
heter i sjulcpenningklassplaceringen borde kunna rättas till under sjuk-
skrivningsperioder i större utsträckning än som nu är fallet.
Ersättning vid invaliditet
Mot förslaget om ersättning vid invaliditet anmärker flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan. Erinringarna riktar sig främst mot
invaliditetsgraderingen, kompensationsnivån och anordningen med yrkes-
skadepoäng.
Riksförsäkringsverket erinrar till en början om att antalet ärenden som
rör ersättning vid invaliditet är ringa jämfört med dem som gäller ersättning
vid sjukdom. Några mera vägande administrativa skäl kan därför inte an
föras mot en särbehandling av yrkesskadefallen när det gäller ersättning vid
invaliditet. Det är dock från såväl de försäkrades som de administrativa or
ganens synpunkt uppenbart att en samordning av reglerna om ersättning vid
yrkesskada och vid annan skada och sjukdom inte bör ske till priset av att
reglerna blir mer än rimligt invecklade. Med hänsyn till den för Sveriges del
alltmer brännande frågan om en internationell samordning av olika länders
socialförsäkringssystem bör man vidare eftersträva en klar gränsdragning
mellan ersättning av allmän pensionskaraktär och speciella yrkesskade
ersättningar. Utredningens förslag fyller enligt verkets mening inte dessa
krav. Mest påfallande i detta avseende är, fortsätter verket, reglerna om
yrkesskadepoäng, som kan antas leda till vittgående krav på ändringar även
då det inte är fråga om yrkesskada. Detta problem hänger nära samman med
frågan om tilläggspension för unga personer som drabbas av invaliditet.
Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén. Enligt verkets upp
fattning bör det vara uteslutet att innan kommitténs förslag avlämnats företa
sådana ingrepp i tilläggspensionssystemet som yrkesskadeutredningen före
slagit. Ställningstagandet till en definitiv samordning av yrkesskadeförsäk
ringen och folkpensioneringen bör också anstå något. Även om nu anförda
synpunkter i och för sig inte utgör ett skäl mot en provisorisk samordning
av yrkesskadeförsäkringens livräntesystem och den allmänna försäkringens
pensionssystem anser verket att starka skäl talar för att även provisoriska
åtgärder får anstå i väntan på pensionsförsäkringskommitténs betänkande.
Riksförsäkringsverket anför vidare att det för att slippa särbestämmelser
om ersättning vid invaliditet på grund av yrkesskada kan vara befogat att
pröva om den allmänna pensioneringens invaliditetsgradering och kompen
sationsgrader. Därvid kan diskuteras att sänka den undre gränsen för rätt
G — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 747
Kungl. Maj.ts proposition nr 247 år 1967
82
till pension från nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till minst
eu tredjedel. Kompensationsnivån skulle kunna bestämmas så att hel pen
sion utges vid fullständig arbetsoförmåga samt två tredjedelar resp. en
tredjedel av hel pension vid nedsättning av arbetsförmågan med två tredje
delar resp. en tredjedel. En mera omfattande omläggning av de nuvarande
reglerna kan också tänkas. Verket framhåller vidare att skador som medför
framtida men av relativt ringa omfattning sällan medför mera varaktig
inkomstminskning. Enligt verkets mening är det därför meningslöst att
med den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning före
skriva rätt till livsvarig pension vid så låg invaliditetsgrad som en sjättedel,
vare sig inkomstminskningen beror på yrkesskada eller annan skada eller
sjukdom. Om den nedre gränsen sätts vid en nedsättning av arbetsförmågan
med en tredjedel bör det finnas möjligheter att undvika särregler för yrkes-
skadade. Verket avstyrker bestämt att pension skall kunna utgå vid lägre
invaliditetsgrad än en tredjedel.
Riksförsäkringsverket anser att man, om YFL behålls tills vidare, bör tän
ka sig en mindre tabellbunden invaliditetsbedömning än f. n.
Försäkringskasseförbundet ansluter sig i frågan om yrkesskadepoäng
till ledamoten Hultströms reservation. 1 fråga om invaliditetsgradering och
kompensationsnivå anser förbundet att målet bör vara en fullständig in
tegrering mellan yrkesskadeskyddet och skyddet från den allmänna pen
sioneringen. Nedre gräns för rätt till förtidspension bör vara nedsättning av
arbetsförmågan med en tredjedel. Utredningens förslag om halv förtids
pension vid halv nedsättning av arbetsförmågan finner förbundet motiverat
men denna kompensationsgrad bör gälla för samtliga försäkrade. Vid lägre
nedsättning av arbetsförmågan än en tredjedel bör övervägas effektiva
arbetsvårdande åtgärder. De allmänna försäkringskassorna har samma
uppfattning.
Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om det är motiverat att
sätta den nedre gränsen för de yrkesskadades rätt till förtidspension så
lågt som utredningen föreslagit. Om så sker bör förmånen betecknas som
en särskild yrkesskadeförmån och inte som en pensionsförmån. Förslaget
om särskild poängberäkning för tilläggspension åt yrkesskadade avstyrks.
Föreningen hänvisar i denna fråga till den utredning som pågår inom pen-
sionsförsäkringskommittén. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan bi
träda att invaliditetsskyddet vid yrkesskada utgår som en övergångsform
redan vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en sjättedel. Därvid
förutsätts att förmånen betecknas som en särskild yrkesskadeförmån. I
fråga om yrkesskadepoäng ansluter sig föreningen till ledamoten Hult
ströms reservation. Även Riksförbundet landsbygdens folk ansluter sig
till reservationen. I övrigt anför riksförbundet att utredningens förslag
skulle medföra en komplicerad och ur sociala rättvisesynpunkter olämplig
anordning. Förslaget bör därför grundligt omprövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
83
Statens avtalsverk ifrågasätter om den olika behandlingen av invaliditet
på grund av yrkesskada och invaliditet på grund av annan skada eller
sjukdom är i alla avseenden motiverad. Verket erinrar om att flera av de
frågor som utredningen haft att ta ställning till är aktuella också för pen-
sionsförsäkringskommittén. Enligt verkets mening bör därför pensions-
försäkringskommitténs förslag avvaktas innan man tar ställning till yrkes-
skadeutredningens förslag.
LO godtar i princip utredningens förslag men anser att det bör byggas ut
i vissa avseenden. LO föreslår att folkpension på grund av yrkesskada bör
kunna kompletteras med barntillägg även om den skadade är en gift kvinna
samt med hustrutillägg. Vidare bör invaliditetstillägg och invaliditetser
sättning till den som blivit blind på grund av yrkesskada utgå också om
han var 63 år eller äldre när skadan inträffade. I fråga om tilläggspen
sionen finner LO utredningens konstruktion med yrkesskadepoäng vara
en god lösning av ett svårt problem. LO anser det dock inte rimligt att
den s. k. 15-årsregeln skall kunna leda till lägre pension för äldre försäk
rade. LO tillstyrker förslaget om invaliditetsbedömningen och anser att det
ger utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades
egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden. Enligt
organisationens mening är det ställt över all diskussion att den lägsta inva-
liditetsgrad som berättigar till förtidspension i yrkesskadefallen bör vara
lägre än den som gäller inom den allmänna pensioneringen. LO godtar en
nedre invaliditetsgräns vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en
sjättedel liksom förslaget om två nya invaliditetsgrupper. LO anser dock att
kompensationsnivån inom de två nya grupperna bör vara en tredjedel resp.
en sjättedel i stället för föreslagna en fjärdedel resp. en åttondel.
TCO tillstyrker utredningens förslag om kompensationsskala för de yrkes-
skadade och anser att den bristande överensstämmelse som härigenom
kommer att råda mellan yrkesskadeskyddet och pensionsskyddet i allmän
het så småningom bör kunna undanröjas genom en förbättring av bestäm
melserna i AFL. TCO föreslår att den uppräkning av den årliga arbetsför
tjänsten som utredningen föreslagit vid 19 och 21 års ålder kompletteras
med ytterligare uppräkningar vid 25, 30 och 35 års ålder. SR accepterar
utredningens förslag att den nedre gränsen för förtidspension för de yrkes-
skadade sätts vid en sjättedel och har i fråga om kompensationsgraden
samma uppfattning som LO.
Medicinalstyrelsen avstyrker förslaget om två nya invaliditetsgrupper för
de yrkesskadade. Anses en nyordning nödvändig bör den enligt styrelsens
mening gälla generellt inom den allmänna pensioneringen. Sveriges läkarför
bund understryker svårigheterna att göra invaliditetsbedömningar, när ar
betsförmågans nedsättning understiger hälften. Förbundet förordar att vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften förtidspension generellt ut
ges med hälften av hel förtidspension i stället för som f. n. med en tredjedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967
84
Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter om inte den nedre invaliditets-
gränsen bör höjas avsevärt och anser att samma regler bör gälla för yrkes
skada och för annan skada. Om det inte är möjligt att få full överensstäm
melse bör enligt pensionsanstaltens mening ersättning vid lägre invalidi-
tetsgrader utgå i form av engångsbelopp — dock ej av typen yrkesskade-
penning — och beloppet vara skattefritt.
Hovrätten för Övre Norrland anser att skäl talar för att den nedre inva-
liditetsgränsen sätts högre än vad som är fallet såväl enligt YFL som enligt
förslaget. Hovrätten yttrar vidare att den fingradering av nedsättningen
av arbetsförmågan som förutsätts i förslaget torde vara svår att göra på
ett helt övertygande sätt, svårare än med det äldre systemets lytestaxa.
Försäkringsinspektionen har ingen invändning mot att ersättning skall
utgå även vid låg invaliditet. Förslagen om minimipoäng samt om vissa
förhöjningar av poängen från 21 år om skadan inträffat före denna ålder
är enligt inspektionens mening ett steg i rätt riktning. Statens handikapp
råd har liknande uppfattning och förordar vissa justeringar av reglerna
om poängberäkningen. Handikapprådet föreslår vidare viss förbättring av
kompensationsnivån inom de två nya invaliditetsgrupperna.
Svenska försäkringsbolags riksförbund finner utredningens förslag i hu
vudsak rimliga och väl avvägda. Socialförsäkringsbolagens förening har lik
nande uppfattning.
Ersättning till efterlevande
Utredningens förslag i fråga om ersättning till efterlevande har endast
i ringa omfattning föranlett kommentarer från remissinstansernas sida.
TCO anser att så länge änka har rätt till efterlevandelivränta sådan rätt
bör finnas kvar för änkling.
Ersättning för lyte och men m. m.
Remissinstansernas inställning till utredningens förslag om särskilda
yrkesskadeförmåner — yrkesskadepenning, särskilda hjälpmedel och be
gravningshjälp — är mycket skiftande. Många remissorgan anser att så
dana förmåner kan vara motiverade i och för sig men att de bör tillkomma
alla försäkrade och inte bara de yrkesskadade. Mest omstridd är frågan om
yrkesskadepenning, dvs. ersättning för lyte och men. Utredningens
förslag godtas i princip eller lämnas utan erinran av några remissinstanser
men möter invändningar i flera yttranden. Åtskilliga remissinstanser —■
både sådana som i princip godtar förslaget och sådana som ställer sig
avvisande —- är kritiska mot de förordade grunderna för yrkesskadepen-
ningens beräkning och befarar betydande svårigheter vid den praktiska
tillämpningen.
Försäkringsinspektionen yttrar att yrkesskadepenningen kanske är den
förmån som det är svårast att framdeles få någon motsvarighet till i den
Kungl. Maj:ts proposition nr 1V7 år 1967
85
allmänna försäkringen och som därför på ett särskilt sätt träffas av argu
mentet, att ett handikapp av viss svårighetsgrad representerar samma be
hov oavsett om orsaken är yrkesskada eller inte. Det kan också diskuteras
om det inte, inom en begränsad kostnadsram, i stället finns andra reformer
som dels är ännu mer angelägna än dessa kontanta engångsbelopp och dels
också kunde peka fram emot framtida förbättringar inom den
allmänna
försäkringen. Som exempel nämner inspektionen behoven inom den medi
cinska rehabiliteringen, det ekonomiska stödet under sådan rehabilitering
och behovet att göra invalidförmånerna standardsäkra. De kontanta en
gångsbeloppen är dock utomordentligt värdefulla för de skadelidande som
kan få dem. I de fall ett skadeståndsrättsligt ansvar för arbetsgivaren blir
aktuellt fyller de dessutom funktionen att begränsa eller undanröja verk
ningarna av ett sådant ansvar. Inspektionen vill därför inte göra annat
yrkande än att de förordade föreskrifterna om yrkesskadepenning över
arbetas. Statens handikappråd anser att starka skäl talar för förslaget. Före
skrifterna om yrkesskadepenning bör dock ses över.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det följdriktigt att ersätt
ningen för eventuellt inkomstbortfall kompletteras med eu ersättning för
icke-ekonomisk skada men ifrågasätter om inte en ytterligare differentie
ring efter ålder bör göras så att en något högre ersättning än normalbelop
pet utges till yngre personer. Socialförsäkringsbolagens förening anför att
utredningens målsättning varit att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada
skall fogas in i den allmänna försäkringen. För att få ett tillfredsställande
yrkesskadeskydd har särskilda förmåner tillskapats som komplement. Med
denna utgångspunkt synes enligt föreningens mening tanken bakom yrkes-
skadepenningen böra vara att skapa en ersättningsform för sådana invalidi-
tetsfall inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen som faller bort på
grund av den allmänna försäkringens regler om rätt till förtidspension.
Däremot kan yrkesskadepenningen knappast anses motiverad som en till-
biggsersättning när förtidspension utges. Föreningen tillägger att om yrkes
skadepenning anses böra utgå även i de fall då den skadade får förtids
pension, yrkesskadepenningens storlek bör beräknas med hänsyn härtill.
Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt om det vid tillämp
ning av den allmänna försäkringens invaliditetsbegrepp på de yrkesska-
dade finns anledning att för dem införa en inom socialförsäkringen i övrigt
okänd förmån. Trots sina principiella betänkligheter mot yrkesskadepen
ningen vill föreningen dock inte motsätta sig förslaget, eftersom ersättning
för lyte och men har gammal hävd inom yrkesskadeskyddet.
LO framhåller att utredningsmajoritetens motivering för och förslag-
om en avtrappning av yrkesskadepenningen efter 50 år inte beaktar de
äldres situation i dagens högt rationaliserade produktion. LO anser det
nödvändigt att samtliga yrkesskadepenningbelopp höjs med minst två
Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1067
86
basbelopp, om förslaget skall kunna accepteras, och förutsätter att yrkes-
skadepenningen inte beskattas.
Från den försäkrades synpunkt kan det enligt TCO.s uppfattning betrak
tas som skäligt att en integrering av yrkesskadeskyddet med den allmänna
försäkringen inte medför en försämring i jämförelse med nuvarande be
stämmelser. Vid lägre invaliditetsgrader, till vilka majoriteten av skade-
fallen kan hänföras, kommer yrkesskadepenningen att vara den enda er
sättningen för en yrkesskada. En jämförelse mellan nivåerna av de nu
varande livräntorna och de föreslagna beloppen i yrkesskadepenning visar
att dessa senare innebär en betydligt lägre ersättning än som skulle ha
utgått om motsvarande skada hade kompenserats genom livränta under en
genomsnittlig återstående livstid. TCO anser att det särskilt vid skador
som leder till högre grad av invaliditet är viktigt att ersättningsbeloppen
bär sådan storlek att verklig lättnad kan beredas den skadade och menar
att de föreslagna ersättningarna inte kan fylla sin avsedda funktion, om
de inte höjs med två basbelopp. En förutsättning för att engångsbelopp
skall kunna godtas är vidare att beloppen inte beskattas. Även SR anser
att beloppen bör höjas avsevärt. SR yttrar vidare att minskning av yrkes-
ikadepenningen på grund av den skadades ålder inte bör ske, om den ska
dade inte fyllt 60 år.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har inte något
att erinra mot yrkesskadepenningens ändamål och storlek men anser att
benämningen är ägnad att leda till förväxling med sjukpenning vid yrkes
skada.
Riksförsäkringsverket framhåller att de nuvarande yrkesskadelivrän-
Lorna i princip inte är avsedda att kompensera för lyte och men. Med hän
syn härtill bör yrkesskadepenningen ses som en ny förmån. Eftersom det
inte kan anses ha varit meningen med utredningen att utsträcka yrkesskade
skyddet utöver vad som gäller f. n. bör ersättningen enligt verkets mening
inte utformas så som föreslagits, särskilt som den försämring i livssitua
tionen som utredningen åberopar i lika hög grad föreligger vid många andra
skador än yrkesskador. Även andra omständigheter än principiella syn
punkter talar mot utredningens förslag. Verket nämner metoden för ersätt
ningens beräkning, schabloniseringen och därav följande bristande hän
syn till individuella faktorer. Vad som kan motivera en engångsersättning
av den föreslagna typen, fortsätter riksförsäkringsverket, torde i och för
sig inte vara behovet av en kompensation för lyte och men utan i stället
ett eventuellt behov av att kompensera ett förhållandevis lågt eller tillfäl
ligt inkomstbortfall som inte medför rätt till förtidspension. I direktiven
för utredningen har en ersättningsform motsvarande den föreslagna yrkes
skadepenningen uppenbarligen förutsatts endast i fall då invaliditetsgraden
är så låg att pension inte kan förekomma. Verkets uppfattning är, att särskild
yrkesskadeersättning kan vara motiverad som en övergångsförmån i fall
Kungl. Maj.ts proposition nr l'i7 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
87
som avses i utredningsdirektiven men däremot inte då rätt till förtidspen
sion föreligger. Eftersom de skadade i de förstnämnda fallen efter viss tids
tillvänjning torde ha anpassat sig till sin nya situation och nått den arbets
inkomst de hade före skadans inträffande, kan det synas lämpligt att den
särskilda ersättningen utges inte som ett engångsbelopp utan som en tids
begränsad livränta efter mönster av den allmänna försäkringens invalidi
tetsersättning. En sådan ersättning bör bestämmas efter schablonmässiga
grunder och beräknas till belopp som inte överstiger den lägsta förtids
pensionen.
Försäkringsrådet (majoriteten) anser att den föreslagna yrkesskadepen-
ningen skulle komma att utgöra ett av de allvarligaste hindren mot en fram
tida samordning med den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill kan
rådet inte tillstyrka förslaget.
Enligt medicinalstyrelsens mening skulle yrkesskadepenningen skärpa
skillnaderna i ersättningshänseende mellan yrkesskadade och andra skade-
fall. Det skulle vidare bli synnerligen svårt att skapa en rättvis värderings-
grund, eftersom många svårlösta medicinskt-försäkringstekniska problem
kommer i blickfältet. Sveriges läkarförbund yttrar att förslaget om yrkes-
skadepenning synes vara ofullständigt genomtänkt. Förbundet anser att
man inte utan vidare kan flytta över nu tillämpade normer vid faststäl
lande av livränta till yrkesskadepenningen för vilken lyte och men skall
ges en självständig betydelse. Den förordade metoden för beräkningen kan
leda till allvarliga felbedömningar.
Försäkringskasseförbundet ansluter sig till den uppfattning som leda
moten Hultström framfört i sin reservation. Flertalet allmänna försäkrings
kassor är av samma mening.
Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter lämpligheten av den före
slagna förmånen. Riksförbundet landsbygdens folk samt Skogs- och lant-
arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget.
Riksskattenämnden, som bedömt yrkesskadepenningen från beskattnings-
synpunkt, framhåller att ersättningen inte är avsedd att ge kompensation
för inkomstbortfall. Den kan dock enligt utredningens uttalanden innefatta
viss ersättning för uteblivet avancemang. I den mån så är fallet är det
fråga om ersättning för utebliven arbetsinkomst, vilken ersättning princi
piellt borde vara skattepliktig såsom inkomst av tjänst. Sistnämnda del av
yrkesskadepenningen torde dock vara relativt obetydlig och det kan antas
att det i praktiken knappast blir möjligt att särskilja vad som sålunda
borde vara skattepliktig inkomst. Med hänsyn härtill anser nämnden att
frågan från skattesynpunkt inte är så betydelsefull, att tillräcklig anledning
finns att beskatta någon del av yrkesskadepenningen.
I fråga om begravningshj älpen anser LO att den bör utgå med
40 % av basbeloppet. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen avstyrker för
slaget om begravningshjälp.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr l'u år 1967
Administration
Utredningens förslag att det nya yrkesskadeskyddet skall administreras
av den allmänna försäkringens organ möter ingen erinran från remiss
instansernas sida.
Enligt LO:s mening synes det nödvändigt att pensionsdelegationerna till
förs representanter för arbetsmarknadens parter så att delegationerna har
tillgång till uppgifter om den lokala arbetsmarknads- och arbetsplatssitua
tionen.
Förslaget om en särskild nämnd med uppgift att genom rådgivande verk
samhet främja en enhetlig tillämpning av de nya reglerna tillstyrks av
försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen,
LO, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbola
gens förening. Flera remissinstanser anser att i nämnden bör ingå repre
sentanter för arbetsmarknadens parter.
Riksförsäkringsverket anser att det föreligger ett visst fog för en sär
skild nämnd under en övergångstid, om utredningens förslag om yrkes-
skadepenning genomförs. Statskontoret och Försäkringskasseförbundet av
styrker att nämnden inrättas.
Finansiering
Remissinstanserna biträder förslaget om att ett enhetligt premiesystem
tillämpas och att finansieringen sker enligt fördelningssystemet. Många
remissinstanser ifrågasätter dock behovet av särskilda avgifter för yrkes
skadeskyddet. De menar att avgiften blir relativt sett så liten att den borde
kunna inrymmas i avgiften till tilläggspensioneringen.
Flera remissinstanser beklagar från principiell synpunkt att man överger
den efter skaderisken differentierade avgiften, eftersom denna varit av bety
dande värde för att stimulera det förebyggande arbetarskyddet inom före
tagen. Även från andra synpunkter har behovet av den nuvarande yrkes-
skadestatistiken understrukits. Man betonar därför vikten av att man vid
övergången till det nya finansieringssystemet sörjer för att en effektiv
yrkesskadestatistik utarbetas. I sådan riktning uttalar sig riksförsäkrings
verket, medicinalstgrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, arbets-
medicinska institutet, statistiska centralbyrån, kommerskollegium, LO och
TCO.
LO och några andra remissinstanser betonar vidare att socialförsäkrings
bolagen bedrivit en skadeförebyggande verksamhet, som varit av stort värde
från allmän informativ synpunkt och som dessutom haft medicinsk och
teknisk betydelse. För att råda bot på de negativa följderna för arbetar
skyddet är det enligt LO:s mening nödvändigt med kompenserande före
byggande åtgärder. LO yrkar därför att i vårt land i likhet med vad som
sker i ett stort antal andra länder en särskild arbetarskyddsavgift tas
ut av företagen över socialförsäkringen.
Sfi
Övergången till den nya ordningen
Vad angår ersättning i äldre skadefall hälsar remissinstan
serna med tillfredsställelse förslaget om uppräkning och värdesäkring av
alla yrkesskadelivräntor som är baserade på en invaliditet av lägst 20 %
eller som utgår till efterlevande.
Försäkringsrådet framhåller att exempelvis en livräntetagare, vars årliga
arbetsförtjänst understigit 15 000 kr., kan bli överkompenserad, om olycks
fallet inträffat mot slutet av giltighetstiden för YFL. En sådan livränte
tagare kommer vid ett antaget basbelopp år 1968 på 6 000 kr. att få livräntan
höjd till 6 000 :4 700
X
livräntans belopp, dvs. med drygt 27 %, eller avsevärt
mer än vad som kan antas motsvara penningvärdets försämring och stan
dardhöjningen under ett eller två år. I vissa lägen kan höjningen även med
föra bättre förmåner än enligt den föreslagna yrkesskadelagen. Riksförsäk
ringsverket framhåller att om en allmän yrkesskadereform skjuts upp och
5 FL kommer att gälla även efter 1967 års utgång, livräntornas uppskriv
ning och värdesäkring bör finansieras genom tillägg på arbetsgivaravgif
terna efter samma principer som gäller för finansieringen av omregleringar
och förhöjningar enligt 1955 och 1962 års lagstiftning. LO anser att liv
räntorna bör nollställas med det basbelopp som gällde år 1962, dvs. 4 500 kr.
Förslaget att livränta till skadad, som är född år 1903 eller senare och
vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 20 %, skall kunna bytas ut
mot kapitalbelopp utan närmare prövning möter erinran från flera håll.
LO har inte något att erinra mot förslaget under förutsättning att de
kapitaliserade beloppen blir skattefria. Skulle skattefriheten inte genom
föras, anser LO att det av rättviseskäl är uteslutet att inte räkna upp också
dessa livräntor. LO anser vidare att det inte föreligger något bärande skäl för
den föreslagna tidsfristen två år för ansökan om utbyte.
Svenska arbetsgivareföreningen är tveksam till utredningens förslag och
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan inte biträda förslaget.
Försäkringsrådet yttrar att utbyten av livräntor i föreslagen omfattning
inger allvarliga betänkligheter. Förslaget innebär att försäkringsinrättning-
arna utan någon egentlig prövning skulle kunna betala ut kapitalbelopp
på upp till 25 000—30 000 kr. Rådet uppger att rådet vid skilda tillfällen
genom bl. a. kommunala myndigheter verkställt utredning sedan ett antal
år förflutit från det kapitalutbyten beviljats för att få en uppfattning i vad
mån utbyteskapitalet använts för uppgivet ändamål samt huruvida och i
vad mån utbytet varit vederbörande till nytta. Därvid har konstaterats, att
utbyte för förvärv av fastighet, företrädesvis egna hem, samt för studier i
stort sett utfallit gynnsamt. Däremot har resultatet av utbyten för investe
ring i rörelse i övervägande antalet fall blivit otillfredsställande. Rådet
understryker att endast en mindre del av inkomna ansökningar om utbyte
beviljats. Mot bakgrunden av nämnda omständigheter avråder försäkrings
rådet från utbyte i den föreslagna omfattningen. Rådet anser att den admi
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
90
nistrativa lättnad, som utredningen också åberopar till stöd för förslaget,
torde förringas av att en viss del av livräntan förutsätts skola utgå som en
periodisk prestation för tid efter det att livräntetagaren fyllt 67 år. Rådet
anser att utbyte av livränta liksom hittills bör beviljas endast i den om
fattning som tillämpningen av YFL gett vid handen. Rådet anför vidare att,
om ett liberaliserat kapitalutbyte ändå skulle genomföras, bärande motiv
saknas för den föreslagna tidsbegränsningen två år för ansökan. Inte heller
synes de skäl som anförts mot att medge personer över 67 år utbyte över
tygande.
Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte den föreslagna rätten till ut
byte bör beskäras väsentligt. Förslaget strider nämligen mot de principer
som allmänt brukar tillämpas vid återköp av pensioner och livräntor. I varje
fall synes den ovillkorliga rätten till utbyte böra begränsas till små liv
räntor, t. ex. högst 100 kr. om året. Verket framhåller vidare att förslaget
knappast torde medföra någon administrativ vinst av betydelse i synnerhet
som en prövning från verkets sida i vissa fall avses äga rum. De beräk
ningsgrunder enligt vilka livräntans kapitalvärde skall framräknas bör
vara mycket schematiska och enkla, om verket skall hinna med utbytes-
ärendena inom rimlig tid. Beräkningsgrunderna måste vidare bestämmas
så att de inte leder till förlust för yrkesskadeförsäkringsfonden.
Socialförsäkringsbolagens förening kan inte biträda förslaget om skatte
frihet för de utgivna engångsbeloppen. Med anledning av utredningens
uttalande att låsningen av försäkringsinrättningarnas tillgångar inte utgör
något vägande hinder mot utbyte framhåller föreningen, att utbytet enligt
föreningens mening kan medföra så stort behov av likvida tillgångar att
betydande förluster kan uppkomma i samband med tvångsförsäljning av
bundna tillgångar. För bolagens del representerar de livräntor det här är
fråga om ca 20 % av livräntefonderna eller närmare 80 milj. kr.
Riksskattenämnden anser att det inte inträffat något förhållande som
motiverar ändring av de gällande reglerna om beskattning av livräntor och
anmärker att ett genomförande av utredningens förslag skulle innebära
att utbyte av livränta mot engångsbelopp får ske skattefritt, när invalidi-
tetsgraden är låg och den skadade alltså i mindre grad beroende av ersätt
ningen. Däremot skulle ersättningen beskattas vid mera höggradig inva
liditet, dvs. då den skadade är mera beroende av ersättningen.
I fråga om avvecklingen av de ömsesidiga socialförsäkrings
bolagen erinrar riksförsäkringsverket om att bolagen enligt ett av 1965
års riksdag fattat principbeslut inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring
efter 1967 års utgång. Vid ett uppskov med en allmän yrkesskadereform
kan det enligt verkets mening övervägas att förlänga bolagens rätt att
meddela yrkesskadeförsäkring. Skulle en sådan förlängning inte anses
lämplig, uppstår under en övergångstid vissa administrativa problem för
verket. Bolagen handlägger ungefär hälften av de yrkesskadeärenden som
Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
91
inte slutbehandlats av försäkringskassorna. Verket anser det osäkert om
lämplig personal kan fås att överta bolagens skadereglering under en be
gränsad tid.
Utredningens förslag om försäkringsrådets avveckling har för-
säkringsrådet ingen erinran mot. Rådet framhåller att om yrkesskadeför
säkringslagen behålls med vissa ändringar, någon ändring av avvecklings-
förfarandet inte bör ske. Försäkringsdomstolen och LO understryker bety
delsen av att försäkringsrådet inte avvecklas förrän dess rest av mål är
så obetydlig att överförandet av målen till försäkringsdomstolen inte kom
mer att inverka menligt på domstolens arbetsbalans.
Frivillig yrkesskadeförsäkring
Riksförsäkringsverket finner de skäl utredningen anfört för att slopa
den nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringen i och för sig övertygan
de. Frågan kan dock komma i ett annat läge, om en allmän yrkesskade-
reform utformas efter andra principer än utredningen förordat. Hur den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen än ordnas, synes enligt verkets me
ning skäl kunna åberopas för att staten på något sätt tillgodoser de själv
ständiga yrkesfiskarnas behov av en inte allt för dyr försäkring mot olycks
fall i arbete.
Riksförbundet landsbygdens folk kan acceptera att den frivilliga yrkes
skadeförsäkringen avskaffas under förutsättning att samtliga förvärvsarbe
tande tillförsäkras samma förmåner vid yrkesskada som anställda och att
avgiften för dessa förmåner hålls på samma nivå som arbetsgivaravgifterna
för anställdas yrkesskadeförsäkring. Svenska västkustfiskarnas centralför
bund anser att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen fyller ett stort behov
hos yrkesfiskarna, som mer än de flesta har att möta riskfyllda situationer
i sitt arbete. Försäkringen bör därför enligt centralförbundets mening be
hållas i avvaktan på en utredning av om formerna för försäkringen bör
ändras i något avseende. Centralförbundet pekar också på att de nuvarande
reglerna om samordning har fått obilliga verkningar för de frivilligt för
säkrade och yrkar att dessa verkningar undanröjs.
Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. m.
I fråga om ersättning för kroppsskada under militärtjänst föror
dar försäkringsrådet (majoriteten), under förutsättning att YFL och mili-
tärersättningsförordningen får gälla tills vidare, att AFL:s sjukpenningtabell
förs in i förordningen samt att maximibeloppet för beräkning av den år
liga arbetsförtjänsten höjs. Rådet anser det också motiverat att höja det
belopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten i vissa fall får lägst beräknas,
till 12 000 kr. eller 14 000 kr. Mot förslaget om sjukpenning till värnplik
tiga efter lägst sjukpenningklass nr 11 och om viss minsta yrkesskade-
92
Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967
poäng invänder rådet att kompensationsnivån kan bli för låg för vissa ka
tegorier. Under förutsättning att militärersättningsförordningen behålls i
sina huvuddrag anser också riksförsäkringsverket att AFL:s sjukpenning
tabell bör föras in i förordningen samt att minimibeloppet för den årliga
arbetsförtjänstens beräkning bör höjas väsentligt, förslagsvis till ett belopp
motsvarande 21/» gånger basbeloppet. Verket anser vidare att gällande reg
ler om ersättning för sjukvårdskostnader bör behållas. Överbefälhavaren
yttrar att den föreslagna minimisjukpenningen till värnpliktiga bör gälla
också den frivilliga personalen under tid då militärtjänst fullgörs. Svenska
röda korset och Riksförbundet Sveriges Lottakårer har samma mening.
Försvarets civilförvaltning anser det inte tillfredsställande att ta bort rät
ten till full ersättning för bl. a. läkarkostnader och läkemedel för värnplik
tiga och därmed jämställda. Sammanfattningsvis anför civilförvaltningen
att förslaget bör arbetas över och den nuvarande militärersättningsförord
ningen behållas tills vidare med vissa förbättringar i fråga om sjukpenning
beloppen och livräntorna.
I fråga om ersättning för skada, som ådragits under civilförsvar s-
tjänstgöring in. m. och under vistelse på anstalt, förordar
civilförsvarsstgrelsen viss utvidgning av ersättningsrätten för dem som
skadas under civilförsvarstjänstgöring. Kriminalvårdsstyrelsen och social
styrelsen understryker behovet av särregler för dem som är intagna på
anstalt. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte ersättning till intagna
på anstalt bör kunna lämnas efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall.
Frågan om ersättning för skada till följd av krigsåtgärd under sjöfart
och fiske bör enligt Svenska Sjöfolksförbundets yttrande, som LO in
stämmer i, utredas ytterligare. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om behov
föreligger av särskilda bestämmelser om ersättning till sjömän och fiskare,
'»om till följd av krigsåtgärd drabbas av yrkesskada. Ersättning enligt gäl
lande bestämmelser har beviljats endast i något enstaka fall. Uppkomman
de ersättningsfrågor borde därför kunna regleras i annan ordning än ge
nom särskilda författningar.
Förslaget om uppräkning och värdesäkring av äldre livräntor
lämnas utan erinran. Vad utredningen föreslagit i fråga om utbyte av vissa
livräntor mot engångsbelopp kritiseras av några remissinstanser. Riksförsäk
ringsverket anser att starka skäl talar mot förslaget och framhåller att den
administrativa vinsten av ett mera allmänt utbyte torde vara ringa, om man
övergår till databehandlingsteknik vid utbetalning av livräntor. Statens per
sonalpensionsverk yttrar att frågan om kapitalisering av livräntor för stats
anställda in. fl. bör bedömas efter samma principer som för övriga försäk
rade. Statens järnvägar ifrågasätter om det inte vore bättre att helt utesluta
utbytesrätt så länge bestämmelser om löneavdrag för livräntan gäller för
livräntetagaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
93
Departementschefen
Det omfattande reformverk på den sociala trygghetens område, som ge
nomförts under de senaste årtiondena, har berört alla grenar av socialför
säkringen, dvs. sjukförsäkring, pensionering, yrkesskadeförsäkring och ar
betslöshetsförsäkring. I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om
allmän sjukförsäkring underkastades en genomgripande revision inför
ikraftträdandet den 1 januari 1955 antogs YFL som också trädde i kraft
den 1 januari 1955. Med YFL genomfördes en betydande samordning mel
lan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen för dem
som är sjukförsäkrade. Samordningen innebär bl. a. att yrkesskadefall som
har en varaktighet av högst 90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna
försäkringskassorna enligt sjukförsäkringens bestämmelser.
Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeför
säkringen införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,
men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.
AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensione
ring och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att sjuk
försäkringen och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbort
fall tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts
genom sjukpenning Aid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan och
genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkes
skadeförsäkringens del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta inne
bär att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomst
bortfall kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkes
skadeförsäkringen, varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensions
förmånen. Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkes
skadeförsäkringen har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen
inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningförsäk
rade till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar
bär ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsäk-
ringsreform innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om
karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de
yrkesskadade till del.
1 samband med tillkomsten a\r AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för
att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system
som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde
man utgå från att det ä\’en i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkrings
skydd i någon form för yrkesskador.
En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av
särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrun-
derna göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga
socialförsäkringsersättningar.
94
Som en annan huvuduppgift för utredningen angavs att föreslå regler som
tryggar yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Detta borde gälla även
livräntor enligt äldre lagstiftning.
Vidare fick utredningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens
administration. I direktiven erinrades om att riksdagen fattat principiellt
beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle upphöra med att med
dela yrkesskadeförsäkring.
Sedan yrkesslcadeutredningen tillkallades har reformverksamheten och
utredningsarbetet på den allmänna försäkringens område fortsatt. Jag har
redan nämnt 1966 års sjukförsäkringsreform, som har betydelse även för
de yrkesskadade. Inom den allmänna pensioneringen har bl. a. standardför
bättringen av folkpensionerna fortgått, invaliditetsersättningar och invalidi-
letstillägg höjts och utlänningarnas ställning inom tilläggspensioneringen
förbättrats. Årets riksdag har fått förslag om höjda folkpensioner och om
ytterligare förbättring av utlänningarnas ställning inom både sjukförsäk
ringen och tilläggspensioneringen. Förslag om förbättring av de till sjukför
säkringen knutna läkemedelsförmånerna har också lagts fram för årets riks
dag.
På utredningssidan är att märka att pensionsförsäkringskommittén utre
der frågan om förbättrade pensionsförmåner åt personer som invalidiserats
i unga år och om standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968. Slutligen
kan nämnas att 1961 års sjukförsäkringsutredning lagt fram ett förslag om
ersättning för tandläkarvård från den allmänna sjukförsäkringen och att
utredningens arbete fortsätter med betydelsefulla avsnitt av sjukvårdsför-
säkringen.
Yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag bygger på principen att
ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skall svara även för
försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skall alltså utgå i form av
sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tilläggspension. I åt
skilliga avseenden föreslås dock för yrkesskador avvikelser från de regler
som gäller för beräkningen av förmånerna inom den allmänna försäkringen.
För sjukförsäkringen föreslås vissa förmånligare regler om sjukpenning-
klassplacering och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket.
Rätt till förtidspension vid yrkesskada skall enligt förslaget föreligga redan
vid en nedsättning av arbetsförmågan med en sjättedel. Särskilda invalidi-
tetsgrader införs för området under 50 % nedsättning av arbetsförmågan.
Kompensationsnivån då arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men
mindre än två tredjedelar föreslås bli högre vid yrkesskada än som följer av
AFL. För tilläggspensionsdelen av förtidspension till en yrkesskadad och
familjepension till hans efterlevande föreslås regler om yrkesskadepoäng,
som ansluter sig till inkomsten vid skadefallet och som kan leda till högre
pension än ealigt de allmänna reglerna. Särskilda regler om förhöjning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
95
yrkesskadepoäng för den som skadats i unga år och om minimipoäng vid
yrkesskada föreslås. Yrkesskadepoängen skall enligt förslaget slå igenom
även på familjepension och på ålderspension som avlöser förtidspension.
Utöver invaliditetsskydd i form av pension föreslår utredningen en ny
särskild yrkesskadeförmån, som kallas yrkesskadepenning. Denna skall
utgöra ersättning för lyte och stadigvarande men och utgå oberoende av om
den skadade är berättigad till förtidspension eller ej. Yrkesslcadepenningen
skall utgå i form av ett kapitalbelopp. Vid bestämmande av detta skall den
medicinska defekten men inte skadans betydelse i det enskilda fallet ha
avgörande betydelse. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln
vara ett halvt basbelopp, dvs. vid nuvarande basbelopp 2 850 kr., och högsta
yrkesskadepenning sex basbelopp, dvs. f. n. 34 200 kr.
Enligt utredningens förslag skall yrkesskadeskyddet finansieras med en
enhetlig arbetsgivaravgift och administreras av den allmänna försäkringens
organ, dvs. i första hand försäkringskassorna.
I fråga om livräntor enligt nuvarande och äldre lagstiftning föreslår
utredningen att de räknas upp och görs värdebeständiga genom anknytning
till basbeloppet.
Yrkesskadeutredningens förslag har under remissbehandlingen bedömts
olika. Allmän uppslutning råder kring utredningens förslag om uppräkning
och värdesäkring av de äldre livräntorna. I fråga om förslaget till ny lag
stiftning om yrkesskador är emellertid tveksamheten stor på flera håll.
Enligt min mening har yrkesskadeutredningen på ett förtjänstfullt sätt
utrett de problem som uppställer sig, om man vill infoga skyddet vid yr
kesskada i den allmänna försäkringen. Skäl talar för att rätten till er
sättning vid sjukdom eller skada inte bör vara beroende av orsaken till
sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har dock sedan lång tid haft en
särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden av vårt sociala
trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan var yrkesskadeförsäk
ringen den enda obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verk
lig betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet.
Yrkesskadeutredningen bär, enligt min mening med rätta, strävat efter
att en omläggning av yrkesskadeskyddet inte skall medföra försämring för
de yrkesskadade. Detta har gjort att utredningens förslag om att den all
männa försäkringens ersättningsformer i princip skall vara normgivande
för yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och special
regler. Inte heller har särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar mot
svarighet inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Utredningen
har i detta avseende ansett sig böra föreslå en ersättning, yrkesskadepen-
ningen, som inte förekommer inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.
Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den
allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda för
måner vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett komplicerat
Kungl. Maj. ts proposition nr i¥l år 1967
96
regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora
svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens förslag torde de
leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yr-
kesskadereglerna griper in eller ej.
En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min
mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda fördelar
för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar att den
nuvarande lagstiftningen har inte oväsentliga fördelar för de yrkesskadade
framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella samordningen
med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något egenvärde, särskilt
när den som här måste förenas med en omfattande specialreglering för yr
kesskadorna. I vissa hänseenden är den specialreglering som föreslås ägnad
att föregripa pågående utredningsarbete på den allmänna försäkringens om
råde. Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning för den som invalidise
rats i unga år. Yrkesskadepenningen, som är avsedd att utgå oberoende av
inkomstbortfall och, i förekommande fall, utöver kompensation för in
komstbortfall i form av pension, bygger på en inom vår socialförsäkring
hittills okänd princip om ersättning för annat än rent ekonomisk skada.
Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den
allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de
olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan
komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av
de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar före
ligger uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den
allmänna försäkringen, så aLt det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i
stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast
att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt
vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.
Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning bör inte undergå någon änd
ring. Inte heller bör de grundläggande reglerna om ersättning vid sjukdom
och invaliditet ändras.
LO har hävdat att utredningens förslag om en invaliditetsbedömning i
överensstämmelse med den som tillämpas inom den allmänna försäkringen
skulle ge utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den ska
dades egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.
En sådan bedömning är möjlig även med YFL:s bestämmelser om inva
liditetsbedömning. Vid tillkomsten av YFL uttalade departementschefen,
att han ansåg det synnerligen viktigt att invaliditetsbedömningen inte in
skränks till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procent
sats, till vilken skadan är att hänföra anatomiskt. Hänsyn måste tas till de
övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans
inverkan på hans möjligheter att bereda sig arbetsinkomst. Jag anser att
man bör kunna räkna med att praxis utvecklar sig i sådan riktning att de
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
97
omständigheter som LO pekat på beaktas i större utsträckning vid invali-
ditetsbedömningen.
I vissa avseenden är emellertid de nuvarande yrkesskadereglerna mindre
tillfredsställande. Detta gäller framför allt förmånernas beräkning.
De anmärkningar jag vill rikta mot YFL kan i huvudsak sammanfattas i
en punkt: frånvaron av värdesäkring. Högsta årliga arbetsförtjänst
som kan ligga till grund för ersättningsberäkningen är 15 000 kr., och
utgående livräntor anpassas inte automatiskt till förändringar i penning
värdet. Genom särskilda beslut av statsmakterna har vissa äldre ersättningar
anpassats till prisläget år 1962.
Utredningen har föreslagit uppräkning och värdesäkring av livräntor
enligt YFL och de tidigare lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och
för vissa yrkessjukdomar. Enligt förslaget skall alla utgående livräntor till
efterlevande och livräntor till skadade som är beräknade efter en invalidi-
tetsgrad av minst 20 % uttryckas med ett tal som anger livräntans storlek i
förhållande till basbeloppet för år 1963, dvs. 4 700 kr. Om livräntan är sam
ordnad med allmän pension skall endast den del av livräntan, som inte
dragits av på pensionen, omräknas. Förslaget innebär vid nuvarande bas
belopp 5 700 kr. en omedelbar höjning med drygt 20 % av utgående belopp.
Då basbeloppet stiger höjs beloppen automatiskt.
Frågan om höjning och värdesäkring av de äldre livräntorna
betraktar jag som en mycket viktig del av förslaget.
Utredningens förslag innebär att de äldre livräntorna höjs procentuellt
lika mycket oavsett när skadan inträffat. Som ett särskilt motiv för att
använda samma procentuella förhöjning då skadan inträffat år 1963 och
senare som då den inträffat före nämnda år har utredningen åberopat, att
medelinkomsten för industriarbetare under perioden fr. o. m. år 1963 kom
mit att betydligt överstiga det maximum på 15 000 kr., som gäller för beräk
ningen av den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten av dem som blivit yrkes-
skadade under perioden kan alltså antagas ha fått sin årliga arbetsförtjänst
tillgodoräknad blott till en del.
Om man, som jag förordar, behåller den nuvarande yrkesskadeförsäk
ringen med vissa förändringar torde man emellertid böra välja en lösning
som något avviker från utredningens förslag. Det synes sålunda till en
början vara lämpligt att de äldre livräntorna först räknas upp till den nivå
de bör ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande
livräntor — värdesäkras genom anknytning till basbeloppet enligt AFL.
Äldre yrkesskadelivräntor höjdes senast genom beslut år 1962 (prop.
1962: 119, L2U 25, rskr 310). Livräntor i skadefall som inträffat år 1960 och
senare blev dock inte höjda. Med hänsyn till prisutvecklingen förordar jag
att livräntor avseende yrkesskador som inträffat år 1961 eller tidigare höjs
med 25 %. Livräntor i fall då skadan inträffat något av åren 1962—1964
bör höjas med 20 % och livräntor i fall då skadan inträffat något av åren
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
98
1965—1967 med 10 %. För tiden efter den 1 januari 1968 bör de höjda liv
räntorna liksom nytillkommande livräntor värdesäkras genom anknytning
till basbeloppet.
I ett avseende anser jag utredningsförslaget i fråga om de äldre livrän
torna mindre tillfredsställande. Det gäller förslaget att livräntor som grun
dar sig på en invaliditet under 20 % skall tas undan från höjning och värde
säkring. Det är visserligen riktigt att tidigare höjningar av äldre livräntor,
med något undantag, inte avsett dessa livräntor. Jag anser dock övervägande
skäl tala för att livräntorna vid invaliditet under 20 % denna gång inte tas
undan från höjningen.
Vid en sådan höjning av livräntorna vid låga invaliditetsgrader bortfaller
behovet av särskilda regler för utbyte av dessa livräntor mot kapitalbelopp.
Enligt förslaget, som dock inte avser skadade födda före år 1903, skall så
dant utbyte ske på ansökan av den skadade, om inte särskilda skäl talar mot
utbytet. I samtliga fall bör vidare enligt utredningens mening kapitalbelop
pet vara skattefritt. Under remissbehandlingen har från olika synpunkter
riktats kritik mot förslaget. När värdesäkringsmekanismen träder in även
för dessa livräntor bör hittillsvarande lagregler för kapitalutbyte behållas.
Såsom jag nyss antytt bör den av utredningen föreslagna värdesäkrings-
metoden med anknytning till basbeloppet tillämpas även för n y t i 11 k o ra
mande livräntor. Värdesäkringsfrågan inom yrkesskadeförsäkringen
är dock inte löst därmed om man behåller YFL. Avgörande för bestämman
det av yrkesskadeersättningens storlek är den skadades årliga arbets
förtjänst. Härvid gäller dock den begränsningen att denna arbetsför
tjänst inte tas i beaktande till den del den överstiger 15 000 kr. Detta tak har
varit oförändrat sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Jag anser att
högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av yrkes
skadeersättningar bör indexregleras genom att uttryckas i basbelopp. Sam
tidigt bör maximibeloppet höjas.
Vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst som skall ligga
till grund för beräkning av ersättningar inom yrkesskadeförsäkringen har
förtjänstläget för industriarbetare spelat eu avgörande roll. Socialvårdskom-
mittén, vars förslag (SOU 1951: 25) låg till grund för den nuvarande lagen,
föreslog mot bakgrunden av dåvarande löneläge ett inkomsttak vid 9 000 kr.,
som skulle vara indexreglerat. Vid den överarbetning, som kommittéförsla
get undergick innan YFL antogs, ansågs att inkomsttaket borde sättas så
högt att det tills vidare gjorde en indexreglering överflödig. Gränsen sattes
vid 15 000 kr. i anslutning till övre gränsen i sjukpenningskalan enligt lagen
om allmän sjukförsäkring som trädde i kraft samtidigt som YFL. År sarbets
förtjänsten för industriarbetare bör även i fortsättningen tjäna som ledning
för bestämmande av inkomsttaket inom yrkesskadeförsäkringen. Jag anser
att ett tak vid fyra gånger det basbelopp som gäller vid skadeårets ingång är
en lämplig avvägning. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp en höj
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
99
ning av inkomsttaket till 22 800 kr., dvs. med drygt 50 %. Vissa andra i kro
nor uttryckta gränsvärden som har betydelse för storleken av livräntan
till en yrkesskadad bör på motsvarande sätt höjas och anknytas till basbe
loppet. På så vis kommer den högsta möjliga livräntan inom yrkesskade
försäkringen också alt höjas med ca 50 %. Jag erinrar om att den skadade
vid svårare invaliditet i allmänhet också är berättigad till folkpension och
till tilläggspension som beräknas även på högre inkomstunderlag.
Yrkesskadeförsäkringens administration handhas nu av riks
försäkringsverket och nio s. k. socialförsäkringsbolag. Bolagen skall enligt
riksdagens beslut upphöra med att meddela obligatorisk yrkesskadeförsäk
ring. Enligt utredningens förslag skall de allmänna försäkringskassorna i
första hand avgöra ärenden om ersättning vid yrkesskada. Denna fråga har
kommit i ett annat läge genom mitt förslag att den nuvarande yrkesskade
försäkringen skall bestå. Jag anser för min del att man i detta läge inte har
något att vinna på att överge den nuvarande konstruktionen med riksför
säkringsverket som försäkringsinrättning. Sedan bolagen upphört att med
dela försäkring kommer verket att vara ensam försäkringsgivare. Vad jag
nu sagt utesluter inte att riksförsäkringsverket i ökad omfattning utnyttjar
försäkringskassorna vid handläggning av yrkesskadeärenden i den mån
detta visar sig lämpligt.
Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan överklagas
till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen. Det har förut
satts att försäkringsrådet skall upphöra och någon ny rekrytering av leda
möter till rådet har sedan länge inte ägt rum. Sådana bestämmelser bör nu
tillkomma, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att besluta att försäkrings
rådet skall upphöra vid en viss tidpunkt.
Antalet mål, som kommer in till försäkringsrådet varje år, har under de
senaste åren utgjort omkring 1 500. Det är med hänsyn härtill inte möjligt
att låta besvär i yrkesskademål gå direkt från riksförsäkringsverket till för
säkringsdomstolen. Det behövs en mellaninstans. Enligt min mening bör eu
särskild yrkesskadenämnd, som i administrativt hänseende är knuten till
riksförsäkringsverket, pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yr
kesskadeärenden. Nämndens ledamöter bör utses av Kungl. Maj :t. Samman
sättning och domförhetsregler bör i huvudsak stämma överens med vad
som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för arbetsgivare och
arbetstagare skall alltså ingå i nämnden.
Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen finansieras med avgifter från
arbetsgivarna. Dessa avgifter bestäms av försäkringsinrättningarna efter
försäkringsmässiga grunder så att de kan antas täcka den risk som försäk
ringen avser. Avgiften skall alltså förslå även till avsättningar för framtida
ersättningsanspråk (kapitaltäckningssystemet). Avgifterna är olika inom
olika verksamheter och företag med hänsyn till arbetets farlighet och övriga
omständigheter. Procentsatsen för den årliga avgiften varierar för riks
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
100
försäkringsverkets del från mindre än 0,1 % av lönesumman till omkring
1,0 %. Avgifterna varierar också mellan de olika försäkringsinrättningarna.
Fastställandet av avgifterna enligt det nuvarande systemet förutsätter ett
omfattande statistiskt material i fråga om yrkesskaderiskerna i olika verk
samheter. Denna statistik, som även har betydelse för arbetarskyddsverk-
samheten, framställs av riksförsäkringsverket.
När socialförsäkringsbolagen upphör behövs inte längre en differentierad
premiesättning av konkurrensskäl. En administrativ förenkling skulle onek
ligen kunna åstadkommas, om man gick över till enhetsavgifter baserade på
ett fördelningssystem. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit
det nuvarande avgiftssystemets värde för att stimulera det förebyggande
arbetarskyddet inom företagen. Likaså har behovet av den yrkesskadesta-
tistik, som ligger till grund för nuvarande premiesättning, kraftigt under
strukits. Jag anser att fördelar och nackdelar med olika avgiftssystem lik
som statistikfrågorna bör utredas närmare innan man tar ställning till frå
gan om en förändring. I väntan på sådan utredning bör nuvarande avgifts
system behållas.
De förslag som jag lägger fram torde för skadefall som inträffar fr. o. m.
år 1968 vid ett basbelopp av 5 700 kr. medföra att arbetsgivaravgifterna
behöver höjas med ca en tredjedel.
Uppräkningen av äldre livräntor samt värdesäkringen av dessa och ny
tillkommande livräntor bör liksom tidigare omregleringar finansieras med
särskilda avgiftstillägg till arbetsgivaravgifterna. Vid nu gällande basbelopp
kan avgiftstilläggen som f. n. utgår efter 12 % på de nuvarande avgifterna
beräknas komma att för år 1968 höjas till ca 30 % av de nya avgifterna.
För arbetar skyddsverksamhet har överskottsmedel ur riks
försäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond tagits i anspråk vid några
tillfällen, särskilt under senare tid. Vissa möjligheter torde finnas att öka
fondens insatser för arbetarskyddet. Det är min förhoppning att socialför
säkringsbolagen på motsvarande sätt skall ha möjlighet att ställa fondmedel
till förfogande för arbetarskyddsändamål i samband med att bolagens verk
samhet upphör. Arbetar skyddsfrågorna i anslutning till försäkringen bör
behandlas vid den utredning om avgifts- och statistikfrågorna som jag nyss
nämnt. Härvid bör man pröva det av LO framförda förslaget om en särskild
arbetarskyddsavgift som tas ut i samband med yrkesskadeförsäkringsav-
giften.
De principer som jag uttalat mig för i fråga om yrkesskadeförsäkringen
bör bli vägledande även i fråga om de regler som gäller för yrkesskade
ersättning av statsmedel in. m. I denna del har jag liaft samråd
med chefen för försvarsdepartementet i fråga om militärersättningsförord-
ningen.
Kostnadsökningarna vid ett basbelopp på 5 700 kr. kan för helt år beräk
nas för det under femte huvudtiteln uppförda anslaget Vissa yrkesskade
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
101
ersättningar m. in. till ca 1 milj. kr. och för det under fjärde huvudtiteln
uppförda anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m., till ca 3 milj. kr. För affärsdrivande verk m. fl.
kan kostnadsökningen uppskattas till ca 1,3 milj. kr. För budgetåret 1967/68
ökar belastningen på de båda nämnda anslagen med hälften av de för helt
år angivna beloppen.
Yrkesskadeutredningen har föreslagit, att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 januari 1968. Jag anser det viktigt att de av mig
föreslagna bestämmelserna om förbättring av förmånerna genomförs vid
nämnda tidpunkt. Däremot torde det inte vara möjligt för riksförsäkrings
verket att överta administrationen av hela yrkesskadeförsäkringen förrän
den 1 januari 1969. De lagändringar som gäller administrativa frågor m. m.
bör träda i kraft sistnämnda dag.
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för
slag till
1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskade
försäkring,
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsför
säkring för sjömän m. fl.,
3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),
4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,
5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m.,
6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för
säkring,
7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för-
säkringsrådet.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga.
Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Specialmotivering
Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
De paragrafer i lagen som föreslås upphävda, nämligen 33, 42, 43, 53—55
och 62 §§, blir överflödiga när socialförsäkringsbolagen upphör med sin
verksamhet. Likaså är de föreslagna ändringarna i 1, 11, 12, 18, 24, 25, 28,
29, 32, 34, 35, 37, 38, 48 och 50 §§ en följd av att socialförsäkringsbolagen
upphör.
2
§•
Paragrafen innehåller bestämmelser om yrkesskadenämnden, som enligt
vad jag förordat skall pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yr-
kesskadeärenden när försäkringsrådet upphör.
Enligt fjärde stycket tredje punkten skall 4 kap. rättegångsbalken gälla i
fråga om jäv mot ledamot i yrkesskadenämnden. Härav följer bl. a. att den
som deltagit i avgörandet av ett ärende i riksförsäkringsverket inte får delta
i prövningen av ärendet i yrkesskadenämnden.
I den allmänna motiveringen har anförts att yrkesskadenämnden i admi
nistrativt hänseende bör vara knuten till riksförsäkringsverket. Föredrag
ning i nämnden bör kunna utföras av tjänsteman hos verket. Därvid bör
föreskrivas, att tjänsteman som deltagit i avgörandet av ett ärende i verket
eller föredragit sådant ärende där inte får föredra ärendet i nämnden. Be
stämmelser härom och övriga bestämmelser om nämndens organisation och
verksamhet bör meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 59 §.
9 §.
De i denna paragraf angivna grunderna för beräkning av den årliga ar
betsförtjänsten föreslås ändrade i fråga om minimi- och maximibeloppen.
F. n. gäller att den årliga arbetsförtjänsten skall beräknas till 1 200 kr., även
om den inte uppgår till detta belopp. Jag föreslår att minimibeloppet bestäms
till lägst 1 800 kr., varigenom man når överensstämmelse med minimiin-
komsten för sjukpenningklassplacering enligt AFL. Maximibeloppet före
slås enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bli fyra gånger det
basbelopp enligt AFL som gällde vid skadeårets ingång.
13 §.
Bestämmelserna om sjukpenningens storlek bör bringas i överensstäm
melse med motsvarande bestämmelser i AFL, vilket lämpligen kan ske ge
nom en hänvisning till sjukpenningtabellen i 3 kap. 4 § nämnda lag. Det in
nebär bl. a. att sjukpenning i fortsättningen inte sätts ned vid 67 år.
103
Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas enligt YFL är maximerad, kom
mer sjukpenningtabellen i AFL att utnyttjas till den del som den faller inom
det för skadeåret gällande inkomsttaket enligt YFL. Jag vill dock erinra om
att den som är sjukförsäkrad och placerad i högre sjukpenningklass enligt
AFL än som täcks av inkomsttaket i YFL får den högre sjukpenningen på
grund av garantiregeln i fjärde stycket första punkten i förevarande paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
15 §•
Andra stycket i paragrafen bör ändras till överensstämmelse med 3 kap.
4 § fjärde stycket AFL.
16 §.
Livränta till skadad beräknas enligt första stycket i denna paragraf på
grundval av ett s. k. ersättningsunderlag som sjunker i förhållande till ar
betsförtjänstens storlek. Tredje stycket innehåller bestämmelser om fast
ställande av ersättningsunderlaget. F. n. gäller att årlig arbetsförtjänst som
inte överstiger 7 200 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som
överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr. till tre fjärdedelar och den del därav
som överstiger 10 800 kr. till hälften. Att inkomst över 15 000 kr. inte beaktas
framgår av den tidigare nämnda maximeringsregeln i 9 §. Högsta ersätt
ningsunderlag blir i enlighet härmed 12 000 kr. (7 200 + 2 700 + 2 100).
Högsta årliga livränta för tid före 67 år är 11 000 kr.
Den förordade höjningen av maximiinkomsten från 15 000 kr. till ett be
lopp motsvarande fyra gånger basbeloppet bör leda till att gränsbeloppen
7 200 kr. och 10 800 kr. för fastställande av ersättningsunderlaget räknas upp
och i likhet med maximibeloppet anknyts till basbeloppet. Jag förordar att
nämnda gränsbelopp skall motsvara två resp. tre gånger basbeloppet. För
slaget innebär vid ett basbelopp av 5 700 kr. att årlig arbetsförtjänst som inte
överstiger 11 400 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som över
stiger 11 400 kr. men inte 17 100 kr. till tre fjärdedelar och den del därav
som överstiger 17 100 kr. till hälften. Belopp över 22 800 kr. beaktas inte.
Högsta ersättningsunderlag blir 18 525 kr. och högsta livränta, efter avrund-
ning, 18 980 kr. Vid ett basbelopp av exempelvis 6 000 kr. blir högsta ersätt
ningsunderlag 19 500 kr. och högsta livränta 17 868 kr.
Enligt första och andra styckena sätts livräntan ned fr. o. m. månaden
efter den varunder den skadade fyllt 67 år. Pension enligt AFL utgår fr. o. m.
den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. När yrkesskadelivränta
samordnas med pension är det av tekniska skäl önskvärt att de samordnade
förmånerna har samma belopp fr. o. m. den första månad för vilken pension
utges. Reglerna bör därför ändras så att livräntan sätts ned fr. o. m. den må
nad varunder den skadade fyller 67 år.
Sista stycket i paragrafen bör ändras så att riksförsäkringsverket får pröva
ansökan om utbyte av livränta mot ett engångsbelopp.
104
19 §.
Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om begravningshjälp. Jag
föreslår att begravningshjälpen som f. n. är 600 kr. bestäms till 20 % av bas
beloppet vid ingången av det år då dödsfallet inträffade.
Kungl. May.ts proposition nr li-7 år 1967
20
§.
I fråga om ändringarna i första, fjärde och femte styckena hänvisas till
vad som anförts vid 16 § första och andra styckena.
Sista stycket i denna paragraf innehåller bestämmelser om utbyte mot
engångsbelopp av livränta som är bestämd att utgå så länge livräntetagaren
lever ogift. Om livräntetagaren gifter om sig före fyllda 60 år, utges ett en
gångsbelopp som motsvarar tre årsbelopp av livräntan. Vid beräkningen av
engångsbeloppets storlek tas inte hänsyn till sådan reducering av livräntan,
som kan ha skett med tillämpning av reglerna om konkurrens mellan flera
livräntor. När livräntorna anknyts till basbeloppet krävs en närmare bestäm
ning av det engångsbelopp som skall utges. Jag föreslår att engångsbeloppet
beräknas på grundval av livräntans belopp för den månad då det nya äkten
skapet ingås.
21
§.
Barnlivränta föreslås utgå t. o. m. den månad varunder barnet uppnår den
angivna åldern, vilket underlättar utbetalningsförfarandet.
26 §.
Från yrkesskadeersättning, som belöper på tid för vilken den ersättnings-
berättigade åtnjutit folkpension, skall enligt andra stycket i denna paragraf
göras avdrag i den mån ersättningen skulle ha föranlett minskning av pen
sionen. Eftersom yrkesskadeersättning kan föranleda minskning även av
tilläggspension enligt 17 kap. 2 § AFL, bör samma regel gälla i fråga om
tilläggspension. Jag föreslår därför den ändringen i paragrafen att »folk
pension» byts ut mot »pension enligt lagen om allmän försäkring».
Övriga ändringar i paragrafen föranleds av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.
30 §.
I paragrafens första stycke föreskrivs bl. a. att yrkesskadeersättning till
den, som inte är svensk medborgare och inte är bosatt i riket, kan bytas ut
mot ett engångsbelopp om 50 % av kapitalvärdet utan vederbörandes sam
tycke.
Enligt andra stycket i paragrafen skall begravningshjälp efter avliden som
inte var svensk medborgare och inte heller var bosatt i riket utgå endast om
dödsfallet inträffat inom tre månader efter det skadan inträffade. Livränta
105
till efterlevande som inte är svensk medborgare skall enligt samma stycke
utgå endast om den efterlevande vid tiden för skadan var bosatt i Sverige.
Enligt sista stycket kan Kungl. Maj :t medge undantag från de nu åter
givna bestämmelserna. Så har också skett i förhållande till ett stort antal
stater.
Vid 1966 års riksdag (prop. 59, L2U 42, rskr 218) slopades flertalet sär
bestämmelser för utlänningar inom tilläggspensioneringen. Jag föreslår att
även de särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen som jag nu redo
gjort för slopas.
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
36 §.
Paragrafen, som innehåller regler om utbetalning av yrkesskadeersättning,
föreslås ändrad till närmare överensstämmelse med vad som enligt 16 kap.
4 § AFL gäller i fråga om folkpension och tilläggspension.
Ändringen innebär att livräntorna i fortsättningen kommer att utbetalas
per kalendermånad. Med hänsyn till förekomsten av de många små livrän
torna bör det emellertid finnas en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om
annan tid för utbetalningen, t. ex. halvårsvis.
Några särregler i fråga om utbetalning av s. k. anpassningslivräntor torde
inte behövas och bestämmelsen i andra stycket andra punkten bör därför
utgå.
39 §.
Ändringarna i denna paragraf är en följd av att försäkringsrådet ersätts
av yrkesskadenämnden och att socialförsäkringsbolagen upphör med sin
verksamhet.
40 och 44 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer beror på att försäkringsrådet ersätts av
yrkesskadenämnden.
51 §.
I denna paragraf behandlas förhållandet mellan yrkesskadelivränta och
skadestånd. Enligt första stycket är den som är berättigad till yrkesskade
ersättning oförhindrad att göra anspråk på skadestånd utöver yrkesskade
ersättningen. Enligt 20 kap. 7 § första stycket AFL gäller samma regel i
fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen.
I 20 kap. 7 § andra stycket AFL föreskrivs att ersättning enligt lagen
inte får krävas åter av den som är skadeståndsskyldig gentemot den ersätt-
ningsberättigade. Enligt andra stycket i förevarande paragraf däremot kan
försäkringsinrättning kräva tillbaka yrkesskadeersättning av den som upp-
såtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, om skadan upp
108
kommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig
att utge skadestånd oavsett om han är vållande eller inte. Inrättningen kan
dock inte kräva tillbaka mer än den ersättningsberättigade skulle haft
rätt att få ut av den skadeståndsskyldige.
Följden av denna regressrätt, som huvudsakligen utövas gentemot trafik
försäkringsbolagen, är att det vid fastställande av exempelvis en trafikliv
ränta behövs ett särskilt avräkningsförfarande, som inte är nödvändigt
i fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen. I sistnämnda fall
används den s. k. nettolivräntemetoden, som innebär att den slutliga avräk
ningen görs redan vid trafiklivräntans bestämmande. Om den skadade är
berättigad till pension enligt AFL, beaktas det aktuella pensionsbeloppet
och som livränta från trafikförsäkringen utgår det belopp som överstiger
pensionen.
Vid sammanträffande mellan trafiklivränta och yrkesskadelivränta
måste en mera komplicerad avräkningsmetod användas, den s. k. brutto-
livräntemetoden. Denna innebär att livräntetagaren tillerkänns en trafik
livränta som svarar mot hans totala inkomstbortfall och att vid utbetalning
av trafiklivräntan avdrag görs för den yrkesskadelivränta som samtidigt
utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen inte
eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.
Den avräkningsmetod som tillämpas vid fastställandet av en trafikliv
ränta har betydelse bl. a. för det sätt på vilket trafiklivräntan påverkas vid
generella höjningar av socialförsäkringsförmånerna. Ilar man använt
nettolivräntemetoden, påverkas inte livräntan av senare höjningar av den
andra förmånen. Däremot innebär bruttolivräntemetoden i princip att varje
höjning av den andra förmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Så
blev fallet t. ex. i fråga om de omregleringstillägg som utgår till yrkes-
skadelivräntorna enligt 1955 års lagstiftning. I fråga om de tillägg på
yrkesskadelivräntorna som beslöts år 1962 har emellertid yrkesskadeför-
säkringsinrättningarna och trafikförsäkringsanstalterna kommit överens
om att regress inte får förekomma och därmed inte heller något avdrag på
trafiklivräntorna.
Frågan om de olika avräkningsmetoderna bär behandlats av chefen för
finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 24 februari 1987 vid remiss
till lagrådet av förslag till lag om höjning av vissa trafiklivräntor. Om så
som där föreslås även trafiklivräntorna värdesäkras blir bruttolivränteme
toden ännu mer komplicerad att använda. Enligt förslaget skall trafikliv
ränta som fastställts före utgången av år 1965 höjas med ett allmänt till-
lägg och detta allmänna tillägg skall enligt huvudregeln beräknas på det
belopp med vilket trafiklivräntan utgår. Om emellertid vid utbetalning av
livräntan avdrag görs för annan periodisk förmån, som innefattar gottgö-
relse för penningvärdets förändring, skall vid beräkningen av det allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967
107
tillägget livräntan minskas med den andra förmånen, dock inte till den del
den motsvarar sådan gottgörelse.
I motiveringen till dessa bestämmelser anför departementschefen bl. a.
att huvudregeln utan vidare kan tillämpas i de samordningsfall där av-
räkningen görs enligt nettolivräntemetoden. Detsamma gäller avräkning
enligt bruttolivräntemetoden, om den andra förmånen inte är värdesäkrad.
Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av huvudregeln
kunna leda till att värdesäkringstillägget till trafiklivräntan fick tillgodose
ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall som
knutits till den andra förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntorna är
avsedd att bereda livräntetagarna en förbättrad ställning och det är därför
nödvändigt att skapa en regel av innebörd att trafiklivräntan vid beräk
ning av allmänt tillägg minskas med den andra förmånen utan därtill knu
ten värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar enligt departementschefen främst
sikte på yrkesskadelivräntorna. I sammanhanget understryks nödvändig
heten av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med regressut
övning gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregleringstill-
lägg, om förslaget om värdesäkring av trafiklivräntorna genomförs.
Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande (s. 277) uttalat att någon
regress i anledning av den i betänkandet föreslagna uppskrivningen och
värdesäkringen av yrkesskadelivräntorna inte bör förekomma. Någon sär
skild lagbestämmelse härom har utredningen inte funnit behövlig. Ingen
av remissinstanserna bär anmärkt mot utredningens uttalande i denna del
och jag ansluter mig också till det. Jag förutsätter därvid att, liksom år
1962, överenskommelse kan träffas mellan yrkesskadeförsäkringsinrätt-
ningarna och trafikförsäkringsanstalterna om att regress inte skall före
komma för den höjning som följer av den föreslagna värdesäkringen av
yrkesskadelivräntorna.
I fråga om det framtida yrkesskadeskyddet framhåller yrkesskadeutred-
ningen att någon regress i anledning av utgiven yrkesskadeersättning inte
kan komma i fråga, eftersom den av utredningen föreslagna integreringen
av yrkesskadeskyddet med den allmänna försäkringen gör att 20 kap. 7 §
AFL automatiskt blir tillämplig. Inte heller i denna del har remissinstan
serna haft något att erinra.
De ändringar i lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring som jag förordar
innebär ingen sådan integrering med den allmänna försäkringen som utred
ningen föreslagit. Med hänsyn till de olägenheter som bruttolivräntemeto
den medför och med hänsyn till att samma regler i fråga om regressrätt
lämpligen bör gälla för socialförsäkringsersättningar, som kan vara sam
ordnade sinsemellan, anser jag lämpligt att regressrätten inom yrkes
skadeförsäkringen avskaffas. Ändringen bör träda i kraft samtidigt med att
socialförsäkringsbolagen slutar att meddela yrkesskadeförsäkring och bör
avse skador som inträffat efter ikraftträdandet.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Regressrätten kan beräknas under senare år ha inbringat yrkesskadeför-
säkringsinrättningarna omkring 6 milj. kr. per år eller 7—8 % av de år
liga utgifterna för yrkesskadeförsäkringen.
52 §.
Ändringarna i denna paragraf är föranledda dels av att försäkringsrådet
ersätts av yrkesskadenämnden och dels av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.
56 §.
Ändringen beror på att försäkringsrådet ersätts med yrkesskadenämnden.
57 §.
Paragrafen har ändrats på grund av att 43 § föreslås upphävd. Samtidigt
har vissa andra ändringar gjorts för att nå överensstämmelse med brottsbal
ken.
58 §.
Denna paragraf har ändrats så att den stämmer överens med 20 kap. 15 §
AFL.
Övergångsbestämmelserna
Nya förmåner inom yrkesskadeförsäkringen har med hänsyn till sättet
för finansieringen i princip ansetts böra tillämpas endast på skadefall som
inträffat efter ikraftträdandet. I den mån äldre livräntor förhöjts har
finansieringen härav skett över statsbudgeten eller genom avgiftstillägg
från arbetsgivarna. Samma metod har följts även i de nu framlagda för
slagen. Avvikelse har emellertid gjorts för de förbättrade sjukpenningför
månerna. Med hänsyn till att det allt övervägande antalet yrkesskadade
redan nu får den högre sjukpenningen enligt AFL även efter samordnings-
tiden på grund av garantiregeln i 13 § YFL, spelar det från finansierings-
synpunkt mycket liten roll om de nya förmånerna får avse även äldre fall.
Administrativt innebär det en stor vinst. Bestämmelserna i dessa delar, som
återfinns i punkt 2, har utformats med bestämmelserna i 60 § första stycket
YFL som förebild.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har i
punkt 3 tagits in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att
vid en lämplig tidpunkt förordna att försäkringsrådet skall upphöra och
yrkesskadenämnden träda i dess ställe.
Föreskriften i punkt 4 innebär att nu gällande tystnadsplikt för den som
haft att ta befattning med ärende i försäkringsrådet kvarstår även efter
det rådet upphört.
109
Utredningens förslag i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagen
anknyter till statsmakternas beslut år 1965 (prop. 45, L2U 41, rskr 229)
och har godtagits i princip av samtliga remissinstanser. Jag ansluter mig
till förslaget. Reglerna om avvecklingen återfinns i punkt 5 i övergångs
bestämmelserna. Den avvikelsen har gjorts från utredningens förslag att
slutpunkten för avvecklingstiden bestämts till utgången av år 1973, efter
som socialförsäkringsbolagen kommer att meddela försäkring även under
år 1968.
I övrigt föreslås två ändringar i de av utredningen föreslagna reglerna.
Sålunda bör skiljenämnden avgöra inte endast tvist mellan parterna om
villkoren för överlåtelsen av försäkringsbeståndet utan även tvist om tolk
ningen av avtal om överlåtelse. Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t
att förklara att koncessionen för ett bolag skall vara förverkad, om avtal om
överlåtelse inte träffats före utgången av år 1973.
Om ett bolag önskar upphöra att meddela försäkring före den 1 januari
1969 kan detta enligt bestämmelsen i punkt 6 ske enligt de i punkt 5 upp
tagna reglerna.
I punkt 7 slutligen föreslås bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela
de ytterligare föreskrifter som kan bli nödvändiga med anledning av ikraft
trädandet. Kungl. Maj :t skall också enligt förslaget kunna uppdra åt riks
försäkringsverket eller försäkringsinspektionen att meddela sådana före
skrifter. Såsom utredningen anfört bör det ankomma på försäkringsinspek
tionen att meddela föreskrifter i fråga om avvecklingen av socialförsäk-
ringsbolagens verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.
2
§.
Enligt denna paragraf får den skadades årliga arbetsförtjänst inte be
räknas till lägre belopp än 5 000 kr. Motsvarande bestämmelse finns i militär-
ersättningsförordningen, som j ag återkommer till i det följ ande.
Frågan om en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten
och vissa andra belopp i lagen har varit uppe till behandling senast vid 1966
års riksdag i anledning av väckta motioner (I: 585, II: 700). Motionärerna
föreslog en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten till
10 000 kr. Andra lagutskottet (IAU 36) ansåg en förbättring av förmånerna
önskvärd och riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 137) som sin
mening till känna vad utskottet anfört.
Jag föreslår att minimibeloppet höjs till ett belopp motsvarande två och
en halv gånger basbeloppet enligt AFL vid ingången av det år då skadan
inträffade. Med nuvarande basbelopp innebär detta 14 250 kr. Maximibelop
pet blir automatiskt detsamma som i YFL, dvs. fyra basbelopp.
Ilo
Kungi. Maj.ts proposition nr 1l7 år 1967
3 §.
I första stycket av paragrafen finns bestämmelser om att den skadade
bär rätt till visst engångsbelopp utöver livräntan. Vid total förlust av ar
betsförmågan motsvarar detta belopp ett års lön, dock lägst 9 000 och högst
13 000 kr., om den skadade var befälhavare, maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist, och i övriga fall
9 000 kr.
0
I de nyssnämnda motionerna vid 1966 års riksdag yrkade motionärerna
att engångsbeloppets maximum skulle vara 26 000 kr. Yrkesskadeutredning-
en har föreslagit att engångsbeloppet bestäms till samma belopp som den ska
dade fått i yrkesskadepenning enligt den föreslagna yrkesskadelagen, dock
högst sex gånger basbeloppet. Enligt utredningens uppfattning föreligger
det ingen anledning att ha olika belopp beroende på den skadades befattning.
I likhet med utredningen anser jag att engångsersättningen bör vara lika
stor för alla befattningshavare. Den bör bestämmas till sex gånger basbe
loppet vid förlust av arbetsförmågan och, liksom f. n., vid nedsättning av ar
betsförmågan utgå med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.
Första stycket har avfattats i enlighet härmed.
Ändringen i andra stycket är föranledd av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.
6
§•
Ändringen i paragrafens första stycke beror på att socialförsäkringsbo
lagen upphör med sin verksamhet.
I andra stycket omnämns bl. a. bidrag enligt 39 § YFL. Enligt mitt för
slag skall detta bidrag, som avser försäkringsrådets verksamhet, upphöra
fr. o. m. den 1 januari 1969. Hänvisningen bör därför utgå.
Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
4 §•
Ändringarna i denna paragraf är föranledda av att försäkringsrådet er
sätts av yrkesskadenämnden.
6 § 2 och 3 mom.
I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 13 resp. 16 § förslaget
till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.
7 § 1—3 mom.
Dessa lagrum har ändrats i överensstämmelse med vad som föreslagits
i fråga om 19—21 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkes
skadeförsäkring.
in
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
9
§•
I paragrafen ges regler för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.
Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke skall beräkningen ske på sam
ma sätt som enligt 9 § YFL. Detta innebär bl. a. att maximiförtjänsten be
räknas till 15 000 kr. f. n. Om som jag förordat maximiförtjänsten inom
yrkesskadeförsäkringen i stället bestäms till fyra gånger basbeloppet en
ligt AFL, kommer detta automatiskt att gälla även vid fastställande av
militärersättning.
På motsvarande sätt som i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
finns i militärersättningsförordningen, i andra stycket av denna paragraf,
en föreskrift om att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre
belopp än 5 000 kr. för bl. a. den som ådragit sig skadan under värnplikts
tjänstgöring. Jag föreslår att detta minimibelopp även i militärersättnings
förordningen höjs till ett belopp motsvarande två och en halv gånger bas
beloppet enligt AFL vid ingången av det år skadan inträffade.
11 § 2 mom. samt 14 och 16 §§.
I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts vid
26, 36 och 51 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskade
försäkring.
18 och 19 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av att försäkringsrådet ersätts
av yrkesskadenämnden.
Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
Principerna i den föreslagna lagen om värdesäkring av yrkesskadeliv-
räntor in. m. är, som jag anfört i den allmänna motiveringen, att livräntor
i anledning av skador, som inträffat före den 1 januari 1968, räknas upp till
den nivå de bör ha nämnda dag och att för tiden därefter både dessa äldre
livräntor och nytillkommande livräntor värdesäkras med anknytning till
basbeloppet enligt AFL. Lagen omfattar således, till skillnad från lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av
yrkesskada m. in., även nya skadefall.
1
§.
Denna paragraf har utformats i anslutning till 1 § 1962 års förhöjnings
lag. Värdesäkringen skall beräknas på hela livräntan, även när den enligt
25 § YFL eller motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning utgår med
reducerat belopp.
Enligt andra stycket skall sådan del av livränta som bytts ut mot engångs
belopp inte beaktas vid lagens tillämpning.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
2
§.
I fråga om första stycket hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen.
Av andra stycket framgår att höjningen enligt denna paragraf skall avse
livräntans belopp efter omreglering och förhöjning enligt tidigare lagstift
ning.
I 2 § fjärde stycket 1962 års förhöjningslag finns en spärregel som säger att
förhöjning enligt lagen inte får föranleda att livräntan överstiger det be
lopp som den skulle ha uppgått till enligt YFL, om den skadades årliga ar
betsförtjänst beräknats till 15 000 kr. Jag har i det föregående föreslagit att
inkomsttaket i yrkesskadeförsäkringen höjs till ett belopp motsvarande fyra
gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbelopp en årsinkomst om 22 800
kr. Eftersom detta innebär mer än 50 % höjning av inkomsttaket och sam
tidigt den största höjningen enligt nu förevarande paragraf är 25 %, behövs
inte motsvarande spärregel i den nu föreslagna lagen.
3 §•
Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen.
Av första stycket första punkten framgår att indexregleringsbestämmel-
sen aldrig kan leda till sänkning av utgående förmån. I andra punkten har
införts en avrundningsregel motsvarande den som finns i 16 kap. 4 § AFL.
4 §•
Denna paragraf bär motsvarighet i 4 § 1962 års förhöjningslag men har i
enlighet med utredningens förslag fått en utformning som gör den enklare
att tillämpa. Innebörden av bestämmelsen är att den skadade när liv
räntan byts ut mot sjukpenning garanteras en sjukpenning, som till sitt
värde motsvarar livräntan efter värdesäkring.
5 §•
Paragrafen motsvarar 5 § 1962 års förhöjningslag.
Den nuvarande samordningen enligt 17 kap. 2 § AFL mellan pension och
yrkesskadelivränta innebär att folkpension och tilläggspension i form av
förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den
yrkesskadelivränta som för samma tid tillkommer den skadade. Folkpen
sion i form av ålderspension samt folkpension och tilläggspension i form
av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pen-
sionsberättigades livränta som efterlevande. Minskningen görs i första hand
på tilläggspension. Även livränta som bytts ut mot ett engångsbelopp verkar
reducerande. En spärregel föreskriver, att folkpension alltid skall utgå med
minst en fjärdedel när det gäller förtids- eller barnpension, med minst hälf
ten när det gäller änkepension och med minst tre fjärdedelar när det gäller
ålderspension.
113
Utredningen har i fråga om samordningen föreslagit att livränta enligt
YFL eller tidigare vrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten för den nya
lagstiftningens ikraftträdande eller, om livränta skulle börja utgå senare,
till tidpunkten för sammanträffandet av livränta och pension. Den del av
livräntan, som verkar reducerande på pensionen, bör enligt utredningen för
framtiden stå kvar som en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt
får följa sina egna bestämmelser och växlingarna i basbeloppet. Med den
återstående delen av livräntan, dvs. den som inte går i avräkning på pen
sionen, skall enligt utredningens förslag förfaras som om den var friståen
de från samordningen. Endast denna del av livräntan blir föremål för upp
räkning och värdesäkring enligt de föreslagna nya bestämmelserna.
Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissyttrande att, om en sådan
fastlåsning skall kunna accepteras, bör rimligen undantas de fall av fram
deles inträffande ändringar som beror av individuella faktorer. Emellertid
skulle det enligt verkets mening vara en klarare linje att även i samord-
ningsfallen låta värdesäkringen omfatta livräntornas fulla belopp och i gen
gäld underlåta att låsa fast samordningen vid livränta- och pensionsbelop
pens storlek vid en viss tidpunkt. En sådan ändring av metoden för de
allmänna pensionernas samordning med yrkesskadelivräntorna och för liv
räntornas värdesäkring i samordningsfallen medför i princip — när för
månerna är anpassade till basbeloppssystemet — ingen ändring i fråga
om de totala belopp av livränta och pension som varje livräntetagare skulle
få enligt utredningens förslag. I de fall då livräntans och pensionens inbör
des storlek är sådan att spärregeln i fråga om avdrag på folkpensionen träder
i funktion, blir dock vid tillämpning av verkets metod det totala livränte- och
pensionsbeloppet något större än enligt utredningens förslag. Denna effekt
torde enligt verket endast uppkomma vid det nya systemets start i ja
nuari 1968. Verket förordar således att yrkesskadelivräntorna även i sam
ordningsfallen värdesäkras i full utsträckning fr. o. m. den 1 januari 1968
samt att någon ändring i detta avseende inte görs i 17 kap. 2 § AFL.
För yrkesskadeutredningen har det endast gällt att lösa frågan om sam
ordning mellan yrkesskada och pension från den allmänna försäkringen i
skadefall som inträffat före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. För
därefter beviljade förmåner blir med utredningens förslag samordnings
frågan inte aktuell. I enlighet härmed har också utredningen föreslagit att
17 kap. 2 § AFL endast skall gälla övergångsvis.
Om som jag förordar yrkesskadeförsäkringen behålls i sin nuvarande
form, måste en samordning alltjämt finnas mellan förmånerna från yrkes
skadeförsäkringen och den allmänna försäkringen. Jag ansluter mig till
riksförsäkringsverkets förslag att livräntorna värdesäkras i sin helhet och
att reduktion därefter sker enligt 17 kap. 2 § AFL. Med hänsyn till att både
yrkesskadelivräntorna och pensionen är värdesäkrade blir resultatet för
den enskilde i huvudsak detsamma med denna metod som med den av utred-
8 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
114
ningen föreslagna. Av bestämmelsen i paragrafens första stycke följer, att
de samordningsregler som gäller för grundlivräntan skall gälla även för
de förhöjningar som föranleds av lagen.
I fråga om livräntor som redan vid tiden för ikraftträdandet är sam
ordnade med pension enligt AFL skulle det emellertid kunna inträffa, i
synnerhet när livräntan är liten, att höjningen verkar reducerande på pen
sionen. Till undvikande härav föreslår jag att höjning enligt 2 § inte skall
tas i beaktande vid tillämpning av 17 kap. 2 § AFL när livräntetagaren vid
ikraftträdandet åtnjuter pension som minskats med hänsyn till livräntan.
Om en livränta på 800 kr. höjs till 1 000 kr., får således höjningen på 200 kr.
inte verka reducerande på pensionen. Samma regler bör gälla, om den yrkes-
skadade vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning som trätt i stället för tidi
gare livränta. Inte heller sådan höjning av höjningsbeloppet, i exemplet
200 kr., som föranleds av bestämmelserna i 3 § bör kunna verka reducerande
på utgående pension. Andra stycket i paragrafen är avfattat i överensstäm
melse härmed.
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
6
§•
Denna paragraf är avfattad med 6 § 1962 års förhöjningslag som före
bild. Bestämmelserna innebär att även de livräntehöjningar som följer av
basbeloppsanknytningen i 3 § skall finansieras genom avgiftstillägg.
Förslaget till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m. 1
1
§•
I denna paragraf uppräknas, liksom i 2 § förordningen den 6 juni 1962
(nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av yrkesskada in. m., de grundförfattningar enligt vilka livräntorna ut
går. Förslaget omfattar ersättningar av statsmedel på grund av dels obliga
torisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag
om försäkring för vissa yrkesskador, 1937 års krigsförsäkringslag, YFL
och 1954 års krigsförsäkringslag, dels övriga författningar som i fråga
om reglerna för ersättningen anknyter till 1916 års lag eller YFL. Två för
fattningar av sistnämnda karaktär har lagts till utöver dem som återfinns
i 1962 års förhöjningsförordning, nämligen kungörelsen den 30 juni 1961
(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor
i atomarbete m. m. och kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om
ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m. (punkterna
24 och 25 i uppräkningen).
Vid de tidigare tillfällen, då livräntor från yrkesskadelagstiftningen för
höjts med statsmedel, har bestämmelserna om förhöjning grupperats i
115
olika författningar. Med den nn föreslagna metoden för värdesäkring be
hövs inte någon sådan uppdelning. På grund härav omfattar förslaget till
förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av stats
medel, in. in., även livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kungörelsen den 2 okto
ber 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäk
ring mot skada till följd av olycksfall, förordningen den 18 juni 1909 (nr
89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst
göring samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (punkterna
1, 2, 3 och 5 i uppräkningen).
Livräntor enligt författningarna under punkterna 1, 2 och 5 utgår till
allt övervägande delen, men dock inte helt, av statsmedel. Enligt bestäm
melserna i paragrafens andra stycke betalas värdesäkringen av statsmedel
även för den del av livräntan som utgår i annan ordning. På samma sätt
har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.
Enligt paragrafen omfattas alla fiskarlivräntor, som utgår enligt 1908 års
kungörelse eller 1918 års förordning, av värdesäkringen.
2 §.
Första stycket innehåller samma bestämmelser som 2 § första stycket
förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
Innebörden av bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevaran
de paragraf är densamma som i 2 § andra stycket förslaget till lag om
värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m., nämligen att det är livräntan
efter tidigare tillägg, omregleringar och förhöjningar som skall ligga till
grund för värdesäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967
3—5 §§.
I fråga om innehållet i dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts
vid motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om värdesäkring av yr
kesskadelivräntor m. m.
Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän försäkring
3 kap. 10 §.
Enligt de före år 1967 gällande bestämmelserna fick sjukpenning inte
börja utges förrän viss karenstid gått till ända. Sjukpenning fick sålunda i
regel inte utges för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då
sjukdomsfallet inträffade inräknad. Om en sjukperiod började inom 20
dagar efter föregående sjukperiods slut, skulle dock de båda perioderna an
ses som en sjukperiod vid beräkning av karenstid, den s. k. tjugodagarsre-
geln.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Genom de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande ändringarna i 3 kap. 10 §
slopades den tidigare regeln om tredagar skarens i normalfallen. Sjukpen
ning för insjuknandedagen kan dock inte utges. Försäkrad, som har in
komst av annat förvärvsarbete än anställning, kan välja att ha karenstid
för tilläggssjukpenning, som grundar sig på sådan inkomst, och i sådant
fall gäller för honom alltjämt tjugodagar sregeln i fråga om denna tilläggs
sjukpenning.
Före år 1967 var en försäkrad i regel berättigad till sjukpenning för en
staka dag, under vilken han varit arbetsoförmögen på grund av behandling
för sjukdom, under förutsättning att behandlingen skett inom 20 dagar efter
närmast föregående sjukperiods slut och karenstiden för denna sjukperiod
gått till ända.
Enligt nu gällande regler kan i normalfallen sjukpenning för enstaka
dag inte utgå, eftersom denna är att anse som insjuknandedag. Endast i
de fall då tjugodagar sregeln alltjämt gäller är det möjligt att utge tilläggs
sjukpenning för sådan dag. Detta förhållande är till nackdel för bl. a. nj ur
sjuka personer för vilka regelbunden s. k. dialysbehandling är livsnödvändig.
För denna behandling, som äger rum på sjukhus, åtgår en dag och den måste
företas två gånger i veckan. Med hänsyn till dessa och liknande fall anser
jag att en motsvarighet till den tidigare tjugodagarsregeln bör införas, så
ätt sjukpenning kan utgå även för insjuknandedagen, om sjukperioden bör
jar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut.
5 kap. 2 §.
Ändringen är av redaktionell art och har inte samband med de ändrade
reglerna om yrkesskadeförsäkring. Enligt förslag i prop. 1967:73 utgår
andra stycket i 5 kap. 1 §.
17 kap. 2 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan yrkesskade
ersättning och förmån från den allmänna försäkringen. En redogörelse för
bestämmelserna har lämnats i specialmotiveringen till 5 § förslaget till lag
om värdesäkring av yrlcesskadelivräntor in. m.
I enlighet med utredningens förslag bör två ändringar göras i para
grafen.
Reglerna om att en pension minskas med viss del av sjukpenning eller
livränta enligt YFL gör inte undantag för ersättning på grund av frivil
lig försäkring. Enligt yrkesskadeutredningens mening är denna försäk
ringsform närmast att jämföra med motsvarande försäkringar inom den
privata sektorn av försäkringsvärlden. Någon samordning i egentlig me
ning mellan socialförsäkringen och försäkringen inom nämnda sektor finns
inte. Vidare är den frivilliga yrkesskadeförsäkringen i princip självbäran
117
de, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att någon legal uppskrivning av dessa
ersättningar inte ansetts böra genomföras.
Utredningen föreslår därför att ersättningar på grund av frivillig yrkes
skadeförsäkring i fortsättningen inte skall verka minskande på förmåner
från den allmänna försäkringen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till det.
Första stycket första punkten i paragrafen föreslås därför ändrad så att
endast ersättning på grund av obligatorisk försäkring tas i beaktande vid
tillämpningen av samordningsreglerna.
Utredningen har vidare påpekat att bestämmelserna om att sjukpen
ning enligt YFL verkar reducerande på pensionen förorsakar försäkrings
kassorna administrativa svårigheter. Utredningen förordar att yrkesskade-
sjukpenning i fortsättningen inte skall föranleda minskning av pension,
fin särskild bestämmelse behövs enligt utredningen för det fall, att en
pensionär, som har yrkesskadelivränta, sedermera får ett recidiv så att
livräntan byts ut mot sjukpenning. I en sådan situation bör enligt utred
ningens mening den minskning som föranleds av livräntan stå kvar även
under sjukdomstiden.
Utredningens förslag i denna del har inte mött någon kritik under re
missbehandlingen. Jag ansluter mig för egen del till förslaget. Första och
andra styckena i paragrafen bör ändras i enlighet härmed.
I första stycket bör också göras en ändring med anledning av att social
försäkringsbolagen upphör med sin verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Förslaget till lag angående upphävande av lagen om försäkringsrådet
I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagen
angående upphävande av lagen om försäkringsrådet träda i kraft den dag
Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t bör kunna meddela de föreskrifter
som behövs med anledning av ikraftträdandet.
När försäkringsrådet upphör bör de bestämmelser, som finns i olika för
fattningar om försäkringsrådet, i stället avse yrkesskadenämnden. En före
skrift härom bör tas med i förevarande lag. Härigenom kommer bl. a. lagen
den 26 maj 1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut att gälla
i fråga om yrkesskadenämndens beslut.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Hemställan
Under hänvisning till det anförda hemställer jag att lagrådets yttrande
genom utdrag av protokollet inhämtas för det i 87 § regeringsformen av
sedda ändamålet över förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkes
skadeförsäkring,
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsför
säkring för sjömän m. fl.,
3) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.,
4) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 3S1) om allmän
försäkring,
5) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för-
säkringsrådet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
119
Bilaga
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring! skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att ill, 12, 25, 28, 29,
35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform där
av skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjnings
form, dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,
48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Försäkring enligt — — —-----------
Den obligatoriska försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket
men må på villkor som nedan sägs
i stället ske i ömsesidigt försäkrings
bolag, som bildats för sådant ända
mål och för vars förbindelser del
ägarna svara med obegränsad per
sonlig ansvarighet. Frivillig försäk
ring tecknas i riksförsäkringsverket
eller i dylikt bolag.
När i denna lag användes uttryc
ket försäkringsinrättning, avses där
med riksförsäkringsverket eller bo
lag som nyss nämnts.
-------— dels frivillig.
Försäkringen äger rum i riksför
säkringsverket.
2
§.
Besvär och ansökningar prövas en
ligt vad nedan stadgas av försäk- 1
Besvär prövas enligt vad nedan
stadgas av yrkesskadenämnden.
1 Lagen omtryckt 1962:408.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ringsrådet, som jämväl i övrigt har
att med uppmärksamhet följa för
säkringens tillämpning och utveck
ling.
Grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet bestäm
mas av Konungen med riksdagen.
(Föreslagen lydelse)
Yrkesskadenämnden består av
minst sju ledamöter, som förordnas
av Konungen för högst fyra år i sän
der. Två av ledamöterna skola repre
sentera arbetsgivarna och två arbets
tagarna. Av övriga ledamöter skola
minst två vara lagfarna. Innan le
damot börjar tjänstgöra, skall han ha
avlagt domared eller försäkran enligt
4 kap. 11 § rättegångsbalken.
För ledamot av yrkesskadenämn
den finnas en eller flera suppleanter.
Bestämmelserna om ledamot gälla
även suppleant.
Ärende avgöres i yrkesskadenämn
den av fyra ledamöter, om de äro en
se om beslutet, och i annat fall av
fem ledamöter. Av de ledamöter som
deltaga i beslutet skall en vara repre
sentant för arbetsgivarna och en för
arbetstagarna samt minst en av de
övriga vara lagfaren. Om jäv mot le
damot gälla bestämmelserna i 4 kap.
rättegångsbalken om jäv mot domare.
Med årlig — -----
Har hushållsarbete
För försäkrad,
Undergår- försäkrad
Åtnjöt försäkrad
Har försäkrad,
Uppgår den årliga arbetsförtjäns
ten icke till ettusentvåhundra kro
nor, skall den beräknas till detta
belopp. Överstiger den årliga arbets
förtjänsten femtontusen kronor, ta-
ges överskjutande belopp icke i be
räkning.
kommunal inkomstskatt,
års ålder.
ej inträffat,
till efterlevande,
för arbetsavbrottet.
Uppgår den årliga arbetsförtjäns
ten icke till ettusenåttahundra kro
nor, skall den beräknas till detta be
lopp. Överstiger den årliga arbets
förtjänsten ett belopp motsvarande
fyra gånger basbeloppet enligt 1 kap.
6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
9 §.
------ - år räknat.
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 dr 1967
i Nuvarande lydelse)
13
Förorsakar olycksfall------- ------- - —
Sjukpenningens storlek —--------------
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:
Den skadades
Beloppet
årliga arbets-
av hel
förtjänst uppgår
sjukpenning
för tid
Sjuk-
t. o.m.
pen-
den
ning-
månad
klass
till
men ej
under
för tid
nr
till
vilken
den
skadade
därefter
fyller
67 år
kr.
kr.
kr.
kr.
i
1 800
3
3
2
1 800
2 400
4
4
3
2 400
3 000
5
5
4
3 000
3 600
6
5
5
3 600
4 200
7
6
6
4 200
5 000
8
6
7
5 000
5 800
9
7
8
5 800
6 800
10
7
9
6 800
8 400
12
8
10
8 400
10 200
14
9
11
10 200
12 000
16
10
12
12 000
14 000
18
11
13
14 000
—
20
12
Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.
Sjukpenning må — ■— -— ------------
(Föreslagen lydelse)
om allmän försäkring vid ingången
av det år då skadan inträffade, tages
överskjutande belopp icke i beräk
ning.
§•
------------ -— minst hälften.
—---------------- att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmes med ledning av ta
bellen i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvs
arbete för år avses därvid den skada
des årliga arbetsförtjänst enligt 9 §.
dag räknad.
15 §.
För tid, -----------------—---------------- - sjukpenningens belopp.
För skadad kvinna, som stadigva- För skadad kvinna, som stadigva
rande sammanbor med eget eller rande sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fos- makes barn, adoptivbarn eller fos-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
terbarn under tio år, utgör sjukpen- terbarn under tio år, utgör sjukpen
ningen vid sjukhusvård lägst fem ningen vid sjukhusvård lägst sex
kronor för dag.
kronor för dag.
16
Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av där
av förorsakad sjukdom medfört un
der längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller ned
sättning av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden 1 i v-
ränta till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpen
ning skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sex
tiosju år, med belopp som för år räk
nat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med månaden
§•
Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av där
av förorsakad sjukdom medfört un
der längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller ned
sättning av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden 1 i v-
ränta till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpen
ning skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med må
naden närmast före den, under vil
ken han fyller sextiosju år, med be
lopp som för år räknat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med den månad,
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1967
123
(Nuvarande lydelse)
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill liv
räntan skall beräknas jämlikt första
stycket.
Vid fastställande av ersättnings-
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, som icke överstiger 7 200
kronor, till hela sitt belopp, den del
av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kronor, till tre
fjärdedelar och den del därav, som
överstiger 10 800 kronor, till hälften.
På ansökan av den skadade ma
för säkring srådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de ut
bytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fast
ställas av Konungen.
(Föreslagen lydelse)
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar av
det belopp, vartill livräntan skall be
räknas jämlikt första stycket.
Vid fastställande av ersättnings-
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, i vad den icke överstiger
två gånger basbeloppet vid ingången
av det år då skadan inträffade, till
hela sitt belopp, i vad den överstiger
två men ej tre gånger nämnda basbe
lopp, till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda bas
belopp, till hälften.
På ansökan av den skadade må
riksförsäkringsverket, när skäl där
till prövas föreligga, besluta att liv
ränta eller del därav eller livränta
för viss tid skall utbytas mot ett be
lopp för en gång, motsvarande högst
de utbytta livräntebeloppens kapital
värde enligt beräkningsgrunder som
fastställas av Konungen.
18
Arbetstagare, som på anmodan av
den försäkringsinrättning, vari han
är försäkrad, eller med dess samtyc
ke under någon tid avhåller sig från
arbetet i syfte att förebygga att yr
kesskada uppstår, återuppstår eller
förvärras, äger, såvida omständig
heterna ej föranleda till annat, un
der tiden uppbära skälig ersättning,
motsvarande högst hel sjukpenning
jämte barntillägg.
§•
Arbetstagare, som på anmodan av
riksförsäkringsverket eller med dess
samtycke under någon tid avhåller
sig från arbetet i syfte att förebygga
att yrkesskada uppstår, återuppstår
eller förvärras, äger, såvida omstän
digheterna ej föranleda till annat,
under tiden uppbära skälig ersätt
ning, motsvarande högst hel sjuk
penning jämte barntillägg.
19 §.
Har försäkrad avlidit till följd av Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, skall försäkringsinrätt- yrkesskada, utgår begravnings-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ningen utgiva begravnings
hjälp med sexhundra kronor och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till ef
terlevande.
20
Änka efter den avlidne äger upp
bära livränta, så länge hon lever
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara
en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga ar
betsförtjänst. Levde makarna åtskil
da efter vunnen hemskillnad, skall
livränta dock ej utgå till änkan med
mindre hon enligt dom eller avtal
var berättigad till underhåll av den
avlidne.
Yar den--------------------------— -— -— v
Rätten till-----------------------------------
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, un
der vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst eu tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under-
(Föreslagen lydelse)
h j ä 1 p med ett belopp motsvaran
de tjugu procent av basbeloppet vid
ingången av det år då dödsfallet in
träffade och, enligt vad i 20—23 §§
sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.
§•
Änka efter den avlidne äger upp
bära livränta, så länge hon lever
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med månaden närmast före
den, under vilken änkan fyller sex
tiosju år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Lev
de makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej
utgå till änkan med mindre hon en
ligt dom eller avtal var berättigad till
underhåll av den avlidne,
arit trolovad.
- med annan.
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sex
tiosju år, motsvara högst en tredje
del och för tid därefter högst en fjär
dedel av den avlidnas årliga arbets
förtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under-
125
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den må
nad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter
högst en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
Finnas flera------- - — -------- —- —- —
Skall livränta, varom sägs i denna
paragraf, utgå så länge livräntetaga-
ren lever ogift och ingår han äkten
skap före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena i näst
föregående stycke och i 23 §.
21
Varje bara till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år upp
bära livränta med belopp, som mot
svarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet ef
ter sagda tidpunkt till följd av sjuk
dom eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fort
far, dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till bara, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med måna
den närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.
— årliga arbetsförtjänsten.
Skall livränta, varom sägs i denna
paragraf, utgå så länge livräntetaga-
ren lever ogift och ingår han äkten
skap före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månadsbelopp
vartill livräntan uppgick den månad
äktenskapet ingicks eller vartill den
skulle ha uppgått nämnda månad
utan hänsyn till stadgandena i näst
föregående stycke och i 23 §.
§•
Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller sexton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sjätte
del av den avlidnes årliga arbetsför
tjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dy
lik orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge an
ledningen till den bristande försörj
ningsförmågan fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för bar
net, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.
Adoptivbarn äger
Var den
(Föreslagen lydelse)
avlidnes make, skall livränta doek ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess un
derhåll utgiva visst belopp en gång
för alla.
---------- eget barn.
erforderligt underhåll.
24
Har försäkrad under resa eller el
jest blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkes
skada, skola till hans efterlevande
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen
är dock berättigad att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevan
de, att han saknar varje underrättel
se om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring inford
ras från hans förmyndare.
Finnes den-------------------- —----------
§•
Har försäkrad under resa eller el
jest blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkes
skada, skola till hans efterlevande
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket
är dock berättigat att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevan
de, att han saknar varje underrättel
se om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring inford
ras från hans förmyndare.
- till livränta.
26
Har skadad från allmän försäk
ringskassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrätt-
ning, skall, därest förhållandet kom
mer till inrättningens kännedom, vad
som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning av
skadan tillkommer honom enligt den
na lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föran
leda minskning av pensionen; dock
Har skadad från allmän försäk
ringskassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas av riksförsäkringsver
ket, skall, därest förhållandet kom
mer till verkets kännedom, vad som
utgivits från kassan avdragas från
ersättning, som i anledning av ska
dan tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet ut
betalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall avdrag göras i den
mån ersättningen skolat föranleda
127
Kungl. Maj.ts proposition nr U7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
skall bolag, som avses i 1 §, göra så
dant avdrag endast om begäran där
om framställes av riksförsäkrings
verket. Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.
30
Är någon, som har rätt till sjuk
penning, barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger försäkringsin-
rättningen att med hans samtycke
när som helst i stället för sådan er
sättning till honom utgiva ett be
lopp för en gång, motsvarande högst
femtio och minst tjugu procent av
ersättningens kapitalvärde. Ersätt
ningen må ock, utan den ersättnings-
berättigades samtycke, utbytas mot
ett belopp för en gång om femtio
procent av kapitalvärdet. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.
Har skadan medfört döden och
var den avlidne ej svensk medborga
re och ej bosatt i riket, utgår begrav
ningshjälp allenast om dödsfallet
skett inom tre månader efter ska
dans inträffande och livränta till ef
terlevande, som ej är svensk med
borgare, allenast om denne vid tiden
för skadans inträffande var bosatt
här i riket.
Från vad ovan i denna paragraf är
föreskrivet äger Konungen medgiva
undantag.
minskning av pensionen.
§•
Är någon, som har rätt till sjuk
penning, barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger riksförsäkrings
verket att med hans samtycke när
som helst i stället för sådan ersätt
ning till honom utgiva ett belopp för
en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersätt
ningens kapitalvärde. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.
32 §.
Arbetsgivare eller arbetsförestån- Arbetsgivare eller arbetsförestån
dare, som genom underrättelse en- dare, som genom underrättelse en
ligt 31 § eller eljest erhållit känne- ligt 31 § eller eljest erhållit känne-
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
dom om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäk
ringskassa, lios vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäk
ringskassa, till den försäkringsin-
rätining, som jämlikt 33 § skall ut
giva ersättning i anledning av ska
dan. I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående ska
dans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken sna
rast möjligt insändes till försäk-
ringsinrättningen.
Allmän försäkringskassa, som mot
tagit anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som med
delas av Konungen, anskaffa läkar
intyg, varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte inty
get och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrätt-
ningen.
Läkarintyg, som avses i denna pa
ragraf, skall utfärdas å formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av för säkring sin
rättningen.
(Föreslagen lydelse)
dom om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäk
ringskassa, hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäk
ringskassa, till riksförsäkringsver
ket. I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående ska
dans beskaffenhet och den skada
des tillstånd eller, där skadan med
fört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till riksför
säkringsverket.
Allmän försäkringskassa, som mot
tagit anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som med
delas av Konungen, anskaffa läkar
intyg, varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte inty
get och erforderliga kompletterande
upplysningar till riksförsäkrings
verket.
Läkarintyg, som avses i denna pa
ragraf, skall utfärdas å formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av riksförsäkrings
verket.
34 §.
Sedan försäkringsinrättningen er- Sedan riksförsäkringsverket erhål-
hållit underrättelse om skadan, skall lit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersätt- verket bestämma den ersättning som
ning som skall utgivas samt, där så skall utgivas samt, där så finnes på-
Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967
129
(Nuvarande lydelse)
finnes påkallat, vidtaga åtgärder för
vård av den skadade.
Därest det----------------------------------
(Föreslagen lydelse)
den skadade.
kallat, vidtaga åtgärder för vård av
- böra utgå.
36 §.
Sjukpenning utbetalas -—- ■— ---------—-----— ■—■ ■— en månad.
Livränta, soin ej utgår i form av Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, så
vida ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till liv
ränta inträtt, å månadens första dag.
I den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning ef
ter skadans verkningar beräknas in
träda, utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
försäkringsrådet.
Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger för säkring sinrättning en
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.
Annan ersättning — —- ■—---- — —
Förskottsvis utgiven —- -—- — -—• -—
ett belopp för en gång, utbetalas, så
vida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalender
månad.
Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger riksförsäkringsverket
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.
—---- — kan ske.
--------------- del återkrävas.
Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,------------ - slutande belopp.
Angående sättet----------- ---- —----------- — •—- förordnar Konungen.
38 §.
Avgift för försäkringen skall av
försälcringsinrättningen bestämmas
till belopp, som med hänsyn till ar
betets farlighet i allmänhet och till
de särskilda förhållanden, under vil
ka det bedrives, efter försäkrings-
tekniska grunder prövas vara erfor
derligt för att täcka den risk, som
försäkringen avser, med tillägg i frå
ga om försäkring i bolag, som avses
Avgift för försäkringen skall av
riksförsäkringsverket bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de sär
skilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för
att täcka den risk, som försäkringen
avser.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 14-7
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
i 1 §, av ett belopp, motsvarande om
kostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsin-
rättning eller försäkringsanstalt skyl
dig att utgiva understöd, för vilket
enligt 25 § avdrag må göras, bestäm
mes försäkringsavgiften till det lägre
belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan
arbetsgivare än staten må dock så
dan lindring i försäkringsavgiften ej
äga rum, med mindre arbetsgivaren
begär det och, där så finnes erfor
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som försäkringsin-
rättningen godkänner.
Användes arbetstagare----------------
(Föreslagen lydelse)
Är arbetsgivare, kassa, pensionsin-
rättning eller försäkringsanstalt skyl
dig att utgiva understöd, för vilket
enligt 25 § avdrag må göras, bestäm
mes försäkringsavgiften till det lägre
belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan
arbetsgivare än staten må dock så
dan lindring i försäkringsavgiften ej
äga rum, med mindre arbetsgivaren
begär det och, där så finnes erfor
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som riksförsäkrings
verket godkänner.
—----------------- för en.
39 §.
Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrå-
dets och riksförsäkringsverkets
verksamhet skall för varje försäk
ring i verket till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsva
rande fem procent av försäkringsav
giften, beräknad utan hänsyn till av
drag som sägs i 25 §.
Bolag, som avses i 1 §, är ock skyl
digt att till statsverket erlägga bi
drag till bestridande av nämnda om
kostnader. Bidraget erlägges för var
je räkenskapsår efter årets utgång
på tid och sätt, som bestämmes av
Konungen, med belopp motsvarande
tre procent av summan av försäk
ringsavgifterna, beräknade utan hän
syn till avdrag, som sägs i 25 §, för
de försäkringar som under räken
skapsåret tagits i bolaget.
Övriga omkostnader för försäk-
ringsrådets och riksförsäkringsver-
Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för riksförsäkrings
verkets verksamhet skall för varje
försäkring till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsva
rande fem procent av försäkrings
avgiften, beräknad utan hänsyn till
avdrag som sägs i 25 §.
Övriga omkostnader för riksför
säkringsverkets verksamhet bestri-
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
kets verksamhet bestridas av stats
verket. I fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 41 § omför-
mälda fonden gäller dock vad därom
är särskilt stadgat.
(Föreslagen lydelse)
das av statsverket. I fråga om kost
naderna för förvaltningen av den i
41 § omförmälda fonden gäller dock
vad därom är särskilt stadgat.
40 §.
Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksför
säkringsverket uppgift, som erford
ras för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.
Arbetsgivare skall på begäran till
försäkringsrådet samt, där försäk
ringen äger rum i riksförsäkrings
verket, jämväl till verket lämna så
dan uppgift om arbetet och de för
hållanden, under vilka det bedrives,
samt om arbetstagarnas antal, ar
betstid och avlöningsförhållanden,
som erfordras för att bestämma för
säkringsavgift eller ersättningsbe
lopp.
I den utsträckning försäkrings
rådet eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som av
ses i första eller andra stycket, ålig
ger det uppgiftsskyldig att på begä
ran för granskning tillhandahålla
försäkringsrådet eller riksförsäk
ringsverket förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande an
teckningar jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall så
vitt möjligt ske så, att den icke med
för hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböc
ker och andra handlingar, som över
lämnats för granskning, skola åter-
Envar är skyldig att på begäran
lämna yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket uppgift, som
erfordras för att bedöma huruvida
han är pliktig att erlägga försäk
ringsavgift.
Arbetsgivare skall på begäran till
yrkesskadenämnden och riksförsäk
ringsverket lämna sådan uppgift om
arbetet och de förhållanden, under
vilka det bedrives, samt om arbets
tagarnas antal, arbetstid och avlö
ningsförhållanden, som erfordras för
att bestämma försäkringsavgift eller
ersättningsbelopp.
I den utsträckning yrkesskade
nämnden eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som av
ses i första eller andra stycket, ålig
ger det uppgiftsskyldig att på begä
ran för granskning tillhandahålla
yrkesskadenämnden eller riksförsäk
ringsverket förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande an
teckningar jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall så
vitt möjligt ske så, att den icke med
för hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböc
ker och andra handlingar, som över
lämnats för granskning, skola åter-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ställas utau dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.
Försäkringsrådet och riksförsäk
ringsverket äga, i den mån så fin
nes erforderligt för ändamål som av
ses i andra stycket, att hos myndig
het, som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verk
samhet, påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.
44
över försäkringsinrättnings beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos för
säkringsrådet genom besvär, som
skola hava inkommit till försäk
ringsrådet senast inom en månad ef
ter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.
Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riks
försäkringsverket, äger göra ansö
kan härom hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådets beslut i an
nat ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må klagan fö
ras hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkom
mit till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att be
svären ingivits eller insänts direkt
(Föreslagen lydelse)
ställas utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.
Yrkesskadenämnden och riksför
säkringsverket äga, i den mån så fin
nes erforderligt för ändamål som av
ses i andra stycket, att hos myndig
het, som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verk
samhet, påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.
§•
Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos yrkes-
skadenämnden genom besvär, som
skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det kla
ganden erhållit kännedom om be
slutet.
Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksför
säkringsverket, äger göra ansökan
härom hos yrkesskadenämnden.
Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.
Mot yrkesskadenämndens beslut
i annat ärende enligt denna lag än
som avses i andra stycket må talan
föras hos försäkringsdomstolen ge
nom besvär. Besvären skola hava in
kommit till yrkesskadenämnden
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967
133
(Nuvarande lydelse)
till för säkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens ut
gång.
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.
48
I övrigt skall vad i 3—42 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk för
säkring i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande den frivilli
ga försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.
51
Äger någon -—- -—- -—-------------- - --------
Vad försäkringsinrättning enligt
denna lag utgivit i ersättning för
skada äger inrättningen återkräva
av den som uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet vållat skadan eller,
där denna uppkommit i följd av tra
fik med motorfordon som avses i
2 § lagen den 10 maj 1929 om trafik
försäkring å motorfordon, enligt lag
är skyldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till skadan eller ej.
På grund av vad i detta stycke sägs
skall inrättningen dock äga att åter
kräva allenast vad den ersättnings-
berättigade ägt utbekomma av den
skadeståndsskyldige.
52
På begäran av försäkringsinrätt
ning eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående försäkring enligt denna lag,
(Föreslagen lydelse)
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
Yrkesskadenämndens beslut län
der till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden an
norlunda förordnar.
§•
I övrigt skall vad i 3—44 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk för
säkring i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande den frivil
liga försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.
§■
— tillkomma honom.
Ersättning enligt denna lag må ej
återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersätt-
ningsberättigade.
§•
På begäran av riksförsäkringsver
ket eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående försäkring enligt denna lag,
134
Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyl
dig att inställa sig vid annan under
rätt än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämp
liga delar gälla vad om bevisupptag
ning utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som in
ställt sig för att höras skall utgå ef
ter vad rätten prövar skäligt och
skall förskjutas, då försäkringsrå-
det påkallat förhöret, av den försäk-
ringsinråttning, som rådet bestäm
mer, och eljest av den försäkrings-
inrättning, som begärt förhöret. Er
sättningen skall stanna å försäk
ring sinrättning. Uppkommer tvist
mellan försäkringsinrättningar an
gående vem som skall slutligt svara
för ersättningen, skall tvisten på yr
kande av någon av inrättningarna
avgöras av försäkringsrådet.
(Föreslagen lydelse)
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyl
dig att inställa sig vid annan under
rätt än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämp
liga delar gälla vad om bevisupptag
ning utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som in
ställt sig för att höras skall utgå ef
ter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.
56 §.
Den som på grund av tjänsteålig
gande för riksförsäkringsverkets el
ler försäkringsrådets räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersök
ning, som sägs i 40 §, må ej röja el
ler obehörigen nyttja yrkeshemlig
het, som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärs
förhållande, vilket sålunda blivit ho
nom kunnigt.
Den som på grund av tjänsteålig
gande för riksförsäkringsverkets el
ler yrkesskadenämndens räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersök
ning, som sägs i 40 §, må ej röja el
ler obehörigen nyttja yrkeshemlig
het, som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärs
förhållande, vilket sålunda blivit ho
nom kunnigt.
57 §.
Underlåter arbetsgivare eller ar- Underlåter arbetsgivare eller ar
betsföreståndare att fullgöra något betsföreståndare att fullgöra något
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att stäl
la sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, straffes med
dagsböter.
Lämnar någon medvetet eller av
grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, straffes med dagsböter,
där ej brottet är i allmän strafflag
belagt med straff.
Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Ä brott som nu sagts må
allmän åklagare tala allenast efter
angivelse av målsäganden.
58
Konungen äger träffa överenskom
melse med främmande makt om till-
lämpning av denna lag eller det and
ra landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra be
driver verksamhet, i vilken arbetsta
gare användes, eller då arbetstagare,
vilken ådragit sig skada genom in
verkan som avses i 6 § första styc
ket b) eller c) eller tredje stycket,
varit utsatt för dylik inverkan un
der arbete i båda länderna. 1
(Föreslagen lydelse)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att stäl
la sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet, dömes han till böter.
Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter, om
gärningen ej är belagd med straff i
brottsbalken.
Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.
§•
Konungen äger träffa överenskom
melse med främmande makt om ut
sträckt tillämpning av denna lag el
ler om undantag i vissa fall från la
gens bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje
styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i
övrigt den 1 januari 1969.
2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första—tredje styckena, 19 §, 20 §
första, fjärde och femte styckena samt 21, 26 och 51 §§ äger icke tillämp
ning på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej heller på skada,
som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats
senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan
av den art som orsakat skadan.
136
3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i
2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.
4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga
om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning
bär eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning
som avses i nämnda paragraf.
5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år 1973,
efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört
bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser
på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, överförandet skall
ske i den ordning som föreskrives i 54 § i dess äldre lydelse, om ej annat
följer av vad som sägs nedan.
Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedel
bart anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall
registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,
är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna
försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsver
ket.
Tvist mellan parterna om villkoren för överförande eller om tolkningen
av avtal om överförande avgöres genom skiljedom av en för ändamålet ut
sedd skiljenämnd. Nämnden består av ordförande, som försäkringsinspektio
nen utser, och fyra övriga ledamöter, av vilka vardera parten utser två. Skil
jedom har samma verkan som en överenskommelse mellan parterna.
Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av
år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.
Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen
förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före ut
gången av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt
äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäk
ring. Vidare äger de äldre bestämmelserna i 33 och 42 §§ fortfarande till-
lämpning.
Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riks
försäkringsverket övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.
Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som
delägare även för tiden därefter.
6. Önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,
äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avveck
lingen, om försäkringsinspektionen medger det.
7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna
lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riks
försäkringsverket eller försäkringsinspektionen.
Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
137
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsför
säkring för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
2
Den skadades årliga arbetsför-
tj änst må icke beräknas till lägre be
lopp än femtusen kronor.
3
Har olycksfallet, efter upphöran
de av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas vid
förlust av arbetsförmågan, om den
skadade var befälhavare, maskin
chef, styrman, maskinist, förestån
dare för ekonomiavdelning eller ra
diotelegraf ist, ett belopp, motsva
rande ett års lön, beräknad till tolv
gånger den kontanta månadslön, som
(Föreslagen lydelse)
§•
Den skadades årliga arbetsför
tjänst må icke beräknas till lägre be
lopp än ett belopp motsvarande två
och en halv gånger basbeloppet enligt
1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring vid in
gången av det år då skadan inträf
fade.
§•
Har olycksfallet, efter upphöran
de av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas
vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp motsvarande sex gånger bas
beloppet vid ingången av det år då
skadan inträffade, samt vid nedsätt
ning av arbetsförmågan det lägre be
lopp, som svarar mot nedsättningen.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
den skadade åtnjöt vid tiden för
olycksfallet, dock lägst niotusen och
högst trettontusen kronor, och eljest
ett belopp av niotusen kronor samt
vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen.
Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av försäk-
ring sinrättning en bestämd, den ska
dades tillstånd väsentlig försämring
i förhållande till vad som vid beslu
tets fattande antagits, må jämkning
i ersättningen äga rum.
6
Arbetsgivare är pliktig att till den
försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda åro obligatoriskt
försäkrade jämlikt lagen om yrkes
skadeförsäkring, erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsav
gift, som må föranledas av tillämp
ningen av denna lag.
Å tillägg till försäkringsavgift, var
om i första stycket sägs, skall till-
läggsavgift eller bidrag enligt 39 §
lagen om yrkesskadeförsäkring icke
erläggas.
Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av riksförsäk
ringsverket bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring i för
hållande till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning i er
sättningen äga rum.
§•
Arbetsgivare är pliktig att till riks
försäkringsverket erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsav
gift, som må föranledas av tillämp
ningen av denna lag.
Å tillägg till försäkringsavgift, var
om i första stycket sägs, skall till-
läggsavgift enligt 39 § lagen om yr
kesskadeförsäkring icke erläggas.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 ja
nuari 1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. De nya bestämmelserna i 2 §
och 3 § första stycket äger icke tillämpning på olycksfall som inträffat före
ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1967
139
Förslag
till
Förordning
om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)
Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, 11 §
2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
4
Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.
Över beslut av riksförsäkringsver
ket i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäk
ringsrådet senast inom en månad ef
ter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.
Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts, till prövning upp
taga ärende, som avses i denna para
graf.
Över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomsto-
len genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
(Föreslagen lydelse)
§•
Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riks
försäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut
i sådant ärende må talan föras hos
yrkesskadenämnden genom besvär,
som skola hava inkommit till nämn
den senast inom en månad efter det
klaganden erhållit kännedom om be
slutet.
Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Mot yrkesskadenämndens beslut
må talan föras hos försäkringsdom
stolen genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från det klaganden erhål
lit kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att be
svären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 2 mom.
samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.
Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäk-
ringsrådet stadgas.
(Föreslagen lydelse)
binder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.
Yrkesskadenämndens beslut län
der till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden an
norlunda förordnar.
Med avseende å yrkes skadenämn
dens behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad som före-
skrives i 2 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.
6
§•
2 mom. Har olycksfallet —-------
Sjukpenningens storlek —- -—• ------
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:
Den skadades
Beloppet
årliga arbets-
av hel
förtjänst uppgår
sjukpenning
för tid
Sjuk-
t. o. m.
pen-
den
ning-
månad
för tid
klass
till
men ej
under
nr
till
vilken
den
skadade
därefter
fyller
67 år
kr.
kr.
kr.
kr.
i
1 800
3
3
2
1 800
2 400
4
4
3
2 400
3 000
5
5
4
3 000
3 600
6
5
5
3 600
4 200
7
6
6
4 200
5 000
8
6
7
5 000
5 800
9
7
8
5 800
6 800
10
7
9
6 800
8 400
12
8
10
8 400
10 200
14
9
11
10 200
12 000
16
10
12
12 000
14 000
18
11
13
14 000
—
20
12
------------------------halv sjukpenning.
— — -— —• — att hänföra.
Sjukpenningklasserna och belop
pet av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmes med ledning av ta
bellen i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvs
arbete för år avses därvid den skada
des årliga arbetsförtjänst enligt 9 §.
Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.
141
iNuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
För tid,----------------------------------------dag räknad.
1 fråga ----------- - -------------- -------- —- motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
3 mom. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av ar
betsförmågan eller nedsättning av
denna med minst eu tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 inom., liv
ränta under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjuk
dom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjuk
domstiden. Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga ar
betsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med den månad,
under vilken han fyller sextiosju år,
med belopp som för år räknat mot
svarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill liv-
3 mom. Har olycksfallet efter
apphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av ar
betsförmågan eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., liv
ränta under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjuk
dom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjuk
domstiden. Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga ar
betsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken han
fyller sextiosju år, med belopp som
för år räknat motsvarar
a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunder
laget,
b) vid nedsättning av arbetsför
mågan med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svaran
de del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och
c) vid nedsättning av arbetsför
mågan med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersätt
ningsunderlaget, som svarar mot gra
den av nedsättningen.
För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar
av det belopp, vartill livräntan skall
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
räntan skall beräknas jämlikt första
stycket.
Vid fastställande av ersättnings-
underlaget medräknas årlig arbets
förtjänst, som icke överstiger sjutu
sentvåhundra kronor, till hela sitt
belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger sjutusentvåhundra
men ej tiotusenåttahundra kronor,
till tre fjärdedelar och den del därav,
som överstiger tiotusenåttahundra
kronor, till hälften.
På ansökan av den skadade må
försåkringsrådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de ut
bytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fast
ställas av Konungen.
7
1 mom. Har olycksfallet med
fört den skadades död, skall utgivas
begravningshjälp med sexhundra
kronor och, enligt vad nedan i 2—5
mom. sägs, för år beräknade livrän
tor till efterlevande.
2 m o m. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med den månad, un
der vilken änkan fyller sextiosju år,
motsvara en tredjedel och för tid
beräknas jämlikt första stycket.
Vid fastställande av ersättningsun-
derlaget medräknas årlig arbetsför
tjänst, i vad den icke överstiger två
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring vid ingången av
det år då skadan inträffade, till hela
sitt belopp, i vad den överstiger två
men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbe
lopp, till hälften.
På ansökan av den skadade må
riksförsäkringsverket, när skäl där
till prövas föreligga, besluta att liv
ränta eller del därav eller livränta
för viss tid skall utbytas mot ett be
lopp för en gång, motsvarande högst
de utbytta livräntebeloppens kapital
värde enligt beräkningsgrunder som
fastställas av Konungen.
§•
1 mom. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas be
gravningshjälp med ett belopp, mot
svarande tjugu procent av basbelop
pet vid ingången av det år då dödsfal
let inträffade, och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.
2 m o m. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makar
na åtskilda efter vunnen hemskill
nad, skall livränta dock ej utgå till
änkan med mindre hon enligt dom
eller avtal var berättigad till under
håll av den avlidne.
Var den —------------------------------------
Rätten till ------------ --------—----------
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, un
der vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den
månad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst en
tredjedel och för tid därefter högst
en fjärdedel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.
Finnas flera----------------------------- —
Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, ut-
(Föreslagen lydelse)
och för tid därefter en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Levde makarna åtskilda efter vun
nen hemskillnad, skall livränta dock
ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad
till underhåll av den avlidne,
varit trolovad.
— med annan.
Efterlämnar den som avlidit änk
ling och kommer denne genom döds
fallet att sakna erforderligt under
håll, skall livränta tillerkännas ho
nom efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sex
tiosju år, motsvara högst en tredje
del och för tid därefter högst en fjär
dedel av den avlidnas årliga arbets
förtjänst.
Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under
hållsskyldighet å särskilda tider ut
giva bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med måna
den närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
-----årliga arbetsförtjänsten.
Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, ut-
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
gives ett belopp för en gång, motsva
rande tre årsbelopp av livräntan, be
räknad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 inom.
här nedan.
3 m o m. Varje barn till den av
lidne äger till den dag det fyller sex
ton år uppbära livränta med belopp,
som motsvarar en sjättedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är
barnet efter sagda tidpunkt till följd
av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att själv försörja sig, skall
livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmå
gan fortfar, dock längst till den dag
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock
ej utgivas. Ej heller skall livränta
utgå till barn utom äktenskap, där
est den avlidne enligt avtal som är
bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla.
Adoptivbarn äger — -------------—- -—
Var den------------ -—------- ------- - ■—
(Föreslagen lydelse)
gives ett belopp för en gång, motsva
rande tre årsbelopp av livräntan, be
räknad på grundval av det månads-
belopp vartill livräntan uppgick den
månad äktenskapet ingicks eller var
till den skulle ha uppgått nämnda
månad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.
3 mom. Varje barn till den av
lidne äger till och med den månad,
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlid
nes årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall liv
räntan utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adop
terat av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej hel
ler skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll ut
giva visst belopp en gång för alla.
— --------eget barn.
erforderligt underhåll.
9 §•
Den skadades — •— ------- - — —- -—
Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än femtu
sen kronor. Detsamma gäller beträf
fande fast anställt manskap och
------om yrkesskadeförsäkring.
Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än ett be
lopp motsvarande två och en halv
gånger basbeloppet vid ingången av
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
145
(Nuvarande lydelse)
hemvärnspersonal, då fråga är om
ersättning för tid efter det den ska
dade fyllt tjugu år eller om livränta
till efterlevande.
(Föreslagen lydelse)
det år då skadan inträffade. Detsam
ma gäller beträffande fast anställt
manskap och hemvärnspersonal, då
fråga är om ersättning för tid efter
det den skadade fyllt tjugu år eller
om livränta till efterlevande.
11
§•
2 mom. Har skadad ------------ ------
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit folkpension, skall göras avdrag
om och i den mån ersättningen sko
lat föranleda minskning av pensio
nen.
---------------- till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnju
tit pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.
14 §.
Sjukpenning utbetalas —-----------------—--------------en månad.
Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, så
vida ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till liv
ränta inträtt, å månadens första dag.
I den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning ef
ter skadans verkningar beräknas in
träda, utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
försäkringsrådet.
Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas,
såvida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalender
månad.
avsedda ändamålet.
Beträffande tiden —---------------- -----— —
Annan ersättning — — -—• —--------------------- - kan ske.
Förskottsvis utgiven------------ ------------- —--------- del återkrävas.
Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,------------ slutande belopp.
Angående sättet-------------------------------— — förordnar Konungen.
16 §.
Äger någon--------------------- ---------- — — tillkomma honom.
Vad i ersättning enligt denna för- Ersättning enligt denna förord-
ordning utgivits må riksförsäkrings- ning må ej återkrävas av den som
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse)
verket för statsverkets räkning åter
kräva av den som uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet vållat skadan
eller, där denna uppkommit i följd
av trafik med motorfordon som av
ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon, en
ligt lag är skyldig att utgiva skade
stånd evad han är vållande till ska
dan eller ej. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsver
ket dock äga att återkräva allenast
vad den ersättningsberättigade ägt
utbekomma av den skadeståndsskyl-
dige.
18
På begäran av riksförsäkringsver
ket eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående ersättning enligt denna för
ordning, vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare nå
gon skyldig att inställa sig vid an
nan underrätt än den, inom vars om
råde han vistas. Om förhöret skall i
tillämpliga delar gälla vad om bevis
upptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket och försäk
ringsrådet äga även att för det i förs
ta stycket avsedda ändamålet av ve
derbörande polismyndighet påfordra
undersökning.
Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be-
19
§.
(Föreslagen lydelse)
är skyldig att utgiva skadestånd till
den ersättningsberättigade.
§•
På begäran av riksförsäkringsver
ket eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende an
gående ersättning enligt denna för
ordning, vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare nå
gon skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i till-
lämpliga delar gälla vad om bevis
upptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket och yrkes
skadenämnden äga även att för det i
första stycket avsedda ändamålet av
vederbörande polismyndighet på
fordra undersökning.
Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be-
147
Kungl. Maj:ts proposition nr thl år 1967
(Nuvarande lydelse)
gäran till försäkringsrådet eller riks
försäkringsverket lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande av
ersättning enligt lagen om yrkesska
deförsäkring, och rörande ansvar, då
någon underlåter att lämna sådan
uppgift eller i uppgift lämnar orik
tigt meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter till
ledning för bestämmande av ersätt
ning enligt denna förordning.
(Föreslagen lydelse)
gäran till yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket lämna uppgif
ter, som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt lagen om yrkes
skadeförsäkring, och rörande an
svar, då någon underlåter att lämna
sådan uppgift eller i uppgift lämnar
oriktigt meddelande, äger motsva
rande tillämpning beträffande upp
gifter till ledning för bestämmande
av ersättning enligt denna förord
ning.
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.
första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1963
samt i övrigt den 1 januari 1969.
De nya bestämmelserna i 6 § 3 mom. första—tredje styckena, 7 § 1 mom.,
2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och
16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.
Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,
6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.
Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna för
ordning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.
148
Kangl. Ma j:ls proposition nr 147 år 1967
Förslag
till
Lag
om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring
enligt
1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk
domar,
3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,
4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av stats
medel.
Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut mot
engångsbelopp.
2
§•
Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.
Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angå
ende omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yr
kesskada m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för
höjning enligt första stycket.
3
§•
Livränta utgår, i den mån den höjes därigenom, med belopp motsvarande
produkten av det för varje tid gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och det tal, beräknat med två de
cimaler, som anger förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för
149
januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968,
basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet
avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1967
4
§.
Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust
av arbetsförmågan.
5 §•
Bestämmelserna om livränta eller sjukpenning, som värdesäkras enligt
denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen som
följer av lagens bestämmelser.
Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda
belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.
2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967
åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till
livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för
vilken livränta tidigare utgått.
6 §•
Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes a\
denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt
tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring.
7 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko
nungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning
på ersättning som belöper på tid dessförinnan.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Förslag
till
Förordning
om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som
utgår av statsmedel enligt
1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,
2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fis
kare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av stats
medel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållan-
dena under 1914—1919 års världskrig,
7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk
domar,
9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å far
tyg tjänstgörande personer,
10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkes-
sjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.,
11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkes-
sjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,
14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
15) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
151
16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.
17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),
18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,
20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,
21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. in.,
24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av
medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,
25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. m.
I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även
livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den
mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och
sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i
någon av de författningar som anges i första stycket.
Denna förordning äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts
ut mot engångsbelopp.
2
§.
Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.
Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)
angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) an
gående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förord
ningen den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni
1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda liv
räntan till grund för höjning enligt första stycket.
Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)
angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera
152
av statsmedel utgående livräntor m. m. eller förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i ar
bete, lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första
stycket.
3 §.
Livränta utgår, i den mån den höjes därigenom, med belopp motsvarande
produkten av det för varje tid gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och det tal, beräknat med två de
cimaler, som anger förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för
januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968,
basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet
avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.
4 §•
Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid
förlust av arbetsförmågan.
5 §.
Bestämmelserna om livränta eller sjukpenning, som värdesäkras enligt
denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenning
en som följer av förordningens bestämmelser.
Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda
belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.
2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967
åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till
livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för
vilken livränta tidigare utgått.
6
§•
Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av stats
medel.
7 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke till-
lämpning på ersättning som belöper på tid dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
153
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 kap.
10
§.
För den dag då sjukdomsfallet in
träffade utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sj uk-
domen gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.
Varar sjukperioden---------------------
Utan hinder------------------------------- -
Sjukpenning må--------------------------
Såsom sjukperiod -—- --------------------
För den dag då sjukdomsfallet in
träffade utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjuk
domen gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa eller
sjukperioden börjar inom tjugu da
gar efter föregående sjukperiods slut.
— — -—- — överstiger två.
— -— för år.
— — — bör utgå.
---------------i 7 §.
5 kap.
2
§•
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § första
stycket sägs men vars rätt enligt
nämnda lagrum upphört, må även i
fortsättningen åtnjuta folkpension,
därest Konungen för vissa fall så för
ordnat eller det med hänsyn till om
ständigheterna skulle framstå såsom
oskäligt att indraga pensionen. Vid
tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20
kap. skall pensionsberättigad som i
denna paragraf sägs likställas med
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upp
hört, må även i fortsättningen åt
njuta folkpension, därest Konungen
för vissa fall så förordnat eller det
med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom oskäligt att in
draga pensionen. Vid tillämpning av
6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen
sionsberättigad som i denna paragraf
sägs likställas med försäkrad, även
1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966:350.
154
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
försäkrad, även om han icke uppfyl- om han icke uppfyller förutsättning- ler förutsättningarna i 1 kap. 3 § arna i 1 kap. 3 § första stycket, första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
17 kap.
2
§.
Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller sär skild författning eller enligt Konung ens förordnande rätt till livränta el ler sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkrings verket eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning ut går enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore för höjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstek- niska grunderna svarar mot engångs beloppet.
Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålders pension minskas med tre fjärdede lar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpen ning jämte barntillägg eller livränta
Äger pensionsberättigad rätt till livränta på grund av obligatorisk för säkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om för säkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag el ler särskild författning eller enligt Konungens förordnande rätt till liv ränta, som bestämmes av eller ut betalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt ut ländsk lagstiftning om yrkesskade försäkring. Medför skada, för vilken livränta börjat utgivas, återigen sjukdom som berättigar till sjukpen ning, skall det anses som om livrän ta utginge under sjukdomstiden. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångs belopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livrän tan vore förhöjd med belopp som en ligt de vid utbytet tillämpade försäk- ringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.
Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålders pension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för sam ma tid tillkommande livränta såsom skadad; dock må avdrag å annan
155
Kungl. Maj:ts proposition nr ik7 år 1967
(Nuvarande lydelse)
såsom skadad; dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension göras endast om den pensionsberät- tigade ägt tillgodoräkna sig pensions poäng för minst ett år vid den tid punkt då skadan inträffat.
Folkpension i — —- ------- — --------Minskning enligt------- —-------- —
(Föreslagen lydelse)
förtidspension än hel sådan ske en dast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen ut går och avdrag å tilläggspension gö ras endast om den pensionsberätti- gade ägt tillgodoräkna sig pensions poäng för minst ett år vid den tid punkt då skadan inträffat.
■ — skadan inträffat. ----------skolat utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersätt ning som belöper på tid före ikraftträdandet.
Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring skall fortsätta att gälla så länge livränta be stämmes av eller utbetalas från sådant bolag.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr i tf år 1967
Förslag
till
Lag
angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)
om försäkringsrådet
Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen ej förordnar annat.
Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967
157
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 september 1967.
Närvarande:
f. d. justitierådet
L
ind
,
justitierådet
Söderlund,
regeringsrådet
Åbjörnsson,
justitierådet
Brunnberg.
Enligt lagrådet den 9 juni 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18
maj 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 74 maj 195b (nr 2b3) om
yrkesskadeförsäkring, 2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 195b (nr
2b6) om krigsförsäkring för sjömän m. fl., 3) lag om värdesäkring av yrkes-
skadelivråntor m. m., b) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, och 5) lag angående upphävande av lagen den
29 juni 1917 (nr b66) om försäkringsrådet.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av kanslirådet Ingrid Hilding .
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
2
§•
Enligt de bestämmelser om beslutförhet som nu gäller för försäkrings
rådet skall lika många representanter för arbetsgivare och för arbetare
deltaga i avgörandet av de ärenden som behandlas av rådet. Under före
dragningen av nu förevarande förslag har i lagrådet upplysts att denna
ordning avses skola bibehållas även för yrkesskadenämnden. Att den hit
tillsvarande principen om lika representation från vardera sidan fortfarande
skall gälla framgår emellertid inte fullt tydligt av den utformning regeln
om beslutförhet givits i förslaget. Stadgandet bör därför omformuleras.
I förslaget saknas regler om hur beslut skall fattas när ett ärende skall
avgöras av fem ledamöter och skiljaktiga meningar uppstår. Det kan emel
lertid inte uteslutas att sådana fall kunna uppkomma. Behov föreligger där
för av dylika regler. Stadgande i ämnet kan lämpligen ges genom en hän
visning till bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken angående omröst
158
ning i överrätt. En tillämpning av dessa bestämmelser förutsätter att en av de i beslutet deltagande ledamöterna skall vara ordförande. Det synes böra föreskrivas att denne skall vara lagfaren.
Lagrådet hemställer att lagtexten utformas med beaktande av vad sålunda anförts. Dessutom synes vissa jämkningar av huvudsakligen formell art böra göras.
Kungl. Maj:ts proposition nr i¥l år 1967
32 §.
Enligt beslut vid årets riksdag (riksdagens skrivelse den 18 maj 1967, nr 251) skall den 1 januari 1968 inrättas en ny central förvaltningsmyndig het för hälso- och sjukvården samt socialvården. I samband därmed skall medicinalstyrelsen och socialstyrelsen upphöra. Enligt vad lagrådet inhäm tat är det avsett att den nya myndigheten skall benämnas »socialstyrelsen». Med hänsyn härtill torde beteckningen »medicinalstyrelsen» i sista stycket av förevarande paragraf böra utbytas mot »socialstyrelsen».
övergångsbestämmelserna
I 30 § stadgas för närvarande i andra stycket en begränsning för visst fall av rätten till begravningshjälp och livränta. Då nämnda stadgande nu upphävs, innebär detta att utvidgade förmåner för de försäkrade införs. Ändringen i denna del torde ej böra gälla skadefall som inträffat före den 1 januari 1969. I den mån 30 § andra stycket alltså bör äga tillämpning efter utgången av år 1968 bör också finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att med giva undantag därifrån jämlikt tredje stycket i paragrafen. Lagrådet för ordar att övergångsbestämmelserna avfattas i enlighet med vad nu sagts. Om så sker, föranleder detta en jämkning i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen angående ändring i lagen om krigsförsäkring för sjö män m. fl.
Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Såsom lagrådet erinrat vid övergångsbestämmelserna till lagen angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring bör övergångsbestämmelserna till nu förevarande lag undergå viss jämkning.
Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
3 §•
I lagrådsremissen uttalas att av första stycket första punkten i paragrafen framgår att indexregleringsbestämmelsen aldrig kan leda till sänkning av utgående förmån. För att denna ståndpunkt skall komma till otvetydigt
159
uttryck i lagtexten vill lagrådet förorda att ett tredje stycke fogas till para
grafen av innehåll att tillämpning av bestämmelserna i första och andra
styckena ej får leda till att utgående förmån nedsätts. I samband härmed
bör orden »i den mån den höjes därigenom» i första stycket utgå.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 22 september 1967.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, statsråden
A
ndersson
, K
ling
, E
denman
, J
ohans
son, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yr
kesskadeförsäkring, lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän in. fl., lag om värdesäkring av yrkesskade-
livräntor m. m., lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring samt lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917
(nr 466) om försäkringsrådet.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Jag finner att de ändringar och tillägg lagrådet föreslagit bör vidtas.
Därjämte bör vissa redaktionella jämkningar göras. De vid statsrådspro
tokollet den 18 maj 1967 fogade förslagen till förordning om ändring i mi-
litärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) och förordning om
värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, in. m. bör
ändras i motsvarande delar.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga de nämnda förslagen till lagar och förordningar med angivna ändring
ar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
E5SEL.TH AB. STHLH 07
714080