2

Bidraget skall nedsättas med hänsyn bl. a. till inkomsten av förvärvs­

arbete före arbetslösheten och till inkomst av kapital mellan 60 000 och

100 000 kr.

Efter särskild dispens kan stöd ges åt den som har fyllt 55 men inte 60 år

om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av närings­

livet i orten eller, för företagare, i branschen.

Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen innebär att lägsta dag­

penning blir 18 kr. och högsta 50 kr. Statsbidragsskalan görs förmånligare.

Marginalen för överförsäkringsavdrag minskas från Vs till Viss av netto­

inkomsten av förvärvsarbete före arbetslösheten.

Stödet åt de äldre arbetslösa föreslås kunna börja utgå den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, lmllet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

,

L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, W

ickman

, M

oberg

.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilt

stöd åt äldre arbetslösa m. m. och anför.

Inledning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 4 mars 1966 tillkallade jag

sakkunniga för utredning om kontant stöd vid arbetslöshet — KS A-utred­

ningen.1 I direktiven för utredningen framhöll jag bl. a. att vissa grupper av

yrkesutövare, som kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa, saknar eko­

nomisk trygghet vid arbetslöshet. Utredningen skall pröva olika vägar för

att avhjälpa denna brist.

I anförande till statsrådsprotokollet den 7 april 1967 konstaterade jag

att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar

och företagsnedläggningar har medfört svåra påfrestningar för den därav

berörda arbetskraften och att det i synnerhet har visat sig vara svårt att

finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. På mitt förslag upp­

drog Kungl. Maj :t samma dag åt KSA-utredningen att med förtur utforma

och lägga fram förslag till stödformer för äldre arbetstagare som träffas

av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Detta uppdrag

har utredningen fullgjort genom att i september 1967 lämna delbetänkan­

det »Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare» (SOU 1967:62).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetsmarknads­

styrelsen, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,

1 Riksdagsledamöterna Ingemund Bengtsson, ordförande, Erik Filip Petersson, Hans Nord­

gren, Claes Elmstedt och Viola Sandell, utredningssekreteraren Annika Baude, kassaförestån­

darna Karl-Axel Bäck och Algot Elf, borgarrådet Sören Carlson, kanslirådet Olof Petersson och

direktorsassistenten Inge Svensson.

statskontoret, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, låginkomstutredning-

en, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända ar­

betslöshetskassornas samorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen

(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorga­

nisation (TCO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO).

I en framställning till mig den 25 juli 1967 har De erkända arbetslöshets­

kassornas samorganisation (i fortsättningen kallad samorganisationen) be­

gärt följande ändringar i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen 1) höjning

av dagpenningmaximum och grundstatsbidrag, 2) ändrad marginal för över-

försäkringsavdrag, 3) ökade möjligheter att räkna tid för utbildning som

kvalifikationstid för kassaersättning, 4) förenlkling av kvalifikationsvill­

koren för ersättning och 5) möjlighet att komplettera utbildningsbidrag med

kassaersättning. Efter remiss har yttranden över framställningen avgivits

av arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket och KSA-utredningen.

De under 3—5 nämnda frågorna kommer KSA-utredningen att behandla

under sitt fortsatta arbete. Jag ämnar därför inte ta upp dem i detta sam­

manhang.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i en framställning till Kungl. Maj :t den

20 juni 1967 begärt vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen vilka har

samband med möjligheterna för de erkända arbetslöshetskassorna att utge

halv dagpenning. Över denna framställning har efter remiss yttranden av­

givits av KSA-utredningen, SAF, LO, TCO och samorganisationen.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan, under

åberopande av att beredningen av de nyss berörda förslagen ännu mte av­

slutats, föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,

till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1968/69 berakna

ett förslagsanslag av 175 000 000 kr.

Jag anhåller att nu till behandling få ta upp dels de frågor som behandlas

1 betänkandet, i samorganisationens framställning under punkterna 1 och

2 samt i arbetsmarknadsstyrelsens framställning, dels därmed samman­

hängande anslagsfrågor för nästa budgetår. Härav föranledda förslag till

sådana ändringar i lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen, vilka måste

föreläggas riksdagen till antagande, avser jag att anmäla senare denna dag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Nuvarande möjligheter att ge stöd åt äldre arbetslösa

Sysselsättningsfrämjande åtgärder

I de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, som statsmakterna fastställde

år 1966 (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251) understryks att det är angeläget

att förbättra de äldres möjligheter att stå kvar i produktionen. Behovet av

anpassning till ändrade produktionsförhållanden är detsamma som för and­

ra grupper. Omskolning anses både lämplig och möjlig även i åldersgrup­

perna över 50 år. Bl. a. genom olika former av yrkesutbildning söker stats­

makterna därför lösa de äldre arbetslösas sysselsättningssvårigheter.

Även andra åtgärder vidtas. Exempel på sådana finns i ett av arbets­

marknadsstyrelsen år 1961 antaget och senast år 1966 reviderat aktivitets-

program för att underlätta anpassningen till arbetsmarknaden för bl. a.

äldre arbetskraft. Programmet omfattar följande. Genom länsarbetsnämn­

derna skall lämpliga arbetsuppgifter för äldre inventeras. Möjligheter öpp­

nas att provanställa arbetssökande i sådana fall da personalanställaren kän­

ner sig tveksam om en arbetssökandes lämplighet på grund av dennes

ålder. Uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna till deltidsarbete och åt­

gärder vidtas för att avskaffa alla övre åldersgränser vid utbildning och

rekrytering av arbetskraft. Hemställan riktas till arbetsgivarorganisationer

att uppmana sina medlemmar att vid anställning av arbetskraft inte över­

betona sökandens ålder och till arbetstagarorganisationer att uppmana sina

medlemmar att acceptera äldre som arbetskamrater och inte medverka till

åldersdiskriminering. Vid de största arbetsförmedlingskontoren tillsätts en

särskild tjänsteman med uppgift att samordna åtgärder för äldre arbets­

kraft. Hos en särskild tjänsteman inom arbetsmarknadsstyrelsen samord­

nas åtgärder för äldre arbetskraft. I januari 1967 beslöt arbetsmarknads­

styrelsen att vidta vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som aktualisera­

des bl. a. av åtstramningen på arbetsmarknaden. Bland dessa åtgärder in­

gick centralisering av arbetsförmedlingen till större, mer välutrustade en­

heter, större rörlighet hos arbetsförmedlingen med ökad uppsökande verk­

samhet samt koncentrerade kraftfulla förmedlingsinsatser i avgränsade

områden med sysselsättningssvårigheter och i samband med driftsnedläg-

gelser. Beslutet gäller också vissa särskilda åtgärder för de äldre, bl. a. ökad

information till arbetsgivare om den äldre arbetskraften, generös använd­

ning av föreliggande möjligheter att låta äldre arbetssökande praktiskt pröva

olika yrken samt vissa särskilda åtgärder i glesbygdsområden.

I arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368; ändrad senast

1967:93) finns bestämmelser om sådana utbildningsbidrag som betalas

till den arbetslöse när han undergår utredning om förutsättningarna för

yrkesutbildning eller deltar i sådan utbildning. Bidraget är i dessa fall

detsamma för alla åldersgrupper. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå

till äldre arbetstagare som utbildas för nya arbetsuppgifter i provanställ­

ning som han har fått genom den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt

föreskrifter av arbetsmarknadsstyrelsen avses med äldre arbetstagare i

huvudsak personer i åldrarna 45—65 år. Bidraget utgår enligt föreskrif­

terna under högst tre månader.

I vissa fall kan bidrag utgå till företag som åtager sig att i samband med

anställning medverka vid utbildning. Ett bidragsvillkor är då att företaget

ger den anställde avtalsenliga förmåner. Sålunda utgår enligt kungl. brev

den 3 juni 1966 bidrag till företag som förbinder sig att för anställning i

företaget utbilda person med svårare handikapp. Bidraget, som fastställs av

arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme, får utgå under

högst sex månader för samma person. Vidare utgår enligt kungl. brev den

12 maj 1967 bidrag för halvskyddad sysselsättning till företag för driften

av avdelning som är särskilt avsedd för sysselsättning av handikappade och

organiserad i eller i direkt anslutning till företaget samt för enstaka, för

handikappad avsedd arbetsplats om denna anordnas vid småföretag. Bi­

draget utgör 2 oOO kr. för halvt år och varje plats. De båda nämnda bidragen

för handikappade utgår för personer i alla åldersgrupper. Enligt kungl. brev

den 25 maj 1967 utgår i särskilda fall bidrag till företag som förbinder sig

att för anställning i företaget utbilda arbetstagare som har fyllt 50 år och

bedöms ha ett iute ringa antal återstående år i förvärvslivet samt kan an­

tas inte få stadigvarande arbete utan sådan utbildning. Bidraget fastställs

av arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme och får utgå

under högst sex månader för samma person.

Av betydelse för äldre arbetslösas omställning är också flyttningsbidrag,

som utgår till alla åldersgrupper, och näringshjälp, som utgår till handikap­

pad person, ensamställd kvinna eller medelålders eller äldre arbetstagare

vilken inte har kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Sysselsättningsskapande åtgärder som arbetsmarknadsverket vidtar eller

medverkar till i form av beredskapsarbete, arkivarbete och skyddad syssel­

sättning har också stor betydelse för de äldre arbetslösa. Av dem som syssel­

sätts i beredskapsarbete är flertalet över 45 år och tidvis är nära en fjärde­

del av dem i 60-årsåldern. Ungefär hälften av arkivarbetarna är i 60-års-

åldern.

Angående omfattningen och resultatet av viss utbildningsverksamhet samt

vissa andra statistiska uppgifter av intresse i detta sammanhang hänvisas

till kap. 5 i KSA-utredningens betänkande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshets­

kassor som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga organi­

sationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av arbetsmarknads­

styrelsen som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet medlemmar i

de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1 675 000, vilket motsvarar

ungefär 55 % av totalantalet anställda.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns i förordningen

den 14 december 1956 (nr 629; ändrad senast 1967: 351) om erkända arbets­

löshetskassor, förordningen samma dag (nr 630; ändrad senast 1964:496)

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 27 juni

1957 (nr 481; ändrad 1964:499) med tillämpningsföreskrifter till förord­

ningen om erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 27 juni 1957

(nr 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat be­

lopp, dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och mot­

svarar Vs veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem

som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas

visst avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall söka

arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare

beroende av att medlem har betalat 52 veckoavgifter. Dessutom gäller be­

träffande den första arbetslöshetsperioden varje försäkringsår, vilket om­

fattar tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande år, att medlemmen

skall ha betalat minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader

närmast före arbetslöshetens inträde.

Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximi­

belopp av 40 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer

barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn. Den 1 september 1967 för­

delade sig de försäkrade på de olika dagpenningklasserna på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

7

Klass

A

B

C

D

E

F

G

H

I

J

K

L

M

Kronor

12

14

16

18

20

22

25

27

30

32

35

37

40

%

•—.

—

0,4

0,9

1,5

0,8

6,4

0,7

8,4

3,6

12,5

—

64,8

Under ett försäkringsår får ersättning utgå högst för 150 dagar (30 veckor)

eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar (40 veckor). Vid

arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår till nästa kan ersättnings-

tiden i gynnsammaste fall bli 300 resp. ca 350 dagar. Avgörande är vid vil­

ken tidpunkt under det första året arbetslösheten har börjat. Medlem

8

som har fått ersättning under maximal tid brukar kallas utförsäkrad.

Tillgängliga statistiska uppgifter visar att antalet utförsäkrade i 29 kassor

av samtliga 44 under försäkringsåret 1965/66, med undantag för dem som

fyllt 67 år, utgjorde 1 300. Antalet utförsäkrade i 25 kassor under samma

år i åldrarna 55 -59 år utgjorde 162 och i åldrarna 60—66 år 560. Om

utforsäkringsfrekvensen antas vara enhetlig i alla kassor, skulle hela an­

talet utförsäkrade i åldrarna 60—66 år bli 875. Uppgifter för försäkrings­

året 1966/67 visar att antalet utförsäkrade ökat något.

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig

inkomst.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, statsbidrag

och fondavkastning. Försäkringsåret 1961/62 svarade statsbidraget för 41 %

av kassornas utgifter och 1965/66 för 67 %. Fondavkastningen har under

senare år svarat för drygt 10 %. Medlemsavgifternas andel har alltså sjun­

kit från ca 50 % till drygt 20 %. Statsbidrag lämnas i olika former. Grund­

statsbidrag utgår med en procentuell andel av dagpenningen för varje dag

då dagpenning utgivits. Denna andel är 50 % för den lägsta dagpenning­

klassen och sjunker med stigande dagpenning till 35 % i den högsta. Till

kassor, vilkas medlemmar har en arbetslöshet som väsentligt överstiger

genomsnittet för alla kassorna, utgår tillägg till grundstatsbidraget med

upp till 25 % av detta. Dagpenningbidrag utgår för försäkringsår med viss

procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dagpenning mins­

kade med grundstatsbidraget. Procenttalet bestäms i förhållande till antalet

ersättningsdagar under året per medlem. I den mån detta antal ökar, dvs.

ju större arbetslösheten för kassans medlemmar har varit, stiger procent­

talet från 0 vid 2,5 ersättningsdagar till maximum 75 vid 22 eller flera er­

sättningsdagar. Barntilläggsbidrag utgår med 75 % av kassans samman­

lagda utgifter för barntillägg. Förvaltningsbidrag slutligen utgår med dels

ett belopp per medlem, beräknat i förhållande till antalet kassamedlemmar,

dels ett belopp motsvarande ersättning till styrelseledamot som utsetts av

tillsynsmyndigheten. Statsbidragen betalas ut till kassorna i efterskott för

försäkringsår. Tillsynsmyndigheten får dock medge utbetalning under lö­

pande försäkringsår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Kommunalt kon tantunderstöd och socialhjälp

Kommunalt kontantunderstöd är enligt arbetsmarknadskungörelsen en

form av arbetslöshetshjälp. Allmänna förutsättningar för sådan hjälp och

därmed också för kommunalt kontantunderstöd är bl. a. att den arbetslöse

är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räk­

ning, att han söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt

att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller inte

lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd för att underlätta hans placering

i sådant arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

<>

Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen

bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens storlek. De får inte

överstiga 24 kr. om dagen till ensamstående, 28 kr. om dagen till makar

gemensamt och 2 kr. om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår

tor högst fem arbetsdagar under en kalendervecka. Kontantunderstöds-

verksamheten leds centralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt av

länsarbetsnämnderna som fortlöpande skall hålla kommunerna i länet

underrättade om behovet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag

utgår med 20

%

av kostnaderna för sådan kontantunderstödsverksamhet

som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämnden. I samband med

tillståndet bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kommunen till

vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt (understöds-

rum). Vanligen begränsar nämnden tillståndets giltighetstid till fyra vec­

kor, varefter behovet i kommunen av verksamheten omprövas.

Kommunalt kontantunderstöd som utges med statsbidrag räknas inte

till skattepliktig inkomst.

Antalet kommuner som bedriver kontantunderstödsverksamhet har under

senare år inte överstigit tio. Störst omfattning har verksamheten f. n. i

Norrköping, Stockholm, Malmö, Västerås och Göteborg. Under år 1966 ut­

gjorde antalet understödsdagar drygt 42 000 — varav hälften i Norrköping

mot 27 000 år 1965. Det genomsnittliga antalet understödda var 162 år

1966 mot 101 år 1965. Totalkostnaden för kontantunderstödsverksamheten

uppgick for år 1966 till 672 000 kr., varav ca 195 000 kr. i statsbidrag, mot

410 000 kr., varav 112 000 kr. i statsbidrag, för år 1965. Under första halv­

året 1967 har verksamheten ökat i de kommuner som tidigare bedrivit denna

form av arbetslöshetshjälp. Den totala kostnaden för kommunala kontant­

understöd under första halvåret 1967 kan uppskattas till ca 850 000 kr.

„ For tld då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa

får dagunderstöd inte utges till honom. Kommunalt kontantunderstöd får

inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjuter

socialhjälp för sig eller sin familj. Rätt till socialhjälp tillkommer den som

på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller

själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör

avhålla sig från arbete. Den som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att

åtaga sig arbete har således inte rätt till socialhjälp vid arbetslöshet. Minder­

åriga barn är däremot berättigade till socialhjälp, vilken vanligtvis avvägs

så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräld­

rarna. S. k. frivillig socialhjälp kan kommun meddela enligt grunder som

kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra

personer som är arbetslösa men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig

socialhjälp skall i princip återbetalas till kommunen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

KSA-utredningens förslag

Statistiska undersökningar

Befolkningsförändringar åren

1965—1980

Sveriges befolkning uppgick i slutet av år 1965 till 7,8 milj. personer. En­

ligt den senast gjorda befolkningsframskrivningen blir tillväxten nära 1 mdj.

personer fram till år 1980. Praktiskt taget hela tillväxten beräknas komma

att ligga utanför åldersgrupperna 20—64 år. Denna del av befolkningen ökar

med bara 5 % fram till år 1980, medan antalet personer över 66 år ökar

med 45 %.

c

För utredningen bar förändringarna i åldersgrupperna 55 66 år vant av

särskilt intresse. Följande sammanställning belyser dessa förändringar.

Antal

1965 ............................

Män

Kvinnor

Totalt

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

250 536

254 700

255 600

253 300

282 785

318 100

333 300

332 300

254168

255 300

255 100

254 400

306 554

334 300

344 300

342 300

504 704

510 000

510 700

507 700

589 339

652 400

677 600

674 600

1Q70

..............................

1Q75

..............................

1980..............................

Av sammanställningen framgår att antalet 55—59-åringar ändras endast

obetydligt, medan den äldre gruppen ökar med ca 10 % mellan åren 1965

och 1970 för att därefter öka svagt fram till år 1975 och sedan stagnera

eller minska.

Utredningen framhåller att den pågående förskjutningen av landets be­

folkning från glesbygden till tätorterna har särskild betydelse i detta sam­

manhang, i synnerhet därför att den inte sker likformigt i olika åldrar. Mel­

lan åren 1960 och 1965 minskade glesbygdsbefolkningens andel av den to­

tala befolkningen från 27,2 % till 22,6 % och beräknas ha gått ner till 17 %

år 1980. Då kommer 24 % av glesbygdens befolkning att vara över 64 år,

medan bara 15 % av tätorternas befolkning kommer att befinna sig i denna

åldersgrupp. Även åldersgruppen 40—64 år kommer att bli allt mer över­

representerad i glesbygden.

De förslag utredningen lägger fram rör endast arbetstagare. Med hjälp av

olika källor bar förändringarna i antalet anställda i vissa åldersklasser be­

räknats. Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande sammanställ-

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Antal

1966..........................

Män

Kvinnor

Totalt

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

180 000

180 000

180 000

160 000

173 000

180 000

90 000

99 000

104 000

60 000

69 000

72 000

270 000

279 000

284 000

220 000

242 000

252 000

1970............................

1975..........................

Sammanställningen visar att antalet anställda män i åldern 55—59 år

blir oförändrat fram till år 1975, medan åldersgruppen 60—66 år ökar, un­

der perioden 1966

1970 med omkring 13 000 personer och under perioden

1970—1975 med omkring 7 000 personer. För anställda kvinnor ökar ålders­

gruppen 55—59 år, under perioden 1966—1970 med 9 000 personer och un­

der perioden 1970 1975 med 5 000 personer. I åldersgruppen 60—66 år

ökar antalet anställda kvinnor, under perioden 1966—1970 med 9 000 per­

soner och under perioden 1970—1975 med 3 000 personer.

Arbetslöshetsrisker

Utredningens nu föreliggande delförslag begränsas till åtgärder för dem

som har varit arbetstagare men som drabbats av arbetslöshet till följd av

omställningar på arbetsmarknaden. Det är i första hand arbetslöshets-

iiskerna för dem som är relativt fast etablerade på arbetsmarknaden som bör

undersökas. Till denna grupp hör de arbetslöshetsförsäkrade. Analysen av

arbetslösheten i olika åldrar koncentrerar utredningen därför till dem. Dess­

utom redovisar utredningen vissa uppgifter från statistiska centralbyråns

arbetskraftsundersökningar, vilka omfattar alla arbetslösa. Dessa uppgifter

avser både den arbetslöshet som drabbar dem som är fast etablerade på ar­

betsmarknaden och dem som söker ett första arbete eller efter en tids uppe­

håll vill återvända till arbetsmarknaden. Utan specialundersökningar finns

det ingen möjlighet att särskilja dessa två kategorier.

Av det tillgängliga statistiska materialet, som redovisas utförligare i kap. 1

och 5 i utredningens betänkande, framgår att arbetslöshetsrisken stiger kraf­

tigt med åldern. Stegringen sker successivt men är särskilt påtaglig efter

60-årsåldern. Männen har genomsnittligt en högre relativ arbetslöshet, mätt

i andelen arbetslösa bland de försäkrade, än kvinnor. Kvinnornas risktal

överstiger männens i åldrarna från 35 år och upp mot 60 år men ligger för

de äldsta under männens risktal. Detta tyder på att arbetslösheten bland

kvinnorna inte är lika koncentrerad till de högre åldrarna som bland män­

nen. Vid bedömning av skillnaden mellan männens och kvinnornas arbets­

löshet bör enligt utredningen dock beaktas att det bland kvinnorna troligen

finns en avsevart större tendens att helt utträda ur arbetskraften när en an­

ställning upphör eller arbetslösheten blir långvarig.

Det genomsnittliga antal arbetslöshetsförsäkrade i vissa åldersgrupper

som var arbetslösa under år 1966 framgår av följande sammanställning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Män

Kvinnor

55—59 år 60—66 år

55—59 år 60—66 år

2 454

4 747

__________ 493550

Totalt

55—59 år 60—66 år

2 947

5 297

Utom att den relativa arbetslösheten är högre i de äldre åldersgrupperna

är också arbetslöshetstiderna längre. Kvinnorna har i regel längre arbets­

löshetsperioder än männen, men för både män och kvinnor stiger andelen

arbetslösa med längre arbetslöshetsperioder ganska markant i den aldsta

åldersgruppen i jämförelse med den näst äldsta. Stegringen ar dock nagot

mindre markant hos kvinnorna än hos männen.

Arbetslöshetstidens längd i åldersgruppen 60—66 år belyses av följande

sammanställning, som avser undersökningstillfällen i mars månad de an­

givna åren.

Andel arbetslösa i ålder

60—66 år

Män

1966

1967

Kvinnor

1966

1967

mer än 2 mån.

mer än 6 mån.

49,6 %

52,7 %

8,3 %

9,1 %

61,4 %

23,7 %

66,0 %

29,4 %

Procenttalen för arbetslösheten över sex månader är enligt utredningen

sannolikt i underkant, eftersom en så lång arbetslöshet för de flesta leder

till utförsäkring och därmed minskar benägenheten att hos arbetsforme

lingen

göra de besök som ligger till grund för statistiken.

Vid arbetslöshetsräkningen i maj 1967 gjordes en särskild undersök­

ning av arbetslösa personer som efter januari 1966 hade mist stadigvarande

anställning på grund av driftsnedläggning, driftsinskränkning eller annan

driftsomläggning. Deras antal var ca 5 600 eller 18 % av samtliga arbetslösa

enligt denna arbetslöshetsräkning. En jämförelse av åldersstrukturen inom

det totala antalet arbetslösa med åldersstrukturen hos dem som var arbets­

lösa på grund av företagsnedläggningar eller dylikt (strukturarbetslosa)

visade för männens del inga betydande skillnader. Andelen aldre kvinnor

var däremot högre bland de strukturarbetslösa. Andelen aldre personer var

högre bland de strukturarbetslösa i storstadslänen än inom skogslän och

övriga län. Längre arbetslöshetsperiod än en månad uppgavs för en större

andel av de strukturarbetslösa än för totalantalet arbetslösa (67 resp. 61 %).

Kvinnorna bland de strukturarbetslösa hade i högre grad än männen varit

arbetslösa mer än en månad. De icke arbetslöshetsförsäkrade utgjorde 7 %

bland de strukturarbetslösa, medan motsvarande andel inom totalgruppen

var 16 %. Bland de strukturarbetslösa kunde 18 % hänföras till tjänste­

mannayrken. Motsvarande andel av totalantalet var 9 %. Avvikelserna för

de strukturarbetslösa beror till väsentlig del på att strukturomvandlingen

13

har varit särskilt framträdande i vissa industribranscher. Arbetskraftssitua-

tionen och lokaliseringen inom dessa branscher återverkar givetvis på bilden

av strukturarbetslösheten.

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968

Allmänna överväganden

Mot bakgrund av erfarenheterna under slutet av år 1966 och början av år

1967 har utredningen särskilt undersökt de påfrestningar som arbetstagares

försörj ningstrygghet utsätts för genom den allt snabbare strukturomvand­

lingen inom näringslivet. Tidigare efterundersökningar av arbetstagare vid

nedlagda företag har visat att ett betydande antal friställda ännu 6—12 må­

nader efter nedläggningen inte funnit nytt arbete och att — utöver bl. a.

dem som genomgick utbildning eller var sjukskrivna — åtskilliga registre­

rats som arbetslösa. Vid de undersökningar som utredningen hittills har

kunnat utföra har den funnit att påtagliga svårigheter uppkommit för olika

arbetstagarkategorier inom skilda näringsgrenar och geografiska områden,

när de efter friställning söker ny anställning. Samhällets åtgärder efter

driftsinskränkningar och företagsnedläggningar -— i form av intensiv lokal

och interlokal arbetsförmedling, utbildningsstöd, flyttningshj älp, arbetsvärd,

beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning ■— ger ofta berörda arbets­

tagare en acceptabel arbetssituation. Försörjningsläget har dock i åtskilliga

fall blivit brydsamt för den enskilde, särskilt när lång tid har gått åt för att

finna varaktig ny sysselsättning.

För närmare analys av omställningsproblemen för friställda som visat sig

ha svårt att få nya anställningar behövs uppgifter om ålders- och yrkessam-

mansättning samt om den lokala arbetsmarknadens karaktär och geogra­

fiska belägenhet. En fullständig bild av omställningen efter en företagsned­

läggning förutsätter även ingående uppgifter om enskilda arbetstagares ar­

betsförmåga och personliga inställning till förvärvsarbete. Till omställnings­

problemen i de enskilda fallen kommer enskilda och offentliga arbetsgivares

beredvillighet att medverka till att friställd arbetskraft snabbt återinpassas

i arbetslivet. Rationellt utnyttjande av de tillskott i arbetskraftstillgångarna

som uppkommer vid friställningar kan motverkas av arbetsgivares föreställ­

ningar om viss önskvärd ålders- eller könsfördelning vid företaget. Särskilt

de äldre arbetstagarnas problem måste därvid uppmärksammas. Vissa erfa­

renheter i dessa avseenden från de senaste 10 åren hämtar utredningen ur

följande källor, nämligen betänkandet »Medelålders och äldre arbetskraft»

som år 1960 lämnades av en arbetsgrupp med företrädare för arbetsmark­

nadsstyrelsen, SAF, LO och TCO, skriften »För gammal?» som år 1963 gavs

ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle samt LO:s år 1966 publice­

rade undersökningsrapport »Fackföreningsrörelsen och den tekniska utveck­

lingen».

14

Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Av dessa källor, för vilka redogörs närmare i betänkandet, finner utred­

ningen sammanfattningsvis att arbetslöshetsrisken som den framträder i

arbetslöshetsstatistiken ökar med stigande ålder, att denna tendens börjar

göra sig gällande för kvinnorna redan i 35-årsåldern och för männen ca

10 år senare, att arbetslösheten är särskilt stor i åldersgruppen 60—66 år

samt att det bland de äldre arbetslösa kan förekomma åtskilliga andra ar-

betshinder än ålder, i synnerhet hos de långtidsarbetslösa.

I fråga om inställningen till äldre på arbetsmarknaden framgår det enligt

utredningen av gjorda undersökningar och erfarenheter att förändringarna

i den svenska arbetskraftens åldersstruktur i många fall inte har motsvarats

av en anpassning i form av ökad efterfrågan på medelålders och äldre arbets­

tagare. Strävan att hålla nere genomsnittsåldern på arbetsstyrkan i företagen

genom att i möjligaste mån rekrytera från botten har lett till skärpt kon­

kurrens om de yngre åldersgrupperna. Åldern synes ha fått störst betydelse

på tjänstemannasidan, vilket torde hänga samman med utbildnings- och

befordringssystem som oftast bygger på rekrytering av yngre. En sådan ny­

rekrytering av företrädesvis yngre kan leda till att äldre arbetstagare får

minskade möjligheter att söka nya anställningar och därmed blir mer

bundna vid det företag där de en gång har börjat. Detta har framhållits soin

en allmän nackdel. En äldre arbetare eller tjänsteman vars prestationsför­

måga och inkomster avtar skulle med möjligheter till större rörlighet på

arbetsmarknaden kunna göra bättre insatser i företag med andra arbetsupp­

gifter. Tillämpning av åldersgränser för nyanställning tycks i första hand

vara beroende av arbetskraftstillgången. Betydande skillnader i äldre arbets­

tagares omställningsmöjligheter i olika konjunkturlägen måste därför förut­

sättas vid en bedömning av de äldre arbetstagarnas omställningssvårigheter.

För friställda medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna kan den

i försäkringsvillkoren angivna ersättningstiden — normalt 30 veckor, i vissa

kassor 40 veckor — ha löpt ut innan varaktig ny anställning erhållits. Oför­

säkrade arbetslösa möter ofta påträngande försörjningsproblem omedelbart

efter anställningens upphörande. Den kommunala kontantunderstödsverk-

samheten har numera blygsam omfattning. Den förekommer i ett tiotal kom­

muner, framför allt i några större städer, och har närmast blivit ett komple­

ment till socialvården och inte en allmänt tillgänglig hjälpfonn vid arbets­

löshet. Däremot har kommuner genom socialhjälp i viss utsträckning läm­

nat kontant stöd åt arbetslösa som på grund av arbetsbrist drabbats av för­

sörjningssvårigheter. Särskilt i större industriorter, där omfattande drifts­

inskränkningar och företagsnedläggningar ansträngt sysselsättningsläget

under längre tid, har sådan frivillig socialhjälp från kommunen varit be­

tydande.

Med hänsyn till det anförda samt mot bakgrund av de väntade befolk­

nings- och arbetskraftsförändringarna finner utredningen att särskilt kon­

tant stöd till viss äldre friställd arbetskraft behövs.

Knngl. May.ts proposition nr 29 år 1968

15

Utredningen anser det särskilt angeläget att formerna för kontant stöd

vid arbetslöshet anpassas till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med

hänvisning särskilt till den åldersutveckling hos landets befolkning som

kan beräknas för de närmaste tio åren framhåller utredningen den sam­

hällsekonomiska betydelsen av att de äldre arbetstagarna får god möjlighet

att aktivt delta i förvärvsarbete åtminstone fram till den tid då de har rätt

till pension enligt lagen om allmän försäkring. Den offentliga arbetsför­

medlingen förutsätts kunna i allt större utsträckning lämna enskilda arbets­

sökande en service som ger dem konkreta möjligheter att finna nytt och

meningsfyllt arbete. Dessa möjligheter kan i de enskilda fallen tidvis för­

svåras av lokala, landsomfattande eller internationella störningar på arbets­

marknaden eller kompliceras av de allmänna attityder som har funnits och

fortfarande finns gentemot äldre arbetstagare. Det är också tänkbart att

den tekniska och strukturella omvandlingen av näringslivet kommer alt i

vissa fall försvåra de äldres arbetsmöjligheter. Den pågående utarmningen

av glesbygden i fråga om arbetstillfällen är en sådan faktor. När den en­

skildes arbetssituation är sådan att omställning till nytt yrke eller särskild

yrkesspecialitet fordras, kan avsevärd tid gå innan lämpligt arbete kan er-

bj udas.

Det allmänna syftet vid utformningen av utredningens förslag är att för

äldre arbetslösa söka skapa trygghet för försörjning under perioder när de

är utan arbetsinkomst och när försörj ningsskydd i samband med andra ar­

betsmarknadsåtgärder inte finns. Gränsen mellan detta försörj ningsskydd

— som avser arbetsföra — och försörj ningsskydd i form av socialhjälp —

som allmänt avser dem som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest

bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller

som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete — bör enligt

utredningen vara klart utformad. I detta syfte bör de praktiska möjlighe­

terna att i enskilda fall pröva arbetsförheten vidgas.

Stödförutsättningar

Utredningen anser att möjligheterna till stöd bör begränsas till att avse

dem som i någon utsträckning tidigare varit verksamma som arbetstagare.

Medlem i erkänd arbetslöshetskassa, som inte tillhör grupp för vilken har

lämnats särskilt medgivande om arbete som självständig företagare, bör

anses fylla detta krav om han har betalat avgift och arbetat i den utsträck­

ning som är förutsättning för rätt till ersättning från kassan. För äldre ar­

betssökande som inte kan få ersättning från erkänd arbetslöshetskassa ford­

ras en särskild regel. Denna bör med hänsyn till den praktiska tillämpningen

göras så entydig som möjligt. Utredningen föreslår att den utformas så att

stöd kan lämnas den som under en treårsperiod före början av den vid

bedömningen aktuella arbetslösheten under minst 24 månader har haft sin

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för annans räkning. Om

dessa begränsningar av stödmöjligheten uppställs, är det enligt utredningen

angeläget att nuvarande försörjningsskydd i form av kommunalt kontant-

understöd med statsbidrag kan utnyttjas av övriga äldre arbetssökande. Om­

vandling av näringslivet på en ort kan nämligen medföra omställningssvå­

righeter också för exempelvis näringsidkare på transport- och serviceområ­

dena samt andra företagare som tvingas avbryta tidigare verksamhet och

söka fortsatt utkomst som anställda. För dessa och andra på arbetsmark­

naden nyinträdande eller efter längre tid återinträdande äldre arbetssökan­

de, som inte kan anvisas lämpligt arbete och behöver hjälp under arbetslös­

heten, bör lijälpformen kommunalt kontantunderstöd kunna anlitas.

I ett särskilt yttrande framhåller utredningens ledamöter Erik Filip

Petersson, Nordgren och Elmstedt att det enligt deras mening inte finns skäl

att utesluta sådana grupper som småföretagare, lantbrukare, entreprenörer

och underentreprenörer från det föreslagna äldre-stödet. Eftersom den lös­

ning som utredningen nu föreslår är av temporär natur, ansluter sig dock

dessa ledamöter f. n. till den. De vill emellertid klart deklarera att en bättre

lösning för dessa grupper måste eftersträvas i utredningens fortsatta arbete.

Utredningen har övervägt om skäl och möjligheter föreligger att allmänt

begränsa stödet till att avse arbetslösa som kan visa att den direkta orsaken

till arbetslösheten är företagsnedläggning eller driftsinskränkning som har

samband med strukturomvandling i näringslivet. Därmed skulle det skapas

en kategori »strukturarbetslösa» med rätt till särskilda förmåner vid arbets­

löshet. Sådana beteckningar på arbetslöshet, beroende av dess huvudsakliga

orsak, förekommer i allmänna beskrivningar av arbetsmarknadsförhållan-

den. Mot en utformning av stöd åt äldre arbetstagare med direkt anknytning

till en sådan konstruktion anför utredningen emellertid följande betänklig­

heter. I enskilda fall kan det ibland vara svårt att skilja på den omedelbara

och den huvudsakliga anledningen till arbetslösheten. Den arbetslöse kan

flera år tidigare ha blivit friställd vid en företagsnedläggning och därefter

ha haft svårigheter att finna ny varaktig anställning. Den omedelbara ar-

betslöshetsorsaken kan då vara uppsägning från ett tillfälligt arbete eller

personliga anpassningssvårigheter, medan vid en närmare analys den tidi­

gare friställningen skulle visa sig vara huvudanledningen till sökandens ak­

tuella situation. Vidare medför strukturomvandling inom näringslivet ge­

nom företagsnedläggning eller driftsinskränkning — förutom primära effek­

ter genom uppsägning av företagets personal —- ofta sekundära effekter

inom närliggande delar av näringslivet, vilka genom produktion eller han­

del stått i visst beroende av det direkt berörda företaget eller dess i orten

boende personal. Därtill kommer svårigheterna för det organ som skall

pröva den arbetslöses rätt till särskilt stöd att utan omfattande undersök­

ningar göra en rättvis bedömning. Utredningen har därför av principiella

och praktiska skäl ansett sig inte böra föreslå någon speciell arbetslöshets-

17

orsak som huvudvillkor för rätt till särskilt stöd åt äldre arbetslösa. Där­

emot kan arbetslöslietsorsaken få viss betydelse vid bedömning av gränsfall

som uppkommer vid tillämpning av en generell åldersgräns.

De särskilda omställningssvårigheter, som enligt utredningens förslag

sålunda skall utgöra en förutsättning för stöd, kan framträda på olika sätt.

Utredningen begränsar sig i detta sammanhang till att föreslå att särskilda

svårigheter skall föreligga att finna nytt lämpligt arbete. En ytterligare stöd­

förutsättning måste nämligen vara att ifrågavarande arbetslösa står till ar­

betsmarknadens förfogande på samma sätt som enligt reglerna om arbets­

löshetsförsäkring gäller som villkor för ersättningsrätt.

Det innebär bl. a. att den arbetslöse skall vara arbetsför och i övrigt oför­

hindrad att åtaga sig arbete. Detsamma gäller för arbetslöshetshjälp. I ar­

betslöshetsförsäkringen anses en medlem arbetsför om han kan anses

prestera normalt arbetsresultat i ett för honom lämpat arbete. Den som

är helt sjukskriven är inte berättigad till ersättning. Medlem som uppbär

halv sjukpenning anses däremot tillräckligt arbetsför att få halv ersättning.

Utredningen förutsätter att bedömningen av arbetsförhet hos den som söker

det särskilda stödet för äldre arbetslösa skall kunna ske efter samma rikt­

linjer som tillämpas inom arbetslöshetsförsäkringen.

För de äldre arbetstagare som är försäkrade i erkända arbetslöshetskas­

sor kan de särskilda omställningssvårigheterna anses uppenbara genom att

arbetslösheten har pågått längre tid än den längsta ersättningstid __ 30

eller i vissa kassor 40 veckor — som föreskrivs i kassans stadgar.

Äldre arbetstagare som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller inte har

ersättningsrätt i erkänd arbetslöshetskassa möter akuta försörjningssvårig­

heter redan vid arbetslöshetens början. Det vore, säger utredningen, inte rim­

ligt att för dem anta att de särskilda omställningssvårigheterna kommer till

synes och kan bedömas först efter så lång tid, 30—40 veckors arbetslöshet,

som skulle följa med eu analog tillämpning av reglerna för de försäkrade.

I regel en månad efter anmälan om arbetslösheten bör det organ som har

hand om stödet avgöra om äldre arbetssökande som inte är skyddad genom

försäkring har mötts av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarkna­

den och om övriga förutsättningar för kontant stöd till honom föreligger.

Ett kontantstöd kan därvid bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsför­

medlingen tid att efter närmare analys av hans situation lämna honom bästa

hjälp till en varaktig lösning av sysselsättningsproblemet. Vid prövningen

av förutsättningarna för kontantstöd bör man ha övervägt möjligheterna

alt placera den arbetslöse i lämpligt arbete på den öppna marknaden eller

att underlätta hans placering i sådant arbete samt därjämte ha bedömt

lämplighet och möjlighet att hänvisa honom till beredskapsarbete eller arkiv­

arbete.

Vid bedömning av frågan vilka åldersgrupper som bör beredas stöd har

utredningen dels beaktat uttalandet i direktiven beträffande komplettering

-■— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 29

Knngl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

18

av arbetslöshetsförsäkringsskyddet att detta bör omfatta arbetstagare som

inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern, dels sökt att genom inter­

vjuer med erfarna arbetsförmedlare komplettera de vid tidigare undersök­

ningar framkomna uppgifterna om ålderns betydelse för möjligheterna att

placera arbetslösa i nytt arbete. Av undersökningsmaterialet framgår att

någon viss åldersgräns vid vilken placeringssvårigheterna blir särskilt fram­

trädande inte kan anges generellt. Utbildningen har betydelse i detta sam­

manhang. Åldern som placeringshinder brukar börja framträda mer all­

mänt i åldern 45 år för kvinnor och 50 år för män. I åldern 50—55 år

den lägre åldern huvudsakligen avseende kvinnor — blir placeringssvårig-

heter på grund av ålder ofta förekommande och i åldern omkring 60 år så

ofta förekommande att arbetsgivare kan antas anställa arbetssökande i den­

na ålder endast av speciella skäl.

Ålderns betydelse varierar enligt utredningen avsevärt inom olika närings­

grenar och på olika orter. Utredningen anser det under sådana förhållanden

tveksamt om stödet åt de äldre arbetslösa generellt bör knytas till en be­

stämd ålder. Härför talar dock angelägenheten av att stödet för den enskilde

framträder som ett i möjligaste mån garanterat försörjningsskydd vid längre

arbetslöshet, vilket i fråga om huvudvillkoren inte i alltför hög grad beror

på prövningsorganets bedömning av mer allmänna förhallanden. Utred­

ningen föreslår att kontant stöd i regel skall kunna utgå i åldern 60—66 år.

Om synnerliga omställningssvårigheter föreligger och direkt hänger sam­

man med en företagsnedläggning eller bestående driftsförändring, skall

dock äldre arbetslösa som varit anställda länge vid företaget kunna få stöd

vid lägre ålder än 60 år efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stödets utformning och storlek

Vid utformningen av stödet åt de äldre arbetslösa har utredningen i möj­

ligaste mån sökt knyta an till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och

dess former för ersättning, dagpenning jämte barntillägg. Utredningen före­

slår att stödet till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor konstrueras på

samma sätt och benämns särskild dagpenning. Bestämmelserna härom

föreslås bli införda i arbetslöshetskasseförordningen på sådant sätt att det

nuvarande försäkringssystemet i huvudsak blir tillämpligt även på denna

stödform.

Utredningen föreslår att den särskilda dagpenningen skall utgå med

samma belopp som kassamedlemmen är berättigad till vid utgången av den

ersättningstid för vanlig dagpenning som gäller för honom. Särskild dag­

penning skall enligt förslaget utgå under högst 150 dagar (30 veckor) efter

utförsäkring enligt nu gällande regler, dock längst till och med månaden

före den då medlemmen börjar uppbära ålderspension eller hel förtids­

pension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring eller fyller

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

20

svaret för beslut om stöd åt kategorin icke försäkrade synes dock böra åvila

den statliga myndighet som har att vidta de sysselsättningsfrämjande

åtgärderna enligt det av statsmakterna fastställda arbetsmarknadspolitiska

programmet. Det måste från samhällets synpunkt vara rationellt att kon-

tantstödet till äldre arbetslösa utan försäkringsskydd klart framträder som

ett av de arbetsmarknadspolitiska medel som kan användas av arbetsmark-

nadsorganen i de enskilda fall där särskilda omställningssvårigheter framträ­

der. På längre sikt bör en sådan stödform inarbetas i ett system som syftar

till att lämna ett allmännare och efter varierande arbetslöshetsrisker av­

passat försörjningsskydd. Utredningen föreslår att, intill dess en sådan

utveckling av de allmänna stödformerna vid arbetslöshet skett, stödet till

äldre arbetslösa, som inte är medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa eller

berättigade till ersättning från sådan kassa, utformas som ett fortlöpande

omställningsbidrag. Detta bör utgå med samma belopp och under i stort

sett samma allmänna villkor som omställningsbidrag till kassamedlem som

uppburit den särskilda dagpenningen under därför gällande längsta tid.

Utredningen framhåller att den kommunala understödsverksamheten

kommer att ha betydelse även om omställningsbidrag införs. Detta gäller

i första hand vid kortvarig arbetslöshet för oförsäkrade men också för de

äldre företagare och andra grupper som nyinträder eller återinträder på

arbetsmarknaden utan att uppfylla kravet att tidigare ha haft sin försörj­

ning genom avlönat arbete.

Med benämningen omställningsbidrag avser utredningen bl. a. att sär­

skilt understryka vikten av att detta stöd från samhällets eller den enskildes

sida inte uppfattas som avbrott i ansträngningarna att finna lämplig arbets-

placering. Även när de akuta omställningssvårigheterna ter sig svaröver­

komliga, bör ansträngningarna att utnyttja uppkommande arbetstillfällen

fullföljas och den fortsatta kontakten mellan arbetssökanden och offentlig

arbetsförmedling vara oavbrutet inriktad på att finna lämpligt arbete för

honom och i övrigt främja hans sysselsättningsmöjligheter. Den arbetsför­

medling där bidragstagaren är inskriven bör genom regelbunden informa­

tion samt fortlöpande bevakning av lämpliga arbetstillfällen och utbild­

ningsmöjligheter hålla bidragstagaren väl förtrogen med utvecklingen på

arbetsmarknaden. Minst eu gång varje kvartal bör arbetsförmedlingen

lämna rapport till länsarbetsnämnden om arbetsplacering av bidragstagare

eller utvecklingen av möjligheterna härtill för de bidragstagare som under

kvartalet inte kunnat placeras. Eu sammanställning av dessa rapporter hot

kunna ge en god bild av arbetsförmedlingarnas möjligheter att aktivt

medverka till att de äldre får tillfälle att göra sin insats i arbetslivet.

Utredningen föreslår att omställningsbidraget inarbetas i arbetsmark-

nadskungörelsen som en särskild form av arbetslöshetshj älp vid sidan av

de nuvarande hjälpformerna beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp

och kommunalt kontantunderstöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

22

Omställningsbidraget föreslås vid fortlöpande arbetslöshet principiellt

kunna utgå utan annan begränsning än att länsarbetsnämnden i det län där

bidragstagaren är bosatt varje kalenderkvartal efter rapport från den ar­

betsförmedling där bidragstagaren är inskriven gör ny bedömning av hans

omställningssituation och möjligheter att finna lämpligt arbete. Liksom

särskild dagpenning bör omställningsbidrag inte utgå längre än t. o. m.

månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålders­

pension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän

försäkring.

Utredningen har övervägt dels möjligheterna att göra omställningsbidraget

värdebeständigt genom anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring, dels konsekvenserna av att dagpenningbeloppen i arbetslöshets­

försäkringen kan komma att höjas. Med hänsyn till att omställningsbidraget

närmast är avsett som en temporär stödform till dess lämpliga allmänna

former för kontant stöd vid arbetslöshet kan genomföras har utredningen

ansett sig inte böra lägga fram något förslag om anknytning till basbelopp.

Utredningen sammanfattar på följande sätt sina förslag om kontant stöd

till äldre arbetslösa som träffas av särskilda omställningssvårigheter på

arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kortvarig

arbetslös­

het omkr.

en månad

Arbetslös­

het därefter

intill

30—40

veckor

Fortsatt ar­

betslöshet

intill

60—70

veckor

Därefter

fortgående

arbets­

löshet

Arbetslösa med ersättningsrätt i er­

känd arbetslöshetskassa för arbets­

tagare

Nu gällan­

de stöd:

Dagpenning

Nu gällan­

de stöd:

Dagpenning

Förslag till

nytt stöd:

Särskild

dagpenning

Förslag till

nytt stöd:

Omställ­

ningsbidrag

Arbetslösa utan ersättningsrätt i er­

känd arbetslöshetskassa för arbets­

tagare

Nu gällan­

de stöd:

Kommunalt

kontant-

understöd

Förslag till

nytt stöd:

Omställ­

ningsbidrag

Förslag till

nytt stöd:

Omställ­

ningsbidrag

Förslag till

nytt stöd:

Omställ­

ningsbidrag

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

Kvalifikationstid

Förslaget att rätt till omställningsbidrag skall tillkomma den som under

minst 24 månader under en period av tre år närmast före arbetslöshetens

inträde har haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för

annans räkning fordrar enligt utredningen vissa detalj bestämmelser. De

bör utformas på samma sätt som kvalifikationskraven för semester. Utred­

ningen föreslår därför att möjlighet till bidrag skall finnas för bidragssö-

kande som under var och en av ifrågavarande månader har utfört arbete

24

tionen till erforderlig omfattning kan medföra betydande anspråk på sam­

hällsinsatser. Emellertid kan sysselsättningsfrämjande åtgärder nedbringa

kostnaderna för kontantstöd. Utredningen understryker därför behovet av

en utbyggd organisation för arbets- och anlagsprövning. Genom en sådan

utbyggnad skapas möjligheter inte bara att tillgodose de egentliga arbets-

vårdsfallens behov utan även att pröva arbetsförmåga och arbetsvilja hos de

äldre arbetssökande, för vilka särskilda omställningssvårigheter på arbets­

marknaden orsakat långvarig arbetslöshet och behov av längre tids kontant

stöd från samhället.

Som nämnts förut föreslår utredningen att bestämmelserna om omställ-

ningsbidraget skall arbetas in i arbetsmarknadskungörelsen som en form

av arbetslöshetshjälp. Utredningen erinrar om att en av de allmänna förut­

sättningarna för arbetslöshetshjälp är att den arbetslöse inte kan anvisas

lämpligt arbete på den öppna marknaden och att inte heller annan åtgärd

kan vidtas för att underlätta hans placering i sådant arbete (72 § arbets­

marknadskungörelsen). Sådan åtgärd kan avse exempelvis prövning av

arbetsförmåga, arbetsträning, skyddad sysselsättning, omskolning eller

annan utbildning. Arbetsförmedling och länsarbetsnämnd bör enligt utred­

ningen beakta och anvisa varje åtgärd som enligt deras mening är lämplig

för arbetssökanden. Om denne inte följer sådan anvisning och inte har goda

skäl för denna vägran, bör arbetsmarknadsorganet bedöma om den nyss­

nämnda förutsättningen för omställningsbidrag föreligger och om sökandens

vilja och förmåga till arbete är sådana att han kan anses arbetsför och

i övrigt oförhindrad alt åtaga sig arbete för annans räkning. Med hänsyn

till de skiftande förhallanden, under vilka villkor för omställningsbidrag

kan komma att prövas, anser utredningen lämpligt att erforderliga före­

skrifter och anvisningar för tillämpningen av denna och övriga allmänna

förutsättningar för arbetslöshetshjälp även i fråga om omställningsbidrag

lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av 105 § arbetsmarknads­

kungörelsen.

Självförvållad arbetslöshet

En grundläggande princip i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshets-

hjälpen är att ersättning inte skall utgå vid självförvållad arbetslöshet. På­

följden av att arbetslösheten anses självförvållad är avstängning från för­

säkringsersättning respektive arbetslöshetshjälp under 28 eller, om arbetet

avsågs pågå högst två dagar, 14 dagar.

Utredningen framhåller att viss kritik har riktats mot dessa bestämmelser.

I LO:s arbetsmarknadspolitiska program år 1967 anförs sålunda att bestäm­

melserna om arbetsvägran av arbetslöshetsförsäkrad ofta medger ett alltför

kort rådrum, vilket kan tvinga den arbetslöse till ett förhastat och oför­

delaktigt val av arbete där framtidsutsikterna och trygghetsmöjliglieterna är

begränsade. Framförda önskemål avser bl. a. en översyn av bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 ur 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

o6

och deras tillämpning i syfte att förlänga rådrumsmöjligheterna samt för­

starka de informativa och vägledande insatserna. Utredningen har mot den­

na bakgrund övervägt om bestämmelserna bör tillämpas även på omställ-

ningsbidrag.

Utredningen upplyser att den ämnar se över de ifrågavarande bestäm­

melserna och deras tillämpning i samband med sitt fortsatta arbete. I detta

sammanhang har utredningen bara övervägt om bestämmelserna kan komma

att motverka skapandet av det rådrum för omställning av äldre arbetslösa

som ar ett av huvudsyftena med förslaget till särskilda stödåtgärder för

denna grupp. Utredningen har därvid ansett sig kunna förutsätta att arbets­

marknadsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet inom arbetslöshetsförsäkring­

en och prövnings- eller besvärsmyndighet i fråga om arbetslöslietslijälpen,

kommer att medverka till att praxis anpassas efter de föreslagna nya stöd­

formernas angivna syfte även om nuvarande regler behålls. Särskild hänsyn

bör vid dessa bedömningar tas till personliga förhållanden så att för äldre

arbetssökande särskilt beaktas bosättnings- och familjeförhållanden samt

skäliga önskemål om fortsatt bosättning på samma ort. För att förhindra

att möjligheter till omställningsbidrag missbrukas bör prövningsorganet

undersöka de fall då vilja och förmåga till arbete kan ifrågasättas därför

att sökanden lamnat tidigare anställning på egen begäran utan giltig an­

ledning. Utredningen finner till följd av det anförda inte anledning att kom­

plicera de nuvarande allmänna reglerna med någon för omställningsbidrag

speciellt utformad påföljd vid fall av självförvållad arbetslöshet.

Nedsättning av omställningsbidraget

Utredningen anser att ekonomisk behovsprövning i det enskilda fallet inte

behövs. Skälen härför är dels att omställningsbidraget bör utgöra ett för­

sörj ningsskydd som den enskilde äldre arbetstagaren kan påräkna vid

inkomstbortfall genom oförvållad arbetslöshet, dels att en ekonomisk be­

hovsprövning erfarenhetsmässigt blir administrativt betungande och dyrbar

i förhållande till betydelsen av de fall där den i och för sig skulle vara mo­

tiverad.

Bidragssokandens och familjemedlemmarnas inkomster och ekonomiska

forhållanden behöver med den föreslagna generella utformningen av om-

stallningsbidraget undersökas bara för bedömning av om maketillägg skall

utgå.

Med hänsyn till omstallningsbidragets föreslagna nivå anser utredningen

att det inte finns tillräckliga skäl att komplicera beräkningen med sådana

regler som mom arbetslöshetsförsäkringen finns om avdrag med hänsyn

till den inkomst medlemmen vanligen hade före arbetslöshetens inträdande

eller avdrag för fortlöpande understöd från arbetsgivaren eller från annan

sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbets­

löshetskassa.

Avdrag bör enligt utredningen däremot göras, liksom i arbetslöshetsför-

26

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968

säkringen, för ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggs­

pension samt de flesta andra former av ålderspension som utgår till följd

av anställning. Bidragssökande som enligt lagen om allmän försäkring upp­

bär mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag bör erhålla

en efter den kvarvarande arbetsförmågan avpassad del av omstallmngs-

bidraget enligt samma principer som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen.

Detta innebär i regel inte rätt till bidrag om invaliditeten är

Vi—1Vs,

såvida

det inte finns särskild anledning till annan bedömning av kvarstående

arbetsförmåga. Om invaliditeten är 2/s—Va utgår förtidspension eller sjuk­

bidrag med Va- Den som uppbär eller under löpande bidragstid beviljats sådan

förtidspension eller sådant sjukbidrag bör kunna erhålla en viss del av helt

omställningsbidrag. Även när den arbetslöse uppbär livränta pa grund av

yrkesskada eller olycksfall från statlig eller enskild försäkringsinrättning

bör omställningsbidraget enligt utredningen sättas ned.

Ett alternativ till avdragsregler för nyssnämnda fall är enligt utredningen

den bestämmelse som nu gäller för utbildningsbidrag, nämligen att bidraget

minskas med ersättningsbeloppet, med undantag dock för belopp som utgör

invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt lagen om allmän för­

säkring. Ett annat alternativ är, efter mönster av arbetslöshetsförsäkringen,

metoden med en avdragstabell som medför en begränsning av nedsättnings-

regeln till vissa bestämda fall och möjlighet att vid avdragets konstruktion

generellt ta viss hänsyn till att bidrag som inte är skattepliktigt skall minskas

med skattepliktiga pensions- eller livränteinkomster. Utredningen förordar

det sistnämnda alternativet.

I de fall bidragstagaren erhåller sjukpenning eller därmed jämförlig er­

sättning anser utredningen det lämpligast att utgå lrån omfattningen av

kvarvarande arbetsförmåga och liksom i arbetslöshetsförsäkringen före­

skriva att omställningsbidraget skall nedsättas till hälften av vad eljest sko­

lat utgå för den som åtnjuter halv sjukpenning enligt lagen om allmän för­

säkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring.

Även när bidragstagaren utfört avlönat arbete under tid då han i övrigt

varit arbetslös, bör största möjliga överensstämmelse eftersträvas mellan

reglerna för arbetslöshetsförsäkring och omställningsbidrag. Utredningen

föreslår därför att omställningsbidrag skall ntgå oreducerat om bidragsta­

garen inte utfört avlönat arbete längre tid än två timmar dagligen. Om han

viss tid utfört avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar dagli­

gen, bör omställningsbidrag utges med hälften av vad eljest skulle utgå

under förutsättning att bidragstagaren söker heltidsarbete och ar oförhind­

rad att åtaga sig sådant arbete. Vid den prövning av arbetsförmåga som

därvid skall göras förutsätter utredningen att sådan begränsning av möj­

liga arbetsuppgifter, som enligt allmän erfarenhet kan vara ofrånkomlig

för äldre arbetssökande, inte skall anses begränsa sökandens arbetsutbud.

Vidare bör för omställningsbidrag liksom för dagpenning i arbetslöshets-

28

1967. Den som blivit arbetslös före ikraftträdandet men har haft stadig­

varande anställning minst 24 månader närmast före den 1 juli 1966 eller

senare tidpunkt skulle därmed kunna få omställningsbidrag, om han upp­

fyller de angivna villkoren när han söker omställningsbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kostnadsberäkningar

Utredningen utgår ifrån att alla möjligheter till arbetsplacering eller

andra sysselsättningsskapande åtgärder i det enskilda fallet blir grundligt

undersökta och övervägda innan särskild dagpenning eller omställnmgs-

bidrag beviljas samt förutsätter att den allmänna inställningen på arbets­

marknaden till äldre arbetstagare allmänt sett skall bli positiv. Även om

dessa förutsättningar uppfylls, antar emellertid utredningen att samhälls­

stödet åt äldre arbetslösa kommer att få betydande omfattning, särskilt i

lägen på arbetsmarknaden som påverkas både av skärpning i näringslivets

strukturomvandling och nedgång i den allmänna konjunkturen. Kostna­

derna för det föreslagna stödet kan därför beräknas variera betydligt under

olika år.

Utredningen fördelar kostnaderna för utgående ersättningar i följande

kostnadsposter:

1. Särskild dagpenning till försäkrade i åldern 60—66 år.

2. Omställningsbidrag till försäkrade i åldern 60—66 år.

3. Omställningsbidrag till icke försäkrade i åldern 60—66 år.

4. Särskild dagpenning och omställningsbidrag till friställda i lägre åldei

än 60 år enligt beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.

Genomsnittliga kostnaden för särskild dagpenning under ett ersättningsår

beräknar utredningen efter 37 kr. per ersättningsdag, vari ingår eventuellt

barntillägg, till 260 ^X 37 = 9 620 kr. Genomsnittliga kostnaden för omställ­

ningsbidrag under ett ersättningsår beräknas efter 730 kr. per ersättnings-

månad, vari ingår eventuellt make- och barntillägg, till 12 ^X 730 = 8 760 kr.

Utredningen framhåller att kostnadsberäkningar för särskild dagpenning

kan grundas endast på antaganden om antal utförsäkrade och den tid under

ett försäkringsår dessa i genomsnitt kommer att uppbära särskild dagpen­

ning. Det totala antalet utförsäkrade i åldersgruppen 60—66 år har under

senare år varit omkring 1 000. Med hänsyn till en tendens till ökning raknar

utredningen med att antalet utförsäkrade i åldern 60—66 år i ett försämrat

arbetsmarknadsläge kan komma att uppgå till 2 000. Växlande möjligheter

att få arbete, tillfälliga arbetens skiftande varaktighet, mellankommande

sjukdomsperioder in. m. medför dock att beräkningarna måste göras med

så stora marginaler att det enligt utredningen är motiverat att i stallet

grunda dem på »årskostnadsrum» och med denna utgångspunkt söka upp­

skatta det antal utförsäkrade som kan rymmas inom ett sådant rum. Om­

ställningsbidraget är fortlöpande och bör därför också kostnadsberäknas

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kostnadspost 1

1 200 ^X

9 620 = 11 544 000 kr.

»

2 500

x 8 760 = 4 380 000 »

»

3

1 500 ^X

8 760 = 13 140 000 »

ca 29 000 000 »

För kostnadspost 4 liar utredningen inte kunnat göra specificerade upp­

skattningar. Om dessa kostnader antas uppgå till omkring 20 % av summan

av kostnadsposterna 1—3 blir kostnadsbeloppet enligt de förut gjorda upp­

skattningarna av dessa poster omkring 6 milj. kr. Utredningen kommer där­

med fram till att summan av kostnadsposterna 1—4 under första året upp­

går till omkring 35 milj. kr. Skulle emellertid endast hälften av det antal

personer i åldern 60—66 år, som antagits söka stöd under första året, rym­

mas inom det uppskattade antalet årskostnadsrum eller skulle antalet ar­

betslösa öka väsentligt, kan kostnaderna första året komma att uppgå till

60—70 milj. kr.

Under de följande åren kan kostnaderna påverkas av flera förhållanden.

Delvis bortfaller den merkostnad som uppstått under första året genom att

i stort sett två års utförsäkringsfall reglerats under ett år. Antalet personer

i den aktuella åldern från omkring 60 till 66 år ökar emellertid. De syssel-

sättningsfrämjande arbetsmarknadsåtgärderna bör samtidigt kunna ge ökad

effekt bland de äldre arbetslösa. Såvitt utredningen kan bedöma skulle kost­

nadsposterna 1—4 under följande år kunna gå ned till 25—30 milj. kr. un­

der förutsättning att de äldre arbetstagarnas möjligheter till arbetsplacering

successivt förbättras. I annat fall kan kostnaderna öka väsentligt och komma

att uppgå till 50—60 milj. kr.

Utredningen behandlar härefter förvaltningskostnaderna för det före­

slagna stödet. Det administrativa arbete som avser omställningsbidrag kom­

mer att utföras av arbetsmarknadsverket, om utredningens förslag genom­

förs. Inom arbetsmarknadsverket kommer arbetsuppgifterna i samband med

bidragsadministrationen att delvis sammanfalla med arbetsförmedling och

andra arbetsmarknadsåtgärder som nu ingår i länsarbetsnämndernas och

arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter. Utredningen har inte kunnat närmare

undersöka i vad mån de av omställningsbidraget direkt föranledda nya ar­

betsuppgifterna för arbetsmarknadsverket kommer att medföra behov av

särskild personal och ökade kostnader i övrigt.

Arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader för den särskilda dagpen­

ningen bör enligt utredningen bli relativt små. De inskränker sig i stort

sett till bokföring av utbetalad ersättning, som måste särredovisas, sökande

av statsbidrag samt prövning av ersättningsrätt i vissa fall. Den särskilda

dagpenningen torde vålla relativt sett mindre arbete än den ordinarie kassa­

ersättningen, eftersom den förstnämnda avser endast de äldre och bygger på

så att säga »stabilare förhållanden». Prövningen av avgiftsvillkoren och en

del andra villkor bortfaller. Kvar står bl. a. prövningen av karensvillkoret

heter till fördelning av kostnader på olika berörda parter eller på de jäm­

förelser med finansiering av sjukförsäkring eller annan allmän försäkring

som annars hade kunnat vara motiverade. För en temporär lösning av finan­

sieringsfrågan har utredningen inte heller ansett nödvändigt att belasta

bestämmelserna om statsbidrag med regler som varierar efter den särskilda

dagpenningens skiftande belopp eller efter antalet ersättningsdagar per års-

medlem i den kassa den arbetslöse tillhör. Statsbidrag till den särskilda dag­

penningen bör enligt utredningen sålunda bestämmas enhetligt för alla kas­

sor och kassamedlemmar, för vilka denna stödform kan komma i fråga. I

valet mellan de båda senare alternativen förordar utredningen det som inne­

bär att statsbidraget täcker hela kostnaden. Detta ställningstagande grundar

utredningen på jämförelsen med de icke försäkrade, som under motsva­

rande arbetslöshetstid uppbär ett av statsmedel helt finansierat omställ-

ningsbidrag, och på att de försäkrade själva genom arbetslöshetskassorna

medverkar i och bekostar administrationen av den särskilda dagpenningen.

I en reservation anser en av utredningens ledamöter, herr Svensson, att

statsbidrag till hela den särskilda dagpenningen skulle medföra en icke

acceptabel olikställighet mellan utförsäkrade medlemmar i arbetslöshets­

kassorna och andra arbetslösa. Av kassamedlemmarna är 64,8 % tillförsäk­

rade maximal dagpenning, 40 kr., och 80,9 % tillförsäkrade en dagpen­

ning av lägst 32 kr. Eftersom särskild dagpenning föreslås bli lika stor som

vanlig dagpenning, skulle i de fall dagpenningen är 40 kr. den särskilda

dagpenningen per månad utgöra 880 kr. Omställningsbidraget till äldre ar­

betslösa som inte är arbetslöshetsförsäkrade föreslås bli 700 kr. per månad

med tillägg av 75 kr. per månad för make utan egen inkomst. Utförsäkrade

kassamedlemmar som kommer i åtnjutande av särskild dagpenning får så­

lunda i flertalet fall en försörjningsnivå som är väsentligt högre än de icke

försäkrades, en olikställighet som endast kan motiveras om kassamedlem­

marna genom egna avgifter bidrar till finansieringen av den särskilda dag­

penningen. I tilläggsdirektiven talas om ett nytt »försäkringsskydd» för ut­

försäkrade kassamedlemmar. Reservanten anser det tveksamt om en för­

mån som till 100 % finansieras med statsbidrag kan betraktas som en för­

säkringsförmån. Erkänd arbetslöshetskassa som betalar ut särskild dagpen­

ning överstigande omställningsbidraget bör själv svara för den del av kost­

naderna för den särskilda dagpenningen som svarar mot det överskjutande

beloppet. Reservanten föreslår att statsbidraget till kassornas utgifter för

den särskilda dagpenningen begränsas till en dagpenning om 34 kr., mot­

svarande ca 750 kr. per månad.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

33

Samorganisationens framställning om höjning av

dagpenningmaximum, m. in.

Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och gmndstatsbidrag

Samorganisationen erinrar om att dagpenningens maximibelopp höjdes

från 20 till 40 kr. vid den revision av arbetslöshetsförsäkringens bestämmel­

ser, som beslutades av riksdagen år 1964. Samtidigt sänktes antalet ersätt-

ningsdagar från 6 till 5 per kalendervecka. Det tidigare utgående maketill-

lägget, 2 kr. per dag, slopades, medan barntillägget behölls oförändrat.

Maximiersättningen per vecka för kassamedlem med icke förvärvsarbetande

make höjdes alltsa från 132 kr. till 200 kr. Totalt torde från och med den

1 januari 1967 omkring 50 % av de arbetslöshetsförsäkrade vara tillförsäk­

rade maximalt dagpenningbelopp. Det s. k. dagpenningtaket har alltså upp­

nåtts av halva antalet medlemmar redan drygt två år efter höjningen. Då

var avsikten att dagpenningtaket skulle ge utrymme för väsentligt höjda

ersättningar och vara så avpassat att ytterligare höjning inte skulle behöva

ske alltför snart.

Med hänsyn till de lönehöjningar som är avtalade för åren 1967 och 1968

och dem som eventuellt kan väntas därefter är det enligt samorganisationen

angeläget att utrymme skapas för höjning av dagpenningen över 40 kr., så

att arbetslöshetskassorna bereds möjlighet att kompensera inkomstbortfall

på satt som avsetts. Samorganisationen erinrar om att ersättningsbeloppen

i sjukförsäkringen har höjts från och med den 1 januari 1967 så att högsta

ersättning per dag nu är 52 kr. Eftersom sjukpenning utgår för 7 dagar per

kalendervecka, borde för att arbetslöshetsförsäkringen skall bli i stånd att

med 5 ersättningsdagar per kalendervecka bereda samma ersättning dag­

penningen höjas till 72 å 73 kr.

Höjning av dagpenningbeloppen över nuvarande maximigräns måste med­

föra en ändring av grundstatsbidraget, eftersom gällande tabell för grund­

statsbidrag är knuten till de dagpenningbelopp, som finns angivna i arbets-

löshetskasseförordningen. Lägsta dagpenningklass föreslås bli den som har

dagpenningbeloppet 18 kr. Den högsta dagpenningen borde i princip be­

stammas till minst 72 kr. Samorganisationen framhåller emellertid att ar­

betslöshetsförsäkringen bär en annan konstruktion än sjukförsäkringen.

Ersättningsklasserna är i regel inte så differentierade med hänsyn till med­

lemmarnas inkomster som i sjukförsäkringen. Arbetslöshetsförsäkringen in­

nesluter inte heller i någon större omfattning inkomsttagare som tillhör

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 29

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

sjukförsäkringens högre ersättningsldasser. På grund härav och med hän­

syn till dels att KSA-utredningens slutliga förslag bör avvaktas, dels att

maximibeloppet 72 kr. inte för dagen synes vara aktuellt förordar samorga-

nisationen en provisorisk lösning, som innebär en maximidagpenning om

55 kr.

Nuvarande ram för grundstatsbidraget bör behållas. Det innebär att den

högsta statsbidragsprocenten, 50, tillämpas på en dagpenning om 18 i stället

för 12 kr. och att den lägsta statsbidragsprocenten, 35, tillämpas på en dag­

penning om 55 i stället för 40 kr.

Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser

Gällande bestämmelser för att förhindra överförsäkring utgår från att

försäkringsersättningen skall jämföras med nettoinkomsten före arbets­

lösheten, att marginalen mellan maximal försäkringsersättning och arbets­

inkomst skall täcka avdraget enligt gällande källskattetabell samt att där­

utöver bör finnas en ytterligare marginal, eftersom det måste framstå som

avgjort fördelaktigare för en försäkrad att ta arbete än att uppbära för­

säkringsersättning. Denna ytterligare marginal är f. n. 12,5 %.

Efter att ha redogjort för hur statsmakterna år 1964 avböjt ett förslag

av samorganisationen att sänka marginalen vidhåller organisationen i sin

nu aktuella framställning uppfattningen att marginalen mellan nettolön

och försäkringsersättning är för vid. Samorganisationen förklarar att den

alltjämt har svårt att förstå varför de personer, som redan när de är i ar­

bete har svårigheter att klara sin försörjning, även som arbetslösa skall

drabbas hårt —- och hårdare än kamrater med högre inkomst •— genom över-

försäkringsregelns stora marginal. Därtill kommer att överkompensation

inte längre förekommer i samband med arbetslöshet fredag—lördag till

följd av omläggningen år 1964. Det under årens lopp genomgående argu­

mentet för en relativt stor marginal mellan nettoinkomst och försäkrings­

ersättning har varit, att det för den arbetslöse måste framstå som avgjort

fördelaktigare att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Samorga­

nisationen tvivlar dock på att en person, som trots alla de åtgärder arbets­

förmedlingen i dag har möjlighet vidta inte kan komma i arbete, kan lösa

sitt arbetsproblem med en låg ersättning från arbetslöshetskassan som på­

drivande faktor. Eventuella missbruk av arbetslöshetsförsäkringen måste

kunna stävjas genom andra åtgärder. Med stöd av det anförda föreslår

samorganisationen att marginalen sänks från nuvarande 12,5 till 5 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

35

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående

halv dagpenning

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att under nu rådande förhållanden på

arbetsmarknaden åtskilliga anställda, som inte helt friställts, har fått sin

arbetstid per dag förkortad. Av dem som har fått sluta sin anställning har

många endast kunnat få deltidsarbete. Detta gäller i stor utsträckning

tjänstemän.

Den som sålunda arbetar pa deltid (korttid) kan få halv ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen, om han utför avlönat arbete mer än två men

högst fyra timmar under dag då han i övrigt är arbetslös, under förutsätt-

ning att han haft och fortfarande söker heldagsarbete (4-timmarsregeln).

Enligt de erkända arbetslöshetskassornas stadgar kan halv ersättning utges

endast till medlem som tillfälligt arbetar mer än två men högst fyra timmar

under i övrigt arbetslös dag. I praxis utgavs halv ersättning enligt 4-tim-

marsregeln till en början endast för en eller annan dag, men under senare

år har tiden utsträckts till ett par veckor, i undantagsfall upp till ett par

månader. En ytterligare begränsning har tidigare varit att halv ersättning

inte utgått vid korttidsarbete hos den ordinarie arbetsgivaren med hänsyn

till att en viss risk för missbruk föreligger i dessa fall. Praxis har emeller­

tid i denna del väsentligt uppmjukats. För övrigt har tillämpningen av 4-

timmarsregeln i stort sett avpassats med hänsyn till förhållandena på de

olika yrkesområdena.

Inte ens en ersättningstid om ett par månader är emellertid tillräcklig

för att försäkringen i nuvarande läge skall vara fullt effektiv. Arbetsmark­

nadsstyrelsen har därför beslutat, att halv ersättning enligt 4-timmarsregeln

skall kunna utges för högst det antal dagar som i den ifrågavarande kassan

gäller för utgivande av hel ersättning, dvs. i regel högst 150 dagar och i

några tjänstemannakassor högst 200 dagar per försäkringsår. För att halv

ei sättning skall kunna utga under längre tid än enligt nuvarande praxis

fordras emellertid särskilda skäl. Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att den

kommer att meddela tillämpningsföreskrifter härom till kassorna. I övrigt

skall nuvarande praxis gälla även i fortsättningen.

En viktig förutsättning för att den beslutade förlängningen av ersätt-

ningstiden skall bli effektiv är, påpekar arbetsmarknadsstyrelsen, att del­

tidsarbetande medlem får möjlighet att uppfylla karensvillkoret. Enligt hu­

vudregeln i 28 § 1 mom. tredje stycket arbetslöslietskasseförordningen får

som karensdag räknas endast dag, för vilken medlem skulle ha fått hel

36

dagpenning om karensen varit fullgjord. Det är således inte möjligt för del­

tidsarbetande medlem med begränsad arbetstid per dag att fullgöra karens.

Medlem, som får sitt arbete hos den ordinarie arbetsgivaren inskränkt till

korttid eller som får en deltidsanställning praktiskt taget omedelbart efter

att ha slutat en heltidsanställning, bar med nuvarande karensregler följakt­

ligen inte möjlighet att erhålla halv ersättning, såvida han inte tidigare gjort

karens i samband med hel arbetslöshet. Detta var en naturlig konsekvens

av att halv ersättning tidigare kunde utgå endast vid tillfälligt arbete en­

staka dagar under pågående arbetslöshet och då halv ersättning inte fick

utges i samband med avkortad arbetstid hos den ordinarie arbetsgivaren.

Medlems möjlighet till halv ersättning bör emellertid, efter den ändring av

praxis som nu skett, inte vara beroende av om han tidigare fullgjort karens­

villkoret. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår därför att dag, för vilken halv

ersättning skulle ha utgått om karensen varit fullgjord, får inräknas i ka­

renstiden såsom halv karensdag.

Enligt 31 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen får medlem inte upp­

bära dagpenning för mer än 150 eller, i vissa fall, 200 dagar per försäkrings­

år. Varje dag, för vilken halv ersättning utges, är alltså likställd med hel

ersättningsdag, vilket innebär att medlem som uppburit halv ersättning

för 150 respektive 200 dagar är utförsäkrad. Detta torde förklaras av att

man inte räknade med att halv ersättning skulle utges under någon längre

tid och att man önskade en viss återhållsamhet beträffande omfattningen av

halv ersättning. Eftersom det angivna förhållandet emellertid blir i hög

grad ogynnsamt för medlem som uppbär halv ersättning under en längre

tid, föreslår arbetsmarknadsstyrelsen att en ändring genomförs. Två halva

dagar bör få läggas samman och räknas som en ersättningsdag i utför-

säkringshänseende.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser skall vid beräkning av dag­

penningbidraget hänsyn inte tas till dagpenning som utgår med halvt be­

lopp eller till grundstatsbidrag som belöper på sådan dagpenning. Eu änd­

ring av denna föreskrift är enligt arbetsmarknadsstyrelsen påkallad för att

skapa rättvisa åt kassorna på grund av den ökade utbetalning av ersättning

som följer med en utvidgning av rätten till halv ersättning. Detta innebär,

att halv ersättning skall behandlas på samma sätt som hel ersättning vid

bestämmande av dagpenningbidragets storlek.

Slutligen framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att den ökning i utbetal­

ningen av ersättning som de föreslagna ändringarna för med sig inte torde

bli av sådan omfattning att den totalt sett kan få någon större ekonomisk

betydelse vare sig för kassorna eller i statsbidragsliänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1968

37

Arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning för

budgetåret 1968/69

Arbetsmarknadsstyrelsen hemställer i sin anslagsframställning för

budgetåret 1968/69 att anslaget Bidrag till erkända arbetslöshetskassor upp­

förs med 116 000 000 kr. Styrelsen, som beräknar medelsbehovet enligt nu­

varande bidragsgrunder, anför.

Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår i form av grundstats­

bidrag, dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Stats­

bidrag utgår i efterskott för försäkringsår, vilket medför att de kostnader

som väsentligen bestämmer medelsbehovet för budgetåret 1968/69 avser

verksamheten under försäkringsåret den 1 september 1967—den 31 augusti

1968. Det är förenat med stora svårigheter att förutse utvecklingen på arbets­

marknaden under denna tid.

Belastningen på anslaget för budgetåret 1966/67 uppgick till 106 760 930

kr. Den höga belastningen förklaras av att förskott betalats ut till kassorna

med sammanlagt 34,3 milj. kr. Dessa utbetalningar beror på att arbetslös­

heten ökade starkt mot slutet av år 1966 och därefter låg på jämförelsevis

hög nivå också under resten av budgetåret.

Antalet ersättningsdagar för försäkringsåret 1967/68 beräknar styrelsen

till 3,0 per årsmedlem mot 2,5 de två senaste försäkringsåren. Medlemsanta­

let beräknas till 1 675 000. Det genomsnittliga tillförsäkrade dagpenning­

beloppet för försäkringsåret 1965/66 var 31: 14 kr. Efter den 1 september

1966 har emellertid flertalet kassor tillförsäkrat sina medlemmar en dagpen­

ning av 40 kr. mot tidigare 35 kr. Effekten har blivit en ökning av den ge­

nomsnittliga tillförsäkrade dagpenningen till ca 36 kr.

Grundstatsbidraget för en till 36 kr. uppskattad tillförsäkrad dagpenning

blir 37,1 %. Om denna procentsats appliceras på den genomsnittligt utbe­

talade dagpenningen, som med hänsyn till pensions- och överförsäkringsav-

drag beräknas till 33 kr., blir grundstatsbidraget 12: 24 kr. Utgiften för

grundstatsbidraget kan därför beräknas till 61,5 milj. kr. Det tillägg till

grundstatsbidraget som utgår till kassor med stort antal ersättningsdagar per

årsmedlem beräknas till 2 kr. per ersättningsdag. Medelsbehovet till tilläg­

get blir härigenom 10 milj. kr.

Dagpenningbidraget beräknas till 36 % av kassornas s. k. egendel, dvs.

(33: 00 — 12: 24 — 2: 00 = ) 18: 76 kr. Utgiften för dagpenningbidrag skulle

härigenom bli 33,9 milj. kr.

Det genomsnittliga barntillägget per ersättningsdag och medlem under

38

försäkringsåret 1965/66, eller 0:95 kr., lägger styrelsen till grund för be­

räkningen av barntilläggsbidraget för budgetåret 1968/69. Bidraget utgår

med 75 %. Utgiften för barntillägg kan härigenom beräknas till 3,6 milj. kr.

Förvaltningsbidraget utgår nästan helt i form av medlemsbidrag. Stor­

leken av sistnämnda bidrag beräknas i likhet med vad som skett för inne­

varande budgetår till 4: 50 kr. Totalutgiften för förvaltningsbidrag beräknas

till 7,5 milj. kr.

Det sammanlagda statsbidraget beräknas avrundat till 116 milj. kr., vilket

motsvarar 54 % av kassornas samlade inkomster. Av kassornas övriga in­

komster beräknas de försäkrades avgifter utgöra 34 % och räntor m. m.

12

%.

Styrelsen erinrar om att riksdagen har medgivit att återstående medel på

det för budgetåren 1959/60 och 1960/61 anvisade anslaget Särskilt stöd åt

erkända arbetslöshetskassor får disponeras också under budgetåret 1967/68

för särskild hjälp åt kassorna. Vid ingången av sistnämnda budgetår fanns

en reservation av 9 330 000 kr. på anslaget. Styrelsen hemställer att Kungl.

Maj :t inhämtar medgivande att också under budgetåret 1968/69 få disponera

på anslaget återstående medel för sådant ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

39

Remissyttrandena

Yttranden över KSA-utredningens förslag

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ansluter sig över lag till KSA-utredningens uppfatt­

ning att ett utbyggt kontantstöd behövs för äldre arbetslösa. Mer eller mind­

re långtgående önskemål om ändringar i det av utredningen föreslagna stöd­

systemet framkommer dock i de flesta yttrandena.

Låginkomstutredning en upplyser att andelen låginkomsttagare är högre

i åldrarna över än under 55 år, bortsett från åldrarna under 20 år. Vidare

är både korttids- och långtidsarbetslösheten påtagligt lägre i de yngre än

i de äldre grupperna låginkomsttagare. Mot denna bakgrund finner lågin-

komstutredningen att KSA-utredningens förslag är väl ägnat att tillgodose

syftet att öka inkomsttryggheten hos en av de befolkningsgrupper som är

allra mest utsatta för sysselsättningssvårigheter.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker starkt behovet av utbyggt stöd åt

de äldre arbetstagarna. Det under senare år ökade antalet driftsinskränk­

ningar och företagsnedläggningar samt den samtidigt fortgående struktur­

rationaliseringen inom skogs- och jordbruk med minskat behov av arbets­

kraft inom dessa näringar har ställt arbetstagarna inför ökade omställnings-

krav. Förändringar i detta avseende drabbar för övrigt inte enbart enskilda

företag utan också statliga och kommunala arbetsställen. De av utredningen

föreslagna stödformerna bör enligt styrelsen därför göras tillgängliga ock­

så för personer som friställs exempelvis i samband med rationalisering inom

den statliga förvaltningen. Trots intensifierade åtgärder för att underlätta

arbetslösas omställning till arbete i öppna marknaden och ökade insatser

för olika former av beredskapsarbete har det i enskilda fall uppstått situatio­

ner där nuvarande möjligheter att med kontant stöd överbrygga uppkom­

mande arbetslöshetsperioder har visat sig otillräckliga för att ge en betryg­

gande försörjning. Särskilt gäller detta lokalt bundna äldre arbetslösa i

glesbygdsområden med vikande sysselsättning och äldre personer som efter

företagsnedläggningar och liknande förhållanden har haft svårt att få nytt

stadigvarande arbete.

Flera remissinstanser framhåller, liksom KSA-utredningen, vikten av att

det föreslagna äldre-stödet inte leder till avbrott i ansträngningarna att

placera de äldre arbetslösa i nytt arbete. Sålunda bör enligt arbetsmarknads­

styrelsen äldre-stödet i ett balanserat arbetsmarknadsläge i första hand ses

40

som komplement till arbetsförmedlingens övriga aktiverings- och anpass-

ningsåtgärder för äldre arbetskraft. Syftet med stödet kan i detta sam­

manhang anses vara att ge förlängt rådrum för den arbetslöse och arbets­

förmedlingen till åtgärder, som med hänsyn till önskemålen om arbete och

förutsättningar på arbetsmarknaden kan vidtas för att skaffa nytt stadig-

vaiande arbete och, om det inte är möjligt, för att utnyttja andra arbets­

tillfällen av varierande varaktighet som står till buds. Styrelsen utgår från

att stödet, när stadigvarande sysselsättning eller eljest arbete i öppna mark­

naden inte finns tillgängligt, skall kunna användas i kombination med olika

sysselsättningsskapande åtgärder. För äldre lokalt bundna arbetslösa i gles-

by§dsområden samt i orter där arbete i öppna marknaden inte föreligger

ens under sommartid och där bristen på lämpliga arbetsobjekt speciellt vin­

tertid är stor, bör äldre-stödet i all möjlig utsträckning kombineras med

särskilt anordnade sommararbeten. En sådan ordning förbättrar de arbets­

lösas möjligheter att bibehalla arbetsförmågan och blir av värde också för

deras möjligheter att behålla kontakten med arbetsmarknaden. Användning

av äldre-stödet på detta sätt ligger helt i linje med den inom arbetsmark­

nadspolitiken sedan länge prioriterade arbetslinjen. Socialstyrelsen finner

det angeläget att samhället genom ekonomiska bidrag svarar för äldre ar­

betslösas försörjningstrygghet i situationer då de saknar arbetsinkomst och

då försörjningsskyddet inte kan ges genom mera ordinära arbetsmarknads­

politiska åtgärder. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,

vilka delar utredningens uppfattning att försörj ningsskyddet vid långvarig

arbetslöshet inte är tillfredsställande ordnat, framhåller att de äldre arbets­

tagarnas arbetskraft samtidigt utgör en värdefull tillgång för samhället,

eftersom den aktiva delen av befolkningen under lång tid framåt kan väntas

öka endast relativt svagt. Det är därför angeläget att nya arbetstillfällen i

allt större utsträckning skapas åt den äldre arbetskraften. Denna princi­

piella inställning bär också kommit till uttryck genom statsmakternas be­

slut under senaste året om olika sysselsättningsfrämjande åtgärder för äld­

re arbetskraft. Det är också förbundens uppfattning att de äldre arbets­

lösas problem i törsta hand måste lösas genom arbetsmarknadspolitiska

åtgärder av olika slag.

Med hänsyn till de löreslagna åtgärdernas provisoriska karaktär och de

särskilda omställningssvårigheterna för den äldre arbetskraften tillstyrker

SAF i huvudsak utredningsförslaget. SAF framhåller emellertid vikten av

att provisoriska åtgärder inte hindrar, försenar eller föregriper arbetet på

en mera genomgripande reform av arbetslöshetsskyddet i dess helhet.

Enligt LO visar utredningen att det föreligger stora svårigheter i det prak­

tiska arbetet att förverkliga principen för samhällets arbetsmarknadspolitik

som innebär att även medelålders och äldre personer skall beredas menings­

fylld och avlönad sysselsättning. LO anser således att förbättrat kontant

stöd åt äldre arbetslösa behövs. Endast under förutsättning att den frivilliga

Kungl. Maj:Is proposition nr 29 år 1968

a??\S!?.ShelSfÖrSäkringen förbättras i olika hänseenden - vilka redovisas

i det loljande — kan LO emellertid tillstyrka förslaget.

Den föreslagna reformens konsekvenser för den allmänna synen på den

a re arbetskraften berörs i några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen un­

derstryker att de föreslagna stödformerna inte får leda till att företagen i

okad omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att den­

na har sm försörjning tryggad genom äldre-stödet. Det är också betydelse­

fullt att de arbetslösa av samma anledning inte bibringas inställningen att

deras egen aktivitet att finna sysselsättning eller deras villighet att acceptera

arbetserbjudanden kan minskas. I dessa sammanhang kommer att ställas

stora krav på arbetsförmedlingen beträffande aktiveringsåtgärder i sam­

band med den äldre arbetskraftens arbetsplacering, och behov av ökade

formedlingsresurser kommer att aktualiseras. TCO konstaterar att det tro­

ligen tar åtskillig tid innan den av utredningen förutsatta positiva inställ­

ningen från arbetsgivarhåll till äldre arbetskraft kommer till stånd. Utred­

ningens förslag kommer, om det genomförs, att medföra risk för att före­

tagens sociala hansyn till den äldre arbetskraften blir mindre än nu. TCO

staller fragorna om inte ett företag, som genomför en driftsförändring

vilken resulterar i minskat personalbehov, kommer att ha större benägen­

het att i forsta hand avskeda sådana anställda som är berättigade till det

nya stödet och om inte en sådan tendens kommer att göra sig gällande

aven ulan att någon driftsändring har vidtagits. Å andra sidan kan man

kanske tänka sig att företag som har ett påtagligt behov av ytterligare

personal provanställer äldre stödberättigad arbetskraft i större omfattning

än f. n. i vetskap om att ett avskedande inte behöver drabba så hårt. Netto­

effekten av dessa båda tendenser anser TCO dock bli minskad sysselsätt­

ning för äldre arbetstagare, inte minst mot bakgrund av att den nyss

namnda positiva effekten allmänt sett kommer att vara starkast i en typisk

överefterfrågesituation. Erfarenheterna under det senaste året ger vid han­

den att den tidigare under lång tid nästan konstanta överefterfrågan myc­

ket snabbt kan förbytas i ett betydligt kärvare arbetsmarknadsklimat.

TCO:s slutsats blir att utredningens förslag, om det genomförs, kan med­

föra försämrade sysselsättningsmöjligheter för den äldre arbetskraften.

Därigenom skulle också utredningens kostnadsram sprängas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

41

Stödförutsättningarna

Kraven på avlönat arbete för annans räkning viss tid före

arbetslösheten och, för medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, på arbete

och avgiftsbetalning viss tid medför enligt arbetsmarknadsstyrelsen att

grupper av äldre oförsäkrade, som inte uppfyller arbetsvillkoret, och äldre

försäkrade, som tidigare träffats av omställningssvårigheter och vid det

föreslagna äldre-stödets ikraftträdande förbrukat sin ersättningsrätt från

42

kassan, kommer att stå utanför möjligheterna att få äldre-stödet. Detsamma

gäller grupper av egna företagare, jordbrukare m. fl., som på grund av på­

tvingad omställning kan komma att ställas inför sysselsättningsproblem

lika väl som äldre arbetstagare. För dessa kategorier gäller att de under

perioder då arbete inte står till buds får lita till möjligheten att få kom­

munalt kontantunderstöd eller socialhjälp. Eftersom de begränsningar i

ersättningsrätt som de särskilda arbetsvillkoren innebär synes vara be­

tingade av utredningens direktiv för det nu föreliggande delförslaget och

då lösningen av de återstående gruppernas försörj ningstrygghet vid arbets­

löshet ingår i utredningens fortsatta uppdrag, gör styrelsens majoritet ingen

erinran mot utredningens förslag på denna punkt. En reservant i styrelsen

anser emellertid att stödförutsättningarna redan nu bör utformas med hän­

syn till de nämnda kategoriernas intressen. Samma uppfattning har stats­

kontoret, som särskilt framhåller att småföretagare i transport- och service­

näringar kommer att stå utanför det föreslagna äldre-stödet.

Den särskilda dagpenningens anknytning till kassaersättning innebär

att den försäkrade blir berättigad till särskild dagpenning efter att lia haft

arbete och betalat avgift minst 5 av 12 månader före inträffad arbetslös­

het, medan förutsättningen för omställningsbidrag är 24 månaders arbete

under 3 år. Statskontoret anser att detta avsevärt begränsar de oförsäkrades

möjligbeter att över huvud taget få omställningsbidrag. Statskontoret för­

ordar enhetliga förutsättningar för de båda stödformerna i detta hänseende.

Stödvillkoret att den arbetslöse står till arbetsmarknadens

förfogande är enligt riksförsäkringsverket av stor vikt. Det kan be­

faras att många av ifrågavarande äldre arbetslösa inte kan återföras i

arbete, om inte arbetsmöjligheterna prövas noga och resurserna för bl. a.

skyddad verksamhet byggs ut väsentligt. I de fall den arbetslöses arbets­

förmåga inte bedöms vara så avsevärt och varaktigt nedsatt som förutsätts

för rätt till förtidspension eller sjukbidrag, torde det enligt verket f. n. ligga

nära till hands för honom att fr. o. in. den månad, varunder han fyller 63

år, ansöka hos allmän försäkringskassa om förtida uttag av ålderspension.

Detta medför dock att ålderspensionen reduceras till viss procentdel av hel

ålderspension och att den sålunda reducerade ålderspensionen kommer att

utgå under pensionärens återstående livstid. De av utredningen föreslagna

nya kontantförmånerna vid arbetslöshet medför en ny situation för eu

sådan arbetslös. Om han inte har kunnat förvärva rätt till mera betydande

tilläggspension — och detta är i regel under flera år framåt inte möjligt

för personer i de aktuella åldrarna — blir de föreslagna förmånerna ofta

högre än den allmänna pensionen. Anledning saknas då att i förtid ta ut

ålderspension. Verket betraktar detta som en fördelaktig verkan av det

framlagda förslaget. Samma resonemang för statskontoret, som emellertid

betonar att fördelarna inte bör överskattas. Sannolikt kommer det inte att

finnas något större antal arbetstillfällen för denna åldersgrupp inom över-

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

43

städlig tid, åtminstone inte i glesbygder eller orter med avtagande syssel­

sättning. Kravet att den enskilde skall stå till arbetsmarknadens förfogande

blir under sådana förutsättningar närmast en formalitet

Även socialstyrelsen betonar vikten av resurser för bedömning av de

uldre arbetslösas arbetsförmåga. SAF understryker det föreslagna stödets

arbetsmarknadspobtiska karaktär som kommer till uttryck genom villkoren

a förmånerna tar utgå bara till arbetslösa som är arbetsföra och villiga

att ataga sig lämpligt arbete som anvisas av arbetsförmedlingen. SAF ut«år

r- n att arbetsmarknadsmyndigheterna kommer att bevaka att denna prin­

cip in te blir uppluckrad vid den praktiska tillämpningen. Svenska stads-

for mndet och Svenska kommunförbundet godtar också villkoret men räk­

nar med att svårigheter inte kan undvikas i tillämpningen. Erfarenheterna

.rån arbetslöshetsförsäkringen talar dock för att svårigheterna inte bör

överdrivas. Eu välvillig och human tolkning av begreppen arbetsför och

oförhindrad att ta arbete är enligt förbunden angelägen inte minst med

lansyn till att det bär gäller äldre personer som redan, vanligen på grund

av sin ålder, har särskilda omställningsproblem.

Utredningens överväganden om ålders villkoret stämmer enligt

arbetsmarknadsstyrelsen väl överens med erfarenheterna inom arbetsmark­

nadsverket av de äldres svårigheter på arbetsmarknaden i samband med på­

tvingad omställning. Styrelsen tillstyrker därför förslaget.

De föreslagna särskilda villkoren för stöd åt den som är under 60 år anses

för restriktiva av samorganisationen, LO och TCO. LO framhåller att många

arbetstagare, som under lång tid har varit anställda i ett företag och tvingas

söka ny anställning, har stora anpassningssvårigheter redan i 45__50 års­

åldern. Specialkunskaper som de har förvärvat i sitt tidigare arbete kan de

ofta inte utnyttja. De tvingas därför acceptera sämre arbetsuppgifter än de

tidigare haft. I förhoppning om att byta upp sig söker de sig från det ena

företaget till det andra. Ofta inverkar åldersbetingade nedsättningar i deras

arbetskapacitet. Sammantagna bidrar dessa förhållanden till att dessa ar­

betstagare har större arbetslöshetsrisk än sina jämnåriga som har fort­

gående anställning. Den större risken behöver inte utlösas av en ny före­

tagsnedläggning eller driftsförändring hos den senaste arbetsgivaren. An­

ställningen kan redan från början ha varit tillfällig. Därtill kommer, fort­

sätter LO, att det finns arbetsområden där arbetskraften har endast relativt

kortvariga anställningar hos samma arbetsgivare, t. ex. inom skogsbruk och

■byggnadsverksamhet. Även inom dessa fack kan långvarig arbetslöshet

uppstå för äldre arbetstagare som inte fyllt 60 år, men de skulle inte kunna

beviljas äldre-stodet enligt utredningens förslag. Det föreslagna villkoret

kan sålunda enligt LO komma att begränsa personkretsen på ett orättvist

sätt. LO föreslår därför att stödet skall utgå till den som är yngre än 60

år, även om den aktuella arbetslösheten inte utgör eu omedelbar följd av

driftsinskränkning. Härigenom tillförsäkras de medelålders försäkrade ett

Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

44

visst efterskydd. Skulle det anses nödvändigt att tidsbegränsa detta, bör

tidsgränsen enligt LO:s mening inte understiga tio år. Dessutom bör lång­

varig arbetslöshet — som kan hänföras till åldersbetingade svårigheter att

finna ny anställning — berättiga till stöd inom områden där korta anställ­

ningstider är traditionellt förekommande.

Enligt TCO kan det mycket väl vara så, att en person under lång tid har

varit anställd vid ett företag och exempelvis till följd av dettas nedläggning

blivit arbetslös i 50-årsåldern. Härefter kan han ha haft stora problem med

att skaffa sig varaktig sysselsättning och kanske till och med blivit långtids-

arbetslös. Även om en sådan persons arbetslöshet inträffar vid ett tillfälle

då han varit långvarigt anställd, skulle utredningens förslag inte ge honom

möjlighet att få stöd i de nya formerna. Samma skäl för sin inställning har

samorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Stödets utformning och storlek

Jämförelse mellan föreslagna stödformer

De flesta yttrandena om stödets utformning och storlek grundas på jäm­

förelser mellan de föreslagna stödformerna inbördes samt mellan dem och

andra förmåner. Jämförelserna ger vissa remissinstanser anledning att på­

yrka förbättringar av förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen och reduce­

ringar av omställningsbidraget.

Enligt flera kritiska remissinstanser innebär det föreslagna omställnings­

bidraget att vissa grupper oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare lä­

ge än de försäkrade. Yttranden av denna innebörd lämnar arbetsmarknads­

styrelsen, riksrevisionsverket, statskontoret, samorganisationen, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SAF, LO och TCO. Flera av des­

sa remissinstanser påpekar att betydande grupper försäkrade arbetslösa hai

en dagpenning under de 32 kr. som enligt utredningen motsvarar det före­

slagna omställningsbidraget på 700 kr., fördelat på 22 dagar i månaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det sannolikt för lång tid framöver

i betydande utsträckning kommer att finnas kassamedlemmar med lägre

dagpenning än som motsvarar omställningsbidraget, även om det kan väntas

att dagpenningen etappvis kommer att höjas i de olika kassorna. Riks­

revisionsverket, som anser det önskvärt från samhällets synpunkt att ar­

betslöshetsförsäkringen byggs ut, påpekar att utredningens avvägning av de

båda stödformerna medför risk för att vissa äldre arbetstagare träder ut ur

kassorna. Enligt SAF kommer omställningsbidraget för många arbetslösa

att, med hänsyn till skattefriheten, erbjuda en hög kompensation i för­

hållande till tidigare inkomster. Det kan antas att den genomsnittliga tidi­

gare inkomstnivån för den kategori oförsäkrade som kan komma att få

omställningsbidrag är väsentligt lägre än för kassamedlemmarna. Det finns

följaktligen anledning räkna med att ett icke ringa antal arbetstagare genom

45

omställningsbidraget skulle få en högre försörjningsnivå under arbetslös­

heten än under tidigare förvärvsverksamhet. Härigenom uppstår risk för

negativa effekter på arbetsvilligheten. Det är väsentligt för såväl individen

som för samhället att de arbetslösa snarast möjligt placeras i produktivt

arbete.

Jämförelsen mellan dagpenning och omställningsbidrag utfaller enligt

samorganisationen och LO ytterligare till de oförsäkrades förmån om den

grundas på en exaktare beräkning än utredningens. Organisationerna på­

pekar att eu dagpenning på 32 kr. enligt utredningen motsvarar en månads-

ersättning av 704 kr. Utredningen grundar denna uträkning på 22 ersätt-

ningsdagar per månad. Under år 1967 var emellertid det högsta möjliga

genomsnittliga antalet ersättningsdagar per månad endast 21,25, vilket mot­

svarar 680 kr. LO påvisar att summan av omställningsbidraget, 700 kr., och

maketillägget, 75 kr., fördelad på 21,25 dagar, motsvarar en dagpenning om

drygt 36 kr. Utredningens uppgift om att endast ca 20 % av kassamedlem­

marna har lägre dagpenning än som motsvarar det föreslagna omställnings­

bidraget ger därför enligt LO ett felaktigt intryck. LO framhåller att det

inom verksamhetsområden, där risken för långvarig arbetslöshet enligt hit­

tillsvarande erfarenheter är särskilt stor, finns stora grupper försäkrade

som är tillförsäkrade lägre dagpenning än 36 kr. Detta gäller t. ex. inom

beklädnads-, textil-, lant-, skogs- samt sko- och läderarbetarnas arbetslös­

hetskassor. Liknande synpunkter har statskontoret.

Mot bakgrunden av gjorda jämförelser anser LO att utredningen inte i

tillräcklig utsträckning har beaktat värdet av den frivilliga arbetslöshets­

försäkringen. LO erinrar om att 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning

(SOU 1963: 40) fann att endast ett försvinnande litet antal av de arbets­

tagare som var oförsäkrade och sysselsatta inom områden utan arbetslös­

hetskassa hade så stor arbetslöshetsrisk att den medförde behov av en

arbetslöshetsförsäkring. Detta konstaterande innebär enligt LO att försäk­

ringen i stort sett täcker alla anställda som har arbetslöshetsrisk, med

undantag för dem som har valt att vara oförsäkrade. LO finner det orimligt

om samhället skulle ge de sistnämnda ett bättre skydd — vilket i vissa fall

blir resultatet av utredningens förslag — än vad de som genom avgiftsbe-

talning byggt upp ett försäkringsskydd kommer i åtnjutande av. Utred­

ningsförslagets genomförande skulle — även om åtgärderna är avsedda att

vara av tillfällig karaktär —- väsentligt ändra förutsättningarna för den nu­

varande arbetslöshetsförsäkringen. Samorganisationen ser det som en viktig

principfråga att den ersättning som en försäkrad arbetslös kan få från sin

arbetslöshetskassa även i fortsättningen framstår som avgjort bättre än det

kontanta stöd som en oförsäkrad får. Kassamedlemmarna bidrar själva vä­

sentligt till finansieringen av försäkringen genom medlemsavgifter och bör

då också ha fördel av detta i förhållande till de oförsäkrade som inte betalar

någon avgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 19(18

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Särskild dagpenning

Förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen bör enligt LO i första hand

ske genoin att statsbidraget ökas sa att kassorna kan höja dagpenningen

utan avgiftshöjningar. TCO anser det önskvärt att arbetslöshetsförsäk­

ringens minimibelopp höjs så att det motsvarar omställningsbidragets stor­

lek. Härigenom skulle arbetslösa i de lägsta dagpenningklasserna få ett

förbättrat inkomstbortfallsskydd. För att en avgiftshöjning för dessa kassa-

medlemar skall förhindras föreslår TCO att statsmedel tillförs kassorna i

erforderlig utsträckning. Risken för att vissa äldre arbetstagare lämnar

kassorna minskar om maximidagpenningen höjs, framhåller riksrevisions­

verket och erinrar om samorganisationens förslag härom. Samorganisatio-

nen och LO föreslår vidare att särskild dagpenning skall utgå till utförsäk-

rad kassamedlem under hela hans fortsatta arbetslöshetstid till uppnådd

pensionsålder. Annat skäl anförs inte för detta förslag än samorganisatio­

nens uppfattning att det är omotiverat att kassamedlem efter viss tid skall

behöva gå över till omställningsbidrag.

Omställningsbidrag

Både de remissinstanser som sålunda vill förbättra arbetslöshetsförsäk­

ringen och en del andra föreslår olika reduceringar av omställningsbidraget.

Samorganisationen och LO anser att den av utredningen föreslagna vänte­

tiden en månad, efter vilken omställningsbidrag kan utgå, är för kort. Var

och en som uppfyllt villkoret om två års lönearbete under de senaste tre

åren har enligt organisationerna haft möjlighet och rätt att försäkra sig i

erkänd arbetslöshetskassa. Väntetiden bör därför förlängas så att den mot­

svarar ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 150 dagar eller

7 månader. TCO anser att de oförsäkrade favoriseras om väntetiden sätts

så kort som en månad och föreslår att en något längre tid övervägs.

Att omställningsbidraget skall minskas med hänsyn till den inkomst bi-

dragstagaren vanligen hade innan han blev arbetslös och att minskningen

skall ske enligt de principer som används för överförsäkringsavdraget inom

arbetslöshetsförsäkringen påyrkas av arbetsmarknadsstyrelsen, samorgani­

sationen, SAF, LO och TCO. Som skäl anförs dels att de oförsäkrade annars

skulle kunna få högre omställningsbidrag än den dagpenning en försäkrad

uppbär även om de haft samma inkomst före arbetslösheten dels, av arbets­

marknadsstyrelsen, att omställningsbidraget genom ett sådant avdrag bör

minskas för arbetslösa vilkas tidigare arbetsinkomst efter skatteavdrag un­

derstiger bidraget. Statskontoret påpekar att omställningsbidraget utan det­

ta avdrag i vissa fall skulle kunna bli större än nettoinkomsten av arbete

vid skyddad verkstad, vilket kunde minska benägenheten för sådant arbete.

Samorganisationen erinrar om sitt särskilda förslag att marginalen för över-

försäkringsavdrag skall sänkas från 12,5 till 5 %. LO och TCO ansluter sig

till detta förslag.

47

Full jämställdhet mellan försäkrade och oförsäkrade uppnås enligt ar­

betsmarknadsstyrelsen emellertid inte ens om överförsäkringsavdraget till-

lämpas även på omställningsbidrag. Många kassamedlemmar har nämligen

ett tillförsäkrat dagpenningbelopp som understiger det i överförsäkringsta-

bellen angivna maximibeloppet. Problemet att helt likställa nämnda båda

grupper är komplicerat. Styrelsen bör få möjlighet att bevilja kassamedlem

omställningsbidrag i stället för särskild dagpenning i de fall då denna under­

stiger omställningsbidraget i ej alltför ringa omfattning.

Enligt statskontoret bör omställningsbidraget inte vara större än vad som

motsvarar statsbidragsandelen i dagpenning.

SAF fäster uppmärksamheten på en omständighet som utredningen inte

har berört, nämligen alt många äldre arbetstagare, som friställs till följd

av driftsnedläggelse eller driftsinskränkning, kan påräkna dels ersättning

från arbetslöshetsförsäkringen eller omställningsbidrag — varvid det sist­

nämnda jämte maketillägg svarar mot en inkomst före skatt på mer än

12 000 kr. per år — dels en engångsersättning i form av avgångsbidrag

från Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag. Avgångsbidrag i åldersklas­

serna över 60 år uppgår till 100 kr. för varje fullt anställningsår jämte

ett tilläggsbelopp om maximalt 4 700, 5 400 eller 6 000 kr. Tilläggsbe­

loppet är skattefritt och kan förutsättas utgå med maximalt belopp i sådana

fall då det särskilda äldre-stödet blir aktuellt.

Ett sätt att göra kassaersätlning mera attraktiv än omställningsbidrag

är enligt riksrevisionsverket att slopa bidragets maketillägg. Med liänsyn

till att maketillägget år 1964 slopades i arbetslöshetsförsäkringen för att

denna mera skulle få karaktär av inkomstbortfallsförsäkring föreslår sam-

organisationen och TCO att detta tillägg inte heller skall utgå till omställ­

ningsbidrag. Enligt riksförsäkringsverket bör maketillägg kunna utgå inte

bara när maken saknar egen inkomst utan också när makens inkomst är

ringa.

Det av utredningen föreslagna barntillägget till omställningsbidraget be­

handlas endast av samorganisationen, som inte har någon erinran mot till­

lägget men är tveksam om beloppet, eftersom det är högre än barntillägget

inom arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kan den jämna summan, 50 kr.

per månad, motiveras med att omställningsbidraget är konstruerat som

månadsersättning, men det hindrar inte att jämförelser kommer att göras

mellan arbetslösa med försäkringsersättning och med omställningsbidrag.

Särskilt blir skillnaden i belopp observerad, när tillägget delas upp med

V

22

per dag. Omställningsbidragets barntillägg blir då 27 öre högre per dag

än kassaersättningens barntillägg. Samorganisationen anser att de båda

barnlilläggen bör vara lika stora.

Riksskattenämnden erinrar om att kommunalt kontantunderstöd med

statsbidrag inte räknas till skattepliktig inkomst. Så som utredningen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

48

konstruerat omställningsbidraget lär det enligt riksskattenämnden vara

följdriktigt att det också blir skattefritt.

Jämförelser med andra stödformer

Äldre-stödet jämförs av statskontoret med lönen vid beredskapsarbete

och vid skyddad verkstad. Enligt uppgifter som statskontoret har inhämtat

uppgick den genomsnittliga timlönen vid skyddade verkstäder den 1 juli

1967 till 5,30 kr. i timmen eller, omräknat till normal månadsarbetstid, en

bruttolön av 1 033 kr. i månaden. Nettolönen vid skyddad verkstad är dock

beroende av bl. a. skattesatsen på orten. Möjlighet till full jämförbarhet

saknas därför. Nettolönen synes emellertid i de flesta fall ligga i nivå med

omställningsbidraget men understiger i vissa fall denna nivå. I fråga om

beredskapsarbeten har statskontoret inte kunnat göra motsvarande jäm­

förelse. Tillgänglig statistik tyder dock på att beredskapsarbetarnas netto­

löner ligger något över det föreslagna omställningsbidraget. Gällande nor­

mer för dessa alternativa försörjningsmöjligheter bör enligt statskontoret

uppmärksammas i samband med bedömningen av omställningsbidragets

storlek. Benägenheten att övergå från omställningsbidrag till aktivt arbete

kan i annat fall påverkas negativt.

Även om utredningens förslag genomförs, torde enligt Svenska stadsför­

bundet och Svenska kommunförbundet kompletterande försörjningsformer

komma att behövas. Därvid bör kommunala kontantunderstöd användas

framför socialhjälp. Användningen av kontantunderstöd har ökat under år

1967 och ökningen väntas fortsätta. Samtidigt kan skönjas en påtaglig ök­

ning av socialhjälpskostnaderna för arbetslösa familjeförsörjare. I april 1967

höjdes maximibeloppet för de kommunala kontantunderstöden. Förbunden

ifrågasätter om inte med anledning härav även statsbidragsprocenten för

de kommunala kontantunderstöden bör ökas.

Samordning med den allmänna försäkringen

De föreslagna stödformernas samordning med sjukförsäkring och pen­

sion i den allmänna försäkringen är inte tillräckligt klarlagd av utredningen,

anser riksförsäkringsverket, statskontoret och låginkomstutredningen. Stu­

dier vid nedläggningsföretag visar enligt låginkomstutredningen att omkring

hälften av de arbetslösa över 50 år kan vara sjukliga eller medicinskt

handikappade. Den nuvarande samordningen synes i dessa fall innebära

att slumpen ofta får avgöra om och i vilken utsträckning den i någon grad

arbetsoförmögne arbetslöse får förtidspension eller kontant arbetslöshets­

stöd. Eftersom beloppen inte fastställs efter sinsemellan likartade principer,

kommer behandlingen av de arbetslösa att kunna ske på alltför varierande

sätt. Riksförsäkringsverket och statskontoret framhåller att samordnings­

frågorna aktualiseras av att det föreslagna nya äldre-stödet och särskilt då

omställningsbidraget utgör en pensionsliknande hjälpform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

49

Rätten alt vid arbetslöshet sta kvar i sjukpenningklass har enligt riks­

försäkringsverket stor betydelse för lösningen av samordningsfrågorna. En-

ligt verket gäller om denna rätt i huvudsak följande. Den som utträder ur

förvärvslivet skall normalt inte längre vara sjukpenningförsäkrad. Kortare

arbetsavbrott — intill sex månader — medför emellertid inte ändring av

placeringen i sjukpenningklass. Är avbrottet i förvärvsarbete föranlett av

oförvållad arbetslöshet och bär den arbetslöse genom anmälan hos arbets­

förmedling eller på annat sätt dokumenterat sin avsikt att fortfarande stå

till arbetsmarknadens förfogande, tår lian stå kvar som sjukpenningför-

säkrad så länge dessa förhållanden alltjämt är för handen. För den som

pensionerats i sin tidigare anställning och som inte kan antas erhålla annan

anställning med lika hög lön kan sjukpenningklassen emellertid sänkas.

Även i sådana fall skall dock sjukpenningklassen motsvara inkomsten

av sadant arbete som kan tänkas sta lionom till buds. Först när hans för­

måga att utföra förvärvsarbete med säkerhet kan bedömas ha upphört

på grund av ålder, sjukdom eller avvänj ning från arbete eller han i vart fall

inte längre kan tänkas erhålla eu arbetsinkomst som motiverar placering

i sjukpenningklass, bör han upphöra att vara sjukpenningförsälcrad. Riks­

försäkringsverket påpekar mot denna bakgrund att arbetsmarknadsmyn­

digheten och allmänna försäkringskassan kan komma till skilda uppfatt­

ningar om arbetsförmågan. Detta kan medföra att den enskilde på grund

av sjukdom anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande — och alltså

inte får äldre-stöd -— samtidigt som han mister sin sjukpenning. Även om

han bedöms som arbetsför, kan det inträffa att han inte får stå kvar som

sjukpenningförsäkrad därför att han med hänsyn till omständigheterna

bedöms inte komma att förvärva arbetsinkomst som motiverar placering

i sjukpenningklass. Detta gäller särskilt för långvarigt arbetslösa i 65-års-

åldern och däröver.

En möjlig lösning av de angivna samordningsfrågorna är enligt riksför­

säkringsverket att kortvarig sjukdom inte skall behöva påverka rätten till

omställningsbidrag för arbetslös som inte är placerad i sjukpenningklass.

Statskontoret anser att frågan om rätt till sjukpenning för långvarigt arbets­

lösa bör tas upp till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

De nuvarande bristande resurserna för arbetsprövning påtalas i

några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att arbetsprövning för

partiellt arbetsföra in. fl. är en form av anlagsdiagnostisering som i första

hand används när tveksamhet råder om vilken typ av arbete eller utbild­

ning som kan vara lämplig för en handikappad arbetssökande. Med hänsyn

till de starkt begränsade resurser, som för överskådlig tid framöver kan

beräknas vara disponibla, bör arbetsprövning i första hand förbehållas de

4—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29

50

fall då anlagsdiagnos krävs och prövningen avser att inpassa partiellt ar­

betsföra i arbete som är lämpligt för dem. Styrelsen ifrågasätter om de av

utredningen förordade åtgärderna för arbetsprövning vid bedömning av

arbetsförmågan bos bidragssökande beliövs annat än i rena undantagsfall.

Kvalifikationskraven för äldre-stöd är sådana att sökanden måste ha ådaga­

lagt förmåga att under längre tid utföra arbete. Enligt styrelsens mening

torde bl. a. praktisk yrkesprövning vid omskolningskurser och utbildning

samt åtgärderna för arbetsanskaffning på öppna marknaden, i beredskaps­

arbete och halvskyddad sysselsättning i regel ge tillräckligt underlag för

bedömningen av arbetsförmåga och arbetsvilja. Styrelsen anser därför av

praktiska och principiella skäl att arbetsprövning inte annat än i undantags­

fall bör användas som hjälpmedel i detta sammanhang.

Statskontoret delar i och för sig utredningens uppfattning om värdet av

arbetsprövning för de äldre arbetslösa men anser att man med nuvarande

resurser inte kan klara ytterligare belastning, eftersom kötiderna redan nu

är långa. En arbetsprövningsmetodik, speciellt utarbetad för äldre arbets­

kraft, skulle antagligen bli både tidsödande och kostsam. I de fall då åtgär­

der som arbetsmarknadsutbildning, provanställning eller flyttning till annan

ort inte kommer i fråga synes det tillräckligt att som villkor för omställ-

ningsbidrag kräva att den arbetslöse står till den lokala arbetsmarknadens

förfogande.

Utredningen har, framhåller socialstyrelsen, inte närmare gått in på det

förhållandet att huvudmän för arbetsprövningsverksamheten i flertalet fall

är landsting och städer utanför landsting. Det torde inte utan vidare kunna

förutsättas att dessa huvudmän kan bygga ut verksamheten i erforderlig

omfattning, ökat statsbidrag bör måhända övervägas för att den önskvärda

kapacitetsökningen skall kunna ske. Härvid bör beaktas att ökade resurser

för bedömning av arbetsförmågan hos äldre arbetslösa också skulle vara av

stort värde i annat sammanhang, exempelvis vid avgörandet av frågor rö­

rande förtidspension.

Vikten av att bedömningen av äldre bidragssökandes arbetsförhet i alla

tveksamma fall sker så smidigt som möjligt och med anlitande av all till­

gänglig personkännedom och vid behov medicinsk arbetsexpertis under­

stryks av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Samorganisationen

erinrar om att utredningen föreslår halvt o m-

ställningsbidrag på samma villkor som gäller för halv ersättning

från arbetslöshetskassa. Inom arbetslöshetsförsäkringen nedsätts ersätt­

ningsbeloppet endast då medlem vid arbetslöshet inskränker sitt arbets­

utbud mot vad som tidigare gällt för honom, under det att medlem som

redan före arbetslösheten var deltidsarbetande äger uppbära ersättning en­

ligt den dagpenningklass han tillhör, eventuellt med reduktion enligt över-

försäkringsbestämmelserna. Vissa kassor har i syfte att för deltidsarbetande

medlemmar i möjligaste mån söka undvika överförsäkringsavdrag inrättat

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

klasser med eu dagpenning som är anpassad till deltidsarbetandes lönenivå.

Samorgamsationen anser att både den som före arbetslösheten har haft del­

tidsarbete och den som under arbetslösheten inskränker sitt arbetsutbud

skall äga rätt att uppbära halvt omställningsbidrag. Därvid bör dock kunna

galla att den som före arbetslösheten arbetat mer än 30 timmar per vecka

(6 timmar per dag i 5-dagarsvecka) inte skall betraktas som deltidsarbe­

tande. Aven LO föreslår att halvt omställningsbidrag skall utgå till arbets­

los som haft deltidsarbete liksom, enligt utredningens förslag, till arbetslös

som begränsar sitt arbetsutbud till att avse deltidsarbete.

Förslaget att o in s t ä 11 n i n g s b i d r a g e t s administration

skall ankomma på de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna tillstyrks av

arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen förklarar sig vara beredd att låta ar­

betsmarknadsverket ta på sig den kamerala verksamheten för dem som får

omställningsbidrag i avvaktan på att frågan om kontant stöd vid arbetslös­

het får en mer slutgiltig lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

51

Kostnadsberäkningar och finansiering

Mot utredningens kostnadsberäkningar förekommer inga an­

märkningar i remissyttrandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen och statskontoret erinrar om att utredningen

grundat sin beräkning av kostnaden för särskild dagpenning på en genom­

snittlig dagersättning om 37 kr., vari barntillägg ingår. Om samorganisatio-

nens förslag angående höjning av dagpenningmaximum från 40 till 55 kr.

genomförs, kan dagpenningen väntas bli höjd i etapper i de olika arbetslös-

hetskassorna. Den genomsnittliga dagersättningen under det första året, dvs.

försäkringsåret 1968/69, kan då beräknas uppgå till 43 kr. Det skulle enligt

de båda ämbetsverken i det av utredningen angivna normalfallet betyda

en höjning av kostnaden för det föreslagna äldre-stödet från 35 till 37

milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att det inte f. n. är möjligt att beräkna

det inerarbete, som de nya arbetsuppgifterna med omställningsbidrag kom­

mer att medföra, men det synes sannolikt att de under vissa perioder

och i vissa lan kan bli relativt tidskrävande. Styrelsen förutsätter emeller­

tid att arbetsmarknadsverket efter därom gjord framställning får erforder­

lig personal bl. a. för förmedlande, administrativa och kamerala uppgifter.

Statskontoret räknar med att en viss personalförstärkning i arbetsmark­

nadsverket kan bli nödvändig, även om vissa kontroll- och utbetalnings-

rutiner kan läggas in i verkets blivande system för automatisk databehand­

ling. De personalbesparingar, som statskontorets översyn av arbetsmark­

nadsstyrelsen väntas leda till, bör också beaktas.

Finansieringsfrågan behandlas i några få remissyttranden.

Riksrevisionsverket erinrar om att det kompletterande trygghetsskydd,

52

som äldre-stödet utgör, enligt utredningens direktiv skulle övergångsvis

finansieras i huvudsak efter gällande finansieringsprinciper. Enligt verket

synes utredningen inte helt ha följt direktiven på denna punkt, eftersom

förslaget innebär att staten skall bära hela kostnaden, medan f. n. kom­

munerna och de flesta arbetstagarna bär en väsentlig del av kostnaderna.

SAF ansluter sig till reservanten i utredningen och anför vidare i huvud­

sak följande. Hundraprocentig skattefinansiering synes motiverad för om-

ställningsbidraget men för den särskilda dagpenningen endast för den del

som motsvarar omställningsbidraget. SAF erinrar om att statsbidraget under

senare år har svarat för en allt större del av arbetslöshetskassornas utgifter

för kassaersättning —- försäkringsåret 1965/66 drygt 66 % •—- trots att för­

säkringen står öppen för endast en begränsad del av de förvärvsarbetande.

SAF förordar således att arbetslöshetskassan svarar för mellanskillnaden i

de fall då den särskilda dagpenningen skulle komma att överstiga omställ­

ningsbidraget. Det är tänkbart att de huvudsakliga motiven för högre er­

sättning åt de försäkrade anses falla bort om kassan får svara för mellan­

skillnaden. SAF skulle därför inte ha något att invända om stödformen sär­

skild dagpenning skulle ersättas av omställningsbidrag och om bidraget följ­

aktligen skulle ges till medlem i arbetslöshetskassa så snart han är utför-

säkrad enligt hittillsvarande regler. Samorganisationen däremot tillstyrker

utredningens förslag. Mot reservanten anför samorganisationen att omställ­

ningsbidraget i vissa fall kan vara förmånligare än kassaersättningen och

att det därför inte finns något skäl för att kassorna skall betala någon del

av den särskilda dagpenningen. Samorganisationen erinrar vidare om att

kassorna enligt förslaget inte får bidrag till de merkostnader för administra­

tion som blir oundgängliga i samband med utbetalning av särskild dag­

penning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Yttranden över samorganisationens framställning om höjning av

dagpenningmaximum, m. m.

Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och grundstatsbidrag

De tre hörda remissinstanserna,

arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäk­

ringsverket

och

KS A-utredning en,

tillstyrker förslaget att den högsta dag­

penningen bestäms till 55 kr.

Riksförsäkringsverket

anser att ersättnings­

beloppen vid arbetslöshet och sjukdom i princip bör vara samordnade samt

betonar, i likhet med

KSA-utredningen,

att den föreslagna höjningen får ses

som en provisorisk lösning. Enligt

arbetsmarknadsstyrelsen

har tidigare er­

farenheter visat att det dröjt relativt länge innan kassorna tillförsäkrat sina

medlemmar de högsta beloppen. Härvid har utformningen av tidigare stats-

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

53

bidragsbestämmelser haft en viss återhållande effekt. Emellertid har höj­

ningen av ersättningen efter år 1904 gått ovanligt snabbt, vilket till stor

del sammanhänger med de senare årens inkomstutveckling. Vid fastställan­

de av dagersättningens maximibelopp i arbetslöshetskassorna har vanligen

genomsnittsförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare varit vägledande.

Då det nuvarande beloppet, 40 kr., framräknades i februari 1963 var denna

timpenning 7: 06 kr., vilket motsvarade en dagsinkomst om 52: 25 kr. vid

7,5 timmars arbete och 63: 54 kr. vid 9 timmars arbete. Den timförtjänst

som redovisats för februari 1967 för industriarbetare (vuxna män och

kvinnor samt minderåriga) utgjorde 9:11 kr. Med hänsyn till denna höj­

ning av timförtjänsten och till att de nya beloppen kan komma att gälla

tidigast den 1 september 1968 och en tid framöver anser arbetsmarknads­

styrelsen att ökning av dagersättningen i enlighet med samorganisationens

förslag är väl motiverad från både sociala och arbetsmarknadspolitiska syn­

punkter.

Samorganisationens förslag om förskjutning uppåt av grundstatsbidraget

tillstyrks av KS A-utredningen under motivering att ändringen i fråga om

dagpenningbelopp delvis är påkallad av penningvärdesutvecklingen och att

nuvarande princip för statsbidragets utformning bör behållas vid en pro­

visorisk lösning. Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att förslaget innebär en

förskjutning uppåt av grundstatsbidragets procentsats så att bidraget i den

nya lägsta klassen, med dagpenningen 18 kr., skulle utgå med 50 % mot

f. n. 46,8 %. I den nya högsta dagpenningklassen med 55 kr. skulle grund­

statsbidraget utgöra 35 %, dvs. samma bidrag som nu utgår vid 40 kr. Vid

sistnämnda belopp skulle bidraget stiga från 35 till 41,1 %. Detta innebär

en höjning av grundstatsbidraget med i genomsnitt ca 11 %, med tyngd­

punkten av förbättringen på de högre dagpenningklasserna. Reglerna för

grundstatsbidraget kan, fortsätter arbetsmarknadsstyrelsen, tänkas utfor­

made på olika sätt, t. ex. med en fast procentsats då dagpenningen över­

stiger en viss nivå. Med hänsyn till alt finansieringssystemet för arbetslös­

hetsförsäkringen är under utredning anser arbetsmarknadsstyrelsen dock

att den nuvarande principen för utformningen av grundstatsbidraget bör

behållas.

Statsbidragskostnaderna för de föreslagna ändringarna i fråga om dag­

penning och statsbidrag beräknar arbetsmarknadsstyrelsen komma att öka

med ca 6 milj. kr., under förutsättning att dagpenningbeloppen inte höjs

över nuvarande maximum. Kostnaden för den höjning av dagpenningen

som det föreslagna högre maximibeloppet möjliggör är svårare att beräkna,

eftersom den är beroende av i vilken omfattning och med vilken intensitet

möjligheterna till höjning kommer att utnyttjas. Den nuvarande tillför­

säkrade dagpenningen utgör i genomsnitt 36 kr. Den utbetalade dagpen­

ningen ligger något lägre på grund av pensionsavdrag och överförsäkrings-

avdrag, eller vid 33 kr. Om man antar att resultatet av lyftningen av »dag­

penningtaket» under första året skulle medföra att dagpenningen höjs med

i genomsnitt 5 kr., skulle statsbidragskostnaderna i ett oförändrat arbets­

marknadsläge komma att öka med totalt ca 20 milj. kr.

54

Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser

Arbetsmarknadsstyrelsen bär inte något att erinra mot samorganisatio-

nens förslag till minskning av den marginal som genom överförsäkrings-

bestämmelserna skapas mellan kassamedlemmens normala arbetsinkomst

och den maximala ersättning som kan tillkomma honom från arbetslöshets­

kassan. Visserligen kommer kanske i vissa fall att kunna påvisas att stimu­

lansen att återgå i arbete härigenom reducerats. Emellertid saknar över-

försäkringsbestämmelserna i flertalet tall denna effekt, eftersom medlem­

marnas normala inkomst vanligen väsentligt överstiger den nivå där överför­

säkringen spelar någon roll. Här är givetvis den allmänna relationen mellan

inkomstnivå och ersättningsnivå av väsentlig betydelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att överförsäkringsavdragens omfatt­

ning f. n. är mycket ringa. Försäkringsåret 1965/66 uppgick överförsäk-

ringsavdragen sammanlagt till 403 000 kr. eller ungefär Vs % av det belopp

om ca 140 milj. kr., som kassorna under samma tid betalade i försäkrings­

ersättning. Om samorganisationens förslag genomförs, kan överförsäkrings-

avdragen kanske komma att sjunka med ett belopp av storleken 100 000 kr.,

vilket skulle medföra motsvarande ökning av ersättningen. Staten skulle

komma att i detta fall belastas med en utgiftsökning om ca 65 000 kr.

Yttranden över arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående

halv dagpenning

Alla de fem börda remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran

arbetsmarknadsstyrelsens framställning. LO framhåller att det är nödvän­

digt att från tid till annan anpassa gällande regler inom arbetsmarknads­

politiken till förändringarna i marknadens sätt att fungera. Motivet för de

föreslagna ändringarna är att öka arbetstagarnas trygghet vid driftsin­

skränkningar.

Förslaget att halv ersättningsdag skall få räknas som halv karensdag kan

enligt KSA-utredningen bidra till att underlätta arbetstagarnas omställning

i vissa situationer och därmed till att begränsa arbetslöshetsriskerna. Sam-

organisationen anför.

För arbetslöshetskassornas funktionärer har det varit irriterande, att med­

lem, som visar arbetsvilja genom att antingen fortsätta hos samme arbets­

givare med begränsad arbetstid eller tager sådant tidsbegränsat arbete i

nära anslutning till arbetslöshetens början, ej skall ha möjlighet erhålla

55

ersättning från arbetslöshetskassa, enär han då ej kan fullgöra karenstid.

Skulle han söka undvika sådant arbete och lyckas i denna sin föresats un­

der en tid, motsvarande stadgeenlig karenstid, kan han däremot kvalificera

sig för ersättning och under därefter följande arbete med halv arbetstid

även uppbära halv ersättning. I vissa fall har man sökt undgå en sådan

konsekvens av nu gällande bestämmelser genom sammanläggning av arbets­

lösa dagar. Ovisshet om sådan tillämpning av bestämmelserna har stöd i

arbetslöshetskasseförordningen har dock medfört, att sådan åtgärd vidtagits

i ytterst sällsynta fall och då eljest en strikt tillämpning av reglerna fram­

stått som stötande.

Den föreslagna ändringen av utförsäkringsbestämmelserna bör inte få

leda till att den maximala ersättningstiden för halv ersättning enligt 4-

timmarsregeln blir längre än 150 respektive 200 dagar, framhåller sam-

organisationen, TCO och SAF. Enligt TCO finns nämligen viss risk för att

det minskade arbetsutbudet kan konserveras, vilket från både samhällets

och den enskildes sida leder till icke önskvärda anställningsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den snabba strukturförändringen i näringslivet under de senaste åren

har medfört betydande omställningsproblem på arbetsmarknaden. Dessa

pioblem har skärpts genom den konjunkturdämpning som gör sig gällande

sedan något år. Svårigheterna har varit mest framträdande för äldre arbets­

tagare och tagit sig uttryck i bl. a. längre arbetslöshetstider för dem än för

de yngre.

De äldres sysselsättningsproblem måste självfallet i första hand mötas

med åtgärder som syftar till att bereda dem arbete. Härvid står hela den

arbetsmarknadspolitiska apparaten till förfogande. Vårt arbetsmarknads­

politiska mål är full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Det målet

gäller alla i arbetsför ålder.

För att tillgodose speciellt de äldres behov har under senare år en rad

åtgärder vidtagits. Genom cirkulär till statsmyndigheterna har sålunda

Kungl. Maj:t anbefallt slopande av övre åldersgränser för erhållande av

civil anställning inom statsförvaltningen och för tillträde till utbildning

som anordnas av myndighet. År 1961 antog arbetsmarknadsstyrelsen ett

program för aktivering av medelålders och äldre arbetskraft. Programmet

bär därefter reviderats, senast år 1966. Vid flertalet länsarbetsnämnder har

inrättats särskilda tjänster, vilkas innehavare bl. a. har att angripa problem

som sammanhänger med den äldre arbetskraftens arbetsplacering. På ett

20-tal orter har på initiativ av arbetsmarknadsmyndigheterna bildats lokala

sysselsättningsnämnder med uppgift bl. a. att medverka till att lösa den

äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem. Arbetsförmedlingarna har in­

struerats att medverka till avskaffande av åldersspärrar vid rekrytering

av aibetskraft inom näringslivet. Möjligheter till provanställning i enskilda

företag har införts. Arbetsmarknadsutbildningen för äldre arbetskraft har

byggts ut. Möjligheter har skapats att vid s. k. omskolningscentra låta

äldre arbetskraft praktiskt pröva olika yrkesområden. Särskilda bered­

skapsarbeten har anordnats för äldre lokalt bunden arbetskraft. För äldre

skogsarbetare har s. k. skogsstationer anordnats. På försök har under den

senaste tiden på några platser påbörjats industriella beredskapsarbeten

för sysselsättning av bl. a. äldre arbetskraft. Den skyddade sysselsättningen

bar byggts ut. Bland icke statliga åtgärder kan nämnas överenskommelsen

mellan SAF och LO om avgångsbidrag åt äldre långvarigt anställda i sam­

band med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Vidare har verk­

stadsindustrins samarbetskommitté rekommenderat åtgärder för att bl. a.

underlätta anpassning mellan arbetsuppgifter och äldre arbetstagares ar­

betsförmåga.

I årets statsverksproposition har lagts fram förslag som syftar till att

ytterligare intensifiera åtgärderna för att underlätta de äldres anpassning

till förändrade produktionsförhållanden och att bereda dem nya arbets­

tillfällen. Det kan vidare nämnas att en konferens om den äldre arbets­

kraftens problem kommer att hållas inom kort på regeringens initiativ.

Denna konferens, som syftar till att stimulera intresset för dessa problem

och anvisa vagar för deras lösning, kommer att följas av regionala och lokala

konferenser.

Huvuduppgiften för vår arbetsmarknadspolitik är som förut framhållits

att sorja för att alla bereds sysselsättning. Kontant stöd vid arbetslöshet

kan dock inte undvaras som ett komplement. Genom arbetslöshetsförsäk­

ringen har ett skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet

byggts upp på frivillig väg. Detta skydd omfattar nu nära 1,7 milj. per­

soner. Alla förvärvsarbetande är dock inte försäkrade. Därtill kommer att

försäkringen inte ger trygghet vid långtidsarbetslöshet. Försörjningsläget

har därför i åtskilliga fall blivit brydsamt, i synnerhet för äldre långvarigt

arbetslösa som drabbats av de senaste årens strukturförändringar. På mitt

förslag uppdrog därför Kungl. Maj :t under våren 1967 åt KSA-utredningen

att med fortur utreda och lägga fram förslag om kontant stöd åt äldre

arbetslösa. Syftet med det förslag som KSA-utredningen nu har lagt fram

ar att i avvaktan på den mera genomgripande reform som avses med

utredningens huvuduppdrag ge ett icke tidsbegränsat försörjningsskydd

Md arbetslöshet för äldre arbetstagare. Förslaget innebär i stort att äldre

arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa skall kunna få dagpenning från arbets­

löshetskassorna ytterligare någon lid efter det de har blivit utförsäkrade

cnhgt gällande regler. Sedan denna förlängda tid har gått till ända, skall

staten utge kontant stöd i form av s. k. omställningsbidrag. Oförsäkrade

aldre arbetslösa skall få omställningsbidrag efter viss väntetid. Den kon­

struktion av äldre-stödet som utredningen sålunda har föreslagit synes

mig i det vasenthga lämplig och jag förordar att stödet utformas enligt

dessa linjer.

ö

Innan jag går närmare in på förslaget vill jag liksom utredningen och

flera remissinstanser framhålla vikten av att äldre-stödet inte får minska

ansträngningarna att placera de äldre i nytt arbete. Jag vill också med

skärpa understryka att som bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och TCO i sina

yttranden har framhållit äldre-stödet inte får leda till att företagen i ökad

omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att den får

sin försörjning tryggad genom detta stöd. Jag kommer att ha uppmärksam­

heten riktad på ev. tendenser till sådana effekter av stödet.

I enlighet med direktiven omfattar utredningens förslag endast personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

57

58

som blivit arbetslösa genom att deras anställning har upphört. Under re­

missbehandlingen har kritik riktats mot denna begränsning. Också jag har

kommit till uppfattningen att även andra grupper behöver kontant stod

vid arbetslöshet. Detta gäller framför allt företagare som tvingas lägga ned

sina företag till följd av pågående strukturomvandling inom deras näring

eller i samband med att större driftsinskränkningar eller företagsnedlägg­

ningar på den ort där de är verksamma rycker undan grunden för deras

rörelse. Jag anser därför att det är önskvärt att utforma aldre-stodet pa

sådant sätt att det innefattar även vissa äldre företagare som har lämnat

sin rörelse. Därvid bör emellertid förutsättningarna för stödet bestämmas

så att utredningens fortsatta arbete inte föregrips på ett menligt sätt. Till-

lämpningen av hela det temporära äldre-stöd som jag föreslår i det föl­

jande blir självfallet av värde för utredningens fortsatta arbete. Inte minst

gäller det de praktiska erfarenheter utredningen redan efter kort tids till-

lämpning kan få av en stödverksamhet som innefattar aven företagare.

I fråga om förhållandet mellan ersättning från arbetslöshetskassa och

omställningsbidrag vill jag redan här framhålla att jag delar den av flera

remissinstanser framförda uppfattningen att omställningsbidraget bor ut­

formas så att det inte blir förmånligare än ersättning från arbetslöshets­

kassa. I annat fall skulle intresset för den frivilliga försäkringen kunna på­

verkas menligt. Arbetslöshetsförsäkringen är enligt min mening av så stort

värde för de anställdas trygghet att sådana konsekvenser av äldre-stodet

inte kan godtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Stödförutsättningar

I överensstämmelse med sina direktiv föreslår utredningen att tre all­

männa förutsättningar skall föreligga för det särskilda stödet till aldre

arbetskraft. Den arbetslöse skall tidigare ha varit verksam som arbets­

tagare, han skall fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande och

han skall ha uppnått viss ålder.

Den första förutsättningen innebär viss tids avlönat arbete för annans

räkning. Jag biträder utredningens förslag att den som har betalat avgift

till arbetslöshetskassa och arbetat i den utsträckning som behövs för ratt

till kassaersättning därmed skall anses ha fyllt denna förutsättning. Det

medför att kassamedlem måste ha betalat sammanlagt minst 52 vecko-

avgifter eller tolv månadsavgifter och under en period av ett år före arbets­

löshetens början ha betalat minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter.

Oförsäkrad arbetslös skall enligt förslaget ha utfört 24 månaders arbete

under en treårsperiod före arbetslöshetens inträde. Denna bristande en­

hetlighet i förutsättningarna för försäkrad och oförsäkrad arbetskraft har

kritiserats i ett remissyttrande. Jag vill framhålla att bestämmelserna för

kassamedlem emellertid i själva verket leder till att han om han ar ny

medlem i kassan — måste ha arbetat under 52 veckor före arbetslöshetens

60

För oförsäkrad företagare bör tidsförutsättningen vara att han under

treårsperioden närmast före arbetslöshetens början har drivit rörelse i

sammanlagt minst 24 månader. Har han under denna tid delvis utfört

arbete för annans räkning och delvis drivit rörelse, bör båda slagen av

förvärvsarbete tillgodoräknas honom som kvalifikationstid.

Liksom utredningen och flera remissinstanser är jag angelägen att un­

derstryka att stödet åt de äldre arbetslösa bör vara ett skydd under en

omställningstid. Den äldre arbetskraften skall så långt möjligt få tillfälle

att göra en produktiv insats. Det är enligt min mening nödvändigt att som

eu andra förutsättning för stöd kräva att den äldre arbetslöse står till

arbetsmarknadens förfogande. Redan kravet på viss tids förvärvsarbete

före arbetslöshetens början tjänar i viss mån detta syfte. Att stå till arbets­

marknadens förfogande innebär i första hand att vara arbetsför. Det sär­

skilda äldre-stödet bör alltså inte få karaktär av förtidspension.^ Bedöm­

ningen av arbetsförheten bör i detta sammanhang självfallet ske på samma

sätt som inom den allmänna försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

En sådan likformig bedömning är f. ö. en nödvändig förutsättning för

samordningen mellan skilda stödformer. Jag behandlar i det följande frågan

hur partiell arbetsförhet skall behandlas vid denna samordning.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande innebär vidare att vara oför­

hindrad att åtaga sig arbete. Det kan givetvis, som framhålls i några

yttranden, vara svårt att realistiskt pröva detta beträffande äldre arbets­

lösa i glesbygder och orter med avtagande sysselsättning. Men dessa svå­

righeter får självfallet inte leda till att förutsättningen i denna del blir en

formalitet. I stället fordras särskilda ansträngningar för en allsidig prov­

ning av omställningsmöjligheterna. Sådan prövning kan och bör förenas

med skäligt hänsynstagande till att det här gäller äldre personer som bl. a.

ofta har begränsade möjligheter att flytta till annan ort.

Jag biträder utredningens förslag att de särskilda omställningssvårig­

heterna skall vara uppenbara innan kontantstödet får utgå. Det förutsätter

att eu viss tid har gått under vilken arbetsförheten och omplaceringsmöj-

ligheterna har undersökts. Utredningen räknar med att en månad i regel

behövs för detta ändamål. För de arbetslöshetsförsäkrade är ersättnings-

tiden — i allmänhet 30 veckor — alltså tillräcklig. Den som har blivit ut-

försäkrad utan att kunna beredas ny sysselsättning bör därför omedelbart

bli berättigad till det särskilda äldre-stödet. För de oförsäkrade bör den tid,

efter vars förlopp omställningssvårigheterna får anses uppenbara, enligt

min mening bestämmas till mer än en månad men inte så mycket som 30

veckor. Eftersom denna fråga har samband med konstruktionen i övrigt

av stödet åt de oförsäkrade, återkommer jag till den i det följande.

Beträffande den tredje förutsättningen, att den arbetslöse skall ha nått

viss ålder, har jag i utredningens direktiv uttalat att det särskilda äldre­

stödet bör omfatta dem som inom de närmaste åren uppnår pensions­

åldern. I enlighet härmed föreslår utredningen att stödet i princip skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

62

Samorganisationen föreslår alt dagpenningbeloppen förskjuts uppåt så,

att lägsta dagpenningen blir 18 i stället för 12 kr. och högsta dagpenningen

55 i stället för 40 kr. Jag biträder organisationens och remissinstansernas

uppfattning att utvecklingen motiverar en viss förskjutning uppåt av

dagpenningskalan. Jag anser emellertid att man, i avvaktan på KSA-

utredningens slutliga förslag, inte bör göra ändringar inom arbetslöshets­

försäkringen på lång sikt. Dagpenningmaximum bör därför nu bestämmas till

50 kr. Lägsta dagpenningen bör i enlighet med förslaget bestämmas till 18 kr.

I statsbidragshänseende innebär samorganisationens förslag, som har

tillstyrkts av remissinstanserna, att grundstatsbidragsskalan förskjuts

uppåt så att högsta grundstatsbidraget, 50 %, utgår för 18 kr. och lägsta

grundstatsbidraget, 35 %, för 55 kr. Detta innebär en höjning av grund­

statsbidraget med i genomsnitt ca 11 %. ökningen av statsverkets kostnad

beräknas av arbetsmarknadsstyrelsen till ca 20 milj. kr.

Jag vill erinra om att grundstatsbidraget förbättrades avsevärt så sent

som år 1964. Tidigare utgjorde detta bidrag 54 % på 6 kr. och 25 % på

den del av dagpenningen som översteg 6 kr. Bidraget fick dock inte över­

stiga 6 kr., vilket innebar att bidrag inte utgick för belopp över 17 kr.

Numera utgår som nämnts 35 % på den högsta dagpenningen. Både av

statsfinansiella skäl och för att inte föregripa resultatet av KSA-utred-

ningens pågående arbete anser jag det mindre lämpligt med en reform som

utom att den blir dyrbar lägger tyngdpunkten av en statsbidragsförbättring

på de högre dagpenningklasserna. Jag föreslår därför att den nuvarande

bidragsprocentsatsen, 35 %, skall tillämpas på en dagpenning av 40 kr.

och däröver. För de kassor som över huvud taget kan överväga att höja

dagpenningen över 40 kr. torde 35 % i grundstatsbidrag vara tillräcklig

stimulans. Jag vill erinra om att den andra typen av statsbidrag till arbets­

löshetsförsäkringen, dagpenningbidrag, utgår vid sidan av grundstatsbidrag

också för de högsta dagpenningbeloppen i de fall då arbetslösheten i en

kassa är så omfattande att dagpenningbidrag blir aktuellt.

Om den lägsta dagpenningen höjs från 12 till 18 kr., synes det följd­

riktigt att det högsta grundstatsbidraget får utgå för 18 kr. Jag föreslår

därför att grundstatsbidragsskalan modifieras så att procentsatserna

sjunker likformigt från 50 % vid 18 kr. till 35 % vid 40 kr. Statsverkets

kostnadsökning för en sådan modifiering beror bl. a. på hur kassorna ut­

nyttjar möjligheterna att höja dagpenningen och är därför svår att be­

räkna. Den torde emellertid kunna uppskattas till ca 5 milj. kr.

överförsäkringsbestämmetserna har till syfte att skapa en marginal mel­

lan nettoinkomst av arbete före arbetslösheten och försäkringsersättning.

Denna marginal är sedan år 1956 </8 eller 12,5 % av nettoinkomsten.

Samorganisationen återkommer nu med ett redan tidigare uttalat önske­

mål om sänkning av marginalen till V

20

eller 5 %. 1960 års arbetslöshets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

63

försäkringsutredning föreslog att marginalen skulle minskas till Vio. Vid

behandlingen av nämnda förslag (prop. 1964: 115 s. 46) fann jag inte an­

ledning att föreslå att man skulle gå ifrån marginalen Vs.

Vad samorganisationen, utan erinran från arbetsmarknadsstyrelsen, har

anfört synes mig böra i viss mån beaktas, överförsäkringsreglerna får sär­

skild betydelse i kassor mellan vilkas medlemmar inkomsterna varierar

avsevärt. Delvis kan dagpenningbeloppen anpassas härtill genom att med­

lemmarna fördelas på många olika kassaklasser. Eftersom ett sådant sy­

stem är administrativt tungrott, föredrar kassorna att ha få kassaklasser

och komma till rätta med inkomstvariationerna genom överförsäkrings-

avdrag. Jag föreslår på grund av det anförda att överförsäkringsmargina­

len minskas till V

12

eller 8,3 %.

Stödets utformning och storlek

För de arbetslösa som fyller förutsättningarna för det särskilda äldre­

stödet föreslår utredningen som förut antytts stöd i olika former. Utred­

ningens förslag innebär i huvudsak följande. De arbetslöshetsförsäkrade

skall få särskild dagpenning från kassan under 150 dagar efter den dag då

de enligt vanliga regler blir utför säkrade. Den särskilda dagpenningen utgår

med samma belopp som kassamedlemmens vanliga dagpenning. Är han

fortfarande arbetslös när de 150 dagarna förflutit, utgår enligt förslaget ett

omställningsbidrag om 700 kr. i månaden med maketillägg om 75 kr. och

barntillägg om 50 kr. i månaden. Den som inte är medlem i erkänd arbets­

löshetskassa eller inte är berättigad till ersättning från sådan kassa får

omställningsbidrag när en månad har förflutit från arbetslöshetens början.

Omställningsbidrag utgår fram till pensionsåldern, om den arbetslöse inte

kan få annat arbete. Båda stödformerna bekostas helt av staten. Under tid

då stöd inte kan utgå i någon av dessa former förutsätts kommunalt kontant-

understöd utgå. Sådant understöd förutsätts också utgå till äldre arbetslösa

som inte alls kan få äldre-stöd.

Flera remissinstanser anser att utredningens avvägning av de båda

stödformerna särskild dagpenning och omställningsbidrag kan leda till att

oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare läge än de försäkrade eller

kompenseras för högt i förhållande till tidigare nettoinkomster. Sådana

jämförelser har vid remissbehandlingen föranlett yrkanden om förbätt­

ringar av arbetslöshetsförsäkringen och reduceringar av omställnings-

bidraget.

Som utredningen framhåller är det nu fråga om att finna former för

stöd åt vissa äldre arbetslösa i avvaktan på resultatet av utredningens

slutliga förslag. Det är därför nödvändigt att såvitt möjligt bygga på de

stödformer som finns f. n. och att inte minska värdet av den nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

arbetslöshetsförsäkringen. Som jag har nämnt i det föregående är den

aktuella reformen avsedd att omfatta endast personer som bär minst ett

par års förvärvsarbete bakom sig. Det synes därför vara möjligt att förena

önskemålen att bereda trygghet åt äldre arbetslösa och att värna om den

nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Som LO framhåller är arbetslös­

hetsförsäkringen i stort sett öppen för alla de här berörda grupperna. För­

säkringen är frivillig. Den som arbetar i en bransch där kassa finns har

rätt att bli medlem men kan också välja att stå utanför. Möjligheter finns

att bilda nya kassor i branscher som saknar arbetslöshetsförsäkring.

Mot denna bakgrund bör det särskilda äldre-stödet i första hand bygga

på arbetslöshetsförsäkringen och som jag har framhållit inledningsvis

utformas så alt det är fördelaktigare att tillhöra försäkringen än att stå

utanför. Det stöd som samhället ger måste vidare avvägas så att det blir

lägre än den nettoinkomst som stödtagaren får genom egen arbetsinsats.

Denna princip bör gälla för alla stödformer, således även arbetslöshets­

försäkringen där medlemmarna bidrar till en mindre del av kostnaderna

genom avgifter.

Några remissinstanser önskar generella förbättringar av arbetslöshetsför­

säkringen i den formen, att statsbidragen ökas så att ersättningen kan hö­

jas utan att medlemsavgifterna påverkas. Dessa önskemål har jag tagit

ställning till när jag i det föregående har behandlat samorganisationens

förslag. Vad jag därvid har förordat i fråga om maximidagpenning och

grundstatsbidrag tillgodoser de angivna önskemålen, så långt jag funnit det

möjligt i detta sammanhang. Jag vill särskilt understryka att möjligheten

för kassorna att höja dagpenningen över 40 kr. kommer de äldre medlem­

marna tillgodo också på det sättet att dagpenningen skall utgå med oför­

ändrat belopp under den förlängda ersättningstiden. De statsbidragsfrågor

som avser enbart den förlängda ersättningstiden behandlar jag senare i ett

särskilt avsnitt om finansieringen av reformerna. Jag vill dock redan nu

nämna alt jag ämnar föreslå, att gällande finansieringssystem i princip

skall tillämpas även för kassaersättning under nämnda tid såtillvida som

en viss avgiftsfinansiering skall ske.

Samorganisalionen och LO föreslår i sina remissyttranden att särskild

dagpenning skall utgå till utförsäkrad kassamedlem under hela hans fort­

satta arbetslöshetstid, dock längst till uppnådd pensionsålder. Innebörden

härav är att en kassamedlem aldrig skall behöva gå över från kassaersätt­

ning till omställningsbidrag.

Jag har förut nämnt att jag anser det angeläget att bygga stödet på gäl­

lande arbetslöshetsförsäkring. Detta medför som jag nyss sagt bl. a. att

principen om viss avgiftsfinansiering bör behållas även för äldre-stödet

från kassorna. Som samorganisationen framhåller är kassamedlemmarnas

egna bidrag till försäkringen ett skäl för att kassaersättningen bör översti­

ga de oförsäkrades helt statsfinansierade förmåner. Det är inte heller för-

GG

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

kassan blir det däremot skillnad i statsbidragshänseende, vilket jag behand­

lar senare i min framställning. Jag vill emellertid förutskicka att förläng­

ningen av ersättningstiden för de äldre förutsätter endast obetydlig höjning

av medlemsavgifterna.

Den 1 september 1967 var 81 % av de erkända arbetslöshetskassornas

medlemmar försäkrade för en dagpenning av 32 kr. eller mer. 65 % av med­

lemmarna var försäkrade för den maximala dagpenningen 40 kr. Om dag­

penningmaximum höjs och grundstatsbidragsskalan ändras så som jag har

föreslagit, ökas kassornas möjligheter att höja dagpenningbeloppen. Om

man bortser från de lägre kassaklasser som tillämpas för lärlingar, deltids­

arbetande och andra speciella grupper, synes det realistiskt att räkna med

att det helt övervägande antalet kassamedlemmar inom en snar framtid kan

tillförsäkras en dagpenning om 35 kr. eller mera. Jag anser att detta belopp

kan tjäna som utgångspunkt för de jämförelser som bör göras i fråga om

omställningsbidragets storlek. Eftersom barntillägg måste antas vara en

undantagsföreteelse i de åldersgrupper det här gäller, bortser jag från

sådant tillägg vid mina jämförelser. En dagpenning om 35 kr. motsvarar

med 22 crsättningsdagar i månaden ett månatligt belopp av 770 kr. och med

21,25 dagar 744 kr.

En reform med syfte att förbättra äldre-stödet får inte leda till att kassa-

medlemmarna lämnar kassorna när de inträder i 60-årsåldern. Omställ-

ningsbidraget bör därför, som jag förut flera gånger har betonat, bestäm­

mas så att det blir förmånligare att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen än att

stå utanför.

Remissinstansernas förslag till reduceringar av omställningsbidraget tar

sikte på både beloppet och, för de oförsäkrade, väntetiden.

I fråga om beloppet vill jag till en början framhålla att det enligt min

mening inte är lämpligt att komplettera omställningsbidraget med de fa­

miljepolitiskt betingade make- och barn tilläggen. Maketillägget slopades

f. ö. inom arbetslöshetsförsäkringen år 1964.

En förutsättning för omställningsbidrag är som jag har nämnt i det före­

gående att bidragstagaren har haft förvärvsarbete före arbetslöshetens bör­

jan. Det föreslagna stödsystemet bygger vidare på förutsättningen att den

arbetslöse skall kunna ställas om till nytt arbete som bereder honom in­

komst. Jag räknar därför med att åtskilliga av dem som får omställnings­

bidrag kommer att ha inkomstskatt att betala för samma år som det då bi­

drag utgår. Detta utgör skäl för att bidraget blir skattepliktigt, eftersom

orättvisor mellan olika grupper därigenom kan minskas avsevärt. Jag vill

också erinra om att folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän

försäkring är skattepliktiga. Eftersom det är troligt att omställningsbidra­

get för en del äldre följs direkt av pension, är därför skatteplikten för pen­

sionen ytterligare ett skäl för att göra också omställningsbidraget skatte­

68

Av följande sammanställning framgår hur den tid som de arbetslösa vid

räkningen den 11 september 1967 hade varit utan arbete fördelade sig för

olika åldersgrupper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Arbetslöshetstid

—24 år

Ålder

25—59 år

60—66 år

%

%

%

—1

månad

................. ............... 62

54

33

1—2

månader

......... ............... 16

15

15

—6 månader

............... 18

23

38

6

—- månader ................... ............... 4

8

14

Töö

Töö

100

Räkningar under andra månader ger i stort sett samma resultat. Sam­

manställningen visar att andelen långtidsarbetslösa är avsevärt större bland

de äldre än i övriga åldersgrupper. Mer än hälften av sådana arbetslösa som

uppnått 60 års ålder hade varit arbetslösa i mer än två månader. I ålders­

gruppen 25—59 år hade däremot inte fullt en tredjedel så långa arbetslös-

hetstider. Det synes mig vara särskilt värt att lägga märke till att 14 % av de

äldre som anmält sig såsom arbetslösa hade en arbetslöshetstid över sex

månader. Eftersom ersättning efter denna tid endast undantagsvis utgår

från arbetslöshetskassa och den arbetslöse då inte är skyldig att besöka ar­

betsförmedlingen, torde denna siffra dessutom vara för låg.

Samorganisationen och LO föreslår att omställningsbidrag skall kunna

utgå först efter sju månaders väntetid. Även om vissa skäl talar för att den

som har valt att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen inte bör få ett av

staten helt finansierat bidrag snabbare än den som är utförsäkrad, anser

jag det med hänsyn till syftet att bereda trygghet åt arbetslösa inte lämpligt

med en så lång väntetid som sju månader. Å andra sidan synes det mig

finnas skäl att bestämma väntetiden längre än en månad. Det kan sålunda

visa sig bli tidsödande för arbetsförmedlingarna att i det enskilda fallet

undersöka placeringsmöjligheter för arbetslösa, som tidigare kanske inte

har haft kontakt med förmedlingen, och att avgöra om bidragsrätt före­

ligger. Denna synpunkt får ännu större betydelse om omställningsbidrag

som jag har föreslagit kommer att utgå även till företagare. Omställnings-

bidraget är vidare främst avsett att bereda hjälp åt de långtidsarbetslösa.

Jag har på grund av det anförda stannat för att väntetiden bör fastställas

till två månader.

Det särskilda äldre-stöd som jag här har föreslagit bereder för sörj nings-

skydd åt flertalet äldre arbetslösa. Det kommer dock alltid att finnas en

mindre grupp äldre som inte uppfyller stödförutsättningarna och som

behöver ekonomiskt stöd i andra former. Därtill kommer bland de yngre

69

en del långtidsarbetslösa som är oförsäkrade. Dessutom medför den före­

slagna väntetiden om två månader ett behov av kontant stöd. Som utred­

ningen framhåller bör dessa stödbehov tillgodoses genom kommunal kon-

tantunderstödsverksamhet. Jag vill understryka att vårt nuvarande system

innebär att det i sista hand ankommer på kommunerna att bereda försörj-

ningstrygghet, om det inte sker genom andra, främst statliga åtgärder. Den

nu aktuella reformen är, såvitt avser de äldre arbetslösa, ägnad att minska

den kommunala bördan. Reformen måste ses som ett led i arbetet på

ett system som bereder alla ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Jag är

självfallet medveten om att det rådande läget på arbetsmarknaden, trots

statliga stödåtgärder, medför ökad belastning också på kommunerna. Å

andra sidan kommer beskattningen av omställningsbidraget att tillföra

kommunerna skattemedel. Ca

2/3

av skatten på omställningsbidragen torde

komma alt utgöras av kommunalskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Samordning med den allmänna försäkringen

Utredningens förslag innebär att äldre-stödet inte får utgå längre än

t. o. in. månaden töre den då den arbetslöse fyller 67 år eller börjar upp­

bära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om

allmän försäkring. Häremot har remissinstanserna inte gjort någon erinran.

Jag biträder förslaget.

I fråga om den som uppbär vissa former av pension, sjukbidrag eller

sjukpenning har utredningen diskuterat rätt till halv dagpenning eller halvt

omställningsbidrag. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I några yttranden anmärks att utredningen inte tillräckligt har klarlagt

äldre-stödets samordning med sjukförsäkring och pension i den allmänna

försäkringen. I yttrandena betonas svårigheterna att bedöma arbetslöshe­

tens orsaker i de högre åldrarna. Utredningen framhåller att den räknar

med att under sitt fortsatta arbete få material för att belysa invaliditets-

bedömningen inom förtidspensioneringen. Jag vill understryka att dessa

frågor delvis uppmärksammades redan vid tillkomsten av lagen om allmän

försäkring (se prop. 1962:90 s. 285). Det föreliggande förslaget bör enligt

min mening inte föranleda generella ställningstaganden i samordnings­

frågor. Med anledning av vad låginkomstutredningen har anfört vill jag

framhålla att det inte är givet att pensions- och sjukförsäkringsbelopp bör

fastställas efter samma principer som ersättningar vid arbetslöshet.

Riksförsäkringsverket påpekar i sitt yttrande att arbetsmarknadsmyn­

dighet och försäkringskassa kan komma till skilda uppfattningar om ar­

betsförmåga med påföljd att varken äldre-stöd eller sjukpenning utgår. Jag

vill erinra om att en förutsättning för både kassaersättning och arbetslös-

hetshjälp är att den arbetslöse är arbetsför. Utredningens förslag innebär

6

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29

70

att samma förutsättning skall gälla för de olika formerna av det särskilda

äldre-stödet. Jag har samma uppfattning och anser det därför inte lämpligt

att lösa samordningsfrågorna i den av riksförsäkringsverket antydda rikt­

ningen, vilken innebär att stöd som är avsett för arbetslösa skulle kunna

utgå även under den tid då den arbetslöse till följd av sjukdom inte är ar­

betsför. Samordningen mellan sjukpenning och olika former av kontant

stöd vid arbetslöshet bör enligt min mening i stället skapas genom en såvitt

möjligt enhetlig bedömning av arbetsförheten i varje särskilt fall. Jag anser

mig kunna förutsätta att arbetsmarknadsmyndigheterna och de erkända ar­

betslöshetskassorna samt de allmänna försäkringskassorna samråder med

varandra i detta syfte. Jag vill också understryka vad utredningen och en

del remissinstanser anför om tillgången på resurser för undersökningar

om arbetsförheten. Genom samrådet bör tillgängliga resurser kunna ut­

nyttjas på bästa sätt. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen och riks­

försäkringsverket att meddela de bestämmelser som behövs för samord­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

Utredningens förslag att bestämmelser om omställningsbidraget skall

inarbetas i arbetsmarknadskungörelsen som en särskild form av arbetslös-

hetshjälp har inte mött någon erinran från remissinstanserna. Också jag

anser det lämpligt att bestämmelserna förs in i kungörelsen och att därvid

meddelas de undantagsbestämmelser och särskilda bestämmelser som be­

hövs.

Jag biträder utredningens förslag att kvalifikationstiden 24 månader skall

beräknas enligt de regler som gäller för semester. Dessa regler bör kunna få

motsvarande tillämpning när kvalifikationstiden för företagare beräknas.

Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de föreskrifter som

behövs härför.

En förutsättning för att omställningsbidrag skall utgå är som jag nämnt

förut att den arbetslöse har blivit utförsäkrad från arbetslöshetskassa eller,

om han är oförsäkrad, att lian under treårsperioden närmast före arbets­

löshetens inträde bär haft förvärvsarbete minst 24 månader. Syftet med

dessa regler är att äldre-stödet skall tillförsäkras dem som före arbets­

lösheten har varit verksamma inom förvärvslivet. Jag anser därför att den

som på nytt blir arbetslös efter att en gång ha uppburit omställningsbidrag

och därefter haft förvärvsarbete inte skall behöva uppfylla de nämnda

villkoren. För den tid han har fått omställningsbidrag har han ju varit

skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om han däremot fri­

villigt, dvs. av annan anledning än som anges i 7 § lagen om semester, har

stått utanför arbetsmarknaden under lång tid, bör 24 månaders förvärvs­

arbete under treårsperioden fordras.

72

Hänsyn bör kunna tas till att inkomsten under kvalifikationsåren väsent­

ligt avviker från bidragstagarens normala inkomst under åren dessförinnan.

Nedsättning av omställningsbidraget bör enligt min mening bestämmas

efter samma grunder som överförsäkringsavdraget inom arbetslöshets­

försäkringen. Marginalen är där f. n. V a och avdraget görs enligt en tabell,

där dels denna marginal, dels den omständigheten att kassaersättningen är

skattefri har beaktats. Eftersom omställningsbidraget, om mitt förslag ge­

nomförs, blir skattepliktigt och jämförelsen bör avse inkomsten resp. bi­

draget före skatteavdrag, bör systemet med en tabell inte tillämpas. Med

hänsyn till att jag förut har förordat en marginal om Via inom arbets­

löshetsförsäkringen blir regeln att omställningsbidraget inte får överstiga

u/i

2

av månadsinkomsten före arbetslösheten. Om dagsinkomsten före ar­

betslösheten var 37 kr., dvs. 814 kr. i månaden, utgör n/i

2

därav 746 kr.

Omställningsbidraget skall alltså före skatteavdrag nedsättas med 54 kr.

Jag biträder utredningens mening att det inte finns anledning att kompli­

cera beräkningarna med regler om avdrag för fortlöpande understöd från

arbetsgivare eller från annan sammanslutning för meddelande av arbets-

löshetsbjälp än erkänd arbetslöshetskassa.

Däremot bör i enlighet med utredningens förslag avdrag göras för pension

i olika former, sjukbidrag och livränta. Eftersom omställningsbidraget en­

ligt mitt förslag blir skattepliktigt, förordar jag dock det av utredningen

nämnda alternativet för avdragsregler som innebär att bestämmelserna för

utbildningsbidrag i 24 § arbetsmarknadskungörelsen tillämpas. Omställ­

ningsbidraget skall således minskas med vad bidragstagaren åtnjuter i pen­

sion, livränta, sjukpenning eller annan därmed jämförlig ersättning, dock

inte med belopp som utgör invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning en­

ligt lagen om allmän försäkring.

Utredningen behandlar olika fall då halvt omställningsbidrag kan komma

i fråga. Jag biträder förslaget att den som har halv sjukpenning bör kunna

få halvt omställningsbidrag.

Inom arbetslöshetsförsäkringen gäller som ett villkor för ersättning att

den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande. I enlighet liarmed

får varken hel eller halv kassaersättning utgå för dag då kassamedlemmen

har begränsat sitt arbetsutbud till att omfatta mindre än fyra timmar. Un­

der förutsättning däremot att han före arbetslösheten hade heldagsarbete

och alltjämt söker sådant arbete, har han rätt till halv kassaersättnmg, om

han arbetar mellan två och fyra timmar om dagen och längre tids arbete

inte kan erbjudas honom. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser får

motsvarande tillämpning på omställningsbidrag. Samorganisationen och LO

påpekar att det inom arbetslöshetsförsäkringen finns dagpenningklasser

som är inrättade för deltidsarbetande. Fråga om halv dagpenning och förut­

sättningarna härför uppkommer inte i dessa fall. Organisationerna föreslår

Kungl Maj:ts proposition nr 29 år 1968

73

därför att den som har varit deltidsarbetande före arbetslösheten eller som

därunder begränsar sitt arbetsutbud till deltidsarbete skall kunna få halvt

omställningsbidrag. Av dessa skäl och med hänsyn till att de äldre arbets­

lösas möjligheter att utföra arbete som utredningen har erinrat om ofta är

begränsade i olika avseenden förordar jag att organisationernas förslag prö­

vas. Dämdd bör emellertid tillses att missbruk inte förekommer och att halva

omställningsbidrag inte medför en avsevärd administrativ merbelastning.

Mitt förslag i det föregående att även företagare skall infogas i systemet

för äldre-stödet utgör anledning att överväga nedsättning av omställnings-

bidraget i ytterligare några fall.

Som jag har nämnt tidigare bör en förutsättning för äldre-stöd åt före­

tagare vara att han har lämnat sin rörelse. I allmänhet innebär det att han

skall ha sålt fast egendom eller rörelsetillgångar eller bådadera. Principiellt

sett bör stöd utgå endast då rörelsen avvecklas av det skälet att den inte

längre ger rörelseidkaren skälig försörjning. Det föranleder emellertid prak­

tiska svårigheter och kan ibland vara mindre lämpligt att i stödärendet ut­

reda rörelsens ekonomiska utfall. Det allmänna villkoret att bidragstagaren

skall stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att från bidrag utesluta

många företagare som efter 60 års ålder avvecklar rörelsen av andra skäl än

ringa lönsamhet. Emellertid synes det mig därutöver vara rimligt att ta

hänsyn till förmögenhet. En viss del av förmögenheten och avkastningen

bör skäligen användas till försörjning fram till pensionsåldern. Om det

således är nödvändigt att genom nedsättning av omställningsbidraget ta

hänsyn till förmögenhet hos dem som har varit företagare och blivit arbets­

lösa, är det självfallet ofrånkomligt att göra samma bedömning i fråga om

alla som får omställningsbidrag, dvs. även dem som har varit anställda.

En nedsättningsregel bör konstrueras så att innehavet av förmögenhet i

form av eget hem -— eller förmögenhet till motsvarande värde — inte för­

anleder nedsättning av omställningsbidraget. Endast den del av förmögen­

heten, som överstiger ett genomsnittsvärde för sådana egnahem som i all­

mänhet ägs av personer i 60-årsåldern och som är belägna i industriorter, bör

läggas till grund för nedsättning. När det gäller att bestämma detta värde

vill jag erinra om att lån enligt kungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 538)

om förbättringslån utgår av statsmedel bl. a. för förbättring av enfamiljs­

hus som ägs av personer över 60 år. En förutsättning för lån är att sökanden

med hänsyn till betalningsförmåga behöver lånet. Enligt anvisningar av

bostadsstyrelsen beviljas inte förbättringslån till den som har en nettoför­

mögenhet över 60 000 kr. Jag anser att denna beloppsgräns är lämplig för

det syfte jag nyss har angivit. Jag föreslår därför att 5 % av den förmögen­

het som överstiger 60

000

kr. skall dras av med

1/12

för varje månad som

omställningsbidrag betalas ut. Dessutom förordar jag den begränsningen

att omställningsbidrag inte får utgå till den som har en förmögenhet över

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

74

100

000

kr. Ändringar i förmögenhetsställningen efter det att rätten till

omställningsbidrag har prövats första gången bör i allmänhet inte leda till

ändrad bedömning av sådan rätt eller av beviljat bidrags storlek.

Vissa småbrukare, som efter den 30 juni 1967 avvecklar sin rörelse i den

formen att de upphör med jordbruksdriften och frånträder brukningsenhe-

ten, kan få statligt avgångsvederlag enligt kungörelsen den

9

juni 1967 (nr

422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare. Av­

gångsvederlaget är ett engångsbelopp som utgör

6

000

kr. för den som är

under 60 år, 4 500 kr. för den som är 60—64 år och 3 000 kr. för den som är

65—67 år. Vederlaget minskas med belopp som småbrukaren har fått i sär­

skilt övergångsbidrag. Ofta torde den som lämnar sitt småbruk ha ordnat

annan verksamhet för sig. Om så inte är fallet eller han efter en tids annan

förvärvsverksamhet blir arbetslös, kan omställningsbidrag bli aktuellt för

honom. Avgångsvederlaget, som innefattar en omvandling av tidigare utgå­

ende arealtillägg och leveranstillägg för mjölk, avser bl. a. att främja jord­

brukets rationalisering genom att stimulera äldre småbrukare att avveckla

småbruket. Stimulansen ligger i att vederlaget är utformat så att det skall

underlätta småbrukarens omställning till annan verksamhet under tiden

närmast efter det att han har lämnat sitt jordbruk. Jag anser det emellertid

inte rimligt att statligt stöd i samband med omställning utgår för samma

tid i två skilda former. Gmställningsbidraget är enligt mitt förslag 800 kr.

i månaden och börjar utgå två månader efter arbetslöshetens början. Jag

föreslår att omställningsbidraget skall nedsättas i den formen att väntetiden

för omställningsbidraget förlängs i förhållande till avgångsvederlagets stor­

lek. Detta bör dock ske så att vederlagets jordbrukspolitiska effekt inte

förtas. Upp till ett belopp av 1 600 kr., som motsvarar två månaders omställ­

ningsbidrag, bör vederlaget därför inte påverka bidragsberäkningen. Åter­

stoden av vederlaget bör anses bli använt till uppehälle så länge det förslår

till en schablonkostnad om 800 kr. i månaden. Om avgångsvederlaget är

3 200 kr., avräknas således först 1 600 kr. Återstående 1 600 ler. räcker till

uppehälle två månader räknade efter 800 kr. i månaden och omställnings­

bidrag får således börja utgå först efter fyra månaders arbetslöshet. För

enkelhetens skull bör beräkningen alltid göras på detta sätt även om om­

ställningsbidraget i det enskilda fallet blir lägre till följd av andra ned-

sättningsregler. Omställningsbidraget bör emellertid inte nedsättas i för­

hållande till avgångsvederlag, om arbetslösheten inträffar först sedan

bidragstagaren har arbetat som anställd en längre tid efter det att han

lämnade sin rörelse. Denna tid bör bestämmas till 24 månader, dvs. den

kvalifikationstid som enligt mitt förslag generellt skall gälla för omställ­

ningsbidrag.

I ärende angående omställningsbidrag till jordbrukare bör samråd ske

med lantbruksnämnden.

Enligt utredningen bör administrationen av omställningsbidragen ankom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

75

ma på arbetsmarknadsmyndigheterna. Det huvudsakliga skälet härför är

att den prövning som skall göras i bidragsärendena är av arbetsmarknads-

mässig natur. Arbetsmarknadsstyrelsen biträder utredningens förslag. Blir

bidragen skattepliktiga som jag har förordat, tillkommer i bidragsärendena

sådana åtgärder som i skattehänseende åligger arbetsgivare. Länsarbets­

nämnderna är redan f. n. förtrogna med dessa arbetsuppgifter som fullgörs

bl. a. vid betalning av lön till extrapersonal, arkivarbetare och personer i

beredskapsarbete. Någon avsevärd merbelastning på arbetsmarknadsmyn­

digheterna torde inte föranledas av de göromål som beskattningen medför.

Jag föreslår därför att administrationen av omställningsbidragen ombesörjs

av arbetsmarknadsverket. Arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet att be­

stämma i vad mån ärendena skall avgöras av tjänstemän hos länsarbets­

nämnderna och arbetsförmedlingskontoren. Det ankommer vidare på sty­

relsen att bestämma om tider för utbetalning av bidragen och om de rutiner

som därvid skall tillämpas.

Tillgodoräknande av halv dagpenning

Den som arbetar mer än två men högst fyra timmar under dag då han i

övrigt är arbetslös kan, som jag har nämnt tidigare, få halv dagpenning om

arbetsmarknadsstyrelsen medger det. Vissa förutsättningar för sådant med­

givande anges i 29 §

2

mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,

andra framgår av statsmakternas uttalanden i olika sammanhang.

I prop. 1956:144 s.

111

förutsattes sålunda att medgivande skulle läm­

nas endast när betryggande garantier mot obehörigt utnyttjande av 4-tim-

marsregeln förelåg. 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning konstaterade

(SOU 1963:40 s. 128) att möjligheten till halv ersättning hade tillämpats

mycket restriktivt dels genom att 4-timmarsregeln i flera kassor begränsats

till att gälla endast arbete utanför kassans verksamhetsområde, dels genom

att ersättning betalats endast i samband med tillfälligt deltidsarbete under

en eller ett par dagar. Utredningen föreslog viss uppmjukning av denna

praxis så att halv ersättning kunde utgå under några veckor. I prop.

1964: 116 s. 50 förordade jag att detta förslag skulle genomföras men tilläde,

i likhet med utredningen, att halv ersättning inte fick ta formen av något

slags löneutfyllnad och inte heller bli mera långvarig. Riksdagen godtog

vad som sålunda anfördes i propositionen (2LU 1964:48, rskr 310).

Av arbetsmarknadsstyrelsens framställning den 20 juni 1967 framgår att

styrelsen har beslutat att halv ersättning enligt

4

-timmarsregeln får utgå

lika länge som hel ersättning, om särskilda skäl föreligger. Enligt de till-

lämpningsföreskrifter som styrelsen numera har meddelat skall arbetslös­

hetskassan i varje särskilt fall underställa styrelsen frågan om en medlem

skall få fortsätta att uppbära halv ersättning när han har fått sådan ersätt­

ning under en månad.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

76

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår nu att den av styrelsen beslutade för­

längningen av tiden för halv dagpenning skall kompletteras med ändringar

i författningsbestämmelserna om karenstid, ersättningstid och statsbidrag.

Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.

Som framgår av min redogörelse har statsmakterna intagit ståndpunkten

att halv kassaersättning skall vara en korttidsföreteelse och inte utgå under

lika lång tid som hel ersättning. En motsatt ordning skulle kunna inne­

bära risk för missbruk i den formen att arbetstagare vid vikande konjunk­

turer får stanna kvar i företag med halvtidsanställning, kompletterad med

halv kassaersättning, i avvaktan på möjlighet till heltidsanställning på

nytt vid förbättrade konjunkturer. Som anförs i TCO:s yttrande kan det

minskade arbetsutbudet konserveras, till nackdel för både samhället och

den enskilde. En sådan nackdel är att möjligheterna att omskola den anställ­

de till ett annat arbete som kan bereda honom heltidssysselsättning inte till­

varatas i rätt tid och på rätt sätt. Jag vidhåller därför den inställning som

jag gav uttryck åt år 1964 och som godkändes av riksdagen att halv er­

sättning enligt 4-timmarsregeln inte får bli långvarig och ta formen av

löneutfyllnad. Sådan ersättning bör enligt min mening normalt vara en

korttidsföreteelse. Det står i mindre god överensstämmelse med en sådan

restriktivitet att göra det möjligt att räkna två dagar med halv ersätt­

ning som en hd ersättningsdag vid beräkning av ulförsäkringstiden

eller att ta hänsyn till halv ersättningsdag vid statsbidragsberäkningen.

I dessa hänseenden förordar jag därför att gällande författningsbestäm­

melser behålls. Däremot anser jag, i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen

och remissinstanserna, alt det är rimligt att halv ersättningsdag får räknas

som halv karensdag. En ändring i enlighet härmed skapar de fördelar

samorganisationen pekar på i sitt yttrande utan att medföra de olägen­

heter som jag har nämnt i det föregående.

Ikraftträdande m. m.

Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de äldre arbets­

lösas särskilda svårigheter finner utredningen det angeläget att det före­

slagna äldre-stödet börjar tillämpas utan dröjsmål. Detta stämmer väl

överens med den uppfattning jag gav uttryck åt när jag i utredningens

tilläggsdirektiv underströk att stödet åt de äldre arbetslösa borde övervägas

snarast möjligt. Om riksdagen godtar förslaget, bör det träda i kraft den

1 juli 1968 på sådant sätt att stöd i de olika formerna kan börja utgå då.

Utredningens förslag innebär att personer, som är arbetslösa vid ikraft­

trädandet eller blir arbetslösa därefter, skall få tillgodoräkna tid före

ikraftträdandet för att uppfylla de skilda förutsättningarna för stöd. Så­

lunda skall den som har blivit utförsäkrad i sin arbetslöshetskassa efter

den 1 september 1966 ha rätt att, om övriga förutsättningar föreligger,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

77

fr. o. in. ikraftträdandet få kassaersättning under den förlängda ersätt-

ningstid som skulle ha gällt för honom vid utförsäkringstillfället, om det

föreslagna äldre-stödet hade funnits då. Vidare skall den period före arbets­

lösheten, under vilken den arbetslöse skall ha arbetat minst 24 månader,

räknas från den 1 juli 1964 och alltså få utgöra fyra år, om det behövs för

att omställningsbidrag skall kunna utgå fr. o. m. ikraftträdandet.

Dessa övergångsregler, som inte har mött några invändningar från re­

missinstanserna, är avgörande för att äldre-stödet skall kunna hörja utgå

redan vid ikraftträdandet och därigenom fylla sitt betydelsefulla syfte att

redan i nu rådande arbetsmarknadsläge trygga försörjningen för de berörda

äldre arbetslösa under en omställningsperiod eller, i vissa fall, till pen­

sionsåldern. Jag biträder därför utredningens förslag. Den väntetid om

två månader, som enligt mitt förslag är en förutsättning för omställnings­

bidrag åt oförsäkrade, har till syfte att bereda arbetsmarknadsmyndig­

heterna rådrum att undersöka den arbetslöses omställningsproblem. Tid

före ikraftträdandet bör få tillgodoräknas som sådan väntetid, räknad från

dagen då den arbetslöse anmälde sig hos arbetsförmedlingen.

Av administrativa skäl bör bestämmelserna om ändrade dagpenning-

klassei och grundstatsbidrag träda i kraft vid försäkringsårsskifte, dvs.

den 1 september 1968.

Kostnadsberäkningar och finansiering

Utredningens kostnadsberäkningar för dess förslag till äldre-stöd förut­

sätter oförändrade dagpenningbelopp, intensiva åtgärder för omställning av

de äldre arbetslösa och i stort sett oförändrad omfattning av den arbets­

löshet som rådde år 1967. Med dessa utgångspunkter kommer utredningen

fram till en kostnad för reformen på ca 35 milj. kr. första året och 25__

30 milj. kr. under vart och ett av de följande åren. När det gäller ar­

betslöshetens omfattning bygger utredningen sina kostnadsberäkningar

på bl. a. vissa antaganden om arbetslöshetstidernas genomsnittliga längd.

Antalet arbetslösa som antas rymmas inom varje årskostnadsrum, dvs.

arbetslöshet för en person under ett helt år, visar nämligen att utredningen

raknar med att ca 3 000 personer är arbetslösa i genomsnitt under 4y

2

månader, ca 2 000 under

6

månader och ca 4 000 under 3 månader. För

den händelse dessa arbetslöshetstider fördubblas eller antalet arbetslösa

ökar väsentligt räknar utredningen med kostnader på 70 resp. 50__60

milj. kr. per år. Remissinstanserna bar inte gjort någon erinran mot ut­

redningens kostnadsberäkningar.

De ändringar i förhållande till utredningens förslag som jag har före­

slagit påverkar kostnaderna på olika sätt. När jag i det följande försöker

beräkna kostnaderna utgår jag från utredningens antaganden om möj­

ligheterna att vidta omställningsåtgärder och om arbetslöshetens omfatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

78

ning. Jag anger således ändringar i förhållande till det alternativ som

enligt utredningen kostar 35 milj. kr. första året.

Mitt förslag om höjt dagpenningmaximum och modifierad grundstats-

bidragsskala kan enligt vad jag redan förut har angivit beräknas medföra

en årlig kostnadsökning för statsverket med ca 5 milj. kr.

Den av mig föreslagna förlängningen av ersättningstiden i arbetslöshets­

kassorna med 300 dagar för de äldre arbetslösa påverkar inte de kostnads­

beräkningar som grundas på genomsnittliga arbetslöshetstider upp till

6

månader. I den mån utredningens dyrare alternativ blir aktuellt medför

däremot förlängningen eu kostnadsökning, eftersom dagpenning utgår med

större belopp än omställningsbidrag.

Jag har förut föreslagit att även den förlängda ersättningstiden för de

äldre arbetslösa av vissa principiella skäl till viss del skall finansieras

genom medlemsavgifter. Jag vill tillägga att en sådan ordning måste anses

vara en förutsättning för att dagpenningen under förlängningstiden, liksom

ordinär dagpenning, skall kunna göras skattefri till skillnad från omställ-

ningsbidraget.

Den högsta statsbidragsandel som kan förekomma inom det nuvarande

statsbidragssystemet är, med den ändrade grundstatsbidragsskala som jag

har föreslagit,

88

% för dagpenningen 30 kr., 87 % för dagpenningen 35

kr. samt

86

% för dagpenningarna 40 och 45 kr. Dessa höga statsbidrags-

andelar förutsätter bl. a. att antalet ersättningsdagar per medlem och år

uppgår till minst 22. Eftersom dagpenning under förlängd ersättningstid

är avsedd för en grupp med betydligt längre arbetslöshetstider än Övriga

kassamedlemmar, anser jag att statsbidraget bör sättas högre än nämnda

procenttal. Med utgångspunkt i dagpenningarna 40 lo-, och högre föreslår

jag, att ytterligare hälften av de 14 % som inom rådande system skulle

betalas av kassorna i stället finansieras av statsmedel. Statsbidraget till

dagpenning under förlängd ersättningstid bör således bestämmas till

(86

+ 7 =) 93 % i alla dagpenningklasser. Den avgiftshöjning som behövs

för den förlängda ersättningstiden för de äldre kassamedlemmarna utgör,

fördelad på samtliga medlemmar, i genomsnitt ca 13 öre i månaden. Även

om man måste räkna med att avgiftshöjningen kan utfalla mycket olika

i de skilda kassorna, kan man utgå från att den får ringa betydelse i för­

hållande till de avgifter som utgår f. n.

För den enskilde kassamedlemmen innebär dagpenning under förlängd

tid att han får behålla en viss förmån, om vissa förutsättningar är upp­

fyllda. För kassan innebär det att den procentsats efter vilken statsbidraget

skall beräknas alltid är

93

%. I övrigt ingår som jag nämnt förut denna

form av äldre-stöd i det vanliga arbetslöslietsförsäkringssystemet. Jag

anser därför att det inte finns anledning att som utredningen har förordat

åsätta detta stöd särskild beteckning.

Om den genomsnittliga dagersättningen från arbetslöshetskassan till

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

80

vederlag på uppskattningsvis

2

000

kr., dvs. för

1

000

arbetslösa

2

milj.

kr., varefter återstår 2 milj. kr. Med hänsyn till de övergångsregler som

jag har föreslagit bör detta belopp fördubblas för det första aret. Total­

kostnaden för omställningsbidrag åt jordbrukare skulle således första året

komma att uppgå till ca 4 milj. kr. För varje följande år blir det av­

gångsvederlag som skall räknas av mindre. Även för dessa år räknar jag

därför med en årlig kostnad av inemot 4 milj. kr.

Bland övriga företagare torde avgångsfrekvensen vara lägre än bland

jordbrukare. Å andra sidan finns inget vederlag att räkna av. Jag anser

med hänsyn till de beräkningar jag här har gjort rimligt att räkna med eu

kostnad av sammanlagt högst

6

milj. kr. för företagarstödet.

Sammanfattningsvis beräknas mina förslag innebära följande kostnader:

Höjd dagpenning och förlängd ersättningstid........................... 19 milj. kr.

Omställningsbidrag till utförsäkrade ........................................ 3

»

»

Omställningsbidrag till oförsäkrade arbetstagare .................. 11

»

»

Omställningsbidrag till oförsäkrade företagare ......................

6

*

»

Summa 39 milj. kr.

Härtill bör med utredningens beräkningsmetod läggas omkring 20 %

som avser kostnader för stöd i de skilda formerna åt dem som är mellan

55 och 60 år. Slutresultatet blir då, för ett år då de föreslagna reformerna

verkar fullt ut, en totalkostnad av drygt 47 milj. kr. i stället för av utred­

ningen beräknade 35 milj. kr. Den föreslagna beskattningen av omställ-

ningsbidragen medför att en mindre del av kostnaden återförs till statsverket.

Jag är angelägen att på nytt framhålla att de här gjorda kostnadsberäk­

ningarna är grundade på det gynnsammaste av utredningens alternativ.

De bygger på flera ovissa förutsättningar: arbetslöshetens omfattning, om-

ställningsmöjligheterna, arbetslöshetsperiodernas längd, inställningen till

de äldre på arbetsmarknaden och arbetslöshetskassornas benägenhet att

höja dagpenningbeloppen. Om dessa förutsättningar blir ogynnsamma kan

årskostnaden stiga till avsevärt över 47 milj. kr.

Anslagsberäkning för budgetåret 1968/69

De ändrade bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen och därmed

sammanhängande statsbidrag samt det särskilda stöd åt äldre arbetslösa,

som jag har föreslagit i det föregående, avses kunna börja tillämpas sa att

utbetalningar kan ske fr. o. in. den 1 juli 1968 för alla arbetslösa som om­

fattas av det nya systemet.

För nästa budgetår har arbetsmarknadsstyrelsen beräknat medelsbeho­

vet för bidrag enligt oförändrade grunder till erkända arbetslöshetskassor

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

81

till 116 milj. kr., vilket innebär en ökning med 26 milj. kr. i förhållande till

innevarande budgetår. Härtill bör läggas kostnadsökningen för de nu fram­

lagda förslagen.

I det föregående har j ag beräknat sistnämnda kostnadsökning till 47 milj.

kr. men samtidigt framhållit att denna beräkning bygger på gynnsamma

antaganden i olika avseenden. En ogynnsammare utveckling leder till att

kostnaderna blir avsevärt högre. Mot bakgrund av den ovissa konjunktur­

utvecklingen anser jag att det finns skäl att räkna med att kostnaden kom­

mer att överstiga det angivna beloppet. Med beaktande av att kostnaden för

verksamheten under budgetåret 1968/69 inte till alla delar kommer att

belasta nämnda budgetår, eftersom statsbidrag till kassorna utgår i efter­

skott, beräknar jag den erforderliga anslagsökningen med anledning av för­

slagen till 60 milj. kr. De sammanlagda kostnaderna för bidrag till erkända

arbetslöshetskassor och omställningsbidrag skulle alltså uppgå till i runt tal

175 milj. kr. Detta belopp bör anvisas under ett förslagsanslag med rubri­

ken Kontant stöd vid arbetslöshet, som ersätter det nuvarande anslaget

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor. Från det nya anslaget bör även få

bestridas kostnader för bidrag till kommunala kontantunderstöd. Dessa

bidragskostnader, vilka hittills har belastat anslaget Allmänna beredskaps­

arbeten m. in., har arbetsmarknadsstyrelsen i sin anslagsframställning för

nästa budgetår (se prop. 1968: 1 bil. 13 s. 70) beräknat till 0,7 milj. ler. Detta

belopp torde kunna rymmas inom den angivna anslagsramen.

Liksom arbetsmarknadsstyrelsen anser jag att återstående medel av det

på riksstaten för budgetåret 1960/61 senast uppförda reservationsanslaget

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor bör få disponeras också under

nästa budgetår för särskild hjälp åt kassorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslåi'

riksdagen att

a) godkänna av mig föreslagna ändringar av den frivilliga arbetslös­

hetsförsäkringens dagpenningbelopp och grundstatsbidrag m. m.;

b) godkänna mina förslag rörande särskilt stöd åt äldre arbetslösa;

c) till Kontant stöd vid arbetslöshet under elfte huvudtiteln för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 175 000 000 kr. samt

d) medge, att återstående medel av det på riksstaten för budgetåret

1960/61 senast uppförda reservationsanslaget Särskilt stöd åt erkända

arbetslöshetskassor får disponeras även under budgetåret 1968/69.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av­

låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB, STHLM 68

715010