2

vissa ändamålsbestämda bidrag till internationella program beräknas för

budgetåren 1968/69—1970/71 anslag på sammanlagt drygt 1 miljard kr.

Därav förutsätts ca 40 % utgå i form av krediter.

I propositionen framläggs förslag till riktlinjer för den fortsatta bistånds­

verksamheten. Dessa ansluter i stor utsträckning till de riktlinjer, som

dragits upp genom statsmakternas beslut år 1962 och i vissa avseenden där­

efter. Den starka betoningen av de internationella biståndsprogrammen bi­

behålls. Fortsatt koncentration av den direkta biståndsverksamheten för­

ordas med avseende på länder och ämnesområden. Särskilt understryks

betydelsen av bistånd i syfte att främja livsmedelsförsörjning och familje­

planering i u-länderna.

Förslag om ett svenskt system för investeringsgarantier framläggs.

Anslagen till biståndsändamål föreslås för budgetåret 1968/69 bli höjda

med 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med 25 %. En jämförelsevis

starkt ökad medelsanvisning föreslås för informationsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stock­

holms slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med

statsrådets övriga ledamöter fråga om långtidsplan för det statliga utveck­

lingsbiståndet m. m. och anför.

Inledning

Förenta Nationernas andra världskonferens för handel och utveckling

UNCTAD II inleddes i New Delhi den 1 februari 1968. Inför konferensen

möttes i Alger i oktober 1967 företrädare för den s. k. 77-gruppen, som är

en sammanslutning av de mindre utvecklade länderna, i syfte att dra upp

riktlinjerna för ett enhetligt handlande vid konferensen. De gemensamma

ståndpunkterna sammanfattades i den s. k. Alger-deklarationen (»Charter

of Algiers»).

De fattiga ländernas läge

I Alger-deklarationen tecknas bilden av en värld, i vilken klyftan i eko­

nomiskt avseende mellan rika och fattiga länder fortsätter att vidgas. Natio­

nalinkomsten per person i de utvecklade länderna beräknas tillväxa med

omkring 300 kr. om året, medan de fattiga folken —• varav en del inte nått

längre än att hela deras nationalinkomst per person är 300 kr. om året —-

genomsnittligt inte lyckats öka sina inkomster med mer än 10 kr. om året

per innevånare. Värdet av de fattiga ländernas export — med bortseende från

oljan — steg med i genomsnitt 4 % om året under 1960-talets första hälft,

medan tillväxttakten i världens totala export var dubbelt så snabb. De fat­

tiga ländernas andel av världshandeln sjönk. Bytesförhållandet i handeln

mellan u-länder och industriländer har på senare år ändrats avsevärt till

u-ländernas nackdel. Det har beräknats, att minskningen i dessa länders

4

köpkraft motsvarar 12 miljarder kr. om året — eller inemot hälften av vär­

det av de mer utvecklade ländernas statliga bistånd till u-länderna.

De fattiga ländernas samlade skuldbörda beräknas ha vuxit från 50 mil­

jarder kr. år 1955 till 200 miljarder kr. år 1906. Räntor och amorteringar på

dessa skulder kostar nu mer än 20 miljarder kr. om året — ett belopp, som

hotar att redan år 1970 växa i kapp hela den överföring av resurser i form

av lån, som sker från de rika länderna.

Alger-deklarationens teckning av läget i ekonomiska termer bestyrks av

det material, som UNCTAD :s generalsekreterare framlade inför konferensen

i New Delhi. Den kan också kompletteras med uppgifter från andra områ­

den. De senaste årsrapporterna från FN:s generalsekreterare och Världs­

banken, från FN:s livsmedelsorganisation FAO, utbildningsorganisationen

UNESCO och arbetsorganisationen ILO berättar om en fortsatt otillräcklig

livsmedelsproduktion, växande analfabetism och tilltagande arbetslöshet.

Dessa missförhållanden präglar särskilt och i stigande grad de redan fattiga

länderna. För dessa länder är en av huvudorsakerna till den växande misä­

ren gemensam: den allt hastigare folkökningen, som f. n. medför en tillväxt

av världsbefolkningen med cirka 70 milj. människor om året varav cirka 50

milj. i u-länderna. En växande ström av barn och ungdom behöver ha mat

och utbildning och arbete — men tillgången på näringsrik föda ökar lång­

samt, allt flera klappar förgäves på skolportarna trots att skolsystemet växer

snabbt, och arbetstillfällena ökar mycket långsammare än antalet arbets­

sökande.

Det är numera en utbredd mening bland folkens ledare, att humanitära,

sociala och ekonomiska skäl talar för en aktiv befolkningspolitik, i vilken

familjeplanering måste spela en huvudroll. Men ännu har endast de första

stegen tagits på de praktiska åtgärdernas väg, och många slags hinder reser

sig för en snabb utbredning av metoderna för födelsekontroll. Trots att en

målmedveten verksamhet för familjeplanering redan pågått länge, kan en­

dast några få länder och områden ännu peka på resultat i form av en påtag­

lig uppbromsning av folkökningen. Det har beräknats, att världsbefolkning­

en med nuvarande tillväxttakt fördubblas och växer till omkring 7 miljar­

der människor omkring år 2000. En framgångsrik utbredning av familje­

planeringen kan begränsa tillväxten — men knappast mer än att ändå 6

miljarder människor, dvs. 2,5 miljarder mer än nu, skall leva på jorden

om drygt 30 år.

Alger-deklarationen uttalar, att lösningen av de fattiga ländernas ekono­

miska, sociala och kulturella problem i hög grad är beroende av dessa län­

ders egna utvecklingsansträngningar. Därför krävs det en mobilisering och

ett bättre utnyttjande av interna resurser.

U-ländernas egna ansträngningar för att komma till rätta med svälten,

okunnigheten, sjukdomarna och överbefolkningen behöver få stöd av de rika

länderna i ett världsomfattande utvecklingssamarbete. De redan väl utveck­

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

5

lade länderna samarbetar till gemensam fördel i en råd olika grupperingar

sådana som OECD, den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC och fri-

handelsorganisationen EFTA och förbättrar successivt sitt läge. Det hittills

bedrivna utvecklingssamarbetet med u-länderna har inte lyckats hindra, att

det kroniska tillståndet av undernäring och felnäring har förvärrats. Stag­

nationen i deras livsmedelsframställning och den snabba tillväxten i deras

folkmängd — i förening med den snedvridning av produktion och handel,

som äger rum — hotar, som Alger-deklarationen understryker, att ge upp­

hov till en allvarlig kris.

U-ländernas gemensamma uttalanden i Alger-deklarationen erinrar världs­

samhället om dess förpliktelse att skapa förhållanden under vilka alla folk

kan åtnjuta ekonomisk och social välfärd och utveckla sina resurser därhän

alt folken kan leva utan nöd och fruktan. I en värld av växande inbördes be­

roende, säger Alger-deklarationen, är fred, framsteg och frihet gemensam­

ma och odelbara värden. Följaktligen kommer u-ländernas förkovran att

gynna även de redan utvecklade länderna.

Resursflödet till u-länderna

I början av 1950-talet var utvecklingsbiståndet fortfarande av blygsam

omfattning, men det tillväxte snabbt under årtiondet. Man har beräknat, att

ökningen av statliga gåvor och lån för ekonomisk utveckling mellan åren

1950 och 1962 uppgick till 12 % årligen. Detta senare år beräknas enligt

OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (Development Assistance Commit-

tee, DAC) det totala offentliga och privata nettoresursflödet till u-länderna

till inemot 45 miljarder kr. Under de följande åren ökades resursflödet med i

genomsnitt något över 2,5 miljarder kr. om året till drygt 55 miljarder kr.

år 1966. Ökningen motsvarade i stort sett prisstegringen under dessa år.

I verkligheten har således det totala resursflödet stagnerat under 1960-

talet. Dess andel av givarländernas växande nationalinkomst har minskat.

Resursöverföringen till u-länderna motsvarade åren före och omkring 1960

(1956—1961) ungefär 1,1 % av de rika västländernas sammanlagda na­

tionalinkomster. Åren 1962—1965 uppgick resursöverföringen till omkring

1 % men sjönk år 1966 till knappt 0,9 % av nationalinkomsten för alla gi­

varländer sammantagna. Om det totala bislåndsflödet i stället jämförs med

bruttonationalprodukten i givarländerna, var andelen år 1966 i genomsnitt

något över 0,6 % mot närmare 0,9 % år 1961.

Av den rent statliga biståndsgivningen — för DAC-ländernas del beräk­

nad till ett värde av drygt 33 miljarder kr. år 1966 — kanaliseras endast

en mindre del genom mellanstatliga bistånds- och finansieringsinstitutioner.

År 1961 utbetalades av dessa institutioner 2,8 miljarder kr. Motsvarande be­

lopp uppgick år 1966 till 7 miljarder kr.

Bland industriländerna svarar Förenta Staterna, Frankrike, Storbritan­

nien och Västtyskland för det största biståndsflödet, och detta sker främst

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

6

genom direkt biståndsgivning, dvs. bilaterala program. År 1966 svarade de

fyra länderna för nära 84 % av det totala statliga biståndet från de i DAC

deltagande staterna, Förenta Staterna ensamt för 57 %. Den sammanlagda

volymen av de fyra ländernas program har förändrats föga sedan år 1962,

vilket innebär att det statliga biståndets procentuella andel av dessa länders

nationalinkomster minskat.

Trots nedgången i Frankrikes biståndsgivning under 1960-talet svarar

landet fortfarande för den största biståndsinsatsen i förhållande till natio­

nalinkomsten. Av övriga stater, som deltar i DAC, har samtliga utom Belgien

ökat sin statliga biståndsgivning under 1960-talet. De högsta relativa steg-

ringstalen noteras för Canada, Danmark, Nederländerna och Sverige.

Vad angår biståndsflödets fördelning på världsdelar har Afrikas relativa

andel av det statliga biståndet minskat under 1960-talet, medan Latiname­

rikas andel hållit sig någorlunda konstant. Resursflödet i Asien har sedan

år 1961 ökat och omfattade år 1965 nära hälften av det totala resursflödet

till u-länderna. Med drygt 60 % av de fattiga ländernas befolkning mottog

Asien år 1965 ett bistånd, som beräknats motsvara knappt 15 kr. per invå­

nare, medan motsvarande siffra för Latinamerika anges till drygt 18 kr. och

för Afrika till 27 kr.

Industriländernas biståndsgivning beräknades år 1966 ha innefattat fält­

insatser av 103 500 personer, inklusive lärare och fredskårsdeltagare. Därav

kom över 85 % från tre länder, Frankrike, Förenta Staterna och Storbritan­

nien. Samtidigt utbildades omkring 68 000 stipendiater och praktikanter

inom ramen för statliga biståndsprogram. Även mätt i personer har bistånds-

givningen stagnerat eller minskat.

I bihang som torde få fogas till detta protokoll ingår tabeller (1—5) över

resursflödet till u-länderna.

Krav på ökat bistånd

Stora förväntningar ställdes på de rekommendationer och åtaganden, som

antogs av den första handels- och utvecklingskonferensen UNCTAD I år 1964.

En rad åtgärder förebådades där i syfte att frigöra och utveckla världshan­

deln, stabilisera råvarupriserna och öka de inslag i samarbetet mellan de

rika och de fattiga länderna, som utvecklingsbiståndet utgör. Enhälligt god­

togs som mål för resursöverföringen till u-länderna, att de rika länderna

till dessa skulle överföra statliga och privata resurser motsvarande 1 % av

bruttonationalinkomsten.

UNCTAD:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport inför den andra

världshandelskonferensen i New Dehli, att många av rekommendationerna

vid den första konferensen vunnit ökad uppmärksamhet och börjat resul­

tera i specifika åtgärder på det nationella och internationella planet. Gene­

ralsekreteraren konstaterar emellertid, att de åtgärder, som hittills vidtagits

i anledning av rekommendationerna, ej på långt när gett det omfattande re­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

sultat, som förutsågs vid den första världskonferensen för handel och ut­

veckling.

Enligt en inom Världsbanken företagen beräkning skulle u-länderna kun­

na nyttiggöra utvecklingskrediter och bidrag på 15-—20 miljarder kr. mer

om året än som f. n. står till förfogande. Undersökningar företagna av FN

och den amerikanska biståndsförvaltningen ger en liknande bild av u-län-

dernas absorptionsförmåga inom ramen för deras biståndsbehov.

I sitt tal inför Svenska bankföreningen i oktober 1967 hänvisade Världs­

bankens chef George Woods till den planering, som föregick Marshall-hjäl­

pen omedelbart efter andra världskriget och uppmanade industriländernas

regeringar att inför världens befolkningskris och livsmedelsbrist ta initia­

tivet till ett liknande planeringsarbete. Den plan, som skulle framkomma,

borde läggas till grund för 1970-talets utvecklingssamarbete. Liknande för­

slag har diskuterats inom FN. Sverige tog år 1966 upp frågan om planering

av utvecklingsarbetet i u-länderna under 1970-talet. Det första s. k. inter­

nationella utvecklingsårtiondet (»International Development Decade»), pro­

klamerat av FN vid 1960-talets ingång, hade hunnit in i sin andra hälft och

det kunde förutses, att dess mål i fråga om de fattiga ländernas ekonomiska

utveckling inte skulle nås. För att undvika en upprepning av det första ut-

vecklingsårtiondets besvikelser skulle man inför 1970-talet företa en realis­

tisk planering. Diskussionen härom har därefter fortsatt inom FN. Det kan

nu förutses, att 1968 års generalförsamling kommer att få tillfälle att ta

ställning till ett förslag om att 1970-talet skall proklameras som det andra

utvecklingsårtiondet. Inför detta avser man inom FN försöka utarbeta en

utvecklingsstrategi för världssamhällets ansträngningar att öka framstegs-

takten i de fattiga länderna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

7

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter

År 1962 antog riksdagen på grundval av förslag i prop. 1962: 100 (SU

135—138, rskr 313—316) riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet.

I propositionen anförde statsministern att politisk vilja och ekonomisk för­

måga är avgörande för det svenska biståndets omfattning, och att viljan att

hjälpa vunnit allt starkare anslutning i en bred opinion, som i praktisk

handling ville ge uttryck för internationell solidaritet och mellanfolklig för­

ståelse.

Genom riksdagens beslut steg biståndsanslagen för budgetåret 1962/63

från cirka 50 till 131 milj. kr., och anslagen såsom andel av bruttonational­

produkten1 ökade därmed från mindre än 0,1 % till 0,15 %. I propositionen

anförde statsministern att anslagen för enskilda år i framtiden måste kun­

1 Med bruttonationalprodukt avses bruttonationalprodukten till marknadspris enligt svensk

definition.

8

na variera med hänsyn till det samhällsekonomiska läget. Strävandena skulle

inriktas på att successivt öka det statliga svenska biståndet så att det upp­

når en nivå som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Stödet till de

fattiga länderna skulle därmed komma att utgöra ett av de viktigaste insla­

gen i 1960-talets politik.

Efter år 1962 har anslagen till statligt utvecklingsbistånd stigit snabbare

än anslagen till de flesta andra offentliga ändamål. I löpande priser är ansla­

gen för innevarande budgetår drygt tre gånger så stora som under budget­

året 1962/63. Totalt har sedan år 1962 drygt 1,5 miljard kr. anslagits till

biståndsändamål. Under tiden har bruttonationalprodukten stigit i sådan

takt, att biståndsanslagens ökning som en andel därav stannat vid eu för­

dubbling. Mot 0,15 % budgetåret 1962/63 beräknas anslagen för budgetåret

1967/68 komma att motsvara 0,30 % av bruttonationalprodukten.

Utvecklingen av anslagen och utbetalningarna under budgetåren 1962/

63—1966/67 jämte anslagens andel av bruttonationalprodukten framgår av

följande uppställning:

Kungl. Maj. ts proposition nr t Öl år 1968

Budgetår

Anslag

Utbetalningar1

Anslagens andel i procent

(milj. kr.) (milj. kr.)

av BNP till marknadspris

1962/63___

131

92

0,15

1963/64___

177

124

0,19

1964/65___ 226

147

0,22

1965/66___ 283

246

0,25

1966/67___

337

282

0,272

1967/68.... 404

0,302

1 Nettoutbetalningar enligt statistik från OECD /DAC.

2 Preliminära uppgifter.

Vid ingången av 1960-talet dominerades den svenska biståndsgivningen

av bidragen till de mellanstatliga organisationernas program. Sedan direkta

biståndsåtgärder i vissa länder, s. k. bilateral verksamhet, i större omfatt­

ning inleddes 1962, har dessa bidrags relativa andel av biståndsmedlen sjun­

kit från 68 % budgetåret 1962/63 till 42 % 1967/68. Samtidigt har bidrags­

beloppen stigit och en ökning skett av Sveriges andel av kostnaderna för den

biståndsverksamhet, som genomförs av FN-organen och Världsbanken. År

1967 svarade Sverige för 9,0 % av bidragen till FN:s utvecklingsprogram

(UNDP) och var därmed näst efter Förenta Staterna den största bidragsgi­

varen. Motsvarande siffror för FN:s barnfond (UNICEF) var 5,9 %, för In­

ternationella livsmedelsprogrammet (World Food Programme, WFP) 4,8 %

och för Internationella utvecklingsfonden (IDA) 3,9 %.

En sammanställning av den svenska bidragsgivningen till de mellanstat­

liga programmen och de svenska bidragens relativa andel av kostnaderna

för programmen redovisas i nedanstående tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

9

Sveriges allmänna bidrag till internationella biståndsprogram

1964

Program

(milj. %

kr)

1. FN:s utvecklingsprogram

UNDP ........................................ 52,0

7,3

2. FN:s barnfond UNICEF....

3,9

2,9

3. FN:s flyktingkommissaries

program UNHCR....................... 1,04 6,6

4. FN:s program för Palestina­

flyktingar UNRWA................... 0,3

—

Därav ordinarie bidrag........

(0,3)

—

Särskilt bidrag........................ —

—

5. Internationella livsmedels­

programmet WFP........................ 3,5

2

6. 1967 års konvention om livs­

medelshjälp ................................ —

—

7. Internationella utvecklings­

fonden IDA ................................ 36,1

3,5

Därav ordinarie bidrag...........

(10,0)

—

Extra bidrag............................ (26,1)

—

Utfästelser

1965

1966

1967

1968 1969

(milj.

kr)

%

(milj.

kr)

0/

/o

(milj.

kr)

0/

/o (milj.

kr)

(milj.

kr)

59,8

7,9

67,6

8,4

80,9

9,0

80,9

80,9

5,2

3,8

7,8

5,6

8,8

5,9

—

—

1,04

5,7

1,3

5,9

1,3

-

-

-

0,75

—

11,15

_

11,15

_

_

_

(0,75)

~

(0,75)

—

(0,75)

—

—

—

—

—

(10,4)

—

(10,4)

—

—

—

3,5

2

10,4

4

15,7

4,8

15,7

15,7

—

-

-

-

-

-

22

22

41,4

3,5

51,8

4

51,8

4

72,4

87,9

(25,9)

—

(25,9)

—

(25,9)

—

—

—

(15,5)

—

(25,9)

—

(25,9)

—

—

—

I samband med ökningen av biståndsprogrammets volym har en växande

andel av de medel, som avsatts för direkt utvecklingssamarbete med u-län-

derna, kommit att användas för verksamhet, som antingen handhas av FN-

organ eller som genomförs i nära samarbete med mellanstatliga organisa­

tioner. FN-organen har genom särskilda ändamålsbestämda bidrag från

Sverige fått möjligheter att genomföra insatser som inte rymts inom berörda

organs budget. På området för s. k. tekniskt bistånd, dvs. i huvudsak kun­

skapsöverföring, beräknas blandade multilaterala och bilaterala insatser

(s. k. multi-bi-verksamhet) under budgetåret 1967/68 kosta drygt 29 milj.

kr. motsvarande cirka 20 % av berörda anslag. Av Sveriges åtaganden un­

der utvecklingskrediter inom ramen för bilateralt s. k. finansiellt bistånd

beräknas under detta budgetår nära 40 % falla på samfinansieringsföretag

med Världsbanken/IDA. En nära anknytning av Sveriges bilaterala bi­

stånd till de internationella organisationernas program förordades i prop.

1962: 100. Totalt kan numera omkring hälften av de svenska biståndsmed-

len hänföras till insatser som i olika former administreras av eller i nära

samarbete med mellanstatliga organisationer.

Sveriges betydande ekonomiska medverkan i de mellanstatliga bistånds­

programmen har motiverat ett aktivt svenskt deltagande i utformningen av

den mellanstatliga biståndsverksamheten. Inom de beslutande organen för

FN:s och Världsbankens biståndsprogram har Sverige framträtt som

förespråkare för en betydande ökning av verksamhetens finansiella resur­

ser. I samband med diskussionerna om påfyllnad av Internationella utveck­

lingsfonden, IDA, för perioden 1968/69—1970/71 stödde Sverige världs-

bankschefens ursprungliga förslag om en fyrdubbling av de årliga bidragen.

Som enda stat har Sverige lämnat IDA frivilliga bidrag vid sidan av vad

fl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

10

som överenskommits mellan medlemsstaterna. Genom alt Sverige låtit en be­

tydande del av de svenska kreditmedlen användas i samfinansieringsoperatio-

ner med IDA har denna lånefonds resurser ytterligare drygats ut.

Från svensk sida har i åtskilliga sammanhang understrukits behovet av

en långsiktig planering av den mellanstatliga biståndsgivningen. Bl. a. i

syfte att öka förutsättningarna härför har Sverige — åter som enda stat

hittills — gjort utfästelser om bidrag till UNDP över flera år. Krav har från

svensk sida ställts på en klar arbetsfördelning och god samordning mellan

FN:s olika fackorgan och på åtgärder, som ökar fackorganens förmåga att

svara för en växande biståndsvolym. I FN:s beslutande instanser har Sve­

rige verkat för att FN-representanterna i u-länderna får en starkare ställ­

ning, så att de verkligen kan fylla funktionen som samordnare av interna­

tionellt bistånd till respektive länder. Behovet av en systematisk värdering

av biståndsverksamheten har understrukits från svenskt håll.

Sveriges delegationer i internationella organ har sedan länge talat för

aktiva FN-insatser på familjeplaneringens område. Under de senaste åren

har Sverige och andra länder, som verkat härför, vunnit ökad anslutning på

denna punkt, och förutsättningar föreligger nu för FN-åtgärder i syfte att

begränsa befolkningstillväxten.

Från svensk sida har man tagit aktiv del i det förberedelsearbete, som

ledde till skapandet av FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO)

den 1 januari 1967. Sverige har gjort sig till talesman för ett arbetsprogram

för UNIDO, vilket betonar de praktiska fältinsatserna och i motsvarande

grad reducerar omfattningen av teoretiska studier och seminarier.

Under den första världskonferensen för handel och utveckling år 1964

UNCTAD I tog Sverige tillsammans med Storbritannien initiativet till en un­

dersökning av förutsättningarna för en ny finansiell biståndsform, s. k.

supplementär finansiering, avsedd att komma länder till hjälp, som råkat ut

för en oförutsedd minskning av exportinkomsterna på grund av prisfluktua­

tioner på världsmarknaden. Arbetet på denna biståndsforms förverkligande

fortgår i de internationella organen.

Sverige har konsekvent i internationella organ hävdat principen, att bi­

stånd inte bör vara bundet till leveranser från givarlandet. Senast vid 1968

års världskonferens för handel och utveckling UNCTAD II i New Delhi fram­

fördes denna ståndpunkt. Svenska krediter är inte bundna till leveranser

från Sverige. Beträffande gåvobistånd sker upphandling utomlands då detta

framstår som ekonomiskt fördelaktigt.

I prop. 1962: 100 behandlades relativt kortfattat frågan om det direkta ut­

vecklingssamarbetets länderinriktning. I samband med biståndsprogram­

mets tillväxt under de närmast följande åren skedde en snabb ökning av

antalet länder, som mottog direkt svenskt bistånd. År 1965 hade den då ny­

inrättade biståndsmyndigheten SIDA det administrativa ansvaret för tek­

niska biståndsinsatser i ett 20-tal länder. Riksdagen hade år 1964 (prop.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

11

1964: 1 bil. 5, SU 53, rskr 156) uttalat, att de svenska biståndsinsatserna inte

borde splittras på alltför inånga länder. Riktpunkten med viss koncentration

borde fasthållas. På grundval av biståndsmyndighetens förslag fastställde

statsmakterna år 1966 (prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169), att planeringen

av nya projekt för tekniskt bistånd och utvidgning av pågående skulle kon­

centreras till ett fåtal av de länder med vilka utvecklingssamarbete redan

inletts. Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och Pakistan kom där­

med att bli huvudmottagarländer för sådant svenskt bistånd. Familjeplane­

ring och katastrofhjälp undantogs från tillämpningen av koncentrations-

principen. Vidare skulle utvecklingssamarbete av utrikespolitiska skäl kun­

na inledas med länder utanför kretsen av huvudmottagarländer. Med den­

na motivering har biståndsinsatser inletts i Sydafrikanska Republikens

grannstater Botswana, Lesotho och Swaziland och en svensk fredskårsin-

sats i Zambia successivt byggts ut. I den mån bistånd lämnas utanför hu­

vudmottagarländernas krets sker detta vanligen i samverkan med FN-organ.

Till andra än huvudmottagarländerna för tekniskt bistånd har utveck­

lingskrediter lämnats till Turkiet inom ramen för konsortiesamarbete i

OECD samt till Sudan. I övrigt har kreditgivningen kommit att inriktas på

samma länder som fått tekniskt bistånd. Sedan samarbete i fråga om kre­

ditbistånd under innevarande budgetår inletts med Kenya och Etiopien, har

länderinriktningen för kreditgivning och tekniskt bistånd kommit att över­

ensstämma.

I prop. 1962: 100 angavs yrkesutbildning och familjeplanering som lämp­

liga verksamhetsgrenar i det svenska biståndsprogrammet, dock utan att

andra ämnesområden direkt uteslöts. Under biståndsverksamhetens första

skede dominerade yrkesutbildningen. Utbildningsanstalter startades i Etio­

pien redan år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under

framväxt i Indien, Liberia, Pakistan och Tunisien. Behovet av familjeplane­

ring hade tidigt betonats, men det dröjde innan fältverksamhet på detta om­

råde kunde komma till stånd i större utsträckning. Den första svenska fa­

milj eplaneringsinsatsen hade avtalats med Ceylon år 1958 och den andra

med Pakistan år 1961. Sedermera har svenskt bistånd till familj eplanerings-

arbete kommit till stånd i ett tjugotal länder, inte minst genom kanalisering

av medel genom Internationella familjeplaneringsförbundet, 1PPF, som åt­

njuter betydande finansiellt stöd från Sverige.

Nya ämnesområden för biståndsarbetet blev aktuella under 1960-talets

första år. Bl. a. innebar påbörjandet år 1962 av kreditgivning och bistånd

genom varuleveranser en utvidgning även av ämnesområdena för bistånds­

programmet. Redan tidigt hade vissa kurser på boskaps- och växtföräd­

lingens områden anordnats i Sverige för kvalificerade studerande från u-

länderna. Den ämnesmässiga tyngdpunkten i det svenska biståndsarbetet

har på senare år förskjutits, i det att insatser på livsmedelsförsörjningens

område blivit alltmer omfattande. Statsmakterna godtog år 1966 SIDA:s för­

12

slag, att Sveriges tekniska biståndsinsatser i stort sett borde begränsas till

familjeplanering och hälsovård, lärar- och yrkesutbildning, livsmedelsför­

sörjning i vid bemärkelse jämte »community development»-verksamhet

(prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169). Insatser på hälsovårdens område har

därefter kommit att omfatta nästan uteslutande preventiv medicin, som hu­

vudsakligen stötts genom statliga bidrag till enskilda organisationers bi­

ståndsverksamhet.

Kreditgivningen bär främst kommit att omfatta projekt för vattenför­

sörjning och spannmålslagring, s. k. programbistånd avseende finansiering

av industriell utrustning samt samarbete med utvecklingsbanker.

En grov beräkning ger vid handen, att utbetalningarna under budgetåret

1966/67 från anslagen för direkta svenska biståndsinsatser till drygt

25 % avsåg livsmedelsförsörjning, medan ännu endast drygt 8 % avsåg

familjeplanering. Undervisning svarade — främst beroende på kostnader

för skolbyggen och leveranser av skolbokspapper — för över en tredjedel

av utbetalningarna under dessa anslag.

I prop. 1962: 100 framhölls, att det tekniska biståndet — dvs. kunskaps­

överföring — skulle ges prioritet. Särskild vikt skulle läggas vid FN:s skilda

program. Det på 1950-talet inledda direkta biståndet omfattade huvud­

sakligen utbildningsprojekt i u-länderna som i betydande utsträckning fi­

nansierades och bemannades från svensk sida, samt specialiserad utbild­

ning, främst vid kurser i Sverige. Efter hand har karaktären hos det tek­

niska biståndet förändrats. Ansträngningar har gjorts att snabbare och

fullständigare integrera biståndsprojekten i mottagarländernas förvaltnings-

mässiga och ekonomisk-sociala struktur. Stor vikt har lagts vid att den kun-

skapsöverförande verksamhet, som under senare år planerats, från början

väl inpassas i mottagarlandet. Biståndsinsatserna uppfattas allt mindre som

svenska modellprojekt utan som bidrag — personella och finansiella — till

en verksamhet för vilken u-landets regering alltifrån början har det huvud­

sakliga ansvaret.

Samtidigt som det svenska biståndet kommit att koncentreras till ett

mindre antal länder och ämnesområden har planeringsverksamheten tagit

sikte på förhållandevis omfattande insatser, där olika aktiviteter och skilda

typer av biståndsresurser samverkar och stöder varandra. Som exempel på

en sådan biståndsinsats kan anföras ett av svensk expertis planerat regio­

nalt jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som inleddes år 1967.

Till de viktiga nyheterna under senare år i fråga om den del av Sveriges

direkta utvecklingssamarbete, som omfattar personalinsatser, hör s. k. för-

valtningsbistånd. Avtal därom träffades år 1966 med Tanzania, och liknande

samarbete med andra länder är under förberedelse. I början av år 1966 tjänst­

gjorde 20 svenska experter inom Tanzanias förvaltning. Denna personal

ställs på svensk bekostnad till förfogande för verksamhet inom myndigheter

och institutioner i mottagarlandet. Liksom i fråga om andra insatser efter­

strävas en koncentration av personalen till ett fåtal verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

Efter eu omsorgsfull planering under medverkan av representanter för

enskilda organisationer startades en svensk fredskår år 1965. Tillhandahål­

lande av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå __ över 22

men vanligen under 30 års ålder — kom därmed att bli ett led i det svenska

biståndsprogrammet. De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien

och Zambia. Sedermera har fredskårspersonal också ställts till förfogande

för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt anknytning till det förvaltnings-

bistånd, som där lämnas till bl. a. landets vattenförsörjningsmyndigheter. I

januari år 1968 framlades en rapport om fredskårens första två år. Verksam­

heten har bedömts som framgångsrik och en betydande utvidgning planeras.

Särskilda ansträngningar har gjorts för att förstärka insatsen av svensk

personal i det internationella utvecklingssamarbetet. Den personella insatsen

i form av rekryterad expertis svarar ännu långt ifrån mot de svenska finan­

siella bidragen till de internationella biståndsprogrammen. Omfattningen

av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst framgår av sam­

manställningen i följande tabell. Den ökade rekryteringen har medfört att

det totala antalet svenskar tjänstgörande i biståndsarbetet för mellanstatliga

organisationer och i fälttjänst inom ramen för Sveriges direkta bistånd

snabbt ökat. I slutet av budgetåret 1965/66 uppgick antalet till 332 och vid

halvårsskiftet 1967 till 444. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500,

därav något över 100 i fredskåren. Av stor betydelse för tillväxten av den

s\ enska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren samt utbygg­

naden av anordningen att förse FN-programmens specialistpersonal med

svenska biträdande experter bekostade av Sverige. I båda fallen vänder

man sig till yngre, välutbildade personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

13

Rekrytering av biståndspersonal budgetåren 1963164 — 1967/68

Fältpersonal

Bilateral fältverksamhet: experter, admi­

nistratörer .................................................

Bilateral fältverksamhet: fredskårsdel-

tagare .........................................................

Nordiska projekt: svenskar........................

Multilateral biståndsverksamhet: experter

Multilateral biståndsverksamhet: biträd­

ande experter.............................................

Totalt

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

(Beräknat)

60

52

75

93

no

—

—

44

61

90

2

2

5

9

20

23

42

47

74

70

20

19

35

29

50

105

119

206

266

320

Den av bl. a. arbetsmarknadsläget i Sverige förorsakade svårigheten att

rekrytera expertpersonal har varit en faktor, som begränsat möjligheterna

alt utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet. Betydan­

de ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet. Un­

der de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande utbild­

ning av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har en del

experter inför fälttjänstgöringen även fått kompletterande fackutbildning.

14

Inom stipendiatverksamheten har särskild tonvikt lagts på utbildning av

personal, som för framtiden skall knytas till verksamhet som inletts i något

u-land under svensk medverkan. I anslutning till de föreslagna riktlinjerna

1 den utredning om u-länder och utbildning, som framlades år 1963 (SOU

1963: 64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till spe­

cialiserade kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Enskild sti-

pendiering har getts lägre prioritet och huvudsakligen inriktats på forsk­

ning och kvalificerad vidareutbildning. Under budgetåret 1966/67 deltog 333

personer i kursverksamhet. Under senare år har stipendiering för studier

utanför Sverige, främst av flyktingar från södra Afrika, fått ökad omfatt­

ning.

Biståndsgivning i form av leveranser av varor inleddes år 1962. Vid utgång­

en av budgetåret 1966/67 hade 85 milj. kr. använts för ändamålet. Gåvobistån­

det har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Under

femårsperioden 1962—1967 har Sverige lämnat skolbokspapper till vissa

länder i Asien, främst Indien och Pakistan, till ett värde av 70 milj. kr. Vid

en år 1967 genomförd bedömning av insatserna har konstaterats, att gåvor­

na kommit till god användning. Uppskattningsvis har papperet hittills an­

vänts till tryckning av 250 milj. skolböcker. Till de viktigare inslagen i gå­

vobiståndet hör vidare de leveranser av konstgödning till Indien, som inled­

des år 1966. De 28 000 ton kalkammonsalpeter, som levererats hittills, beräk­

nas förslå till förbättring av skördeutfallet på 280 000 hektar åkerjord främst

för veteodling.

Anknytning till svenska eller till av FN stödda utvecklingsprojekt eller

program har normalt varit en förutsättning för svenskt gåvobistånd i form

av varor. Ett ytterligare krav har varit, att mottagarlandet gett gåvan hög

prioritet. Vid utformningen av insatserna har hänsyn också tagits till möj­

ligheten att utnyttja överkapacitet inom vissa branscher av svensk industri.

Liksom varubiståndet inleddes utvecklingskreditgivningen år 1962. Under

femårsperioden t. o. in. budgetåret 1966/67 avtalades tolv utvecklingskrediter

till ett sammanlagt värde av 225 milj. kr. Utbetalningarna, som erfarenhets­

mässigt släpar efter med ett eller annat år, uppgick för samma tid till 40

milj. kr.

Kreditgivningen har så långt möjligt samordnats med internationella

organisationer och med andra biståndsgivare genom deltagande i växande

utsträckning i konsultativa grupper o. d. inom Världsbankens ram. Som re­

dan nämnts har samfinansiering med Världsbanken/IDA varit av stor be­

tydelse. Samverkan med regionala utvecklingsbanker inleddes genom ett av­

tal år 1966 med den Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Lånevillkoren har varit enhetliga under den ifrågavarande femårsperioden,

2 % ränta och återbetalning efter fem års amorteringsfrihet med halva be­

loppet under tio år och återstoden under de därpå följande fem åren. Avta­

lens konstruktion har utformats med Världsbankens låneavtal som förebild.

Riksdagen beslöt år 1967, alt lånevillkoren i normalfallen fr. o. in. budget­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

15

året 1967/68 skall göras förmånligare genom en tioårig amorteringsfri peri­

od (prop. 1967: 1 bil. 9, SU 54, rskr 152). Dessutom kommer svenska kredi­

ter att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio års amor-

teringsfrihet, därefter amortering under 40 år, 3/4 % årlig administrations-

avgift). De svenska kreditvillkoren är internationellt sett förmånliga och

motsvarar de riktlinjer härför som uppsatts av OECD/DAC och FN.

Under det uppbyggnadsskede av det svenska biståndet, som tillryggalagts

sedan år 1962, har samlats en betydande erfarenhet av utvecklingssamarbete.

Former har utbildats för eu samordning av det direkta svenska biståndet med

den verksamhet, som internationella organisationer och andra biståndsgi­

vare bedriver. Fackmyndigheter och enskilda organisationer har i betydan­

de utsträckning kommit att engageras i det statliga utvecklingssamarbetet.

Ett växande mått av erfarenhet om u-länderna har samlats inom konsult­

företag och universitet. Allt fler tillhör den kategori svenskar, som tjänst­

gjort i u-land eller som på annat sätt varit verksamma i utvecklingssamar­

bete. Betydande kunskap har samlats om de länder, som vårt land kommit

att särskilt samverka med i sitt utvecklingsbistånd. Erfarenhet har vunnits

om utvecklingsplanering och effektivaste sättet att utnyttja vårt lands bi-

ståndsresurser. År 1965 genomfördes en reform av biståndsförvaltningens

organisation, varvid styrelsen för internationell utveckling, SIDA, inrätta­

des. Förutsättningar synes nu föreligga för att Sverige skall kunna öka sin

medverkan i de internationella ansträngningarna till förmån för u-länderna

såväl inom ramen för FN:s verksamhet som i olika former av direkt sam­

arbete med dessa länder.

Den offentliga debatten i biståndsfrågorna har varit intensiv under hela

1960-talet. Denna debatt har, i varje fall såvitt den förts i riksdagen, inte

bragt i dagen större meningsmotsättningar i fråga om biståndsgivningens

motiv och mål eller riktlinjerna för verksamhetens bedrivande. I anslutning

till de årliga förslagen och besluten rörande biståndsanslagen har de upp­

dragna riktlinjerna bekräftats och preciserats på grundval av vunna erfa­

renheter. Förra årets riksdag uttalade (SU 1967: 53, rskr 151) att 1962 års

beslut visat sig väl ägnat att utgöra grundval för den fortsatta planeringen

av biståndets utbyggnad. Samma riksdag hemställde i skrivelse till Kungl.

Maj :t, att en plan för utvecklingsbiståndets utbyggnad med sikte på ett to­

talt bistånd motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten skulle föreläggas

1968 års riksdag. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

1 % -målets innebörd

Det ursprungliga FN-målet

Det inom det internationella utvecklingssamarbetet allmänt erkända

s. k. 1 %-målet är ett mått på omfattningen av resursöverföringen från de

jämförelsevis rika, ekonomiskt utvecklade industriländerna till de fattiga,

ekonomiskt underutvecklade länderna (u-länderna). Målet formulerades

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1960 första gången i en FN-resolution på följande sätt: ». .. flödet av

internationellt bistånd och kapital (till de underutvecklade länderna) bör

avsevärt ökas för att snarast möjligt uppgå till ungefärligen 1 % av de eko­

nomiskt avancerade ländernas samlade nationalinkomster».

Valet av procentsats fastställdes på skönsmässiga grunder. Målet upp­

ställdes för de ekonomiskt utvecklade länderna som kollektiv.

Denna måldefinition är föga preciserad. Det framgår att inte endast

biståndstransfereringar utan även andra resursöverföringar kan bidra till

uppnåendet av målet, men resursflödets art anges inte närmare. U-lands-

kategorien avgränsas inte.

Man träffade inte heller något val mellan olika nationalinkomstbegrepp.

1 %-målet avser en andel av ett lands samlade produktionsresultat under

ett år. Detta produktionsresultat kan anges med flera olika mått, exempel­

vis som nettonationalprodukt till faktorkostnad (»nationalinkomst» används

ibland som synonym härför), bruttonationalprodukt till faktorkostnad

eller bruttonationalprodukt till marknadspris. För medlemsländerna i

OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, DAC, har det största av olika i

internationell statistik använda nationalinkomstbegrepp beräknats över­

stiga det minsta med ca 25 %. 1 %-målet kan således variera avsevärt till

sin omfattning beroende på vilket nationalinkmostbegrepp som läggs till

grund för beräkningarna.

»UNCTAD-målet»

I en rekommendation som antogs vid FN:s världshandelskonferens första

session år 1964, UNCTAD I, fick 1 %-målet en mera preciserad utformning.

Det angavs sålunda: »Varje ekonomiskt avancerat land bör sträva att till­

handahålla ... utvecklingsländerna finansiella resurser till ett minsta net­

tobelopp, vilket så nära som möjligt når 1 % av dess nationalinkomst. . .»

Till rekommendationen fogades en not av följande lydelse: »Definitionen

av finansiella resurser är i sammandrag som följer: statliga (offentliga)1

gåvor i kontanter eller natura (inklusive gåvor i form av tekniskt bistånd);

varuförsäljning mot betalning i lokal valuta; statliga lån för perioder över­

stigande ett år (med avdrag för kapitalåterbetalningar); gåvobidrag och

kapitaltillskott till multilaterala biståndsorgan och nettoköp från dessa av

obligationer, fordringsbevis och fordringsandelar (»participations»); pri­

vata kapitaltransfereringar av långfristig art, netto, vilka härrör från dem

som äger hemvist i de kapitalexporterande länderna; från dessa transfere­

ringar görs således avdrag för hemtagning av kapital nedlagt i direktin­

vesteringar, långfristiga lån, portfölj placeringar och handelskrediter. Av­

drag görs ej för kapitalåterflöde härrörande från dem som äger hemvist

i de underutvecklade länderna, ej heller för avkastning på kapitalplace­

ringar.»

1 Termen »offentlig» och »statlig» används som synonymer i denna proposition.

17

Definitionen av 1 %-målet följs i rekommendationen av en kommen­

tar, där det heter att denna inte avses representera en maximering eller

en lämplig grundval för jämförelser mellan industriländernas biståndsan-

strängningar.

UNCTAD-definitionen av 1 %-målet liksom den tidigare FN-definitionen

är inte begränsad till biståndstransaktioner utan avser »tillhandahållande

av finansiella resurser», vari ingår ett betydande inslag av resursöverföring­

ar utan biståndssyfte.

UNCTAD-målet gäller för givarländerna vart för sig. Det omfattar så­

väl statliga som privata resursöverföringar. Uppskattningen av resursflö­

det grundas på en nettoberäkning. Denna är ofullständig, i det att avdrag

inte görs för t. ex. räntebetalningar och vinsthemtagningar. Med termen

»långfristig» avses tidrymder på ett år eller mer.

UNCTAD-målet är opreciserat i fråga om nationalinkomstbegrepp. Det

är även opreciserat i fråga om avgränsningen av u-landskategorin.

Internationella jämförelser

FN och DAC redovisar årligen industriländernas — och då speciellt de

västliga ländernas •— prestationer i förhållande till 1 %-målet enligt

UNCTAD-definitionen. Då dessa organisationer tolkar UNCTAD-målet olika,

kan man tala om en DAC-version och eu FN-version av detta. Resultaten i

fråga om måluppfyllelse skiljer sig väsentligt mellan de båda versionerna.

År 1966 nådde resursflödet till u-länderna från de västliga industriländerna

0,88 % enligt DAC-versionen och 0,62 % enligt FN-versionen. För Sveriges

vidkommande var siffran 0,64 % enligt DAC-redovisningen och 0,42 % en­

ligt FN:s redovisning.

Den största skiljaktigheten mellan de båda versionerna hänför sig till

nationalinkomstbegreppet. DAC använder nettonationalprodukt till faktor­

kostnad (»nationalinkomst») medan FN använder bruttonationalprodukt

till marknadspris. Skillnaden i belopp mellan dessa begrepp är för de

till DAC anslutna länderna genomsnittligt omkring 25 % och motsvaras

huvudsakligen av uppskattad kapitalförslitning och den samlade effekten

av den indirekta beskattningen minskad med subventioner. Den svenska

nationalinkomststatistiken innehåller inga beräkningar av Sveriges netto­

nationalprodukt. DAC gör en uppskattning därav för sin statistik, och denna

uppskattning ligger omkring 25 % under den svenska bruttonationalpro­

dukten till marknadspris enligt den av FN tillämpade definitionen.

DAC-versionen av UNCTAD-målet avviker från FN-versionen även i frå­

ga om redovisningen av resursströmmarna. Resursflödet från DAC-länder-

na till u-länderna år 1965 var enligt DAC 10,3 miljarder amerikanska dollar

medan FN beräknade flödet till 8,9 miljarder dollar. Detta beror främst på

att DAC:s redovisning av privata exportkrediter är mer omfattande än FN:s

och att DAC-versionens u-landskategori är större än FN-versionens, vilken

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

18

inte omfattar några europeiska länder. (Grekland, Jugoslavien, Spanien,

Turkiet är de viktigaste länderna, vilka DAC klassificerar som europeiska

u-länder.) Såväl DAC-versionen som FN-versionen av 1 %-målet inkluderar

industriländernas kolonier och transoceana territorier bland u-länderna. I

ingetdera fallet räknas f. n. något med Sovjetunionen eller Kina nära lierat

land till u-länderna.

Resursöverföringarna till u-länderna registreras normalt i den inter­

nationella statistiken först sedan de konstituerat utbetalningar enligt gängse

normer för betalningsbalansbokföring.

Strävan till enhetlighet

Försök har gjorts att åstadkomma en enhetlig tolkning av 1 %-målet.

Frågan har behandlats av en av FN:s generalsekreterare tillsatt expert­

grupp med deltagare från såväl industriländer som u-länder. Gruppen fram­

lade sina rön och rekommendationer i en rapport till FN:s ekonomiska och

sociala råd år 1967.

Gruppen förordade som nationalinkomstbegrepp vid beräkningen av

1 %-målet bruttonationalprodukten till marknadspris.

Privata exportkrediter medräknas f. n. bland de transaktioner, vilka bi­

drar till uppnåendet av 1 %-målet. Däremot har hittills ingen hänsyn ta­

gits till privata ideella institutioners gåvobidrag. FN-gruppen föreslår att

dylika bidrag medräknas i framtiden.

Expertgruppen understryker UNCTAD-målets ofullkomlighet som enda

mått på ett industrilands ansträngningar att ekonomiskt stödja u-län-

derna. Inom målets ram adderas f. n. utan differentiering transaktioner av

mycket skiftande art, vilket bl. a. innebär att ettåriga exportkrediter till 7 %

ränta väger lika tungt i vågskålen som gåvobidrag i konvertibla valutor till

multilaterala biståndsorgan. För att rättvisande jämförelser skall kunna

göras bör enligt gruppens mening betydande hänsyn tas till »kvaliteten»

hos resursflödets olika komponenter. Detta skulle innebära att man bl. a.

beaktade räntesatser och amorteringstider, graden av bindning till givar­

landets leverantörer, gåvoandelen, andelen privata kommersiella transaktio­

ner samt fördelningen mellan bilaterala och multilaterala bidrag. En full­

ständigare redovisning av resursåterflödet från u-länderna till industrilän­

derna vore också önskvärd. Sådana synpunkter har hävdats även från svensk

sida i den internationella diskussionen.

Alger-deklarationens krav

Inför UNCTAD II i New Delhi i början av år 1968 framförde u-länderna

i den s. k. Alger-deklarationen vissa önskemål rörande 1 %-målet. Enligt

deklarationen borde det nuvarande UNCTAD-målet, baserat på bruttonatio­

nalprodukten, av varje industriland ha uppnåtts vid det nu löpande utveck-

lingsårtiondets slut. Inom ramen för målsättningen uppställs ett separat

mål för det statliga biståndsflödet: detta borde beräknas netto medelst av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

19

drag för såväl amorteringar som räntebetalningar. UNCTAD-sekretariatet

har nämnt procentsatsen 0,75 % för ett statligt särmål.

Förslaget om ett separat mål för det statliga resursflödet har dryftats

även inom DAC. Som huvudargument för ett dylikt mål har framförts dels

att stora brister vidlåder den statistiska redovisningen av de privata kapi­

talrörelserna, dels att en stat inte bör inrikta sin biståndspolitik mot ett mål

omfattande transaktioner vilka den har ytterst begränsade möjligheter att

påverka. Härvid åsyftas de privata transaktionerna.

Det svenskal %-målet

Det svenska 1 %-målet definierades i prop. 1962: 100 på följande sätt:

statligt bistånd till u-länderna i form av gåvor, lån på minst fem år och bi­

drag via internationella organisationer bör uppgå till 1 % av bruttona­

tionalprodukten. När prop. 1962: 100 framlades fanns på det officiella in­

ternationella planet endast det av FN år 1960 angivna målet, och den

svenska målangivelsen fastställdes i avvaktan på en mera tillfredsstäl­

lande internationell definition. Den år 1964 antagna UNCTAD-definitionen

av 1 %-målet har inte ansetts böra föranleda ett övergivande av 1962 års

formulering som riktmärke för det svenska utvecklingsbiståndets omfatt­

ning.

Till skillnad från UNCTAD-målet kan det svenska 1 %-målet betecknas

som ett renodlat biståndsmål begränsat till statliga, klart långfristiga

transaktioner. Det svenska målet ställer större och hårdare krav på bi­

ståndsgivaren än UNCTAD-målet. Av vad som antytts i det föregående av

den internationella diskussionen om 1 %-målet framgår, att den interna­

tionella målsättningen för biståndsvolymen tenderar att förskjutas mot

en måldefinition som liknar den svenska. Nederländerna uppställde nyli­

gen för sin biståndsverksamhet ett 1 %-mål omfattande endast statliga in­

satser.

I några hänseenden kan den svenska definitionen av 1 %-målet behöva

preciseras ytterligare.

För den svenska måldefinitionen har bruttonationalproduktbegreppet

valts. Vilken variant av detta begrepp som bör tillämpas för Sveriges

del har hittills inte fastslagits, och någon fast praxis har inte utbildats. Av

de två huvudvarianter som främst kommer i fråga, nämligen bruttonatio­

nalprodukt till marknadspris respektive till faktorkostnad, har ett mark­

nadsprisbegrepp förordats av den nämnda, av FN:s generalsekreterare till­

satta expertgruppen. Ett marknadsprisbegrepp används även i den till 1967

års statsverksproposition fogade finansplanen. Det svenska marknadspris-

begreppet avviker i någon mån från det som tillämpas av FN. Innebörden

av olika nationalinkomstbegrepp för det svenska 1 %-målets omfattning

illustreras av en tabell avseende budgetåren 1962/63—1967/68, vilken ingår

i bihanget (tabell 6) till detta protokoll.

I vilken utsträckning avdrag för återflödet av resurser från u-länderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

20

skall göras vid beräkning av den svenska biståndsinsatsens storlek har

tidigare inte preciserats. En fullständig nettoberäkning av de statliga bi-

ståndstransaktionerna torde emellertid ha varit underförstådd.

En dylik beräkning skulle stå i överensstämmelse med vad u-länderna re­

kommenderar i Alger-deklarationen. Vid beräkning av volymen för den

svenska biståndsinsatsen skulle, om denna metod fastställs, för ett visst

år avdrag göras för såväl amorteringar som räntebetalningar avseende tidi­

gare statliga utvecklingskrediter. Hittills har amorteringar och räntebetal­

ningar från u-länderna uppgått till obetydliga belopp. Enligt ett försök till

uppskattning av SIDA skulle ålerflödet budgetåret 1974/75 vara av stor­

leksordningen 50 milj. kr. Räknat brutto skulle i så fall utvecklingsbistån­

det detta år behöva uppgå till omkring 50 milj. kr. mer än den eftersträ­

vade nettoöverföringen av resurser.

U-landskretsen har för svenskt vidkommande inte avgränsats i detalj i

samband med 1 %-målet.

Vid angivandet av biståndsvolymen använder de internationella organisa­

tionerna uppgifter om verkställda utbetalningar och leveranser till mot­

tagarna. En insats räknas därmed inte förrän den materialiserats. I den

svenska biståndsdebatten har beräkningar av biståndsvolymen oftast an­

knutit till anslagen i statens budget. Debatten har därmed kommit att

knytas till allmänt tillgängliga, oomtvistliga siffror vilka är jämförbara

från år till år. Skillnaden i förhållande till det internationella beräknings­

sättet minskas i den mån anslagen beräknas och biståndsinsatserna plane­

ras så att största möjliga överensstämmelse uppstår mellan ett budgetårs

anslag och utbetalningsbehovet för samma budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Utvecklingssamarbete på handelns område m, m.

Det handelspolitiska samarbetet

Den ekonomiska expansionen i industriländerna under 1960-talet avspeg­

las i statistiken över världshandelns utveckling. Mellan åren 1960 och 1966

ökade den totala världsexporten från 666 miljarder kr. till 1 080 miljarder

kr., dvs. i genomsnitt med 8 % per år.

Under perioden 1960—1966 uppgick den årliga tillväxten i u-ländernas

export till 6 % — om man bortser från olja till endast 5 % •— jämfört med

närmare 9 % för de västliga industriländerna. Utvecklingen har lett till att

u-ländernas andel av världsexporten under denna period minskat från 21,4

till 19,1 % — mot 31,2 år 1950. År 1966 uppgick det sammanlagda värdet av

u-ländernas export till 203 miljarder kr.

U-ländernas exportinkomster har alltså långt ifrån hållit jämna steg med

de utvecklade ländernas. Orsaken härtill är främst att u-ländernas export

21

domineras av råvaror, vilkas andel av världshandeln har minskat kontinuer­

ligt under 1960-talet. År 1966 svarade råvarorna för över 80 % av u-länder-

nas totalexport. Exporten är i många u-länder inriktad på enstaka varor och

därmed i hög grad sårbar för förändringar i pris och efterfrågan. I mer än

30 u-länder kommer mer än hälften av valutainkomsterna från en enda

exportvara. Nästan en tredjedel av den export som går till de väsentliga indu­

striländerna utgörs av olja.

Ett av de mest framträdande dragen i industriländernas varuutbyte är

deras stora inbördes handel och den kraftiga ökningen av denna under se­

nare år. Handeln mellan u-länderna inbördes är av relativt liten omfattning,

och dess andel av den totala u-landsexporten har tidigare visat en mins­

kande trend. Minskningen upphörde dock år 1961 och handeln mellan u-

länderna synes nu öka.

Den ekonomiska utvecklingen förutsätter import, särskilt av kapitalva­

ror, vilka är nödvändiga för industrialiseringen. När det gäller att skapa ut­

rymme i betalningsbalansen för sådan import, spelar exporten en nyckelroll

för många u-länder.

Problem som möter u-ländernas export

Höga tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder kan be­

gränsa u-ländernas avsättningsmöjligheter i industriländerna. En reduk­

tion av dessa handelshinder torde i många fall vara en förutsättning för att

u-landsexporten i framtiden skall kunna öka i tillfredsställande takt.

Andra hinder för u-ländernas export är brister i marknadsföringen av de­

ras produkter, som ofta leder till att exporten särskilt av industrivaror stan­

nar vid en lägre nivå än som i och för sig hade varit möjlig.

För många u-länder svarar exporten av råvaror för en väsentlig del av

exportintäkterna. Särskilda svårigheter sammanhänger med kortsiktiga pris­

fluktuationer med åtföljande variationer i intäkterna.

En ytterligare faktor som påverkar u-ländernas exportmöjligheter är den

ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Utan en gynnsam ekonomisk

utveckling på lång sikt i industriländerna kommer u-ländernas möjligheter

till ökad avsättning av råvaror och industriprodukter troligen inte att vara

särskilt goda.

Verksamheten i internationella organisationer

inom de internationella organisationerna har u-ländernas handelsproblem

under en följd av år ägnats ingående uppmärksamhet.

Inom FN och dess organ har hithörande problem tagits upp till intensiv

debatt. Generalförsamlingen bär antagit ett flertal resolutioner rörande olika

problem inom världshandeln. Enligt beslut av generalförsamlingen samman­

kallades våren 1964 den tidigare nämnda konferensen för handel och ut­

veckling UNCTAD I, vilken blev den första mera samlade behandlingen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

22

problemen kring u-ländernas handel och utveckling. En andra konferens,

UNCTAD II, inleddes, som nämnts, i februari 1968 i New Delhi.

Den första världskonferensens omedelbara resultat blev en rad rekom­

mendationer som samlades i en slutakt. Denna utgör en kartläggning av möj­

liga åtgärder på u-landsområdet. Många rekommendationer syftade till yt­

terligare studier. Vissa av de föreslagna åtgärderna var redan föremål för

behandling i andra internationella organ.

Ett annat resultat av konferensen var att man fick ett permanent ma­

skineri för fortsatt behandling av olika sektorer av handels- och utvecklings-

komplexet. Mellan konferenserna, som enligt beslut av FN skall samman­

träda vart tredje år, arbetar konferensens handels- och utvecklingsstyrelse

(TDB) och dess olika kommittéer.

Inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT, har u-län-

dernas problem ägnats allt större uppmärksamhet. Sålunda har under en

följd av år diskuterats åtgärder från medlemsländernas sida som syftar till

att bereda större avsättningsmöjligheter för u-ländernas produkter.

För att bättre täcka GATT:s åtgärder och förpliktelser i fråga om u-län-

dernas handels- och utvecklingsproblem beslöts i februari 1965 att komplet­

tera det allmänna tull- och handelsavtalet med ett nytt kapitel om handel

och utveckling. Enligt bestämmelserna i det nya kapitlet åtar sig de utveck­

lade länderna att söka genomföra konkreta åtgärder för att bistå u-länderna.

Hög prioritet skall ges åt att i möjlig mån avskaffa tullar och andra han­

delshinder på u-landsprodukter. Någon reciprocitet skall inte krävas.

Inom ramen för de allmänna handelsförhandlingar, den s. k. Kennedy-

ronden, som avslutades den 30 juni 1967, ägnades stor uppmärksamhet åt

frågan om tullsänkningar för produkter av intresse för u-länderna. Det re­

sultat som uppnåddes vid förhandlingarna har bedömts som ett betydande

bidrag till en frigörelse av världshandeln. Fördelarna för u-ländernas del

har dock inte ansetts vara lika stora som för industriländerna. U-länderna

har uttryckt besvikelse över att Kennedy-ronden för deras del endast med­

förde begränsade resultat, och har uttalat önskemålet att fortsatta ansträng­

ningar skall göras för att avveckla handelshindren för produkter av sär­

skilt intresse för dem. När det framtida arbetsprogrammet i GATT nyligen

fastställdes, uppnåddes enighet om att särskild uppmärksamhet skall ägnas

åt u-ländernas handelsproblem.

Arbetet med råvaruproblem på det internationella planet bedrivs dels

inom UNCTAD :s ram, dels inom olika råvaruorgan och studiegrupper.

Internationella råvaruavtal har för vissa varor ansetts vara ett lämpligt

instrument för att uppnå stabila priser för u-landsprodukter. För att uppnå

syftet med råvaruavtal används olika tekniskt-administrativa regleringsåt­

gärder. Dessa regleringsåtgärder avser att begränsa utbudet av varorna i

fråga antingen i exportledet eller i lagerledet eller i en kombination av båda.

Inom ramen för 1963 års kaffeavtal tillämpas sålunda en årlig kvotering

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

23

av producentländernas export av kaffe. Överenskommelse har nyligen nåtts

om en förlängning av det nuvarande kaffeavtalet, som utlöper den 30 sep­

tember 1968.

I UNCTAD :s regi hölls såväl år 1966 som år 1967 konferenser i syfte att

utarbeta ett råvaruavtal för kakao. I det avlalsutkast, som diskuterades vid

dessa konferenser, ingick förutom exportkvotering ett buffertlagersystem.

Detta buffertlager skulle alltefter marknadssituationen anlitas för köp eller

försäljningar till stöd för priserna. På grund av motsättningar mellan främst

Förenta Staterna och producentländerna strandade emellertid dessa förhand­

lingar.

Kaffe och kakao utgör exempel på varor, som produceras endast i u-län-

derna och som inte har några näraliggande ersättningsprodukter som pro­

duceras i industriländerna. För sådana råvaror, som produceras i såväl

industriländer som u-länder, gäller särskilda problem för upprättandet av rå­

varuavtal. Detta är fallet exempelvis för sådana råvaror som ligger inom det

jordbruksreglerade området, t. ex. socker. Produktionen av dessa varor är i

industriländerna ofta genom olika former av subventioner och importavgif­

ter helt eller delvis skyddad mot konkurrens utifrån. En ökning av u-länder-

nas avsättning skulle i sådana fall kräva en minskning av självförsörjnings-

graden i industriländerna. I det utkast till sockeravtal, som diskuterades

vid en konferens år 1965, förekom bestämmelser om att industriländerna

skulle förbinda sig att importera från u-länderna en viss del av sin ökande

konsumtion av socker. Dessa förhandlingar har emellertid ännu ej lett till

något resultat.

I UNCTAD har man nedlagt åtskilligt arbete på att utforma generella prin­

ciper för hur råvaruproblemen bör lösas, dvs. formulera en allmän råvaru-

politik. Arbetet med hithörande frågor har hittills inte gjort några större

framsteg.

Svensk politik

Sverige har inom UNCTAD och andra internationella organisationer ak­

tivt verkat för åtgärder, som syftar till att uppnå lösningar på u-ländernas

problem i överensstämmelse med de allmänna linjer som uppdragits i förs­

ta världshandelskonferensens slutakt.

För att den andra världshandelskonferensen i så stor utsträckning som

möjligt skulle tillgodose u-ländernas intressen har det på svensk sida be­

dömts angeläget att ge den en konkret uppläggning. I UNCTAD:s handels-

och utvecklingsstyrelse, där Sverige ingår som medlem, har man varit över­

ens om att man borde eftersträva praktiska resultat vid konferensen, och

förberedelsearbetet inriktades särskilt på områden där sådana resultat kun­

de väntas. Det bedömdes som önskvärt att konferensen skulle ge möjlighet

till förberedande förhandlingar, där man fastlade riktlinjer för slutlig för­

handling i lämpliga internationella organ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Som ett led i förberedelserna höll — som framgår av det föregående — de

länder som ingår i u-landsgruppen inom UNCTAD, den s. k. 77-gruppen, i

oktober 1967 ett ministermöte i Alger. Därvid diskuterades utvecklingen

sedan den första konferensen och utformades ett aktionsprogram, Alger-

deklarationen, som sammanfattar u-ländernas synpunkter och förslag inför

konferensen. Vid besök i olika industriländer informerade representanter

för gruppen vederbörande regeringar om resultatet av ministermötet. Vid

besöket i Sverige hade u-landsrepresentanterna tillfälle att med regeringen

utbyta åsikter om frågorna på New Delhi-konferensens dagordning.

För Sveriges del skedde förberedelserna för UNCTAD II bl. a. gemensamt

med andra industriländer inom OECD och särskilt tillsammans med övriga

nordiska länder. Under arbetet i UNCTAD har den nordiska samordningen

tillmätts stor betydelse, och den svenska delegationen har instruktion att

under konferensen nära samverka med våra grannländer.

När det gäller färdigvaror och halvfabrikat har konstaterats, att resulta­

ten av Kennedy-ronden för u-ländernas del inte motsvarat de förhoppningar

som i början av förhandlingarna hade ställts i detta avseende. Det har där­

för ansetts angeläget att fortsätta strävandena att uppnå bättre avsättnings­

möjligheter för u-ländernas varor. När det framtida arbetsprogrammet i

GATT nyligen diskuterades underströks från svensk sida betydelsen av att

särskild uppmärksamhet ägnas u-ländernas handelsproblem.

Som ett resultat av Kennedy-ronden kommer de svenska tullarna på fär­

digvaror och halvfabrikat i stor utsträckning att reduceras. Dessa sänkning­

ar kommer också u-länderna till del.

För vissa varor av särskilt intresse för u-länderna kommer Sverige i likhet

med en del andra länder att genomföra de tullsänkningar som medgetts i

Kennedy-ronden redan i samband med den första tullsänkningen, dvs. den

I juli 1968. Detta är i enlighet med ett av u-länderna uttalat önskemål. U-

länderna har vidare understrukit betydelsen av att koncessionerna utsträcks

även till länder som ej är medlemmar av GATT. Så sker traditionellt för

svensk del när tullsänkningar genomförs.

Några mer omfattande tullsänkningar på mest-gynnad-nationsbas väntas

knappast under de närmaste åren. Bland annat detta gör att frågan om en

förmånsbehandling av u-länderna i form av tullpreferenser under den när­

maste tiden torde komma att stå i centrum för intresset.

När frågan övervägts på svensk sida har man uppmärksammat både de

fördelar och de nackdelar som ett preferenssystem bedömts ha. Man har

exempelvis pekat på risken för att ett utbrett preferenssystem skulle kunna

öka motståndet mot långtgående allmänna tullsänkningar i industriländer­

na och samtidigt medföra snedvridningar i handeln och i längden i produk­

tionsinriktningen. Man har samtidigt uppmärksammat det starka önske­

mål att få till stånd ett preferenssystem, som föreligger från u-ländernas

sida och som senast kommit till uttryck i Alger-deklarationen.

25

Utvecklingen bland industriländerna har nu lett till att flertalet länder

visat sig beredda att acceptera ett preferenssystem. Frågan är närmast hur

ett generellt preferenssystem konkret skall utformas. Den svenska regering­

en har deklarerat avsikten att aktivt verka för ett preferenssystem, som så

mycket som möjligt gagnar u-ländernas intressen. I enlighet härmed borde

ett preferenssystem omfatta samtliga industriländer av någon betydelse i

världshandeln. Preferenserna borde så långt som möjligt ges efter enhetliga

regler. Ett så brett varuurval som möjligt borde eftersträvas. Preferenssyste­

met har ansetts böra utformas så att det inte hindrar framtida allmänna

tullsänkningar. Med hänsyn härtill borde man utgå från att systemet blir

av temporär natur. De undantag från preferenssystemet, som industrilän­

derna skulle kunna tillåtas göra, borde vara någorlunda likformiga och

komma i fråga endast i sådana fall där allvarliga marknadsstörningar kun­

de befaras. Det nya preferenssystemet borde ersätta de preferenser som nu

finns. Preferenser som i dag ges av vissa u-länder till några industriländer

borde avskaffas. Så långt som möjligt borde de resultera i tullfrihet.

Preferensfrågan har ansetts vara så utredd och diskuterad, att det borde

vara möjligt att vid New Delhi-konferensen enas på flertalet väsentliga

punkter. Därmed skulle en grund erhållas för arbetet med den slutliga ut­

formningen av ett preferenssystem.

U-länderna har fäst stort avseende vid att i industriländerna vidtas åt­

gärder i syfte att åstadkomma sådana förändringar i produktionsmönstret,

som eliminerar riskerna för att ingrepp i handeln leder till marknadsstör­

ningar. Industriländerna måste enligt den svenska bedömningen vara be­

redda att även i fortsättningen låta den inhemska produktionen anpassa sig

till den ändrade situation, som följer av en ökad konkurrens från u-länder-

nas sida. I detta sammanhang har en aktiv arbetsmarknadspolitik bedömts

utgöra ett viktigt instrument. Det har anförts att behovet av ingrepp mot

marknadsstörningar minskar, om resurser är tillgängliga för att omskola

och omflytta arbetskraften i ett läge då företagen inte längre förmår upp­

rätthålla en lönsam drift.

I den internationella diskussionen framhålls, att inga åtgärder som för­

bättrar möjligheterna för tillträde till industriländernas marknader får

märkbar effekt såvida de inte samtidigt åtföljs av aktiva försäljningsan-

strängningar från u-ländernas sida. Åtgärder som syftar till att underlätta

och förbättra försäljningsmöjligheterna brukar sammanfattas under benäm­

ningen trade promotion. U-ländernas behov på detta område sträcker sig från

sådana av mera allmän karaktär, såsom information om avsättningsmöjlig­

heter samt utbildning, till mer specifika åtgärder avseende förbättring av

kvalitet, utformning, standard etc. Brister i sådana avseenden torde ofta ut­

göra ett hinder när u-länderna går ut på den internationella marknaden med

sina produkter.

Från svensk sida har i olika internationella organisationer ofta fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

26

hållits betydelsen av sådana åtgärder, även om de i allmänhet är mindre

dramatiska än t. ex. tullsänkningsaktioner. Ett alltmer stigande intresse har

också kunnat märkas hos u-länderna för denna fråga, vilket på svensk sida

noterats med tillfredsställelse från utgångspunkten att det huvudsakliga an­

svaret på detta område åvilar dessa länder själva.

Sverige har tagit aktiv del i tillkomsten av GATT:s internationella han-

delsinformationscentrum, ITC. Vid den första världshandelskonferensen

framfördes från svensk sida att en samordning av GATT:s och UNCTAD:s

verksamhet borde komma till stånd. Ett sådant samarbete har sedan årsskif­

tet kommit i gång inom ramen för detta gemensamma handelsinformations-

organ. Medel från Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) kom­

mer att kunna användas för organets verksamhet. Från svensk sida bär

framförts, att verksamheten på exportfrämjandets område i andra organisa­

tioner, exempelvis FAO och FN:s industriorganisation UNIDO, borde sam­

ordnas med det nya organets.

Med hänsyn till Sveriges stora utrikeshandel har det bedömts naturligt

att svenska erfarenheter på området förmedlas till u-länderna. Detta har i

allmänhet ansetts böra ske genom internationella organ. Medel för ändamålet

har anvisats inom ramen för SIDA:s fältverksamhetsanslag. Verksamheten

har i stor utsträckning planerats i samarbete med det nämnda handelsinfor-

mationsorganet.

Råvarorna torde för u-länderna liksom hittills under lång tid framöver

komma att svara för huvuddelen av deras exportintäkter. För en del av u-län-

dernas råvaror visar priserna alltjämt starka fluktuationer. Vissa råvaror

bär att möta en stark konkurrens från syntetiska varor och andra ersätt­

ningsprodukter. Någon allmängiltig lösning på dessa problem har inte anvi­

sats i den internationella debatten, utan man söker sig fram vara för vara

för att finna lämpliga metoder.

Från svensk sida har man sedan många år tillbaka ställt sig positiv till pris-

stabiliserande råvaruavtal. Sverige är anslutet till det internationella kaffe­

avtalet och har aktivt tagit del i de förut omnämnda förhandlingarna som

ägt rum i syfte att få till stånd råvaruavtal för kakao och socker. Svenska

delegationer har ställt sig positiva till u-ländernas önskan om industrilän­

dernas medverkan i finansieringen av buffertlager för prisstabilisering. Från

svensk sida har understrukits, att ett nödvändigt komplement till råvaruav­

tal är en ökad rationalisering och strävan efter större mångsidighet i pro­

duktionen, bl. a. för sådana naturprodukter som gummi och hårdfibrer, som

är utsatta för konkurrens från syntetiska och andra ersättningsprodukter.

Ökade biståndsinsatser har bedömts nödvändiga för att rationalisera pro­

duktionen och förbättra kvaliteten och marknadsföringen av naturprodukter

samt möjliggöra en större mångsidighet i u-ländernas produktion.

U-ländernas önskemål omfattar också avveckling av hinder för råvara-

införsel till industriländerna. Helt allmänt gäller i Sverige tullfrihet eller en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

27

dast låga tullar och inga kvantitativa restriktioner för de råvaror som är av

särskilt intresse för u-länderna. Vid ingången av år 1964 slopades tullen på

te liksom skatten på kaffe. Som ett led i Kennedy-ronden avskaffades

den 1 juli 1966 tullen på en rad varor såsom bananer, vissa andra tropiska

frukter, kryddor och kakaobönor. Samtidigt sänktes tullarna på kaffe och

vissa kakaohalvfabrikat. Den 1 juli 1968 kommer tullen att sänkas på yt­

terligare ett antal liknande varor, bl. a. citroner, mandlar och nötter.

Vid senaste ministermötet i GATT underströks på nytt från svensk sida

betydelsen av att tullfrihet för tropiska produkter ges hög prioritet, men

samtidigt betonades att full effekt kan uppnås endast genom samfällda åt­

gärder av alla industriländer.

Ett visst samband mellan åtgärder på det handelspolitiska området och

finansiella åtgärder för u-ländernas utveckling föreligger i fråga om det

system för s. k. supplementär finansiering, som föreslogs gemensamt av

Sverige och Storbritannien vid första världshandelskonferensen. Bakgrun­

den till förslaget var uppfattningen, att u-länderna för att kunna genom­

föra sina utvecklingsplaner är beroende av att de resurser i form av externa

tillskott, som man kalkylerat med, verkligen finns att tillgå. En osäker fak­

tor i detta sammanhang är u-ländernas exportintäkter, som erfarenhets­

mässigt är utsatta för stora fluktuationer. Supplementär finansiering syftar

till att ge u-länderna kompensation för sådana oförutsedda bortfall av export­

intäkter som kan förrycka genomförandet av deras utvecklingsprogram. I

enlighet med en rekommendation vid första världshandelskonferensen har

inom Världsbanken utarbetats ett förslag till system för supplementär finan­

siering. Inom UNCTAD har en expertgrupp med deltagare från fjorton län­

der i detalj gått igenom detta förslag. Gruppens majoritet, däribland alla del­

tagande u-länder samt Sverige och Storbritannien, har hävdat att, även om

ett antal frågor behöver ytterligare övervägas, det avsedda syftet kan tillgo­

doses genom ett system i huvudsak baserat på grundlinjerna i Världsban­

kens förslag. Övriga industriländer hävdade emellertid att syftet med supp­

lementär finansiering kunde tillgodoses på annat sätt. Expertgruppens rap­

port överlämnades till konferensen. Det har från svensk sida framhållits

att konferensen i New Delhi bör eftersträva att nå så stor enighet som möj­

ligt kring de principer för ett supplementärt finansieringssystem som expert­

gruppens majoritet förordat.

U-länderna har uttalat att de är beredda att öka sina ansträngningar för

att få till stånd ett ökat handels politiskt samarbete sinsemellan. De fram­

håller dock att detta samarbete inte får betraktas som en ersättning för bätt­

re avsättningsmöjligheter på de utvecklade ländernas marknader eller för

andra åtgärder från dessa länders sida.

Från svenskt håll har understrukits betydelsen av ett sådant samarbete

på regional basis mellan u-länderna. Det har anförts att initiativen till prak­

tiskt samarbete naturligen måste komma från u-länderna själva, men det

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

28

har samtidigt ansetts uppenbart att integrationssträvandena kominer att

kräva internationellt stöd. I enlighet med denna tankegång har Sverige ge­

nom medverkan i olika former i regionala utvecklingsbanker visat positiv

vilja att främja regional integration.

Kommersiellt bistånd

Det kommersiella biståndet omfattar i första hand olika statliga åtgärder

med syfte att stimulera enskilda kommersiella transaktioner med u-län-

derna genom att reducera de särskilda risker som är förbundna därmed.

Hit hör utfärdandet av exportkreditgarantier samt investeringsgarantier och

andra åtgärder till skydd för privata investeringar. Vidare kan hit föras vis­

sa åtgärder på beskattningsområdet.

Den svenska exporten till u-länderna erhåller statligt stöd i form av

exportkreditgarantier. Liksom de flesta andra industriländer har Sverige ett

statligt garantisystem för exportkrediter. Detta har i betydande omfattning

kommit att anlitas för försäkring av krediter i samband med export till u-

länderna. År 1962 tillkom en kreditgarantigivning på särskilt gynnsamma

villkor i samband med export, som är av speciell betydelse för den ekono­

miska utvecklingen i u-länderna, s. k. u-garantier (prop. 1962: 100, SU 138,

rskr. 316). Eventuella skaderegleringar, hänförliga till sådana garantier, kan

kräva att biståndsmedel anlitas. Enligt av riksdagen beslutat bemyndigande

får u-garantigivning uppgå till 800 milj. kr., varav 650 milj. kr. hittills av

regeringen ställts till exportkreditnämndens förfogande. U-garantier kom­

mer endast i fråga i sådana fall, där man efter prövning inte anser sig kun­

na lämna normalgarantier till följd av att de politiska och kommersiella

riskerna överstiger vad som försäkringstekniskt kan tillåtas. U-garantier

lämnas i de fall där biståndseffekten bedöms uppväga de större riskerna.

Under år 1965 började vidare lämnas sådana långivargarantier, som ur­

sprungligen under benämningen finanskreditgarantier förordats av en arbets­

grupp inom beredningen för internationella biståndsfrågor (SOU 1963: 37).

De krediter som garanteras skiljer sig från vanliga exportkrediter genom

att de inte lämnas av säljaren/exportören till den utländske köparen utan

av en särskild kreditgivare, i regel en bank, som alltså finansierar transak­

tionen. Exportören kan tack vare finanskrediten erhålla kontant betalning.

Denna garantigivning har inletts med anledning av u-ländernas önskemål

om större och längre krediter vid import från industriländerna.

De utestående garantiförbindelserna och garantiutfästelserna avseende

u-landsexport uppgick vid utgången av år 1967 till 1490 milj. kr. Därav

hänför sig 400 milj. kr. till u-garantier. Någon skadereglering i samband

med u-garantier har ännu inte varit aktuell.

Åtgärder för att stödja och öka utländska investeringar i u-länderna har

företagits såväl av mellanstatliga organisationer som av enskilda regering­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

29

ar. Inom Världsbanken har man övervägt olika åtgärder för att förbättra

förutsättningarna för utländska investeringar i u-länderna. Dessa över­

väganden har resulterat i en världsbankskonvention om biläggande av

investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat. Sedan 1966

års riksdag godkänt konventionen, trädde den i kraft för Sveriges del

den 28 januari 1967 (prop. 1966: 146, UU 11, rskr 378). Konventionen har

vunnit betydande anslutning inte minst från u-länder.

Bland de åtgärder, som Sverige vidtagit i sitt direkta samarbete med

u-länder i syfte att uppmuntra privata investeringar, kan nämnas överens­

kommelser om skydd för privata investeringar inom ramen för handelsav­

tal. Sådana överenskommelser har hittills träffats med Elfenbenskusten,

Madagaskar och Senegal.

Frågan om garantier för investeringar i u-länder behandlas i ett föl­

jande avsnitt.

På den direkta beskattningens område har åtgärder vidtagits som syf­

tar till att undanröja de hinder för investeringar i u-länder, som utgörs av

dubbelbeskattning. För Sveriges del har strävandena att undanröja inter­

nationell dubbelbeskattning sedan gammalt inriktats på att få till stånd

bilaterala dubbelbeskattningsavtal. Sverige har numera sådana avtal med

ett 40-tal länder, därav över hälften u-länder. Av de länder, som är huvud­

mottagare för direkt svenskt bistånd, föreligger dubbelbeskattningsavtal

med Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien.

Som komplement till de bilaterala dubbelbeskattningsavtalen genom­

fördes under år 1966 lagstiftning om rätt till avräkning av utländsk skatt

(prop. 1966: 127, BevU 54, rskr 338). Fysiska och juridiska personer med

hemvist i Sverige har sålunda rätt att från statlig inkomstskatt avräkna

utländsk statlig skatt, som erlagts från källa i land med vilket Sverige ej

har dubbelbeskattningsavtal.

Ett svenskt system för investeringsgarantier

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garantier av

investeringar i u-länder har under senare år behandlats i riksdagen bl. a.

med anledning av särskilda motioner i ärendet. I prop. 1967: 1 (bil. 9 s. 69)

meddelade chefen för finansdepartementet att en undersökning av de pro­

blem som är förknippade med ett investeringsgarantisystem skulle göras

inom berörda departement.

1967 års riksdag betonade att frågan om att upprätta ett svenskt garan­

tisystem kunde anses ha fått ytterligare aktualitet, eftersom något multi­

lateralt system inte syntes komma att etableras inom den närmaste tiden.

Riksdagen framhöll att utredningsarbetet borde bedrivas med sikte på att

förslag i ämnet kunde föreläggas 1968 års riksdag (prop. 1967: 1 bil. 9,

SU 54, rskr 152).

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

30

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har

upprättats en utredningspromemoria, PM angående ett svenskt system för

investeringsgarantier (Stencil Fi 1967: 17).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av SIDA, bankin­

spektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, arbetsmarknads­

styrelsen, exportkreditnämnden, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i

riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges hantverks- och

industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening och Svenska företa­

gares riksförbund, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skå­

nes handelskammare. Vidare har yttrande kommit in från Sveriges social­

demokratiska ungdomsförbund (SSU) och Kooperativa förbundet (KF).

I detta sammanhang bör även behandlas en framställning den 16 juni

1967 från Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund

angående inrättande av en statlig fond för finansiering av förundersök­

ningar av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna. Yttran­

den över framställningen har avgetts av SIDA, kommerskollegium och full­

mäktige i riksbanken samt flertalet handelskamrar i riket och KF.

Departementspromemorian

En betydande del av det kapital och det kunnande som u-länderna er­

håller utifrån överförs genom kommersiellt betingade insatser av företag

från de rika länderna. I industriländerna har en mångfald statliga åtgär­

der vidtagits i syfte att stimulera sådana insatser. Hit hör nationella sy­

stem för garanti av investeringar i u-länder mot risker av annan än kom­

mersiell natur. Det är en allmän uppfattning att sådana investeringar är

förenade med särskilda risker, för bl. a. nationalisering, expropriation och

transfereringshinder. De statliga garantisystemen syftar till att skydda

de investerande företagen mot sådana s. k. politiska risker.

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garanti av in­

vesteringar i u-länder har under senare år stått i centrum för debatten om

det svenska kommersiella biståndet. Den har också ägnats stor uppmärk­

samhet på det internationella planet. Med utgångspunkt från en av Världs­

banken verkställd analys utarbetades inom OECD år 1964 ett utkast till

en internationell konvention om en investeringsgarantiordning. OECD be­

slöt i juni 1965 att lämna över konventionsutkastet till Världsbanken för

vidare övervägande, överläggningarna inom Världsbanken har sedan fort­

satt under åren 1966 och 1967.

En gemensam nordisk undersökning presenterades i en rapport i juni

Kimgl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

31

1966. Undersökningen avsåg i främsta rummet att klarlägga de många

tekniska problem som är förknippade med nationella system för investe-

ringsgarantier.

Principiella frågor

Det grundläggande syftet med ett garantisystem bör enligt promemorian

vara att bidra till u-ländernas ekonomiska utveckling. Ett garantisystem

faller därmed inom ramen för den svenska biståndspolitiken och bör så­

ledes utformas så att principerna för svensk biståndsgivning tillgodoses.

I promemorian konstateras att en snabbare ekonomisk utveckling i u-

länderna kräver totalt sett betydande investeringar. De privata kapital­

strömmarna torde under överskådlig tid bli ett nödvändigt komplement till

offentligt finansiellt bistånd från de rika länderna. Samtidigt medför de

privata direkta investeringarna ofta ett betydande mått av kunskapsöver­

föring. De flesta u-länder ställer sig positiva till utländska investeringar.

Världsbanksgruppen ser som ett av huvudändamålen med sin verksamhet

att befrämja flödet av privata investeringar till u-länderna i sådana for­

mer att deras ekonomiska utveckling stimuleras.

Det är enligt promemorian ej möjligt att generellt bedöma i vad mån

nationella garantisystem har bidragit till ökade investeringar i u-länderna.

Det synes dock vara odiskutabelt att investeringsgarantier utgör en posi­

tiv faktor vid ett investeringsbeslut. Med utgångspunkt från den bistånds-

politiska målsättningen är det naturligt att ett system för investerings­

garantier utformas på sådant sätt att endast de investeringar stöds som

klart bidrar till värdlandets ekonomiska utveckling. Den resursknapphet

som råder i u-länderna fordrar en sträng prioritering av utvecklingspro­

jekten. De utländska privatinvesteringarna måste kunna väl inpassas i

värdlandets utvecklingsplaner. Det är sålunda nödvändigt att u-landet i

fråga får bedöma investeringsprojektens önskvärdhet.

I promemorian anges ett antal kriterier som kan bli aktuella vid en be­

dömning av investeringsprojekten.

Det framhålls som önskvärt att de utländska investeringarna leder till

största möjliga ianspråkstagande av den inhemska arbetskraften. Verk­

samheten bör medföra kvalitativa förbättringar, främst genom utbildning

av den inhemska arbetskraften. Även ledande tjänstemän bör om möjligt

rekryteras lokalt. Det investerande företaget bör ge de anställda tillfreds­

ställande anställnings- och arbetsvillkor och visa en positiv inställning till

fackföreningsverksamhet inom företaget.

Investeringarna bör vidare som regel åtminstone på sikt resultera i en

förstärkning av u-landets betalningsbalans. Några restriktioner i det ny-

etablerade företagets rätt att exportera till andra marknader bör ej före­

komma från moderföretagets sida.

32

S. k. joint ventures, dvs. samgående med värdlandsföretag eller -myndig­

het, kan enligt promemorian ofta vara en lämplig företagsform, särskilt

inom råvaruutvinnande branscher. Garantier för investeringar, som främjar

bildandet av joint ventures inom denna sektor, bör kunna komma i fråga

under villkor att det utländska inslaget i det gemensamma företaget succes­

sivt minskar.

Långfristiga investeringar bör enligt promemorian principiellt betraktas

som värdefullare ur utvecklingssynpunkt än kortsiktiga sådana.

I promemorian anförs att kriterierna för val av investeringsprojekt även

kan uttryckas negativt. Det anses uppenbart att vissa investeringar inte

bidrar till u-landets utveckling. Till denna grupp hör investeringar vilkas

syfte är att tillgodogöra sig snabba, spekulativa vinstmöjligheter, investe­

ringar som endast leder till temporär sysselsättningsökning med åtföljande

strukturella sysselsättningsproblem samt investeringar som syftar till att

utnyttja en monopolställning eller i övrigt tenderar att snedvrida konkur­

rensen på u-landsmarknaden.

Enligt promemorian bör det bli den administrerande myndighetens upp­

gift att i varje enskilt fall pröva projekten och fortlöpande granska de ga­

ranterade investeringarna med hänsyn till ovannämnda aspekter.

Riktlinjer för ett svenskt garantisystem

I promemorian anges följande riktlinjer för utformningen av ett svenskt

garantisystem.

a. Garantierna bör avse direkta investeringar. Portföljinvesteringar och

liknande övervägande 'finansiella transaktioner bör ej kunna komma i fråga

för garanti. Under begreppet direkt investering bör också hänföras de fall,

då investeringen sker i form av långfristigt lån. De investeringar som gjorts

när systemet träder i kraft bör inte kunna komma i fråga såsom garanti­

objekt. Hinder bör dock ej möta att garantera reinvesterade vinstmedel

från redan verkställda investeringar, förutsatt att dessa medel vid reinveste-

ringstillfället kan transferas.

b. Garanti skall meddelas i form av avtal mellan garantigivare (myndig­

het) och garantitagare (den svenske investeraren). I garantiavtalet skall

specificeras båda parters alla rättigheter och skyldigheter.

c. En investerare bör kunna erhålla garanti mot olika slag av politis­

ka risker. Han kan exempelvis berövas äganderätten till, kontrollen över

eller avkastningen av den investerade egendomen genom åtgärd från myn­

dighet i värdlandet (nationaliseringsrislcen). Vidare kan egendomen kom­

ma till skada som följd av krigshandlingar, i vilka värdlandet tar del,

eller av uppror eller oroligheter etc. i värdlandet (kalamitetsrisken). Slut­

ligen kan han åsamkas förluster som följd av restriktioner avseende ut­

försel från värdlandet av investerat kapital eller avkastningen därav (trans-

fereringsrisken).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

33

Till de politiska riskerna skall inte räknas åtgärder i värdlandet av över­

vägande reglerande eller beskattningsmässig natur och med allmän giltig­

het eller åtgärder, ehuru riktade endast mot utländska rättssubjekt, grun­

dade exempelvis på hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till folk­

hälsan. Inte heller förändringar i valutakurserna bör utgöra någon garan-

terbar risk.

Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % och normalt 15 % av det vid

varje tidpunkt enligt garantiavtalet gällande värdet av investeringen.

Garantiavtalet bör omfatta en på förhand uppgjord plan för nedskriv­

ning av den investerade egendomens värde och därmed av garantibeloppet.

När det gäller transfereringsrisken bör garantin avse totalt sett högst

24 % av investeringens värde vid tidpunkten för investeringen. Ersättning­

en för enskilt år får ej överstiga 8 % av det vid tidpunkten för skadefallet

gällande värdet av investeringen enligt garantiavtalet.

Garantitidens längd bör normalt avgöras av avskrivningstiden, som regel­

mässigt ej bör överstiga 15 år. Undantagsvis kan den dock tillåtas utsträc­

kas till högst 20 år.

Vid totalförlust bör ersättning i regel utgå med det vid skadefallet gäl­

lande garantibeloppet. Ersättningen vid delskada bör fastställas till skill­

naden mellan egendomens värde omedelbart före skadefallet, dock högst

det då gällande garantibeloppet, och dess värde efter skadefallet.

d. Det garantitagande företaget skall vara domicilierat i Sverige. Investe­

ringar som i egentlig bemärkelse verkställs av utländska företag skall ej

garanteras.

e. Det förefaller naturligt att till en början låta investeringsverksamheten

enbart avse huvudmottagarländerna för det bilaterala svenska biståndet.

Utan en sådan koncentration är det svårt att inom en begränsad administra­

tiv ram åstadkomma ett fruktbärande samspel mellan de statliga och pri­

vata biståndsinsatserna. På basis av vunna erfarenheter av systemets till-

lämpning kan man senare få anledning diskutera om garantigivningen

skall vidgas till att avse investeringar även i andra u-länder.

f. Grund saknas att bestämma en avgiftsnivå som på ett rättvisande sätt

skulle motsvara de garanterade riskerna. Med hänsyn till de krav som i ett

svenskt system kommer att ställas på investeringarnas utvecklingsfrämj an­

de effekt kan det anses motiverat att den svenska premienivån ligger något

lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem. Den

administrerande myndigheten bör medges en viss flexibilitet beträffande

fastställandet av premiens storlek från fall till fall.

Eventuella skadefall bör i den utsträckning fonderade premier ej är till­

räckliga täckas över särskilda biståndsanslag.

g. Huruvida Sverige skall ingå investeringsskyddsavtal med prospektiva

värdländer torde böra bestämmas från fall till fall. Sådana överenskom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

melser skulle kunna infogas som led i allmänna biståndsavtal med dessa

stater.

h. Det föreslås att exportkreditnämnden, som redan nu svarar för den

särskilda garantigivningen vid export till u-länder, även skall handlägga

frågor rörande investeringsgarantier. Hänsyn bör dock tas till den principiel­

la skillnaden mellan å ena sidan normala garantier och å andra sidan

u-garantier och investeringsgarantier. Detta kan lämpligen ske genom att

exportkreditnämndens plenum vid behandling av u-garantier och investe­

ringsgarantier ges särskild sammansättning.

Beviljandet av eventuella investeringsgarantier bör ske inom den för

u-garantier fastställda ramen. I detta sammanhang kan det bli aktuellt att

höja detta belopp.

Liksom för närvarande gäller i fråga om u-garantier torde beredningen av

ärendena rörande investeringsgarantier lämpligen ske i samråd med SIDA.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Remissyttrandena

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om lämpligheten

av att ett svenskt system för investeringsgarantier

inrättas, är positiva till att ett sådant kommer till stånd. Svenska Ar­

betsgivareföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening och Sveriges In­

dustriförbund ifrågasätter dock i ett gemensamt yttrande värdet av ett

svenskt system med den utformning som detta fått i promemorian. Pro­

memorians svagheter sägs i första hand gälla den föreslagna länderbe-

gränsningen samt vissa av de kriterier som anges i promemorian såsom

förutsättning för att en investering skall kunna garanteras. Liknande syn­

punkter framförs även av andra organisationer inom näringslivet. Flera

remissinstanser, såsom kommer skollegium, riksgäldsf ullmäktige och TCO,

delar den i promemorian framförda uppfattningen, att ett multilateralt in-

vesteringsgarantisystem i princip är att föredra framför ett nationellt

svenskt system. De förordar emellertid att i avvaktan på den eventuella

tillkomsten av ett multilateralt system ett nationellt system inrättas. SIDA

och kommerskollegium förutsätter att ett nationellt system utformas så

att en senare anslutning till ett multilateralt system ej försvåras. Riksbanks­

fullmäktige (majoriteten) anser, att ett multilateralt system för investe­

ringsgarantier är så överlägset, att ett nationellt system inte bör övervägas

för svensk del innan möjligheterna undersökts att åstadkomma en multi­

lateral lösning. Ett multilateralt system sägs sålunda i motsats till ett na­

tionellt system inte bara kunna bidra till bättre lösningar av garantitek­

niska frågor utan också till att u-länderna får hjälp till den inre stadga

som är en oundgänglig förutsättning för en självgenererande ekonomisk

utveckling. Fullmäktige anser därför att de önskemål och strävanden som

35

på olika håll förekommer för att Sverige skall göra en insats på detta om­

råde bör samlas för att med så mycket större kraft inriktas på att med­

verka till en multilateral lösning.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den i promemorian framförda

synpunkten, att huvudsyftet med ett svenskt investe-

ringsgarantisy stem bör vara att främja u-ländernas ekonomiska

utveckling. LO och kommerskollegium påpekar, att de privata investerar­

nas och u-ländernas intressen ej behöver stå i strid med varandra utan i

stor utsträckning bör kunna förenas. Liknande synpunkter framförs även

av Svenska bankföreningen och Svensk industriförening. SHIO och TCO

konstaterar att det — med hänsyn till de garantisystem som redan eta­

blerats i andra industriländer — kan finnas ett intresse för att den svenska

exportindustrin får tillgång till motsvarande service. SIDA understryker

att ett svenskt system så långt möjligt bör vara likvärdigt med andra

länders motsvarande anordningar, då det i annat fall blir svårare för

u-länderna att dra till sig kunnande och kapital från Sverige än från

andra länder. I möjligaste mån lika förutsättningar för företag i de nor­

diska länderna sägs också vara ett angeläget önskemål. Sveriges Före­

tagares Riksförbund, som principiellt delar grundtanken att garantierna

skall ges som ett led i det svenska biståndsarbetet, anser att reglerna för

investeringsgarantisystemet bör ges en mera allmän utformning så att

hänsyn även tas till behovet av visst stöd till exportindustrierna i deras

u-landsverksamhet.

Med utgångspunkt från den föreslagna biståndspolitiska målsättningen

bär i promemorian uppställts ett antal kriterier för att ett projekt skall

kunna beviljas investeringsgaranti. SSU instämmer till fullo i de upp­

ställda kriterierna och framhäver därutöver, att dessa kriterier bör till-

lämpas med fasthet. Många remissinstanser ställer sig emellertid tvek­

samma till möjligheten att i praktiken vid garantiprövningen i de olika

fallen tillämpa de föreslagna kriterierna. SIDA anser att man kan begära

att ett investeringsprojekt är så utformat att det når »goda värden» i åt­

minstone några av de avseenden som anges i promemorian. Samtidigt sägs

det emellertid vara ogörligt att uppställa kriterier med generell giltighet

för alla typer av investeringar i u-Iänder. SIDA uppfattar därför de i pro­

memorian uppställda kriterierna som illustrativa snarare än normativa. Pro­

jekt värderingen måste primärt utföras av u-landet självt samt den garanti­

sökande investeraren, varvid garantimyndighetens roll huvudsakligen blir

alt förvissa sig om att samstämmighet i uppfattningen råder mellan par­

terna. SIDA förutsätter att den garantigivande myndigheten får frihet att

bedöma projekten utifrån de förutsättningar som gäller i varje enskilt

fall. Liknande synpunkter har framförts från ett flertal av de övriga re­

missinstanserna. LO anser sålunda att det torde vara svårt att från svensk

sida gå längre än att kräva en uttrycklig bekräftelse från vederbörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

u-land på att de föreslagna projekten passar in i landets utvecklingsplan.

Liknande synpunkter framförs av Bankföreningen samt Stockholms, Göte­

borgs och Skånes handelskammare. Arbetsgivareföreningen, Exportförening­

en och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande, att de villkor

som ställts upp i promemorian skulle bli hårdare än de som tillämpas

av andra industriländer och att det vid en tillämpning av dessa villkor

torde bli svårt för den, garantigivande myndigheten att finna godtagbara

investeringsobjekt. De anser vidare att de kriterier som angetts i pro­

memorian inte bör fastställas av riksdagen. Villkoren för garantigivningen

bör i stället utarbetas av exportkreditnämnden i samråd med berörda de­

partement. Kommerskollegium finner det knappast troligt att systemet

med den föreslagna tillämpningen skulle få någon större biståndseffekt,

eftersom antalet garanterade investeringar sannolikt skulle bli mycket

litet. Kollegiet anser att man vid tillämpningen bör anlägga en så långt

möjligt generös attityd och att det naturliga skulle vara att låta en praxis

i tillämpningen så småningom växa fram efterhand som systemet byggs

ut. KF anser att det administrativa organet bör få agera fritt inom vidast

möjliga ram och behandla garantiansökningarna från fall till fall.

Endast SSU uttalar sig utan förbehåll för att länderomfattning-

e n för det bilaterala biståndet och investeringsgarantierna bör överens­

stämma. Riksgäldsfullmäktige finner rent praktiska skäl tala för att inves-

teringsgarantigivningen i varje fall till en början begränsas till prioritets­

länderna men understryker att en utvidgning bör tas upp till övervägande,

så snart närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen.

SIDA anför att en begränsning till prioritetsländerna skulle innebära, att

det stora flertalet u-länder utestängdes från de fördelar, som kan vara för­

enade med statsgaranterade svenska företagsinvesteringar. SIDA erinrar om

att koncentrationen av det bilaterala svenska biståndet främst förestavats

av önskemål att inte splittra de knappa resurserna och därmed minska bi-

ståndsgivningens effektivitet. Valet av huvudmottagarländer har i stor ut­

sträckning historisk grund. SIDA har ifrågasatt lämpligheten av att endast

sådana företagsinvesteringar, som ägnar sig för samverkan med bilateralt

svenskt bistånd i huvudmottagarländerna, skulle kunna komina i åtnjutande

av garanti. Enligt SIDA:s åsikt skulle också problem uppstå därest sådan

samverkan skulle prioriteras framför andra angelägna biståndsuppgifter.

Den politiska och ekonomiska bedömning av värdlandet, som erfordras

med avseende på risken för skadefall och den förväntade utvecklingseffek-

ten, blir emellertid väsentligt lättare i de länder, med vilka ett nära sam­

arbete förekommer. Enligt SIDA talar goda skäl för att man under ett in­

ledningsskede söker pröva sig fram till ett fastare regelsystem för svenska

investeringsgarantier med utnyttjande av erfarenheter från några av huvud-

mottagarländerna. Även ansökningar avseende investeringar i andra länder

37

bör emellertid enligt SIDA:s uppfattning kunna tas upp till prövning i den

mån den administerande myndighetens kapacitet förslår härtill.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan om värdlandsvalet, tar av­

stånd från den föreslagna begränsningen av garantigivningen till de sju prio­

ritetsländerna och förordar att garantier skall kunna beviljas även för inves­

teringar i andra u-länder.

LO anför bl. a. att garantisystemet med de föreslagna starka inskränk­

ningarna av systemets giltighet aldrig torde få någon väsentlig betydelse för

att främja det svenska näringslivets insatser för u-länderna. Skall ett inves-

teringsgarantisystem bli meningsfullt bör det enligt LO:s uppfattning gälla

samtliga u-länder.

Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet anser i

sitt gemensamma yttrande, att det från administrativ synpunkt knappast

kan möta några större svårigheter att redan från början låta systemet om­

fatta alla u-länder. De länder som omfattas av det föreslagna urvalet synes

vara av begränsat intresse från det svenska näringslivets synpunkter. Orga­

nisationerna påpekar att möjligheten att erhålla investeringsgaranti mot

politiska risker inte i och för sig kan utlösa investeringsverksamhet i länder

som inte erbjuder företagsekonomiskt lönsamma projekt. Det finns därför

en klar risk för att ett garantisystem med begränsning till de sju prioritets­

länderna inte kommer att bli utnyttjat i någon nämnvärd utsträckning. Följ­

aktligen kan det — framhålls i yttrandet — knappast heller väntas ge några

andra erfarenheter än att det är ofrånkomligt att bredda länderramen. Orga­

nisationerna ger dessutom uttryck för farhågor att den föreslagna begräns­

ningen av länderramen kan ge upphov till diplomatiska svårigheter gentemot

de u-länder som ställs utanför garantigivningen.

Kommerskollegium finner övervägande skäl tala för att möjligheten att

erhålla statlig investeringsgaranti inte ens i inledningsskedet begränsas så

starkt som enligt förslaget i promemorian. Kollegiet konstaterar att en för­

utsättning för att eu garanti över huvud taget skall aktualiseras är att det

finns ett kommersiellt intresse härför. Ett för u-länderna mera effektivt

resultat torde lättare kunna uppnås om marknads- och affärsförhållandena i

större utsträckning får bestämma inriktningen av kapitalexporten. Detta ute­

sluter enligt kollegiets uppfattning inte att det kan vara nödvändigt att från

garantigivningen undanta enstaka länder.

Den administrativa belastningen med systemet finner ett flertal remiss­

instanser, bl. a. LO och KF, knappast kunna bli så betydande. Bankför­

eningen anför, att man kan räkna med att det i garantiärenden regelmässigt

kommer att föreligga fullständiga och väl genomarbetade planer för projek­

ten, vilka ger ett gott underlag för prövningen. Arbetsgivareföreningen,

Exportföreningen och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande,

att exportkreditnämnden redan bär erfarenhet av utredningar avseende s. k.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

38

u-garantier för en lång rad av u-länder. Skillnaden mellan de undersök­

ningar som måste göras för investeringsgarantier respektive u-garantier kan

— anser organisationerna — inte vara betydande. I de inte ovanliga fall, då

ansökan om investeringsgaranti skulle kombineras med ansökan om export­

kreditgaranti, kan merarbetet med investeringsgarantier inte antas vara sär­

skilt betungande. Organisationerna finner det naturligt, att samma länder-

ram gäller både u-garantier och investeringsgarantier. Dessutom kan —

anför organisationerna — försäkringstekniska skäl tala för en så bred län-

derram som möjligt. Ju fler länder garantisystemet omfattar, desto snabbare

kan en premiefond byggas upp och desto mindre måste relativt sett förlus­

terna bli då ett försäkringsfall inträffar.

De föreslagna riktlinjerna för garantisystemet har i stort

sett inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. På enskilda

punkter anför dock vissa remissinstanser kritiska synpunkter.

Bankföreningen avstyrker förslaget att lämnad garanti skall kunna dras

tillbaka om garantimyndigheten finner att investeringen inte fått den ut-

vecklingseffekt som man räknade med när garantin beviljades. En sådan

bestämmelse skulle medföra risker för att systemet inte kommer att utnytt­

jas. Presumtiva investerare torde nämligen enligt föreningen anse sig föga

betjänta av garantier som oförutsett kan återkallas.

Riksgäldsfullmäktige finner det inte tillfredsställande att en redan utställd

garanti skall kunna dras in på grundval av så allmänna kriterier som angetts

i promemorian. En närmare precisering på denna punkt är enligt fullmäk­

tiges mening påkallad. I varje fall bör det klart sägas ut att eu garanti inte

får återkallas till följd av omständigheter, som ligger utanför investerarens

kontroll eller företagits utan hans vetskap och vilja. Liknande synpunkter

anförs av riksbanksfullmäktige samt handelskamrarna i Stockholm och

Malmö.

Exportkreditnämnden, liksom försäkringsinspektionen, förutsätter att ga­

ranti skall kunna dras tillbaka endast i det fall garantitagaren brutit mot

garantivillkoren eller lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter av bety­

delse för garantigivningen. Från såväl garantitagarens som kreditgivarens

synpunkt blir — framhåller inspektionen — garantin värdelös, om den inte

följer de regler rörande god tro in. m., som tillämpas i andra liknande avtals­

förhållanden, bl. a. i fråga om exportkreditgarantier. Bankinspektionen fram­

håller betydelsen av att garantiavtalen utformas på sådant sätt och villkoren

preciseras så, att investeraren kan bilda sig en riktig uppfattning av garantin

och vara säker på att den kommer att ge det avsedda skyddet.

Förslaget att garantibeloppet successivt skrivs ned enligt en i garantiavta­

let intagen plan finner Bankföreningen vara rimligt, men utgår från att hän­

syn skall kunna tas till förhållandet att avkastningen av en investering ofta

blir ringa eller ingen under de första åren. Exportkreditnämnden, SIDA,

Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet uttrycker

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

däremot tveksamhet om lämpligheten av de föreslagna reglerna på denna

punkt.

Exportkreditnämnden anser, att en avtrappning av garantistödet enligt

förslaget tenderar att ge företräde åt mera kortfristiga och starkt vinst­

givande investeringar, vilket enligt nämnden synes motverka de huvud­

linjer för garantiverksamheten som föreslås gälla. Nämnden anser, att

det bör överlämnas åt den administrerande myndigheten att för varje sär­

skilt fall besluta vad som skall gälla härvidlag. Nämnden föreslår vidare

att garantitidens längd inte i princip skall bestämmas av »avskrivnings­

tiden» utan mera allmänt anknytas till projektets art och utformning.

Mot de föreslagna högsta tidsgränserna har nämnden däremot ingen er­

inran.

Enligt SIDA kan en ordning med en på förhand uppgjord nedskriv-

ningsplan medföra, att investeraren kommer att sakna intresse att bevara

investeringen vid dess ursprungliga värde. I stället kan den ge honom ett

incitament att förbruka det investerade kapitalet i takt med nedskriv­

ningen. Eu sådan utveckling skulle strida mot önskemålet om ett ökande

nettoflöde av privat kapital till u-länderna. SIDA finner det rimligt, att

ersättning normalt utgår i proportion till den faktiska värdeminskningen

med viss självrisk, vilken princip gäller för praktiskt taget alla andra na­

tionella investeringsgarantisystem.

SIDA anser ett bättre alternativ vara en ordning, som innebär kortare

garantitider än de som föreslagits i promemorian, dock utan nedskrivning

under garantitiden. Möjlighet skulle finnas att efter prövning erhålla för­

längd garanti med ett högsta belopp som fastställs i samband med för­

längningen. En sådan omprövning skulle ersätta den årliga omprövning,

som enligt förslaget förutsätts ske som ett led i en kontinuerlig bevakning.

Dock bör, enligt SIDA, en investerare som så önskar redan från början

kunna få en plan för sucessiv nedskrivning av investeringen fastställd, då

detta kan vara lämpligt med hänsyn till u-landets intressen.

Mot denna bakgrund förordar SIDA en kortare ursprunglig garantitid,

förslagsvis 5 år, med möjlighet till förlängning, varigenom den samman­

lagda garantitiden kan komma att överstiga 15 år. SIDA utgår från att

dess förslag inte skall innebära en försämring i fråga om garantitidens

längd i förhållande till promemorians förslag.

SSU ifrågasätter, om garantitiden någonsin bör överstiga 10 år, bl. a.

på grund av de ofta snabbt föränderliga förhållandena i berörda länder.

I fråga om garantiavgifterna har flertalet remissinstanser inte anfört

några erinringar mot promemorians förslag. Vissa synpunkter på frågan

anläggs dock i några fall.

Riksbanksfullmäktige anser, att ideslutande ekonomiska bedömningar

bör vara avgörande för premiernas storlek. Biståndssynpunkter, som inne­

bär att man söker stimulera till utvecklingsfrämjande investeringar genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

39

40

lägre riskpremier, bör inte tillåtas inverka på bedömningen. Liknande syn­

punkter anförs av KF.

Kommerskollegium anser att det, om systemet tillämpas restriktivt och

begränsas till ett fåtal länder, kan ifrågasättas om premie skall utgå. Om

systemet däremot tillämpas mera liberalt får premiefrågan enligt kollegiet

ökad betydelse för att förhindra en förtäckt statlig subvention.

Ingen av de hörda remissinstanserna har motsatt sig förslaget att ex­

portkreditnämnden utses till administrerande myndighet för garanti­

systemet. Från flera håll förordas dock en bredare representation än den

som föreslagits i promemorian i den särskilda plenargrupp inom nämn­

den, som skall handlägga frågor rörande u-garantier och investeringsga-

rantier. Svenska bankföreningen anser, att bankernas praktiska erfaren­

heter och sakkunskap i fråga om finansieringsproblem är av särskilt vär­

de när det gäller att bedöma investeringsgarantier och motsätter sig där­

för att bankrepresentanterna i exportkreditnämnden utestängs från att

delta i handläggningen av investeringsgarantiärenden. Föreningen finner hel­

ler inte något skäl att ändra nämndens sammansättning vid behandlingen

av frågor om u-garantier. Liknande synpunkter framförs av Arbetsgivare­

föreningen, Exportföreningen och Industriförbundet. SIDA anser det önsk­

värt med en något större representation från industri och kreditinstitut

med u-landserfarenhet än vad som föreslagits i promemorian. KF menar att

även företrädare för organisationer, som är aktivt engagerade i egna bi­

ståndsprogram, bör ingå i nämnden när frågor om investeringsgarantier

behandlas, SSU förordar, att de fackliga organisationerna blir represente­

rade i exportkreditnämndens plenum i sådana fall.

Fond för finansiering av förundersökningar

Framställningen

Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund har i

sin framställning väckt förslag om en statlig fond för finansiering av för­

undersökningar av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna.

Med utgångspunkt i behovet av industriell utveckling inom u-länderna

och den långsamma takten i industrietableringen i dessa länder föreslås

att en fond om 10 milj. kr. av statliga biståndsmedel upprättas. Fonden

skulle administreras av svenska myndigheter. Medel ur fonden skulle an­

slås för förinvesteringsstudier efter ansökan från vederbörande u-lands re­

gering. Alla u-länder skulle i princip kunna komma i fråga som mottagare

för detta bistånd. Studierna skulle utföras av svenska konsultfirmor. Vid

valet av studieobjekt borde beaktas huruvida eventuella projekt skulle

vara av intresse för svenska industriföretag. Om ett projekt realiseras,

skulle viss återbetalningsskyldighet från det etablerade företagets sida

föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

41

Remissyttrandena

I yttrande över förslaget anför SIDA att tiden knappast är inne för att

tillskapa en dylik fond med hänsyn till det relativt blygsamma medels­

behov som kan förutses under de närmaste åren och den begränsade er­

farenhet som svenska konsulter och myndigheter ännu har av denna verk­

samhet. SIDA är dock positiv till detta slag av verksamhet och förordar att

den genom SIDA:s försorg redan inledda försöksverksamheten på detta

område får fortsätta och utvidgas med anlitande av SIDA:s ordinarie

anslag.

De organisationer som hörts av kommerskollegium, nämligen flertalet

handelskamrar och RF, ställer sig positiva till förslaget.

Kommerskollegium framhåller att frågan om behovet att stödja svensk

företagsamhet bör prövas för sig utan hänvisning till u-ländernas bistånds-

behov. Kollegium finner sig inte kunna tillstyrka förslaget i dess förelig­

gande utformning men har inte något att erinra mot att inom ramen för

det svenska utvecklingsbiståndet stöd lämnas åt undersökningar av det

slag som avses i framställningen, under förutsättning att någon bindning

till svensk företagsamhet därvid inte sker.

Riksbanksfullmäktige anför att en given utgångspunkt för prövningen av

förslaget är att medelsbehovet skall täckas med biståndsmedel och att

verksamheten därför kommer att konkurrera med alternativa användnings­

sätt. För att den föreslagna formen över huvud taget skall inräknas i bi­

ståndet måste det enligt fullmäktiges mening fordras att den inte huvud­

sakligen blir en form av subventionering av svenska undersökningar och

etableringar utomlands som i vilket fall som helst skulle ha kommit till

stånd av rent affärsmässiga skäl eller vilkas utvecklingseffekt är obetydlig.

Förslaget anger ej vilka kriterier som skulle uppställas för att ett investe­

ringsprojekt skulle erhålla stöd. Först efter det att dylika kriterier upp­

ställts får avgöras om en fond av föreslagen art kan tillmätas en sådan ut­

vecklingseffekt, att den skulle försvara sin plats inom biståndsverksam­

heten. Fullmäktige anser därför att ställningstagande till en dylik fond

inte kan göras på grundval av framställningen utan i varje fall bör före­

gås av ytterligare utredning.

De internationella organisationernas biståndsprogram

Framväxten av FN:s biståndsprogram

Redan i FN :s stadga förutskickades att det ekonomiska och sociala sam­

arbetet skulle inta en framskjuten plats vid sidan av organisationens hu­

vudsyfte att skapa och upprätthålla fred i världen. I konsekvens härmed in­

rättades FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) som ett av världsor-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1 1

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ganisationens huvudorgan med uppgift att initiera, samordna och granska

den mellanstatliga verksamheten på detta område. Sedermera har en råd

rådgivande underorgan för olika ämnesområden upprättats av ECOSOC

(exempelvis kommissionen för social utveckling, befolkningskommissionen,

kommittén för utvecklingsplanering), som också stått fadder för FN:s regio­

nala ekonomiska kommissioner.

Under åren närmast efter FN:s grundande tillkom vidare flertalet av FN:s

s. k. fackorgan — några, däribland ILO, hade upprättats tidigare — som

uttryck för en önskan att få till stånd ett institutionaliserat och permanent

samarbete inom specialiserade sektorer av de ekonomiska och sociala ar­

betsfälten. Fackorganen blev självständiga i den meningen, att staternas

anslutning till dem är individuell och formellt oavhängig av FN-medlem-

skapet, att de har egna styrande organ och förfogar över egna medlemsav­

gifter och därmed har en egen och från FN fristående budget. De är emel­

lertid alla sammanlänkade med FN på så sätt att de genom frivilligt in­

gångna avtal är underkastade en viss samordning från ECOSOC :s sida, dit

de alla rapporterar om sin verksamhet. Sedermera har även tillkommit or­

gan som FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och FN:s in­

dustriorganisation (UNIDO), vilkas funktioner är besläktade med fackorga­

nens men som utgör FN-organ i egentlig bemärkelse och därför också fi­

nansieras genom FN :s budget med avseende på förvaltningskostnaderna.

Från början såg både FN/ECOSOC och fackorganen som sin huvudupp­

gift att dra upp allmänna riktlinjer och skapa normer för det internatio­

nella ekonomiska och sociala samarbetet i en värld, där det tidigare samar­

betet hade slagits i spillror av det andra världskriget. Det på egentligt bi­

stånd inriktade arbetet från de internationella organens sida var däremot

tills vidare så gott som helt koncentrerat på återuppbyggnads- och flykting­

problem, främst i Europa. Under denna första tid upprättades exempelvis

FN:s barnfond (UNICEF), återuppbyggnads- och hjälporganisationen

UNRRA, som upplöstes redan efter 2—3 års bestånd på grund av politiska

motsättningar mellan öst och väst, liksom den internationella flyktingorga­

nisationen IRO — en föregångare till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

De humanitära biståndsmotiven dominerade ännu den internationella

scenen.

Först så småningom kom FN:s och fackorganens uppmärksamhet mera

att riktas på behovet att direkt och i konkreta former understödja den eko­

nomiska och sociala utvecklingsprocessen i de allmänt »underprivilegie­

rade» eller »underutvecklade» länderna inom medlemskretsen och att spe­

ciellt bistå de många nya länder som efterhand vann sitt politiska oberoen­

de. Termerna »underutveckling», »utvecklingsbistånd» och »utvecklings­

samarbete» är därför alltjämt ganska unga begrepp.

Ett par år efter FN:s tillkomst togs de första initiativen till inrättandet av

ett program för s. k. tekniskt bistånd — kunskapsöverföring — inom orga­

43

nisationens ordinarie verksamhet. Det syftade främst till att ställa stipen­

dier och efterhand kompetenta rådgivare eller experter till behövande

länders förfogande. På ett senare stadium — och på generalsekreteraren Dag

Hammarskjölds personliga initiativ — tillkom ett särskilt program för för-

valtningsbistånd till u-länder (genom personal för operativa och exekutiva

uppgifter, »OPEX»). Det första i raden av biståndsprogram inom själva FN-

organisationen existerar alltjämt och går under namnet FN:s reguljära pro­

gram för tekniskt bistånd (United Nations Regular Programme of Technical

Assistance).

Det reguljära programmet — så kallat för att skilja det från andra och

senare FN-biståndsprogram som inte finansieras över FN:s reguljära budget

utan genom frivilliga bidrag — hade ursprungligen och har alltjämt en för­

hållandevis blygsam omfattning. Sedan år 1962 har dess volym legat stilla

eller »frusits» vid en nivå av 6,4 milj. dollar per år och representerar där­

med en stadigt sjunkande andel — f. n. ca 5 % — av FN:s totala budget.

Programmet har volymmässigt hållits tillbaka till följd av några stormakters

motstånd mot att ytterligare belasta den hårt ansträngda FN-budgeten och

under hänvisning till den roll, som de med frivilliga bidrag finansierade

biståndsprogrammen numera spelar. Sverige, vars bidrag till det reguljära

programmet motsvarar den fastställda bidragskvoten, f. n. 1,25 %, har till­

sammans med en rad andra länder yrkat på en vidgning av programmet så

att åtminstone dess relativa andel inom FN-budgeten från 1962 — ca 8 %

— återställs. Programmet administreras av en avdelning inom FN-sekre-

tariatet.

Vid sidan av det första biståndsprogrammet inom FN:s ram började även

vissa av fackorganen mot slutet av 1940-talet att i sina budgeter inrymma

vissa biståndsprojekt särskilt avsedda för u-länderna. Numera har de flesta

fackorganen liksom även Världsbanken tekniskt bistånd i varierande ut­

sträckning inordnat i sin ordinarie budget som en del av den reguljära

verksamheten.

För biståndsprogram bekostade av de ordinarie budgeterna använde FN

och fackorganen under år 1966 sammanlagt ca 190 milj. kr. Omkring 1 900

experter tjänstgjorde inom ramen för dessa reguljära program — varav

fyra kom från Sverige. Drygt 4 000 stipendier lämnades, därav 91 för studier

i Sverige.

FN:s och fackorganens »reguljära» program för tekniskt bistånd har

sedermera helt överflyglats av sådana biståndsprogram som finansieras ge­

nom frivilliga bidrag. Störst bland dessa är numera FN:s utvecklingspro­

gram (UNDP), som har en egen och från FN-sekretariatet fristående admi­

nistration men vars biståndsprojekt verkställs av fackorganen, FN-sekreta-

riatets administration för tekniskt bistånd, Världsbanken och UNIDO. Även

projekten inom FN:s reguljära biståndsprogram underställs numera UNDP:s

styrelse för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

44

Vid sidan om de nu nämnda biståndsprogrammen förekommer inom

FN:s ram två särskilda program för flyktinghjälp, nämligen FN:s flykting­

kommissariat (United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR)

och FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (United Nations Relief and

Works Agency för Palestine Refugees, UNRWA).

FN:s flyktingkommissariat inrättades år 1951 som en ersättning för in­

ternationella flyktingorganisationen IRO. Förutom att ge internationellt

skydd åt flyktingar har FN:s flyktingkommissarie till uppgift att medverka

vid flyktingars frivilliga repatriering samt att underlätta flyktingars bo­

sättning och anpassning i asylländerna. Under 1950-talet var flyktingkom­

missariatets verksamhet främst inriktad på Europa. Sedan dess har det

europeiska flyktingproblemet i det närmaste lösts, medan nya och omfat­

tande flyktingproblem i andra världsdelar, främst i Afrika och Asien, har

tillkommit. Integrationen av stora flyktinggrupper i asvlländer som sam­

tidigt är u-länder erbjuder givetvis särskilt stora problem. Det har bl. a.

medfört att flyktingkommissariatet alltmer kommit att ägna sig åt bistånds­

former som ligger utvecklingsbiståndet nära. F. n. berörs över en halv miljon

flyktingar i Afrika av åtgärder, som flyktingkommissarie! företar i sam­

arbete med asylländernas regeringar samt mellanstatliga och frivilliga orga­

nisationer. Den politiska utvecklingen i Afrika och Asien kan befaras med­

föra, att flyktingproblemen på dessa kontinenter kommer att ytterligare för­

värras.

Kostnaden för flyktingkommissariens ordinarie program, som finansie­

ras genom frivilliga bidrag, har de senaste åren överstigit 20 milj. kr., me­

dan de statliga bidragen till verksamheten samtidigt uppgått till omkring

15 milj. kr. per år. Mellanskillnaden har hittills kunnat täckas huvudsak­

ligen genom frivilliga enskilda bidrag och insamlingar av engångskaraktär.

Sveriges bidrag till flyktingkommissariatets ordinarie program har sedan år

1966 uppgått till 1,3 milj. kr. årligen. Därtill har Sverige sedan budgetåret

1964/65 bekostat speciella UNHCR-projekt avsedda för utbildning av afri­

kanska flyktingar.

FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar upprättades år 1949.

UNRWA :s hjälparbete inriktas på tre verksamhetsområden, nämligen un­

dervisning, hälsovård och livsmedelsutdelning. Hjälpen lämnas till behö­

vande flyktingar från Palestina i de arabiska värdländerna samt, sedan

kriget i juni 1967, även i av Israel kontrollerade områden. UNRWA:s verk­

samhet finansieras helt av frivilliga bidrag. Under de senaste åren har kost­

naden för organisationens program uppgått till omkring 190 milj. kr. per

år. För närvarande berörs ungefär 1,5 miljon flyktingar av verksamheten.

Sedan år 1950 har UNRWA erhållit ca 34 milj. kr. i frivilliga statliga bi­

drag från Sverige. År 1966 lämnade Sverige, utöver sitt ordinarie årsbidrag

på 750 000 kr. till organisationens allmänna verksamhet, ett särskilt bidrag

av 10,4 milj. kr. avsett att användas för yrkes- och lärarutbildning. Efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

45

junikriget 1967 lämnade Sverige ett lika stort extra bidrag till UNRWA.

Inga särskilda villkor ställdes rörande användningen av detta bidrag. Det

ordinarie årsbidraget avseende kalenderåret 1968 har höjts till 1 milj. kr.

Förutom de biståndsprogram inom FN-familjen som redan nämnts före­

kommer en råd för särskilda ändamål upprättade fonder, institut o. d.,

som också är beroende av frivilliga bidrag. Bland dessa kan nämnas FN:s

år 1967 inrättade fond för verksamhet på befolkningsområdet och Världs­

hälsoorganisationens frivilligfond för hälsofrämjande. Sverige har nyligen

utfäst sig att lämna bidrag för familjeplaneringsändamål till båda dessa

fonder. Tidigare har Sverige även bl. a. lämnat bidrag till en frivilligfond

för särskilda former av bistånd på industriområdet, förvaltad av UNDP och

UNIDO gemensamt. Också en rad institut, såsom FN:s utbildnings- och

forskningsinstitut (UNITAR) i New York, FN:s forskningsinstitut för social

utveckling (UNRISD) i Geneve, FN:s brottsbekämpningsinstitut i Rom,

ILO:s arbetsmarknadsinstitut i Genéve och ILO:s institut för högre yrkes­

utbildning i Turin har fått betydande bidrag från svensk sida. Motsvarande

gäller vidare ett antal FN-fonder för studiestöd till afrikansk flyktingung­

dom samt för rättshjälp och humanitärt bistånd till offer för den sydafri­

kanska apartheidpolitiken.

De sistnämnda bidragen har utgjort led i Sveriges allmänna politik be­

träffande frågor som rör södra Afrika. Ett särskilt svenskt program för

utbildningsstöd till afrikansk flyktingungdom och företrädesvis avseende

flyktingar från Syd- och Sydvästafrika, de portugisiska territorierna i Af­

rika samt Rhodesia tillkom med riksdagens stöd år 1964 (prop. 1964: 1 bil.

5, SU 53, rskr 156). Av de ca 2,5 milj. kr. som anvisats för ändamålet under

innevarande budgetår har en avsevärd del kunnat kanaliseras genom FN

och FN:s flyktingkommissariat. På liknande sätt har en stor del av det bi­

stånd som sedan några år lämnats från svensk sida — under innevarande

budgetår beräknat till ca 2 milj. kr. — avseende rättshjälp och annat stöd

åt den sydafrikanska apartheidpolitikens offer anförtrotts åt en särskild

fond som upprättats inom FN för detta ändamål.

Efter över femton års diskussioner — präglade av motsättningar mellan

olika ländergrupperingar — rörande behovet av en s. k. kapitalutvecklings­

fond för direkta investeringar och kreditgivning inom FN:s ram beslöt en

majoritet av FN:s generalförsamling år 1966 att en sådan fond (United

Nations Capital Development Fund) skulle inrättas och börja fungera från

och med år 1968. Flertalet utvecklade länder, dvs. de potentiellt stora bi­

dragsgivarna till fonden, motsatte sig dess inrättande under hänvisning till

den verksamhet av samma natur, som sedan 1960-talets början bedrivs av

Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden (IDA). I ok­

tober 1967 ägde den första s. k. bidragskonferensen för FN:s kapitalfond

rum. Därvid var det endast ett 20-tal u-länder som gjorde utfästelser om

bidrag till fonden, och dessa stannade vid knappt 7 milj. kr., huvudsakligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

46

i valutor som inte är utbytbara. Mot bakgrund av denna dåliga start för

FN:s kapitalfond beslöt den senaste generalförsamlingen anmoda UNDP att

tills vidare förvalta fondens medel. UNDP:s styrelse kommer vid sitt som­

marmöte år 1968 att ta ställning till de riktlinjer, som skall gälla för fondens

förvaltning.

UNDP beskrivs närmare i det följande liksom även FN:s barnfond (UNI­

CEF).

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (United Nations Development

Programme, UNDP)

Begreppet FN:s utvecklingsprogram eller UNDP är av ungt datum, men

den biståndsverksamhet som bedrivs i dess namn har pågått under betydligt

längre tid.

UNDP inrättades den 1 januari 1966 som följd av den tjugonde general­

församlingens beslut att i administrativt avseende slå samman FN:s s. k.

utvidgade tekniska biståndsprogram (Expanded Programme of Technical

Assistance, EPTA), vilket hade inrättats år 1950 som ett komplement till

det förut beskrivna reguljära biståndsprogrammet, och FN:s s. k. Särskilda

fond (Special Fund, SF), som i sin tur inrättades 1959. EPTA och SF bildar

nu komponenter inom det sammanslagna programmet men behåller tills

vidare sina separata bidragsfonder liksom i huvudsak också de speciella

särdrag och arbetsmetoder som tidigare utvecklats. De båda programkom­

ponenterna integreras gradvis alltmer.

EPTA:s tyngdpunkt har genomgående legat vid expertrådgivnings- och

lär arverksamheten, som i genomsnitt tagit i anspråk inemot 75 % av pro­

grammets resurser. Drygt 15 % har fallit på stipendiegivning och återstoden

på utrustning för demonstrations- och undervisningsändamål. EPTA-pro-

grammet har med andra ord — i likhet med det reguljära program som det

byggt på — framför allt syftat till direkt kunskapsöverföring genom indivi­

duella insatser av experter eller genom individuella studier. Kunskapsöver­

föring utgör det centrala elementet i allt tekniskt bistånd.

Under den senast redovisade tvååriga verksamhetsperioden 1965—66 har

EPTA-biståndet till ca 24 % varit inriktat på jordbruk, 16 % på hälsovård,

15 % på allmän utbildning, 13 % på industri, 10 % på förvaltning och

10 % på offentliga basanläggningar av typen kommunikationer etc. Under

år 1966 tjänstgjorde inemot 4 000 experter inom EPT A-programmets ram,

därav 53 svenskar. Samma år stod EPTA för fördelningen av 4 800 stipen­

dier, därav 110 för studier i Sverige. Drygt 80 % av EPTA-medlen använ­

des för projekt i enskilda länder och återstoden på regionala eller inter-

regionala projekt. Drygt en tredjedel användes i Afrika, omkring en fjärde­

del i Asien och omkring en femtedel i Latinamerika. Under den nu löpande

verksamhetsperioden 1967—68 väntas programmets expertandel stiga till

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

över 80 %, medan andelarna för stipendiering och utrustning förutses

minska.

Också Särskilda fondens verksamhet är väsentligen att betrakta som en

form av tekniskt bistånd, men den har alltifrån början haft en från EPTA

avvikande profil. Då SF-verksamheten i huvudsak har haft det uttalade

syftet att skapa gynnsamma förutsättningar för kapitalinvesteringar (of­

fentliga eller privata, inhemska eller utländska), har SF:s bistånd kommit

att gå under namnet »förinvesteringsverksamhet». Till skillnad från EPTA

har SF koncentrerat sig på ett antal större projekt med en genomsnitts­

kostnad av över 10 milj. kr. — inklusive mottagarlandets andel av projekt­

kostnaden — och en tid för sitt genomförande av i medeltal fyra år. Genom

undersökningar av naturtillgångar, förutsättningar för industrietablering,

utbyggnad av kommunikationer, energiproduktion, kreditväsen och annan

»infrastruktur», genom upprättande av institutioner för högre teknisk och

annan utbildning samt tillämpad forskning etc. söker man bereda mark för

direkta investeringar eller andra kapitalkrävande utvecklingsprojekt och

på så sätt stärka basen för u-ländernas produktionsförmåga. Elementet av

direkt kunskapsöverföring är även här klart framträdande men det är inom

vissa projekttyper kompletterat med omfattande utredningar och med be­

tydande leveranser av utrustning, konsnltuppdrag och andra kommersiellt

upphandlade tjänster. Ett annat viktigt kännetecken för SF-verksamheten

är att mottagarländerna normalt förutsätts svara för över hälften av de

sammanlagda projektkostnaderna medan motsvarande andel inom EPTA-

verksamheten, där experternas lön eller stipendiaternas uppehållskostna-

der väger tyngst, är liten.

Vid utgången av år 1967 hade Särskilda fonden sedan början av sin verk­

samhet år 1959 godkänt sammanlagt nära 800 projekt till en sammanlagd

kostnad av ca 4 miljarder kr. för fondens egen del. Värdet av mottagarlän­

dernas egna bidrag till projektens förverkligande beräknas avsevärt över­

stiga 5 miljarder kr.

I januari 1968 godkändes fler nya SF-projekt av UNDP:s styrelse än vid

något tidigare styrelsemöte — sådana äger rum två gånger årligen — näm­

ligen 95 projekt till en kostnad för UNDP av ca 475 milj. kr.

Av de SF-projekt som godkändes under perioden 1959—66 var drygt en

tredjedel förlagda till Afrika, ca en fjärdedel vardera till Asien (utom

Mellersta Östern) och Latinamerika samt 7 % vardera till Mellersta Östern

och Europa. Av de medel som bundits för nya projekt i början av 1968 går

ca 40 % till Afrika, 18 % till Latinamerika och 24 % till Asien.

Inemot 40 % av SF:s verksamhet genom åren har bestått i utarbetandet

av översikter och undersökningar av produktionspotential o. d., ca 35 %

i igångsättande av utbildningsinstitutioner och drygt 20 % i bistånd till

forskning och utvecklingsplanering. Drygt en tredjedel av projekten har

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

47

48

fallit inom jordbrukssektorn, drygt en fjärdedel inom det industriella om­

rådet, drygt en femtedel inom området för energi, kommunikationer, bygg-

nadsplanering o. d. medan ca It % fallit inom allmän och teknisk utbild­

ning.

Något över hälften av de totala projektkostnaderna har använts för ex­

perter. Under år 1966 tjänstgjorde närmare 3 000 experter inom SF-pro-

jekt. Av dessa var 75 svenskar. 4 % av projektkostnaderna har använts för

stipendier. Inemot 700 stipendier utdelades under år 1966, därav 31 för

studier i Sverige. Drygt 20 % av projektkostnaderna har använts för upp­

handling av utrustning och drygt 10 % för konsulttjänster o. d.

De båda biståndsformerna inom UNDP:s ram går således ut på skilda

biståndsmetoder, som emellertid kompletterar varandra och alltmer inte­

greras.

Den administrativa sammanslagningen av EPTA och SF har möjliggjort

en mera enhetlig biståndspolitik från FN:s sida, en rationalisering av be­

sluts- och arbetsformer liksom även en effektiviserad gemensam fältrepre­

sentation i mottagarländerna genom s. k. Resident Representatives, vilka

även företräder Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) och det bi­

ståndsprogram som ryms inom FN:s reguljära budget. Till denna fält­

representation för UNDP är i sin tur cheferna för fackorganens länder-

kontor — mer eller mindre löst — knutna som rådgivare.

UNDP sorterar under FN:s generalförsamling, och programmets styrelse

avger sina verksamhetsberättelser till denna via ECOSOC. UNDP har ett

eget sekretariat, som leds av den tidigare chefen för Särskilda fonden Paul

G. Hoffman (tidigare administratör för efterkrigstidens Marshall-plan)

med biträde av den tidigare chefen för EPTA David Owen.

UNDP:s styrelse (Governing Council of the UNDP) svarar för den lång­

siktiga planeringen och kontrollen av biståndsprogrammet och har att god­

känna, modifiera eller förkasta de projektförslag som framläggs av UNDP:s

ledning på basis av inkomna biståndsansökningar. Styrelsen består av före­

trädare för 37 länder (inte nödvändigtvis medlemmar av FN), som i prin­

cip väljs för tre år i taget av ECOSOC. I styrelsen skall ingå minst 19 u-län-

der, 14 »väst-länder» och tre »öst-länder». Den återstående platsen roterar

mellan dessa tre huvudgrupper. Norden förfogar enligt praxis över tre plat­

ser i UNDP:s styrelse och företräds f. n. av Danmark, Finland och Norge.

Sverige, som tillhörde styrelsen under UNDP:s båda första år 1966—67,

torde i enlighet med en rotationsordning varom man sinsemellan enats mel­

lan de fyra nordiska länderna kunna påräkna att få återinträda i styrelsen

redan nästa år för en ny mandatperiod.

Gemensamt för EPTA och SF har från början varit — och detta gäller

numera UNDP som helhet — att verksamheten är helt avhängig frivilliga

bidrag från stater.

De båda UNDP-komponenterna har under de senaste åren haft följande

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

inkomstutveckling (för jämförelse anges även de svenska bidragen under

respektive år och deras relation till de totala):

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

49

År

Bidrag i avrundade tal (milj.kr.)

Sveriges bidrag

EPTA

SF

Totalt

^{(milj. kr.)} (1 %

av totala)

1961 .................. ......... 217

246

463

27

5,7

1962 .................. ......... 236

313

549

34

6,2

1963 .................. ......... 260

379

639

37

5,9

1964 .................. ......... 267

445

712

52

7,3

1965 .................. ......... 281

476

757

60

7,9

1966 .................. ......... 293

513

806

68

8,4

1967 ............................. 314

581

895

81

9,0

1968 (prel.) .. .

945

945

81

8,5

Som framgår av tablån, har de samlade bidragen till Särskilda fonden

under senare år varit nästan dubbelt så stora som bidragen till EPTA-kom­

ponenten. Sverige har för sin del under senare år lämnat avsevärt större

bidrag till SF än till EPTA — det svenska UNDP-bidraget år 1967 förde­

lade sig med 12,5 milj. dollar (omkring 65 milj. kr.) på SF och 3 milj.

dollar (omkring 15,6 milj. kr.) till EPTA — vilket motiverats av bl. a. SF-

projektens långt större omfång och varaktighet.

Sverige har sedan ett antal år beträffande bidragen till Särskilda fonden

och sedermera även till UNDP som helhet legat på andra plats bland bi­

dragsgivarna efter USA, som genomgående åtagit sig att svara för 40 % av

de sammanlagda bidragen (intill ett visst högsta belopp, f. n. 75 milj. dollar

eller ca 390 milj. kr.). Sverige är hittills det enda land som vid de varje

höst återkommande bidragskonferenserna gjort utfästelser om bidrag till

UNDP för en längre tid än det närmast framförliggande året. Med stöd av

riksdagens bemyndigande kunde Sverige vid UNDP:s senaste bidragskonfe-

rens i oktober 1967 utlova bidrag av samma storlek för år 1969 som för 1968

(prop. 1967: 1 bil. 5, SU 53, rskr 151). Sverige kunde vid detta tillfälle med

stöd av samma bemyndigande förklara sig berett att lämna motsvarande

förhandsutfästelse även för år 1970 under förutsättning att något annat land

såg sig i stånd att avge bidragsutfästelse utöver år 1968. Så skedde dock inte.

Förhandsutfästelserna har — förutom den stadga de möjliggör för verksam­

hetens allmänna långtidsplanering — den konkreta fördelen att de utlovade

medlen omedelbart kan inräknas i den medelsvolym som står till förfogande

för beslut om nya projekt.

FN:s generalförsamling ställde år 1965 upp ett bidragsmål för UNDP av

200 milj. dollar eller drygt 1 miljard kr. om året, som borde uppnås »inom

en nära framtid», något som allmänt tolkades som avseende år 1967. Ännu

år 1968 synes UNDP befinna sig på drygt 50 milj. kronors avstånd från detta

bidragsmål. FN:s generalsekreterare hävdade år 1966 som sin mening, att

det var av största vikt att kraftigt öka UNDP:s resurser och att ställa upp

en serie stigande bidragsmål för de närmaste åren så att bidragen år 1970

50

når en år snivå av minst 350 milj. dollar eller drygt 1 800 milj. kr. för att

kunna möta de beräknade minimibehoven av bistånd från detta program.

Den senaste generalförsamlingen har — liksom UNDP:s ledning — under

hänvisning till U Thants uttalande riktat en enträgen vädjan till medlems­

staterna att göra allt de förmår för att öka sina bidrag till UNDP.

UNDP:s styrelse begärde år 1967 en studie av programmets framtida

medelsbehov dels i ljuset av mottagarländernas beräknade efterfrågan på

bistånd för konkreta utvecklingsprojekt och dels med beaktande av FN-

organens administrativa kapacitet att genomföra det efterfrågade program­

met. De preliminära resultat av studien, som framlagts i början av år 1968,

har gett vid handen att den antagna efterfrågan på bistånd är avsevärt

större än den bidragsvolym generalsekreteraren angett som ett minimum.

Skillnaden mellan efterfrågan och medelsvolym synes med andra ord öka.

Sedan projekten förundersökts och planerats genom UNDP:s sekretariat

och godkänts av UNDP:s styrelse, ligger verkställigheten av de projekt som

finansieras med UNDP-medel i huvudsak hos FN :s tio fackorgan (ILO, FAO,

UNESCO etc.), FN-sekretariatets biståndsavdelning och FN:s industriorga­

nisation samt i viss utsträckning även hos Världsbanken. Som nämnts tidi­

gare bekostar alla dessa organ själva viss biståndsverksamhet inom ramen

för sin ordinarie medlemsbudget. Denna s. k. reguljära biståndsverksamhet

drog 1966 en sammanlagd kostnad av ca 190 milj. kr., motsvarande 23 %

av UNDP:s budget för samma år. UNDP-medlen innebär sålunda för fackor­

ganen och övriga av UNDP:s s. k. verkställighetsorgan betydande extrabud-

getära tillskott. I förhållande till den ordinarie budgeten är dessa tillskott i

vissa fall så stora, att verksamheten inom flera av fackorganen numera kom­

mit att domineras av biståndsfunktionerna. UNDP-programmet har under

de senaste tio åren mer än sexdubblats och detta förhållande har givetvis

inneburit en betydande påfrestning på fackorganen. Dessa organ tillkom ju

ursprungligen för andra syften än utvecklingsbistånd i operativ bemärkelse,

och deras alltmer växande befattning med sådant bistånd kan på sikt komma

att göra vittgående strukturella förändringar nödvändiga. Det har beräknats

att av den totala personalen hos FN-organen — som f. n. torde uppgå till

över 25 000 personer i högkvarter och fältkontor — ca 80 procent helt eller

huvudsakligen sysslar med bistånd och andra u-landsfrågor.

Den nyssnämnda studien har förutom det projicerade medelsbehovet för

de närmaste åren också visat, att vissa av de FN-organ som anlitas för att

verkställa UNDP-projekten redan nu har känning av svårigheter när det

gäller att utan förseningar klara av den ackumulerade mängden av redan

beslutade långtidsprojekt liksom också när det gäller att sätta igång nya

projekt och att programmera för framtida sådana. Studien kommer att föl­

jas av förslag om utvägar ur dessa svårigheter.

Svårigheterna hänger samman med programmerings- och verkställighets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

51

proceduren, vissa organisations- och samordningsproblem och en alltmer

kännbar — reell eller skenbar — brist på experter, som är kompetenta och

villiga att ta tjänst i FN-projekten. Svårigheterna med expertrekryteringen

har av UNDP:s styrelse ägnats ingående uppmärksamhet på senare tid, och

det har från Sveriges och andra länders sida i detta sammanhang bl. a. häv­

dats att mycket skulle vara vunnet om fackorganen, som hittills tillämpat

sinsemellan starkt varierande system för sin expertrekrytering, kunde an­

tingen gå samman om en gemensam rekryteringsservice eller på annat sätt

enas om mera likartade system. Enligt nuvarande ordning förkastas under

urvalsprocessen ett stort antal i och för sig kvalificerade kandidater, och

många andra lika kvalificerade kandidater tar tillbaka sina ansökningar till

följd av de dröjsmål vid urval och anställning som ofta uppstår. Till proble­

men hör också frågan huruvida den administrationsavgift är fullt adekvat,

som verkställighetsorganen får uppbära från UNDP och som inom SF-sek-

torn hittills i genomsnitt belöpt sig till 8,5 % av projektkostnaden. Härtill

kommer en ungefär lika stor kostnad för UNDP:s egen administration eller

totalt ca 17 %. Det bör dock observeras att denna kostnad också täcker

utgifter för programplanering, projektövervakning, resultatvärdering och

annat som med visst fog kan hänföras till det egentliga biståndet.

UNDP:s betydelse som finansiär av en allt större del av fackorganens sam­

lade verksamhet har aktualiserat en rad frågor rörande samordningen av

FN-organens biståndsverksamhet. Till en del härrör dessa samordningspro­

blem ur en i och för sig naturlig intressekollision mellan fackorganens för­

fattningsenliga självständighet och UNDP:s anspråk på att styra använd­

ningen av sina egna medel. Till en annan del beror problemen på traditio­

nella och nytillkomna oklarheter beträffande arbetsfördelningen mellan FN

och dess olika fackorgan. De hänger också samman med den allmänna syn

på samarbetets uppgifter och villkor, som präglar varje fackorgan för sig.

Dessa samordningsproblem behandlas fortlöpande dels inom FN:s admi­

nistrativa samordningskommitté (ACC), i vilken generalsekreteraren och

fackorganscheferna ingår, och dels inom UNDP:s egen rådgivande fackor-

gansnämnd (Inter-Agency Consultative Board, IACB). Denna nämnd står

under ordförandeskap av UNDP-chefen men har i övrigt samma samman­

sättning som ACC. I IACB har även cheferna för UNICEF, UNCTAD, WFP

och UNHCR möjlighet att delta. De speciella samordningsproblem som har

med genomförandet av FN:s utvecklingsprogram att göra uppmärksammas

alltmer också inom ECOSOC, som behandlar UNDP-styrelsens och fackorga­

nens årsrapporter. Inom detta organ har Sverige liksom även i generalför­

samlingen och i UNDPrs styrelse tagit en rad initiativ syftande till effektivi-

sering, bättre samordning och helhetssyn inom det mångförgrenade FN-bi-

ståndet. Bl. a. har framhållits nödvändigheten att ytterligare stärka de lo­

kala UNDP-representationernas roll som samordnare av och talesmän gent­

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

emot mottagarlandets regering för allt FN-bistånd, oavsett vilket organ som

står för själva verkställigheten av projekten. Inom UNDP liksom i andra

organ har Sverige verkat för ökad FN-aktivitet på familj eplaneringsområdet.

FN:s barnfond (United Nations Children’s Fund, UNICEF)

FN :s barnfond, vilken upprättades år 1946 som en internationell nödhjälps-

fond, fungerar på ungefär samma sätt som FN:s utvecklingsprogram men

är helt inriktad på de minderårigas och mödrarnas speciella biståndsbehov,

som ofta förbises eller ges en alltför underordnad plats i u-ländernas ut­

vecklingsplaner. Att UNICEF :s arbetsfält är utomordentligt stort framgår

redan av det statistiska faktum att ungefär 500 miljoner barn under 15 år

lever i u-länder, där den genomsnittliga inkomsten per individ understiger

10 kronor i veckan.

Från att ursprungligen ha varit en ren nödhjälpsorganisation för barn i

krigshärjade länder har UNICEF i stigande utsträckning kommit att se bar­

nens typiska handikapp i u-länderna — brist på utbildning, undernäring

eller felnäring, avsaknad av hälsokontroll och hälsovård — som en del av de

allmänna ekonomiska och sociala utvecklingsproblemen. Tyngdpunkten i

UNICEF :s arbete ligger numera vid sjukdomsbekämpning och hälsokontroll,

grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, näringsfysiologiska pro­

jekt och allmän mödra- och barnavård, medan utspisning av föda o. d. spe­

lar en mindre roll. Från 1966 har — efter initiativ från svensk sida — möj­

ligheter öppnats för att inrymma även familj eplanerande åtgärder i UNICEF :s

verksamhet, närmast som en integrerad del av mödravården. Detta har tills

vidare skett med vissa förbehåll, men på sikt finns det anledning tro att

UNICEF på detta område skall kunna spela en nyckelroll.

UNICEF :s program finansieras till sin huvuddel av frivilliga bidrag från

stater, men enskilda bidrag liksom inkomster från försäljningen av UNICEF :s

jul- och nyårskort har blivit allt viktigare, såsom framgår av följande tablå.

Inkomstutveckling i avrundade tal (milj. kr.)

År

1964

1965

1966

1967

1968

(prel.) (prognos)

Statliga bidrag.................................. 133

136

138

151

161

Enskilda bidrag.................................. 21

19

22

31

36

Kortförsäljning m. m........................ 11

17

23

24

41

Totalt 165

172

183

206

238

De statliga svenska bidragen under motsvarande år och deras relation till

UNICEF :s samlade intäkter från offentliga bidrag har varit följande.

1964

1965

1966

1967

^(milj. kr.) .........................

3,9

5,2

7,8

8,8

(svensk andel i procent)

2,9

3,8

5,0

5,9

53

För UNICEF liksom UNDP gäller att projektverkställigheten sker i sam­

verkan med olika fackorgan, främst Världshälsoorganisationen (WHO),

FAO och UNESCO. Kravet på motprestationer av mottagarna är emellertid

långt större än inom UNDP i det att varje bidrag från UNICEF förutsätter

en två och en halv gånger så stor insats från resp. mottagarlands sida. Ca 80

% av UNICEF-medlen går till utrustning, materiel och transporter, medan

återstoden främst går till lokala utgifter såsom utbildning av inhemsk per­

sonal etc. USA har också gentemot UNICEF varje år påtagit sig att bidra

med 40 % av den totala statliga bidragssumman. Det svenska bidraget var

1967 det näst största till barnfonden.

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), som behandlar rapporter

om UNICEF :s verksamhet, ställde sig 1966 bakom ett bidragsmål för UNICEF

av 50 milj. dollar dvs. ca 260 milj. kr. att uppnås under år 1969. Åtagande­

volymen för nya projekt överskred redan år 1967 detta belopp och budget­

marginalerna har krympt till ett minimum.

Sverige ingår sedan många år i UNICEF :s styrelse, som består av ombud

för 30 länder vilka väljs av ECOSOC.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Den multilaterala finansiella biståndsgivningen domineras av den s. k.

världsbanksgruppen inom FN, d. v. s. Världsbanken (IBRD) och dess båda

systerorganisationer Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Interna­

tionella finansieringsbolaget (IFC). Till FN-familjens finansinstitut räknas

även Internationella valutafonden (IMF), vars verksamhet av biståndska-

raktär i förhållande till u-länderna består av kortfristiga stabiliseringslån

samt tekniskt bistånd inom centralbankspolitiken, skatteväsendet m. in.

Till 1960-talets expansion av det finansiella biståndet genom internatio­

nella organisationer, vilket f. n. svarar för drygt 80 % av det multilaterala

utvecklingsbiståndet, har framför allt bidragit nytillkomna insitutioner som

IDA samt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) och Europeiska eko­

nomiska gemenskapens institut för utvecklingsfinansiering. Regionala ut­

vecklingsbanker har upprättats även för Afrika och Asien och inlett sin

verksamhet.

Såsom bistånd genom kapitalöverföring betecknas också insatser från

FN:s och FAO:s Internationella livsmedelsprogram (WFP) liksom ytter­

ligare livsmedelshjälp under 1967 års konvention om livsmedelshjälp, vilken

utarbetats efter principöverenskommelse inom den s. k. Kennedy-ronden.

Världsbanken (International Bank for Reconstruction and Development,

IBRD) inledde sin verksamhet 1946. Den är ett självständigt FN-anknutet

organ med egen styrelse. Banken skall bidra till återuppbyggnad och ekono­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

misk utveckling i medlemsstaterna. Medlemmar är 106 stater, dvs. de flesta

av FN:s medlemmar. Medlemskap i banken förutsätter medlemskap i Valu­

tafonden. Röstning sker efter andel i grundkapitalet, vilket sedan augusti

1966 uppgår till 22,5 miljarder dollar (116 miljarder kr.). Av detta belopp

har 10 % inbetalats, medan resten utgör garantikapital som vid anfordran

kan begagnas för att möta bankens förpliktelser.

Bankens utlåning baseras huvudsakligen på obligationsemissioner i USA

och Västeuropa. Tack vare det förtroende som banken skapat genom sin

utlåningspolitik har denna upplåning hittills kunnat ske utan större svå­

righet och till godtagbar kostnad. Den utestående obligationsskulden var

den 30 juni 1967 ca 16 miljarder kr. Vinst delas inte ut utan ingår i ny

långivning; en del av vinsten har tillförts IDA.

Från starten 1946 till den 30 juni 1967 har banken totalt beviljat lån

för drygt 50 miljarder kr. Lånen till u-länderna vilka nu helt dominerar, har

främst avsett energi- och transportprojekt men på senare tid även industri,

jordbruk och utbildning. Stor omsorg läggs ned på granskningen av projekt

i syfte att se till att dessa lämnar största möjliga bidrag till låntagarnas eko­

nomiska utveckling. Lånen lämnas på upp till 25 års löptid — någon gång

längre. Räntan bestäms av bankens egen upplåningsränta och är f. n. 6 1/4 %.

Lånemedlen är fritt användbara för inköp av varor och tjänster i alla ban­

kens medlemsländer jämte Schweiz.

Vid sidan av utlåningsverksamheten lämnar banken ett betydande tek­

niskt bistånd i form av projektförberedelser samt expertinsatser och ut­

bildning i ekonomisk planering. Banken strävar också att åstadkomma en

ökad samordning av nationella och internationella biståndsinsatser, främst

inom ramen för s. k. konsultativa grupper och konsortier för flera viktiga

mottagarländer. Bland dessa återfinns flertalet av huvudmottagarländerna

för svenskt bistånd.

Bankens nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 4,5 miljarder kr.

Sverige ingick som medlem i IBRD år 1953. Den svenska andelen av

grundkapitalet är 240 milj. dollar (ca 1 250 milj. kr.), varav 10 % inbe­

talats kontant. Medlen har tillskjutits av riksbanken. Ett första lån till

Världsbanken, 75 milj. kr., emitterades med framgång på den svenska ka­

pitalmarknaden år 1967. Tidigare har Sverige till följd av förhållandevis

högt ränteläge inte erbjudit någon marknad för bankens upplåning. Sve­

rige har inte heller lånat av banken; däremot har övriga nordiska länder

erhållit lån till betydande belopp.

Sverige samverkar med Världsbanken och IDA beträffande finansieringen

av ett vägprojekt i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr.,

medan projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr. Av ett svenskt

lån på 15 milj. kr. till en industribank i Tunisien avsåg vidare 10 milj. kr.

parallellfinansiering med Världsbanken.

55

Internationella utvecklingsfonden (International Developinent Associa­

tion, IDA) bildades 1960 som ett till Världsbanken knutet organ med upp­

gift att bistå de fattigaste länderna med utvecklingslån på för dem lämpade

villkor. Av Världsbankens medlemmar är 97 också med i IDA. Medlem­

marna är dels länder med relativt hög per capita-inkomst, däribland Sverige

(»Grupp I-länder»), dels de mindre utvecklade länderna (»Grupp II-län-

der»), De ursprungliga ordinarie bidragen till IDA uppgick till 1 miljard

dollar (5,2 miljarder kr.), varav Grupp I-länderna står för 75 %, allt i

konvertibel valuta. Grupp Il-länderna svarar för återstoden, men behöver

endast inbetala 10 % i konvertibel valuta. Sveriges ursprungliga bidrag

utgjorde 1,01 % eller 10,1 milj. dollar (52 milj. kr.), och inbetalades

1960—1964. En andra bidragsomgång ägde rum 1965—1967, då Grupp I-

länderna tillsköt 750 milj. dollar (3,9 miljarder kr.), varav på Sverige föll 15

milj. dollar (77,7 milj. kr.) eller 2,01 % av påfyllnadsbeloppet. Under dessa

perioder har Sverige därutöver — som enda land — lämnat extrabidrag till

IDA med totalt 145 milj. kr. Den svenska insatsen i IDA uppgår därmed

totalt till 53 milj. dollar eller ca 275 milj. kr.

IDA kompletterar Världsbanken med i det närmaste räntefria — admi-

nistrationsavgift på 3/4 % av lånebeloppet uttas — krediter med 50 års

amorteringstid, varav 10 år amorteringsfria. Banken och IDA har gemensam

personal och i många stycken identisk procedur för projektprövning och

administration. De projekt för vilka de mjuka IDA-krediterna lämnas är

huvudsakligen av samma slag som de med vanliga världsbankslån finan­

sierade och skall fylla samma höga krav på utvecklingseffekt. IDA-lån kan

endast lämnas till sådana Grupp Il-länder, vilkas per capita-inkomst är läg­

re än 250 dollar per år och vilkas betalningssituation motiverar de särskilt

mjuka villkoren. Som exempel må nämnas, att Indien och Pakistan har fått

IDA-krediter i nästan samma utsträckning som vanliga världsbankslån,

Tanzania endast IDA-krediter, Zambia endast vanliga räntebärande världs­

bankslån.

Den 30 juni 1967 hade IDA-åtaganden ingåtts gentemot 38 länder för nära

9 miljarder kr. Ungefär 34 % avsåg transportsektorn, 30 % industri samt

17 % jordbrukssektorn. Återstoden har avsett utbildning, kommunikatio­

ner, el-kraft och vattenförsörjning. Jordbruks- och utbildningsområdena

har på senare tid blivit föremål för ökade insatser, ofta i nära samarbete

med FAO resp. UNESCO. Omkring 72 % av IDA:s totala åtaganden har hit­

tills lämnats till Indien och Pakistan. Länder i Afrika har mottagit 14 % och

latinamerikanska stater omkring 6,5 %.

IDA:s nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 1,8 miljarder kr.

Sveriges intresse och stöd för IDA:s verksamhet har även kommit till

uttryck genom att bilaterala svenska utvecklingskrediter till ett värde hit­

tills av 64 milj. kr. lämnats som komplettering till IDA-medel i samband

med s. k. samfinansieringsoperationer. Avtal om samfinansiering med IDA

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

56

Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har träffats för två projekt i Pakistan, avseende spannmålssilos resp. vat­

ten- och avloppsför sörj ning, och för det tidigare nämnda vägprojektet i

Etiopien. Ytterligare samfinansiering med IDA förbereds för projekt i

Kenya, Pakistan och Tunisien.

Internationella finansieringsbolaget (International Finance Corporation,

IFC) är det tredje organet i den s. k. världsbanksgruppen. IFC upprättades i

juli 1956 för att genom investeringar i privata företag, främst i u-länderna,

komplettera Världsbankens verksamhet. Sverige ingick som medlem från

IFC:s start. IFC:s investeringsverksamhet sker i samarbete med privata fi­

nansiärer utan krav på regeringsgarantier. Den är inte begränsad till kost­

nader i utländsk valuta. IFC engagerar i största möjliga utsträckning före­

tag i industriländerna i projekten, bl. a. för att främja kunskapsöverföring.

IFC lämnar också tekniskt och finansiellt bistånd till nationella utvecklings­

banker, inriktade på finansiering av medelstora industriföretag. Till grund

för verksamheten ligger ett aktiekapital på ca 510 milj. kr. Den svenska an­

delen utgör 5,7 milj. kr. IFC:s egna resurser kompletteras av det enskilda

kapital som tillskjuts varje projekt. Dessutom kan Världsbanken vid behov

lämna IFC lån upp till fyra gånger dess grundkapital.

Från starten till den 1 juli 1967 har IFC gjort åtaganden om lån på totalt

221 milj. dollar (ca 1 140 milj. kr.). För att frigöra kapital för nya in­

vesteringar strävar IFC att sälja värdepapper ur sin portfölj och överlåta

övriga finansiella åtaganden (inklusive garantigivning) till medverkande fö­

retag samt till banker och finansinstitut världen runt. Flera svenska företag

har investerat i samverkan med IFC, bl. a. i Tunisien och Pakistan. Plane­

ringsarbete för bilateralt svenskt bistånd till industriell verksamhet sker i

nära samråd med IFC. Den tidigare nämnda utvecklingskrediten till Tuni­

sien avseende en utvecklingsbank utgör ett exempel härpå.

Äldst av de regionala utvecklingsbankerna är den Interamerikanska ut­

vecklingsbanken (Inter-American Development Bank, IDB) som lämnar ut­

vecklingslån till länder i Latinamerika på dels hårda, dels mjuka villkor.

Banken startades år 1960 och är huvudsakligen uppbyggd enligt Världs­

bankens mönster. Medlemmar är USA och alla latinamerikanska länder —

utom Cuba, som utträtt. Efter snabb expansion under 1960-talets första år,

är bankens årliga åtaganden nu nära hälften så stora som Världsbankens.

Fortsatt mjuk långivning från IDB:s »Fund for Special Operations», FSO,

tryggades år 1967 genom en överenskommelse om fördubblade insatser i

fonden, varvid USA bidrar med ca tre fjärdedelar. IDB:s obligationsupp-

låning i USA och Europa har på senare tid kompletterats med särskilda s. k.

trust funds från icke-medlemsländer. Sverige lämnade år 1966 ett sådant

bidrag genom en fond på 5 milj. dollar (26 milj. kr.).

IDB:s lån från ordinarie kapitalresurser var tidigare obundna beträffan­

de leverantörsländer, medan lån från bankens särskilda fond FSO har bun­

57

dits till leveranser från bidragsgivarna. Fr. o. m. januari 1968 tillämpar ban­

ken restriktiva upphandlingregler även med avseende på fondens ordinarie

kapitalresurser. För att i fortsättningen komma i fråga för leveranser till

IDB-finansierade projekt måste ett land ha tillskjutit medel till banken i

viss proportion till tidigare leveranser.

Den nystartade asiatiska utvecklingsbanken (Asian Development Bank,

AsDB) påbörjade sin utlåningsverksamhet år 1967. Den har fått svenskt

stöd genom teckning av 5 milj. dollar (26 milj. kr.) av grundkapitalet. Leve­

ranser till av banken finansierade projekt är i princip bundna till medlems­

länder.

Den afrikanska utvecklingsbanken (African Development Bank, ADB)

skall liksom sin asiatiska motsvarighet främja bl. a. projekt som samtidigt

berör flera länder inom regionen. Endast afrikanska länder är medlemmar

i banken. Verksamheten är ännu i ett inledningsskede. Svenskt stöd till

banken utgår tills vidare i den formen, att vissa rådgivare ställts till förfo­

gande.

Följande tablå anger bruttoutbetalningar till u-länder från viktiga inter­

nationella organ för utvecklingsfinansiering under åren 1960—66 i milj. kr.:

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

IBRD .................................... 1 764

1 661

2 116

2 389

2 400

2 452

2 918

IDA......................................... —

5

129

543

766

1433

1 412

IFC ......................................... 67

41

93

62

83

98

124

IDB......................................... —

26

191

388

688

564

735

EEC:s utvecklingsfonder

(gåvor och lån) ............... 16

83

285

347

466

600

724

1 847

1 816

2 814

3 729

4 403

5 147

5 913

Behovet av nya bidrag till IDA har under ett par års tid varit den vik­

tigaste enskilda frågan på den internationella biståndsgivningens område.

Genom det ännu ringa återflödet av amorteringar är IDA för sin verk­

samhet beroende av återkommande tillskott från Grupp I-länderna. År 1966

föreslog Världsbankens chef en påfyllnad av IDA:s resurser under treårspe­

rioden 1968—1970 med sikte på en fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till

1 miljard dollar (5,2 miljarder kr.). Sverige stödde förslaget vid Världs­

bankens och IDA:s årsmöte 1966. Samtidigt föreslogs från svensk sida —

enär svårigheter för en del länder att acceptera en så stor höjning kunde

förutses — att uppgången skulle ske stegvis och att länder i betalningsba­

lanssvårigheter skulle få uppskov med inbetalningar av en del av bidragen.

Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens

förslag, påbörjades förhandlingar om IDA:s resurspåfyllnad, vilka först

nyligen lett till en för alla parter godtagbar lösning. Den nu träffade över­

enskommelsen innebär att IDA tillförs nya resurser omfattande 400 milj.

dollar om året under en treårsperiod. Ökningen från föregående påfyll-

nadsperiod har således begränsats till 60 %.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

År 1961 inrättade FN och FAO gemensamt Internationella livsmedelspro­

grammet (World Food Programme, WFP). Efter en inledande försökspe­

riod 1963—1965 har WFP permanentats fr. o. m. 1966. Programmet finan­

sieras genom bidrag av livsmedel, tjänster och kontanter från medlemslän­

derna. Minst en tredjedel av ett lands bidrag bör bestå av kontanter eller

tjänster. Genom insatser av livsmedel bidrar WFP till finansiering av ange­

lägna utvecklingsprojekt, särskilt inom jordbruket och undervisningen. Van­

liga former är livsmedelsutdelning till anläggningsarbetare samt skolbarns-

bespisning. En mindre andel av leveranserna har utgått som katastrofhjälp.

Den första bidragsperiodens (1963—1965) bidragsmål — 100 milj. dollar,

ca 520 milj. kr., — uppnåddes i det närmaste. För treårsperioden 1966

t. o. in. 1968 hade uppställts ett bidragsmål av totalt 275 milj. dollar (1 420

milj. kr.). Detta uppnåddes inte tillnärmelsevis — i december 1967 upp­

gick de sammanlagda utfästelserna till 169 milj. dollar (870 milj. kr.). Här­

av har Sverige utfäst sig att erlägga 8 milj. dollar (ca 41 milj. kr.) mot­

svarande 4,8 % av det totala bidragsbeloppet.

De hittills lämnade svenska bidragens kontantandel har varit 50 %,

dvs. större än flertalet andra givarländers. Inom ramen för det svenska

naturabidraget kan WFP välja i första hand mellan varuslag som vete, ve­

temjöl, fodersäd, vegetabiliska oljor, konserverad fisk och torrmjölk.

En ny bidragsperiod har fastställts för åren 1969 och 1970 med 200 milj.

dollar (1 034 milj. kr.) som mål. Vid en bidragskonferens i början av år

1968 lämnade ett antal medlemsländer utfästelser till ett sammanlagt värde

av ca 120 milj. dollar (ca 620 milj. kr.). Under förbehåll för riksdagens

godkännande lämnades från svensk sida en utfästelse om sammanlagt 6

milj. dollar eller 31 milj. kr., fördelade på två lika stora årliga bidrag. Av

de gjorda utfästelserna utgör detta belopp 5 %.

Sveriges anslutning till 1967 års konvention om livsmedelshjälp, som ut­

gör en uppföljning av 1967 års principöverenskommelse mellan GATT-län-

derna inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, innebär en väsentlig ut­

vidgning av det svenska biståndet till u-ländernas livsmedelsförsörjning. I

samband med riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till konven­

tionen och riktlinjerna för dess tillämpning för svensk del lämnades en re­

dogörelse för programmet (prop. 1967: 156, 78 ff., JoU 39, rskr 346).

Enligt konventionen skall deltagande länder leverera en viss årlig kvot

spannmål, lämplig för mänsklig konsumtion, eller motvärdet i kontanter till

behövande u-länder. Den för Sverige fastställda kvoten uppgår till 54 000

ton vilket motsvarar ett värde av ca 18 milj. kr. Mot bakgrund av den rela­

tivt betydande överskottsproduktion av vete som förekommer inom landet

finns det anledning anta att Sveriges bidrag lämnas i form av veteleveranser.

Konventionen föreskriver att bidrag i form av spannmål skall av givar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

59

länder lämnas såsom f. o. b.-leveranser. Någon skyldighet att svara för frakt-

och distributionskostnader m. m. föreligger således inte.

Vid riksdagens godkännande av konventionen om livsmedelshjälp förut­

sattes emellertid att Sverige skulle svara för frakt- och administrationskost­

nader i samband med leveranserna. Kostnaderna för dessa åtaganden be­

räknas till 4 milj. kr. budgetåret 1968/69.

Det förefaller lämpligt att de svenska veteleveranserna integreras med de

ordinarie svenska bidragen till WFP. Denna organisation har erfarenhet av

livsmedelsleveranser och god kännedom om de kvantitativa och kvalitativa

livsmedelsbehoven i olika länder. WFP har förklarat sig berett att admini­

strera det svenska spannmålsbidraget enligt livsmedelshjälpkonventionen

på samma villkor som gäller för Sveriges reguljära WFP-bidrag. Det kom­

pletterande kontantbidrag för frakt- och administrationskostnader som er­

fordras bör följaktligen ställas till organisationens förfogande.

SIDA:s förslag rörande Sveriges direkta utvecklingsbistånd

budgetåret 1968/69

I sin anslagsframställning har SIDA framlagt förslag rörande Sveriges

direkta utvecklingssamarbete under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att

för det s. k. bilaterala biståndet skall finnas två operativa anslag, ett för

fältverksamhet och ett för utvecklingskrediter. Till det förra skulle föras

allt bistånd av gåvokaraktär, som inte utgörs av mer eller mindre reguljära

bidrag till mellanstatliga biståndsprogram. Medel för tillfälliga och extra­

ordinära bidrag till mellanstatliga program har således beräknats under an­

slaget. Medel för finansiellt gåvobistånd, som f. n. belastar anslaget till bila­

teralt finansiellt utvecklingsbistånd, föreslås likaledes överfört till anslaget

Fältverksamhet. Förutom krediter skulle därmed det föreslagna anslaget Ut­

vecklingskrediter endast bära kostnader för projektförberedelser och kon­

troll i direkt anslutning till utvecklingskrediter.

Styrelsens förslag innebär att den pågående direkta biståndsverksamheten

fullföljs och utvidgas. Som huvudmottagarländer för svenskt bistånd skul­

le Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan, Tanzania och Tunisien kvar­

stå. Tidigare prioritering av familjeplanering och livsmedelsproduktion in­

om anslaget Fältverksamhet bibehålls, och ökade insatser föreslås huvud­

sakligen på dessa områden. Medel beräknas även för en utvidgning av in­

satserna på utbildningsområdet, bl. a. avseende afrikanska kvinnor. I sin

planering av nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA fort­

satt dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning. Myndighetens plane­

ring omfattar också krediter för importfinansiering och ökat samarbete med

utvecklingsbanker.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 1968

Översikt över Sveriges direkta utvecklingsbistånd

(milj. kr.)

Fältverksamhet 1 2

Beräknad medels-

Beräknad medels-

SIDA:s förslag

åtgång t.o.m. bud-

åtgång budgetåret

avseende budget-

Länderfördelade insatser

getåret 1966/67*

1967/68

året 1968/69

Etiopien

Byggnadstekniska institutet ...

Barnsjukhuset..............................1

18,1

3,3

2,6

Stöd åt medicinska fakulteten!

Addis Abeba............................

J

8,1

1,9

1,0

Hälsocentraler..............................

2,9

0,7

0,1

Nutritionsprojekt........................

8,0

2,4

3,0

Fredskår ........................................

0,2

7,0

8,7

Begionprojekt..............................

Experter för skolbyggnadsverk-

2,0

6,7

7,0

samhet.......................................

0,3

0,2

0,3

Förvaltningsbistånd...................

—

1,9

Central administrationsenhet ..

0,6

1,0 24,7

0,8 25,4

Indien

Papperstekniskt institut...........

4,4

1,0 .

0,7

Varubistånd:

Papper.......................................

Trålare.......................................

Skogsbruksredskap.................

Konstgödsel..............................

59,6

11,0

2

Kenya

Lärarhögskola..............................

20,0

9,6

3,7

Seminavelsprojekt.......................

2,3

2,2

2,5

Nordisk kooperation...................

1,0

2,0

3,5

Förvaltningsbistånd...................

—

—

1.9

Fredskår........................................

0,2

—

0,3

Central administrationsenhet ..

— 13,8

0,4 12,3

Pakistan

Familjeplanering.........................

15,8

8,6

9,7

Yrkesskola: Landhi...................

9,5

0,1

Gujrat.....................

4,9

2,0

1,5

Kaptai....................

12,9

1,4

1,2

Telekommunikation...................

0,6

0,6

0,8

Central administrationsenhet . .

0,5

0,7 13,4

0,5 13,7

Varubistånd:

Skolbokspapper.......................

Konstgödsel..............................

Bussar .......................................

15,0

12,0

2

Tanzania

Nordiska Tanganyika-projektet

17,5

6,4

7,5

Förvaltningsbistånd...................

0,3

3,3

3,5

Fredskår........................................

0,3

0,9

2,1

Central administrationsenhet ..

—

0,4 11,0

0,5 13,6

1 För varubistånd anges kostnaden för under perioden beslutade åtgärder.

2 Medel för varubiståndet under budgetåret 1968/69 har beräknats nedan under »Gåvobistånd

i form av varor från Sverige».

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

61

Utveckl ingskred iter

T. o. m. budgetåret Budgetåret 1967/681

1966/67'

Etiopien

Vägprojekt..................................................................

30

(Samfinansiering IDA/Världsbanken).............

Indien

Utvecklingskrediter för el.-lcraftutrustning,

mejeriutrustning, borrutrustning, importstöd 48

Spannmålslagring..................................................... (20)

Krediter för importfinansiering............................ (

75

)

Kenya

Boskapsuppfödning.................................................. (

19

)

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning, Nairobi....................

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning, landsbygden...........

Pakistan

Spannmålslagring..................................................... 25

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning.....................................................

9,1

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Jordbrukskredit........................................................ (28)

(samfinansiering IDA/Världsbanken).................

Tanzania

Krediter för vattenförsörjning kooperativ skola i

Moshi expertbostäder.......................................... 44

Utvecklingsbanker (industri, turism)................... (15)

Kraftförsörjning mm...............................................

1 Åtaganden enligt avtal redovisas på avtalsåret. Belopp anges inom parentes för projekt rörande

vilka förhandlingar är långt framskridna. Projekt under förberedelse uppförs utan angivande

av belopp. Uppgifter rörande planering av krediter som förbereds för avtal under budgetåret

1968/69 kan inte lämnas i denna form, varför kolumn för detta budgetår inte medtagits.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Fältverksamhet (forts.)

Beräknad medels-

Beräknad medels-

SIDA:s förslag

åtgång t.o.m. bud-

åtgång budgetåret

avseende budget

Tunisien

getåret 1966/67

1967/68

året 1968/69

Fiskeskola.....................................

Mödra- och barnavård (inkl.

6,81

U 5.5

0,9

0,7

familjeplanering).....................

l,9j

1,7

2,1

Vatten- och avloppsprojekt....

1,5

0.2

—

Förvaltningsbistånd...................

—

—

0,5

Central administrationsenhet ..

0,5

0,3 3,1

0,4 3,7

Södra Afrika

Utbildningsverksamhet.............

1,2

3,4

3,5

Korea

Sjukhus.........................................

8,6

2,2

—

Liberia

Yrkesskola....................................

7,4

0,9

0,6

Zambia

Fredskår........................................

1,1

1,1

1,3

Vissa ämnesfördelade insatser under anslaget till fältverksamhet

Familjeplanering ........................

(förutom vad som upptagits

under Pakistan och Tunisien)

9,0

7,6

30,0

Forskning ....................................

(förutom vad som beräknats

under respektive projekt)

1,2

1,5

Mindre fältprojekt .....................

Bl a exportfrämjande bistånd

—

1,5

3,0

Projektförberedelser ..................

—

—

1,0

Gåvobistånd i form av varor från

Sverige

.......................................

Bistånd till Indien och Pakistan

har redovisats under respektive

länder

Skolbokspapper till Afghanistan,

Burma, Indonesien, Nepal. . .

Svenska insatser i samverkan med

internationella organisationer

m. m.

(85,6)

12,0

(25,0)

25,0

Biträdande experter..................

11,0

6,0

6,0

FAO:s jordbrukskreditprojekt .

Utbildning av afrikanska kvin-

—

1,0

2,5

nor..............................................

Bistånd för industriell utveck­

ling samt till vissa FN-institut

13,1

3,0

9,4

m. m............................................

Extrabidrag till UNRWA och

3,6

3,1

3,1

UNHCR ...................................

23,5

10,8

11,9

Afrikansk flyktingutbildning..

Hjälp åt sydafrikanska

5,0

2,2

3,0

apartheid-politikens offer....

3,0

2,0

2,0

Katastrofhjälp ...........................

1,5

1,5

Insatser genom svenska enskil-

da organisationer...........................

9,0

6,0

6,0

Stipendiat- och kursverksamhet.

21,0

8,1

10,1

Totalt

153

(avrundat)

190

(avrundat)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

63

Utvecklingskrediter (forts.)

T. o. m. budgetåret

1966/67

Tunisien

Krediter för hamn i Keiibia, regionundersök­

ning, ännu ej fastställt ändamål........................ 12

Utvecklingsbanker (industri, turism)...................

Vattenförsörjning.....................................................

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Sudan

Vattenförsörjning..................................................... 35

Turkiet

Kraftverk, transformatorer och vägar mm.........

26

Interamerikanska utvecklingsbanken

..................... 26

Budgetåret 1967/68

15

Redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning disponeras på följande

sätt.

Länderfördelade insatser

Övriga ändamål bekostade ur anslaget Fältverksamhet

Vissa ämnesfördelade insatser m. in.

Gåvobistånd i form av varor från Sverige

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

Insatser genom svenska enskilda organisationer

Stipendiat- och kursverksamhet

Utvecklingskrediter

I samband med redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning lämnas in­

formation om vissa åtgärder som vidtagits efter framställningens ingivande.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Länderfördelade insatser

Etiopien

Verksamheten i Etiopien har under innevarande budgetår vidgats till att

även omfatta ett regionalt jordbruksutvecklingsprojekt samt samfinansie-

ring med Världsbanken/IDA av ett vägprojekt som för svensk del kostar

30 milj. kr. Genom detta projekt kommer nya landområden att öppnas och

marknadsföringen av jordbrukets produkter att förbättras i de berörda de­

larna av landet. Expertbistånd till Etiopiens förvaltning beräknas kunna

komma till stånd under budgetåret 1968/69. I övrigt avser utvecklingssam­

arbetet med Etiopien ett fullföljande av tidigare inledd verksamhet.

Det nuvarande byggnadstekniska institutet i Addis Abeba kommer att

uppdelas i två delar, Building College för utbildning av byggnadstekniker

och Building Centre för materialprovning och byggnadsverksamhet. Avtals-

förlängning med tre år har nyligen skett.

Nutritionsprojektet, vars uppbyggnadsskede nu avslutats, inriktas på

tillämpningen av de gjorda erfarenheterna genom upplysnings- och infor­

mationsverksamhet på näringsområdet samt genom kostberikningsprogram.

Avtalet rörande det svensk-etiopiska barnsjukhuset utlöpte den 30 juni 1967.

Därefter har de svenska åtagandena gentemot sjukhuset reglerats av gäl­

lande avtal avseende stöd till medicinska fakulteten, pediatriska avdelning­

en, vid Haile Sclassie I universitetet. Syftet med avdelningen är att medde­

la medicine studerande och sjuksköterskor undervisning samt att bedriva

forskningsverksamhet. Hälsocentralsprojektet har till syfte att bistå etiopis­

ka hälsovårdsministeriet med att utveckla hälsovården i provinserna Wolle-

ga och Illubabor. Avtalet utlöper den 30 juni 1968.

Vid ingången av budgetåret 1968/69 beräknas 80 deltagare ingå i freds­

kåren i Etiopien. Förlängning väntas ske av avtal rörande två experter med

uppgift att kontrollera skolbyggandet i landet.

Indien

Under budgetåret 1967/68 har genomförts en omfattande översyn och ny­

planering rörande verksamheten i Indien. På grundval härav har SIDA fram­

lagt förslag rörande bl. a. nya krediter och bidrag till familj eplaneringsverk-

samhet.

Framtida utvecklingskrediter övervägs för spannmålslagringsprojekt i

indiska hamnar. Styrelsens förberedelsearbete för en första siloanläggning

i Khandla är långt framskridet och ett avtal om finansieringen väntas bli

undertecknat före utgången av budgetåret 1967/68. Vissa förstudier för silo­

anläggningar i Haldia och Madras har utförts.

Eu fortsättning har planerats av den svenska finansieringen av import till

Indien av varor för utvecklingsprogrammet inklusive råvaror, halvfabrikat

och reservdelar för svensk-indiska »joint ventures».

Vid papperstekniska institutet i Saharanpur utbildas under budgetåret

1967/68 132 elever i helårskurser och 56 i kortare påbyggnadskurser. Då

skolan blivit fullt utbyggd skall den ha 288 elever.

Beträffande gåvobiståndet övervägs en förskjutning av tyngdpunkten från

skolbokspapper till konstgödning. En avslutande pappersgåva på 3 000 ton

förutses under första hälften av år 1968. Under budgetåret 1966/67 ingicks

avtal om två leveranser av konstgödning till ett sammanlagt värde av 9,2

milj. kr. Till en kostnad av 1,5 milj. kr. fullföljs tidigare gåvor i form av

skogsbruksredskap och trålare för utbildningsändamål.

Gåvobistånd till det indiska familjeplaneringsprogrammet har planerats.

SIDA har på detta område föreslagit åtgärder under budgetåret 1968/69 till

en kostnad av ca 10 milj. kr.

Kenya

Utvecklingssamarbetet med Kenya förutsätts öka. Under innevarande

budgetår vidgas de svenska insatserna genom en samfinansiering med

Världsbanken/IDA av ett boskapsuppfödningsprojekt till en kostnad för

svensk del av 19 milj. kr. En framställning om förvaltningsbistånd över­

vägs f. n. En första grupp fredskårsdeltagare beräknas skola utsändas un­

der budgetåret 1968/69.

Lärarhögskolan i Nairobi, där lärare i naturvetenskapliga ämnen utbil­

das, beräknas vara fullt utbyggd med 288 elever under våren 1968.

Inseminationsprojektet fortsätts i syfte att öka och förbättra mjölk- och

köttproduktionen. Budgetåret 1966/67 utfördes 235 000 inseminationer. Må­

let är 500 000 per år att uppnås senast vid avtalsperiodens slut år 1971.

Till det nordiska projektet för undervisning i kooperation och utveckling

av den kooperativa rörelsen i landet bidrar Sverige med 45 % av kostnader­

na.

Med Världsbanken/IDA har diskuterats möjligheterna till finansiering av

ett vattenförsörjningsprojekt i Nairobi. Med Kenyas regering pågår vidare

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

65

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

diskussioner om kreditfinansiering av vattenprojekt på landsbygden. Båda

dessa projekt kan komma att aktualiseras under innevarande budgetår och

något av dem kan bli klart för finansiering under budgetåret 1968/69.

De i 1966 års anslagsframställning omnämnda projekten på spannmåls­

lagringens och industrifinansieringens område blir inte aktuella för kredit-

givning under innevarande eller nästa budgetår.

Pakistan

Familj eplaneringsprojektet är numera integrerat i den pakistanska fem­

årsplanen för familjeplanering. Inom ramen för denna lämnas bistånd med

utbildning i familjeplanering av medicinsk och paramedicinsk personal, kli­

nisk verksamhet vid fem träningscentra, medicinsk-sociologisk-statistisk

forskning, framställning av propaganda- och upplysningsmaterial jämte lä­

roböcker i familjeplanering samt leveranser av preventivmedel. Tio svenska

experter tjänstgör vid projektet budgetåret 1967/68 och åtta experter under

budgetåret 1968/69. Ca 600 elever kommer att utbildas i insättning av plast­

spiraler. Under vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69 beräknas 720 000

gross kondomer komma att levereras.

Yrkesskolan i Gujrat beräknas uppnå full kapacitet budgetåret 1968/69

(270 elever) och skolan i Kaptai budgetåret 1969/70 (220 elever). Telekom-

munikationsprojektet fortsätter verksamheten. Under budgetåret 1968/69

planeras utbildningsverksamheten inom projektets ram omfatta 98 elever.

År 1967 undertecknades ett avtalskomplex avseende finansiering av ett

projekt för reparation och utbyggnad av vatten- och avloppssystemet i La-

hore, Västpakistan. Projektet samfinansieras av Sverige och IDA. Den

svenska krediten uppgår till 9,1 milj. kr. och IDA bidrar med samma be­

lopp.

Ett siloprojekt i östpakistan som likaledes samfinansieras genom kredi­

ter från Sverige och IDA går under 1968 in i sitt operativa skede. Under

1967/68 beräknas de svenska utbetalningarna uppgå till ca 7 milj. kr. Fyra

betongsilos med en sammanlagd kapacitet på 235 000 lon skall byggas så

att distributionen av importerad spannmål i hela östpakistan underlättas.

Ytterligare en samfinansieringsoperation med IDA är f. n. under över­

vägande. Krediten beräknas till 26 milj. kr. och avser finansiering av den

pakistanska jordbruksbankens (Agricultural Development Bank) program

för att öka möjligheterna att utnyttja jordbruksmaskiner och för brunns­

borrning.

Gåvobistånd har sedan budgetåret 1962/63 utgått i form av 3 000 ton

skolbokspapper per år till ett sammanlagt värde av ca 15 milj. kr. En för­

skjutning av gåvobiståndet från skolbokspapper till konstgödning övervägs.

Leverans pågår av en gåva på omkring 600 bussar för vänstertrafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

67

Tanzania

Samarbetet mellan Sverige och Tanzania är under kraftig utveckling. Kre-

ditgivningen — med särskild inriktning på vattenförsörjning — förenas med

en jämförelsevis betydande personalinsats. I början av år 1968 sysselsätts i

aktivt biståndsarbete på olika områden i Tanzania inom multilateral och bi­

lateral verksamhet ett 80-tal svenskar.

Det nordiska Tanganyika-projektet, till vars kostnader Sverige hittills

bidragit med hälften, består av en jordbruksskola, ett läroverk och en hälso-

vårdscentral i Kibaha utanför Dar es Salaam. Uppbyggnadsperioden av pro­

jektet beräknas ha i huvudsak avslutats under år 1967. Den nordiska perso­

nalen kommer under budgetåret 1968/69 att uppgå till 40—45 personer

Inom ramen för det nordiska biståndssamarbetet förbereds nya insatser

främst på jordbruks- och utbildningsområdena. Sedan anslagsframställning­

en ingavs har de danska och svenska biståndsmyndigheterna tillsammans

med Swedish Co-operative Centre fullföljt planeringen av en insats på koope­

rationens område i Tanzania.

Flertalet av de 16 deltagarna i en svensk fredskårsgrupp som inledde sin

verksamhet under budgetåret 1967/68 arbetar inom det av Sverige under­

stödda vattenförsörjningsprojektet. Fredskårsverksamheten utbyggs och pla­

neras omfatta ett 60-tal personer år 1970. Utvidgningen torde ske främst

inom områdena vattenförsörjning och byggnadsverksamhet.

Inom ramen för ett svensk-tanzaniskt avtal om förvaltningsbistånd tjänst­

gör ett 20-tal experter inom Tanzanias administration. En närmare redo­

görelse härför lämnas under avsnittet om förvaltningsbistånd.

Mellan Sverige och Tanzania har slutits tre avtal om utvecklingskrediter,

varav två huvudsakligen avser program för vattenförsörjning och ett uppfö­

rande av bostäder åt experter. Vattenförsörjningsprogrammet sträcker sig

t. o. m. budgetåret 1968/69 och stöds också genom förvaltningsbistånd och

fredskårsinsatser.

De nya byggnaderna för den kooperativa utbildningsanstalten i Moshi,

finansierade med en kredit på 2 milj. kr., togs nyligen i bruk. Styrelsen stu­

derar nu en tanzanisk ansökan om ytterligare en kredit avsedd för finan­

siering av industri och turism genom utvecklingsbanker. Förutsättningarna

för ett spannmålslagringsprojekt undersöks. Med hjälp av konsulter utreds

vidare förutsättningarna för vattenkraftutbyggnad i Wami River eller Ruaha

River som en jämförande studie.

Tunisien

Yrkesskolan i Kelibia för utbildning inom fiskerinäringen beräknas vara

fullt utbyggd med 120 elever budgetåret 1968/69. Mödra- och barnavårds­

centralen i Kelibia bedriver förutom mödra- och barnavård även familje­

planering samt vidareutbildar tunisisk personal.

68

SIDA planerar alt lämna förvaltningsbistånd till landet, omfattande bl. a.

skogsvårdsspecialister, maskintekniker, bevattningsexperter, lantbruksskol-

lärare och jordbruksexperter.

Utöver tidigare två utvecklingskrediter — avseende främst finansiering

av en fiskehamn i Kelibia — har avtal ingåtts om en kredit att utnyttjas av

eu utvecklingsbank för industri- och hotellföretag. Härutöver diskuteras ett

större vattenprojekt omfattande bland annat staden Tunis, vilket kan kom­

ma att finansieras tillsammans med Världsbanken/IDA. Även dessa pro­

jekt kommer att aktualiseras under budgetåret 1968/69.

Södra Afrika

Inom ramen för ett av SIDA administrerat utbildningsprogram för afri­

kansk flyktingungdom inledde Sverige budgetåret 1964/65 bidragsgivning

till utbildningsanstalter i de dåvarande brittiska territorierna i södra Afrika.

Följande budgetår anvisade Kungl. Maj:t efter framställning från SIDA 3,3

milj. kr. för ökade insatser främst i Botswana och Lesotho samt i viss mån

även i Swaziland. Sverige skulle medverka i bekostande av projekt, huvud­

sakligen administrerade av FN-organ, i Botswana och Lesotho. Bilateral bi­

dragsgivning, även avseende stöd till flyktingutbildning, skulle kunna kom­

ma i fråga såväl i Botswana och Lesotho som i Swaziland.

Under budgetåret 1966/67 började Sverige lämna bidrag till ett lärarsemi-

narium i Botswana i UNESCO:s regi samt genom FAO till utbyggnad av en

institution i Lesotho för utbildning av jordbruksinstruktörer och lanthus-

hållslärarinnor.

Under budgetåret 1968/69 avser SIDA fortsätta sitt stöd till de tre län­

derna. Ett UNDP-projekt i Botswana avseende hydrologiska undersök­

ningar, försöksverksamhet med konstbevattnat jordbruk samt utbildning

av hydrologisk och jordbruksteknisk personal skulle stödjas under en tre­

årsperiod genom ett svenskt bidrag på sammanlagt 3 milj. kr. Överenskom­

melse har träffats med FN om ett svenskt bidrag att utnyttjas av UNDP för

bekostande av FN-personal som tjänstgör inom Lesothos förvaltning.

Övriga länder

Utvecklingskrediter utgår, förutom till i det föregående nämnda länder,

även till Sudan och Turkiet. Sverige beviljade i början av år 1966 en kredit

till Sudan på 35 milj. kr., som används till finansiering av landets vatten-

försörj ningsprogram för budgetåren 1965/66—1967/68. I anslutning till

projektet har Sverige ställt eu teknisk expert till sudanska regeringens för­

fogande som kontrollant och rådgivare. Troligen kommer vattenförsörj-

ningsprogrammet att genomföras snabbare än beräknat och fråga om fort­

satt svensk finansiering har därför tagits upp. Inom ramen för OECD:s

Turkiet-konsortium beviljades Turkiet år 1963 en utvecklingskredit på 26

milj. kr. att utbetalas under fem år. 14 milj. kr. av krediten används för

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

69

utrustning och tjänster till ett kraftverk. Överenskommelse har träffats om

utnyttjande av resterande kreditbelopp för finansiering av transformatorer

för kraftdistribution och för maskinutrustning för byggande och underhåll

av jordbruksvägar.

I anslutning till UNESCO :s arbete för att utveckla skolväsendet i Asien

har gåvobistånd i form av skolbokspapper lämnats till Afghanistan (åren

1965 och 1967), Burma (fem leveranser sedan år 1963) och Nepal (år 1966).

I anslutning till sistnämnda gåva har Sverige även ställt en tryckeriexpert

till förfogande.

Det skandinaviska undervisningssjukhuset i Sou], Korea, överförs den

1 oktober 1968 helt i koreansk regi och drift. Yrkesskolan i Yekepa, Liberia,

har nu en kapacitet av 120 elever som utbildas till mekaniker, bilreparatö­

rer, elinstallatörer, inredningssnickare och reparatörer. De första 37 elever,

som genomgått skolans treåriga utbildning, utexaminerades i juni 1967. Av­

talet har förlängts till och med år 1970. Under denna period skall liberiska

yrkeslärare utbildas vid skolan så att landet blir i stånd att vid avtalsperio­

dens slut överta institutionen. Den svenska fredskårsinsatsen i Zambia som

inleddes 1965 omfattar f. n. arton deltagare inom jordbruksområdet. Insatsen

utbyggs så att 30 fredskårsdeltagare skall vara sysselsatta våren 1968. Sam­

tidigt har en rådgivare ställts till kooperationsministeriets förfogande och

tillhandahållande av annan expertis har erbjudits.

Ämnesfördelade insatser

Fam ilje plan er ing

Under de senaste åren har en förändring i positiv riktning inträtt med

avseende på inställningen till familjeplanering. Tendensen har bestått. Den

mest påtagliga aktiviteten har kunnat registreras inom u-länderna själva.

I stora delar av Asien och den islamiska världen har regeringarna tagit

ansvar för landsomfattande familjeplaneringsprogram. I ett antal latiname­

rikanska länder har konferenser och seminarier kring födelsekontroll och

allmänna utvecklingsproblem kommit att utgöra en inkörsport till statliga

och privata befolkningsprogram. På givarsidan har utvecklingen inte varit

lika otvetydigt positiv. Bland givarländerna har inga nya tillkommit. För­

enta Staterna och Sverige är fortfarande de helt dominerande biståndsgi­

varna. Inom FN-organen har vissa positiva steg tagits som kan resultera i

operativ verksamhet.

Sveriges engagemang i familjeplaneringens utveckling har varit bety­

dande. Det bilaterala svenska familjeplaneringsbiståndets utformning kom­

mer att i hög grad bestämmas av den internationella utvecklingen. Sveriges

ställning som pionjär bland biståndsgivande länder och knappheten på gi­

varinsatser överhuvud inom internationell familjeplanering har också lett

till ett snabbt växande antal biståndsframställningar.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

70

Det svenska familjeplaneringsbiståndet till Pakistan och Tunisien har

nämnts i det föregående. Direkta svenska familjeplaneringsinsatser pågår

även i Ceylon, Malaysia, Marocko, Sydkorea och Turkiet. Vidare lämnar

Sverige via den internationella familjeplaneringsorganisationen IPPF (In­

ternational Planned Parenthood Federation) bistånd till Ghana, Kenya,

Mauritius och Nepal, vilka försetts med smärre kvantiteter preventivmedel

till stöd för pionjärverksamhet i statlig och privat regi.

Projektet i Ceylon verkar inom ramen för det landsomfattande ceylone-

siska familj eplaneringsprogrammet och syftar till utbildning i familjepla­

nering av ceylonesisk hälsovårdspersonal, utrustning av familjeplanerings-

kliniker samt leveranser av preventivmedel. Det förutses att Sverige under

budgetåret 1968/69 skall fortsätta biståndet i begränsad omfattning för att

programmet skall kunna slutföras.

Det statliga familj eplaneringsprogrammet i Malaysia har Sverige under

budgetåret 1967/68 bistått med 1 milj. kr. för anskaffning av preventivme­

del och transportmedel. För budgetåret 1968/69 förutses ett behov av 1,3

milj. kr. för materielanskaffningar.

Familjeplaneringsverksamheten i Marocko befinner sig i ett uppbygg­

nadsskede. SIDA lämnade 1966/67 visst stöd och ytterligare svenskt bistånd

förutses för budgetåret 1968/69. Till det nu fyra år gamla och hittills fram­

gångsrika statliga familj eplaneringsprogrammet i Sydkorea lämnade Sve­

rige under budgetåret 1967/68 2,2 milj. kr. för finansiering av anskaffning

av fordon, preventivmedel och mobila kliniker försedda med gynekologisk

utrustning. Det koreanska programmet har livligt uppmärksammats inter­

nationellt och förtjänar ytterligare svenskt stöd så att fortsatt framgång

säkras. För budgetåret 1968/69 beräknas medel för material och för delfi­

nansiering av ett planerat utbildningscentrum i familjeplaneringsfrågor.

Det statliga familjeplaneringsprograinmet i Turkiet har tidigare fått

svenskt stöd för anskaffning av preventivmedel och ytterligare bistånd för­

utses för budgetåret 1968/69.

SIDA har erhållit framställningar eller informella förfrågningar om fa­

milj eplaneringsbistånd från Algeriet, Chile, Colombia, Förenade Arabre­

publiken, Indien, Iran, Kenya och ett antal av republikerna i Centralame­

rika. De ytterligare svenska biståndsinsatser, som förutses för budgetåret

1968/69, väntas komma att äga rum i bl. a. ett antal av dessa stater. Då det

är angeläget att verksamheten inom detta område kan komma igång så snart

tillräckligt planeringsunderlag föreligger, beräknar SIDA medel härför.

SIDA beräknar medel för ett under budgetåret 1968/69 fortsatt och ökat

stöd till den internationella familj eplaneringsorganisationen IPPF (3 milj.

kr.). De gångna årens samarbete mellan SIDA och IPPF har lämnat posi­

tiva erfarenheter och svenskt stöd väntas bidra till att IPPF kan bygga ut

sin administration och därmed väsentligt vidga sin verksamhet i Afrika

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

och Latinamerika. Vidare förutses fortsatt stöd till ett antal konferenser

i familj eplaneringsfrågor som bedöms betydelsefulla ur vetenskapliga och

opinionsbildande synpunkter.

F. n. utreds förutsättningarna för samfinansiering med FN eller några av

dess fackorgan av familj eplaneringsverksamhet i u-länderna, varvid Sve­

rige strävar efter att aktivera de multilaterala organen till ökade insatser

på befolkningsområdet.

Inom SIDA har länge planerats en basorganisation för familjeplanering,

som nu avses få formen av en forsknings- och utbildningsgrupp för hit­

hörande frågor. Gruppen skulle verka i nära anknytning till SIDA:s famil­

jeplaneringsenhet och fältprojekt. Den väntas kunna inleda sin verksamhet

under innevarande budgetår. För budgetåret 1968/69 förutses ett medels­

behov av 800 000 kr.

SIDA:s program för familjeplanering innebär totalt en ökning från be­

räknade 18,6 milj. kr. budgetåret 1967/68 till 41,8 milj. kr. budgetåret 1968/

69, av vilka 18,4 milj. kr. motsvarar förpliktelser.

Förvaltningsbistånd

Med Tanzania slöts år 1966 det första avtalet om s. k. förvaltningsbi­

stånd i form av expertis, som på svensk bekostnad ställs till förfogande

för tjänstgöring inom landets egen förvaltning. Vid utgången av budget­

året 1967/68 beräknas omkring 40 befattningshavare ha rekryterats till

Tanzania. Det viktigaste motivet för förvaltningsbistånd är att öka mot­

tagarländernas förmåga att genomföra sina utvecklingsplaner och att ta

emot och utnyttja andra typer av bistånd. SIDA har eftersträvat att kon­

centrera rekryteringen till ett begränsat antal områden inom mottagarlan­

dets administration. Främst har landets kommunikationssystem, dess sta­

tistiska centralbyrå, det i början av år 1967 nationaliserade bankväsendet,

den centrala personaladministrativa myndigheten samt det ministerium som

svarar för vattenförsörjningen på landsbygden kommit ifråga.

Framställningar om förvaltningsbistånd föreligger från Etiopien och

Kenya. De planerade insatserna beräknas bli lika stora som den i Tanzania.

För Tunisien har samma biståndsform diskuterats i positiv anda, men

det är skäl att räkna med svårigheter att finna fransktalande personal. Vid

utgången av budgetåret 1968/69 förutses ett tiotal experter ha rekryterats

för Tunisien.

På framställning av SIDA har Kungl. Maj :t, som tidigare nämnts, anvi­

sat medel till förvaltningsbistånd i Lesotho i UNDP:s regi. Bidraget avser

kostnader för sju till åtta experter som på s. k. OPEX-villkor skall tjänst­

göra inom landets förvaltning.

För att tillgodose ett önskemål om samordning med de internationella

organisationernas bistånd har SIDA förklarat sig villig att i positiv anda

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

71

72

pröva framställningar om förvaltningsbistånd avsett för myndigheter som

sysslar med utnyttjande av världsbankskrediter. Framställningar av detta

slag föreligger från bl. a. Etiopien.

Medel för här beskrivna insatser har beräknats under respektive land.

Vuxenundervisning

SIDA eftersträvar vanligen att anknyta personellt bistånd inom vuxen­

undervisningen till redan befintliga aktiviteter. Sålunda är bl. a. en lärare

knuten till projekten för hälsovård ocli nutrition i Etiopien och en till det

regionala jordbruksutvecklingsprojektet i landet. Vuxenundervisning ingår

även i förvaltningsbiståndet till Tanzania. Medel för vuxenundervisning har

beräknats under respektive land.

Forskning

Den forskning SIDA avser att ge sitt stöd skall vara målinriktad och be­

röra familjeplanering och näringsförsörjning. En integration av forsknings­

insatserna i fältverksamheten i huvudmottagarländerna eftersträvas.

Forskning förekommer nu, förutom på familjeplaneringsområdet, i frå­

ga om nutrition och livsmedelsproduktion. Vidare utreds utformningen av

insatser inom mikrobiologin. Företrädare för denna vetenskap har uttalat

sitt intresse för en målinriktad forskning med nära anknytning till fält­

verksamheten.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel för forskning inom mikro­

biologi och bioteknik inklusive födoämneslagring med 1,5 milj. kr.

Exportfräm jande bistånd

För bistånd avsett att främja underutvecklade länders export under bud­

getåret 1967/68 har avsatts 500 000 kr. Insatser på detta område har kana­

liserats genom de mellanstatliga organisationerna. Detta har kunnat ske

därigenom att GATT:s International Trade Centre (ITC) erhållit vidgade

resurser, främst genom eu ökning av ITC:s reguljära budget. Härtill bör

emellertid, framhåller SIDA, också komma bilateralt bistånd och bistånd i

anslutning till ITC:s verksamhet. Som ett led i sitt planeringsarbete på det­

ta område har SIDA till ITC:s förfogande ställt en expert för tjänstgöring

under en tremånadersperiod, främst avseende bistånd till huvudmottagar­

länderna för det direkta svenska biståndet.

Framställningar om exportfrämjande bistånd har inkommit till ITC från

ett flertal länder, däribland Tanzania. Framställningarna avser huvudsak­

ligen dels bistånd med att organisera exportfrämjande institutioner på re­

geringsnivå eller på halvstatlig nivå, dels bistånd med att lösa diverse ex-

portmarknadsproblem avseende särskilda produkter eller tjänster såsom

rådgivning avseende bankväsen, försäkring, transport och skeppning.

SIDA räknar nu med ett större medelsbehov för detta ändamål än under

innevarande budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

73

Projektförberedelse, projektgranskning och kontroll

För åtskilliga av de ändamål som finansieras från fältverksamhetsansla-

get föreligger behov av projektförberedelse och projektgranskning genom

utomstående konsulter. Detsamma gäller projektkontroll och resultatbe­

dömning. Sådan verksamhet finansieras inom fältverksamhetsanslagets

ram. Under en särskild post inom anslaget beräknar SIDA för budgetåret

1968/69 1 milj. kr. för ändamålet.

Gåvobistånd i form av varor och tjänster

Svenskt bistånd i form av varuleveranser har hittills i främsta rummet

avsett papper för tillverkning av skolböcker. I de undersökningar SIDA

företagit beträffande denna biståndsform i bl. a. Burma, Indien och Pakis­

tan har konstaterats, att produktionskapaciteten för detta slag av papper i

stort sett kommit i nivå med efterfrågan. För budgetåren 1967/68 och

1968/69 förutser SIDA därför en minskning av detta bistånd. Under inne­

varande budgetår har en gåva av 3 000 ton till Indien förberetts för avtal

och leverans. Beställningen av papperet har utlagts under hänsynstagande

till bl. a. dess sysselsättningsskapande effekt. Erfarenheterna av bistånd

genom pappersgåvor har varit goda.

Hittills har två gåvor av konstgödsel lämnats, båda till Indien, i syfte att

hjälpa landet i en akut livsmedelskris. Under år 1967 måste drygt 60 % av

Indiens behov av konstgödning importeras. I en nyligen av DAC gjord utred­

ning konstateras, att u-länderna har betydande behov av konstgödning.

Ännu år 1980 kommer dessa länder att behöva importera i genomsnitt nära

hälften av behovet. Den svenska årsproduktionen av konstgödning är om­

kring 1 milj. ton. En viss överkapacitet föreligger hos tillverkarna och be­

räknas föreligga åtminstone tre—fem år framöver. Med hänsyn till dessa för­

hållanden synes ett flerårigt program för konstgödningsgåvor motiverat.

Avtal med Indien väntas inom kort träffas om tilläggsgåvor på totalt 1,5

milj. kr. av slcogsbruksredskap och av tjänster i anslutning till tidigare läm­

nade utbildningstrålare. För närvarande pågår en leverans till Pakistan av

bussar, vilka blivit överflödiga vid övergången till högertrafik i Sverige.

Fraktkostnaderna avses skola bestridas främst med medel från biståndsan­

slag.

Under budgetåret 1966/67 ingicks avtal om gåvobistånd för totalt 19,8

milj. kr. För budgetåret 1967/68 beräknas cirka 25 milj. kr. komma att tas

i anspråk för gåvobistånd. Samma belopp beräknas av SIDA för budgetåret

1968/69 att användas till betydande del för konstgödning.

3f ^Bihang till ^riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

En råd av Sverige finansierade biståndsinsatser genomförs i regi av FN-

organ eller andra internationella organisationer. I betydande utsträckning

förbereds och följs sådan verksamhet av SIDA.

SIDA föreslår att bidrag av mer tillfällig art för FN-program eller för sär­

skilda projekt i fortsättningen genomgående bestrids från fältverksamhets-

anslaget. Vidare föreslår SIDA att bidrag för katastrofhjälp och flyktingut­

bildning o. d. lämnas från fältverksamhetsanslaget.

Biträdande experter till FN-organens biståndsprojekt

Holland och Sverige bidrar med det största antalet biträdande experter

till de internationella organisationerna. Vid 1968 års början var 56 svenska

biträdande experter anställda på svensk bekostnad för tjänstgöring inom

internationella biståndsprogram. För budgetåret 1968/69 beräknas ett me­

delsbehov av 6 milj. kr. härför inom ramen för fältverksamhetsanslaget.

FA O :s jordbrukskredit projekt

SIDA har inlett samarbete med FAO rörande ett jordbrukskreditprojekt i

Afghanistan. Kooperativ kreditgivning avseende bomullsindustrin skall star­

tas i en provins. Inom ett annat område i landet organiseras kooperativ kre­

ditgivning för vindruvsodlingen. I båda delprojekten skall kreditgivningen

kombineras med åtgärder för att bl. a. förbättra marknadsföringen. Perso­

nal för kooperativa kreditorganisationer och utbildningsverksamhet kom­

mer att utbildas vid ett institut som startas inom projektets ram. Den totala

projektkostnaden över perioden 1967—1974 har preliminärt beräknats till

ca 23 milj. kr., av vilka 4 milj. kr. utgör Afghanistans andel och 19 milj.

kr. den svenska andelen. Medelsbehovet från svensk sida har för budgetåret

1967/68 beräknats till högst 1 milj. kr. För budgetåret 1968/69 beräknas för

projektet ett medelsbehov på 2,5 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

Utbildning av afrikanska kvinnor

SIDA genomför i samarbete med FAO, ILO och UNESCO ett utbildnings­

program för afrikanska kvinnor. Ytterligare insatser planeras på detta om­

råde. Ett gymnasium i Tanzania och ett småskollärarseminarium i Sierra

Leone har finansierats via UNESCO liksom bl. a. stipendier till afrikanska

kvinnor för vissa studier i Israel. En lanthushållsskola i Musorna, Tanzania,

har uppförts och drivs t. o. m. budgetåret 1968/69 med svenska medel i sam­

arbete med FAO. Två sekreterarskolor i Kenya och en yrkesskola i Sierra

Leone har finansierats via ILO. Tillsammans med UNESCO övervägs nya

insatser i Tunisien. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA till utbildnings­

programmet för afrikanska kvinnor 9,4 milj. kr. inom fältverksamhetsan­

slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

75

Bistånd för industriell utveckling

Inom FN har år 1967 upprättats en organisation för industriell utveckling

(UNIDO) med uppgift att vara samordnande organ för den verksamhet in­

om FN-familjen som avser industriell utveckling. Sverige har, liksom andra

industriländer, förutsatt att UNDP och FN:s reguljära biståndsprogram skall

utnyttjas för täckande av kostnaderna för UNIDO:s fältverksamhet. U-

länderna har däremot begärt att särskilda bidragskonferenser skall inkallas

för att tillförsäkra UNIDO egna fristående medel. Sverige lämnade budget­

året 1966/67 500 000 dollar som bidrag till en av FN:s generalsekreterare

upprättad fond avsedd för s. k. »Special Industrial Services» (SIS), som

omfattar rådgivning beträffande konkreta industriprojekt.

UNIDO :s operativa verksamhet och framtida medelsbehov kommer att

granskas vid styrelsemötet 1968, varvid ytterligare svenskt bidrag kan ak­

tualiseras.

Bidrag till vissa FN-institut in. in.

Till FN:s fond för socialskydd (brottsbekämpningsinstitutet i Rom) har

Sverige utlovat bidrag att utbetalas med 300 000 kr. under vart och ett av

budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69. Sedan budgetåret 1965/66 har

Sverige lämnat ett årligt bidrag om 20 000 dollar till ILO:s institut i Turin

för yrkesutbildning. SIDA beräknar ett bidrag av samma storlek för budget­

året 1968/69. Sverige har sedan budgetåret 1964/65 lämnat årliga bidrag

till Internationella sekretariatet för frivilligtjänst (ISVS) i Washington.

Enligt SIDA:s uppfattning finns skäl att tills vidare fortsätta bidragsgiv-

ningen och ett bidrag med 52 000 kr. (10 000 dollar) beräknas för budget­

året 1968/69. — Övriga institutioner, till vilka bidrag i fortsättningen bör

lämnas från fältverksamhetsanslaget men för vilka bidragsgivning för när­

varande inte bedöms som aktuell under budgetåret 1968/69, är FN :s institut

för dokumentation inom byggnads- och planeringsområdet, FN:s naturre­

sursundersökningar, FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR)

samt FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD).

Sammanlagt har SIDA för de slag av särskilda bidrag varom nu är fråga

beräknat 0,5 milj. kr. under fältverksamhetsanslaget för budgetåret 1968/

69.

Flyktingverksamhet

FN :s hjälporgan för Palestina -fly k tingar (UNRWA)

Till UNRWA, Förenta Nationernas organisation för stöd åt Palestina­

flyktingar, har svenska bidrag utgått under en följd av år. Vid sidan av bi­

draget till organisationens allmänna budget lämnade Sverige år 1966 ett

särskilt bidrag på 10,4 milj. kr. avsett för utbildning. I anledning av den

svåra situation som uppstod för Palestinaflyktingarna genom den väpnade

76

konflikten i Mellanöstern i juni 1967 beslöt Kungl. Maj :t att ett extra bidrag

på 10,4 milj. kr. skulle utgå till UNRWA utan att särskilda föreskrifter om

användningen lämnades. Även för budgetåret 1968/69 beräknar SIDA under

anslaget till Fältverksamhet ett bidrag på 10,4 milj. kr.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)

Kostnaderna för flyktingkommissariens program har ökat betydligt un­

der senare år, främst beroende på flyktingsituationen i Afrika, medan med­

lemsstaternas sammanlagda bidrag till verksamheten inte stigit i motsva­

rande utsträckning. Skillnaden mellan bidrag och kostnader har hittills kun­

nat täckas genom utnyttjande av reservfonder samt genom bidrag från in­

samlingar. År 1967 lämnades t. ex. betydande bidrag till programmet från

den svenska insamlingen »Flykting 67».

Flyktingkommissarien har uttryckt oro för finansieringsläget. SIDA för­

utsätter att Sveriges ordinarie bidrag höjs. Extra svenska bidrag till det

ordinarie programmet under kalenderåren 1968 och 1969 anses motiverade.

SIDA beräknar för budgetåret 1968/69 under fältverksamhetsanslaget 1,5

milj. kr. härför samt för en fortsättning av det stöd som nu utgår till av

flyktingkommissarien administrerade särskilda utbildningsprojekt för afri­

kansk flyktingungdom.

Afrikansk flyktingutbildning

Ett program för afrikansk flyktingutbildning administreras av SIDA se­

dan budgetåret 1964/65. Beslut om riktlinjer för verksamheten fattas av

Kungl. Maj :t efter förslag av beredningen för studiestöd till afrikansk flyk­

tingungdom —• flyktingberedningen. Kostnaderna för programmet har hit­

tills belastat anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. Under bud­

getåret 1967/68 beräknas kostnaden för programmet uppgå till 2,5 milj. kr.

Därav lämnas 420 000 kr. till FN :s utbildningsprogram utomlands för syd­

afrikaner och 350 000 kr. till FN:s flyktingkommissarie för särskilda utbild­

ningsprojekt i Afrika. Återstoden av medlen används för bilateral stipen-

diering och bidragsgivning.

De hittills vunna erfarenheterna av verksamheten är positiva. Efter att ti­

digare ha varit ett utbildningsprogram uteslutande för flyktingar vidgas

det försöksvis under budgetåret 1967/68 till att bli ett allmänt utbildnings­

program för ungdom från de av programmet berörda länderna i södra Afri­

ka. Denna utvidgning av verksamheten jämte ökade utbildningsbehov bland

afrikanska flyktingar kommer under budgetåret 1968/69 att medföra ökade

medelsanspråk. Ett belopp på 3 milj. kr. beräknas av SIDA för programmet

under fältverksamhetsanslaget. Förslag rörande medlens användning för­

utsätts komma att inges av flyktingberedningen.

Sammanlagt beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 på fältverksamhets­

anslaget 14,9 milj. kr. för flyktingverksamhet.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

77

Hjälp till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer

Under budgetåret 1966/67 användes 2 milj. kr. för stöd genom FN och

privata organisationer till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer.

Samma belopp torde komma att användas under budgetåret 1967/68. För

budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på anslaget Fältverksamhet 2 milj. kr.

för ändamålet.

Katastrofhjälp

SIDA har ett nära samarbete med Överstyrelsen för Svenska röda korset

och med Röda korsföreningarnas förbund i Geneve i frågor rörande kata­

strofhjälp. Genom ett första bidrag på 160 000 kr. har Röda korsföreningarnas

förbund getts resurser att hjälpa länder, som ofta är utsatta för katastrofer,

med katastrofhjälpsplanering.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på fältverksamhetsanslaget 1,5

milj. kr. för katastrofhjälp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Insatser genom enskilda svenska organisationer

Bidrag lämnas till enskilda svenska organisationers verksamhet i u-län-

der. Huvudsakligen stöds insatser på utbildningens och den förebyggande

medicinens områden.

Under budgetåret 1966/67 bar SIDA fattat beslut om bidrag respektive

hemställt att Kungl. Maj :t beslutar om bidrag, vilka innebär en total åta­

gandevolym för budgetåren 1966/67—1968/69 på 8 425 000 kr. Åtagandena

fördelas med 5 120 000 kr. på budgetåret 1966/67, 2 455 000 kr. på budget­

året 1967/68 och 850 000 kr. på budgetåret 1968/69. De största bidragen av­

ser Svenska Baptistsamfundet för yrkesskola i Kongo, Swedish Co-operative

Centre för utbyggnad av institut i Indien, Missionssällskapet Bibeltrogna

Vänner för skolor i Etiopien, Svenska Pingstmissionen för gymnasium i

Burundi samt Svenska Lutherhjälpen för utrustning till undervisningssjuk-

hus i Tanzania.

För budgetåret 1967/68 har 6 milj. kr. anvisats för här avsedda ändamål.

Beloppet torde komma att disponeras i sin helhet.

SIDA:s erfarenheter av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet

är positiva och SIDA förutsätter att sådana bidrag fortsättningsvis lämnas i

oförminskad omfattning. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel med

6 milj. kr.

Stipendiat- och kursverksamhet

Vid individuell stipendiering söker SIDA ge förtur till utbildning av per­

sonal knuten till svenska fältprojekt. I övrigt avser den individuella sti­

pendieringen i huvudsak fortbildning i form av specialstudier på

kvalifice­

rad akademisk nivå,

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kursverksamheten inriktas i väsentlig utsträckning på huvudmottagar­

länderna. I fråga om ämnesval inriktar man sig på livsmedelsförsörjning,

lärarutbildning, kooperation och förvaltning. För budgetåret 1968/69 beräk­

nas 2 000 kursdeltagarmånader, 200 fler än föregående budgetår. Stipen­

dierna föreslås bli indexreglerade för att anpassas till den allmänna pris­

utvecklingen.

För enskild stipendiatverksamhet under budgetåret 1968/69 beräknar

SIDA inom fältverksamhetsanslaget 3,3 milj. kr. och för kursverksamheten

6 780 000 kr.

Utvecklingskrediter

Från anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd under sjunde

huvudtiteln bestrids under innevarande budgetår utgifter för gåvobistånd i

form av varor och tjänster samt utgifter för och i direkt samband med ut­

vecklingskrediter. Styrelsen har såsom nämnts i det föregående föreslagit,

att varubiståndet skall överföras till anslaget för fältverksamhet. Utgifter

avseende projektförberedelse och projektgranskning, kontroll samt resultat­

bedömning föreslås skola bestridas under anslaget för utvecklingskrediter

på grund av samhörigheten med de kreditfinansierade projekten.

Den fiskehamn vid Kelibia i Tunisien, varom kreditavtal slöts åren 1963

och 1965, är nu färdigställd liksom undersökningen av Cap Bon-halvöns ut­

vecklingsmöjligheter. Under innevarande budgetår har i samfinansiering

med Världsbanken lämnats en kredit till Tunisien på 15 milj. kr. för indu­

stri- och turistprojekt. Turism och industri är de två snabbast expanderan­

de grenarna av tunisiskt näringsliv och ger betydelsefulla bidrag till att

lätta landets svåra valutasituation.

Arbetet med det mindre kraftverk i Turkiet, till vilket utrustning skall

levereras med utnyttjande av 1963 års kredit, har starkt fördröjts. Svensk

teknisk expertis kommer nu att anlitas för de besvärliga bergarbeten som

erfordras där. Genom ett tilläggsavtal har den odisponerade delen av kredi­

ten numera avsatts till inköp av maskinell utrustning för ett byvägsprojekt

och för utrustning av vissa transformatorstationer.

Av de två krediter som lämnats till Indien för import av kapitalvaror och

industriförnödenheter har den första, från budgetåret 1964/65, helt dispo­

nerats genom kontrakt.

Under budgetåret 1966/67 ingicks två kreditavtal med Tanzania. Den

ena av krediterna uppgår till 4 milj. kr. och används för finansiering av ett

femtiotal bostadsenheter i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländs­

ka experter som tillhandahålls av FN och de nordiska länderna. Det andra

avtalet innebär fortsatt kreditstöd med totalt 30 milj. kr. (10 milj. kr. per år)

till utbyggnaden av vattenförsörjningen på landsbygden. Programmet, som

sträcker sig till och med budgetåret 1968/69, omfattar flera hundra delpro­

79

jekt såsom brunnsborrning, installation av pumpar, rörläggning samt byg­

gande av dammar. Krediten lämnas i samverkan med förvaltningsbistånd

och fredskårsinsatser. Svenska konsult- och entreprenadföretag har engage­

rats för delar av programmet.

Till Pakistan lämnades år 1966 en kredit på 25 milj. kr. som ett bidrag till

den utländska finansieringen av ett större projekt för spannmålslagring i Öst­

pakistan. Fyra betongsilos med en sammanlagd kapacitet av 235 000 ton

skall byggas i Östpakistan. Fyra femtedelar av det utländska valutabehovet

täcks av en samtidigt lämnad kredit från IDA, som även övervakar projek­

tets utförande gemensamt med expertis från SIDA. (Kontrakt för entrepre­

nadarbetena vid projektet har i fri internationell anbudstävlan hemförts av

ett svenskt företag.) Ett andra samfinansieringsavtal mellan Sverige, IDA

och Pakistan slöts våren 1967 till förmån för utbyggnad av vatten- och av­

loppssystemet i staden Lahore i Västpakistan. Den svenska insatsen, 9,1

milj. kr., är av samma storlek som IDA:s.

Tillsammans med Världsbanken och IDA har Sverige nyligen beviljat

en kredit på 30 milj. kr. till ett större vägprojekt i Etiopien, vilket kommer

att öppna nya landområden och förbättra marknadsföringen av jordbrukets

produkter. Krediten har lämnats på IDA-villkor.

SIDA beräknar volymen av nya utvecklingskrediter under innevarande

budgetår till högst 200 milj. kr., att utbetalas med fördelning på flera bud­

getår. Beloppet anges kunna bli lägre med hänsyn till osäkerheten om tid­

punkt då avtal kan undertecknas. Beviljade krediter under en femårsperiod

redovisas i bilaga 2.

I sin planering för nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA

dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning, bl. a. genom fortsatt stöd

till vattenprogram i Sudan och Tanzania, vilka gett positiva erfarenheter.

Ett vattenprojekt i Kenya beräknas kunna leda till avtal under budgetåret

1967/68 eller budgetåret därefter. Anläggningar för spannmålslagring i

Indien och Tanzania har studerats och kan bli aktuella för ytterligare kre­

diter. Fortsatta importkrediter till Indien förutses, bl. a. för svensk-indiska

s.k. joint ventures.

SIDA aviserar förberedelser för ökade insatser via utvecklingsbanker.

Industribanksprojekt i Tunisien och Tanzania beräknas ge erfarenheter för

den fortsatta planeringen och samarbete i frågan sker med Internationella

finansieringsbolaget (IFC) samt FN:s industriorganisation (UNIDO). Sty­

relsen bedömer nya samfinansieringsoperationer med Världsbanken/IDA

i vissa huvudmottagarländer möjliga och önskvärda, men projektvalet mås­

te anstå i avvaktan på IDA:s arbetsprogram för 1968/69. Beträffande in­

satser via regionala utvecklingsbanker förutser styrelsen behov av ytter­

ligare svenskt bidrag i någon form till den svenska utvecklingsfonden för

Latinamerika, förvaltad av Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Ett

bidrag till den afrikanska utvecklingsbanken (ADB) kan även visa sig mo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

80

tiverat budgetåret 1968/69. SIDA avser att utreda lämpligheten av en s. k.

trust fund till bankens förfogande, men bär i första hand, med hänsyn till

dess aktuella behov av rådgivning, åtagit sig att söka tillhandahålla och fi­

nansiera expertis för vissa korttidsuppdrag.

De svenska utvecklingskrediternas genomsnittsstorlek är ca 20 milj. kr.

Begränsade administrativa resurser och önskan att trygga låntagarnas pla­

nering motiverar enligt styrelsens mening företräde för relativt stora objekt

eller investeringsprogram med viss varaktighet, t. ex. tre år. Det är då ända­

målsenligt att kunna ställa i utsikt framtida kreditstöd utan att omedel­

bart behöva belasta den svenska statsbudgeten.

Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande till Kungl. Maj:t alt

under ett budgetår lämna kreditutfästelser för de närmaste tre till fem

budgetåren utvidgas så att utfästelserna för en treårsperiod får avse år­

liga belopp motsvarande det aktuella budgetårets hela anslag. För att möj­

liggöra för låntagaren att göra bindande förpliktelser gentemot leveran­

törer och för att underlätta samfinansiering på lika villkor med IDA be­

dömer styrelsen nödvändigt att dylika utfästelser kan lämnas utan förbe­

håll att riksdagen anslår erforderliga medel, dvs. på samma sätt som är

fallet vid Sveriges direkta treåriga bidragsutfästelser till IDA.

Beträffande anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budget­

året 1968/69 anför styrelsen, att en säker bedömning av vilka planerade pro­

jekt som blir färdiga för finansiering detta budgetår ej är möjlig. Volymen

av krediter i olika förberedelsestadier motsvarar inemot 500 milj. kr., varav

hälften avser samfinansiering med internationella organ. I allt bedöms an­

slaget vara förhandsintecknat vid budgetårets ingång med ca 50 milj. kr.

Åtaganden budgetåret 1968/69 av minst samma omfattning som budgetåret

1967/68 förutsätter enligt styrelsen — om bemyndigande att ingå förhands-

förpliktelser ges enligt styrelsens förslag — att anslaget för utvecklingskre­

diter ej beräknas lägre än 125 milj. kr. Fortsatt ökad åtagandevolym förut­

sätter såväl att nya projekt kommer fram till finansiering som tillräcklig

personal. Tidsåtgången mellan kreditavtals undertecknande och utbetal­

ningar har med nuvarande anslagsteknik skapat betydande reservationer, vil­

ka tenderar att växa vid en expansion av programmet. SIDA anför att före­

slagna anslag och åtaganderegler för efterföljande år syftar till en dämpning

av reservationsuppbyggnaden, så att reservationerna småningom anpassas

till en nivå där de utgör en kassareserv av lämplig storlek.

Svenska utvecklingskrediter har jämförelsevis gynnsamma villkor (25

års återbetalningstid, varav de första 10 åren amorteringsfria; 2 % ränta).

Vid samfinansiering med IDA kan från budgetåret 1967/68 tillämpas de för­

delaktiga IDA-villkoren (50 års återbetalningstid, varav de 10 första åren

amorteringsfria; 3/4 % förvaltningsavgift och ingen ränta därutöver). SIDA

anför att skuldsituationen och betalningsbalansläget hos flertalet huvud­

mottagarländer talar för en utsträckt tillämpning av de gynnsammare IDA-

Kungi. Maj.ts proposition nr 101 år 1908

81

villkoren, i första hand för skolbyggnadsprojekt etc., men även sedan inter­

nationella konsortier eller konsultativa grupper funnit ett mottagarland i be­

hov av exceptionellt mjuka villkor. Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyn­

digande inhämtas till svensk medverkan i skuldkonsolideringsaktioner inom

sådana samarbetsgrupper och att bemyndigandet innefattar möjlighet att

medge tillfälligt uppskjutande eller varaktig eftergift av räntor och amor­

teringar på utvecklingskrediter.

Om en väsentlig expansion av svenskt kreditbestånd skulle sammanfalla

med en akut skärpning av u-ländernas skuldsituation, som påkallar inter­

nationella åtgärder, bör enligt styrelsen andra uppmjukningar övervägas.

Hit hör räntebefrielse under den amorteringsfria perioden eller lånets hela

löptid. Ett sådant förfaringssätt tillämpas bl. a. av Storbritannien. Styrelsen

anser också rimligt att återbetalningen i vissa fall kan erläggas i lokal va­

luta. Ränte- och återbetalningar på svenska utvecklingskrediter skall f. n.

ske i svenska kronor och uppgår ännu till smärre belopp, eftersom endast

mindre summor dragits. När samtliga nu lämnade krediter ger full för­

räntning blir ränteintäkterna ca 4 milj. kr. per år, och ca 200 milj. kr.

per år i nya krediter lägger ytterligare 2—4 milj. kr. till den årliga sum­

man. Medlen tillförs posten »Övriga inkomster» på statsbudgeten.

Svenska utvecklingskrediter har hittills främst avsett konkreta investe­

ringsprojekt, t. ex. hamnar, kraftverk, siloanläggningar. Enligt styrelsen

möjliggör projektfinansiering ingående teknisk och ekonomisk värdering

av insatsen och förutsätter nära samarbete med låntagaren, vilket möjlig­

gör kunskapsöverföring.

S. k. programbistånd har lämnats främst Indien i form av två krediter

för import av industriförnödenheter, inklusive vissa kapitalvaror. Gåvorna

av papper och gödningsämnen till asiatiska länders utvecklingsprogram har

haft likartad natur. Styrelsen anför, att Indien och Pakistan hör till de

u-länder med god planering, kunnande och administration samt växande

inhemsk kapitalvaruindustri, vilka främst bör ifrågakomma för detta slags

bistånd, liksom enligt internationell bedömning bl. a. även Tunisien. I andra

huvudmottagarländer bör krediter för särskilda projekt eller begränsade sek-

torsprogram även i fortsättningen dominera. Sådant bistånd är genomsnitt­

ligt mer personalkrävande. Snabbt växande svenska utvecklingskrediter för­

utsätter därför att inslaget av importfinansiering får möjlighet att expan­

dera, till vilket SIDA avser att ta hänsyn i sin planering.

I fall då föreslagna projekt förutom hög samhällsekonomisk prioritet

visar god företagsekonomisk räntabilitet och goda utsikter att bidra till lan­

dets exportinkomster, bedömer SIDA det lämpligt att kunna ge krediter i

två steg. Detta innebär att lån till regeringarna på gängse gynnsamma svenska

villkor vidareutlånas av dessa till sitt motvärde i lokal valuta på villkor som

är avpassade till projektets natur. Som närliggande exempel framhåller sty­

relsen de utvecklingsbankslån som förberetts till Tanzania och Tunisien och

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

82

Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

varav det senare numera avtalats. Institutens slutliga låntagare avses er­

hålla krediter på fullt kommersiella villkor. Förfarandet överensstämmer

med internationell praxis och torde enligt styrelsen vara en förutsättning

för att mjuk långivning skall främja projekt med snabbare avkastning som

ger största bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Svenska utvecklingskrediter lämnas utan bindning till svenska inköps­

källor, och vid projektfinansiering föreskrivs normalt internationell an-

budsgivning. Detta möjliggör enligt styrelsen att den svenska krediten får

största möjliga värde. Om flera likvärdiga projekt eller sektorsprogram före­

ligger, sker valet mellan dessa mot bakgrund av svenska möjligheter att vid

behov också bidra med tekniskt kunnande.

Under budgetåret 1966/67 disponerar SIDA högst 1 milj. kr. av an­

slaget för bilateralt finansiellt bistånd för förberedande undersökningar av

insatser under anslaget. Beloppet har i sin helhet disponerats främst för

utredningar om spannmålslagring, vattenförsörjning, vattenkraft och vägar

i flera mottagarländer men också för rådgivare till vattenprojekt som fi­

nansierats i Sudan och Tanzania. Bland undersökningar som kan bli ak­

tuella under budgetåret 1967/68 nämns fortsatta utredningar genom kon­

sulter av vattenprojekt i Kenya och Tunisien och av kraftprojekt i Tanzania

samt fortsatt förberedelse av indiska silos. För ändamålet disponeras 1,8

milj. kr. jämte ytterligare 1 milj. kr. för projektkontroll genom rådgivare

på fältet samt tillfälligt anlitade konsulter.

För projektförberedelser och kontroll i anslutning till utvecklingskre­

diter beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 behov av totalt 5 milj. kr.,

varav 1,5 milj. kr. för projektförberedelser i trängre bemärkelse, 2 milj. kr.

för projektering samt 1,5 milj. kr. för särskilda rådgivare och tillfälliga

konsulter.

SIDA föreslår, att Kungl. Maj :t begär riksdagens fullmakt att ingå åtagan­

den avseende utvecklingskrediter för vart och ett av de tre närmast framför­

liggande budgetåren med samma belopp som det beviljade anslaget samt att

anslaget till utvecklingskrediter uppförs med 125 milj. kr. för budgetåret

1968/69.

Departementschefen

Biståndsprogrammets motiv och mål

Kravet på en internationell politik, som präglas av solidaritet med de

fattiga folken, grundas på uppfattningen att de bättre lottade har en mo­

ralisk plikt att bistå de sämre ställda. Social rättvisa och utjämning krävs

inom nationerna och samma krav måste uppställas för förhållandet mel­

lan nationerna. Orättvisor i fördelningen av världens tillgångar ger upp­

hov till spänningar och konflikter inom och mellan länderna. Känslan av

solidaritet och ansvar över gränserna är uttryck för insikten om att fred,

83

frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan något

alltmer universiellt och odelbart. De senaste årens många öppna mellan-

folkliga konflikter har nästan undantagslöst uppstått i de fattigare delar­

na av världen. Samarbete med andra länder för att bidra till en tillfreds­

ställande utveckling av de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena

är en viktig del av kampen för freden. En minskning av fattigdomen i

andra länder ger underlag för en handel, som påskyndar den ekonomiska

utvecklingen och gagnar alla deltagande parter.

Ett viktigt syfte för svensk utrikespolitik är att bidra till utjämning och

större förståelse mellan folken och att därigenom främja internationell

solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt Förenta

Nationerna är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet,

som är en del av utrikespolitiken, står i samklang med dessa strävan­

den. Det politiska oberoende, som nu förvärvats av flertalet av världens

folk och vars uppnående för de alltjämt undertryckta folken vi med all

kraft vill befordra, måste ges det ekonomiska underlag och det sociala inne­

håll, som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och för

verklig nationell oavhängighet. Vårt land, som uppnått en relativt hög grad

av välstånd, har ett särskilt ansvar som deltagare i det fredliga internatio­

nella utvecklingssamarbetet. I dagens tragiska världsläge — då väldiga re­

surser som skulle kunna användas i fredligt uppbyggnadsarbete binds i upp­

rustning och ohyggliga krigsföretag — måste vi öka våra fredsansträng-

ningar och vara beredda till uppoffringar för att stödja framstegets krafter

i världen.

Målet för utvecklingssamarbetet och för den biståndsgivning, som måste

ingå däri, är en höjning av de fattiga folkens levnadsnivå. Detta innebär att

åtgärder liksom hittills skall sättas in ägnade att motverka svälten och mass-

fattigdomen, begränsa befolkningstillväxten, förbättra utbildningen och på­

skynda den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet syftar till att genom im­

pulser och bistånd utifrån stimulera de fattiga ländernas egna utvecklings-

ansträngningar. De skall bidra till social och ekonomisk utjämning och med­

verka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

I formuleringar liknande dessa har utvecklingssamarbetets och bistånds­

verksamhetens motiv och mål fastslagits genom 1962 års beslut om riktlin­

jerna för det svenska utvecklingsbiståndet och genom senare uttalanden om

utvecklingssamarbetets inriktning och utformning. Dessa ståndpunkter bör

äga fortsatt giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Biståndsvägar och samordning

Biståndet lämnas inom ramen för ett internationellt samarbete i många

former. Sverige har särskilt starkt hävdat de mellanstatliga organisatio­

nernas betydelse för utvecklingsplaneringen och som kanaler för bistånd.

84

Vårt lands finansiella insatser i de internationella biståndsprogrammen är

betydande. Inom FN:s utvecklingsprogram UNDP svarar Sverige sedan ett

par år för det största bidraget näst Förenta Staternas. Till Världsbankens ut­

vecklingsfond IDA har Sverige lämnat avsevärda bidrag utöver våra avtals-

enliga förpliktelser. Svenskt stöd har vidare lämnats till de regionala utveck­

lingsbankerna för Asien och Latinamerika samt övervägs i fråga om Afrika;

dessa bankers verksamhet utgör ett värdefullt komplement till Världsbanks­

gruppens biståndsgivning.

Vår betydande medverkan i de internationella biståndsprogrammen ligger

i linje med vår traditionellt starka uppslutning kring FN. Den markerar vår

vilja att stärka FN som ett instrument till värn för freden och bistånd åt

utvecklingsländerna. Det hör till fördelarna med det internationella bistån­

det, att det handhas av organisationer inom vilka givar- och mottagarlän­

der samarbetar på jämställd fot. Bistånd som lämnas via de mellanstat-

liga organisationerna står ofta friare gentemot politiska och kommersiella

biavsikter än många bilaterala insatser. Multilaterala organ som UNDP och

IDA tillämpar principer som i stor utsträckning sammanfaller med våra

egna, t. ex. biståndets obundenhet i fråga om leveranskällor och bistånds-

villkorens benefika karaktär. Det mellanstatliga biståndet kommer flertalet

u-länder till godo och gör det därmed godtagbart för enskilda givarländer

att av effektivitetsskäl koncentrera sina biståndsresurser på ett mindre antal

länder. Genom sin verksamhet har de mellanstatliga biståndsorganen vun­

nit en betydande erfarenhet av utvecklingsarbete i de fattiga länderna och

en värdefull överblick över biståndsbehoven. De förfogar också över en ut-

redningskapacilet och personella resurser, som ger dem möjlighet bl. a. till

mera omfattande biståndsinsatser än ett förhållandevis litet givarland som

Sverige kan engagera sig i.

Ett starkt stöd till de internationella programmen genom växande finan­

siella bidrag och ökad rekrytering av personal bör även i fortsättningen vara

ett väsentligt drag i svensk biståndspolitik. Denna medverkan medför ett

särskilt ansvar för oss att följa och påverka arbetet inom de mellanstatliga

biståndsorganisationerna i syfte att stärka den nationellt obundna bistånds-

givningen genom internationella organ.

Den övervägande delen av den internationella biståndsgivningen sker

genom direkt utvecklingssamarbete mellan ett givarland och ett mottagar­

land inom ramen för s. k. bilaterala program. Samtidigt som vårt lands suc­

cessivt kraftigt ökat sitt stöd till de mellanstatliga s. k. multilaterala pro­

grammen har även den svenska verksamheten för direkt biståndsgivning ut­

vecklats. Även fortsättningsvis kan och bör vårt land bedriva en sådan verk­

samhet i syfte att komplettera och förstärka insatserna genom internationella

organ. Av största vikt är därvid att söka inordna vårt arbete i ett internatio­

nellt utvecklingssamarbete.

Den kanske viktigaste samordningen av internationellt bistånd handhas

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

85

av u-länderna själva. Deras resurser när det gäller planering och förvalt­

ning avgör ofta om en internationell biståndsinsats skall passa in i ett system

av åtgärder, som på ett ändamålsenligt sätt främjar ländernas utveckling.

FN:s och Världsbankens platsrepresentanter i u-länderna spelar en bety­

delsefull roll som samordnare av internationellt bistånd till sina resp. län­

der och områden. De utnyttjas i avsevärd utsträckning vid planeringen av

direkta svenska biståndsinsatser. Sverige bör fullfölja sina ansträngningar

att ytterligare stärka FN-representanternas ställning.

Möjligheterna till internationell samordning av de många olika bistånds­

programmen har förbättrats. Därmed neutraliseras i viss mån nackdelarna

av biståndsgivningens av allt att döma oundvikliga splittring på många

nationella program. Utanför FN-organen samverkar biståndsgivarna inbör­

des och med de berörda mottagarna i olika samordningsorgan för såväl de

enskilda ländernas som de internationella organisationernas biståndsgiv-

ning. Direkt samråd och samarbete med andra biståndsgivare är av bety­

delse för biståndsplaneringen. För Sveriges del förekommer nära samverkan

med de övriga nordiska länderna bl. a. inom ramen för gemensamma pro­

jekt. Inom OECD:s biståndskommitté, DAC, bedrivs ett omfattande arbete

för att åstadkomma ett slags givarländernas doktrin för god sed i bistånds-

givningen, och Sverige deltar aktivt i detta arbete. Vid handels- och utveck­

lingskonferensen i New Delhi, UNCTAD II, som i stor utsträckning ägnats

åtgärder syftande till en förbättring av u-ländernas handelsvillkor, har un­

der de senaste veckorna diskuterats en råd frågor även berörande utveck­

lingsbiståndet, och ställningstagandena vid denna konferens kan få åter­

verkningar för det svenska biståndsprogrammet.

Särskilt genom Världsbankens försorg har på senare år vuxit fram ett

system av konsultativa grupper och konsortier, som samordnar bistånds-

givningen till enskilda mottagarländer. Vårt land drar i ökande grad fördel

av detta samarbete, som leder till en bättre planering både i mottagarlandet

och bland biståndsgivarna till landet eller området i fråga, och vi bör fort­

sätta att aktivt medverka i sådana organ, som berör för oss aktuella mot­

tagarländer.

En speciell form av internationell samordning av bistånd till u-länder

kom till stånd, då en överenskommelse om spannmålsleveranser träffades

genom 1967 års konvention om livsmedelshjälp. Därmed öppnades en väg

för en relativt stark ökning av vårt lands liksom andra länders medverkan

i livsmedelsbiståndet.

Allt oftare har den svenska regeringen funnit möjligt stödja angelägna

biståndsändamål genom att kanalisera pengar till bestämda projekt eller

ändamål genom internationella organisationer utöver våra allmänna bidrag

till dessa organisationer. Åtgärder av FN-organ på familjeplaneringens, kvin-

noutbildningens och flyktinghjälpens områden m. m. har möjliggjorts ge­

nom särskilda svenska bidrag. Angelägna utvecklingsprojekt exempelvis på

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

86

spannmålslagringens, vattenförsörjningens och industrialiseringens områ­

den finansieras genom trepartssamarbete mellan Världsbanken, Sverige och

enskilda mottagarländer.

Stor betydelse för kanalisering och samordning av främst privat bistånd

till u-länderna har de icke-statliga internationella organisationerna. Som

exempel kan nämnas Röda korset för katastrofhjälp, Världskyrkorådet och

Lutherska världsförbundet för stöd till utbildning, hälsovård och flykting-

hjälp samt den judiska utbildningsorganisationen ORT (Organisation för

Rehabilitation and Training) för yrkesutbildning. För det svenska statliga

biståndsprogrammet är International Planned Parenthood Federation

(IPPF) av särskilt intresse. Förbundet genomför i samarbete med sina med­

lemsorganisationer ett snabbt växande biståndsprogram på familjeplane­

ringens område, till vilket svenska staten och nu även andra länder bidrar

finansiellt. Sådana samarbetsformer har sin givna plats i det fortsatta svens­

ka biståndsprogrammet.

En internationalisering och samordning av den svenska biståndsgivning-

en sker på dessa olika vägar. Skiljelinjerna mellan multilateralt och bilate­

ralt bistånd är numera mindre skarpa, eftersom en betydande del av Sveriges

biståndsprogram genomförs i intim samverkan med internationella bistånds­

organisationer. Valet mellan de biståndsvägar som står till buds bör ske med

utgångspunkt i vad som bäst tillgodoser biståndets syfte att effektivt med­

verka till u-ländernas utveckling. Samtidigt som vårt land fortsätter att öka

sina bidrag till de mellanstatliga biståndsprogrammen bör möjligheterna till

en samordnad biståndsgivning även i andra former tillvaratas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Biståndets medel och metoder

För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inrikt­

ning baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsätt­

ningar, om utvecklingsproblem och biståndsmetoder. Biståndsgivning krä­

ver omsorgsfull planering, som bör grundas på en analys av u-ländernas be­

hov och utvecklingsplaner. Det är angeläget att biståndsåtgärder utformas i

nära samverkan med mottagarlandet, så att verksamhetens karaktär av öm­

sesidigt samarbete snarare än ensidig hjälp understryks. Man bör från bör­

jan syfta till verksamhet, som är väl integrerad i mottagarlandet. Det hör till

biståndsplaneringens viktigaste uppgifter att i varje enskilt fall avgöra vilka

slag av insatser som erfordras, t. ex. kunskapsöverföring eller kapitalöverfö­

ring, och vilka resurser som skall ställas till förfogande för att största ut-

vecklingseffekt skall uppnås — personal, studiemöjligheter, materiella gå­

vor, bidragsgivning eller finansiella krediter. Så långt som möjligt bör man

kombinera de olika biståndsmedlen så att de samverkar inom ramen för ett

system av åtgärder.

De nämnda biståndsmedlen utnyttjas samtliga inom det svenska pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

87

grammet för utvecklingssamarbete. Efter hand som man vinner erfarenhet

av hur medlen skall användas och kunna samverka inom samma projekt

söker man utforma insatserna så att olika slag av bistånd och olika finan­

sieringsformer vävs samman till stöd för varandra. Insatsen får därmed

större genomslagskraft.

Personalrekryteringen till de internationella programmen och till SIDA:s

verksamhet har nästan fördubblats under de senaste två åren. Inte minst

har fredskårens tillkomst medfört en glädjande ökning av Sveriges direkta

personalinsatser i u-länderna. För utvecklingsprogrammens genomförande

och biståndets utnyttjande är personalinsatser i u-ländernas förvaltning och

näringsliv i hög grad angelägna, och de efterfrågas med hög prioritet av

dessa länders myndigheter. För att möjliggöra en fortsatt snabb ökning

av det personella biståndet förstärks utbildnings- och rekryteringsverksam-

heten fortlöpande. Det är angeläget att dessa åtgärder byggs ut i syfte att

förstärka den svenska medverkan i utvecklingssamarbetet över hela fältet.

Flera av Sveriges direkta personella insatser under de gångna åren har

skett inom ramen för institutioner, som i stor utsträckning bekostats av

Sverige och administrerats av svenskar. Mottagarlandet har endast stegvis

övertagit större delen av det ekonomiska och administrativa ansvaret för

verksamheten. Mot bakgrund av den erfarenhet som vunnits vill jag un­

derstryka att mottagarlandet bör ha ett administrativt huvudansvar för

verksamhet i vilken Sverige engagerar sig och ekonomiskt medverka i så

stor utsträckning som möjligt. Biståndsgivningen bör i främsta rummet

avse stöd — genom personal, leveranser av utrustning och bidrag — till

verksamhet, som från början är mottagarlandets egen.

Vårt lands bidrag i pengar till de internationella programmen är en vik­

tig del av biståndet. Förutom dessa bidrag lämnas krediter till enskilda

mottagarländer — stundom i nära samverkan med den internationella ut­

vecklingsfonden IDA och Världsbanken — på villkor anpassade efter lån­

tagarens och låneobjektets förutsättningar. Med hänsyn till den skuldbörda

som utgör ett av de fattiga ländernas allra svåraste problem, lämnas svenska

krediter på mycket mjuka villkor i den mån de inte avser länder med god

kreditvärdighet eller investeringar med särskilt god förräntning. De kredit­

garantier som redan finns och den investeringsgarantigivning som föreslås

i det följande ingår bland de biståndsmedel, som står till buds inom ramen

för den svenska biståndspolitiken.

De gåvor som förekommit i form av varuleveranser från Sverige — pap­

per till skolböcker, gödningsämnen, skogsbruksredskap, utbildningsfartyg

inom fisket och utrustning till familjeplaneringsverksamhet osv. — har

bedömts vara av stort värde. Denna verksamhet bör fortsättas i oförminskad

omfattning. Liksom hittills bör varubiståndets innehåll bestämmas av mot­

tagarländernas behov och den utvecklingseffekt som varorna kan väntas

få.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 dr 1968

Till en integrerad svensk biståndsinsats hör medverkan i de internatio­

nella programmen, dels genom insatser för rekrytering av fältpersonal och

sekretariatspersonal och för stipendiatmottagning, dels genom aktiv med­

verkan i styrande organ och centrala förvaltningsorgan. Dit hör också del­

tagande i utredningar och kommittéer inom de internationella organisatio­

ner, som verkar på biståndsområdet. Åtskilliga frågor har i mellanstatliga

organ drivits från svensk sida med större eller mindre framgång. Till dessa

hör att de internationella organisationerna skall engagera sig aktivt för

familjeplanering. Dit hör krav och initiativ i syfte att främja biståndets

obundenhet till leveranser från givarlandet och arbetet på ett system för

supplementär finansiering. Krav på åtgärder för handelns liberalisering och

för främjandet av u-länders export har hävdats och upprepats. Initiativ har

tagits i syfte att förstärka Världsbanken/IDA:s fonder och att åstadkomma

flerårsutfästelser till FN:s biståndsprogram. Även för framtiden bör det

vara en angelägen svensk uppgift att medverka vid utformningen och ge­

nomförandet av den mellanstatliga biståndsverksamheten.

För att ett i snabb takt växande biståndsprogram skall kunna förverk­

ligas och insatsens värde skall kunna motsvara kostnaderna och förvänt­

ningarna måste tillräckliga resurser avdelas för planering och förvaltning.

Sakkunskap från statlig och privat verksamhet behöver engageras för att ge

biståndsprogrammet innehåll. Ett nära samarbete mellan biståndsförvalt­

ningen och andra statliga myndigheter kommer att erfordras. Inom det

svenska utbildningsväsendet kommer även u-ländernas behov av personal i

ökande utsträckning att behöva beaktas. Svenska forskningsinsatser på om­

råden av betydelse för u-ländernas utveckling kommer även i framtiden att

visa sig angelägna. Samverkan bör ske mellan olika statliga och privata u-

landsinsatser och den privata biståndsverksamhetens erfarenhet och kana­

ler bör utnyttjas vid genomförande även av det statliga biståndsprogrammet.

Handelspolitiskt samarbete in. m.

Jag övergår nu till frågor rörande handelspolitiskt och kommersiellt bi­

stånd.

Världshandelns utveckling har under efterkrigstiden inte varit gynnsam

för u-länderna. Deras export har ökat avsevärt långsammare än industri­

ländernas. Följden har blivit att u-ländernas andel av världsexporten sjun­

kit från i runt tal 30 till 20 % sedan början av 1950-talet. Samtidigt ökar

u-ländernas import, framför allt av kapitalvaror och industrivaror men

även av livsmedel för att täcka försörjningen av den växande befolkningen.

Sedan den första handels- och utvecklingskonferensen, UNCTAD I, har

inte några mer påtagliga förbättringar av u-ländernas handelsförhållanden

inträffat. Det arbete som bedrivits i UNCTAD har dock bidragit till ökad

förståelse för nödvändigheten av ett samarbete av världsvid omfattning på

detta område.

89

De svenska ansträngningarna bör även framgent inriktas på att i orga­

nisationer såsom GATT och UNCTAD liksom i andra internationella sam­

manhang genom samfällda åtgärder söka undanröja hindren för en ökad

handel med n-landsprodukter och härigenom befrämja u-ländernas ekono­

miska utveckling.

Industriländerna kan stödja u-ländernas exportutveckling på olika vägar.

En sådan väg är att avveckla handelshinder gentemot u-länderna eller att

underlätta deras export, t. ex. genom särskild förmånsbehandling i fråga

om tullar, s. k. tullpreferenser. Industriländerna kan vidare stödja u-länder­

nas traditionella export av råvaror, som redan nu är underkastad endast ett

fåtal handelshinder, främst genom åtgärder för att stabilisera råvarupriser­

na och därmed u-ländernas exportinkomster. Ansträngningar i detta syfte

görs genom bl. a. internationella råvaruavtal och genom förslaget om supple­

mentär finansiering. Slutligen utgör tekniskt bistånd i exportstödjande

syfte, såsom utbildning av exportörer och införande av förbättrat kvalitets-

medvetande, viktiga inslag i samarbetet mellan industriländer och u-länder

på detta område.

En angelägen uppgift är att fortsätta arbetet på att avveckla tullbarriärer

liksom kvantitativa restriktioner och andra hinder för en fri handel. Det är

dock inte realistiskt att förvänta sig några mera omfattande initiativ under de

närmaste åren. Frågan om en förmånsbehandling för u-landsprodukter har

därför getts en förtursställning i den internationella diskussionen. För att

uppnå syftet med ett sådant arrangemang bör, enligt den mening som häv­

dats och alltjämt bör hävdas av Sverige, ett preferenssystem utformas så att

det täcker största möjliga antal länder och största möjliga antal varugrup­

per. Det är inte uteslutet att man vid den nu pågående handels- och utveck­

lingskonferensen i New Delhi kan enas om väsentliga element i ett preferens-

system för u-landsprodukter. Om så sker läggs en grund för arbetet efter

konferensen med den slutliga utformningen av ett preferenssystem.

Sverige bör även i fortsättningen aktivt verka för lösningar på de pro­

blem som förhållandena på råvaruområdet, särskilt de starka prisfluktua­

tionerna, innebär för u-ländernas utveckling. Eftersom förutsättningarna

är olika för skilda produkter måste lösningar sökas för varje produkt för

sig. Sverige har ställt sig berett att medverka i internationella råvaruavtal

när sådana kan bedömas vara ett lämpligt instrument för att uppnå stabila

priser för u-landsprodukter. Vårt land bör också vara positivt till förslag

rörande finansiering i lämplig form av buffertlagerarrangeinang som kan

komma att ingå i ett råvaruavtal.

Sverige söker också medverka till en ökad rationalisering och större

mångsidighet i u-ländernas produktion och till att förbättra marknadsfö­

ringen för u-ländernas produkter.

För jordbrukets produkter gäller speciella problem. Framstegen på detta

område var mindre betydande vid Kennedy-förhandlingarna, men under­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

90

sökningar fortsätter, bl. a. inom GATT, för att finna lösningar. Sverige har

förklarat sig villigt att för sådana varor ta på sig förpliktelser inom ramen

för världsomfattande avtal, som syftar till att stabilisera priserna och öka

världshandeln och denna linje bör följas även framgent.

Av central betydelse för en ökad avsättning av n-landsprodukter är åtgär­

der som syftar till att underlätta u-ländernas försäljningsansträngningar.

Hit hör bl. a. en effektiv organisation av u-ländernas export och bättre in­

formation om avsättningsmöjligheterna i industriländerna. Vidare behövs

åtgärder för att undanröja brister i fråga om kvalitet, utformning, stan­

dardkrav m. in.

Sverige arbetar för ökade insatser på detta område i olika internationella

organisationer. En bättre samordning av dessa organisationers arbete skulle

medföra att tillgängliga resurser kunde utnyttjas bättre, och svenska initia­

tiv i detta syfte bör fullföljas.

Medel har anvisats till en direkt svensk biståndsverksamhet på export­

främjandets område. Ett nära samarbete har inletts med internationella or­

ganisationer, främst det handelsinformationsorgan — International Trade

Centre (ITC) i Geneve — som numera drivs gemensamt av UNCTAD och

GATT, och svenska insatser är framgent avsedda att i stor utsträckning

genomföras i samarbete med dessa internationella organisationer. Nyligen

har i samarbete med ITC påbörjats ett projekt i Tanzania genom vilket lan­

det erhåller rådgivare och marknadsföringsexperter. I projektet ingår också

utbildning av tanzanier i exportförsäljningsteknik.

Även om åtgärder som syftar till att underlätta u-ländernas export och

utveckla deras ekonomi i allt väsentligt måste vidtas inom ramen för inter­

nationella överenskommelser för att nå största möjliga handelspolitiska ef­

fekt, bör dock inte begränsade nationella åtaganden underskattas.

Den svenska handelspolitiken karakteriseras bl. a. av låga tullar och få

hinder av annat slag för en fri handel. Vår öppna marknad utgör i sig ett

bidrag till att underlätta för u-länderna att finna avsättning för sina ex­

portprodukter. Möjligheter till ytterligare åtgärder på detta område är före­

mål för en fortlöpande uppmärksamhet.

Sverige har på olika sätt medverkat i strävandena att befrämja indu­

strialisering i u-länderna. Så har skett inom FN:s ram och genom svenska

utvecklingskrediter för industriella ändamål. I detta sammanhang har frå­

gan om att upprätta ett svenskt system för garantier av svenska privata

investeringar i u-länderna diskuterats. Sveriges företrädare i diskussioner­

na i olika internationella organ har länge verkat för att man söker skapa

ett multilateralt system för investeringsgarantier men dessa ansträngningar

kommer troligen inte att leda till några resultat inom den närmaste tiden.

I avvaktan på ett sådant internationellt garantisystem för industriella in­

vesteringar bör nu ett nationellt svenskt system tillskapas. Sedan en inom

finansdepartementet upprättad promemoria i ämnet nu remissbehandlats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

91

bör förslag till riktlinjer för ett svenskt system för garantier av investeringar

i u-länderna underställas riksdagen. Förslaget kommer senare denna dag

att anmälas av chefen för handelsdepartementet.

Vissa organisationer inom näringslivet har i framställning till Kungl.

Maj :t föreslagit inrättandet av en fond för finansiering av förundersök­

ningar av industriella investeringsprojekt i u-länderna. Studierna skulle

utföras av svenska konsultfirmor. Valet av studieobjekt skulle ske med

beaktande av svenska industriföretags eventuella intressen. Förslaget har

remissbehandlats och därvid mött gensagor med hänsyn till utformning­

en. Bl. a. har hänvisats till att behovet av stöd för svensk företagsamhet bör

prövas utan samband med biståndet till u-länderna. SIDA har framhål­

lit, att en viss försöksverksamhet på detta område redan inletts inom ra­

men för de anslagsmedel, som ställts till verkets förfogande.

Behovet av stöd till studier av det slag som berörs i framställningen till­

godoses till en del redan inom nuvarande biståndsverksamhet. Så avses

ske även i fortsättningen och man synes därmed i lämplig utsträckning

kunna tillgodose framställningens syfte i den mån det är att hänföra till

biståndsområdet.

Biståndets ämnes- och länderinriktning

I den internationella diskussionen om de fattiga ländernas problem fram­

hålls med växande styrka, att livsmedelsbristen och folkökningen tillhör

de allvarligaste hindren för utvecklingen. I samband med handels- och ut­

vecklingskonferensen i New Delhi har ytterligare understrukits hurusom ut­

vecklingen av handel och därmed u-ländernas export är en förutsättning för

en självalstrande ekonomisk utveckling. Nödvändigheten av en utbyggd in­

frastruktur och en industrialisering betonas i detta sammanhang, men jord­

bruksnäringarnas avgörande betydelse för u-ländernas egen försörjning och

även för deras exportansträngningar betonas inte minst i deras egen plane­

ring. Genom hela diskussionen går kravet på utbildning och kunskapsöver­

föring på alla nivåer.

Dessa tendenser återspeglas i den internationella biståndsgivningens in­

riktning. Bistånd till livsmedelsförsörjning i hd mening — innefattande

lantbruksutbildning samt gåvor av gödningsämnen och andra produktions­

medel för en rationell jordbruksdrift och annan livsmedelsframställning —

har fått ökad vikt i biståndsgivningen både inom FN-programmen och

världsbanksgruppens kreditgivning. De svenska insatserna på livsmedels­

försörjningens område har framför allt syftat till att stödja mottagarlän­

dernas ansträngningar att utveckla de egna produktionsresurserna. Denna

prioritering bör gälla även i framtiden. Vid akuta bristsituationer har Sve­

rige också bidragit med leveranser av livsmedel. Genom att Sverige biträtt

1967 års konvention om livsmedelshjälp kommer de svenska livsmedels-

leveranserna till u-länderna att öka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

I OECD:s utredningsarbete kring u-landsproblemen har under det senaste

året särskild vikt lagts vid jordbrukets utveckling — liksom vid befolk­

ningsfrågan. Vad folkökningen angår har problemet uppmärksammats mer

än någonsin — men ännu är det endast få u-länder som uppnått några syn­

liga framgångar med verksamhet för familjeplanering, och biståndsgiv-

ningen på området är ännu obetydlig.

Vårt lands företrädare i internationella organ har aktivt medverkat i

betoningen av de områden för gemensamma åtgärder som har nämnts. Jag

förordar att så sker även i fortsättningen.

Statsmakterna har i olika sammanhang och senast år 1967 uttalat sig för

att inom det svenska utvecklingssamarbetet hög prioritet ges åtgärder på

livsmedelsförsörjningens och familjeplaneringens område. SIDA har i sin an­

slagsframställning för budgetåret 1968/69 och i sin planering ytterligare

framhävt denna prioritering. Jag förordar att denna inriktning av utveck­

lingssamarbetet bibehålls.

Ämnesvalet för insatserna bestäms i första hand av mottagarländernas

behov och efterfrågan och biståndsgivarnas möjligheter att möta dem. Väg­

ledande för vår verksamhet är också planeringen inom de internationella

organ vi samarbetar med. Vissa områden, som är eftersatta i andras bi­

ståndsarbete men som i vårt land bedöms som strategiska, har särskilt stötts

och bör även framgent stödjas av Sverige. Därvid kan det även bli tal om

att i viss mån söka påverka prioriteringen på mottagarsidan. Utvecklings­

samarbetet innebär en ömsesidig påverkan i en anda av förståelse. Den

svenska verksamheten för familjeplaneringens främjande har länge bedri­

vits mot majoritetens önskemål inom de internationella organisationerna,

och tidvis har förekommit att bilateralt familjeplaneringssamarbete även

inom mottagarlandet mött tveksamhet hos olika grupper. I sådana fall kan

en svensk insats bli ett verksamt stöd åt progressiva krafter.

På liknande sätt kan annan verksamhet, t. ex. utbildning och annan ak­

tivitet som syftar till kvinnans frigörelse, erbjudas från svensk sida i ut­

vecklingssamarbete, där andra parten — eller internationella organ — kan

ha svårt att helt på eget initiativ ge denna verksamhet högsta prioritet. Det

synes naturligt att man från svensk sida i utvecklingssamarbetet söker be­

fordra jordreformer, såsom förekommer inom eif jordbruksutvecklingspro-

jekl i Etiopien, eller kooperativa former för producent- och konsumentsam­

arbete såsom sker i flera länder. Utrymme kan beredas i biståndsarbetet

för ansträngningar att befordra eu enligt vår mening sund arbetsmark­

nadspolitik eller en human flyktingpolitik eller uppkomsten av folkliga

organisationer, som kan bidra till en snabbare utveckling i demokratisk

anda — allt inom ramen för vad mottagarparten är beredd att engagera

sig för.

Sverige har trots små resurser otvivelaktigt gjort eu betydelsefull insats

för familjeplaneringens främjande. Denna bör nu fullföljas i syfte att få till

stånd en världsomfattande verksamhet genom att ytterligare aktivera de

internationella organisationerna och de nationella regeringarna. Där verk­

samheten kan befordras genom svenska finansiella bidrag eller personlig

rådgivning eller gåvor av utrustning, bör så ske inom ramen för tillgäng­

liga resurser. SIDA har beräknat medel för en fortsatt snabb utbyggnad

av programmet. Enligt min mening bör denna verksamhet ges allt det stöd

som är möjligt.

Då det svenska biståndsprogrammet successivt får större resurser, kan

helt nya verksamhetsområden bli aktuella. Tills vidare torde dock plane­

ringen böra inriktas på i huvudsak de verksamhetsgrenar och områden,

som f. n. främst präglar programmet och där erfarenheter vunnits, så att

inte effektiviteten sätts i fara genom splittring av krafterna. Större finan­

siella och personella resurser bör dock möjliggöra, att insatserna ges större

dimensioner och därmed blir av mer avgörande betydelse i de länder, där de

sätts in. Det kan då tänkas, att program omfattande hela länder eller lands­

delar kan stödjas i fler tall än som hittills skett t. ex. i fråga om om fa­

miljeplanering i Pakistan och Ceylon, boskapsinsemination i Kenya, vatten­

försörjning på landsbygden i Tanzania och Sudan och spannmålslagring i

Pakistan. Sådana program kan komma att gälla yrkesutbildningen eller läs-

och skrivkunnigheten eller något avsnitt av jordbrukskreditförsörjningen

eller spannmålslagringen eller problem som föranleds av massvandringen

till städerna.

I ökad grad bör svenska krediter eller bidrag — då detta visar sig vara

lämpligt ur utvecklingssynpunkt — lämnas utan bindning till enskilda

projekt och med inriktning på hela program inom ett lands utvecklingsplan.

Exempel härpå är importfinansieringen inom ramen för svenska krediter

till Indien och gåvoleveranserna av papper till skolboksförsörjningen. And­

ra större nya insatser kan komma att gälla utvecklingsprogram på en rad

ämnesområden i en avgränsad geografisk region såsom f. n. prövas i det

jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som på försöksbas omfattar sam­

tidiga åtgärder inom jord- och skogsbruk, utbildning och hälsovård, vägar,

vatten och avlopp, bostäder och i någon mån även handel och industri.

Då det gäller större insatser av den karaktär som nu nämnts, är det nöd­

vändigare än annars att söka samarbete för planering och eventuellt ge­

nomförande med de internationella biståndsorganen och andra biståndsgi­

vare samt med frivilliga organisationer och företag, som kan visa sig in­

tresserade.

Från svensk sida har, såsom redan anförts, i internationella organisatio­

ner väckts och drivits frågan om ett system för supplementär finansiering.

Den svenska delegationen vid den pågående handels- och utvecklingskonfe­

rensen verkar för att uppna så stor enighet som möjligt om principerna för

ett sådant system.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår har SIDA inte föreslagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

93

94

någon ändring i fråga om länderinriktning av direkt svenskt bistånd. Hit­

tills vunnen erfarenhet ger vid handen, att en koncentration av biståndet

till ett fåtal huvudmottagarländer utgör förutsättning för grundlig plane­

ring av biståndsinsatserna. Endast genom att fasthålla principen om en

ländermässig koncentration av biståndet kan det svenska utvecklingssam­

arbetet väntas få påtaglig betydelse för de länder med vilka vi direkt sam­

arbetar. Ehuru direkta svenska biståndsinsatser eller stöd till frivilliga or­

ganisationers verksamhet förekommer i ett 20-tal länder, har det utbildat

sig en grupp av stater till vilka olika slag av svenska insatser koncentre­

rats. Till dessa s. k. huvudmottagarländer räknas nu — med något olika

betoning inom olika delar av programmet — Tunisien, Tanzania, Kenya,

Etiopien, Sudan, Pakistan och Indien. Det svenska personella biståndet till

Zambia — genom fredskåren och på annat sätt — är på väg att få en så­

dan omfattning, att landet i delta hänseende är väl jämförbart med liuvud-

mottagarländerna. Då ökningen av biståndsresurserna efter hand blir be­

tydande, kan en försiktig vidgning av kretsen av huvudmottagarländer bli

möjlig utan att biståndets effektivitet eftersätts. I samband med svensk

medverkan i Världsbankens konsultativa grupp för Östafrika, som avser

Kenya, Tanzania och Uganda, kan det bli aktuellt att överväga bistånd till

Uganda inom ramen för vårt samarbete med Östafrika.

Samtidigt som jag förordar att statsmakterna håller fast vid princi­

pen att direkt bistånd skall lämnas främst till dessa tidigare nämnda län­

der, vill jag erinra om att betydande svenska biståndsresurser tillförs även

länder utanför denna krets av stater. De mellanstatliga organisationernas

biståndsprogram, som omfattar de allra flesta fattiga länder, erhåller be­

tydande svenska bidrag. Exportkreditgarantigivning på särskilt gynnsam­

ma villkor omfattar flertalet u-länder. Därtill kan nämnas biståndet på fa­

miljeplaneringens område, vilket inte begränsas till de länder som priori­

terats för direkta svenska insatser. I viss mån görs avsteg från koncentra-

tionsprincipen även i fråga om bidrag till enskilda organisationer samt sti­

pendiat- och kursverksamhet. Någon ändring härvidlag föreslås inte. Utan­

för kretsen av de länder, med vilka Sverige i första hand har direkt utveck­

lingssamarbete, har vårt land varit berett till åtgärder vid naturkatastrofer,

för flyktingar undan rasförtryck och i samband med krigshandlingar e. d. Vi­

dare har särskilda biståndsåtgärder vidtagits till förmån för vissa länder,

som befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Ett sådant biståndsprogram har

inletts för Lesotho, Botswana och Swaziland. Biståndsverksamhet bedrivs

för flyktingar från Sydafrika, Sydvästafrika, Rhodesia och de av Portugal

behärskade områdena i södra Afrika. Åtgärderna avser utbildning med kon­

centration till Tanzania, Kongo och Zambia. Vidare har medel sedan några

år anvisats för rättshjälp och annat bistånd till offer för den sydafrikanska

apartheidpolitiken. Viss humanitär hjälp lämnas genom Röda korset till

Kungt. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

offren för kriget i Vietnam. Då kriget upphör bör vi vara beredda att effek­

tivt bistå Vietnams folk i dess återuppbyggnadsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr tOi år 1968

95

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet

Från statsmakternas sida har redan vid upprepade tillfällen uttalats att

det svenska utvecklingsbiståndet bör bringas att uppnå en sådan volym,

att anslagen på statens budget till biståndsändamål motsvarar 1 % av

bruttonationalprodukten. Samtidigt har betonats, att detta mål icke är

att betrakta som en slutgiltig gräns för en svensk biståndsinsats.

Det är nu angeläget att lägga en fastare grund än hittills för bistånds­

verksamhetens fortsatta utbyggnad och därmed ge planeringsarbetet de

hållpunkter som bedöms nödvändiga.

Jag vill därför förorda ett principbeslut av innebörd att vägen till 1 %-

målet skall tillryggaläggas på sju år och att målet skall vara uppnått bud­

getåret 1974/75.

Denna målsättning innebär att statsmedel tillhandahållna genom budget­

anslag m. m. för internationellt utvecklingsarbete i form av bidrag till in­

ternationella organisationer, gåvor och lån skall för ifrågavarande budget­

år uppgå till ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1 % av bruttonational­

produkten till marknadspris enligt svensk definition. Vid beräkning av det­

ta belopp bör avdrag göras för amorteringar, räntebetalningar och andra

återbetalningar avseende tidigare svensk biståndsgivning. När det gäller

långivningen räknar jag med att denna även i fortsättningen normalt skall

ske på minst fem år och vanligen på väsentligt längre tid.

För att målet skall nås vid nämnda tidpunkt framstår en anslagsökning

på i genomsnitt 25 % per år som behövlig. Den slutgiltiga anslagsnivån

blir beroende av bruttonationalproduktens tillväxt i löpande priser. För

budgetåret 1968/69 kommer i det följande att föreslås anslagsökningar

på sammanlagt 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med ca 25 %.

Som framgår av vad som anförts rörande den svenska definitionen av

1 %-målet är denna avsevärt mer ambitiös än det vid handels- och utveck­

lingskonferensen 1964, UNCTAD I, antagna 1 %-målet. I detta internatio­

nella 1 %-mål inräknas i biståndsvolymen även privata kapitalöverföring­

ar. Vidare jämför man ofta biståndsflödet med nettonationalprodukten,

som genomsnittligt är 20—25 % lägre än bruttonationalprodukten, efter­

som i den senare även ingår de investeringar som utgör ersättning för för­

sliten kapitalutrustning.

Med tillämpning av denna internationella jämförelsenorm kan det

svenska resursflödet nu beräknas till drygt 0,6 % av nationalinkomsten

(varav det statliga biståndet utgör nära 0,4 %). Om den av mig nyss för­

ordade ökningstakten följs och förhållandena i övrigt utvecklar sig likfor­

96

migt, skulle 1 %-målet enligt den vanligaste internationella definitionen

uppnås i början av 1970-talet, troligen budgetåret 1972/73. Vissa osäker­

hetsfaktorer vidlåder emellertid denna beräkning, framför allt ovissheten

om det privata kapitalflödet.

Vad jag har förordat i fråga om tidpunkt för 1 %-målets uppnående inne­

bär inte något ställningstagande till anslagshöjningen under vart och

ett av de följande sex budgetåren efter budgetåret 1968/69. Hur mycket

anslagen kan höjas de enskilda budgetåren blir beroende på den eko­

nomiska utvecklingen. En rationell och långsiktig biståndsplanering förut­

sätter emellertid kontinuitet i anslagsökningen. Från dessa utgångspunkter

vill jag nu förorda, att höjningen varje budgetår i kronor räknat förutsätts

bli minst lika stor som höjningen under det närmast föregående budget­

året. Därmed ges en minimiram för planeringen, som årligen kommer att

kunna justeras med ledning av riksdagens beslut om anslag till internatio­

nellt utvecklingssamarbete. Om detta underlag för planeringen godtas, in­

nebär det, att efter den av riksdagen beslutade anslagshöjningen för bud­

getåret 1968/69 en anslagshöjning av i kronor räknat minst samma storlek

förutsätts ske för budgetåret 1969/70. Det blir i samband med höstens bud­

getarbete möjligt att bedöma hur stor den faktiska ökningen kommer att

kunna bli. För att 1 %-målet skall uppnås behövs en i absoluta tal succes­

sivt stigande ökning av anslagen. Anslagshöjningen kan flertalet budgetår

väntas överstiga den på här angivet sätt beräknade planeringsramen, vil­

ken som nämnts utgår från att ökningen blir densamma under det närmast

följande budgetåret som under det innevarande. Inom ramen för detta pla-

neringsutrymme kommer i det följande att förordas, att bidragen till fler­

talet mellanstatliga biståndsprogram fastställs för en treårsperiod.

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71

I det föregående har behovet av planering av utvecklingsarbete och bistånd

betonats. För alla parter — internationella såväl som nationella bistånds­

organ, planeringsmyndigheter och verkställighetsorgan på mottagarsidan —

är det viktigt att trygghet för de finansiella resurserna finns för perioder

av några års varaktighet. Riksdagen har i olika sammanhang godtagit denna

princip.

De svenska bidragen till internationella utvecklingsprogram lämnas i flera

fall inom ramen för utfästelser avseende flera år. Sådana åtaganden har tidi­

gare lämnats till Internationella utvecklingsfonden IDA avseende treårs­

perioder, och nu är en ny utfästelse avseende åren 1968—1970 aktuell. Till

FN:s utvecklingsprogram UNDP har Sverige sedan ett par år lämnat treårs-

utfästelser, senast avseende åren 1967—1969. För Internationella livsmedels­

programmet WFP gäller ett åtagande för åren 1966—1968, och en ny bi-

dragsperiod har fastställts att omfatta åren 1969 och 1970. Den särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

97

konventionen av år 1967 om livsmedelshjälp gäller för en period som sam­

manfaller med budgetåren 1968/69—1970/71. Av det belopp som Sverige

kontant skall inbetala av sin medlemsandel i Asiatiska utvecklingsbankens

grundfond förfaller de återstående tre delposterna också till betalning un­

der budgetåren 1968/69—1970/71.

På motsvarande sätt gäller på de direkta svenska biståndsåtgärdernas om­

råde, att avtal med mottagarländer sluts för perioder av flera års varaktig­

het. I enlighet med riksdagens bemyndigande lämnas utfästelser om utveck­

lingskrediter ofta över en treårsperiod. Projektavtal inom den s. k. fältverk­

samheten har sedan länge ingåtts för en tid av tre till fem år, undantagsvis

längre.

Inom ramen för den tillväxt av den svenska biståndsvolymen mot 1 %-

målet, som jag nyss uttalat mig för, förordar jag att ett i väsentliga avse­

enden preciserat treårsprogram för anslag och planering nu fastställs. Detta

program bör dras upp efter följande riktlinjer.

Till de multilaterala biståndsprogrammen i FN:s och Världsbankens regi,

UNDP och IDA, görs — i tillägg till de åtaganden som redan skett — utfäs­

telser om en stigande bidragsvolym för åren 1968, 1969 och 1970. Även till

FN:s barnfond UNICEF och till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) bör

utfästelser göras om ökade bidrag. Beslut om en ökad livsmedelshjälp har

redan fattats för budgetåren 1968/69—1970/71 genom riksdagens godkän­

nande av 1967 års konvention (prop. 1967: 156, JoU 39, rskr 346), och FN:s

och FAO:s livsmedelsprogram WFP förutsätts få fortsatt stöd under den

förestående bidragsperioden 1969—1970.

I avrundade tal förordar jag att följande bidragsbelopp redan i år utfästs

till internationella program. (Motsvarande belopp för innevarande budget­

år anges som jämförelse.)

Budgetår, milj. kr.

(avrundade belopp)

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

Summa

Anslag

Anslag

Utfästelse

Utfästelse

anslag och utfäs­

telser 1968/71

IDA........................................

52

72

88

104

265

Int. livsmedelsprogrammen

16

38

38

38

114

Asiat. utv. banken...............

3

3

3

3

9

UNDP....................................

81

81

91

104

276

UNICEF................................

9

9

15

15

39

FN:s flyktingverksamhet ..

2

2

3

3

8

Totalt

162

205

238

267

710

De bidragsökningar som nu förordas innebär en anslagsökning budgetåret

1968/69 koncentrerad främst till två slag av program, nämligen livsmedels­

programmen och Världsbankens kreditgivning under utvecklingsfonden IDA.

Därutöver bör ske en viss ökning av det fasta bidraget till FN:s flykting­

kommissariat (med ca 300 000 kr.) och till UNICEF (med 200 000 kr.), ök­

ningen av livsmedelshjälpen — med 22 milj. kr. — har behandlats av riks­

dagen i samband med godkännandet av 1967 års konvention. En princip-

4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

98

överenskommelse har träffats om påfyllnaden av IDA:s resurser. Enligt

denna har Sveriges ordinarie bidrag höjts från 26 milj. kr. till ca 42 milj.

kr. Sverige har emellertid under en följd av år lämnat extra bidrag till IDA

av samma storlek som de ordinarie bidragen. Detta innebär att totalbidra­

gen har uppgått till 52 milj. kr. Sveriges starka stöd till IDA bör ma­

nifesteras genom fortsatta extrabidrag och genom en höjning av de totala

bidragen. Det är lämpligt att ökningen av IDA-bidragen sker successivt för

att under den treåriga bidragsperiodens sista år uppnå den fyrdubbling av

de ordinarie bidragen som var Världsbankschefens ursprungliga förslag till

påfyllnad av IDA:s resurser. För budgetåret 1968/69 kommer att förordas

ett totalt IDA-bidrag uppgående till något mer än 72 milj. kr. För budget­

åren 1969/70 och 1970/71 förordas bidrag uppgående till ca 88 resp. 104

milj. kr.

Då det gäller FN-programmen UNDP och UNICEF kan utfästelser om

ökade bidrag omedelbart läggas till grund för åtaganden gentemot bistånds-

mottagare, och behoven av medel för utbetalningar uppkommer först efter

band som projekten förverkligas. Eftersläpningen i programmens behov av

likvida medel belyses av att belopp motsvarande ungefär ett års bidrag nor­

malt står på bank i Sverige sedan utbetalning från anslagen ägt rum. Om

utfästelse över en treårsperiod görs nu, kan planeringen inom programmen

ske omedelbart med utnyttjande för konkreta åtaganden av de belopp, som

kommer att anslås under budgetåren 1969/70 och 1970/71.

Den föreslagna treårsutfästelsen till UNDP uppgår totalt till 276 milj. kr.

(15,5 -f- 17,5 + 20 = 58 milj. dollar). Då utfästelse om bidrag för åren 1968

och 1969 med 162 milj. kr. (15,5+ 15,5=31 milj. dollar) redan tidigare

gjorts, innebär förslaget att UNDP i sin planering kan tillgodogöra sig nya

utfästelser motsvarande 114 milj. kr. (2 + 20 =22 milj. dollar). Förslaget

om en stigande bidragsgivning till IDA innebär för treårsperioden ett total­

belopp av 265 milj. kr. (14+ 17 + 20 = 51 milj. dollar), som i sin helhet

står till förfogande för nya åtaganden från IDA gentemot låntagare. För

åren 1968—69 förutsätts att bidragen från Sverige till IDA stiger snabbare

än bidragen till UNDP medan för 1970 förutsätts att samma bidragsbelopp

lämnas till bägge programmen.

Jag fäster i sammanhanget särskilt avseende vid möjligheten att utfäs­

telser ges som innebär eu ökning stegvis av bidragen. Sverige bar försökt

att genom extrabidrag till IDA och förhandsutfästelser till UNDP påverka

andra bidragsgivare. Förhoppningar om vissa resultat härvidlag har yppats

på sistone. Det synes nu angeläget att ta ytterligare ett steg och ge ett exem­

pel för bidragsgivningen, som möjligen kan påverka andra bidragsgivare till

en ökad generositet mot de internationella programmen. Flera länder plane­

rar en successiv ökning av sin biståndsgivning, och det synes vara en ange­

lägen uppgift för Sverige att därvid söka påverka dem att också göra större

insatser för de gemensamma programmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

99

Om det förordade treårsprogrammet godtas innebär det, att anslagen till

de internationella biståndsprogrammen för budgetåret 1968/69 höjs med 43

milj. kr. till ca 205 milj. kr. och att för budgetåren 1968/69—1970/71 bidrag

och bidragsutfästelser redan nu lämnas till ett sammanlagt belopp av 710

milj. kr. Därtill kan ytterligare höjningar visa sig möjliga under budget­

åren 1969/70 och 1970/71.

Vad angår den direkta svenska biståndsverksamheten har SIDA till verk­

samhet under anslaget Fältverksamhet för nästa budgetår föreslagit ett be­

lopp av totalt 190 milj. kr. I detta belopp har beräknats medel för de akti­

viteter, vilkas kostnader under innevarande budgetår bestrids från ansla­

get, samt medel motsvarande större delen av de bidrag till särskilda ända­

mål som lämnats under tredje huvudtitelns anslag Övrigt multilateralt tek­

niskt bistånd och Humanitärt bistånd till flyktingar in. fl.

SIDArs förslag rörande fältverksamhetsanslaget innebär en ökning för

de ändamål, som avses bli tillgodosedda under anslaget, med drygt 58 milj.

kr. i jämförelse med motsvarande anslag för innevarande budgetår.

Till utvecklingskrediter och förundersökningar, som nu utgör huvudde­

len av anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd, har SIDA före­

slagit 125 milj. kr. Med hänsyn till den föreslagna överflyttningen av varu-

biståndet till fältverksamhetsanslaget innebär förslaget en anslagshöjning

med 25 milj. kr. Till ändamål inom biståndsförvaltningen, dvs. SIDArs av­

löningar och omkostnader samt rekrytering och utbildning av fältpersonal,

har SIDA föreslagit anslagshöjningar med drygt 3 milj. kr.

För att tillgodose SIDArs förslag skulle till fältverksamhet och utveck­

lingskrediter samt biståndsförvaltning behövas anslagshöjningar med (58 -j-

25 + 3 =) 86 milj. kr.

Inom den ram av 100 milj. kr., som jag nyss förordat för den samman­

lagda höjningen av biståndsanslagen under budgetåret 1968/69, kan SIDArs

förslag inte rymmas i sin helhet. I det följande kommer jag att förorda, att

anslaget Fältverksamhet under budgetåret 1968/69 upptas med 180 milj. kr.

Detta innebär i förhållande till motsvarande anslag under innevarande bud­

getår en höjning med ca 48 milj. kr. Enligt vad jag erfarit ger beräkningar

som nyligen gjorts inom SIDA vid handen, att medelsbehovet för den pla­

nerade verksamheten — med hänsyn till inträffade tidsförskjutningar —

kan tillgodoses inom ramen för ett anslag för budgetåret 1968/69 av 180

milj. kr.

Till svenska utvecklingskrediter har SIDA föreslagit ett anslag för nästa

budgetår av 125 milj. kr. motsvarande en ökning av anslagsmedel för kre­

ditändamål med 25 milj. kr. SIDA har beräknat att på anslaget Bilateralt

finansiellt bistånd, varunder utvecklingskrediterna finansieras, skall vid

utgången av innevarande budgetår finnas en reservation av ungefär samma

storlek som vid utgången av förra budgetåret eller ca 180 milj. kr. Medan

vid utgången av förra budgetåret drygt 50 milj. kr. av reservationen inte

motsvarades av formella åtaganden, beräknas reservationen vid nästa bud-

getårsskifte komma att vara disponerad i sin helhet genom avtalsfästa åta­

ganden. I det följande kommer att till svenska utvecklingskrediter för nästa

budgetår förordas ett anslag av 105 milj. kr., vilket innebär en reell anslags­

höjning med ca 5 milj. kr. Samtidigt förordas en vidgning av utrymmet

för åtaganden om krediter att avräknas mot följande års anslag. Sålunda

förordas bemyndigande för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1968/69 ingå

åtaganden, som med avseende på budgetåren 1969/70 och 1970/71 uppgår

till samma belopp som det föreslagna anslaget till utvecklingskrediter un­

der budgetåret 1968/69, dvs. 105 milj. kr., medan anslaget för budgetåret

1971/72 förordas intecknas genom åtaganden redan under budgetåret 1968/

69 med halva detta belopp. Anslags- och åtagandevolymen för budgetåret

1968/69 blir därmed (105 -f 105 + 105 + 52,5) 367,5 milj. kr., varav ca

100 milj. kr. vid budgetårets ingång beräknas vara disponerade genom ti­

digare åtaganden. I allt väsentligt kommer därmed det planerade kredit­

programmet att rymmas inom ramen för anslag och bemyndiganden. An­

slagshöjningar under kommande år beräknas successivt vidga ramen för

nya åtaganden och för fortsatt planering.

För såväl fältverksamheten som det bilaterala finansiella biståndet (ut­

vecklingskrediter in. m.) är det nödvändigt alt verksamheten planeras

inom något så när fasta finansiella ramar. I det föregående har jag föror­

dat, att planeringen sker inom en minimiram för följande år, som förutsät­

ter att den fortsatta anslagsökningen till biståndsändamål blir minst lika

stor som under det löpande budgetåret. Planeringen för fältverksamhet och

krediter bör utgå från att anslagsvolymen skall fortsätta att växa i samma

takt som biståndsanslagen i sin helhet.

Under dessa förutsättningar kan planeringsramarna för dessa båda verk­

samhetsgrenar under de närmast följande budgetåren efter budgetåret

1968/69 anges till de belopp som framgår av följande uppställning. Som

tidigare framhållits får det förutsättas, att successivt stigande anslagshöj­

ningar från år till år vidgar planeringsramarna utöver de nämnda belop­

pen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Budgetår, milj. kr.

Summa

1967/68

1968/69

Anslag

1969/70

1970/71

Planeringsram

1968/71

Fältverksamhet ................................

Bilateralt finansiellt utvecklingsbi-

(132)

180

200

230

610

stånd.................................................

(100)

105

130

160

395

(232)

285

330

390

1005

Anslagen till fältverksamhet och bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

enligt de förutskickade förslagen för budgetåret 1968/69 höjs med i runt

tal 53 milj. kr. till sammanlagt 285 milj. kr. Läggs härtill de nu nämnda

planeringsramarna för de båda budgetåren 1969/70 och 1970/71, kan arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

101

med planering och förverkligande av vårt lands direkta biståndsinsatser under

den närmaste treårsperioden inriktas på en volym av drygt 1 miljard kr.

Som jag tidigare förordat bör det vid den fortsatta planeringen av bi­

ståndsprogrammet i dess helhet förutsättas, att den totala anslagshöjningen

under budgetåren 1969/70 och 1970/71 blir minst lika stor som höjningen

för budgetåret 1968/69, dvs. 100 milj. kr. De nu angivna utfästelserna till

internationella program och planeringsramarna för direkt svensk bistånds­

verksamhet fyller inte helt en sådan totalram. Det synes varken lämpligt

eller nödvändigt att nu ange den slutliga fördelningen av hela det förut­

sedda framtida anslagsutrymmet. Erfarenheter som successivt görs och

händelser som inträffar kan föranleda en omprövning av programmets in­

riktning och innehåll, och utrymme bör finnas för den nyorientering som

kan visa sig påkallad.

Kostnaderna för den centrala förvaltningen av biståndsinsatserna upp­

går f. n. till ca 10 milj. kr. per budgetår. För utbildning och rekrytering av

biståndspersonal samt för upplysningsverksamhet kring de fattiga länder­

nas problem och kring utvecklingsarbetet beräknas drygt 3 milj. kr. för

budgetåret 1968/69. Dessa kostnader får förutsättas stiga.

Mot denna bakgrund kan den huvudsakliga fördelningen av det totala

planeringsutrymmet för budgetåren 1968/69—1970/71 nu i avrundade be­

lopp anges på följande sätt (milj. kr.).

Budgetår, milj. kr.

Summa

1967/68

Anslag

1968/69

Anslag

1969/70

1970/71

Utfästelser, och plane­

ringsramar

1968/71

Allmänna bidrag till internationella

program.............................................

Direkta svenska biståndsinsatser

och särskilda bidrag till interna-

162

205

238

267

710

tionella program...........................

Ej disponerat utrymme samt för-

231

285

330

390

1005

valtning, utbildning, information

11

14

36

47

96

404

504

604

704

1812

Den årliga anslagsökningen får enligt vad jag tidigare anfört förutsättas

i verkligheten bli högre än vad som här angetts för budgetåren 1969/70

och 1970/71. Detta innebär att utrymme finns för att tillgodose behov som

efterhand gör sig kända. Det synes angeläget att snabbt kunna ta ställning

till exempelvis förslag rörande livsmedelshjälp, som kan framkomma till

följd av nya eller försvårade hungerkriser, utan att därvid hindras av redan

gjorda dispositioner. Det samma kan sägas om biståndsåtgärder som kan

visa sig påkallade när de folk, som ännu kämpar för sitt oberoende, får

möjlighet att forma sina egna öden. Som tidigare anförts måste vårt land

i sådana lägen vara berett till snabba och omfattande åtgärder.

Den fördelning av biståndsanslagen mellan internationella program och

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

direkta svenska insatser, som förordas för nästa budgetår, är i stort sett

densamma som de för de senaste åren. De nu förutskickade utfästelserna och

planeringsramarna för senare budgetår innebär att proportionerna ungefär­

ligen bibehålls. På såväl fältverksamhetens som utvecklingskrediternas om­

råden bör en fortsatt nära samverkan med de internationella programmen

äga rum, så att de s. k. bilaterala programmen stöder de multilaterala.

Det treårsprogram, som jag här förordat, omfattar en total volym av

drygt 1,8 miljarder kr. Programmets huvudinriktning har angetts i fråga

om fördelningen på olika slag av verksamhetstyper och ämnesområden.

Utrymme har lämnats för nya initiativ som kan visa sig lämpliga. Vad an-

slagsvolymen beträffar har det förutsatts, att den under perioden kommer

att vidgas ytterligare.

En stor andel av det totala beloppet — drygt 700 milj. kr. — föreslås

genom anslag och omedelbara utfästelser bli ställda direkt till de inter­

nationella organisationernas förfogande. Därmed kommer Sverige att be­

fästa sin ställning som en av de största bidragsgivarna till dessa organisa­

tioners program. Vårt lands företrädare i olika styrande och utredande

organ får därmed, som tidigare påpekats, en allt viktigare uppgift att följa

och påverka programmens utformning.

Den direkta biståndsgivningen föreslås få en omfattning av över 1 miljard

kr. under treårsperioden. En icke oväsentlig del av detta belopp kommer att

användas till finansiering av verksamhet inom de internationella bistånds­

programmens ram eller i anslutning till dessa program. Även i övrigt för­

utsätts en nära samordning ske med de internationella organen och andra

biståndsgivare. Planeringen och genomförandet av en svensk biståndsin­

sats av den omfattning som nu förutses kommer att ställa stora krav på de

för programmets förverkligande ansvariga organen, i första hand SIDA.

Det blir därför av stor vikt att bereda dem sådana arbetsbetingelser, att pro­

grammets kvalitet blir den bästa möjliga och så att allmänhetens förtro­

ende till verksamheten bibehålls och förstärks.

Med särskilt eftertryck har i den offentliga debatten i och utanför riks­

dagen betonats behovet av en vidgad upplysningsverksamhet om de fattiga

ländernas läge, om utvecklingssamarbetets betingelser och biståndsgiv-

ningens innehåll och resultat. Enligt min mening är det nödvändigt, att

folkrörelser och enskilda organisationer fortsätter och förstärker sin posi­

tiva medverkan i upplysningsarbetet och opinionsbildningen. För statens

vidkommande avser jag att i det följande förorda en förstärkning av upp­

lysningsverksamheten.

Organisatoriska frågor

Riksdagen uttalade sig år 1967 för en organisatorisk samordning av bi­

ståndsverksamheten och underströk biståndsmyndigheten SIDA:s roll i

sammanhanget.

Genom statsmakternas beslut år 1965 inrättades styrelsen för inter­

nationell utveckling (Swedish International Development Authority, SIDA)

som centralförvaltningsmyndighet för hela den svenska biståndsverksam­

heten (prop. 1965: 63, SU 125, rskr 314). Enligt sin instruktion skall SIDA

verka för samordning och enhetlighet i svensk biståndsverksamhet.

I prop. 1965: 63 med förslag om inrättande av SIDA, vilken grundade sig

på en av statskontoret företagen utredning om biståndsverksamhetens orga­

nisation, anslöt sig föredragande statsrådet till statskontorets uttalande, att

praktiskt taget allt som kunde betecknas som biståndsadministration skulle

hänföras till den nya biståndsmyndigheten. Samtidigt underströks stats­

makternas roll vid utformningen av de allmänna riktlinjerna för bistånds­

verksamheten. I propositionen uttalade föredraganden bl. a. att begreppet

biståndsadministration borde ges vidast möjliga innebörd; det borde inte

begränsas till de rent verkställande funktionerna utan också inbegripa pla­

nering, inte bara av varje enskild insats för sig utan också på längre sikt

och inom biståndsmyndighetens hela kompetensområde. Om också all ad­

ministration i vidsträckt bemärkelse av utvecklingsbiståndet är en natur­

lig uppgift för biståndsmyndigheten, fortsatte föredraganden, är det lika

naturligt, att biståndspolitiken skall utformas och fastställas av regering

och riksdag gemensamt, naturligtvis i stor utsträckning med stöd av mate­

rial och förslag, som samlats och utarbetats inom myndigheten. Statsmak­

ternas inflytande över princip- och policyfrågorna vad beträffar såväl de

allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten och tillämpningen av dem

som större enskilda biståndsinsatser var enligt föredragandens uttalande

desto viktigare som det här gällde frågor av utrikespolitisk och samhälls­

ekonomisk betydelse som starkt engagerar breda lager av vårt folk.

Vidare uttalade sig föredragande statsrådet till förmån för de anord­

ningar som då redan i viss utsträckning utformats för biståndsmyndig­

hetens kontakter med de olika FN-organens svenska förbindelseorgan och

med andra myndigheter, frivilliga organisationer, näringslivet osv.

De uttalanden om biståndsmyndighetens uppgifter som gjordes i prop.

1965: 63 godkändes av riksdagen. Uttalandena förtjänar att på nytt under­

strykas.

För att få till stånd en samordnad biståndspolitik vidtogs i enlighet

med prop. 1965: 63 — utöver SIDA:s inrättande — även den åtgärden, att

ett särskilt interdepartementalt samrådsorgan under ordförandeskap av

det för biståndsverksamheten huvudansvariga statsrådet skapades för

information och diskussion som ett led i beredningen av mera prin­

cipiella biståndsfrågor. Detta organ, den s. k. biståndsberedningen, skulle

förutom av ordföranden bestå av chefen för SIDA samt företrädare, i

princip på statssekreterarenivå, för berörda departement och statsrådsbe­

redningen. Som exempel på frågor att tas upp i beredningen nämndes i

propositionen biståndsvolymen, avvägningen mellan olika biståndsformer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

103

villkoren för utvecklingskrediter, länderprioritering, samarbetet med nä­

ringslivet och riktlinjerna för vårt agerande i internationella bistånds­

organ. Diskussionerna inom biståndsberedningen skulle inte föregripa av­

göranden på regeringsnivån eller inkräkta på biståndsmyndighetens be­

fogenheter, och SIDA skulle genom sin representation i beredningen ges

tillfälle medverka i arbetet med avseende på Kungl. Maj :ts förslag till

riksdagen rörande samtliga biståndsformer. Det förutsattes vidare, att

tillhandahållande av erfarenhetsunderlag för utformande av en samord­

nad biståndspolitik väsentligen var uppgifter för biståndsmyndigheten.

SIDA har successivt vidgat sin medverkan i de avseenden, som berördes

av statsmakternas organisationsbeslut år 1965. Styrelsen är numera före­

trädd i de flesta svenska förbindelseorgan till FN-familjens olika organ

(ILO-kommittén, FAO-kommittén, UNESCO-rådet, UNICEF-kommittén)

och deltar i stor utsträckning i behandlingen av biståndsfrågor inom dessa

organ inför och vid styrelsemöten, generalförsamlingar etc. SIDA medver­

kar vidare i den svenska representationen vid styrelsen för FN:s utveck­

lingsprogram UNDP och i FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC.

Vidare har ämbets- och tjänstemän hos SIDA företrätt Sverige i det inter­

nationella samordningsarbetet på biståndsområdet, som förekommer inom

OECD:s utvecklingskommitté DAC och olika organ inom Världsbanksgrup­

pens arbetsområde, främst s. k. konsultativa grupper och konsortier för

biståndet till vissa mottagarländer. SIDA bär för Sveriges räkning huvud­

ansvaret för det nordiska biståndssamarbetet.

SIDA:s medverkan inom området för s. k. kommersiellt och handelspo­

litiskt bistånd bar berörts i ett uttalande av 1967 års riksdag. Chefen för

handelsdepartementet kommer att hemställa senare denna dag att bi-

ståndsmyndighetens medverkan i arbetet med frågor om exportkredit­

garantier för leveranser till u-länder skall utsträckas i samband med att ett

system för investeringsgarantier tillskapas. SIDA bör vara företrätt i export­

kreditnämnden vid beslut i dessa frågor. SIDA:s arbete med åtgärder för

att främja exportkunnandet i u-länder och andra åtgärder av liknande slag

har berörts i styrelsens anslagsframställning. Även i övrigt har åtgärder

vidtagits för att stärka biståndsmyndighetens medverkan i utredningar

och beredningar av ärenden inom handelspolitikens ram med betydelse för

u-länderna.

Den interdepartementala biståndsberedningen har sammanträtt under

ordförandeskap av ett statsråd. Att så sker är inte alltid påkallat, och det

har därför uppdragits åt chefen för SIDA att normalt leda beredningens

arbete. Samtidigt har det uppdragits åt SIDA och vederbörande departe-

mentala enheter att svara för sekretariatsfunktioner åt beredningen. Genom

dessa åtgärder räknar jag med att biståndsberedningens funktion som in­

formations- och samrådsorgan samt SIDA:s uppgifter för att befordra sam­

ordning skall kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

105

Inom ramen för sin diskussion av organisationsfrågor uttalade sig 1967

års riksdag för en översyn, syftande till en anslagsteknisk samordning på

biståndsområdet. Riksdagen uttalade bl. a. att det borde ankomma på

SIDA att framlägga förslag till anslagsäskanden beträffande alla bilaterala

aktiviteter.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1967 har SIDA numera i uppdrag

att framlägga sådana förslag för hela det bilaterala biståndsområdet.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår lämnade SIDA en utförlig

redovisning av anslagsutnyttjandet över hela biståndsområdet och förslag

till vissa ändringar i den tekniska utformningen av anslagen. Jag biträder i

flertalet avseenden dessa förslag, vilka medför en anslagsteknisk rationa­

lisering och samtidigt torde medge en ökad flexibilitet vid utnyttjandet av

anslagen till biståndsändamål.

Med anledning av vissa uttalanden av 1967 års riksdag angående bi­

ståndsanslagens fördelning på riksstatens huvudtitlar vill jag anföra föl­

jande.

Sedan åtskilliga år har anslag till s. k. tekniskt och humanitärt bistånd

upptagits under utrikeshuvudtiteln och anslag till s. k. finansiellt bistånd

under finansdepartementets huvudtitel. Därvid har en uppdelning inom

vardera huvudtiteln gjorts huvudsakligen mellan å ena sidan bidrag till

internationella och mellanstatliga program, multilateralt bistånd, och å andra

sidan direkta svenska insatser i u-länder, bilateralt bistånd. Inom ramen

för denna indelning har bidrag till flertalet av FN-organens biståndsprogram

och anslag till SIDA:s verksamhet upptagits under tredje huvudtiteln, me­

dan bidrag till Världsbanksgruppens biståndsprogram (IDA) samt anslag

till svenska utvecklingskrediter, som förvaltas av SIDA, upptagits under

sjunde huvudtiteln. Till sjunde huvudtiteln har också de senaste åren hän­

förts bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet WFP och vissa andra

insatser av finansiell natur.

Biståndsgivning i form av kunskapsöverföring till medlemsländer__tek­

niskt bistånd — upptogs tidigt i varje organisation för sig inom FN-familjen.

Den ingick i varje organs ordinarie verksamhet och finansierades därmed

från budgeten för FN, ILO, FAO, UNESCO osv. Av de svenska medlems-

avgifterna till dessa organ, vilka finns uppförda på en rad olika huvudtitlar,

används alltså en del till biståndsarbete huvudsakligen inriktat på u-län-

derna. Då ett samordnat särskilt biståndsprogram för FN-organen uppkom

— numera benämnt UNDP — upprättades inom FN en särskild gemensam

biståndsförvaltning, och Sveriges bidrag till detta program upptogs under

utrikeshuvudtiteln. Genomförandet av biståndsåtgärderna handhas nor­

malt av varje organisation för sig (FN resp. de s. k. fackorganen), och dessas

styrande organ påverkar i olika avseenden biståndsarbetets inriktning och

utförande. Genom sin medverkan i dessa organ deltar flera statsdeparte-

ment och andra myndigheter i biståndsarbetet.

4f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden (IDA) och In­

ternationella finansieringsbolaget (IFC), vilka går under den sammanfat­

tande beteckningen Världsbanksgruppen, har liksom Internationella valuta­

fonden (IMF) karaktär av fackorgan med anknytning närmast till finans-

och ekonomidepartementen i medlemsländerna. Ärenden rörande Världs­

banksgruppens och de regionala utvecklingsbankernas verksamhet hand­

läggs liksom ärenden rörande svenska utvecklingskrediter inom finans­

departementet av det statsråd som särskilt förordnats vara föredragande

i ärenden rörande bl. a. internationellt ekonomiskt samarbete och finan­

siellt bistånd till främmande lands utveckling.

I anslutning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att medel för bi-

ståndsändamål uppförs på färre anslag än som nu förekommer. Dessa an­

slag bör med hänsyn till den arbetsfördelning mellan statsdepartementen,

som befunnits lämplig, uppföras under tredje och sjunde huvudtitlarna i

huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare tillämpade ordningen.

Medel till varubistånd bör dock beräknas under fältverksamhetsanslaget på

tredje huvudtiteln.

Riksdagen beslöt år 1967 bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om vissa

överföringar av disponibla medel mellan anslag i syfte att möjliggöra eu

ytterligare utbyggnad av SIDA:s fältverksamhet. Sådana överföringar sked­

de i viss utsträckning mellan anslag under tredje huvudtiteln vid budget­

årets ingång och beräknas ske mot slutet av budgetåret från anslag under

sjunde huvudtiteln till fältverksamhetsanslaget på tredje huvudtiteln. Se­

dan de nu föreslagna anslagstekniska anordningarna genomförts, är någon

motsvarande överföring mellan anslag inte påkallad.

På samma sätt som anslagstekniken anpassats till biståndsgivningens

erfarenheter och behov har biståndsförvaltningen successivt rationaliserats.

Denna process är inte avslutad, och organisationen bör även framgent vara

så flexibel, att den med ett minimum av svårigheter kan anpassas till ut­

vecklingens krav.

Administrativa reformer kan visa sig påkallade under den kraftiga ex­

pansion av biståndsverksamheten som nu föreslås. Initiativ härtill torde

få tas av vederbörande myndigheter, då så befinns vara påkallat. Under den

närmaste framtiden förutser jag dock inga sådana reformer av större om­

fattning.

Rörande SIDA:s interna organisation anför verket i sin anslagsframställ­

ning, att den successivt anpassats till verksamhetens krav. Inga stora orga­

nisatoriska förändringar har föreslagits. Nya arbetsuppgifter har förlagts

till de enheter inom ämbetsverket, som haft de bästa personella och organi­

satoriska förutsättningarna att lösa dem. Allt eftersom verksamheten har

integrerats har olika enheter inom verket funnit former för samordning,

sammanförande eller utskiftning av arbetsuppgifter. Till frågan om verkets

personalstyrka och dess sammansättning ämnar jag återkomma i det föl­

jande.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna den i det föregående förordade långtidsplanen för det stat­

liga utvecklingsbiståndet och de av mig angivna riktlinjerna för planens

förverkligande,

b) godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om vilka Kungl.

Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga

1—3) fattar beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

107

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 1

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock­

holms slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler, efter gemensam beredning med

statsrådets övriga ledamöter, fråga om anslag till utvecklingsbistånd under

tredje huvudtiteln, m. m. och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1 bil. 5 s. 13) har Kungl. Maj:t

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till tek­

niskt och humanitärt bistånd för budgetåret 1968/69 under tredje huvud­

titeln preliminärt beräkna ett anslag av 258 918 000 kr. Kungl. Maj :t har på

min föredragning denna dag beslutat föreslå riksdagen hl. a. att godkänna

av mig därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och

av mig angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer nu att,

enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp bl. a. de anslag under tredje huvud­

titeln som avser det svenska utvecklingsbiståndet.

C 1. Vissa FN-organs biståndsprogram

1966/67 Utgift...................................... 179655 125

1967/68 Anslag.................................... 1

291 200 000

1968/69 Förslag .................................. 92 460 000

1 Därav 69 857 500 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

7 755 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 042 625 till

FN :s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till

flyktingar m. fl.

2 Därav 80 900 000 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

8 800 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 300 000 till

FN:s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till

flyktingar m. fl.

109

Departementschefen

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört rörande anslagsteknisk sam­

ordning och allmänna bidrag till FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s

barnfond (UNICEF) och FN:s båda flyktingprogram (UNHCR och UNRWA)

under budgetåret 1968/69 samt rörande bidragsutfästelser avseende budget­

åren 1969/70 och 1970/71 till UNDP, UNICEF och FN:s flyktingkommissa­

riat (UNHCR) hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a)

medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) med det

beräknade motvärdet av sammanlagt 53 milj. dollar eller

275 900 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade

med 80 900 000 kr. (15,5 milj. dollar) på budgetåret 1968/

69, 91 000 000 kr. (17,5 milj. dollar) på budgetåret 1969/70

och 104 000 000 kr. (20 milj. dollar) på budgetåret 1970/71;

b) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) med sammanlagt

39 000 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade

med 9 000 000 kr. på budgetåret 1968/69 och 15 000 000 kr.

på vart och ett av budgetåren 1969/70 samt 1970/71;

c) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) med

det beräknade motvärdet av sammanlagt 1 150 000 dollar

eller 5 980 000 kr. under verksamhetsåren 1969—71, förde­

lade med 1 560 000 kr. (300 000 dollar) på budgetåret 1968/

69, 2 080 000 kr. (400 000 dollar) på budgetåret 1969/70 och

2 340 000 kr. (450 000 dollar) på budgetåret 1970/71;

d) medge att Sverige lämnar ett allmänt bidrag av

1 000 000 kr. till Förenta Nationernas hjälporganisation för

Palestina-flyktingar (UNRWA) för verksamhetsåret 1969;

e) till Vissa FN-organs biståndsprogram för budgetåret

1968/69 anvisa ett anslag av 92 460 000 kr.

C 2. Fältverksamhet

1966/67 Utgift . .

]87 009 529 Reservation ....

3 855 954

1967/68 Anslag ...

299 000 000

1968/69 Förslag ..

180 000 000

1 Inklusive dåvarande anslaget Stipendiat- och kursverksamhet.

2

För de ändamål, som nu föreslås belasta anslaget, har för budgetåret 1967/68 anslagits 132

milj. kr.

SIDA

Från anslaget bestrids under innevarande budgetår utgifter för Sveriges

gåvofinansierade utvecklingssamarbete med de underutvecklade länderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

no

med undantag för s. k. varubistånd. Dessutom finansieras från anslaget

humanitära biståndsinsatser, Sveriges andelar i de gemensamma nordiska

projekten samt svenska insatser administrerade av internationella bistånds­

organ. SIDA har föreslagit, att kostnaderna för varubiståndet skall bestridas

från anslaget Fältverksamhet. Vidare föreslår SIDA att från detta anslag

även skall bestridas kostnaderna för de biståndsinsatser, huvudsakligen

administrerade av internationella biståndsorgan, som innevarande budgetår

belastar anslagen övrigt multilateralt tekniskt bistånd och Humanitärt bi­

stånd till flyktingar m. fl. Sammanlagt har SIDA begärt 190 milj. kr. för

fältverksamhet.

Departementschefen

SIDA:s program för det direkta svenska utvecklingssamarbetet med de

fattiga länderna har utförligt redovisats i det föregående. Det totala medels­

behovet för verksamheten under det föreslagna anslaget till fältverksamhet

har i SIDA:s anslagsframställning beräknats till 190 milj. kr. för budget­

året 1968/69. Hos SIDA sedermera utförda beräkningar ger vid handen, att

— beroende på inträffade tidsförskjutningar — ett belopp på 180 milj. kr.

är tillräckligt för att möta uppkommande utgiftsbehov under budgetåret.

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att anslaget till

fältverksamhet uppförs med 180 milj. kr. för budgetåret 1968/69. I enlig­

het med SIDA:s förslag bör anslaget omfatta Sveriges totala gåvofinansierade

bistånd, dock att bidrag till mellanstatliga biståndsprograms budget bör be­

lasta anslaget Vissa FN-organs biståndsprogram på tredje huvudtiteln och

att kostnaderna för projektförberedelser och granskningsarbete, som före­

tas i anslutning till kreditgivning, bör bestridas från anslaget Utvecklings­

krediter på sjunde huvudtiteln. Jämfört med budgetåret 1967/68 innebär det

föreslagna beloppet en ökning med 48 milj. kr. för de ändamål, som avses

med anslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Fältverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett

reservationsanslag av 180 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

C 3. Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksam­

het

1966/67 Utgift.......... H 986 277

1967/68 Anslag ___ 22 335 000

1968/69 Förslag___

3 650 000 1

Reservation

1 045 447

1 Därav 99 704 kr för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell utveck­

ling (SIDA): Omkostnader.

a Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internatio­

nell utveckling (SIDA): Omkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

111

SIDA

Rekrytering och utbildning av fältpersonal

SIDA:s rekrytering av biståndspersonal avser såväl det svenska utveck­

lingsprogrammet — experter och fredskårsdeltagare — som de internatio­

nella organisationernas biståndsprogram.

Antalet personer som tillträdde u-landsuppdrag under budgetåret 1966/

67 uppgick till 275, varav 172 inom verksamhet administerad av Sverige

(inklusive gemensamma nordiska projekt) och övriga i FN-verksamhet.

Under budgetåret 1967/68 förutses en rekrytering av inemot 340 personer,

varav omkring 200 anställda av SIDA. Under budgetåret 1968/69 beräknas

sammanlagt 420 personer komma att rekryteras, vilket skulle innebära en

ökning med cirka 50 % i förhållande till rekryteringen budgetåret 1966/67.

Även med den sålunda förutsedda utvecklingen kommer Sveriges relativa

andel i det internationella utvecklingsarbetet i FN-organens regi i vad avser

personella insatser att förbli betydligt mindre än i fråga om ekonomiska bi­

drag. För att kunna åstadkomma en snabbare ökning av rekryteringen av

biståndspersonal avser SIDA utnyttja utomstående konsulter och specialis­

ter för bl. a. bedömningen av kandidater för internationella uppdrag.

Den personal som rekryteras förbereds för kommande arbetsuppgifter

genom språkutbildning och vid behov kompletterande fackutbildning, olika

slag av förberedelsekurser samt viss fortsatt utbildning under tjänstgö­

ringen på fältet. SIDA anordnar dessutom kortare orienteringskurser irekry-

teringsfrämjande syfte.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA medel för dessa ändamål till ett be­

lopp av 3 050 000 kr.

Informationsverksamhet

Med det ökade intresse för u-länder och biståndsverksamhet som finns i

Sverige växer också kraven på översiktlig information både om de fattiga län­

derna och om de insatser som där bekostas från den svenska statsbudgeten.

Allteftersom verksamheten utvecklas efterfrågas också mer detaljerade rap­

porter avsedda för allmänheten om vilka resultat som uppnåtts vid olika

projekt som Sverige medverkar i. SIDA har särskilt pekat på behovet av

stora upplagor av broschyrer och vikblad för att kunna tillhandahålla det

material som begärs av skolor, massmedia in. fl.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA 350 000 kr. för informationsverk­

samhet.

Departementschefen

I samband med den nu förestående utbyggnaden av det svenska bistånds­

programmet kommer betydande anspråk att ställas på SIDA:s informations­

verksamhet. Det kommer att finnas behov av fyllig information om använd­

112

ningen av de personella och finansiella resurser som Sverige direkt och ge­

nom internationella organisationer ställer till förfogande för utvecklings­

samarbete. SIDA:s medverkan kommer i ökande utsträckning att påkallas

för information om de länder och folk, som vårt bistånd avser. Denna in­

formationsverksamhet behövs för att vidmakthålla och stärka allmänhe­

tens intresse och stöd för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna.

Jag finner det under sådana omständigheter motiverat att inte längre

uppfatta SIDA:s informationsverksamhet som en del av de administrativa

uppgifter som bekostas ur anslaget till omkostnader. Det synes lämpligt att

i stället anslagsmässigt sammanföra denna verksamhet med utbildning och

rekrytering av fältexperter. Härför talar främst två omständigheter. En in­

tensifiering av den allmänna informationsverksamheten utgör en av förut­

sättningarna för den av SIDA beräknade ökningen av expertrekryteringen.

Enligt vad jag erfarit sammanfaller i viss utsträckning redan nu använd­

ningsområdena för anslaget till rekrytering och utbildning av fältpersonal

och för anslaget till omkostnader i vad avser informationsverksamhet. Det

material som framställs för att användas vid expertutbildning kan utnyttjas

inom informationsverksamheten och informationsmaterial kommer till an­

vändning vid utbildning av experter.

Med anledning härav förordar jag att de medel som bör ställas till förfo­

gande för rekrytering och utbildning av fältpersonal samt för informations­

verksamhet förs upp under ett anslag benämnt Rekrytering och utbildning

av fältpersonal samt informationsverksamhet.

För rekrytering och utbildning av fältpersonal beräknar SIDA ett behov

av 3 050 000 kr. för budgetåret 1968/69. Jag har ingenting att erinra mot

verkets beräkning.

I sin anslagsframställning har SIDA begärt 350 000 kr. för informations­

verksamhet. Med tanke på det ökade informationsbehov som föranleds av

det i det föregående föreslagna biståndsprogrammet har jag från SIDA be­

gärt en aktuell bedömning av medelsbehovet för en informationsverksam­

het av något större omfattning än den hittills bedrivna. Jag har därvid

erfarit att en betydande ökning av produktionen av de slag av informa­

tionsmaterial som främst begärs av skolor, intresseorganisationer och mass­

media samt en intensivare informationsverksamhet kan rymmas inom ra­

men av ett belopp av 600 000 kr.

Jag beräknar på grund av det anförda 600 000 kr. för informationsverk­

samhet under budgetåret 1968/69.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt

informationsverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett

reservationsanslag av 3 650 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

113

C 4. Styrelsen för internationell utveckling: Avlöningar

1966/67 Utgift ......................................... 6 218 871

1967/68 Anslag ...................................... 6 188 000

1968/69 Förslag ..................................... 7 737 000

Förutom direkta svenska biståndsinsatser i u-länder — s. k. bilateralt

tekniskt, humanitärt eller finansiellt bistånd — handlägger SIDA sådant

bistånd, som finansieras av svenska statsmedel men förvaltas för särskilt

angivna ändamål av internationella organ (s. k. multi-bi-insatser). Bistånds-

myndigheten medverkar också i växande utsträckning vid beredning av

svenska ställningstaganden rörande bistånd i de internationella organens

egen regi. I anknytning till såväl multilateralt som bilateralt bistånd om­

besörjer SIDA rekrytering av fältpersonal, stipendiatverksamhet, informa­

tion samt utrednings- och beredningsarbete.

Tjänster

1967/68

Beräknad ändring

1968/69

Dep. chefen i anslut­

ning till SIDA:s förslag

Handläggande personal .. .

107

+ 6

Övrig personal.....................

105

+ 3

Anslag

Avlöningar, inklusive ersätt­

ning till expertis vid hem-

*212

+ 9

mamyndigheten...............

Arvoden och särskilda er-

6 128 000

+ 1 524 000

sättningar .......................

Representationsbidrag till

50 000

+

25 000

verkschefen .....................

10 000

6 188 000

+ 1 549 000

* Dessa tal avser den beräknade personalstyrkan vid budgetårets slut.

SIDA

I sin anslagsframställning, som kompletterats med en promemoria dag-

tecknad i februari 1968, framhåller SIDA, att den planerade ökningen av

biståndsvolymen beräknas innebära behov av en jämförelsevis liten perso­

nalökning. Samtidigt påpekar SIDA, att en ökning av personalen allmänt

måste i tiden gå före en tillväxt av biståndsvolymen.

Myndigheten anmälde i anslagsframställningen, att avlöningsanslaget för

innevarande budgetår skulle behöva överskridas med ca 10 %. Att så väntas

ske har bekräftats i nyssnämnda promemoria. Den samlade personalstyr­

kan vid SIDA skulle därmed vid utgången av innevarande budgetår uppgå

till 212, dvs. 58 personer fler än som motsvaras av antalet tjänster vid bud­

getårets ingång. I särskild framställning den 16 februari 1968 har SIDA hem­

114

ställt om bemyndigande att överskrida anslagen för innevarande budgetår

och om inrättande av Lre tjänster som byrådirektör.

För de närmaste budgetåren räknar SIDA med en mindre personalök­

ning. Behovet av ytterligare personal hålls tillbaka genom att tillkomman­

de biståndsinsatser planeras bli så utformade att detaljplanering och lö­

pande administration i största möjliga omfattning delegeras till organ och

personer utanför SIDA i Stockholm. Insatserna väntas därmed successivt

kräva mindre löpande administration i relation till medelsförbrukningen än

hittills, ökat ansvar för detaljplanering och löpande administration kommer

att åvila mottagarländernas myndigheter, SIDA:s egna företrädare i mot­

tagarländerna, tillfälligt anlitade experter, internationella organisationer,

svenska enskilda organisationer eller svenska företag, bl. a. konsultföretag.

SIDA:s egen kapacitet kommer i stigande grad att ägnas åt planering,

kontroll och resultatbedömning av utvecklingsbiståndet. Med en sådan in­

riktning av arbetet blir eu successiv kvalitativ förstärkning behövlig. Mot

denna bakgrund kommer andelen högre befattningar att öka bland de tjäns­

ter som beräknas tillkomma under de de närmaste åren. Vidare räknar SIDA

med ett ökat behov av personalutbildning. För budgetåret 1968/69 begär

SIDA en ökning med 20 000 kr. till 50 000 kr. av anslagsposten för personal­

utbildning.

Medelsbehovet för avlöningar och expertis under budgetåret 1968/69 har

av SIDA upptagits till 7 652 000 kr. I jämförelse med den beräknade medels­

förbrukningen under innevarande budgetår innebär förslaget en ökning med

drygt 700 000 kr. Av medelsbehovet beräknas 7 227 000 kr. tas i anspråk för

att vidmakthålla den personalstyrka, som finns vid utgången av budgetåret

1967/68, och för att tillgodose behovet av tillfälligt anlitad expertis. Åter­

stoden, 425 000 kr., motsvarar den personalökning, som SIDA anser sig be­

höva under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att inom nyssnämnda an­

slagsram följande tjänster inrättas, nämligen en som avdelningschef, en som

byråchef, två som avdelningsdirektör, en som assistent och två som biträden

(varav ett kvalificerat).

Innehavaren av den föreslagna avdelningschefsbefattningen skulle främst

svara för samordningen av det svenska biståndsprogrammet med de inter­

nationella organisationernas verksamhet. Tjänsten som exlraordinarie by­

råchef skulle besättas med eu fackekonom med uppgift att leda ett ekono­

miskt sekretariat inom biståndsmyndigheten. De två befattningarna som av­

delningsdirektör är avsedda för sakkunskap behövlig i samband med bi­

ståndsinsatser inom industriell utveckling och exportfrämjande åtgärder.

Departementschefen

Av SlDA:s anslagsframställning framgår, att den kraftiga personalök­

ning vid hemmaadministrationen, som ägt rum de senaste åren, bör möj­

liggöra för myndigheten att fullgöra sina uppgifter och planer för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196S

Kungl. Maj.ts proposition nr Wt år 1968

115

stegring av biståndsvolymen under åren framöver utan en ytterligare per­

sonalökning av motsvarande storlek. Behovet av personalförstärkning hålls

tillbaka genom de administrativa former som är på väg att utvecklas. De­

taljplanering och löpande administration överlåts i stor utsträckning på

organ utanför SIDA, främst mottagarländernas förvaltning, ibland för­

stärkt med svensk personal, samt FN-organ eller enskilda svenska orga­

nisationer och företag. Vid val av biståndsinsatser tas hänsyn bl. a. till den

administrativa belastning på hemmamyndigheten de väntas medföra.

SIDA:s roll skulle enligt myndigheten i stigande grad avse planering

och styrning av biståndsinsatser samt utarbetaade av underlag för stats­

makternas beslut i biståndsfrågor. Eu successiv kvalitativ förstärkning av

myndighetens personella resurser är då påkallad. Av detta skäl föreslår

SIDA bl. a. inrättande nästa budgetår av vissa tjänster för personal i ledan­

de ställning.

Förslaget om en avdelningschefstjänst avsedd för samordningen av det

svenska biståndsprogrammet med de internationella organisationernas verk­

samhet tillstyrker jag såtillvida att jag förordar att en personlig tjänst som

avdelningschef i Ce 2 inrättas för nuvarande chefen för tredje avdelningen

Sixten Heppling. Jag tillstyrker vidare förslaget om en tjänst som byråchef

i Ce 1. I övrigt beräknar jag medel i enlighet med förslaget i SIDA:s anslags­

framställning. Härutöver beräknar jag medel för två tjänster som byrådirek­

tör med anledning av förslag från SIDA i särskild framställning.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid styrelsen för interna­

tionell utveckling inrätta en tjänst som avdelningschef i

Ce 2 och en tjänst som byråchef i Ce 1,

b) till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):

Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag

av 7 737 000 kr.

C 5. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

1966/67 Utgift......................................... J1 678 987

1967/68 Anslag ...................................... 21 915 000

1968/69 Förslag ...................................... 2 145 000

1 Därav 99 704 kr. för informationsverksamhet.

J Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet.

Departementschefen

SIDA föreslår i sin anslagsframställning, att dess omkostnadsanslag höjs

till 2 495 000 kr. Därav skulle 350 000 kr. avse informationsverksamhet.

Medel härför har jag beräknat under anslaget Rekrytering och utbildning av

116

fältpersonal samt informationsverksamhet. I övrigt hänför sig den före­

slagna ökningen huvudsakligen till posterna Reseersättningar och Expen-

ser.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):

Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslags­

anslag av 2 145 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

117

Bilaga 2

Finansiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Statsrådet Wickman anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter, fråga om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd, och an­

för.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1, bil. 9 s. 112) har Kungl. Maj:t

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till finan­

siellt utvecklingsbistånd för budgetåret 1968/69 under sjunde huvudtiteln

beräkna ett anslag av 244 998 000 kr. Kungl. Maj :t har vidare på föredragning

av ministern för utrikes ärendena denna dag beslutat föreslå riksdagen bl. a.

att godkänna av föredraganden därvid förordad långtidsplan för det statliga

utvecklingsbiståndet och av föredraganden angivna riktlinjer för planens

förverkligande. Jag hemställer nu att, enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp

bl. a de anslag under sjunde huvudtiteln som avser finansiellt utvecklings­

bistånd.

G 1. Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift1 ....

63 169 157 Reservation1 ...

65 206 662

1967/68 Anslag___

69 980 000

1968/69 Förslag . .. 112 672 000

1 Anslaget Bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet och på kapitalbudgeten anvisade

anslaget Bidrag till Internationella utvecklingsfonden.

Under innevarande budgetår utnyttjas anslaget för bidrag till Internatio­

nella utvecklingsfonden (IDA), Internationella livsmedelsprogrammet (WFP)

och Asiatiska utvecklingsbanken.

Av reservationen på anslaget vid utgången av budgetåret 1966/67 hänför

sig 61 841 097 kr. till bidrag till IDA och 3 365 565 kr. till bidrag till WFP.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr t Oi år 1968

Disposition av anslagen till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren

1960/61—1967/68

Milj. kr.

Internationella utvecklingsfonden

Ordinarie bidrag ................................

Extra bidrag ......................... ...............

Internationella livsmedelsprogrammet

1

Asiatiska utvecklingsbanken .............

Disponerat totalt ..........................

Anslag.....................................................

1960/61—

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

52,2

25,9

25,9

25,9

78,3

15,5

25,9

25,9

—

—

10,4

15,7

—

—

(2,6)“

2,6

130,5

41,4

62,1

70,0

130,5

41,4

62,1

70,0

1 Ett motsvarande bidrag till Internationella livsmedelsprogrammets första treårsperiod 1963

—1965 förekom budgetåren 1962/63 och 1963/64 under tredje huvudtiteln. Bidragsbeloppet upp­

gick sammanlagt till 10,4 milj. kr.

2 Bidraget till Asiatiska utvecklingsbanken redovisades för budgetåret 1966/67 under anslaget

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd.

Den del av behållningen, som avser bidrag till IDA, motsvaras helt av

oåterkalleliga utfästelser i form av avistaskuldsedlar. Dispositionsrätten

ligger helt hos IDA, vars utfästelser om nya biståndsinsatser måste bygga

på förbehållslöst säkrad medelstillgång. Även de reservationsbelopp, som

hänför sig till bidraget till WFP, motsvaras av oåterkalleliga utfästelser av­

sedda att täcka kostnader i samband med upphandling i Sverige. Hela

reservationsbeloppet utgör således reservation endast i formell bemärkelse.

Frågan om nya bidrag' till Internationella utvecklingsfonden (IDA) från in­

dustriländerna inom organisationens medlemskrets har sedan en tid tillbaka

utgjort den viktigaste enskilda frågan på det multilaterala biståndets områ­

de. Sommaren 1966 framlade chefen för Världsbanken och IDA ett förslag

till påfyllnad av II)A:s resurser, vilket avsåg en treårsperiod och siktade till

eu fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till 1 miljard dollar. Sverige stödde

detta förslag vid Världsbankens och II)A:s årsmöte 1966. Då svårigheter

för en del länder att acceptera en bidragsnivå av nyssnämnda omfattning

kunde förutses, framlades från svensk sida vid samma tilllälle vissa förslag

avsedda att reducera dessa svårigheter. Förslagen innebar huvudsakligen

dels att uppgången till den fyrdubblade bidragsnivån skulle ske stegvis,

dels att länder i betalningsbalanssvårigheter skulle få uppskov med inbetal­

ningen av en del av sina bidrag.

Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens

förslag, kom förhandlingarna om IDA:s resurspåfyllnad i gång på allvar.

Dessa har dragit ut på tiden, och först nyligen har man nått en för alla

parter godtagbar principöverenskommelse.

Denna innebär att bidragen till IDA skall uppgå till totalt 1,2 miljarder

dollar, jämnt fördelade över nästföljande treårsperiod (budgetåren 1968/69

—1970/71). De årliga inbetalningarna belöper sig således till 400 milj. dol­

119

lar mot 250 milj. dollar innevarande bidragsperiod. Några länder bär emel­

lertid krävt att få sina bidragsandelar reducerade. Den brist som härigenom

uppstått i förhållande till nyssnämnda bidragsmål har täckts av ett bidrag

i form av ett lån från Schweiz, en höjning av Belgiens ordinarie bidragsan-

del samt särskilt tillskjutna bidrag från en mindre krets länder, däribland

Sverige.

Den svenska ordinarie bidragsandelen enligt den träffade principöverens­

kommelsen är i stort sett oförändrad, vilket medför att de årliga ordinarie

bidragen för den kommande bidragsperioden kommer att öka med 60 % till

drygt 8 milj. dollar eller ca 42 milj. kr.

Om det svenska bidraget begränsas härtill skulle det innebära en ned­

gång jämfört med innevarande budgetårs totala svenska bidrag vilket upp­

går till nära 52 milj. kr. Med hänsyn till IDA:s betydelse som ledande inter­

nationell institution för ntvecklingsfinansiering på benefika villkor och till

att Sverige under förberedelserna till IDA:s resurspåfyllnad stött tanken på

ett väsentligt ökat stöd av organisationen framstår en fortsatt kraftig svensk

satsning på IDA som motiverad. Jag förordar därför, att Sverige även under

den kommande treårsperioden lämnar extrabidrag till IDA. Det totala bi­

draget (ordinarie plus extra bidrag) bör bestämmas så att den svenska bi­

dragsandelen för det första året av den nya bidragsperioden blir ungefär lika

stor som under föregående bidragsperiod eller ca 4 %. Totalbidraget bör vi­

dare öka över treårsperioden i sådan takt att det under tredje året utgör ett

belopp motsvarande fyra gånger vårt tidigare ordinarie bidrag. Detta skulle

innebära ett sammanlagt bidrag under budgetåren 1968/69—1970/71 av 51

milj. dollar, tördelat med 14, 17 resp. 20 milj. dollar på de tre budgetåren.

Motvärdet i svenska kronor uppgår till ca 72, 88 resp. 104 milj. kr., totalt ca

264 milj. kr. Därmed kommer Sverige att under budgetåret 1970/71 ha upp­

fyllt det förslag om påfyllnad av IDA:s resurser som framfördes av världs-

bankschefen år 1966 och som vi hela tiden stött. En viss del av våra extra bi­

drag avses disponeras för att säkra att det fastställda bidragsmålet för IDA

om 400 milj. dollar per år uppnås.

IDA-ledningen har vädjat om att bidrag om möjligt skall inbetalas kon­

tant. Jag förordar, att denna vädjan hörsammas. Detta bör gälla även be­

träffande extr abidragen.

Tills vidare föreligger såsom nämnts endast en principöverenskommelse

om påfyllnaden av IDA:s resurser under den kommande treårsperioden.

Sverige har anslutit sig till denna med förbehåll för riksdagens godkännan­

de. När överenskommelsen föreligger i slutgiltigt skick avser jag att förorda

särskild proposition i ämnet.

Under hänvisning till vad som anförts i det föregående förordar jag ett

totalt bidrag till IDA för budgetåret 1968/69 motsvarande 14 milj. dollar

eller 72 425 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

120

Till det Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) skall enligt utfäs­

telse ett svenskt bidrag i form av livsmedelssändningar och kontanter mot­

svarande sammanlagt 3 milj. dollar utgå för budgetåret 1968/69. Härför är

medelsbehovet 15 660 000 kr.

För åren 1969 och 1970 har Sverige med förbehåll för riksdagens godkän­

nande lämnat utfästelse om samma bidrag. Jag föreslår att utfästelsen god­

känns av riksdagen. I ljuset av den utveckling som WFP kan komma att

undergå kan en höjning av den svenska bidragsutfästelsen för perioden

1969—70 bli aktuell.

Efter den senast hållna bidragskonferensen har FAO:s generaldirektör

uttalat att han har för avsikt att föreslå WFP:s styrande organ, att WFP

i fortsättningen skall kunna motta bidrag även i form av gödningsämnen

och andra produktionsmedel för jordbruket.

En sådan utbyggnad av WFP:s verksamhet ligger i linje med den

svenska principinställningen att bistånd till livsmedelsförsörjning främst

bör ta formen av produktionsstöd.

Föregående år anslöt sig Sverige till 1967 års konvention om livsmedels­

hjälp, vilket redovisats i en särskild av riksdagen godkänd proposition (prop.

1967: 156, sid. 78 ff. JoU 39, rskr 346). Konventionen innebär, att anslutna

stater årligen under en treårsperiod (budgetåren 1968/69—1970/71) skall

till u-länder leverera spannmål lämplig för mänsklig konsumtion till en sam­

manlagd kvantitet av 4,5 milj. ton. Ett givarland kan om det så önskar ge sitt

bidrag helt eller delvis i form av kontanter. Livsmedelshjälpen kan lämnas

antingen direkt från givarlandet till ett visst mottagarland eller genom en

internationell organisation, exempelvis WFP. Konventionen föreskriver att

spannmålen skall tillhandahållas f. o. b. i givarlandet. Någon skyldighet att

svara för frakt- och distributionskostnader in. m. föreligger således inte.

Sveriges årliga andel utgör 54 000 ton. Enligt av riksdagen godtagna rikt­

linjer för konventionens tillämpning bör Sveriges bidrag utgå i form av

svenskt vete. Ianspråktagandet av riksstatsmedel härför beräknas rymmas

inom den svenska andelen omräknad i konventionens avräkningspris, vilket

ger ett belopp av 18 milj. kr. I det nyssnämnda riksdagsbeslutet förutsätts,

att Sverige utöver sina förpliktelser enligt konventionen och i överensstäm­

melse med vad som gäller för andra svenska biståndsinsatser av liknande

slag bör svara för frakt- och administrationskostnader i samband med leve­

ranserna. Dessa kostnader beräknas för nästa budgetår belöpa sig till 4

milj. kr.

En kanalisering genom WFP av det svenska bidraget torde medföra såväl

praktiska som principiella fördelar. Ett sådant arrangemang innebär ett

ytterligare stöd åt WFP i dess strävanden att utgöra ett effektivt instru­

ment för utvecklingsfrämjande livsmedelshjälp. För livsmedelsbistånd torde

skälen för multilaterala lösningar vara särskilt starka med tanke på bety­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 ur 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

121

delsen av god överblick över och anpassning till den internationella till­

gångs- och behovssituationen. De beräknade kostnaderna för frakt och ad­

ministration av de svenska veteleveranserna är godtagbara.

Med stöd av det nyss anförda förordar jag, att Sverige träffar överens­

kommelse med WFP om administration av det svenska bidraget enligt 1967

års konvention om livsmedelshjälp i överensstämmelse med de riktlinjer

som angivits i det föregående.

Under förutsättning av en dylik överenskommelse beräknar jag att me­

delsbehovet avseende Sveriges åtaganden i anslutning till nyssnämnda kon­

vention inklusive frakt- och administrationskostnader uppgår till 22 milj. kr.

för budgetåret 1968/69.

Asiatiska utvecklingsbanken, där Sverige är delägande medlem, har nu­

mera inlett sin utlåningsverksamhet efter ett skede av organisatorisk upp­

byggnad. Under budgetåret 1968/69 förfaller till betalning den tredje del­

posten om 500 000 dollar av den av Sverige tecknade andelen i bankens

grundfond. För ändamålet erfordras ett belopp av 2 587 000 kr.

Möjligheten att lämna ett bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken har

bl. a. redovisats under sjunde huvudtiteln i 1967 års statsverksproposition

(1967: 1 bil 9, s. 21). Bankens uppbyggnad har emellertid av olika anled­

ningar försenats och Sveriges stöd har hittills begränsats till expertbistånd.

Sonderingar pågår f. n. mellan Afrikanska utvecklingsbanken och en del

potentiella bidragsgivare utanför bankens medlemskrets om ett multilateralt

arrangemang för utomstående länders stöd till banken. Jag anser att ett

svenskt bidrag till banken bör lämnas i första hand via ett sådant multila­

teralt arrangemang. Medel härför torde emellertid behöva begäras först för

budgetåret 1969/70.

Under åberopande av vad som anförts i det föregående under denna punkt

hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna Sveriges anslutning till principöverenskom­

melsen om påfyllnad av Internationella utvecklingsfondens

resurser för perioden 1968/69—1970/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgär­

der för att lämna bidrag till Internationella utvecklings­

fonden för åren 1968—1970 motsvarande sammanlagt

51 000 000 dollar, fördelade med 14 000 000 dollar på bud­

getåret 1968/69, 17 000 000 dollar på budgetåret 1969/70

och 20 000 000 dollar på budgetåret 1970/71;

c) godkänna Sveriges utfästelse att till Internationella

livsmedelsprogrammet för vart och ett av åren 1969 och 1970

lämna bidrag i form av livsmedel och kontanter motsva­

rande 3 000 000 dollar;

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse

med Internationella livsmedelsprogrammet om administra­

tionen av Sveriges livsmedelshjälp enligt 1967 års konven­

tion om livsmedelshj älp;

e) till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för bud­

getåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 112 672 000

kr.

G 2. Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift ....

45 231 416 Reservation ..184 145 974

1967/68 Anslag ..

125 000 000

1968/69 Förslag . .

105 000 000

Medel till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd har anvisats sedan

budgetåret 1962/63. Summan av anslagen för detta ändamål t. o. m. inne­

varande budgetår uppgår till 465 milj. kr. Under denna period har an­

slagsmedlen använts till gåvobistånd i form av varor och tjänster, till ut­

vecklingskrediter och till projektförberedelser m. m. Hur anslagen dispone­

rats, dvs. förbrukats eller intecknats för bestämda biståndsinsatser, fram­

går av följande översiktliga sammanställning. Sålunda disponerade belopp

hänförs som regel till det budgetår, då de avtalsenligt blir tillgängliga för

mottagaren. Sammanställningen visar, att t. o. m. mitten av innevarande

budgetår 112 milj. kr. disponerats för gåvobistånd och 316,1 milj. kr. för ut­

vecklingskrediter, medan 6,7 milj. kr nedlagts på projektförberedelser m. m.

Disposition av anslagen till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren 1962/63-

Milj. kr.

-1967/68

Gåvobistånd

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

11967/68

Afghanistan .................

—

—

0,7

—

1,4

—

Burma ..........................

0,9

0,9

1,0

1,0

—

1,0

Indien..............................

7,8

7,7

14,0

12,0

18,4

215,5

Indonesien.....................

2,2

2,3

—

—

—

—

Nepal..............................

—

—

—

0,6

—

—

Pakistan..........................

2,7

2,7

—

2,9

3,1

313,2

Kreditbistånd

Etiopien..........................

—

—

—

—

—

3 6,0

Indien..............................

—

—

24,0

24,0

—

815,0

Kenya..............................

—

—

—

—

—

8 -1.0

Pakistan..........................

—

—

—

25,0

9,1

8 26,0

Sudan..............................

—

—

—

25,0

10,0

—

Tanzania .....................

—

—

—

10,0

14,0

1 25,0

1 Uppgifterna avser belopp beträffande vilka per den 31.12.1967 utfästelse, formellt eller de

facto, lämnats.

2 Avtal ännu ej slutet med avseende på 11 milj. kr.

* Avtal ännu ej slutet.

* Avtal ännu ej slutet med avseende ^Då 15 milj. kr.

Milj. kr.

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

123

Tunisien............................ 6,0

—

■—

6,0

—

15,0

Turkiet ............................ —

5,2

5,2

5,2

5,2

5,2

Interamerikanska ut­

vecklingsbanken ....

—

—

—

—•

26,0

—

Projektförberedelser

m.m

............................... —________040,1

0,15 3,6

2,8

Disponerat totalt ....

19,6

18,9

45,0

111,8

90,8

148,7

Anslag

................................ 20,0

50,0

70,0

90,0

110,0

125,0

Odisponerat från föregå-

ende budgetår

............... —________0,4

31,556J534,7

53,9

Odisponerat ............... 0,4

31,5

56,5

34,7

53,9

30,2

5 Av detta belopp utgör 2,6 milj. kr. multilateralt bidrag till Asiatiska utvecklingsbanken,

vilket undantagsvis redovisades under förevarande anslag budgetåret 1966/67.

De reservationsmedel som finns under anslaget motsvaras till övervä­

gande delen av avtalsbundna åtaganden. Tillvägagångssättet att täcka dy­

lika åtaganden med omedelbart tillgängliga medel överensstämmer med

den praxis som tillämpas av de multilaterala biståndsorganen.

Såsom framgår av vad ministern för utrikes ärendena anfört tidigare

denna dag är avsikten att fr. o. m. nästa budgetår ad It bilateralt gåvobi­

stånd skall hänföras till det under tredje huvudtiteln upptagna anslaget

Fältverksamhet. Anslaget Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd kommer

således i fortsättningen att avse endast utvecklingskrediter samt projekt­

förberedelser och projektkontroll i anslutning därtill.

Ministern för utrikes ärendena har i sitt anförande redogjort för SIDA:s

anslagsframställning för budgetåret 1968/69 även med avseende på bilateralt

finansiellt utvecklingsbistånd. I samband därmed redovisades den senaste

tidens utfästelser om utvecklingskrediter. Jag skall nu uppehålla mig vid

vårt kommande u-landsstöd i form av kreditbistånd.

Av de krediter till Tunisien om sammanlagt 12 milj. kr., varom avtal

slöts åren 1963 och 1965, återstår ett belopp på ca 1,9 milj. kr. Detta avses

komma till användning för ett högt prioriterat dricksvattenprojekt i det

s. k. Sahelområdet. Vidare undersöks möjligheterna av samfinansiering

tillsammans med Världsbanken och IDA beträffande ytterligare vattenför-

sörjningsprojekt i Tunisien.

Vår första utvecklingskredit till Kenya förbereds. I detta land kommer

Sverige och IDA att med ca 19 milj. kr. vardera stödja första fasen av

ett långsiktigt program för att öka avkastningen av landets kreatursstam.

I projektet ingår utbyggnad av vattenförsörjningen i Kenyas torrområden.

Ytterligare en samfinansieringsoperation mellan Sverige och IDA är

under förberedande nämligen med avseende på Pakistan. Den svenska kre­

diten beräknas till ca 26 milj. kr. och skall tillsammans med en dubbelt så

124

stor IDA-kredit disponeras av den statliga jordbrukskreditbanken i Pakistan

för lån i samband med jordbruksmekanisering, pumpbevattning in. m.

I ett framskjutet förberedelsestadium befinner sig planerna på tre ut­

vecklingskrediter till Indien avseende uppförande av en hamnsilo (ca 20

milj. kr.), kapitalvaruimport (ca 30 milj. kr.) och import av industriförnö-

denheter (ca 45 milj. kr.).

Jag räknar också med att avtal inom kort skall kunna ingås med Tanzania

om en kredit på 15 milj. kr. avsedd för finansiering via tanzaniska ut­

vecklingsbanken av projekt inom industri- och turistsektorerna.

Beträffande flertalet av de krediter, som planeras enligt det föregående,

gäller att ianspråktagandet av dessa kommer att fördelas över flera bud­

getår i överensstämmelse med beräknade utbetalningsbehov. Detta förfa­

rande är ägnat att nedbringa reservationsbeloppen under anslaget.

Om avtal träffas rörande nyssnämnda krediter inom loppet av inneva­

rande budgetår, skulle vid nästa budgetårsskifte den odisponerade balansen

under anslaget uppgå till endast ett mindre belopp. Detta kan till en del

komma att erfordras för överföring till anslaget Fältverksamhet under

tredje huvudtiteln i enlighet med vad som medgavs av 1967 års riksdag.

Som tidigare anförts av ministern för utrikes ärendena blir en sådan över-

föringsmöjlighet ej erforderlig i fortsättningen.

Jag övergår nu till planerna för kommande budgetårs bilaterala finan­

siella biståndsgivning.

Under Turkiets första femårsplanperiod (1963—1967) bidrog Sverige

inom ramen för OECD:s Turkietkonsortium med en kredit på 26 milj. kr.

fördelad med lika stora belopp över de fem åren. Turkiet avser nu att till-

lämpa eu ny 5-årsplan fr. o. m. innevarande år och har hemställt om svenskt

bistånd till dess genomförande. Turkiets ekonomi har gjort framsteg under

den första planperioden. Betydande behov av kapitalstöd utifrån kvar­

står dock. Ehuru den tidigare krediten ansågs ha engångskaraktär när

den beviljades är jag beredd alt föreslå en fortsättning i viss utsträckning

av kreditbiståndet till Turkiet. Såväl arten av Turkiets behov som bistånds-

administrativa hänsyn torde tala för att s. k. programbistånd övervägs i

första hand.

Sverige lämnade år 1966 en kredit på 35 milj. kr. till Sudan för att

stödja ett flerårigt program för landsbygdens vattenförsörjning. Kredit­

medlen har utnyttjats för avsett ändamål. Den svenska insatsen får anses

ha gett ett gott residtat. Från sudansk sida har man hemställt om fortsatt

svenskt stöd till arbetet med att förbättra vattenförsörjningen i Sudan. Den

höga prioriteringen av ifrågavarande projekt och erfarenheterna av hittills­

varande utvecklingssamarbete med Sudan kan väl motivera en fortsätt­

ning av detsamma. Emellertid torde man böra avvakta att de institu­

tionella förhållandena i Sudan i samband med vattenförsörjningsprogram-

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

125

met stabiliseras, innan man på svensk sida förbinder sig till en ny flerårig

insats. Innan avgörande träffas i fråga om en sådan kan det visa sig

lämpligt att utföra vissa förberedande undersökningar i Sudan och till­

handahålla tekniskt bistånd i anslutning därtill.

SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit en påfyllnad av den

svenska utvecklingsfonden för Latinamerika på 5 milj. dollar, vilken

ställts till Interamerikanska utvecklingsbankens förfogande. Sedan anslags­

framställningen framlades har en väsentlig ändring av riktlinjerna för ban­

kens verksamhet vidtagits, i det att banken frångått principen om fri upp­

handling till av banken finansierade projekt. Bankens tillämpning av den­

na för biståndets effektivitet betydelsefulla princip utgjorde en väsentlig

faktor för beslutet att kanalisera svenska biståndsmedel via banken. F. n.

är jag därför inte beredd att ta ställning till en påfyllnad av den svenska

fonden.

Bland de projekt som f. n. befinner sig under SII)A:s planering för

finansiering med svenska utvecklingskrediter under budgetåret 1968/69

och kommande år dominerar liksom tidigare vatten- och födoämnesförsörj-

ningen. Jag tillstyrker, att denna huvudinriktning tills vidare bevaras,

samtidigt som utrymme bereds även för insatser på vissa andra områden

av hög prioritet i huvudmottagarländerna. Hit hör finansiering av för ut-

vecklingsansträngningarna väsentlig import av kapitalvaror och industri-

förnödenheter liksom insatser, genom lokala utvecklingsbanker, inom in­

dustrin och turistnäringen. Även projekt av betydelse för den s. k. infra­

strukturen bör kunna ifrågakomma.

Såsom framgått av det tidigare har ett antal svenska samfinansieringsope-

rationer med Världsbanken/IDA kommit till stånd under senare år. Jag räk­

nar med att vid utgången av innevarande budgetår skall ha träffats i allt sex

kreditavtal av denna art omfattande totalt ca 120 milj. kr. De berörda projek­

tens kostnader i utländsk valuta beräknas uppgå till inemot en halv miljard

kr., varav således de svenska krediterna bidrar med ca en fjärdedel. I

SIDArs planering bör ingå fortsatt sådan samverkan med Världsbanken/

IDA. Härigenom vinns, att svenska biståndsresurser erhåller effektiv an­

vändning för projekt av hög prioritet i liuvudmottagarländerna och att ett

fruktbart praktiskt samarbete mellan Sverige och Världsbanken/IDA kom­

mer till stånd. Rent svenska insatser kan också härmed bättre integreras i

det internationella biståndsmönstret.

Många u-länders besvärliga skuldsituation riktar uppmärksamheten på

utvecklingskrediternas villkor. För Sveriges vidkommande kan sägas att

dessa internationellt sett är gynnsamma för u-länderna, i synnerhet då

man betänker att de svenska krediterna är obundna i fråga om upphand­

lingskälla. Riksdagen godtog den uppmjukning av dessa som föreslogs i

fjolårets statsverksproposition (prop. 1967: 1 bil. 9 s. 79 f. SU 46, rskr 140).

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

126

Därmed infördes bl. a. möjligheten att tillämpa de extremt mjuka villkor,

som gäller för IDA-krediterna (50 års återbetalningstid, varav de första 10

amorteringsfria; 3/4 % »administrationsavgift»). Ehuru denna möjlighet

infördes främst med tanke på samfinansieringsoperationer med IDA, står

den öppen även i andra fall. Hittills har IDA-villkoren tillämpats endast i

samband med samfinansiering med IDA. Jag delar den i SIDA:s anslags­

framställning framförda synpunkten, att man i dagens läge bör överväga

att använda IDA-villkoren även vid svensk kreditfinansiering utan samband

med en IDA-kredit, då omständigheterna motiverar extremt mjuka villkor.

SIDA föreslår, att riksdagens bemyndigande inhämtas för svensk med­

verkan avseende våra utvecklingskrediter i internationella skuidkonsolide-

ringsaktioner, dvs. överenskommelser om betalningsanstånd. Jag biträder

detta förslag. En sådan medverkan bör givetvis föregås av en omsorgsfull

bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Under hänvisning till behovet av att för långsiktiga projekt eller fler­

åriga program kunna erbjuda kreditstöd utan att omedelbart behöva be­

lasta den svenska statsbudgeten har SIDA i sin anslagsframställning före­

slagit, att Kungl. Maj:t skall inhämta riksdagens bemyndigande att ingå

åtaganden om sådana krediter till ett sammanlagt belopp för vart och ett

av de tre följande budgetåren som, inklusive tidigare åtaganden, inte över­

stiger anslagsbeloppet för det budgetår då åtagande görs. Härvid skulle

något förbehåll gentemot låntagaren inte behöva göras om att riksdagen

anvisar erforderliga medel. Jag tillstyrker att en sådan utvidgning av redan

gällande åtagandefullmakt begärs med den ändringen att för det sista av de

tre åren inte mer än hälften av det aktuella anslagsbeloppet skall las i an­

språk. För det år som ligger längst fram i tiden torde erfarenhetsmässigt be­

hovet av fasta åtaganden göra sig gällande med mindre styrka.

Med tanke på den möjlighet som den nu föreslagna utvidgningen av be­

myndigandet att göra kreditåtaganden i avräkning mot framtida anslag er­

bjuder torde ett anslagsbelopp om 105 milj. kr. möjliggöra lämnande av

nya utvecklingskrediter nästa budgetår i en omfattning som motsvarar

SIDA:s aktuella planering. Av denna summa beräknar jag ett belopp om

högst 5 milj. kr. för projektförberedelser och projektkontroll. För budget­

åren 1969/70 och 1970/71 bör planeringen inriktas på en anslagsstorlek av

omkring 130 resp. 160 milj. kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående angivna rikt­

linjerna för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för bud­

getåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 105 000 000

kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968